1 llmänna beredningsutskottets utlåtande nr hö år 196(i

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående eldistributionens
funktion och organisation.

I de likalydande till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 344 av herr Olsson, Manne, m. fl., och II: 416 av herr Nyström m. fl. hemställes,
att riksdagen måtte besluta en begäran om snabbutredning rörande
eldistributionens funktion och organisation, varvid formerna för att vid
behov kommunalisera eldistributionsverksamheten bör övervägas.

I motionerna framhålles att på många håll organisatoriskt och funktionsmässigt
den elektriska distributionsverksamheten inte anpassats efter de
nya förhållanden som föranletts av den ökade urbaniseringen och utvecklingen
mot större kommunenheter. Motionärerna erinrar om 1958 års ändringar
av koncessionsbestämmelserna, varigenom s. k. områdeskoncessioner
genomfördes i syfte att få fram lämpliga områdesenheter för kraftdistributionen.

Förhållandena inom eldistributionen anges vara mycket varierande. Alla
företagstyper finns representerade, från det kommunomslutande, ofta
kommunägda eldistributionsföretaget till företag med organisation och
utrustning liknande den som tillkom i början av 1900-talet.

Med hänsyn till behovet av att eldistributionen kommer med i den allmänna
samhällsplaneringen vill kommunerna — åtminstone utbyggnadskommunerna
— gärna engagera sig aktivt i eldistributionen, om detta
kan ske på rimliga villkor. Men samordningen av kommunernas och föreningarnas
intressen och verksamhet möter ofta mycket svårbemästrade
problem — främst organisatoriska och ekonomiska. Eftersom kommunen
har ansvar för samhällsbyggandet inom sitt område och behovet av förändrade
funktioner inom eldistributionen främst är beroende av kommunens
åtgärder, måste det enligt motionärernas mening vara naturligt att
skapa möjligheter för en effektiv samordning av samhällsintresset och distributörsintresset.
Och detta kan väl knappast ske på annat sätt än att
kommunerna tillförsäkras rätt att på rimliga villkor förvärva eldistributionsföretagen
inom kommunens eller kommunblockets gränser. Det är med hänsyn
till samhällsutbyggnaderna på många håll angeläget att detta kan ske
utan tidsutdräkt.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion I: 844.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från kommerskollegium,
statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och VästerBihang
till riksdagens protokoll 1966 11 samt. Nr 45

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45 år 1966

bottens län, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet samt
Svenska elverksföreningen.

Kommerskollegium anför med överlämnande av nedan redovisade, av
kollegiet inhämtade yttranden från Svenska elverksföreningen och Svenska
vattenkraftföreningen:

Enighet torde råda därom att en allmän riktlinje för områdeskoncessioneringen
bör vara att detaljdistribulionen av elkraft anförtros företag
som är tillräckligt stora och bärkraftiga för att kunna tillgodose konsumenternas
behov av elkraft av god kvalitet och till låga priser, allt utan
statligt stöd. Särskilt vill kollegium betona vikten av att distributionsenheterna
blir av den storleksordning att företagen får tillräckliga resurser att
påtaga sig distributionen även inom sådana bygder, där den icke är lönsam.
Erfarenheten visar att det ofta är svårt att få företagen att utan statliga
bidrag ansvara exempelvis för sådan distribution som kräver en omfattande
upprustning.

Om distributionen mera allmänt omhänderhades av kommunala verk,
skulle detta förmodligen innebära att den målsättning för områdeskoncessioneringen
som här angivits icke skulle förverkligas därför att åtskilliga
distributionsenheter, anpassade efter kommungränser, ej skulle bli bärkraftiga.
Kollegium vill i detta sammanhang särskilt rikta sig mot de tankar
om en långtgående kommunalisering av eldistributionen som framkommit
på vissa håll och som innebär att väl skötta och ändamålsenliga distributionsenheter,
som under årens lopp byggts npp av enskilda företag, skulle
styckas sönder enbart för att ge utrymme för kommunal distribution. En
sådan ordning skulle enligt kollegii mening i många fall innebära en utveckling
motsatt den vartill lagstiftningen angående områdeskoncessioner
syftar. Distributionsstrukturen liksom även gränserna för de olika företagen
bör städse avvägas med hänsyn till de betingelser som från teknisktekonomisk
synpunkt är bäst.

Kommunernas intresse att överta distributionen har hitills i allmänhet
avsett sådana kommuner eller områden därav, där distributionen är särskilt
lönsam dvs. i regel områden där tätortsbebyggelse redan finns eller snart
kan väntas uppkomma. Detta sammanhänger sannolikt i icke ringa grad
med den uppfattning som råder på vissa håll att eldistributionen kan göras
till en väsentlig inkomstkälla för kommunerna.

Vad nu sagts utesluter självfallet icke att det i åtskilliga fall ter sig bäst
förenligt med ellagens grundprinciper att distributionen omhänderhas av
ett kommunalt elverk. Såväl ur planmässighetssynpunkt som av hänsyn till
konsumenterna kan det vara ett starkt intresse att sådana områden inom
en kommun, vilka rymmer en växande tätortsbebyggelse, icke splittras på
olika distributörer och att distributionen ombesörjes av kommunen. Särskilt
om den redan bedriver eldistribution, kan en dylik ordning framstå
som naturlig. Förhållandena kan också vara sådana att kommunen bör
omhänderha distributionen inom hela sitt område, varvid det ofta blir
aktuellt för kommunen att svara för elförsörjningen även i glesbygder.

Även om det sålunda i flera fall är riktigt att en kommun svarar för eldistributionen
inom sitt område, kan kollegium mot bakgrunden av vad
ovan anförts icke finna det ändamålsenligt eller eljest från allmän synpunkt
eftersträvansvärt att kommunerna mera allmänt engagerar sig i

3

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45 år 1966

eldistributionen. En sådan utveckling skulle försvåra en områdeskoncessionering
enligt riktlinjerna för gällande lagstiftning, vilken tillkommit
i syfte att tillgodose konsumenternas berättigade intressen. Kollegium vill
därför ej tillstyrka en ordning, som skulle innebära att kommunerna i
gemen tillförsäkrades rätt att förvärva eldistributionsföretagen inom kommunens
eller kommunblockets gränser.

För fullständighetens skull får kollegium framhålla, att det inom kollegium
enligt Kungl. Maj:ts uppdrag pågår en utredning som syftar till att
skapa erforderliga förutsättningar för en snabbare rationalisering av elkraftdistributionen
än som hittills kunnat ske. Bland de problem som därvid
ingående undersökts är de spörsmål om avstående av och ersättning för
befintliga distributionsanläggningar som uppstår i samband med att koncession
övergår från ett företag till ett annat. Hittills har intet framkommit
som ger vid handen att det skulle vara önskvärt att skapa särskilda regler
för kommunalt övertagande av distributionsanläggningar, och vad motionärerna
anfört i denna fråga har icke föranlett kollegium att frångå sin
ståndpunkt härvidlag.

Hlverksföreningen framhåller att det oavsett organisationsformen i sista
band är konsumenternas krav på låga kostnader och god elleverans som
bör fälla utslaget vid valet av distributionsform. Mot bakgrunden av det
rationaliseringsarbete, som redan pågår bl. a. inom kommerskollegium på
basis av kostnadsförhållanden och teknisk lämplighetsprövning, finner föreningen
det icke erforderligt alt nu särskilt utreda eldistributionens funktion
och organisation och ej heller önskvärt att söka dirigera utvecklingen mot
endast en av de möjliga problemlösningarna.

Vattenkraftföreningen uttalar att något skäl att överväga en kommunalisering
av eldistributionen icke förefinnes. Den utredning som motionärerna
begärt synes för övrigt föreningen i huvudsak innefattas i det uppdrag
kommerskollegium erhållit att utreda organisationen av de statliga åtgärderna
för rationalisering av elkraftdistributionen. Någon ytterligare åtgärd
från riksdagens sida för att erhålla utredning rörande eldistributionens
funktion och organisation torde sålunda inte erfordras.

Vattenfallsverket hänvisar i sitt yttrande till en inom verket, i anledning
av förevarande motioner upprättad promemoria beträffande organisationen
av elförsörjningen på landsbygden samt anför hl. a.:

Den svenska kraftindustrin är — i motsats till förhållandet i många
länder — icke förstatligad. Företagsstrukturen är blandad — det statliga
företaget står för omkring 40 procent av produktionen — enskilda och kommunala
företag för resten. Konkurrensmöjligheter har sålunda funnits och

finnes.----— Kraftproduktionen och råkraftförsäljningen i dag måste

karakteriseras såsom en konkurrensindustri med de fördelar detta innebär

för konsumenterna ur prissynpunkt.---För att få högsta möjliga

effektivitet i hela kraftförsörjningen är det av yttersta betydelse att även
inom eldistributionen eftersträva organisations- och arbetsformer, som inbjuder
till konkurrens och inbördes tävlan.

En stark rationaliseringstendens, uppmuntrad och delvis styrd från
statligt håll, förhärskar i dag inom eldistributionen. Antalet cldistribu -

4

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45 år 1966

tionsföretag, som i mitten av 1940-talet låg vid ca 3 500 och huvudsakligen
avsåg mycket små företag, hur fram till mitten av 1960-talet nedgått till
ca 1 350. Man kan utgå från att antalet distributionsföretag inom något
decennium skall ytterligare nedgå till endast några hundra och att varje
enhet får ett abonnentantal om 5 000—10 000. I denna omvandlingsprocess
är det av vikt att tillse, att den tendens till ökad konkurrens, som präglat utvecklingen
under det senaste decenniet, icke tillätes bytas i sin motsats.

Det synes därför vara av betydelse att även inom distributionen ett
blandat företagssystem bibehålies, varvid som huvudmän för distributionsföretag
kan förekomma storkraftföretag, kommunala elverk, ekonomiska
föreningar, fristående eldistributionsbolag in. fl. för distributionsverksamheten
lämpade företag.----

Bakom motionärernas begäran synes ligga tankegången, att ev. kommunalisering
av eldistributionen vore en naturlig åtgärd. I)ct framgår avvad
tidigare sagts, att detta ur samhällsekonomisk synpunkt ter sig i hög
grad tveksamt. Lika litet som man a priori kan utgå från att ett förstatligande
av elkraftförsörjningen skall leda till gynnsammast möjliga förhållanden,
lika litet har man anledning förvänta sig, att en kommunalisering
leder till optimalt resultat. Ekonomisk konkurrens parad med en
teknisk samverkan bör i båda fallen ge större fördelar. Hittillsvarande utveckling
inom landet synes bekräfta detta. De svenska elpriserna ligger i dag
bland de allra lägsta i den västliga världen och detta trots att prissättningen
baseras på de nya kraftlillskotten, som numera huvudsakligen utgöres av
värmekraft, dvs. samma produktionskälla som i flertalet andra länder.

En långtgående kominunalisering skulle på en omväg monopolisera kraftförsörjningen,
och det finns grundad anledning anta, att någon naturlig
konkurrensvilja mellan olika storkommunala företag icke skulle stå att
uppbringa. Kommunernas primära intresse av'' att hålla låga elpriser hav
nämligen i praktiken visat sig vara svagt. De sänkningar och rationaliseringar
av eltaxorna, som Vattenfall och de övriga storkraft företagen genomfört
under senare år, har ofta endast långsamt och i begränsad omfattning
efterföljts av de kommunala elverken, trots att de reella eldistributionskostnaderna
är väsentligt lägre i tätorterna än på landsbygden. Åtskilliga kommunala
elverk redovisar därför betydande driftöverskott, vilka finner användning
för att täcka underskott i annan kommunal verksamhet.

Kraftförsörjningen utgör en del av vårt lands energiförsörjning. Man
måste — för att nå en ekonomiskt gynnsam energiförsörjning totalt — ge
kraftförsörjningen sådana villkor, att den fritt kan konkurrera med
andra energikällor. Det är mot den bakgrunden man i första hand bör se
problemet om den framtida elkraftdistributionens struktur — det vore för
upprätthållandet av en förnuftig energiförsörjning högst riskabelt, om
elkraftdistributionen skulle betraktas som en parallell till kommunernas
handhavande av- vatten och avdopp, lokaltransporter etc.

Den av motionärerna upptagna problemställningen har på senare år varit
och är för närvarande ånyo föremål för utredning i särskild ordning. Sålunda
behandlade Elkraftutredningen i sitt slutbetänkande år 1954 problemkomplexet
ifråga, och sedermera har Kungl. Maj :t under år 1964 givit Kommerskollegium
i uppdrag att med beaktande av vad som anförts i en inom
Handelsdepartementet upprättad promemoria verkställa utredning rörande
organisationen in. in. av de statliga åtgärderna för rationalisering av elkraftdistributionen.
Vidare kan erinras om den av Kungl. Maj :t år 1964 till -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45 år 1966 5

satta energikommittén, vars arbete pågår. Det synes i avvaktan på dessa pågående
utredningar icke finnas anledning att tillsätta den av motionärerna
föreslagna ytterligare utredningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som i sin tur inhämtat yttrande från
sin sakkunnige i elfrågor, framhåller att de nya kommunblocken utgör en
synnerligen lämplig enhet för att möjliggöra en rationell drift och förvaltning
av elföretagen samt tillstyrker motionärernas hemställan om utredning.

Länsstyrelsen i Kalmar län har med bifogande av eu i ärendet upprättad
promemoria anfört bl. a.:

För närvarande föreligger ett gynnsamt utgångsläge för prövning i förekommande
fall av kommunaliseringsfrågan utan brytande av gällande
koncessioner, enär för stora delar av landet — genom kortfristiga förlängningar
av äldre tillstånd — gemensam sluttid för gamla koncessioner
i stor utsträckning åtstadkommits (för Kalmar län exempelvis den 31
december 1966).

När tillståndstiden utlöpt har koncessionsmyndigheten givetvis ingen
skyldighet förnya det upphörda tillståndet. En omprövning av alla i en
landsända samtidigt utlöpande tillstånd bör i ett sådant läge syfta till att
nå den för konsumenterna bästa lösningen av den lokala elförsörjningen.
Denna omprövning bör gälla såväl stora som små företag. En »bortrationalisering»
av ett lokalt företag, som icke kan visas ha brustit i fullgörandet
av sina distributionsförpliktelser, bör icke ske utan föregående undersökning
av möjligheterna för konsumenterna att, om de så önskar, få anslutning
till ett annat — nytt eller ombildat — lokalt företag. Detta konsumentintresse
garanteras i avsevärd mån genom kommunernas rätt att enligt
3 § 2 mom. 1902 års lag om elektriska anläggningar få bli hörda i varje
koncessionsärende samt den s. k. vetorätten i fråga om elledningar inom
plansamhällen enligt 1 § andra stycket samma lag. Dessa lagstadganden bör
därför noga iakttagas och tillerkännas full giltighet.

Med dessa riktlinjer för den nu pågående översynen av den lokala elförsörjningen
bör enligt länsstyrelsens uppfattning en kommunalisering, därest
ett alternativ för en sådan lösning framlägges, redan i nuvarande läge
kunna genomföras i de fall där behov och intresse föreligger. En närmare
undersökning av kommunaliseringsalternativet bör, därest en sådan påkallas,
komma till stånd genom det allmännas försorg. Länsstyrelsen har
för sin del förordat, att statliga medel må användas härför, eftersom undersökningen
lämpligen bör ingå som en integrerande del i en ellänsplan med
alternativa lösningar. Därest statliga medel icke ställes till förfogande bör
kommunerna i varje fall lämnas tillfälle att själva låta utföra och bekosta
sådana undersökningar innan länsplanen genomföres.

Länsstyrelsen i Kalmar län har tillämpat här skisserade riktlinjer i så
måtto att en länsplan framlagts med alternativen bygdeföretag eller storföretag
såsom huvudman för den lokala eldistributionen inom distrikt, som
nära anknyter till kommunblocken. Syftet med alternativplanen är atl
skapa största möjliga mått av valfrihet för konsumenterna. Kommerskollcgium
har den 19 oktober 1965 förklarat sig icke kunna godtaga dessa riktlinjer
och framhållit all länsstyrelsens arbete därför icke borde fullföljas.
—--

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45 år 1966

Ett klarläggande av gällande rätts innebörd kan måhända vara motiverat.
Behovet av ändrade eller kompletterade lagbestämmelser beträffande den
kommunala sjävbestämmanderättens omfattning och det kommunala vetots
innebörd samt om olika distributionsföretags rättsställning efter utgången av
en tillståndsperiod torde vara de problem, som kan anses mest angelägna att
utreda. En sådan utredning torde vara av värde icke endast vid övervägandet
av formerna för att — såsom motionärerna ifrågasatt — vid behov kommunalisera
eldistributionsverksamheten utan över huvud taget för att ge
erforderlig klarhet och stadga i översynen av den lokala elförsörjningens
organisation.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som inhämtat yttranden från övre
Norrlands kraftverk och Västerbottens läns elektriska förening, anser att
det såvitt avser Västerbottens län icke synes föreligga något behov att genom
statliga åtgärder verka för ytterligare utredning i ifrågasatt hänseende.

Stadsförbundet understryker att kommunerna har ett stort intresse av att
engagera sig aktivt i eldistributionen om detta kan ske på rimliga villkor.
På samma sätt som vatten- och avloppsförsörjning, gatuhållning m. m. bör
enligt förbundet eldistributionen principiellt anses vara en kommunal angelägenhet.

Förbundet finner det utomordentligt angeläget att kommunerna tillförsäkras
rätt att på rimliga villkor förvärva eldistributionsföretag inom kommunens
eller kommunblockets gränser. En samordning av eldistributionen
inom en storkom,mun eller ett kommunblock medför enligt förbundet, förutom
rena rationaliseringsvinster, också den fördelen att cn utjämning kan
ske mellan den lönsamma tätortsdistributionen och den mindre lönsamma
glesbygdsdistributionen.

Förbundet tillstyrker av motionärerna begärd utredning.

Kommunförbundet tillstyrker med hänsyn till den vikt förbundsstyrelsen
fäster vid kommunernas möjligheter att kunna utöva erforderligt inflytande
på elkraftsdistributionen motionärernas hemställan om utredning.

Elverksföreningen har till utskottet inkommit med ett med sitt ovan
redovisade yttrande till kommerskollegium likalydande utlåtande.

Gällande rätt

De grundläggande bestämmelserna om distribution av elektrisk kraft
finns i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar. Kompletterande föreskrifter lämnas i kungörelsen den
15 november 1957, nr 601, om elektriska starkströmsanläggningar.

Bestämmelser om koncession, vilka i nu förevarande sammanhang närmast
är av intresse, finns upptagna i 2 § ovannämnda lag. Enligt huvudregeln
i denna paragraf, som fick sin nuvarande lydelse efter en lagändring
1957, fordras för framdragande eller begagnande av elektrisk starkströmsledning
— med vissa i 1957 års kungörelse angivna undantag — tillstånd
(koncession) av Konungen eller den Konungen bemyndigar. Tillstånd må

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr Vä år 1966

7

avse ledning med i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession) eller
ledningsnät inom visst område (områdeskoncession).

Koncession må enligt samma paragraf ej meddelas med mindre anläggningen
är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering och, då
fråga är om områdeskoncession för yrkesmässig distribution, området utgör
en lämplig enhet. Koncession för yrkesmässig distribution får meddelas
endast den som finns lämplig att utöva sådan verksamhet. Koncession
får ej överlåtas utan tillstånd av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Koncession meddelas för viss tid, ej överstigande fyrtio eller, om särskilda
skäl föranleder därtill, sextio år. Gränserna för områdeskoncession kan ändras,
om det erfordras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig
olägenhet för koncessionshavaren.

Om koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter föreskrift, som givits
vid meddelande av koncession, eller honom vissa åliggande förpliktelser
kan koncessionen helt eller delvis återkallas. Detsamma gäller, om koncessionshavaren
under tre år i följd ej haft ledningar eller ledningsnätet i
bruk.

Utskottet

I förevarande motioner hemställes om skyndsam utredning rörande eldistributionens
funktion och organisation med övervägande jämväl av foi*-rnerna för en kommunalisering av eldistributionsverksamheten.

Som motionärerna framhållit förekommer i dag i vårt land ett flertal olika
företagsformer för eldistributionen: kommunala elverk kooperativa distributionsföreningar,
fristående distributionsföretag, kraftföretag eller industriföretag
med egen detaljdistribution etc. I förarbetena till 1957 års ovan
angivna ändringar i 1902 års lag innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar framhöll föredi-agande departementschefen att ett generellt
eftersträvande av viss företagsform vid distributionen av elektrisk
kraft kunde leda till en stel och onödigt arbetskrävande organisationsplan
utan att man likväl åstadkom en god distribution. Man borde därför enligt
departementschefens mening icke binda sig för en viss företagsform utan
välja den i varje särskilt fall lämpligaste (prop. 1957: 161).

I överensstämmelse med dessa uttalanden har utvecklingen icke inneburit
prioritering av någon bestämd företagsform. En betydande självsanering har
emellertid ägt rum, såväl före som efter nyssnämnda lagstiftning. Antalet
distributionsföretag, som vid mitten av 1940-talet låg vid ca 3 500, hade
sålunda vid mitten av 1950-talet nedgått till ca 2 500 och vid årsskiftet
1965/66 till ca 1 350. Rationaliseringen har i betydande omfattning skett
genom att de mindre distributionsföretagen överlåtit sin verksamhet till
vederbörande råkraftleverantör. I viss grad torde utvecklingen ha påverkats
av myndigheternas ställningstaganden i fråga om koncessionsgivning och
statligt upprustningsstöd. Statens åtgärder på området har i första hand

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45 år 1966

tagit formen av bidrag till nyanläggning och upprustning av elektriska
distributionsnät på landsbygden.

Även om nu nämnda verksamhet givit goda resultat i flera avseenden,
synes åtskilligt återstå innan de brister och svagheter, som eldistributionen,
framför allt på landsbygden, alltjämt är behäftad med, till fullo blivit avhjälpta.
Det sagda synes i särskilt hög grad gälla distributionsnätens beskaffenhet
och eldistributionens organisation. En väsentlig anledning till
dessa brister torde vara att detalj distributionen alltjämt är splittrad på
många, alltför små eller av annan anledning icke tillräckligt bärkraftiga
enheter. Det synes angeläget att det pågående rationaliseringsarbetet påskyndas
och effektiveras. Motionärernas begäran om skyndsam utredning om
eldistributionens funktion och organisation är därför enligt utskottets
mening i och för sig högst motiverad.

Som framgår av åtskilliga remissyttranden har emellertid initiativ i nu
angivet syfte redan tagits. Kungl. Maj :t har sålunda den 3 april 1964 uppdragit
åt kommerskollegium att — med beaktande av vad som anförts i en
inom handelsdepartementet i mars 1964 upprättad promemoria — verkställa
utredning rörande organisationen m. m. av de statliga åtgärderna för rationalisering
av elkraftdistributionen samt att till chefen för handelsdepartementet
redovisa resultatet av utredningen ävensom framlägga de förslag till
åtgärder som utredningen kan föranleda. Enligt uppgift kommer utredningen
även att pröva frågan om kommunalisering av eldistributionsverksamheten.
I sammanhanget må jämväl nämnas att länsstyrelserna fått i
uppdrag av kommerskollegium att verkställa vissa utredningsarbeten i syfte
att få fram översiktliga planer för lämpliga distributionsområden.

Då motionärernas önskemål om utredning således redan är tillgodosedda,
finner utskottet icke anledning till annan hemställan än

att de likalydande motionerna I: 344 och II: 416 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 maj 1966

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller*, Sörlin, Eric Gustaf Peterson*,
Hellebladh, Oscar Carlsson, Svanström*, Hedlund, Nyman, Hiibinette och
Helge Karlsson samt fröken Stenberg*;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg, herrar
Hamrin i Kalmar*, Svensson i Kungälv, Lundmark, Rimås, Wikner, Larsson
i Borrby*, Nilsson i Bästekille, Johansson i Växjö och Nilsson i Agnäs.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM ««
614741