Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

1

Nr 19

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående maximeringen av de direkta skatterna till stat
och kommun och om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:202 av herr Gösta Jacobsson m.fl. samt
11:376 av herrar Nordgren och Andersson i Örebro, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning av frågan
om sådan ändrad avfattning av 1952 års förordning med bestämmelser om
begränsning av skatt i vissa fall, att den 80-procentiga reduktionsregeln
vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen blir effektiv; samt

2) de likalydande motionerna 1:509 av herr Enarsson m.fl. samt 11:649
av herrar Ringaby och Petersson, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta

a) fastställa skattepliktsgränsen för förmögenhetsskatten till 125 000
kronor och antaga de ändrade skatteskalor, som föreslagits av allmänna
skatteberedningen, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig
lagtext,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag till riksdagen om sådan
ändring i gällande bestämmelser i ämnet, att produktiva förmögenhetstillgångar,
som användes i den skattskyldiges förvärvsverksamhet, i rörelse
eller i jordbruk och skogsbruk, skall i viss omfattning befrias från förmögenhetsskatt
respektive upptagas bland tillgångarna till reducerat värde.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna 1:202 och 1:509.

Gällande bestämmelser

Förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

Enligt förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall äger fysisk person och oskift dödsbo åtnjuta
avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution
av erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening. Avkortningen
och restitutionen skall avse det belopp varmed påförd statlig

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 19

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

inkomstskatt och förmögenhetsskatt samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel sammanlagt överstiger 80 procent av den enligt
förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det
belopp varmed avdrag för allmänna skatter åtnjutits vid den ifrågavarande
taxeringen (den s. k. 80-procentregeln). Avkortningen och restitutionen får
dock aldrig inkräkta på de kommunala skatterna — allmän kommunalskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel. Beträffande den statliga förmögenhetsskatten
får denna aldrig nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den
skatt, som skall utgå på femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

För att komma i åtnjutande av avkortning eller restitution skall den
skattskyldige inge särskild ansökan till länsstyrelsen i det län, inom vilket
han taxerats till statlig inkomstskatt för det ifrågavarande taxeringsåret,
eller — därest han taxerats till sådan skatt i Stockholm — till överståthållarämbetet.
Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången
av kalenderåret näst efter taxeringsåret vid äventyr att avkortning
eller restitution inte må beviljas. Om förutsättningarna för åtnjutande av
avkortning eller restitution föreligger först efter utslag av kammarrätten
eller regeringsrätten, skall ansökningen inges inom ett år efter det kammarrättens
utslag vunnit laga kraft eller regeringsrättens utslag meddelats.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna om skattebegränsning fick skattereduktionen
endast gå ut över den statliga inkomstskatten och inte såsom
nu även över viss del av den statliga förmögenhetsskatten. I proposition nr
359 till 1942 års riksdag uttalade föredragande departementschefen bl. a.,
att uppfattningen att förmögenheten såsom sådan medförde skattekraft oberoende
av inkomsten och att man inte kunde uppställa kravet, att en förmögenhetsskatt
alltid skulle kunna betalas ur inkomsten utan fick belasta
själva förmögenheten, lett till att alla förslag om maximering dittills avvisats
av statsmakterna. Denna uppfattning fann departementschefen visserligen
grundad i de fall, då belastningen av själva förmögenheten vore av
övergående natur, men att läget blev ett annat vid mycket stora förmögenheter
och då skattesatserna stigit till sådan höjd, att även vid normal avkastning
förmögenheten mera permanent behövde tas i anspråk för skattens
erläggande. Vid övervägande av det förslag till bestämmelser om skattebegränsning,
som propositionen innehöll, hade departementschefen inte
ansett riktigt att göra avsteg från principen, att skatt på förmögenhet kunde
utgå oberoende av inkomstens storlek. Den begränsning som föreslogs lämnade
därför den särskilda förmögenhetsskatten så till vida orubbad, att
denna under alla förhållanden skulle utgå, även om på grund därav skattebeloppet
inte kom att nedbringas till de 80 procent av den taxerade inkomsten,
som i övrigt föreslogs såsom maximum.

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

3

Den nuvarande avfattningen av 80-procentregeln tillkom på förslag av
1949 års skatteutredning. Utredningen fann (SOU 1951:51 s. 250) att något
praktiskt hinder för att inbegripa den statliga förmögenhetsskatten i
det belopp, som enligt spärregeln skulle kunna avkortas eller restitueras,
inte syntes finnas. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter från länsstyrelserna
hade 80-procentspärren på grund av ifrågavarande inskränkning
i vissa fall icke medgivit en begränsning av skatterna till 80 procent
av inkomsten. Då detta varit avsikten med spärren och denna avsikt utan
större olägenheter syntes kunna förverkligas genom att skattereduktionen
tilläts omfatta även förmögenhetsskatten, fanns enligt utredningens mening
skäl för en sådan utvidgning av de nuvarande bestämmelserna. Vid utvidgningen
måste dock fästas det villkoret, att förmögenhetsskatten icke därigenom
nedbringades till lägre belopp än som motsvarade skatten på 50
procent av den skattepliktiga förmögenheten. 80-procentspärren skulle
nämligen eljest i vissa fall leda till en rubbning av grunderna för den statliga
förmögenhetsskatten.

Att skatterestitutionen inte får överstiga ett belopp, motsvarande — förutom
kommunalskatten — skatten på 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten,
sammanhänger med den i 9 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
givna s. k. reduktionsregeln. Normalt skall såsom beskattningsbar
förmögenhet vid taxering till statlig förmögenhetsskatt upptagas
den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet. Om emellertid för fysisk
person eller oskift dödsbo den skattepliktiga förmögenheten överstiger
trettio gånger ett belopp, motsvarande summan av den skattskyldiges enligt
förordningen om statlig inkomstskatt fastställda sammanräknade nettoinkomst
för beskattningsåret, skall den beskattningsbara förmögenheten
utgöra detta belopp, dock minst femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Reduktionsregeln innebär, såsom framhölls vid dess tillkomst
(se SOU 1946:79 s. 194), att då den skattskyldiges sammanräknade nettoinkomst
understiger l2/3 procent av den skattepliktiga förmögenheten någon
ytterligare reduktion av förmögenhetsskatten inte erhålles.

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt

Gällande bestämmelser om förmögenhetsskatten återfinnes i förordningen
den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt med däri senare
gjorda ändringar. Skattepliktig förmögenhet utgör enligt 2 § i förordningen
skillnaden mellan kapitalvärdet av tillgångar och kapitalvärdet av
skulder. I 3—5 §§ ges närmare regler för förmögenhetsberäkningen. Fastighet
upptas till taxeringsvärdet och lös egendom i regel till det värde, som
den kan anses ha betingat vid försäljning under normala förhållanden. Vad
särskilt angår lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i bl. a.
rörelse, skall sådan egendom värdesättas i enlighet med vedertaget affärs -

2 B ihan g till riksdagens protokoll 1966. 7 sand. Nr 19

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

bruk inom det slag av verksamhet, däri egendomen är nedlagd. Såsom
affärsbruk i rörelse får enligt anvisningarna till 3 och 4 § § anses gälla, att
nämnda tillgångar upptas till anskaffningsvärdet, därå årliga avskrivningar
göres för utrangering, slitning och annan värdeminskning. Om avskrivningar
å dylika tillgångar inte verkställts eller ock gjorts i större
omfattning än som varit av förhållandena påkallat, skall vid värdesättningen
av tillgångarna hänsyn tagas härtill, så att vederbörliga avskrivningar
beaktas men tillika hålles inom skäliga belopp. Skulderna upptas
vid förmögenhetsberäkningen till sitt kapitalvärde, sådant detta var vid
beskattningsårets utgång. Häri inbegripes bl. a. oguldna, debiterade skatter,
såsom förmögenhetsskatten. I detta sammanhang må framhållas, att sålunda
påförd förmögenhetsskatt inte är avdragsgill vid taxeringen till
statlig inkomstskatt.

Den skattepliktiga förmögenheten utgör således nettoförmögenheten uträknad
enligt de i 3—5 §§ här ovan angivna reglerna. Den beskattningsbara
förmögenheten på grund av vilken förmögenhetsskatten uträknas enligt 10
och 11 §§ överensstämmer enligt 9 § med den skattepliktiga förmögenheten
utom för det fall att den här efteråt åberopade reduktionsregeln träder i
tillämpning.

Enligt den lydelse 10 § i förordningen fått genom beslut av 1965 års riksdag
utgår förmögenhetsskatt beträffande fysisk person, oskift dödsbo, utländskt
bolag och vissa familjestiftelser endast för beskattningsbara förmögenheter
överstigande 100 000 kronor. Skatten utgår enligt 11 § 1 mom.
efter en skiktskala, i vilken den lägsta skattesatsen, 8 promille, gäller för
den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 100 000
men icke 150 000 kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den
del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 1 000 000 kronor.
För äkta makar beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt,
och skattepliktsgränsen är för dem liksom för ensamstående bestämd till
100 000 kronor. Enligt stadgande i 11 § 2 mom. skall vissa föreningar,
samfund och samfälligheter erlägga förmögenhetsskatt med en och en halv
promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
5 000 kronor. För fysisk person och oskift dödsbo gäller en bestämmelse i
9 § enligt vilken en reducering av förmögenhetsskatten sker vid ringa eller
ingen inkomst. Den beskattningsbara förmögenheten skall nämligen icke
beräknas högre än trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten,
dock minst till hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Därvid ges
emellertid en särbestämmelse för bl. a. rörelseidkare.

Allmänna skatteberedningen föreslog i sitt betänkande Nytt skattesystem
(SOU 1964:25) att det skattefria bottenbeloppet skulle höjas från 80 000
till 125 000 kronor och att skatteuttaget i de olika förmögenhetsskikten
upp till 1 milj. kr. skulle minskas.

I proposition nr 14 till 1965 års riksdag anförde chefen för finansdepar -

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966 5

tementet i fråga om den då föreslagna ändringen i förmögenhetsskatteförordningen: Nuvarande

skattefria bottenbelopp fastställdes år 1957. Levnadskostnadsindex
har sedan dess stigit med i runt tal 25 procent. Jag kan därför
tillstyrka, att detta bottenbelopp nu höjes i motsvarande män, dvs. till
100 000 kr. Härigenom skyddas de mindre förmögenheterna från att på
grund av den allmänna prisnivåns höjning bli påförda skatt. Anledning till
justering därutöver av förmögenhetsskatteskalan torde inte föreligga.

Frågornas tidigare behandling

Förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall
Bevillningsutskottet hade senast förra året att pröva motionsyrkande av
samma innehåll som i motionerna 1:202 och 11:376. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 16/1965 avvisade utskottet yrkandet och erinrade
därvid om att enligt den särskilda reduktionsregeln i 9 § förordningen
om statlig förmögenhetsskatt den beskattningsbara förmögenheten — oavsett
om förmögenhetsavkastningen varit ringa eller ingen alls — inte fick
fastställas lägre än till hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Detta i
sin tur sammanhängde med grunderna för den svenska förmögenhetsskattelagstiftningen,
som byggde på principen, att förmögenheten som sådan gav
viss skattekraft oberoende av inkomsten. Ett upphävande av den av motionärerna
påtalade begränsningsregeln kunde därför inte ske utan att man
rubbade grunderna för förmögenhetsbeskattningen.

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt

Även frågan om det skattefria minimibeloppet för den statliga förmögenhetsskatten
och om undantagande från skatteplikt av produktiva förmögenhetstillgångar
i jordbruk och rörelse prövades av bevillningsutskottet
förra året. Utskottet avvisade i sitt betänkande nr 16/1965 motionsyrkanden
av motsvarande innehåll som i motionerna 1:509 och 11:649. Därvid framhöll
utskottet att den i proposition nr 14/1965 föreslagna höjningen av
det skattefria bottenbeloppet fick anses utgöra den angelägnaste reformen
på förmögenhetsskatteområdet. Utskottet ansåg det inte möjligt att för det
dåvarande gå nämnvärt utöver förslagen i propositionen. Genom höjningen
av det skattefria bottenbeloppet från 80 000 till 100 000 kronor kunde enligt
utskottets mening antagas att ägare av mindre förmögenheter i huvudsak
skulle komma att undgå bli påförda skatt till följd av den allmänna
prisnivåns höjning och till följd av de vid 1965 års allmänna fastighetstaxering
höjda fastighetsvärdena.

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

Motionerna

Förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

I motionerna 1:202 och 11:376 framhålles att det till 80-procentregeln
fogade villkoret att skatten inte får nedbringas till lägre belopp än som
motsvarar skatten på 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten i
vissa fall leder till att 80-procentspärren inte blir effektiv. Detta är bl. a.
fallet i fråga om förmögenheter med låg avkastning, t. ex. jordbruksfastigheter
med höga taxeringsvärden. Det totala skattebeloppet kan därvid väsentligt
överstiga 80 procent av inkomsten och i det närmaste ta hela inkomsten
i anspråk. Den fortskridande penningvärdeförsämringen, vilken
efter hand avspeglat sig i höjda taxeringsvärden utan motsvarande ökning
av avkastningen, har medfört att spärregelns konstruktion i individuella
fall kan leda till en mer betungande beskattning än som varit av statsmakterna
avsedd. Bestämmelserna kan i de individuella fallen leda till påtagliga
orättvisor och få en rent konfiskatorisk effekt. Enligt motionärernas
mening bör en ändring kunna genomföras utan att förmögenhetsbeskattningens
grunder rubbas. Även svårigheterna med att skattereduktionen inte
får drabba de kommunala skatterna torde kunna undanröjas. För underlättande
av förfarandet bör övervägas införandet av en föreskrift, att 80-procentregeln
skall iakttagas av skattemyndigheterna ex officio och inte —
som nu — efter särskild ansökan av den skattskyldige.

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt

I motionerna 1:509 och II:6i9 erinrar motionärerna om att allmänna
skatteberedningen med hänsyn till penningvärdeförsämringen sedan 1957
som ett provisorium förordat, att skattegränsen sattes till 125 000 kr., att
gälla fr. o. m. 1966 års taxering. Därjämte innefattade förslaget en ändring
i skatteskalan, så att denna skulle börja med en skattesats av 7 promille
och sluta som den nuvarande med en skattesats av 18 promille.

Enligt motionärernas mening talar övervägande skäl för att i överensstämmelse
med allmänna skatteberedningens förslag och i avvaktan på
beredningens slutliga förslag i ämnet skattepliktsgränsen höjes till 125 000
kr. och att samtidigt därmed de av skatteberedningen föreslagna mindre
justeringarna av skattesatserna i bottenskikten vidtages.

Som motivering för skrivelseyrkandet i motionerna anföres att i den
mån förmögenheten utgöres av produktiva tillgångar i den skattskyldiges
rörelse, jordbruk eller skogsbruk, det synes rimligt, att förmögenhetsvärdet
beräknas till ett nedsatt belopp eller att dylika förmögenhetstillgångar undantages
från skatteplikt. I annat fall blir skatten i realiteten en skatt på
produktionsmedlen. Genom den fortgående mekaniseringen inom industri,
handel, jordbruk och skogsbruk ställes — framhålles det i motionerna —
allt större krav på tillgång till kostnadskrävande maskinell utrustning, vil -

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 dr 1966 7

ken även i mindre och medelstora företag kan uppgå till icke oväsentliga
värden.

Utskottet

Förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

Enligt 1952 års förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i
vissa fall äger fysisk person och oskift dödsbo åtnjuta avkortning eller restitution
av statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt, i den mån
de direkta statliga och kommunala skatterna sammanlagt överstiger 80 procent
av den vid taxeringen till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad
med avdraget för kommunala utskylder vid nämnda taxering, den s. k. 80-procentregeln. Genom skattereduktionen får emellertid inte den totala skatten
nedbringas till lägre belopp än som motsvarar — förutom de kommunala
skatterna — skatten på hälften av den skattepliktiga förmögenheten.

Utredningsyrkandet i motionerna 1:202 och 11:376 avser bl. a. en sådan
ändring av 80-procentregeln, att villkoret, att förmögenhetsskatten inte får
nedbringas till lägre belopp än som motsvarar skatten på hälften av den
skattepliktiga förmögenheten, borttas. Till stöd för yrkandet har motionärerna
anfört att 80-procentregeln i dess nuvarande utformning inte medger
den avsedda begränsningen av skatten. I synnerhet gäller detta skattskyldiga,
vilkas förmögenhet ger låg avkastning. Motionärerna anser det vidare
motiverat införa en föreskrift, enligt vilken 80-procentregeln skall iakttas
av skattemyndigheterna ex officio och inte — som nu — efter särskild ansökan
av den skattskyldige.

Den begränsningsregel mot vilken motionärerna vänder sig sammanhänger
med utformningen av den vid taxering till statlig förmögenhetsskatt
tillämpliga s. k. reduktionsregeln. Enligt denna kan i vissa fall, då den skattskyldige
har relativt liten inkomst, den beskattningsbara förmögenheten bestämmas
till ett i förhållande till den skattepliktiga förmögenheten på visst
sätt reducerat belopp. Därvid gäller emellertid att den beskattningsbara förmögenheten
får fastställas till lägst hälften av den skattepliktiga förmögenheten.
Förmögenhetsskatten får alltså inte genom tillämpning av 80-procentregeln
nedbringas till lägre belopp än som följer av den berörda reduktionsregeln
och detta i sin tur sammanhänger med att förmögenheten som sådan
anses ge viss skattekraft oberoende av inkomsten. Den omständigheten att
den årliga avkastningen är ringa eller ingen alls anses således inte motivera
hel befrielse från förmögenhetsskatt.

Av det anförda framgår att ett bifall till motionerna skulle kunna leda till
att grunderna för förmögenhetsbeskattningen rubbades. Härtill kommer att
skattereduktionen för att bli fullt effektiv måste omfatta också de kommunala
skatterna. Enligt utskottets uppfattning kan det inte uteslutas att
80-procentregeln, därest den tilläts inkräkta på de kommunala skatterna,
skulle kunna ha för vissa kommuner mindre gynnsamma verkningar.

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

På grund av det anförda och då tillämpningen av en bestämmelse av innehåll,
att 80-procentregeln skall av skattemyndigheterna iakttas ex officio,
skulle vara förenad med avsevärda taxeringstekniska svårigheter, kan utskottet
inte bifalla utredningsyrkandet i motionerna 1:202 och 11:376.

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt

Vid föregående års riksdag höjdes minimibeloppet för den skattefria förmögenheten
från 80 000 kr. till 100 000 kr. I samband därmed väcktes
motionsyrkanden av samma innehåll som i motionerna 1:509 och II:649,d.v.s
en höjning av det skattefria bottenbeloppet till 125 000 kr. och en justering
av skatteskalorna. Utskottet avstyrkte i sitt betänkande nr 16/1965 dessa
yrkanden och uttalade därvid bl. a. att den i proposition nr 14/1965 föreslagna
höjningen av det skattefria bottenbeloppet fick anses utgöra den
mest angelägna reformen på förmögenhetsskatteområdet. Genom detta förslag
kunde enligt utskottets mening antas, att ägarna av mindre förmögenheter
i huvudsak skulle undgå skatt till följd av verkningarna av 1965 års
allmänna fastighetstaxering och höjningen av den allmänna prisnivån.

Utskottet kan ansluta sig till den av motionärerna uttalade uppfattningen
att en höjning av det skattefria bottenbeloppet för den statliga förmögenhetsskatten
och en justering av skatteskalorna i och för sig framstår som
motiverade. Utskottet är emellertid inte berett medverka till en skattereform,
som tar sikte uteslutande på förmögenhetsskatten i synnerhet som
motionärernas förslag — enligt vad utskottet erfarit — skulle innebära ett
skattebortfall på omkring 80 milj. kr.

Utskottet är heller inte berett att medverka till en sådan ändring av gällande
bestämmelser i förmögenhetsskatteförordningen att produktiva förmögenhetstillgångar
helt eller delvis befrias från förmögenhetsskatt.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1:509 och 11:649.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:202 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. samt 11:376 av herrar Nordgren och Andersson
i Örebro angående maximeringen av de direkta skatterna
till stat och kommun, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:509 av herr Enarsson
m. fl. samt 11:649 av herrar Ringaby och Petersson om vissa
ändringar i förmögenhetsbeskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1966

På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

9

Närvarande:

från första kammaren: herr John Ericsson, fröken Ranmark, herrar
Wärnberg, Elof sson, Tage Johansson, Lundström, Gösta Jacobsson, Erik
Filip Petersson, Enarsson och Paul Jansson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Engkvist, Eriksson i Bäckmora, Andersson i Essvik,
Forsberg, Larsson i Umeå och Wikner.

Reservationer

Beträffande förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i
vissa fall

1) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson och Magnusson i Borås, vilka —
under åberopande av innehållet i motionerna 1:202 och 11:376 — ansett,
att utskottet under punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
1:202 av herr Gösta Jacobsson m. fl. samt 11:376 av herrar
Nordgren och Andersson i Örebro, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning av frågan om sådan
ändrad avfattning av 1952 års förordning med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall, att den 80-procentiga
reduktionsregeln vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen
blir effektiv.

2) av herrar Elof sson, Lundström, Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora och Larsson i Umeå.

Beträffande förordningen om statlig förmögenhetsskatt

3) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson och Magnusson i Borås, vilka —•
under åberopande av innehållet i motionerna 1:509 och 11:649 — ansett
att utskottet under punkten 2) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
1:509 av herr Enarsson m. fl. samt 11:649 av herrar Ringaby
och Petersson måtte
a) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt (nr 577)

Härigenom förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra
statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 125 000 kronor.

Ej heller--- 5 000 kronor.

11 §.

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt — — — familjestiftelse utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 200 000 kronor:
sju promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
125 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
200 000 men icke 400 000 kr.:

525 kr. för 200 000 kr. och 10 °/oo av återstoden;

400 000 men icke 1 000 000 kr.:

2 525 kr. för 400 000 kr. och 14 °/oo av återstoden;

1 000 000 kr.:

10 925 kr. för 1 000 000 kr. och 18 % o av återstoden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om 1967 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1967 eller tidigare år.

b) hemställa om förslag till riksdagen om sådan ändring
i gällande bestämmelser i ämnet, att produktiva förmögenhetstillgångar,
som användes i den skattskyldiges förvärvsverksamhet,
i rörelse eller i jordbruk och skogsbruk skall
i viss omfattning befrias från förmögenhetsskatt respektive
upptagas bland tillgångarna till reducerat värde.

4) av herrar Elof sson, Lundström, Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora och Larsson i Umeå.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966
660186