Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36 år 1966

1

Nr 36

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående familjevård.

I de likalydande motionerna I: 107 av fru Segerstedt Wiberg och herr
Ernulf samt II: 1 i2 av herr Gustafsson i Borås och fröken Elmén hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning
rörande familjevård i förebyggande syfte av asocial eller kriminell
ungdom, så att förslag om ett lämpligt utformat statligt stöd till denna
verksamhet kan föreläggas 1967 års riksdag.

I de likalydande motionerna I: 631 av fru Olsson, Elvy, och herr Larsson,
Thorsten, samt II: 774 av herr Eriksson i Bäckmora hemställes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning, i samråd med
berörda huvudmän, av familjevårdsfrågan, särskilt spörsmålet om ersättning
till enskilda som i sina hem upptagit missanpassad ungdom i enlighet
med vad som i motionerna anföres.

Motionerna ha hänvisats till allmänna beredningsutskottet, som upptagit
dem till samtidig behandling.

I motionerna I: 107 och II: 142 framhålles under hänvisning till likartade
motioner till förra årets riksdag att fosterhemsvård borde vara den naturliga
formen i den förebyggande verksamheten i kampen mot ungdomsbrottsligheten,
medan anstaltsvård inte borde tillgripas annat än som en sista
utväg. Tillgången på goda fosterhem står enligt motionärerna i samband
med den ersättning som utbetalas till fosterföräldrarna. I många kommuner
är ersättningarna alltför lågt tilltagna. Den ekonomiska sidan av saken
torde vara en av anledningarna till att kommunerna ofta är ointresserade
av att anskaffa goda fosterhem för ungdom som blivit asocialt eller kriminellt
belastad.

Enligt motionärerna bör staten träda in och genom direkta bidrag till
kommunerna stimulera dessa till ökad placering i fosterhem. Även om riksdagen
antagit ett kommunalt skatteutjämningssystem kan man i vissa särskilda
frågor av stor betydelse väl tänka sig att ha specialdestinerade bidrag
till ändamål som man särskilt vill uppmuntra och stimulera. Såväl den
humanitärt-brottsförebyggande som ekonomiska aspekten talar i detta fall
för ett sådant bidragssystem.

Beträffande den ekonomiska aspekten anför motionärerna att vård på
ungdomsvårdsskola ställer sig tre till fyra gånger så dyr som familjevård
med väl tilltagen ersättning. Normalersättningen till fosterfamiljer överstiger
inte 250 kronor i månaden enligt de nya regler som utarbetats av komBilxang
till riksdagens protokoll 1966. 11 saml. Nr 36

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36 år 1966

munalförbunden, och den generösaste ersättning som torde förekomma ligger
på 500—700 kronor i månaden. Medelkostnaden för ungdomsvårdsskoleelev
i internat beräknades 1962/63 till 1 650 kronor i månaden.

I motionerna I: 631 och II: 774 framhålles att det är av största vikt att
man försöker placera missanpassad ungdom i enskilda hem, i s. k. familjevård.
Möjligheterna att i ännu större utsträckning än nu är fallet anvisa
vård av missanpassade individer bör bli föremål för utredning.

En viktig fråga för en dylik utredning är enligt motionärerna att ta ställning
till vilken ersättning som skall utgå till dem som tar emot missanpassad
ungdom i sitt hem. En höjning av nu utgående ersättning torde kunna
medverka till att minska de nu rådande svårigheterna att anskaffa lämpliga
hem för familjevård.

Beträffande motiveringarna i övrigt får utskottet hänvisa till motionerna
I: 142 och I: 631.

Utskottet har i ärendet inhämtat yttrande från Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet, vilka anför.

Stadsförbundet:

I förarbetena till 1960 års barnavårdslag framhölls vikten av att barnavårdsnämnderna
inriktade sitt arbete på förebyggande åtgärder i barnets
eller den unges egen miljö. Vid ett skiljande från hemmiljön genom omhändertagande
för samhällsvård förordas direkt i lagen att vård i enskilt
hem i första hand bör komma i fråga. Dessa intentioner har också följts av
barnavårdsnämnderna. Sålunda vårdades av 22 000 omhändertagna barn
och ungdomar vid 1964 års slut icke mindre än 15 500 i enskilda hem. För
den kategori barn och ungdomar, som motionärerna åsyftat, dominerade de
förebyggande åtgärderna. För år 1964 nytillkomna hade sålunda i dessa fall
förebyggande åtgärder vidtagits mot nära 17 000 barn och ungdomar medan
antalet av barnavårdsnämnd omhändertagna stannade vid 1 500 fall. Av
dessa hade ca 33 % placerats å ungdomsvårdsskola, 27 % i enskilda hem
och 14 % å barnhem.

I de fall placering av kriminellt och asocialt belastade barn och ungdomar
skett i enskilda hem torde barnavårdsnämnderna regelmässigt ha utgivit
en högre — ibland avsevärt högre — ersättning än rekommenderad
normalersättning. En enkätundersökning 1965 visar sålunda att kommunerna
funnit skäl föreligga att i icke mindre än ca 50 % av samtliga för
samhällsvård omhändertagna utge en högre ersättning än då gällande
normalbelopp.

Kommunernas möjligheter att av ekonomiska skäl, om sådana skulle
göra sig gällande, kunna välja vård å ungdomsvårdsskola framför vård i
enskilt hem begränsas av att det ankommer på socialstyrelsen att i varje
enskilt fall besluta om intagning å ungdomsvårdsskola och att därvid förutom
socialstyrelsens noggranna prövning också den totala platstillgången
blir avgörande för dessa placeringar.

För kommunernas ekonomi torde av motionärerna förordat specialbidrag
vara av ringa vikt. Även som stimulansbidrag torde det föreslagna bidraget
komma att få en underordnad betydelse då kommunerna på intet sätt dragit
sig för att placera de för samhällsvård omhändertagna i familjevård och

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36 år 1966 ''3

därvid också påtagit sig de kostnader, som i de enskilda fallen varit påkallade.

Målsättningen att så långt som möjligt undvika institutionsvård, där sådan
icke är erforderlig för en adekvat vård och behandling, gäller självfallet i
lika hög grad den kriminellt och asocialt belastade ungdomen som övriga
kategorier vårdbehövande ungdomar. Denna princip är visserligen fastslagen
redan i gällande barnavårdslag men i samband med en eventuell översyn
av denna lagstiftning synes det ändock angeläget att närmare pröva
och överväga vad som ytterligare kan göras för att främja denna utveckling
och också om möjligt tillskapa ytterligare resurser för att anpassa den
kriminella och asociala ungdomen till samhällets normsystem.

Kommunförbundet:

Enligt förbundsstyrelsens mening är frågan om familjevård såsom alternativ
till vård å ungdomsvårdsskola ett spörsmål av stort intresse. Detta
är även en fråga som starkt sysselsätter barnavårdsnämnderna. I praktiken
kan det emellertid visa sig svårt att placera ungdomar av det slag som nu
är fråga om i goda fosterhem. För att kunna bereda dylik familjevård har
barnavårdsnämnderna därför i regel varit beredda att erlägga fosterlöner,
som väsentligt överstiger normalbeloppen.

I syfte att stimulera kommunerna till att i större utsträckning bereda
familjevård föreslår motionärerna, att statligt stöd bör utgå till kommunerna
till bestridande av kostnaderna för dylik vård. Enligt förbundsstyrelsens
mening är det emellertid ytterst tveksamt, huruvida man numera — sedan
man valt att avveckla de mindre statsbidragen och i stället infört ett allmänt
skatteutjämningssystem — på nytt skall införa mindre specialbidrag. Detta
är desto mera tveksamt, som det föreslagna bidraget kan förutses komma
att bli av ytterst ringa ekonomisk betydelse för det stora flertalet kommuner.
Förbundsstyrelsen får därför i denna del avstyrka motionen.

Beträffande den enligt förbundsstyrelsens mening betydligt mer intressanta
frågan, nämligen frågan rörande familjevårdens betydelse vid återanpassningen
av ungdomsbrottslingar, bör denna fråga enligt styrelsens
mening tas upp i ett vidare sammanhang, förslagsvis i samband med en
översyn av gällande barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning.

Landstingsförbundet :

Förbundsstyrelsen har den uppfattningen att även inom vården av den
asociala och kriminellt belastade ungdomen placering i enskilda hem utnyttjas
i den utsträckning som är praktiskt möjlig. Att kommunala kostnadshänsyn
skulle medföra att enskilda fall hänvisas till vård å ungdomsvårdsskola
finner styrelsen helt osannolikt. Att märka är för övrigt att del
ankommer på socialstyrelsen att i varje enskilt fall träffa avgörande om
intagning på ungdomsvårdsskola skall ifrågakomma.

Det i motionen relaterade normalbeloppet torde icke vara representativt
för den ersättningsnivå som tillämpas av kommunerna vid placeringar av
ungdomar som till följd av särskilda sociala anpassningssvårigheter kräver
mera kvalificerade och aktivt engagerade insatser från familjevårdarnas
sida. Det föreslagna statliga bidraget torde sett som stimulansbidrag icke
komma att ha någon nämnvärd betydelse. Om ett visst enskilt hem anses
som det lämpligaste för ett visst aktuellt vårdfall torde frågan om storleken
av den ersättning som påyrkas av fosterhemmet icke annat än rent undan -

4

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36 år 1966

tagsvis stå hindrande i vägen för en adekvat fosterhemsplacering. Att uppmärksamma
i detta sammanhang är för övrigt att landstingen på flera håll i
landet lämnar särskilda bidrag till de kommunala barnavårdsnämnderna
vid speciellt kostnadskrävande fosterhemsplaceringar.

Med hänvisning till vad här anförts får styrelsen, som delar motionärernas
grundsyn att institutionsvård endast skall tillgripas, där sådan påkallas
för att en adekvat behandling skall kunna ges, dock avstyrka att särskilda
statliga bidrag införes som stöd åt och stimulans till ökad placering i familjevård
av asocial eller kriminell ungdom.

Utskottet

I förevarande motioner hemställes om utredning rörande familjevården,
särskilt spörsmålet om ersättning till fosterfamiljerna.

Motioner med väsentligen enahanda yrkande och motivering prövades av
riksdagen så sent som i december förra året. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande över motionerna (nr 56/1965) framhöll utskottet att några delade
meningar icke torde råda om värdet av att barn och ungdomar som omhändertagits
för samhällsvård bleve placerade i för ändamålet lämpliga enskilda
hem. Härvid erinrade utskottet om att i barnavårdslagen också uttryckligen
stadgats att denna vårdform borde tillämpas i första hand. Utskottet betonade
jämväl ersättningsfrågornas betydelse för möjligheterna att få fram
ett tillräckligt antal goda fosterhem och ansåg sig kunna konstatera att ersättningen
i många kommuner inte vore av tillfredsställande storlek. Med
hänsyn särskilt till det system för kommunal skatteutjämning som samma
års riksdag antagit ansåg sig emellertid utskottet inte böra tillstyrka motionärernas
förslag om statliga bidrag i nu ifrågavarande hänseenden.

Härtill vill utskottet allenast foga att, som kommunförbunden sammanstämmande
uppgivit, den ekonomiska betydelsen av bidrag av det slag motionärerna
efterlyser för flertalet kommuner torde vara tämligen ringa. På
grund härav och då enligt utskottets mening under den korta tid som förflutit
sedan frågan senast prövades av riksdagen icke inträffat någon omständighet
som bör föranleda annat ställningstagande i den av motionärerna
aktualiserade frågan får utskottet hemställa,

att motionerna I: 107 och II: 142 samt I: 631 och II: 774
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1966

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

HARALD J. SKOGLÖSA

5

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36 år 1966
Närvarande:

från första kammaren: herrar Sörlin, Eric Gustaf Peterson, Enarsson*,
Hellebladh, Oscar Carlsson, Hedlund* och Nyman*, fru Hultell*
samt herrar Helge Karlsson, Wååg och Johan Olsson*;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm*, herr Skoglösa, fru
Jäderberg, herrar Harnrin i Kalmar, Svensson i Kungälv*, Lundmark, Haglund*,
Wikner*, Nilsson i Bästekille, Nilsson i Agnäs, From och Josefson
i Arrie.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Eric Gustaf Peterson, Nyman, Johan Olsson, Skoglösa, Harnrin
i Kalmar, From och Josefson i Arrie, vilka ansett att utskottet bort anföra
och hemställa följande.

I strävandena att återföra missanpassad ungdom till ett normalt liv har
man att räkna med familjevården såsom ett viktigt led. Det är angeläget att
de omhändertagna människorna under anpassningstiden får tillfälle att
vistas i en så normal miljö som möjligt. Erfarenheterna visar att detta sätt
att komma till rätta med tendenser till asocialitet och kriminalitet är
effektivare än institutionsvård. Dessutom ställer sig familjevården betydligt
förmånligare ur ekonomisk synpunkt. Enligt utskottets mening talar
sålunda starka skäl för att man i större utsträckning än nu placerar här
ifrågavarande människor i enskilda hem. För att detta skall vara möjligt
finner utskottet i likhet med motionärerna det vara nödvändigt att öka den
ekonomiska ersättningen till dem som för detta ändamål upplåter sina
hem. Ett sådant upplåtande är förenat med såväl betydande kostnader som
ett stort ansvar. En höjning av ersättningarna torde därför göra det lättare
att anskaffa hem av här ifrågavarande slag. Enligt utskottets mening bör
sålunda en utredning komma till stånd angående familjevården, varvid
frågan om ersättning från staten särskilt bör beaktas.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 107 och
II: 142 samt I: 631 och II: 774 i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning, i samråd med berörda huvudmän,
av familjevårdsfrågan, särskilt spörsmålet om ersättning
till enskilda som i sina hem upptager missanpassad ungdom.

ESSELTE AB. STHLM 66
01472B