Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
1
Nr 27
Utlåtande i anledning av motioner angående riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m.
Till bankoutskottet har hänvisats ett antal motioner avseende riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken ävensom speciella lokaliseringspolitiska åtgärder.
Dessa motioner har av utskottet upptagits till behandling i ett sammanhang.
Flera olika frågor på området behandlas i de likalydande motionerna
I: 554 av herrar Stefanson och Per Jacobsson samt II: 661 av herr Gustafsson
i Skellefteå m. fl., vari hemställes,
att riksdagen måtte
1. besluta att för budgetåret 1966/67 anvisa en kreditgarantiram för lokaliseringspolitiska
ändamål av 50 000 000 kronor,
2. i skrivelse till Kungl. Maj :t understryka betydelsen av att behovet av
lokaliseringsstöd i områden utanför det s. k. norra stödområdet beaktas i
pågående utredningsarbete i lokaliseringsfrågan, samt
3. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag rörande ett
statligt servicestöd till ett antal orter i Norrlands inland efter i motionerna
närmare angivna riktlinjer.
Beträffande motiveringen för vad som sålunda hemställts hänvisas till
motionen I: 661.
Frågan om statliga kreditgarantier för lokaliseringspolitiska ändamål
behandlas även i de likalydande motionerna 1:278 av herr Bengtson in. fl.
och 11:353 av herr Hedlund in. fl., vari, såvitt nu är i fråga, hemställes
(punkten II),
att riksdagen måtte besluta att statliga kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte må medges för budgetåret 1966/67 intill ett belopp av
50 000 000 kronor.
Ifrågavarande motioner har i övrigt hänvisats till statsutskottet. Betiäffande
motiveringen för det här angivna yrkandet hänvisas till motionen
11:353.
Frågan om kombination av dels statligt lokaliseringsstöd, dels statligt
kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri behandlas i de likaly1
—B i han g till riksdagens protokoll 1966. 8 samt. Nr 27
- Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
dande motionerna 1: 544 av herrar Per Jacobsson och Nils-Eric Gustafsson
samt II: 672 av herr Nilsson i Tvärålund m.fl., vari hemställes,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring av nu gällande bestämmelser,
att garantilån och lokaliseringslån kan utgå i vissa fall samtidigt för ett
och samma investeringsprojekt i samband med lokaliseringsärenden och
att gällande kungörelser ändras.
Beträffande motiveringen för detta yrkande hänvisas till motionen II: 672.
Frågan om servicestöd till förmån för invånarna i vissa glesbygder behandlas,
förutom i de ovannämnda motionerna 1:554 och 11:661, jämväl i
dels de likalydande motionerna I: 212 av herr Bengtson m.fl. och II: 278
av herr Hedlund m.fl., vari hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
rörande servicestöd till det norrländska inlandets glesbygder och
områden med liknande betingelser, i enlighet med vad i motionerna har
anförts;
dels de likalydande motionerna 1:543 av herr Isacson m.fl. och 11:675
av herr Petersson m.fl., vari hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t
måtte låta skyndsamt utreda och för riksdagen framlägga förslag om vilka
åtgärder som bör vidtagas för att befolkningen i landets glesbygder skall på
ett rättvist sätt få del av det stigande välståndet och erbjudas en tillfredsställande
social och kulturell service.
Beträffande motiveringen för dessa båda yrkanden hänvisas till motionerna
11:278 och 1:543.
Frågan om den geografiska avgränsningen av det lokaliseringspolitiska
stödet, vilken berörts i de ovannämnda motionerna 1:554 och 11:661, behandlas
ytterligare i
dels de likalydande motionerna I: 215 av herrar Nils Theodor Larsson och
Svanström samt II: 277 av herr Börjesson i Glömminge m.fl., vari hemställes,
att riksdagen måtte medge att det statliga ekonomiska företagsstödet i
lokaliseringspolitiskt syfte må inriktas på de sysselsättningssvaga områdena
i östra Götaland enligt samma grunder som fastställts för norra stödområdet,
samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsamt
framläggande av förslag till geografisk avgränsning för nämnda stödområde;
dels
motionen 1:315 av herr Svanström, vari hemställes,
att riksdagen måtte besluta att i anslutning till behandling av frågan
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
om fortsatt lokaliseringsstöd uttala att Kalmar län och Gotlands läp i; görligaste
mån jämställes med det norra stödområdet;
dels de likalydande motionerna 1:553 av herrar Schött och Eskilsson
samt II: 666 av herr Krönmark, vari hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om att det statliga
lokaliseringsstödet må kunna utnyttjas även för Gotlands län och de
delar av Kalmar län där utvecklingen är otillfredsställande;
dels motionen 11:662 av herrar Gustafsson i Stenkyrka och Franzén i
Träkumla, vari hemställes,
att riksdagen måtte besluta att Gotland i fråga om lokaliseringspolitiken
må utgöra ett särskilt stödområde enligt samma grunder som gäller för
norra stödområdet;
dels ock motionen II; 279 av herr Jonasson, vari hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att Filipstad,
Storfors, Hagfors och Munkfors kommunblock måtte inlemmas i det s.k.
norra stödområdet, i enlighet med vad i motionen har anförts.
Beträffande motiveringen för dessa yrkanden hänvisas till motionerna
II: 277, I: 315, II: 666, II: 662 och II: 279.
Med utgångspunkt i arbetsmarknads- och bostadsförhållandena i storstadsregionerna
beröres lokaliseringspolitiken i de likalydande motionerna
I: 193 av herr Ferdinand Nilsson m.fl. och 11:247 av herr Jonasson m.fl.,
vilka motioner hänvisats till statsutskottet, såvitt de avser avveckling av
den statliga dyrortsgrupperingen, och i övrigt till bankoutskottet. Såvitt nu
är i fråga hemställes i dessa motioner,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att effektivare
åtgärder vidtages för att sanera den överhettade arbetsmarknaden i storstadsregionerna
i enlighet med vad i motionerna sägs.
Beträffande den närmare innebörden av och motiveringen för denna hemställan
hänvisas till motionen I: 193.
Lokaliseringspolitiska frågor avseende speciella regioner behandlas härutöver
i
dels motionen II: 512 av fru Hörnlund och herr Carlstein, vari hemställes,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
att expertgruppen för regional utredningsverksamhet får i uppdrag att
verkställa utredning av näringsstrukturen i södra delen av Älvsborgs län
samt framlägga förslag om lokaliseringspolitiska åtgärder syftande till att
häva industriensidigheten och förstärka näringslivet i regionen;
4
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
dels i de likalydande motionerna 1:557 av herr Wikberg och 11:667 av
herrar Larsson i Norderön och Jönsson i Ingemarsgården, vari hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära en skyndsam prövning
av lokaliseringspolitikens hittillsvarande effekt och de åtgärder, som
kan komma till stånd för att ytterligare höja effekten av de statliga stödåtgärderna
i Norrlands inland i enlighet med vad i motionerna anförts;
dels ock i de likalydande motionerna 1:542 av herr Hedström m.fl. och
II: 669 av herr Lassinantti m.fl., vari hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att en skyndsam
undersökning göres av olika möjligheter för att öka sysselsättningen
inom Norrbottens län utöver ramen för den nuvarande verksamheten.
Beträffande den närmare innebörden av och motiveringen för dessa yrkanden
hänvisas till motionerna I: 512, II: 667 och II: 669.
Slutligen upptages i vissa motioner frågan om en utvidgning i lokaliseringspolitiskt
syfte av den statliga företagsamheten. Sålunda hemställes,
dels i de likalydande motionerna 1:312 av herr Lundin m.fl. och 11:383
av herr Nilsson i Östersund in. fl.,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att Kungl. Maj :t såsom ett led i de lokaliseringspolitiska åtgärderna måtte
taga i beaktande önskvärdheten av en aktivisering av den statliga företagsamheten
inom det norra stödområdet;
dels i de likalydande motionerna I: 119 av herr Werner och II: 162 av
herr Holmberg in. fl.,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
förslag till sådan utvidgning av lokaliseringspolitiken att denna kommer att
omfatta även anläggningen av statliga industrier inom stödområdena.
Beträffande motiveringen för de båda senast redovisade yrkandena hänvisas
till motionerna 11:383 och II: 162.
I anslutning till motionerna I: 119 och II: 162 har i följdmotioner (I: 114
och 11:152), vilka hänvisats till statsutskottet, hemställts att riksdagen
måtte för budgetåret 1966/67 anvisa 80 miljoner kronor för att påbörja
uPPbyggnaden av en statlig verkstadsindustri i det norra stödområdet.
Över vissa av de här förevarande motionerna har utskottet inhämtat remissyttranden.
Sålunda har yttranden avgivits
över motionerna 1:215 och 11:277, 1:315, 1:553 och 11:666 samt 11:662
av arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelsen i Gotlands län (vilken bifogat
ett yttrande av länsarbetsnämnden i länet) samt med undantag för den sist
nämnda motionen även av länsstyrelsen i Kalmar län,
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
5
över motionen 11:279 av arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelsen i
Värmlands län,
över motionen 11:512 av arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelsen i
Älvsborgs län,
över motionerna 1: 542 och II: 669 av länsstyrelsen i Norrbottens län,
samt
över motionerna 1:312 och 11:383 ävensom I: 119 och II: 162 av arbetsmarknadsstyrelsen
samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus’, Värmlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län. Sistnämnda länsstyrelse har bifogat ett yttrande av länsarbetsnämnden
i länet.
Gällande bestämmelser och organisation
Riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik in. m. antogs av 1964 års riksdag
(prop. 185, BoU 48, rskr. 408). Beslutet tog sikte på en utbyggnad av de
statliga insatserna för att stödja en för samhällsutvecklingen gynnsam lokalisering
av näringslivet. I detta syfte skall under fem år från och med
budgetåret 1965/66 äga rum en försöksverksamhet, innefattande bl. a. statligt
ekonomiskt stöd i form av lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag till
industrien och turistnäringen. Detta stöd skall stimulera till etablering och
utbyggnad av företag i orter och områden, där detta från samhällelig synpunkt
framstår som önskvärt. I första hand inriktas stödåtgärderna på det
s. k. norra stödområdet, omfattande Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Västernorrlands län ävensom vissa särskilt angivna kommunblock i
Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus
län. I övriga delar av landet kan lokaliseringsstöd utgå i särskilda fall, såsom
när avsevärda sysselsättningssvårigheter förutses eller uppkommit till
följd av industrinedläggning i samband med omfattande branschralionalisering
eller av liknande orsak eller när speciella skäl talar för att industriort
med ensidigt näringsliv bör tillföras ytterligare industriföretag.
Gällande bestämmelser om statligt lokaliseringsstöd återfinnes i en av
Ivungl. Maj :t den 23 april 1965 utfärdad kungörelse (SFS nr 101). Någon
närmare redogörelse för dessa bestämmelser torde icke erfordras i detta
sammanhang. Nämnas bör att lokaliseringsstöd icke utgår om kreditstöd
för samma investeringar beviljats enligt kungörelsen den 3 juni 1960 (nr
372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri.
Beträffande förfarandet i ärenden rörande lokaliseringsstöd må noteras
alt sådant ärende avgöres av arbetsmarknadsstyrelsen eller i vissa fall av
Kungl. Maj :t. Bland sist åsyftade fall märks del då stödet är avsett för andra
delar av landet än de län och länsdelar som ovan angivits samt del då den
6
Bankoutskoitels utlåtande nr 27 år 1966
sammanlagda kostnaden för de investeringar som utgör bidrags- och löneunderlag''
uppgår till minst tre miljoner kronor.
I samband med utbyggnaden av lokaliseringsverksamlieten har vissa nya
organ tillkommit för att bl. a. förstärka planeringsresurserna på olika nivåer
och verka för ökad samordning av insatserna. I varje län har inrättats ett
planeringsråd med uppgift att som rådgivande organ deltaga i länsstyrelsens
handläggning av sådana ärenden om samhällsplanering eller kommunal,
administrativ eller judiciell indelning eller näringslivets lokalisering,
som är av allmän betydelse eller större vikt. Utskottet har tidigare i år i
sitt utlåtande nr 9 givit en närmare redogörelse för planeringsrådens sammansättning
och funktion. Inom Kungl. Maj :ts kansli har inrättats ett
organ, lokaliseringsberedningen, för samråd i frågor rörande samhällsplanering
och lokaliseringsverksamhet. Till beredningen, vari ingår företrädare
för berörda departement och myndigheter samt näringslivets organisationer,
har knutits en expertgrupp med uppgift att bl. a. biträda vid
uppläggning av regional utredningsverksamhet, särskilt i fråga om utredningsuppgifternas
fördelning samt metodologisk samordning och utveckling.
Enligt det program som uppgjorts för utredningsverksamheten kommer
särskild prioritet att tillmätas undersökningar rörande de problem som
är förknippade med storstädernas tillväxt samt glesbygdsproblemen.
Inom inrikesdepartementet sker beredning av lokaliseiungsärenden vid
en särskild enhet för lokalisering och kommunal indelning. Inom arbetsmarknadsstyrelsen
har en särskild lokaliseringsbyrå inrättats och personalförstärkningar
genomförts för ändamålet. Med hänsyn till den ökning av
verksledningens arbetsbörda som de nya uppgifterna inom lokaliseringsverksamheten
medför har en befattningshavare erhållit förordnande att
bestrida göromål som ankommer på avdelningschef.
Länsstyrelsernas resurser för utrednings- och planeringsverksamhet har
även förstärkts i detta sammanhang. Verksamheten bedrivs tills vidare
inom landskansliet utan anknytning till viss sektion. Den främste av de
för ändamålet avsedda befattningshavarna är i sju län, däribland de fyra
nordligaste länen i norra stödområdet, en planeringsdirektör, i övriga län
en byrådirektör. Medel har anvisats även för anlitande av särskilda sakkunniga
och experter. Merkostnaden för den från och med budgetåret 1965/
66 införda nya organisationen för utrednings- och planeringsverksamhet
vid länsstyrelserna beräknades till ca 2,5 milj. kr.
Medelsramen för det statliga lokaliseringspolitiska stödet under den för
försöksverksamhet anslagna femårsperioden har angivits Lill 800 milj. kr.,
därav 300 milj. kr. till investeringsbidrag och 500 milj. kr. till lån. För
del första budgetåret, det nu innevarande, beräknades en femtedel av vartdera
av de sistnämnda beloppen. Enligt den översiktliga redogörelse för
stödverksamheten som lämnas i årets statsverksproposition (bil. 13, s. 7)
har verksamheten redan från början fått betydande omfattning. Under de
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
fem första månaderna, t. o. m. november 1965, beviljades i ett drygt hundratal
fall ca 40 milj. kr. i lokaliseringsbidrag och ca 67 milj. kr. i lokaliseringslån
för investeringar som beräknats till sammanlagt 175 milj. kr. Dessa
investeringar förutsågs innebära en ökning av antalet i berörda företag
direkt sysselsatta personer med ca 3 000.
Ytterligare uppgifter rörande vissa i motionerna behandlade frågor
Lokaliseringsstödets geografiska avgränsning
Vid såväl 1964 som 1965 års riksdag väcktes ett flertal motioner om en
utvidgning av det område inom vilket det lokaliseringspolitiska stödet i
första hand skall utgå. Främst har dessa motioner gällt områden i östra
Götaland, i synnerhet Gotland, men därutöver har (1964) rests krav på
särskilda regler till förmån för vissa delar av Värmlands och Kopparbergs
län samt roslagsregionen. Motionerna har i samtliga fall avstyrkts av bankoutskottet
och avslagits av riksdagen. Söm motivering för sitt ställningstagande
har utskottet bl. a. anfört (uti. 1964:48): »Strukturomvandlingen
med åtföljande omställningsproblem gör sig särskilt gällande i Norrland.
Framför allt är detta en följd av den omfattande rationalisering inom jordoch
skogsbruksnäringarna, som hittills satt sin prägel på det norrländska
näringslivet. Trots en snabb expansionstakt har industrien inom dessa
områden därför haft svårt att sysselsätta den arbetskraft som på detta sätt
blivit friställd. Allmänt sett gäller vidare att olika slags samhällelig service
är svårare åtkomlig för invånarna inom norra stödområdet än för dem som
är bosatta söder därom.» Samtidigt har dock understrukits att det, bl. a.
med hänsyn till lokaliseringsåtgärdernas karaktär av försöksverksamhet,
är naturligt att man särskilt söker följa utvecklingstendenserna i de områden
som gränsar till norra stödområdet. Kungl. Maj :t har bemyndigats
att under försöksperioden företaga mindre förändringar av norra stödområdets
gränser i den män sådana visar sig påkallade. Därjämte har erinrats
om att möjligheter finns att i särskilda fall låta lokaliseringspolitiskt stöd
komma även orter utanför norra stödområdet till godo.
I årets statsverksproposition (bil. 13, s. 71) meddelar chefen för inrikesdepartementet
under punkten Lokaliseringsbidrag, att arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit att från norra stödområdet skall undantas Säffle-området
i Värmlands län samt de delar av Göteborgs och Bohus län och Älvsborgs
län som nu ingår i området. Departementschefen uttalar, att det enligt
hans mening är uppenbart att det inom stödområdet föreligger avsevärda
skillnader mellan olika regioner i fråga om behovet av lokaliseringsstöd
för att få en industriell utbyggnad till stånd. Detta anses i första hand böra
beaktas på så sätt att stödets storlek differentieras med hänsyn till angelägenhetsgraden
från lokaliseringspolitisk synpunkt. I den mån de sysselsättnings-
och lokaliseringspolitiska målen successivt blir realiserade inom
8
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
stödområdet bör enligt vad som föreslås i propositionen Kungl. Maj :t äga
meddela de beslut som föranleds därav. Skulle beslut fattas om att en region
skall utgå ur stödområdet innebär detta givetvis inte, framhåller departementschefen,
att orter i regionen blir undandragna möjligheten till
lokaliseringspolitiska åtgärder, utan för sådana åtgärder — även lokaliseringsstödet
— kommer att gälla samma regler som för landet i övrigt. Propositionen
har i här angiven del hänvisats till statsutskottet, som sålunda
kommer att avge utlåtande i frågan om en inskränkning av norra stödområdet.
Servicestöd till befolkningen i vissa glesbygder
I den målsättning för lokaliseringspolitiken som fastställdes av 1964 års
riksdag ingår att en tillfredsställande social och kulturell service bör erbjudas
människorna i olika delar av landet. I anslutning härtill framhölls
att samhället måste bära ansvaret för att även befolkningen i de områden
där lokaliseringspolitiska insatser inte blir möjliga tillförsäkras en rimlig
servicestandard, för vilket ändamål dock åtgärder av annan art finge övervägas.
I ett antal motioner i anledning av lokaliseringspropositionen 1964 framställdes
olika formulerade krav på utredning eller andra åtgärder avseende
glesbygdsbefolkningens möjligheter att erhålla en tillfredsställande social
och kulturell service.
Bankoutskottets majoritet avvisade förslaget om en utredning och anförde
att erfarenheter av det allmänna lokaliseringsstödets verkningar borde
avvaktas liksom också ställningstagande till föreslagna åtgärder för ökad
kommunal skatteutjämning. Dessutom uttalades att det måste vara en
uppgift för planeringsråden i berörda län att närmare överväga glesbygdsbefolkningens
speciella situation och framlägga därav föranledda förslag.
I en reservation tillstyrktes däremot den begärda utredningen. Kamrarna
stannade i denna fråga vid skilda beslut, i det att första kammaren biföll
utskottets hemställan och andra kammaren reservationen. Något uttalande
från riksdagens sida beträffande servicestödet kom alltså inte till stånd.
Förslag om en utredning rörande servicestöd till befolkningen i vissa
glesbygder framfördes på nytt i motioner vid 1965 års riksdag (BoU:s uti.
nr 6). Utskottsmajoriteten fattade denna gång beslut i tillstyrkande riktning,
medan i en reservation yrkades avslag med ungefär samma motivering
som föregående år. Första kammaren beslöt enligt reservationen och andra
kammaren enligt utskottets förslag. Frågan om en utredning rörande servicestödet
hade alltså ånyo fallit.
I en promemoria beträffande arbetsuppgifterna i länen i samband med
lokaliserings-, planerings- och utredningsverksamheten, vilken sändes ut till
samtliga länsstyrelser sommaren 1965, har inrikesdepartementet i anslutning
till bankoutskottets uttalande år 1964 framhållit, att planeringsråden
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
9
närmare skall överväga glesbygdsbefolkningens speciella situation och framlägga
härav föranledda förslag. I ett par län uppges arbetet på en sådan
kartläggning ha fortskridit ganska långt.
När det gäller ämnen för de expertutredningar, som igångsatts på uppdrag
av lokaliseringsberedningen, har glesbygdsproblemen givits hög prioritet.
Den expertgrupp för regional utredningsverksamhet, som knutits till
lokaliseringsberedningen, har hösten 1965 diskuterat uppläggningen av en
undersökning av glesbygdernas serviceproblem. På grundval av en preliminär
inventering av redan befintligt material om servicen i olika delar av
landet och av befolkningsutvecklingen i ett antal kommunblock i norra
stödområdets inland har konstaterats, att fortsatt forskning är nödvändig
för att få ett närmare grepp om glesbygdsproblematiken. Inrikesdepartementet
har därför gett i uppdrag åt professorn i geografi med samhällsplanering
vid Umeå universitet, Erik Bylund, att leda ett fortsatt forskningsarbete
på detta område. Professor Bylund har för ändamålet inlett
samarbete med planeringsorganen i de fyra nordligaste länen.
Kreditgarantiram för lokaliseringspolitiska ändamål
Kommittén för näringslivets lokalisering föreslog i sitt betänkande att
tyngdpunkten i det statliga ekonomiska företagsstödet skulle ligga på kreditgarantier.
I lokaliseringspropositionen 1964 underströks emellertid, att
de ekonomiska stödåtgärderna borde utformas så att de kunde väntas få
största möjliga stimulerande effekt. Stödet borde inte splittras på alltför
många likartade stödformer. Vidare borde stödsystemet i möjligaste mån
kunna fungera oberoende av allmänna konjunkturer och läget på kapitalmarknaden.
Med hänsyn härtill föreslogs att det ekonomiska stödet skulle
utgöras av direkta statliga bidrag och lån.
Vid riksdagsbehandlingen av ärendet framlades likväl i olika motioner
förslag om kreditgarantier. Enligt vissa motionärer borde staten tillhandahålla
sådana garantier i stället för direkta statliga lån och således avstå
från att inrätta den lånefond för lokaliseringsändamål som föreslagits. I
andra motioner begärdes att en kreditgarantiram på 50 miljoner kronor per
budgetår skulle anvisas utöver de i propositionen föreslagna stödformerna.
Bankoutskottet fann i likhet med departementschefen att vid en jämförelse
mellan ekonomiskt stöd i form av direkta statliga lån och i form av
kreditgarantier det förra systemet vore att föredraga. Icke heller ville utskottet
tillstyrka införandet av ett kreditgarantisystem såsom komplettering
av det kreditstöd som utgick i form av direkta statliga lån. Bortsett från
de invändningar som kunde riktas mot utvidgningen av den ekonomiska
ramen fann utskottet en uppdelning av det statliga stödet på tre olika stödformer
olämplig. Riksdagen följde utskottet och avslog reservationer till
förmån för de olika motionsförslagen.
Även vid 1965 års riksdag väcktes motioner om kreditgarantier i lokali -
10
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
seringspolitiskt syfte. De olika förslagen motsvarade dem som ovan redovisats.
Såväl bankontskottet som riksdagen tog ställning på samma sätt som
föregående år.
Kombination av lokaliseringsstöd samt statligt kreditstöd till hemslöjd,
hantverk och småindustri
Med instämmande i vad som anförts i propositionen 1964: 185 uttalade
bankoutskottet (uti. 1964:48), att det lokaliseringspolitiska stödet i fortsättningen
borde koncentreras till vissa i propositionen angivna stödformer.
Det statliga kreditstödet genom kommerskollegium och företagareföreningarna
borde främst utgöra ett komplement till den ordinarie kreditgivningen
på den allmänna kreditmarknaden. Utskottet avstyrkte därför
ett motionsledes väckt förslag om att samma företag skulle kunna erhålla
såväl lokaliseringspolitiskt stöd som stöd genom företagareförening. Berörda
organ borde i nära samverkan lösa uppkommande gränsdragningsproblem.
Utskottet, vars utlåtande i denna del godkändes av riksdagen,
betonade dock att eu lokaliseringspolitisk inriktning av ett låneärende
givetvis inte skulle utesluta detta från stöd genom företagareföreningarna.
I statsverkspropositionen år 1965 (bil. 12, s. 37) anförde chefen för handelsdepartementet
beträffande kreditgivningen genom kommerskollegium
och företagareföreningarna, att avsikten vore att denna i fortsättningen
inte primärt skulle tjäna något lokaliseringssyfte utan mera renodlat få
karaktären av ett företagsekonomiskt betingat stöd åt framför allt de mindre
företag som har behov av ett särskilt kreditstöd utöver de lån som lämnas
mot bankmässig säkerhet. Det ansågs sannolikt att i praktiken framdeles
huvuddelen av kommerskollegiets garantiverksamhet komme att avse de
delar av riket som faller utanför norra stödområdet. Även om i sistnämnda
område företagsstödet i åtskilliga fall komme att grundas på lokaliseringspolitiska
överväganden och därför utgå i form av statligt lokaliseringsstöd,
funnes dock inom området eu betydande företagsamhet som borde kunna
komma i åtnjutande av ett enbart företagsekonomiskt betingat stöd. I sådana
fall borde kommerskollegium vara oförhindrat att lämna kreditgaranti.
För att en viss samordning skulle kunna ske av de olika stödåtgärderna
från lokaliseringspolitisk synpunkt borde kollegium i ärenden rörande
norra stödområdet inhämta yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen. Det
framhölls att den föreslagna ordningen icke vore att betrakta som en slutgiltig
lösning av frågorna om administration av de särskilda stödformerna.
En omprövning borde ske sedan erfarenheter vunnits av tillämpningen. Vad
departementschefen uttalat godkändes av riksdagen.
I kungörelsen den 23 april 1965 om statligt lokaliseringsstöd (SFS
1965: 101) stadgas (6 §, tredje stycket) att lokaliseringsstöd icke utgår
»om kreditstöd för samma investeringar beviljats enligt kungörelsen den
3 juni 1960 (nr 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966 H
småindustri». I sistnämnda författning har 3 § genom kungörelse den 23
april 1965 (nr 102) erhållit ändrad lydelse. Där stadgas nu (tredje stycket),
att kreditstöd icke må »beviljas näringsidkare till verksamhet, för vilken
han erhållit lokaliseringsstöd» enligt den först nämnda kungörelsen.
Remissyttrandena
Lokaliseringsstöd till vissa delar av östra Götaland (motionerna 1:215 och 11:277,
1:315, 1:553 och 11:666 samt 11:662)
Arbetsmarknadsstyrelsen konstaterar inledningsvis, att Gotlands och Kalmar
län hör till de områden av landet där jordbruk med binäringar spelar
en stor roll för sysselsättningen. Styrelsen anför:
Av det totala antalet sysselsatta år 1960 var 21,8 procent verksamma inom
denna näringsgren i Kalmar län och 34,6 procent på Gotland. Under senare
år har sysselsättningsavgången i jord- och skogsbruk i de båda länen i stort
sett uppvägts av sysselsättningsökningar inom andra näringsgrenar. Bortsett
från den mycket expansiva Nybroregionen synes dock sysselsättningstillväxten
inom industri- och servicenäringarna under första hälften av
1960-talet ha varit svagare i Kalmar län än i riket i dess helhet.
Styrelsen lämnar därefter vissa närmare uppgifter om befolkningsutvecklingen
och arbetsmarknadssituationen i de olika A-regioner som ingår i Kalmar
och Gotlands län:
Av de sex A-regionerna i Kalmar och Gotlands län har Nybro- och Oskarshamnsregionerna
haft befolkningsökning under hela perioden 1960 1965.
Sedan 1962 har folkmängden vidare stigit med 489 personer i Kalmarregionen,
och med 224 personer i Visbyregionen och sedan 1964 med 58 personer
i Västerviksregionen. Den mest kontraktiva utvecklingen uppvisar Hultsfred/Vimmerbyregionen
där folkmängden under de fem senaste åren minskat
med 3,2 %. Minskningstalen i Hultsfred/Vimmerbyregioncn har dock
sjunkit markant för varje år under 1960-talet.
Strukturförändringarna inom resp. läns näringsliv har kunnat genomföras
med bibehållande av en låg arbetslöshet tack vare bl. a. användandet a\
olika arbetsmarknadspolitiska medel. Västerviks- och Oskarsliamnsregionerna
har haft den förhållandevis högsta arbetslösheten. Räknat i relation
till medelfolkmängden var arbetslösheten år 1965 2,5 promille i Västerviksregionen
och 2,7 promille i Oskarshamnsregionen, vilket överstiger riksgenomsnittet
med 0,1 procentenheter. I norra stödområdet uppgick motsvarande
promilletal för arbetslösheten till 5,9.
Folkmängdsförändringen samt det genomsnittliga antalet hos ai betsfölmedlingen
anmälda arbetslösa och lediga platser vid månadens mitt undei
1963, 1964 och 1965 belyses i följande tablå.
Med anledning av den speciella arbetsmarknadssituation som uppkom i
samband med nedläggningen av varvsrörelsen i Oskarshamn under 1964 insattes
— samtidigt med andra arbetsmarknadspolitiska medel — även lokaliseringsslödjande
åtgärder för att snabbt omplacera den friställda arbetskraften.
Dessa särskilt motiverade lokaliseringspolitiska insatser beräknas
12
Bnnkoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
Folkmängdsförändring
År |
Kalmar län |
därav A-region |
Gotlands |
||||
Kalmar |
Nybro |
Oskars- hamns |
Väster- viks |
Hultsfred / |
|||
1963............ |
— 171 |
+ 65 |
+ 393 |
+ 13 |
— 326 |
— 288 |
+ 144 |
1964............ |
+ 434 |
+ 197 |
-f 537 |
+ 169 |
— 368 |
— 225 |
+ 95 |
1965............ |
+ 1 286 |
+ 227 |
+ 717 |
+ 284 |
+ 58 |
— 37 |
— 15 |
Arbetslösa |
|||||||
1963............ |
774 |
279 |
75 |
196 |
161 |
74 |
116 |
1964............ |
515 |
178 |
44 |
128 |
125 |
47 |
93 |
1965............ |
508 |
181 |
54 |
114 |
112 |
58 |
107 |
Lediga platser |
|||||||
1963............ |
944 |
238 |
|||||
1964............ |
1 165 |
225 |
|||||
1965............ |
1 294 |
218 |
för Oskarshamnsområdet resultera i en sysselsättning på 1 500 personer.
Vidare beräknas Gotlands län ha tillförts ca 600 nya arbetstillfällen genom
att två industrilokaler fick uppföras som statskommunala beredskapsarbeten
under 1964 resp. 1965.
De båda berörda länsstyrelserna redogör mycket ingående för befolkningsutveckling
och sysselsättningsförhållanden i länen. Till en del är det
här fråga om material som framlagts av kommittén för näringslivets lokalisering
i dess betänkande »Aktiv lokaliseringspolitik» (SOU 1963:58) och
som sålunda får anses ha legat till grund för riksdagens beslut år 1964 om
riktlinjer för lokaliseringspolitiken. Av vad länsstyrelserna anfört torde
huvudsakligen få återges det kompletterande material som avser utvecklingen
under de senaste åren.
Länsstyrelsen i Kalmar län erinrar först om de åtgärder för att stödja det
öländska näringslivet, som år 1956 föreslogs i ett betänkande av 1954 års
ö-utredning. Några påtagliga resultat av dessa förslag, för vilka länsstyrelsen
lämnar en sammanfattande redogörelse, har enligt länsstyrelsens uppfattning
inte framkommit. Sedan sysselsättningsproblemen snart nog aktualiserats
även i fastlandsdelen av Kalmar län, gjordes, fortsätter länsstyrelsen,
av arbetsmarknadsstyrelsen en lokaliseringsutredning för länet, som
framlades år 1960 och som gav ett underlag för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Beslutet att nedlägga varvsrörelsen vid AB Oskarshamns varv påkallade
sedermera aktiva lokaliseringsåtgärder från statens sida, varom länsstyrelsen
anför:
Under perioden 1963—1965 har sju företag fått fabriksbyggnader uppförda
som statskommunala beredskapsarbeten och två företag har för tillskapande
av nya arbetstillfällen fått tillstånd att använda sina investeringsfonder.
Sammanlagt tillskapades på så sätt 1 460 nya arbetstillfällen i Oskarshamn.
Bankoutskottets utlåtande nr 27 ur 1966
13
Efter att ha erinrat om innebörden beträffande Kalmar län av 1964 års
riksdagsbeslut om lokaliseringspolitiken yttrar länsstyrelsen:
Kommunerna i Kalmar län har under de senaste åren bedrivit en livlig
lokaliseringspolitisk verksamhet. I vissa fall har därvid för att uppnå en avsedd
lokaliseringspolitisk effekt använts medel, exempelvis subventioner till
företag, i en utsträckning som icke är förenlig med den av statsmakterna
beslutade lokaliseringspolitikens intentioner. Länets båda landsting har vidare
gemensamt bildat en industrinämnd, som verkar som ett organ för
lokaliseringspolitiska åtgärder. Vad som för närvarande sker inom länet
på såväl det kommunala som det landstingskommunala planet kan tolkas
som ett uttryck för en opinion för aktiva samhälleliga insatser på lokaliseringspolitikens
område.
Härefter redovisar länsstyrelsen statistiska data beträffande faktorer som
kan anses vara av betydelse för eventuella lokaliseringspolitiska åtgärder.
Som kriterier för områden där stödåtgärder kan ifrågasättas användes därvid
befolkningsutvecklingen, nettomigrationen, urbaniseringsgraden, den
förvärvsarbetande befolkningens fördelning på näringsgrenar, kvinnornas
yrkesverksamhetsgrad, industriens struktur, arbetslösheten samt inkomstförhållandena.
Kalmar län har vid denna redovisning uppdelats i tre delområden,
nämligen norra landstingsområdet, fastlandsdelen av södra landstingsområdet
samt Öland.
Beträffande befolkningsutvecklingen framhålles, att folkmängden i de aktuella
områdena under hela 1900-talet befunnit sig i stagnation eller tillbakagång.
Minskningen har varit särskilt stor för Öland, och nedgången fortgår
med tilltagande hastighet. Folkmängdens utveckling illustreras i följande
tabell:
År |
Kalmar läns norra |
Kalmar läns södra |
Öland |
Gotland |
1910.... |
91 647 |
107 790 |
28 692 |
55 217 |
1920____ |
93 125 |
109 774 |
28 166 |
55 804 |
1930____ |
93 877 |
110 406 |
27 268 |
57 448 |
1940____ |
92 149 |
109 167 |
26 883 |
58 444 |
1950____ |
93 226 |
117 636 |
25 900 |
59 054 |
1960____ |
90 516 |
121 865 |
23 254 |
54 209 |
1965____ |
87 684 |
126 401 |
21 415 |
53 757 |
Flyttningen från och till Kalmar län och Gotland bar under den senaste
femårsperioden visat ett negativt netto utom beträffande fastlandsdelen
av det södra landstingsområdet, där särskilt de senaste åren 1964 och 1965
gett ett betydande inflyttningsnetto. Länsstyrelsen fäster uppmärksamheten
på att detta inflyttningsnetto till övervägande del beror på utländsk
invandring. Flyttningsrörelserna belyses med följande tabell:
I fråga om urbaniseringsgraden påpekar länsstyrelsen att denna i sydöstra
Sverige är mycket låg. Utvecklingen har varit särskilt ogynnsam på Gotland
14
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
Kalmar läns norra |
Kalmar läns södra |
|||
År |
landstingsområde (fastlandsdelen) |
Öland |
Gotland |
|
1960____ |
— 751 |
— 42 |
— 461 |
— 950 |
1961.... |
— 831 |
+ 92 |
— 470 |
— 670 |
1962____ |
— 922 |
— 107 |
— 411 |
— 301 |
1963.... |
— 935 |
+ 255 |
— 234 |
— 38 |
1964.... |
— 923 |
+ 875 |
— 315 |
— 147 |
1965____ |
— 371 |
+ 955 |
— 379 |
och på Öland, vars största tätort, Borgholm, har endast ca 2 500 invånare.
Länsstyrelsen framhåller att tätorter av denna storlek saknar möjligheter
att av egen kraft fungera som ekonomisk stödpunkt för den omkringliggan*-de glesbygden.
Efter att ha redogjort för den förvärvsarbetande befolkningens tillväxt
och ändringarna i dess fördelning på näringsgrenar under perioden 1950—
1960 redovisar länsstyrelsen en på grundval av länsarbetsnämndens företagsstatistik
hösten 1965 gjord sammanställning av industrisektorns utveckling
inom Kalmar län 1957—1965. Av denna sammanställning, som har formen
av följande tabeller, framgår att antalet sysselsatta inom norra landstingsområdet
vuxit snabbare i genomsnitt under den senaste femårsperioden
än tidigare, medan södra landstingsområdet visar en jämn uppgång.
Ölands industriella utveckling tyder, säger länsstyrelsen, på fortsatt tillbakagång.
Medeltal sysselsatta |
Antal företag |
||||||
1965 |
1957 |
1960 |
1963 |
1964 |
1965 |
||
Kalmar läns norra |
31,5 |
484 |
402 |
448 |
408 |
421 |
|
landstingsområde |
34,4 |
604 |
553 |
573 |
578 |
592 |
|
Öland................ |
18,4 |
73 |
67 |
71 |
67 |
70 |
|
32,8 |
1 161 |
1 022 |
1 092 |
1 053 |
1 083 |
Antal sysselsatta
1957 |
1960 |
1963 |
1964 |
1965 |
|
Kalmar läns norra |
|||||
landstingsområde.. . |
11 060 |
11 151 |
12 309 |
12 681 |
13 276 |
landstingsområde |
15 193 |
17 196 |
18 556 |
20 082 |
20 947 |
Öland............... |
1 189 |
1 288 |
1 212 |
1 272 |
1 287 |
27 448 |
29 635 |
32 077 |
34 035 |
35 510 |
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
15
Förändringar i antalet syssclsattta |
||
1957—1960 |
1960—1965 |
|
Kalmar läns norra |
||
landstingsområde.. . . |
+ 85 |
+ 2 125 |
Kalmar läns södra |
||
landstingsområde |
||
(fastlandsdelen)..... |
+ 2 003 |
+ 3 751 |
Öland................ |
+ 99 |
— 1 |
+ 2 187 |
+ 5 875 |
Vad som konstaterats beträffande den relativt ringa yrkesverksamheten
bland kvinnorna i Kalmar och Gotlands län anser länsstyrelsen ge vid handen,
att dessa län förfogar över en väsentlig outnyttjad arbetskraftstillgång.
Eftersom kvinnorna också uppvisar en mindre benägenhet till geografisk
omflyttning än männen finns det enligt länsstyrelsens uppfattning mycket
som talar för att denna arbetskraftstillgång kommer att stå till förfogande
under överskådlig framtid.
Industrisektorn inom Kalmar län består till övervägande delen av små
företag. Över hälften av företagen hade år 1965 högst 10 anställda. Länsstyrelsen,
som redovisar en detaljerad statistik över företagens fördelning på
företagsstorlekar och branscher, uttalar att underlaget för en progressiv utveckling
inom redan etablerade företag får beskrivas som relativt begränsat.
Mot bakgrunden av rådande koncentrationstendenser inom näringslivet torde
enligt länsstyrelsens mening i stället kunna ifrågasättas om inte vissa av
de mindre enheterna kommer att få svårigheter att hävda sig i en allt hårdare
konkurrenssituation.
Den genom arbetsförmedlingen registrerade arbetslösheten inom Kalmar
län och på Gotland visar, framhåller länsstyrelsen, siffror som snarast understiger
riksgenomsnittet (uttryckt i andel av hela folkmängden). Länsstyrelsen
anser dock att arbetslöshetens omfattning är en dålig mätare på sysselsättningsläget
och att på grund av olikheter i näringslivets struktur jämförbarhet
ej föreligger mellan olika delar av riket. Länsstyrelsen anför i
denna fråga:
Så tillhör t. ex. i jordbruket undersysselsatta och binäringsfiskare i Kalmar
län i regel inte någon arbetslöshetskassa och registreras inte heller som
arbetslösa. Inte heller länets stora andel undersysselsatta kvinnor återverkar
på denna statistik. I de norra landsdelarna däremot är säsongarbetare i t. ex.
skogsbruk anslutna till arbetslöshetskassan och räknas därför som arbetslösa
då sysselsättningsmöjligheter i skogen saknas. En bättre beskrivning
av läget torde då den genomsnittliga inkomstnivån ge.
Beträffande inkomstförhållandena påtalar länsstyrelsen, att den genomsnittliga
inkomstnivån per invånare i Kalmar län och på Gotland under
hela perioden 1959—1964 har legat under genomsnittet för riket, för Gotland
och i än högre grad för Öland väsentligt lägre. Inget län inom norra
1(5
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
stödområdet kan någon gång under den undersökta perioden uppvisa tillnärmelsevis
så lågt skatteunderlag per invånare som Öland. Detta kan,
säger länsstyrelsen, tänkas bero dels på att inkomstnivån för den yrkesverksamma
delen av befolkningen är jämförelsevis låg, dels på att yrkesverksamhetsgraden
understiger riksgenomsnittet.
Utöver de konsekvenser som den fortgående strukturomvandlingen inom
näringslivet redan haft för befolkningen i Kalmar län torde, säger länsstyrelsen,
stora förändringar vara att förvänta även under kommande år. Det
framhålles att Vimmerby-Hultsfreds och Västerviks A-regioner har ett ur
sysselsättningssynpunkt ogynnsammare läge än övriga A-regioner och att
av kommunblocken därutöver Högsby och Tor sås och i synnerhet de båda
öländska har en synnerligen ogynnsam sysselsättningsutveckling.
Mot bakgrunden av statsmakternas lokaliseringspolitiska målsättning och
den ekonomiska och näringspolitiska situationen i Kalmar län anför länsstyrelsen
i sex punkter vissa omständigheter, som enligt dess mening aktualiserar
kravet på samhälleliga lokaliseringspolitiska åtgärder i bl. a. Kalmar
län.
1. Andelen sysselsatta inom jordbruket och dess binäringar i Kalmar län
är förhållandevis hög. Enligt prognoser, som utarbetats inom arbetsmarknadsstyrelsen,
kommer antalet sysselsatta enbart inom jordbruket att minska
med ca 6 000 personer fram till 1975.
2. Industrin inom Kalmar län består till stor del av företag med goda
framtidsmöjligheter. Under de senaste åren har aktningsvärda framsteg
gjorts och betydande delar av länets industri befinner sig i ett expansivt
skede. Hittills har dock inte den genom jordbrukets rationalisering friställda
arbetskraften helt kunnat absorberas. Man kan inte heller förbise att industrin
inom Kalmar län rymmer många småföretag ofta inom konjunkturkänsliga
branscher. Det torde vara att förvänta att kommande strukturrationaliseringar
kraftigt kommer att beröra länets industri. Aktuella rapporter
över arbetsmarknadsläget ger upphov till oro för flera företagsnedläggelser.
Det kan exempelvis nämnas att inom länet finns bl. a. tändsticksindustri,
sockerindustri samt små enheter inom massaindustrin. Det torde inte vara
orealistiskt att antaga att flera tusental industrianställda i länet under de
närmaste fem åren kommer att beröras av branschrationaliseringar.
3. Kvinnorna i betydande områden av Kalmar län har stora svårigheter
att erhålla sysselsättning. I dagens situation med markant brist på arbetskraft
måste det ur samhällsekonomisk synpunkt vara fördelaktigt för samhället
att tillgodogöra sig denna arbetskraftsreserv, som i huvudsak ej är
flyttbar. Den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden är speciellt låg på Öland.
Den kvinnliga sysselsättningen kan på grund av de korta avstånden, som
möjliggör pendling, lösas i länets centralorter. För att den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden
i Kalmar län skulle vara lika hög som den genomsnittliga
i riket år 1960 skulle krävas ytterligare ca 7 000 arbetstillfällen i länet.
4. En industriell etablering av måttlig omfattning till åtskilliga av områdets
tätorter kommer ej att kräva någon mer betydande utbyggnad av tätorternas
service. Tätorterna är redan servicemässigt utbyggda för att betjäna
en stor glesbygdsregion, som kanske under åratal haft vikande folkmängd.
Åtskilliga tätorter kan därför sägas ha en outnyttjad servicekapacitet. Det
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
17
innebär vidare fördelar för den kvarboende glesbygdsbefolkningen om tätortens
serviceunderlag kan bevaras.
Kalmar län är relativt tätt befolkat med korta avstånd mellan de olika
tätorterna. De olika kommunblockens centralorter täcker inom respektive
pendlingsomland större delen av länets befolkning. Man kan därför ge sysselsättning
även åt glesbygdens invånare, antingen det gäller från jordbruket
friställd arbetskraft eller ej sysselsatt kvinnlig arbetskraft, i servicemässigt
redan utbyggda centralorter.
5. Den kraftiga regionala spridningen av inkomsterna kan motverkas genom
lokaliseringspolitiska åtgärder. Hela östra Götaland är ett sammanhängande
låglöneområde. Inkomstnivån är speciellt ogynnsam på Öland,
som har lägre genomsnittsinkomst än länen inom norra stödområdet. Familjeinkomsterna
blir lägre i genomsnitt än riksmedeltalet därför att arbetsmöjligheterna
för kvinnorna är så otillräckliga. Arbetsmarknadspolitiska
insatser för att lösa låglönegruppernas omställningsproblem kräver som
komplement lokaliseringspolitiska åtgärder.
6. Eftersom turistnäringen på Öland redan nu under högsäsongen får
skaffa arbetskraft från fastlandet skulle en utbyggnad inte få någon nämnvärd
sysselsättningseffekt för den öländska befolkningen. Säsongen är vidare
kort och det är därför svårt att få utförda investeringar räntabla. Anläggningar
och serviceinrättningar måste därför även betjäna den bofasta befolkningen.
En räntabel framtida turism på Öland kräver därför en permanent
bosättning av minst den nuvarande omfattningen.
Även om turistnäringen dragés med stora svårigheter har den dock stor
ekonomisk betydelse för den öländska befolkningen. Brultoomsättningen
av turismen torde snart överskrida 50 milj. kr. årligen enbart för Öland.
Turismens ekonomiska betydelse får dock måhända än allvarligare konsekvenser
om de ses ur handelspolitisk synpunkt. Vårt land har ett
stort år för år ökande underskott av turistnettot. Det torde inte vara
helt orealistiskt att antaga att den situationen kan uppkomma i en inte alltför
avlägsen framtid att den totala bytesbalansen visar en sådan utveckling att
ansträngningar måste vidtagas att eliminera eller åtminstone kraftigt
minska turistunderskottet. Det torde därför vara ändamålsenligt att satsa
på de delar av landet, som med hänsyn till läge, struktur och klimat har
en rimlig chans att konkurrera med de sydligare länder, dit turistströmmarna
i dag koncentreras. Öland och Gotland torde, vilket inte jävas av de
senare årens inhemska turistutveckling, tillhöra de områden som har de
avgjort bästa förutsättningarna bärför. En förutsättning för att dessa bägge
ölandskap i framtiden skall kunna ge service för en måhända växande turistström
torde dock vara att en permanent bosättning bevaras.
Länsstyrelsen uttalar att strukturomvandlingen inom näringslivet i Kalmar
län även i framtiden torde medföra många svårlösta problem och att
det även torde uppkomma situationer där näringslivet i en region behöver
förstärkas utan alt en omfattande företagsnedläggning eller mer betydande
strukturrationalisering kan anföras som skäl. Länsstyrelsen fortsätter:
Riksdagen har klart framhållit att lokaliseringspolitiken framför allt är
en statlig angelägenhet. Länsstyrelsen anser att en målmedveten samhällsplanering
kräver en allmän samhällelig aktivitet i lokaliseringspolitiskt avseende
för att lösa problem av den art som finns i Kalmar län. Problem av
denna art är givetvis utanför norra stödområdet ej unika för Kalmar eller
2 — Ilihang till riksdagens protokoll 1966. S samt. Nr 27
18
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1066
Gotlands län utan torde existera i större eller mindre omfattning i ett flertal
län i södra och mellersta Sverige. De väsentligt vidgade statliga insatserna
på lokaliseringspolitikens område efter 1964 års riksdagsbeslut har dock
paradoxalt lett till att samhällets möjligheter i detta avseende beskurits i
omiåden utanför norra stödområdet. I ett län som Kalmar län har arbetsmarknadsmyndigheterna
efter den 1 juli 1965 sämre möjligheter än tidigare
att bedriva en ur samhällsplaneringssynpunkt angelägen lokaliseringspolitisk
verksamhet. Länsstyrelsen efterlyser en mer flexibel lokaliseringspolitik
utan alltför snäv geografisk avgränsning. De insatser som behövs
för att åstadkomma ett tillfredsställande sysselsättningsläge inom Kalmar
län torde ej vara särskilt kostnadskrävande. En mycket begränsad stimulans
toide erfordras för att höja den industriella sysselsättningsgraden i
vissa centralorter. En begränsad insats med skapande av ca 50—100 nya
arbetstillfällen i förslagsvis Borgholm och Mörbylånga skulle med tanke på
de bäda orternas pendlingsomland innebära väsentligt förbättrade valmöjligheter
för en betydande del av Ölands invånare. De investeringar som
erfordras härför är blygsamma vid jämförelse med de investeringar som
sannolikt kommer att utföras för att ge landskapet en tillfredsställande
infrastruktur, av vilka broprojektet med anslutningsvägar kan beräknas
kosta ca 100 milj. kronor och lösningen av Ölands vattenförsörjning ca
30 milj. kronor.
Som huvudmotivering till bankoutskottets avstyrkande av tidigare framförda
krav på att ett särskilt stödområde skulle inrättas i östra Götaland
anfördes att de för lokaliseringspolitiska åtgärder tillgängliga resurserna
måste sättas in i områden, där behovet var störst. Länsstyrelsen delar den
uppfattningen att det totala behovet av lokaliseringspolitiska åtgärder är
större i norra stödområdet än i östra Götaland. Länsstyrelsen anser dock
inte att frågan om eventuellt stöd till områden i östra Götaland enbart skall
bedömas utifrån de nuvarande resursernas storlek eller ses som en avvägning
mellan behoven från å ena sidan norra stödområdet och å andra sidan
övriga delar av riket. Om samhället i en svagt urbaniserad region med stor
andel av befolkningen sysselsatta i de areella näringarna under de senaste
åren byggt upp en i servicehänseende komplett centralort med nya skolanläggningar
etc., vars framtida utnyttjande hotas av en snabbt fortgående
befolkningsminskning, bör behovet av samhälleliga lokaliseringsåtgärder i
detta speciella fall vägas mot de redan vidtagna investeringarna i just denna
region. Lokaliseringspolitiken kan inte ses som en isolerad företeelse utan
bör i stället vara en integrerad del av det allmänna samhällsbyggandet på
samma sätt som samhällets investeringar i bostäder, skolor, kommunikationsmedel
o. s. v. De lokaliseringspolitiska stödåtgärder, som kan bli aktuella
i östra Götaland, behöver inte i dagens läge bii särskilt omfattande eller
kostnadskrävande. De resurser som krävs kan ses som projekt med hög prioritet
även vid jämförelse med andra samhälleliga åtaganden.
Länsstji elsens yttrande utmynnar i ett förslag att de lokaliseringspoliliska
åtgärderna i framtiden ej uteslutande skall vara begränsade till norra
stödområdet utan kunna ges en mer flexibel tillämpning. Om inte dessa synpunkter
kan vinna beaktande föreslår länsstyrelsen afl i sydöstra Sverige
vissa områden på fastlandet jämte landskapen Öland och Gotland skall
jämställas med norra stödområdet vad avser möjligheterna att bevilja stat
-
Bankoulskottets utlåtande nr 27 år 1906
19
ligt stöd till näringslivets lokalisering. Därvid bör i dessa områden investeringsfonderna
ävenledes få användas i lokaliseringspolitiskt syfte.
Länsstyrelsens utlåtande har avfattats efter samråd med Kalmar läns planeringsråd.
Två av planeringsrådets ledamöter, herrar Gösta Erlandsson och
Bernt Nilsson, har i ett särskilt yttrande anfört vissa avvikande eller kompletterande
synpunkter. Av dessa må i starkt sammandrag följande anföras.
Skärpt lagstiftning mot kommunernas lokaliseringspolitiska verksamhet
i form av subventioner är önskvärd. Medel ur investeringsfonderna bör icke
få användas för investering på orter och i områden som redan förut har
stark expansion. Med hänsyn till samhällsinvesteringarnas storlek i förhållande
till industriinvesteringarna bör myndigheterna få rätt att avgöra var
en industri inte får förläggas. Staten bör genom större aktivitet vid industrilokaliseringar,
medverkan till branschrationaliseringar, mera målinriktad
arbetsförmedling m. m. bidraga till att minska den geografiska lönespridningen
i landet.
Beträffande befolkningsutvecklingen i länet framhålles i det särskilda
yttrandet:
Befolkningsutvecklingen har varit negativ under eu följd av år; en svag
uppbromsning erhölls dock år 1964—1965. Därvid skall man emellertid
beakta att under dessa två år har en kraftig utbyggnad av skolan genomförts,
vilket gör att ungdomarna går längre tid i skola än tidigare. För
Kalmar läns vidkommande har också under denna tid invandrat större delen
av de den 31.12.1965 arbetsanmälda utlänningarna, som då uppgick till ca
1 500; tillsammans med deras familjemedlemmar torde det lågt räknat röra
sig om 3 000 personer. Denna invandring har varit möjlig genom att utlänningarna
av olika skäl accepterat det låga löneläget. Med hänsyn till dessa
två faktorer finns skäl anta att Kalmar läns befolkningsutveckling åter kan
komma att peka i samma riktning som tidigare om inga åtgärder vidtages.
Det särskilda yttrandet utmynnar i önskemålet att nu gällande bestämmelser
om lokaliseringsstöd skall uppmjukas så att en aktivare arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitik kan föras i hela landet, varvid sydöstra Götaland
och Gotland i första hand bör få del av reformen, och att, om detta ej
kan genomföras, stödåtgärder under alla förhållanden skall ges till Öland.
Beträffande Gotlands län ges ytterligare statistiskt material i ett yttrande
av länsarbetsnämnden i Gotlands län, vilket fogats till det av länsstyrelsen
i Gotlands län avgivna utlåtandet.
Länsarbetsnämnden åberopar en i oktober 1965 daterad promemoria, vari
länsstyrelsen i Gotlands län redovisat siffror över den faktiska sysselsättningen
i länet åren 1950, 1960 och 1964 samt den beräknade åren 1969,
1974 och 1979. Prognosen har i tabellform följande utseende:
Beträffande underlaget för prognosen anföres:
Denna prognos bygger på antagandet att arbetskraftsbehovet på Gotland
inom jordbruk m. in. i stort sett kommer att minska i samma takt som
hittills. Under den närmast kommande femårsperioden räknas således med
en minskning på omkring 1 000 sysselsatta inom Gotlands jordbruk, motsvarande
3 procent per år. Därefter har rationaliseringstakten reducerats
20
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
Näringsgren |
Faktisk sysselsättning |
Beräknad sysselsättning |
||||
1950 |
1960 |
1964 |
1969 |
1974 |
1979 |
|
Absoluta tal |
||||||
Jordbruk med binäringar......... |
9 513 |
7 594 |
6 712 |
5 700 |
5 000 |
4 400 |
Industri och hantverk............ |
6 199 |
5 250 |
5 709 |
6 700 |
6 700 |
6 700 |
Servicenäringar................. |
8 630 |
9 127 |
9 108 |
9 500 |
9 600 |
9 800 |
Samtliga näringsgrenar........... |
24 342 |
21 971 |
21 529 |
21 900 |
21 300 |
20 900 |
Därav: |
||||||
Män......................... |
18 855 |
16 249 |
15 580 |
15 030 |
14 630 |
|
Kvinnor...................... |
5 487 |
5 722 |
6 320 |
6 270 |
6 270 |
|
Relativa tal i procent |
||||||
Jordbruk med binäringar......... |
39 |
35 |
31 |
26 |
23 |
21 |
Industri och hantverk............ |
25 |
24 |
26 |
31 |
32 |
32 |
Servicenäringar................. |
36 |
41 |
43 |
43 |
45 |
47 |
Samtliga näringsgrenar........... |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
så att sysselsättningsminskningen i jordbruket har antagits bli omkring 12,5
procent per femårsperiod.
Med hänsyn bl. a. till de hittills kända investeringsplanerna på ön har antagits,
att länets industri kommer att utvidga sin verksamhet, vilket väntas
medföra en sysselsättningsökning av omkring 1 000 personer under åren
1965—1969. Därefter räknas det totala antalet sysselsatta inom industrien
emellertid stanna vid omkring 6 700 anställda. Icke förutsedda nedläggelser
av företag och eventuella nyetableringar utöver de redan planerade har
sysselsättningsmässigt förutsatts utjämna varandra. Servicenäringarna beräknas
också ha en sysselsättningsökning fram till år 1979, då antalet sysselsatta
i serviceyrkena skulle uppgå till omkring 9 800.
Länsstyrelsen har också på grundval av de beräknade utvecklingstendenserna
inom Gotlands näringsliv och de uppskattade arbetskraftstillgångarna
gjort följande arbetskraftsbalans, i vilken vid slutet av åren 1960 och
1964 tillgång och efterfrågan på manlig arbetskraft satts lika, eftersom överskotten
då beräknas ha eliminerats genom utflyttning.
Arbetskraftsbalans vid slutet av åren
1960 |
1964 |
1969 |
1974 |
1979 |
|
Män |
|||||
Tillgång............................ |
16’249 |
15 720 |
15 880 |
15 940 |
16 240 |
Efterfrågan........................ |
16 249 |
15 720 |
15 580 |
15 030 |
14 630 |
Över- eller underskott................ |
r + 0 |
+ 0 |
+ 300 |
+ 910 |
+ 1 610 |
Kvinnor Tillgång............................ |
. .. t'' 6 614 |
6 689 |
7 010 |
7 200 |
7 250 |
Efterfrågan......................... |
5 722 |
5 809 |
6 320 |
6 270 |
6 270 |
Över- eller underskott................ |
+ 892 |
+ 880 |
+ 690 |
+ 930 |
+ 980 |
Summa |
|||||
Tillgång............................ |
22 863 |
22 409 |
22 890 |
23 140 |
23 490 |
Efterfrågan......................... |
21 971 |
21 529 |
21 900 |
21 300 |
20 900 |
över- eller underskott................ |
+ 892 |
+ 880 |
+ 990 |
+ 1 840 |
+2 590 |
I anslutning till tabellen anföres:
Bunkoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
21
Av denna arbetskraftsbalans kan utläsas storleken av det möjliga arbetskraftsöverskottet
vid olika tidpunkter under förutsättning att in- och utflyttningen
kommer att balansera sig jämnt i olika åldersklasser, d. v. s. att de
beräknade arbetskraftsöverskotten stannar kvar på ön under hela framskrivningsperioden.
Därav framgår, att ett arbetskraftsöverskott av 300 män
och 690 kvinnor uppstår vid år 1969. Läget väntas bli avsevärt sämre i början
av 1970-talet. Sedan de nu kända industrietableringarna blir utbyggda under
den närmast kommande femårsperioden, synes verksamheten inom stadsnäringarna
icke komma att räcka till för att kompensera de kontinuerligt
minskade arbetsmöjligheterna inom jordbruksnäringen. Under åren 1965—
1979 beräknas det sammanlagda arbetskraftsöverskottet således bli omkring
2 600 personer, varav 1 600 skulle falla på 1970-talet.
Länsarbetsnämnden har gjort en jämförelse mellan en av arbetsmarknadsstyrelsen
i juli 1963 framlagd prognos över den väntade sysselsättningen
inom Gotlands län fram till år 1975 och länsstyrelsens i nyssnämnda promemoria
lämnade redovisning för det faktiska läget vid slutet av år 1964.
Resultatet av jämförelsen är följande:
Förvärvsarbetande befolkning (absoluta tal)
Arbetsmark- |
Länsstyrelsens PM |
||
nadsstyrelsens |
avseende det fak- |
Differens |
|
prognos för år |
tiska läget vid slutet |
||
1965 |
av år 1964 |
||
Jordbruk m. m.............. |
6 683 |
6 712 |
+ 29 |
Industri och hantverk........ |
6 350 |
5 709 |
— 641 |
Servicenäringar............. |
9 724 |
9 108 |
— 616 |
Summa |
22 757 |
21 529 |
— 1 228 |
I anslutning till tabellen anför länsarbetsnämnden:
Även om man tar hänsyn till att arbetsmarknadsstyrelsens prognos avseende
1965 jämföres med det faktiska läget ett år tidigare framgår det klart
att näringslivets utveckling på Gotland varit avsevärt ogynnsammare än den
arbetsmarknadsstyrelsen räknade med år 1963.
Jordbruk in. m. visar visserligen ett något bättre läge än enligt prognosen,
men då de förvärvsarbetande i jordbruket sjunkit från 7 594 år 1960 till
6 712 år 1964 eller med i medeltal 221 förvärvsarbetande per år visar verkligheten
även inom jordbruket på en snabbare nedgång i sysselsättningen
än enligt prognosen. Om utvecklingen under 1965 beträffande jordbruket
varit densamma som 1960—1964 uppstår i realiteten ett minus på ca 200
förvärvsarbetande.
Inom industri och hantverk har under åren 1961—1964 ca 800 arbetstillfällen
tillförts länet genom att helt nya företagsenheter lokaliserats till Gotland.
Utvecklingen inom industri och hantverk visar trots detta tillskott en
överraskande negativ utveckling. Mot detta kan måhända invändas att år
1964 ett år kvarstod av tiden på arbetsmarknadsstyrelsens prognos. Länsarbetsnämnden
har dock bedömt utvecklingen så att totalt sett ingen expansion
ägt rum inom industri och hantverk under år 1965. Visserligen har den
22
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
teletekniska industrin och beklädnadsindustrin utökat sina arbetsstyrkor
med ett 50-tal personer under 1965 men denna utvidgning neutraliseras helt
av tillbakagången inom andra industribranscher, ex. livsmedelsindustrin
och träindustrin.
Då det år 1960 sysselsattes 5 250 personer inom industri och hantverk
och 1964 5 709, har i realiteten utökningen under 4 år uppgått till endast 459
förvärvsarbetande. Skillnaden mellan 800 nya arbetstillfällen och den reella
ökningen av 459 visar att de före 1960 befintliga industri- och hantverksföretagen
på ön icke kunnat behålla sina anställda utan minskat sina arbetsstyrkor
med ca 350 personer under 4 år. Trots de nylokaliserade företagen
har expansionen inom samtliga industri- och hantverksföretag uppgått till
endast ca 115 per år under 1960—1964 medan jordbruket under samma
period minskat med 221 per år.
Av sammanställningen framgår också att servicenäringarnas utveckling
blivit svagare än beräknat. En faktisk minskning i antalet sysselsatta inom
dessa näringsgrenar har inträtt mellan åren 1960 och 1964. Ej heller inom
dessa områden har en förbättring ägt rum under 1965.
Utvecklingen inom länets samtliga näringsgrenar har blivit den att antalet
förvärvsarbetande som 1960 uppgick till 21 971 vid 1964 års utgång minskat
till 21 529; en reell minskning med 442 förvärvsarbetande på 4 år i stället
för den av arbetsmarknadsstyrelsen beräknade ökningen med 786 på 5 år.
Länsarbetsnämnden redovisar också den faktiska befolkningsutvecklingen
i Gotlands län 1960—1965:
Folkmängd i Gotlands län
den 31/12 1960 54209
den 31/12 1965 53 742 (prel. siffror)
Minskning 467
Efter att ha erinrat om att befolkningsutvecklingen i länet var ogynnsam
under åren 1960—1962 anför länsarbetsnämnden:
Genom lokalisering av nya företag till länet med nya arbetsmöjligheter
som följd fick Gotland under 1963 och 1964 en positiv befolkningsutveckling.
Sålunda ökade folkmängden på Gotland under år 1963 med 152 invånare
och under 1964 med 95 invånare. Inget år kunde dock födelseöverskottet
i länet absorberas, utan utflyttningen var samtliga år större än inflyttningen.
Under år 1963 förelåg ett utflyttningsöverskott på 28 personer
vilket dock redan 1964 ökat till 146 personer. Denna negativa utveckling
accentuerades sedan ytterligare under 1965, då utflyttningsöverskottet ökade
till 237 och därmed översteg födelseöverskottet. Den positiva befolkningsutvecklingen
under 1963 och 1964 var därmed åter bruten efter endast två år.
Som framgår av ovanstående tabell minskade befolkningen på Gotland
under 1960—1965 med 467 personer. Arbetsmarknadsstyrelsen hade i sin
prognos räknat med att Gotlands befolkning år 1965 skulle uppgå till 55 219
personer. Resultatet blev i stället 53 742 invånare enligt de prel. siffrorna
den 31/12 1965 eller 1 477 färre än enligt arbetsmarknadsstyrelsens prognos.
Arbetskraftsöverskottet år 1979 har, framhåller länsarbetsnämnden, av
länsstyrelsen beräknats till omkring 2 600 personer, varav 1 600 skulle falla
på 1970-talet. I anslutning härtill anföres:
Bankoatskottets utlåtande nr 27 år 1066
23
I länsstyrelsens promemoria har beträffande utvecklingen under åren
1965- 1979 — förutom minskningen inom jordbruk in. in. med ca 2 300
förvärvsarbetande fram till 1979 och cn ökning med 1 000 inom industrin
fram till 1969 enligt hittills kända investeringsplaner — räknats med att
icke förutsedda nedläggelser av företag och eventuella nyetableringar utöver
de redan kända fram till 1979 skulle utjämna varandra.
Efter promemorians uppgörande har dock vissa svaghetstecken uppträtt
inom den gotländska företagsamheten. Sålunda har årets riksdag beslutat
att stödet till hampodlingen skall upphöra, vilket medför att odling av
hampa icke vidare kommer till stånd och att driften vid hampberedningsverket
i Visby lägges ned vid månadsskiftet juni/juli 1966. Därmed mister
Gotland en industri som ur sysselsättningssynpunkt var synnerligen lämplig
för arbetskraft utan industrivana, ex. friställda jordbruksarbetare.
Gotländskt näringsliv består med få undantag huvudsakligen av små företagsenheter.
Särskilt utpräglat är detta — förutom handeln — inom träindustrin
med små snickerifabriker. Även inom metallindustrin finns det
många små smides- och mekaniska verkstäder. Redan nu har dessa små
företagsenheter svårt att hävda sin ställning. Samma kan också förhållandet
hli för mindre företag inom sandstens- och marmorindustrin liksom
inom handeln. Inom livsmedelsindustrin har akuta svårigheter nyligen
avvärjts, men kraftiga insatser måste fortfarande göras för att läget på sikt
skall stabiliseras. Inom den grafiska industrin har under en följd av år
tryckerier och tidningsutgivare kämpat med ekonomiska svårigheter.
Det torde därför icke vara orealistiskt att räkna med en ytterligare försvagning
av de före 1960 befintliga industri- och hantverksföretagen inom
länet. För detta talar också utvecklingen under åren 1960—1964. Det är heller
ej uteslutet att strukturförändringarna inom jordbruket kan komma att
gå snabbare än som beräknats i prognoserna.
Även om dessa svaghetstecken inom det gotländska näringslivet icke kommer
till konkreta uttryck utan de i prognoserna skisserade tendenserna blir
verklighet kommer ändock en mycket omfattande utflyttning från länet att
ske fram till 1979.
Länsarbetsnämnden lämnar vidare en översikt över lokaliseringspolitisk
verksamhet på Gotland och förutsättningarna för olika slags statligt stöd
till sådan verksamhet. Nämnden anför:
Vid den lokalisering av företag till Gotland som ägt rum under 1960-talet
har de statliga ekonomiska insatserna till underlättandet av företagens etablering
haft avgörande betydelse för lokaliseringens genomförande. Sålunda
har investeringsfonder om sammanlagt ca 21 miljoner kronor tagits i anspråk
för nyetablering eller utbyggnad av befintliga företag. Fabriksbyggnader
för nyetablerade företag har uppförts eller håller på att uppföras som
beredskapsarbeten. Kostnaderna för dessa byggnader har beräknats till
7 043 500 kronor och statsbidrag har beviljats med 3 360 000 kronor. Vidare
har utbildningsbidrag utgått vid företagsutbildning.
Sedan riksdagen beslutat om statligt lokaliseringsstöd till industrin och
turistnäringen inom det norra stödområdet har i praktiken möjligheterna
att erhålla statligt stöd till lokaliseringspolitiska åtgärder på Gotland försämrats.
Enligt gällande bestämmelser kan arbetsmarknadsstyrelsen icke
längre bevilja medel till beredskapsarbeten avseende
a) ny-, till- eller ombyggnad av industribyggnader
24
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
b) ny-, till- eller ombyggnad av turistanläggningar av det slag som avses
i 5 § kungörelsen den 23 april 1965 (nr 101) om statligt lokaliseringsstöd
samt
c) husbyggnadsarbeten för vissa idrottsanläggningar.
I samband med att bestämmelserna om statligt lokaliseringsstöd trädde
i kraft begränsades också arbetsmarknadsstyrelsens möjligheter att låta
investeringsfonder tas i anspråk för nyetablering av företag.
Dessa inskränkningar i möjligheterna att erhålla statligt stöd vid lokalisering
av företag till Gotlands län försvårar möjligheterna att intressera
industriföretag att etablera sig på Gotland. Även inskränkningen i möjligheterna
att som beredskapsarbeten uppföra turistanläggningar utgör en betydande
nackdel för ett utpräglat turistlandskap som Gotland.
Efter att ha påmint om fraktkostnadernas negativa inverkan vid försöken
att lokalisera företag till Gotland tar länsarbetsnämnden upp frågan
om samhällets service i glesbygder och avfolkningsområden. Nämnden uttalar
i detta ämne följande:
Med anledning av den stora utflyttning från Gotland, som blir en följd
av näringslivets utveckling enligt de redovisade prognoserna, vill länsarbetsnämnden
erinra om angelägenheten av att lokaliseringspolitiska åtgärder
kan aktualiseras för områden där fortsatt utflyttning medför att underlaget
för tätorternas serviceutrustning hotar att bli för knappt och upprätthållandet
av socialt önskvärd service blir för dyrbart. Denna fråga är i hög
grad aktuell för Gotlands län, där utflyttningen varit betydande och kostnaderna
för samhällets service blivit extremt höga på grund av länets ringa
invånarantal och de förvärvsarbetandes låga medelinkomst. Dessa kostnader
kommer att öka ytterligare på grund av den ogynnsamma framtida befolkningsutvecklingen.
För att önskvärd social service skall kunna upprätthållas måste därför
sysselsättningsfrågorna lösas så, att den arbetsföra befolkningen erhåller
sin utkomst inom länet. Gotland måste därför ur lokaliseringssynpunkt bedömas
efter sina speciella förhållanden, varvid den omständigheten måste
beaktas att länet ej kan tillgodogöra sig utvecklingen i angränsande regioner.
Likaså måste jordbruksbefolkningens servicefrågor beaktas, då ett väl
utvecklat jordbruk kommer att utgöra en viktig del av underlaget för serviceverksamheten
i länets tätorter. Det är även angeläget att annan företagsamhet
lokaliseras till dessa orter för att därigenom främja deras vidare
utveckling.
I fråga om det befogade i att ta hänsyn även till utflyttningen tillägger
länsarbetsnämnden följande:
I fråga om Gotlands län är det icke möjligt att på utflyttningen — eller
med andra ord på den arbetskraftens rörlighet, varpå utflyttningssiffrorna
utgör ett bevis —• anlägga samma bedömningar som på motsvarande faktor
i t. ex. vissa norrlandslän. Anledningen härtill är länets egenskap av en från
riket i övrigt vitt skild ö, kombinerad med dess geografiska storlek. För att
länet skall någorlunda kunna upprätthålla sina bidrag till det svenska folkhushållet
är det nödvändigt, att befolkningstalet icke tillätes underskrida
den lägsta nivå, vid vilken skillnaden i levnadsförhållanden för länets in
-
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
25
vånare och för invånarna i andra delar av landet kan uppfattas som tolerabel.
Ett sådant underskridande skulle ha skett redan om folkmängdsminskningen
under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet fortsatt ett
fåtal år. Icke blott från länets utan även från hela landets synpunkt måste
därför utflyttningen från Gotlands län bedömas som en enbart negativ faktor.
Därtill kommer den försvarspolitiska synpunkten, om vilken Gotlands
län visserligen icke är ensamt men som här obestridligen har särskild
tyngd.
Avslutningsvis säger sig länsarbetsnämnden vilja med eftertryck framföra
sin uppfattning att det skulle innebära en orättvisa mot länet och från
hela landets synpunkt vara oklokt om strävandena att genom lokaliseringsåtgärder
bereda sysselsättning åt den gotländska befolkningen inom länet
icke finge underbyggas med statligt lokaliseringsstöd till industrien och turistnäringen.
Nämnden framhåller det som synnerligen angeläget att statligt
stöd kan utgå till industrien och turistnäringen inom Gotlands län efter
samma regler som fastställts för norra stödområdet.
Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att den, då den yttrade sig över
det av kommittén för näringslivets lokalisering avgivna betänkandet, uttalade
att den bedömde det som nödvändigt för förhindrande av fortsatt befolkningsavtappning
att Gotlands län inrangerades bland de områden, inom
vilka särskilda stödåtgärder kunde utgå. Ur motiveringen för detta ställningstagande
återger länsstyrelsen följande avsnitt:
En ny utflyttningsvåg från Gotland måste man därför räkna med, om
icke nya sysselsättningsmöjligheter skapas inom länet. Det enda skäl som
skulle kunna anföras mot att stimulera åtgärderna i denna riktning i samma
utsträckning som i de andra avfolkningsområdena skulle vid sådant förhållande
vara att industrin skulle kunna lockas hit utan sådan stimulans
och i konkurrens med fastlandsregioner, inom vilka utgår särskilda stödåtgärder.
Ett sådant resonemang skulle emellertid vara verklighetsfrämmande. För
att få Gotlands län att för en företagare framstå som det för honom bästa
lokaliseringsalternativet måste tvärtom svårigheter övervinnas, som till arten
ej har sin motsvarighet på något annat håll i landet och till graden överträffar
vad som möter inom flera av de regioner som kommittén tänkt sig
såsom utvecklingsområden. Främst beror detta på taxenivån för godsbefordran
mellan Gotland och fastlandet. Länsstyrelsen återkommer längre
fram härtill men vill här allmänt uttala att så länge en taxemässig likställdhet
ej nåtts med landtransporter — ett krav som kontinuerligt och
samfällt rests från gotländskt håll sedan ungefär 20 år tillbaka — kvarstår
en för lokalisering hit hämmande faktor. 1 de betänkandet bilagda studierna
i industrilokalisering kan hämtas andra belägg för de handicap som en
företagare måste räkna med vid lokalisering till Gotland, exempelvis i avseende
på kontakten med kunderna.
Utgångspunkten vid en bedömning av ifrågavarande spörsmål i dagens
läge är, understryker länsstyrelsen, det av statsmakterna angivna syftet
med lokaliseringspolitiken. Som motiv för att i första hand inrikta de loka
-
26 Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
liseringspolitiska åtgärderna på det fastställda stödområdet anfördes, att
industrien i de nordliga länen, trots en ansenlig expansionstakt på många
håll, hade svårt att absorbera den arbetskraft som friställdes i jord- och
skogsbruket. Länsstyrelsen yttrar:
Under tiden fram till år 1963 skedde i Gotlands län en med hänsyn till
folkmängden mycket kraftig årlig befolkningsminskning, för en 10-årsperiod
genomsnittligt uppgående till omkring 500 per år. De två följande åren,
1963 och 1964, uppvisade smärre folkökningar, och under det sistförflutna
året förblev folkmängden oförändrad. Att befolkningsminskning uteblivit
under de tre senaste åren står i direkt samband med vissa industrietableringar
som under 1960-talet skett på ön. Dessa etableringar utgör emellertid
ej något tecken på att sysselsättningsmöjligheterna på ön kan ökas utan
insättande av särskilda stimulansåtgärder. I olika former har nämligen staten
lämnat de företag varom fråga är ansenliga låne- eller bidragsstöd eller,
i fråga om de två största industriinvesteringarna, medgivit att investeringsfondsmedel
fått användas.
Beträffande sin ovan refererade prognos över sysselsättnings- och folkmängdsutveckling
i länet framhåller länsstyrelsen, att i prognosen antagits
att arbetskraftsbehovet inom jordbruksnäringarna i stort sett komme att
minska i samma takt som hittills. Detta antagande blir emellertid, påpekar
länsstyrelsen, i väsentlig grad rubbat om de riktlinjer för den framtida
jordbrukspolitiken realiseras, som aviserats som resultat av arbetet inom
1960 års jordbruksutredning. Härom anföres:
Ännu så sent som år 1964 utgjorde de på Gotland inom jordbruksnäringen
sysselsatta 31 procent av hela antalet yrkesverksamma på ön mot ett
beräknat procenttal av cirka 12 för hela riket. Det är därför och med hänsyn
även till brukningsenheternas medianstorlek på Gotland uppenbart att
den krympning av den i jordbruket verksamma befolkningen som jordbruksutredningen
syftar till kommer att på Gotland få en relativ effekt i
form av friställning av arbetskraft som blir ungefär dubbelt så stark som
genomsnittligen i riket. Detta är en faktor som, om jordbruksutredningens
riktlinjer förverkligas, kommer att mycket tungt påverka den gotländska
befolkningsutvecklingen i negativ riktning.
Länsstyrelsen framhåller, att den är medveten om att stödområdet icke
avsetts att inbegripa landets alla avfolkningsområden utan endast de områden,
inom vilka motiven för ekonomiskt stöd för att mildra uppkommande
omställningsproblem gör sig gällande med särskild styrka. Länsstyrelsen
utvecklar därefter på följande sätt sin syn på Gotlands speciella problem:
På grund av att Gotlands län utgör en från riket i övrigt vitt skild ö måste
utflyttningen därifrån, såsom länsarbetsnämnden också anfört, bedömas
allvarligare än inom andra län förekommande befolkningsrörelser. Det skiljande
vattnet gör länet till en sluten enhet som ej kan — såsom annorstädes
tack vare bilismens förmåga att få avstånden alt tidsmässigt krympa
— mottaga influenser från utanför avfolkningsoinrådet belägna centra*. Den
service, både inom den offentliga och den privata sektorn, som ges de på
Gotland boende kräver ett visst befolkningsunderlag; minskar detta, får
Bankoutskotteis utlåtande nr 21 år 1966
27
invånarna sina levnadsbetingelser försämrade, vilket i sin tur till vidare
kretsar sprider tankar på avflyttning. I likhet med på 1950-talet är därmed
en ond cirkel satt i rörelse. — Det brukar i den allmänna diskussionen anföras
att de på landsbygden bosattas flyttningsrörelser ofta sker i två etapper:
först till en tätort inom länet och sedan till något av landets större industricentra.
Givetvis syftar länsstyrelsen i det förda resonemanget icke på
flyttningar inom länet från landsbygd till tätort utan endast på utflyttningar
från Gotland till fastlandet.
Länsstyrelsen understryker, att erfarenheten utvisar att de ökade och
samtidigt mera differentierade sysselsättningsmöjligheter som kunnat erbjudas
den gotländska befolkningen under 1960-talet icke utvunnits utan
hjälp av statligt stöd:
Hade detta stöd icke stått till buds, torde nyetableringarna icke ha kommit
till stånd, och ingenting talar emot att detta är en situation som kommer
att bestå även framöver. Såvitt avser företagsamhet som skulle initieras
av gotländska intressen är länets kapitalfattigdom en starkt bidragande
faktor härtill. I fråga om annan företagsamhet finns flera hämmande motiv
som visar sig svåra att övervinna. Länets konkurrenskraft i lokaliseringshänseende
har för övrigt numera försämrats genom de förmåner som erbjuds
dem, vilka etablerar sig inom stödområdet.
Vidare erinrar länsstyrelsen om att i departementschefens och bankoutskottets
uttalanden vid 1964 års riksdag om den lokaliseringspolitiska målsättningen
framhölls att denna borde beakta de försvarspolitiska synpunkterna.
Utan att företaga någon gradering med någon annan del av landet
finner länsstyrelsen det angeläget påpeka, att dessa synpunkter för Gotlands
vidkommande har en speciell tyngd, då kommunikationsavbrott under
krigstid kan göra det nödvändigt att lita enbart till öns egen värnkraft,
som emellertid reduceras i takt med minskningen av den värnpliktiga befolkningen.
Länsstyrelsen anser att om vederbörlig hänsyn tages till de redovisade
faktorerna det inte bör råda någon tvekan om att motiven för lokaliseringsstöd
inom Gotlands län gör sig gällande med särskild styrka. Motiven
är, säger länsstyrelsen, specifika för Gotland och dess inlemmande i stödområdet
behöver därför icke verka prejudicerande.
Avslutningsvis bemöter länsstyrelsen den tänkta invändningen, att jämlikt
2 § sista stycket kungörelsen 1965: 101 lokaliseringsstöd i särskilda fall
kan utgå även utanför stödområdet och att dess utsträckande till Gotland
därför kan vara obehövligt, särskilt som endast ett mindre antal ärenden
rörande lokaliseringsstöd kan väntas uppkomma härstädes. Länsstyrelsen
anför:
I propositionen 1964: 185 har departementschefen beskrivit ett par speciella
situationer, vid vilka lokaliseringspolitiskt stöd skall kunna utgå
utanför stödområdet. Dessa situationer passar ej in på de gotländska förhållandena.
Kungörelsetexten upptager visserligen dessa situationer endast
som exempel på de särskilda fall, i vilka lokaliseringsstöd kan utgå utanför
stödområdet, och utesluter alltså ej att detta kan ske även i andra fall. Men
28
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
osäkerheten om huruvida Kungl. Maj :t i uppkommande fall vill gå utanför
de vanliga reglerna och ge Gotlands län en undantagsförmån är givetvis
menlig, bl. a. därför att något sådant icke kan ställas i utsikt vid förhandlingar
med vederbörande företagare.
Genom att Gotlands län icke ingår i stödområdet är det dessutom helt
utestängt från att erhålla lokaliseringsstöd till turistnäringen (5 § kungörelsen
1965: 101). Turistnäringen får för varje år allt större betydelse för
Gotland, och antalet turister ökar årligen med mellan 15 och 20 procent.
Turismen har successivt blivit mindre koncentrerad än tidigare till Visby
och i stället mera än förut kommit glesbygdsområdena till godo. Om möjlighet
funnes att erhålla lokaliseringsstöd för ny-, till- eller ombyggnad av
turistanläggning i dessa områden skulle därmed ej blott bättre anpassning
kunna ske till en aktuell efterfrågan utan även bygder som drabbas av avfolkning
kunna tillföras inkomster och arbetstillfällen.
Länsstyrelsen, som sålunda tillstyrker att Gotlands län införlivas med
det i 2 § första stycket kungörelsen om statligt lokaliseringsstöd angivna
området, meddelar att planeringsrådet i länet deltagit vid avgivandet av
länsstyrelsens yttrande och enhälligt instämt i detta.
Inlemmande i norra stödområdet av vissa kommunblock i Värmlands län
(motionen 11:279)
Arbetsmarknadsstyrelsen lämnar följande redogörelse för folkmängdsförändringar
och arbetsmarknadsläge i de berörda kommunblocken samt
för vissa av styrelsen fattade beslut om lokaliseringspolitiska stödåtgärder:
Av de i motionen uppräknade kommunblocken ingår Filipstads och Storfors
i Kristinehamns A-region och Hagfors och Munkfors i Karlstads Aregion.
Nettoflyttningen per 1 000 av medelfolkmängden uppgick under 1964
till —2,9 personer inom Karlstadsregionen och —11,9 inom Kristinehamnsregionen.
Under 1965 utgjorde antalet hos arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa
3,8 promille av befolkningen i Karlstadsregionen och 3,9 promille
i Kristinehamnsregionen.
Av de inom Karlstadsregionen i mitten av september 1965 registrerade
399 arbetslösa tillhörde 102 industriarbetarkassor, 70 byggnadsarbetar- och
målarkassor medan 111 inte var arbetslöshetsförsäkrade. Motsvarande tal
för Kristinehamnsregionen uppgick till 68, 29 och 9.
Folkmängdsförändringen samt det genomsnittliga antalet vid arbetsförmedlingen
anmälda arbetslösa och lediga platser vid månadens mitt inom
de olika kommunblocken under 1963, 1964 och 1965 belyses i följande tablå.
Vid mitten av månaden var således i genomsnitt under året sammanlagt
150 lediga platser anmälda vid arbetsförmedlingarna inom Storfors, Filipstads,
Hagfors och Munkfors kommunblock år 1965 mot 110 år 1964 och 99
år 1963. Antalet arbetslösa i de fyra kommunblocken uppgick i medeltal år
1965 till 218 personer. Räknat i relation till medelfolkmängden var arbetslösheten
år 1965 4,8 promille, år 1964 5,3 och år 1963 4,8.‘Framhållas bör
att motsvarande promilletal för norra stödområdet dit också vissa delar av
Karlstads A-region hör var 5,9, 6,4 och 6,3. I detta sammanhang vill arbetsmarknadsstyrelsen
vidare nämna att styrelsen under februari och mars in
-
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
29
Storfors |
Filipstads |
Hagfors |
Munkfors |
||
kommun- |
kommun- |
kommun- |
kommun- |
Totalt |
|
block |
block |
block |
block |
||
Folkmängdsförändring |
) |
||||
1963................ |
— 169 |
— 234 |
— 60 |
— 78 |
— 541 |
1964................ |
— 67 |
— 391 |
— 83 |
+ 47 |
— 494 |
1965................ |
— 211 |
— 333 |
+ 72 |
— 106 |
— 578 |
Arbetslösa |
|||||
1963................ |
40 |
65 |
76 |
42 |
223 |
1964................ |
32 |
57 |
94 |
57 |
240 |
1965................ |
32 |
58 |
77 |
51 |
218 |
Lediga platser |
|||||
1963................ |
16 |
19 |
56 |
8 |
99 |
1964................ |
18 |
23 |
57 |
12 |
110 |
1965................ |
34 |
28 |
61 |
27 |
150 |
nevarande år beslutat tillstyrka dels ett lokaliseringslån på 3 757 000 kronor
till AB Bahco i Hagfors, dels ett lokaliseringslån på 3 600 000 kronor
till Vasabröd Aktiebolag i Filipstad.
Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att dess beräkningar angående
tillgång och efterfrågan på arbetskraft inom länet för perioden 1960—1975
visar ett betydande utrymme för nya industrier samt för utvidgning av redan
etablerade inom länet.
Länsstyrelsen anför:
Arbetskraftsöverskottet är koncentrerat till de norra och västra delarna
av länet med hänsyn till den pågående omfattande sysselsättningsminskningen
i skogsbruket inom dessa områden. Den regionala fördelningen av
arbetskraftsöverskottet inom de närmaste åren innebär alltså ur sysselsättningssynpunkt
en i stort sett god motivering för gränsdragningen för norra
stödområdet inom länet. Enligt länsstyrelsens mening måste det dock vara
förenat med svårigheter att i detalj finna den mest ändamålsenliga avgränsningen,
vilket innebär att krav på avvikelser från det ursprungliga mönstret
efter hand kan uppkomma. Detta gäller inte minst när stödoinrådesgränsen
delar ett län.
Som exempel kan nämnas att Hagfors stad, som är en framträdande
centralort och ett servicecentrum för det till stödområdet hörande norra
Värmland, ligger helt utanför stödområdet. Länsstyrelsen har i olika sammanhang
uttalat sig för en koncentration av de lokaliseringspolitiska insatserna
utanför Väner-området till Hagfors och Arvika, bl. a. av den anledningen
att dessa orter utgör stödjepunkter i den nya sjukvårdsorganisationen.
Resultaten av den hittillsvarande lokaliseringsverksamheten har inneburit
att en väsentlig del av åtgärderna kommit att gälla företag inom Arvikaregionen.
Norra Värmland samt Säffle-regionen har haft en relativt gynnsam
inledning, medan resultaten för Ärjängs-regionen varit begränsade. De
regionala och de centrala lokaliseringsorganen har för övrigt sett välvilligt
på framställningar även från den östra delen av länet, dvs. på orter utanför
stödområdet.
Inom länets planeringsråd sker för närvarande, meddelar länsstyrelsen,
30
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
en genomgång av samhällsplaneringsproblematiken i länet med syfte att
skapa ett underlag för en diskussion om mera preciserade riktlinjer för lokalisering
av industri och serviceverksamhet. Denna diskussion kommer
att utmynna i en bedömning av möjligheterna och skälen för en utvidgad
industriell verksamhet på olika orter och kommer också att tjäna som underlag
för länsstyrelsens och planeringsrådets bedömning av gränserna för
stödområdet och de förändringar som kan anses nödvändiga. Frågan om en
ändring av gränsen — närmast en utvidgning av möjligheterna till statligt
ekonomiskt stöd — har redan aktualiserats i planeringsrådet. Länsstyrelsen
har dock vid dessa tillfällen — med instämmande av ledamöterna — beslutat
avvakta de kommande diskussionerna om linjer för den regionala lokaliseringsverksamheten
innan slutlig ställning tas till frågan om stödområdets
avgränsning.
Med hänsyn till att Kungl. Maj :t har möjligheter att bifalla framställningar
om lokaliseringsstöd även för verksamhet utanför stödområdet liksom
att företa vissa ändringar i avgränsningen anser länsstyrelsen det ej
för närvarande vara nödvändigt att riksdagen begär eu utvidgning av stödområdet
på det sätt som föreslagits i motionen.
Vid remissärendets handläggning i planeringsrådet har särskild mening
framförts av herr David Olsson, vilken i huvudsak uttalat följande:
Den pågående avfolkningen inom de i motionen omnämnda kommunblocken
orsakas av bristande sysselsättningsmöjligheter varför ett effektivt
lokaliseringsstöd bör---insättas så fort som möjligt innan den yngre
arbetskraften i ändå större utsträckning söker sig till andra orter. En förutsättning
för att stödverksamheten skall få tillräcklig omfattning är, att det
s. k. norra stödområdet utökas att omfatta Filipstad, Storfors, Hagfors och
Munkfors kommunblock.
Lokaliseringspolitiska åtgärder avseende södra delen av Älvsborgs län
(motionen II: 512)
Länsstyrelsen i Älvsborgs län lämnar inledningsvis följande redogörelse
för befolkningsutvecklingen i södra delen av Älvsborgs län:
Den tilltagande nettoutflyttningen från den södra länsdelen och då särskilt
Borås A-region har länge givit anledning till oro. Under hela 1950-talet
inregistrerades en årlig nettoutflyttning från nämnda region med 0,3
procent av folkmängden per år. Under perioden 1961—1964 erhölls en årlig
genomsnittlig inflyttning till regionen — men endast uppgående till ca 290
personer — vilken är den lägsta nettoinflyttningssiffran bland de av landets
A-regioner, som innehåller någon stad med mera än 50 000 innevånare.
Bakom det låga nettoflyttningsantalet döljer sig en betydande bruttoflyttning.
Som exempel kan nämnas, att bruttoinflyttningen till A-regionen 1964
uppgick till 10 783 personer, samtidigt som nettoutflyttningen uppgick till
9 953 personer. En större del av bruttoinflyttningen sammanhänger med inflyttningen
av utländsk arbetskraft, och en förändring i immigrationsutvecklingen
kan därför väntas få stor betydelse för nettoflvttningstalen i
området.
Den stora bruttoomflyttningen torde ge upphov till en förstärkt obalans
i befolkningsstrukturen, vilken bäst belyses med uppgifter från de flytt
-
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
31
ningsundersökningar, som genomförts 1961 och 1963. Totala mängden till
Borås stad inflyttade uppgick då till 5 004 personer, av vilka 30 procent utgjordes
av utlänningar. Den totala utflyttningen uppgick samma år till 4 357
personer, av vilka endast 11,6 procent utgjordes av utlänningar, 1963 års
flyttningsresultat var likartat, och det torde finnas vissa generella orsaker
till de åberopade flyttningsrelationerna. Det kan förmodas, att de svenska
utflyttarna från området har en genomsnittligt högre teoretisk utbildningsnivå
än den inflyttande utländska arbetskraften. De ovan angivna flyttningsrelationerna
skulle därför utgöra tecken på att Boråsregionen genom
sin låga differentieringsgrad stöter bort den teoretiskt utbildade arbetskraften
och ersätter denna med motsvarande mängd teoretiskt outbildad arbetskraft.
Om den angivna tendensen står sig över längre perioder kan, framhåller
länsstyrelsen, befolkningsstrukturens utveckling komma att försvåra omfattande
etablering av industriföretag inom de snabbast expanderande industrigrenarna.
Länsstyrelsen fortsätter:
De snabbt expanderande sektorernas stora behov av förvaltningspersonal
— med i allmänhet högre teoretisk utbildning — framgår av nedanstående
tabell, som anger förhållandet mellan förvaltningspersonal och arbetare inom
hela landets samtliga industrisektorer år 1963.
Metall- och verkstadsindustri 38 %
Massa- och pappersindustri 21%
Textil- och konfektionsindustri 19 %
därav konfektionsindustri 17%
Dryckesvaru- och tobaksindustri 31 %
Läder-, hår- och gummivaruindustri ........ 25 %
Kemisk och kemisk-teknisk industri 55 %
Gruvindustri.............................. 27 %
Jord- och stenindustri .................... 22 %
Träindustri .............................. 17%
Grafisk industri 54 %
Livsmedelsindustri 21%
En omstrukturering av näringslivet i Boråsregionen med tonvikt på de
mest expansiva sektorerna, metall- och verkstadsindustrin respektive den
kemiska och kemisk-tekniska industrin, kommer att radikalt förändra arbetskraftsbehovets
sammansättning. Därvid kan problem uppstå vid arbetsförmedlingen,
om utflyttningstendenserna, som återgivits ovan, har givit
upphov till en samtidig brist på teoretiskt utbildad och ett överskott på teoretiskt
outbildad arbetskraft.
Även inkomstutvecklingen har varit ogynnsam i området hävdar länsstyrelsen
och hänvisar till följande tabell över fysiska personers genomsnittsinkomst
i A-regioner, satt i relation till motsvarande värde för Stockholms
A-region:
Av tabellen framgår, påpekar länsstyrelsen, att Borås A-regions inkomstutveckling
visar en ogynnsam tendens även vid en jämförelse med de norrlandsregioner,
som har regioncentra av motsvarande storleksordning.
32
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
A-region |
Inkomstrelation |
||
1961 |
1962 |
1963 |
|
Uppsala.................... |
0,88 |
0,86 |
0,88 |
Norrköping................. |
0,82 |
0,82 |
0,82 |
Eskilstuna.................. |
0,84 |
0,83 |
0,84 |
Linköping.................. |
0,80 |
0,81 |
0,83 |
Malmö..................... |
0,89 |
0,89 |
0,89 |
Hälsingborg................ |
0,82 |
0,83 |
0,84 |
Göteborg................... |
0,88 |
0,89 |
0,89 |
Borås...................... |
0,71 |
0,72 |
0,72 |
Västerås.................... |
0,87 |
0,87 |
0,85 |
Gävle...................... |
0,83 |
0,82 |
0,81 |
Sundsvall................... |
0,78 |
0,77 |
0,76 |
Luleå...................... |
0,81 |
0,81 |
0,83 |
De illustrerade förhållandena anses till stor del sammanhänga med det
odifferentierade näringslivet i regionen. Härom anföres:
De här illustrerade förhållandena sammanhänger till stor del med det
odifferentierade näringslivet i regionen. Textil- och konfektionsindustrin
utgör den helt dominerande industrigrenen och sysselsatte 1960 inte mindre
än 76,2 procent av totala antalet industrisysselsatta. Den näst största industrigrenen,
metallindustrin, omfattade vid samma tillfälle endast 6,8 procent
av totala industrisysselsättningen.
Textil- och konfektionsindustrins dominans i regionen belyses bäst av
en riksjämförelse i samma avseende. För riket i dess helhet gällde samma
år, att metallindustrin sysselsatte 47,8 procent av de industrisysselsatta,
medan textil- och konfektionsindustrin endast innebar sysselsättning för
10,5 procent.
Det torde alltså stå klart, att de faktorer av riksekonomisk karaktär, som
bestämma textil- och konfektionsindustrins möjligheter att utvecklas, ha
avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen och planeringen inom
Boråsregionen. På lång sikt framstår en omstrukturering av näringslivet
inom området som nödvändig, men inte minst med hänsyn till den höga
kvinnliga yrkesintensiteten måste förändringarna ske etappvis och på ett
välplanerat sätt.
Av betydelse vid valet av ekonomiskt-politiska åtgärder är, påpekar länsstyrelsen,
närheten till Göteborg. Härvid framstår utbyggandet av motorvägen
mellan Borås och Göteborg som en viktig förutsättning för nya industriers
etablering inom Borås-regionen.
Arbetsmarknadsstyrelsen redogör på följande sätt för utvecklingen inom
textil- och sömnadsindustrien och dennas betydelse för industrisysselsättningen
inom den södra delen av Älvsborgs län:
Antalet sysselsatta inom textil- och sömnadsindustrin minskade mellan
1960 och 1963 enligt den årliga industristatistiken med 4 800 personer eller
med 5,1 procent. Enligt den månadsvisa sysselsättningsstatistiken synes
takten i sysselsättningsminskningen ha ökat under 1964 och 1965. Utvecklingen
inom textil- och sömnadsindustrin belyses även av uppgifterna om de
varsel om driftsnedläggelse som inkommit till arbetsmarknadsstyrelsen.
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
33
Av dessa uppgifter framgår att vid de arbetsställen inom textil- och sömnadsindustrin
med 10 eller flera anställda som varslade om driftsnedläggelse
berördes under 1965 sammanlagt 2 371 personer varav 1 097 i Älvsborgs
län jämfört med 494 varav 23 i Älvsborgs län under 1964. De varsel
om nedläggelser som skett under tiden 1/1—18/3 1966 berör 1 654 anställda
varav 60 inom Älvsborgs län.
Sysselsättningsminskningen och varslen om driftsnedläggelse skall ses
mot bakgrund av den mycket snabba strukturomvandling som pågår inom
textil- och sömnadsindustrin. Strukturomvandlingen har medfört omställningsproblem
för de anställda inom branschen men i stort sett har dessa
problem hittills kunnat lösas inom ramen för normala arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Fastän arbetslösheten i vissa fall tillfälligt ökat har sålunda
antalet arbetslösa i genomsnitt under året varit tämligen oförändrat
de senaste tre åren. Under 1963 var sålunda i genomsnitt sammanlagt 498
medlemmar i beklädnads- och textilarbetarnas kassa arbetslösa, under 1964
var motsvarande tal 451 och under 1965 steg antalet till 501.
Det kan också konstateras att brist på arbetskraft föreligger inom textiloch
sömnadsindustrin. Vid mitten av februari var sålunda 1 526 lediga platser
inom branschen anmälda vid arbetsförmedlingen. I allt större utsträckning
har vidare branschens arbetskraftsbehov tillgodosetts genom utländsk
arbetskraft. Antalet arbetsanmälda utlänningar sysselsatta med textilarbete,
tillskärning och sömnadsarbete in. in. uppgick den 1 januari 1966 till
11 884 personer. Av dessa fanns 5 012 i Älvsborgs län. Motsvarande siffror
den 1 januari 1965 var 11 007 respektive 4 577.
Textil- och sömnadsindustri spelar en mycket stor roll för sysselsättningen
inom den i motionen åsyftade delen av Älvsborgs län. År 1960 var 76
procent av de industrisysselsatta i Borås A-region verksamma inom texti 1-och sömnadsindustrin. Motsvarande procenttal för Ulricehamns och Alingsås
A-region uppgick till 75 respektive 41. Sammanlagt sysselsatte textiloch
sömnadsindustrin 28 200 personer inom dessa tre regioner år 1960. Arbetsmarknadsstyrelsens
register över företag med minst 50 sysselsatta i september
1963 redovisade 153 företag inom Borås A-region, 4 inom Ulricehamns
och 14 inom Alingsås. Av dessa företag tillhörde 102, 4 respektive
6 textil- och sömnadsindustrin.
Antalet hos arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa inom de berörda tre
A-regionerna har hittills legat på en förhållandevis låg nivå. Den högsta arbetslösheten
under 1965 liksom under de två tidigare åren uppvisar Borås
A-region. I medeltal 2,18 promille av befolkningen registrerades som arbetslösa
i denna region under 1965 medan motsvarande promilletal för hela riket
uppgick till 2,57. Den sammanlagda arbetslösheten i de tre A-regionerna
uppgick i medeltal till 416 år 1965, 291 år 1964 och 401 år 1963.
Arbetsmarknadsstyrelsen meddelar slutligen, att den mot bakgrund av
det ökade antalet varsel om friställning av arbetskraft inom textil- och sömnadsindustrien
har tillsatt eu arbetsgrupp med uppgift att dels följa utvecklingen
inom textil- och sömnadsindustrien, dels föreslå åtgärder för omplacering
av friställd arbetskraft. I gruppen ingår bl. a. representanter för arbetstagarorganisationerna.
Med anledning av vad motionärerna uttalat om behovet av lokaliseringsstöd
till Borås-regionen anför länsstyrelsen i Älvsborgs lön:
3 Ii ihan g till riksdagens protokoll 1966. 8 samt. Xr 27
34
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
Vid en fortsatt ogynnsam utveckling inom textil- och konfektionsindustri
kan givetvis ett sådant stöd aktualiseras. Då Kungl. Maj :t enligt gällande
bestämmelser äger att besluta härom, synes i detta hänseende något
särskilt initiativ från riksdagens sida icke vara påkallat. Enligt länsstyrelsens
mening torde andra åtgärder i första hand böra prövas. Sålunda bör
möjligheten av ett ianspråktagande av investeringsfondsmedel till en början
övervägas. Rationaliseringsmöjligheterna för den befintliga industrin
inom regionen skulle nämligen avsevärt bättre kunna tillvaratagas, om berörda
företag finge tillstånd att utnyttja innestående fondmedel för rationaliseringsverksamhet.
Dessutom böra investeringsfondmedel — efter prövning
från fall till fall -— friställas för sådana företag, som överväga omlokalisering
till Boråsregionen. Därigenom skulle en avlastning av storstadsregionerna
— i första hand Göteborgs-regionen — kunna ske, vilket ter sig
nödvändigt med hänsyn till arbetsmarknadsläget och den stora ansamlingen
av investeringsfondmedel inom företag i sistnämnda region. Givetvis skulle
endast sådana företag kunna ifrågakomma, vilkas lokalisering i Boråsregionen
skulle bidraga till ett mera differentierat näringsliv.
I samband härmed bör även aktualiseras en samordnad inventering och
planering av tillgångarna på industrimark inom Borås kommunblock. En
omfattande etablering av mera differentierad industri torde nämligen ställa
krav på stora marktillgångar av skiftande beskaffenhet och läge.
Med anledning av motionärernas hemställan om en utredning av näringsstrukturen
i södra delen av Älvsborgs län yttrar länsstyrelsen:
En utredning härutinnan skulle dock med nödvändighet ta ganska lång
tid i anspråk och därmed fördröja insättandet av strukturpolitiska åtgärder.
De rådande förhållandena påkalla emellertid, enligt länsstyrelsens mening,
snara åtgärder.
Det allmänna läget för textil- och konfektionsindustrin bör sålunda snarast
bli föremål för bedömning på högsta politiska nivå. En sådan bedömning
torde kunna ske på grundval av redan förefintligt material, varför särskild
utredning i dessa hänseenden icke synes erforderlig.
I samband därmed bör också ställning kunna tas till de ekonomiskt-politiska
åtgärder, som kunna vara erforderliga för en gynnsam utveckling av
näringslivet i södra delen av Älvsborgs län. Länsstyrelsen förutsätter därvid,
att statsmakterna uppmärksamt följa områdets ekonomiska utveckling
och, om så anses nödvändigt — med begagnande av de möjligheter härtill,
som redan stå till buds — vidta åtgärder, syftande till en förbättrad sysselsättningssituation
och en ökad differentiering av områdets näringsliv.
Till innehållet i länsstyrelsens utlåtande har planeringsrådet i länet förklarat
sig »i princip» ansluta sig.
Aktivisering av den statliga företagsamheten inom norra stödområdet (motionerna
1:119 och 11:162 samt 1:312 och 11:383)
Arbetsmarknadsstyrelsen redogör inledningsvis för arbetsmarknadslägets
och folkmängdens utveckling inom de närmast berörda länen:
Antalet arbetslösa i skogslänen, dvs. Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
\ ästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län upp
-
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
35
gick enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning till 13 900
personer i november 1965. 46 procent av de arbetslösa var kvinnor.
Vid arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa uppgick för de sju skogslänen
i medeltal under år 1965 till 9 376 personer jämfört med 10 504
respektive 10 508 personer under 1964 och 1963. Även utvecklingen av antalet
lediga platser per 100 arbetslösa tyder på en förbättring av arbetsmarknadsläget
under 1965, en förbättring som i första hand är lokaliserad
till Gävleborgs och Västerbottens län och som är speciellt markant under
senare delen av året. Det genomsnittliga antalet arbetslösa och lediga platser
inom de olika länen under de tre senaste åren belyses i nedanstående
tablå.
Värm- |
Koppar- |
Gävle- |
Väster- |
Jämt- |
Väster- |
Norr- |
|
lands |
bergs |
borgs |
lands |
lands |
bottens |
bottens |
|
Arbetslösa |
|||||||
1963................... |
1 407 |
1 537 |
1 584 |
1 388 |
569 |
1 738 |
2 285 |
1964................... |
1 278 |
1 272 |
1 500 |
1 398 |
566 |
1 742 |
2 748 |
1965................... |
1 185 |
1 172 |
1 112 |
1 258 |
520 |
1 468 |
2 661 |
Lediga platser |
612 |
||||||
1963................... |
873 |
855 |
792 |
632 |
298 |
689 |
|
1964................... |
896 |
1 005 |
895 |
734 |
291 |
812 |
597 |
1965................... |
1 090 |
1 401 |
1 345 |
993 |
317 |
1 063 |
745 |
Även vad beträffar folkmängdens utveckling har en omsvängning skett
i så måtto att folkmängden i de sju skogslänen under 1965 beräknas ha
minskat med endast 2 500 personer jämfört med en minskning på över
9 500 personer under såväl 1964 som 1963. Förändringen inom de olika länen
belyses i nedanstående tablå.
Folkmängdsförändring 1963................... |
Värm- lands |
Koppar- bergs |
Gävle- borgs |
Väster- norr- lands |
Jämt- lands |
Väster- bottens |
Norr- bottens |
— 1 157 — 930 — 400 |
— 1 633 — 1 365 — 300 |
— 1 511 — 930 |
— 1 806 — 1 707 — 300 |
— 1 573 — 1 786 — 1 500 |
— 1 846 — 1 211 |
— 171 — 1 653 — 1 300 |
|
1964................... |
|||||||
1965................... |
Den redovisade utvecklingen bör, framhåller arbetsmarknadsstyrelsen,
ses mot bakgrund av bl. a. att de arbetsmarknadspolitiska insatserna inklusive
de lokaliseringsstödjande åtgärderna kraftigt ökat i skogslänen under
senare år. Vidare anföres:
Styrelsen vill i detta sammanhang nämna att sammanlagt 421 arbetsställen
inom det s. k. norra stödområdet under de tre åren 1963, 1964 och 1955
erhållit stöd via statskommunala beredskapsarbeten, investeringsfonder och
statligt lokaliseringsstöd. Som en direkt följd av de av stödet betingade investeringarna
vid dessa 421 arbetsställen beräknas sysselsättningen öka med
13 400 personer varav med nära 5 000 inom Norrbottens och Västerbottens
län. Metall- och verkstadsindustrin svarar för nära 50 procent av den sammanlagda
beräknade sysselsättningsökningen inom stödområdet. De beslut
36
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
om lokaliseringsstödjande åtgärder soin hittills (den 11 mars 1966) fattats
efter den 31 december 1965 beräknas resultera i en ytterligare sysselsättningsökning
på ca 150 personer i de två nordligaste länen.
Avslutningsvis anför arbetsmarknadsstyrelsen, att enligt dess uppfattning
den snabba strukturomvandlingen inom framför allt jord- och skogsbrukssektorn
kommer att trots den förbättring av arbetsmarknadsläget som skett
inom stödområdet ännu under lång tid inom denna del av landet och då
i synnerhet inom de nordligaste länen medföra behov av kraftiga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, såväl rörlighetsstimulerande som lokaliseringsbefrämjande.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län berör mottagandet och verkningarna av
det statliga lokaliseringsstöd som införts från och med den 1 juli 1965.
Länsstyrelsen finner att denna nya stödform obestridligen mottagits mycket
positivt av företagen. Drygt 100 företag har erhållit bidrag och lån till en
beräknad investeringskostnad i byggnader om 136 miljoner kronor och med
en beräknad sysselsättningsökning om 2 900 personer. Den nyligen beslutade
starkare koncentrationen av stödinsatserna till de första åren av försöksperioden
är mot bakgrund härav enligt länsstvTelsens mening väl motiverad.
Den sammanlagda beräknade sysselsättningseffekten av olika lokaliseringspolitiska
åtgärder i Norrland under åren 1963—1965 finner länsstyrelsen
vara betydande. Till stöd för sin uppfattning åberopar länsstyrelsen
följande sammanställning:
Län |
Antal arbetsställen |
Beräknad byggnads-kostnad 1 000-tal kr. |
Beräknad sysselsätt-ningsökning |
BD.................. |
94 |
207 665 |
3 166 |
AG.................. |
75 |
85 275 |
1 790 |
Z.................... |
29 |
32 199 |
1 311 |
Y................... |
70 |
275 925 |
2 246 |
X................... |
59 |
160 370 |
2 205 |
Norrland............. |
327 |
761 434 |
10 713 |
Riket................ |
439 |
930 337 |
15 873 |
I anslutning därtill anföres:
Den av lokaliseringsåtgärderna föranledda beräknade sysselsättningsökningen
åstadkommes givetvis icke omedelbart utan får ses som en successiv
utbyggnad. Till den direkta sysselsättningseffekten får emellertid också
läggas den indirekta effekten, som kan väntas uppstå inom servicesektorn
och genom utläggning av legoarbeten.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att den del av detta
län som ingår i norra stödområdet alltsedan 1930-talet varit föremål för såväl
centrala som regionala myndigheters stödåtgärder. För att en varaktig
och konstruktiv förbättring av områdets lokaliseringsförutsättningar skall
åstadkommas krävs dock, framhåller länsstyrelsen, att ytterligare insatser
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 11)66
157
görs främst i fråga om förbättringar av områdets kommunikationer samt
allmänna service. De kommunikationsprojekt man från länsmyndigheternas
sida i första hand önskar få realiserade gäller upprustningen av länsväg
924, Munkedal—Färgelanda, och länsväg 1(14, Strömstad—Åmål. En
upprustning av dessa vägförbindelser till en god standard kommer att medföra
snabba förbindelser mellan norra Bohuslän och industriområdena i
Värmland och Bergslagen.
Beträffande upprustningen av allmän service erinrar länsstyrelsen om
att den i skilda sammanhang framhållit betydelsen av ett gymnasium i
Strömstad. Goda utbildningsmöjligheter har, påpekar länsstyrelsen, i lokaliseringssammanhang
visat sig innebära en klart positiv faktor vid val mellan
eljest likvärdiga orter.
Länsstyrelsen säger sig med det anförda ha velat ge exempel på aktiva insatser
som bör göras från statsmakternas sida och vilka enligt dess mening
skulle kunna medföra påtaglig lokaliseringsfrämjande effekt.
Skulle fråga uppkomma om lokalisering av statlig företagsamhet till norra
Bohuslän, vilken kan hänföras till områdets läge eller naturliga förutsättningar
i övrigt, anser länsstyrelsen att dylik verksamhet självfallet bör
etableras.
Länsstyrelsen i Värmlands län konstaterar att det lokaliseringsstöd som
hittills kommit det värmländska näringslivet till del har varit av stor betydelse.
Ett behov av ytterligare åtgärder anses emellertid finnas:
Särskilda svårigheter föreligger när det gäller att stödja företagsamhet
i de vidsträckta glesbygderna i länets norra delar, där befintliga tätorter är
små och litet utvecklade som serviceorter. Önskvärt vore i hög grad om stöd
kunde utformas som beredde ökade utkomstmöjligheter för de arbetskraftsreserver
som av olika skäl dröjer sig kvar i dessa bygder.
I fråga om en utvidgad lokaliseringspolitisk verksamhet anför länsstyrelsen:
Naturligtvis
är det ännu för tidigt att uttala sig om hur det enskilda näringslivet
kommer att tillvarata de möjligheter som det lokaliseringspolitiska
stödet enligt gällande grunder innebär och i vilken omfattning statsmakternas
intentioner kan förverkligas. En utvidgad lokaliseringspolitisk
verksamhet inom vissa delar av stödområdet kan ur olika synpunkter visa
sig befogad, och i det läget synes även en ökad statlig företagsamhet på del
industriella området kunna diskuteras.
En utvidgning av den statliga företagsamheten är emellertid en fråga med
vidsträckta konsekvenser i olika hänseenden och bör enligt länsstyrelsens
mening bedömas i ett vidare sammanhang än mot bakgrund av den nuvarande
stödverksamheten. Skulle de lokaliseringspolitiska resultaten innebära
ett främjande av utvecklingen endast i begränsade delar av norra stödområdet,
anser länsstyrelsen det vara angeläget att lokaliscringsverksamhetens
mål och medel åter prövas och att detta sker genom en allsidig utredning
grundad på erfarenheterna av de hittillsvarande Iokaliscringspolitiska
åtgärderna samt den successivt ökade kännedomen om utvecklingstendenserna
— både i regionalt och strukturellt hänseende.
38
Uankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det likaledes vara väl tidigt att redan
nu mera bestämt uttala sig om huruvida de beslutade lokaliseringsåtgärderna
fullt ut kommer att få åsyftad effekt. Om motionärernas tveksamhet
härvidlag skulle visa sig berättigad bör staten på olika vägar ingripa för att
avhjälpa uppkomna svårigheter för berörd befolkning.
Beträffande huvudfrågan i motionerna uttalar länsstyrelsen:
Visar det sig att den privata företgsamheten inte anser sig kunna etablera
sig i vissa områden tyder detta i allmänhet på att fullgoda samhällsoch
företagsekonomiska förutsättningar saknas för en sådan lokalisering.
Strukturomvandlingen får därvid accepteras och man måste inse dess betydelse
för den samlade välståndsutvecklingen.
Likväl kan vissa delar av landet med fullt acceptabla förutsättningar på
grund av olika tröghetsfaktorer komma att tilldra sig ringa eller inget intresse
för etablering från det enskilda näringslivets sida. Om etableringar
av statliga företag i sådana områden kan skapa en industriell miljö, som i
sin tur kan stimulera etablerandet av privat företagsamhet bör sådana statliga
initiativ komma till stånd. Sådan etablering av statlig företagsamhet
måste dock enligt länsstyrelsens uppfattning baseras på vedertagna samhälls-
och företagsekonomiska principer vilket bland annat innebär att företagen
och de orter där de kan komma att förläggas måste ha förutsättningar
att på lång sikt självständigt utvecklas. Sålunda bör lokalisering av statlig
företagsamhet inte få formen av tillfälliga stödåtgärder för att mildra en
allmänt accepterad och samhällsekonomiskt önskvärd utveckling.
Länsstyrelsen påpekar att Kopparbergs län hör till de län som alltjämt
har en negativ flyttningsbalans. Flyttningsförlusten under de senaste fyra
åren utgör ca 8 700 personer. Av denna förlust hänför sig ca 3 700 till de
områden av länet, som ingår i norra stödområdet, medan sålunda flyttningsförlusten
i den övriga delen av länet uppgår till ca 5 000 personer,
motsvarande ca 57,5 procent av länets totala flyttningsförluster. Länets
tolkmängdsförlust nnder denna period uppgår till ca 4 100 personer, varav
ca 3 400 personer inom stödområdesdelen. Med utgångspunkt i dessa förhållanden
tar länsstyrelsen upp frågan om lokaliseringsstödets geografiska
fördelning och anför:
Trots i övrigt goda förutsättningar ur lokaliseringssynpunkt har orter
inom länet men utanför stödområdet haft svårt att dra till sig företag i konkurrens
med orter inom stödområdet, främst då orter utefter norrlandskusien.
Detta trots att de sistnämnda orternas allmänna lokaliseringsförulsättningar
i många fall torde vara sämre än i orterna i Kopparbergs län.
Länsstyrelsen vill därför framhålla önskvärdheten av att redan inom ramen
för beslutade stödformer ges större möjligheter än hittills för lokaliseringsstöd
till orter i länet belägna utanför stödområdet. Redan en förhållandevis
ringa insats kan nämligen enligt länsstyrelsens mening vara tillräcklig för
att \ända den nuvarande flyttningstrenden i dessa områden i en mera positiv
riktning. Om en sådan insats inte kan komma till stånd är det risk för
att utflyttningstakten förblir oförändrad, vilket självfallet kan ge allvarliga
återverkningar på olika samhällsområden.
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
39
Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen att — innan staten organiserar
egen företagsamhet i av motionärerna avsett syfte — samhället genom lokaliseringsstöd
bör utnyttja möjligheterna att stimulera enskild verksamhet
i härför väl lämpade orter belägna utom stödområdet men i län med stora
flyttningsförluster.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför i sitt yttrande, vilket delvis refererats
ovan, sammanfattningsvis att länsstyrelsen finner att de hittillsvarande
statliga åtgärderna för åstadkommande av en ökad industriell verksamhet
i Norrland varit av en betydande omfattning. Den aktivitet som präglar
den nuvarande lokaliseringsverksamheten talar enligt länsstyrelsens mening
för en fortsatt snabb utbyggnad och breddning av näringslivet i norrlandslänen.
På grund härav finner länsstyrelsen motiverat att man avvaktar
resultaten av den pågående försöksverksamheten innan ytterligare statliga
åtgärder vidtages i form av en aktiverad utbyggnad av statliga företag.
I motionerna har hävdats, att den regionala fördelningen av den med
lokaliseringsstöd utbyggda industriella verksamheten varit ojämn. Chefen
för inrikesdepartementet har i årets statsverksproposition gjort ett uttalande
i denna fråga och därvid framhållit, att lokaliseringsstödets storlek
bör differentieras med hänsyn till angelägenhetsgraden ur lokaliseringspolitisk
synpunkt. Länsstyrelsen delar denna uppfattning. Härigenom torde,
säger länsstyrelsen, en utveckling, som samhällsekonomiskt ter sig mest
gynnsam, kunna bäst befrämjas.
Även länsstyrelsen i Västernorrlands län har goda erfarenheter av lokaliseringspolitikens
hittillsvarande resultat. Länsstyrelsen lämnar följande
uppgifter:
Under verksamhetens första halvår till och med december 1965 beviljades
i lokaliseringsstöd till Västcrnorrlands län ett totalt belopp på 19 miljoner
kronor, vilket av företagen beräknades ge en sysselsättningsökning på omkring
375 personer. Intresset för fortsatt expansion med hjälp av lokaliseringsstöd
har varit lika påtagligt under 1966. Fram till och med den 21 mars
har ytterligare 13 miljoner kronor beviljats eller tillstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen
med en beräknad sysselsättningsökning på omkring 190 personer.
Därutöver har länsstyrelsen tillstyrkt lån och bidrag uppgående till
2,6 miljoner kronor och har ärenden under utredning av storleksordningen
9 miljoner kronor i totalt stöd.
Det bör i detta sammanhang anmärkas att de hittills beviljade medlen
nästan uteslutande anslagits till expansion av redan befintliga industrier i
länet. Endast en nylokalisering till länet har ifrågakommit, vilken har tagit
1,3 miljoner i anspråk av totalt beviljade eller tillstyrkta 32 miljoner kronor.
Beträffande statlig industriell verksamhet uttalar länsstyrelsen följande:
Länsstyrelsen finner i och för sig riktigt och önskvärt att man som ett
komplement till den nuvarande satsningen på privata företag även söker
aktivera den statliga företagsamheten. I Västcrnorrlands län är det i första
4tl Bankoutskottets utlåtande nr 27 är 11)66
hand försvarets fabriksverks tvätteri i Långsele och Svenska Tobaks Aktiebolagets
fabrik i Härnösand, soin i viss utsträckning kan ge kompensation
för den friställning av arbetskraft som förorsakas av rationalisering exempelvis
inom statens järnvägar och televerket. Det torde finnas förutsättningar
för en expansion vid såväl försvarets tvätteri som tobaksfabriken.
En inskränkning i verksamheten i Långsele och Härnösand skulle å andra
sidan bli mycket kännbar, då dessa orter ännu inte har den differentierin«
av näringslivet, att en omställning till annan verksamhet kan ske utan bety”
dande olägenheter för såväl ifrågavarande orter som de anställda.
Lansstyrelsen finner det sålunda principiellt riktigt att den statliga industriella
verksamheten aktiveras inom stödområdet dels genom utbyggnad
av redan befintliga statliga verksamhetsgrenar och dels genom utläggning
av filialer eller nystartande av företag. Bedömningsgrunderna bör därvid
vara desamma, som gäller för det statliga lokaliseringsstödet åt den privata
företagsamheten.
Sammanfattningsvis anför länsstyrelsen:
Den av riksdagen år 1964 beslutade statliga lokaliseringspolitiken har
bedrmts allenast under tre kvartal. Säkrare erfarenheter av stödåtgärdernas
effekt torde emellertid icke kunna erhållas förrän längre tid förflutit efter
det åtgärderna vidtagits. Ytterligare något eller några års erfarenheter av
nuvarande statliga stödverksamhet synes därför böra avvaktas innan man
överväger att vidtaga åtgärder av i vart fall den omfattning, som föreslagits
i motionerna I: 119 och II: 162.
Länsstyrelsen i Jämtlands län behandlar särskilt frågan huruvida lokaliseringsstödet
medverkar främst till nyetablering av företag eller till utbyggnad
av befintliga företag. Länsstyrelsen yttrar:
Det ar naturligt att vänta sig att den industriella expansionen i vårt land
endast till en begränsad del utgörs av nyetableringar av produktionsenheter.
Av manga skäl tar sig produktionsökningar i allmänhet uttryck i utvidgningar
av befintliga industrier. Resultatet av den statliga lokaliseringsstödverksamheten
under andra halvåret 1965 tyder på att också lokaliseringss
odet i huvudsak är ägnat att stimulera redan existerande industrier till
utbyggnader. Sålunda avsåg cirka 90 procent av alla beviljade ärenden rörande
stöd till industrier före årsskiftet 1965/66 sådan utbyggnader. I Jämtlands
lan, som ar landets industrifattigaste, har lokaliseringsstödet hittills
gett mycket blygsamma effekter i fråga om nya arbetstillfällen. Vid årsskiftet
1965/66 hade endast 1 procent av de till denna tidpunkt beviljade lokalisermgsmedlen
tilldelats industrier i länet.
Den styrning av industrilokaliseringen inom landet mot det s. k. norra
stodomradet, som det statliga lokaliseringsstödet åsyftar, tenderar uppenbarligen
att ge till resultat en påtaglig förstärkning av industrien endast
inom mycket begränsade delar av stödområdet. I dess nuvarande utformning
synes sålunda det statliga lokaliseringsstödet blott i begränsad omfattning
kunna komma att bidraga till industrialisering inom tidigare svagt
industrialiserade områden. Länsstyrelsen vill därför framhålla det angelägna
i att man söker åstadkomma en längre driven styrning av industrilokaliseringen
och en längre gående differentiering av lokaliseringsstödet inom
stödområdet.
Kankoutskotteis utlåtande nr 27 år 1966
41
Beträffande motionerna om en utvidgning och aktivering av statlig företagsamhet
inom norra stödområdet uttalar länsstyrelsen att eu strävan i denna
riktning måste ses som ett värdefullt och angeläget komplement till det
statliga lokaliseringsstödet och som ett viktigt led i den förda lokaliseringspolitiken.
Länsstyrelsen säger sig med tillfredsställelse hälsa åtgärder i syfte
att inom berörda delar av landet vidga ramen för statlig företagsamhet. Mot
bakgrund av vad länsstyrelsen anfört vill den emellertid framhålla att en
sådan ökad statlig företagsamhet i huvudsak bör inriktas på de delar av
stödområdet, där en förstärkning bedömes mest angelägen och den industriella
expansionen trots det statliga lokaliseringsstödet är svag.
Länsstyrelsen i Västerbottens län lämnar först följande uppgifter om lokaliseringsstöd
inom länet:
Till dags dato (den 24 mars 1966) har till länsstyrelsen ingivits 65 ansökningar
om lokaliseringsstöd, varav två ansökningar avser samma projekt i
något olika versioner. Oberäknat den tidigare av nämnda två ansökningar
avser ansökningarna ett totalt investeringsbelopp om 155 milj. kr. och en
beräknad sysselsättningseffekt av ca 1 706 nya arbetstillfällen. Endast sju
av dessa avser nyetableringar på den tilltänkta lokaliseringsorten. I ytterligare
två fall kan företagets lokalisering bedömas vara relativt obunden.
Dessa nio ansökningar avser ett totalt investeringsbelopp om 26 Mkr. och en
sysselsättningseffekt om ca 430 personer.
Även vid nyetableringar är, framhåller länsstyrelsen, valfriheten i fråga
om lokalisering långt ifrån fullständig:
Exempelvis är AB Astras anläggning (8 milj. kr., 131 arbetstillfällen)
motiverad av närheten till Umeå universitet. Det har således inom Västerbottens
län rått en markant brist på lokaliseringsmässigt påverkbara projekt,
varför möjligheterna att genom lokaliseringsstöd påverka näringslivets
geografiska strukturomvandling varit i det närmaste obefintliga. Lokaliseringsstödet
har främst inneburit en kraftig och välkommen stimulans till
länets expansiva regioner.
Länsstyrelsen behandlar därefter förutsättningarna för lokaliseringspolitisk
verksamhet i olika regioner inom länet:
Genom att utnyttja sin kontroll över företagens investeringsfonder har
AMS lyckats till Lycksele rekrytera två filialer till storföretag i verkstadsbranschen
med en beräknad initialsysselsättning om tillsammans ca 100
personer. Rent statlig verksamhet inom länet representeras framför allt av
Umeå universitet, televerkets planerade anläggning i Skellefteå och Stekenjokksprojektet
i Vilhelmina.
Näringslivet i Umeåregionen och i synnerhet i Skellefteåregionen (regionbegreppet
lämnas här avsiktligt utan definition) synes ha en sådan struktur
att det genom att utnyttja möjligheterna till statligt lokaliseringsstöd bör
kunna underhålla en rask expansion. Om åter denna expansion blir tillräckligt
snabb för att absorbera den arbetskraft som successivt kommer att
friställas inom skogs- och jordbruk samt inom vissa industrier, kan cj med
säkerhet bedömas förrän ytterligare erfarenheter vunnits om lokaliseringsstödets
verkningar.
42
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
I skarp kontrast mot förhållandena i Umeå och Skellefteå gäller för Lycksele
att näringslivet där ej har förmågan att med hjälp av lokaliseringsstöd
underhålla den expansion som erfordras för att säkerställa Lyckseles framtida
status. De industriföretag i Lycksele som för närvarande arbetar för
andra än lokala marknader är få och små och inger som grupp betraktade
föga hopp om en sysselsättningsexpansion av den omfattning som fordras
för att Lycksele skall förbli en livskraftig ort. Näringslivet i Lycksele är
nästan uteslutande inriktat på centralortsfunktioner för Västerbottens lappmark,
som vid senaste årsskifte hade en folkmängd om 56 tusen innevånare,
vilken för närvarande minskar i en takt av 2,5 procent årligen. Näringslivet
i Lycksele är således nästan helt beroende av en krympande marknad. En
ändring av detta förhållande kräver insatser av en helt annan intensitet än
vad som hittills kunnat presteras. Detta gäller givetvis i än högre grad för
övriga serviceorter i länets inland.
Frågan om en ökad statlig insats bör ta formen av statlig företagsverksamhet
eller statligt stöd till enskilda företag måste, anser länsstyrelsen,
bedömas utifrån såväl ekonomiska som ideologiska synpunkter. Länsstyrelsen
anför:
Uppenbarligen måste det finnas något pris till vilket enskilda företag är
villiga att etablera sig i exempelvis Lycksele. Det pris som för närvarande
erbjudes (investeringsfonder, lokaliseringsstöd) synes vara otillräckligt för
att uppväga de verkliga och förmodade nackdelar som en sådan etablering
innebär för företaget. De verkliga nackdelarna (t. ex. sämre kommunikationer,
ökade svårigheter att rekrytera kvalificerad personal) äro desamma
för statliga som för enskilda företag.
Man bör ej, säger länsstyrelsen vidare, fästa alltför stora förhoppningar
vid att lokalisering av industrier, vare sig enskilda eller statliga, till en viss
ort automatiskt skulle resultera i uppkomsten av ytterligare industriföretag
på orten. Ett sådant resultat beror bl. a. på de ursprungliga företagens behov
och önskan att använda underleverantörer. Däremot utgör givetvis varje
sysselsättningsökning (eller utebliven sysselsättningsminskning) i basindustrier
ett underlag för företag inom servicesektorn.
Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen att förutsättningar föreligger för
en tillfredsställande expansionstakt i Umeå- och Skellefteåregionerna, men
att detta ej är fallet i Lycksele. Ett beslut om omfattande statliga insatser
i Lycksele måste enligt länsstyrelsens mening grundas på politiska snarare
än på ekonomiska överväganden, varför länsstyrelsen ej finner anledning
att uttala sig i denna fråga.
Länsarbetsnämnden i Norrbottens län framhåller att för huvudparten av
de statliga företagen i länet en betydande investeringsexpansion noterats
under en följd av år:
Särskilt LKAB har genomfört betydande investeringar och har för närvarande
ett stort utbyggnadsprogram. ASSI och NJA har likaledes gjort
stora utbyggnader. De gjorda investeringarna har inneburit en betydande
rationalisering och mekanisering. Detta i sin tur har medfört en icke obe
-
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
43
tydlig minskning av antalet anställda i statsföretagen i länet. Avsevärda
minskningar har således förekommit hos hland annat domänverket, LKAB
och statens vattenfallsverk, hos domänverket och LKAB främst beroende på
rationaliseringar av respektive verksamheter, hos vattenfallsverket beroende
på att stora utbyggnader håller på att slutföras. Av allt att döma kommer
denna utveckling att fortsätta, främst då på skogsbrukets område. Ansträngningar
görs att utveckla arbetsmetoder med betydligt större maskininsats
än hittills. Detta kommer att medföra en fortsatt minskning av arbetskraft.
I anslutning till länsarbetsnämndens yttrande påpekar länsstyrelsen i
Norrbottens län att LKAB, ASSI och NJA, d. v. s. statsägda aktiebolag, svarar
för ca 55 procent av den industriella sysselsättningen inom länet. Samtidigt
som arbetskraftsefterfrågan inom den statliga sektorn av länets näringsliv
är avtagande indikerar ålderssammansättningen av länets befolkning
ett i förhållande till avgången ur de yrkesverksamma åldrarna ökat
utbud av arbetskraft.
Mot den rådande utvecklingen kan, framhåller länsstyrelsen, ställas de
medel som för närvarande står till buds i lokaliserings- och rörlighetsfrämjande
syfte. Länsstyrelsen fortsätter:
Den förra verksamheten har otvivelaktigt fått en god start i länet, speciellt
i kustlandet, men dessa medel kan ändock inte helt lösa problemen.
Länet kommer att under lång tid kunna utbjuda stora arbetskraftsresurser,
som inte enbart genom ovan nämnda åtgärder kommer att kunna tillföras
produktionen. Den främsta anledningen synes vara att betydande delar av
den friställda arbetskraften är trögrörlig ur geografisk synpunkt. Såväl erfarenheten
som undersökningar visar detta. Förhållandet resulterar utan
åtgärder i en ur samhällets och näringslivets synpunkt icke önskvärd låg
produktivitet per capita.
Länsstyrelsen vill även rikta uppmärksamheten mot ett delproblem i det
föreliggande problemkomplexet:
Kraftiga koncentrationstendenser mot tätorterna och främst kustregionens
tätorter kan iakttagas. Delvis är detta eu önskvärd utveckling, attraktiva
och expansionsdugliga regioner skapas därigenom, men utvecklingen
kan ej och får ej drivas för långt.
För att belysa förhållandena kan nedanstående siffror anföras. Norrbottens
kustland representerat av Fiteå-, Boden-, Luleå-, Kalix- och Haparandablocken
svarar för ca 54 procent av länets befolkning. Den sedan den 1 juli
1965 pågående lokaliseringsverksamheten, inklusive investeringsfondernas
frisläppande i speciella fall, har skapat 1 300 arbetstillfällen i kustlandet och
70 i inlandet. Kustlandet med 54 procent av länets invånare har alltså erhållit
ca 95 procent av de nyskapade sysselsättningstillfällena. Inlandet
med 46 procent av invånarantalet svarar endast för ca 5 procent av lokaliseringsresultatet.
Det finns ingenting som tyder på att denna tendens, med
nuvarande lokaliseringspolitiska medel, kommer att ändras.
Med tanke på att den redan befintliga industrin, bortsett från gruvindustrin,
i huvudsak är lokaliserad i kustlandet, kan resultatet av den spontana
tillväxten under motsvarande tid förväntas ha kommit enbart kustlandet
till godo. Läggs därtill alt rationaliseringsförlusterna till största delen
drabbar det område som här betecknats inlandet, framstår utvecklingen som
44
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
mycket oroande. Av flera skäl kan en sådan utveckling enligt länsstyrelsens
uppfattning inte få fortsätta. Svåra problem, inte bara för länet utan även
för landet som helhet skulle i så fall skapas av samhällsekonomisk och försvarspolitisk
natur.
Avfolkningen i inlandet får inte tillåtas gå så långt, att ett rationellt utnyttjande
av där befintliga naturtillgångar förhindras. I inlandet måste skapas
underlag för några centralorter av den karaktär, att de kan ge den fullständiga
service, som inte kan ges i mindre tätorter. De människor, som
kommer att vara sysselsatta i exploateringen av naturtillgångarna, har rätt
att kräva underlag för en rimlig service. Enligt länsstyrelsens uppfattning
kan skapandet av dessa centralorter med väl utbyggda servicefunktioner
och därmed även skapandet av underlag för en rimlig kommunal ekonomisk
stabilitet endast ske genom en utbyggd statlig industriell verksamhet på
några punkter i inlandet.
Sammanfattningsvis säger sig länsstyrelsen vilja kraftigt understryka,
att ett rationellt nyttjande av dels befintliga naturtillgångar och dels tillgängliga
arbetskraftsresurser kräver en aktivisering av den statliga sektorn.
Detta kan, säger länsstyrelsen, endast ske genom tillkomsten av statlig
industriell verksamhet på några valda punkter i inlandet. Nuvarande lokaliseringspolitiska
medel anses ej vara och ej komma att bli tillräckliga för
en utveckling i önskvärd riktning. Kraftigare åtgärder måste därför enligt
länsstyrelsens uppfattning vidtagas.
Även länsarbetsnämnden i Norrbottens län finner det önskvärt med en
aktivisering av den statliga sektorn som kan medföra en sysselsättningsförstärkning.
Lokaliserings- och sysselsättningsproblem i Norrbottens län (motionerna 1:542
och 11:669)
Länsstyrelsen i Norrbottens län hänvisar i huvudsak till sitt ovan refererade
yttrande över motioner om aktivisering av den statliga företagsamheten
i stödområdet. Länsstyrelsen framhåller att åtgärder oundvikligen
gen måste vidtagas för att i dagens läge effektivt tillvarata befintliga, outnyttjade
produktionsresurser och därmed skapa möjlighet till fortsatt nyttjande
av dessa och andra resurser i ett fortvarighetstillstånd. Länsstyrelsen säger
sig också vilja ånyo med skärpa understryka angelägenheten av en ökad
statlig industriell verksamhet i länet. Slutligen uttalar länsstyrelsen, att
en liberalisering av möjligheterna att erhålla lokaliseringsstöd för turistprojekt
torde kunna medföra betydande effekter.
Utskottet
De riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik som fastställdes av riksdagen
hösten 1964 har varit i praktisk tillämpning sedan början av inneva
-
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1!)66
45
rande budgetår, d. v. s. något mer än tre kvarts år. Den grundliga prövning
av dessa riktlinjer, som skedde i anslutning till Kungl. Maj :ts proposition
nr 185 år 1964 (BoU:s uti. nr 48), blev i vissa delar upprepad under våren
1965, då motionsledes ett flertal yrkanden framfördes bl. a. om vissa ändringar
i de kort dessförinnan fastställda riktlinjerna, som då ännu inte
börjat sättas i verket (BoU:s uti. nr 6). Riksdagen avvisade emellertid motionärernas
förslag, vilka avsåg lokaliseringsstödets geografiska avgränsning,
utredning om servicestöd till befolkningen i vissa glesbygder, införandet
av kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt syfte, utredning av lokaliserings-
och näringspolitikens effekt för skilda delar av landet samt förhandlingar
om en utjämning av bensin- och oljepriserna.
Vid årets riksdag har ånyo en rad frågor rörande lokaliseringspolitikens
inriktning och utformning aktualiserats. Riksdagen har tidigare i år i enlighet
med bankoutskottets hemställan avslagit motioner angående planeringsråden
i länen (uti. nr 9) och om viss differentiering av drivmedelspriserna
(uti. nr 12). Motioner om användande av beskattningsystemet i lokaliseringspolitiskt
syfte har behandlats av bevillningsutskottet (uti. nr 6)
och på dess hemställan avslagits av riksdagen. Till statsutskottets prövning
har överlämnats dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för lokaliseringspolitiska ändamål, dels ett flertal motioner
avseende sådana anslag. Med hänsyn till sambandet mellan lokaliseringspolitik
och arbetsmarknadspolitik har vissa spörsmål rörande lokaliseringsstöd
också tagits upp i motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 52 angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken. De lokaliseringspolitiska
frågor som sålunda behandlas av statsutskottet (uti. nr
107) gäller en ökning av anslaget till lokaliseringsbidrag, avsedd att täckas
genom minskning av anslaget till allmänna beredskapsarbeten, lokaliseringsstöd
för uppförande av lokaler för industri-, hantverks- och serviceföretag,
utredning om bl. a. eu regelmässig redovisning av utvecklingen av
lokaliseringsstödet samt ett principuttalande angående avvägningen mellan
å ena sidan lokaliseringspolitiska åtgärder, å andra sidan rörlighetsstimulerande
åtgärder inom arbetsmarknadspolitikens ram. Till vad som här redovisats
kommer så de motioner som behandlas i bankoutskottets förevarande
utlåtande. Dessa bär till en del remissbehandlats, varigenom inkommit ett
rikhaltigt material av fakta och synpunkter, i allt väsentligt redovisat tidigare
i detta utlåtande.
En omständighet av central betydelse vid utskottets bedömning av motionerna
har varit att nuvarande riktlinjer för lokaliseringspolitiken varit
gällande blott en kort tid, mindre än ett år. Det synes utskottet naturligt
att mycket starka skäl måste förebringas för alt det skall te sig motiverat
all redan nu besluta om principiellt betydelsefulla ändringar i dessa riktlinjer
eller vidtaga långtgående åtgärder till komplettering av dem som
eljest kommer till stånd. En sådan inställning har synts utskottet väl för
-
46
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
enlig med den av riksdagen antagna grundsatsen att verksamheten under
den nu inledda femåriga försöksperioden skall kunna anpassas med hänsyn
till vunna erfarenheter och ändrade förutsättningar.
I detta sammanhang må erinras om att Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
(bil. 13, s. 71 f.) föreslagit vissa modifikationer beträffande det lokaliseringspolitiska
stödet. Det gäller här dels en inskränkning av norra
stödområdet, dels ett bemyndigande som gör det möjligt att få till stånd
etablering och utbyggnad av företag inom detta område i något snabbare
takt än vad en anslagsmässigt jämn fördelning av den för en femårsperiod
bestämda medelsramen medger.
Innan utskottet går närmare in på de förslag som väckts i motionerna
vill utskottet uttala, att utskottet med tillfredsställelse erfarit att intresset
för lokalisering inom stödområdet uppenbarligen är stort och att det därför
finns anledning att hoppas på en tydlig positiv effekt av de nu inledda
stödåtgärderna.
Av de förslag som väckts i de föreliggande motionerna tar utskottet först
upp dem som avser det lokaliseringspolitiska stödets geografiska avgränsning.
I motionerna I: 215 och II: 277, I: 315 samt I: 553 och II: 666 hemställes
i olika ordalag att ett särskilt stödområde skall inrättas i östra Götaland
och bli föremål för lokaliseringspolitiska åtgärder enligt samma grunder
som det norra stödområdet. I motionen II: 662 föreslås a/tt Gotland
skall utgöra ett särskilt stödområde; motionärerna framhåller dock att ett
beslut härom bör ses som ett första steg i riktning mot införandet av ett
mera omfattande stödområde i östra Götaland. Filipstads, Storfors, Hagfors
och Munkfors kommunblock i Värmlands län föreslås i motionen 11:279
bli inlemmade i norra stödområdet. Vidare begäres i motionerna I: 554 och
11:661 att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall understryka betydelsen
av att behovet av lokaliseringsstöd i områden utanför norra stödområdet
beaktas i pågående utredningsarbete i lokaliseringsfrågan.
Utskottet vill i detta sammanhang först erinra om vad föredragande departementschefen
i statsverkspropositionen anfört om norra stödområdets
avgränsning. Arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit att från stödområdet
skall undan tas Säffle-området i Värmlands län samt de delar av Göteborgs
och Bohus län och Älvsborgs län som nu ingår i området. I anslutning till
detta förslag uttalar departementschefen att det enligt hans mening är
uppenbart, att det inom stödområdet föreligger avsevärda skillnader mellan
olika regioner i fråga om behovet av lokaliseringsstöd. Detta anses i första
hand böra beaktas på så sätt att stödets storlek differentieras med hänsyn
till angelägenhetsgraden från lokaliseringspolitisk synpunkt. I den mån de
sysselsättnings- och lokaliseringspolitiska målen successivt blir realiserade
inom stödområdet föreslås därför Kungl. Maj :t äga meddela de beslut som
föranleds härav. Departementschefen understryker att orter som ligger
inom en region utanför stödområdet inte till följd därav är undandragna
möjligheten till lokaliseringspolitiska åtgärder.
Bnnkoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
47
Det har ålagts statsutskottet och icke bankoutskottet att taga ställning
till vad departementschefen sålunda anfört. Bankoutskottet har emellertid
velat återge departementschefens synpunkter, då de synes vara av betydelse
för bedömningen av frågan om en utvidgning av stödområdet. Det
framstår för utskottet som klart att resurserna för lokaliseringspolitiskt
stöd måste sättas in i de regioner där behovet är störst och att en spridning
av stödet över alltför stort område medför risk för att dessa regioner blir
otillräckligt tillgodosedda. Utskottet har tidigare år framhållit att strukturomvandlingen
gör sig starkast gällande i Norrland och att olika slags
samhällelig service allmänt sett är svårare åtkomlig för invånarna inom
norra stödområdet än för dem som är bosatta söder därom. Vad som anförts
av motionärerna och i remissutlåtandena synes icke jäva denna uppfattning.
De strukturomvandlingsproblem som uppstår i de av motionärerna
berörda områdena bör därför enligt utskottets mening inte lösas genom
att större delar av landet hänföres till särskilt stödområde. Lösningen
ligger snarare i att den flexibilitet, som kännetecknar systemet med lokaliseringspolitiska
stödåtgärder, utnyttjas och att det sålunda i de särskilda
fall då så synes motiverat prövas huruvida orter utanför stödområdet bör
bli delaktiga i lokaliseringsstödet. En sådan prövning måste givetvis inordnas
i en total bedömning av utvecklingstendenserna i skilda delar av landet.
Länsstyrelsen i Gotlands län har tillstyrkt att länet införlivas med norra
stödområdet och därvid som motivering bl. a. anfört, att de kriterier, som
angivits för lokaliseringsstöd i övriga delar av landet »i särskilda fall»,
icke synes medge sådant stöd i de situationer som uppkommer på Gotland.
Utskottet vill med anledning härav framhålla, att de »särskilda fall» som
i enlighet med riktlinjerna beskrives i gällande kungörelse om statligt lokaliseringsstöd
är att betrakta som en exemplifiering och alltså inte utesluter
positivt ställningstagande till ansökningar om sådant stöd även i andra
fall.
Sammanfattningsvis anser utskottet det icke motiverat att de av motionärerna
angivna områdena i östra Götaland blir jämställda i fråga om lokaliseringsstöd
med de delar av landet som ingår i norra stödområdet. Utskottet
förutsätter vid detta ställningstagande att Kungl. Maj :t även fortsättningsvis
— i enlighet med bl. a. vad som anförts i årets statsverksproposition
— beaktar de behov av lokaliseringsstöd som kan föreligga även utanför
norra stödområdet.
Med det sagda har utskottet velat avstyrka yrkandena i motionerna
I: 215 och II: 277, I: 315 -samt I: 553 och II: 666 om jämställande av vissa
områden i östra Götaland med norra stödområdet.
Likaledes har utskottet härmed velat avstyrka motsvarande yrkande i
motionen I: 662 beträffande Gotland. I fråga om Gotland vill utskottet med
hänsyn till dess geografiska läge ytterligare anföra följande. Länsstyrelsen
och länsarbetsnämnden i Gotlands län uttrycker i sina remissyttranden
starka farhågor beträffande konsekvenserna av en ny ulflyttningsvåg från
Gotland. Utan att bestrida remissinstansernas åsikt finner utskottet skäl
48
Bnnkoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
påpeka, att principiellt sett en befolkningsminskning i denna region icke
nödvändigtvis behöver få negativa verkningar, under förutsättning att de
utflyttande på ett smidigt och för dem acceptabelt sätt kan inpassas i det
expanderande näringslivet i andra regioner. Verkligt allvarliga nackdelar
uppträder först om till följd av utflyttningen den kvarvarande befolkningen
reduceras till ett absolut sett så ringa antal, att befintliga serviceinstitutioner
av olika slag kommer i fara. Mot denna bakgrund räknar utskottet med
att vederbörande planerande instanser prövar vilken serviceapparat som
vid olika befolkningstal kan väntas stå till buds på Gotland och att resultatet
av en sådan prövning — vid vilken också försvarspolitiska synpunkter
kan beaktas — lägges till grund för bedömningen av om särskilda lokaliseringspolitiska
åtgärder skall anses erforderliga för Gotlands del.
Det resonemang som utskottet ovan fört beträffande östra Götaland är
tillämpligt också i fråga om de i motionen II: 279 angivna kommunblocken
i Värmlands län. Därutöver må framhållas, att utskottet i sitt utlåtande
år 1964 om riktlinjerna för lokaliseringspolitiken — under betonande av
de föreslagna lokaliseringsåtgärdernas karaktär av försöksverksamhet —
sade sig finna det naturligt att man särskilt sökte följa utvecklingstendenserna
i de områden som gränsar till norra stödområdet. Såsom framgår av
arbetsmarknadsstyrelsens remissyttrande (s. 29 ovan) har styrelsen nyligen
i två fall tillstyrkt lokaliseringslån för anläggningar i den berörda
delen av Värmland.
Vad beträffar det i motionerna 1:554 och 11:661 framförda önskemålet
om en skrivelse till Kungl. Maj :t rörande utredning om behovet av
lokaliseringsstöd utanför norra stödområdet vill utskottet framhålla, att
det får anses självklart att vederbörande instanser, länsstyrelserna och
planeringsråden likaväl som arbetsmarknadsstyrelsen och lokaliseringsberedningen,
beaktar denna aspekt av lokaliseringsproblematiken. Att så
sker synes framgå redan av vad som meddelas i statsverkspropositionen under
punkten Lokaliseringsbidrag. Utskottet finner därför icke skäl att tillstyrka
den av motionärerna föreslagna åtgärden.
Frågan om servicestöd till befolkningen i vissa glesbygder behandlas
liksom de två föregående åren i flera motioner. Dessa är motionerna
1:554 och 11:661, vilka såvitt nu är i fråga tar sikte på vissa tätorter
i Norrlands inland, motionerna 1:212 och II: 278, vari även nämnes andra
områden i landet med likande betingelser, samt motionerna 1: 543 och
II: 675, som mera allmänt behandlar glesbygdernas problem. Motionärerna
begär i samtliga fall att behovet av servicestöd till befolkningen i berörda
glesbygder skall utredas.
Utskottet tillstyrkte förra året att en utredning av detta slag skulle komma
till stånd. Till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut i ämnet föll emellertid
förslaget om utredning. När utskottet nu ånyo tar ställning i frå
-
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
49
gan, kan utskottet konstatera att denna blivit föremål för uppmärksamhet
från såväl planeringsrådens som lokaliseringsberedningens sida. De
förra har genom en promemoria från inrikesdepartementet påmints om
bankoutskottets uttalande år 1964, att planeringsråden borde närmare överväga
glesbygdsbefolkningens speciella situation och framlägga härav föranledda
förslag. Sådana överväganden har enligt uppgift igångsatts på flera
håll. Den till lokaliseringsberedningen knutna expertgruppen för regional
utredningsverksamhet har vidare inlett arbetet på en undersökning av
glesbygdernas serviceproblem. I anslutning därtill har åt en särskild expert
givits i uppdrag att leda ett fortsatt forskningsarbete rörande glesbygdsproblematiken.
I detta arbete har också de fyra nordligaste länens
planeringsorgan engagerats. Under mellantiden har även nya bestämmelser
om kommunal skatteutjämning trätt i kraft, något som i viss utsträckning
förbättrat det ekonomiska läget för de kommuner för vilka ett servicestöd
enligt motionärerna skulle vara nödvändigt. Mot bakgrund av
vad här sagts finner utskottet att det syfte som avsetts bli uppnått genom
yrkandena i motionerna 1:554 och 11:661, 1:212 och 11:278 samt 1:543
och 11:675 om en utredning rörande servicestödet måste anses redan ha
blivit tillgodosett.
Liksom tidigare har även i år väckts förslag om att det statliga lokaliseringsstödet
i form av bidrag och direkta lån i viss utsträckning skall
kompletteras med kreditgarantier. I motionerna 1:278 och 11:353 samt
1:554 och 11:661 har sålunda yrkats att en kreditgarantiram för lokaliseringspolitiska
ändamål av 50 milj. kronor skall anvisas för budgetåret
1966/67.
Frågan om den ekonomiska ramen för lokaliseringsstödet har, såsom
ovan nämnts, aktualiserats även i vissa till statsutskottet hänvisade motioner,
vari föreslagits ett förhöjt anslag till lokaliseringsbidrag. Bankoutskottet
finner sig därför böra avstå från att i detta sammanhang göra
något uttalande i spörsmålet huruvida en avvikelse från den i riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken angivna medelsramen nu bör ske. Utskottet vill
emellertid som sin uppfattning framhålla, att oavsett medelsramens omfång
en uppdelning av det statliga stödet på tre stödformer synes olämplig.
Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionsyrkandena om kreditgarantier.
Utskottet vill i detta sammanhang även påpeka, att kreditgarantier
i nuvarande kreditmarknadsläge knappast skulle bli något tillförlitligt
verkande komplement till de redan förekommande stödformerna.
Förhållandet mellan det 1 o k al i se r i n gspol i t i s ka stödet och det statliga
kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri som administreras av
kommerskollegium och företagareföreningarna var föremål för riksdagens
prövning i samband med fastställandet år 1964 av riktlinjer för lokali4
— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 8 samt. Nr 27
50 Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
seringspolitiken. Därvid fastslogs, med avvisande av ett motionsyrkande i
annan riktning, att sistnämnda kreditstöd främst borde utgöra ett komplement
till den ordinarie kreditgivningen på den allmänna kreditmarknaden
och sålunda icke längre användas för renodlat lokaliseringspolitiskaändamål.
Dock framhölls, att en lokaliseringspolitisk inriktning av ett låneärende
givetvis inte skulle utesluta detta från stöd från företagareföreningarna.
På grundval av vad riksdagen sålunda uttalat har Kungl. Maj :t i april 1965
utfärdat bestämmelser för de båda stödformerna, varvid hänsyn också tagits
till dessas avgränsning från varandra.
I motionerna 1:544 och 11:672 begäres nu, att riksdagen skall besluta
om en sådan ändring av gällande bestämmelser, att garantilån och lokaliseringslån
i vissa fall kan utgå samtidigt för ett och samma investeringsprojekt.
I sin motivering för denna hemställan påtalar motionärerna en
viss brist på samstämmighet mellan de båda författningar, som reglerar
ifrågavarande stödformer, och hävdar att den ordningsföljd i vilken ansökningar
om de två formerna av statligt stöd inges kan bli av avgörande
betydelse för om båda eller endast endera av'' stödformerna står till buds.
Utskottet förutsätter att avsikten med formuleringen av de nämnda författningsbestämmelserna
endast varit att förebygga en sådan kombination
av de båda stödformerna som enligt riksdagens beslut 1964 icke borde förekomma.
Vad gäller motionärernas hemställan anser sig utskottet inte kunna
tillstyrka en ändring av den gränsdragning mellan olika stödformer
som för närvarande gäller. Utskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på att frågan om företagareföreningarnas verksamhet för
närvarande prövas av 1962 års företagareföreningsutredning, vars arbete
beräknas bli slutfört innevarande år. Utredningen har bl. a. att behandla
företagareföreningarnas insatser när det gäller lokaliseringspolitiska frågor.
Den skall även överväga hur behovet av kreditstöd under föreningarnas
medverkan kan komma att utvecklas under olika betingelser.
Förutom frågan om avveckling av den statliga dyrortsgrupperingen, vilken
icke är föremål för behandling i förevarande sammanhang, beröres i
motionerna 1:193 och 11:247 vissa problem föranledda av storstadsregionernas
tillväxt. Motionärerna begär effektivare åtgärder för att sanera
den överhettade arbetsmarknaden i dessa regioner; härvidlag nämnes särskilt
systematiskt verkande åtgärder för att flytta ut en icke ringa del
av arbetstillfällena till andra kommuner, bl. a. i glesbygderna. Såvitt utskottet
kan bedöma måste de lokaliseringspolitiska åtgärder som vidtas
till väsentlig del få sådana konsekvenser som motionärerna avsett. Några
särskilda åtgärder i anledning av motionerna finner utskottet inte anledning
att föreslå.
I flera motioner har upptagits frågor rörande förhållanden i andra delar
av landet än de ovan berörda. I ett fall, nämligen i motionen II: 512, av
-
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966 Öl
ses därvid ett område som ligger utanför norra stödområdet. Motionärerna
hemställer, mot bakgrund av en beskrivning av de svårigheter som på sistone
drabbat textil- och konfektionsindustrien, inte minst i Borås och
Sjuhäradsbygden, att den till lokaliseringsberedningen knutna expertgruppen
för regional utredningsverksamhet skall få i uppdrag att verkställa
utredning av näringsstrukturen i södra delen av Älvsborgs län samt framlägga
förslag om lokaliseringspolitiska åtgärder syftande till att häva industriensidigheten
och förstärka näringslivet i regionen.
Utskottet anser det ställt utom tvivel att situationen i det berörda området
påkallar allvarlig uppmärksamhet. Att några mera omfattande sysselsättningssvårigheter
ännu inte tycks ha uppträtt för textil- och konfektionsindustriens
personal utgör på längre sikt ingen garanti för att ett
krisläge kan undvikas, eftersom strukturförändringarna inom textilnäringen
under den senaste tiden tycks ha fått ett snabbare förlopp. Vad gäller
de åtgärder som kan och bör vidtagas i syfte att lösa de problem som kan
komma att uppstå i södra delen av Älvsborgs län vill utskottet anföra följande.
Uppkommande störningar på den här avsedda sektorn av arbetsmarknaden
måste givetvis angripas med sedvanliga arbetsmarknadspolitiska
medel. Utskottet konstaterar att arbetsmarknadsstyrelsen tillsatt en särskild
arbetsgrupp för att syssla med hithörande problem. Att söka finna
vägar att åstadkomma ett rikare och mera differentierat näringsliv i området
torde i första hand vara en naturlig uppgift för planeringsrådet i
Älvsborgs län. Härutöver kan riksomfattande insatser för att komma till
rätta med de berörda industrigrenarnas särskilda problem bli aktuella.
Enligt vad utskottet erfarit har Kungl. Maj :t beslutat, att investeringsfondsmedel
skall få tagas i anspråk inom Borås-regionen av dels vissa
textil- och konfektionsföretag, dels visst företag inom annan bransch, då
syftet varit att uppnå ytterligare rationaliserad drift. Härjämte har utskottet
under hand inhämtat, att motsvarande tillstånd kan förväntas komma
att meddelas företag som vill etablera ny anläggning i Borås-regionen. Härigenom
kommer motionärernas önskemål om åtgärder syftande till att häva
industriensidigheten och förstärka näringslivet i Borås-regionen till viss
del alt tillgodoses. Utskottet förutsätter att vederbörande centrala instanser
även i fortsättningen har sin uppmärksamhet inriktad på de i motionen
berörda frågorna och vidtager de åtgärder som kan anses påkallade
med hänsyn till eventuella ytterligare försämringar i sysselsättningsläget
inom berörda region. Utskottet anser sig sålunda kunna föreslå att motionen
II: 512 måtte anses besvarad med vad utskottet anfört.
I motionerna 1:557 och 11:667 diskuteras lokaliseringspolitikens effekt
i Norrlands inland. Motionärerna konstaterar att lokaliseringsstödet för
Norrlands del främst kommer kustlandet till godo och skisserar olika metoder
att främja inlandets intressen, främst genom en differentiering av vill4*_Bihang
till riksdagens protokoll 1966. 8 sand. Nr 27
52 Bankoutskottets utlåtande nr 27 är 1966
koren för lokaliseringsstödet. Därjämte begäres en skyndsam prövning
av lokaliseringspolitikens hittillsvarande effekt.
Utskottet vill i anledning av detta motionsyrkande ånyo erinra om att
de nuvarande lokaliseringspolitiska stödåtgärderna liiltills tillämpats blott
en kort tid. Det synes utskottet vara alltför tidigt att i likhet med motionärerna
med bestämdhet draga negativa slutsatser om näringslivets utvecklingsmöjligheter
i vissa delar av norra stödområdet. I fråga om lokaliseringspolitikens
effekt anser sig utskottet kunna förutsätta att, i den mån
så är möjligt, en kontinuerlig prövning sker genom de ansvariga instansernas
försorg. Att åstadkomma en differentiering av lokaliseringsstödets omfattning
i skilda fall synes möjligt redan på grundval av nu gällande bestämmelser.
Utskottet finner således icke skäl att tillstyrka motionärernas
yrkande.
Besläktade synpunkter framföres slutligen i motionerna 1: 542 och
II: 669, I: 312 och II: 383 samt I: 119 och II: 162, där motionärerna i samtliga
fall kommer in på den statliga företagsamhetens roll i det lokaliseringspolitiska
sammanhanget. I det förstnämnda motionsparet beskrives ingående
de sysselsättningsproblem som gör sig gällande i Norrbottens län. Motionärerna
framhåller vikten av att såväl den statliga som den privata industrien
stimuleras till ökad aktivitet i länet; beträffande den statliga verksamheten
anges hl. a. vissa tänkbara organisatoriska reformer. Motionärerna begär
att en skyndsam undersökning skall göras av olika möjligheter att öka
sysselsättningen i Norrbottens län. I motionerna 1:312 och 11:383 lämnas
en med statistiskt material underbyggd redogörelse för personalutvecklingen
inom statliga affärsdrivande verk och aktiebolag i norra stödområdet.
Motionärerna, som önskar en samordnad näringspolitik där statliga, halvstatliga,
kooperativa och privata företag får tillfälle att tävla med varandra
på lika villkor, yrkar att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall hemställa
att önskvärdheten att aktivisera den statliga företagsamheten inom
norra stödområdet tages i beaktande vid genomförandet av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna. I motionerna I: 119 och II: 162 anknyter motionärerna
till ett motionsyrkande vid 1964 års riksdag om en utökning av den för lokaliseringspolitiska
åtgärder avsedda medelsramen i syfte att möjliggöra utbyggnad
av statlig industriell verksamhet i norra stödområdet. Ett motsvarande
krav framställes nu. Motionärerna föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall hemställa om en sådan utvidgning av lokaliseringspolitiken
att denna kommer att omfatta även anläggning av statliga
industrier; i till statsutskottet hänvisade följdmotioner begär de dessutom
för budgetåret 1966/67 ett anslag av 80 milj. kronor för ändamålet.
De grundläggande synpunkter på näringsliv och arbetsmarknad i Norrbottens
län som framföres i motionerna 1: 542 och II: 669 är enligt utskottets
uppfattning värda betydande uppmärksamhet. Utskottet anser sig
också kunna räkna med att såväl länsmyndigheterna som berörda centrala
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
53
instanser ägnar utvecklingen i Norrbotten stort intresse. Att i nuvarande
läge, under begynnelseskedet av den för lokaliseringspolitiken fastställda
femåriga försöksperioden, framställa krav på en speciell undersökning av
den innebörd som motionärerna angivit finner utskottet inte motiverat. Utskottet
räknar med att de uppslag som motionärerna framfört ändå på
olika sätt blir beaktade.
I sitt utlåtande år 1964 angående riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
erinrade utskottet om att föredragande departementschefen i propositionen
framhållit att frågan om lokaliseringspolitiska insatser i form av anläggande
av statliga industrier skulle bli föremål för fortsatta överväganden. I ett
utlåtande år 1965 (nr 19) kunde utskottet hänvisa till ett ytterligare uttalande
av departementschefen i samma riktning. De i och för sig värdefulla
rationaliseringsåtgärder som genomföres inom olika grenar av statlig
affärsdrivande verksamhet har otvivelaktigt från sysselsättningssynpunkt
följder som ytterligare understryker angelägenheten av att omfattningen
av statens verksamhet inom norra stödområdet blir föremål för ingående
överväganden. Utskottet, som förutsätter att ansvariga instanser ägnar hithörande
frågor stor uppmärksamhet, anser att en fortsatt utbyggnad av
befintliga statliga företag och tillskapandet av nya sådana utgör alternativa
och kompletterande åtgärder för att komma till rätta med de sysselsättningsproblem
som gör sig gällande på olika håll i norra stödområdet. Mot
bakgrund av vad här sagts finner utskottet det för närvarande icke erforderligt
att riksdagen genom en särskild skrivelse fäster Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
på möjligheten att aktivisera den statliga företagsamheten.
Utskottet avstyrker således det i motionerna 1:312 och 11:383 gjorda
yrkandet.
Storleken av det ekonomiska underlaget för utbyggnad av statlig företagsamhet
bör enligt utskottets mening bedömas i anslutning till konkreta
projekt och icke på grundval av yrkanden om allmänna anslag för ändamålet.
Detta påpekande anser sig utskottet böra göra i samband med att
utskottet, under hänvisning till vad som ovan anförts, avstyrker det yrkande
som göres i motionerna 1:119 och II: 162.
Åberopande vad här anförts hemställer utskottet,
A. att följande motioner om statligt lokaliseringsstöd till
vissa delar av östra Götaland, nämligen
a) I: 215 och II: 277,
b) 1:315,
c) I: 553 och II: 666,
d) II: 662,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
]}. att motionen 11:279, om inlemmande i norra stödområdet
av vissa kom,munblock i Värmlands län, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
54
Bankon Iskottets utlåtande nr 27 år 1966
C. att motionerna I: 554 och II: 661, såvitt de avser skrivelse
till Kungl. Maj :t rörande behovet av statligt lokaliseringsstöd
i områden utanför norra stödområdet, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
D. att motionerna 1:554 och 11:661, såvitt de avser utredning
rörande servicestöd till befolkningen i vissa glesbygder,
ävensom motionerna I: 212 och II: 278 samt I: 543
och II: 675 i samma ämne icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
E. att följande motioner, nämligen
a) I: 278 och II: 353,
b) I: 554 och II: 661,
samtliga såvitt de avser statliga kreditgarantier för lokaliseringspolitiska
ändamål, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
F. att motionerna I: 544 och II: 672, angående garantilån
och lokaliseringslån, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
G. att motionerna I: 193 och II: 247, såvitt de avser åtgärder
för att sanera den överhettade arbetsmarknaden i
storstadsregionerna, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
H. att motionen 11:512, avseende utredning av näringsstrukturen
i delar av Älvsborgs län, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
I. att motionerna I: 557 och II: 667, angående det statliga
lokaliseringsstödet i Norrlands inland, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
J. att motionerna I: 542 och II: 669, om lokaliserings- och
sysselsättningsproblem i Norrbottens län, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
K. att motionerna I: 312 och II: 383, om aktivisering av
den statliga företagsamheten inom norra stödområdet, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
L. att motionerna I: 119 och II: 162, avseende anläggning
i lokaliseringspolitiskt syfte av statliga industrier, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 maj 1966
På bankoutskottets vägnar:
NILS STÅHLE
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
55
Närvarande:
från första kammaren: herrar Gustaf Henry Hansson, Palm, Rönnberg*,
Stefanson, Lundberg, Larfors, Mattsson* och Sten Andersson*;
från andra kammaren: herrar Regnéll*, Börjesson i Glömminge, Bengtsson
i Landskrona, Larsson i Umeå, Ekström i Iggesund, Löfgren*, fru Hörnlund
och herr Gustavsson i Ängelholm.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
vid utskottets hemställan under A.
1. av herrar Stefanson, Larsson i Umeå och Löfgren, vilka ansett
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 47 med orden
»Sammanfattningsvis anser utskottet» och slutar på s. 48 med orden »delen
av Värmland» bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:
»Den regionala avgränsning av det lokaliseringspolitiska stödet som för
närvarande gäller innebär att vissa delar av landet, som måste anses vara
i behov av mera långtgående lokaliseringsinsatser, har ställts utanför möjligheten
till reguljärt stöd. Företag inom dessa områden kan endast i särskilda
fall erhålla lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån. Denna avgränsning har
främst gått ut över de områden i östra Götaland som under en följd av år
haft betydande sysselsättningssvårigheter och av vilka somliga kännetecknas
av en fortgående befolkningsminskning. Det är enligt utskottets mening
nödvändigt att det statliga ekonomiska stödet i lokaliseringspolitiskt syfte får
inriktas även på de sysselsättningssvaga områdena i östra Götaland enligt
samma grunder som fastställts att gälla för det norra stödområdet. Utskottet
ansluter sig sålunda till vad som härvidlag yrkats i motionerna 1:215 och
II: 277, I: 315 samt I: 553 och II: 666. För att stödåtgärder utan dröjsmål
skall kunna komma till stånd även i östra Götaland torde riksdagen böra
bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa gränserna för det nya stödområdet;
därvid kommer givetvis lokaliseringsorganens synpunkter på gränsdragningen
att få stor betydelse.
Den i motionen II: 279 föreslagna åtgärden beträffande vissa kommunblock
i Värmlands län finner utskottet icke erforderlig. Det må framhållas,
att utskottet i sitt utlåtande år 1964 -------(= utskottet)---delen
av Värmland.»;
dels att utskottet under A. bort hemställa,
»att riksdagen i anledning av motionerna I: 215 och II: 277,
1:315 samt 1:553 och 11:666 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t
dels uttala, alt det statliga ekonomiska företagsstödet i
lokaliseringspolitiskt syfte må kunna inriktas på de sysselsättningssvaga
områdena i östra Götaland enligt samma
grunder som fastställts för norra stödområdet,
56
Bankoutskottcts utlåtande nr 27 år 1966
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att efter hörande av lokaliseringsorganen
fastställa gränserna för ett stödområde i
östra Götaland; samt
att motionen II: 662 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»
2. av herrar Mattsson och Börjesson i Glömminge, vilka ansett
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 47 med orden
»Sammanfattningsvis anser utskottet» och slutar på s. 48 med orden »delen
av Värmland» bort ha följande lydelse:
»Den regionala avgränsning---(= reservation nr 1) — —- •— det
norra stödområdet. Utskottet ansluter sig sålunda till vad som härvidlag
yrkats i motionerna I: 215 och II: 277, I: 315 samt I: 553 och II: 666 ävensom
II: 662, vilken sistnämnda närmast avser Gotland. För att stödåtgärder
---(= reservation nr 1)---delen av Värmland.»;
dels att utskottet under A. bort hemställa,
»att riksdagen i anledning av motionerna 1:215 och
II: 277, I: 315 samt I: 553 och II: 666 ävensom II: 662 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t
dels uttala, att det statliga ekonomiska företagsstödet i
lokaliseringspolitiskt syfte må kunna inriktas på de sysselsättningssvaga
områdena i östra Götaland enligt samma
grunder som fastställts för norra stödområdet,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att efter hörande av lokaliseringsorganen
fastställa gränserna för ett stödområde i
östra Götaland».
vid utskottets hemställan under C.
3. av herrar Stefanson, Mattsson, Börjesson i Glömminge, Larsson i Umeå
och Löfgren, vilka ansett
dels att det stycke på s. 48 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Vad beträffar det» och slutar med orden »av motionärerna föreslagna åtgärden»
bort ha följande lydelse:
»I motionerna I: 554 och II: 661 1''ramföres önskemålet om en skrivelse till
Kungl. Maj :t rörande utredning om behovet av lokaliseringsstöd utanför norra
stödområdet. Utskottet finner det för sin del angeläget att slå fast, att en alltför
snäv avgränsning av det geografiska området för statliga insatser kan motverka
lokaliseringspolitikens syften. Vid det utredningsarbete rörande lokaliseringspolitiken
som nu pågår såväl centralt som regionalt bör denna synpunkt
beaktas. Utskottet tillstyrker motionärernas förslag om en skrivelse
till Kungl. Maj :t härom.»;
dels att utskottet under C. bort hemställa,
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1966
57
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 554 och II: 661,
såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t understryka
betydelsen av att behovet aAr lokaliseringsstöd i områden
utanför det norra stödområdet beaktas i pågående utredningsarbete
i lokaliseringsfrågan.»
vid utskottets hemställan under D.
4. av herrar Mattsson. Börjesson i Glömminge, Larsson i Umeå och Löfgren,
vilka ansett
dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 48 med orden
»Utskottet tillstyrkte förra» och slutar på s. 49 med orden »ha blivit tillgodosett»
bort ha följande lydelse:
»Utskottet tillstyrkte förra året att eu utredning av detta slag skulle
komma till stånd. Till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut i ämnet föll
emellertid förslaget om utredning. När frågan nu ånyo har aktualiserats,
vill utskottet liksom tidigare betona, att både sociala och ekonomiska skäl
måste anses tala för att ett särskilt stöd skall utgå som gör det möjligt att
i glesbygderna upprätthålla vissa stödorter, vilka kan tillhandahålla befolkningen
önskvärd samhällelig och kulturell service. Även andra åtgärder för
att förbättra möjligheterna för samhällsorganen att stå glesbygdernas invånare
till tjänst kan böra prövas. I detta sammanhang bör också kommunikationsfrågorna
uppmärksammas. Utskottet, som har noterat att vissa
förberedande undersökningar rörande glesbygdernas serviceproblem igångsatts,
finner det nu önskvärt att en särskild utredning därom kommer till
stånd. Utredningen bör, såsom förutsatts i motionerna 1:554 och 11:661
samt I: 212 och II: 278, i första hand uppmärksamma förhållandena i Norrlands
inland. Att, såsom föreslagits i motionerna I: 543 och II: 675, avstå
från en sådan geografisk precisering finner utskottet icke tillrådligt.»;
dels att utskottet under D. bort hemställa:
»att riksdagen i anledning av motionerna 1:554 och
II: 661, såvitt nu är i fråga, samt I: 212 och 11:278 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag
rörande ett statligt servicestöd till ett antal orter i Norrlands
inland efter de riktlinjer som utskottet ovan angivit, samt
att motionerna 1:543 och 11:675 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»
5. av herr Stefanson.
vid utskottets hemställan under E.
6. av herrar Stefanson, Mattsson, Börjesson i Glömminge, Larsson i
Umeå och Löfgren, vilka ansett
58
Bankoutskotteis utlåtande nr 27 år 1960
dels att det stycke på s. 49 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Frågan om den» och slutar med orden »redan förekommande stödformerna»
bort ha följande lydelse:
»Även om lokaliseringsstödet liksom hittills i första hand bör utgå
i form av statliga lån och bidrag, finner utskottet det motiverat att dessa
stödformer kompletteras med ett kreditgarantisystem, så att utlåningen
kan ges en större omfattning. Ett samspel mellan kreditgarantier och
direkta statslån har även i övrigt betydande förtjänster, bl. a. därigenom
att lånen mot kreditgarantierna ges genom normala bankmässiga kanaler.
Utskottet tillstyrker därför motionsyrkandena om införande av ett kreditgarantisystem.
» ;
dels att utskottet under D. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 278 och II: 353
samt I: 554 och II: 661, samtliga såvitt nu är i fråga, måtte
besluta att statliga kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte må medges för budgetåret 1966/67 intill ett belopp
av 50 miljoner kronor.»
vid utskottets hemställan under K.
7. av herrar Gustaf Henry Hansson och Lundberg.
ESSELTE AB, STHLM 66
614687