4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15 år 1966
Nr 15
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
om utredning angående partiernas inkomster och
utgifter m. m.
Konstitutionsutskottet har till gemensam behandling förehaft
1) de likalydande motionerna nr 145 i första kammaren av herrar
Adolfsson och Werner samt nr 198 i andra kammaren av herr Hermansson
m. fl., och
2) motionen nr 325 i andra kammaren av herrar Haglund och Hammarberg.
I motionerna vid 1) hemställs, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
begär förslag till lagstiftning angående redovisningsskyldighet för penningbidrag
till de politiska partierna». Beträffande motiveringen får utskottet
hänvisa till motionen i första kammaren.
I motionen vid 2) hemställs, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en allsidig utredning beträffande partiernas inkomster
och utgifter i den del som icke täcks av det statliga bidraget».
Frågornas behandling före införandet av partistöd
Förslag om att politiska partier skall åläggas att offentligt redovisa
sina inkomster och utgifter har prövats vid ett flertal tillfällen under de
sista decennierna. Närmare redogörelser för frågans utveckling lämnas i
första lagutskottets nedan berörda utlåtanden 1949:28 och 1964:19. Här
skall endast ges en kort översikt.
I motioner vid 193b, 1935, 1945 och 1946 års riksdagar begärdes utredning,
huruvida och under vilka förutsättningar politiska partier borde
åläggas att bokföra sina inkomster och utgifter samt att offentligen redovisa
sina räkenskaper. Samtliga dessa motioner avslogs av riksdagen.
Frågan återupptogs i motioner vid 1949 års riksdag. Därutöver väcktes
motioner, vilkas syfte i första hand var att nå en reducering av partiernas
valkostnader. Denna gång beslöt riksdagen, med bifall till första lagutskottets
hemställan i gemensamt utlåtande (nr 28) över nämnda motioner, att
begära utredning av frågan, om politiska partier borde åläggas bokfö
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15 år 1966 5
ringsplikt och skyldighet att avge offentlig redovisning. Utskottet anförde
i huvudsak följande. En offentlig redovisning skulle kunna motverka vissa
osunda drag i den politiska debatten. Emellertid måste det tillses, att man
inte trädde för nära den enskildes rätt att hysa och understödja vilken
politisk åskådning som helst utan att behöva ge den till känna. Det vore
vidare önskvärt, om valkostnaderna kunde reduceras, men det syntes tveksamt,
om större resultat kunde nås på den anvisade vägen. Dock kunde
det vara av värde att få veta, hur stora belopp partierna måste anskaffa för
sina valrörelser. Vissa skäl talade sålunda för offentlig redovisning, men
det måste bli mycket svårt att utforma regler i ämnet. Svårigheter skulle
möta redan då det gällde att bestämma vilka lagstiftningen skulle omfatta.
Vidare uppkom frågor om hur den åsyftade offentligheten skulle åstadkommas,
om särskild granskning av redovisat material borde ske etc.
Uppenbarligen fanns det ingen möjlighet att konstruera ett kontrollsystem
som inte kunde kringgås, utan i huvudsak maste en lagstiftning bygga pa
lojal medverkan från de olika partiernas sida. Med hänsyn till fragans betydelse
ansåg utskottet emellertid, att det trots svårigheterna fanns anledning
att företaga en utredning.
Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av partifinansieringssakkunniga,
som år 1951 avgav ett betänkande »Om offentlig redovisning
av den politiska propagandans finansiering» (SOU 1951:56). De sakkunniga
ställde sig avvisande till lagstiftningsåtgärder och anförde i huvudsak
följande. Förhållanden, som påkallade ingripande med lagstiftning,
svntes inte föreligga. Principiellt kunde det vara värdefullt att fa veta
vem som ekonomiskt stödjer viss propaganda, men det vore praktiskt
omöjligt att utforma ett regelsystem, som kunde effektivt upprätthållas.
Detta skulle förutsätta, att uppgiftsplikt ålades inte bara partiernas riks-,
distrikts- och kretsorganisationer utan även lokala organisationer, ungdoms-
och kvinnoförbund ävensom andra organisationer med enda eller
huvudsaklig uppgift att stödja en politisk meningsriktning liksom även
enskilda som driver någorlunda omfattande propagandaverksamhet. Det
bleve också ofrånkomligt att göra redovisningen, särskilt beträffande inkomstposterna,
synnerligen omfattande och noggrann. En tidsödande genomgång
av räkenskaperna kunde bli påkallad. En sådan administrativ
kontroll på ett viktigt område av det offentliga livet vore främmande för
demokratiska principer. Under vissa omständigheter kunde en lagstiftning
komma att hindra partiernas rörelsefrihet. Vidare var att märka, att redovisning
av bidragsgivares namn torde strida mot andan i bestämmelserna
om skydd för valhemligheten. De sakkunniga kunde emellertid redovisa
eil från partierna erhållet material rörande finansieringen vissa år och
uttalade, att det fanns vissa utsikter att partierna skulle komma att för
framtiden kontinuerligt lämna allmänheten viss inblick i sin finansiering.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15 år 1966
Två av de sakkunniga anförde i ett särskilt yttrande, att de fann lagstiftning
i ämnet i och för sig genomförbar men ansåg att frågan om lagstiftningsåtgärder
skjutits i bakgrunden genom det av partierna tillhandahållna
materialet och deras visade benägenhet att eventuellt fortsätta
med sådan redovisning årligen.
Frågan aktualiserades härefter inte under ett antal år. Den berördes
inte närmare av författningsutredningen, som emellertid (SOU 1963:17)
erinrade om partifinansieringssakkunnigas betänkande och konstaterade
att de sakkunnigas förhoppningar om att partierna skulle genom frivillig
redovisning lämna allmänheten viss inblick i formerna för sin finansiering
inte blivit helt infriade.
I motioner vid 1964 års riksdag återupptogs frågan med hemställan om
utredning i syfte att få till stånd lagstadgad skyldighet för politiska partier
att årligen offentligt redovisa formerna för och omfattningen av sin
finansiering. Över motionerna inhämtade första lagutskottet yttranden från
de fem riksdagspartierna samt LO, SAF och RLF. Yttrandena återges i
huvudsak i utskottets utlåtande (nr 19). Endast kommunistiska partiet
tillstyrkte utredning. Socialdemokratiska partiet erinrade om partifinansieringssakkunniga
och förklarade väsentligen, att situationen var densamma
som år 1951 men att ansträngningar gjordes och även framdeles borde
göras för att finna vägar till en effektiv insyn. LO uttalade sig för frivilliga
åtgärder och betonade, att en lagstiftning skulle möta sådana svårigheter
att denna utväg endast borde övervägas om frivillighetens väg
visade sig oframkomlig. Övriga remissinstanser avstyrkte uttryckligen motionerna.
Utskottet uttalade för egen del i huvudsak följande. Det vore från
demokratisk synpunkt värdefullt om, med allt beaktande av valhemligheten
och den politiska friheten i övrigt, insyn kunde beredas i hur partierna
finansierar sin verksamhet. Mot lagstiftning kunde emellertid anföras beiänkligheter.
Vad partifinansieringssakkunniga uttalat syntes i allt väsentligt
välgrundat. Emellertid fanns anledning antaga, att allmän beredvillighet
förelåg hos partierna att på ett eller annat sätt redovisa sina ekonomiska
förhållanden. Det syntes som om frågan om en tillfredsställande
redovisning närmast vore en fråga om att få till stånd lämpliga och praktiska
arrangemang. En framkomlig väg borde vara, att partierna träffar
överenskommelse om sättet och tiden för redovisningen. Det borde kunna
förväntas, att partiledningarna, sedan frågan åter aktualiserats, skulle göra
bemödanden i den riktningen. Skulle emellertid svårigheter uppkomma för
partierna att åstadkomma överenskommelser, borde det ankomma på
Kungl. Maj :t att överväga, om något initiativ borde tagas i syfte att främja
en lösning. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte ge Kungl. Maj:t
till känna vad sålunda anförts. Detta bifölls.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15 år 1966
7
Beslutet om allmänt partistöd
En närmare redogörelse för 1965 års beslut om partistöd och dess bakgrund
behöver inte lämnas i detta sammanhang. För en sådan må hänvisas
till utskottets utlåtande nr 44 nämnda år. En kortfattad översikt ges
i utskottets denna dag avgivna utlåtande nr 14. Här är det tillfyllest att
anteckna, att de tidigare överväganden om redovisning av partiernas inkomster
och utgifter, som här ovan berörts, inte omnämndes varken i
propositionen eller i de väckta följdmotionerna eller i utskottets utlåtande,
och att en av grundprinciperna för reformen var att någon som helst
kontroll av hur partierna använder de mottagna statsbidragsmedlen inte
skall förekomma. Det sistnämnda gäller f. ö. också i fråga om det statsstöd
till riksdagspartiernas gruppkanslier, varom beslut fattades av 1965
års riksdag.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 44) över propositionen om
partistödet uttalade utskottet, att det framlagda förslaget inte kunde fastställas
som en i alla delar för framtiden orubblig ordning. Väl kunde de
grundprinciper, på vilka förslaget byggts — däribland att statlig kontroll
av medelsanvändningen dock skulle förekomma — inte överges, men systemets
närmare detaljutformning borde bli föremål för översyn, sedan
erfarenhet vunnits av deras praktiska tillämpning. Utskottet förordade därför,
att fördelningsreglerna skulle underkastas en förutsättningslös översyn,
sedan nödvändig erfarenhet erhållits av deras tillämpning. Vad utskottet
sålunda anfört gav riksdagen i enlighet med utskottets hemställan
till känna i skrivelse till Kungl. Maj :t.
Motionerna
Motionen 11:325 anknyter dels till första lagutskottets utlåtande 1964:
19, dels till konstitutionsutskottets utlåtande 1965:44. Några sådana överenskommelser
mellan partierna om offentlig redovisning, varom önskemål
uttalades i förstnämnda utlåtande, har inte kommit till stånd, framhåller
motionärerna. På grund härav och då partiernas hela ekonomiska situation
måste komma med vid den bedömning av partistödssystemet, som skall
genomföras enligt det sistnämnda utlåtandet, bör enligt motionärens mening
en sådan utredning verkställas, som avses i motionen.
I motionerna I: 145 och II: 198 återupptas, utan särskild anknytning till
partistödsbeslutet, frågan om skyldighet för partierna att avge offentlig
redovisning och hemställs om lagstiftning i detta syfte.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15 år 1966
Utskottet
Förevarande motioner aktualiserar ånyo frågan om redovisning av partiernas
inkomster och utgifter. Denna behandlades av riksdagen senast år
1964. I sitt av riksdagen godkända utlåtande framhöll första lagutskottet då
i huvudsak, att lagstiftning i ämnet väckte betänkligheter men att frivilliga
överenskommelser mellan partierna om beredande av insyn i deras ekonomiska
förhållanden borde eftersträvas. Skulle det visa sig svårt för partierna
att åstadkomma sådana överenskommelser, borde regeringen överväga,
om något initiativ borde tagas för att främja en lösning.
Efter år 1964 har beslutet om statsbidrag till politiska partier tillkommit.
Om detta är i detta sammanhang av särskild vikt att beakta, att en av
de grundprinciper, på vilka beslutet byggde, var att någon som helst statlig
kontroll av medelsanvändningen inte skulle förekomma. Utskottet avstyrker
därför de i förevarande motioner framförda yrkandena om utredning rörande
partiernas inkomster och utgifter.
Utskottet hemställer sålunda,
att motionerna
1) I: 145 och II: 198 samt
2) 11:325
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 februari 1966
På konstitutionsutskottets vägnar:
TORSTEN ANDERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson*, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Hernelius, Dahlberg, Tistad och Svenungsson; samt
från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund*, von
Friesen, Henningsson, Wahlund, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan,
Hamrin i Jönköping, Werner och Gustafsson i Stenkyrka*.
* Ej närvarande vid justeringen.
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660026