Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av motioner angående planeringsråden i
länen.

Till bankoutskottet har hänvisats följande motioner angående planeringsråden
i länen, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 249 i första kammaren av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. och nr 285 i andra kammaren av herr Svensson i Vä
m. fl., vari föreslagits att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall göra
framställning om en klarare, ur principiell demokratisk synpunkt acceptabel
och med hänsyn till lokaliseringssträvandena lämplig avvägning av
uppgifterna för länens lokaliseringsråd,

dels de likalydande motionerna nr 541 i första kammaren av herrar NilsEric
Gustafsson och Axel Kristiansson och nr 673 i andra kammaren av
herr Nilsson i Tvärålund m. fl., vari hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning, eventuellt genom en parlamentarisk
utredning, av möjligheterna att göra planeringsråden under ordförandeskap
av landshövdingen till kollektivt beslutande regionalorgan i fråga om
lokaliseringspolitik och samhällsplanering.

I fråga om motiveringen för dessa förslag hänvisas, i den mån redogörelse
därför icke lämnas i det följande, till motionerna I: 249 och II: 673.

Planeringsrådens tillkomst

Planeringsråden i länen har tillkommit i samband med de nya statliga
insatserna på lokaliseringspolitikens område från och med den 1 juli 1965.

Kommittén för näringslivets lokalisering uttalade i sitt betänkande »Aktiv
lokaliseringspolitik» (SOU 1963: 58), att dittills gjorda rön beträffande lokaliseringsverksamheten
klart hade visat nödvändigheten av vidgade möjligheter,
klarare riktlinjer och en fastare organisation för lokaliseringsverksamheten
på länsplanet. Genom sin auktoritet och centrala ställning ansågs
länsstyrelsen vara det organ som hade de bästa förutsättningarna att samordna
planeringsuppgifterna på denna nivå. En nära samverkan måste
emellertid äga rum med de statliga myndigheter och kommunala organ som
hade ansvaret för samhällsplaneringen i övrigt.

I avvaktan på förslag av den år 1961 tillkallade länsförvallningsutred Bihang

till riksdagens protokoll 1966. 8 sand. Nr 9

2

Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966

ningen borde inom varje länsstyrelse för överläggningar i lokaliseringspolitiska
frågor av större vikt eller av mera principiell betydelse inrättas ett
särskilt organ med rådgivande funktion, förslagsvis benämnt lokaliseringsråd.
I rådet, som skulle ha landshövdingen till ordförande, föreslogs ingå
chefstjänstemän i olika länsorgan, två av landstinget valda ledamöter samt
en representant för företagare och en för arbetstagare, båda utsedda av
länsstyrelsen.

I propositionen nr 185 år 1964 angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
m. m. framhölls, att vid remissbehandlingen från skilda håll
riktats kritik mot kommitténs förslag till lokaliseringsråd, varvid särskilt
hade förekommit invändningar mot rådets sammansättning och storlek. Departementschefen
anförde, att det givetvis hade varit önskvärt att frågan
om den för lokaliseringsverksamheten erforderliga organisationen på länsplanet
hade kunnat bedömas i det vidare sammanhang som länsförvaltningsutredningen
hade att utreda. I avvaktan på resultatet av denna utredning
ansåg han det emellertid nödvändigt med vissa ställningstaganden, som
dock borde kunna omprövas när utredningen framlagt sina förslag.

Med hänsyn till de möjligheter som fanns att inom länsstyrelsens ram på
skilda sätt engagera de olika länsorganens tjänstemän i de med lokaliseringsverksamheten
sammanhängande arbetsuppgifterna syntes något behov
inte föreligga att sammanföra dem i ett särskilt lokaliseringsråd. Då emellertid
det regionala planeringsarbetet och de lokaliseringspolitiska ställningstaganden
som i övrigt erfordrades inom länet komme att innefatta för länet
och dess befolkning vitala frågor, ansågs det lämpligt att för behandling av
dithörande ärenden till länsstyrelsen knyta ett rådgivande organ med annan
sammansättning och benämnt planeringsråd. Detta borde främst delta
i handläggningen av frågor om samordning av kommunernas, landstingets
och de olika länsorganens insatser inom samhällelig planering, riktlinjer
för lokaliseringspolitiken i länet samt viktigare ärenden rörande ekonomiskt
stöd åt företag i samband med företagslokalisering. Det kunde, framhöll
departementschefen, förutsättas att rådets uppfattning komme att tillmätas
särskild tyngd vid de olika frågornas fortsatta handläggning i kommuner,
landsting och andra länsorgan.

Planeringsrådet föreslogs bestå av sju ledamöter och lika många suppleanter.
Av dem skulle tre ledamöter med suppleanter utses av Kungl. Maj :t,
de övriga av landstinget och i förekommande fall av stad utanför landstinget.
De av Kungl. Maj :t utsedda borde vara med länets näringsliv och
övriga förhållanden väl förtrogna personer och representera bl. a. arbetsmarknadsorganisationerna,
medan de övriga borde vara kommunala förtroendemän
och i möjligaste mån representera olika delar av länet. Mandatperioden
föreslogs bli fyra år och sammanfalla med de för kommunala styrelser
gällande mandatperioderna. Rådets överläggningar skulle ledas av
landshövdingen med landssekreteraren som ersättare, och rådets medlem -

Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966 3

mar skulle tillerkännas rätt att få avvikande mening antecknad till länsstyrelsens
beslut.

I sitt utlåtande (nr 48) över propositionen tillstyrkte bankoutskottet förslaget
om inrättande av planeringsråd. Utskottet slog fast, att planeringsrådet
borde ha en rådgivande funktion, men förutsatte i likhet med departementschefen
att rådets uppfattning komme att tillmätas särskild tyngd vid
de olika frågornas fortsatta handläggning. I flera motioner hade framförts
förslag om att antalet ledamöter i planeringsrådet skulle utvidgas och att
ledamöterna skulle utses enligt en delvis annan ordning än som angivits i
propositionen. För att kunna tillgodose önskemålen om en vidgad representation
i rådet föreslog utskottet att antalet ledamöter skulle bestämmas till
nio, av vilka fyra borde utses av Kungl. Maj :t och fem av landstinget. De av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna borde vara väl förtrogna med länets förhållanden
och representera bl. a. arbetsmarknadens och näringslivets organisationer.
De av landstinget utsedda ledamöterna borde ha kommunal förankring
och i möjligaste mån representera olika delar av länet. Samma regler
borde gälla i fråga om suppleanter.

Vad utskottet yttrat godkändes av riksdagen.

Gällande bestämmelser

Föreskrifter om planeringsråden har utfärdats av Kungl. Maj :t genom en
kungörelse den 29 januari 1965 (SFS nr 10), vilken trädde i kraft den 1 juli
1965. I kungörelsen förordnas att i varje län skall finnas ett planeringsråd
med uppgift »att som rådgivande organ deltaga i länsstyrelsens handläggning
av sådana ärenden om samhällsplanering eller kommunal, administrativ
eller judiciell indelning eller näringslivets lokalisering som är av allmän
betydelse eller större vikt».

Planeringsrådet utgöres av nio inom länet bosatta ledamöter. Fyra av
dessa utses av Kungl. Maj :t bland personer som är väl förtrogna med arbetsmarknaden,
näringslivet och förhållandena i övrigt inom länet. Fem ledamöter
väljs av landstinget bland personer med erfarenhet av kommunala
värv och förträdesvis så att olika delar av länet blir representerade i rådet.
Valet skall under gängse förutsättning vara proportionellt. För varje ledamot
utses i samma ordning en suppleant. Beträffande län som innehåller
stad utanför landsting eller mer än en landstingskommun gäller särskilda
regler. Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i planeringsrådet
skall sammanfalla med tjänstgöringstiden för ledamöter i kommuns styrelse.

Länsstyrelsen skall underrätta ledamöterna och suppleanterna om tidpunkten
för handläggning i vilken planeringsrådet skall deltaga. Vid sådan
handläggning äger suppleant närvara och yttra sig. Ledamot av planeringsrådet
äger få sin mening antecknad till länsstyrelsens protokoll om den avviker
från länsstyrelsens beslut eller yttrande.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966

I en inom inrikesdepartementet den 29 juni 1965 upprättad promemoria
rörande arbetsuppgifter i samband med lokaliserings-, planerings- och utredningsverksamheten
i länen understrykes, att innebörden av vad som föreskrives
i kungörelsen är att planeringsrådet inte skall avge yttranden till
länsstyrelsen utan deltaga i den slutliga handläggningen av vederbörande
ärenden. Vidare framhålles att det förutsatts att rådets ställningstaganden
skall tillmätas särskild tyngd. Härutöver anföres i promemorian följande:

Genom planeringsrådets anknytning till länsstyrelsen kommer den rättsliga
grunden för rådets verksamhet att utgöras av — förutom ovannämnda
kungörelse — de bestämmelser som reglerar länsstyrelsens uppgifter och
befogenheter. I tillämpliga delar gäller länsstyrelseinstruktionen som instruktion
även för planeringsrådet. Enligt 37 § länsstyrelseinstruktionen gäller
således domarejäv för alla som deltar i länsstyrelsens handläggning av
ärende, således även för planeringsrådets ledamöter.

Inom de ämnesområden som anges i 1 § kungörelsen — frågor om samhällsplanering,
indelning och näringslivets lokalisering — skall planeringsrådet
deltaga i handläggningen av till länsstyrelsen inkommande ärenden
av allmän betydelse eller större vikt och i en initiativverksamhet, som har
sin grund främst i bestämmelsen i 4 § länsstyrelseinstruktionen, att länsstyrelsen
bl. a. skall ge noggrann akt på länets tillstånd och behov samt i allt
söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa. Tillämpliga i
detta sammanhang är också föreskrifterna i 5 § samma instruktion att
länsstyrelsen i erforderlig omfattning skall följa verksamheten inom länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd, lantbruksnämnd och länsskolnämnd samt
hos andra statliga myndigheter i länet, vilkas arbetsuppgifter berör till länsstyrelsens
ämbetsbefattning hörande frågor, att det åligger länsstyrelsen att
verka för att den statliga verksamheten inom sådana områden med vilka
länsstyrelsen har att ta befattning i möjligaste mån samordnas samt att
länsstyrelsen jämväl eljest i erforderlig utsträckning skall samarbeta och
samråda med andra statliga myndigheter ävensom med kommunala myndigheter
samt företrädare för menigheter och sammanslutningar.

Av det sagda följer att formen för handläggning av ett ärende där planeringsrådet
skall delta så nära som möjligt bör ansluta sig till i övrigt tilllämpade
arbetsrutiner. Den normala arbetsgången synes bli följande.

Föredragning sker inför landshövdingen eller hans ställföreträdare och
rådets ledamöter samt de tjänstemän och experter, som enligt instruktion
och arbetsordning skall delta i handläggningen. Efter överläggning har
landshövdingen eller hans ställföreträdare att tillkännage sitt beslut varefter
rådets ledamöter — däremot ej suppleant om ordinarie ledamoten är
närvarande — äger få avvikande mening antecknad (5 § första stycket kungörelsen).
I fråga om föredragandens eller annan i handläggningen deltagandes
skyldighet att anmäla avvikande mening gäller givetvis länsstyrelseinstruktionens
föreskrifter. Föreskriften i samma instruktion om skyldigheten
för den som deltagit i ett ärendes slutliga handläggning att påteckna
akt, protokoll eller annan handling gäller inte planeringsrådets ledamöter
(5 § andra stycket kungörelsen).

Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966

5

Länsförvaltningsutredningens direktiv

För att utreda frågan om länsförvaltningens organisation m. m. tillkallades
år 1961 länsförvaltningsutredningen, vars arbete enligt 1966 års riksdagsberättelse
beräknas bli slutfört under innevarande år. Frågan om lekmannamedverkan
i länsstyrelsen hör till dem som tillmätts särskild vikt i
direktiven för denna utredning. Det påpekas att i de fristående länsnämnderna
besluten i princip fattas kollegialt med deltagande av särskilt utsedda
lekmän. Då en uppgift är att bedöma, huruvida dessa nämnder kan inordnas
i länsstyrelsen, bör utredningen enligt direktiven undersöka i vilka
ärendegrupper —- inom såväl länsstyrelsens som länsnämndernas verksamhetsområden
— en medverkan av lekmän kan anses behövlig eller önskvärd.
Riktlinjer för uppdelning på pleniärenden och tjänstemannaärenden bör därvid
anges med beaktande av bl. a. att lekmännen ej onödigtvis betungas med
rutinärenden. Vidare anges i direktiven att de organisatoriska konsekvenserna
av lekmannamedverkan i länsstyrelserna bör utredas, varjämte förfarandet
måste regleras.

I sammanhanget uppmärksammas även vissa vid direktivens tillkomst pågående
utredningar rörande särskilda organisationsfrågor. Bl. a. nämnes
frågan om den samhälleliga lokaliseringsverksamheten, som vid denna tid
var under behandling hos kommittén för näringslivets lokalisering. Det
framhålles att lokaliseringsverksamhetens organisation vad gäller länsförvaltningen
är ett sådant delproblem, som måste sättas in i det med länsförvaltningsutredningen
avsedda större sammanhanget.

Motionerna

I motionerna 1: 249 och II: 285 ges inledningsvis en översikt över innehållet
i de föreskrifter och uttalanden rörande planeringsråden för vilka ovan
redogjorts. Motionärerna konstaterar, att det på intet håll säges att planeringsrådet
har självständig beslutanderätt under demokratiska former eller
att det kan framföra krav på utredningar eller åtgärder. Det framstår enligt
motionärernas uppfattning som från principiell synpunkt nödvändigt att
de omfattande uppgifter, vid vilkas handläggning rådet anses böra medverka,
klarare preciseras och att dess självständiga rätt att taga initiativ
och besluta göra framställning om utredningar, som av rådets majoritet befinnes
erforderliga, fastslås. Likaså säges det vara motiverat att undersöka
i vad mån rådet kan beredas möjlighet att påverka fördelningen av för lokaliseringsverksamheten
inom länet avsedda resurser. Motionärerna finner det
angeläget att den nuvarande oklarheten i fråga om planeringsrådets uppgifter
rättas till snarast möjligt, innan verksamheten ännu tagit fastare
former.

6 Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966

I motionerna 1:541 och 11:673 fastslås, att planeringsråden saknar den
effektivitet som kunnat förväntas. Som en brist anges, att icke alla frågor
som skall gå vidare till arbetsmarknadsstyrelsen i dess egenskap av centralt
lokabseringsorgan dessförinnan behandlas av planeringsrådet. En kollegial
beslutanderätt för planeringsrådet framstår för motionärerna som ett bättre
system än det nuvarande. Detta säges också innebära att länsstyrelsen, en
statlig myndighet, får ett mycket stort inflytande över kommunernas lokaliseringspolitiska
åtgärder, vilket enligt motionärerna knappast varit avsett
vid reformens genomförande.

Utskottet

En grundtanke i organisationen av den mera aktiva samhälleliga lokaliseringspolitik
som genomförts från och med innevarande budgetår har varit
att länsstyrelsen skall leda och samordna verksamheten på det regionala
planet. En viktig organisatorisk nyskapelse har varit det planeringsråd med
ledamöter utsedda dels av landstingen, dels av Kungl. Maj:t, som därvid
knutits till länsstyrelsen. De grundläggande föreskrifterna om planeringsrådet
har utfärdats i början av år 1965, kort efter riksdagens beslut om riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken.

De föreliggande motionerna präglas av uppfattningen att planeringsrådet
bör spela en central roll vid behandlingen av lokaliseringspolitiska frågor
på det regionala planet. Utskottet delar denna uppfattning, som måste anses
stå i fullständig samklang med statsmakternas intentioner i detta hänseende.
Även om planeringsrådet skulle ha en rådgivande funktion, borde, enligt
vad som uttalades i 1964 års proposition om lokaliseringspolitiken, dess
uppfattning komma att tillmätas särskild tyngd vid de olika frågornas fortsatta
handläggning. Detta uttalande underströks av bankoutskottet i dess
utlåtande över propositionen. Syftet att ge tyngd åt planeringsrådets medverkan
får också sägas ha legat bakom det förslag beträffande rådets numerär
och tillsättning, som utskottet med vissa ändringar i förhållande till propositionen
framlade och som godkändes av riksdagen. Samma syfte kommer
också tydligt till uttryck i de föreskrifter rörande planeringsråden som
Kungl. Maj :t utfärdat och som fått en auktoritativ tolkning i den inom
inrikesdepartementet upprättade promemoria vilken åberopas i motionerna
I: 249 och II: 285 och refererats tidigare i förevarande utlåtande. Enligt utskottets
mening måste en riktig tillämpning av dessa föreskrifter ge planeringsrådet
goda möjligheter att på ett avgörande sätt påverka planeringen
och genomförandet av lokaliseringspolitiska åtgärder inom länet.

Att planeringsrådet icke fått en beslutande funktion måste bl. a. ses mot
bakgrund av det förhållandet att länsförvaltningens organisation sedan
flera år är föremål för en ingående prövning genom länsförvaltningsutredningens
försorg. I direktiven för denna utredning har särskilt angivits, att

Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966 ''

frågan om lokaliseringsverksamhetens organisation på länsplanet måste
sättas in i det större sammanhang som avsetts med utredningen. I detta sammanhang
ingår bl. a. frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen efter
mönster av den lekmannamedverkan som sker inom de fristående länsnämnderna.
Att ställningstagandena i fråga om lokaliseringsverksamhetens
organisation på länsplanet borde kunna omprövas, när länsförvaltningsutredningen
framlagt sina förslag, underströks i 1964 års proposition om
lokaliseringspolitiken. Utredningens betänkande synes nu vara att vänta
under det närmaste året.

Sammanfattningsvis vill utskottet sålunda anföra, att planeringsrådets
ställning och funktion inom en nära framtid kan komma att omprövas,
sedan frågan om lekmäns deltagande i länsstyrelsen blivit grundligt belyst.
Den diskussion av länsstyrelsens utformning som är att vänta måste inte
minst komma att avse den verksamhetsgren där planeringsrådet nu lämnar
sin medverkan.

Mot bakgrund av vad här sagts synes någon framställning till Kungl.
Maj :t om utredning eller annan åtgärd beträffande planeringsrådens ställning
och uppgifter inte nu vara motiverad. Under den tid som nuvarande ordning
består bör praxis inom ramen för givna bestämmelser kunna under
berörda parters medverkan utformas på ett sätt som i väsentlig mån tillgodoser
de önskemål som föranlett motionärernas förslag.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

1. att motionerna I: 249 och II: 285 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna I: 541 och II: 673 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 februari 1966

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle, Hilding, Gustaf Henry Hansson,
Äke Larsson, Palm, Nils Theodor Larsson, Lundberg och Larfors;

från andra kammaren: herrar Regnéll, Börjesson i Glömminge*, Bengtsson
i Landskrona, Ekström i Iggesund, Rask, Löfgren, fru Hörnlund och
herr Hyltander*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.