Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
1
Nr 17
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt
skatteförmåga, m. m.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna 1:504 av herrar Harry Carlsson och Erik
Filip Petersson samt 11:628 av herr Jonsson m.fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning i syfte att
undanta sådana folkpensionärer, vilkas huvudsakliga inkomst utgöres av
folkpension, från deklarationsplikt eller att genomföra en väsentlig förenkling
av deklarationsförfarandet;
II) de likalydande motionerna 1:508 av herr Enarsson och 11:655 av
fröken Wetterström m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
för ålders- och invalidpensionär skall utgå förhöjda ortsavdrag, nämligen
med 4 000 kronor för ensam pensionär, med 6 400 kronor för makar, av
vilka en är pensionär, och med 8 000 kronor för makar som båda är pensionärer;
samt på grund härav antaga följande
a) Förslag
till
Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 65 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i nämnda
lag skall införas en ny paragraf, benämnd 48 a §, av nedan angiven lydelse.
48 a §.
Vad i 48 § 2 mom. stadgas skall icke gälla skattskyldig fysisk person, som
varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret och som enligt bestämmelserna
i 3 § 1 och 2 mom. lagen om folkpensionering är ålders- eller invalidpensionär
eller vars make är sådan pensionär. Denne äger att å den i
hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag på
sätt nedan sägs.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter, därest endast en av makarna är pensionär som
i första stycket sagts, kommunalt ortsavdrag med 6 400 kronor.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 7 sand. Nr 17
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
Därest sammanlevande makar båda äro pensionärer enligt ovan, åtnjutes
kommunalt ortsavdrag med 8 000 kronor.
Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom ogift skattskyldig (varmed jämställes änka, änkling
eller frånskild) äger, därest han haft hemmavarande barn under 16 år,
likaledes åtnjuta kommunalt ortsavdrag med 8 000 kronor.
Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med 4 000 kronor.
Bestämmelser om ortsavdrag enligt 48 § 2 mom. skola i tillämpliga delar
avse jämväl avdrag enligt 48 a §.
65 §.
Fråga, huruvida skattskyldig är ålders- eller invalidpensionär och huruvida
skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om barns ålder
skall bedömas efter förhållandena den 1 november året näst före taxeringsåret.
Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn.
I fråga---följande beskattningsåret.
De för---make avlidit.
Har eljest — — — för taxeringen.
De för---haft barn.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1967 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1967 eller tidigare år.
b) Förslag
till
Förordning om ändrad lydelse av 8 § och 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 19A7 (nr 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 8 § och 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
8 §.
Skattskyldig fysisk---statligt ortsavdrag.
Vad i 48 § 2 och 3 mom., 48 a § samt 49 § kommunalskattelagen stadgas
angående kommunalt ortsavdrag skall äga motsvarande tillämpning beträffande
statligt ortsavdrag.
10 §.
1 mom. Statlig inkomstskatt---angivna grundbelopp.
För skattskyldig som åtnjuter statligt ortsavdrag med belopp, som be -
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
3
räknats med ledning av 48 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommunalskattelagen
eller 48 a § andra, tredje eller fjärde stycket samma lag och
som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret,
utgör grundbeloppet:
när den---beskattningsbara inkomsten;
när den---— 65 % av återstoden.
För annan---65 % av återstoden.
Ändå att---denna inkomstdel.
Med familjestiftelse---ekonomiska intressen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1967 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1967 eller tidigare år.
III) de likalydande motionerna 1:510 av herr Karl-Erik Eriksson och
11:631 av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte
1) besluta sådan ändring av bestämmelserna rörande extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga att ifrågavarande avdrags maximibelopp höjes till
5 000 kr. i stället för nu gällande 4 500 kr.,
2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förbättrade regler för avtrappning
av det extra avdraget i syfte att undgå eljest uppkommande hög
marginalskatt vid avdragets övre gräns, samt
3) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära åtgärder för att vård av anhörig i
eller utanför hemmet skall ge vidgad rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga»
;
IV) motionen 11:23 av herrar Sjöholm och Rubin, vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t begära en översyn av bestämmelserna
om existensminimum i det särskilda fallet för tillgodoseende av
det i motionen påvisade behovet av en höjning av normalbeloppen för
existensminimum»;
V) motionen 11:268 av herr Johansson i Trollhättan m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en
utredning av möjligheterna att förebygga att pensionärer erhåller restskatt
och om lämpliga åtgärder med anledning härav»;
VI) motionen 11:634 av fru Kristensson och fröken Wetterström, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta ändring av och tillägg till gällande
skatteförfattningar i enlighet med vad i motionen anföres samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför erforderlig lagtext; ävensom
VII) motionen 11:639 av herrar Mattsson och Persson i Heden, vari hemställts,
»att riksdagen måtte för sin del besluta att avdrag må medgivas
- Bihang till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. Nr 17
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
vid inkomsttaxering enligt 50 § 2 mom. 2 st. kommunalskattelagen för
kostnader, som sammanhänger med vård av handikappat barn i hemmet,
i den mån dessa kostnader överstiger av den skattskyldige uppburet statligt
eller kommunalt vårdbidrag».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:23, 11:268, 11:628, 11:631, 11:634, 11:639
och 11:655 (11:789).
Gällande bestämmelser
Vid inkomsttaxeringen kan vissa speciella omständigheter, som anses
väsentligen minska skatteförmågan, beaktas genom extra avdrag — utöver
ortsavdrag. Det extra avdraget avväges individuellt av beskattningsnämnderna.
Dessa är emellertid bundna av en i skatteförfattningarna inskriven
ram. Extra avdrag får således enligt nu gällande regler i allmänhet uppgå
till högst 4 500 kr.
Huvudregeln om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxeringen
är intagen i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt 9 § 2
mom. förordningen om statlig inkomstskatt gäller motsvarande regler även
vid taxering till sådan skatt.
Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen äger taxeringsnämnd
och prövningsnämnd medge extra avdrag med högst 4 500 kr. i fråga
om skattskyldig vars skatteförmåga under beskattningsåret varit »väsentligen
nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll
av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta
allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet».
I regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt från de särskilda
kostnader som varit förenade med den omständighet som föranlett
nedsättningen av skatteförmågan.
Enligt det sistnämnda momentets tredje stycke kan extra avdrag med
högst samma belopp, 4 500 kr., också beviljas skattskyldig, vars »inkomst,
efter avdrag av därå belöpande skatt, på grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed
jämförlig omständighet understigit vad han kan anses hava behövt till
underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum)».
Beträffande skattskyldig med oförsörjda barn må dock avdraget
för varje sådant barn ökas med högst 1 000 kr.
Beträffande folkpensionärer gäller en särskild presumtionsregel. Om
pensionärens inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension,
skall han enligt uttrycklig regel i momentets fjärde stycke — därest särskilda
omständigheter inte till annat föranleder — anses ha haft sådan ned
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
5
satt skatteförmåga som berättigar till extra avdrag. Avsikten med denna
regel är bl. a. att den som för sin försörjning varit helt beroende av folkpension
inte skall behöva betala skatt. Maximibeloppet 4 500 kr. för extra
avdrag gäller också beträffande folkpensionärerna.
Anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen innehåller närmare föreskrifter
angående avdragets bestämmande i vissa fall, därvid detalj reglerna
om existensminimum tar det största utrymmet. Beträffande folkpensionärer
föreskrives i punkt 2 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen
att, om skattskyldig för sin försörjning varit helt beroende av vad han
uppburit i folkpension, den taxerade inkomsten regelmässigt bör minskas
med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 4 500 kr.
Om den skattskyldige mot låg avgift vistats på sjukhus eller annan anstalt
eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig
omständighet, bör det belopp varmed den taxerade inkomsten enligt vad
nyss sagts må minskas jämkas med hänsyn härtill. Om skattskyldig haft
annan inkomst (vanligen benämnd sidoinkomst) men folkpensionen likväl
utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige
regelmässigt medges ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag
för nedsatt skatteförmåga. Därest folkpensionen inte uppgått till minst
hälften av den sammanlagda inkomsten, bör extra avdrag medgivas allenast
då särskilda skäl föranleder därtill.
I syfte att uppnå största möjliga likformighet vid bedömandet av folkpensionärers
rätt till extra avdrag har riksskattenämnden fastställt tabeller
för beräkning av avdraget vid olika kombinationer mellan folkpension och
sidoinkomst. Riksskattenämndens senaste meddelande i ämnet (nr 2/1964
p. 1) gäller fr. o. m. 1964 års taxering. Riksskattenämnden kommer att utfärda
nya anvisningar angående extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
för folkpensionärer till 1966 års taxering.
Maximibeloppet för extra avdrag, som alltsedan år 1951 — med visst undantag
— varit 3 000 kr., blev genom lagstiftning år 1964 höjt till 4 500 kr.
Genom prisutvecklingen under mellanliggande år hade maximibeloppet
3 000 kr. kommit att framstå såsom otillräckligt i vissa fall. Höjningen
fr. o. m. 1964 års taxering av maximibeloppet till 4 500 kr. jämte — vid
avdrag för existensminimum — 1 000 kr. för varje oförsörjt barn föranleddes
av att tidigare bestämmelser inte medgav ett fullt hänsynstagande
till barnfamiljers existensminimum, då barnens antal översteg två. Vidare
räckte inte det extra avdraget alltid till för att tillförsäkra den, vars enda
inkomst utgjordes av folkpension, den skattefrihet för folkpensionsförmånerna,
som avsetts. Det var framför allt de till folkpensionärer utgående
behovsprövade kommunala bostadstilläggen, som på grund av de under
senare år stegrade bostadskostnaderna nått sådan höjd inom vissa kommuner,
att skattskyldiga utan annan inkomst än folkpension — trots maxi
-
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
malt extra avdrag med 3 000 kr. — fått beskattningsbar inkomst sig påförda.
För att befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag för preliminär
skatt skall kunna beviljas kräves jämlikt 41 § uppbördsförordningen att
den skattskyldiges skatteförmåga är nedsatt på grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet. Befrielse från skatteavdrag kan således
icke medgivas enbart av den anledningen att inkomsten är låg.
Beträffande kvarstående skatt gäller att befrielse från eller nedsättning
av skatteavdrag för sådan skatt kan medgivas även om nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet icke föreligger.
Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden fastställer årligen normalbelopp
att tjäna till ledning vid bestämmande av existensminimum i
det särskilda fallet. De för de lokala skattemyndigheterna utfärdade anvisningarna
härom publiceras i »Meddelanden från centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden».
Frågornas tidigare behandling
Frågan om höjning av det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga
var föremål för prövning vid 196i års riksdag med anledning
av förslag i proposition nr 33. I bevillningsutskottets betänkande nr
20 framhölls att den i propositionen föreslagna höjningen av maximibeloppet
från 3 000 kr. till 4 500 kr. fick anses tillräcklig för att under de
närmaste åren tillgodose behovet av extra avdrag för folkpensionärer och
för sådan nedsättning av skatteförmågan som orsakas av sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom och underhåll av andra närstående än barn. Den föreslagna
höjningen till 4 500 kr. fick ses som en provisorisk lösning i avvaktan
på resultatet av allmänna skatteberedningens utredning om ortsavdragens
storlek och andra väsentliga frågor inom skattesystemet.
Beträffande motionsyrkandet att bestämmelserna om det extra avdraget
måtte kompletteras med en avtrappningsregel för att inte en mindre inkomst
vid sidan av folkpensionen skulle medföra en hård marginalbeskattning
av denna extrainkomst åberopade utskottet att riksskattenämndens
tidigare anvisningar angående extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
för folkpensionärer (nr 2/1963 p. 1) torde ha bidragit till större
enhetlighet vid taxeringen men att tröskelproblem otvivelaktigt kvarstod.
Om förslaget i propositionen antogs av riksdagen, torde nya anvisningar
förväntas bli utarbetade inom riksskattenämnden, därvid avtrappningsproblemet
torde komma att beaktas i vissa avseenden.
I motioner vid 1965 års riksdag yrkades att maximiavdraget för nedsatt
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
7
skatteförmåga skulle höjas till 5 000 kr. Bevillningsutskottet avstyrkte i
sitt betänkande nr 22 bifall till motionerna under hänvisning till den år
1964 genomförda höjningen av maximibeloppet och framhöll att införandet
av ett schablonavdrag för kommunalskatt vid den statliga inkomsttaxeringen
kunde förväntas bereda de kategorier skattskyldiga, som motionärerna
avsåg, inte oväsentliga lättnader i beskattningen.
Jämsides med förslaget om ett till 5 000 kr. förhöjt maximiavdrag yrkades
i motionerna vid 1965 års riksdag att åt riksskattenämnden måtte uppdragas
att utarbeta nya anvisningar i fråga om avdraget för nedsatt skatteförmåga.
Med anledning därav framhöll bevillningsutskottet i sitt ovannämnda
betänkande nr 22, att riksskattenämnden, efter tillkomsten av
1964 års lagstiftning i ämnet, utfärdat nya anvisningar i fråga om avdrag
för nedsatt skatteförmåga (nr 2/1964 p. 1). I dessa anvisningar redovisades
i tabellform de skattelindringsavdrag som borde tillkomma gifta och ogifta
folkpensionärer vid skilda sidoinkomster. Vid utarbetandet av anvisningarna
hade riksskattenämnden beaktat det av motionärerna påtalade
avtrappningsproblemet. Härtill kom att anvisningarna endast var avsedda
som hjälpmedel och att sålunda vid fastställande av det extra avdraget hänsyn
borde tas till de speciella förhållanden, som under beskattningsåret
kunde föreligga i det särskilda fallet.
Betänkandet godkändes av riksdagen.
Ett motionsyrkande om höjda ortsavdrag för ålderspensionärer
framställdes vid 1965 års riksdag. Motionen behandlades i bevillningsutskottets
betänkande nr 16, vari utskottet bl. a. anförde att gällande
regler om avdrag för nedsatt skatteförmåga i förening med de åtgärder,
som i proposition nr 14 föreslogs för att lätta skattetrycket för skattskyldiga
med lägre inkomster, finge anses erbjuda tillräckliga möjligheter
att beakta folkpensionärernas särskilda förhållanden, när de var hänvisade
att helt eller huvudsakligen leva på folkpensionen. Att på sätt i motionerna
föreslogs medge folkpensionärer även med höga inkomster en skattelättnad,
som inte skulle komma i fråga för andra skattskyldiga i motsvarande inkomstläge,
syntes utskottet svårligen kunna motiveras från skattemässiga
utgångspunkter.
Frågan om undantag från deklarationsplikt för folkpensionärer
aktualiserades i motioner vid 7964 års riksdag. Bevillningsutskottet
avstyrkte bifall till motionerna i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 35 och framhöll att det från förenklingssynpunkt skulle
vara en avsevärd fördel, om man kunde befria personer med inkomster
motsvarande i huvudsak existensminimum från deklarationsplikt. Med
hänsyn till det sätt på vilket vissa socialförsäkringsavgifter uttogs, ansåg
utskottet sig dock inte kunna medverka till en begränsning av deklarationsplikten.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
Motionerna
Som motivering för utredningsyrkandet om undantag från deklarationsplikt
för folkpensionärer i motionerna 1:504 och 11:628 anföres i huvudsak
följande. Det borde finnas möjligheter att förenkla deklarationsförfarandet
för folkpensionärer med folkpension och kommunalt bostadstillägg som
enda eller huvudsakliga inkomst. Därigenom skulle taxerings- och uppbördsväsendet
befrias från en mängd arbete. Visserligen kan det sägas att
samma problem gäller för många personer, som inte uppnått folkpensionsåldern
men lever på existensminimum. Denna grupp torde dock vara svårare
att avgränsa, då dess inkomstförhållanden kan starkt variera från år
till år. Men för äldre folkpensionärer kan ingen nämnvärd skillnad finnas
från år till år i detta avseende.
Enligt motionärernas uppfattning borde möjligheter finnas att lösa denna
fråga och befria ett stort antal folkpensionärer från deklarationsbekymmer
och skattemyndigheterna från onödigt arbete. Därest detta nu inte
skulle vara genomförbart bör övervägas en väsentlig förenkling av deklarationsförfarandet
för ifrågavarande kategori.
Motiveringen för lagstiftningsyrkandet i motionerna 1:508 och 11:655 om
höjda ortsavdrag för folkpensionärer återfinnes i motionen 11:789. I sistnämnda
motion framhåller motionärerna angelägenheten av att de arbetskraftsresurser,
som de arbetsföra över 65 år utgör, tillvaratas. Det nuvarande
skattesystemet medför emellertid att pensionärerna lätt kan förlora
lusten att skaffa sig ett avlönat arbete. Enligt gällande bestämmelser får
en folkpensionär, vilkens inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av
folkpension, ett extra avdrag utöver ortsavdraget och undgår därigenom
skatt. Om pensionären skaffar sig inkomst utöver ett ganska obetydligt
bottenbelopp minskas emellertid det extra avdraget, vilket betyder att den
beskattningsbara inkomsten stiger snabbare än årsinkomsten. Folkpensionärens
behållning av den extra inkomsten blir därför ofta relativt obetydlig.
Motionärerna föreslår med hänsyn härtill att ortsavdraget för åldersoch
förtidspensionärer fastställes till 4 000 kr. för ensamstående pensionär,
6 400 kr. för äkta makar, varav en är pensionär, och 8 000 kr. för makar,
som båda är pensionärer.
Till stöd för yrkandena i motionerna 1:510 och 11:631 framhåller motionärerna
bl. a., att det är viktigt att det extra avdraget tillsammans med
ortsavdraget minst täcker ålderspension och inkomstprövad folkpensionsförmån,
kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg. Därvid bör beaktas
att bostadstilläggen i de större städerna på grund av de högre bostadskostnaderna
där utgår med särskilt stora belopp. För att undgå kännbar marginalbeskattning
för en mindre inkomst vid sidan om folkpensionsför
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 är 1966
9
månerna bör det extra avdraget helst också täcka en viss marginal utöver
dessa förmåner. Förslaget om höjning till 5 000 kr. som maximibelopp
finner motionärerna i dagens läge närmast blygsamt med hänsyn till inträdda
levnadskostnadsökningar.
Det framstår som önskvärt att anvisningar för enhetlighet vid taxeringen
utformas och att dessa ännu längre än senast gjorda förbättringar
tillgodoser önskemålet att »avtrappningen» göres mjukare. Motionärerna
betonar särskilt, att avtrappningsreglerna utformas med beaktande av den
vid extrainkomst av viss storlek samtidigt inträdande reduktionen av det
kommunala bostadstillägget och hustrutillägget, så att den sammanlagda
marginalbeskattningen lindras i förhållande till nuläget. Det är vidare angeläget
att man vid fastställande av det extra avdraget tar hänsyn till merkostnader
i större utsträckning än f. n. Praxis för beaktande av sådana
merkostnader är skiftande mellan olika beskattningsnämnder och kan rent
allmänt sägas vara restriktiv. Ogynnsamma följder av detta förhållande
uppkommer bl. a. för handikappade och långtidssjuka.
Personer som uppoffrar sig genom att vårda anhöriga i eller utanför
hemmet bör inte drabbas av en oskälig beskattning av sina små förtjänster
vid sidan av. En stor generositet bör visas i detta hänseende från beskattningsmyndigheternas
sida, så att hänsyn tas till det förhållandet att personerna
i fråga har stora direkta och indirekta utgifter för sina vårdande
uppgifter.
I motionen 11:23 hemställes om översyn av bestämmelserna om existensminimum.
Motionärerna framhåller, att de fastställda normalbeloppen för
existensminimum skall täcka samtliga levnadskostnader och sålunda även
utgifter för försäkringspremier, fackföreningsavgifter, avbetalningskontrakt
å möbler m. m. Det framstår som helt orimligt att dessa existensminimibelopp
kan vara tillräckliga ens för de enklaste och torftigaste livsvillkor.
Erfarenheterna från den praktiska tillämpningen utvisar också att människor
slutar de arbetsanställningar, av vilka de själva för egen del kan
utvinna så föga reell behållning, och i stället söker ta sig fram genom tillfälliga
anställningar av skiftande slag. Detta är ett förfarande som är till
klart förfång för såväl den anställde som arbetsgivaren, arbetslivet som
sådant och den borgenär som avser att utnyttja gäldenärens lön som objekt
för utfående av betalning. En väsentlig höjning av normalbeloppen för existensminimum
synes motionärerna därför oundgängligen nödvändig. Det
understrykes att genom en sådan åtgärd alla parter skulle bli bättre ställda.
Som motivering för utredningsyrkandet om åtgärder för att förhindra
kvarstående skatt för pensionärer anföres i motionen 11:268 bl. a. följande.
Det förekommer att pensionärer får restskatt, som medför stora svårigheter
för dem. Ibland blir dessa restskatter mycket stora i förhållande till
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
inkomsterna. Då pensionerna stiger och då pensionärerna torde erhålla större
möjligheter till andra inkomster än pensioner ökar troligen riskerna för
restskatter, om man inte söker förebygga detta. En metod är att låta i en
vidgad statlig upplysningsverksamhet ingå en speciell upplysning till pensionärerna
med uppmaning till dem att betala in B-skatt, om deras sammanlagda
inkomster uppgår till vissa angivna summor, och sedan låta
häradsskrivarkontoren hjälpa dem med ytterligare upplysningar och med
begäran om sådan B-skatt. Självfallet är det också av betydelse att pensionärerna
behandlas på ett generöst sätt av taxeringsnämnderna, vilket
torde vara lämpligt även med hänsyn till pensionärernas villighet att åtaga
sig arbeten, något som i sin tur är en fördel under den nuvarande och
väntade arbetsmarknadssituationen.
Till stöd för yrkandet i motionen 11:634- anföres i huvudsak följande.
En fråga som hittills ej uppmärksammats är de normer, som skall gälla
vid beskattningen av hemmadöttrar. Det torde vara motiverat att vissa
schablonmässiga regler fastställes för att förhindra en uppenbart oskälig
skattebelastning. Enligt uppgift från riksskattenämnden finns inga anvisningar
utfärdade avseende hemmadöttrarnas taxering. Extra avdrag för
väsentligt nedsatt skatteförmåga beviljas i regel ej.
En kategori hemmadöttrar, vars ekonomiska situation i detta hänseende
är värd speciellt beaktande, är de som hushållar för anförvant, vars enda
eller huvudsakliga inkomst utgöres av folkpension. Dessa taxeras ej endast
för värdet av fritt vivre utan stundom även för värdet av ett skönsmässigt
bestämt belopp per år i fickpengar samt många gånger för den skatt, sjukförsäkrings-
och folkpensionsavgift, som anförvanten antages ha betalat
för hemmadottern.
Det får anses strida mot vanligen tillämpade skatteregler att beskatta
inkomst, som oundgängligen behövs till livets uppehälle. Motionärerna
föreslår därför, att hemmadöttrar hos folkpensionär, vars inkomst till
minst hälften utgöres av folkpension, bör få extra avdrag för nedsatt skatteförmåga,
under förutsättning att de ej har nämnvärd inkomst av annat
arbete, så att värdet av fritt vivre och nödvändiga klädpengar o. d. ej blir
föremål för beskattning. Det får anses naturligt att två personer, som tillsammans
lever på inkomst understigande dubbel folkpension, skall medges
rätt till extra avdrag i likhet med vad som f. n. gäller den vars enda inkomstkälla
utgöres av folkpension.
I motionen 11:639 anföres att stadgandet i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
om avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga till följd av långvarig
sjukdom etc. ansetts tillämpligt på föräldrar, som i hemmet vårdar
ett svårt handikappat barn. Praxis är emellertid växlande i olika taxeringsnämnder.
Det råder sålunda oklarhet om i vad mån kravet på väsentligen
nedsatt skatteförmåga innebär att hänsyn skall tagas till storleken av den
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
11
skattskyldiges inkomst. Ett sådant hänsynstagande innebär i realiteten en
form av ekonomisk behovsprövning, något som man numera i så stor utsträckning
som möjligt söker komma ifrån, när det gäller förmåner till
handikappade och deras anhöriga. Motionärerna föreslår därför sådan ändring,
att avdragsrätt medges för kostnader, som sammanhänger med vård
av handikappat barn i hemmet, i den mån dessa kostnader överstiger av
den skattskyldige uppburet statligt eller kommunalt vårdbidrag.
Utskottet
I förevarande betänkande behandlar utskottet motionsyrkanden om lättnader
i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga och vissa
därmed sammanhängande frågor.
Enligt principerna för inkomstbeskattningen bestämmes skatteförmågan
med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara inkomst. Denna beräknas
med beaktande av omkostnaderna för den skattskyldiges, hans makes
och oförsörjda barns uppehälle (existensminimum). För att de oundgängliga
kostnaderna för livsuppehället inte skall bli föremål för beskattning,
äger den skattskyldige under vissa i kommunalskattelagen angivna förutsättningar
erhålla — utöver ortsavdrag — ett extra avdrag, om hans skatteförmåga
under beskattningsåret varit väsentligen nedsatt. Detta extra avdrag
medges med ett efter omständigheterna i varje särskilt fall avvägt belopp.
Ursprungligen torde det ha varit avsett att existensminimum i normalfallen
skulle motsvaras av ortsavdraget, men eftersom detta avdrag av bl. a.
stats- och kommunfinansiella skäl inte kunnat höjas så att det täcker de
nödvändigaste levnadskostnaderna, har det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga
efter hand fått allt större betydelse.
Genom beslut av 1964 års riksdag antogs nya regler om avdrag för nedsatt
skatteförmåga. De nya bestämmelserna, vilka tillämpats första gången
vid 1964 års taxering, innebär i huvudsak att maximum för det extra avdraget
höjts från 3 000 till 4 500 kr. För sådana barnfamiljer, vilkas inkomst
understiger existensminimum, kan — utöver nämnda belopp -— avdrag
erhållas med 1 000 kr. för varje oförsörjt barn.
I motionerna 1:510 och 11:631 hemställes bl. a. att maximibeloppet för
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga med hänsyn till de ökade levnadskostnaderna
skall höjas till 5 000 kr. Yrkandet avser i första hand folkpensionärerna.
Vid ställningstagandet till yrkandet i motionerna måste beaktas att maximibeloppet
på grund av penningvärdeförändringen höjdes med inte mindre
än 50 procent så sent som år 1964. Denna höjning ansågs då tillräcklig för
att under de närmaste åren tillgodose behovet av extra avdrag för folkpensionärer
och för sådan nedsättning av skatteförmågan, som förorsakats av
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och underhåll av andra närstående än
barn. Härtill kommer att det schablonavdrag för kommunalskatt vid den
statliga taxeringen, som äger tillämpning fr. o. m. nästa års taxering, kommer
att medföra inte oväsentliga lättnader i beskattningen för de kategorier
skattskyldiga varom här är fråga. Detta avdrag motsvarar nämligen en fjärdedel
av den sammanräknade nettoinkomsten, dock högst ett belopp motsvarande
ortsavdragets storlek. Man torde i detta sammanhang inte heller kunna
bortse från att folkpensionsförmånerna förbättrats betydligt under senare
år och att ytterligare standardhöjningar av folkpensionerna är under
övervägande inom pensionsförsäkringskommittén.
Av det anförda framgår att utskottet inte delar motionärernas uppfattning,
att en höjning av maximibeloppet för avdrag för nedsatt skatteförmåga
för närvarande är påkallad. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna
1:510 och 11:631 i denna del.
I ovannämnda motioner hemställes vidare om ändrade anvisningar vid
taxeringen i fråga om avdrag för nedsatt skatteförmåga i sådana fall då en
skattskyldig uppbär inkomst vid sidan av folkpensionen. Härvid framstår
det enligt motionärernas mening som önskvärt att avtrappningen göres
mjukare än hittills, särskilt med beaktande av den vid extrainkomst av viss
storlek samtidigt inträdande reduktionen av kommunalt bostadstillägg och
hustrutillägg.
För att uppnå största möjliga likformighet vid beskattningen har riksskattenämnden
utfärdat anvisningar och tabeller till ledning vid bestämmandet
av det extra avdrag, som tillkommer folkpensionär med sidoinkomst
och/eller förmögenhet (meddelande nr 2/1964 p. 1). Tabellerna —
en för gifta och en för ogifta folkpensionärer -— är upprättade med 300-kronors intervaller för folkpensionen och 200-kronors intervaller för sidoinkomsten.
Det bör särskilt understrykas, att tabellerna endast är avsedda
som hjälpmedel vid bestämmande av avdragets storlek i det enskilda fallet.
Enligt vad utskottet erfarit kommer riksskattenämnden inom kort att utfärda
nya anvisningar, som är avsedda att tillämpas fr. o. m. innevarande
års taxering. I de nya anvisningarna, som är betydligt liberalare än de tidigare,
är tabellmaterialet med beaktande av det av motionärerna påtalade
avtrappningsproblemet ytterligare utökat. Vidare har en särskild tabell
upprättats för reducering av det extra avdraget, om förmögenheten överstiger
15 000 kr., och anvisningar utfärdats om hänsynstagande till kostnader
på grund av sjukdom vid fastställandet av avdragets storlek. Den i motionerna
aktualiserade frågan torde dessutom komma att uppmärksammas
av en inom finansdepartementet pågående utredning om folkpensionärernas
avdrag för nedsatt skatteförmåga. Med det anförda anser utskottet sig ha
besvarat motionerna 1:510 och 11:631 i berörda del.
I motionerna 1:510 och 11:631 framställes även utredningsyrkande om åt -
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
13
gärder för att person, som vårdar anhörig i eller utanför hemmet, skall ges
vidgad rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga. Som motivering för yrkandet
anföres att sådana personer har stora direkta och indirekta utgifter
för sin vårdande verksamhet. Ett närliggande spörsmål har uppmärksammats
i motionen 11:634, vari begäres författningsändring av innebörd
att hemmadotter till folkpensionär, vars inkomst till minst hälften utgöres
av folkpension, skall tillerkännas avdrag för nedsatt skatteförmåga om
hemmadottern ej har nämnvärd inkomst av annat arbete.
Utskottet vill erinra om att en person, som uppbär en i och för sig relativt
obetydlig lön för sina vårdande uppgifter, är berättigad till avdrag för
de faktiska omkostnaderna för intäkternas förvärvande samt till förvärvsavdrag,
ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga, om förutsättningar
därför föreligger. Att därjämte tillskapa speciella regler om avdrag för nedsatt
skatteförmåga för personer, som mer eller mindre yrkesmässigt ägnar
sig åt vård av åldringar och sjuka, finner utskottet inte lämpligt. Andra åtgärder
bör i stället vidtagas från samhällets sida för att ge dem skälig ekonomisk
ersättning för deras vårdinsats.
Vad härefter angår de ifrågavarande hemmadöttrarnas beskattningssituation
bör framhållas att i den mån ett direkt anställningsförhållande inte föreligger,
torde den förmån i form av fritt vivre och eventuella fickpengar,
som vårdaren erhåller, inte utgöra skattepliktig intäkt vid taxeringen. Uppbär
vårdaren dessutom mindre inkomst av förvärvsverksamhet i egentlig
mening eller av kapital blir självfallet denna inkomst föremål för beskattning,
om den överstiger ortsavdrag och andra vid taxeringen medgivna avdrag,
inklusive avdrag för nedsatt skatteförmåga. Utskottet förutsätter emellertid
att riksskattenämnden har sin uppmärksamhet riktad på frågan och,
om det anses erforderligt, utfärdar anvisningar till ledning för en enhetlig
taxering av den kategori skattskyldiga varom här är fråga.
Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna 1:510 och
11:631 i denna del ävensom motionen 11:634.
I motionen 11:639 yrkas att avdrag för nedsatt skatteförmåga utan inkomstprövning
skall medges för kostnader avseende vård av handikappat
barn i hemmet, om vårdkostnaderna överstiger uppburet statligt eller kommunalt
vårdbidrag.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
enligt lagen om allmän försäkring samt hemsjukvårdsbidrag
från kommuner och landsting till vanföra och andra vårdbehövande är
skattefria enligt uttryckligt stadgande i 19 § kommunalskattelagen. Härutöver
må framhållas att frågan om avdrag för nedsatt skatteförmåga givetvis
måste bedömas med beaktande av den skattskyldiges ekonomiska situation.
Man kan inte — utan att bryta mot den i svensk beskattningsrätt upprätthållna
principen att skatt skall utgöras efter förmåga — införa en av
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
dragsrätt som skall föreligga oberoende av den skattskyldiges inkomst. Utskottet
kan därför inte tillstyrka bifall till motionen 11:639.
I detta sammanhang behandlar utskottet även yrkandet i motionerna
1:508 och 11:655 om höjda ortsavdrag för ålders- och invalidpensionärer.
Härutinnan yrkas att ortsavdrag medges ensamstående pensionär med 4 000
kr. samt gifta med 6 400 kr., om endast den ene maken är pensionär, och
med 8 000 kr., om båda makarna är pensionärer. Yrkandet syftar till att stimulera
pensionärernas intresse för fortsatt förvärvsarbete.
Av vad ovan anförts framgår att nuvarande bestämmelser om avdrag för
nedsatt skatteförmåga i förening med det schabloniserade avdraget för kommunalskatt
enligt utskottets mening för närvarande erbjuder tillräckliga
möjligheter att vid beskattningen beakta folkpensionärernas speciella förhållanden.
Dessutom synes det utskottet inte sakligt motiverat att tillerkänna
även folkpensionärer med höga inkomster ett väsentligt större ortsavdrag
än som tillkommer andra skattskyldiga i motsvarande inkomstläge. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1:508 och 11:655.
I motionerna 1:504 och II :628 hemställes om utredning i syfte att från
deklarationsplikt undanta personer, som i huvudsak inte har andra inkomster
än folkpension, eller att väsentligt förenkla deklarationsförfarandet för
sådana skattskyldiga.
Utskottet kan ansluta sig till motionärernas uppfattning att det från förenklingssynpunkt
skulle vara en avsevärd fördel, om man kunde befria personer
med inkomster motsvarande i huvudsak existensminimum från deklarationsplikt.
En sådan anordning förutsätter emellertid att man har olika
deklarationspliktsgränser för skilda kategorier skattskyldiga, vilket från
praktiska synpunkter knappast är tillfredsställande. Frågan om införande
av definitiv källskatt är för närvarande föremål för övervägande av en särskild
utredning. Om detta spörsmål kan få en godtagbar lösning torde möjligheter
föreligga att väsentligt förenkla deklarationsförfarandet och befria
ett relativt stort antal skattskyldiga från deklarationsplikt. På grund härav
finner utskottet inte skäl tillstyrka utredningsyrkandet i motionerna 1:504
och 11:628.
I motionen 11:268 hemställes om åtgärder för att förhindra att pensionärer
erhåller kvarstående skatt.
Med anledning härav får utskottet anföra följande. Fr. o. m. den 1 januari
1966 tillämpas nya bestämmelser om beräkning av skatteavdrag vid pensionsutbetalningar.
Vid utbetalning från riksförsäkringsverket av allmän
pension, d. v. s. folkpension och tilläggspension, skall preliminär A-skatt
bestämmas till belopp, som så nära som möjligt motsvarar den slutliga
skatten. Härvid skall hänsyn tas till det avdrag för nedsatt skatteförmåga,
som kan påräknas vid taxeringen. Vidare skall skatteavdrag även göras på
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
15
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. När den allmänna pensionen
utbetalas av försäkringskassa eller när eljest särskilda skäl föreligger, kan
skatteavdraget såsom förut beräknas efter skattetabell och med uteslutande
av hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. Om pensionstagare gör
framställning om högre skatteavdrag, beaktas detta vid pensionsutbetalningen
såväl av riksförsäkringsverket som av försäkringskassorna. För att
erhålla uppgift om pensionärens sidoinkomster tillskrives denne direkt av
riksförsäkringsverket. De från pensionärerna inkomna svaren rörande sidoinkomsterna
blir sedan föremål för databehandling. Härigenom erhålles en
så exakt uträkning av skatteavdraget, att kvarstående skatt inte uppkommer,
om de av pensionärerna lämnade uppgifterna är riktiga.
Genom de ändrade bestämmelserna om skatteavdrag för pensionärer torde
yrkandet i motionen 11:268 i huvudsak vara tillgodosett.
Utskottet har slutligen att ta ställning till yrkandet i motionen 11:23 om
översyn av bestämmelserna om existensminimum i det särskilda fallet. Motionärerna
framhåller att nuvarande normalbelopp för existensminimum är
otillräckliga för att tillgodose de primära levnadskostnaderna.
För att befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag för preliminär
skatt skall kunna beviljas kräves jämlikt 41 § uppbördsförordningen att den
skattskyldiges skatteförmåga är nedsatt på grund av arbetsoförmåga, långvarig
oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed
jämförlig omständighet. Beträffande kvarstående skatt gäller att befrielse
från eller nedsättning av skatteavdrag för sådan skatt kan medgivas även
om inkomsten överstiger existensminimum. Centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden fastställer varje år normalbelopp att tjäna till ledning för
de lokala skattemyndigheterna vid bestämmande av existensminimum i det
särskilda fallet. Summan av ortsavdrag och gällande maximibelopp för avdrag
för nedsatt skatteförmåga utgör vid såväl den statliga som den kommunala
taxeringen den ram, inom vilken nämnden har att fastställa de
skattefria normalbeloppen för existensminimum. Ramen utgör därför (2 250
+ 4 500 =) 6 750 kr. för ensamstående och (4 500 + 4 500 =) 9 000 kr.
för gift skattskyldig. Därtill kommer ett belopp på 1 000 kr. för varje oförsörjt
barn.
Normalbeloppen för existensminimum för år 1966 framgår av följande
uppställning.
Belopp |
i kronor |
för år |
|
Löneortsgrupp |
3 |
4 |
5 |
1. Ensamstående ............................................. |
4 800 |
5 100 |
5 400 |
2. Sammanlevande makar och likställda ............... |
f» 700 |
7 150 |
7 C00 |
3. Tillägg för varje barn .................................... |
840 |
000 |
900 |
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
Enligt 7 § lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta skall utmätningsman
förordna hur stort belopp av avlöningen, som skall innehållas till
gäldande av underhållsbidrag. Föreskrift skall därvid lämnas att visst angivet
belopp skall förbehållas den underhållsskyldige. Detta belopp skall
motsvara vad denne kan anses behöva till underhåll för sig själv samt för
make och oförsörjda barn, som inte av honom åtnjuter underhållsbidrag.
Utskottet vill särskilt framhålla att de av centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden fastställda normalbeloppen för existensminimum är avsedda
att tjäna till ledning vid bestämmande av existensminimum i varje
enskilt fall. I praktiken har den lokala skattemyndigheten med beaktande
av nämndens anvisningar rörande avvikelser från normalbeloppen möjlighet
att fastställa ett existensminimibelopp, som ligger högre än normalbeloppet
men som dock aldrig får överstiga summan av gällande ortsavdrag
och maximibelopp för avdrag för nedsatt skatteförmåga. Vid införsel i lön
för uttagande av underhållsbidrag är utmätningsmannen över huvud taget
inte bunden av centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens anvisningar
utan har vidsträckta befogenheter att från fall till fall pröva hur stort belopp,
som skall förbehållas den underhållsskyldige. Under hänvisning till
det ovan anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 11:23.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:504 av herrar Harry
Carlsson och Erik Filip Petersson samt 11:628 av herr Jonsson
m. fl. om undantag från deklarationsplikt för folkpensionärer,
2) de likalydande motionerna 1:508 av herr Enarsson och
11:655 av fröken Wetterström m. fl. om höjda ortsavdrag
för folkpensionärer,
3) de likalydande motionerna 1:510 av herr Karl-Erik
Eriksson och 11:631 av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt
skatteförmåga,
4) motionen 11:23 av herrar Sjöholm och Rubin om en
översyn av bestämmelserna om existensminimum,
5) motionen 11:268 av herr Johansson i Trollhättan m. fl.
om åtgärder för att förhindra kvarstående skatt för pensionärer,
6) motionen 11:634 av fru Kristensson och fröken Wetterström
om extra avdrag vid beskattningen av vissa hemmadöttrar,
ävensom
7) motionen II: 639 av herrar Mattsson och Persson i He -
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
17
den om rätt till avdrag vid beskattningen för kostnader i
samband med vård av handikappat barn,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 mars 1966
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Elofsson*, Tage Johansson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Paul Jansson, Ottosson och Tistad"; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard*,
Vigelsbo, Engkvist, Asp, fru Nettelbrandt*, herrar Eriksson i Bäckmora,
Andersson i Essvik och Enskog.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer
beträffande undantag från deklarations plikt för folkpensionärer
1) av herrar Elofsson, Lundström, Tistad, Vigelsbo, fru Nettelbrandt,
herrar Eriksson i Bäckmora och Enskog, vilka — under åberopande av innehållet
i motionerna 1:504 och 11:628 — ansett att utskottet under punkten
1 bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
1:504 av herrar Harry Carlsson och Erik Filip Petersson
samt 11:628 av herr Jonsson m. fl. måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning med syfte att undantaga
sådana folkpensionärer från deklarationsplikt, vilkas
huvudsakliga inkomst utgöres av folkpension, eller att genomföra
en väsentlig förenkling av deklarationsförfarandet
i dessa fall.
beträffande böjda ortsavdrag för folkpensionärer
2) av herrar Gösta Jacobsson, Ottosson och Magnusson i Borås, vilka —
under åberopande av innehållet i motionerna 1:508 och 11:655 — ansett att
utskottet under punkten 2 bort hemställa,
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
att riksdagen med bifall till motionerna 1:508 av herr
Enarsson och 11:655 av fröken Wetterström m. fl. måtte
besluta, att för ålders- och invalidpensionär skall utgå förhöjda
ortsavdrag, nämligen med 4 000 kronor för ensam
pensionär, med 6 400 kronor för makar av vilka en är
pensionär, och med 8 000 kronor för makar, som båda är
pensionärer, samt på grund härav antaga de vid motionerna
fogade förslagen till
a) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) och
b) förordning om ändrad lydelse av 8 § och 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
beträffande lättnader i beskattningen för personer med nedsatt
skatteförmåga m. m.
3) av herrar Elofsson, Lundström, Tistad, Vigelsbo, fru Nettelbrandt,
herrar Eriksson i Bäckmora och Enskog, vilka — under åberopande av
innehållet i motionerna 1:510 och 11:631 — ansett att utskottet under punkten
3 bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
1:510 av herr Karl-Erik Eriksson och 11:631 av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. i denna del måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag om att vård av anhörig i
eller utanför hemmet skall ge vidgad rätt till avdrag för
nedsatt skatteförmåga.
4) av herrar Elofsson, Lundström, Tistad, Vigelsbo, fru Nettelbrandt,
herrar Eriksson i Bäckmora och Enskog, vilka
dels anfört följande.
I motionerna 1:510 och 11:631 hemställes om vissa lättnader i beskattningen
för personer med nedsatt skatteförmåga. Genom de nya anvisningar
beträffande extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer
som utarbetats av riksskattenämnden synes vissa av de frågor som
aktualiseras i motionerna ha kommit i något gynnsammare läge. Det gäller
t. ex. frågan om extra avdrag för merkostnader till följd av sjukdom. Icke
oväsentliga förbättringar beträffande avtrappningen av det extra avdraget
synes dessutom ha skett i vissa inkomstlägen. Den av motionärerna påtalade
marginaleffekten, när det extra avdraget avtrappas samtidigt som vissa
inkomstprövade folkpensioner minskas, kvarstår emellertid vid sidoinkomster
utöver viss storlek. Sådana sidoinkomster blir allt vanligare genom att
ATP — som ju i detta sammanhang räknas som sidoinkomst — kommer
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1966
19
allt fler pensionärer till godo, och det framstår därför som angeläget att
nämnda marginalbelastningar mildras i möjligaste mån. Detta kan ske såväl
genom förbättrade regler för inkomstprövade folkpensionsförmåner som
genom bättre avtrappningsbestämmelser för det extra avdraget för nedsatt
skatteförmåga.
Genom vad utskottet anfört synes syftet med de i motionerna 11:268 och
11:634 i väsentlig utsträckning kunna tillgodoses.
dels ansett att utskottet under punkterna 3, 5 och 6 bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
1:510 av herr Karl-Erik Eriksson och 11:631 av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. i denna del samt motionen
11:268 av herr Johansson i Trollhättan m. fl. och motionen
11:634 av fru Kristensson och fröken Wetterström måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag till årets riksdag
om åtgärder, som förhindrar alltför stora marginaleffekter,
när folkpensionärernas sidoinkomster höjs över en viss
minimistorlek.
beträffande översyn av bestämmelserna om existensminimum
5) av herrar Lundström, Tistad, fru Nettelbrandt och herr Enskog.