Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1966
1
Nr 8
Utlåtande i anledning av väckta motioner om statsanslag till
Jägarnas riksförbund.
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 235 av herr Karlsson, Helge, in. fl. och II: 308 av herr
Wikner m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte besluta att ett årligt anslag
ur jaktvårdsfonden tillerkännes Jägarnas riksförbund, att storleken av
anslaget för budgetåret 1966/67 fixeras till 150 000 ''kr., samt att riksdagen
hemställer att hos Jägarnas riksförbund få tillsätta en styrelseledamot för
insyn i förbundets verksamhet.
Beträffande det närmare innehållet i motionerna får utskottet hänvisa till
motionen II: 308.
Över motionerna har utskottet låtit inhämta yttranden från domänstyrelsen,
Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund.
Domänstyrelsen avstyrker bifall till motionerna. Härvid erinrar styrelsen
om att frågan om Jägarnas riksförbunds ställning inom jaktvården i riket
tidigare har berörts vid flera tillfällen. Styrelsen har i sådant sammanhang
många gånger uttalat, att ledningen av jaktvårdsarbetet inom riket ej bör
splittras på flera organisationer och att därför de medel, som för jaktvård
och hithörande ändamål kan anvisas ur jaktvårdsfonden, ej bör delas på
flera händer, varigenom ledningen skulle bli oenhetlig och administrationskostnaderna
större. Mot bakgrunden av den inställning statsmakterna intagit
i fråga om ledningen och organisationen av jäktvårdsarbetet inom riket
anser styrelsen, att statsbidrag ej bör utgå till organisation vid sidan
av Svenska jägareförbundet, som fått förtroendet att svara för ledningen av
jaktvården i landet.
I övrigt anför styrelsen följande.
I motionerna lämnad uppgift att i Sverige finns två större jägareorganisationer,
Svenska jägareförbundet med ca 75 000 medlemmar och Jägarnas
riksförbund med ca 9 000 medlemmar, synes i viss mån vara vilseledande.
Svenska jägareförbundet har nämligen, utöver i motionerna angivet medlemsantal,
som avser endast direkt anslutna, ännu fler medlemmar, som
är indirekt anslutna genom lokala jaktvårdsföreningar och jaktvårdsområden.
Jägareförbundets medlemsantal, inberäknat såväl direkt som indirekt
anslutna, uppgår enligt uppgift från förbundet den 1 juli 1965 till ca
160 000. Att i samband med Svenska jägareförbundet nämna Jägarnas riksförbund
som en stor organisation finner styrelsen ej alldeles korrekt.
Vad i motionerna anförts att Jägarnas riksförbund »torde vara före
1
Ilihang till riksdagens protokoll 1060. 10 samt. Nr S
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1966
gångare inom jaktskyttet» synes icke vara grundat på kännedom om de
verkliga förhållandena. Riksförbundets verksamhet i detta avseende är ej
särskilt omfattande och kan ju icke ha bedrivits längre än sedan tiden för
förbundets tillkomst, alltså i högst 27 år. Svenska jägareförbundet däremot,
som i detta avseende och även i fråga om jaktvården bedriver den dominerande
verksamheten i riket, har alltsedan det bildades år 1830 eller i 135 års
tid ägnat sig åt bl. a. höjande av skjutskiokligheten bland jägarna. Någon
föregångare inom jaktskyttet kan därför Jägarnas riksförbund icke sägas
vara.
Svenska jägareförbundet avstyrker, att ytterligare organisationer på jaktens
och viltvårdens område tilldelas årsbidrag ur jaktvårdsfonden och avstyrker
sålunda bifall till förevarande motioner. Till motivering härför anför
förbundet sammanfattningsvis, att det ur jakt- och viltvårdens synvinkel
är angeläget med en koncentration av det statliga stödet samt att
förbundet är effektivt organiserat i samtliga län och står öppet för alla
jakt- och viltvårdsintresserade, såväl genom personlig direktanslutning över
länsjaktvårdsföreningarna som genom anslutning av lokala jaktvårdssammanslutningar,
likaledes över länsföreningarna.
Vid utvecklandet av de närmare skälen för förbundets ställningstagande
erinrar detta till en början om att det av statsmakterna betrotts med ledningen
av jaktvårdsarbetet i riket.
Detta skedde ursprungligen som ett försök genom beslut av 1938 års riksdag
och blev med stöd av de under försökstiden vunna erfarenheterna slutligt
bekräftat genom beslut av 1951 års riksdag. Som en följd av 1938 års
auktorisering av Svenska jägareförbundet utsåg Kungl. Maj :t ett ombud
hos förbundet med uppgift att kontrollera användningen av jaktvårdsmedlen.
I Kungl. Maj :ts prop. nr 189 till 1951 års riksdag anförde departementschefen,
såvitt nu är i fråga, följande.
»I likhet med utredningen anser jag önskvärt att det allmänna erhåller
större inflytande över ledningen av jaktvårdsarbetet. Detta önskemål synes
mig emellertid bli i skälig grad tillgodosett om Svenska jägareförbundet
omorganiseras i enlighet med föreliggande stadgeförslag. Under denna förutsättning
bör därför enligt min mening ledningen av jaktvårdsarbetet alltjämt
anförtros åt Svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar.»
Departementschefens uttalande lämnades utan erinran av riksdagen.
Den med anledning av 1951 års riksdags beslut genomförda omorganisationen
av Svenska jägareförbundet medförde bl. a., att Kungl. Maj :t utser
förbundets ordförande, som tillika är självskriven ordförande i förbundets
överstyrelse och förbundsstyrelse (den sistnämnda motsvarar ett arbetsutskott)
ävensom en ledamot av förbundets överstyrelse samt en revisor i
förbundet.
Vidare må nämnas att på länsplanet varje hushållningssällskap och varje
landsting (utom Kopparbergs län) utser vardera en ledamot jämte suppleant
i styrelsen i länets till Svenska jägareförbundet anslutna jaktvårdsförening.
I Kopparbergs län är emellertid, landshövdingen enligt hävd ordförande
i länets jäktvårdsförening: Dalarnas jaktvårdsförbund.
Det allmännas representation på länsplanet överensstämmer helt med vad
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 196(>
3
jordbruksutskottet ansett angeläget. I sitt av riksdagen i denna del godkända
utlåtande nr 53/1938 anför jordbruksutskottet, att ansvaret för jaktvårdsarbetet
syntes komma att främst åvila Svenska jägareförbundet och
dess underavdelningar i länen. Häremot vore enligt utskottets mening intet
annat att erinra än att det för jaktvårdsarbetets behöriga bedrivande bleve
av betydelse att förbundet vidgade sin bas och sålunda sökte dra till sig —
även i form av kollektiv anslutning — de ute i bygderna verksamma jaktvårdssammanslutningarna
och icke minst de som bildades med stöd av de
föreslagna bestämmelserna om jaktvårdsområden. Utskottet ifrågasatte
härjämte, om icke länsjaktvårdsföreningarna skulle kunna i sina beslutande
organ bereda plats för en representant för hushållningssällskap och landsting
i enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i 1936 års betänkande.
Svenska jägareförbundet har sålunda anpassat sina stadgar och sin verksamhet
i enlighet med statsmakternas intentioner.
Förbundet gör därefter vissa erinringar mot och kompletteringar till olika
i motionerna lämnade uppgifter.
Beträffande omfattningen av Svenska jägareförbundets resp. Jägarnas
riksförbunds verksamhet m. m. anför förbundet följande.
Motionärerna uppger inledningsvis att bland de svenska jägarna finns
två större organisationer, nämligen Svenska jägareförbundet med ca 75 000
anslutna jägare eller jaktorganisationer och Jägarnas riksförbund (JRF)
med ca 9 000 anslutna jägare. Denna uppgift är icke klarläggande. Jägareförbundet
har nämligen "följt jordbruksutskottets ovan refererade anvisningar
och lagt sin verksamhet på bred bas. År 1938 utgjorde förbundets
medlemsantal omkring 25 500. Under jaktåret 1949/50 uppgick antalet medlemmar
den 30 juni 1950 till över 125 200. Av dessa var omkring 42 300
personligen anslutna till förbundet. Återstoden utgjordes av personer, som
genom samtliga då förefintliga 767 jaktvårdsområden och genom 757 lokala
jaktvårdssammanslutningar anslutits till länsjaktvårdsföreningarna.
Vid utgången av budgetåret 1964/65 utgjorde antalet personligen anslutna
medlemmar i förbundet 69 649, antalet anslutna jaktvårdsområden 1 309
och antalet anslutna lokala jaktvårdssammanslutningar 1 066. Av de 1 311
då befintliga jaktvårdsområdena var sålunda samtliga utom två kollektivt
anslutna till jägareförbundet. — Enligt uppgift från vederbörande jaktvårdskonsulent
står numera endast ett jaktvårdsområde utanför förbundet.
— De genom jaktvårdsområdena och de övriga lokala jaktvårdssammanslutningarna
kollektivt anslutna medlemmarna i jägareförbundet utgjorde
121 842 vid utgången av budgetåret 1964/65. Det är ostridigt att vissa medlemmar
i jaktvårdsområdena utgörs av juridiska personer och att ett antal
delägare i jaktvårdsområdena samtidigt är direktanslutna medlemmar. Jägareförbundet
har vid olika tillfällen analyserat detta förhållande och kommit
till den slutsatsen, att om man tar hänsyn till dessa juridiska personer
och de fysiska personer, som är både direkt och kollektivt anslutna, torde
det totala antalet s. k. kollektivanslutna medlemmar i förbundet böra minskas
med 25 procent för att man skall kunna ange ett objektivt riktigt antal
medlemmar i jägareförbundet. Detta skulle sålunda vid utgången av budgetåret
1964/65 utgöra omkring 160 000 fysiska personer (69 649 direkt anslutna
-f 91 381 kollektivt anslutna = 161 030). Detta totalantal bör ställas
i relation till antalet jägare i landet, vilket numera — sedan endast ett
lj Ilihang till riksdagens protokoll 1900. 10 saml. Nr 8
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 196<>
slags jaktkort gällande för jakt inom hela riket förekommer — är lika med
antalet lösta jaktkort, dvs. 270 914 jaktåret 1964/65.
Det får mot bakgrund av dessa fakta knappast anses förvånande att
jägareförbundet icke anser sig kunna godta motionärernas uppfattning att
jägareförbundet skulle vara den ena av landets två större jägareorganisationer.
Det förhåller sig i stället så, att det finns en mycket stor jägarorganisation
i Sverige och därutöver ett fåtal små sådana sammanslutningar,
bland vilka JRF är den största och Riksförbundet landsbygdens jägare den
näst största. Ingen av dessa små organisationer torde emellertid vara effektivt
företrädd i hela riket.
I fråga om bidragsgivningen till Svenska jägareförbundet och de till detta
anslutna 25 länsjaktvårdsföreningarna och bidragens fördelning i övrigt
lämnar förbundet följande upplysningar och synpunkter.
Såväl förbundet som en var av länsföreningarna upprättar förslag till ututgifts-
och inkomststat för kommande budgetår. Sedan föreningarnas förslag
granskats av förbundets överstyrelse, inger förbundet till Kungl. Maj :t
en gemensam petita åtföljd av dels årsredovisningar för det senast tilländalupna
budgetåret från länsföreningarna, dels förbundets och länsföreningarnas
statförslag jämte tillhörande motiveringar. Efter remissbehandling i
domänstyrelsen (fr. o. in. nästkommande år i statens naturvårdsnämnd) beslutar
Kungl. Maj :t om bidragen för det kommande året. Samtidigt fastställer
Kungl. Maj :t en specificerad utgiftsstat för förbundet. I regleringsbrevet
rörande bidragen till länsföreningarna föreskrivs, att de uppgjorda
slatförslagen skall iakttas så långt detta är möjligt. Bidragen uppgår långt
ifrån alltid till vad föreningarna äskat.
Vid ett studium av fördelningen av de totala årsbidragen till jägareförbundet
och länsjaktvårdsföreningarna visar det sig, att den avgjort största
delen, eller ca 80 %, disponeras för fältverksamheten, d. v. s. dels de 14
jaktvårdskonsulenterna, sjöfågelkonsulenten och de 31 länsjaktvårdarna,
dels de 25 länsföreningarnas arbete. Det må erinras om att dessa föreningar
på olika sätt stödjer lokala jaktvårdsorganisationer, särskilt jaktvårdsområdena.
— Ca fem % används för Öster-Malma jaktvårdsgård i Södermanland
och ca fem % för viltbiologisk forskning i förbundets regi, bl. a. vid
Boda försöksstation i Hälsingland. Öster-Malma jaktvårdsgård är visserligen
i första hand eu anläggning för utbildning av jaktvårdare. Där bedrivs
emellertid även viltuppfödning och — i samarbete med Stockholms universitets
zoologiska institution — viltforskning.
Återstående tio % används för förbundets administrationskostnader. Det
bör emellertid framhållas dels att i synnerhet riksjaktvårdskonsulentens
omfattande fältverksamhet helt belastar administrationskostnaderna, dels
att förbundets interna verksamhet med avseende å medlemsvård o. dyl. vartill
bl. a. jaktskytte räknas, bekostas av egna medel. Detta gäller även viss
administration — andel i lokal-, löne- och övriga kanslikostnader.
Motionärernas påstående är riktigt, att de bidrag ur jaktvårdsfonden, som
Kungl. Maj :t årligen tilldelar Svenska jägareförbundet och de 25 länsjaktvårdsföreningarna
brukat uppgå till ett sammanlagt belopp, motsvarande
ca 80 % av jaktvårdsfondens årsintäkter. Om man omräknar bidragens fördelning
i förhållande till dessa årsintäkter finner man sålunda följande fördelning.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 19GC>
Svenska jägareförbundet:
förbundets administration........................... • • • ■ • •
fältverksamhet, dvs. konsulentdistrikten och länsjaktvårdsför
eningarna
..............................................
Öster-Malma jaktvårdsgård ................................
viltforskning i förbundets regi..............................
Övriga ändamål:
viltforskningsrådet exkl. det över rådets stat anvisade bidraget för
förbundets viltforskning.................................
Svenska naturskyddsföreningen ............................
Ersättning för skador på motorfordon vid sammanstötning med
älg (har nu övertagits av älgskadefonderna och dessas regleringsfond)
.............................................
Utgifter genom länsstyrelserna (1964/65 tre procent på grund
av vildkaninbekämpning på Gotland)......................
Diverse ...............................................
Summa 100
Det är jägareförbundets förhoppning att bidragen till viltforskningen
skall höjas med belopp motsvarande den i tabellen nämnda besparingen genom
att skadeersättningarna förts över till älgskadefonderna och dessas
regleringsfond.
Beträffande vad i motionerna anförts om jaktskyttet och kompetensprovet
för älgvapenlicenserna anför förbundet.
Det är i och för sig riktigt att jaktskytte bedrivs inom JRF, som bildades
år 1938. Däremot nödgas jägareförbundet bestrida påståendet att JRF är
någon föregångare på området. Tvärtom kan det konstateras, att JRF är
en efterföljare. Svenska jägareförbundet har alltsedan sin tillkomst år 1830
bedrivit jaktskytte. Det torde icke vara någon överdrift att påstå, att den
svenska sportskytteeliten, som nått framgångar vid olympiska spel och
världsmästerskap, fått sin grundläggande jaktskytteutbildning i Svenska jägareförbundets
organisationer. Jägareförbundet har långt före JRF:s tillkomst
ordnat och ordnar alltjämt årligen läns- och riksmästerskap i jaktskytte.
I fråga om det numera obligatoriska kompetensprovet för älgvapenlicenserna
förhåller det sig så, att detta obligatorium infördes på Svenska jägareförbundets
av 1949 års jaktutredning förordade initiativ, och kompetensen
är i de av Kungl. Maj :t fastställda anvisningarna till vapenförordningen direkt
knuten till Svenska jägareförbundets bestämmelser för förbundets älgskyttemärke.
JRF tillämpar numera dessa bestämmelser för sitt älgskyttemärke.
Det i förevarande sammanhang centrala är emellertid, att Svenska
jägareförbundet aldrig disponerar jaktvårdsmedel eller andra allmänna medel
i sin jaktskytteverksamhet, som sålunda helt bekostas av förbundets,
länsjaktvårdsföreningarnas och lokalorganisationernas samt skyttarnas egna
medel. -— Kungl. Maj :t har under årens lopp anvisat betydande belopp för
iordningställande av älgskyttebanor och för förvärv av ett mindre antal övningsvapen
(högst ett vid någon bana) för ovan nämnda kompetensskjut
-
Procent
8
64
4
4 80
8
3
3
2
4 20
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1966
ningar, men jägareförbundet har utfärdat förbud mot att använda allmänna
medel för banornas drift eller för övrig jaktskytteverksamhet. Utbildningen
av kontrollanterna bekostas av egna medel liksom anläggningen av jaktskyttebanor
för det övriga jaktskyttet (rådjurs-, har- och lerduveskytte).
Undantagsvis har någon jaktskyttesammanslutning tilldelats bidrag ur fonden
för idrottens främjande (d. v. s. av s. k. tipsmedel) för banor, där internationellt
jaktskytte kan bedrivas (hjort, rådjur och lerduvor). Beträffande
fonden för idrottens främjande beslutar som bekant Kungl. Maj :t i handelsdepartementet.
Det förhållandet att JRF mer eller mindre exakt söker följa Svenska jägareförbundets
jaktskytteprogram, motiverar varken benämningen föregångare
eller att JRF i motsats till Svenska jägareförbundet bör få disponera
jakt vårdsmedel eller andra allmänna medel för denna verksamhet.
Här må dock upplysas, att mycket små belopp av allmänna medel — sammanlagt
högst ca tl 000 kr. årligen — fått disponeras för ordnande av s. k.
jaktstigar, d. v. s. skytte mot rörliga figurer i kombination med teoretiska
prov. Denna användningsform har sedan mycket lång tid tillbaka sanktionerats
av Kungl. Maj :t. Jaktskytteverksamheten finansieras emellertid nästan
helt genom länsjaktvårdsföreningarnas, de lokala arrangörernas och
skyttarnas egna medel. Inom jägareförbundet uttalas numera tveksamhet,
huruvida icke även jaktstigsverksamheten bör helt bekostas av egna medel.
Rörande studie- och upplysningsverksamhet på området anför förbundet
därefter följande.
I fråga om studie- och upplysningsverksamhet är jägareförbundet anslutet
till den godkända studieorganisationen Studiefrämjandet och samarbetar
genom länsjaktvårdsföreningarna bl. a. med ett flertal folkhögskolor,
lantmannaskolor, skogs- och skogsbruksskolor, med ett antal skolstyrelser
och med förbundet Skog och Ungdom (den nuvarande benämningen på den
studieorganisation, som tidigare omhänderhades av JUF). Denna studieverksamhet
bekostas emellertid huvudsakligen av ecklesiatika medel (studiecirkelbidrag
etc. från skolöverstyrelsen) och skall enligt jägareförbundets
förmenande liksom hittills ej bekostas av jaktvårdsmedel i annan mån
än vad som påkallas av att jägareförbundet ställer sin fältper sonal (jaktvårdskonsulenterna
och län sjakt vår dar na) till skolors och studieorganisationers
förfogande såsom föreläsare och studiecirkelledare oberoende av anslutning
till jägareförbundet. Även studiecirklar, som ordnas av JRF, kan
sålunda anlita denna fältpersonal. Endast den av jägareförbundet bedrivna
utbildningen av jaktvårdspersonal vid Öster-Malma jaktvårdsskola finansieras
av jaktvårdsmedel. Dessutom har Kungl. Maj :t åren 1955/57 anvisat
bidrag med sammanlagt 15 000 kr. för att möjliggöra för JUF att i samarbete
med jägareförbundet utge en handledning i viltvård, vilken kan köpas
av varje intresserad oberoende av medlemskap i någon organisation.
Vad gäller resp. organisationers uppgifter som remissorgan anför förbundet,
att det endast i enstaka undantagsfall förekommer att Jägarnas riksförbund
fungerar som remissorgan åt någon myndighet i jaktvårdsfrågor,
medan förbundet och dess länsjaktvårdsföreningar som regel är remissorgan.
Förbundet hänvisar till att detta kommit till direkt uttryck i jaktlagstiftningen,
bl. a. i 2, 9 och 15 §§ jaktstadgan.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1966
7
Förbundet går även in på frågan om Jägarnas riksförbunds målsättning.
När det gäller att bedöma förevarande motioner är det ej utan intresse att
studera JRF:s målsättning, sådan den kommit till uttryck i JRF:s i 3 §
förbundets stadgar intagna program. Det skulle föra för långt att här citera
hela detta program och följande två punkter får anses betecknande.
»5. Vi vill förbättra möjligheterna för ansvarskännande jägare att få
ägna sig åt jakt och viltvård, och vi utgår ifrån att det inte är något intrång
i den privata äganderätten om kronans och skogsbolagens domäner — som
tillsammans upptar nära hälften av landets skogsareal — i större utsträckning
än nu öppnas för de icke målsägande jägarna, småbrukarna och jordbruksarrendatorerna.
6. Vi vill inte fråntaga någon hans jakträtt — tvärtom slår vi vakt om
jaktlagens andra paragraf — men vi väll att kronans och bolagens marker i
större utsträckning disponeras för effektiv viltvård.»
Motionen nr II: 397 vid innevarande riksdag ger ytterligare belysning åt
JRF:s målsättning. Jägareförbundet ber att få hänvisa till denna motion.
Ytterligare anför förbundet, att det har sig bekant, att 1949 års jaktutredning
kommer att under innevarande år avge sitt slutbetänkande i vilket
bl. a. riksdagens skrivelse 1954: 171 med anledning av motionen II: 467 av
herr Andersson i Ryggestad in. fl. rörande bildande av ett jaktråd kommer
att besvaras. På grund härav synes enligt förbundet anledning saknas att
f. n. ytterligare beröra frågan om jaktvårdens organisation i riket.
Svenska jägareförbundet anför slutligen att, om statsmakterna skulle beträda
vägen att tilldela inte blott förbundet utan även förefintliga små
jägarorganisationer i landet — såsom Jägarnas riksförbund — årliga bidrag,
detta endast medför en olämplig splittring av det allmännas ekonomiska
stöd åt jakt- och viltvården. Ett bifall till de remitterade motionerna måste
nämligen, fortsätter förbundet, följas av bidrag även till övriga små organisationer,
d. v. s. f. n. till Förbundet landsbygdens jägare och till de s. k.
jägaregillena. Därest Jägarnas riksförbund skulle erhålla anslag på de av
motionärerna anförda skälen uppkommer, tillägger förbundet, dessutom
den enligt förbundets uppfattning orimliga situationen, att Jägarnas riksförbund
får använda medel ur jaktvårdsfonden till finansiering av sådan
verksamhet, som av och inom Svenska jägareförbundet måste bekostas av
egna medel och inte får finansieras genom att ta jaktvårdsmedel eller andra
allmänna medel i anspråk. Redan av denna anledning bör enligt förbundets
mening ett bifall till förevarande motioner vara uteslutet.
Jagarnas riksförbund hälsar motionärernas initiativ i frågan med tillfredsställelse.
Förbundet tillstyrker motionerna på följande grunder.
När det gäller anslag ur jaktvårdsfonden, så tillämpar Svenska jägareförbundet
konsekvent regeln, att icke tillstyrka bidrag till andra än de egna
föreningarna. Med andra ord, så sätts som villkor för bidrag, att man är
medlem i Svenska jägareförbundet.
Vi finner en sådan tillämpning icke vara förenlig med vad som måste
ha avsetts med jaktvårdsfonden vid dess tillkomst. Avsikten var väl, enligt
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1966
vårt förmenande, att skapa en fond, som skulle komma den svenska jaktoch
viltvården till godo, och icke att den skulle vara förbehållen en viss
kategori jägare. Alla som vill ägna sig åt jakt i vårt land är nödsakade att
lösa "det statliga jaktkortet, och därmed bidra till jaktvårdsfonden, och detta
jaktkort löses också av ca 270 000 jägare. Det är väl alldeles uppenbart, att
av dessa 270 000 jägare finns flera än de ca 70 000 till Svenska jägareförbundet
anslutna, som ägnar sig åt viltvård i större eller mindre omfattning.
De av Svenska jägareförbundet uppgivna ca 110 000 kollektivt anslutna
jägarna kan vi bortse ifrån, enär de till större delen består av sådana markägare,
som upplåtit mark till någon av Svenska jägareförbundet ansluten
lokalorganisation. Och vi är medvetna om, att av dessa är det endast ca
32 % som ägnar sig åt jakt- eller viltvård.
Kvar står "det faktum, att större delen av den svenska jägarkåren står
utanför Svenska jägareförbundet, och att dessa analogt med vad som tilllämpas
icke skulle kunna erhålla bidrag till viltvård i någon omfattning.
Vi finner detta icke överensstämma med den stora upprustning inom naturvården
som skett och alltfort sker idag.
Det är av allra största betydelse alt så många som möjligt deltar i skyddet
och vården av våra viltstammar, och att de för den skull erhåller största
möjliga stöd från det allmännas sida, och att jägarna då i första hand bereds
möjlighet att erhålla hjälp från den fond de själva varit med om att
skapa.
Om viltvården anses vara ett angeläget projekt idag, så är jaktvården det
i ännu högre grad, och det är på detta område, som j ägarorganisationerna
bör ta krafttag. Det är då viktigt alt förutom stöd och hjälp genom olika
lagstiftningsåtgärder, organisationerna erhålla nödvändig ekonomisk hjälp
till denna verksamhet.
Jägarnas riksförbund har alltsedan starten år 1938 tagit mycket verksam
del i upplysnings- och uppfostringsarbetet ute bland jägarna, främst då genom
att förbundet bedrivit en pionjärverksamhet när det gäller jaktskyttet,
för att lära jägarna behärska sitt vapen. Detta är viktigt av humanitära skäl
för att minska orsakerna till skadeskjutningar under jaktutövning. Men det
är inte mindre viktigt att dessa jaktskyttetävlingar också får en uppfostrande
verkan när det gäller frågan att avlossa eller icke avlossa ett skott.
Förbundet har även där gjort och försöker göra stora insatser, men det är
som regel så, att dessa moment kräver mera kostnadskrävande arrangemang
och ställer större krav på den arrangerande avdelningens funktionärer vad
det gäller deras eget kunnande.
Det har därför visat sig nödvändigt att starta studiecirklar och andra upplysande
möten för att utbilda förbundets funktionärer och kontrollanter i
härför avsett syfte. Vi driver bl. a. ett stort antal älgskyttebanor och anordnar
där skjutningar för kompetens att erhålla licens å älgvapen. Det är
mycket viktigt, att vid dessa skjutningar finns tillgång till kunniga kontrollanter.
Förbundet har därvid lagt ner stor omsorg på utbildningen av
dessa och får väl anse oss ha lyckats i mycket hög grad. Detta är dock åtgärder
som kostat förbundet mycket stora pengar, som medlemmarna själva
fått offra. Man kan dock icke begära att en medlem skall offra både afl sin
fritid och dessutom betala för att få lära andra jägare att rätt handskas
med vapen och villebråd.
Förbundet har författat och bedriver f. n. studiecirklar i jaktlagstiftning
och vapenförordning. Tillsammans med ABF bedrivs även studiecirklar i
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1966
9
»Vi vårdar viltet», som har till uppgift att lära jägarna att rätt handskas
med den stora tillgång som vårt lands fauna utgör för alla människor.
Inom förbundet har utarbetats stadgar för jaktvårdsområden, jaktvårdsföreningar
och jaktklubbar. Vi har även låtit trycka ett speciellt utdrag ur
jaktlagstiftningen berörande alla frågor angående jaktvårdsområdeslagstiftningen
för att göra denna känd för flertalet av markägarna. Dessa skrifter
har av förbundet tillhandahållits kostnadsfritt för alla som beställt den.
Förbundet fungerar även som remissinstans i flera län ävensom till högre
myndighet.
All denna förbundets verksamhet har bekostats av förbundets medlemmar,
dels genom medlemsavgifter, dels genom anordnande av lotterier, dels,
och inte minst, genom egna arbetsinsatser av stor betydenhet. Det förtjänar
nämnas att ingen av förbundets förtroendemän eller funktionärer
åtnjuter arvoden för sina tjänster. Förbundet är med andra ord uppbyggt
på helt ideell grund.
Jägarnas riksförbund har även gjort en omfattande utredning av älgfrågan,
som utmynnat i ett konkret förslag vilket inlämnats till Kungl.
Maj:t. Det vore önskvärt om förbundet kunde få ekonomiska resurser att
göra detta förslag mera känt ute bland jägarna.
Jägarnas riksförbunds styrelse har också vid styrelsemöte i Gävle den 19
februari 1966 beslutat att ställa en plats i styrelsen till Kungl. Maj :ts förfogande.
Då Jägarnas riksförbund vid flera tillfällen ansökt om bidrag till sin verksamhet
utan framgång, är det oss angeläget att frågan nu förs upp på riksdagsplanet.
Utskottet. I motionerna I: 235 och II: 308 har hemställts, att Jägarnas
riksförbund för sin verksamhet tillerkänns ett årligt anslag ur jaktvårdsfonden
samt att anslaget för nästa budgetår bestäms till 150 000 kr. I anslutning
härtill har i motionerna framförts förslag om viss representation
i förbundets styrelse för insyn i förbundets verksamhet. Motionärerna hänvisar
till att Svenska jägareförbundet åtnjuter betydande årliga anslag ur
fonden och till att Jägarnas riksförbund — vartill enligt motionärerna är
anslutna ca 9 000 jägare — gör en mycket stor insats för utbildning och
förkovran av jägarkåren och även i viss utsträckning fungerar som remissorgan
åt olika myndigheter i jaktfrågor.
Utskottet vill för sin del till en början erinra om att jaktvårdsfonden, som
inrättades genom beslut av 1938 års riksdag (prop. 46, JoU 53, rskr 232)
och som bildas av influtna jaktvårdsavgifter, enligt stadgande i 26 § tredje
mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall efter Kungl. Maj :ts bestämmande
användas till främjande av jaktvården inom riket. Såsom framgår
av redovisning i riksdagsberättelserna för gjorda anvisningar ur fonden
anslås huvudparten av fondmedlen årligen till verksamheten vid Svenska
jägareförbundet och de till förbundet anslutna länsjaktvårdsföreningarna.
I övrigt används fonden bl. a. för att stödja viltforskningsrådets och Svenska
naturskyddsföreningens verksamhet. Driftbidrag till annan jaktorganisation
än Svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar har hittills ej
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1966
utgått. Däremot har, i enlighet med uttalande i proposition nr 189 till 1951
års riksdag, vilket uttalande ej föranledde någon erinran från riksdagens
sida (L3U 14, rskr 327), i visst fall beviljats anslag från fonden även åt annan
organisation.
Vidare vill utskottet erinra om att ledningen av jaktvårdsarbetet i landet
utövas av Svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar. Beslut härom
fattades ursprungligen av 1938 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj :t i
tidigare nämnd proposition. Förslaget grundades på betänkande (SOU
1936:38) av utredningsmannen i dåvarande jaktutredning, vilken även
övervägt att anförtro denna ledning åt en statlig myndighet, som i så fall
måste tillskapas, men på anförda skäl förkastat detta alternativ. På förslag
av Kungl. Maj:t i förutnämnda proposition till 1951 års riksdag beslöt riksdagen
att ifrågavarande uppgift alltjämt skulle anförtros åt berörda organisation.
I anslutning därtill genomfördes viss omorganisation av Svenska jägareförbundet,
innebärande bl. a. att Kungl. Maj :t utser förbundets ordförande,
som tillika är självskriven ordförande i förbundets överstyrelse och
förbundsstyrelse ävensom en ledamot av förbundets överstyrelse samt en revisor
i förbundet.
I anledning av det nu väckta motionsyrkandet vill utskottet slutligen erinra
om att tredje lagutskottet i utlåtande nr 14 till 1951 års riksdag anförde
att det inte vore tillfredsställande att två riksorganisationer som Svenska
jägareförbundet och Jägarnas riksförbund, båda med jaktvårdens främjande
på sitt program, under konkurrerande former verkade vid sidan av varandra.
Att på sätt som förordats i förevarande motioner tilldela annan jaktorganisation
än Svenska jägareförbundet bidrag ur fonden till dess löpande
verksamhet skulle enligt jordbruksutskottets mening medföra administrativ
oklarhet på ifrågavarande område. En sådan medelsdisposition synes utskottet
orationell även med hänsyn till att administrationskostnaderna för
jaktvårdsarbetet såsom påpekats av bl. a. domänstyrelsen därvid torde komma
att öka. På grund av bl. a. nu anförda skäl avstyrker utskottet motionerna.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må lämna motionerna 1: 235 och II: 308
utan bifall.
Stockholm den 14 april 1966
På jordbruksutskottets vägnar-:
ERIC MOSSBERGER
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8 år 1966
11
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Mossberger, Lage Svedberg*, Nils
Hansson*, Hermansson*, Gunnar Pettersson, Manne Olsson, Sveningsson,
fru Lundblad, fru Hultell och herr Lokander*;
från andra kammaren: herrar Lindström, Antby, Nilsson i Lönsboda,
Lundmark, Trana, Persson i Heden, Hedin, Johansson i Simrishamn*, fru
Lindberg och herr Sundkvist.
* Ej närvarande vid justeringen.
MARCUS BOKTR. STHIM 1966 660033