Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

1

Nr 32

Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående små
och medelstora företags kreditförsörjning, m.m.

Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang upptagit följande
till utskottet hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 551 i första kammaren av herr Ottosson
m. fl. och nr 674 i andra kammaren av herr Nordgren m. fl., vari yrkats,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande förutsättningarna för utvecklingen
i vårt land av små och medelstora företag innebärande bl. a.

a) förbättrade utbildningsmöjligheter för företagare,

b) underlättande av kreditförsörjningen för egenföretagen,

c) undersökning av vilka former av konkurrensbegränsning som föreligger
till följd av statliga företags uppträdande och på grund av den allmänna
ekonomiska politik som statsmakten bedriver;

dels de likalydande motionerna nr 545 i första kammaren av herr Mattsson
m. fl. och nr 677 i andra kammaren av herr Sjönell m. fl., vari yrkats,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och
förslag i syfte att underlätta kapitalanskaffningen i familjeföretag och att
därvid särskilt uppmärksammas dels problem som är förenade med finansieringen
av snabbt växande företag och deras möjligheter att öka det egna
kapitalet, dels frågor som hänger samman med kapitalförsörjningen när
företaget genom arv övergår till nya ägare.

Beträffande motiveringen för de gjorda yrkandena hänvisas till motionerna
11:677 och 11:674.

Över motionerna 1:551 och 11:674 har till utskottet efter remiss inkommit
yttranden från fullmäktige i riksbanken, statistiska centralbyrån, bankinspektionen,
skolöverstyrelsen, kommerskollegium, statens pris- och kartellnämnd,
statens institut för hantverk och industri, Svenska bankföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO), Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Svensk industriförening. Kommerskollegium har överlämnat till kollegium
avgivna yttranden från Stockholms handelskammare, Östergötlands
och Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskaml—Bihang
till riksdagens protokoll 1966. 8 samt. Nr 32

2

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

mare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Västergötlands
och norra Hallands handelskammare, handelskammaren i Karlstad,
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i
Gävle samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Det yttrande
som inkommit från Smålands och Blekinge handelskammare är likalydande
med det som tidigare avgivits av Skånes handelskammare. Tillfälle att
av8e yttrande över motionerna har av utskottet beretts även Företagareföreningarnas
förbund, Svenska sparbanksföreningen och Folksam, vilka emellertid
icke begagnat sig därav.

Över motionerna 1:545 och II: 677 har yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, bankinspektionen, Svenska bankföreningen, Sveriges hantverks-
och industriorganisation (SHIO), Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund och Familjeföretagens förening. Svenska sparbanksföreningen
har även i detta fall avstått från att yttra sig.

Remissyttrandena

A. Motionerna I: 551 och II: 67i (små och medelstora företags kreditförsörjning,
m. m.)

Motionärernas förslag om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande
förutsättningarna för utvecklingen i vårt land av små och medelstora
företag har tillstyrkts blott av en mindre del av remissinstanserna. Bankinspektionen
anser att motionärerna har pekat på en rad viktiga problem
och att argumenten för en utredning av hela problemkomplexet vuxit i styrka.
Förslaget om en utredning hälsas med stor tillfredsställelse av SHIO och
tillstyrkes också av Västergötlands och norra Hallands handelskammare,
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund, av vilka den
sistnämnda organisationen uttalar, att bifall till utredningskravet är i hög
grad angeläget och att den avvisande hållning som riksdagen hittills intagit
till detta avsevärt har försenat en rimlig lösning av problemen och sålunda
varit till men för näringslivets utveckling.

Några remissinstanser, vilka endast till den del som motionerna berör deras
speciella intresseområde yttrat sig över dessa, har till följd härav icke
tagit ställning till motionärernas utredningsönskemål i hela dess vidd. Vad
här sagts gäller om skolöverstyrelsen, statens pris- och kartellnämnd, statens
institut för hantverk och industri, Svenska bankföreningen och Svenska
försäkringsbolags riksförbund, vilka alla avstyrkt motionerna i berörda delar,
samt banko fullmäktige och statistiska centralbyrån, vilka inte uttryckt
någon bestämd mening.

Svensk industriförening, som uttalar att det i motionerna göres en värdefull
analys av de mindre företagens ställning inom det svenska näringslivet,
deras aktuella problem och efter vilka vägar man bör söka sig fram

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 0)66 <>

för alt underlätta lösningen av dessa problem, anför beträffande motionärernas
hemställan följande:

De i motionerna framförda synpunkterna på de mindre företagens betydelse
för samhällsekonomin och förslagen att förbättra deras ekonomiska
styrka och expansionsmöjligheter har av föreningen framförts i många
sammanhang såväl i skrivelser till regeringen som i olika remissvar. De
mindre företagens struktur, andel i det totala produktionsvärdet och sysselsättningen,
kreditbehov in. in. har också analyserats och kartlagts av statliga
utredningar under senare år. De mindre företagens betydelse far salunda
anses vara allmänt omvittnad och erkänd och likaså vilka åtgärder som är
nödvändiga för att stärka och förbättra deras position. Föreningen anser
därför afl någon utredning rörande förutsättningarna för utvecklingen av
små och medelstora företag i landet icke i och för sig är nödvändig. Vad som
är nödvändigare är att de redan kända utvägarna för att underlätta och lösa
de mindre och medelstora företagens svårigheter snarast möjligt realiseras
eftersom en statlig utredning kan befaras dra ut på tiden och nödiga åtgärder
i hithörande avseende i avvaktan på ett dylikt utredningsresultat blir
försenade. Om en utredning ändå anses nödvändig vill föreningen emellertid
icke motsätta sig en dylik.

Av de nio handelskamrar, som utöver den ovan nämnda yttrat sig över
motionerna, har två tillstyrkt utredning rörande en del av det frågekomplex
som motionärerna behandlat, medan sju helt avvisat förslaget om utredning.
Detta avstyrkes också av kommerskollegium, som i likhet med några andra
remissorgan framhåller att frågan om önskemålens tillgodoseende sammanhänger
med näringspolitiska värderingar.

Även remissinstanser som ställer sig avvisande till motionärernas förslag
finner anledning att betona, att deras värdering av de mindre företagens
betydelse icke avviker från motionärernas. Så yttrar exempelvis Svenska
försäkringsbolags riksförbund:

Liksom motionärerna är riksförbundet av den uppfattningen att mindre
företag liksom hittills kommer att ha sin givna plats i framtidens samhälle.
Den fortlöpande och på många områden välmotiverade koncentrationen mot
större enheter jävar icke den uppfattningen. Fastmer synes ett medel för
riktig balans inom samhällsekonomien vara att näringslivet på antytt sätt
är differentierat. Utvecklingen i USA, som på det ekonomiska livets område
kan sägas ge en fingervisning om den framtida utvecklingen i Sverige, har
för övrigt visat att de mindre och medelstora företagen väl kunnat hävda
sin ställning inom produktionen.

En utförlig diskussion av företagsstorlekens betydelse förekommer
i det yttrande som avgivits av SHIO. Där anföres:

I den näringspolitiska debatten har småföretagens ställning i den ekonomiska
utvecklingen spelat en betydande roll. En fortskridande strukturomvandling
inom olika näringsgrenar har ofta tagits till utgångspunkt för
en negativ värdering av de mindre och medelstora företagens framtidsutsikter.
Beträffande exempelvis industrin har ofta anförts, att de mindre produktionsenheterna
är dömda att utkonkurreras av större och mera effektiva
industriföretag. Också tillkomsten av EFTA och en eventuell framlida cu]*____Bihang
till riksdagens protokoll 1966. 3 samt. Nr 32

4

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1066

ropeisk stormarknad har ibland ansetts komma att medföra en stark nedgång
av den svenska småföretagsamheten.------Oberoende av vilken

uppfattning som på lång sikt visar sig vara riktig kan konstateras att antalet
mindre och medelstora företag inom hantverk och industri för närvarande
uppgår till ca 90 000 och hereder sysselsättning för omkring 500 000 personer.
Dessa företag kan därför inom överskådlig framtid förväntas binda
en betydande andel av samhällets arbetskrafts- och kapitalresurser.

En bedömning med utgångspunkt enbart från vissa påtagliga och aktuella
utvecklingstendenser inom industrin kan, såsom motionärerna framfört,
innebära risker för att småföretagsamhetens betydelse förbises eller undervärderas.
Bakom ovan anförda och liknande föreställningar ligger givetvis
tanken om ett klart samband mellan företagsstorlek och produktionseffektivitet.
Utnyttjandet av stordriftens fördelar — mekanisering, arbetsfördelning
och massproduktion skulle således inom allt flera branscher leda
till att de mindre enheterna förlorar konkurrensförmågan. Resonemanget
är emellertid inte fullt riktigt; först och främst är det givetvis felaktigt att
sätta likhetstecken mellan tillämpning av stordriftens fördelar och stora företag
ett litet företag med tillverkning av relativt okomplicerade standardvaror
kan också tillämpa stordrift i serietillverkningens form. Vidare
medför den ständigt förbättrade levnadsstandarden en kontinuerlig differentieiing
av varor och tjänster och den ökade behovsdifferentieringen innebär
i sin tur att massproduktion inte kan tillämpas för samtliga varor och att
följaktligen mindre serier bör kunna framställas med god lönsamhet. Samtidigt
innebär utvecklingen goda möjligheter för en mängd mindre företag
mom nya och expanderande servicebranscher. Dessa förhållanden behöver
emellertid understrykas, eftersom begreppet massproduktion ibland används
som en inom alla områden tillämplig regel. Dess förutsättningar begränsas
givetvis av tillgänglig teknik och marknadens efterfrågan. Härigenom framkommer
också de mindre företagens fördel — flexibiliteten — dvs. förmågan
att smidigt anpassa sig till och ställa om sig efter långtgående förändringar
av marknadsbilden.

En väsentlig skillnad mellan stora och små industriföretag ligger däri att
småföretagen i sin produktion utnyttjar förhållandevis mera arbetskraft och
mindre kapital. Småföretagen har emellertid begränsade möjligheter att genomdriva
en rationell arbetsfördelning. Större företag kan genomföra arbetsspecialisering
på olika områden — administration, försäljning, distribution,
produktion — vilket minskar inlärningstiden. I små företag med«er
vanligen inte verksamhetens omfattning en tillfredsställande funktionsspe!^ring-
Detta gäller särskilt i fråga om ekonomi och administration.
Småföretagens arbetsintensiva produktion beror givetvis i stor utsträckning
pa produktionsinriktningen; ofta specialiserade produkter med höga krav
på yrkesskicklighet och precision. Även om många företag inom den moderna
småindustrin arbetar under tekniskt effektiva former, förefaller det naturligt
att till en viss del betrakta den låga mekaniseringsgraden som resultatet
av en fördröjd och bristfällig anpassning till ändrade produktionskostnader.

I delta sammanhang berör SHIO vissa särskilda problem inom småföretagen
:

De under efterkrigstiden kraftigt ökade personalkostnaderna har medfört
anpassningsåtgärder i form av ökad mekanisering o. dyl. Regelmässigt torde

Bankoatskottets utlåtande nr 32 år i906 a

emellertid här föreligga en betydande tidseftersläpning. Tekniska förändringar
och ändrade priser på råvaror och halvfabrikat medför däremot betydligt
snabbare anpassningsåtgärder. Industriföretagens personalkostnader
torde genomsnittligt uppgå till 21—22 % av bruttoutgifterna. För småindustrins
vidkommande torde denna andel vara betydligt större. En bristfällig
anpassning till förändrade kostnadsförhallanden kan således för de
mindre företagen innebära en relativt betydande försämring av lönsamheten.

Svensk industriförening önskar speciellt understryka riktigheten av att
de mindre industriföretagen väl hävdar sin ställning på marknaden trots
den allt snabbare fortgående rationaliseringen och mekaniseringen inom
industrien. Ju större enheter som framväxer inom industrien, desto större
blir enligt föreningens uppfattning uppenbarligen deras beroende av de
mindre industriföretagen i dessas egenskap av underleverantörer.

Frågor om företags klassificering och om officiell statistik
rörande småföretagen behandlas främst av statistiska centralbyrån.
som uttalar att i förhållande till den betydelse som de s. k. små och medelstora
företagen har för vårt näringsliv den faktiska kunskapen om dessa
företags betingelser och utveckling alltjämt är ganska begränsad. Framför
allt anses detta gälla de mindre företagen. Härom anföres:

Denna bristande kunskap eller snarare avsaknad av tillräcklig och i vissa
avseenden aktuell information avser t. ex. inte bara nybildning contra bortfall
av företag, ekonomisk expansion och teknisk utveckling utan också
dessa företags finansieringsproblem, antingen dessa har anknytning till
kapitalmarknaden eller kreditmarknaden.

Centralbyrån berör därefter den utbyggnad av finansstatistiken som påbörjats
och som beräknas efter hand väsentligen förbättra kunskapen om
de mindre företagens finansieringsförhållanden:

Olägenheten av den förutvarande tudelningen av finansstatistiken i en
vinst-" och en kreditmarknadsstatistisk del, där endast uppgiftsskyldighet
till vinststatistiken varit obligatorisk, har nu eliminerats genom en ny kungörelse
om uppgiftsplikt (SFS 1966:37) som även avser kreditmarknadsstatistiken
(tillgångar och skulder). Genom tillkomsten av stommen till ett
centralt företagsregister har därjämte möjligheterna avsevärt förbättrats
alt utvidga den nu samordnade vinst- och kreditmarknadsstatistiken i den
omfattning som ursprungligen var avsedd, nämligen att finansstatistisk information
skall inhämtas även från de mindre företagen inom industri,
handel och samfärdsel. Denna utbyggnad av statistiken, som planeras omfatta
även andra än nu berörda näringsgrenar, jämte en samtidigt utökad
storleksgruppering torde komma att väl täcka av motionärerna ställda anspråk
på en ändamålsenlig anpassning av den officiella statistiken.

I inledningsskedet av denna utökade statistik har dock målsättningen
begränsats till att i första hand avse estimat av rikstotaler för olika näringsgrenar.
Men även en redovisning på detaljnivå i fråga om bransch- och
storleksgruppsindelning kommer atl ske i den utsträckning materialets

6

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

kvalitet och omfattning bedöms tillåta detta. En viss osäkerhet torde råda
i synnerhet beträffande de minsta företagens (egenföretagens) möjligheter
att kunna lämna önskade primäruppgifter av fullgod kvalitet — uppgiftsplikten
är ju icke omedelbart någon garanti härför — till en för uppgiftslämnarna
rimlig kostnad. Troligen måste därjämte vissa urvalsjusteringar
göras på basis av det material som nu skall inhämtas avseende 1965. Framstegstakten
är dock ävenledes beroende av att erforderliga personella resurser
också kan ställas till förfogande. Statistiska centralbyråns anslagsframställning
härom för budgetåret 1966/67 har emellertid ej bifallits.

Centralbyrån finner det angeläget att framhålla, att om den i motionerna
föreslagna utredningen kommer till stånd denna utredning bör ske parallellt
med och i anslutning till centralbyråns vidareutveckling av finansstatistik
för företag.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare säger sig betvivla,
att man med statistiska hjälpmedel kan dra upp en gräns för vad som menas
med »mindre» företag. Handelskammaren yttrar:

Såsom med all tydlighet framgått av inom näringslivet företagna utredningar
fortgår branschrationaliseringen och företagskoncentrationerna med
stor snabbhet, främst under medverkan av olika investmentbolag. Lika litet
som i USA kommer detta att leda till att de mindre företagen försvinner.
Däremot går utvecklingen i den riktningen att många av dessa mindre företag
kommer att bli »stora» utan att därför antalet anställda mer väsentligt
stiger.

Frågan om de anställdas ställning i mindre företag behandlas
endast av handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, som anför
följande:

Med hänsyn till den frihet som råder på avtalsområdet föreligger intet
hinder mot att de anställda beredes möjlighet att förvärva aktier i bolag eller
att de till företagen mer eller mindre långfristigt utlåna sina eventuella
sparmedel mot ränta och genom indexreglering skapad garanti mot penningvärdeförsämring.
Vidare kan ju mellan bolagsledning och anställda avtalas,
att de genom tantiem eller premier skola bliva delaktiga i från år till annat
efter konsolideringsåtgärder uppkommande vinster. Sålunda är en utredning
av dessa frågor obehövlig. Det vore synnerligen olyckligt, om vid en
eventuell utredning konstaterades, att de anställda borde äga lagfäst rätt att
bliva aktieägare i mindre — eller kanske samtliga — företag. Utredningen
skulle då, mot vad motionärerna åsyftat, utgöra ett redskap i socialiseringsförespråkarnas
hand. Man bör slå vakt om avtalsfriheten.

Samma handelskammare berör frågan om för mindre företag lämpliga
nya företagsformer och yttrar därom:

Existerande företagsformer äro tillräckliga ur företagssynpunkt. De erbjuda
rika valmöjligheter.

Vad handelskammaren möjligen vill invända emot är att aktiebolagslagens
formella bestämmelser (ansökningshandlingar, kungörelser, bestämmelser
om ökning och nedsättning av aktiekapital m. m.) i många stycken
äro allt för invecklade och därmed för betungande för de mindre bolag, som

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1!)66

7

icke avse att vända sig till en större allmänhet. Handelskammaren vill därför
förorda, att man i samband med revision av aktiebolagslagen ville överväga
enklare särregler för fåmansbolag.

Statens institut för hantverk och industri anför i samma ämne följande:

Beträffande företagsformen aktiebolag kan, såsom motionärerna framhåller,
densamma anses vara huvudsakligen avsedd för större företag och
alltför komplicerad och otymplig för mindre rörelser. Motionärerna föreslår
en ny och för den mindre företagsamheten mera anpassad företagsform.
Enligt institutets uppfattning torde detta icke vara nödvändigt. En omarbetning
av nuvarande aktiebolagslag i syfte att förenkla formerna för företag
med mindre aktiekapital än uppskattningsvis 100 000 kronor torde vara tillräcklig.
Enligt första lagutskottets utlåtande nr 1966: 11 kommer dessa synpunkter
att övervägas av den nu verksamma aktiebolagsutredningen.

Med anledning av vad motionärerna anför om behovet av förbättrad
fö retagar utbildning lämnar skolöverstyrelsen följande upplysningar
om den utbildning som bedrivs av näringslivsorganisationerna:

Statsbidrag såsom för enskild yrkesskola enligt SFS 1957:480 utgår till
Sveriges hantverks- och industriorganisations föreläsningsverksamhet. Ämnen
av det slag som nämns av motionärerna förekommer i denna verksamhet
och ingenting hindrar, att antalet sådana föreläsningar ökar, om kursverksamhetens
ledning anser så vara lämpligt. Nämnas bör, att statsbidrag
enligt samma grunder utgår till exempelvis Sveriges juvelerare- och guldsmedsförhunds
yrkesskola i Stråisnäs, Sveriges radiomästareförbunds radioskola,
Sveriges urmakare- och optikerförbunds yrkesskola och Special-Optikernas
Riksförbunds skola. Även i dessa skolor kan enligt bedömande av
respektive skolas ledning utbildning i de aktuella ämnena tas upp i den
mån de ej redan förekommer.

Beträffande yrkes- och verkstadsskolorna framhåller skolöverstyrelsen
att i de läroplaner för deltidskurser, som utfärdats för flertalet kommunala
yrkesskolor, ingår två kurser som kan vara av intresse i detta sammanhang,
nämligen bokföring och kalkylation för erhållande av mästarbrevskompetens
och repetitionskurs i detaljhandelsekonomi. Vid uppgörandet av
läroplaner för dessa kurser har, meddelar överstyrelsen, hänsyn tagits till
önskemål från respektive näringslivsorganisationer. För en yrkesskola har
nyligen utfärdats en läroplan för kurs i ledning av små och medelstora
företag. Denna läroplan, som går tillbaka på ett förslag tillkommet under
medverkan av representanter för bl. a. Sveriges hantverks- och industriorganisation,
skulle kunna utfärdas även för andra yrkesskolor.

Sammanfattningsvis anför överstyrelsen, att frågan om förbättrade utbildningsmöjligheter
för företagare kommer att uppmärksammas vid förestående
prövning av en rad viktiga vuxenutbildningsproblem, aktualiserade
av bl. a. arbetsmarknadsutredningen, gymnasieutredningen och yrkesutbildningsberedningen.
Någon ytterligare utredning beträffande de utbildningsspörsmål
som behandlas i motionerna finner överstyrelsen inte påkallad.

Statens institut för hantverk oeh industri hälsar med tillfredsställelse mo -

8

Bankouiskottets utlåtande nr 32 år 1966

tionärernas förslag om ökat stöd till utbildningsverksamheten vid institutet
och meddelar om sin verksamhet följande:

Det torde kunna konstateras, att institutet efter en mer än 25-årig tillvaro
intager en central ställning vad beträffar fortbildningen inom hantverk och
industri, särskilt den mindre och medelstora industrien. Institutets huvuduppgift
enligt dess instruktion, »att verka för höjandet av yrkesskickligheten
och lönsamheten inom hantverk och industri», torde logiskt motivera,
att till institutet hänföres huvuddelen av den utbildningsverksamhet, som
motionärerna efterlyser.

Sin huvudarbetsuppgift utför institutet dels genom rådgivnings-, provnings-
och teknisk undersökningsverksamhet, dels genom en mycket omfattande
kursverksamhet. I denna verksamhet har institutet sig ålagt att
intimt samarbeta med förekommande bransch- och yrkesorganisationer
m. fl. (prop. 1947:153). En översiktsvis gjord beräkning utvisar, att institutet
samarbetar — självfallet med olika intensitet och växlande under
olika tidsperioder — med ett 40-tal yrkes- och branschförbund. Med ökad
verksamhet kommer samarbetet givetvis att utbyggas till att omfatta ytterligare
förbund. Samarbetet är till sin utformning mycket skiftande. Det
växlar från kontinuerligt samarbete i fast organiserade kursnämnder, samarbete
med utsedda kontaktmän och samverkan med tillfälligt utsedda yrkesrepresentanter
för enstaka kurser till enbart underhandsgodkännande
av kurser från förbundens ledning och kanslier o. d.

Under den tid institutet varit verksamt i statlig regi har dess verksamhet
expanderat mycket starkt, särskilt under de senaste tio åren, då den kunnat
utbyggas till ett flertal nya yrkes- och ämnesområden. Institutet bör ha förvärvat
en stor erfarenhet av teknisk och ekonomisk kursverksamhet inom,
förutom hantverket, den mindre och medelstora industrien. Såväl administrativt
som undervisningstekniskt har institutet kunnat bygga upp en
smidig och ändamålsenlig organisation. Bl. a. har det varit av särskilt värde,
att institutet genom sina kontakter med näringslivet, tekniska och ekonomiska
institutioner samt branschorganisationer kunnat till sig knyta en omfattande
speciallärarstab. Av stor betydelse har också varit de goda kontakterna
med lokalt näringsliv, främst genom yrkes- och branschföreningar,
företagen direkt, företagareföreningar m. fl. Såsom ett led i detta samarbete
har institutet kunnat decentralisera sin verksamhet till landsorten i allt
högre grad, en decentralisation, som varit nödvändig också genom kapacitetens
begränsning i Stockholm. Under de senaste åren har institutet sålunda
kunnat utveckla sin verksamhet i landsorten högst avsevärt och har numera
fast organiserade filialkontor i Malmö, Luleå, Göteborg och Härnösand. Härigenom
har kontakterna med det lokala näringslivet blivit allt fastare och
möjligheterna större att kunna tillgodose det lokala näringslivets behov av
kurser och rådgivning. Kurserna i landsorten har också starkt ökat i antal.
Under budgetåret 1964/G5 anordnades sålunda icke mindre än 252 kurser
i landsorten till stor del genom nämnda filialkontors försorg.

I anslutning härtill anför institutet synpunkter på sitt behov av förstärkta
resurser. Vidare anföres, att det utökade statliga stöd, som i motionerna
föreslås för en förbättrad omedelbar företagarutbildning, i första hand bör
tillföras institutet. Motionärernas uppfattning att ett visst statligt stöd till
sådan utbildningsverksamhet inom näringslivets organisationer kan motiveras
på ungefär samma sätt som när det gäller yrkesutbildningen finner
institutet diskutabel:

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

9

institutet utgår från att motionärerna icke avsett att väsentliga tekniska
och ekonomiska verksamheter skall bedrivas splittrat, om så kan undvikas,
och att den verksamhet, av naturliga skäl kostnadskrävande, som institutet
har att svara för, dubbleras. En förutsättning för ett ändamålsenligt statligt
stöd för den verksamhet, varom fråga är, måste vara att allt onödigt dubbelarbete
elimineras. Vad beträffar yrkesutbildningen, som även med avseende
på vissa kursformer är ett aktuellt problem för institutet, torde det vara att
förvänta att frågan kommer att beaktas i kommande förslag till den allmänna
vuxenutbildningens ordnande.

En tämligen omfattande speciell företagsledarutbildning har under de
senaste åren bedrivits av institutet. Härom meddelas bl. a. följande:

Verksamheten, som också avsett att tjäna ett arbetsmarknadspolitisk!
syfte inom den mindre företagsamheten, har bedrivits i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges hantverksoch
industriorganisation samt berörda företagarföreningar och länsarbetsnämnder.
Med hänsyn till syftemålet har medel ställts till förfogande av
arbetsmarknadsstyrelsen. Verksamheten har administrativt handhafts av
institutet. Under budgetåret 1964/65 anordnades ett flertal kurser för företagsledare
och likställda, i huvudsakligen sysselsättningssvaga områden i
landet. Verksamheten, som under budgetåret 1965/66 fortsatt och nu i
mera stabiliserade former, har i första hand syftat till att stimulera företagarnas
intresse och uppöva deras färdigheter beträffande problem av ekonomisk,
teknisk, administrativ och arbetspsykologisk natur. Kursinnehållet
har åskådliggjort ett företags start, dess successiva utveckling, inriktning
på produktval, försälj ningsmetoder, redovisning m. m. Delvis har kursen
bedrivits genom utförandet av s. k. företagsspel, som praktiskt åskådliggjort
ett företags utveckling från grunden med företagaren ställd i centrum.
Kursdeltagarna har därefter bibringats ytterligare kunskaper genom lärokurser
inom företagsledningens och företagsekonomiens olika fält. Kurserna
har också lämnat en orientering om de möjligheter, som banker, företagareföreningar,
myndigheter och andra institutioner erbjuder i service och
rådgivning.

I likhet med de samarbetande instanserna säger sig institutet vara av den
uppfattningen att de här nämnda loretagsledarkurserna täcker ett bestående
behov och kan bedrivas permanent. Härutöver lämnar institutet följande
upplysningar:

Inom institutets normala kursverksamhet förekommer i slor utsträckning
mera specialbetonade företagsekonomiska och liknande kurser, t. ex. i
bokföring och kalkylering, skatterätt, affärsjuridik, lönsamhetskontroll
in. m. Dessutom förekommer rationaliseringstekniska kurser, t. ex. produktionsplanering,
företagsorganisation, arbetsförenkling (M.T.M.). Företagsekonomiska
och rationaliseringstekniska moment förekommer också i stor
omfattning såsom inslag i institutets olika specialtekniska kurser. Organisatoriskt
har den företagsekonomiska verksamheten vid institutet under det
senaste året förstärkts, därigenom att eu särskild företagsekonomisk avdelning
bildats. I avdelningen ingår eu särskild kurssektion med uppgift alt
anordna såväl företagsekonomiska som rationaliseringstekniska kurser.
Arbete pågår för närvarande att i en enhetlig kursform, avsedd främst för
ledare vid mindre och medelstora företag, sammanföra företagsekonomiska

10

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

och rationaliseringstekniska moment. Erfarenheterna, som göres vid de
ovan nämnda speciella företagsledarkurserna, vilka också administreras av
den företagsekonomiska avdelningen, blir härvid av stort värde.

I fråga om den av motionärerna åsyftade allmänna förstärkningen av institutets
kurskapacitet framhåller institutet betydelsen av att företagsledarna
inom den mindre och medelstora företagsamheten beredes möjligheter
att i olika avseenden följa med i den tekniska utvecklingen. Särskilt stor
efterfrågan beräknas uppstå på institutets tekniska specialkurser, som är
inriktade på högaktuella tekniska nyheter.

En förstärkning av resurserna för kursverksamheten innebär även, yttrar
institutet, en insats när det gäller att bringa målforskningens resultat till
de praktiska yrkesutövarnas kännedom. Upplysningsverksamhet om forskningen
anses därutöver böra ske genom andra åtgärder, såsom allmän information
och rådgivning. Härom anföres:

Även på detta område har institutet stor erfarenhet genom sin omfattande
rådgivnings-, undersöknings- och provningsverksamhet. Dessa arbetsuppgifter
är helt bundna till givna uppdrag och skall vara helt självbärande.
För såväl denna verksamhet som kurserna skulle det vara av stort värde,
om institutet kunde tillföras vissa icke direkt uppdragsbundna medel för
utvecklandet av en försöksverksamhet inom olika yrken och fack. Resultaten
av denna försöksverksamhet skulle i lämplig utsträckning kunna ligga
till grund för en allmän information och yrkesservice från institutet, kostnadsfritt
eller till låg kostnad. Beträffande den direkta rådgivningen är det
institutets uppfattning, att denna skall vara taxebunden till samtliga de
kostnader, som uppkommer.

Motionärernas förslag om utredning i detta hänseende anses böra anstå
till dess företagarföreningsutredningen framlagt sitt förslag.

Institutet finner en utredning om förbättrade utbildningsmöjligheter för
företagare obehövlig. En sådan utredning skulle sannolikt, säger institutet,
dels fördröja den utveckling som på detta område sker inom de av arbetsuppgifterna
nu berörda myndigheterna och institutionerna, vilka arbetar i
samråd, dels onödigt komplicera de förslag som väntas om vuxenutbildningens
ordnande och av yrkesutbildningsberedningens fortsatta arbete. Enligt
vad institutet har sig bekant är företagarutbildningen aktuell i de förslag
som kan komma att avgivas.

Även kommerskollegium avstyrker förslaget att företagarutbildningen
skall utredas. Sådan utbildning sker, säger kommerskollegium, inom olika
organ, och något behov av väsentligt ändrade former för verksamheten har
inte framkommit. Statligt stöd till denna utbildning synes därför kunna
lämnas genom redan etablerade utbildningsorgan.

Kommerskollegium stöder detta ställningstagande på uttalanden från
flera handelskamrar. Bland dessa är Stockholms handelskammare, som påpekar
att de ämnen som nämns av motionärerna överensstämmer med
kursinnehållet i bl. a. den serie kurser för mindre företag, som sedan ett par

liankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

11

är anordnas av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges hantverks- och
industriorganisation gemensamt. Handelskammaren anför vidare:

Åtskilliga branschorganisationer, som huvudsakligen rekryterar sina medlemmar
bland mindre företag, driver yrkesskolor. Vad i motionen sägs angående
önskvärdheten av engagemang från näringsorganisationernas sida
är sålunda i princip redan tillgodosett, ehuru volymen möjligen kan behöva
ytterligare ökas. Det synes handelskammaren angeläget att kurser av det
slag som kan rymmas under begreppet företagsledning i första hand utvecklas
och arrangeras av företagens egna organisationer, som står företagsproblematiken
nära. Om statliga bidrag för företagsledarutbildning
skulle ställas till förfogande, bör dessa alltså kanaliseras genom näringsorganisationerna.

Enighet råder om vuxenutbildningens betydelse för att åstadkomma den
erforderliga aktualiteten i yrkeskunskaperna och specialiseringen. Detta är
ett område, där chefer i små företag blir direkt berörda lika väl som de
anställda. En rimlig arbetsfördelning kan då vara att statens institut för
hantverk och industri får ökade resurser för att möta det stegrade behovet
av teknisk fortbildning, medan företagarnas organisationer stimuleras att
ta på sig utbildningen beträffande det egentliga företagsledandet.

Såsom argument mot en särskild utredning om förbättrad utbildning för
de mindre företagens ledare anför handelskammaren bl. a., att det knappast
går att dra en skarp gräns mellan mindre och större företags problem.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län understryker att den
nya skolan har förutsatts bli dynamisk och successivt anpassa undervisning
och kursinnehåll efter utvecklingens krav. Man bör därför kunna utgå från,
säger handelskammaren, att den nya skolan och övrig kursverksamhet som
anordnas skall väl fylla de krav som företagarna kan ställa i fråga om utbildningen.

Ett par av de organisationer som särskilt företräder de mindre företagen
ansluter sig däremot till önskemålet om en utredning rörande företagarnas
utbildningsmöjligheter. SHIO hävdar i likhet med motionärerna, att de
mindre företagens anpassning till nya produktions- och marknadsförhållanden
i många fall försvåras genom företagarnas otillräckliga kunskaper
i ekonomi och administration:

Genomsnittligt kan hävdas att företagare inom hantverk och småindustri
har goda tekniska kunskaper, medan insikterna i formella ekonomiska och
administrativa frågor är sämre. Den snabba tekniska utvecklingen medför
emellertid stora och ökade svårigheter främst för småindustrier att bibehålla
utrustning och tekniskt kunnande på högmodern nivå. Problemet
aktualiseras särskilt vid omfattande nyinvesteringar, då god kännedom om
maskinfabrikat och -typer erfordras för att möjliggöra fortsatt konkurrenskraftig
produktion. Samtidigt krävs förmåga alt bedöma marknadsutvecklingen
för företagets produkter samt möjligheterna alt tekniska nykonstruktioner
inom en nära framtid minskar värdet av företagna maskininvesteringar.
Vid uppförande och inredning av verkstadslokaler erfordras god
planeringsförmåga och insikt i modern arbetsplanering och produktionsmetodik.
Också vid inköp av råvaror och halvfabrikat krävs kännedom om
2* - Ilihang till riksdagens protokoll 1966. S sand. Nr 32

12

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

alternativa material och inköpskällor. Trots att den tekniska sidan således
innebär betydande svårigheter, torde huvudsvårigheterna — både för småindustrin
och för företag inom hantverk och service — beröra företagets
ekonomi och administration. Bristande kunskaper inom detta område kan
omintetgöra aldrig så goda tekniska och marknadsmässiga förutsättningar
för företagets verksamhet. Grundläggande krav i sammanhanget torde vara
rationell bokföring och resultatredovisning samt regelmässig kalkylation
och kontinuerlig lönsamhetskontroll. Många mindre företag inom hantverk
och industri fyller inte kraven i detta avseende vilket i många fall leder till
dålig lönsamhet och genomgående till sämre ekonomiskt verksamhetsresultat
än förutsättningarna i och för sig skulle medge. Främst för småindustrins
vidkommande blir resultatet att mindre lönsamma verksamhetsgrenar
eller tillverkningar bibehålls. Över huvud taget synes den starkt ökande
konkurrensen inom näringslivet medföra krav på en förbättrad specialisering
inom de mindre företagen.

Andra problem gäller försäljning och reklam — bristande kännedom om
marknadsutveckling, försäljningskanaler och -metoder, finansierings- och
skattefrågor, affärsjuridik, personalfrågor, kontor sorganisation, arbetsledning''
in. in. Samtliga dessa problem har ett visst samband med företagsstorleken.
Större företag kan anställa specialister för att handlägga olika problem
— tekniska och ekonomiska — inom företaget. Till följd av verksamhetens
begränsade omfattning måste däremot hantverks- och småindustriföretagarna
själva besitta erforderliga kunskaper inom ovannämnda områden.
Genom att småföretagarna också i stor utsträckning själva utövar
den direkta ledningen av rutinarbetet inom företaget och dess avdelningar,
minskas den för planeringsfrågor och administrativa problem tillgängliga
arbetstiden.

De angivna förhållandena pekar enligt SHIO:s uppfattning på att småföretagens
kapitalförsörjningssvårigheter till vissa delar kan hänföras till
bristfällig ekonomisk utbildning hos företagare inom hantverk och småindustri.
Organisationen anser att samhällets ökade stöd till vuxenutbildningen
inom olika områden också borde föranleda ökade insatser i fråga
om företagsledarutbildningen:

Som motiv härför kan anföras att samhället under perioder av stark arbetskraftsbrist
har väsentligt intresse av att tillgängliga resurser utnyttjas
optimalt. Vidare bör nämnas att staten genom anslag till universitet och
högskolor påtagit sig det ekonomiska ansvaret för utbildning av de
större företagens chefstjänstemän. Ökat stöd till utbildning av företagsledare
inom bl. a. hantverk och småindustri kan därför mera betraktas som
en utveckling av en tidigare befintlig stödform än som en helt ny typ av
bidrag till det privata näringslivet.

Sveriges köpmannaförbund, som likaledes tillstyrker en utredning beträffande
utbildningsfrågorna, framhåller att förbundet under en lång följd av
år genom Köpmannainstitutet (Kl) bedrivit och alltjämt bedriver cn mycket
omfattande utbildning av företagare och anställda inom detaljhandeln.
Förbundet anför:

Vid sidan av denna verksamhet inom Kl sker också inom olika branschorganisationer
en omfattande kursverksamhet — ofta i samarbete med Kl —

13

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

som framförallt tar sikte på utbildning av företagsledare. Genom den utbyggnad
av Köpmannainstitutet som i dagarna kunnat slutföras och som i
hög grad underlättats genom av statsmakterna beviljat anslag, räknar Köpmannaförbundet
med att utbildningsverksamheten ytterligare skall kunna
intensifieras och utvecklas. Vi vill understryka att verksamheten vid det
utbyggda institutet framförallt skall koncentreras till dels specialutbildning
för olika branscher, dels ock ledareutbildning. Förbundet hyser goda förhoppningar
om att det skall bli möjligt alt härigenom tillgodose en avsevärd
del av det mycket stora utbildningsbehov som finns inom detaljhandeln
och som inte minst gäller ledareutbildningen. På så sätt kan det bli möjligt
att i fråga om detaljhandeln i viss utsträckning förverkliga den företagarehögskola,
varom talas i motionerna.

Å andra sidan är det klart att behovet av utbildning för detaljhandeln blir
allt större. De ökade anspråk som ställes på denna näringsgren från konsumenternas
sida och tillkomsten av stora företagsenheter, som medför
ökade krav på ledarna för sådana enheter, gör det angeläget att öka utbildningsverksamheten.

En utredning angående utbildning av företagsledare tillstyrkes också av
Norrbottens och Västerbottens handelskammare.

Motionärernas förslag att egenföretagare skall ha rätt att vid självdeklaration
göra avdrag för kostnader sammanhängande med egen fortbildning
tillstyrkes livligt av statens institut för hantverk och småindustri. Det förslag,
som lönebeskattningsutredningen framlagt beträffande inkomst av
tjänst i berörda hänseende vad avser anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
bör, säger institutet, kompletteras med motsvarande ändring i
29 § (avdrag i förvärvskällan inkomst av rörelse).

De mindre företagens finansie rings problem behandlas ingående
i remissyttrandena.

Synpunkter på företagens kapitalbehov anförs särskilt av Sveriges grossistförbund,
som med åberopande av 1965 års långtidsutredning beträffande
sitt intresseområde anför:

För partihandelns del har det årliga behovet av kapital för lagerinvesteringar
beräknats till ca 300 milj. kr., vartill kommer ett behov av rörelsekapital
av ungefär samma storleksordning. Genom dessa investeringar beräknas
partihandelsföretagen kunna klara en beräknad omsättningsökning
i fasta priser på 6 % per år med ett tillskott av arbetskraft pa endast 1 %
per år. Betydelsen härav behöver inte särskilt understrykas i ett läge, då
bristen på arbetskraft är den trånga sektorn i samhällsekonomin. Det bör
emellertid också understrykas, alt investeringarna är angelägna med hänsyn
till den rationalisering av partihandelsföretagens verksamhet, som härigenom
möj liggöres och som har den största betydelse för strävandena att
hålla distributionskostnaderna nere.

I detta sammanhang berör Grossistförbundet också frågan om företagens
möjligheter till självfinansiering:

Samtidigt som kapitalbehovet ökar har självfinansieringsmöjligheterna
för partihandeln liksom för industrin kraftigt minskat under den gångna
delen av 60-talet jämfört med 50-talet. Partihandelns självfinansierings -

14

Bankoutskottcts utlåtande nr 32 år 1066

grad, uttryckt som kvoten mellan partihandelns bruttosparande och bruttoinvesteringsutgifter
inkl. förändringar i lagervolymen, utgjorde i genomsnitt
ca 70 % för perioden 1951—1959. För åren 1960—1962 var motsvarande
siffra inte högre än 48 %. Självfinansieringsgraden torde i praktiken vara
än lägre beroende på att ökningen i utestående kundfordringar, som inte
redovisas i statistiken, torde vara större än ökningen av partihandelns leverantörsskulder.
Skärpta konkurrensförhållanden och stegrade lönekostnader
i kombination med ökad investeringstakt är orsaken till den minskade självfinansieringen.
I samma riktning har verkat de minskade möjligheterna till
nedskrivning av varulager och avsättning till pensionsstiftelser, åtgärder
som i särskild grad torde ha varit kännbara för handeln. Konsekvensen har
blivit ett ökat beroende av upplåning. Betydelsen av att möjligheterna till
sådan upplåning ökar framstår i detta läge i klar dager.

Ä\en SHIO konstaterar att utrymmet för företagens självfinansiering
gradvis minskat under senare år. Organisationen anför:

Huvudsakligen beror detta på att vinstmarginalerna allmänt sett minskat
till följd av en allt mera skärpt konkurrens. Även bortfallet av företagens
pensionssparande i samband med ATP-reformen har härvidlag spelat en
betydelsefull roll. Denna utveckling har varit särskilt kännbar för de mindre
föietagen, som traditionellt är i hög grad beroende av möjligheterna till
självfinansiering. Det bör framhållas att låg självfinansiering givetvis
många gånger har sin grund i dålig lönsamhet, d. v. s. bristande konkurrensförmåga.
Denna förklaring torde dock avse endast en förhållandevis liten
andel av samtliga företag med självfinansieringsproblem. Frågan är då
vilka åtgärder, som kan vidtagas för att underlätta den för företagens stabilitet
nödvändiga^ självfinansieringen. Uppmärksamhet torde härvid särskilt
böra fästas på möjliga reformer inom skattelagstiftningen samt i samband
därmed möjligheterna att utvidga investeringsfondernas användningsområden,
uppmjuka avskrivningsreglerna för verkstadsfastigheter samt att
införa någon typ av »riskkonto» eller liknande, varigenom en s. k. resultatutjämning
i tiden möjliggörs. Fn eventuell undersökning av ifrågavarande
förhållande synes också böra ägna särskild uppmärksamhet åt" förekommande
skillnader i fråga om självfinansiering inom små respektive stora
företag. Allmänt sett kan också ifrågasättas om kreditmarknadens organisation
är anpassad till den låga självfinansieringsgrad inom näringslivet,
som kan förväntas bli bestående inom överskådlig framtid.

Stockholms handelskammare yttrar i detta ämne:

Handelskammaren vill understryka motionärernas uppfattning om självfinansieringens
betydelse när det gäller de mindre företagens finansieringsproblem.
Dessa företag är för sin försörjning med riskvilligt kapital särskilt
beroende av möjligheterna att genom självfinansiering förkovra det egna
kapitalet. Dessa möjligheter begränsas alltmer till följd av sjunkande vinstmarginaler,
vilka i sin tur bl. a. heror på stigande kostnader och på det hårda
skattetrycket. Enligt handelskammarens uppfattning är de mindre företagens
finansieringsproblem sålunda icke att söka på kreditgivningens område
utan gäller försörjningen med det egna kapitalet.

En utredning härom skulle emellertid, anser handelskammaren, icke få
nugot ^ äi de, etteisoin det är framför allt den allmänna ekonomiska politikens
inriktning och beskattningen som är avgörande för kapitalbildningen
inom företagen.

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år J9åO

15

Skattefrågor berörs även i ett par andra yttranden. Östergötlands och
Södermanlands handelskammare hävdar att man med hänsyn till de särskilda
regler som i skattehänseende gäller för de s. k. fåmansbolagen kan
tala om en i olika hänseenden diskriminerande behandling av vissa typer
av mindre företag. Tiden bör enligt handelskammarens mening snart vara
mogen att i samband med en skattereform väsentligt utjämna denna särbehandling.
Statens institut för hantverk och industri säger sig ha fått den
erfarenheten, att ett mera generöst avskrivningsförfarande för industri- och
verkstadsfastigheter borde genomföras. Med nuvarande avskrivningsprocent
(2—3 procent) dröjer det 30 till 50 år innan en fastighet hlir helt nedskriven.
Det föreligger enligt institutets uppfattning stor risk att orationella och
i övrigt omoderna lokaler till följd av för snäva avskrivningsregler konserveras
i produktionen och därmed hämmar en progressiv utveckling.

Handelskammaren i Örebro och Västmanlands län är ense med motionärerna
om att gällande skatteregler icke är företagsvänliga. Möjligheterna
till avskrivningar anses vara alltför snäva, inkomst-, förmögenhets- och
arvsskatterna drabba för hårt etc. Dessa frågor kan emellertid, säger handelskammaren,
icke behandlas i ett så lösryckt sammanhang som det varom
här är fråga utan måste tagas upp till ett allsidigt bedömande i samband
med en revision av hela skattesystemet.

Svenska bankföreningen uttalar beträffande anskaffningen av riskkapital,
att det inte skall förnekas att de mindre företagen har svårare än de stora
att utifrån draga till sig sådant kapital. Såsom motionärerna framhåller har
det emellertid nyligen startats ett flertal emissions- och investmentbolag
med ändamål att underlätta nyemissioner i icke börsnoterade aktiebolag.
Det torde enligt Bankföreningens mening finnas anledning förmoda att
denna form av finansieringsverksamhet kommer att ytterligare utvecklas.

SHIO anser att frågan om småföretagens kapitalförsörjning i dagens läge
är ägnad väcka allvarliga bekymmer för framtiden. SHIO anför:

Den tekniska utvecklingen framtvingar ständigt ökande kapitalinvesteringar
även i de minsta företagen. Genom en gradvis skärpt konkurrens
inom så gott som alla branscher ställs samtidigt höga krav på en rationell
företagsamhet. Denna utveckling kan förväntas fortsätta under överskådlig
framtid och bör givetvis befrämjas eftersom näringslivets effektivitet därmed
förbättras. En följd härav är emellertid att vinstmarginalerna minskas
varigenom en tillfredsställande självfinansiering försvåras och i många fall
omöjliggörs. Ökat kapitalbehov i förening med minskad självfinansiering
medför helt uppenbart krav på förbättrad kreditförsörjning. Detta behov
synes för närvarande svårt att uppfylla.

Mot denna bakgrund kan det, säger SHIO, ifrågasättas om den svenska
kreditmarknaden över huvud taget är anpassad till de behov, som föreligger
inom ett näringsliv i snabb utveckling, eller om inte vissa institutionella
förhållanden i alltför hög grad inverkar bromsande på denna utveckling.
Två frågor anses i detta sammanhang vara av särskilt intresse, nämligen
fördelningen av kapitalmarknadens resurser till olika samhällssektorer samt

16

Bankoutskottets utlåtande nr 32 är 1966

förekomsten av differentierade låneformer för olika kreditbehov. Härom
anför SHIO:

Vad gäller den första frågan kan konstateras att de offentliga investeringarna
och i än högre grad bostadsbyggandet under senare år har tillgodosetts
genom olika former av direkt och indirekt kreditprioritering.
Olika försök att anpassa investeringarna inom dessa områden till det rådande
läget på kapitalmarknaden torde dock kunna betecknas som huvudsakligen
misslyckade. Följden har blivit att de upprepade bristsituationerna på
kreditmarknaden i avsevärd utsträckning kommit att drabba näringslivets
investeringar. Frågan gäller då i första hand om dispositioner av detta slag
är samhällsekonomiskt försvarliga eller om kapitalbristen inom näringslivet
medför risker för en allvarlig försvagning av det tekniska och ekonomiska
framåtskridandet.

En ytterligare fråga gäller om de mindre företagens kreditbehov kan tillgodoses
inom en kapitalmarknad av denna utformning. Särskild hänsyn
torde härvid få fästas vid de ytterligare kreditsvårigheter, som uppträder i
samband med de ofta återkommande kreditrestriktionerna. I detta sammanhang
bör också uppmärksammas den bristfälliga differentieringen av kreditgivningen
på olika låneformer, huvudsakligen bottnande i tämligen ålderdomliga
bestämmelser för de olika kreditinstitutens verksamhet. Genom att
det stora flertalet lånesökande inom den privata sektorn är hänvisade till
krediter med i stort sett likartade villkor, förhindras en lämplig anpassning
av lånevillkoren till den aktuella kreditrisken. Detta förhållande kan antas
försvåra ett samhällsekonomiskt utnyttjande av kreditmarknadens resurser.
I samband härmed bör också framhållas det betänkliga i en på förhand
fastlåst uppdelning av kreditmarknaden på bestämda kreditändamål.
I princip bör varje kreditbehov underkastas en likvärdig bedömning med
avseende på räntabilitet, risktagande etc. Endast väsentliga allmänna intressen
eller väldokumenterade institutionella brister i kreditmarknadens funktion
bör tillåtas föranleda avsteg från denna princip.

Beträffande kreditrestriktionerna framhåller bankofullmäktige, att det
är uppenbart att, även om nya former för kreditgivningen skapas eller om
frågan om erforderliga säkerheter finner en godtagbar lösning, det ändå
inte är säkert att krediter kommer att stå till förfogande i den utsträckning
som företagen önskar. Fullmäktige anför:

Med hänsyn till kravet på samhällsekonomisk balans måste en viss försiktighet
i kreditgivningen ständigt iakttagas, och det kan icke undvikas att
den försiktigheten måste vara särskilt utpräglad i dagens läge. Det är också
denna effekt man syftar till med den stramhet på kreditmarknaden, som
under de senaste åren upprätthållits med finans- och kreditpolitiska medel
i törening. Trots den förda politiken har emellertid kreditexpansionen fått
en mycket stor omfattning. Om sålunda ännu i början av 1960-talet den
totala nettoutlåningen per år för samtliga kreditinstitut rörde sig om 4 å 5
miljarder kronor, uppgick den år 1964 till över 9 miljarder och år 1965 till
över 10 miljarder kronor. Åtstramningen har sålunda inte på något sätt
lett till något s. k. kreditstopp. Att läget emellertid på många håll uppfattats
så, synes inte kunna tolkas på annat sätt än att kreditanspråken växer så
mycket starkare än möjligheterna att tillgodose dem. Även om låntagarna
sålunda ibland uppfattat läget som alltför stramt, måste det samtidigt erm -

17

Bankoutskottets utlåtande nr 32 är li)6<>

ras om, att den pris- och kostnadsutveckling som varit rådande ä\en under
det senaste året närmast tyder på, att kreditgivningen trots allt
stor. Det betyder i förevarande sammanhang, att de olika åtgärder, som kan
vidtagas för att förbättra möjligheterna för t. ex. de mindre företagen att
göra sig gällande i konkurrensen på kreditmarknaden, inte samtidigt kan
få innebära, att takten i kreditexpansionen skulle öka. I det spända ekonomiska
läge vi befunnit oss i under de senaste åren och som alltjämt rådet,
är det ofrånkomligt att en hel del låntagare, även om de t. ex. kan prestera
goda säkerheter, måste finna sig i ett uppskov med tillgodoseendet av deras
önskemål.

Även Svenska bankföreningen framhåller, att det i tider av kreditåtstramning
naturligtvis icke kan undvikas att svårigheter drabbar även de små och
medelstora företagen. Det skulle, säger Bankföreningen, innebära en synnerligen
betänklig försvagning av stabiliseringspolitiken, om en så väsentlig
sektor av näringslivet undantoges från dess verkningar.

Institutionella förhållanden beträffande de mindre företagens möjligheter
att erhålla krediter, särskilt av långfristig natur, behandlas utförligt av
banko fullmäktige, som anför:

Enighet torde råda om, att här föreligger ett problem, när det gäller de
mindre företagen, och en del åtgärder har redan företagits eller är på väg i
syfte att göra det lättare för dem att hävda sig på kreditmarknaden. Det må
bl. a. erinras om, att affärsbankerna in. fl. kreditinstitut sedan den 1 juli
1965 har fått ökad rätt att lämna tidsbundna lån. Det bör också noteras,
att i en proposition i årets riksdag angående företagsinteckning föreslås en
breddning av omfånget av den egendom, som kan bli föremål för inteckning.
Om den senare vinner riksdagens bifall, synes de båda åtgärderna tillsammans
innebära icke oväsentlig förbättring i här aktuella företagsgruppers
ställning på kreditmarknaden, och de önskemål som motionärerna i berörda
hänseenden framställer synes därför kunna sägas vara i betydande utsträckning
tillgodosedda.

I motionerna efterlyses vidare möjligheter för en lånesökande, som eventuellt
ej kunnat erhålla lån hos AB Industrikredit eller AB Företagskredit,
att vända sig till konkurrerande institut. Inte heller denna fråga har, säger
bankofullmäktige, förbisetts vid den lagstiftning för olika områden på kreditmarknaden
som tillkommit under de senaste åren.

Det har t. ex. varit en strävan att söka undvika vad som i diskussionen
kallats kapitalmarknadens »sektor iser ing» och som skulle ha inneburit, att
varje mer betydande låntagargrupp skulle ha ett eget kreditinstitut. Denna
strävan kommer till uttryck i AB Industrikredits bolagsordning, där det
sägs, alt bolaget skall ha till sitt ändamål att medverka vid finansiering av
företrädesvis mindre och medelstora näringsföretag här i riket, cn formulering
som således medger, att Industrikredit kan konkurrera med exempelvis
lantbruksnäringarnas kreditinstitut. Även omvända förhållandet gäller,
eftersom de senare visserligen företrädesvis skall ägna sig åt finansiering av
jordbrukets binäringar men även får inrikta sig på andra näringsföretag
här i riket. No kan det emellertid med skäl göras gällande, att med de stora
uppgifter de nämnda instituten står inför, någon konkurrens dem emellan
knappast kommer att uppstå. Det bör emellertid också observeras, att ett

18

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

alternativ till den långfristiga upplåningen hos nämnda och övriga kreditaktiebolag
även föreligger i de möjligheter som bankväsendet numera har
att lämna lån bundna upp till 10 år. Innebörden härav är, att den lånesökande
även kan vända sig till affärsbanker och andra bankinstitut för att
söka krediter av i stort sett samma slag som kreditaktiebolagen förmedlar.

Affärsbankernas möjligheter att ge långfristiga krediter bör enligt motionärerna
ökas genom att bankerna beredes större möjligheter till upplåning
från allmänna pensionsfonden. Som bekant är emellertid frågan om inriktningen
av pensionsfondens placeringar under utredning och fullmäktige vill
ifrågasätta, om det finns skäl att föregripa detta arbete. Beträffande affärsbankernas
långfristiga långivning synes vidare böra noteras, att denna hittills
endast i begränsad utsträckning kan ha kommit att utnyttjas. Som
tidigare antytts äger såväl affärsbanker som sparbanker, postbanken och
jordbrukets centralkassor sedan den 1 juli 1965 rätt att placera 25 % av inlåning
och eget kapital i lån med upp till 10-årig bundenhet, och den förändring
av utlåningen mot ökad långfristighet, som kan följa härav, torde
ännu knappast ha tagit sin början. Det bör slutligen här också tilläggas, att
en ökning av den långfristiga utlåningen från affärsbankerna icke är beroende
av att upplåningen hos allmänna pensionsfonden vidgas. Till följd
av den stabilitet, som råder i bankernas inlåning, kan man utgå från att full
täckning i form av reellt långfristig inlåning finnes för bankernas rätt att
lämna bundna lån.

Sveriges köpmannaförbund erinrar om att det varit möjligt att vid sidan
av och som komplettering till de betydelsefulla förbindelserna mellan detaljhandelsföretag
och bankerna inrätta särskilda kreditinstitut för olika
branscher. Om dessa lämnar förbundet följande upplysningar:

F. n. finns sådana institut för livsmedelsbranschen (AB Handelskredit),
färg- och parfymbranscherna (AB Handelskredit), järnhandeln (AB Järn
handelskredit), textilhandeln (AB Textilkredit), pappershandeln (Pappershandelns
Finansieringsinstitut AB), blomsterhandeln (Blomfinans AB),
radiohandeln (RAFAK) samt nytillkomna institut för tobakshandeln och
skohandeln. För närvarande pågår förhandlingar om bildande av finansieringsinstitut
för bl. a. cykel- och sporthandeln samt för leksakshandeln.
Dessa institut, som fyller en mycket viktig uppgift, har visat sig kunna
fungera på ett tillfredsställande sätt.

Däremot uppges detaljhandelsföretag endast i begränsad utsträckning ha
kunnat utnyttja den långivning som sker från AB Industrikredit och AB
Företagskredit, bl. a. beroende på svårigheter att ställa de säkerheter som
fordras vid denna långivning.

I likhet med bankofullmäktige hänvisar ett stort antal andra remissinstanser
till olika reformer som genomförts under de senaste åren eller nu
förberedes och som är ägnade att förbättra de mindre företagens möjligheter
att erhålla krediter. Bland dem som gör sådana påpekanden är kommerskollegium,
Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund och flera handelskamrar. Förutom institutet företagsinteckning,
affärsbankernas utökade rätt att lämna bundna lån samt inrättandet
av särskilda kreditinstitut nämns bl. a. införandet av factoring

Bankoutskotlets utlåtande nr 32 är 1963

19

och leasing, företagareföreningarnas verksamhet samt pågående översyn av
arvsbeskattningen, av företagsbeskattningen och av aktiebolagslagen.

Utformningen av kreditinstitutens nuvarande säkerhetsbestämmelser anses
av några remissinstanser böra bli föremål för revision. SHIO, som konstaterar
att affärsbankerna och i viss mån sparbankerna alltjämt svarar för
den ojämförligt största andelen av kreditgivningen till mindre och medelstora
företag, anför bl. a. följande:

Såsom ofta framhållits har de mindre företagen ofta svårigheter att uppfylla
de säkerhetskrav, som dessa kreditinstitut enligt sina bestämmelser är
tvingade att upprätthålla. Följden har blivit att de mindre företagen för
närvarande erhåller en avsevärt lägre andel av kreditmedlen än deras produktionsinsats
synes motivera. Detta förhållande framträder särskilt starkt
under perioder av kreditrestriktioner, eftersom dessa främst avser affärsbankernas
utlåning och större företag i betydligt högre grad än de mindre
har tillgång till andra kapitalanskaffningsmöjliglieter, främst obligationsmarknaden.
Belysande i detta sammanhang är bl. a. resultatet av Svenska
bankföreningens undersökning rörande affärsbankernas utlåning under
perioden november 1963—november 1964. Enligt denna hade utlåningen
till industriföretag med upp till femtio anställda under perioden ökat med
endast 17 miljoner kronor medan utlåningen till hela industrin ökade med
nära 300 miljoner kronor. Det synes vara en angelägen uppgift alt klarlägga
alternativa möjligheter att förbättra de mindre och medelstora företagens
kreditförsörjning. Frågan om utformningen av bankernas kreditgivning
får därvid tillmätas särskild betydelse. Av allt att döma kan vissa
förbättringar uppnås genom en liberalisering av kreditinstitutens säkerhetskrav
och genom en mer eller mindre omfattande differentiering av kreditgivningen
på olika låneformer med varierande kreditvillkor.

Statens institut för hantverk och industri anser att möjligheten för mindre
företagare till utökad bankkredit på »projektbasis» i stället för på olika
slags hypotek bör utredas i syfte att stödja konstaterat utvecklingsbara
framåtgående företag.

Sveriges grossistförbund understryker att många företag inom handeln
saknar traditionellt belåningsbara säkerheter. Kreditgivningen borde därför,
anser förbundet, i ökad utsträckning kunna utformas på mer dynamiska
grunder än hittills i syfte att främja investeringens inriktning på företag
med gynnsamma lönsamhetsbetingelser i minst lika hög grad som sådana
med traditionella saksäkerheter.

I delta sammanhang tar Grossistförbundet också upp frågan om kapitalmarknadens
omstrukturering till följd av allmänna pensionsfondens snabba
tillväxt. Förbundet finner det angeläget, att det tillskapas en möjlighet för
handelsföretagen att få tillgång till allmänna pensionsfondens medel med
hänsyn till den dominerande ställning som fonden kommer alt få. Hänsyn
måste också rimligen, säger förbundet, tagas till det förhållandet att handelsföretagen
årligen inbetalar stora belopp till fonden utan att ha någon
nämnvärd möjlighet att draga nytta av dessa medel. Man kan enligt förbundets
mening här i stort sett bortse från återlånen, som i varje fall med

20

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

nuvarande konstruktion spelar en underordnad roll för dessa företag. Det
gäller därför att till handelsföretagen kanalisera en mer rättvis andel av den
växande allmänna pensionsfonden, vilket kan ske på olika vägar:

Med hänsyn till de åtgärder, som vidtagits inom andra sektioner av näringslivet,
skulle det kunna ligga nära till hands att bygga upp ett särskilt
kreditinstitut för handeln. Detta skulle emellertid ytterligare uppspalta kreditmarknaden
i sektorer, och det synes oss därför rimligare att i första hand
hygga ut existerande kreditinstitut.

Den långfristiga utlåningen bör enligt förbundets mening i ökad grad
gå via affärsbankerna med rätt för dessa att refinansiera i allmänna pensionsfonden.
Denna utväg kombinerad med en revision av säkerhetsbestämmelserna
anser förbundet vara den bästa lösningen av hithörande problem.

Svenska bankföreningen säger sig dela motionärernas uppfattning att det
skulle vara till fördel om bankerna sattes i tillfälle att i större utsträckning
taga upp förlagslån i kapitalinarknadsinstituten. Frågan därom är, meddelas
det, föremål för uppmärksamhet inom bankföreningen.

Ett av motionärernas önskemål avser en undersökning av vilka former av
konkurrensbegränsning som föreligger till följd av statliga företags
uppträdande och på grund av den allmänna ekonomiska politik som
statsmakterna driver. Konkurrensfrågorna behandlas utförligt av statens
pris- och kartellnämnd, som anför:

Inom den övervägande delen av landets näringsliv råder fri etableringsrätt
och en betydande frihet i övrigt i konkurrenshänseende enligt den allmänna
näringspolitik som statsmakterna godtagit. Praktiskt taget allmän
uppslutning föreligger bakom uppfattningen att samhällsekonomisk effektivitet
befrämjas bättre av effektiv konkurrens än av regleringar. Detta är
även en av grundtankarna bakom den nuvarande konkurrensbegränsningslagstiftningen,
som ger vederbörande myndigheter befogenhet att ingripa
mot konkurrensbegränsningar, som bedöms medföra skadlig verkan i lagens
mening (5 § KBL).

Inom handeln har tidigare betydande hinder för etablering av nya företag
förelegat på grund av privat nyetableringskontroll. Efter tillkomsten av
nu gällande konkurrensbegränsningslagstiftning har dessa hinder i huvudsak
undanröjts. Även kommunerna har emellertid i anslutning till stadsplaneringsverksamheten
inflytande på utvecklingen av butiksbeståndet på
nybyggnadsområden i tätorterna samt fördelningen av nytillkomna butiker
inom sådana områden. Länsstyrelsernas övervakningsuppgifter i samband
därmed är föremål för granskning inom handelsdepartementet.

Även om statsmakternas allmänna ekonomiska politik sålunda är inriktad
på att främja en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet,
finns det näringsgrenar, där konkurrensbegränsningar upprätthålls
genom särskild lag eller författning eller har samband med dylik och på
denna grund har ansetts tillbörliga (prop. 1953: 103). Hit hör bland annat
helt eller delvis jordbruk, fiske, transportverksamhet, post- och telekommunikationer,
gas och elektricitet samt läkemedel. Ej heller de immateriella
ensamrätterna (patent, varumärken in. fl.) faller i och för sig under konkurrensbegränsningslagens
tillämpningsområde.

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

21

Inom transportmarknaden har emellertid genom beslut av 1963 års riksdag
en liberalisering påbörjats i syfte att skapa ett mer konkurrensbefrämjande
system. Det statliga regleringen inom jordbruket är f. n. föremål för
utredning.

De statliga regleringarna har av allt att döma icke försämrat förutsättningarna
för de mindre och medelstora företagen, yttrar nämnden och fortsätter: Snarast

torde dessa företag beretts en mera skyddad tillvaro i sådana fall
då regleringarna är baserade på tillståndsgivning och/eller prisreglering.
Inom såväl jordbruks- som landtransportnäringarna har ju antalet småföretag
varit helt övervägande.

Mellan företag eller organisationer träffade överenskommelser av konkurrensbegränsande
natur blir föremål för registrering i det av pris- och
kartellnämnden förda kartellregistret. Detta gäller även statliga företag
oavsett företagsform. Konkurrensbegränsande överenskommelser med ett
statligt företag som kontrahent har hittills registrerats i ringa omfattning.

I allmänhet har därvid det statsägda företaget anslutit sig till avtal rörande
gemensam prissättning, som flertalet övriga företag inom en bransch biträder,
t. ex. Norrbottens Järnverk AB beträffande armeringsjärn, stångstål
och balk samt AB Statens Skogsindustrier beträffande wallboard.

Vad angår den i motionerna ifrågasatta konkurrensbegränsande verkan
av domänverkets försäljningar till AB Statens Skogsindustrier kan nämnas,
att ett ärende som gäller huruvida domänverkets utbuds- och prispolitik
medfört skadlig verkan i konkurrensbegränsningslagens mening, för närvarande
är under prövning hos näringsfrihetsombudsmannen. I detta sammanhang
bör även erinras om det långfristiga avtal om årliga virkesleveranser,
som år 1957 upprättades mellan domänverket och ASSI. Detta avtal avsåg
att dels bidraga till en jämn avsättning av virke från statsskogarna, dels
säkerställa bolagets råvaruförsörjning. Avtalet utformades i enlighet med
av riksdagen godtagna principer (prop. 1957 : 117).

Nämnden kommer till den slutsatsen att en utredning enligt punkt c) i
motionärernas yrkande för närvarande icke synes av behovet påkallad utifrån
de intressen som nämnden har att företräda.

Även kommerskollegium anser att det saknas anledning till en utredning
om statliga företags konkurrensbegränsande åtgärder. Icke heller Stockholms
handelskammare tillstyrker en sådan undersökning. Handelskammaren
erinrar om frågan om domänverkets försälj ningsregler och yttrar
vidare:

Diskrimineringen av det privata byggandet på bostadsområdet är ett problem,
som ständigt påtalas från olika håll ehuru hittills utan framgång.
Åtgärder av nu angivet slag och andra liknande ingrepp till stöd för vissa
företagsformer sammanhänger med politiska värderingar; att få till stånd
någon ändring härutinnan genom eu »på vetenskaplig grund vilande juridisk
och ekonomisk undersökning» torde vara tämligen utsiktslöst.

Handelskammaren i Göteborg finner däremot att problemet om de statliga
företagens konkurrensbegränsande inverkan erbjuder åtskilliga aspekter
som kan vara förtjänta av en närmare undersökning. På detta begränsade
område tillstyrker handelskammaren därför eu utredning.

22

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1906

Positivt till en sådan undersökning är också Sveriges köpmannaförbund,
som kraftigt understryker, att det för en från samhällsekonomisk och konsumentvänlig
synpunkt gynnsam utveckling av detaljhandeln är en ofrånkomlig
förutsättning, att konkurrensen får ske på lika villkor. Förbundet
yttrar:

Några problem därvidlag som just nu är särskilt väsentliga gäller fördelningen
av butikslägen på nya bostadsområden, vilka problem också är föremål
för näringsfrihetsombudsmannens uppmärksamhet, samt dessutom
problem som sammanhänger med den diskriminering av enskilda detaljhandelsföretag
som i stor utsträckning sker på inköpssidan.

När i motionerna bl. a. hänvisas till förhållandena i Förenta Staterna, må
erinras om att den amerikanska kartellagstiftningen innehåller förbud mot
prisdiskriminering, den s. k. Robinson-Patman-lagen. Genom denna lag har
de mindre och medelstora företagen i Förenta Staterna fått ökade möjligheter
att från samma utgångsläge och på lika villkor konkurrera med de
storföretag som spelar en betydande roll i Förenta Staterna. Det synes oss
önskvärt att den i motionerna föreslagna undersökningen om konkurrensbegränsningarna
och deras effekt även får omfatta här berörda problem för
att därvid om så befinnes lämpligt föranleda en komplettering av den
svenska konkurrensbegränsningslagen.

A\en Svensk industriförening anser att en utredning på denna punkt
skulle vara av värde och fylla ett behov.

B. Motionerna 1:545 och 11:677 (kapitalförsörjningen för familjeföretag)

Begreppet »familjeföretag» finns inte bestämt i den svenska lagstiftningen,
framhåller Familjeföretagens förening. Icke heller i andra länder synes
man entydigt definiera, vad som menas härmed. Man bör därför, säger
föi eningen, icke lagtekniskt lita till eller bygga på en allmän känsla eller
kännedom om begreppets innebörd. I vissa sammanhang avses med familjeföretag
mycket stora och kapitalstarka företag, medan man i andra sammanhang
med familjeföretag helt enkelt menar småföretag.

De problem som anges i motionerna finner föreningen särskilt kännetecknande
för större eller åtminstone relativt stora företag, i vilka en eller
ett begränsat antal personer svarar för kapitalanskaffandet och kapitalhållandet
och för vars effektiva verksamhet krävs en mer påtaglig kapitalinsats.
Föreningen yttrar:

I den mån man inlör begreppet familjeföretag i diskussionen, bör alltså
fastslås, att det gäller företag, vilka icke har tillgång till den anonyma kapitalmarknaden.
För dessa företag kan kapitalproblemen helt naturligt bli
svårbemästrade och ej sällan synnerligen påtagliga, speciellt i samband med
fusioner och andra åtgärder i rationaliseringssyfte. Vi tror emellertid icke,
att man på lång sikt hjälper svenskt näringsliv genom att speciallagstifta
till förmån för vissa företag eller företagsformer eller genom att speciellt
gynna vissa företagsgrupper, såvida icke sådant gynnande är av väsentlig
nationalekonomisk betydelse. De bestämmelser som utfärdas bör gälla näringslivet
generellt.

Föreningen hyser uppfattningen att de svenska familjeföretagen, d. v. s.
de företag i vilka ett begränsat antal personer skall svara för kapitalhåll -

Bankoutskottets utlåtande nr 32 är 1066

23

ning och kapitalanskaffning, kan ha betungande och för företagsamheten
förödande kapitalproblem. Fortsättningsvis anföres:

Många gånger varken behöver eller begär emellertid familjeföretagen
någon speciell understödsverksamliet utan fastmer blott att icke bli sämre
behandlade än svenskt näringsliv i övrigt. För alt något underbygga vad vi
menar härmed, kan vi — speciellt inom skatterätten — peka på sådana
bestämmelser, som behandlar fåmansbolag hårdare än börsnoterade och
andra liknande bolag. Ett exempel är frågan om beskattning av utdelning
på främmande aktier; ett annat när det gäller avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
för avsättning till egen stiftelse till företagsledarens pensionering.
Vidare finns vissa särbestämmelser i utskiftningsskatteförordningen
etc. Det finns också andra områden, där familjeföretagen, utan att vara
speciellt utpekade i lagstiftningen, behandlas hårdare än övrig företagsverksamhet.
Exempelvis kan nämnas ett så viktigt problem som att kravet på
det arbetande kapitalet blir större i ett familjeföretag än i ett anonymt bolag.
Alla företag bör som bekant ernå en vinst, som täcker avskrivningar,
skälig förräntning etc. För familjeföretaget tillkommer emellertid, att företaget
måste lämna en avkastning, som i förekommande fall även täcker
kapitalhållarens förmögenhetsskatt; en vid inkomsttaxeringen icke avdragbar
pålaga, vilken sammanhänger direkt med hållandet av kapital — exempelvis
arbetsredskapen. Skall företaget kunna överföras till nästa generation
med samma kapacitet, som det har i den gamla ägarens hand, måste
familjeföretaget ytterligare lämna en avkastning, som möjliggör för kapitalhållaren
att verkställa — vid inkomsttaxeringen normalt icke avdragbara

— besparingar för täckandet av kommande arvsskatter. Detta innebär i
sista hand, att företaget avtappas på kapital, för att kapitalhållarna skall
kunna betala de arvsskatter, som utgår just på det kapital, som hopsamlats

— icke för konsumtion — utan för att driva företaget och bidraga till dess
expansion.

Ytterligare påpekas, att en räntabilitetskalkyl vid exempelvis en inventarieanskaffning
ofta ställer sig helt olika för ett börsnoterat bolag, ett
kooperativt företag, ett familjeaktiebolag och ett enskilt företag. Härom
anför föreningen:

Detta är helt naturligt genom att skatten i vissa fall är progressiv, i andra
proportionell — därtill med olika skattesatser för aktiebolag och för kooperativa
föreningar — samt genom att familjeföretagaren måste ta hänsyn till
förmögenhetsbeskattning av arbetsredskapen. Kravet på kapitalets förräntning
blir därvid helt naturligt störst, när företaget drivs som familjeföretag.
Skattelagstiftningens utformning är företagsekonomiskt tyvärr så otympligt
konstruerad, att vid nyinvestering en familjeföretagare kan få betala mer
än hela avkastningen av nyinvesteringen i skatter.

De antydda speciella belastningarna på fåmansbolag har enligt föreningens
uppfattning inte medvetet lagts på ifrågavarande företagargrupp. Icke
desto mindre kan den, säger föreningen, i vissa fall bli förödande för företagen,
varför problemet bör belysas av en utredning. De speciella belastningarna
på familjeföretagen säges icke ha någon ekonomisk betydelse och
knappast någon politisk betydelse men ofta 1)1 i de avgörande skälen för eu
familjeföretagare, »när han slutligen ger upp — d. v. s. säljer sig till storkapitalisincn
inom eller utom landet».

24

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

Avslutningsvis yttrar föreningen:

Statsmakterna har i någon mån observerat kapitalhållandets problem,
och vissa åtgärder har vidtagits för att ge möjligheter till självfinansiering.
Vi kan exempelvis notera företagens olika möjligheter till s. k. öppen resultatutjämning,
speciellt då tillgången till systemet med investeringsfonder.
Vi tror, att i den mån de nu aktuella motionerna kommer att utmynna i en
vidare utredning, investeringsfonderna kan tjäna som modell och ev. bli ett
instrument, när det gäller att neutralisera den extra belastning, som av olika
omständigheter många gånger kommit att vila speciellt tungt på familjeföretagen,
särskilt då på de mer kapitalkrävande av dessa.

Remissyttrandet utmynnar i en tillstyrkan av motionerna. Problemställningen
bör emellertid enligt föreningens uppfattning gälla näringslivets
bästa i stort och lösas med utgångspunkt i företagsekonomiska aspekter.

Sveriges köpmannaförbund vitsordar den framställning som ges i motionerna
och tillstyrker likaledes att den begärda utredningen kommer till
stånd. Även Sveriges grossistförbund verifierar familjeföretagens speciella
problem men säger sig inte dela den negativa inställning till investmentföretagen,
som kommer till synes i motionerna. I stort sett anses dessa företag
ha en positiv effekt för utvecklingen inom näringslivet. Grossistförbundet
synes förorda att familjeföretagens förhållanden behandlas inom ramen
för en allsidig utredning av de små och medelstora företagens kapitalförsörjning.
Denna uppfattning torde delas av SHIO, som beträffande familjeföretagen
yttrar:

Flertalet mindre och medelstora företag inom hantverk och industri har,
såsom motionärerna framhållit, karaktären av familjeföretag. Arvsbeskattningen
medför att det ställs höga krav på långsiktig ekonomisk planering
för att en generationsväxling inte skall leda till svåra påfrestningar för
ifrågavarande företag. Enligt organisationens erfarenheter är denna planering
i många fall bristfällig, vilket medför ett samhällsekonomiskt icke
önskvärt bortfall av små och medelstora företag eller — i gynnsamma fall
— besvärliga omställningsproblem. I vissa fall kan försäljning av vederbörande
företag till något investmentbolag utgöra ett alternativ. Investmentbolagen
kan således spela en betydelsefull roll genom att ett antal
mindre företag får möjligheter att fortsätta sin verksamhet. Förekomsten
av ett stort antal investmentbolag, vilka uppträder som köpare av dels familjeföretag
när företagsledaren av olika skäl ej kan fortsätta verksamheten,
dels starkt expansiva företag vilka ej på annat sätt kan lösa sina finansieringsproblem,
bör dock i första hand betraktas som ett tydligt tecken på.
att kapitalförsörjningen inom små och medelstora företag är förenad med
betydande svårigheter.

Bankinspektionen erinrar om att de fördelar, som existensen av ett stort
antal små och medelstora företag anses innebära för vårt näringsliv, minskar
i samma mån som företagen upphör såsom självständiga enheter. Från
denna synpunkt finner inspektionen det av motionärerna anmärkta förhållandet,
att de mindre företagen i växande utsträckning inordnas i en allt

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1!)66 25

hastigare fortgående koncernbildning, ägnat att inge betänkligheter. Inspektionen
anför:

I många sammanhang har gjorts gällande att en av orsakerna till sagda
utveckling skulle vara just svårigheterna att anskaffa kapital och speciellt
riskvilligt sådant. En åtgärd, som skulle underlätta kapitalförsörjningen och
därför vara ägnad att motverka sagda koncernbildning, vore bildandet av
ett av staten och affärsbankerna gemensamt ägt företag med syfte att förse
företag av ifrågavarande typ med riskvilligt kapital. Genom en sådan åtgärd
skulle de två institut — AB Industrikredit och AB Företagskredit — vilka
gemensamt äges av staten och affärsbankerna och som har till ändamål att
tillhandahålla långfristiga krediter åt de mindre och medelstora företagen
få en påbyggnad, som gjorde det möjligt att effektivt stödja dessa företag
och på så sätt bevara deras självständighet.

Såsom i föregående avsnitt angivits, anser bankinspektionen skäl tala för
eu utredning angående de små och medelstora företagens kreditförsörjning.

Svenska bankföreningen har till skillnad från de hittills nämnda remissinstanserna
icke blivit övertygad om värdet av en utredning rörande familjeföretagens
kapitalförsörjning. Föreningen anför:

Såvitt angår möjligheterna att anskaffa kortfristiga drifts- och rörelsekrediter
torde det icke med fog kunna göras gällande att familjeföretagen
skulle vara sämre ställda än andra företag. Något konkret påstående att så
skulle vara fallet har ej heller framförts i motionerna.

När det gäller långfristig kredit för investeringsändamål befinner sig
däremot familjeföretagen otvivelaktigt såtillvida i ett visst underläge, att de
oftast saknar förutsättningar för att gå ut på kapitalmarknaden med egna
obligationslån. Det bör emellertid icke förglömmas att åtskilligt gjorts för
att på annat sätt underlätta de små och medelstora företagens behov av
långa krediter.

Bankföreningen erinrar även i detta sammanhang om genomförda och
diskuterade reformer med avseende på kreditförsörjningen. Härvid uttalas
bl. a., att det icke möter några organisatoriska hinder att åstadkomma en
— högeligen önskvärd — utökning av AB Industrikredits och AB Företagskredits
kapacitet. Föreningen fortsätter:

Emellertid kan familjeföretagen uppenbarligen icke helt bygga sin finansiering
på kredit. Det krävs också tillgång till riskkapital, och bankföreningen
vill vitsorda att anskaffningen av sådant ofta är förenad med allvarliga
problem.

I sådana familjeföretag som drivs i enskild firmas form kan en ökning
av riskkapitalet knappast åstadkommas på annat sätt än genom alt vinstmedel
sparas och reinvesteras. De praktiska möjligheterna därtill är numera
snävt begränsade, ej minst på grund av den hårda beskattningen som
ju bl. a. innebär att enskild företagare — i motsats till aktiebolag — drabbas
både av progressiv inkomstskatt och av förmögenhetsskatt. Bankföreningen
anser det i hög grad önskvärt att progressionen lindras och förmögenhetsskatten
avskaffas. Eu sådan reform torde emellertid icke kunna begränsas
till att enbart gälla företagare, utan måste avse alla fysiska personer.

Även i familjeföretag med aktiebolagsform har självfinansieringen på

26

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

grund av skattetrycket förlorat avsevärt i betydelse som medel för att bygga
ut riskkapitalet. Också för dessa företags del ter det sig därför angeläget
med skattelättnader, t. ex. i form av liberalare avskrivningsregler och sänkt
bolagsskatt. Emellertid synes det ej heller på den punkten vara möjligt att
åvägabringa en isolerad lösning för familjeföretagens del, utan saken torde
få prövas i ett vidare sammanhang.

Detsamma gäller den av motionärerna antydda frågan om ändringar i
arvsbeskattningen i syfte att minska påfrestningarna då ägarbyte i familjeföretag
måste ske på grund av arvfall.

Däremot föreligger i och för sig intet hinder mot att till separat behandling
upptaga problemet om att främja tillförsel utifrån av riskkapital till
familjeföretag som drivs i aktiebolagsform. Det naturligaste sättet att få till
stånd en sådan tillförsel är uppenbarligen att bolaget företar en nyemission.
Under den senaste tiden bär också — såväl på initiativ av bankerna
som oberoende av dem — startats ett flertal emissions- och investmentbolag
med ändamål att underlätta nyemissioner i icke börsnoterade aktiebolag.
Det torde finnas anledning förmoda att den formen av finansieringsverksamhet
kommer att ytterligare utvecklas.

Banko fullmäktige gör inga uttalanden med särskild hänsyftning på familjeföretagen.

Utskottet

De två motionspar som behandlas i detta utlåtande är av olika omfattning
och innebörd. Motionerna I: 545 och II: 677 gäller ett avgränsat spörsmål,
nämligen kapitalförsörjningen för familjeföretag särskilt vid stark expansion
och vid övergång genom arv till ny ägare. Motionerna I: 551 och II: 674
ger däremot en bred översikt över problem och reformförslag avseende de
små och medelstora företagen i allmänhet. Båda motionsparen utmynnar i
hemställan om att de berörda frågorna skall utredas. I det förra fallet inskränkes
utredningskravet till att gälla den nyss angivna kapitalförsörjningsfrågan,
medan i det senare fallet begäres en allsidig utredning, täckande
bl. a. utbildnings-, kredit- och konkurrensförhållanden. Då de synpunkter
och önskemål som framföres delvis sammanfaller, har utskottet likväl funnit
det lämpligt att behandla de här nämnda motionerna i ett sammanhang.

Innan utskottet till granskning tar upp enskildheter i de framlagda förslagen,
vill utskottet deklarera, att utskottet i väsentliga delar kan instämma
i den grundläggande värdering av de mindre företagens betydelse som kommer
till uttryck i motionerna I: 551 och II: 674. Det kan inte råda några
delade meningar om att de mindre företagen utgör ett viktigt inslag i vårt
näringsliv och att detta förhållande kommer att bestå, oavsett de fortsatta
strukturförändringar som är förutsebara. För de stundom förekommande
påståendena om bristande förståelse eller intresse från statsmakternas sida
lör småföretagens problem saknas också enligt utskottets uppfattning all
grund. Vad som föranleder uttalanden i sådan riktning torde i själva verket
ofta vara generellt verkande finanspolitiska och kreditpolitiska åtgärder,

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966 21

motiverade av en självklar strävan att åstadkomma stabilitet i samhällsekonomien.

Inledningsvis må erinras om att vissa av de i motionerna berörda problemen
har behandlats i utlåtanden av hankoutskottet senast vid 1965 års riksdag.
I motioner sistnämnda år föreslogs bl. a. en utredning av de mindre
och medelstora företagens finansieringsproblem med särskild hänsyn till
självfinansieringen och dess effekt på investeringsviljan. Utskottet (uti.
nr 23) avstyrkte motionsyrkandena under erinran om att en rad åtgärder
av betydelse för de mindre och medelstora företagens finansiering vidtagits
under senare år. Bl. a. hänvisades till inrättandet av AB Företagskredit och
de särskilda kreditinstituten för lantbruksnäringarna samt till utvidgningen
av AB Industrikredits utlåningskapacitet. Härjämte erinrade utskottet bl. a.
om den successiva kraftiga ökningen av det kreditstöd till hantverk och
småindustri som förmedlas av företagareföreningarna. Frågor av betydelse
för den enskilda handelns kreditförsörjning behandlades i utskottets utlåtande
nr 25 år 1965 i anledning av motioner om utredning i detta ämne.
Utskottet stannade här vid den bedömningen att kreditmarknadens institutionella
utformning i huvudsak måste anses motsvara de krav som kunde
ställas från handelns sida och avstyrkte därför motionsyrkandena. Utskottet
påpekade att handeln utöver den direkta kreditgivningen från bankerna
erhåller krediter från flera halvstatliga institut och från ett flertal institut
som bildats på initiativ av olika branscher inom handeln. Kreditlagstiftningsfrågor
av betydelse även för de mindre och medelstora företagens kreditförsörjning
behandlades slutligen i utskottets utlåtande nr 41 år 1965
i anledning av proposition om bl. a. nya bestämmelser om bundna lån i
affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor samt om vidgad rätt
för sparbanker att bevilja checkräkningskredit.

En fråga med anknytning till motionerna som varit före vid årets riksdag
är frågan om reglerna för återlån ur allmänna pensionsfonden (BoU:s uti.
nr 15).

Utöver de finansierings- och kreditmarknadsproblem vilka pa sätt ovan
sagts nyligen varit föremål för bankoutskottets och riksdagens uppmäiksamhet
behandlas i motionerna 1:551 och 11:674 särskilt behovet av förbättrad
företagarutbildning. Utskottet tar här upp denna fråga innan utskottet
övergår till de finansierings- och kreditspörsmål som de föreliggande
motionerna aktualiserar.

Motionärerna framhåller, att nya mindre företag inte sällan bildas av
yrkesskickliga arbetare eller verkmästare vilka visserligen besitter erforderliga
yrkestekniska kunskaper men inte har fått den företagsekonomiskt
inriktade skolning som är av betydelse för den som skall kunna framgångsrikt
leda ett företag. Denna brist på ekonomisk skolning medverkar enligt
motionärerna ofta till att företag med i och för sig goda livsbetingelser inte

28

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

drivs lönsamt. I motionerna hemställes därför att bl. a. frågan om förbättrade
utbildningsmöjligheter för företagare skall beaktas vid den begärda
allsidiga och förutsättningslösa utredningen rörande de mindre företagen.

Förslaget om utredning av förbättrade utbildningsmöjligheter för företagare
avstyrks av ett par statliga organ, som bedriver eller lämnar bidrag
till utbildning för bl. a. företagare — skolöverstyrelsen och statens institut
tör hantverk och industri — men tillstyrks av två av de mindre företagens
egna sammanslutningar, Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO) och Sveriges köpmannaförbund. Skolöverstyrelsen redovisar att
statsbidrag utgår till SHIO:s föreläsningsverksamhet samt till ett antal
yrkesskolor för särskilda branscher. I fråga om yrkes- och verkstadsskolorna
framhåller skolöverstyrelsen att i de läroplaner som utfärdats för flertalet
kommunala yrkesskolor ingår kurser i bokföring och kalkylation samt en
repetitionskurs i detaljhandelsekonomi. Skolöverstyrelsen påpekar också
att prövning av en rad viktiga vuxenutbildningsproblem nu förestår sedan
de aktualiserats av bl. a. arbetsmarknadsutredningen, gvninasieutredningen
och yrkesutbildningsberedningen. Statens institut för hantverk och industri
hälsar med tillfredsställelse motionärernas förslag om ökat stöd till institutets
utbildningsverksamhet. Institutet bedriver en mycket omfattande
kursverksamhet, som sedan någon tid också innefattar företagsledarutbildning.
Denna verksamhet har i första hand syftat till att stimulera företagarnas
intresse för och uppöva deras färdigheter beträffande problem av ekonomisk,
teknisk, administrativ och arbetspsykologisk natur. Institutet framhåller
betydelsen av att ledarna för mindre och medelstora företag beredes
möjligheter att i olika avseenden följa med i den tekniska utvecklingen.
Enligt institutets mening skulle en utredning om förbättrade utbildningsmöjligheter
tördröja den utveckling som nu sker inom berörda myndigheter
och institutioner och även komplicera de förslag som väntas på vuxenutbildningens
område. SHIO understryker att bristande kunskaper om ekonomi
och administration ofta förorsakar dålig lönsamhet och genomgående
sämre ekonomiskt verksamhetsresultat än förutsättningarna i och för sig
skulle medge. Köpmannaförbundet betonar särskilt att behovet av utbildningför
detaljhandeln blir allt större.

Utskottet delar i huvudsak motionärernas bedömning av behovet av en
intensiv utbildningsverksamhet i bl. a. ekonomiska och administrativa
ämnen för den kategori av företagsledare som det här är fråga om. Som de
närmast berörda remissinstanserna påpekar görs också betvdande ansträngningar
på detta område av såväl statliga organ som småföretagens egna
organisationer. En fortsatt utbyggnad av denna verksamhet planeras på
vissa håll. Frågan om vuxenutbildningens organisation och samordningen
av dess olika grenar har aktualiserats av olika statliga utredningar, bl. a.
arbetsmarknadsutredningen, gymnasieutredningen och yrkesutbildningsbe -

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

29

redningen. Även radions och televisionens ställning i utbildningen liai varit
föremål för utredning. Förslag beträffande såväl lösningen av studiefinansieringsfrågorna
för vuxenstuderande som vuxenutbildningens framtida organisation
har aviserats i den för kort tid sedan framlagda propositionen ni 52
om riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken. Med hänsyn till omfattningen
av den utbildningsverksamhet av här avsett slag som redan bedrivs och till
nyss avslutat eller ännu pågående utredningsarbete på området anser utskottet
det inte motiverat att nu föreslå att ytterligare en utredning skall gripa
sig an med frågan om utbildningsmöjligheter för företagare. Utskottet avstyrker
därför motionsyrkandet i denna del.

Det utredningskrav som framföres i motionerna 1: 551 och II: 674 omfattar
vidare reformer avsedda att underlätta kreditförsörjningen för egenföretagare.
Motionärerna påyrkar bl. a. ökade möjligheter till upplåning från
allmänna pensionsfonden samt ändringar av banklagstiftningen som skulle
möjliggöra en mera nyanserad kreditriskbedömning i banksystemet. Vidare
önskar motionärerna åtgärder i syfte att åstadkomma en utökad kreditgi\ -ning från sparbankerna till företagen samt vidgad rätt lör försäkringsbolagen
till företagsutlåning. Härutöver nämns också vissa andra finansieringsmöjligheter,
t. ex. participating debentures och s. k. factoring, d. v. s. överlåtelse
av fakturafordringar till finansinstitut. Slutligen beröres i sammanhanget
även önskemål om ändringar i skattelagstiftningen.

Frågan om de små och medelstora företagens kreditförsörjning ägnas
betydande uppmärksamhet av remissinstanserna, av vilka flera påtalar att
företagens ökande kapitalbehov i kombination med den minskande självfinansieringsgraden
resulterat i ett ökat beroende av upplåning. Svenska
bankföreningen konstaterar, att anskaffningen av riskkapital ställer sig
svårare för de mindre företagen än för de större, men erinrar också om att
ett flertal emissions- och investmentbolag med ändamål att underlätta nyemissioner
i icke börsnoterade aktiebolag nyligen har startats. I fråga om
de institutionella förhållanden som är av betydelse för de mindre företagens
möjligheter att erhålla krediter uttalar bankofullmäktige att vissa problem
föreligger men att också vissa åtgärder vidtagits eller kominer att vidtagas
för att underlätta situationen för de mindre företagen. Bankofullmäktige
nämner i sammanhanget affärsbankernas ökade rätt att lämna tidsbundna
lån samt den utbyggnad av inteckningsinstitutet som kommer till
stånd genom ikraftträdandet vid nästa års början av lagen om företagsinteckning.
Vissa av remissinstanserna anser att bestämmelserna om kreditinstitutens
säkerhet för lämnade lån bör revideras.

Utskottets bedömning av de föreliggande förslagen i syfte atl underlätta
de små och medelstora företagens kreditförsörjning har i första hand skett
mot bakgrund av det nu rådande kredilmarknadsläget. Utskottet finner
det uppenbart att nya former eller ändrade regler för kreditgivningen i och
för sig inte ökar utrymmet på kreditmarknaden. Som bankofnllmäktige

30 Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

framhållit nödvändiggör kravet på samhällsekonomisk balans i dagens läge
en utpräglad försiktighet i kreditgivningen. En förbättring av möjligheterna
för vissa företagskategorier att hävda sig i konkurrensen på kreditmarknaden
kan inte samtidigt få innebära att takten i kreditexpansionen
ökas. Den av det samhällsekonomiska läget framtvingade stramheten i kreditpolitiken
måste medföra att inte alla kreditbehov kan bli tillgodosedda.
Om de små och medelstora företagen mött svårigheter i sin kreditförsörjning
är detta enligt utskottets mening främst ett uttryck för den restriktiva
kreditpolitiken och inte för att dessa företagskategorier skulle i jämförelse
med andra vara missgynnade i kredithänseende.

Som motionärerna framhållit är emellertid de små och medelstora företagens
kreditförsörjning förknippad med vissa speciella problem. I likhet
med bankofullmäktige och ett stort antal andra remissinstanser vill utskottet
i detta sammanhang erinra om att en råd åtgärder under senare år vidtagits
i syfte att förbättra dessa företags möjligheter att erhålla krediter.
Några av dessa har berörts i det föregående. Härutöver vill utskottet erinra
om att vissa kreditmarknadsproblem behandlas av statliga utredningar,
bl. a. frågan om eventuella likartade regler för de olika kreditinstituten.
I detta sammanhang behandlas också frågan om säkerheterna för kreditinstitutens
långivning, ett spörsmål vilket också aktualiserats i motioner
vid årets riksdag, över vilka utskottet senare kommer att avge utlåtande.
Ytterligare erinras om att en översyn av företagsbeskattningen pågår i företagsskatteutredningen.
Utskottet anser att förevarande frågekomplex ägnats
och ägnas intresse i sådan utsträckning att tillsättande av en ny utredning
i ämnet inte är påkallat och avstyrker därför motionärernas förslag
i denna del.

Den tredje särskilda utredningsuppgift som nämns i motionerna 1:551
och II: 674 gäller frågan om vilka former av konkurrensbegränsning som
föreligger till följd av statliga företags uppträdande och på grund av den
allmänna ekonomiska politik som statsmakterna bedriver. Motionärerna
önskar eu på vetenskaplig grund vilande juridisk och ekonomisk undersökning
av denna fråga.

Av de remissyttranden som berör detta ämne torde i första hand det
som avgivits av statens pris- och kartellnämnd böra beaktas. Nämnden, som
avstyrker cn utredning i frågan, framhåller att statsmakternas allmänna
ekonomiska politik är inriktad på att främja konkurrensen inom näringslivet
men att konkurrensbegränsningar likväl upprätthålles inom vissa näringsgrenar.
Som exempel anför nämnden bl. a. jordbruk, fiske, transportverksamhet,
post- och telekommunikationer samt produktion och distribution
av gas och elektricitet. Enligt nämndens mening har de statliga regleringarna
inte försämrat förutsättningarna för de små och medelstora företagen
utan snarast i vissa fall berett dem en mera skyddad ställning. Några
remissinstanser tillstyrker förslaget, däribland Sveriges köpmannaförbund,

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

31

som särskilt framhåller problemet med fördelningen av butikslägen på nya
bostadsområden samt behandlingen av enskilda detaljhandelsföretag i samband
med statlig upphandling.

Utskottet har vid sin prövning av motionärernas förslag i denna del
konstaterat att statsmakternas ekonomiska politik är inriktad på att främja
en fri konkurrens inom näringslivet. I fråga om den statliga upphandlingen
är det en klart uttalad grundprincip att upphandling skall ske uteslutande
på grundval av en företagsekonomisk bedömning och utan avseende
på leverantörens karaktär av privat eller offentligt, stort eller litet
företag. Av olika skäl upprätthålls emellertid, som statens pris- och kartellnämnd
framhåller, konkurrensbegränsningar på vissa områden. I ett par
av de av nämnden exemplifierade fallen har en liberalisering påbörjats
eller pågår utredning därom, t. ex. inom transportmarknaden respektive
jordbruket. Att konkurrensbegränsningar i vissa andra fall bibehålls torde
vara ett uttryck för att hänsynstaganden till särskilda befolkningsgrupper
eller till ekonomiska rationalitetsförhållanden etc. ansetts böra väga tyngre
än önskemålet om helt fri konkurrens. Utskottet anser inte att en utredning
av den karaktär motionärerna föreslagit skulle vara ägnad att lösa
dessa problem och avstyrker därför motionsyrkandet därom.

I motionerna 1:545 och 11:677 föreslås en utredning i syfte att underlätta
familjeföretagens kapitalanskaffning, speciellt med hänsyn till problem
som är förenade med finansieringen av snabbt växande företag och
till frågor som sammanhänger med kapitalförsörjningen när företaget genom
arv övergår till nya ägare. I motionerna berörs även bl. a. frågan om
investmentbolagens förvärv av familjeföretag. Motionärerna framhåller bl. a.
att de nybildade investmentbolagen synes bedriva en aktiv uppköpspolitik
direkt inriktad på de mest livskraftiga familjeföretagen. Motionärerna uttalar
i sammanhanget farhågor för att utvecklingen kan komma att leda
till en icke önskvärd koncentration av inflytande och beslutanderätt inom
näringslivet.

Flertalet remissinstanser tillstyrker den föreslagna utredningen, varvid
i vissa fall förordas att denna skall ske inom ramen för en allsidig utredning
av de små och medelstora företagens kapitalförsörjning. Svenska
bankföreningen avstyrker förslaget.

Utskottet kan i fråga om det nu förevarande förslaget i stort sett inskränka
sig till att hänvisa till vad utskottet ovan anfört i fråga om utredningar
om kapitalförsörjningen för små och medelstora företag.

I anslutning till vad som i motionerna anförs om investmentbolagens förvärv
av familjeföretag och om koncentrationstendenserna inom näringslivet
vill utskottet därjämte erinra om att denna fråga sedan några år är
föremål för koncentrationsulredningens intresse. Enligt direktiven för denna
utredning åligger det utredningen bl. a. att undersöka frågan om bankernas
inflytande över näringslivet. Med hänsyn härtill och med hänvis -

32

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

ning till vad utskottet ovan anfört finner utskottet inte skäl att förorda
någon utredning på grundval av motionerna 1:545 och 11:677.

Utskottet har härmed behandlat de ämnen, som är särskilt nämnda i
de yrkanden vari föreliggande motioner utmynnar, och därjämte vissa andra
i motionerna 1:551 och 11:674 berörda frågor. Att i detta sammanhang
diskutera hela den mängd av synpunkter och önskemål som framföres
i de sistnämnda motionerna finner utskottet icke möjligt eller erforderligt.
Avslutningsvis kan utskottet icke underlåta att uttala, att det, oavsett vilka
skäl som skulle kunna tala för utredning rörande olika hithörande frågor,
knappast skulle kunna vara genomförbart att — såsom förutsatts av motionärerna
— inom en utrednings ram på ett fruktbart sätt syssla med hela
det angivna frågekomplexet. Utskottet ser häri ytterligare ett skäl för sitt
avstyrkande av motionerna 1:551 och 11:674.

Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A. att motionerna 1:551 och 11:674 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:545 och 11:677 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1966

På bankoutskottets vägnar:

NILS STÅHLE

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle, Hilding, Gustaf Henry Hansson,
Åke Larsson, Palm, Lundberg*, Larfors och Mattsson;

från andra kammaren: fru Renström-Ingenäs, herrar Hagnell*, Berglund,
Franzén i Motala, Börjesson i Glömminge, Bengtsson i Landskrona,
Nordgren och Hyltander*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Hilding, Gustaf Henry Hansson, Lundberg, Mattsson, Berglund,
Börjesson i Glömminge, Nordgren och Hyltander, vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»De två motionspar ----(utskottet)----i ett sammanhang.

Utskottet finner det angeläget att inledningsvis understryka, att utskottet
instämmer i den grundläggande värdering av de mindre företagens betydelse
som kommer till uttryck i motionerna I: 551 och II: 674. Det bör enligt
utskottets uppfattning inte råda några delade meningar om att de mindre
företagen utgör ett viktigt inslag i vårt näringsliv och att detta förhållande

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1906

33

kommer att bestå, oavsett de fortsatta strukturförändringar som är förutsebara.
Det bör därför också vara en naturlig målsättning för statsmakterna
att söka undanröja de svårigheter som de mindre företagen har att brottas
med och samtidigt verka för sådana villkor att dessa företags utveckling för
framtiden underlättas.

Bland de ämnen som behandlas i motionerna I: 551 och II: 674 märks
utom finansierings- och kreditproblemen särskilt behovet av en förbättrad
företagarutbildning. Motionärerna framhåller, att nya mindre företag inte
sällan bildas av yrkesskickliga arbetare eller verkmästare vilka visserligen
besitter erforderliga yrkestekniska kunskaper men inte har fått den företagsekonomiskt
inriktade skolning som är av betydelse för den som skall
kunna framgångsrikt leda ett företag. Denna brist på ekonomisk skolning
medverkar enligt motionärerna ofta till alt företag med i och för sig goda
livsbetingelser inte drivs lönsamt. I motionerna hemställes därför att bl. a.
frågan om förbättrade utbildningsmöjligheter för företagare skall beaktas
vid den begärda allsidiga och förutsättningslösa utredningen rörande de
mindre företagen.

Vid remissbehandlingen har två av de mindre företagens egna organisationer,
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) och Sveriges köpmannaförbund,
anslutit sig till önskemålet om en utredning av förbättrade
utbildningsmöjligheter för företagare. SHIO understryker att bristande
kunskaper om ekonomi och administration ofta förorsakar dålig lönsamhet
och genomgående sämre ekonomiskt verksamhetsresultat än förutsättningarna
i och för sig skulle medge. Köpmannaförbundet betonar särskilt
att behovet av utbildning för detaljhandeln blir allt större.

Utskottet delar motionärernas bedömning av behovet av en intensiv utbildningsverksamhet
i bl. a. ekonomiska och administrativa ämnen för den
kategori av företagsledare som det här är fråga om. Som vissa remissinstanser
påpekar görs betydande ansträngningar på detta område av såväl statliga
organ som småföretagens egna organisationer. En fortsatt utbyggnad
av denna verksamhet planeras också på vissa håll, varjämte frågor rörande
vuxenutbildningens organisation har aktualiserats av några statliga utredningar.
Utskottet finner det emellertid önskvärt att en sammanfattande
översyn av pågående och planerade utbildningsåtgärder på detta område
kommer till stånd inom ramen för en utredning som allsidigt behandlar
småföretagens problem och som alltså kan lägga tonvikten på de från dessa
företags synpunkt mest angelägna utbildningsfrågorna.

Det utredningskrav som framföres i motionerna 1:551 och 11:674 omfattar
vidare reformer avsedda att underlätta kreditförsörjningen för egenföretagare.
Motionärerna påyrkar bl. a. ökade möjligheter till upplåning
från allmänna pensionsfonden samt ändringar av banklagstiftningen som
skulle möjliggöra en mera nyanserad kreditriskbedömning i banksystemet.
Vidare önskar motionärerna åtgärder i syfte att åstadkomma eu utökad

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

34

kreditgivning från sparbankerna till företagen samt vidgad rätt för försäkringsbolagen
till företagsutlåning. Härutöver nämns också vissa andra finansieringsmöjligheter,
t. ex. participating debentures och s. k. factoring,
d. v. s. överlåtelse av fakturafordringar till finansinstitut. Slutligen beröres
i sammanhanget även önskemål om ändringar i skattelagstiftningen.

Frågan om de små och medelstora företagens kreditförsörjning ägnas
betydande uppmärksamhet av remissinstanserna, av vilka flera påtalar att
företagens ökande kapitalbehov i kombination med den minskande självfinansieringsgraden
resulterat i ett ökat beroende av upplåning. Svenska
bankföreningen konstaterar, att anskaffningen av riskkapital ställer sig svårare
för de mindre företagen än för de större, men erinrar också om att ett
flertal emissions- och investmentbolag med ändamål att underlätta nyemissioner
i icke börsnoterade aktiebolag nyligen har startats. I fråga om
de institutionella förhållanden som är av betydelse för de mindre företagens
möjligheter att erhålla krediter uttalar bankofullmäktige att vissa problem
föreligger men att också vissa åtgärder vidtagits eller kommer att vidtagas
för att underlätta situationen för de mindre företagen. Bankofullmäktige
nämner i sammanhanget affärsbankernas ökade rätt att lämna
tidsbundna lån samt den utbyggnad av inteckningsinstitutet som kommer
till stånd genom ikraftträdandet vid nästa års början av lagen om företagsinteckning''.
Vissa av remissinstanserna anser att bestämmelserna om kreditinstitutens
säkerhet för lämnade lån bör revideras.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att statsmakterna under senare år
genom en råd åtgärder har sökt förbättra kredit- och kapitalförsörjningen
för de mindre företagen. Trots detta måste dock konstateras att de förhållanden
som härvidlag råder för denna sektor av näringslivet är ägnade att
vålla allvarliga bekymmer för framtiden. Den under 1960-talet minskade
självfinansieringen har tillsammans med utvecklingen mot alltmer kapitalkrävande
investeringar även för de mindre företagen vållat dessa företag
bekymmer. Starka skäl talar sålunda för en ingående utredning av k red i toch
kapitalförsörjningsfrågorna med avseende främst på de speciella problem
som gör sig gällande för de mindre företagen. Motionärerna bär lämnat
en värdefull översikt över dessa problem och dessutom angivit en rad
beaktansvärda reformförslag, som torde böra prövas närmare vid den av utskottet
förordade utredningen.

I detta sammanhang finns anledning att också beakta de synpunkter som
framföres i motionerna I: 545 och II: 677. Där föreslås en utredning i syfte
att underlätta familjeföretagens kapitalanskaffning, speciellt med hänsyn
till problem som är förenade med finansieringen av snabbt växande företag
och till frågor som sammanhänger med kapitalförsörjningen när företaget
genom arv övergår till nya ägare. I motionerna berörs även bl. a. frågan om
investmentbolagens förvärv av familjeföretag. Motionärerna framhåller
bl. a. att de nybildade investmentbolagen synes bedriva en aktiv uppköps -

Bankoutskottets utlåtande nr 32 år 1966

35

politik direkt inriktad på de mest livskraftiga familjeföretagen. Motionärerna
uttalar i sammanhanget farhågor för att utvecklingen kan komma att
leda till en icke önskvärd koncentration av inflytande och beslutanderätt
inom näringslivet.

Flertalet remissinstanser tillstyrker den föreslagna utredningen, varvid i
vissa fall förordas att denna skall ske inom ramen för en allsidig utredning
av de små och medelstora företagens kapitalförsörjning. Utskottet ansluter
sig till denna uppfattning och föreslår alltså att den ovan förordade utredningen
även får i uppdrag att särskilt beakta familjeföretagens speciella
problem.

I motionerna 1: 551 och II: 674 nämnes som en tredje särskild utredningsuppgift
frågan om vilka former av konkurrensbegränsning som föreligger
till följd av statliga företags uppträdande och på grund av den allmänna
ekonomiska politik som statsmakterna bedriver. Motionärerna önskar en
på vetenskaplig grund vilande juridisk och ekonomisk undersökning av
denna fråga.

Att den fria konkurrensen skall främjas utgör otvivelaktigt en allmän
målsättning för statsmakternas näringspolitik. Det är emellertid också
uppenbart att olika former av konkurrensbegränsning alltjämt förekommer.
De kritiska synpunkter som motionärerna i detta hänseende anför är enligt
utskottets uppfattning väl befogade. En förbättring av konkurrensförhållandena
ter sig angelägen, varvid inte minst måste eftersträvas att avlägsna
de från konkurrenssynpunkt ogynnsamma verkningarna av statliga företags
uppträdande och av vissa andra statliga åtgärder. En undersökning av detta
problemkomplex enligt de riktlinjer som motionärerna förordat bör därför
genomföras.

De utredningsönskemål som utskottet i det föregående angivit bör enligt
utskottets mening tillgodoses genom en samlad utredning, som på ett mera
fullständigt sätt än hittills genomförda speciella utredningar kan ge underlag
för ett konstruktivt reformprogram till fromma för de mindre företagen.
Vid en sådan utredning bör också beaktas de för denna företagskategori betydelsefulla
spörsmål som utöver de här särskilt nämnda berörts i motionerna
I: 551 och II: 674.

Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 551 och II: 674
samt 1:545 och 11:677 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en allsidig och förutsättningslös samlad utredning
rörande förutsättningarna för utvecklingen i vårt
land av små och medelstora företag.»

ESSELTE AB. STHLM ••

884707