Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32 år 1966
1
Nr 32
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående glesbygdernas
kommunikationsproblem och om behovet av allmänna
kommunikationsmedel samt angående taxitrafikens
villkor och förutsättningar.
Till allmänna beredningsutskottet har hänvisats
1) de likalydande motionerna I: 245 av herr Isacson och II: 316 av herr
Petersson m. fl., vari hemställes, att riksdagen måtte uppdraga åt Kungl.
Maj :t att tillsätta en utredning med uppgift att i samråd med vederbörande
myndigheter och enskilda organisationer kartlägga och studera särskilt
glesbygdernas kommunikationsproblem och att i sinom tid avgiva utlåtande
med förslag till sådana åtgärder vartill undersökningen kan ge anledning;
2) de likalydande motionerna 1:624 av herr Bengt Gustavsson samt
II: 776 av herr Gustafsson i Uddevalla, vari föreslås, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om att i motionerna berörda kommunikationsproblem
får bli föremål för utredning; samt
3) motion 11:768 av herr Antonsson m.fl., vari hemställes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning av taxitrafikens
allmänna villkor och framtida förutsättningar med särskild hänsyn till
statliga stimulansåtgärder för ifrågavarande trafik.
I motionerna I: 245 och II: 316 anföres, att motorfordonstrafikens snabba
utveckling medfört en genomgripande omgestaltning av hela samhället. Förändringarna
är till övervägande del att betrakta som förbättringar, vilket
särskilt gäller glesbygderna, som nu kommit i långt bättre kontakt med
yttervärlden, men utvecklingen bär även sina nackdelar. Det stora antalet
privatbilar har lett till att trafikunderlaget för de kollektiva trafikmedlen
minskat, vilket medfört att många linjer lagts ned och att de som ej själva
disponerar bil råkat i en besvärlig situation. Frågan om glesbygdernas kommunikationer
behöver därför ingående undersökas.
I motionerna 1:624 och 11:776 framhålles likaså att på kommunikationsområdet
under de senaste decennierna skett en stark utveckling. Samtidigt
har emellertid de allmänna kommunikationsmöjligheterna för många
människor starkt försämrats. Hänsyn måste tas till dem som drabbats
härav men icke kunnat skaffa sig egna fordon.
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 11 samt. Nr 32
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32 år 1966
I motion II: 768 erinras om att riksdagen beträffande den statliga trafikpolitiken
uttalat, att det åtminstone delvis skall råda lika villkor mellan
olika bebyggelsestrukturer och att stöd bör övervägas även till drosktrafiken.
Genom den ökade biltätheten har situationen för många droskägare
särskilt i mindre tätorter och på landsbygden blivit prekär. Genom att
åtaga sig speciellt skolskjutsar och sjuktransporter har dock de flesta av
dem hittills kunnat fortsätta sin verksamhet. Underlaget för den traditionella
taxitrafiken sjunker emellertid undan för undan, och utvecklingen
torde medföra att ett stort antal taxistationer på landsbygden och i mindre
tätorter måste läggas ner. Det kommer emellertid inom överskådlig tid att
finnas människor, som måste anlita taxi för att resa. Det är därför angeläget
att drosktrafiken kan upprätthållas, och för att detta skall kunna
ske krävs samhällets stöd i en eller annan form. Det är naturligt att staten
bär visst ansvar för kommunikationsväsendet såsom en nödvändig samhällsservice
och taxitrafiken ingår som ett led i denna kommunikationsservice.
Med hänsyn till företagsstrukturen inom taxitrafiken bör statliga stimulansåtgärder
kunna vidtagas utan någon som helst ändring av ägandeförhållandena
inom denna trafikgren. Det statliga engagemang för en aktiv
lokaliseringspolitik som riksdagen beslutade 1964 är en sak som kan åberopas
till förmån för statlig aktivitet på detta område. I första hand är det
naturligtvis människor som inte själva är bilägare som måste anlita taxi,
och denna kategori återfinnes framför allt bland låginkomstgrupperna; i
allmänhet är det äldre människor det rör sig om. Mot den bakgrunden
torde ett statligt stöd till drosktrafiken kunna motiveras även utifrån sociala
utgångspunkter.
Om man ser en statlig stimulans åt drosktrafiken som naturlig samhällsservice
vore måhända ett restitutionsförfarande i fråga om drivmedelsskatten
den enklaste och effektivaste åtgärden. Beskattningen på drivmedel är
ju den största driftkostnadsposten för taxiägarna. Ett dylikt restitutionsförfarande
kompliceras emellertid av en rad faktorer, bl. a. av olika skattesatser
på olika slag av drivmedel.
Motionärerna förordar en statlig utredning om taxitrafikens allmänna
villkor och framtida förutsättningar och anför vidare att det kan ifrågasättas
om det inte skulle vara mera fördelaktigt med utökad drosktrafik
i stället för busslinjer med mycket låg resandefrekvens. Därvid måste man
dock räkna med stöd av den storleksordningen, att taxiavgifterna kan hållas
på en nivå jämförlig med biljettpriserna. Även denna aspekt på förevarande
problem bör utredningen ta ställning till.
Beträffande motiveringarna i övrigt får utskottet hänvisa till motionerna
II: 316,1: 624 och II: 768.
Utskottet har beslutat upptaga motionerna till samtidig behandling.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32 år 1966
3
Yttranden har inhämtats från järnvägsstyrelsen och Svenska omnibusägareförbundet
beträffande motionerna I: 245 och II: 316 samt II: 768 och
från Svenska taxiförbundet beträffande motion II: 768.
Järnvägsstyrelsen anför beträffande motionerna 1:245 och 11:316:
Glesbygdernas kommunikationsproblem har — såsom motionärerna också
framhåller — uppmärksammats av statsmakterna. 1953 års trafikutredning
har under sin 19-åriga verksamhet ägnat frågan om glesbygdernas
trafikförsörjning ett omfattande utredningsarbete. Bl. a. kan det av motionärerna
anförda statsbidraget till viss linjetrafik på landsbygden anses ha
tillkommit som en följd av trafikutredningens befattning med dessa problem.
Endast några få år har förflutit sedan trafikutredningen avslutade sitt
arbete. Glesbygdsproblemen torde under denna tid icke ha skiftat karaktär
i sådan grad att det förefaller troligt, att den av motionärerna föreslagna,
mera allmänt syftande men dock enbart till kommunikationsområdet begränsade
utredningen av glesbygdsproblemen skulle kunna leda till några
mera väsentliga rön i ifrågavarande avseenden.
Styrelsen finner icke utredning med den av motionärerna föreslagna uppläggningen
motiverad och avstyrker bifall till motionerna.
Svenska omnibusägareförbundet uttalar följande beträffande nyssnämnda
motioner:
I allt väsentligt är den bild som motionärerna tecknar av glesbygdernas
kommunikationsproblem riktig. Det är alltså främst privatbilismens utveckling,
som i negativ riktning har påverkat förutsättningarna för yrkesmässigt
utförda persontransporltjänster. Känningarna härav började för
övrigt på allvar bli märkbara för busslinjeföretagen redan under tidigare
hälften av 1950-talet. Sedan dess har en kontinuerlig avtrappning av trafikunderlaget
ägt rum.
Det senare får emellertid icke tolkas så att busslinjetrafikens totala underlag
nu skulle vara åtskilligt mindre än för 10—15 år sedan. Så är icke
fallet. Bortfallande trafik har i viss omfattning kunnat ersättas med nytillkommande.
Härvidlag behöver endast erinras om skolväsendets omorganisation
och den därmed förenade utbyggnaden av skolskjutsväsendet, om
stadsområdenas och därmed lokaltrafikens expansion samt om tågindragningar
och järnvägsnedläggningar, som skapat förutsättningar för och behov
av en utökad busslinjetrafik.
Trots de ogynnsamma förhållanden för busstrafiken, som privatbilismen
varit bidragande orsak till, har därför busstrafiken totalt sett inte minskat
i omfattning under det senaste decenniet. Tvärtom har en viss ökning kunnat
noteras under de allra senaste åren. Några mera omfattande indragningar
av bussturer och nedläggning av busslinjer har heller inte förekommit
annat än i vissa utpräglade glesbygdsområden. Där har emellertid trafikens
förutsättningar även påverkats starkt av den allmänna befolkningsuttunning,
som ägt rum inom områdena.
Fråga uppkommer då om och i så fall i vilken utsträckning samhället
skall medverka med stödjande åtgärder, för att möjligheter till fortsatt tralikering
skall föreligga. Motionärerna har för sin del pekat på den bidragsgivning
till olönsam linjetrafik på landsbygden, som började utgå under
1*
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32 år 1966
budgetåret 1961/62 och som tillkom sedan 1953 års trafikutredning i februari
1960 presenterat eu särskild redogörelse för busstrafikens driftekonoiniska
förhållanden. Dessa bidrag korresponderar även med de av statsmakterna
år 1963 antagna nya riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken,
där det bl. a. förutsätts att staten, i de fall där betingelserna för en företagsekonomiskt
motiverad allmän transporttjänst ej är för handen men där
en sådan med hänsyn till kravet på en tillfredsställande transportförsörjning,
ändå anses nödvändig, skall kunna »köpa» transporttjänster. Såväl
driftbidraget till statens järnvägar som berörd ersättning till olönsamma
busslinjer torde kunna inrangeras under sådant köp av transporttjänster.
Med detta har förbundet velat peka på att i motionen berörda problem
varit för handen och även uppmärksammats under en följd av år. Branschens
företrädare själva har även sökt komma till rätta med hithörande
spörsmål genom en successiv anpassning av sin verksamhet efter de ändrade
betingelserna. I sammanhanget bör kanske särskilt uppmärksammas
det arbete, som förbundet tillsammans med företrädare för trafikantintressen
utfört och utför i den s. k. Bussrationaliseringsnämnden. Detta organ,
som tillkom år 1955, har successivt följt utvecklingen och genom kartläggning
och analyser av förhållandena medverkat till att åstadkomma en rationell
anpassning av linje- och företagsstrukturen inom busstrafiken. En sammanfattande
rapport om nämndens dittillsvarande verksamhet offentliggjordes
i slutet av år 1962.
Bussrationaliseringsnämnden har förra året ingått med en framställning
till Kommunikationsdepartementet om visst finansiellt stöd för en särskild
utredning av busslinjetrafiken i Jämtlands län och denna framställning har
fått en välvillig behandling i årets statsverksproposition i anslutning till
förslaget till anslag för ersättning till olönsam linjetrafik under kommunikationshuvud
titeln.
Självfallet är det angeläget att berörda transportförsörjningsproblem följs
med den allra största uppmärksamhet i fortsättningen. Det är även av väsentlig
betydelse att allt stöd lämnas trafikutövarna i deras egna strävanden
att lösa svårigheterna och att därför inga hinder emot dessa reses genom
nya pålagor eller restriktioner. Den nyligen införda extra skatten på motorbrännolja
kommer tyvärr att innebära ökade svårigheter för linjeföretagen.
Som exempel på vad som skulle kunna verka i positiv riktning kan dock
anföras en samordning av de skolkommunala och trafikpolitiska intressena.
Det är nämligen förbundets bestämda övertygelse att skolskjutsverksamheten
i betydligt högre grad än vad som nu är fallet skulle kunna utnyttjas
för att tillgodose ett allmänt transportförsörjningsintresse. Tyvärr
har förutsättningarna härför snarare försämrats än förbättrats sedan statsbidragen
till kommunerna för skolskjutsar upphörde vid senaste årsskiftet
och därmed även statens inflytande över denna verksamhet.
Sammanfattningsvis får förbundet vitsorda förekomsten av de problem,
som behandlas i motionen, men förbundet anser dock, mot bakgrunden av
vad som ovan framhållits, att behov av en särskild utredning i ämnet i varje
fall för närvarande icke får anses överhängande med hänsyn dels till den
uppmärksamhet, som dessa problem redan rönt och röner, dels till att vi
just befinner oss i genomförandet av ett trafikpolitiskt reformprogram, vars
konsekvenser först torde böra avvaktas.
Järnvägsstyrelsen anför beträffande motion II: 768:
Taxitrafikens problem har endast kortfattat berörts av 1953 års trafik -
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32 år 1966 5
utredning, som dock i sitt betänkande Svensk Trafikpolitik del I, sid. 151,
anför följande:
»Frågan om säkerställandet av samhällsnödvändig drosktrafik pockar
också på snar lösning. Olika utvägar kunna härvid diskuteras, såväl i reglerande
som i liberaliserande riktning. I mångt och mycket sammanhänger
denna fråga med omarbetningen av yrkestrafikförordningen och bör bl. a.
därför infogas i den andra reformetappen.»
Kungl. Maj:t synes icke ha haft någon häremot avvikande mening även
om den i anslutning till trafikutredningens förslag avgivna propositionen
nr 191 år 1963 icke innehåller några konkreta förslag med sikte på taxitrafiken.
Att Kungl. Maj :t dock haft taxitrafiken i åtanke framgår av att
Kungl. Maj:t på sid. 64 i propositionen förklarar att droskbils- såväl som
busstrafikens problem böra bli föremål för en angelägen översyn, lämpligen
i samband med den allmänna revisionen av yrkestrafikförordningen.
Motionärernas uttalanden om taxitrafikens på landsbygden betryck synes
icke föranleda några erinringar. Landsbygdens avfolkning och privatbilismens
oavlåtliga tillväxt har otvivelaktigt skapat samma svårigheter för
taxitrafiken som för busslinjetrafiken. Visserligen kan järnvägs- och busslinjenedläggelser
och indragningar av tåg och bussturer åtminstone temporärt
och på vissa håll ge landsbygdens taxibilar ett tillskott till trafikunderlaget
men det kan inte i någon högre grad eller i längden förbättra den
ifrågavarande taxitrafikens villkor.
Järnvägsstyrelsen ser i eu sund taxibilsrörelse på landsbygden en positiv
faktor vid genomförande av planerad och pågående strukturomvandling av
statens järnvägars persontrafikapparat både i vad gäller tåg och bussar och
instämmer därför i motionens syfte.
Svenska omnibusägareförbundet framhåller angående motion II: 768 att
förbundet begränsat sig till vissa detaljfrågor och anför vidare:
Vi önskar därvid uppmärksamma slutstycket i motionen, där man föreslår
att viss busslinjetrafik överföres till taxibilar. Som vi i andra sammanhang
haft anledning påpeka, kan man inte generellt utgå från att det är
fördelaktigt att övergå till mindre fordon då transportbehoven minskar.
Tvärtom synes det många gångar mer förmånligt att använda bussar av
normalstorlek, emedan dessa på grund av sin större flexibilitet och livslängd
driftsekonomiskt överträffar bilen och småbussen. Den största posten
på kostnadssidan utgörs vidare av personalkostnader, som är oberoende
av fordonsstorleken.
Vidare har tidigare experiment i linje med de i motionen föreslagna, dvs.
skolbarnstransporter och viss linjetrafik med taxibilar, medfört att trafikunderlaget
för den reguljära linjetrafiken med buss minskats. Detta har
haft till följd att den reguljära busstrafiken måst inskränkas och i vissa fall
nedläggas. För fortsatt upprätthållande av busslinjetrafik i glesbygderna är
det av väsentlig betydelse att så mycket som möjligt av transportbehoven,
däri innefattas skolbarnstransporter samt tidnings-, post- och styckegodsbefordran,
förbehålles busslinjen.
I övrigt ansluter vi oss i princip till motionen i vad som avser en allmän
utredning om taxitrafikens allmänna villkor och förutsättningar.
Svenska taxiförbundets yttrande är till vissa delar som bilaga fogat till
detta utlåtande.
6
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32 år 1966
Utskottet
I motionsyrkandena föreslås tillsättande av utredningar med syfte att
kartlägga och studera glesbygdernas kommunikationsproblem (1:245 och
II: 316), att utreda vissa kommunikationsproblem (I: 624 och II: 776) samt
att utreda taxitrafikens allmänna villkor och förutsättningar med särskild
hänsyn till statliga stimulansåtgärder (II: 768).
Bakgrunden till motionsyrkandena är i väsentliga delar densamma för
samtliga motioner, nämligen de svårigheter att ordna en tillfredsställande
transportförsörjning som uppstått på orter som drabbats av järnvägsnedläggningar
eller där genom befolkningsomflyttningar trafikunderlaget väsentligt
minskat samtidigt som privatbilismens starka expansion reducerat
efterfrågan på trafikföretagens tjänster. I de båda förstnämnda motionsparen
beröres kommunikationsfrågorna i stort för dessa orter medan motion
II: 768 tagit upp spörsmålet om taxitrafikens möjligheter att bidraga
till lösningen av trafikproblemen.
I proposition nr 191 till 1963 års riksdag angående riktlinjer för den
statliga trafikpolitiken m. m. anfördes inledningsvis bl. a. att målet för
trafikpolitiken borde vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader. I den mån det inte
ginge att med krav på kostnadstäckning lämna en viss bygd den trafikservice
som från samhällets synpunkt vore rimlig borde ersättning till trafikföretag
utgå av allmänna medel. I syfte att tillgodose detta behov har
bl. a. under sjätte huvudtiteln upptagits ett anslag för ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma busslinjer. Under anslagsposten anvisades
budgetåret 1963/64 3 milj. kronor och för exempelvis budgetåret 1965/
66 6,5 milj. kronor medan i årets statsverksproposition äskats ett belopp av
6,9 milj. kronor, vilket beviljats av riksdagen. Utskottet får i övrigt beträffande
busstrafiken anföra följande.
I utlåtande till 1965 års riksdag (nr 47) över motioner med samma motivering
och yrkande som de nu föreliggande motionerna 1:245 och 11:316
uttalade utskottet bl. a. att de driftekonomiska betingelserna för persontrafiken
i vissa områden vore ogynnsamma, vilket medfört svårigheter för
transportförsörjningen. Utskottet ville emellertid ifrågasätta om icke väsentliga
förbättringar skulle kunna åstadkommas genom trafiktekniska och
företagsekonomiska rationaliseringar inom busslinjetrafiken. Utskottet
erinrade om att Bussrationaliseringsnämnden, som är ett samarbetsorgan
mellan näringslivets trafikdelegation och Svenska omnibusägareförbundet,
hemställt om statligt bidrag till en utredning beträffande Jämtlands län
som skulle syfta till en kartläggning av trafiken och en analys av med densamma
sammanhängande förhållanden ävensom förslag till åtgärder, lämpade
att ge ökad stabilitet åt linjetrafiken och befrämja transportekono
-
7
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32 år 1966
mien. Avsikten var att undersökningen sedermera skulle fullföljas för
andra områden i landet.
Utskottet framhöll att frågan om en kartläggning av glesbygdernas trafikproblem
redan var underställd Kungl. Maj:ts prövning och avstyrkte motionerna
vilka lämnades utan åtgärd av riksdagen.
Bussrationaliseringsnämndens framställning har behandlats i årets statsverksproposition
och förslag har därvid framlagts, som innebär bifall till
framställningen (VI ht sid. 196).
I motion II: 768 beröres som ovan nämnts endast taxitrafikens förhållanden.
Dessa spörsmål är emellertid självfallet till stor del implicerade i
de allmänna kommunikationsproblem som behandlas i de övriga motionerna.
1953 års trafikutredning bär i sitt betänkande Svensk trafikpolitik I
(SOU 1961: 23) anfört, att frågan om säkerställandet av samhällsnödvändig
drosktrafik kräver en snar lösning. Utskottet finner för egen del uppenbart
att taxitrafiken har viktiga uppgifter att fylla inte minst på orter där tillgången
till kollektiva trafikmedel är obefintlig eller bristfällig. Anlitande
av taxibilar kan exempelvis för äldre personer och handikappade, som icke
har egen bil, vara enda möjligheten att besöka affärer och andra serviceinrättningar.
Möjligheterna att upprätthålla taxitrafik av tillfredsställande
omfattning bör därför ägnas stor uppmärksamhet. Frågorna rörande bussrespektive
taxitrafiken får ses som delar av ett sammanhängande problemkomplex
som det i stor utsträckning ankommer på det allmänna att söka
finna lösningar av. Många kommuner har också sett som sin uppgift att
vidtaga åtgärder i sådant syfte. Som framgår av motionerna och remissyttrandena
har således situationen för vissa trafikföretag kunnat förbättras
genom att de fått i uppdrag att ombesörja exempelvis skolskjutsar, sjuktransporter
o. dyl. och enligt vad utskottet erfarit har vissa kommuner även
på annat sätt sökt trygga trafikföretagens existens. Det samarbete över
kommungränserna som på många håll inletts och som kan förväntas få
ökad omfattning ävensom den pågående utvecklingen mot storkommuner
torde medföra väsentligt ökade resurser för att tillgodose här ifrågavarande
behov.
Vad nu sagts om kommunernas roll i detta sammanhang utesluter självfallet
icke att såväl buss- som taxitrafikens förhållanden måste beaktas
även inom ramen för den statliga trafikpolitiken. En ledande synpunkt för
denna är att möjligheterna till rationalisering blir effektivt tillvaratagna.
Vad gäller busstrafiken finns genom den ovannämnda bussrationaliseringsnämnden
ett organ som med statligt stöd verkar i detta syfte. För taxitrafikens
del synes i första hand företagsstrukturen inom näringen kräva uppmärksamhet.
Förra året tillsattes inom kommunikationsdepartementet eu
särskild utredning, arbetsgruppen för vissa frågor rörande drosknäringen,
vari hl. a. denna näring är företrädd. Enligt vad utskottet erfarit arbetar
8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32 år 1966
gruppen f. n. med en undersökning beträffande företagsstrukturen inom
taxiverksamheten. Som framgår bl. a. av vad Taxiförbundet anfört i sitt
yttrande är rådande förhållanden i fråga om företagsstorlek och företagsformer
m. m. i många fall otillfredsställande och förbundet synes tillmäta
en rationalisering i dessa hänseenden stor betydelse för näringens lönsamhet.
Enligt utskottets mening bör resultatet av den pågående undersökningen
avvaktas. Vad beträffar spörsmålet om statligt stöd till taxiverksamheten
vill utskottet erinra om att statsmakterna numera strävar att förenkla och
rationalisera bidragsgivningen till kommunerna genom att avlösa eller avskaffa
olika bidragsformer i samband med övergången till skatteutjämningssystemet.
Ett i detta sammanhang närliggande exempel härpå är indragningen
av statsbidragen till skolskjutsar.
Utskottet vill emellertid framhålla att såväl frågan om stöd till taxitrafiken
som de övriga i motionerna berörda spörsmålen synes vara av stor vikt
för transportförsörjningen i bygder där svårigheter uppstått genom befolkningsomflyttning
eller eljest vikande trafikunderlag. Utskottet förutsätter
därför att av de av motionärerna upptagna spörsmålen blir beaktade i det
fortsatta utredningsarbetet och anser sig med hänsyn till det anförda icke
böra förorda förslagen att ytterligare utredningar nu skulle tillsättas. Utskottet
får således hemställa,
att motionerna I: 245 och II: 316, I: 624 och II: 776 samt
II: 768 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 april 1966
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Möller*, Sörlin, Eric Gustaf Peterson,
Enarsson, Hellebladh, Svanström*, Hedlund, Nyman*, Wååg, Torsten Hansson*
och Blomquist*;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg, herrar
Lundmark, Haglund, Wikner, Nilsson i Bästekille, Westberg*, Rask*, Johansson
i Växjö, Thylén*, From och Josefson i Arrie.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32 år 1966
9
Svenska taxiförbundet
Bilaga
Till
Riksdagens allmänna beredningsutskott.
II. Taxitrafikens nuvarande organisation, struktur och arbetsförhållanden.
1. Till Svenska Taxiförbundet är anslutna flertalet innehavare av taxitrafiktillstånd,
som har sin huvudsakliga utkomst från yrket. Antalet medlemmar
per den 31 december 1965 utgjorde 7 200, vilka disponerade 8 300
bilar, allt räknat i runda tal. Trafikutövarna har i städer och samhällen i
regel sammanslutit sig till gemensamma centraler med beställningsväxel.
Vid nämnda tidpunkt fanns sålunda ca 400 sådana centraler, av vilka nära
hälften var utrustade med kommunikationsradio. Antalet bilar vid centralerna
uppgick till omkring 4 800, varav drygt 4 000 var försedda med kommunikationsradio.
I organisationen ingick därutöver omkring 2 800 enskilda
medlemmar — flertalet på landsbygden — vilkas bilar endast i ringa omfattning
var utrustade med kommunikationsradio. På taxiradions område
sker emellertid en fortgående förändring, och antalet taxibilar med taxiradio
ökas snabbt.
Flertalet taxicentraler har kontinuerlig telefonpassning dygnet runt. Telefontjänsten
skötes därvid under större delen av dygnet i regel av anställda
kvinnliga telefonister. På en del av de mindre stationerna handhaves telefonpassningen
dygnet runt av de under passet anlitade förarna. Så är även
förhållandet nattetid vid ganska många av övriga mindre stationer, varvid
kombination med telefonsvarare förekommer. Landsbygdens trafikutövare
har telefonpassning i hemmen praktiskt taget dygnet runt.
2. Trafiktillstånden är till övervägande delen meddelade fysisk person
och enbilsföretagen är, framförallt i städerna, helt dominerande. Från tiden
före andra världskriget finnes i Stockholm och Göteborg några bolag, de största
med 26 resp. 13 trafiktillstånd. På 1960-talet har bildats aktiebolag på
en del platser, exempelvis Nynäshamn, Oxelösund, Arlanda-Märsta och Partille,
där trafikutövarna varit överens om att bolaget är den bästa och
mest rationella samarbetsformen. Eftersom berörda myndigheter ansett att
»särskilda skäl» i enlighet med yrkestrafikförordningen varit för handen i
dessa fall har trafiktillstånden överförts på respektive bolag.
3. Ifråga om taxitrafikens betingelser och arbetsförhållanden måste man
skilja mellan trafiken på landsbygden med mindre tätorter, medelstora
städer och storstäder.
a) För landsbygden och de mindre tätorternas trafikutövare dominerar
transporterna av skolbarn samt sjuka och skadade personer. Taxiuppdrag
i traditionell bemärkelse förekommer i relativt ringa omfattning. En på
uppdrag av dåvarande 1953 års trafikutredning av förbundet gjord undersökning
i Kalmar län, Värmlands län, Västmanlands län och Västerbottens
län rörande verksamheten under 1962 gav vid handen, att på landsbygden
uppgick de vanliga taxiuppdragen till 32 % och övriga uppdrag — huvudsakligen
transporter av sjuka och av skolbarn — till 68 %. I städerna och
andra större tätorter däremot var procenttalet 72 respektive 28.
10
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32 år 1966
b) I medelstora städer utgöres verksamheten i huvudsak av transporter
av traditionell beskaffenhet men transporter till och från sjukhus och läkare
samt uppdrag för skolväsendet förekommer dock i avsevärd omfattning.
c) I storstäderna utför taxirörelsen till övervägande del uppdrag av traditionell
karaktär.
4. Den under senare år synnerligen starka expansionen på privatbilismens
område har föranlett en väsentligt minskad trafikfrekvens för den
yrkesmässiga personbilstrafiken.
a) Nedgången i köruppdrag för allmänhetens räkning synes procentuellt
vara störst på landsbygden och i mindre tätorter, vilket kan belysas av att
omkring 1 000 trafiktillstånd återkallats under årsperioden 1952—1961 därstädes.
III. Rationaliseringsverksamhet.
Inom taxinäringen har under en följd av år en rad åtgärder vidtagits för
att öka lönsamheten och samtidigt skapa betingelser för att taxibilservicen
skall kunna hållas på högsta nivå. Osäkerheten inför framtiden på grund
av privatbilismens starka expansion och de tid efter annan återkommande
ryktena om väntade förslag rörande uppmjukningar i gällande yrkestrafikförordning
även för taxitrafiken, vilket senare skulle undanrycka grunden
för en fast utbyggd taxinäring, har främst under de senaste åren försvårat
förbundets rationaliseringsarbete.
1. Bland rationaliseringsåtgärderna må nämnas centralisering till taxistationer
med gemensamma beställningskontor, varigenom ökade möjligheter
beretts allmänheten att vid alla tider på dygnet snabbt få sina uppdrag
utförda, samtidigt som de enskilda trafikutövarna kunnat få en bestämd
skillnad mellan arbetstid och fritid.
Riksförbundet ägnar frågan om centralisering och samordning största
uppmärksamhet. Det är fullt på det klara med, att frågan skulle behöva
övervägas ingående av kommande utredning.
2. Försök med samtrafik pågår inom Stockholmsområdet i syfte att utnyttja
bilarna på ett mera rationellt sätt och förbättra taxibilservicen
— främst att kapa de ibland uppstående trafiktopparna — samt öka lönsamheten
för såväl företagare som anställda. Försöken har gett goda resultat.
Förbundet arbetar på att få till stånd samtrafik även på andra platser,
ett arbete som börjar bära frukt.
3. Taxiservicen har även förbättrats genom införandet av kommunikationsradio.
Härigenom har det blivit möjligt att med ett mindre antal bilar
ombesörja uppdragen, vilket lett till ett effektivare utnyttjande av vagnar
och personal. Antalet med taxiradio försedda bilar ökar varje år inte endast
i städer och samhällen utan även på rena landsbygden.
4. Flera vägar har prövats för att nedbringa bränslekostnaderna. Tyvärr
har övergång till dieseldrift inte skett i den takt och omfattning, som skulle
ha varit önskvärd.
I samarbete med dåvarande Svenska Skifferolje Aktiebolaget genomfördes
i början av 1960-talet försök med motorgasol som bränsle i ett antal
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32 år 1966 11
taxibilar i Örebro och ett par andra städer. Försöken gav positiva resultat,
men anskaffning av aggregat för sådan drift upphörde, när beslut fattades
om beskattning av motorgasol.
5. Inom förbundet har starka strävanden gjort sig gällande att övergå
till mera ensartad bilmaleriel och till vagntyper, med vilka kan befordras
4—5 passagerare mot tidigare mera allmänt brukade bilar för lägst 6 passagerare,
för att åstadkomma förbättrad lönsamhet. Tillgången på för taxibruk
särskilt lämpliga bilar är emellertid starkt begränsad. Den omständigheten,
att taxirörelsen består av ett stort antal enskilda företagare med i
regel en bil, motverkar arbetet på att vinna enighet om ett par biltyper. Förhållandet
skulle med visshet ha varit avsevärt gynnsammare, om större
företag funnits mera allmänt.
6. I syfte att förbilliga inköp av drivmedel, reservdelar och andra förnödenheter
har samköp organiserats på åtskilliga platser. Genom åtgärder
från riksförbundets sida har icke oväsentliga rabatter erhållits vid inköp av
taxibilar och reservdelar från vissa generalagenturer, liksom också betydligt
utvidgade garantivillkor. Genom en omfattande offertverksamhet och genom
skapande av gemensamma serviceanläggningar har driftskostnaderna kunnat
nedbringas. Den splittrade företagsformen har även här varit en starkt
återhållande faktor.
Ett led i rationaliseringsverksamheten är även arbetet att genom utbildning
göra taxiföretagarna och deras anställda mera skickade att kunna utföra
sina ansvarsfulla uppgifter.
IV. Komplettcringsverksamhet.
Det vikande trafikunderlaget har nödvändiggjort för taxirörelsen att
skaffa sig lämplig kompletteringsverksamhet. I första hand har förbundet
därvid försökt att tillföra medlemmarna sådana trafikuppgifter såsom
skolskjutsar, ambulanstransporter liksom andra sjuktransporter, vissa andra
statliga och kommunala transporter, tidningstransporter och ersättningstrafik.
Förbundet har vidare stimulerat medlemmarna att till sig knyta service-
och verkstadstjänst.
En närmare redogörelse för omfattningen av dessa transporter in. in.
lämnas här nedan.
1. Skolskjutsar är för landsbygdens trafikutövare det viktigaste tillskottet.
Skolskjutsarna utföres även i betydande omfattning av taxiägarna i
mindre städer och andra tätorter.
En 1962 i Östergötlands län utförd undersökning visade att skolskjutsarna
för landsbygdens och de mindre tätorternas taxiägare i genomsnitt uppgick
till 44,5 % av bruttoinkörssumman.
2. Sjuktransporter är sedan gammalt en naturlig del av taxinäringens
verksamhet. Sådana transporter utföres i stor utsträckning i de vanliga taxibilarna.
Verksamheten har så småningom utvecklats så att åtskilliga bilar,
f. n. omkring 1 400, har försetts med särskild bårutrustning. Flertalet av
dessa är moderna stationsvagnar. På senare tid har verksamheten ytterligare
utbyggts genom anskaffning av ambulanser, f. n. ca 150.
12
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32 år 1966
Eftersom det ur såväl ekonomiska som praktiska synpunkter är lämpligt
att kombinera taxitrafik med sjuktransporter med specialfordon, har förbundets
styrelse ägnat speciell uppmärksamhet däråt. Förbundets ledning
har anledning förmoda, att en av orsakerna till att många landsting inlett
samarbete med förbundets medlemmar är en önskan från dessas sida att
slå vakt om taxirörelsen inom respektive län. Ett annat skäl kan vara, att
landstingen i fråga blivit övertygade om, att taxiägarna och deras organisationer
har goda förutsättningar att kunna hjälpa allmänheten genom sitt
välutvecklade transportnät och genom det goda samarbete, som råder mellan
trafikutövarna. Landstingen torde dessutom ha bedömt, att det allmännas
kostnader för transporterna skulle bli lägre genom att taxirörelsen tog
hand om desamma än om transporterna ordnades på annat sätt.
3. Transport av tidningar utgör på vissa platser ett betydande tillskott.
4. Ersättningstrafik med taxibilar i samband med nedläggandet av järnvägs-
och busslinjer eller som komplettering av uttunnande busslinjer har
ordnats på åtskilliga platser och överväges på andra.
V. För rationalisering nödvändiga strukturförändringar.
Taxinäringens strukturproblem, som är starkt avhängigt av tillståndsgivningen,
har under de senaste åren ägnats stor uppmärksamhet av förbundet.
Orsaken till att utvecklingen för taxitrafiken gått i ogynnsam riktning
anses vara den praxis, som bildats inom taxinäringen vid meddelande av
trafiktillstånd, i det att fysisk person konsekvent getts företräde framför
juridisk person. Den mycket allmänt hållna formuleringen i yrkestrafikförordningen
om »särskilda skäl», som icke på något sätt närmare utvecklas
i författningstexten eller i kommentarerna till denna, synes ge utrymme
till en godtycklig tolkning. I varje fall har förbundet ioke lyckats få någon
klarhet i vad som kan innefattas i »särskilda skäl».
Strukturfrågan är ett av problemen inom taxinäringen, som skall utredas
av den arbetsgrupp inom kommunikationsdepartementet, som tillsatts med
stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 11 februari 1965.
Enligt förbundets mening är det nödvändigt, att nu söka sig fram på nya
vägar. —--Det kan bli nödvändigt att skapa en företagsform, inom
vilken planeringen kan ske på längre sikt och som ger stora befogenheter
åt ledningen. Aktiebolaget synes vara en företagsform som kan lösa dessa
problem.
ESSELTE AB, STHLM 66
614704