Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1966

1

Nr 23

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
till skatteavdrag för forskningskostnader.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:511 av herr Eskilsson m. fl. och 11:618 av herr Hedin m. fl.,
har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
sådan översyn av skattelagstiftningen att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
medgives avdragsrätt för kostnader för forskning, som har
karaktär av målforskning, inom jordbruket».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 11:618.

Gällande rätt

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt
20 § kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag må därvid
inte ske för den skattskyldiges levnadskostnader eller därmed jämförliga
utgifter.

I gällande skatteförfattningar finnes inte något uttryckligt stadgande om
rätt till avdrag för försöks- och forskningskostnader. I stället får man bedöma
avdragsrätten enligt kommunalskattelagens regler om vad som är att
hänföra till driftkostnad. I praxis medges således avdrag för kostnad för
vetenskaplig forskning under förutsättning att kostnaden kan anses som
en utgift för intäkternas förvärvande och bibehållande. Denna förutsättning
har ansetts uppfylld endast i det fall att den vetenskapliga forskningen haft
karaktär av s. k. målforskning eller på annat sätt haft en mera påtaglig
eller direkt betydelse för intäktsförvärvet. I det fall att bidrag utgått till
vetenskaplig forskning synes praxis såsom krav för avdragsrätt ha uppställt,
att bidragsmottagaren driver verksamhet av sådan art, att kostnaderna
för verksamheten skulle varit avdragsgilla för bidragsgivaren, om
denne själv utövat verksamheten. Mottagarens forskningsverksamhet får

Bilxang till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. Nr 23

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1966

således inte vara av alltför allmän natur, d. v. s. vara hänförlig till s. k.
grundforskning.

I punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen föreskrives, att
till skattskyldigs levnadskostnader skall räknas bl. a. »avgifter till kassor,
föreningar och andra sammanslutningar, i vilka den skattskyldige är medlem».
Vidare stadgas i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen att till
föreningar influtna medlemsavgifter inte är hänförliga till skattepliktig
inkomst.

På grundval av de återgivna bestämmelserna har utbildats en praxis innebärande
bl. a., att medlemmar i s. k. branschorganisationer och liknande
sammanslutningar inom näringslivet vägras avdrag vid taxeringen för sina
avgifter till sådana organisationer och detta oavsett om avgiften kan betraktas
som en direkt omkostnad i utgivarens förvärvskälla. Därmed har
möjligheten att genom indirekta bidrag via en branschorganisation få avdrag
för kostnader för försöks- och forskningsverksamhet starkt begränsats.

I de fall då medlemsavgifter utgår till arbetsgivareföreningar och vissa
rörelsedrivande föreningar erhåller medlemmarna enligt praxis avdrag för
sådana avgifter. Beträffande arbetsgivareföreningarna betraktas avgiften
som medlems försäkringsavgift mot förlust i händelse av arbetskonflikt,
därvid mot avdragsrätten svarar skattskyldighet för utfallande konfliktbidrag.
När det gäller de rörelsedrivande föreningarna grundar sig avdragsrätten
på att avgifterna — ehuru betecknade som medlemsavgifter — inte
anses utgöra föreningsavgifter i vanlig mening utan ersättning för direkta
tjänster åt den skattskyldige medlemmen i hans förvärvsverksamhet. Föreningen
driver oftast i dessa fall rörelse av sådan art, att den erlagda avgiften
utgör intäkt i denna rörelse. För förening, som både driver rörelse
och utövar en mera allmän verksamhet till medlemmarnas nytta, anses
dock medlemsavgifterna inte utgöra skattepliktig intäkt för föreningen,
även om rörelsen utgör den väsentliga delen av föreningens verksamhet.
Medlemsavgifterna anses i dessa fall i första hand utgöra bidrag till den
allmänna föreningsverksamheten och blir därför inte avdragsgilla för medlemmarna.
I praxis beskattas kooperativa konsumtions- och produktionsföreningar
inte för uppburna medlemsavgifter, därvid emellertid vid beräkning
av sådana föreningars rörelseinkomst avdrag vägras för omkostnader
med ett mot medlemsavgifterna svarande belopp. Man presumerar nämligen
att omkostnaderna till detta belopp inte har samband med rörelsen utan
den allmänna föreningsverksamheten.

Om branschorganisation ombildas till aktiebolag kan enligt praxis avdrag
i viss utsträckning erhållas för avgift till organisationen. Detta framgår
bl. a. av regeringsrättens utslag den 28 maj 1957 i ärende angående
förhandsbesked och av ett riksskattenämndsmeddelande samma år (nr
5/1957 p. 4).

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1966

3

Frågans tidigare behandling

Frågan om avdrag för bidrag till vetenskaplig forskning har varit föremål
för riksdagens prövning åren 1959, 1961, 1963 och 1965. I en år 1959 väckt
motion (11:421) yrkades sådan ändring i lagstiftningen att väsentligt vidgade
möjligheter infördes till avdrag såsom omkostnad för bidrag till vetenskaplig
verksamhet. Avdrag borde enligt motionärens mening medges för bidrag
till vetenskaplig verksamhet, för så vitt verksamheten inte uppenbarligen
saknade betydelse för förvärvande och bibehållande av den skattskyldiges
intäkter. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 59 framhöll bevillningsutskottet,
att det förelåg skäl för en omprövning av frågan om avdragsrätt
för bidrag till forskningsverksamhet. Utskottet var dock inte
berett att tillstyrka motionsyrkande om omedelbar lagstiftning medförande
en så vidsträckt avdragsrätt som den av motionären åsyftade. Emellertid
ansåg utskottet frågan vara av sådan karaktär att den borde göras till föremål
för närmare utredning. Därvid borde bl. a. övervägas om och i så fall
under vilka förutsättningar avdrag borde ges för bidrag till grundforskning.
Tillika skulle undersökas om åtskillnad lämpligen borde göras mellan bidrag
av engångskaraktär och löpande bidrag till verksamheten. Även andra
problem, som kunde uppkomma under utredningens gång, borde förutsättningslöst
utredas. Utskottet föreslog riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en utredning i ämnet.

Den av riksdagen begärda utredningen har ännu inte kommit till stånd.

I de till 1961 års bevillningsutskott hänvisade likalydande motionerna
1:147 och 11:171 anhölls om utredning beträffande en utvidgad rätt till
avdrag för kostnader i samband med vetenskaplig forskning vid beskattning
av rörelse. Även dessa motioner avstyrktes av bevillningsutskottet i
dess av riksdagen godkända betänkande nr 19 under hänvisning bl. a. till
att spörsmålet om avdrag för kostnader för forskningsverksamhet i den
skattskyldiges egen regi torde komma att uppmärksammas, då den av riksdagen
år 1959 begärda utredningen av bidragsfrågan kommer till stånd.

Även i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 8 år 1963 avstyrkte utskottet
motionsyrkanden om utredning i syfte att möjliggöra för de mindre
företagen — jordbruk och småindustri — att i beskattningsavseende få
göra avdrag för kostnader, som har samband med försöks- och forskningsverksamhet
utom det egna företaget.

I motioner till 1965 års riksdag hemställdes om sådan översyn av skattelagstiftningen
att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse kunde erhålla
avdragsrätt för kostnader för forsknings- och annat utvecklingsarbete inom
jordbruket. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 21 avstyrkte utskottet
detta yrkande och erinrade därvid om alt 1959 års riksdag begärt
utredning av frågan om avdragsrätt för bidrag till forskningsverksamhet
och att Kungl. Maj :t sålunda hade spörsmålet under uppmärksamhet.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1966

Frågan om avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen
har under längre tid varit föremål för uppmärksamhet. I proposition
nr 173 till 1949 års riksdag framlades ett förslag till ändrade regler
angående avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.
Enligt förslaget skulle de skattskyldiga vara berättigade till avdrag
för avgifter till bl. a. branschorganisationer och därmed jämförliga organisationer.
Avgifterna skulle hos de mottagande organisationerna utgöra
skattepliktig inkomst. På hemställan av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 48 avslogs dock propositionen av riksdagen, som i stället i skrivelse
till Kungl. Maj :t begärde nytt förslag. Skrivelsen överlämnades till
skattelagssakkunniga, som den 2 december 1958 avlämnade promemoria
angående avdragsrätt vid beskattningen för vissa medlemsavgifter och
bidrag. Skattelagssakkunnigas förslag angående medlemsavgifter innebar i
korthet att avdrag för sådan avgift skall medges vid beräkning av inkomst
av rörelse för avgifter till bl. a. branschorganisationer. I fråga om inkomst
av jordbruksfastighet föreslogs avdragsrätt inte skola föreligga. I proposition
nr 137 till 1959 års riksdag uttalade departementschefen beträffande
skattelagssakkunnigas förslag rörande avdragsrätt för medlemsavgifter att
det vid genomgång av remissvaren kunnat konstateras, att förslaget inrymmer
åtskilliga problem, i fråga om vilka skilda lösningar kan diskuteras.
Denna fråga borde därför underkastas mera ingående överväganden än som
dittills kunnat ske. I samband därmed syntes önskvärt att närmare klarlägga
de statsfinansiella konsekvenserna av skattelagssakkunnigas förslag
i angivna del.

Såväl 1959 års som 1960 års riksdag behandlade vid höstsessionen motioner,
vari hemställdes att avgifter till branschorganisationer måtte hänföras
till avdragsgilla omkostnader. Bevillningsutskottet avstyrkte i sina av
riksdagen godkända betänkanden nr 63 år 1959 och nr 75 år 1960
motionerna. I sitt sistnämnda betänkande framförde utskottet som sin
mening att det i 1949 års förenämnda proposition framlagda förslaget, varigenom
avsågs att generellt reglera frågan om beskattning av medlemsavgifter,
måste anses vara den ur principiell synpunkt helt tillfredsställande
lösningen av denna fråga. Utskottet hänvisade till att de av 1949 års bevillningsutskott
påtalade svårigheterna av praktisk natur med en sådan lösning
alltjämt kvarstod och att det därför knappast längre kunde anses
aktuellt att åstadkomma en lagstiftning efter dessa linjer. Utskottet utgick
emellertid från att ärendet skulle bli föremål för fortsatta överväganden från
Kungl. Maj:ts sida. Också åren 1963 och 1965 avstyrkte utskottet motionsyrkanden
om avdragsrätt för medlemsavgifter. Utskottet framhöll därvid
bl. a. (bet. 8/1963 och 21/1965) att förevarande fråga, med hänsyn till dess
komplicerade natur, borde lösas i samband med en generell reglering av
medlemsavgifternas beskattning. Enligt utskottets mening var det lämpligt,
att frågan om en rätt att via indirekta bidrag till jordbrukets riksorgani -

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1966

5

sationer erhålla avdrag för forskningskostnader prövades i samband med
företagsskatteutredningens överväganden rörande företagsbeskattningen
över huvud taget.

Motionerna

I motionerna erinras inledningsvis om det svenska jordbrukets tekniska
effektivitetsnivå och att denna ständigt måste höjas dels för att ge jordbrukets
utövare och anställda möjlighet att följa med i den allmänna standardhöjningen
i vårt land, dels för att vår jordbruksproduktion skall kunna
konkurrera med andra länders. Som näring är det svenska jordbruket jämställt
med svensk industri. Fusionering, storleksrationalisering och samverkan
mellan intressegrupper har inom industrien skapat underlag för att
kunna bära kostnaderna för den forskning, försöks- och utvecklingsverksamhet,
som är nödvändig för att kunna på sikt bevara vårt ekonomiska
försprång. För jordbruket är det lika angeläget som för industrien att med
utnyttjande av näringens egna resurser föra utvecklingsarbetet vidare. Detta
utvecklingsarbete kan emellertid inte utföras i så små enheter som det
enskilda jordbruket eller de lokala ekonomiska föreningarna utgör. Däremot
skulle riksorganisationerna inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
ha förutsättning att påtaga sig detta utvecklingsarbete. Kostnaderna
härför skulle ytterst bäras av den samlade jordbruksproduktionen men tillskjutas
av medlemmarna. Dessa organisationer erhåller emellertid inte
skattemässig avdragsrätt för ifrågavarande kostnader, varför jordbruket
som näring kommer i ett sämre läge än storföretagen inom industri eller
handel. Storföretagen kan utan skattebelastning lösa dessa produktiva uppgifter.

Motionärerna anser att utskottet i sitt förenämnda betänkande nr 21/1965
överdrivit svårigheterna att komma till rätta med föreliggande problem och
anser att det utan särskild utredning bör vara möjligt att genom en partiell
reform medge jordbrukets föreningsrörelse avdrag för bidrag till målforskning.
Då den inom jordbruket bedrivna forskningen syftar till ökad
lönsamhet för den enskilde jordbrukaren och därmed också för jordbruket
som helhet och dess ekonomiska organisationer torde forskningen till stor
del kunna betraktas som målforskning.

Utskottet

Bland de s. k. branschorganisationerna utgör sammanslutningar inom
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse en mycket stor grupp. Såsom topporganisation
fungerar Sveriges lantbruksförbund. De därunder lydande sammanslutningarna
utgöres så gott som undantagslöst av ekonomiska föreningar
med ändamål att främja sina medlemmars intressen genom att be -

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1966

driva ekonomisk verksamhet av kooperativ natur. Till lantbruksförbundet
erlägges medlemsavgifter av riksorganisationerna. Dessa erhåller i sin tur
medlemsavgifter från sina anslutna föreningar. De enskilda jordbrukarna
erlägger däremot inte medlemsavgifter till sina lokalföreningar. Bidragen
till dessa utgår i stället i form av insatser.

Enligt gällande skatterätt medges inte avdrag för medlemsavgifter inom
jordbrukets föreningsrörelse, enär avgifterna inte anses ha något samband
med föreningarnas rörelse utan avser föreningarnas allmänna verksamhet
för främjande av medlemmarnas ekonomiska intressen. Den mottagande
föreningen är å andra sidan inte skattskyldig för medlemsavgifterna men
får inte heller vid beräkning av inkomst av rörelse göra avdrag för sådana
kostnader, vilka skall bestridas genom medlemsavgifterna. För rätt till
avdrag för medlemsavgifter till branschorganisationer kräves antingen att
avgifterna i sin helhet utgör ersättning för direkta tjänster, som föreningen
utför åt medlemmarna, eller att branschorganisationerna ombildas till
aktiebolag.

I de förevarande motionerna hemställes om utredning i syfte att medge
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse avdragsrätt för kostnader för målforskning
inom jordbruket.

Vare sig det gäller direkta bidrag till försöks- och forskningsverksamhet
eller indirekta bidrag över näringslivets branschorganisationer till sådan
verksamhet är möjligheterna att vid taxering erhålla avdrag för kostnader
för nämnda verksamhet mycket begränsade. Vid beräkning av inkomst av
rörelse medges i praxis avdrag för bidrag till vetenskaplig forskning endast
under förutsättning att forskningen har karaktär av s. k. målforskning eller
eljest har en mera påtaglig och direkt betydelse för bidragsgivarens intäktsförvärv.
Forskningsverksamhet av allmän natur, s. k. grundforskning, utesluter
avdragsrätt.

Som svar på enkel fråga av herr Hedin har chefen för finansdepartementet
i december 1965 bl. a. uttalat att problemet att göra avgifterna avdragsgilla
för medlemmarna och skattepliktiga för mottagaren, dvs. organisationen,
är svårlöst. Finansministern var medveten om att mycket stora och
dominanta organisationer hade ett ringa intresse för en sådan lösning av
problemet, varför detta troligen fick angripas enbart såsom en fråga om
avdrag för forskningsbidrag. Finansministern anförde även att han med
hänsyn till frågans problematiska natur inte kunde ange tidpunkten för
tillsättande av den av riksdagen år 1959 begärda utredningen angående avdragsrätt
för bidrag till forskning.

Motionärerna har ansett, att det utan särskild utredning bör vara möjligt
att genom en partiell reform medge jordbrukets föreningsrörelse avdrag
för bidrag till målforskning. Enligt utskottets mening är frågan om
införandet av en rätt att via indirekta bidrag till jordbrukets riksorganisationer
erhålla avdrag för forsknings- och utvecklingsarbete av så vittom -

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1966

7

fattande karaktär att den bör övervägas i samband med prövningen av företagsbeskattningen
över huvud taget. Utskottet är således inte berett att
medverka till en reform som endast tillgodoser jordbrukarnas intresse av
att erhålla avdrag för bidrag till forskning.

Avslutningsvis vill utskottet framhålla att det av motionärerna aktualiserade
spörsmålet kan lösas genom vissa organisatoriska åtgärder. Om exempelvis
jordbrukets riksorganisationer bildar ett särskilt aktiebolag med
uppgift att omhänderha forskningsuppgifter och det vidare beslutas att
viss — även efter generell grund bestämd — del av de från underlydande
föreningar till riksorganisationerna erlagda avgifterna skall utgå såsom
vederlag till forskningsbolaget, kan de underlydande föreningarna erhålla
avdrag för vederlaget, om detta anses utgivet för sådant ändamål att det
enligt bestämmelserna i 29 § kommunalskattelagen kan hänföras till driftkostnad
i de underlydande föreningarnas rörelse.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till det av motionärerna framställda
skrivelseyrkandet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:511 av herr Eskilsson
m. fl. och 11:618 av herr Hedin m. fl. om rätt för jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse till skatteavdrag för
forskningskostnader måtte, i den mån de icke kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 24 mars 1966

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Tage Johansson, Lundström, Erik Filip Petersson, Enarsson,
Ottosson och Arne Pettersson; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Vigelsbo,
Engkvist, Asp, fru Nettelbrandt, herrar Eriksson i Bäckmora, Andersson i
Essvik, Larsson i Umeå och Hammarsten.