Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1966

13

Nr 19

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
angående fördelningen av samhällsuppgifterna på
staten, landstingen och primärkommunerna.

I de likalydande motionerna nr 361 i första kammaren av herr Harald
Pettersson m. fl. och nr 432 i andra kammaren av herr Dahlgren m. fl.
hemställs, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning av frågan om samhällsuppgifternas fördelning på
staten, landstingskommunerna och primärkommunerna» i enlighet med
motionernas syfte. — Motiveringen är tryckt i andra kammaren.

Motionerna

Motionärerna uttalar inledningsvis, att de svårigheter, som kommunerna
i allt högre grad möter vid finansieringen av sin verksamhet, i första hand
måste leda till att staten tar på sig en väsentligt större del av kostnadsansvaret.
Emellertid bör också noga prövas, i vad mån en bättre ordning
kan uppnås genom en ändrad fördelning av samhällsuppgifterna.

Den överflyttning av statliga förvaltningsuppgifter på kommunerna, som
skett på en mängd områden, innebär enligt motionärernas mening en värdefull
decentralisering av folkstyrelsen. Ett naturligt led i utvecklingen
har emellertid också varit, att uppgifter i viss utsträckning överförts från
kommunerna till staten. I motionerna pekas på det allmänna vägväsendet,
arbetsförmedlingen och polis-, åklagar-, domstols- och exekutionsväsendet.
Det kan enligt motionärernas uppfattning övervägas att flytta över ytterligare
enstaka uppgifter från kommunerna till staten. Det bör då gälla uppgifter
som är särskilt kostnadskrävande för kommunerna utan att ge dem
någon större beslutanderätt. Utrymmet för sådan omfördelning av samhällsuppgifterna
synes dock begränsat.

Den huvudfråga, som upptas i motionerna, är uppgiftsfördelningen mellan
primärkommunerna och landstingen. Till den vidgade demokrati på
länsplanet, för vilken länsdemokratiutredningen överväger de principiella
riktlinjerna, bör i första hand överföras uppgifter som nu handhas av
statliga myndigheter, men det bör också vara möjligt att till densamma
överföra vissa av de uppgifter som nu åvilar primärkommunerna, fram -

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1966

håller motionärerna. De antecknar, att i den allmänna debatten nämnts
som exempel skolväsendet ovanför grundskolan, dvs. gymnasiet, fackskolan
och yrkesskolan, samt vuxenutbildningen och åldringsvården. Principen
bör vara, att landstingen bör handha uppgifter som är så dimensionerade,
att de kan anses mera lämpade för dem än för primärkommunerna. Man
kan också tänka sig, att vissa områden delas mellan landstingen och primärkommunerna.
De sistnämnda bör i sådana fall i första hand svara för
sådan verksamhet, där lokal- och personkännedom är av särskild betydelse.
Inom åldringsvården kunde t. ex. landstingen besörja anstaltsvården, medan
övriga uppgifter kunde stanna på primärkommunerna.

Avslutningsvis uttalar motionärerna, att frågan om fördelningen av samhällsuppgifterna
bör skyndsamt upptas till prövning, och att detta lämpligen
kan ske genom länsdemokratiutredningen.

Överväganden vid kommunblocksreformen

Uppgiftsfördelningen mellan staten, landstingen och primärkommunerna
var föremål för särskilda överväganden under förarbetena till den år
1982 beslutna kommunblocksreformen liksom f. ö. också i samband med
1952 års kommunindelningsreform. Förändringar i fördelningen av samhällsuppgifterna
eller av kostnaderna för dessa uppgifters utförande har
nämligen prövats som ett alternativ till bildandet av större kommuner.

I propositionen angående kommunblocksreformen (1961:180, s. 44 f)
anförde departementschefen följande om möjligheterna att lösa de aktuella
problemen genom en ändrad kostnadsfördelning:

Vad först beträffar en kostnadsmässig omfördelning med bibehållande av
nuvarande organisation —- vad som kan övervägas är då främst ändrade
bidragsbestämmelser — är denna väg icke framkomlig för att lösa alla de
problem som föreligger. Som jag tidigare uttalat framträder olägenheterna
av nuvarande förhållanden icke enbart på det ekonomiska utan också på
det organisatoriska planet. Om man inskränker sig till ekonomiska stödåtgärder
åt kommunerna skulle detta stundom, för att icke säga ofta, innebära
subventionering av en från olika synpunkter icke rationell organisation.
Kommungränserna skulle sålunda få hindra ett effektivt utnyttjande
av samhällets samlade resurser. Det torde allvarligt kunna ifrågasättas om
de nuvarande kommungränserna i sig själva har så stort värde, att denna
konsekvens måste tagas. Därtill kommer det i princip otillfredsställande i
att göra kommunerna alltmer beroende av statsbidrag och i motsvarande
mån underkasta dem statlig kontroll. Utvecklingen i sådan riktning var
just ett av de argument som åberopades för genomförandet av föregående
kommunindelningsreform. Å andra sidan är jag angelägen framhålla att
varje ändring i bidragsbestämmelserna icke har den nu angivna effekten.
Särskilt bör mot bakgrunden av vissa remissyttranden betonas, att skatteutjämningsproblemet,
vilket är föremål för särskild utredning, icke löses
enbart genom en indelningsreform. Tillvägagångssättet bör dock lämp -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1966

15

Jigen vara att törst ge kommunerna möjlighet att ordna en rationell förvaltningsorganisation
och med utgångspunkt därifrån pröva en lösning av
återstående utjämningsfrågor. Denna väg är för övrigt antydd redan i gällande
bestämmelser om skattelindringsbidrag.

Om möjligheterna att omfördela själva förvaltningsuppgifterna mellan
staten, landstingen och primärkommunerna uttalade departementschefen
härefter till en början:

Vilka uppgifter primärkommunerna bör ombesörja är självfallet ingenting
en gång för alla givet. Även i detta avseende måste en fortlöpande anpassning
ske efter utvecklingen, varvid den vägledande principen bör vara
ändamålsenligheten; uppgiften bör ankomma på den myndighet som har
de bästa förutsättningarna att sköta den på ett verkligt rationellt och ändamålsenligt
sätt. Med denna utgångspunkt bör på kommunerna ankomma
sådana angelägenheter, som bäst tillgodoses genom lokal självstyrelse och
kommunal förvaltningsorganisation. Det synes då ganska klart att de uppgifter
som i första hand bör läggas på kommunerna såsom bärare av denna
självstyrelse är sådana som direkt påverkar miljö och samhällsförhållanden
i den egna bygden. Såsom tidigare berörts bör handhavandet av sådana
uppgifter vara förenat med en samhällsplanering, där varje enskild
åtgärd sättes in i sitt sammanhang, och dess lämplighet, framför allt när
det gäller investeringar, bedömas på längre sikt. Därav följer icke endast att
kommunerna bör ha den storleken och avgränsningen, att de utgör från
samhällsplaneringssynpunkt lämpliga enheter utan också att de i görligaste
män bör anförtros de åtgärder, som är väsentliga för samhällsplaneringen
på det lokala planet.

I det följande ingick departementschefen närmare på vissa särskilda
uppgifter, i första hand det obligatoriska skolväsendet. Slutsatsen blev att
en ändrad uppgiftsfördelning inte syntes kunna på sådant sätt bidraga till
en lösning av de föreliggande problemen, att en kommunindelningsreform
kunde undvaras.

Konstitutionsutskottet anförde i sitt utlåtande (1962: 1) på denna punkt
följande:

En annan väg att förbättra betingelserna för den kommunala verksamheten
är att —- självfallet blott i den omfattning så är möjligt utan att
grundvalen för den kommunala självstyrelsen äventyras -— överflytta huvudmannaskapet
för vissa mera kostnadskrävande förvaltningsuppgifter
från primärkommunerna till landstingskommunerna eller staten. Åtgärder
i denna riktning kan efter hand som samhällsutvecklingen fortskrider komma
att visa sig ändamålsenliga på flera förvaltningsområden. Utskottet vill
emellertid betona att avgörande skäl för ändringar i fråga om huvudmannaskapet
för skilda uppgifter bör vara vad som med hänsyn till samhällets
service åt människorna och förhållandena i övrigt befinnes vara mest ändamålsenligt.
I detta avseende finner utskottet anledning peka på att förändringarna
kan avse ett överförande av uppgifter såväl till staten som
från staten till kommunal förvaltning. Som exempel kan nämnas å ena
sidan den aktuella diskussionen om polisväsendets förstatligande samt å
andra sidan 1961 års riksdags beslut om provinsialläkarväsendets överfö -

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1966

rande till landstingen och den signalerade ändringen av huvudmannaskapet
för mentalsjukvården, vilka båda sistnämnda reformer kommer att
innebära för landstingen mycket omfattande och betydelsefulla uppgifter.
Ytterligare omfördelning av uppgifter till landstingen torde förutsätta genomgripande
förändringar av landstingens arbetsformer. Enligt vad utskottet
erfarit har chefen för inrikesdepartementet i dagarna erhållit Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning av denna
fråga.

Liksom departementschefen fann utskottet, att enbart åtgärder av det
slag, som här angetts, inte var till fyllest för att råda bot på de aktuella
svårigheterna inom kommunalförvaltningen.

Det må antecknas, att den nya utredning, som åsyftades i utskottets
ovan citerade yttrande, kom till stånd genom landstingsutredningen, vars
förslag lades till grund för reformer år 1965 (SOU 1963: 64, prop. 1965: 61,
KU uti. 1965: 20).

Länsdemokratiutredningen

Om den i motionerna åberopade länsdemokratiutredningens bakgrund
och arbetsuppgifter må följande här antecknas.

Länsdemokratiutredningen tillkallades enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 18 december 1964 för att utreda frågan om det ömsesidiga beroendet
mellan riksstyrelsen samt kommunal och regional självstyrelse m. m.
Den omedelbara bakgrunden bildade, som direktiven angav, konstitutionsutskottets
av riksdagen den 9 samma månad godkända utlåtande nr 39 i
anledning av vissa motioner.

I nämnda utlåtande anmärkte konstitutionsutskottet inledningsvis, att
de snabbt ökande uppgifterna för folkstyrelsens olika organ under senare
år aktualiserat problem berörande såväl det parlamentariska statsskickets
och den kommunala självstyrelsens former som fördelningen av uppgifter
mellan olika organ. Författningsutredningen hade funnit sitt uppdrag begränsat
till statsskickets utformning och hade därför i sitt förslag till regeringsform
endast fastslagit den kommunala självstyrelsens princip. I de
förliggande motionerna hade gjorts gällande, att de författningspolitiska
övervägandena inte borde begränsas till de centrala statsorganen, utan att
starka skäl talade för att även de regionala och lokala organens ställning
inom folkstyrelsen blev föremål för prövning. Utskottet anslöt sig till denna
uppfattning. Den offentliga verksamhetens snabba expansion hade möjliggjorts
genom att verkställigheten av statsmakternas lagstiftning decentraliserats
till lokala och regionala organ. Denna utveckling mot ökad decentralisering
kunde väntas fortsätta. Den aktualiserade två frågor, nämligen
dels behovet av ökad effektivitet hos de kommunala och regionala orga -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1966

17

nen och dels fördelningen av uppgifter och ansvar mellan å ena sidan riksstyrelsen
och å andra sidan den kommunala självstyrelsens organ. Medan
den primärkommunala självstyrelsens organisation under senare år varit
föremål för statsmakternas beslut, hade däremot den regionala förvaltningens
organisation ännu inte underkastats statsmakternas prövning. Eu
helhetsbedömning av detta frågekomplex försvårades av att väsentliga delar
därav var under utredning, nämligen i länsförvaltningsutredningen,
hos länsindelningssakkunniga och i utredningen om taxerings- och upphovsväsendets
organisation. Dessutom befann sig landstingsutredningens
betänkande under remissbehandling. Det material och de förslag, som kunde
framkomma genom dessa utredningar, kunde naturligen få den största
betydelse för den aktuella frågan. Denna hade emellertid en vidare författningspolitisk
räckvidd än som aktualiserades inom ramen för utredningarna.
Spörsmålen om ansvarsfördelningen mellan riksstyrelsen och de lokala
och regionala representationerna var av stor betydelse bl. a. därför att
behandlingen av centrala samhällsfrågor inom utbildning, arbetsmarknadspolitik,
sjukvård, socialvård, bostads- och markpolitik, trafikpolitik etc.
förutsätter nära samverkan mellan olika beslutande och verkställande
statliga, regionala och kommunala organ. Avslutningsvis antecknade utskottet,
att under höstsessionens remissdebatt framkommit ett betydande
intresse för att få ifrågavarande spörsmål prövade under det fortsatta arbetet
på författningsfrågan. Utskottet utgick därför från att de skulle bli
föremål för prövning utan något särskilt initiativ från riksdagens sida och
hemställde, att motionerna måtte anses besvarade med det anförda.

I direktiven för länsdemokratiutredningen förklarade departementschefen,
att han i allt väsentligt kunde ansluta sig till vad utskottet anfört.
Ifrågavarande spörsmål borde omedelbart göras till föremål för utredning
genom särskilda sakkunniga. Om dessas arbetsuppgifter uttalade departementschefen
följande:

1 anslutning till vad jag i det föregående har anfört bör dessa sakkunniga
ha till uppgift att draga upp de principiella riktlinjerna för hur den
regionala och lokala självstyrelsen och demokratien skall på bästa sätt utformas
och pröva huruvida och i vad mån regionala och lokala representationers
ställning och deras samverkan med riksstyrelsen i förvaltningen
av rikets angelägenheter bör påverka utformningen av en ny författning.

De sakkunniga bör skyndsamt överväga i vilken utsträckning principerna
för de regionala och lokala organens ställning bör regleras i grundlag
i stället för i vanlig lag eller genom praxis. I första hand bör de sakkunniga
belysa frågan huruvida och i vad mån den kommunala demokratien
är beroende av något bestämt kammarsystem eller valsystem vad riksdagen
beträffar. De sakkunnigas bedömning av dessa spörsmål bör föreligga så
tidigt som möjligt under hösten 1965 så att det inledda reformarbetet för
statsskickets del icke försenas.

Några preciserade direktiv synes icke böra meddelas de sakkunniga utöver
vad som framgår av vad jag i det föregående har anfört och vad konstitutionsutskottet
har uttalat i sitt utlåtande. .lag vill dock understryka

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 and. Nr 18—24

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1966

att det endast är de principiella riktlinjerna som det bör ankomma på de
sakkunniga att taga ståndpunkt till. De närmare organisatoriska frågor,
som kan föranledas av de sakkunnigas förslag, får lösas i senare sammanhang
och med beaktande av resultatet av pågående utredningar på området.

Länsdemokratiutredningen avlämnade hösten 1965 ett betänkande betitlat
»Författningsfrågan och det kommunala sambandet» (SOU 1965:
54). Däri anmäles, att utredningen har för avsikt att i ett senare betänkande
behandla frågan om en vidgad demokrati på länsplanet.

Konununalrättskommittén

I detta sammanhang är också att beakta, att konununalrättskommittén
genom tilläggsdirektiv den 5 mars 1965 fått i uppdrag att verkställa en
översyn av reglerna om borgerlig primärkommuns kompetens. Som utgångspunkt
har angetts, att reglerna alltjämt måste vara grundade på huvudprincipen
att kommunala åtgärder skall tillgodose allmänna till kommunen
knutna intressen. Kommittén skall söka att inom denna ram nå en
lämplig precisering av kommunernas befogenheter, med särskilt beaktande
av den utveckling mot större kommunenheter och därmed förbättrade
betingelser för kommunal förvaltning, som den nya kommunindelningsreformen
syftar till.

Översynen av den kommunala kompetensen kommer inte att helt begränsas
till att avse de borgerliga primärkommunerna. Även landstingens
befogenheter och uppgiftsfördelningen mellan landstingen och primärkommunerna
kommer i viss utsträckning in i blickfältet. Sålunda uttalade departementschefen
i direktiven bl. a. följande, som med hänsyn till de nu
föreliggande motionerna är av särskild betydelse i förevarande sammanhang: Under

senare tid har samarbetet på det kommunala området utvecklats
starkt. Framför allt har detta kommit till uttryck i bildandet av samarbetsnämnder
inom de nya kommunblocken. Men även storstädernas uppgående
i landstingskommun är att se som ett led i denna utveckling. Redan
har Gävle och Hälsingborg återinträtt i respektive landstingskommun och
beslut har meddelats om Norrköpings återinträde i Östergötlands läns
landstingskommun. Utredningar pågår vidare om Stockholms, Göteborgs
och Malmö städers samgående med landstingskommun. I samband härmed
har den frågan tagits upp, om det särskilda behovet av samverkan och
samordning inom storstadsregionerna kan tillgodoses genom att landstingskommun,
i vilken sådan region ingår, övertar vissa funktioner, som
hittills utövats av primärkommunerna inom regionen formellt var för sig
men ofta i samverkan genom frivilliga samarbetsorgan. Landstingskommunen
skulle i den här delen framför allt svara för planering och samordning
i fråga om bebyggelsen, bostadsförsörjningen, vatten- och avloppsanläggningar,
naturvården och lokaltrafiken.

Den landstingskommunala och den primärkommunala kompetensen sam -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1966 19

manfaller materiellt sett i stor utsträckning. Något principiellt hinder för
landstingskommun att för landstingsområdet i dess helhet komplettera åtgärder
som primärkommun vidtagit för sitt område har sålunda inte ansetts
föreligga. Om landstingskommun skall handha den planerings- och
samordningsverksamhet som jag tidigare berört, förutsätter det emellertid
befogenhet för landstingskommunen att vidta åtgärder som hänför sig
till bara en del av landstingskommunen. Det bör undersökas hur en sådan
befogenhet lämpligen kan inrymmas i landstingskommunens kompetens.

Utskottet

I förevarande motioner aktualiseras det betydelsefulla frågekomplexet
om samhällsuppgifternas fördelning mellan staten, landstingen och primärkommunerna.
Motionärerna hemställer om en skyndsam utredning, vars
huvuduppgift skulle vara att överse funktionsuppdelningen mellan landstingen
och primärkommunerna.

De frågor, som sålunda upptagits av motionärerna, har varit föremål för
åtskillig uppmärksamhet under senare år. Som redogörelsen ovan visat beröres
de också av två nu pågående utredningar. Riktlinjerna för en vidgad
demokrati på länsplanet övervägs av den vid årsskiftet 1964/65 tillsatta
länsdemokratiutredningen. Vid dess arbete måste, som klart angavs i utskottets
utlåtande 1964: 39 vilket bildar bakgrunden till utredningens tillsättande,
även den lokala självstyrelsen och dess förhållande till den regionala
föras in i blickfältet. Vidare har under år 1965 överlämnats åt kommunalrättskommittén
att verkställa en allmän översyn av de borgerliga primärkommunernas
kompetens. Kommunblocksreformen och den statliga lokaliseringspolitiken
tillhör bakgrunden till detta utredningsuppdrag, som
enligt vad direktiven utvisar kommer att i viss mån omfatta även förhållandet
mellan primärkommunerna och landstingen.

Med hänsyn till de utredningar, som sålunda pågår, föreligger enligt utskottets
mening inte skäl för någon riksdagens åtgärd i anledning av förevarande
motioner. Utskottet hemställer därför,

att motionerna I: 361 och 11:432 icke matte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1966

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

2-f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 saml. 2 avd. Nr 18—24

20 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1966

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Damström, fru Seger
stedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Palm, Sten Andersson*,
Tistad* och Svenungsson;

från andra kammaren: herrar Adamsson, von Friesen*, Henningsson,
Wahlund, fru Thunvall, herrar Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra, Nilsson
i Kristianstad, Martinsson* och Werner.

* Ej närvarande vid justeringen.