Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1966

1

Nr 5

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga
ändamål och om andra åtgärder för att
stimulera sådana gåvor.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:58 av herr Schött m.fl. och 11:95 av herr
Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande införande av rätt för fysiska
personer till avdrag vid beskattningen för gåvor upp till viss maximigräns
till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål;

2) de likalydande motionerna 1:514 av herr Thorsten Larsson m.fl. och
11:624 av herr Johansson i Skärstad m.fl., vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av behovet och möjligheterna
att stimulera enskilda personer att lämna bidrag och gåvor till
religiösa och ideella organisationer m.fl. insatser till förmån för allmännyttiga,
humanitära och vetenskapliga ändamål, undervisning och kulturminnesvård
m.m. i enlighet med vad i motionerna anförts»; ävensom

3) motionen II: 73 av herrar Fridolfsson i Stockholm och Oskarson, vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande införande av avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
för belopp som den skattskyldige skänkt till religiösa, humanitära, kulturella,
vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:514, 11:73 och 11:95.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och
därtill hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning
inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörelse 1—8183

66 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. Nr 5.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1966

idkare till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren
företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala
institutioner (se t.ex. RÅ 1941 ref. 5, RÅ 1941 Fi not. 534, RÄ 1943 ref. 20
och RÅ 1950 Fi not. 670).

Enligt utslag den 9 februari 1950 (RÄ 1950 ref. 7) har avgift till mosaiska
församlingen i Stockholm inte ansetts avdragsgill vid taxering till
statlig inkomstskatt.

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga,
humanitära m. fl. ändamål har tidigare upprepade gånger varit
föremål för riksdagens behandling. Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och
1942 års riksdagar föreskrevs sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att
vid taxering visst år enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren.
Denna avdragsrätt tillämpades senast vid 1943 års taxering.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t
medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
aren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande
visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av
nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast
om gåvobeloppet uppgått till minst 1 000 kronor.

De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden
och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan
avdragsrätt varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats,
att bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer,
som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet
städse framhållit, att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga
ändamål inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan
i förekommande fall genom direkta bidrag från statens sida.

Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden
om avdragsrätt för gåvor.

Bl. a. hemställdes vid 1956 års riksdag att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skulle begära utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
med förslagsvis belopp upp till tio procent av den taxerade inkomsten
och ett högsta avdragsgillt belopp av 1 000 kr., om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål. Bevillningsutskottet fann i sitt av
riksdagen godkända betänkande nr 34 lämpligt att skattelagssakkunniga
vid sin prövning av frågan om avdrag för periodiskt understöd jämväl tog
principiell ställning till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga
ändamål och därvid övervägde de synpunkter motionärerna anfört.

1 ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser
om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 är 1966

avdragsrätt för studieunderstöd, in. in. har skattelagssakkunniga behandlat
frågan om avdrag för periodiskt understöd och gåvor till allmännyttiga
ändamål. De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten
att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver
stöd ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Del kan vid förutsättningslöst
övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i annan form,
om understöd från det allmännas sida över huvud taget anses böra ifragakomma,
särskilt om införande av avdragsrätt i och för sig skulle åstadkomma
olägenheter. För en bedömning är det emellertid i första hand av
betydelse att undersöka, vilka invändningar som kan framställas mot den
ifrågasatta utvidgningen av avdragssystemet vid den direkta beskattningen.

I detta hänseende har de sakkunniga bl. a. anfört följande.

Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande
bestämmes skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara
inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för
inkomstens förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället
(existensminimum). Däremot anses det i princip inte vara av betydelse
för skatteförmågan hur inkomsten i övrigt av den skattskyldige i enlighet
med hans eget bestämmande disponeras för levnadskostnader, gåvor eller
sparande. Från denna regel föreligger undantag egentligen endast så till
vida, att avdrag av sociala skäl medges för vissa försäkringspremier. Med
hänsyn till anförda omständigheter skulle avdragsrätt för frivilliga understöd
till allmännyttiga ändamål kunna betecknas såsom ett avsteg från de
grunder, enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen
torde alltså icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten.
Häremot kan ej med skäl invändas, att det skulle förhålla sig annorlunda,
om givaren utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av
förevarande art. En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse
för skatteförmågan lika litet som skyldighet att verkställa avbetalningar
å bosättningslån eller andra skulder.

Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag
därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårbedömligt
och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnade bidrag,
kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare till följd av
den höga marginalskatten hade möjlighet att med mindre personlig uppoffring
stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda. Omfattningen av de
bidrag, som skulle erhållas till de olika ändamålen, bleve i icke ringa mån
beroende av den energi och måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsamlingen
handhades. Att bidragens antal och storlek icke alltid skulle
rätta sig efter ändamålets angelägenhetsgrad och behovets storlek är uppenbart.

Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidiag skulle ge
avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning av de
kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste årtiondena
skett, tillgodoses genom sådan verksamhet en mängd ytterst skiftande
ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyttighet men bc Bihang

till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. År 5.

2—8183 60

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1966

träffande vilka det kan diskuteras, om det allmänna bör lämna stöd genom
skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen mera
exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka bidrag med
avdragsrätt kunde ges. Varje bestämmelse i sådan riktning av mera allmänt
innehåll skulle otvivelaktigt ge upphov till en mängd skattetvister. Beskattningsmyndigheterna
torde ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa avgöranden,
särskilt med hänsyn till att åtskilliga institutioner och sammanslutningar
bedriver verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan huruvida
och på vad sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva att villkoren för
avdragsrätt vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.

I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana former
att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att bidragen
utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av kollekt eller
liknande insamlingar.

Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar,
som arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådan avgift får enligt
20 § KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter
(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader i förvärvskälla)
skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.

Av nu angivna skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda en
självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga
har emellertid även framkastat tanken att — om det skulle befinnas
angeläget att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till skattskyldigs
utgifter av den beskaffenhet, varom här är fråga — en annan utväg än att
tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas. Enklast kunde detta ske
genom att bestämmelserna om det nuvarande avdraget för försäkringspremier
o. d. ändrades så, att avdragsrätten omfattade även avgifter eller bidrag
till vissa andra ändamål än försäkringar. Avdragsrätten skulle därvid såsom
nu vara begränsad till vissa maximibelopp. Åtskilliga avgifter och bidrag
till allmännyttiga ändamål eller till sammanslutningar hade ur social
synpunkt ett värde, som kunde jämföras med försäkringsverksamhetens,och
det kunde därför icke anses föreligga avgörande principiella skäl mot att
skattskyldig medgavs en friare valrätt i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande
av sociala skäl betingade avdrag. Tekniskt skulle eu sådan ändring
kunna genomföras på jämförelsevis enkelt sätt genom ändring av 46 § 2
mom. kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

Motioner rörande avdrag vid beskattningen för bidrag till humanitära,
litterära, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål
har däretter flera gånger varit föremål för riksdagens uppmärksamhet,
bl. a. år 1961, 1964 och 1965, men alltid avvisats.

Bevillningsutskottet har, då fråga om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga
och liknande ändamål varit under dess prövning, upprepade gånger
uttalat att regler av förevarande art innebar en klar avvikelse från grundläggande
principer i den svenska skattelagstiftningen samt hävdat att sam -

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1966

hällets stöd åt dylika ändamål inte borde ske i form av skattelättnader för
de enskilda bidragsgivarna. Utskottet har också erinrat om att införandet
av en avdragsrätt för gåvor skulle direkt strida mot och troligen tillintetgöra
planerna på en definitiv källskatt.

Av innehållet i förevar ande motioner må här återges följande.

Motionärerna i motionerna 1:58 och 11:95 framhåller bl. a. att det torde
råda allmän enighet om nyttan och värdet av det arbete som bedrives av
t. ex. humanitära, kulturella, religiösa och vetenskapliga organisationer.
Denna verksamhet utgör ett värdefullt komplement till samhällets egna
institutioner, exempelvis i kamp mot alkoholmissbruk och ungdomsbrottslighet
samt i det allmänna sociala hjälparbetet. Skäl föreligger alltså för ett
samhällets stöd till dessa organisationer. Motionärerna anser att ett statligt
bidragssystem inte behöver utesluta avdragsrätt för gåvor. En dylik avdragsrätt
skulle nämligen otvivelaktigt medföra ett ökat intresse hos skattebetalarna
att gynna olika samhällsgagnande verksamheter och därmed tillföra
organisationerna större resurser än enbart statsbidrag, vilkas storlek
av finansiella skäl ofta är otillfredsställande. Motionärerna framhåller att
en avdragsrätt för gåvor skulle ligga i linje med den rätt till avdrag, som
redan enligt nu gällande regler av sociala skäl föreligger i fråga om försäkringspremier
o. d., samt erinrar om att många länder sedan länge haft
en avdragsrätt av denna art. Avdragsrätten bör vara begränsad till vissa
maximibelopp och kan kombineras med det nu gällande avdraget för försäkringspremier.
Därvid bör naturligtvis dettas maximibelopp omprövas.

Även i motionerna 1:514- och 11:624 framhålles att starka skäl finnes för
samhället att stimulera enskilda gåvor och bidrag till allmännyttiga ändamål,
men enligt motionärernas mening inger regler om avdragsrätt vid
beskattningen för sådana gåvor alltför stora betänkligheter. Vid vissa tillfällen
har samhället emellertid stimulerat bidrag till insamlingar för angelägna
ändamål på sätt som medfört att olägenheterna med en sådan avdragsrätt
eliminerats. För budgetåren 1953/54 och 1954/55 beviljade således
riksdagen anslag till främjande av cancerforskningen, vilka skulle utgå
med samma belopp som insamlades genom gåvor, dock med högst 10 milj.
kronor sammanlagt för de båda budgetåren. Vid två senare tillfällen har
riksdagen vidare beviljat anslag för liknande stöd till insamlingarna »Sverige
hjälper». Erfarenheterna vid dessa tillfällen har varit goda, och den
praktiserade metoden bör kunna tillämpas i ökad omfattning.

Motionärerna anser obestridligt att åtskilliga andra ändamål kan anses
lika angelägna och behjärtansvärda som de ändamål till vilka stöd lämnats
på nämnda sätt och ifrågasätter om inte statsmakterna, efter det ändamålen
närmare preciserats och en lämplig form för prövning av dessa ärenden
tillskapats, varje år borde anslå ett skäligt belopp till stimulans av gåvor
och bidrag till allmännyttiga ändamål. Det bör även prövas i vad mån stödet

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1966

kan lämnas i form av avdrag med visst högsta belopp direkt på den statliga
inkomstskatten, en metod som gör samhällets stimulans oberoende av
bidragsgivarens inkomstförhållanden.

I motionen 11:73 slutligen framhålles att frågan om avdragsrätt vid beskattningen
för belopp som skänkts till organisationer med ändamål att
bedriva allmänt och socialt nyttig verksamhet med religiös, humanitär,
kulturell, vetenskaplig och därmed jämställd inriktning ännu icke erhållit
en för mycket stora grupper av vårt folk tillfredsställande lösning. Den
till årets riksdag överlämnade statsverkspropositionen bebådar en något
större generositet gentemot vårt lands kulturliv. Men detta kan inte utesluta
behovet för att icke säga nödvändigheten av stöd från enskil
organisationer varom här är fråga.

Riksdagens intill nu visade motvilja att bifalla framlagda motioner om
utredning av här förevarande spörsmål är för de stora delar av vårt folk
som är intresserade för de ideella strävandena helt oförklarlig. Det finns
mindre angelägna problem, som berört mindre delar av vårt folk, vilka
blivit föremål för begärd utredning. Mot bakgrund härav synes det helt
omotiverat att längre förvägra en betydlig del av Sveriges folk den utredning,
som man med sådan otålighet väntat på i många år.

Utskottet

I samtliga de motioner, som utskottet i förevarande sammanhang har att
behandla, har framställts yrkanden om utredning av frågan om avdragsrätt
för gåvor till ideella och religiösa organisationer. Enligt motionerna
1:58 och 11:95 bör avdraget maximeras till visst belopp, medan enligt motionerna
1:514 och 11:624 särskilt bör prövas i vad mån avdraget bör ske med
visst högsta belopp direkt på den statliga inkomstskatten. I motionen 11:73
slutligen föreslås att avdragsrätten skall gälla vid taxering till statlig inkomstskatt.

Allmän enighet torde råda om nyttan och värdet av det arbete som utföres
av t. ex. humanitära, kulturella, religiösa och vetenskapliga organisationer.
Dessas ekonomiska situation har under senare år försämrats främst
genom att det allt högre skattetrycket försvårat enskilda bidragsgivares
möjligheter att främja organisationernas intressen. En sådan utveckling
kan inte anses tillfredsställande. De ideella organisationernas verksamhet
utgör ett värdefullt komplement till samhällets egna institutioner både i
det allmänna sociala hjälparbetet och i kampen mot alkoholmissbruk och
ungdomsbrottslighet. Även på andra områden är de ideella organisationernas
arbete av värde för samhället. Det måste därför anses vara ett direkt
samhällsintresse att medborgarna i stället för att använda hela sin inkomst
för egen räkning stöder och av statsmakterna stimuleras att stödja de ideel -

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1966 7

la organisationernas verksamhet inte minst i ett läge, där staten av finansiella
skäl inte har möjlighet att själv ge önskvärt stöd.

Det har stundom gjorts gällande att samhällets stöd åt de ideella organisationerna
bör ges uteslutande i form av bidrag och inte genom beredande
av förmåner vid beskattningen. Häremot kan den invändningen göras
att det knappast kan vara ett allmänintresse att samhällets hela ekonomiska
stöd åt ideell verksamhet ges i form av anslag. Ett system med skattefrihet
för enskilda bidrag intill visst belopp torde ofta kunna vara en smidigare
och bättre väg att tillgodose organisationernas intressen.

Som ett skäl mot införande av en rätt till avdrag för gåvor och bidrag
till ideell verksamhet har flera gånger anförts att en sådan avdragsrätt
skulle vara förenad med avsevärda administrativa svårigheter, bl. a. därigenom
att avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle
berättiga till avdrag, skulle ge upphov till en mängd skattetvister. Häremot
kan invändas att i åtskilliga främmande länder uppenbarligen med
stor framgång — införts en avdragsrätt för bidrag till ideell verksamhet.
USA, Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland, Italien, Grekland samt, bland
våra nordiska grannländer, Danmark och Finland har således bestämmelser,
som alla medger avdragsrätt för bidrag av förevarande art.

Med det anförda anser utskottet sig böra biträda motionärernas uppfattning
att en utredning av spörsmålet om gåvor till ideella organisationer
bör komma till stånd.

Under åberopande av vad sålunda anförts far utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1:58
av herr Schött m. fl. och 11:95 av herr Gustafsson i Borås
m. fl., de likalydande motionerna 1:514 av herr Thorsten Larsson
m. fl. och 11:624 av herr Johansson i Skärstad m. fl. samt
motionen 11:73 av herrar Fridolfsson i Stockholm och Oskarson
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande införande av viss rätt till avdrag vid den statliga inkomstbeskattningen
för belopp, som den skattskyldige skänkt
till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga eller eljest
uppenbart allmännyttiga ändamål.

Stockholm den 22 februari 1966

På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1966

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Stefanson, Yngve Nilsson*, Wärnberg, Elofsson*.
Tage Johansson, Erik Filip Petersson* och Enarsson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Gustafson i Göteborg, Kärrlander*,
Vigelsbo, Asp, Eriksson i Bäckmora, Andersson i Essvik, Larsson
i Umeå, Lothigius*och Hammarsten.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken Ranmark, herrar Wärnberg,
Tage Johansson, Brandt, Kärrlander, Asp, Andersson i Essvik och
Hammarsten, vilka

dels ansett, att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 6
med orden »Allmän enighet» och slutar på s. 7 med orden »till stånd»,
bort ha följande lydelse:

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har frågan om
avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till olika allmännyttiga ändamål
upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling. Under
åren före och under det andra världskriget medgavs rätt till avdrag vid beskattningen
för bl. a. gåvor till internationellt hjälparbete för lindrande
av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. Dessa medgivanden
var emellertid alla begränsade till tiden och föranledda av speciella förhållanden.

Då under senare år motionsyrkanden framförts i riksdagen om införande
av avdragsrätt för gåvor till olika ändamål, har dessa yrkanden genomgående
avvisats. Därvid har från riksdagens sida uttalats att regler av förevarande
art innebär en klar avvikelse från grundläggande principer i den
svenska skattelagstiftningen och att främjandet av allmännyttiga eller liknande
ändamål bör ske, inte genom beredande av lättnader vid beskattningen,
utan genom direkta statliga bidrag.

Utskottet vill också erinra om att skattelagssakkunniga i ett den 20 december
1956 dagtecknat betänkande framfört åtskilliga, enligt utskottets mening
tungt vägande skäl av principiell och annan art mot en avdragsrätt
för gåvor till allmännyttiga ändamål.

På grund härav och då införandet av en dylik avdragsrätt enligt utskottets
uppfattning direkt strider mot planerna på en definitiv källskatt
avstyrker utskottet motionerna.

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1966

9

dels ock ansett, att utskottet bort hemställa,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:58 av herr Schött m. fl.
och 11:95 av herr Gustafsson i Borås m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:514 av herr Thorsten Larsson
m. fl. och 11:624 av herr Johansson i Skärstad m. fl., samt

3) motionen 11:73 av herrar Fridolfsson i Stockholm och
Oskarson,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.