38
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23 år 1966
Nr 23
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
om tidsbegränsning för beredning och behandling av
ärenden hos kommunala fullmäktige.
I de likalydande motionerna nr 250 i första kammaren av herr Eric Carlsson
och nr 322 i andra kammaren av herrar Börjesson i Falköping och From
hemställs, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
av frågan om skyldighet för kommunala fullmäktigeförsamlingar
att bereda och avgöra hos dem väckta frågor inom viss föreskriven tid». -—
Motiveringen är tryckt i andra kammaren.
Gällande rätt
Några bestämmelser, som begränsar handläggningstiden för ärenden hos
kommunala fullmäktige, finns inte. Dessa skiljer sig härutinnan från både
riksdagen och landstingen. Det synes befogat att här i korthet anteckna vad
som i berörda hänseende gäller enligt riksdagsordningen och landstingslagen.
Beträffande riksdagen gällde intill år 1949, att varje ärende måste avgöras
vid samma riksdag varunder det väckts. Genom grundlagsändringar
nämnda år infördes bestämmelser om uppskov med ärendens behandling
och, vad därmed nära sammanhänger, om uppdelning av riksdagar på sessioner.
Uppskovsreglerna återfinns i riksdagsordningen § 58. Kamrarna
kan till annan session eller till nästföljande riksdag uppskjuta behandlingen
av proposition, framställning från något riksdagens verk eller motion,
som inte berör riksstaten. Ytterligare uppskov kan beslutas, dock att ärendet
skall avgöras senast under nästföljande riksdag. Uppskov må emellertid
inte ske till ny riksdag, om nya val i hela riket till andra kammaren
dessförinnan förrättas. Förordnar Konungen om nya val till båda kamrarna
eller den ena av dem, förfaller alla uppskovsbeslut. Införandet av dessa
uppskovsregler åsyftade att ge riksdagen dels en möjlighet att rationellt
fördela arbetet mellan olika sessioner, dels ett maktmedel mot regeringen
om denna inte respekterar de stadgade propositionstiderna.
För landstingen står något sådant uppskovsinstitut inte till buds som införts
för riksdagens del. Principen är i stället densamma, som gällde i riksdagen
intill år 1949, eller sålunda att ärenden inte skall uppskjutas från ett
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23 dr 1966
39
möte till ett annat. Den skillnaden i konstruktionen föreligger emellertid,
att förslag till landstingsmöte som huvudregel skall ha väckts före dess början.
Enligt 21 § landstingslagen gäller, såvitt här är av betydelse, att förvaltningsutskottet,
andra landstingets nämnder, ledamot av landstinget
samt länsstyrelsen äger »rätt att väcka förslag vid landstingsmöte», att förslag
som huvudregel skall ha avlämnats till landstingets kansli senast två
månader före mötets början, och att vad som stadgats om tid för förslags
avlämnande inte utgör hinder för landstinget att, då synnerliga skäl föranleder
det, till behandling uppta förslag, som väckts senare, dock sist på mötets
första dag. Bestämmelserna torde innebära, att landstinget skall behandla
förslag, som väckts i rätt tid. Om anstånd med ärendes behandling
stadgas endast i 31 §. Om minst en tiondedel av de närvarande förenar sig
därom, skall med ärendes vidare behandling anstå, dock ej utan landstingets
medgivande längre än till nästa dag då sammanträde hålls. Bordläggning
får endast med vanlig röstövervikt beslutas mera än en gång i samma
ärende.
Skillnaderna mellan riksdagen och landstingen å ena sidan och de primärkommunala
fullmäktige å den andra torde följa av att riksdagsordningen
resp. landstingslagen innehåller en speciell reglering rörande »riksdagar»
i betydelsen möten av statsorganet riksdagen resp. »landstingsmöten».
Det må erinras om att landstingen intill förra årets ändringar i landstingslagen
skulle sammankomma till »lagtima» möte en gång om året, medan
övriga, »urtima», möten framstod som extraordinära företeelser, en ordning
som innebar en direkt parallell till den för riksdagen till år 1949 gällande
med lagtima och urtima riksdagar. Någon liknande sammanträdesreglering
har aldrig getts för de primärkommunala fullmäktige, vilket bl. a. lett till
den i förevarande motioner påpekade konsekvensen, att ärenden i princip
kan uppskjutas hur länge som helst utan särskilda beslut därom, t. o. in.
över allmänna fullmäktigval.
Motionerna
Motionärerna framhåller, att frågan om tidsbegränsning av kommunala
styrelsers och nämnders beredning av motioner, som väckts i fullmäktige,
på senare år varit föremål för särskilda överväganden och beslut i flera
kommuner. Beredningstiden har därvid vanligen begränsats till högst tolv
månader. Missförhållanden förekommer dock alltjämt. Enligt motionärerna
finns det exempel på alt avgörandet av motioner hos fullmäktige uppskjutits
i över trettio år, och i vissa fall har det beredande organet endast
föreslagit, att sådana ej behandlade motioner skall utgå ur förteckningen.
Ett sådant förfaringssätt hindrar enligt motionärerna nya initiativ och gör
även rätten alt väcka förslag illusorisk. Regler om uppskov med behand
-
40
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23 år 1966
lingen av motioner bör därför införas i kommunallagen, varvid det för riksdagen
gällande systemet bör kunna tjäna som förebild. Enligt motionärerna
bör sålunda nyval bryta även den kommunala uppskovsmöjligheten.
Utskottet
I förevarande motioner förordas regler om tidsbegränsning av kommunala
fullmäktiges behandling av väckta ärenden.
Det är enligt utskottets mening otvivelaktigt, att vissa missförhållanden
förekommer hos de kommunala fullmäktige i form av alltför långa beredningstider.
Att väckta ärenden slutbehandlas inom rimlig tid är ett självfallet
önskemål. Emellertid är det utskottets uppfattning, att en tillfredsställande
ordning i berörda hänseende bör kunna åstadkommas utan lagstiftningsåtgärder.
Tydliga strävanden har sålunda framkommit, bl. a. genom
de kommunala förbunden, för att komma till rätta med missförhållanden
av angiven art. På flera håll har sålunda beredningstiderna begränsats
genom interna föreskrifter, balanslistor etc. Man bör enligt utskottets mening
kunna förvänta, att dessa strävanden kommer att fortsätta, så att en
allmän kommunal praxis utbildas. Utskottet vill också peka på den kommunala
revisionens betydelse i sammanhanget.
Av anförda skäl finner utskottet, att något riksdagens initiativ i den berörda
frågan inte erfordras, och hemställer därför,
att motionerna 1: 250 och II: 322 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 mars 1966
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herr Erik Olsson, fröken Stenberg, herrar Palm, Harald
Pettersson*, Sten Andersson*, Tistad* och Svenungsson;
från andra kammaren: herr Henningsson, fru Thunvall, herrar Larsson
i Luttra, Westberg, Andersson i Storfors, Keijer, Lothigius*, Nilsson i
Kristianstad, Martinsson* och Roo.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.