Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966
1
Nr 37
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot narkotikamissbruk.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 124 av herr Lundström m. fl. och 11: 168 av herr Ohlin m. fl. hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär en parlamentarisk utredning
rörande de spörsmål, som aktualiseras av de senaste årens ökning
av narkotikamissbruket, med utredningsdirektiv särskilt inriktade på skyndsamma
åtgärder för att få till stånd en provisorisk vårdorganisation i avvaktan
på långsiktigare åtgärder av olika slag, ägnade att tränga tillbaka
narkotikamissbruket.
Motionärerna anför att narkotikaproblematiken starkt aktualiserats under
de senaste åren. En period omfattande mindre än tio år har enligt bedömningar
från polis, socialmyndigheter, medicinskt håll och övriga intresserade
medfört en väsentlig ökning av en rad former av narkotikamissbruk.
Särskilt har narkotikabruk i mer eller mindre starkt sammanhållna
grupper skapat ett narkotikaproblem av stigande omfattning.
Samhället ställs här inför ett dubbelsidigt problem. Det gäller dels att ge
hjälp och adekvat vård åt narkotikasjuka och dels att verksamt bidraga
till att försvåra och helst omöjliggöra vidare spridning av narkotikamissbruket.
Det synsätt som genomdrivits i fråga om alkoholsjukvård måste få behärska
även bedömningen av narkotikasjuka.
Genom att narkotikaproblematiken och därmed sammanhängande vårdbehov
går in i flera andra vårdområden, t. ex. kriminalvård och barna- och
ungdomsvård, kompliceras frågan om tillskapande av en särskild vård- och
behandlingsorganisation för narkotikasjuka. I Norge och Finland gäller
vederbörande nykterhetsvårdslag även narkomanerna. För en motsvarande
åtgärd även i vårt land, åtminstone till dess undersökningar och resurser
ger underlag för att skapa mera speciella vårdorgan, talar att nykterhetsvården
har de vårderfarenheter som rätt väl överensstämmer med de
erfarenheter man redan gjort av vård av narkotikasjuka. Mot att sammanföra
alkoholklientel med narkotikasjuka talar dock starkt att nykterhetsvården
redan för nuvarande uppgifter har otillräckliga resurser och otillfredsställande
vårdkvalitet och det förhållandet att narkotikafrågorna till
dominerande del ändå berör geografiskt starkt begränsade delar av landet.
På grund av den stora spridningsrisken beträffande narkotikamissbruk
är s. k. cpidemiologiska undersökningar angelägna. Sådana undersökning
1
Iiihang till riksdagens protokoll 1!)66. it samt. Nr 37
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966
ar kan ske t. ex. genom systematisk kontroll av vener. Kontroll avseende
klientel vid kriminalvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor och andra vårdinstitutioner,
eventuellt också inom skolhälsovården och vid militära läkarundersökningar
i aktuella områden kan måhända ge underlag för en vidare
bedömning.
Enligt uppgift pågår inom medicinalstyrelsen genom en grupp av läkarexperter
en kartläggning av narkotikaproblematiken. Frågan om motåtgärder
måste emellertid handläggas med största snabbhet. Det är angeläget
med lagstiftning och ordnad vård. T. ex. ännu oöppnade vårdutrymmen vid
karolinska sjukhusets klinik för alkoholsjukdomar skulle därvid kunna
användas. Specialavdelningar vid andra universitetssjukhus är också lämpligt.
Poliklinikverksamheten bör snarast komma i gång.
Motionärerna anför avslutningsvis följande.
Vi anser att narkotikaproblematiken i dag är så allvarlig och komplicerad,
att en statlig kommitté med parlamentariskt inslag bör tillsättas för
att snabbt utreda denna problematik i hela dess vidd. Därmed kunde medicinalstyrelsens
arbetsgrupp helt koncentrera sig på att göra en medicinsk
kartläggning, helst som specialgrupp under den föreslagna större utredningen.
Kommittén bör få i uppdrag att utan dröjsmål framlägga förslag till tillfälliga
förbättringar av vårdapparaten för narkotikasjuka. Det komplicerade
arbetet med översyn av lagstiftning, åtgärder för upplysning och forskning
samt tillskapande av en mera definitiv vårdorganisation kunde därefter
ta vid.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion II: 168.
Utskottet har inhämtat yttranden från rikspolisstyrelsen och medicinalstyrelsen.
Rikspolisstyrelsen anför följande.
I utlåtande till beredningsutskottet den 15 februari 1965 över motionen
II: 133 uttalade rikspolisstyrelsen att hl. a. vårdmöjligheterna för narkotikamissbrukare
måste ägnas uppmärksamhet. Motionen föranledde icke någon
riksdagens åtgärd. I skrivelse till Konungen den 19 maj 1965 framhöll rikspolisstyrelsen
bl. a. att det måste skapas vårdmöjligheter för narkotikamissbrukare.
Samtidigt uttalade styrelsen att den ser allvarligt på det problem
narkotikamissbruket numera utgör och hemställde att en utredning
skulle tillsättas med uppdrag att utreda problemet i hela dess vidd.
Den 18 juni 1965 tillkallade därefter medicinalstyrelsen en expertgrupp
för undersökning rörande narkotikamissbruket in. in. Denna expertgrupp
omorganiserades den 28 januari 1966, så att det i stället för expertgruppen
tillsattes en huvudkommitté med fyra undergrupper varav en för vårdfrågor.
Ordförande i denna är överläkaren L. Ljungberg, vilken förestår den
läkarmottagning för narkotikamissbrukare, som öppnades vid Stadshagspolikliniken
i Stockholm den 26 januari 1966.
Styrelsen framhåller att åtgärder således redan vidtagits för en översyn
av den i motionerna upptagna vårdfrågan.
Medicinalstyrelsen uttalar:
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966 3
Medicinalstyrelsen tillsatte den 18 juni 1965 en expertgrupp för undersökning
rörande narkotikamissbruket och vilka åtgärder, som kunde vidtagas
med anledning härav. Styrelsen har därefter beslutat om en reorganisering
av expertgruppen och tillsatt en huvudkommitté (narkomanvårdskommittén)
och vissa subkomnrittéer (arbetsgrupper för socialmedicinska,
teknisk-diagnostiska, juridiska och vårdfrågor).
Såsom framgår av protokoll fört vid sammanträde den 10 januari 1966
å medicinalstyrelsen angående den öppna narkomanivården har förutom
pågående försöksverksamhet vissa åtgärder vidtagits eller förberetts för att
effektivisera vården av narkotikamissbrukare.
Medicinalstyrelsen har vidare genom en skrivelse till Stockholms stads
sjukvårdsstyrelse den 8 mars 1966 aktualiserat vissa frågeställningar och
önskemål som den tidigare expertgruppen rörande narkotikamissbruket
samt den nu verksamma narkomanvårdskommitténs arbetsgrupp för vårdfrågor
särskilt framhållit. Sålunda bör enligt styrelsens mening de i försöksverksamheten
hårdast engagerade läkarnas arbetsbelastning nedbringas,
verksamheten knytas fastare till något eller några av stadens sjukhus
och ett antal platser i sluten vård disponeras för narkotikamissbrukare. Vidare
har styrelsen i sin skrivelse understrukit vikten av att en tillfredsställande
kuratorsverksamhet ordnas samt att en noggrann journalföring och
registrering sker enligt enhetliga normer.
Enligt medicinalstyrelsens uppfattning har den nu arbetande narkomanvårdskommittén
med dess allsidiga sammansättning av experter av skilda
slag goda förutsättningar för att kunna framlägga förslag till lämpliga åtgärder.
Styrelsen finner därför för sin del ej påkallat att en parlamentarisk
utredning tillsättes för att utreda frågan om åtgärder mot narkotikamissbruket.
Utdrag av det i medicinalstyrelsens yttrande omförmälda protokollet den
10 januari 1966 är som bilaga fogat till detta utlåtande.
Utskottet
Motionärerna hemställer om en parlamentarisk utredning rörande de
spörsmål, som aktualiseras av de senaste åren ökning av narkotikamissbruket,
vilken utredning skulle särskilt inriktas på skyndsamma åtgärder fölen
provisorisk vårdorganisation i avvaktan på åtgärder på längre sikt.
Utskottet, som tidigare vid skilda tillfällen haft att behandla frågor rörande
narkotikamissbruket, särskilt bland de unga (se utskottets utlåtande nr
23/1961, nr 52/1964 och nr 9/1965), delar helt motionärernas uppfattning
att den utveckling som ägt rum under senare år i fråga om såväl antalet
missbrukare som formerna för missbruk ger anledning till oro och det är,
som utskottet i tidigare sammanhang framhållit, en samhällsangelägenhet av
största vikt att söka råda bot på dessa missförhållanden. Stor uppmärksamhet
bör således ägnas såväl frågorna om att genom skärpt övervakning, lagstiftning
och andra åtgärder effektivisera kampen emot den illegala distributionen
och hanteringen av narkotika som möjligheterna att åstadkomma
eu kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande vårdorganisation.
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966
På uppdrag av Kungl. Maj :t tillsatte medicinalstyrelsen i juni 1965 en expertgrupp
för att verkställa undersökning rörande narkotikamissbruket och
de åtgärder som kunde vidtagas mot detsamma. Gruppen var ursprungligen,
som också framhålles i motionerna, sammansatt av enbart medicinsk expertis
och dess uppgift var i första hand att företaga en kartläggning av narkotikaproblemen.
Sedan motionerna väcktes har emellertid expertgruppen undergått
en genomgripande omorganisation. Den består således numera av en
huvudkommitté, narkomanvårdskommittén, samt fyra subkommittéer,
nämligen en socialmedicinsk, en teknisk-diagnostisk och en juridisk grupp
samt en grupp för vårdfrågor. Till huvudkommittén och grupperna har knutits,
förutom läkarexpertis inom olika områden, bl. a. socialmedicin och biokemi,
representanter för domstolsväsendet, polismakten, kriminalvården,
apoteksväsendet och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. Av
de uppgifter utskottet erhållit beträffande kommitténs verksamhet framgår
bl. a. att vissa åtgärder föreslagits eller förberetts i syfte att effektivisera vården
av narkotikamissbrukare. Sålunda har kommittén exempelvis till behandling
upptagit ett förslag till dispensär för narkomaner, vilken avsetts
bli förenad med epidemiologisk forskning. Kommittén för vårdfrågor är vidare
engagerad i en improviserad läkarverksamhet för narkomaner som
startades i Stockholm våren 1965. Medicinalstyrelsen har i en skrivelse till
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse i mars 1966 med anknytning till av vårdgruppen
framförda önskemål hemställt om ökade resurser för att kunna ge
denna verksamhet en fastare utformning.
Kommittén har således tagit och är beredd att taga ytterligare initiativ till
■omedelbara praktiska åtgärder för förbättring av vårdmöjligheterna. Den
nuvarande sammansättningen av kommittén med experter på olika områden
borgar vidare för att den skall kunna ge en allsidig belysning av de med
narkotikamissbruket sammanhängande problemen. Kännedomen om dessa
problem är i stor utsträckning bristfällig och genom kommitténs arbete kan
bl. a. sådant grundläggande kunskapsmaterial förväntas framkomma som är
oundgängligt för vidare överväganden om åtgärder på längre sikt.
Enligt utskottets mening torde de intressen som här är i fråga vara bäst
betjänta av att det pågående utredningsarbetet tills vidare får fortsätta och
utskottet anser sig icke böra nu förorda att någon ytterligare utredning tillsättes.
Utskottet får således hemställa,
att de likalydande motionerna I: 124 och II: 168 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 april 1966
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966 5
Närvarande:
från f ö rs t a kammaren: herrar Sörlin, Eric Gustaf Peterson, Enarsson*,
Hellebladh, Oscar Carlsson, Hedlund*, Hiibinette, fru Elvy Olsson, herrar
Wååg och Johan Olsson*;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm*, herr Skoglösa, fru
Jäderberg, herrar Svensson i Kungälv*, Lundmark, Wikner*, Nilsson i
Bästekille, Svanberg, Johansson i Växjö*, Nilsson i Agnäs och From.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Eric Gustaf Peterson och fru Elvy Olsson samt herrar Johan Olsson,
Skoglösa och From, vilka ansett,
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar med orden »Kommittén
har således» och slutar med orden »ytterligare utredning tillsättes»
i stället bort innehålla följande text:
Utskottet — som anser att narkotikamissbruket kan komma att utvecklas
till ett av våra största sociala problem om icke kraftfulla åtgärder sätts
in snarast — finner att det är i hög grad önskvärt att utredning av åtgärder
mot detta missbruk sker under parlamentarisk medverkan. Genom parlamentarisk
medverkan ges möjligheter att lämna det organ som i sista hand
har att besluta om åtgärder, nämligen riksdagen, löpande information om
undersökningsresultaten. Vidare synes det uppenbart att värdefulla synpunkter
kan tillföras en utredning angående narkotikamissbruket om den
har parlamentarisk förankring.
Utskottet anser det emellertid inte nödvändigt att en särskild utredning
tillsättes för detta ändamål. Som utskottet ovan anfört har inom medicinalstyrelsen
tillsatts en huvudkommitté med fyra olika subkommittéer. Denna
kommitté kan lämpligen utökas med parlamentarisk representation, varvid
motionärernas syfte torde bli tillgodosett.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
att riksdagen med anledning av motionerna I: 124 och
II: 168 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att den
inom medicinalstyrelsen tillsatta narkomanvårdskommittén
förses med parlamentarisk representation.
6
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966
Bilaga
Transumt av Kungl. Medicinalstyrelsens protokoll den 10 januari 1966 vid
överläggning angående den öppna narkomanivården
3 §■
Redogjorde poliklinikläkaren Åhström för pågående försöksverksamhet
inom den öppna vården. I anslutning härtill meddelade ordföranden, alt medicinalstyrelsen
lagt fram flera projekt i frågan, bl. a. rörande ett upptagningssjukhus
(Enskededalen) för alkoholister och narkomaner, samt att
styrelsen haft kontakt med Stockholms stads sjukvårdsstyrelse härom. Medicinalstyrelsens
skäl för stöd av verksamhet i öppen vård grundade sig
framförallt på uppfattningen att narkomaniproblemet icke kan lösas enbart
inom den slutna vården och att missbruket fått ökad omfattning inom
yngre åldersgrupper, som begagnar sig av narkotika av annan typ än tidigare
förekommande, varigenom en bättre prognos kunde förväntas. Vid den
efterföljande diskussionen betonades det svåra läge vari narkomanivården
befinner sig på grund av otillräckliga resurser och det särskilt tids- och vårdkrävande
klientel här är fråga om. Från flera håll framhölls att för en stor
del av patienterna är narkomanien endast ett av flera sjukdomssymtom.
Redaktören Hirschfeldt meddelade att Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
hade vissa möjligheter att med hjälp av bl. a. bidrag från
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse och Rädda barnen anställa en kanslist
och en kurator, varigenom läkarna inom försöksverksamheten skulle kunna
avlastas arbete. Av diskussionen framgick att försöksverksamheten i öppen
vård icke ansågs i längden kunna drivas utan tillgång till vårdplatser.
4 §•
Redogjorde socialläkaren Takman för ett av honom utarbetat utkast till
ett dispensärprojekt för narkotikamissbrukare. Under den följande diskussionen
föreslog medicinalrådet Sälde att den öppna vården skulle bedrivas
enligt ett dispensärsystem och den slutna vården ske vid en vårdavdelning
med en underläkare och 10—12 platser på vardera Långbro och Beckomberga
sjukhus. Verksamheten skulle samordnas och ledas av en för den öppna
och slutna vården gemensam läkare. Redaktören Hirschfeldt underströk
vikten av att även profylaktisk verksamhet bedrevs och framhöll att Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare i samarbete med Högerns
ungdomsdistrikt i Stockholm tryckt en broschyr som riktar sig till skolungdomen.
5 §•
Beträffande samarbetet med sluten vård och dennas resurser framhölls, att
sjukhusen hade mycket begränsade möjligheter till intagning av narkomaner
på grund av brist på vårdplatser och eftervårdsmöjligheter men framförallt
på grund av personalbrist, särskilt i fråga om läkare. Från kuratorshåll un
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966 7
derströks, att de svåraste, psykiskt störda tablettmissbrukarna visat sig icke
vilja underkasta sig kontinuerlig vård på poliklinik, varför det var angeläget
att flera platser inom den slutna vården tillskapades för detta klientel. Överläkaren
Åmark, Långbro sjukhus, meddelade, att han upprättat en promemoria
till medicinalstyrelsen den 21 april 1965 angående sluten vård för
narkomaner med förslag till inrättande av en avdelning för vård av 10—12
patienter å enkelrum med en personal beräknad så att antalet samtidigt
tjänstgörande under dagtid och kvällstid uppgick till minst hälften av antalet
patienter på avdelningen. Inom avdelningen, som i princip avsågs vara
låst, skulle finnas lokaler för samvaro och arbetsterapi. Underläkaren Hellström
meddelade att man vid Beckomberga sjukhus diskuterat möjligheterna
att anskaffa särskilda lokaler för narkomanvård. I den polikliniska verksamheten
avsågs bl. a. ingå efterkontroll av centralt registrerade patienter.
Nyupptäckta fall skulle kunna läggas in på det egna sjukhuset och följas
upp. Professorn Ahnsjö omtalade, att han hos Stockholms sjukvårdsmyndighet
begärt personalförstärkning med bl. a. en tjänst som biträdande överläkare
för att kunna tillmötesgå de krav som ställdes på den barn- och ungdomspsykiatriska
kliniken å Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Ordföranden
meddelade, att medicinalstyrelsen stöder en målsättning innebärande
poliklinikverksamhet med tillgång till sluten vård på åtminstone två
ställen i Stockholm. Styrelsen var beredd att på framställning medverka till
en förstärkning av antalet läkare vid Långbro och Beckomberga sjukhus för
denna verksamhet. Ordföranden utlovade att ta kontakt med Stockholms
sjukvårdsmyndigheter i denna fråga.
6 §■
Ordföranden meddelade att medicinalstyrelsen avsåg att omorganisera
den nuvarande narkotikakommittén genom att bilda arbetsgrupper för socialpsykiatriska,
juridiska, medicinskt-tekniska och vårdfrågor. Till medlemmar
av vårdgruppen föreslogs överläkarna Ljungberg (sammankallande
ledamot) och Rune Olsson, biträdande överläkaren Krantz, poliklinikläkaren
Åhström, barnpsykiatern Kihlbom, redaktören Hirschfeldt och skyddskonsulenten
Gabrielson. Frågorna rörande registrering och angående koordination
av behandlingsgruppens arbetsinsatser överlämnades till vårdgruppen
för framläggande av förslag.
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660034