Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
1
Nr 25
Utlåtande i anledning av motioner angående den ekonomiska politiken,
m. m.
Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang upptagit ett antal till
utskottet hänvisade motioner angående den ekonomiska politiken. Dessa
motioner är
dels de likalydande motionerna I: 310 av herr Holmberg m.fl. och II: 379
av herr Bohman m. fl., vari såvitt nu är i fråga hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte
a) ombilda det s. k. ekonomiska planeringsrådet och ge detta en allsidigare
sammansättning genom att även riksdagen och därmed oppositionspartierna
blir representerade samtidigt som rådets uppgifter och resurser
preciseras,
b) närmare utreda möjligheterna att genom avgifter finansiera vissa av
de tjänster som offentliga myndigheter erbjuder,
d) till nationalbudgeten foga en redogörelse för arbetskraftsbalansen och
prognoser för behov och tillgång av arbetskraft.
e) i enlighet med de riktlinjer som angivits i dessa motioner snarast förelägga
riksdagen ett samlat förslag till de åtgärder på den ekonomiska politikens
område som är ägnade att hejda inflationen och som föranledes av
nödvändigheten av att återställa betalningsbalansen gentemot utlandet;
dels de likalydande motionerna I: 539 av herrar Bengtson och Lundström
och II: 664 av herrar Hedlund och Ohlin, vari hemställts,
att riksdagen
1. i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala att rundabordskonferenser
med i motionerna angivna sammansättning och syfte måtte användas som
ett väsentligt medel att främja stabilitet i priser och samhällsekonomi,
2. i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att utredning sker om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd med stabiliseringspolitiska uppgifter,
3. måtte uppdraga åt riksgäldskontoret att verkställa teknisk utredning
rörande utgivning av ett värdefast statligt obligationslån i mindre valörer
och med inriktning på småsparare bland allmänheten;
dels de likalydande motionerna 1: 549 av herr Johan Olsson och II: 668 av
herrar Larsson i Norderön och Larsson i Hedenäset, vari hemställts,
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 8 sand. Nr 25
2
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära en allsidig utredning
av samhällsekonomiens institutionella prägel i syfte att anvisa vägar
för en differentierad ekonomisk politik, som med utsikt till större framgång
än vid nuvarande politik skulle möjliggöra samhällsekonomisk balans med
stabil pris- och löneutveckling i enlighet med vad i motionerna anförts;
dels de likalydande motionerna I: 559 av herrar Åkerlund och Gustaf Henry
Hansson och II: 658 av herrar Carlshamre och Regnéll, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en teknisk
utredning av en inkomstpolitik i syfte att stabilisera priser och löner;
dels ock de likalydande motionerna 1:556 av herr Sundin och 11:671 av
herr Nilsson i Tvärålund, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning angående
de tekniska och administrativa problemen i anslutning till användandet
av den indirekta beskattningen och avbetalningshandeln med konsumentkapitalvaror
i konjunkturpolitiskt syfte för att möjliggöra en smidigare
och effektivare stabiliseringspolitik.
I vad avser ytterligare ett i motionerna 1:310 och 11:379 gjort yrkande
(punkten c), angående viss undersökning av arbetsmarknadspolitikens verkningar,
har dessa motioner på bankoutskottets hemställan (mem. nr 22)
överlämnats till statsutskottet.
Beträffande motiveringen för vad som hemställts i här förevarande motioner
hänvisas, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, till
motionerna 1:310, II: 664, II: 668, 1: 559 och 1: 556.
Efter remiss av samtliga här förevarande motioner har till utskottet inkommit
yttranden från fullmäktige i riksbanken, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO),
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet
(KF), Svenska sparbanksföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund
ävensom från Stockholms handelskammare, vilken framställt särskild
begäran att få yttra sig över motionerna. Över motionerna 1: 539 och
11:664, såvitt de avser uppdrag åt riksgäldskontoret att verkställa teknisk
utredning rörande utgivning av ett värdefast statligt obligationslån, har yttrande
inhämtats jämväl från fullmäktige i riksgäldskontoret. Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund har avgivit ett gemensamt
yttrande. Tillfälle att avge yttrande över motionerna har beretts även
Svenska bankföreningen, som emellertid icke önskat begagna sig därav.
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
3
Motionerna
De förevarande motionerna syftar alla till att ange åtgärder som skall
möjliggöra ökad samhällsekonomisk stabilitet. Förslagen framförs mot bakgrunden
av en kritisk granskning av olika tendenser i den ekonomiska utvecklingen,
främst den stigande löne- och prisnivån och påfrestningarna på
bytesbalansen. Gemensamt för motionerna är att de utmynnar i förslag om
olika utredningar och institutionella anordningar.
Motionsparen 1:310 och 11:379 samt 1:539 och 11:664 täcker, vad motiveringen
beträffar, etl stort antal aspekter av den ekonomiska politiken och
är i vissa hänseenden att betrakta som alternativ till den i statsverkspropositionen
framlagda finansplanen. I motionerna 1:310 och 11:379 upptages
sålunda till diskussion den samhällsekonomiska stabiliteten och handelsbalansen,
fördelningen av de samhällsekonomiska resurserna, de offentliga utgifternas
expansion och prisbildningen på offentliga tjänster, varjämte anförs
synpunkter på skattepolitiken, löne-, arbetsmarknads- och bostadspolitiken
samt investeringsutvecklingen och kreditmarknaden. Förslag avseende
vissa av dessa punkter har framförts i särskilda motioner som hänvisats till
andra utskott än bankoutskottet.
På motsvarande sätt förhåller det sig med motionerna 1:539 och 11:664.
I dessa reses krav på en fastare budgetplanering samt bättre prognoser över
tillgång och efterfrågan på arbetskraft i form av en arbetskraftsbudget. Vidare
uttrycks önskemål om en parlamentarisk översyn av statsutgifterna, en
skattereform innefattande bl. a. omläggning av omsättningsskatten till en
mervärdeskatt och åtgärder för att stimulera det enskilda sparandet. Såsom
institutionella former för vidgat samarbete mellan det ekonomiska livets
huvudagerande föreslås dels stabiliseringspolitiska rundabordskonferenser,
omfattande företrädare för det allmänna (regering, riksdag och kommuner),
arbetsmarknadsorganisationerna och näringslivet samt fristående ekonomisk
expertis, dels ett permanent ekonomisk-socialt råd med likartad sammansättning.
Förslaget i motionerna 1: 549 och II: 668 om en allsidig utredning av samhällsekonomiens
institutionella prägel utgår från kravet på differentierade
ekonomisk-politiska åtgärder, anpassade dels till regionala differenser i utvecklingshänseende,
dels till differenser betingade av skilda branschers inflytande
på samhällsekonomien. Motionärerna anser sig kunna konstatera
en påtagligt bristande kännedom om de regionala och för branscher och
företag individuella utvecklingsdragen, till följd varav samhällets åtgärder
blivit alltför generella eller statiska.
Inkomstpolitik definieras i motionerna 1:559 och 11:658 som »en uppfattning
om önskvärdheten av en viss inkomstutveckling». Motionärerna understryker
att det gäller att formulera och klargöra eu målsättning för inkomstutvecklingen
men däremot på intet sätt att åstadkomma en statlig di
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
rigering av inkomstbildningen. Genom den begärda utredningen skall en
grund läggas för samråd till inflationsutvecklingens hejdande.
Den reform av den indirekta beskattningen som skisseras i motionerna
I: 556 och II: 671 är avsedd att åstadkomma en utjämning i konsumtionen
genom att man söker uppskjuta hushållens konsumtion i en högkonjunktur
och uppmuntra en ökning av den genom skattesänkning när en konjunkturavmattning
inträder. Då skatten sålunda skall vara oberoende av det för
tillfället rådande statsfinansiella läget, förutsätts ifrågavarande skattemedel
fonderade i en särskild stabiliseringsfond, förvaltad av ett riksdagens organ.
Uppgifter rörande vissa i motionerna behandlade frågor
Ekonomiska planeringsrådet
Det ekonomiska planeringsrådets uppgift är att vara organ för samråd
mellan regeringen, näringslivet, arbetsmarknadsorganisationerna och den
ekonomiska forskningen i frågor som rör den svenska ekonomiens utveckling
på längre sikt. Rådet tillkallades av finansministern efter bemyndigande
av Ivungl. Maj :t den 2 november 1962. Planeringsrådet består av 14 ledamöter,
som representerar bl. a. konjunkturinstitutet, arbetsmarknadsstyrelsen,
riksbanken, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna
exportförening, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och
Tjänstemännens centralorganisation samt den ekonomiska forskningen. Rådet
sammanträder under ordförandeskap av finansministern. Handels- och
inrikesministrarna liksom övriga berörda statsrådsledamöter deltar regelbundet
i rådets överläggningar.
Tillkallandet av det ekonomiska planeringsrådet utgjorde ett led i strävandena
att intensifiera och vidareutveckla det arbete som bedrivits i form
av långtidsutredningar. Rådet skall följa den löpande utvecklingen och diskutera
de problem som möter när det gäller att bevara och öka framstegstakten
i den svenska ekonomien. I den mån de av rådet behandlade frågorna
så påkallar inbjuds även utomstående expertis och berörda intressenter. Det
utredningsarbete som utgör grundvalen för planeringsrådets överläggningar
tillkommer genom ett brett upplagt samarbete mellan offentliga myndigheter,
näringslivet och den ekonomiska forskningen.
Arbetet med de långsiktiga utvecklingsproblemen syftar inte till någon
detaljerad planhushållning med fixerade mål i fråga om produktionen inom
olika näringsgrenar. Planeringens innebörd är i stället att kartlägga tendenser
och problem och ange möjliga åtgärder som underlättar en snabb och
balanserad expansion av den svenska ekonomien.
Rådet har sedan sin tillkomst i november 1962 t. o. m. april 1966 hållit 23
sammanträden, dvs. bortsett från sommaruppehållen i stort sett ett sammanträde
var sjätte vecka. Regelmässigt behandlas ett par gånger om året
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
5
de aktuella konjunkturutsikterna och därmed sammanhängande ekonomiskpolitiska
frågor. Huvuddelen av rådets arbete har emellertid berört utvecklingstendenserna
på längre sikt och större ekonomisk-politiska frågor. Rådet
har t. ex. behandlat lokaliseringspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, värdefasta
lån, aktievinstbeskattningen och allmänna skatteberedningens betänkande.
Bland utvecklingsproblem på längre sikt som upptagits till behandling
av rådet kan nämnas de privata investeringarnas utveckling på 1960-talet, den högre utbildningen, köerna och resursanvändningen, näringslivets
finansieringsproblem samt ett flertal problemkomplex i samband med långtidsutredningens
arbete.
Frågan om att säkerställa ett riksdagsinflytande (parlamentariskt inflytande)
på bl. a. det ekonomiska planeringsrådets verksamhet behandlades
år 1964 av riksdagen på grundval av motioner om vissa planeringsorgans
konstitutionella ansvar.
Konstitutionsutskottet konstaterade (uti. 1964:8) att planeringsarbetet
avsåg att vara ett led i departementens och myndigheternas beredning av
ärenden till vilka regering och riksdag senare skall taga ställning. Enligt utskottets
mening vore införandet av konstitutionellt ansvar inom de fria former
av samråd som präglade beredningsarbetet inte påkallat. Ett sådant ansvar
skulle — tvärtemot motionärernas avsikt — kunna medföra ett inflytande
för de berörda organen och i dem representerade grupper som sträckte
sig utöver den rådgivande funktionen. Genom den utbyggda långsiktiga planeringen
inom departement, verk och myndigheter komme riksdagen att ges
en ökad information och en fastare grund för olika frågors avgörande. Något
skäl för särskilt riksdagsinflytande över beredningsformerna syntes därför
enligt utskottets mening inte finnas.
I en reservation som fogades till utskottets utlåtande föreslogs att den då
planerade utredningen rörande den framtida utbyggda organisationen för
långsiktig planering skulle få till särskild uppgift att förutsättningslöst undersöka
de olika planeringsinstansernas roll i författningslivet liksom riksdagens
inflytande i planeringsverksamheten.
Riksdagen godkände utskott smajoritetens uttalande.
Utredning om inkomstpolitik. Vissa samrådsformer
Frågan om en teknisk utredning av cn inkomstpolitik har varit föremål
för bankoutskottets behandling vid såväl 1964 som 1965 års riksdag (uti. nr
18 resp. 15). I sitt yttrande över motioner om åtgärder mot inflation vilka
väcktes vid 1964 års riksdag förordade bankofullmäktige, att de praktiskt
politiska förutsättningarna för bedrivandet av eu inkomstpolitik skulle utrönas
och att regeringen, under förutsättning att fullmäktiges förslag vann
riksdagens intresse, skulle uppta förhandlingar i frågan med intresserade
parter och de politiska partierna. Fullmäktige avstyrkte framkomna förslag
om en allmän ekonomisk utredning av inkomstpolitiken men anförde att det
6
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 196C>
möjligen med viss rätt kunde göras gällande, att en speciell, närmast teknisk
utredning i sammanhanget kunde vara motiverad. Avvisandet av en inkomstpolitik
såväl i Sverige som i andra länder kunde nämligen enligt fullmäktiges
mening sägas ha skett utan alltför klara föreställningar om hur
den inkomstpolitik konkret och i praktiken skulle se ut, till vilken man tog
ställning.
Bankoutskottet ställde sig i sitt utlåtande (1964: 18) avvisande till bankofullmäktiges
förslag. Vägledande för utskottets ställningstagande var bl. a.
den roll som löneglidningen normalt spelar för den totala lönestegringen,
med påföljd att en politik riktad endast mot de löneökningar som sker inom
avtalens ram knappast syntes kunna nå avsedd verkan. Utskottet ansåg att
man borde vidmakthålla den allmänt godtagna principen om arbetsmarknadsparternas
frihet att utan statliga ingripanden träffa avtal om villkoren
på arbetsmarknaden.
Frågan om en inkomstpolitik upptogs till förnyad behandling vid 1965 års
riksdag (uti. 15), närmast i anledning av motioner om en sådan teknisk utredning
som bankofullmäktige året innan hade väckt tanken på. I detta sammanhang
behandlades också frågan om i vilka former statsmakterna borde
medverka i inkomstbildningsprocessen. I sistnämnda avseende hade i andra
motioner föreslagits dels att regeringen t. ex. genom rundabordskonferenser
skulle hålla kontakt med intresseorganisationerna inom näringslivet och på
arbetsmarknaden i syfte att skapa ett effektivt instrument för penningvärdets
bevarande, dels att ett ekonomisk-socialt råd skulle inrättas med representanter
för regering, riksdag, näringslivets och arbetsmarknadens organisationer
samt fristående ekonomisk expertis för att åstadkomma en samtidig
avvägning av de olika intressena, bl. a. uppdragande av en ram för löneökningar.
Utskottet inhämtade yttranden från bl. a. arbetsmarknadens organisationer,
som alla ställde sig avvisande till förslaget om en teknisk utredning
av en inkomstpolitik. Även förslagen om ett institutionaliserat samråd
bemöttes negativt av remissorganen med undantag endast av SACO och
RLF, som anslöt sig till förslaget om anordnandet av rundabordskonferenser.
Bankofullmäktige avstod, under hänvisning till sitt yttrande år 1964,
från att yttra sig. Två av fullmäktige, herrar Wickman och Hans Gustafsson,
vilka inte deltagit i fullmäktiges behandling av frågan år 1964, anförde
emellertid i särskilt yttrande att de ställde sig i hög grad tveksamma till de
i fullmäktiges yttrande år 1964 föreslagna överläggningarna mellan regeringen,
parterna på arbetsmarknaden och de politiska partierna. I fråga om
den rekommenderade inkomstpolitiken anfördes i det särskilda yttrandet
att om förslaget åsyftade att genom överläggningar och förhandlingar fastställa
ett utrymme för lönestegringar, en sådan politik vore inte bara orealistisk
utan även ineffektiv, bl. a. med hänsyn till löneglidningen mellan avtalen
samt risken för snedvridningstendenser i arbetskrafts- och resursfördelningen.
Det underströks också att en inkomstpolitik inte skulle kunna
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966 ~
ersätta annan stabilitetsskapande ekonomisk politik. Ambitionen borde i
stället inriktas på att skapa förståelse för en effektiv finans- och penningpolitik.
Utskottet konstaterade i sitt utlåtande att det torde vara ofrånkomligt att
innebörden av de rekommenderade överläggningarna måste bli att statsmakterna
mer eller mindre bestämt skulle fastställa utrymmet för lönestegringarna.
Detta skulle innebära att den ordning som hittills tillämpats med
fria överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter skulle sättas ur
spel, vilket enligt utskottets mening skulle få klart negativa verkningar.
Strävan att skapa samhällsekonomisk balans borde i stället främst taga sig
uttryck i en målmedveten finans- och penningpolitik, så utformad att den
i jämviktsskapande riktning direkt påverkade utbudet av och efterfrågan på
arbetskraft. Bland övriga åtgärder nämnde utskottet en aktiv prisövervakning.
Ekonomisk-socialt råd
Motioner om inrättande av ett ekonomisk-socialt råd har tidigare av herr
Ohlin m. fl. väckts dels 1959 (mot. I: 301 och II: 370), dels 1965 (mot. I: 583
och II: 706). Ett sådant råd har därvid karakteriserats som ett forum, där
företrädare såväl för statsmakterna — regering och riksdag — som för de
olika intresseorganisationerna på näringslivets och arbetsmarknadens områden
samt oberoende expertis skulle få tillfälle att söka nå en så långt möjligt
ensartad bedömning av det faktiska samhällsekonomiska och konjunkturpolitiska
läget. Inom rådet borde enligt motionärernas mening inrättas en
i förhållande till alla statliga myndigheter fristående delegation av sakkunniga,
självständiga och oberoende personer med förslagsvis tre medlemmar.
Denna delegation skulle på grundval av statistiskt material uttala sig om
förutsättningarna för skapande och vidmakthållande av full sysselsättning
med hänsyn till arbetsmarknadens problem. Bland de spörsmål som rådet
skulle befatta sig med har vidare nämnts inflationsproblemet. Motionärerna
har understrukit, att delegationens liksom rådets uttalanden skulle vara
offentliga. Vid den remissbehandling av motionerna som bankoutskottet
verkställt har såväl 1959 som 1965 samtliga de näringslivs- och arbetsmarknadsorganisationer,
vilka uttalat sig i ämnet, ställt sig avvisande till förslaget
om inrättande av ett ekonomisk-socialt råd. Motionerna har också avstyrkts
av bankoutskottet (uti. 1959:39, 1965: 15) och lämnats utan åtgärd
av riksdagen.
Beträffande utländska motsvarigheter till det föreslagna organet må noteras,
att ett ekonomiskt eller ekonomisk-socialt råd har inrättats i flera
europeiska länder, bl. a. Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna
och Storbritannien. I dessa organ ingår regelmässigt företrädare för arbetsmarknads-
och näringslivsorganisationer, varvid i flera fall en paritetisk
representation för å ena sidan arbetsgivar- och företagarintressen, å andra
8
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
sidan arbetstagar- och konsumentintressen eftersträvas. Härutöver ingår i
regel ett antal direkt av regeringen eller på annat sätt utsedda ekonomiska
experter. Representation för de parlamentariska partierna saknas genomgående.
I fråga om sin ställning och storlek företer dessa ekonomiska råd starka
variationer, och de skiljer sig likaså från varandra vad gäller arbetsuppgifter
och arbetsformer. Med reservation för att ändringar beträffande de här
avsedda organen kan ha genomförts på senare tid och för att tillgängliga
informationer ger en ofullständig bild av den roll som dessa organ spelar
lämnas här vissa grundläggande uppgifter om de ekonomiska eller ekonomisk-sociala
råden i de nämnda länderna.
Överallt gäller, att råden fungerar som konsultativorgan i förhållande till
regeringen i ekonomiska frågor. I vissa fall (Frankrike, Italien, Nederländerna)
tillhör även sociala frågor rådets kompetensområde. Utöver till regeringen
kan rådgivningen stundom (i Belgien och Italien) rikta sig till folkrepresentationens
kamrar. Arbetsresultatet utgöres regelmässigt av utlåtanden,
vilka förbereds inom ett till rådet knutet sekretariat och vilka kan avges
i förelagda frågor och därjämte i regel också på föranstaltande av rådet
självt; vissa råd (Belgien, Frankrike, Italien) kan sålunda sägas ha initiativrätt
i fråga om viss lagstiftning. I ett par länder (Frankrike, Nederländerna)
har föreskrivits skyldighet för regeringen att inhämta rådets yttrande
i vissa slags frågor. Uppgifter utöver de här nämnda har huvudsakligen
det social-ekonomiska rådet i Nederländerna, som i vissa hänseenden är
överordnat de offentligrättsliga sammanslutningar som inrättats för skilda
näringsgrenar etc.
I Frankrike och Italien finns föreskrifter om det ekonomiska rådets existens
i landets författning; det franska ekonomiska och sociala rådet kan
i vissa hänseenden betraktas sam en tredje, med huvudsakligen rådgivande
funktioner utrustad kammare inom landets parlament. I andra fall
är rådet baserat på en särskild lag eller beslut i annan ordning. Som exempel
på ändamålsföreskrift i en sådan lag må citeras den danska lagen om
ekonomisk samordning, vari stadgas att det ekonomiska rådet har till uppgift
att »följa landets ekonomiska utveckling och bidraga till att samordna
de olika ekonomiska intressena».
Det största av de nämnda råden är det franska, som har icke mindre än
205 ledamöter, av vilka flertalet nomineras av arbetsmarknads- och näringslivsorganisationer
enligt en bestämd ordning, varjämte regeringen själv utser
vissa kategorier av ledamöter, inalles 90. Bland de senare befinner sig ett
antal oberoende vetenskapsmän etc. Representationen för företagarintressen
av olika slag kan sägas vara ca dubbelt så stor som representationen för arbetstagarintressena.
I det italienska ekonomi- och arbetsrådet ingår en av regeringen utsedd
neutral ordförande och därutöver 80 medlemmar, likaså med en viss över
-
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
9
vikt för arbetsgivar- och företagarintressen. Inslaget av »sakkunniga» uppgår
till 20, varav åtta utses direkt av republikens president, övriga av skilda
institutioner. Ledamotskap i rådet är enligt uttrycklig föreskrift oförenligt
med ledamotskap i parlamentet.
Det belgiska rådet har 50 och det nederländska rådet 45 ledamöter. I båda
fallen är arbetsgivar- och arbetstagarsidorna lika företrädda, med vardera
22 respektive vardera 15 ledamöter. Återstående ledamöter är vetenskapsmän,
i Belgien utsedda av intresserepresentanterna genom kooptation. Mera
begränsad numerär har det danska rådet, som utgöres av ett presidium bestående
av tre sakkunniga nationalekonomer och därutöver 22 medlemmar,
av vilka ytterligare högst fyra kan tillhöra samma kategori av sakkunniga,
medan av återstoden 16 är företrädare för olika organisationer samt två representerar
finans- och ekonomiministrarna. I Storbritannien fungerar finansministern
som ordförande i National Economic Development Council
(NEDC), varjämte i rådet ingår handelsministern, arbetsministern och 17
andra medlemmar. Av de sistnämnda kommer sex från arbetsgivarsidan och
sex från arbetstagarsidan, medan övriga är experter eller representanter för
statliga företag.
Utom i det danska rådet finns även i andra fall presidier med särskilda
uppgifter. Dessutom finns exempel på indelning i sektioner för behandling
av vissa slags ärenden.
De ekonomiska rådens sammansättning och funktionssätt synes flerstädes
ha givit upphov till diskussion. Flera olika problem har därvid berörts.
Ett av dessa är svårigheten att inom ett och samma organ förena intresserepresentation
och oberoende expertis, ett annat tendensen till kompromisser
av kohandelstyp mellan olika grupper, eventuellt på bekostnad av
tredje part. Uppgiften att fastställa med vilket antal ledamöter olika grupper
skall vara företrädda kan vara svårlöst, och organisationer som ställts
utanför rådet kan göra starka påtryckningar i syfte att erhålla representation.
Å andra sidan har också förekommit tveksamhet att inträda i rådet;
sålunda vägrade den brittiska landsorganisationen (TUC) till en början att
låta representera sig i NEDC, då man befarade att rådet skulle komma att
utveckla sig till ett instrument för statlig lönepolitik. Efter TUC:s inträde
har löneutvecklingen likväl diskuterats i rådet.
Utredning om den indirekta beskattningen och om avbetalningshandeln
Frågorna om användande av den indirekta beskattningen och om reglering
av avbetalningshandeln i konjunkturpolitiskt syfte behandlas för närvarande
av två offentliga utredningar. Den indirekta beskattningen är föremål för
fortsatt prövning i den utredning om indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter,
som tillkallades i början av 1965 för att överse allmänna skatteberedningens
förslag angående socialförsäkringsavgifter och indirekt beskattning
samt därmed sammanhängande frågor.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1066
I fråga om avbetalningshandeln finns en för ändamålet särskilt tillsatt
utredning, konsumtionskreditutredningen, som beräknas komma att framlägga
resultatet av sina överväganden under våren 1966. Utredningen kommer
dels att behandla konsumtionskrediternas för- och nackdelar från den
enskilde konsumentens och handelns synpunkt, dels konsumtionskrediternas
samhällsekonomiska verkningar. En uppgift för utredningen har varit
att söka bedöma i vilken utsträckning förändringar i konsumtionskreditvolymen
tenderar att förstärka efterfrågan på ur konjunkturpolitisk synpunkt
olämpliga tidpunkter och varuområden samt i vilken grad konsumtionskrediternas
tillväxt på längre sikt kan minska den andel av våra resurser som
används för kapitalbildning. Utredningen har vidare att pröva om särskilda
åtgärder med avseende på avbetalningshandeln är önskvärda från konjunkturpolitisk
synpunkt samt, om så befinnes vara fallet, dels klarlägga under
vilka förutsättningar sådana åtgärder bör tillgripas, dels redovisa vilka medel
som därvid kan komma i fråga samt söka bedöma dessas privatekonomiska
och samhällsekonomiska konsekvenser. Utredningen kommer att
framlägga förslag till åtgärder som i angivet syfte kan komma till användning
i olika samhällsekonomiska lägen.
Utredning om ekonomisk-politiska åtgärder
Frågan om den ekonomiska politikens utformning i syfte att bidraga till
en balanserad samhällsekonomisk utveckling var föremål för en omfattande
genomgång av stabiliseringsutredningen i dess år 1961 avlämnade betänkande
Mål och medel i stabiliseringspolitiken (SOU 1961: 42). Till grund för
utredningen låg bl. a. tre vetenskapliga undersökningar gällande utlandstransaktionerna
och den svenska ekonomien, finanspolitikens ekonomiska
teori samt investeringsverksamhet och sparande. Stabiliseringsutredningen
underströk nödvändigheten av en hög rörlighetsberedskap i den ekonomiska
politiken. Detta krav ansågs gälla alla sektorer av politiken men vara speciellt
markerat i fråga om arbetsmarknadspolitiken. En ytterligare utbyggnad
och effektivisering av arbetsmarknadspolitiken i syfte att öka möjligheterna
till en rörlighetsstimulerande politik har föreslagits i proposition nr
52 till årets riksdag. Utan att närmare gå in på detaljutformningen av de
olika ekonomisk-politiska åtgärderna framlade stabiliseringsutredningen
förslag till aktivisering av konjunkturpolitiken på en rad områden. I inte
oväsentlig grad har dessa förslag förverkligats i den ekonomiska politiken,
delvis redan innan utredningen framlade sina förslag. Vissa av de delområden
som behandlades av stabiliseringsutredningen har sedermera gjorts till
föremål för särskilda utredningar.
Utredning om värdefasta statliga obligationslån
Frågan om införande på den svenska lånemarknaden av värdefasta obligationslån,
dvs. obligationslån med indexklausuler av innebörd att skydda
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
11
långivaren mot försämringar av penningvärdet, har under senare år gjorts
till föremål för omfattande undersökningar. I sammanhanget kan först erinras
om eu av professorn Tord Palander år 1957 till stabiliseringsutredningen
överlämnad promemoria angående indexregleringar på lånemarknaden.
Det ojämförligt mest omfattande utredningsmaterialet har frambringats
av värdesäkringskommittén, som i slutet av 1963 avlämnade sitt betänkande
Indexlån, del I och del II (SOU 1964: 1 och 2). Det är inte möjligt att här
gå närmare in på de frågor som berördes och de slutsatser som nåddes av
värdesäkringskommittén. 1 motionerna 1:539 och 11:664 har i första hand
åsyftats en emission av statliga värdefasta obligationer för långivning till
bostadssektorn. I fråga om värdefasta obligationer för bostadsfinansieringen
utförde värdesäkringskommittén mycket omfattande undersökningar. Resultatet
av dessa blev i huvudsak att ingen slutgiltig ståndpunkt i fråga om
användandet av indexlån som en finansieringskälla för bostadsbyggandet
kan nås utan att hela frågeställningen betraktas i ljuset av bostadspolitiken
som helhet. Speciellt klart framstod ett sådant samband i fall då hyrorna
— så som fallet är i större delen av nyproduktionen — fastställs med utgångspunkt
i produktions- och underhållskostnaderna. Kommittén fann att
för att göra indexlån användbara som finansieringsform för den hyreskontrollerade
sektorn — dvs. praktiskt taget hela flerfamiljshussektorn och
den helt dominerande delen av småhussektorn — erfordras en översyn av
hela hyreskontroll- och hyresberäkningssystemet. Frågan om hyreskontrollen
och hyresregleringens framtida utformning utreds f. n. av hyreslagstiftningssakkunniga
som beräknas komma att framlägga resultaten av sitt utredningsarbete
under loppet av 1966.
Remissy Uran dena
Flertalet remissinstanser har uttalat sig om allmänna frågor rörande
den ekonomiska politikens avvägningsproblem och inriktning. Dessa
uttalanden har tagit formen av såväl kommentarer till den bedrivna politiken
som rekommendationer för den framtida ekonomiska politiken. Behovet
av en förstärkt långtidsplanering påtalas från flera håll.
Bankofullmäktige begränsar sig i sitt yttrande till sådana frågor som ligger
inom området för riksbankens verksamhet. I anslutning bl. a. till uttalanden
i vissa motioner om nödvändigheten av alt tillräckliga finansieringsmöjligheter
finns för att industrien skall kunna förverkliga sina investeringsplaner
och om angelägenheten av att riksbanken inte genom olika ingripanden
försämrar näringslivets möjligheter att erhålla krediter i det pressade
kreditmarknadsläge som nu råder, anför bankofullmäktige (majoriteten):
Det kan i detta sammanhang vara anledning åt! erinra om de allmänna
avvägningsproblem, som i nuvarande läge är aktuella för den ekonomiska
politiken. Som framhållits i finansplanen är det primära målet under 1966
12
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
att åstadkomma en förbättring i balansen för utrikeshandeln. Härom torde
allmän enighet råda. Flertalet av motionärerna uttrycker också starka farhågor
för bytesbalansens utveckling. Det synes mot denna bakgrund vara
viktigt att sådana investeringar ges prioritet som direkt kan påverka vår
konkurrenskraft gentemot utlandet. Det gäller då i främsta rummet industrins
investeringar. De i finansplanen förordade ekonomisk-politiska
åtgärderna syftar också till att skapa utrymme för industrins investeringar
1 den takt, som företagens planer för innevarande år indikerar. Eu expansion
av industriinvesteringarna, vilka till övervägande delen består av maskiner,
ställer emellertid stora krav på verkstadsindustrins produktionsförmåga.
Den nuvarande bristen på arbetskraft och på ledigt kapacitetsutrymme
inom denna sektor kan därför tänkas verka hämmande på möjligheterna
till en ökning i produktionen av verkstadsprodukter i takt med den växande
efterfrågan. Det skulle i ett sådant läge, om kredittillgången inte hölls under
kontroll, föreligga risk för att de produktivitetsmässiga fördelarna av en
stark expansion av industriinvesteringarna motväges av nackdelarna dels av
en till följd av maskinefterfrågan föranledd stark stegring av verkstadsimporten
med därav följande ogynnsamma verkningar på vår bytesbalans, och
dels av en genom efterfrågeöverskott skärpt tendens till prisstegring och
löneglidning, som ytterligare kan försämra vårt konkurrensläge gentemot
utlandet och även medföra icke önskvärda fördelningspolitiska konsekvenser,
ett förhållande som särskilt påtalas i motionerna I: 539 och II: 664. Det
kan i detta sammanhang vara värt att notera att i nationalbudgetens kalkyler
har, som ett lägsta alternativ, redan räknats med en nettoprisstegring på
2 å 3 procent under loppet av 1966. För kreditpolitikens del innebär de risker,
som antytts, att den stramhet, som uppnåtts på kreditmarknaden, måste
bibehållas. Om man vill främja näringslivets investeringar måste detta ske
genom att man minskar tillväxttakten inom andra områden, bl. a. bostadsbyggandet
och de offentliga investeringarna, i enlighet med de riktlinjer,
som dragits upp för den ekonomiska politiken. Även vid en dämpning av
ökningstakten för dessa investeringar kan det emellertid uppstå risker fölen
överhettning av konjunkturen till följd av bristen på kapacitet och på
utbildad arbetskraft inom verkstadsindustrin.
Till fullmäktiges yttrande har fogats en reservation av herr Kollberg.
Fullmäktige har i sitt nyss återgivna yttrande bl. a. konstaterat att, om man
vill främja näringslivets investeringar, detta måste ske genom att man
minskar tillväxttakten inom andra områden, varvid fullmäktige nämnt bostadsbyggandet
och de offentliga investeringarna. Herr Kollberg anför härom
följande:
Medan jag delar uppfattningen att återhållsamhet bör iakttagas på de
offentliga investeringarnas område för att bereda ökad kreditförsörjning åt
näringslivet, kan jag icke biträda tanken att man medvetet skulle hålla tillbaka
tillväxttakten inom bostadsbyggandet, särskilt som denna tillväxttakt
under nuvarande förhållanden kommer att bli ytterligt måttlig.
De alltför väl kända sociala olägenheter som följer av den katastrofala
situationen på bostadsmarknaden är så allvarlig att bostadsbyggandet icke
rimligen kan ges lägre angelägenhetsgrad än investeringarna på näringslivets
område. Man bör i detta sammanhang icke heller bortse från att förbättring
av bostadsförsörjningen ofta nog är av betydelse för förverkligandet
av näringslivets investeringsplaner.
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1066
13
SAF och Sveriges industriförbund understryker i sitt gemensamma yttrande
nödvändigheten av att åtgärder vidtas i syfte att stärka den samhällsekonomiska
balansen på längre sikt, speciellt mot bakgrund av det
permanenta efterfrågeöverskott och ökande inflationsgap som långtidsutredningen
funnit sannolikt. Organisationerna pekar speciellt på läget inom
exportföretagen, vilkas kostnader på grund av inflationen ständigt drivs i
höjden medan deras försäljningspriser sedan lång tid i stort sett varit konstanta.
En sådan utveckling måste, uttalar organisationerna, på lång sikt få
mycket allvarliga konsekvenser för hela landets ekonomi. I fråga om utvecklingen
på längre sikt anföres bl. a. följande:
För att upprätthålla den samhällsekonomiska balansen på längre sikt och
för att förbättra utrikeshandelsbalansen måste industrins investeringar öka
kraftigt. De betänkligheter som framförs i motion[erna] 1:310 och 11:379
över de finansiella möjligheterna att förverkliga denna expansion uppfattas
av organisationerna som ett mycket allvarligt problem. Vi har med oro konstaterat
att industrins självfinansieringsgrad under 1960-talet varit klart
lägre än under slutet av 1950-talet. Enligt långtidsutredningen väntas dessutom
en ytterligare försämring under senare delen av 1960-talet. De åtgärder,
som föreslås i motionerna för att underlätta företagens kapitalanskaffning,
är således mycket angelägna.
Organisationerna delar i stort sett de uppfattningar som kommit till uttryck
i motionerna i fråga om den ekonomiska politikens utformning, nödvändigheten
av att öka det privata sparandet och behovet av en genomgripande
skattereform.
LO konstaterar att motionerna tar upp till behandling ett stort antal frågor
i den ekonomiska politiken och finner att det skulle föra mycket långt
att på alla de olika punkterna redovisa organisationens ståndpunkt och dessutom
hur denna sammanhänger med organisationens helhetssyn på stabiliseringspolitiken.
LO begränsar sig därför till några allmänna synpunkter
på motionerna och hänvisar i övrigt till yttranden som organisationen avgivit
i samband med remisser av olika utredningar, t. ex. arbetsmarknadsutredningen,
allmänna skatteberedningen, bostadsbyggnadsutredningen och
1965 års långtidsutredning. I fråga om drivkrafterna bakom inflationsutvecklingen
anför organisationen bl. a.:
LO kan inte dela den uppfattning om mekanismen i inflationsutvecklingen
som kommer till uttryck i en stor del av motionerna. Den framträdande
roll man vill ge lönebildningen i denna orsakskedja, vare sig den sker inom
eller utanför avtalens ram, är inte verifierad. Det räcker att ställa frågan:
Hur är det möjligt och vad är motivet för så många företag att betala vad
som uppfattas som inflationsdrivande löner? för att inse att lönebildningen
inte kan vara den yttersta orsaken. Snarare synes mycket av orsaken enligt
LO:s mening ligga i tröghet i prisbildningen och bristande konkurrens, som
möjliggör alltför höga vinster, enligt de mekanismer som stabiliseringsutredningcn
på sin tid klargjorde.
SACO delar den uppfattning som kommer till uttryck i samtliga här be -
14
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
rörda motioner, nämligen att den snabba penningvärdeförsämringen och påfrestningarna
på bytesbalansen utgör allvarliga samhällsekonomiska problem.
SACO hänvisar till vissa tidigare uttalanden i dessa frågor, främst i
organisationens skrivelse i december 1965 till regeringen angående inflationen,
skatteutvecklingen och akademikernas reallöneutveckling, samt i dess
remissyttrande över 1965 års långtidsutrednings betänkande. I förevarandc
sammanhang inskränker sig organisationen till att mera allmänt och kortfattat
kommentera vissa i motionerna aktualiserade frågeställningar och
anför bl. a. följande:
Det finns enligt SACO:s mening starkt fog för konstaterandet i motion[erna]
I: 310 [och II: 379] att en ständig inflation numera ej bör betraktas som
det pris vi måste betala för full sysselsättning utan tvärtom framstår som
det allvarligaste hotet mot sysselsättningen och en snabb ekonomisk tillväxt
genom att efterhand starkt begränsa den ekonomiska politikens rörelsefrihet.
Kraftfulla åtgärder mot inflationen krävs, om vi skall lyckas bevara
den yttre och inre balansen och bibehålla en tillfredsställande expansionstakt.
Erfarenheterna under senare år visar, att nya ekonomisk-politiska
grepp måste prövas. På det penningpolitiska området torde åtstramningen
ha drivits så långt att ytterligare insatser där knappast kan komma ifråga.
Däremot kan — och bör — en avsevärt större restriktivitet iakttas i finanspolitiskt
avseende.
SACO erinar om sina i annat sammanhang framförda synpunkter på
skattepolitiken och hävdar att de statsanställda akademikerna kommit att
släpa efter i löneutvecklingen. SACO påminner också om att organisationen
i sin ovannämnda skrivelse till regeringen framfört förslag om en skattereform
på längre sikt. Vidare ansluter organisationen sig till bedömningen i
motionerna I: 310 och II: 379 att stegringstakten för de offentliga utgifterna
i dagens situation spelar en stor roll för penningvärdeutvecklingen. Organisationen
anser det vara lättare att konjunkturvariera de offentliga utgifterna
än att använda skattepolitiska åtgärder.
RBF understryker behovet av en målmedveten ekonomisk politik och delar
motionärernas kritiska syn på den förda ekonomiska politiken, som enligt
riksförbundets uppfattning bl. a. lett till en mycket ojämn fördelning av
de standardförbättringar som kunnat komma befolkningen till del genom
näringslivets ökade effektivitet.
Sveriges lantbruksförbund anser att inflationstrycket i samhällsekonomien
uppstått genom att arbetskostnaderna stiger fortare än produktiviteten och
inte genom en alltför snabb expansionstakt inom näringslivet. Allmänt formulerade
krav på återhållsamhet vid löneuppgörelser anser förbundet inte
vara något stabiliseringsmedel. Enligt förbundets mening torde arbetsmarknadens
organisationer inte själva ha någon större möjlighet att i längden påverka
kostnadsinflationen, vilket anses framgå bl. a. av löneglidningen. Förbundet
anser alt den verkliga drivkraften bakom inflationstendensen är att
söka i den statliga utgiftsexpansionen och att därför en begränsning av den
-
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
15
na är nödvändig om man verkligen vill motverka den nuvarande inflationstendensen.
Möjligheterna härtill begränsas emellertid av att det är inom den
offentliga konsumtionen som de största bristområdena finns. Sveriges grossistförbund
anför synpunkter som i stort sett ansluter till Lantbruksförbundets.
Förbundet anser att en önskvärd stabilisering i fråga om löneutvecklingen
inte bör genomföras genom statliga ingrepp i inkomstbildningen utan
åstadkommas av arbetsinarknadsparterna. Med hänsyn härtill avstyrkes förslaget
om en utredning angående inkomstpolitiken.
Sveriges hantverks- och industriorganisation finner den beskrivning av
drivkrafterna bakom inflationsutvecklingen som lämnas i motionerna övertygande.
I dessa motioner och i åtskilliga andra sammanhang har påtalats
väsentliga svagheter i den samhällsekonomiska utvecklingen, vilka till betydande
del kunnat hänföras till brister i statsmakternas ekonomiska politik,
anför organisationen och fortsätter:
Enligt organisationens mening måste det betraktas som anmärkningsvärt,
att den kritik som sedan flera år framförts från en samstämmig opinion,
innefattande bl. a. hela näringslivet, icke föranlett några åtgärder eller ens
en allsidig utredning beträffande möjligheterna att effektivisera den ekonomiska
politiken och därigenom åstadkomma erforderlig stabilitet i den ekonomiska
utvecklingen. Härvid bör understrykas att en framgångsrik stabiliseringspolitik
måste bygga på medborgarnas och näringslivets förtroende
för statsmakternas förmåga och vilja att med kraft och målmedvetenhet arbeta
för penningvärdets bibehållande. Detta synes icke minst framgå av förloppet
av 1966 års centrala avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter. En fortsatt inflationsutveckling kan med stor säkerhet bedömas ha
en förödande inverkan på landets ekonomi och därigenom äventyra den
eftersträvade kulturella och materiella standardutvecklingen. Utan tvekan
medför full-sysselsättningspolitiken betydande svårigheter i fråga om möjligheterna
att samtidigt bibehålla ett fast penningvärde. Å andra sidan torde
moderna nationalekonomiska metoder möjliggöra en ekonomisk politik som
till väsentliga delar uppfyller båda dessa målsättningar.
Sveriges köpmannaförbund uppehåller sig framför allt vid en beskrivning
av drivkrafterna bakom prisstegringarna och speciellt detaljhandelns roll i
denna process. Förbundet erinrar om att motionerna med olika motivering
och med beaktande av olika aspekter bl. a. tar sikte på åtgärder för att motverka
inflationstendenser inom samhällsekonomien samt anför:
1 anslutning härtill vill Köpmannaförbundet framhålla, att den fortskridande
pris- och kostnadsstegringen medför betydande olägenheter för detaljhandeln,
vilka accentueras därav att denna i sin egenskap av den yttersta
kontaktpunkten mellan näringslivet och konsumenterna ofta tillmätes ett
större ansvar för prisstegringarna än vad som är befogat. Uppmärksamheten
är som bekant i regel främst riktad på konsumentpriserna. Vad som sker i
de bakomliggande produktions- och distributionsleden blir inte på samma
sätt föremål för debatt. Förbundet vill därför understryka betydelsen av att
prisundersökningar och överhuvudtaget myndigheternas uppmärksamhet på
konkreta förhållanden inom näringslivet blir mera allmänt fördelad än vad
som numera ofta sker.
16
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
Till detta skall emellertid framförallt tilläggas, att prisstegringarna i väsentlig
utsträckning- är att betrakta som följdverkningar av de inom den
allmänna samhällsekonomin verksamma krafterna. Prisstegringarna inom
detaljhandeln är sålunda praktiskt taget uteslutande beroende av faktiska
kostnadsökningar, antingen i fråga om inköpen eller inom detaljhandelsföretagens
egen distributionsverksamhet. Sålunda har under de senaste åren
den för detaljhandelns kostnader mycket väsentliga löneposten kraftigt ökat.
Det kan beräknas att fr. o. in. 1962 t. o. in. uppgörelsen för 1965 de faktiska
lönerna för manliga anställda inom detaljhandeln steg med ca 30 procent
och för kvinnliga anställda med drygt 40 procent. Detaljhandeln är inte
längre det låglöneyrke som den tidigare ansetts vara. Även den mycket väsentliga
hyresposten har kraftigt ökat. Hyrorna per kvadratmeter butiksyta
har under de senaste åren mångdubblats, något som också medfört att den
procentuella hyreskostnaden, beräknad på omsättningen, avsevärt stigit.
Det kan tilläggas att det till följd av den hårda konkurrensen inom detaljhandeln
ofta inte ens är möjligt att kompensera nämnda och andra kostnadsökningar
vare sig genom rationaliseringsåtgärder eller prishöjningar.
Av pris- och kartellnämndens utredningar framgår att detaljhandeln inom
vissa varuområden inte heller kunnat helt utta den höjning av allmänna
varuskatten som skedde den 1 juli 1965.
KF erinrar om att förbundet tidigare i olika yttranden starkt understrukit
betydelsen av ett stabilt penningvärde och förordat långsiktiga och samordnande
åtgärder. Förbundet tillstyrker en rullande planering av den typ
som föreslagits i motionerna I: 539 och II: 664 och anför bl. a. följande:
Kooperativa förbundets styrelse har vid flera tillfällen, bl. a. i sina yttranden
över de bägge senaste långtidsutredningarna, efterlyst en sådan rullande
ekonomisk planering. Utvecklingen av den erforderliga planeringen
bör enligt styrelsens åsikt närmast åligga finansdepartementet och dess
sekretariat för ekonomisk planering. Då detta för närvarande icke torde ha
erforderliga resurser för ett så omfattande arbete, synes det motiverat att
riksdagen hemställer dels om en plan för planeringsverksamhetens utveckling,
dels om förslag till erforderliga organisatoriska förstärkningar.
En framgångsrik ekonomisk planering förutsätter emellertid ett tillfredsställande
statistiskt underlag. Styrelsen vill därför fästa uppmärksamheten
på att det bl. a. i samband med långtidsutredningen visat sig råda betydande
brister i detta hänseende på olika områden. Det synes därför även ur denna
synpunkt vara motiverat att allmänna riktlinjer uppdrages för planeringsverksamheten
som grund för prioritering av de resurser för insamling och
bearbetning av statistiska uppgifter, om vilka riksdagen har att fatta beslut.
Svenska försäkringsbolags riksförbund instämmer allmänt i motionernas
gemensamma syfte att åstadkomma största möjliga stabilitet i landets ekonomi.
Vid bekämpandet av inflationen finnes enligt riksförbundets uppfattning
vissa åtgärder som har hög angelägenhetsgrad. Som exempel anföres
följande:
Vid uppgörelser på arbetsmarknaden måste i än högre grad än hittills
hänsyn tagas till det beräknade samhällsekonomiska utrymmet. En i förhållande
till andra samhällssektorer marknadsmässig bostadspolitik, kombinerad
med lämpliga former av besittningsskydd och erforderliga familjesociala
stödåtgärder, är en nödvändighet för att komma till rätta med bostadsmark
-
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
17
nådens nuvarande inflationsdrivande effekt. En långsiktsplanering med
kontinuerlig uppföljning av förutsättningarna för planeringen är av stor
betydelse för att icke samhällsekonomien skall på ett förödande sätt snedbelastas.
Detta gäller i särskild mån den offentliga sektorn. Det frivilliga
sparandet måste stimuleras genom bl. a. skattepolitiska åtgärder så att detta
sparande, som är klart inflationshämmande och produktionsfrämjande, kan
verksamt bidraga till den nödvändiga kapitalbildningen i landet. Det frivilliga
sparandet kan i dessa hänseenden icke ersättas av ett skattevägen
genomdrivet budgetsparande, eftersom detta erfarenhetsmässigt resulterar
i bl. a. ökade lönekrav.
Till den allmänna bedömning som görs i motionerna ansluter sig även
Stockholms handelskammare. Handelskammaren konstaterar att den
svenska samhällsekonomien under det närmaste årtiondet kommer att
kännetecknas framför allt av konflikten mellan höga ambitioner och bristande
resurser i fråga om arbetskraft och kapital. Den ekonomiska politiken
måste inriktas på att skapa sådana förutsättningar för fördelningen av
de produktiva resurserna att den ekonomiska tillväxten kan fortgå. Detta
förutsätter i sin tur att penningvärdeförsämringen hejdas och att det
svenska näringslivets internationella konkurrenskraft stärks. I anslutning
härtill citerar handelskammaren ett uttalande i handelskammarens yttrande
över 1965 års långtidsutrednings huvudrapport, vari anföres:
Ett huvudmål för den ekonomiska politiken måste (därför) vara att med
olika medel stödja vår export, särskilt på de länder som genom ett expansivt
näringsliv erbjuder ökade avsättningsmöjligheter. Dagens betalningssituation
understryker Sveriges intresse av ett positivt resultat av Kennedyförhandlingarna
och av en gynnsam utveckling av integrationssträvandena.
Ingenting får försummas från svensk sida, som kan bidraga till en svensk
anslutning till ett ytterligare integrerat Europa.
Ett inslag i utvecklingen, som utan tvivel också är ägnat att skärpa
allvaret i betalningsbalansrubbningen, är den stigande oron i utlandet inför
det allt påtagligare inflationshotet. Där är man mindre benägen än här att
acceptera inflationen som ett oundvikligt inslag i den ekonomiska utvecklingsprocessen.
En övergång i utlandet till en mer antiinflationistisk politik
ställer motsvarande krav på vår egen ekonomiska politik. Den allt starkare
internationalisering på snart sagt alla områden, som kommer att utmärka
den kommande perioden, och utlandets inknappning på det tidigare svenska
produktivitetsförsprånget gör det än omöjligare att isolera vår ekonomiska
politik från utlandets.
Remissopinionen är delad i fråga om de förslag som i motionerna framlagts
beträffande ombildning av det ekonomiska p 1 a n e r i n g srådet,
anordnande av rundabordskonferenser, utredning om
inrättande av ett ekonomisk-socialt råd samt teknisk utredning
av en i n k om stpolitik i syfte att stabilisera löner och priser.
Bankofullmäktige hänvisar till sina yttranden över tidigare förslag av
liknande innehåll. Eu redogörelse härför har lämnats i ett tidigare avsnitt
av delta utlåtande.
2 — Bilutng till riksdagens protokoll 1966. S sand. Nr 25
18 Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
SAF och Sveriges industriförbund avvisar samtliga förslag och anför
följande:
Organisationerna har mycket svårt att finna någon väsentlig anledning
att vidtaga någon av de i ovannämnda stycke föreslagna åtgärderna. Planeringsrådets
sammansättning synes med''hänsyn till dettas uppgifter och
verksamhetsformer vara väl avvägd. Det samråd mellan regering och organisationer,
som skulle uppnås genom »rundabordskonferenser», torde redan
existera i den utsträckning som erfordras. Vi hyser den uppfattningen att
det bästa resultatet av lönepolitiken uppnås, om parterna på arbetsmarknaden
tår handla helt självständigt och på eget ansvar. Inom Svenska arbetsgivareföreningen
ägnas ett intensifierat arbete åt att förbättra metoderna att
åstadkomma en stabilare total löneutveckling. Sålunda har ett omfattande
utredningsarbete ägnats åt löneglidningsproblematiken. I anledning härav
har inom föreningens kansli nyligen inrättats en teknisk avdelning, vars
uppgift bl. a. är att bekämpa löneglidningen genom att lämna företagen råd
beträffande t. ex. valet av löneformer och den praktiska löneadministrationen.
Ett eventuellt direkt inflytande på lönebildningen från statens sida
skulle å andra sidan icke kunna minska löneglidningen. Tvärtom kan det
riskeras, att ett sådant inflytande skulle reducera intresset för att bekämpa
densamma. Med hänsyn härtill och till de övriga risker för en utveckling
i riktning mot statligt inflytande över inkomstbildningen, som, visserligen
i olika hög grad, vidlåder såväl förslagen till rundabordskonferens, ekonomisk-socialt
råd som teknisk utredning av en inkomstpolitik, avstyrker
organisationerna dessa yrkanden.
Även LO ställer sig avvisande till tanken på en inkomstpolitik eller rundabordskonferenser.
Organisationen, vilken, såsom ovan angivits, underkänner
antagandet om att lönebildningen inom eller utom avtalens ram skulle
spela den framträdande roll i inflationsförloppet som kommit till uttryck i
vissa av motionerna, anför följande:
Ifall lönebildningens roll som förmedlare av ett inflationstryck huvudsakligen
ligger i lönebildningen utanför avtalen är svårt att inse hur denna,
såsom föreslås i motionerna 1:559 [och 11:658] resp. [1:539 och] 11:664
skulle kunna bemästras med en inkomstpolitik eller vid rundabordskonferenser,
som ju endast kan påverka den avtalade lönebildningen. Att därtill
ge de politiska oppositionspartierna plats vid dessa konferenser eller såsom
föreslås i motion[erna] 1:310 [och 11:379] i ett ombildat planeringsråd
förefaller LO helt omotiverat. Ju mer partipolitiskt låsta positionerna blir
i förhandlingar av det slag berörda organ skulle syssla med, desto svårare
blir det givetvis att lösa problemen.
TCO hänvisar till det yttrande över motioner av likartad innebörd som
organisationen avgav till bankoutskottet år 1965 (uti. nr 15) och vari den
sammanfattningsvis konstaterade att det i rådande läge inte kunde anses
föreligga behov av nya överläggningsorgan för pris- och lönepolitiska frågor
men väl av ytterligare insatser från statens sida för att tillhandahålla
ekonomisk information.
I yttrande till bankoutskottet år 1965 (uti. nr 15) förordade SACO, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t begära att det ekonomiska planeringsrådet
skulle ges en mera allsidig sammansättning med utvidgad represen
-
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
19
tation för bl. a. löntagarorganisationerna. SACO vidhåller detta förslag och
anser att det ekonomiska planeringsrådet med vidgad kompetens och sammansättning
kan tjäna det syfte man tänkt sig i motionerna 1:539 och
II: 664. SACO är vidare positivt inställd till anordnande av rundabordskonferenser
kring de ekonomiska avvägningsproblemen. I fråga om förslaget om
teknisk utredning av en inkomstpolitik anför organisationen:
Av motion[erna] I: 559 [och II: 658] framgår inte klart, vad upphovsmännen
avser med inkomstpolitik. SACO vill understryka, att det ligger ett stort
värde i arbetsmarknadsparternas traditionella rätt att fritt förhandla om
lönesättningen. Om motionärerna endast menar, att man vid en rundabordskonferens
bör diskutera inkomstfördelningsproblem, har SACO inget att
invända. Men en central styrning av inkomstbildningen är en tanke, som
organisationen bestämt avvisar.
Sveriges hantverks- och industriorganisation betraktar det som en i hög
grad angelägen uppgift att inrätta »ett rådgivande organ med mångsidig
förankring i samhällslivet och med uppgift att på ett aktivt och auktoritativt
sätt behandla ekonomiska planeringsproblem och stabiliseringspolitiska
frågor». Även RLF tillstyrker inrättande av ett ekonomisk-socialt råd.
KF anser det självklart att den statliga planeringsverksamheten bör kompletteras
med ett samråd mellan det statliga planeringsorganet och olika
grupper i samhället, särskilt de grupper vilkas egen planering är av betydelse
för den ekonomiska utvecklingen. Förbundet avstår emellertid från
att uttala sig om formerna för detta samråd. Förbundet anser vidare att
förslaget om en utredning av en inkomstpolitik i och för sig är av intresse
men finner sig inte ha anledning att närmare ta ställning till angelägenhetsgraden
av en dylik utredning.
Svenska försäkringsbolags riksförbund konstaterar att det skulle innebära
en principiell förändring av det ekonomiska planeringsrådets nuvarande
sammansättning och funktion om även riksdagen och därmed oppositionspartierna
bleve representerade i rådet. I fråga om förslaget till teknisk
utredning av en inkomstpolitik anföres:
Riksförbundet finner för sin del i och för sig riktigt att arbetsmarknadens
parter verkställer varje samråd med sakkunniga instanser, som sakligt
kan underbygga deras handlande. Stabiliseringspolitiken bör emellertid
handhavas av regering och riksdag. Vid sidan härav synes sedvanliga förhandlingar
på arbetsmarknaden innebära den smidigaste regulatorn inom
detta område och därmed bidraga till att en av statsmakterna ledd stabiliseringspolitik
kan omsättas i praktiken.
Stockholms handelskammare avvisar tanken på eu mera aktiv inkomstpolitik
men tillstyrker en utvidgning av det ekonomiska planeringsrådet.
Handelskammaren anför:
I flera av de remitterade motionerna understryks behovet av samordnade
effektiva åtgärder i stabiliserande syfte, och det föreslås att en kontinuerlig
utrednings-, planläggnings- och samordningsverksamhet kommer till stånd
med deltagande av företrädare för de politiska partierna, näringslivet,
20
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
arbetsmarknadens parter och utomstående experter. Handelskammaren,
som i sitt yttrande över långtidsutredningens betänkande understrukit
vikten av en långsiktig planeringsverksamhet främst i fråga om de offentliga
åtagandena, vill dock ifrågasätta möjligheterna att nå konkreta resultat,
därest planeringsverksamheten bedrivs i en så omfattande församling som
föreslagits i berörda motioner. Däremot finner Handelskammaren att det
planeringsråd, som redan finns och som brukat sammankallas för överläggningar
i aktuella konkreta frågor, bör fortsätta sin verksamhet men i
enlighet med hemställan i motionerna 1:310 och 11:379 ges en mer representativ
sammansättning genom att kompletteras med ytterligare företrädare
för näringslivet ävensom med representanter för oppositionen i riksdagen.
Förslaget om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall anhålla om
att en redogörelse för arbetskraftsbalansen måtte fogas
till nationalbudgeten har överlag fått ett positivt mottagande av remissinstanserna.
SAF och Sveriges industriförbund anför i denna fråga:
Den överefterfrågan som kommer att prägla den svenska ekonomin under
de närmaste åren gör sig med speciell tydlighet gällande på arbetsmarknaden.
Den i motionerna föreslagna översynen av arbetskraftsläget genom en
arbetskraftsbudget förefaller oss därför väl motiverad, särskilt med hänsyn
tdl att den skulle ge en god bild av den arbetskraftsefterfrågan, som ett
realiserande av förslagen i statsverkspropositionen skulle innebära. Speciell
uppmärksamhet bär därvid fästas vid att företagen ej onödigt belastas
med uppgiftslämnandet.
TCO instämmer i syftet med den föreslagna arbetskraftsbalansen. Organisationen
erinrar om att långtidsutredningen redovisat kalkyler över tillgång
och behov av arbetskraft och anser det angeläget att dessa kalkyler upptöljes
och ges »rullande» karaktär. TCO erinrar vidare om att vissa myndigheter
ägnar denna fråga uppmärksamhet och uttrycker en förhoppningom
att det med tiden skall bli möjligt att utbygga de nuvarande redovisningarna
av efterfrågan och tillgången på arbetskraft. SACO understryker
angelägenheten av en kontinuerlig uppföljning av arbetskraftsprognoserna
och påpekar att det särskilt när det gäller högutbildad arbetskraft är angeläget
att man anlägger ett långt perspektiv, eftersom det tar tid att åstadkomma
förändringar av utbudet.
Även Sveriges grossistförbund, RF och Svenska försäkringsbolags riksförbund
tillstyrker förslaget.
Flertalet remissinstanser avvisar — med hänvisning till pågående utredning
kravet på utredning angående de tekniska och administrativa problemen
i anslutning till användandet av den indirekta beskattningen
och avbetalningshandeln med konsumentkapitalvaror
i konjunkturpolitiskt syfte. Detta är fallet med bankofullmäktige, SAF och
Sveriges industriförbund, TCO, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund.
RLF tillstyrker däremot den föreslagna utredningen.
Bankoutskottets utlåtande nr 25 ur 1966
21
1 fråga om användandet av den indirekta beskattningen i konjunkturpolitiskt
syfte anför SAF och Sveriges industriförbund att den åsyftade metodiken
redan torde vara tillräckligt väl känd samt TCO och Sveriges grossistförbund
att frågan kommer att beröras i det fortsatta utredningsarbetet i
anslutning till allmänna skatteberedningen.
Bankofullmäktige anser det finnas goda skäl för att pröva olika möjligheter
för att åstadkomma en konjunkturpolitiskt betingad anpassning av
konsumtionskreditvolymen. Erfarenheterna från bl. a. Storbritannien synes
tyda på att en reglering av avbetalningshandeln härvid kan vara ett effektivt
instrument. Innan någon definitiv ställning tas till frågan bör man
emellertid enligt fullmäktiges mening avvakta de undersökningar och förslag,
som väntas komma att framläggas av konsumtionskredilutredningen.
SACO redovisar sitt i andra sammanhang framförda förslag om ett nytt
löneskattesystem, som det enligt organisationens mening skulle vara lättare
att använda som konjunkturpolitisk regulator än det nuvarande inkomstskattesystemet
samt tillfogar:
Så länge det senare systemet gäller, är det riktigt, som konstateras i
motion [erna] 1:556 [och 11:671], att en konjunkturpolitiskt motiverad
skattepolitik bäst bedrives på den indirekta beskattningens område. SACO
anser dock, att huvudansvaret för den ekonomiska politiken måste åvila
regeringen, varför organisationen anser sig böra avstyrka motionär [ernas]
förslag, att förvaltningen av i en högkonjunktur indragna överskottsmedel
bör skötas av riksdagen.
KF uttalar sig inte om önskvärdheten av en utredning men framhåller att
en ytterligare ökning av den allmänna varuskatten i dess nuvarande form
enligt förbundets mening kan medföra risker för tilltagande oegentligheter
i skatteredovisningen och därav följande osunda konkurrensförhållanden
inom handeln. Mervärdeskatten betecknas som ett lämpligt instrument för
en konjunkturvarierad beskattning.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anför:
Den indirekta beskattningen är enligt riksförbundets mening olämplig
som konjunkturpolitiskt instrument, eftersom erfarenheterna visat att prisrörligheten
är avsevärt trögare nedåt än uppåt. Användandet av den indirekta
beskattningen på sätt motionärerna avsett skulle därför med stor
sannolikhet komma att accentuera prisstegringstendenserna. Däremot kan
troligen avbetalningshandeln regleras med de verkningar motionärerna
förutsatt, även om det här — liksom på andra liknande områden — måste
förutsättas att vissa problem uppkommer vid förändringar i systemet.
Stockholms handelskammare yttrar:
Handelskammaren kan-----icke tillstyrka vad i motionerna 1:556
och 11:671 påyrkas rörande användningen av den indirekta beskattningen
och avbetalningshandeln i konjunkturpolitiskt syfte. Som framgår av ovan
återgivna avsnilt av handelskammarens yttrande över långtidsutredningens
betänkande, bör förutsättningar för en effektiv samhällsekonomi skapas
genom generellt verkande penning- och finanspolitiska åtgärder och genom
att i största möjliga utsträckning angripa avvägningsproblemen genom till
-
22
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
lämpning av prisbildningsmekanismen. Därvid spelar givetvis också skattesystemets
utformning en betydelsefull roll. Med dagens"höga skattetryck och
den struktur det svenska samhället har torde emellertid möjligheterna att
skattevägen dämpa efterfrågan vara begränsade. I förgrunden träder i stället
skatternas kostnads- och inflationsdrivande effekt.
Förslaget om utredning rörande möjligheterna till avgiftsfinansiering
av vissa offentliga tjänster behandlas i allmänhet
positivt av remissinstanserna. Ett undantag är LO, som uppehåller sig vid
de fördelningspolitiska konsekvenserna av en vidgad avgiftsfinansiering:
Den tördelningspolitiska effekten av de förslag som framföres i
motion [erna] I: 310 [och II: 379] skulle bli betydande och kan givetvis inte
accepteras av LO. Dels yrkas på en avgiftsbeläggning av offentliga tjänster,
med motivet att det inte är oskäligt att ta betalt för dem i ett välfärdssamhälle
(definitionen på ett välfärdssamhälle brukar ju annars ofta vara just
att man inte tar betalt för dylika tjänster), dels på en minskning av progressiviteten
i inkomstbeskattningen, med motivet att de fördelningspolitiska
aspekter man lägger på skattesystemet på grund av förändringar i inkomststrukturen
skulle ha förlorat mycket av sin styrka och att »vissa» löntagarorganisationer
vid årets avtalsrörelse aktualiserat kompensation för höga
marginalskatter. Motionärerna förutsätter tydligen att de också skall få
denna kompensation, eftersom de drar slutsatsen: »Progressiviteten förlorar
därmed också sin inkomstutjämnande effekt och får närmast karaktären
av en omsättningsskatt på välutbildad arbetskraft, som främst drabbar
företagen».
Även TCO, som anser det angeläget att en översyn av taxor och avgifter
inom den offentliga verksamheten kommer till stånd, herör de sociala och
fördelningspolitiska effekterna av en övergång till avgiftsfinansiering:
En prissättning på det allmännas tjänster som bättre svarar mot de verkliga
kostnaderna förutsätter dock på många områden införande av behovsprövade
prisnedsättningar. Det är omöjligt att generellt fastslå huruvida
ökad användning av avgiftsfinansiering bör tillgripas eller inte. Denna fråga
måste avgöras från verksamhetsgren till verksamhetsgren, varvid den rationalisering
som kan uppstå vid avgiftsfinansiering får vägas mot förväntade
sociala konsekvenser.
SACO hänvisar till sitt svar på remiss angående 1965 års långtidsutredning,
vari organisationen redovisat en positiv syn på en ökad avgiftsfinansiering
av vissa offentliga tjänster och anfört:
Den omfattande subventioneringsverksamheten i dagsläget verkar snedvridande
på efterfrågeinriktningen i samhället och medför i många fall en
föga rättvis och föga effektiv fördelning på resurserna. Särskilda rättviseproblem
uppstår när man kan ersätta marknadsprissatta tjänster med
skattetinansierade tjänster. De sociala svårigheter, som trots det utbyggda
försäkringsskyddet eventuellt kan uppstå i samband med en minskad generell
subventionering, får avhjälpas genom för varje individ avpassade nedsättningar
av priserna.
Sveriges lantbruks förbund ansluter sig till långtidsutredningens utta -
Bankoatskottets utlåtande nr 25 år 11)66
23
lande att köproblemen inom vissa områden av den offentliga konsumtionen
accentuerats av statsmakternas egna beslut. Efterfrågan på berörda
tjänster eller nyttigheter ökar genom att man ställer dem till förfogande för
alla eller ett fåtal, medan kostnaderna helt eller delvis betalas med skattemedel,
säger förbundet, som anvisar följande lösningar:
Stabiliseringskravet kan aldrig tillgodoses om inte sambandet mellan de
offentliga bristområdena och sättet för deras kostnadstäckande beaktas.
Beaktandet kan ske på flera sätt, t. ex. att man i vissa fall genom avgifter
eller priser som täcker kostnaderna låter efterfrågan komma i balans med
tillgången, i andra fall att man planerar, så att utbyggnaden av de åtgärder
som bekostas med allmänna medel inte sker fortare än att man kan behärska
de åtföljande efterfråge- och skattekonsekvenserna.
Sveriges grossistförbund anför liknande synpunkter och anser att en ökad
avgiftsfinansiering av offentliga tjänster synes vara ett medel som påtagligen
är ägnat att lätta trycket på vår samhällsekonomi. Förbundet tillstyrker
en utredning.
RF anser frågan om avgiftsfinansiering av vissa offentliga tjänster förtjäna
uppmärksamhet, även om en normal prisbildning inom åtskilliga
områden av offentlig verksamhet är utesluten på grund av verksamhetens
natur. Förbundet finner det emellertid inte orimligt att anta att vissa marginella
köproblem kan lösas genom lämpliga avgiftssystem och tillstyrker
därför en utredning.
Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar att en ökad avgiftsfinansiering
skulle bidra till en effektivare resursanvändning och en rimlig
begränsning av den offentliga konsumtionen. Dylika åtgärder kan, säger
riksförbundet, kompletteras med socialpolitiska åtgärder som säkrar konsumtionsstandarden
för låginkomstgrupper. Även SAF och Sveriges industriförbund
samt Stockholms handelskammare ansluter sig till förslaget om
en utredning av ifrågavarande innebörd.
Förslaget om en allsidig utredning av samhällsekonomiens
institutionella prägel i syfte att anvisa vägar för en differentierad
ekonomisk politik har mött ett blandat mottagande hos remissinstanserna.
Förslaget avstyrks av SAF och Sveriges industriförbund. LO ställer
sig starkt negativ och anför i denna fråga:
I motion [erna 1:549 och] II: 008 framföres tanken att den ekonomiska
politiken skall differentieras mycket starkare än för närvarande mellan
olika geografiska områden, olika branscher och olika företag, så att den riktar
sig mot just dem som bidragit till överhettningen och inte drabbar
dem som inte gjort det. Samhällets åtgärder i den ekonomiska politiken har
enligt motionärerna hittills »i alltför hög grad blivit generella eller statiska».
Denna motion synes enligt EO:s mening vila på en fundamental missuppfattning
av den ekonomiska politikens roll. Skillnaden mellan olika områden,
branscher och företag i ekonomisk aktivitet är ju ett uttryck för påga
-
24
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
ende strukturförändringar i samhällsekonomin. Dessa strukturförändringar
är det väsentligaste ledet i den ekonomiska tillväxten. Ifall den ekonomiska
politiken kunde utformas så att dessa skillnader utjämnades genom varierande
åtstramning, skulle därför den ekonomiska tillväxten upphöra. LO
förutsätter att det inte var detta motionärerna ville uppnå.
Även SACO avvisar förslaget. Organisationen betraktar migrationen till
vissa expanderande tätortsområden som i hög grad önskvärd ur samhällsekonomisk
synvinkel. Ekonomisk-politiska åtgärder, som motverkar denna
utveckling, bidrar enligt SACO:s mening till en inoptimal resursfördelning
och måste bromsa den ekonomiska tillväxten.
Utredningsförslaget har däremot rönt ett gynnsamt mottagande hos RLF.
Riksförbundet konstaterar att en starkt inflationsdrivande överhettning
uppstått bl. a. inom storstadsområdena, speciellt i fråga om byggnadsverksamheten,
och anför:
Riksförbundet vill särskilt starkt understryka de synpunkter som i ovan
berörda avseenden framförs i motionsparet 1:549 och 11:668, och rekommendera
de vägar för lösning av problemen som anvisas i dessa motioner.
Enligt riksförbundets mening vore en aktiv lokaliseringspolitik ett utomordentligt
hjälpmedel för att motverka temporär och lokal överhettning i
samhällsekonomin. I detta sammanhang finns också skäl att varna för den
nu rådande övertron på möjligheterna att genom utstampning av s. k. låglönenäringar
och satsning på s. k. höglönenäringar uppnå samhällsekonomiska
vinster. De växlingar som förekommer i konjunkturerna för olika
närings- och industrigrenar manar till försiktighet i detta sammanhang.
Även RF och Svenska försäkringsbolags riksförbund intar en positiv hållning
till förslaget. RF finner de synpunkter som framförts i motionerna
1:549 och 11:668 beträffande en differentierad ekonomisk politik vara av
betydande allmänt intresse och anför:
På sikt torde det nämligen vara eftersträvansvärt att den nödvändiga
regionala planeringen infogas i den större ram, som en allmän samhällsekonomisk
plan utgör. Den problematik, som föreligger i detta sammanhang,
har också tagits upp till behandling i ett appendix till den senaste
långtidsutredningen (Appendix B. Regionala utvecklingstendenser och problem).
Det synes styrelsen naturligt att även denna sida av planeringsverksamheten
behandlas i samband med det utvecklingsarbete, som ovan
förordats.
De i vissa motioner framförda kraven på allmänna utredningar
o in den ekonomiska politiken berörs endast av ett fåtal remissinstanser.
Förslagen i motionerna 1:310 och 11:379 samt 1:539 och 11:664
tillstyrks av SAF och Sveriges industriförbund. Sveriges hantverks- och
industriorganisation anser det också önskvärt att en förutsättningslös utredning
sker i fråga om vilka metoder som bör komma till användning för en
önskvärd stabilisering av den ekonomiska utvecklingen. I fråga om riktlinjerna
för utredningen anför organisationen bl. a. följande:
I detta sammanhang torde frågan om fördelningen av de tillgängliga resurserna
mellan olika sektorer få tillmätas särskild betydelse. Av allt att
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
25
döma liar nämligen statsmakternas och kommunernas ambitiösa reformoch
utvecklingsarbeten inom olika områden medfört betydande ekonomiska
påfrestningar och i icke ringa omfattning bidragit till inflationsutvecklingen.
Härigenom har utrymmet för näringslivets expansion begränsats och bl. a.
medfört en på lång sikt oroande avmattning av industrins investeringar.
Detta kan sägas innebära en prioritering av kortsiktiga önskemål på bekostnad
av de resultat och målsättningar som på lång sikt eftersträvas. En ekonomisk
politik med denna inriktning måste betraktas som otillfredsställande.
De åtgärder av skilda slag som under senare år genomförts i syfte
att främja industrins investeringar har varit otillräckliga och även motverkats
genom andra åtgärder, främst innebärande väsentligt reducerade
självfinansieringsmöjligheter. En väsentlig utvidning av det för näringslivets
investeringar tillgängliga kapitalutrymmet samt en förbättring av
möjligheterna till självfinansiering ter sig därför särskilt angelägna. I sammanhanget
vill organisationen även understryka de betydelsefulla fördelar,
som förhållandevis snabbt kan uppnås genom en reformering av skattesystemet
i enlighet med de riktlinjer som tidigare uppdragits av allmänna skatteberedningen.
Även Sveriges köpmannaförbund ställer sig positivt till förslaget och
anför:
Den allmänna ekonomiska politiken sådan den utformas genom statliga
beslut och åtgärder spelar självfallet en avgörande roll. Utan att gå in på
alla de mycket komplicerade problem som sammanhänger härmed vill vi
framhålla, att det av de föreliggande motionerna och deras innehåll synes
uppenbart att det borde vara lämpligt att söka åstadkomma en samlad
utredning av de i motionerna berörda frågekomplexen och förslagen, vilka
i hög grad har samband med varandra. Genom en sådan utredning bör det
vara möjligt dels att åstadkomma en tillfredsställande kartläggning av
problemen, dels ock att uppnå enighet om vissa åtgärder från det allmännas
sida för att hindra eller i varje fall kraftigt bromsa den pågående inflatoriska
utvecklingen, som inger stora farhågor för framtiden.
RF anför i denna fråga:
Enligt Kooperativa förbundets styrelses uppfattning torde den arsenal
av stabiliseringsåtgärder, som redovisades i utredningen »Mål och medel
i stabiliseringspolitiken» (SOU 1961:42), vara tillräckligt för en effektiv
stabiliseringspolitik. Denna utredning framhöll emellertid i flera sammanhang
att en förutsättning för en effektiv stabiliseringspolitik var säkrare
prognoser för den ekonomiska utvecklingen. Denna förutsättning synes för
närvarande icke vara uppfylld på ett tillfredsställande sätt, varför det enligt
styrelsens uppfattning synes angeläget att de åtgärder för en utveckling av
planer och prognoser, som skisserats i detta yttrande, snarast vidtages.
Svenska sparbanksföreningen uttalar sin anslutning till behovet av en
mera målmedveten stabiliseringspolitik och beklagar att långtidsutredningen
praktiskt taget inte alls diskuterat de samhällsekonomiska konsekvenserna
av eu fortsatt inflation. Sparbanksföreningen fortsätter:
Föreningen anser i likhet med vissa av motionärerna alt eu utredning av
dessa frågor bör komma till stånd. Åtskilligt utgångsmaterial torde kunna
hämtas ur stabiliseringsutredningens år 1961 avgivna betänkande. Utred
-
26
Bankoatskottets utlåtande nr 25 år 1966
ningen bör emellertid vara inriktad på dagens och de närmaste årens ekonomiska
situation. Dels bör man sträva att få fram empiriskt material som
belyser inflationens samhällsekonomiska konsekvenser, dels synes det lämpligt
att verkställa en inventering av de ekonomisk-politiska medlen och diskutera
deras användbarhet nu och i framtiden.
I fråga om förslaget om att verkställa en teknisk utredning rörande utgivning
av ett värdefast statligt obligationslån i mindre valörer
och med inriktning på sinåsparare bland allmänheten är remissopinionen
delad. Förslaget avstyrks av bankofullmäktige (majoriteten), riksgäldsfullmäktige
och Stockholms handelskammare och tillstyrks av TCO och
KF, medan Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar en utredning
med vidare syfte än som föreslagits av motionärerna.
Bankofullmäktige (majoriteten) anför som motiv för sitt avstyrkande av
den begärda utredningen att riksgäldskontoret redan ägnar denna fråga
uppmärksamhet. I en reservation uttalar herr Kollberg att riksgäldskontoret
borde få i uppdrag att framlägga resultatet av sina överväganden rörande
utgivande av ett sådant obligationslån.
Riksgäldsfullmäktige anför att en utredning i det av motionärerna avsedda
syftet redan utförts inom riksgäldskontoret och hyser i övrigt viss
tvekan i fråga om lämpligheten av att följa de riktlinjer som motionärerna
angivit. Fullmäktige anför:
Såsom framgick av fullmäktiges yttrande i oktober 1964 över värdesäkringskommitténs
betänkande hade, delvis med anledning av den direkta
rekommendation härom, som avgivits av kommittén, inom riksgäldskontoret
undersökts olika alternativ för indexreglerade låneemissioner. Det hade
därvid visat sig, att sådana låneemissioner rent tekniskt sett väl kunde
genomföras. Svårigheterna att konstruera lån med inbyggd värdesäkring,
som var på en gång attraktiva och till kreditmarknaden i övrigt väl anpassade,
hade dock befunnits vara så betydande, att fullmäktige förklarade sig
känna viss tvekan till projekt av ifrågavarande art. Ehuru denna tveksamhet
kvarstår, har likväl, såsom ett led i riksgäldskontorets normala och fortlöpande
planering av den statliga upplåningsverksamheten, överväganden
angående formerna för indexreglerade låneemissioner fortsatts och fullföljts
så långt det ansetts möjligt och rimligt på nuvarande stadium med tanke på
att vissa legala och tekniska förutsättningar, icke minst av skatterättslig
natur, för ett införande av indexlån ännu icke föreligger. Vid den planering,
närmast av beredskapskaraktär, som sålunda ägt rum och varvid olika
aspekter på värdesäkringsproblemet i samband med statens upplåning
penetrerats, har särskilt beaktats det av värdesäkringskommittén rekommenderade
och i föreliggande motioner åter framförda förslaget om ett
värdefast lån i mindre valörer och med inriktning på småspararna. Motionernas
syfte torde därmed få anses i huvudsak redan tillgodosett, såvitt nu
är i fråga.
Motionärerna har i förevarande sammanhang framfört tanken på att utnyttja
en emission av statliga, värdefasta obligationer för långivning till
bostadssektorn i syfte att möjliggöra en sänkning av kapitalkostnaderna och
därmed hyrorna i nya hus. Bortsett från att ett lån avsett närmast för småspararna
knappast kan väntas få någon större effekt för bostadsfinansie
-
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
27
ringen samt att endast en mindre del av bostadsfinansieringen sker med
hjälp av statliga lån, vill fullmäktige härtill framhålla, att den statliga upplåningen
och formerna härför hittills icke haft och icke ansetts böra ha
något direkt samband med frågan om medlens användning. Motionärernas
ifrågavarande förslag skulle innebära en form av specialdestination som i
princip är främmande för vårt budgetsystem. I övrigt vill fullmäktige i
denna fråga allenast hänvisa till att finansieringen av bostadspolitiken — så
vitt framgår av direktiven även en eventuell användning av indexreglerade
lån — för närvarande utreds av bostadspolitiska kommittén, vars arbete
beräknas komma att avslutas under innevarande år.
KF anser att den begärda utredningen bör omfatta även vissa ytterligare
frågor. Härom anföres:
Styrelsen vill emellertid i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på
att den sparstimulerande verkan av indexreglerade lån i hög grad torde vara
beroende på möjligheterna att göra värdesäkringsavdrag vid beskattning.
Denna fråga synes därför behöva bli föremål för ytterligare utredning, bl. a.
med hänsyn till att sådant avdrag bör kunna förekomma även vid andra
indexlån än statliga.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att en eventuell utredning
rörande indexlån inte bör begränsas på sätt som angivits i motionerna utan
ses från en mera allmän synpunkt utan begränsning till vissa långivare och
vissa låntagare. En begränsning till en mindre sektor av kreditmarknaden
torde, enligt riksförbundets mening, medföra en icke önskvärd snedvridning
av denna marknad samt på ett olyckligt sätt låsa långivarnas likviditet och
valfrihet i deras kapitaldispositioner.
Stockholms handelskammare avstyrker förslaget under hänvisning till de
kritiska synpunkter på indexlån som handelskammaren redovisat i sitt
remissyttrande över värdesäkringskommitténs betänkande.
Utskottet
I förevarande utlåtande upptar utskottet till behandling en råd motioner,
vari framföres förslag om utredningar och institutionella anordningar i
stabiliseringspolitiskt syfte.
I motionerna I: 310 och II: 370 samt I: 539 och II: 664 behandlas bl. a. frågan
om former för samråd mellan statsmakterna inbördes samt mellan dem
och arbetsmarknadens och näringslivets organisationer angående den ekonomiska
politiken, den ekonomiska utvecklingen på längre sikt och inkomstbildningsprocessen.
I det förstnämnda motionsparet framföres tanken att det
ekonomiska planeringsrådet skall ges en allsidigare sammansättning genom
att även riksdagen och därmed oppositionspartierna blir representerade samtidigt
som rådets uppgifter preciseras. I de sistnämnda motionerna yrkas
bl. a., att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall uttala att rundabordskonferenser
med representanter för regering, riksdag och kommuner samt
arbetsmarknadens och näringslivets organisationer och fristående ekono
-
28
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1066
misk expertis skall anordnas för att främja stabilitet i priser och samhällsekonomi.
I samma motioner föreslås vidare bl. a. en utredning om inrättande
av ett ekonomisk-asocialt råd med stabiliseringspolitiska uppgifter.
Frågan om olika former för samråd av angivet slag behandlades senast
av bankoutskottet vid 1965 års riksdag (uti. nr 15). I skilda motioner hade
framförts förslag om anordnande av rundabordskonferenser och om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd. Utskottet inhämtade yttranden från
ett antal remissinstanser, av vilka flertalet ställde sig negativa till ett institutionaliserat
samarbete i dessa former. I bankofullmäktige, som 1964 väckt
tanken på överläggningar mellan regeringen, parterna på arbetsmarknaden
och de politiska partierna rörande problem i samband med inkomstbildningen,
ställde sig två ledamöter, som inte deltagit i frågans behandling
1964, mycket tveksamma till förslaget. Utskottet avvisade motionsförslagen
under hänvisning bl. a. till att innebörden av de rekommenderade förhandlingarna
måste bli att statsmakterna mer eller mindre bestämt skulle fastställa
utrymmet för lönestegringar, vilket skulle komma att innebära att det
system med fria överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter som
dittills tillämpats skulle komma att sättas ur spel. Enligt utskottets mening
borde strävandena att skapa samhällsekonomisk balans i stället främst taga
sig uttryck i en målmedveten ekonomisk politik.
Till skillnad från föregående år berörs i år även det ekonomiska planeringsrådet
i vissa av motionerna. Delta organ, som inrättades av regeringen
på senhösten 1962, består av representanter för vissa statliga organ, bl. a.
riksbanken, samt för arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer, vissa andra
av näringslivets organisationer och den ekonomiska forskningen. Dess uppgift
är att utgöra ett samrådsorgan i frågor som rör den svenska ekonomiens
utveckling på längre sikt. Under ordförandeskap av finansministern sammanträder
rådet, bortsett från sommaruppehållen, ungefär var sjätte vecka.
Rådet behandlar regelmässigt ett par gånger om året den aktuella konjunkturbilden
och därmed sammanhängande ekonomisk-politiska frågor samt
andra aktuella problem i samband med ur samhällsekonomisk synpunkt
mera betydelsefulla utredningar och propositioner. Frågan om bl. a. det
ekonomiska planeringsrådets konstitutionella ställning behandlades vid 1964
års riksdag av konstitutionsutskottet. I dess utlåtande (nr 8) konstaterades
att planeringsarbetet avsåg att vara ett led i departementens och myndigheternas
beredning av ärenden, till vilka statsmakterna senare skulle ta ställning,
och att det ej vore påkallat att införa ett konstitutionellt ansvar inom
de fria former av samråd som präglade beredningsarbetet. Utskottet, vars
uttalande godkändes av riksdagen, fann inte heller några skäl tala för ett
särskilt riksdagsinflytande över beredningsformerna.
Bankoutskottet har inhämtat yttranden över motionsförslagen från ett flertal
remissinstanser. Såväl arbetstagarnas huvudorganisationer som Svenska
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år W6G
20
arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ställer sig klart avvisande
till förslagen. De båda sistnämnda organisationerna uttalar att planeringsrådets
sammansättning synes vara väl avvägd med hänsyn till rådets
uppgifter och verksamhetsformer samt att det samråd mellan regering och
organisationer som skulle uppnås genom rundabordskonferenser redan torde
existera i den omfattning som erfordras. LO finner det helt omotiverat att
ge de politiska oppositionspartierna plats vid rundabordskonferenser eller
i ett omhildat planeringsråd. SACO vidhåller sitt tidigare framförda förslag
om en utvidgning av det ekonomiska planeringsrådet med ytterligare representanter
för bl. a. vissa löntagarorganisationer och är dessutom positivt
inställd till anordnande av rundabordskonferenser kring de ekonomiska
awägningsproblemen. Vissa andra remissinstanser ställer sig likaledes positiva
till anordnande av samråd i mera fasta former än för närvarande.
Beträffande alla de föreslagna formerna för samråd finner utskottet det
angeläget att framhålla att oppositionspartierna vid flera tillfällen under
riksdagssessionerna, bl. a. i anslutning till statsverkspropositionen och den
reviderade finansplanen, har möjligheter att presentera alternativa förslag
till hur den ekonomiska politiken skall utformas. Utskottet betvivlar att
en överflyttning av den ekonomiska debatt som förekommer i riksdagen till
något annat organ skulle förbättra möjligheterna att komma fram till en
för berörda parter gemensam ståndpunkt. Enligt utskottets mening skulle
det också innebära ett förringande av riksdagens ställning som debatterande
och beslutande organ om frågor av så allmän räckvidd som det här gäller
skulle överlåtas för praktiskt — om än ej formellt — avgörande genom överenskommelser
mellan organisationer eller institutioner utanför riksdagen.
Vid sin bedömning av förslaget om en utvidgning av det ekonomiska planeringsrådet
med representanter för riksdagen har utskottet vidare konstaterat
att en sådan utvidgning, såsom också påpekats vid remissbehandlingen av
motionerna, skulle innebära en principiell förändring av rådets nuvarande
sammansättning och funktion. Enligt utskottets mening finns det ingen
anledning att förändra rådets karaktär av beredande organ, där representanter
för olika organisationer får tillfälle att i samråd behandla frågor som
senare blir föremål för de politiska instansernas ställningstaganden.
Inte heller förslaget om anordnande av rundabordskonferenser för att
främja stabiliteten i priser och samhällsekonomi finner utskottet skäl att
tillstyrka. Utskottet anser att det samråd mellan regering och organisationer
som dylika konferenser skulle ge tillfälle till redan existerar i erforderlig
omfattning, hl. a. genom det ekonomiska planeringsrådet, det omfattande
remissförfarandet före regeringens ställningstagande till utredningsförslag,
organisationernas deltagande i utredningsarbetet o. s. v. Utskottet kan i sammanhanget
inte underlåta att uttala, att utskottet inte erhållit någon klar
uppfattning om vad motionärerna har för syfte med de föreslagna konferenserna
eller på vad sätt möjligheterna att motverka uppkommande tendenser
30
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
till en ogynnsam samhällsekonomisk utveckling skulle förbättras av det föreslagna
samrådet.
De synpunkter utskottet i det föregående anfört på förslagen om utvidgning
av det ekonomiska planeringsrådet eller anordnande av rundabordskonferenser
kan utskottet även i stort sett anlägga på förslaget om utredning
rörande ett ekonomisk-socialt råd.
I flera av motionerna har ställts yrkanden om teknisk-ekonomiska utredningar
av olika slag. Ett sådant är förslaget i motionerna 1: 559 och II: 658
om en teknisk utredning av en inkomstpolitik i syfte att stabilisera priser
och löner. Denna fråga har behandlats av bankoutskottet i utlåtanden vid
såväl 1964 som 1965 års riksdagar. I yttrande över vissa motioner vid 1964
års riksdag om åtgärder mot inflation förordade bankofullmäktige, att de
praktiskt politiska förutsättningarna för bedrivande av en inkomstpolitik
skulle utrönas och att regeringen, såvida förslaget vann riksdagens intresse,
skulle ta upp förhandlingar i frågan med intresserade parter. I sammanhanget
avvisade fullmäktige tanken på en allmän ekonomisk utredning i
ämnet men uttalade att det möjligen med viss rätt skulle kunna göras gällande
att en speciell, närmast teknisk utredning kunde vara motiverad.
Bankoutskottet avvisade i sitt utlåtande (1964: 18) fullmäktiges förslag under
hänvisning bl. a. till den stora betydelse som löneglidningen brukar ha
för den totala lönestegringen. På grund av bl. a. löneglidningen skulle en
politik som endast riktade sig mot avtalsmässiga lönehöjningar knappast
kunna få avsedd verkan. Frågan upptogs till förnyad behandling vid 1965
års riksdag, varvid utskottet (uti. nr 15) inhämtade yttranden från ett antal
remissorgan, som alla ställde sig negativa till förslaget om en teknisk utredning
av eu inkomstpolitik. Två ledamöter av bankofullmäktige som inte deltagit
i frågans behandling år 1964 avvisade därvid förslaget. Detta avstyrktes
av bankoutskottet och avslogs också av riksdagen.
Utskottet har nu ånyo inhämtat remissyttranden från ett flertal instanser
i frågan om en teknisk utredning av en inkomstpolitik. Förslaget avvisas,
i flera fall i mycket bestämda ordalag, av samtliga hörda arbetsmarknadsorganisationer.
Icke någon remissinstans uttalar sig till förmån för förslaget.
Vid sin förnyade bedömning av frågan har utskottet inte funnit någon
ny omständighet som skulle tala för att utskottet skulle frångå sitt vid två
tidigare riksdagar gjorda ställningstagande. Utskottet har vid sin tolkning
av begreppet inkomstpolitik liksom föregående år konstaterat, att en sådan
politik måste innebära att statsmakterna mer eller .mindre bestämt fastställer
utrymmet för lönestegringarna, en politik som bl. a. med hänsyn till
löneglidningen och utvecklingen av andra inkomsttyper än löner, såsom
företagsvinsterna, skulle vara ineffektiv. Fn inkomstpolitik måste vidare
kompletteras med en fullständig priskontroll för att inte medföra oaccep
-
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
31
labla inkomstomfördelningseffekter. Att, som motionärerna föreslår, »formulera
och klargöra en målsättning för inkomstutvecklingen» utan att
samtidigt etablera en ordning där fullföljandet av denna målsättning också
säkerställs kan enligt utskottets mening inte bringa det samhällsekonomiska
stabiliseringsproblemet närmare eu lösning. Ambitionen måste i stället vara
att angripa inte symtomen på en samhällsekonomisk överhettning utan orsakerna
till denna överhettning. Detta kan inte åstadkommas annat än med
medel av annan art, nämligen bl. a. en stram penning- och finanspolitik,
som i första hand inriktas på att motverka uppkomsten av okontrollerade
lönestegringar genom att direkt påverka efterfrågan på och utbudet av
arbetskraft inom sektorer där tendenser till överhettning uppstått eller befaras
komma att uppstå.
I motionerna I: 310 och II: 379 yrkas att till nationalbudgeten skall fogas
en redogörelse för arbetskraftsbalansen. Motionärerna påtalar behovet av
bättre prognoser för alla typer av arbetskraft, inte minst för sådan med
högre teoretisk utbildning. De arbetskraftsprognoser som för närvarande
publiceras i nationalbudgeten och i långtidsutredningar är enligt motionärerna
alltför grova uppskattningar. Förslaget har överlag bemötts positivt av
remissinstanserna. Behovet av bättre prognoser understryks på flera håll,
inte minst med tanke på den överefterfrågan på arbetskraft som kommer
att känneteckna den svenska ekonomien under de närmaste åren. Angelägenheten
av att långtidsutredningens arbetskraftsprognoser följs upp och ges
en rullande karaktär betonas också.
Vid sin bedömning av förslaget har utskottet konstaterat att upprättandet
av arbetskraftsbalanser reser ett antal svårbemästrade principiella och praktiska
problem, framför allt när det gäller uppdelningen på olika delsektorer.
Dessa problem ägnas intresse inom vissa myndigheter och ingår också
som ett led i långtidsplaneringen inom departementen. Utskottet anser att
frågan redan ägnas uppmärksamhet i sådan utsträckning att någon särskild
åtgärd från riksdagens sida inte är erforderlig. Utskottet avstyrker därför
motionsyrkandet.
I motionerna 1:556 och 11:671 hemställes att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall anhålla om en utredning angående de tekniska och administrativa
problemen i anslutning till användande av den indirekta beskattningen
och avbetalningshandeln med konsumentkapitalvaror i konjunkturpolitiskt
syfte.
De av motionärerna berörda frågorna är föremål för ett par offentliga
utredningars intresse, nämligen dels den utredning angående indirekta skatter
och socialförsäkringsavgifter som tillsattes i början av år 1965 för att
överse allmänna skatteberedningens förslag angående socialförsäkringsavgifter
och indirekt beskattning samt därmed sammanhängande frågor, dels
konsumtionskreditutredningen. Den senare, som beräknas framlägga sina
32 Bankoutskotteis utlåtande nr 25 år 1966
resultat inom den närmaste tiden, har bl. a. till uppgift att försöka bedöma
i vilken utsträckning förändringar i konsumtionskreditvolymen tenderar
att förstärka efterfrågan på ur konjunkturpolitisk synvinkel olämpliga tidpunkter
och varuområden samt i vilken grad konsumtionskrediternas tillväxt
på längre sikt kan minska den andel av våra resurser som används
för kapitalbildning. Utredningen har också till uppgift att pröva om särskilda
åtgärder är önskvärda ur konjunkturpolitisk synpunkt och att, om
detta befinnes vara fallet, hur dessa åtgärder bör utformas. Flertalet remissinstanser
har avstyrkt motionsyrkandet med hänvisning till de pågående
utredningarna.
Utskottet anser att det av motionärerna avsedda syftet i allt väsentligt
torde vara tillgodosett genom de pågående utredningarna och avstyrker därför
motionsyrkandet.
I motionerna I: 310 och II: 379 framföres vidare förslag om en utredning
om möjligheterna att genom avgifter finansiera vissa av de tjänster som
offentliga myndigheter erbjuder. Motionärerna syftar till att man genom
prisbildningen på vissa av dessa tjänster skall komma till rätta med akuta
köproblem. Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till förslaget om
en utredning, även om flera av dem påtalar att de sociala och fördelningspolitiska
aspekterna på en ökad övergång till avgiftsfinansiering måste
ägnas stort intresse. LO avvisar förslaget med hänvisning till de fördelningspolitiska
konsekvenser som en omläggning i av motionärerna antydd riktning
skulle få.
I gällande anvisningar för myndigheternas anslagsframställningar betonas
att ett av medlen för att nå en rationell avvägning av resurserna inom den
offentliga sektorn är prissättningen på de tjänster som myndigheterna erbjuder.
Myndigheterna uppmanas att även inom andra områden än sådana
där avgifter och taxor för närvarande tillämpas överväga i vilken utsträckning
tjänster kan avgiftsbeläggas utan att man äventyrar de syften och
målsättningar som är förenade med verksamheten. I fråga om gällande avgifter
och taxor understryks angelägenheten av att dessa hålls aktuella med
hänsyn till kostnadsutvecklingen.
Med hänsyn till den uppmärksamhet som frågan om ökad avgiftsfinansiering
ägnas av departement och myndigheter finner utskottet det inte
motiverat att tillstyrka att en särskild utredning i denna fråga tillsättes.
I motionerna 1: 549 och II: 668 påyrkas en allsidig utredning av samhällsekonomiens
institutionella prägel i syfte att anvisa vägar för en diffenrentierad
ekonomisk politik. Motionärerna åsyftar åtgärder, anpassade
dels till regionala skillnader i utvecklingshänseende, dels till skillnader betingade
av olika branschers inflytande på samhällsekonomien.
Yrkanden av delvis samma innebörd behandlades av bankoutskottet vid
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956
33
1965 års riksdag (uti. nr 15), varvid utskottet avstyrkte motionerna med
hänvisning till att frågan torde komma att behandlas av lokaliseringsberedningen.
Hos remissinstanserna har förslaget mött ett blandat mottagande. Såväl
LO och SACO som SAF och Industriförbundet ställer sig negativa, medan
förslaget tillstyrks av RLF och bemöts positivt av ett par andra remissinstanser.
Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till vad LO anfört i sitt yttrande.
Skillnaden i ekonomisk aktivitet mellan olika områden, branscher och företag
är uttryck för pågående strukturförändringar som i sin tur utgör ett
ytterst väsentligt led i den ekonomiska tillväxten. Om den ekonomiska politiken
utformas så att strukturförändringarna motverkas måste därför
den ekonomiska tillväxten komma att bromsas. En utredning i det föreslagna
syftet kan utskottet följaktligen inte tillstyrka.
I motionerna I: 310 och II: 379 har också föreslagits att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall begära att ett samlat förslag föreläggs riksdagen
till åtgärder ägnade att hejda inflationen och återställa betalningsbalansen
gentemot utlandet.
En omfattande utredning, täckande de frågor motionärerna åsyftar, publicerades
för några år sedan av stabiliseringsutredningen. Dess betänkande
grundades delvis på en serie vetenskapliga studier och i övrigt på omfattande
undersökningar av utredningen själv. Stabiliseringsutredningen har
sedermera kompletterats med ett betydande antal offentliga utredningar
som behandlat speciella problem inom den ekonomiska politikens område.
De förslag som framlagts av de här avsedda utredningarna har i inte oväsentlig
utsträckning förverkligats. Vidare pågår kontinuerligt inom departementen
och vissa myndigheter, t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen och konjunkturinstitutet,
en bevakning av den ekonomiska politikens problem.
Bankoutskottet behandlade vid 1965 års riksdag ett förslag om sammanställande
av tillgängligt ekonomisk-politiskt utredningsmaterial. Utskottet
anförde i sitt utlåtande (nr 15) att det kunde vara värdefullt att få till
stånd en sådan översikt, men att det främst borde åligga berörda myndigheter,
framför allt konjunkturinstitutet, att åstadkomma denna, varför utskottet
avstyrkte motionsyrkandet.
De remissinstanser som uttalat sig om nu förevarande förslag har i allmänhet
varit positiva till detta. RF anför att den ekonomisk-politiska arsenal
som stabiliseringsutredningen redovisade i och för sig är tillräcklig för att
bedriva en effektiv ekonomisk politik men att prognoserna för den ekonomiska
utvecklingen ännu är alltför osäkra. En förbättring av prognoserna
framstår enligt RF som den mest angelägna åtgärden.
Utskottet har vid sin bedömning av förslaget kommit till slutsatsen att
det utredningsmaterial som står till förfogande och det utredningsarbete
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. <S samt. Nr 25
34
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
som kontinuerligt pågår är fullt tillräckligt för att tjäna som grundval för
stabiliseringspolitiken. Enligt utskottets mening ligger svårigheterna i att
utforma stabiliseringspolitiken inte i en bristande kännedom om medlen
för denna. Utskottet kan inte finna att stabiliseringspolitikens effektivitet
skulle ökas genom ytterligare allmänna utredningar i av motionärerna föreslagen
riktning och avstyrker därför motionsyrkandet.
I motionerna 1:539 och 11:664 yrkas bl. a. att riksdagen skall ge riksgäldskontoret
i uppdrag att verkställa en teknisk utredning rörande utgivning
av ett värdefast statligt obligationslån i mindre valörer och med inriktning
på småsparare bland allmänheten. Motionärerna avser främst utgivande
av värdefasta bostadsfinansieringslån.
Frågan om utgivande av värdefasta obligationslån för bostadsfinansieringen
behandlades för några år sedan av värdesäkringskommittén. Utredningen
fann i detta avseende att utgivande av sådana lån skulle erfordra
en omprövning av hyrespolitiken. Bostadsfinansieringens problem och hyrespolitiken
utreds för närvarande av särskilda offentliga utredningar.
Motionsyrkandet har rönt ett blandat mottagande hos remissorganen.
Förslaget avstyrks av bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige samt
Stockholms handelskammare men tillstyrks av TCO och KF, varjämte
Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar en utredning med vidare
syfte än vad som föreslagits av motionärerna. Riksgäldsfullmäktige redovisar
i sitt yttrande att en utredning i huvudsak motsvarande det av motionärerna
avsedda syftet utförts inom riksgäldskontoret.
Utskottet anser sig kunna inskränka sig till att, med hänvisning till riksgäldsfullmäktiges
yttrande, avstyrka motionsyrkandet.
Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att motionerna 1:310 och 11:379, såvitt de avser ombildning
av ekonomiska planeringsrådet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
B. att motionerna 1:539 och 11:664, såvitt de avser anordnande
av rundabordskonferenser i stabiliseringspolitiskt
syfte, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
C. att motionerna 1:539 och II: 664, såvitt de avser utredning
om inrättande av ett ekonomisk-socialt råd, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
D. att motionerna I: 559 och II: 658, avseende teknisk utredning
av en inkomstpolitik, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
E. att motionerna 1:310 och 11:379, såvitt de avser fogande
till nationalbudgeten av en redogörelse för arbetskraftsbalansen,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
-
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
35
F. att motionerna 1:556 och 11:671, om användande av
den indirekta beskattningen och avbetalningshandeln i konjunkturpolitiskt
syfte, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
G. att motionerna 1:310 och 11:379, såvitt de avser utredning
rörande avgiftsfinansiering av offentliga tjänster,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
H. att motionerna 1:549 och II: 668, avseende utredning
av samhällsekonomiens institutionella prägel, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
I. att motionerna 1:310 och 11:379, såvitt de avser framläggande
för riksdagen av ett samlat förslag till åtgärder
ägnade att hejda inflationen, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
J. att motionerna 1:539 och 11:664, såvitt de avser utredning
rörande ett värdefast statligt obligationslån, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 april 1966
På bankoulskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle*, Gustaf Henry Hansson, Palm,
Rönnberg, Stefanson, Lundberg, Manne Olsson* och Wikberg*;
från andra kammaren: herrar Regnéll, Hagnell, Bengtsson i Landskrona,
Larsson i Umeå, Ekström i Iggesund, Löfgren, Börjesson i Falköping
och Gustavsson i Ängelholm.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
vid utskottets hemställan under A.
1. av herrar Gustaf Henry Hansson, Lundberg och Regnéll, vilka ansett
dels att det stycke på s. 29 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Vid sin bedömning» och slutar med orden »politiska instansernas ställningstaganden»
bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:
»Utskottets bedömning av den i motionerna 1:310 och 11:379 föreslagna
utvidgningen av det ekonomiska planeringsrådet med representanter för
riksdagen har skett mot bakgrund av att den balansrubbning som inträtt
i den svenska ekonomien för sin lösning kräver åtgärder av betydligt mera
3*—Bihang till riksdagens protokoll 1966. H samt. Nr 25
36
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
genomgripande natur än de som regeringen föreslagit i finansplanen. Detta
gäller inte bara för stabiliseringspolitiken på kort sikt utan kanske i än
högre grad för den långsiktiga planeringen av den offentliga sektorns aktivitet.
Enligt utskottets mening kan den ständiga inflationen inte — såsom
ofta hävdas av regeringen — betraktas som en mer eller mindre ofrånkomlig
konsekvens av den fulla sysselsättningen utan måste tvärtom anses som
ett allvarligt hot mot denna. En ekonomisk politik som leder till att den
svenska ekonomiens internationella konkurrenskraft äventyras får olyckliga
konsekvenser för sysselsättningen och hämmar den ekonomiska tillväxten.
Utskottet, som är väl medvetet om att de samhällsekonomiska problemen
delvis är mycket svårlösta, finner i likhet med flera remissinstanser att ett
samråd om dessa frågor mellan intresserade parter är önskvärt. Härvid
synes en lämplig lösning vara att i första hand anknyta till ett redan existerande
organ. Enligt utskottets mening kan det önskvärda samrådet med
fördel åstadkommas genom en utvidgning av det ekonomiska planeringsrådet
med representanter för riksdagen och därmed för oppositionspartierna.
Ett på detta sätt utvidgat planeringsråd skulle kunna bli ett värdefullt
forum för fortlöpande diskussioner om stabiliseringspolitiken och utvecklingsproblemen
på längre sikt. I samband med den föreslagna utvidgningen
bör rådets uppgifter och resurser preciseras.»;
dels att utskottet under A. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 310 och II: 379,
såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte ombilda det s. k. ekonomiska
planeringsrådet och ge detta en allsidigare sammansättning
genom att även riksdagen och därmed oppositionspartierna
blir representerade samtidigt som rådets uppgifter och resurser
preciseras.»
vid utskottets hemställan under B.
2. av herrar Gustaf Henry Hansson, Stefanson, Lundberg, Wikberg, Regnéll,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson i Falköping, vilka ansett
dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 29 med orden
»Inte heller förslaget» och slutar på s. 30 med orden »det föreslagna samrådet»
bort ha följande lydelse:
»En viktig förutsättning för att stabiliseringspolitiken skall kunna bedrivas
framgångsrikt är att arbetsmarknadens och näringslivets organisationer
har förtroende för statsmakternas vilja och förmåga att trygga penningvärdet.
Om detta förtroende rubbas uppkommer på arbetsmarknaden
helt naturligt strävanden efter förhandskompensation för väntade prisstegringar,
strävanden som i och för sig är ägnade att ytterligare påskynda pris
-
37
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
stegringarna. Oberoende av drivkrafterna bakom inflationsutvecklingen
måste alla grupper vara ense om att motverka inflationen. Enligt utskottets
mening framstår det också som klart att arbetsmarknadens och näringslivets
organisationer samfällt är beredda att ta det ansvar som följer av deras
inflytande över samhällsekonomien. Regeringen bör därför ta initiativ till
ett samråd mellan dels regering, riksdag och kommuner, dels arbetsmarknads-
och näringslivsorganisationer och dels fristående ekonomisk expertis.
Ett sådant samråd skulle ge en allsidigare belysning av den samhällsekonomiska
utvecklingen och konjunkturpolitikens förutsättningar och darmed
komma att bli ett väsentligt medel att främja stabilitet i priser och
samhällsekonomi. Ett administrativt enkelt och även i övrigt lämpligt forum
för ett sådant samråd synes vara s. k. rundabordskonferenser, varom förslag
väckts i motionerna I: 539 och II: 664.»;
dels att utskottet under B. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 539 och II: 664,
såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala
att rundabordskonferenser med av utskottet angivna sammansättning
och syfte måtte användas som ett väsentligt
medel att främja stabilitet i priser och samhällsekonomi.»
vid utskottets hemställan under C.
3. av herrar Stefanson, Wikberg, Regnéll, Larsson i Umeå, Löfgren och
Börjesson i Falköping, vilka ansett
dels att det stycke på s. 30 i utskottets yttrande som börjar med orden
»De synpunkter utskottet» och slutar med orden »ett ekonomisk-socialt
råd» bort ha följande lydelse:
»De synpunkter utskottet i det föregående anfört i fråga om önskvärdheten
av att anordna rundabordskonferenser i stabiliseringspolitiskt syfte
kan utskottet i stort sett anlägga också på förslaget i motionerna 1: 539
och 11:664 om ett ekonomisk-socialt råd. Genom den samtidiga avvägning
av olika intressen som ett sådant råd skulle ge tilltälle till skulle förutsättningarna
för en effektiv stabiliseringspolitik utan tvivel förbättras. Att
inrätta ett råd av denna karaktär torde emellertid kräva ingående överväganden
med avseende på rådets ställning och funktion i förhållande till
redan existerande organ. Utskottet tillstyrker därför förslaget om att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall anhålla att utredning sker om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd.»;
dels att utskottet under C. bort hemställa,
»afl riksdagen med bifall till motionerna I: 539 och II: 664,
såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att utredning sker om inrättande av ett ekonomisksocialt
råd med stabiliseringspolitiska uppgifter.»
38 Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
4. av herrar Gustaf Henry Hansson och Lundberg, vilka ansett att det
stycke på s. 30 i utskottets yttrande som börjar med orden »De synpunkter
utskottet» och slutar med orden »ett ekonomisk-socialt råd» bort ha följande
lydelse:
»I avvaktan på att ett informellt samråd av detta slag prövas synes det
inte finnas anledning att verkställa utredning om inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd.»
vid utskottets hemställan under D.
5. av herrar Gustaf Henry Hansson, Lundberg och Regnéll, vilka ansett
dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 30 med orden
»Vid sin förnyade» och slutar på s. 31 med orden »komma att uppstå» bort
ha följande lydelse:
»Vid sin behandling av frågan har utskottet konstaterat att begreppet inkomstpolitik
givits olika innebörd. Vissa remissinstanser tolkar begreppet
såsom innebärande en faktisk statlig dirigering av inkomstbildningsprocessen,
medan motionärerna å sin sida klart uttalar att friheten att få förhandla
om löne- och inkomstbildningen inte ifrågasättes. Utskottet ansluter
sig för sin del till motionärernas tolkning av begreppet inkomstpolitik
såsom en uppfattning om önskvärdheten av en viss inkomstutveckling’.
Utskottet delar också den mening som flera gånger, senast i nu förevarande
sammanhang, uttryckts av bankofullmäktige, nämligen att det borde kunna
vara av värde att konkret utreda och ange utformningen av en inkomstpolitik.
Utskottet tillstyrker därför motionerna 1:559 och 11:658.»;
dels att utskottet under D. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna 1: 559 och II: 658
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en teknisk
utredning av en inkomstpolitik i syfte att stabilisera priser
och löner.»
vid utskottets hemställan under E.
6. av herrar Gustaf Henry Hansson, Lundberg och Regnéll, vilka ansett
dels att det stycke på s. 31 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Vid sin bedömning» och slutar med orden »avstyrker därför motionsyrkandet»
bort ha följande lydelse:
»Vid sin bedömning av förslaget har utskottet utgått från att god information
om tillgång och efterfrågan på arbetskraft måste betraktas som en
grundläggande förutsättning för att en effektiv arbetsmarknadspolitik skall
kunna bedrivas. Utskottet har funnit att en vidareutveckling av prognosmetoderna
är önskvärd och tillstyrker därför motionsyrkandet.»;
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
39
dels att utskottet under E. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 310 och II: 379,
såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte till nationalbudgeten foga en
redogörelse för arbetskraftsbalansen och prognoser för behov
och tillgång av arbetskraft.»
7. av herrar Stefanson, Wikberg, Larsson i Umeå, Löfgren och Bör jesson
i Falköping.
vid utskottets hemställan under G.
8. av herrar Gustaf Henry Hansson, Lundberg och Regnéll, vilka ansett
dels att det stycke på s. 32 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Med hänsyn till» och slutar med orden »denna fråga tillsättes» bort ha
följande lydelse:
»Långtidsutredningen har i sitt betänkande bl. a. understrukit prisbildningens
centrala betydelse för viktiga samhällsekonomiska avvägningsfrågor.
Utredningen konstaterar bl. a. att en rad köproblem accentuerats genom
åtgärder från statsmakternas sida som inneburit prissänkningar på
många offentliga tjänster. Motionärerna hävdar — och utskottet ansluter
sig till denna tankegång — att en viktig metod att begränsa den offentliga
sektorn är att i ökad utsträckning avgiftsbelägga olika typer av offentliga
tjänster. En avgiftsfinansiering i större utsträckning skulle också, via prisbildningsmekanismen,
ge underlag för en bättre prioritering av de offentliga
tjänsterna och sannolikt leda till en ur samhällsekonomisk synpunkt bättre
resursallokering. Enligt utskottets mening är dessa frågeställningar centrala
för bedömningen av den framtida inriktningen av samhällets resurser.
En samlad översyn av den här angivna problematiken framstår som angelägen.
Därvid måste givetvis också de sociala konsekvenserna av en ökad
avgiftsfinansiering beaktas.»;
dels att utskottet under G. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 310 och II: 379,
såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte närmare utreda möjligheterna
att genom avgifter finansiera vissa av de tjänster som offentliga
myndigheter erbjuder.»
vid utskottets hemställan under 1.
9. av herrar Gustaf Henry Hansson, Lundberg och Regnéll, vilka ansett
dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 33 börjar med orden
»Utskottet har vid» och på s. 34 slutar med orden »avstyrker därför motionsyrkandct»
bort ha följande lydelse:
40
Bankoatskottets utlåtande nr 25 år 1966
»De rekommendationer som stabiliseringsutredningen gjorde för några
år sedan har, i den utsträckning som de tillämpats i den ekonomiska politiken,
uppenbarligen inte varit tillräckliga för att åstadkomma en ändamålsenlig
efterfrågedämpande politik. Den av motionärerna föreslagna översynen
och aktualiseringen av den ekonomiska politikens medel i avsikt att
möjliggöra en politik som leder till stabilisering av penningvärdet är därför
enligt utskottets mening ytterligt angelägen.»;
dels att utskottet under I. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 310 och II: 379,
såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att Kungl. Maj :t måtte snarast förelägga riksdagen ett
samlat förslag till de åtgärder på den ekonomiska politikens
område som är ägnade att hejda inflationen och som föranledes
av nödvändigheten av att återställa betalningsbalansen
gentemot utlandet.»
10. av herrar Stefanson, Wikberg, Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping.
vid utskottets hemställan under J.
11. av herrar Gustaf Henry Hansson, Stefanson, Lundberg, Wikberg, Regnéll,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson i Falköping, vilka ansett
dels att det avsnitt på s. 34 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Motionsyrkandet har rönt» och slutar med orden »avstyrka motionsyrkandet»
bort ha följande lydelse:
»Motionsyrkandet har rönt---(= utskottet)---föreslagits av
motionärerna.
Riksgäldsfullmäktige har i sitt yttrande anfört att visst utredningsarbete
i denna fråga utförts inom riksgäldskontoret. Såvitt utskottet kan bedöma
motsvarar emellertid denna utredning inte det önskemål som motionärerna
framställt och i vilket utskottet instämmer. Utskottet tillstyrker därför
motionerna på denna punkt.»;
dels att utskottet under J. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 539 och II: 664,
såvitt nu är i fråga, måtte uppdraga åt riksgäldskontoret
att verkställa teknisk utredning rörande utgivning av ett
värdefast statligt obligationslån i mindre valörer och med
inriktning på småsparare bland allmänheten.»
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966 41
beträffande viss del av utskottets motivering i övrigt
12. av herrar Gustaf Henry Hansson, Stefanson, Lundberg, Wikberg,
Regnéll, Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson i Falköping, vilka ansett
att det stycke på s. 29 i utskottets yttrande som börjar med orden »Beträffande
alla de föreslagna» och slutar med orden »institutioner utanför
riksdagen» bort utgå ur yttrandet.
Särskilt yttrande
av herrar Stefanson, Wikberg, Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, vilka anfört:
Mot bakgrunden av den utveckling som skett och som kan förutses för
det närmaste året i fråga om penningvärde och samhällsekonomisk balans
har från vårt håll framlagts ett samlat stabiliseringspolitiskt program, som
kan sammanfattas sålunda.
1. Budgetplaneringen bör göras fastare, så att reformarbetet under en
framförliggande flerårsperiod tidsplaneras och angelägenhetsgraderas inom
ramen för de under perioden väntade statsinkomsterna. Planeringen bör
förslagsvis avse en femårsperiod. Planen skall ges en »rullande» karaktär
och således medge viss anpassning till det aktuella läget.
2. En nationalbudget i arbetskraftstermer bör upprättas i syfte att förbättra
grundvalen för en bedömning av de samhällsekonomiska resurserna.
3. En parlamentarisk översyn av statsutgifterna bör ske med vissa års
mellanrum i syfte att nå effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar. Tiden
är nu inne för en parlamentarisk utredning i frågan.
4. En skattereform bör beslutas av 1967 års riksdag efter i huvudsak de
riktlinjer som innefattas i allmänna skatteberedningens förslag.
5. Det enskilda sparandet bör stimuleras bl. a. genom att skattelättnader
medges för medel upp till visst belopp som insättes och står sparade
minst viss tid på särskilt sparkonto. Med sikte på att stimulera det långfristiga
sparandet bör tekniska förberedelser för utgivande av värdefasta
obligationer vidtas genom riksgäldskontorets försorg.
6. Konkurrensens värde för rationalisering, effektivitet och sänkta kostnader
för produktionen, inte minst inom byggnadsverksamheten, bör tillvaratas
konsekvent.
7. För att stärka medborgarnas förtroende för statsmakternas vilja och
förmåga att med kraft och målmedvetenhet arbeta för penningvärdets försvar
bör samråd ske mellan företrädare för det allmänna, arbetsmarknadens
organisationer, näringslivet och fristående ekonomisk expertis. Sådant
samråd, kanske inom ramen för rundabordskonferenser, bör syfta till att
klarlägga de samhällsekonomiska förutsättningarna för största möjliga
reella inkomstförbättring för alla grupper och att klargöra att denna bäst
42
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1966
uppnås genom att en allmän kostnadsuppressning undvikes. En fastare
form för sådana överläggningar erbjuder ett ekonomisk-socialt råd.
Vissa av de här skildrade förslagen behandlas i förevarande sammanhang.
De övriga förslag som från vårt håll framlägges i motionerna 1:539
och II: 664 är däremot hänvisade till behandling i andra utskott. Eftersom
förslagen hör nära samman och delvis griper in i varandra har vi
ansett det väsentligt att sammanfatta dem i detta särskilda yttrande.
FSSELTE AB. STHLM 66
614685