Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966
1
Nr 15
Utlåtande i anledning av motioner angående förvaltningen av allmänna
pensionsfonden, m. m.
Banko utskottet har till behandling i ett sammanhang upptagit följande till
utskottet hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 313 i första kammaren av herr Mattsson
m. fl. och nr 381 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemar sgården m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam parlamentarisk utredning rörande tilläggspensionssystemets samhällsekonomiska
verkningar, AP-fondens inverkan på näringslivet och fondförvaltningens
framtida utformning m. m. i enlighet med vad i motionerna
anförts;
2) de likalydande motionerna nr 217 i första kammaren av herr Ottosson
m. fl. och nr 282 i andra kammaren av herr Magnusson i Borås m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte med beaktande av vad i motionerna anförts igångsätta
utredning i syfte att — sedan AP-fonderna nått en med hänsyn till kravet
på likviditet och risken för konjunkturförsämring fullt betryggande storlek
och erfarenhet vunnits rörande storleken av arbetsgivarnas frivilliga avsättningar
till egna pensionsfonder — begränsa de årliga pensionsavgifterna till
AP-fonderna till vad som erfordras för täckande av fondernas löpande pensionsbetalningar
under året;
3) de likalydande motionerna nr 43 i första kammaren av herrar Ottosson
och Lundberg samt nr 77 i andra kammaren av herr Thylén m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa dels om
förslag till sådan ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning
att arbetsgivare erhåller möjlighet att för återlån få utnyttja de
ATP-avgifter som inbetalats under loppet av de fem senast förflutna åren
och att återlån skall få ske upp till 75 % av inbetalda avgifter, dels om en
utredning rörande utsträckande av amorteringstidens längd för återlån till
20 år;
4) de likalydande motionerna nr 550 i första kammaren av herrar Johan
Olsson och Harry Carlsson samt nr 663 i andra kammaren av herr Hamrin i
Jönköping m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära förslag om sådan ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens
förvaltning, att återlånerätt får ackumuleras under fem år, att
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 8 samt. Nr IS
2
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966
amorteringstiden utsträcks till 20 år och att möjlighet för återlån får utnyttjas
upp till 75 % av inbetalda avgifter.
Beträffande motiveringen för de gjorda yrkandena hänvisas, i den mån
redogörelse därför icke lämnas i det följande, till motionerna I: 313, 11:282,
II: 77 och II: 663.
Gällande bestämmelser rörande allmänna pensionsfonden
Enligt 19 kap. 5 § lagen om allmän försäkring skall arbetsgivares avgift
till försäkringen för tilläggspension samt sådan tilläggspensionsavgift som i
vissa fall erlägges av försäkrad utgå efter en procentsats, avvägd så att avgifterna
i förening med andra tillgängliga medel förslår icke blott till bestridande
av de utgifter som åvilar försäkringen utan även till den fondering
som finnes erforderlig. Enligt lag den 31 maj 1963 utgör procentsatsen för
åren 1965—1969 respektive 7 1/2, 8, 8 1/2, 9 och 9 1/2. Avgifterna tillföres
allmänna pensionsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för försäkringen
skall betridas.
I reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning (SFS
1959:293; ändringar SFS 1963: 78 och 1965: 132) stadgas, att fondförvaltningen
skall handhas av tre särskilda styrelser. Första fondstyrelsen förvaltar
avgifter erlagda för statens och kommunernas anställda, andra fondstyrelsen
avgifter erlagda för anställda i enskilda företag med minst tjugo
arbetstagare och tredje fondstyrelsen avgifter för anställda i enskilda företag
med mindre än tjugo arbetstagare även som de egenavgifter som erlagges
för inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Fondstyrelsernas
ledamöter utses av Kungl. Maj :t, flertalet efter förslag av organisationer som
företräder försäkrade och avgiftsbetalare.
Fondens tillgångar får enligt reglementet placeras dels i vissa slag av
obligationer och andra skuldförbindelser, dels i fordran hos vissa kreditinrättningar,
i den mån dessa beviljar avgiftsbetalare återlån av erlagda avgifter.
Reglerna om återlån är utformade på följande sätt. De kreditinrättningar
som äger bevilja återlån är riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, postgirokontoret,
sparbank, centralkassa för jordbrukskredit, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan och annan kreditinrättning
som Konungen godkänner. Återlån kan medges den som erlagt tilläggspensionsavgift
under föregående år och får uppgå till högst hälften av
det erlagda avgiftsbeloppet, under förutsättning att detta utgjort lägst 1 000
kronor. Minimisumman för återlån blir alltså 500 kronor. Kreditinrättning
som lämnar återlån får i sin tur från vederbörande fondstyrelse låna motsvarande
belopp mot fastställd räntesats. Rätten till återlån är icke ovillkor
-
3
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966
lig, utan kreditinrättningen, som under alla omständigheter svarar for återbetalning
av lånet från fondstyrelsen, prövar efter vanliga grunder den lånesökandes
kreditvärdighet och kan även fordra säkerhet som vid annan utlåning.
Kreditinrättningen har att amortera sitt lån ur allmänna pensionsfonden
med minst 10 procent årligen och under en tid av högst 10 år. I den
mån kreditinrättningen för sin del medger låntagare mindre amortering
eller längre löptid, övergår dennes återlån således till att bli ett lån av ordinär
typ.
Motionerna
I motionerna I: 313 och II: 381 uttalas, att den nyligen avslutade långtidsutredningen
inte kan anses tillgodose det krav på utredning av tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar m. in., som 1963 års riksdag
ställde. Med allmänna pensionsfondens ställning på kapitalmarknaden
är det enligt motionärerna naturligt att frågan om fondförvaltningens framtida
utformning måste få stor betydelse för näringslivets utveckling. Risken
för ekonomisk maktkoncentration måste uppmärksammas och en decentralisering
av fondförvaltningen eftersträvas. Ifrågavarande problem bor skyndsamt
prövas av en parlamentariskt sammansatt utredning, för vilken det av
långtidsutredningen sammanställda materialet bör vara av värde.
Maktkoncentrationen hos dem som förvaltar allmänna pensionsfonden påtalas
också i motionerna 1:217 och 11:282. Motionärerna erinrar om att
tidigare lagstiftning gav företagen möjlighet att avsätta en del av årets vinst
till särskilda pensionsfonder. Alltjämt förekommer genom den s. k. PRIförsäkringen
ett pensionssparande utanför allmänna pensionsfondens ram.
Denna försäkring är så uppbyggd att det väsentliga av nysparandet får
stanna kvar hos företagen. Genom en kollektiv säkerhet ansvarar de samgående
företagen gemensamt för fullgörandet av pensionsförpliktelserna.
Ett liknande system bör enligt motionärerna eftersträvas för förvaltningen
av den del av avgifterna till allmänna pensionsfonden som överstiger vad
som erfordras för att täcka fondens utgifter under året. En sådan partiell
decentralisering av allmänna pensionsfonden, varom utredning begäres,
skulle enligt motionärerna leda till bl. a. ökat företagssparande, större produktions-
och standardökning, säkrare pensionsutfästelser och möjlighet
till en för företagen och samhället lönande resultatutjämning.
I motionerna I: 43 och II: 77 samt I: 550 och II: 663 framhålles att återlånen
från allmänna pensionsfonden till särskilt de mindre företagen fått
synnerligen ringa omfattning. De mindre företagen befinner sig enligt motionärerna
i ett ogynnsamt läge på kreditmarknaden, varför en liberalisering
av återlånereglerna är önskvärd. De förändringar som anses böra komma
till stånd är införande av rätt att ackumulera upp till fem års återlåne
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966
möjligheter, vidgning av återlånemöjligheterna upp till 75 procent av avgiftsbeloppet
samt utsträckning av amorteringstiden för återlånen från 10
till 20 år.
Tidigare behandling av de i motionerna väckta frågorna
A. Tilläggspensionssystemets samhällsekonomiska verkningar
I anledning av proposition till 1963 års riksdag med förslag till lag angående
procentsatsen för uttag av avgift under åren 1965—1969 till försäkringen
för tilläggspension väcktes motioner vari yrkades, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla att en klarläggande samhällsekonomisk
analys av pensionssparande! utfördes, varvid särskilt AP-fondernas
verkan på det totala sparandets omfattning och ändrade struktur uppmärksammades,
samt att i samband härmed en översyn företogs av de till
pensionssystemet knutna reglerna för fondkapitalets placering och administration
med utgångspunkt från ett ovillkorligt beaktande av ATP-systemets
säkerhet.
Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande i ärendet
(nr 57) bl. a. följande:
Enligt vad som framgår av de i propositionen redovisade beräkningarna
kommer pensionsfonderna att redan under den femårsperiod, för vilken
avgiftsuttaget nu fastställes, uppgå till betydande belopp. Det skulle därför
enligt utskottets mening vara värdefullt om de samhällsekonomiska verkningarna
i olika avseenden av pensionssystemet blev föremål för utredning.
En sådan utredning, som torde ha förutsatts vid pensionssystemets införande,
bör också behandla frågor om fondbildningens inverkan på näringslivet,
tondbildningens omfattning och fondförvaltningens framtida utformning.
Vad utskottet anfört i fråga om en sådan utredning synes böra bringas till
Kungl. Maj :ts kännedom.
Kungl. Maj :t förordnade, att den sålunda begärda utredningen skulle utföras
inom ramen för den av finansdepartementet bedrivna planeringen av
den svenska ekonomiens utveckling på längre sikt. En redogörelse för denna
utredningsverksamhet återfinnes i propositionen 1963: 150 (bihang F),
vari bland frågor som borde utredas särskilt berörts finansieringsproblemen
inom näringslivet och utvecklingstendenserna på kreditmarknaden.
I början av år 1964 tillkallades överdirektören i konjunkturinstitutet
Böije Kragh att såsom särskild utredningsman verkställa den här angivna
utredningen om finansiella långtidsperspektiv inom samhällsekonomien. I
direktiven för denna utredning (riksdagsberättelsen år 1965, I Fi: 21) anges
syftet vara att utifrån en kartläggning av aktuella förhållanden söka klargöra
tendenserna på längre sikt vad beträffar sparandefördelning, kreditförmedling
och finansieringsbehov och analysera innebörden härav för den
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966 5
ekonomiska politikens målsättningar och utformning. När det gäller framtidsbedömningen
av utvecklingen på kreditmarknaden säges det på vissa
områden, speciellt för allmänna pensionsfonden, vara möjligt att i konkreta,
kvantitativa termer diskutera utbudsutvecklingen på relativt lång sikt. Tendensbedömningarna
på utbuds- och efterfrågesidorna säges böra sammanställas
i en totalkalkyl med alternativa uppsättningar av konsistenta antaganden.
Till dessa bedömningar skall anknytas en diskussion av riktlinjerna
för en ekonomisk politik på detta område, syftande till att skapa de
kreditmarknadsmässiga förutsättningarna för en önskvärd »real» utveckling.
Det säges här kunna bli fråga om behovet och möjligheterna att påverka
placeringsfördelning och kreditkanalisering bl. a. genom slussning via
allmänna pensionsfonden. Utredningen, som bedrivits vid sidan av det utredningsarbete
som redovisas i den av finansdepartementets sekretariat för
ekonomisk planering framlagda rapporten »Svensk ekonomi 1966—1970»
(SOU 1966: 1), beräknas bli slutförd under våren 1966.
1 motioner vid 1964 års riksdag yrkades att den utredning rörande tillläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar etc. som begärts av
1963 års riksdag skulle komma till stånd genom en särskild utredning med
parlamentarisk medverkan. I en till andra lagutskottets utlåtande nr 31 fogad
reservation hemställdes att dessa motioner inte skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd. Som motivering härför anförde reservanterna, efter att
ha redovisat Kungl. Maj :ts beslut med avseende på utredningen, att pensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar inte kan bedömas isolerade
från den samhällsekonomiska utvecklingen i övrigt och att det därför finge
anses lämpligt att utredningen skedde i den form Kungl. Maj :t förordnat.
Riksdagen anslöt sig till denna reservation.
Ett motsvarande yrkande väcktes i motioner vid 1965 års riksdag. Andra
lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande nr 64 ånyo till den pågående utredningen
om finansiella långtidsperspektiv inom samhällsekonomien. I enlighet
med utskottets förslag beslöt riksdagen att motionerna inte skulle föranleda
någon åtgärd.
B. Decentralisering av allmänna pensionsfonden
I den promemoria med förslag om fondförvaltning in. in. i samband med
en utbyggd pensionering (SOU 1958:4), som framlades av 1957 års pensionskommitté,
diskuterades frågan om en uppdelning av fondmedlen på
flera fonder. Kommittén anförde, att om eu sådan uppdelning drevs tillräckligt
långt de flesta problem, som eu stor, centralt förvaltad fond ger
upphov till, skulle kunna elimineras. En uppdelning efter näringsgrenar
och branscher — den ur praktisk synpunkt naturliga metoden —- skulle
emellertid alltför lätt urarta till ett kvoteringssystem genom att delfonderna
i första band tillgodosåg den egna branschens kreditbehov, övervägande skäl
6
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966
talade enligt kommitténs mening för en viss, begränsad uppdelning av pensionsfonden.
Kommittén förordade därför, att fondmedlen fördelades på tre delfonder.
Till den första skulle föras de av staten och kommunerna erlagda arbetsgivaravgifterna,
till den andra övriga arbetsgivaravgifter och till den tredje
egenavgifterna från icke-löntagare. Varje fond skulle förvaltas av en styrelse
med av Konungen förordnade ledamöter, av vilka flertalet skulle utses efter
förslag av dels organisationer representerande berörda arbetsgivare, dels
löntagarorganisationer och organisationer företrädande övriga försäkringstagare.
I propositionen nr 100 år 1959, vari bl. a. framlades förslag till reglemente
angående allmänna pensionsfondens förvaltning, uttalade föredragande departementschefen,
att förvaltningen av pensionsfonden enligt hans åsikt inte
borde innebära en maktkoncentration — vare sig för statliga eller andra intressen.
I enlighet härmed föreslogs, att förvaltningen skulle delas upp på tre särskilda
fondstyrelser. I dessa fondstyrelser skulle företrädare finnas för närmast
berörda parter utan att någon ensam hade majoritet. En sådan maktfördelning
torde, sade departementschefen, vara i princip väl jämförlig med
den som kunde tänkas råda, om en på privat väg fullt utbyggd pensionering
ägde rum i ett mindre antal stora företag.
Av pensionsfonden beräknades omkring 2/10 komma att förvaltas av första
fondstyrelsen, omkring 5/10 av andra fondstyrelsen och omkring 3/10
av tredje fondstyrelsen. En sådan uppdelning hade enligt departementschefens
mening den fördelen, att man undvek att låta en av förvaltningsenheterna
disponera över huvudparten av fonden. Medan den första fondstyrelsen
skulle förvalta de arbetsavgifter som erlades av arbetsgivare vilka
företrädde det allmänna, skulle andra fondstyrelsen förvalta arbetsgivaravgifter
från enskilda stora och medelstora företag och tredje fondstyrelsen
dels arbetsgivaravgifter från enskilda mindre företag, dels egenavgifter från
företagare m. fl. Under den tredje fondstyrelsen sammanfördes sålunda de
medel som i praktiken hänförde sig till småföretagarna.
Förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning
godtogs av riksdagen i väsentligen oförändrat skick.
Motioner av samma lydelse som de nu föreliggande motionerna I: 217 och
II: 282 har tidigare väckts vid 1965 års riksdag. Andra lagutskottet yttrade
därvid i sitt utlåtande nr 64, att enligt dess mening det i motionerna framförda
önskemålet om en decentralisering av allmänna pensionsfonden till
företagen var oförenligt med de principer som ligger till grund för handliavandet
av fondkapitalet. Utskottet var inte berett att ändra på dessa principer
och avstyrkte därför motionerna, som också avslogs av riksdagen.
Bankoutskottets utlåtande nr i5 år 1966
7
G. Reglerna för återlån ur allmänna pensionsfonden
I propositionen nr 100 år 1959, vari, såsom ovan nämnts, bl. a. framlades
förslag till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning, uttalade
föredragande departementschefen, att en betydande del av fondmedlen
i form av återlån borde gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.
Från det förslag till regler för återlån som framlagts av 1957 års pensionskommitté
hade departementschefen i olika hänseenden gjort avvikelser
i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Förslaget till reglemente blev vad
beträffar återlånereglerna godkänt av riksdagen i oförändrat skick. De
sålunda antagna reglerna gäller alltjämt.
Vid alla efterföljande riksdagar har väckts motioner vari hemställts om
ändringar i återlånereglerna i syfte att öka möjligheterna att använda pensionsmedlen
för företagens kapitalförsörjning. Motionsyrkandena har genomgående
avslagits av riksdagen. Andra lagutskottet har i sina utlåtanden
i ämnet (1960 nr 6, 1961 nr 56, 1962 nr 13, 1963 nr 2, 1964 nr 18 och 1965
nr 64) flera gånger uttalat, att de gällande återlånereglerna inte i alla avseenden
är helt ändamålsenliga. Dess avstyrkande av ändringsförslagen motiverades
åren 1960—1964 med att erfarenheter i någon större utsträckning
av reglernas verkningar ännu inte vunnits.
Över de motioner i ämnet som väcktes år 1965 inhämtade andra lagutskottet
remissyttranden från Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch
industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund
och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Om de i motionerna
framförda förslagen, vilka överensstämde med dem som väckts i de nu föreliggande
motionerna I: 43 och II: 77 samt I: 550 och II: 663, uttalade remissinstanserna
delade meningar. Löntagarorganisationerna ställde sig kritiska
mot förslagen. Sålunda ansåg LO och SACO, att motionerna icke borde
föranleda någon åtgärd, medan TCO anförde, att tillräcklig erfarenhet
ännu ej vunnits om återlånereglernas verkningar för att bestämmelserna
skulle bli föremål för översyn. Övriga remissinstanser var däremot i huvudsak
positiva. Förslaget alt återlånerätten skulle få ackumuleias undei
fem år tillstyrktes av SAF och Sveriges industriförbund samt Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen och Sveriges grossistförbund. De
fyra förstnämnda organisationerna tillstyrkte också uttryckligen en höjning
av lånegränsen från 50 till 75 procent. Amorteringstidens förlängning
till 20 år avstyrktes av Svenska bankföreningen men tillstyrktes av övriga
här nämnda organisationer. Dessutom förekom flera mera allmänt lillstyi -hande uttalanden. Sveriges grossistförbund fann sålunda ett framlagt förslag
om utredning av frågan om allmänna pensionsfondens möjlighetei att
8
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966
aktivt främja näringslivets utveckling vara väl motiverat. RLF tillstyrkte
ändringar i gällande reglemente i enlighet med motionernas syften. Sveriges
hantverks- och industriorganisation samt Sveriges lantbruksförbund
stödde tanken på en utredning rörande ändrade bestämmelser för återlån.
I sitt utlåtande (nr 64) över de ifrågavarande motionerna uttalade andra
lagutskottet, efter att ha redogjort för de nyss refererade remissyttrandena,
följande:
De nuvarande återlånereglerna är, såsom utskottet tidigare framhållit, inte
helt ändamålsenliga. Detta förhållande har också påpekats av flera remissinstanser.
Emellertid anser utskottet det inte lämpligt, att man med hänsyn
till frågans vikt och omfattning överväger ändringar i reglerna för fondkapitalets
placering när utredning pågår om finansiella långtidsperspektiv
inom samhällsekonomien. Med hänsyn härtill och då flera remissinstanser
avstyrkt ändringar i placeringsreglerna anser utskottet att nu ifrågavarande
motioner icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
I en reservation begärde vissa av utskottets ledamöter att riksdagen i skrivelse
till Kungi. Maj :t skulle anhålla dels om skyndsamt förslag till en sådan
reglementsändring att återlånerätt skulle få ackumuleras under fem år,
dels om utredning angående reformering av återlånebestämmelserna i övrigt.
Riksdagen följde utskottsmajoriteten.
Vissa statistiska uppgifter rörande allmänna pensionsfonden
I allmänna pensionsfondens årsredogörelse för år 1965 lämnas bl. a. följande
uppgifter.
Till allmänna pensionsfonden inflöt under året totalt 2 905,4 (föregående
år 2 441,7) milj. kr., varav 792,6 (656,9) milj. kr., 1 532,3 (1 309,7) milj. kr.
respektive 580,5 (475,1) milj. kr. tillfördes första, andra och tredje fondstyrelsen.
Av de under året influtna medlen kom sålunda på första, andra
och tredje fondstyrelsen respektive 27, 53 och 20 procent. För utgående pensioner
erfordrades 152,8 milj. kr., varav 42,8 milj. kr., 82,3 milj. kr. respektive
27,7 milj. kr. ställdes till förfogande av första, andra och tredje fondstyrelsen.
Fondens totala omslutning steg från 7 408,6 milj. kr. vid årets
början till 10 644,8 milj. kr. vid dess slut.
Under 1964 begärde banksystemet för återlån på basis av 1963 års avgifter
totalt 197,8 milj. kr. Motsvarande efterfrågan 1965 blev 307,2 milj. kr., varav
190,5 milj. kr. utbetalades före 1966 års ingång. Äterlånen uppgick vid 1965
års slut till 564,6 milj. kr., fördelade med 1,1 milj. kr. på första, 562,4 milj.
kr. på andra och 1,1 milj. kr. på tredje fondstyrelsen. De sistnämnda beloppen
motsvarar för andra fondstyrelsen 10,0 procent och för tredje fondstyrelsen
0,1 procent av placeringarna. Av fondens totala placeringar omfattade
återlånen under åren 1961—1965 respektive 0,2, 2,0, 2,7, 3,8 och 5,4
procent.
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966
9
Utskottet
Allmänna pensionsfonden ökade under år 1965 med 3,2 miljarder kr. och
hade vid årets utgång en sammanlagd omslutning av 10,6 miljarder kr. Med
hänsyn till den alltmera framträdande position som fonden intar bland
placerarna på kapitalmarknaden är det naturligt att såväl fondsystemets
verkningar på samhällsekonomien i stort som fondens betydelse för näringslivets
kapitalförsörjning blir föremål för en diskussion, vari önskemål
om utredningar och reformer frainföres.
Riksdagen beslöt 1965 att hos Kungl Maj:t anhålla om en utredning av
pensionssystemets samhällsekonomiska verkningar. Fondbildningens inverkan
på näringslivet, fondbildningens omfattning och fondförvaltningens
framtida utformning hörde till de frågor som därvid ansågs böra behandlas.
Kungl. Maj :t förordnade att denna utfedning skulle utföras inom ramen
för den av finansdepartementet bedrivna planeringen av den svenska ekonomins
utveckling på längre sikt. I motioner såväl 1964 som 1965 yrkades, att
den begärda utredningen skulle komma till stånd genom en särskild utredning
med parlamentarisk medverkan. Riksdagen avslog emellertid dessa
yrkanden under hänvisning till att pensionssystemets samhällsekonomiska
verkningar inte kan bedömas isolerade från den samhällsekonomiska utvecklingen
i övrigt och att därför den av Kungl. Maj :t valda formen för utredning
vore lämplig.
I motionerna 1:313 och 11:381 uttalas nu, att den inom finansdepartementet
utförda långtidsutredningen, vars resultat nyligen redovisats i rapporten
»Svensk ekonomi 1966—1970», inte kan anses tillgodose det av riksdagen
ställda kravet på eu utredning av tilläggspensionssystemets samhällsekonomiska
verkningar. Motionärerna begär att en parlamentariskt sammansatt
utredning skall få till uppgift att skyndsamt pröva hithörande frågor.
Vid sidan av det utredningsarbete som utmynnat i nyssnämnda rapport
pågår en särskild utredning om finansiella långtidsperspektiv inom samhällsekonomin,
vilken verkställes av överdirektören i konjunkturinstitutet
Börje Kragh. Av direktiven för denna utredning och av uppgifter som lämnats
om dess arbete framgår, att det är i detta sammanhang som de speciella
problemen rörande allmänna pensionsfondens samhällsekonomiska verkningar
framför allt uppmärksammas. Utredningen beräknas bli avslutad
under våren 1966.
Enligt utskottets bedömning kan den här nämnda utredningen väntas ge
en grund av fakta och teoretiska överväganden som är nödvändig för en
vidare diskussion av fondbildningen och fondförvaltningen med tanke på
eventuella ändringar i nuvarande system. Alt i nuvarande läge, innan pågående
grundläggande undersökningar avslutats, tillsätta en parlamentarisk
10
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966
utredning i ämnet finner utskottet icke motiverat. Utskottet anser sig därför
icke böra tillstyrka bifall till motionerna I: 313 och II: 381.
Det förslag som framställes i motionerna I: 217 och II: 282 går ut på en
genomgripande förändring av formerna för den fondbildning som ingår i
tilläggspensionssystemet. Den del av pensionsavgifterna som överstiger vad
som erfordras för att täcka löpande utgifter för pensionsbetalning bör enligt
motionärerna få avsättas inom företagen, varvid garanti för de avsatta
medlen skall erhållas genom kollektivt ansvarstagande i regi av företagens
intresseorganisationer.
Utskottet vill erinra om att frågan om de genom pensionsavgifterna inflytande
medlens fördelning på flera fonder var föremål för grundliga överväganden
i samband med utarbetandet av det system för fondförvaltningen
som nu tillämpas. Bland de synpunkter som därvid blev vägledande var å
ena sidan att förvaltningen av pensionsfonden inte fick innebära en maktkoncentration,
vare sig för statliga ''eller andra intressen, å andra sidan att
en uppdelning av fondmedlen inte fick urarta till ett kvoteringssystem enligt
vilket de från en bransch inflytande avgiftsmedlen i första hand användes
för att tillgodose branschens egna kreditbehov. Den fördelning på tre delfonder
som kan sägas ha skett genom att förvaltningen av pensionsfondens
medel överläts på tre olika styrelser var uttryck för en avvägning mellan
dessa olika synpunkter. En sådan decentralisering av medelsförvaltningen
som föreslagits i motionerna I: 217 och II: 282 skulle förutsätta en fullständig
omprövning av de principer som hittills legat till grund för handhavandet
av fondkapitalet. Utskottet anser för sin del att dessa principer i det väsentliga
bör vidmakthållas för framtiden och är inte berett att förorda att en
sådan utredning som begärts i de sistnämnda motionerna kommer till stånd.
I återstoden av de nu föreliggande motionerna framföres önskemål om
ändringar i gällande regler för återlån ur allmänna pensionsfonden. Ett för
motionerna gemensamt krav är att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall hemställa
om förslag till sådan ändring i reglementet angående fondens förvaltning
att återlånerätt får dels ackumuleras under fem år i stället för att
som nu avse blott avgiftsmedel som inbetalats under föregående år, dels
gälla 75 procent av inbetalda avgifter i stället för som nu 50 procent. Samtliga
motionärer önskar också en utsträckning av amorteringstidens längd
för återlån från 10 till 20 år. Medan i motionerna 1:550 och 11:663 hemställes
att riksdagen direkt skall begära förslag om en sådan reglementsändring,
begränsas yrkandet i motionerna 1:43 och 11:77 till att avse en
utredning rörande den föreslagna utsträckningen av amorteringstiden.
Förslag i samma riktning som de här nämnda har framförts i motioner
varje år sedan år 1960. Andra lagutskottet, som tidigare avstyrkt motioner
av detta slag under uttalande av att man ännu inte i större utsträckning
vunnit erfarenheter av hur återlånereglerna verkade, hänvisade i sitt förra
året avgivna utlåtande i ämnet till den pågående utredningen om finan
-
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966 11
siella långtidsperspektiv inom samhällsekonomin. Innan denna utredning
slutförts borde, ansåg andra lagutskottet, en så viktig fråga som den om
ändring i återlånereglerna inte upptagas till övervägande. Samtidigt framhölls
dock, att dessa regler inte kunde anses vara helt ändamålsenliga.
Bankoutskottet vill för sin del instämma i andra lagutskottets här redovisade,
av riksdagen godkända uttalande. Vad bankoutskottet ovan yttrat
om den ordning i vilken reformönskemål rörande pensionsfondens förvaltning
bör behandlas är tillämpligt även i detta fall, varför utskottet avstyrker
bifall till de föreliggande motionerna om ändrade återlåneregler. I detta
sammanhang finner utskottet anledning att påpeka, att mera liberala villkor
för återlån inte i och för sig är ägnade att öka den andel av allmänna pensionsfondens
medel som tillföres näringslivet. Genom placering i obligationer,
förlagsbevis och vissa lån som förmedlas av hypoteksaktiebolag
bidrar pensionsfonden på andra vägar till näringslivets kapitalförsörjning.
Utmärkande för återlånen är främst, att de kommer just de företag till del
som inbetalat motsvarande pensionsavgifter. Kapitalintensiva företag och
företag stadda i snabb expansion torde alltså, oberoende av hur återlånereglerna
utformas, icke kunna draga lika stor nytta som övriga företag av
möjligheten till återlån.
Åberopande vad här anförts hemställer utskottet,
A. att motionerna I: 313 och II: 381 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
B. att motionerna I: 217 och II: 282 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
C. att följande motioner, nämligen
1) 1:43 och II: 77,
2) I: 550 och II: 663,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 mars 1966
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Hilding, Åke Larsson, Palm,
Nils Theodor Larsson, Larfors och Ottosson;
från andra kammaren: herr Regnéll, fru Renström-Ingenäs, herrar
Hagnell, Berglund, Franzén i Motala, Börjesson i Glömminge, Bengtsson i
Landskrona och Larsson i Umeå.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966
Reservationer
vid utskottets hemställan under A.
1) av herrar Hilding, Nils Theodor Larsson, Ottosson, Regnéll, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson i Umeå, vilka ansett,
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 9 med orden
»Vid sidan av» och slutar på s. 10 med orden »I: 313 och II: 381» bort utbytas
mot ett stycke av följande lydelse:
»Den pågående utredningen rörande finansiella långtidsperspektiv inom
samhällsekonomin är en ren expertutredning, som torde komma att redovisa
dels vissa empiriska undersökningsresultat, dels vissa teoretiska överväganden.
För att en vidare diskussion av fondbildningen och fondförvaltningen
med sikte på en reform av nuvarande system skall kunna komma
till stånd anser utskottet det erforderligt med en parlamentarisk utredning,
som möjliggör insyn för och medverkan från skilda meningsriktningar.
Utskottet finner det angeläget att en sådan utredning skyndsamt kommer
till stånd och tillstyrker därför det i motionerna I: 313 och II: 381 väckta
yrkandet härom. Utskottet vill framhålla, att det material som den nu pågående
undersökningen frambringar givetvis blir av betydande värde för
den parlamentariska utredningen.»;
dels att utskottet under A. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna 1:313 och
II: 381 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
parlamentarisk utredning rörande tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar, allmänna pensionsfondens
inverkan på näringslivet och fondförvaltningens
framtida utformning m. m. i enlighet med vad utskottet
ovan anfört.»
vid utskottets hemställan under B.
2) av herrar Ottosson och Regnéll, vilka ansett,
dels att det stycke på s. 10 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Utskottet vill erinra» och slutar med orden »kommer till stånd» bort ha följande
lydelse:
»Ett system med en i viss mån decentraliserad förvaltning av de avgiftsmedel
som nu inflyter till allmänna pensionsfonden skulle otvivelaktigt
medföra stora fördelar. Den påtagliga risk för en alltför stor maktkoncentration
som är förknippad med det nuvarande förvaltningssystemet skulle
härigenom kunna undvikas. Likaså skulle risken för felinvesteringar nedbringas.
Samtidigt skulle företagssparandet påverkas i gynnsam riktning
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966
13
och företagens kreditproblem bli väsentligt lättare att lösa. Även från säkerhetssynpunkt
skulle en sådan lösning vara fördelaktig. Utskottet finner
det av de skäl som här angivits angeläget att en utredning om en begränsning
av avsättningen till allmänna pensionsfonden kommer till stånd och
tillstyrker alltså det i motionerna 1:217 och 11:282 framförda förslaget
härom.»;
dels att utskottet under B. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 217 och
II: 282 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte med beaktande av vad utskottet anfört igångsätta
utredning i syfte att — sedan allmänna pensionsfonden
nått en med hänsyn till kravet på likviditet och risken
för konjunkturförsämring fullt betryggande storlek och
erfarenhet vunnits rörande storleken av arbetsgivarnas frivilliga
avsättningar till egna pensionsfonder — begränsa de
årliga pensionsavgifterna till allmänna pensionsfonden till
vad som erfordras för täckande av fondens löpande pensionsbetalningar
under året.»
vid utskottets hemställan under C.
3) av herrar Hilding, Nils Theodor Larsson, Ottosson, Regnéll, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson i Umeå, vilka ansett,
dels att det stycke på s. 11 i utskottets utlåtande som börjar med orden
»Bankoutskottet vill» och slutar med orden »möjligheten till återlån» bort ha
följande lydelse:
»Bankoutskottet vill för sin del understryka andra lagutskottets uttalande,
att återlånereglerna i sin nuvarande utformning inte är ändamålsenliga.
I första hand synes det önskvärt att den nu gällande snäva tidsgränsen
för återlånerätt vidgas, så att återlånerätten inte förfaller kalenderårsvis
utan får ackumuleras under en tid av fem år. En sådan ändring av återlånereglerna
skulle vara av särskilt värde för många mindre företag, som nu
i praktiken är utestängda från möjligheten till återlån. Även en utvidgning
av den andel av inbetalda avgifter som berättigar till återlån framstår som
angelägen. Härutöver synes en förlängning av amorteringstiden från 10 till
20 år vara motiverad. Att såsom föreslagits i motionerna 1:43 och II: 77
verkställa en särskild utredning rörande sistnämnda fråga förefaller icke
erforderligt. Riksdagen bör därför hemställa att Kungl. Maj :t omedelbart
framlägger förslag till de reglementsändringar som angivits i de sistnämnda
motionerna samt i motionerna I: 550 och II: 663.»;
14
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1966
dels att utskottet under C. bort hemställa,
»att riksdagen i anledning av motionerna 1:43 och
II: 77 samt I: 550 och II: 663 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till sådan ändring av reglementet
angående allmänna pensionsfondens förvaltning att återlånerätt
får ackumuleras under fem år, att återlån får ske
upp till 75 procent av inbetalda avgifter och att amorteringstiden
för återlån utsträckes till 20 år.»
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 66002