Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
1
Nr 18
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående resultatutjämning vid beskattningen m.m.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:8 av herr Mattsson m.fl. och II: 16 av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
a) antaga följande
Förslag
till
Förordning angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst.
Härigenom förordnas, att 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst skola erhålla
följande ändrade lydelse.
2 §.
Med förlust---samma år.
Till förlustavdrag berättigar endast sådan förlust, som hänför sig till
beskattningsår, för vilket skattskyldig varit jämlikt 22 § 1 mom. första
stycket vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna självdeklaration till
ledning för sin taxering för inkomst eller varunder skattskyldigs bruttointäkter
av en eller flera förvärvskällor uppgått till sådant belopp att han
jämlikt bestämmelserna vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna
deklaration som nyss sagts, eller till något av de två närmast föregående
beskattningsåren. Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag
föreligger skall beträffande äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas
vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till förlustavdrag
erfordras härutöver att deklarationsskyldigheten för förluståret fullgjorts
under vederbörligt taxeringsår.
Rätten till ----- minst 1 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §•
Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxeBihang
till riksdagens protokoll 1966. 7 sand. Nr 18
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
ring skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt —
direkt eller genom förmedling av juridisk person — innehades av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag
ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga aktier eller
andelar vid nämnda båda tillfällen ägdes eller på angivet sätt innehades
av samma fysiska person eller personer samt under förutsättning tillika,
då fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att envar av dessa
ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktie- eller andelskapitalet
vid det ena som vid det andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter
dock ej, där skiljaktighet i ägarförhållandena betingas av att aktierna eller
andelarna genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk
person eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade
aktier överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som
sedan beskattningsårets ingång innehaft aktier i företaget.
9 §•
Har bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14
september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som — om fusionen
ej skett — tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget
vid utgången av beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget vid ingången
av förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt
innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk person — av en
fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts angående
moderbolagets rätt att utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla endast
därest moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde mer än nio tiondelar
av aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på sätt nyss
sagts aktierna i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning för förlustavdragets
utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller dessa personer
ägde eller innehade samtliga eller så gott som samtliga aktier i moderbolaget
jämväl vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande förlustår. Är i fall,
som sist sagts, fråga om två eller flera aktieägare, kräves ytterligare att
envar av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktiekapitalet
vid det ena som vid det andra av sistnämnda båda tillfällen. Hinder
för förlustavdragets utnyttjande möter dock ej, där skiljaktighet i ägarförhållandena
betingats av att aktierna genom arv, testamente eller bodelning
övergått å annan fysisk person eller andra fysiska personer eller av
att på nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits å sådan fysisk person eller
sådana fysiska personer som sedan beskattningsårets ingång innehaft aktier
i företaget.
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 åt 1966 8
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967 dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1967 års taxering samt eftertaxering
för år 1967 eller tidigare år.
b) antaga följande
Förslag
till ■■■■■■■>•
Förordning om rått till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i nämnda förordning sägs, erhålla utjämning
av statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.
2 §.
Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i
1 § omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 10 000 kronor överstiger
eller understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det
nästföregående beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämningen av skatten
verkställas sålunda att den skatt, som den skattskyldige har att jämlikt
förordningen om statlig inkomstskatt erlägga, nedsättes till sådant belopp,
att den sammanlagda statliga inkomstskatten för det ifrågavarande beskattningsåret
och för jämförelseåret blir lika stor som summan av den skatt,
som han haft att erlägga för nämnda båda år, därest den sammanlagda beskattningsbara
inkomsten för dessa år med lika delar belöpt på vartdera
av åren.
Vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket skall beräkning av
skatt ske efter det procenttal av grundbeloppet för statlig inkomstskatt, som
jämlikt 12 § förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas för slutlig
skatt på grund av taxeringen för beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
3 §•
Finnes vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna
merinkomsten eller inkomstminskningen uppgå till lägre belopp
än 10 000 kronor, skall den statliga inkomstskatten för beskattningsåret
eller för jämförelseåret likväl icke utgå med högre belopp, än som skolat
beräknas, därest merinkomsten eller inkomstminskningen uppgått till
10 000 kronor.
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
4 §•
Oaktat vad i 2 och 3 §§ stadgas, må dock skatteutjämning, som där sägs,
ej ske med mindre denna föranleder att skatten beräknas till ett minst 50
kronor lägre belopp än enligt förordningen om statlig inkomstskatt.
5 §.
I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom
av varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven
lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas
på grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster
enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl
vid tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn tages till sammanlagda beloppet
av statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning enligt
1 2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas å
makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster enligt
taxeringen för beskattningsåret.
Hava makarna samtaxerats vid taxeringen för jämförelseåret men icke
för beskattningsåret, skola förutsättningarna för skatteutjämning jämlikt
2 och 3 §§ bedömas för vardera maken för sig.
(Se vidare anvisningarna.)
6 §•
Har skattskyldig avlidit under beskattningsåret, skall med avseende å rätt
till skatteutjämning, som i denna förordning avses, oskift dödsbo efter honom
äga samma rätt, som eljest skulle hava tillkommit den skattskyldige.
Var den skattskyldige under beskattningsåret gift och skola dödsboet och
den efterlevande maken jämlikt gällande bestämmelser samtaxeras, skall
vad i 5 § sägs äga motsvarande tillämpning.
7 §•
Ingår i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för beskattningsåret
ackumulerad inkomst och har av den skattskyldige framställt
yrkande om tillämpning av förordningen angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst vunnit bifall, må skatteutjämning
enligt förevarande förordning ej medgivas för skatt, som i anledning av
samma taxering påföres. Var den skattskyldige gift och skall andra maken
med honom samtaxeras för inkomst under beskattningsåret, äger i fall som
nyss sagts ej heller den maken erhålla skatteutjämning.
Därest i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för jämförelseåret
ingått ackumulerad inkomst och om i anledning därav särskild skatteberäkning
skett enligt förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, skall vid den nu ifrågavarande skatteutjämningen
så anses som om den beskattningsbara inkomsten uppgått till det
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
belopp, vilket legat till grund för skatteberäkningen enligt nämnda förordning,
respektive som om skatten beräknats å sistnämnda belopp enligt förordningen
om statlig inkomstskatt.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §.
Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för
sådan i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 mom.
1)—3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående beskattningsåren, därvid vad
i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas angående äkta makar
och oskift dödsbo skall äga motsvarande tillämpning. Tillika skall gälla att
deklarationsskyldigheten fullgjorts under iakttagande av de härför i taxeringsförordningen
lämnade föreskrifterna.
Oaktat vad i föregående stycke sägs, må skatteutjämning åtnjutas av
äkta make, därest beträffande den andra maken ovan angivna förutsättningar
äro för handen; jämför 5 §.
9 §•
Skattskyldig, som önskar erhålla skatteutjämning enligt denna förordning,
har att därom göra ansökan hos prövningsnämnden i det län, där den
skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt för inkomsten under
beskattningsåret.
Ansökan ingives eller insändes till prövningsnämndens kansli och skall,
med undantag för fall varom i 13 § sägs, vara till kansliet inkommen före
utgången av april månad året efter taxeringsåret.
10 §.
Bifalles ansökning, varom i 9 § förmäles, skall länsstyrelsen — därest
beslutet icke kan iakttagas vid påföringen av slutlig skatt enligt taxeringen,
varom fråga är — meddela förordnande om avkortning, eller, där restitution
skall ske, tillställa den skattskyldige honom tillkommande belopp över
postgiro.
Å restituerat belopp utgår icke ränta.
11 §•
Kan ansökan om skatteutjämning enligt denna förordning icke av prövningsnämnd
upptagas till avgörande, emedan den skattskyldiges taxering
för jämförelseåret icke vunnit laga kraft, skall prövningsnämnden genom
särskilt beslut förklara ansökningen vilande. Det ankommer därefter på den
skattskyldige att, sedan ifrågavarande taxering vunnit laga kraft, till prövningsnämnden
inkomma med framställning om ansökningens upptagande
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
till förnyad behandling. Sådan framställning skall göras inom ett år från
det slutligt beslut eller utslag meddelades i taxeringsfrågan.
12 §.
Har skatteutjämning enligt denna förordning skett, men ändras den beskattningsbara
inkomst, varå den utjämnade skatten beräknats, genom beslut
av prövningsnämnd eller utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t
eller åsättes den skattskyldige genom sådant beslut eller utslag eftertaxering
till statlig inkomstskatt så att grunderna för skattentjämningen eller
förutsättningarna för rätten att komma i åtnjutande därav ändras, skall
prövningsnämnden vidtaga den ändring av skatteutjämningen vartill förhållandena
kunna föranleda.
13 §.
Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning
först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av
kammarrätten eller Kungl. Maj :t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade
merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut
eller utslag, äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt 9 § inom
ett år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.
Äger skattskyldig enligt 99 § taxeringsförordningen i särskild ordning anföra
besvär hos prövningsnämnd, må han tillika inom där angiven tid inkomma
med ansökning enligt 9 §.
14 §.
Beträffande underrättelse om beslut av prövningsnämnd enligt denna
förordning ävensom beträffande rätt att föra talan över dylikt beslut skola
de i taxeringsförordningen givna bestämmelserna i fråga om taxering för
inkomst äga motsvarande tillämpning; dock att besvär över prövningsnämnds
beslut att förklara ansökningen vilande enligt 11 § icke må föras.
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Anvisningar
till 2 §.
Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:
Beskattningsbar inkomst för jämförelseåret .............. 10 000 kronor
Beskattningsbar inkomst för beskattningsåret ............ 20 100 »
Sammanlagd beskattningsbar inkomst .................. 30 100 kronor
Efter utjämning fördelad beskattningsbar inkomst (delbeloppen avjämnas
till närmaste hundratal kronor så att summan av delbeloppen motsvarar den
sammanlagda beskattningsbara inkomsten):
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
för jämförelseåret .................................... 15 000 kronor
för beskattningsåret ...................... ........... 15 100 »
30 100 kronor
Skatt å fördelad inkomst enligt grunderna vid taxeringen för det beskattningsår
varunder merinkomst uppkommit antages utgöra:
å 15 000 kronor........................................ 1 800 kronor
å 15 100 kronor . . ..................................... 1 820 »
Avgår skatt å 10 000 kronor enligt samma grunder . .
Skatt att erlägga enligt taxering för beskattningsåret
3 620 kronor
1 000 »
2 620 kronor
Det anmärkes, att — för att skatteutjämning enligt denna förordning för
den i exemplet avsedda skattskyldige må äga rum jämväl vid taxering för
nästföljande år —■ den beskattningsbara inkomsten enligt sistnämnda års
taxering skall uppgå till lägst 30 100 kronor, dvs. med minst 10 000 kronor
överstiga den tidigare beskattningsbara inkomsten, 20 100 kronor.
till 5 §.
Av 5 § första stycket framgår, att beträffande äkta makar som för
beskattningsåret samtaxerats prövning av förutsättningarna för skatteutjämning
skall — oberoende av om makarna samtaxerats för jämförelseåret
eller ej — ske sålunda att makarnas beskattningsbara inkomster för å ena
sidan beskattningsåret och å andra sidan jämförelseåret sammanräknas och
jämföras. Om en av makarna vid taxeringen för ettdera av de båda åren eller
den ene av makarna vid taxeringen för det ena året och den andre vid
taxeringen för det andra året icke åsatts beskattningsbar inkomst, skall
därvid anses som om beskattningsbar inkomst åsatts den maken till belopp
av noll kronor. Har vid taxeringen för beskattningsåret blott en av makarna
påförts beskattningsbar inkomst, tillgodoföres den maken hela den
skattelindring som föranledes av skatteutjämningen.
Vad i 5 § första stycket sägs är tillämpligt även å makar som ingått äktenskap
under jämförelseåret.
Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakommer med
mindre åtminstone en av dem varit skyldig avge självdeklaration för inkomst
under jämförelseåret eller något av de två närmaste föregående beskattningsåren
och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför 8 §).
till 7 §.
Innebörden av 7 § andra stycket belyses av följande exempel.
Eu skattskyldigs beskattningsbara inkomst enligt taxeringen för jämförelseåret
har uppgått till 40 000 kronor. I inkomsten under jämförelseåret
bar emellertid ingått ackumulerad inkomst till belopp av 30 000 kronor,
hänförlig till jämförelseåret och ytterligare två år. Skatteberäkning för
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
ackumulerad inkomst har skett. Vid tillämpningen av förevarande förordning
anses den skattskyldiges beskattningsbara inkomst för jämförelseåret
ha utgjort 20 000 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Förordningen skall
dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1966
års eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för år
1966 eller tidigare år.
c) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att skyndsam utredning måtte
företagas om möjligheterna till en fullständig resultatutjämning, varvid i
första hand bör prövas frågan om resultatutjämning genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast förelägges riksdagen;
2) de likalydande motionerna 1:87 av herr Stefanson m.fl. och II: 124
av herr Nordgren in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av inkomst av annan fastighet (hyresfastighet)
att avdrag får göras med visst belopp för avsättningar avsedda
för framtida reparationsbehov;
3) de likalydande motionerna 1:279 av herr Holmberg m.fl. och 11:348
av herr Bohman m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till förändrade avskrivningsregler
för bostadsfastigheter, inrättande av skattefria fonder för avsättningar till
underhåll av sådana fastigheter samt i samband härmed borttagande av de
särskilda taxeringsregler som nu gäller för allmännyttiga bostadsföretag;
4) de likalydande motionerna I: 306 av herrar Mattsson och Johan Olsson
samt 11:371 av herr From m.fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning och förslag till riksdagen angående
sådana ändringar i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning
att rätten att göra avsättningar till sådana fonder utsträckes
även till andra än aktiebolag, ekonomiska föreningar och sparbanker;
5)
de likalydande motionerna 1:524 av herrar Gunnar Pettersson och
Svenungsson samt II: 622 av herr Johansson i öckerö m.fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag angående
möjlighet för fiskare att göra avsättning till resultatutjämningskonto;
6) de likalydande motionerna 1:531 av herr Stefanson m.fl. och 11:637
av herr Larsson i Umeå m.fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning dels angående möjligheterna
att medge rörelseidkare rätt till skattefri avsättning till förlustutjämningskonto
i enlighet med de i motionerna angivna riktlinjerna, dels beträf
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966 9
fande olika åtgärder för att eliminera övriga skillnader i fråga om möjligheterna
att åstadkomma erforderlig resultatutjämning, som kan föreligga
mellan olika företagskategorier; ävensom
7) de likalydande motionerna 1:535 av herr Sveningsson och 11:653 av
herr Thglén m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t senast till 1967 års riksdag framlägger
förslag om rätt för rörelseidkare respektive jordbrukare att vid inkomsttaxering
åtnjuta avdrag för avsättning till självfinansieringsfond i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionerna uppdragna riktlinjer.
De ovan under 3) upptagna motionerna har, såvitt de avser andra frågor
än ändringar i beskattningsreglerna, hänvisats till statsutskottet.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 279, I: 306, I: 531, II: 16, II: 124, II: 622 och
11:653.
Förordningen om förlustutjämning
Gällande rätt
Genom förordningen den 8 april 1960 (nr 63) infördes i skattelagstiftningen
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. Enligt förordningen
får en skattskyldig, om hans verksamhet ett år lämnat underskott
som inte kan skattemässigt avräknas mot överskott av annan förvärvskälla
samma år, utnyttja underskottet såsom förlustavdrag senare. Detta kan
ske när som helst vid taxering för de följande sex åren. Som förlust räknas
ej blott underskott i egentlig mening utan även andra allmänna avdrag,
som skattemässigt inte kunnat utnyttjas. Det kräves för att förlustavdrag
skall medges att förlusten uppkommit under ett år, då den skattskyldige
varit skyldig deklarera, samt alt deklarationsskyldigheten också fullgjorts.
Uppgår förlusten under förluståret inte till 1 000 kronor, får densamma
inte utnyttjas som förlustavdrag. Förlustavdragets belopp fastställes ej
förrän yrkande om dess utnyttjande vid senare taxering framställts av den
skattskyldige.
Om ett aktiebolag eller eu ekonomisk förening övergår i andra händer
genom att aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen byter ägare, påverkar
detta i princip inte aktiebolagets eller den ekonomiska föreningens
rätt till utjämning av förluster, som uppkommit före överlåtelsen i fråga,
mot vinster efter densamma, eftersom rättigheten tillkommer den juridiska
personen som sådan. Emellertid har i förordningen intagits vissa särbestämmelser
i syfte att förhindra missbruk. Dessa regler tar främst sikte
på fåmans(familje)bolag och avser all förhindra att företag — utan
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
andra »värden» än en skattemässig rätt till förlustavdrag -—- börjar gå i
handeln. För att fåmansbolag skall erhålla rätt till förlustutjämning förutsättes,
att ägarförhållandena i bolaget i det väsentliga är desamma vid
förlusttillfället och då förlusten skall utnyttjas. Detta krav är enligt förordningen
uppfyllt om aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen då avdraget
yrkas — direkt eller indirekt — helt eller så gott som helt äges av
samma personer, som ägde aktierna eller andelarna när förlusten uppkom,
eller av någon eller några som på grund av arv, testamente eller bodelning
trätt i nämnda personers ställe. Liknande inskränkning gäller för det fall,
då efter fusion moderbolag skall utnyttja förlust, som dotterbolaget haft före
fusionen.
Motionerna
I motionerna 1:8 och 11:16 framställes yrkande om vissa ändringar i
förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. I fråga
om rätt att utnyttja förlust i familjebolag framhåller motionärerna att de
nyss återgivna bestämmelserna kan leda till obilliga resultat. I ett sådant
fall då t. ex. änka och barn efter en hälftendelägare i ett familjebolag saknar
ekonomiska möjligheter att behålla aktierna och därför överlåter dem
till den andre hälftendelägaren, kommer denne enligt de nu gällande reglerna
att helt förlora sin rätt till avdrag för förlust, som uppkommit innan
han övertog de efterlevandes aktier. Motionärerna förordar därför att rätt
till förlustutjämning skall kvarstå, om den som övertagit aktierna på grund
av arv, testamente eller bodelning överlåter dessa till tidigare ägare av aktier
i företaget. Vidare framhåller motionärerna att som villkor för rätt till förlustutjämning
bör gälla att deklarationsskyldighet förelegat under förluståret
eller under något av de två närmast föregående beskattningsåren.
Frågans tidigare behandling
Motionsyrkanden av enahanda beskaffenhet har allt sedan 1960 årligen
varit föremål för bevillningsutskottets prövning. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 25 år 1965 framhöll utskottet att befogade invändningar
knappast kunde riktas mot den i förlustutjämningsförordningen
intagna begränsningsregeln att deklarationsskyldighet skall ha förelegat
för förluståret. Utskottet anslöt sig därvid till den av 1957 års skatteutredning
uttalade uppfattningen att det i huvudsak endast var hänsynen till
sådana skattskyldiga, som drev verklig förvärvsverksamhet eller hade en
mer bestående inkomstkälla av större omfattning, som motiverade en rätt
till förlustöverföring och att därför en villkorslös rätt till förlustavdrag
inte borde medges. Den mest lättillämpade begränsningsregeln var att anknyta
avdragsrätten till deklarationsskyldigheten. Det var enligt utskottets
mening rimligt att i princip endast sådana underskott, som uppkommit
sedan den skattskyldige inträtt i förvärvslivet, beaktades genom förlustavdrag.
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966 11
I fråga om de spärregler som gäller i fråga om fåmansbolagen framhöll
Utskottet att en förlust i ett bolag eller en föreningsverksamhet från skattesynpunkt
representerade en tillgång som i varje fall inte understeg hälften
av förlusten. Det förelåg därför en stor risk för att den avveckling av företaget,
som bort vara en naturlig följd av det dåliga resultatet av verksamheten,
inte skulle komma att ske. I stället kunde det befaras att likvidationseller
konkursmässiga företag började gå i handeln som någon form av avskrivningsobjekt.
Utskottet ansåg därför den i förordningen intagna spärrregeln
nödvändig och ändamålsenlig.
Pr ogressionsutj ämning
1957 års skatteutredning
1957 års skatteutredning, vars förslag låg till grund för lagstiftningen om
förlustutjämning, framlade i sitt betänkande (SOU 1958:35) jämväl förslag
till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall. Förslaget blev i denna del inte föremål för lagstiftningsåtgärder.
Sammanfattningsvis innebar utredningens förslag till progressionsutjämning
följande.
Fysisk person ägde påkalla progressionsutj ämning, om den beskattningsbara
inkomsten med minst 12 000 kronor översteg nästföregående års
motsvarande inkomst. En jämförelse skulle sålunda göras allenast mellan
två på varandra följande år.
Förelåg förutsättningar för utjämning, skedde denna sålunda att skatten
för det andra året, då inkomstökning förelåg, i erforderlig omfattning
jämkades nedåt.
Uppgick inkomstökningen till ett något lägre belopp än det föreskrivna
minimibeloppet 12 000 kronor, skulle det kunna inträffa att en lägre inkomst
gav en högre skatt. Då en sådan konsekvens enligt utredningen måste
förhindras, kunde enligt förslaget skatteomräkning jämväl i detta fall ske,
nämligen som om inkomstökningen likväl uppgått till minimibeloppet
12 000 kronor.
Om progressionsutj äinningen ej gav större effekt än en skattereduktion
understigande 50 kronor, förföll rätten till utjämning.
Beträffande äkta makar föreslogs regler av innebörd atl hänsyn togs till
sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster. Detta
medförde bl. a. en viss skattelindring första året för nygifta, som ingick äktenskap
i samband med att en av makarna fick ökad inkomst eller båda
började förvärvsarbeta.
En förutsättning för skatteutjämning var att den skattskyldige även under
jämförelseåret haft sådan inkomst att han varit deklarationsskyldig.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
Motionerna
Motionärerna i motionerna 1:8 och 11:16 framhåller att genomförandet
av en progressionsutjämning är motiverat och synnerligen önskvärt. Motionärerna
förordar därför att utredningens förslag genomföres, dock med vissa
ändringar. Rätten till utjämning bör således förefinnas även vid fallande
inkomst. Vad deklarationsskyldigheten angår bör det räcka med att sådan
förelegat antingen för jämförelseåret eller för något av de två beskattningsåren
dessförinnan. Starka skäl talar också för en sänkning från 12 000 till
10 000 kronor av det minimibelopp, som enligt utredningen bör krävas såsom
skillnad mellan två års inkomster för att utjämning skall få ske.
Frågans tidigare behandling
Yrkanden om införande av 1957 års skatteutrednings förslag till förordning
om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst i vissa
fall — med de jämkningar som förut nämnts — behandlades av riksdagen
åren 1960—1965 men avvisades vid samtliga tillfällen.
Bevillningsutskottet avstyrkte år 1965 (bet. nr 25) nu förevarande yrkande
med den motiveringen att särskild hänsyn borde tas till de invändningar
av principiell natur, som under remissbehandlingen riktats mot införande
av progressionsutjämning i beskattningssystemet. Utskottet ansåg att spörsmålet
om åstadkommande av en progressionsutj ämning borde betraktas som
en fråga på längre sikt och att de mest iögonenfallande verkningarna av
progressionen vid den statliga inkomstbeskattningen fick anses undanröjda
genom lagstiftningen om beskattning av ackumulerad inkomst, om taxering
för inkomst av medel som insatts på skogskonto och om förlustutjämning
-
Allmän öppen resultatutjämning, m. m.
Gällande rätt
Svensk skattelagstiftning medger inte möjlighet till allmän öppen resultatutjämning
mellan olika beskattningsår. Inte heller medger den inkomstutjämning
mellan olika beskattningsår genom skattefri avsättning av medel
för framtida reparationer. Frågan om en öppen resultatutjämning med
tillämpning av en kontometod prövades av 1957 års skatteutredning men
avvisades under hänvisning främst till de stats- och kommunfinansiella
verkningar en sådan anordning — åtminstone på kortare sikt — skulle
medföra. Utredningen underströk även den begränsning i kontometoden,
som ligger däri att den endast kan bli av värde för den, som från början har
så goda vinstförhållanden att han äger möjlighet att göra de för framtida
utjämning erforderliga avsättningarna — och också gör dem. Även andra
skäl talade enligt utredningens mening mot införande av en kontometod
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966 13
Det var förenat med avsevärda svårigheter att finna en rationell grund för
såväl maximeringen av den årliga avsättningen som den sammanlagda storleken
av de avsatta beloppen. Vidare måste kontometoden antagas ge upphov
till ett så stort antal konton, att därigenom myndigheternas kontrollmöjligheter
i hög grad försvårades.
Motionerna
Enligt motionerna 1:8 och 11:16 bör en utredning igångsättas av frågan
om en allmän öppen resultatutjämning genom den s. k. kontometoden.
Möjligheten att genom kontoavsättning utjämna inkomster mellan olika
beskattningsår skulle enligt motionärernas mening kunna få en sparfrämjande
verkan.
I motionerna 1:87 och II: 124 framhålles att det, såvitt angår fastighetskostnaderna,
speciellt är underhålls- och reparationskostnaderna som
varierar år från år. Erfarenhetsmässigt vet man att reparations- och underhållskostnaderna
i allmänhet är ringa under de första åren efter fastighetens
färdigställande. Kostnaderna ökas därefter successivt och torde omkring
7—10 år efter det inflyttning skett i fastigheten uppnå ett maximalt
belopp, överstigande det i den årliga hyreskalkylen beräknade reparationsbehovet,
för att sedan gradvis minska till ett visst minimibelopp. Denna
variation upprepas sedan under större delen av fastighetens varaktighetsperiod.
Den väsentliga skillnaden mellan olika inkomstår i reparations- och underhållskostnader
medför att underskott kan uppkomma de år då större reparationer
måste göras, under det att inkomstberäkningen andra år kan utvisa
nettointäkt. Detta förhållande medför att en enskild fastighetsägare
med exempelvis en marginalskatt på 50 procent de år nettointäkt redovisas,
d. v. s. åren med låga reparationsbehov, ofta endast kan avsätta hälften
av det belopp som är avsett för fastighetens yttre och inre reparationer,
vilket belopp för nybyggda fastigheter är reglerat till 0,70 procent av byggnadskostnaderna.
På grund härav kan likvida medel komma att saknas, då
de uppdämda reparationsbehoven måste fyllas för lägenhetsreparationer,
större målningsarbeten, puts av fasad, reparation av ledningar m. in., vilket
förhållande helt naturligt återverkar på hyresgästerna.
Om enskilda fastighetsägare bcredes möjlighet att göra skattefria avsättningar
för täckande av framtida kostnader för reparationer, skulle den del
av hyran som enligt hyreskalkylen avser kostnader för reparationer kunna
till fullo användas härför. Fastighetsförvaltningen blev härigenom rationellare
och fastigheterna kunde bibehålla sin standard. Reglerna för en sådan
avsättning borde utformas på det sättet alt fondavsättningarna var bundna
vid fastigheten som sådan för att därigenom säkerställa alt de avsatta
reparationsmedlen endast kom resp. fastighet till godo.
Motionärerna erinrar även om den möjlighet de allmänna bostadsföre -
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
tagen, vilkas fastigheter taxeras enligt särskild schablonregel, har att under
år med ringa reparationsbehov skattefritt fondera hyresintäkter för framtida
reparationer. Det framhålles slutligen att frågan har betydelse från arbetsmarknadssynpunkt.
De fonderade reparationsmedlen skulle kunna
komma till användning i sysselsättningshänseende för t. ex. äldre arbetskraft
på hemorten.
I motionerna 1:279 och II: 379 framlägges förslag till olika åtgärder pa
bostadspolitikens område. Enligt motionärernas mening är det — för åstadkommande
av balans på bostadsmarknaden — angeläget att snarast avskaffa
de nuvarande hyreskontrollerna och med dem de generella statliga subventionerna.
Förutom direkta hyrespolitiska åtgärder kan — framhåller motionärerna
— skattesystemet inverka på hyreskostnaderna, såvida inte skatteri
är anordnad som en renodlad nettovinstbeskattning. Detta är visserligen
skattesystemets princip men på grund av föråldrade tillämpningsföreskrifter
beträffande avskrivningarnas storlek samt frånvaron av möjlighet att
skattefritt avsätta medel för framtida underhållsbehov beskattas i dag i
betydande utsträckning fastighetsintäkter som inte är att hänföra till vinst;
Motionerna I: 524 och II: 622 syftar till införande av möjlighet för fiskare
att göra avsättning till resultatutjämningskonto. Motionärerna framhåller
att den svenska fiskerinäringen måste arbeta i mycket hård konkurrens med
utländska fiskare såväl på fiskeplatserna som på försäljningsmarknaden.
Även om det kan synas som om inkomstfördelningen är relativt jämn varierar
dock inkomsterna för många fiskelag rätt starkt. Ett eller ett par år
med goda inkomster kan följas av år då förluster i redskap, motorhaverier
eller andra motgångar skapar underskott som inte kan täckas. Eu
utjämning av förhållandena över flera år skulle därför vara till stort gagn.
Detta skulle kunna ske genom möjlighet för fiskarna att under goda år
få avsätta skattefria medel till en utjämningsfond för användning vid år
med dålig lönsamhet. Samtidigt som ett dylikt arrangemang blev till gagn
för fiskaren skulle den fördelen vinnas att trycket på lånemarknaden kunde
lätta genom att kanske onödiga investeringar, vilka under goda år framtvingas
av skattemässiga förhållanden, kunde undvikas. En jämnare fördelning
av inkomster och utgifter skulle därför gagna såväl fiskaren som
samhället.
Fiskebåtarna äges och brukas med få undantag av fiskarna själva som
partrederi. Dessa partrederier äger i allmänhet endast en båt. För rederibolag
av handelsfartyg eller redare med flera båtar finnes möjlighet till
resultatutjämning inom företaget. Norska fiskare har möjlighet att under
goda år skattefritt avsätta medel antingen till en driftregleringsfond eller
en investeringsfond.
Motionärerna i motionerna 1: 531 och II: 637 framhåller att många företag
—- bl. a. serviceföretag av olika slag — på grund av verksamhetens art
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966 15
saknar mera betydande avskrivningsobjekt och därmed möjligheter att motverka
de påfrestningar som följer av att resultatet av verksamheten inom
ett företag varierar mellan olika år. De speciella problem som förekommer
inom dessa företag har ännu inte beaktats vid utformningen av skattesystemets
regler. Ändock torde ingen vilja påstå att sådana serviceföretag borde
vara berövade den möjlighet till förlustutjämnande dispositioner, som kan
beredas genom statsmakternas utformning av skattereglerna. En utväg synes
vara att skattefria avsättningar till särskilt konto medges för belopp som
står i viss maximerad relation till rörelseomsättningens storlek. Skattebefrielsen
bör också begränsas till att gälla endast under ett visst antal år.
I syfte att eliminera olägenheterna därigenom att ett begränsat antal skattskyldiga
beredes möjligheter till progressionsutjämnande dispositioner bör
bestämmelserna vidare utformas så att ianspråktagande av de avsatta medlen
får ske endast efter tillstånd av länsstyrelsen eller annan lämplig myndighet.
Eftersom de avsatta medlen återförs till beskattning efter periodens
förlopp kan fonden icke utnyttjas för andra ändamål än det ursprungligen
avsedda.
Frågan om främst serviceföretagens möjligheter att åstadkomma en kapitalreserv
för direkta förluster bör naturligen ses i samband med den mera
vidsträckta frågan om företagens rätt och möjligheter att vidtaga generella
resultatutj ämnande dispositioner. Reformer i denna riktning skulle syfta
till att ge företagarna möjligheter att undvika omotiverad progressionsbeskattning
på tillfälligt gynnsamma verksamhetsresultat.
Avslutningsvis framhåller motionärerna att möjligheterna till uppbyggnad
av dolda reserver är mycket skiftande olika företagsformer emellan. Företagare,
som saknar möjlighet att skapa sådana reserver, tvingas under gynnsamma
verksamhetsår att till följd av progressionen vid beskattningen avvara
merparten av rörelsevinsten. Drives däremot rörelsen såsom aktiebolag
— vilket med hänsyn till bl. a. aktiebolagslagstiftningens komplicerade natur
inte alltid är genomförbart — finns vissa möjligheter att avsätta medel till
investeringsfond. Den synbarligen omotiverade skillnad som skattelagstiftningen
härvid skapat mellan olika företagsformer kan ha betydande ekonomiska
konsekvenser för den missgynnade gruppen, främst enskilda rörelseidkare.
Även härförutan synes nu gällande regler om resultatutjämning medföra
skiftande skattemässiga konsekvenser för företag som av principiella
skäl borde behandlas likformigt.
Frågornas tidigare behandling
Motionsyrkanden om en allmän öppen resultatutjämning har avvisats
av riksdagen åren 1960—1965. I sitt betänkande nr 25/1965 hänvisade bevillningsutskottet
till de invändningar mot en sådan resultatutjämning som
framförts av 1957 års skatteutredning och framhöll för egen del att frågan
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
borde prövas i samband med prövningen av företagsbeskattningen i dess
helhet.
Även frågan om skattefri avsättning av medel för framtida reparationer
har tidigare prövats av riksdagen. Bevillningsutskottet tillstyrkte föregående
år bifall till motionsyrkande av enahanda beskaffenhet som i motionerna
I: 87 och II: 124. Riksdagen avvisade emellertid — i enlighet med en vid
betänkandet fogad reservation av herr John Ericsson m. fl. — motionsyrkandet
med hänvisning bl. a. till att det från rättvisesynpunkt knappast
kunde anses tillfredsställande att särskilt för ägare av hyresfastigheter
tillskapa en möjlighet att skattefritt avsätta medel till konto för framtida
reparationer. Enligt reservanternas mening borde frågan om en mer vidsträckt
användning av kontometoden prövas i ett större sammanhang.
Investeringsfonder för konjunkturutjämning m.m.
Gällande rätt
Bestämmelserna i 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning
innebär att företagen skattefritt får fondera vinstmedel
för framtida investeringsändamål. Reglerna är avsedda att uppmuntra
företagen att uppskjuta investeringar vid högkonjunkturer och i stället förlägga
dem till tider, då en ökad investeringsverksamhet från sysselsättningssynpunkt
befinnes önskvärd.
Rätt att göra avsättning enligt 1955 års förordning tillkommer endast
svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening och svensk sparbank. Avsättning
får ske till investeringsfond för skogsbruk med högst tio procent
av den för beskattningsåret redovisade bruttointäkten av skogsbruk och
till investeringsfond för rörelse med högst fyrtio procent av årsvinsten
före skatt. Avdrag får dock åtnjutas endast under förutsättning att ett
belopp motsvarande, för aktiebolag, fyrtiosex procent och, för ekonomisk
förening samt sparbank, fyrtio procent av den gjorda avsättningen
inbetalats till ett särskilt, räntelöst konto i riksbanken. Inbetalningen
skall ha verkställts senast den dag, då företaget har att avgiva allmän självdeklaration
för det beskattningsår, då avsättning till investeringsfond skett.
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen
äger besluta, att investeringsfond under den tid och under de villkor
i övrigt, som läget å arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk
för sitt ändamål. Beslutet kan vara generellt, d. v. s. avse samtliga
företag eller företag av viss beskaffenhet eller också gälla visst eller vissa
företag. Om sådant beslut meddelats, äger företaget från riksbanken utfå
fyrtio procent eller, om aktiebolag uttager medel, som inbetalats efter den
30 juni 1960, eller ekonomisk förening uttager medel, som inbetalats efter
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 är 1966 17
nämnda dag men före den 1 juli 1963, fyrtiosex procent av det belopp av
investeringsfonden, som skall eller må tagas i anspråk.
Emellertid äger Kungl. Maj :t efter ansökan från vederbörande företag
besluta att investeringsfond får tagas i anspråk för sitt ändamål under längre
tid än nyss sagts. Bestämmelser härom är införda i 9 § 3 mom. Förutsättningen
för sådant beslut är, att det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
och övriga förekommande omständigheter befinnes vara av synnerlig
vikt för det allmänna att viss investering igångsättes.
Under samma förutsättning kan Kungl. Maj :t även meddela preliminärt
beslut att investeringsfond, som framdeles avsättes, får tagas i anspråk för
sitt ändamål. Om sådant preliminärt beslut meddelats, skall arbetsmarknadsstyrelsen
meddela slutligt beslut i enlighet med det preliminära beslutet,
sedan uppgift inkommit från länsstyrelsen om att avdrag för avsättning
till investeringsfond medgivits vid inkomsttaxeringen.
Investeringsfond för skogsbruk får användas för skogsvårdande arbeten
in. m. och investeringsfond för rörelse för underhåll och grundförbättring
av byggnad, för avskrivning å maskiner och inventarier samt för vissa kostnader
för arbeten i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet m. in.
Fråga skall i princip vara om investeringar som verkställts eller kostnader
som uppkommit under det beskattningsår, då fonden tages i anspråk. Då
avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen för avsättningen till investeringsfond,
följer därav att avdrag icke får åtnjutas för avskrivningar m. m. som
verkställts med anlitande av fonden.
Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen äger jämväl meddela tillstånd
för företag som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse att
taga fonden i anspråk för ändamål, som avses med investeringsfond för
skogsbruk, eller vice versa ävensom i övrigt för investering i annan förvärvskälla
än den, i vilken avsättning skett. Vidare kan Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen
— om särskilda skäl föreligger — medgiva att investeringsfond
för rörelse får tagas i anspråk för vissa speciella ändamål, såsom
för avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och
avloppsledningar, iordningställande i övrigt av tomtområden för bebyggelse
samt liknande arbeten ävensom för iordningställande av markområde
för sjöreglering och kraftverksbygge, d. v. s. för kostnader, vilka eljest i
regel icke är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen eller icke är avdragsgilla
1 annan form än genom årliga värdeminskningsavdrag. Kungl. Maj :t eller
arbetsmarknadsstyrelsen äger vidare medgiva att investeringsfond för rörelse
får tagas i anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto. Till sådant
konto överfört lielopp skall återföras till beskattning senast vid taxeringen
för det tredje beskattningsåret efter det, under vilket överföringen verkställts.
Om särskilda förhållanden föranleder därtill äger dock Kungl. Maj :t
medgiva att återföringen sker vid en senare tidpunkt.
För att stimulera till avsättningar föreskrives att sedan fem år förflutit
2 —11 ihan g till Riksdagens protokoll 1966. 7 sand. Nr 18
18 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
från ingången av det år, varunder inbetalningen hos riksbanken verkställts,
företaget äger att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst trettio
procent av det ursprungligen inbetalade beloppet, dock minskat med vad
som eventuellt tidigare återbetalats. Även denna »fria sektor» av investeringsfonden
skall emellertid tagas i anspråk för investeringar bl. a. i byggnader
och maskiner. Om så icke sker, skall en mot uttaget svarande del av
investeringsfonden återföras till beskattning med tillägg av en tiondel av
det återförda beloppet. Kungl. Maj :t äger dock medgiva att sistnämnda
tillägg inte skall göras, om synnerliga skäl föreligger därtill.
I syfte att ytterligare stimulera till avsättningar föreskrives, att, om investeringsfond
i enlighet med meddelat beslut tagits i anspråk för sitt
ändamål, ett extra avdrag (investeringsavdrag) medgives vid inkomsttaxeringen.
Investeringsavdraget utgör tio procent av ianspråktagna fondmedel.
Sådant avdrag åtnjutes inte, när företaget utan tillstånd utnyttjar
den fria sektorn och icke heller i de fall då investeringsfond tages i anspråk
enligt de ovannämnda bestämmelserna i 9 § 3 mom. Om investeringsfond
tagits i anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto äger företaget jämväl
åtnjuta investeringsavdrag, vilket skall motsvara tio procent av det
belopp, varmed värdet av lagret ökat under beskattningsåret, dock högst
tio procent av det belopp, som överförts till lagerinvesteringskonto.
Om investeringsfond tages i anspråk utan tillstånd och fråga icke är om
ianspråktagande av den fria sektorn, återföres fonden till beskattning.
Samma gäller om investeringsfond enligt meddelat beslut skall tagas i anspråk
för sitt ändamål och så ej sker. Vid återföringen skall till beskattning
upptagas även ett belopp motsvarande en tiondel av vad som återförts av
investeringsfonden. Kungl. Maj :t äger dock medgiva att sistnämnda tillägg
inte skall göras, om synnerliga skäl föreligger därtill. Även i vissa andra i
författningen närmare angivna fall skall investeringsfond återföras till
beskattning. Har investeringsfond återförts till beskattning, återbetalas de
hos riksbanken insatta medlen.
Motionerna
I motionerna I: 306 och 11: 371 framhålles att den omständigheten att man
inte ansett investeringsfondsförordningens bestämmelser kunna tillämpas
i fråga om andra företagsformer än aktiebolag, ekonomiska föreningar och
sparbanker är oförenlig med den grundläggande principen om konkurrens
på lika villkor och innebär en diskriminering av mindre och medelstora
företag. Från både samhällets och näringslivets synpunkt måste det vara ett
intresse att näringspolitiken utformas så att konkurrens på lika villkor
främjas.
Det kan antas att användandet av investeringsfond tvingar fram en större
planmässighet i investeringarna. Eftersom planmässighet här bör eftersträ
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966 19
vas oavsett företagets storlek, så är detta ett skäl för att också mindre och
medelstora företag i alla storleksgrupper inbegripes i lagen.
Rätten för även skattskyldiga med progressiv beskattning att göra avsättningar
till investeringsfonder för konjunkturutjämning är ingen principiell
fråga. Möjligheten att undvika orättvisor gentemot övriga skattskyldiga är
en fråga av främst teknisk art. I både Danmark och Norge har lösningar
på dessa problem uppnåtts.
Enligt motionerna 1: 535 och II: 653 slutligen har företag, som drivs av
fysiska personer under enskild firma, genom beskattningsreglerna ett otillräckligt
utrymme för självfinansiering, då de saknar rätt att i inkomstkällan
verkställa avdrag för avsättning till investeringsfond liksom till pensionsstiftelse
med bibehållande av medlen i rörelsen. Dessa företags möjligheter
till självfinansiering är i regel små, då de på grund av ringa rörelsekapital
har varulager som endast medger små möjligheter att bygga upp dolda
reserver. Anläggningstillgångarna medger i regel likaledes små möjligheter
till självfinansiering genom avskrivningar.
En utväg att undvika att dessa företag diskrimineras jämfört med aktiebolag
och ekonomiska föreningar skulle vara att medge företagen rätt att ur
rörelsens överskott avsätta medel till i bokföringen öppet redovisad självfinansieringsfond.
Dylikt avdrag bör medges företag som redovisar rörelsens
resultat enligt bokföringsmässiga grunder och med upp till 10 procent
av årsvinsten, dock högst 5 000 kronor per år, varjämte fondens totala storlek
maximeras till 50 000 kronor och en tidsgräns om 10 år föreskrivs för
dess återförande till beskattning, varvid företaget äger rätt att tillämpa
reglerna om ackumulerad inkomst.
Frågornas tidigare behandling
Motionsyrkanden om utvidgning av investeringsfondsförordningens bestämmelser
till att gälla även andra företagsformer än de i förordningen
angivna samt om rätt för rörelseidkare och jordbrukare att åtnjuta avdrag
för avsättning till självfinansieringsfond prövades senast av 1965 års riksdag.
Nämnda års bevillningsutskott tillstyrkte bifall till motionsyrkandena
med i huvudsak den motivering som framförts i motionerna 1: 306 och
11:371 samt 1:535 och 11:653. Riksdagen avvisade emellertid motionerna
och följde därvid en vid betänkandet fogad reservation av herr John Ericsson
m. fl. I denna framhölls bl. a. att en lagstiftning avseende såväl konjunkturutjämningsfonder
som självfinansieringsfonder, vilken skulle omfatta
även progressivt beskattade näringsidkare, svårligen kunde utformas
så, att den blev enkel i den praktiska tillämpningen. Utan en fullständig
omarbetning av företags- och jordbruksbeskattningen måste bestämmelserna
för att förhindra missbruk under alla förhållanden bli mer restrik
-
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
tiva än i den nuvarande investeringsfondslagstiftningen. Med hänsyn härtill
syntes fördelarna för de skattskyldiga av sådana regler för närvarande
kunna ifrågasättas. De administrativa svårigheter, som en sådan lagstiftning
skulle medföra inom ramen för gällande progressiva skattesystem,
skulle heller inte stå i rimlig proportion till värdet från det allmännas synpunkt
av dylika fondavsättningar. Generella avskrivnings- och avdragsregler
utan anknytning till fondavsättningar måste därför vara att föredraga.
Utskottets yttrande
De motioner utskottet har att behandla i förevarande sammanhang syftar
bl. a. till att utjämna verkningarna av progressionen vid den statliga inkomstbeskattningen
och till att genom olika åtgärder underlätta företagens
möjligheter till konsolidering och självfinansiering.
Ändringar i förordningen om förlustutjämning
Enligt förordningen om förlustutjämning kräves för rätt till förlustavdrag
att deklarationsskyldighet skall ha förelegat för förluståret.
Enligt motionerna 1:8 och II: 16 bör såsom villkor för rätt till förlustavdrag
räcka att deklarationsskyldighet förelegat för förluståret eller för
något av de två beskattningsåren dessförinnan. Motionärerna hävdar att
begränsningsregeln sådan den nu är utformad är ägnad att medföra vissa
orättvisor.
Den förlust som enligt förordningen om förlustutjämning är kvittningsgill
vid ett senare års taxering får avse inte endast underskott i förvärvskälla
utan också underskott som uppkommit genom att allmänna avdrag inte
kunnat utnyttjas vid den taxering, vartill avdragen är att hänföra. Ingenting
hindrar således att det underskott som skall överföras uteslutande
hänför sig till andra outnyttjade avdrag än underskott i förvärvskälla. 1957
års skatteutredning (SOU 1958:35) uttalade att det knappast kunde anses
tillfredsställande att skattskyldiga utan egentlig förvärvsverksamhet men
med en obetydlig inkomst av något slag skulle få göra gällande sådana outnyttjade
allmänna avdrag. Enligt utredningens uppfattning var det i huvudsak
endast hänsynen till sådana skattskyldiga, vilka drev verklig förvärvsverksamhet
eller hade en mer bestående inkomstkälla av något slag, som
motiverade en rätt till förlustutjämning och att därför en villkorslös rätt
till förlustavdrag inte borde medges. En lagregel som tillgodosåg detta syfte
var emellertid ägnad att medföra en betydande rättsosäkerhet med därav
föranledda taxeringstvister, om inte rätten till förlustavdrag gjordes beroende
av något lätt konstaterbart faktum.
Befogade invändningar kan enligt utskottets mening knappast riktas mot
den ifrågavarande begränsningsregeln. Det är angeläget att möjligheten till
förlustutjämning inte onödigtvis missbrukas. Såsom motionärerna påstått
21
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
kan det givetvis förekomma fall då begränsningsregeln leder till från rättvisesynpunkt
mindre tillfredsställande resultat. I praktiken torde det emellertid
mera sällan förekomma att skattskyldig, som utövar verklig förvärvsverksamhet,
går förlustig rätten till avdrag. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna 1:8 och II: 16 i nu förevarande del.
I förordningen om förlustutjämning har intagits en särskild bestämmelse
i fråga om fåmansbolagen. Denna innebär att för rätt till förlustutjämning
kräves att ägareförhållandena i bolaget eller föreningen är desamma vid
förlusttillfället som då förlusten skall utnyttjas. Detta krav anses uppfyllt
om aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen, då avdraget yrkas, helt
eller så gott som helt ägs av samma personer, som ägde aktierna eller andelarna
när förlusten uppkom, eller av någon eller några som på grund av
arv, testamente eller bodelning trätt i dessa personers ställe.
I motionerna 1:8 och II: 16 yrkas sådan författningsändring, att rätten
till förlustutjämning skall kvarstå, om den, som övertagit aktier på grund
av arv, testamente eller bodelning, överlåter dessa till tidigare ägare av
aktier i företaget.
Motsvarande yrkande avvisades av bevillningsutskottet senast vid föregående
års riksdag. I sitt betänkande nr 25 anslöt utskottet sig därvid till
den av 1957 års skatteutredning uttalade uppfattningen, att vissa inskränkningar
var ofrånkomliga. Eftersom ett bolags eller en förenings förlust från
skattesynpunkt representerade en tillgång, förelåg risk för att den avveckling
av ett företag, som normalt borde följa av det dåliga resultatet av
verksamheten, inte skulle komma till stånd. I stället kunde befaras att likvidations-
eller konkursmässiga företag började gå i handeln såsom någon
form av avskrivningsobjekt. Utskottet medgav att en rätt till förlustavdrag
kunde framstå som rimlig också i andra fall än då aktier bytt ägare genom
arv, testamente eller bodelning. Att tillgodose dessa fall med generella föreskrifter
av den art motionärerna avsåg var emellertid enligt utskottets mening
inte möjligt, därest man ville ha betryggande garantier mot missbruk.
Utskottet vill instämma i detta uttalande och i sammanhanget understryka
att det från administrativ synpunkt framstår som särskilt angeläget,
att bestämmelserna inte är onödigt svårtillämpade. Ett genomförande av
motionärernas förslag på förevarande punkt skulle otvivelaktigt vara ägnal
att ytterligare komplicera lagstiftningen. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna 1:8 och II: 16 jämväl i nu berörda del.
Progressionsut jämning
Motionärerna i motionerna 1:8 och II: 16 har yrkat, att 1957 års skattcutrednings
förslag till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt
å merinkomst i vissa fall måtte —- med vissa ändringar — antas av
riksdagen.
22 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
Även detta yrkande har tidigare upprepade gånger prövats av riksdagen
men alltid avvisats.
Bevillningsutskottet uttalade senast förra året i sitt betänkande nr 25,
att utskottet inte var berett medverka till införande av skatteutredningens
förslag till progressionsutjämning och åberopade därvid bl. a. att under
remissbehandlingen åtskilliga invändningar av principiell natur riktats mot
förslaget. Enligt utskottets uppfattning borde spörsmålet om progressionsutjämning
vid beskattningen betraktas som en fråga på längre sikt.
Vad motionärerna nu anfört kan inte föranleda till ändrat ståndpunktstagande
från utskottets sida. En avsevärd del av de fall, då enligt skatteutredningens
förslag progressionsutjämning skulle kunna erhållas är sådana,
då en utjämning, särskilt med hänsyn till att skatt skall utgöras efter förmåga,
inte kan anses sakligt motiverad. Över huvud taget torde det vara
förenat med stora svårigheter att genom en generellt verkande lagstiftning
möjliggöra en utjämning av beskattningen för sådana skattskyldiga, som
har från år till år starkt växlande inkomster, utan att få från skatteförmåge-
och rättvisesynpunkt icke önskvärda biverkningar av lagstiftningen.
På grund av det anförda och då de mest iögonenfallande verkningarna av
progressionen får anses undanröjda genom lagstiftningen om beskattning
av ackumulerad inkomst, om taxering för inkomst av medel som insatts
på skogskonto och om förlustutjämning samt genom schabloniseringen av
kommunalskatteavdraget avstyrker utskottet lagstiftningsyrkandet i motionerna
I: 8 och II: 16 om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.
Allmän öppen resultatutjämning
Utskottet har härefter att ta ställning till särskilda utrednings- och skrivelseyrkanden,
vilka alla syftar till införande av regler om öppen resultatutjämning
vid beskattningen.
I motionerna I: 8 och II: 16 yrkas sålunda skyndsam utredning angående
möjligheterna till en fullständig resultatutjämning genom i första hand en
kontometod. Motionärerna i de inbördes likalydande motionerna 1:87 och
II: 124 samt 1:279 och 11:348 vill införa möjlighet för fastighetsägare att
göra fondavsättningar för framtida reparationer. Enligt motionärerna i motionerna
1:524 och 11:622 bör undersökas möjligheterna för fiskare att
göra skattefria avsättningar till resultatutjämningskonto. I motionerna
1:531 och 11:637 slutligen har framställts yrkanden, som avser dels rätt
för rörelseidkare att skattefritt avsätta medel till förlustutjämningskonto,
dels genomförande av olika åtgärder för att eliminera skillnaderna företagen
emellan i fråga om möjligheterna till resultatutjämning.
Utskottet är medvetet om att särskilt under, senare år vissa avsteg gjorts
från en av de grundläggande principerna i svensk skattelagstiftning, nämligen
den om beskattningsårets slutenhet. Utskottet tänker härvidlag
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966 23
främst på lagstiftningen om ackumulerad inkomst och om skogskonto,
vilka bestämmelser emellertid begränsats till vissa speciella slag av inkomster.
De i motionerna föreslagna åtgärderna avser att för samtliga skattskyldiga
skapa möjligheter att genombryta principen om beskattningsårets
slutenhet.
Vad först angår de i motionerna I: 87 och II: 124 samt I: 279 och II: 348
framförda yrkandena om rätt till skattefria fondavsättningar för framtida
reparationsbehov i inkomstkällan annan fastighet, är denna fråga föremål
för uppmärksamhet inom bostadspolitiska kommittén. Enligt vad utskottet
erfarit överväger kommittén, vars utredningsuppdrag kommer att vara
slutfört under innevarande år, att framlägga förslag om rätt för ägare av
hyresfastighet att inom ett av bostadsstyrelsen fastställt finansieringssystem
göra avsättningar till särskilt konto avsett för framtida reparationer.
Därest ett sådant förslag antas kommer således dessa yrkanden att i
viss mån tillgodoses.
Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna 1:87 och
II: 124 ävensom I: 279 och II: 348 i nu berörda del.
1957 års skatteutredning prövade ingående för- och nackdelarna med en
allmän rätt till skatteutjämning genom kontoinsättningar och uttag. Utredningen
fann allvarliga invändningar kunna riktas mot en sådan utjämningsmetod,
inte minst från stats- och kommunfinansiell synpunkt men
även med hänsyn till svårigheten att göra nödvändiga begränsningar i
kontometodens tillämpningsområde och att finna en rationell grund för
såväl maximeringen av den årliga avsättningen som den sammanlagda storleken
av de avsatta beloppen.
Enligt utskottets mening skulle det inte minst från rättvisesynpunkt vara
till fördel om möjligheter öppnades till en vidsträcktare resultatutjämning
vid beskattningen. Som utskottet tidigare uttalat måste emellertid denna
fråga prövas i samband med prövningen av företagsbeskattningen i dess
helhet. Ett system med öppna skattefria konto- eller fondavsättningar torde
inte kunna införas utan att man omprövar gällande regler för inventarieavskrivning,
varulagervärdering och de övriga möjligheter till skattemässig
konsolidering och förtäckt resultatutjämning som de svenska skattereglerna
för närvarande erbjuder.
Med det anförda avstyrker utskottet utredningsyrkandet i motionerna
I: 8 och II: 16 i denna del ävensom motionerna I: 524 och II: 622 samt I: 531
och 11:637.
Investeringsfonder för konjunkturutjämning in. in.
Enligt gällande förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning
tillkommer rätt att göra avsättning till sådan fond endast svenskt
aktiebolag, svensk ekonomisk förening och svensk sparbank. I motionerna
24 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
1:306 och 11:371 har framställts skrivelseyrkande av innehåll, att rätten
att göra avsättning till investeringsfond utsträcks till fysiska personer. Motionärerna
i motionerna 1:535 och 11:653 yrkar förslag till 1967 års riksdag
om rätt för rörelseidkare och jordbrukare att vid beskattningen åtnjuta
avdrag för avsättning till självfinansieringsfond.
Vad utskottet i det föregående uttalat beträffande genomförande av en
allmän öppen resultatutjämning vid beskattningen äger i hög grad giltighet
också i fråga om de nu förevarande motionerna. I proposition nr 159 till
1963 års riksdag med förslag till förordning angående ändring i investeringsfondsförordningen
redovisade departementschefen ingående de skäl
som enligt hans uppfattning talade mot en utvidgning av avsättningsrätten
till att gälla också fysiska personer. Han åberopade därvid bl. a. att det
med hänsyn till den progressiva beskattning fysiska personer var underkastade
inte lät sig göra att inpassa dessa i den nu gällande investeringsfondsförordningen.
En sådan lagstiftning måste förses med komplicerade regler
bl. a. om gottgörelse för överinsättning, om tidsbegränsning av fonderna
och om beskattning av återförda medel. Det kunde inte tillåtas att fonderna
utnyttjades för progressionsutjämning, enär i så fall fråga skulle vara om
en lagstiftning med helt annat syfte än konjunkturutjämning.
Utskottet finner de sålunda anförda skälen bärande. Med hänsyn härtill
och då liknande synpunkter kan göras gällande i fråga om avsättning till
självfinansieringsfond kan utskottet inte biträda yrkandena om inrättande
av vare sig investerings- eller självfinansieringsfonder för fysiska personer.
Utskottet avstyrker således motionerna 1:306 och 11:371 samt 1:535
och II: 653.
Särskilda frågor
Utskottet har slutligen att ta ställning till två särskilda skrivelseyrkanden
i motionerna I: 279 och II: 348. Det ena syftar till borttagande av de
särskilda beskattningsregler, vilka gäller för de allmännyttiga bostadsföretagens
fastigheter. Dessa regler innebär att som intäkt upptas 3 procent
av fastighetens taxeringsvärde och att avdrag medges endast för ränta på
lånat kapital samt för tomträttsavgäld och liknande avgäld. Det andra yrkandet
avser sådan ändring av gällande regler för värdeminskningsavdrag
i fråga om bostadsbyggnader att dessa kan avskrivas på 60 år.
Införandet av schablonregler vid beräkning av inkomst av fastigheter,
tillhöriga bostadsförening, bostadsaktiebolag och allmännyttigt bostadsföretag,
skedde i syfte att åstadkomma en länge eftertraktad förenkling.
Inkomstberäkningen vid taxering av sådana fastigheter hade för såväl de
skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna tidigare förorsakat ett betydande
arbete till följd av invecklade bestämmelser i ämnet och ett omständligt
deklarations- och uppgiftsförfarande men också på grund av svårigheterna
att beräkna bruttointäkt och kontrollera avdrag för omkostnader.
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966 25
Det torde inte kunna bestridas att schablomnetoden för inkomstbeskattningen
av bostadsföretagens fastigheter inneburit en avsevärd förenkling
för såväl enskilda som taxeringsmyndigheter och skattedomstolar. Med
hänsyn härtill och till att frågan om inkomstberäkning av bostadsföretagens
fastigheter var föremål för prövning så sent som vid föregående års
riksdag i samband med sänkningen av repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen
och av procenttalet för inkomstberäkningen anser utskottet sig
inte nu kunna medverka till en ändring av gällande beskattningsregler för
dessa fastigheter.
Utskottet är heller inte berett att i nuvarande sammanhang medverka
till en ändring av gällande avskrivningsregler för bostadsbyggnader. Utskottet
har i sitt betänkande nr 6 till innevarande års riksdag i fråga om
värdeminskningsavdrag för byggnader i rörelse och jordbruk uttalat, att
en degressiv avskrivningsmetod i fråga om sådana byggnader skulle ge en
riktigare bild av byggnadens faktiska förslitning och att därför en högre
initialavskrivning kan vara mer berättigad än en procentuell avskrivning
med lika stora värdeminskningsavdrag per år. Man kan emellertid enligt
utskottets mening inte införa gynnsammare avskrivningsregler för byggnader
i någon inkomstkälla utan att samtidigt ompröva reglerna för realisationsvinstbeskattningen.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna I: 279 och II: 348 i nu
berörda delar.
Utskottets hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. beträffande ändringar i förordningen om rätt till förlustutjämning
att
de likalydande motionerna 1:8 av herr Mattsson
in. fl. och II: 16 av herr Magnusson i Borås m. fl. i denna
del icke måtte föranleda någon riksdagen åtgärd;
B. beträffande progressionsutjämning
att de likalydande motionerna 1:8 av herr Mattsson
in. fl. och II: 16 av herr Magnusson i Borås m. fl. i denna
del icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
C. beträffande utredning av frågan om allmän öppen resultatutjämning
att
de likalydande motionerna 1:8 av herr Mattsson
in. fl. och II: 16 av herr Magnusson i Borås m. fl. i denna
del icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
D. beträffande frågan om rätt till skattefri avsättning för
framtida reparationsbehov
26 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:87 av herr Stefanson
m. fl. och II: 124 av herr Nordgren m. fl., samt
2) de likalydande motionerna 1:279 av herr Holmberg
m. fl. och II: 348 av herr Bohman m. fl. i denna del,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
E. beträffande rätt för fiskare att göra skattefri avsättning
till resultatutjämningskonto
att de likalydande motionerna 1:524 av herrar Gunnar
Pettersson och Svenungsson samt II: 622 av herr Johansson
i öckerö m. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
F.
beträffande rätt för rörelseidkare till skattefri avsättning
till förlustutjämningskonto m. m.
att de likalydande motionerna 1:531 av herr Stefanson
m. fl. och II: 637 av herr Larsson i Umeå m. fl. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
G. beträffande rätt att göra avsättning till investeringsfond
för konjunkturutjämning
att de likalydande motionerna 1:306 av herrar Mattsson
och Johan Olsson samt 11:371 av herr From m. fl. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
H. beträffande rätt för rörelseidkare och jordbrukare att
göra skattefri avsättning till självfinansieringsfond
att de likalydande motionerna 1:535 av herr Sveningsson
och II: 653 av herr Thylén m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
J. beträffande frågan om beskattning av fastigheter tillhöriga
allmännyttiga bostadsföretag
att de likalydande motionerna 1:279 av herr Holmberg
m. fl. och II: 348 av herr Bohman m. fl. i denna del icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom
K. beträffande frågan om avdrag för värdeminskning av
bostadsbyggnader
att de likalydande motionerna 1:279 av herr Holmberg
m. fl. och II: 348 av herr Bohman m. fl. i denna del icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 mars 1966
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966 27
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Hanmark, herrar Elofsson*, Tage Johansson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Paul Jansson, Ottosson och Tistad*; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard*,
Vigelsbo, Engkvist, Asp, Eriksson i Bäckmora, Andersson i Essvik, Enskog*
och Larsson i Umeå.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer
A. beträffande ändringar i förordningen om rätt till förlustutjämning
1) av herrar Elofsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad,
Magnusson i Borås, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora, Enskog och Larsson
i Umeå, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna I: 8 och II: 16
— ansett att utskottet under punkten A bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
1:8 av herr Mattsson m. fl. och II: 16 av herr Magnusson
i Borås in. fl. i denna del måtte antaga följande
Förslag
till
Förordning angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
Härigenom förordnas, att 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst skola erhålla följande
ändrade lydelse.
2 §•
Med förlust — —---samma år.
Förlustavdrag må medgivas allenast om skattskyldig under förluståret
eller under något av de två närmast föregående beskattningsåren varit jämlikt
22 § 1 mom. första stycket vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst eller om
skattskyldigs bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor under något
nv nämnda år uppgått till sådant belopp att han jämlikt bestämmelserna
vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna deklaration som nyss
sagts. Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag föreligger skall
28 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
beträffande äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas vad i tredje
och sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till förlustavdrag erfordras
härutöver att deklaration för förluståret avgivits under vederbörligt
taxeringsår.
Rätten till-----minst 1 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §•
Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt -—
direkt eller genom förmedling av juridisk person — innehades av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag
ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga aktier eller
andelar vid nämnda båda tillfällen ägdes eller på angivet sätt innehades
av samma fysiska person eller personer samt under förutsättning tillika,
då fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att envar av dessa
ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktie- eller andelskapitalet
vid det ena som vid det andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter
dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna eller
andelarna genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk
person eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade
aktier överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som
sedan förlustårets ingång innehaft aktier i företaget.
9 §•
Har bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14
september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som — om fusionen
ej skett — tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget
vid utgången av beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget vid ingången
av förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt
innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk person — av en
fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts angående
moderbolagets rätt att utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla endast
därest moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde mer än nio tiondelar
av aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på sätt nyss
sagts aktierna i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning för förlustavdragets
utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller dessa personer
ägde eller innehade samtliga eller så gott som samtliga aktier i moderbolaget
jämväl vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande förlustår. Är i fall,
som sist sagts, fråga om två eller flera aktieägare, kräves ytterligare att
29
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
envar av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktiekapitalet
vid det ena som vid det andra av sistnämnda båda tillfällen. Hinder
för förlustavdragets utnyttjande möter dock ej, där skiljaktighet i ägarförhållandena
betingats av att aktierna genom arv, testamente eller bodelning
övergått å annan fysisk person eller andra fysiska personer eller av
att på nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits å sådan fysisk person eller
sådana fysiska personer som sedan förlustårets ingång innehaft aktier
i företaget.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1967 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1967 eller tidigare år.
B. beträffande progressionsutjämning
2) av herrar Elofsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad,
Magnusson i Borås, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora, Enskog och Larsson
i Umeå, vilka — under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna
I: 8 och II: 16 — ansett, att utskottet under punkten B bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
1: 8 av herr Mattsson m. fl. och II: 16 av herr Magnusson
i Borås m. fl. i denna del måtte antaga det vid motionerna
fogade förslaget till förordning om rätt till utjämning i
vissa fall av statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring
eller inkomstminskning.
C. beträffande utredning av frågan om allmän öppen resultatutjämning
3) av herrar Elofsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad,
Magnusson i Borås, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora, Enskog och Larsson
i Umeå, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna 1:8 och
II: 16 — ansett, att utskottet under punkten C bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
1:8 av herr Mattsson m. fl. och II: 16 av herr Magnusson
i Borås m. fl. i denna del måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att skyndsam utredning företages rörande möjligheterna
till en fullständig resultatutjämning, varvid i
första hand bör prövas frågan om resultatutjämning genom
den s. k. kontometoden, och att förslag i detta syfte snarast
förelägges riksdagen.
D. beträffande frågan om rätt till skattefri avsättning för framtida rcparationsbchov
4)
av herrar Elofsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad,
Magnusson i Borås, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora, Enskog och Larsson
30 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966
i Umeå, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna 1:87 och
II: 124 — ansett, att utskottet under punkten D 1 bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
1:87 av herr Stefanson m. fl. och II: 124 av herr Nordgren
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning i syfte att så ändra beskattningsreglerna i
fråga om beskattning av inkomst av annan fastighet (hyresfastighet),
att avdrag får göras med visst belopp för avsättningar
avsedda för framtida reparationsbehov.
E. beträffande rätt för fiskare att göra skattefri avsättning till resultatutjämningskonto
5)
av herrar Elofsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad,
Magnusson i Borås, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora, Enskog och Larsson
i Umeå, vilka ansett att utskottet under punkten E bort hemställa,
att riksdagen — under förutsättning att utskottets hemställan
under punkten C vinner riksdagens bifall — måtte,
med bifall till de likalydande motionerna 1:524 av
herrar Gunnar Pettersson och Svenungsson samt II: 622 av
herr Johansson i öckerö m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag angående möjlighet för fiskare att göra
avsättning till resultatutjämningskonto.
F, G och H. beträffande rätt för näringsidkare till skattefria avsättningar
till investeringsfonder för konjunkturutjämning samt till andra självfinansieringsfonder
och förlustutjämningskonton m. m.
6) av herrar Elofsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad,
Magnusson i Borås, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora, Enskog och Larsson i
Umeå, vilka ansett att utskottet under punkterna F, G och H bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
1:531 av herr Stefanson m. fl. och 11:637 av herr Larsson
i Umeå m. fl., de likalydande motionerna 1:306 av herrar
Mattsson och Johan Olsson samt II: 371 av herr From m. fl.
ävensom de likalydande motionerna 1: 535 av herr Sveningsson
och II: 653 av herr Thylén m. fl. måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag angående
rätt för näringsidkare till skattefria avsättningar till investeringsfonder
för konjunkturutjämning samt till andra
självfinansieringsfonder och förlustutjämningskonton.
J. beträffande frågan om beskattning av fastigheter tillhöriga allmännyttiga
bostadsföretag
7) av herrar Gösta Jacobsson, Ottosson och Magnusson i Borås, vilka —
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1966 31
under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna 1:279 och
II: 348 — ansett, att utskottet under punkten J bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
I: 279 av herr Holmberg m. fl. och II: 348 av herr Bohman
m. fl. i denna del måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till riksdagen till sådan ändring av beskattningsreglerna
för s. k. allmännyttigt bostadsföretag att
detta jämställes med annan ägare av hyresfastighet.
ESSELTE AB. STHLM 66
014610