Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år lfJ6G

1

Nr 1

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motion
angående riksdagens revisorers verksamhet.

I den vid 1965 års riksdag väckta motionen nr 178 i andra kammaren av
herr Lundberg hemställs dels »att riksdagen måtte besluta att instruktionen
och arbetsordningen för riksdagens revisorer ändras på ett sådant sätt att
suppleant äger rätt att deltaga i sammanträdena på samma sätt som i riksdagens
utskott, att arvodena, om särskild ersättning för revisionsarbetet anses
skola utgå, skall jämkas och anpassas därtill och att utskottet måtte vidtaga
författningsändringar med hänsyn till ett positivt beslut», dels ock »att
riksdagen genom konstitutionsutskottet eller Kungl. Maj :t måtte utreda frågan
om inrättande av ett permanent riksdagens revisionsutskott och inkomma
med de förslag vartill utredningen kan föranleda».

Motionens behandling har uppskjutits till innevarande års riksdag.

Gällande ordning

De grundläggande bestämmelserna om riksdagens revisorer återfinns i
§ 72 riksdagsordningen. Där stadgas till en början, att riksdagen skall årligen
inom sex dagar efter dess öppnande förordna tolv revisorer, vilka till
halva antalet utses av vardera kammaren, med uppgift »att enligt regeringsformen
och särskild instruktion granska statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning». Hänvisningen till regeringsformen
torde endast innebära ett understrykande av revisorernas plikt
attÖbeakta dess stadganden. Några särskilda föreskrifter om revisorerna
innehåller inte regeringsformen; det enda stadgande som ger eu antydan
därom är § 107 vilken i tredje stycket talar om den av revisorerna forrattade
»generella översikt av statsmedlens utdelning».

Den nämnda paragrafen i riksdagsordningen utsäger i övrigt väsentligen
följande. Revisor utövar sin befattning till dess nytt val av revisorer förrättats.
För varje revisor väljs en suppleant. Revisorerna väljer mom sig en ordförande,
som vid paria vota har utslagsröst. Slutligen stadgas att »de anmärkningar,
som revisorerna finna sig befogade att framställa, skola, sedan
förklaringar däröver inkommit, av riksdagen överlämnas till vederbörande
utskotts granskning och vidare behandlin

n».

De angivna

v,v''“ ------------ ^

bestämmelserna innebär att till revisor kan valjas aven annan

Bihang till riksdagens protokoll lilftO. 5 samt. 2 avd. Af 1

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1066

än riksdagsledamot. Denna möjlighet begagnas emellertid regelmässigt inle.
Vld revisorsvalen följs i praxis principerna att partigrupperna nominerar
revisorer efter anciennitet och att omval i allmänhet sker endast en eller
två gånger.

Den tor revisorerna enligt riksdagsordningen utfärdade instruktionen
tillkom år 1925 men har därefter vid flera tillfällen underkastats ändringar,
särskilt omfattande år 1949. Den är uppdelad på fyra avdelningar, varav
den första innehåller gemensamma bestämmelser och de övriga särskilda
bestämmelser angående revisionen av statsverket, riksbanken och riksgäldskontoret.

De gemensamma bestämmelserna innehåller bl. a. följande. Utöver ordförande
skall även väljas vice ordförande (§1). Revisorerna sammanträder på
kallelse av ordföranden (§ 2). De kan till befordran av revisionens skyndsamma
gång sammanträda på avdelningar för ärendenas beredning, men
varje förslag, som väcks på sådan avdelning, skall till avgörande föredragas
i plenum (§4). Till revisorernas förfogande står ett av dem i enlighet med
särskild personalförteckning tillsatt kansli under ledning av en kanslichef,
varutover i mån av behov särskilda sakkunniga kan anlitas (§5). Särskilda
berättelser över revisionen beträffande statsverket, riksbanken och riksgäldskontoret
skall avges den 15 december, dock att revisorerna må, om de
anser sarskdd anledning föreligga, före nämnda dag avge berättelse i visst
ämne (§ 6). Revisorerna äger, efter beslut i plenum, endera samfällt eller
genom avdelning eller särskilt utsedda delegerade eller ombud företaga besök
hos eller resa till allmänt verk eller inrättning (§ 7). Om suppleanter
innehaller instruktionen (§ 9) bestämmelser som skiljer sig från vad som
gäller for riksdagens utskott, oaktat de grundläggande bestämmelserna i
riksdagsordningen är lika. Sålunda skall suppleant endast inkallas då del
»uppkommer hinder för revisor att deltaga i revisionen», vilket innebär att
den ordinarie revisorn inte kan återtaga sin plats sedan suppleant en gång
inkallats. Om »tillfällig ledighet» för revisor föreskrivs endast att framställning
darom skall göras hos revisorerna; suppleant skall ej inkallas under
sådan ledighet. Särskilda ersättningsregler gäller vidare enligt instruktionen
(§ 10). Sålunda utgår arvode med 2 970 kronor årligen till revisor, som är
bosatt i Stockholm, och med 3 720 kronor till annan revisor. Ordföranden
och vice ordföranden erhåller särskilt arvode med 500 kronor för år. Vidare
galler vissa traktaments- och reseersättningsregler, som här kan förbigås.

Om revisionen av »statsverket» stadgas i instruktionen att revisorerna
vid sin granskning skall »tillse allt som till ett tillförlitligt omdöme om
statsverkets tillstånd och förvaltning kan anses erforderligt; och böra revisorerna,
utan att, så vitt omständigheterna medgiva, förbigå detaljerna, huvudsakligen
granska dispositionerna, förvaltningen och resultaten på det hela»

(.§ 13). I praxis har, till följd av statsförvaltningens ökade omfattning, räkenskapsgranskning
alltmer skjutits i bakgrunden. I stället har strävan va -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1966 3

rit att upptaga spörsmål av mera generell och principiell karaktär. Sedan
gammalt har revisorerna också ansett sig oförhindrade att behandla förhållanden
inom statsförvaltningen som befunnits anmärkningsvärda, aven om
de inte direkt avsett den finansiella förvaltningen.

De särskilda bestämmelserna om revisionen av riksbanken och riksgälds kontoret

kan i detta sammanhang förbigås.

Enligt bemyndigande i instruktionen (§ 4) har revisorerna antagit en särskild
arbetsordning. I denna föreskrivs bl. a., att revisorerna skall fördela
sig på tre avdelningar om vardera fyra ledamöter med en ärendefördelning
som besluts i plenum (§5), varje revisor dock obetaget att vacka förslag
om granskning av ärende, oavsett till vilken avdelning detsamma kan komma
att hänskjutas (§ 7).

Om riksdagsbehandlingen av revisionsberättelserna må följande antecknas.
De som avser riksbanken och riksgäldskontoret granskas av bankoutskottet
som avger utlåtande till riksdagen med uttalande huruvida ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige eller ej, varom riksdagen besluter. Av revisionsberättelsen
rörande statsverket överlämnas ett exemplar till regeringen,
som infordrar förklaringar från de av revisorernas anmärkningar berörda
verken och befattningshavarna. Berättelsen och förklaringarna hänvisades
tidigare av riksdagen till statsutskottet, men med början vid 1964 års riksdag
har remiss i stället skett av varje punkt till det utskott, under vars handläggning
den sakligt sett hemmahör. Utskottsbehandlingen utmynnar allt efter
omständigheterna i hemställan endera om framställning till regeringen eller
om att anmärkning — såsom oberättigad eller därför att den redan föranlett
rättelse eller på annan grund — inte skall föranleda nagon riksdagens
åtgärd. Regeringens åtgärder i anledning av mottagna riksdagsskrivelser redovisas
för följande riksdag i samband med den allmänna redovisningen av
handläggningen hos regeringen av riksdagens skrivelser.

Slutligen må nämnas att föreskrifter om skyldighet att tillhandahålla revisorerna
handlingar och upplysningar lämnas i en kungl. kungörelse från
år 1949.

Reformer och reformförslag under senare år

Riksdagens revisorer i nuvarande betydelse av ett organ med uppgift att
granska ej endast riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning utan även
statsverket i övrigt tillkom genom 1810 års riksdagsordning. Deras verksamhet
och arbetsmöjligheter begränsades länge genom uppdragets karaktär att
avse endast en tidsbestämd revisionsförrättning. Sålunda gällde anda till år
1925, alt revisionen inte fick pågå längre än två månader, eu lid som nämnda
år utsträcktes till Ire månader. Vid 1937 års riksdag möjliggjordes för
revisorerna genom ändring av deras instruktion alt ulse sekreterare och

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1966

planlägga arbetet redan vid ett konstituerande sammanträde, innan själva
rcvisionsförrättningen tagit sin början. Genom reformer år 1949, omfattande
så\äl grundlagsändringar som en tämligen genomgripande omarbetning av
instruktionen, omvandlades revisionen till ett permanent organ med fast
kansli; den är därefter att anse som ett riksdagens verk.

1 detta sammanhang torde det vara tillräckligt att anteckna huvudpunkterna
i 1949 års reformer och i de reformförslag som därefter framkommit,
främst genom författningsutredningen.

I sin berättelse om statsverket framförde 1916 års revisorer vissa önskemål
om reformer beträffande revisionens arbete. Vid sin granskning av berättelsen
fann statsutskottet vid påföljande års riksdag, att vad revisorerna
anfört var av sådan betydelse att en översyn av bestämmelserna rörande revisionsverksamheten
borde komma till stånd. Med bifall till utskottets hemställan
uppdrog riksdagen åt riksgäldsfullmäktige att föranstalta om en
skyndsam utredning i ämnet. Fullmäktige tillsatte för ändamålet en kommitté,
vilken antog benämningen 1917 års revisionsutredning. Denna avgav
ett betänkande, som blev föremål för behandling av 1918 års riksdag. Beredningen
uppdelades mellan konstitutions- och statsutskotten, vilka båda, med
understrykande av det angelägna i att en effektivisering av revisionen kom
till stånd, i huvudsak tillstyrkte utredningens förslag. Riksdagen följde utskotten.
Då grundlagsändringar blev erforderliga, kunde reformerna slutligt
genomföras först år 1919. De innebar huvudsakligen följande, redovisat efter
de båda utskottsbetänkandena år 1948.

Konstitutionsutskottet (bet. nr 16) uttalade sig särskilt på tre punkter,
rill en början tillstyrktes utredningens förslag, att val av revisorer skulle
förrättas samtidigt med utskottsvalen, till vinnande av att kansliet skulle
kunna påbörja förberedelserna för revisionen omedelbart i riksdagens början.
Vidare förordade utskottet, i likhet med utredningen, att riksdagsordningens
dåvarande begränsning av varje revision till att avse »ett räkenskapsår»
skulle utgå. Ytterligare föreslog utskottet, som på denna punkt
gick utöver utredningens förslag, att genom en jämkning av riksdagsordningens
stadgande skulle öppnas möjlighet för revisorerna att vid sidan av
sin årliga berättelse inkomma med framställningar till riksdagen om och
när särskild anledning gjorde det påkallat.

Statsutskottet (uti. nr 42) handlade bl. a. den viktiga frågan om inrättande
av ett fast kansli för revisorerna och tillstyrkte i denna de! utredningens
förslag. Ytterligare tre reformfrågor upptogs av utskottet, vilka bör här
nämnas. Till en början anslöt sig utskottet till utredningens mening, att
bestämmelserna om skyldighet för statsmyndigheter och andra att tillhandahålla
revisorerna uppgifter m. in., vilka då var spridda i ett flertal olika författningar,
borde sammanföras, så som skedde genom 1949 års ovannämnda
kungörelse. Vidare tillstyrkte utskottet utredningens förslag, att riksdagen
borde hos Kungl. Maj :t anhålla om meddelande till följande riksdag om de

5

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1966

åtgärder som föranletts av en riksdagsskrivelse i anledning av revisorernas
berättelse. Slutligen underströk utskottet utredningens uttalanden rörande
rekryteringen av revisorer och anförde, att revisorer med intresse och fallenhet
för uppdraget borde ha utsikter att få sina mandat förnyade utan att
hindras av tillämpad praxis att omval inte skedde mer än ett visst antal

gånger.

Det må här även antecknas, alt frågan om de särskilda ersättningsreglernas
utformning behandlades vid 1949 års riksdag, varvid de bestämmelser
fastlades som alltjämt gäller.

Under tiden efter år 1949 har reformfrågor rörande revisionen aktualiserats
i riksdagen väsentligen vid två tillfällen.

Vid 1958 års A-riksdag väcktes motioner med hemställan om utredning
rörande sättet att utse revisorer. Motionärerna vände sig mot den alltjamt
tillämpade praxis att nominera revisorer efter anciennitet och medge omval
endast en eller två gånger. Konstitutionsutskottet uttalade i avgivet utlåtande
(nr 3), att frågan skulle bli behandlad av författningsutredningen och
att en särskild utredning därför inte var påkallad. Motionerna avslogs.

I en motion vid 1959 års riksdag hemställdes om sådan ändring i riksdagsordningen,
att lagstiftningsfrågor, som upptages av revisorerna, bleve
hänvisade till vederbörande fackutskott i riksdagen. I sitt utlåtande (nr 4)
uttalade konstitutionsutskottet, att dåvarande ordning för behandling i
riksdagen av revisorernas berättelse rörande statsverket inte var helt ändamålsenlig,
men att någon reform inte borde då genomföras med hänsyn till
författningsutredningen. Motionen avslogs. — Som ovan nämnts har sedermera
ett ändrat remissförfarande enligt den ifrågavarande motionärens
intentioner kommit till stånd.

Riksdagens revisorer behandlades sedermera, om än kortfattat, a''\ författningsutredningen
i dess år 1963 avgivna betänkande med förslag till
ny regeringsform (SOU 1963: 17, s. 468 ff). Inledningsvis uttalade utredningen,
att det syntes angeläget att revisionen bedrivs så att den fungerar
som ett betydelsefullt aktivt organ för riksdagens kontrollmakt. Därigenom
kan revisorerna, framhöll utredningen, inte bara verka som ett värdefullt
komplement till den under regeringen sorterande revisionsverksamheten
utan även utgöra en viktig informationskälla för riksdagen beträffande
förhållandena inom statsförvaltningen. Om utredningens närmare förslag
och synpunkter i fråga om revisionen må följande här antecknas.

Enligt utredningens bestämda uppfattning har de omständigheterna, att
revisorerna väljs efter anciennitet och alt omval i allmänhet sker bara eu

eller högst två gånger, inte varit ägnade alt befrämja effektiviteten i revisionsarbetet.
Utredningen har därför föreslagit, att revisorerna skall utses
för hel valperiod, dvs. fyra år. Även med denna förlängda mandatperiod bör
möjlighet till omval finnas och utnyttjas. Den ökade kontinuitet, som sålunda
vinns, bör bidraga till att stärka revisionens effektivitet. För att dclla

6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1966

syfte skall uppnås är det enligt utredningens mening också betydelsefullt,
att revisorerna inte utses efter anciennitet utan med hänsyn enbart till vederbörandes
lämplighet för uppdraget. Vidare framstår det enligt utredningens
mening som angeläget, att de som utses till revisorer verkligen har
möjlighet att ägna erforderlig tid åt uppdraget. Till revisorer utsedda personer
bör därför inte i högre utsträckning åläggas eller åtaga sig andra tidskrävande
uppdrag inom riksdagsarbetet. Liksom hittills bör till revisor kunna
utses även annan än riksdagsledamot.

Utredningen ifrågasätter ingen ändring däri, att revisionen inte är knuten
till
med hänsyn till angelägenheten av viss arbetsrytm i revisionsverksamheten,
i första hand en gång varje år till riksdagen avge berättelse över sin verksamhet,
särskilt för riksbanken, för riksgäldskontoret och för granskningsverksamheten
i övrigt. I likhet med vad som nu gäller bör möjlighet finnas
för revisorerna att även eljest, när skäl därtill föreligger, meddela riksdagen
vad de vid sin granskning funnit förtjäna uppmärksamhet. Det är
enligt utredningens mening angeläget, att denna möjlighet utnyttjas.

Vad utredningen i övrigt anfört om revisionen torde här kunna förbigås
som väsentligen avhängigt av dess förslag i fråga om riksdagens arbetsformer.

Motionen och remissyttrande av revisorerna

1 motionen hemställes dels om ändrade regler rörande suppleanter och arvoden,
dels om en allmän översyn av revisionen. I fråga om suppleanterna
förordas, att dessa skall genom ändring i instruktionen ges samma ställning
som suppleanterna i riksdagens utskott. De bör sålunda få rätt att inträda i
ordinarie revisors ställe även vid tillfälligt förfall. Som en konsekvens av
en sådan reform måste arvodesbestämmelserna ändras. Motionären framhåller
också, att arvodesfrågan bör upptagas till prövning med hänsyn till
att riksdagsarvodena justerats; beaktas bör emellertid att arvode ej utgår
för utskottsarbete. Dessa smärre reformer är emellertid inte tillfyllest. Enligt
motionärens mening bör den statliga förvaltningens starka expansion
föranleda, att revisionen utbyggs och görs mera effektiv. Detta synes böra
ske genom att revisionen ombildas till ett ständigt utskott, arbetande året
om och kommunicerande direkt med riksdagen som övriga utskott.

Över motionen har inhämtats remissyttrande av 1965 års revisorer. Detta
fogas som bilaga till detta utlåtande. Innehållet är i huvudsak följande.

Revisorerna tillstyrker den av motionären förordade reformen beträffande
suppleanterna, ehuru den anges komma att medföra vissa praktiska
svårigheter. Likaså finner revisorerna en översyn av arvodesbestämmel -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1966 7

serna påkallad. Därvid bör övervägas inte bara beloppen utan även om årseller
sammanträdesarvoden bör utgå eller en kombination av bådadera.

Revisorerna har vidare funnit påkallat, att en särskild utredning tillsätts
för en allmän översyn av revisionens organisation och verksamhetsformer.
Bland frågor, som därvid bör särskilt uppmärksammas, nämns
främst de om mandatperiodens längd och om de principer som bör tilllämpas
vid val av revisorer. Det bör allvarligt övervägas, om val bör ske för
fyra år, med omval ej endast tillåtet utan normalt förekommande. Lämpligt
synes vara en ordning med successiv förnyelse av revisorerna. Vidare
bör enligt revisorerna särskild uppmärksamhet ägnas frågan, om särskilda
författningsbestämmelser eller organisatoriska anordningar må vara påkallade
för att revisorerna mera odelat skall kunna ägna sig åt sitt uppdrag.
Uppslaget att omvandla revisionen till ett utskott bör prövas positivt. En
annan metod för redovisningen av granskningsarbetets resultat bör även
övervägas, närmast att ärendena slutförs vart och ett för sig och framläggs
av revisorerna först sedan dessa själva inhämtat yttranden från berörda
myndigheter. Slutligen påpekar revisorerna, att kansliets utformning och
ställning inte kan förbigås vid en sådan utredning som förordas.

Utskottet

1 förevarande motion, vilken väcktes föregående år och då uppsköts till
innevarande riksdag, hemställs dels om en utredning rörande åtgärder för
att effektivisera riksdagens revisorers verksamhet, dels om vissa omedelbara
reformer, avseende revisorssuppleanternas ställning och utformningen
av de för revisionen gällande särskilda ersättningsreglerna. I yttrande över
motionen har 1965 års revisorer uttalat, att de i likhet med motionären anser
det påkallat att en särskild utredning tillsätts för att behandla ifrågavarande
problemkomplex. Revisorerna har gett ett flertal exempel på konkreta
frågor, som bör övervägas av en sådan utredning.

Det är uppenbart, att den verksamhet, som bedrivs av riksdagens revisorer,
har fått en ständigt ökande betydelse genom den offentliga förvaltningens
starka expansion under de senaste decennierna. Som författningsutredningen
framhöll kan revisorerna verka inte bara som ett värdefullt
komplement till den under regeringen sorterande revisionsverksamheten
utan även utgöra en viktig informationskälla för riksdagen beträffande förhållandena
inom statsförvaltningen. Att revisionen år 1949 ombildades från
ett organ för en tidsbestämd revisionsförrättning till ett permanent arbetande
riksdagens verk framstår med hänsyn härtill som en naturlig följd
av utvecklingen. Otvivelaktigt är emellertid att revisionen ännu inte erhållit
eu sådan uppbyggnad och sådana verksamhetsformer, som svarar mot
arbetsuppgifternas vikt. Som framhållits både av författningsutredningen

8 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1966

och av 1965 års revisorer i deras yttrande över föreliggande motion brister
revisionen idag åtskilligt i effektivitet. Det är enligt utskottets mening högst
angeläget, att möjligheterna att åstadkomma en mera tillfredsställande
ordning noga överväges. Utskottet vill därför tillstyrka, att en utredning
kommer till stånd rörande möjligheterna att effektivisera riksdagens revisorers
verksamhet.

Den förordade utredningen bör verkställa en allmän översyn av revisionens
organisation och verksamhetsformer. Därvid bör de olika uppslag och
synpunkter särskilt prövas, som framförts av författningsutredningen och
av 1965 års revisorer i deras yttrande i detta ärende. Denna prövning bör
emellertid ske helt förutsättningslöst; utskottet är sålunda inte berett att
nu uttala sig om tanken på att ombilda revisionen till ett utskott men finner
tydligt, att åtskilliga problem kan visa sig förenade med en sådan
lösning. Utredningen bör särskilt undersöka i vad mån reformer är möjliga
inom gällande grundlagsbestämmelsers ram. Utskottet har för sin del
på grundval av vad som framkommit i ärendet erhållit uppfattningen, att
goda möjligheter finns att åstadkomma förbättringar utan grundlagsändringar,
men att vissa sådana torde böra ske.

Frågorna om revisorssuppleanternas ställning och om utformningen av
de för revisionen gällande särskilda ersättningsreglerna, där motionären
hemställt om omedelbara reformer, bör enligt utskottets mening prövas av
utredningen.

Ifrågavarande utredning bör enligt utskottets mening lämpligen, liksom
riksdagens organisationsutredning, tillsättas av talmanskonferensen. Den
bör bedriva sitt arbete med sådan skyndsamhet, att förslag till de reformer,
som är möjliga utan grundlagsändring, kan behandlas vid höstsessionen
av årets riksdag och genomföras från och med år 1967.

Utskottet vill slutligen anteckna, att riksdagens revisorer i sin till årets
riksdag överlämnade berättelse angående granskningen av statsverket upptagit
frågan om revisionens förhållande till riksrevisionsverket. Denna punkt
i berättelsen har hänvisats till konstitutionsutskottet, som kommer att upptaga
den till behandling först under höstsessionen. Det angivna spörsmålet
bör enligt utskottets mening inte beröras av den nu förordade utredningen.

Av anförda skäl hemställer utskottet,

att riksdagen måtte, i anledning av motionen II: 178 från
år 1965, uppdraga åt talmanskonferensen att tillsätta en
utredning rörande åtgärder för effektivisering av riksdagens
revisorers verksamhet i enlighet med vad utskottet
ovan anfört.

Stockholm den 8 februari 1966

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

9

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 11)66
Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Carl Albert Anderson,
Dahl, Dahlberg* och Sörenson samt fröken Stenberg; och

från andra kammaren: herrar Adamsson, Magnusson i 1 umhult, fru
Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i
Luttra*, Andersson i Billingsfors, Westberg, Andersson i Storfors och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1966

Bilaga

Till

Riksdagens konstitutionsutskott

Genom skrivelse den 22 mars 1965 har konstitutionsutskottet berett riksdagens
revisorer tillfälle att avgiva yttrande över den vid årets riksdag
inom andra kammaren av herr Lundberg väckta motionen nr 178. Med anledning
därav får revisorerna anföra följande.

Motionens syfte kan allmänt sägas vara att få en effektivisering av statsrevisionen
till stånd. Som en mera kortsiktig åtgärd föreslås att möjligheter
skapas för suppleant att aktivt deltaga i revisionsarbetet. Därutöver anses
organisation och verksamhetsformer böra underkastas en grundlig översyn,
varvid frågan om statsrevisionens omvandling till ett riksdagens revisionsutskott
särskilt bör prövas.

Grundläggande bestämmelser om suppleants deltagande i revisionsarbetet
återfinnes i § 72 andra stycket riksdagsordningen, vari stadgas följande.

För varje revisor väljes en suppleant att vid förfall för honom inträda.
Vid förfall för både revisor och hans suppleant bestämmes övriga
suppleanters tjänstgöring av den ordning, i vilken de blivit valda.

Stadgandet — som före de vid årets vårriksdag genomförda grundlagsändringarna
var infört i riksdagsordningen såsom § 73 —- överensstämmer
i princip med vad som enligt § 36 mom. 3 riksdagsordningen gäller i
fråga om suppleant i riksdagsutskott. Då sådan suppleant, utan att ersätta
ordinarie ledamot, får vara närvarande vid utskottssammanträde och
inom flera utskott (utskottsavdelningar) även får deltaga i därvid förekommande
överläggningar, synes kunna dragas den slutsatsen att något
grundlagsfäst hinder icke föreligger för att suppleant på motsvarande sätt
medverkar i revisionsarbetet.

I förevarande sammanhang måste emellertid hänsyn jämväl tagas till
revisorernas instruktion (SFS 1949: 358 med ändr. 1961: 670), vilken närmare
reglerar verksamheten. Av intresse därvidlag är bestämmelserna i
§ 9, vilken har följande lydelse.

Uppkommer hinder för revisor att vidare deltaga i revisionen eller
uteblir han av annan orsak, skall enligt de närmare bestämmelser, som
finnas meddelade i 73 § riksdagsordningen, suppleant inkallas. Beslut
därom fattas av revisorerna i plenum och skall avse återstående tid av
revisorsuppdraget.

Behöver revisor under pågående revision tillfällig ledighet, skall han
därom göra framställning hos revisorerna.

Nu återgivna bestämmelser, såsom de hittills tillämpats och efter sin
ordalydelse uppenbarligen bör tillämpas, utestänger suppleant praktiskt
taget helt från revisionsarbetet. År revisor förhindrad att deltaga i visst
sammanträde, förutsättes att hans stol står tom. Endast om hindret är av

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 är 1906

11

mera stadigvarande natur skall suppleant inkallas. Beslut härom får därjämte
till följd att den för revisorsuppdraget ursprungligen valde icke kan
återtaga sin plats, även om hindret av någon anledning skulle upphöra.
Denna effekt skapar i sin tur en obenägenhet att inkalla suppleant, alldeles
oavsett det sakliga behovet därav.

Av det sagda framgår att § 9 i revisorernas instruktion måste helt omarbetas,
därest det skall bli möjligt att låta revisorssuppleant, på motsvarande
sätt som ut skott ssuppleant, deltaga i det löpande arbetet.

En sådan ändring, i vissa hänseenden innebärande en fördubbling av antalet
revisorer, skulle utan tvivel medföra en del praktiska svårigheter. Sålunda
skulle bl. a. erfordras större lokalutrymmen, både för plenisammanträden
och för avdelningssammanträden, än de som för närvarande står
revisorerna till huds. Då emellertid med nu tillämpade principer föi a al a\
revisorer det ofta icke kan undvikas att revisor blir tillfäligt förhindrad
att närvara vid ett sammanträde eller deltaga i en resa och då det visat sig
vara till förfång för verksamhetens behöriga gång att suppleant därvid icke
kan träda i hans ställe, anser sig revisorerna för sin del böra tillstyrka
motionärens förslag att möjlighet beredes suppleant att i fortsättningen aktivt
medverka i revisionsarbetet.

Utöver omarbetning av § 9 i revisorernas instruktion förutsätter en
dylik omläggning av verksamheten att arvodesbestämmelserna anpassas
efter det nya läge som då uppstår. För närvarande utgår till revisor ett årligt
arvode av 3 720 kronor, varjämte ordföranden och vice ordföranden
äger uppbära särskilda tilläggsarvoden om vardera 500 kronoi. Bortsett
från att den tidigare arvodesdifferentieringen mellan i huvudstaden bosatt
revisor och annan revisor numera upphört, har de angivna beloppen gällt
oförändrade alltsedan år 1949, ett förhållande som utgör ytterligare ett skäl
för att arvodesfrågan nu bör upptagas till närmare prövning. Därvid synes
böra övervägas icke blott med vilket belopp arvodena bör utgå utan aven
om de bör ha formen av årsarvoden eller av sammanträdesarvoden eller
om eu kombination av de båda nämnda arvodestyperna kan vara mest ändamålsenlig.
Den speciella ersättning som må tillkomma suppleant under
resa i revisionsärende torde samtidigt böra författningsmässigt regleias. Allt
detta kräver en överarbetning och komplettering av bestämmelserna i § 10
i revisorernas instruktion.

Vad sedan angår den mera vittsyftande frågan om grunderna tor riksdagens
revisorers verksamhet i allmänhet delar revisorerna motionärens
uppfattning, att gällande ordning härutinnan är mindre tillfredsställande.
De olägenheter som framträder äger samband med framför allt följande omständigheter.

Enligt § 72 riksdagsordningen skall val av revisorer toretagas ärligen.
Revisors mandattid är således i princip ettårig. Praxis har dock utvecklats
därhän, att omval normalt förekommer visst antal gånger. Riksdagspartierna
tillämpar därvid något olika regler, men i allmänhet innehar vederborande
sitt revisorsuppdrag allenast två eller tre år. Även med beaktande
av att de personer som utses till revisorer har en långvarig erfarenhet av
offentlig verksamhet, ofta förvärvad på betydelsefulla förtroendeposter av
olika slag, måste emellertid med hänsyn till statsförvaltningens nuvarande
omfång och alltmer komplicerade beskaffenhet en mandatperiod om tva
eller tre år anses vara alltför kort för ett uppdrag av förevarande karaktar.
Vederbörande revisor hinner nätt och jämt att bli förtrogen med de speciella
förhållanden under vilka verksamheten bedrives, innan han nödgas lam -

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr i dr

na sin plats åt en nytillträdande, som efter ett fåtal år står inför samma situation.
Detta ständiga personbyte, som icke minst gör sig märkbart i frå»a
om ordförandeposten, måste självfallet inverka menligt på arbetets kontinuerliga
fortgång och planering samt skapa en viss administrativ osäkerhet.
Den kol ta mandattiden får även till följd, såsom ovan antytts, att revisorsuppdraget
förlänas en prägel av tillfällighet, vilket knappast befrämjar en
mera helhjärtad arbetsinsats.

Det har ibland hävdats att revisorsuppdragets spridning på ett flertal
hander skulle medföra den fördelen, alt den erfarenhet som vinnes under
revisionsarbetet bättre kan utnyttjas under riksdagsarhetet i övrigt. Gentemot
detta må erinras om att anciennitetsprincipen som regel iakttages vid
val av revisorer, vilket nästan undantagslöst leder till att vederbörande kort
tid efter sm avgång som revisor lämnar även riksdagen. Betecknande är
att av de nuvarande riksdagsledamöterna allenast åtta i första kammaren
och fem i andra kammaren varit revisorer. De angivna talen tyder knappast
på att den fördel man velat se förknippad med den korta mandatperioden
skulle ha något verklighetsunderlag.

En annan olagenhet som följer av nuvarande regler för riksdagens revisorers
verksamhet må här något beröras. Det gäller sältet för publicering
av resultatet av den verkställda granskningen, försåvitt avser statsverket.

Häi utinnan föreskrives i instruktionen att över revisionen skall avgivas
särskild berättelse. Dagen härför är fastställd till den 15 december
eller, om helgdag då inträffar, den 16 december. Om särskild anledning därtill
anses föreligga, må revisorerna därjämte före nämnda dag avgiva berättelse
i visst ämne. Denna möjlighet begagnas dock ytterst sällan; det normala
är således att de iakttagelser som gjorts under granskningen redovisas
i etl sammanhang. Enligt gammal praxis delgives dagspressen genom
ett TT-referat huvudinnehållet i berättelsens olika punkter samtidigt med
avlämnandet. Först därefter införskaffas genom Kungi. Maj :ts försorg yttranden
och förklaringar från vederbörande myndigheter in. in.

Mot detta tillvägagångssätt kan riktas invändningar i framför allt två
avseenden. För det första vållas en icke önskvärd splittring och snedbelastning
av det löpande arbetet genom att de olika ärendena icke kan slutbehandlas
i tur och ordning utan måste hållas »öppna» till långt fram på
hösten, då under några korta veckor och ofta efter stark forcering berättelsen
skall ges den definitiva utformningen. För det andra skapas icke
sallan onödiga missförstånd och motsättningar genom att därav berörda
myndigheter först i efterhand får del av revisorernas uttalanden. Att redovisningen
av revisionsarbetets resultat är koncentrerad till en bestämd
tidpunkt under året brukar dessutom på sina håll framkalla högt uppskruvade
förväntningar om sensationer, vilket knappast bidrager till eu
objektiv och mera nyanserad debatt om de spörsmål som revisorerna fäst
uppmärksamheten på.

I förevarande sammanhang må slutligen framhållas, att den praxis som
under senare år utbildats i fråga om riksdagens ställningstagande till revisionsberättelsen
ej heller ter sig särskilt tillfredställande''. Tidigare behandlades
berättelsens olika avsnitt, med några få och av anslagstekniska skäl
föranledda undantag, på endast en avdelning inom statsutskottet. Numera
uppdelas emellertid berättelsen såväl på en råd olika utskott som inom
statsutskottet på dess olika avdelningar. Det motiv som föranlett denna omkiggning
— att visst ärende skall hänskjutas till det utskott iden utskottsavdelning)
dit det enligt eljest tillämpade principer sakligt hör — är själv -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr i år li>66

13

fallet i och för sig riktigt. Uppdelningen har å andra sidan medfört att det
icke längre är möjligt att få någon samlad överblick över den ställning som
riksdagen visst år tagit till revisorernas uttalanden; erinras må att 1963
års berättelse behandlas i icke mindre än tio olika utlåtanden, fördelade
på sex utskott. I många fall är behandlingen också ytterst summarisk och
kan knappast anses svara mot betydelsen av de ämnen som redovisas i berättelsen.

1 författningsutredningens betänkande med förslag till regeringsform
(SOU 1963: 17) bar frågan om en effektivisering av riksdagens revisorers
verksamhet varit föremål för viss uppmärksamhet. Av kända skäl är det
emellertid ovisst i vad mån de olika förslag som framlagts av utredningen
kommer att läggas till grund för en författningsreform. Avsikten synes nu
närmast vara att överläggningar i saken skall upptagas mellan företrädare
för de fyra demokratiska partierna. Självfallet är det icke möjligt att nu
ha någon bestämd uppfattning om resultatet av dessa överläggningar, men
man torde kunna räkna med att frågan om statsrevisionens organisation och
verksamhetsformer kommer att tilldraga sig endast en ringa del av intresset
i den stora mängd av författningsfrågor som därvid behandlas. Mot
denna bakgrund anser revisorerna i likhet med motionären det vara påkallat,
att en särskild utredning tillsättes för behandling av förevarande problemkomplex.

Vilka frågor som enligt revisorernas mening därvid bör ställas i förgrunden
framgår i stort sett av den kritiska belysning som i det föregående
ägnats vissa sidor av verksamheten. Av grundläggande betydelse är
frågan om mandatperiodens längd och om de principer som i övrigt bör tilllämpas
vid val av revisorer. Det synes således böra allvarligt övervägas om
icke, såsom författningsutredningen föreslagit, mandatperioden bör förlängas
till fyra år. Självfallet bör, för att effekten därav skall bli den avsedda,
omval icke blott tillåtas utan även bli normalt förekommande, varvid
reglerna lämpligen bör utformas så, att de i mån av behov möjliggör
en successiv förnyelse av revisionen. Speciell uppmärksamhet synes vidare
böra ägnas frågan, i vad mån särskilda författningsbestämmelser eller organisatoriska
anordningar kan vara erforderliga för att revisorerna mera
odelat skall kunna ägna sig åt sitt ansvarsfulla och maktpåliggande uppdrag.
Enligt motionärens mening skulle denna fråga kunna lösas genom
att statsrevisionen gåves ställningen av ett permanent arbetande utskott, varav
även skulle följa att revisionen finge befogenhet att direkt hänvända sig
''ill riksdagen med de framställningar som bedömdes vara motiverade. I jämförelse
med nuläget skulle en dylik lösning otvivelaktigt medföra stora fördelar,
och förslaget torde därför böra positivt prövas.

Som också berörts i det föregående framstår nu tillämpade former för
redovisningen av granskningsarbetels resultat som otillfredsställande. Det
synes därför vara i hög grad förtjänt att övervägas om icke eu annan metod
i fortsättningen bör tillämpas, innebärande att revisionsärendena fortlöpande
slutföres var för sig och delgives riksdagen i form av officiella uttalanden
från revisorernas sida först sedan förklaringar inhämtats från de av
saken berörda myndigheterna.

Vid en översyn av nu åsyftat slag kan frågan om utformningen av det
kansli som revisorerna även framdeles får anses vara i behov av självfallet
icke förbigås. Vid prövningen av personalorganisationen samt däri ingående
tjänstemäns antal och löneställning torde böra beaktas icke blott
arbetets höga kvalitet och säregna, från den administrativa karriären

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1966

i övrigt avvikande natur utan även den i flera hänseenden ömtåliga och utsatta
ställning som ifrågavarande tjänstemän intager.

Till sist må erinras om att frågan om riksdagens revisorers verksamhet
äger visst samband med frågan om den statliga revisionens ställning över
huvud taget. Revisorerna anser sig dock sakna anledning att i förevarande
sammanhang närmare ingå på nämnda spörsmål.

Sammanfattningsvis må uttalas att revisorerna i nära överensstämmelse
med motionärens förslag tillstyrker dels att möjlighet beredes suppleant
att fortlöpande deltaga i revisionsarbetet, vilket förutsätter en omedelbar
överarbetning av §§ 9 och 10 i revisorernas instruktion, dels att en särskild
utredning utan dröjsmål tillsättes för att i övrigt pröva frågan om organisation
och verksamhetsformer för riksdagens revisorer. Mariestad den 14
juni 1965.

På riksdagens revisorers vägnar:

BENGT ELMGREN

Per Dahlberg

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660026