Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1966
5
Nr 29
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående flygutbildningen
m. m.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 247 av herrar Stefanson och Lundberg och II: 317 av herr Werbro hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller dels om åtgärder
för central flygutbildning av flyglärarpersonal därvid jämväl möjligheterna
att ge den grundläggande flygutbildningen mer säkerhetsbefrämjande
utformning bör beaktas, dels om prövning av frågan om allmänflygets landningsavgifter
på statliga flygplatser.
I motionerna framhålles att det s. k. allmänflyget, varmed avses mindre
flygplan hos klubbar, enskilda och företag, under de senaste sju, åtta åren
expanderat snabbt i vårt land. Mot 700 giltiga certifikat under första hälften
av 1950-talet finns nu omkring 4 000. Flygplansparken av mindre plan
har ökat från under 300 till över 600. Flygtiden har stigit från 40 000 flygtimmar
1953 till nu nära 200 000.
Den årliga besiktningen av de privata flygplanen kostar per plan 600—
700 kr., en avgift som enligt motionärerna kan ses som ett sätt att låta allmänflyget
bära en del av luftfartsverkets kostnader. För allmänflyget
förekommer ytterligare en avgift nämligen för landning på luftfartsverkets
fält, alltså i huvudsak trafikflygplatserna. Denna avgift har från
den 1 februari 1966 fördubblats till 500 kr. per år, vartill kommer parkeringsavgift
på 250 kr. KSAK, som är huvudorganisation för landets
omkring 100 flygklubbar, har gjort en hemställan till Kungl. Maj :t om att
den frivilliga flygkårens flygplan — till antalet 225 — måtte undantas från
de statliga landningsavgifterna. Motivet härför är att dessa plan ställts till
samhällets förfogande för sambands-, spanings- och radiakindikeringsuppgifter
i samverkan med civilförsvaret ävensom för skogsbrandbevakningen.
Motionärerna erinrar om att eu rad svåra olyckor inom allmänflyget de
senaste åren aktualiserat frågan om flygsäkerheten och påvisat behovet av
en förbättrad flygutbildning. I anslutning härtill anföres att det för att få
A-certifikat och rätt att flyga på egen hand inte krävs mer än 35 flygtimmar.
Frågan har väckts om inte en certifikatinnehavare borde avkrävas
ytterligare ett antal timmar i luften, innan han får rätt att ta med passagerare.
En A-certifikatinnehavare har inte utbildning för flygning utan sikt, och
starka skäl talar enligt motionärerna för att i den grundläggande flygutbildningen
inlägga nya moment, främst instrumentflygutbildning och radioutbildning.
Sedan några år har man enligt motionärerna från KSAK:s
6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande 28—29 år 1966
sida understrukit att alla dylika reformer först av allt förutsätter en bättre
flyglärarutbildning. Någon central utbildning av flyglärare förekommer
inte. Inte minst viktigt är att flyglärarna får psykologisk utbildning så att
de kan hindra att personer utan tillräckligt omdöme släpps ut som förare.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion I: 247.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från chefen för flygvapnet,
luf tf artsstyrelsen, Kungl. svenska aeroklubben (KSAK), Linjeflyg
AB och SAS. Yttrande har härjämte inkommit från Svenska privat- och
affärsflygföreningen (SPAF).
Flygvapenchefen biträder motionärernas uppfattning att starka skäl talar
för att i den grundläggande flygutbildningen inlägga nya moment,
främst instrumentflygutbildning och radioutbildning och att detta framför
allt förutsätter en bättre flyglärarutbildning. Det är, framhåller man, obestridligt
att förmåga att utföra instrumentflygning och radiokommunikation
i hög grad höjer flygsäkerheten.
Beträffande frågan om allmänflygets landningsavgifter på statliga flygplatser
hänvisas till en den 18 januari 1966 dagtecknad, till Konungen
ställd skrivelse i ämnet från flygförvaltningen efter samråd med chefen
för flygvapnet. I skrivelsen anlöres bl. a. att den senaste höjningen av landningsavgifterna
syntes obehövlig.
Luf tf artsstyrelsen framhåller att en markant stegring av haveristatistiken
inom allmänflyget i början av 1960-talet föranledde styrelsen att med början
under 1962 utarbeta ett senare kompletterat program, som syftade till
att med olika medel söka reducera den dominerande haveriorsaken —
förarfelen. Programmet omfattar: 1. Anordnande av kurser för vidareutbildning
av befintliga flyglärare; 2. Omarbetning av befintliga kursplaner
för utbildning av privatflygare; 3. Införande av strängare krav på flygskolorna;
4. Anordnande av teoriexamen och kontrollflygning i luftfartsstyrelsens
regi med sökande av privatfylgarcertifikat; 5. Utarbetande av
kompendium i läroämnet luftfartsbestämmelser; 6. Utarbetande av ny flyglärarhandbok;
7. Införande i privatflygarutbildningen av viss elementär
orienterande utbildning i instrumentflygning; samt 8. Undersökning om
möjligheter till central utbildning av flyglärare, då behov härför finnes.
Styrelsen påpekar vidare att intet stöd synes finnas för antagandet att
gruppen förare med mindre än 100 flygtimmar skulle vara särskilt utsatt
för haverier men att det vid enstaka haveritillfällen visat sig att föraren
haft ganska ringa erfarenhet av den flygplantyp han flög vid ifrågavarande
tillfälle eller att det varit långt uppehåll mellan flygningarna. Styrelsen
överväger därför bl. a. att införa ett krav att föraren skall ha utfört ett
föreskrivet minsta antal flygningar med en viss flygplanstyp under den
senaste tiden för att äga rätt att medföra passagerare.
Beträffande frågan om att införa en viss utbildning i instrumentflygning
i den grundläggande privatflygarutbildningen erinrar styrelsen om punkten
7 i det ovan angivna programmet och anför härutinnan vidare:
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2.9 år 1966
7
Av formuleringen i motionen bibringas man den uppfattningen att motionärerna
anser att varje privatflygare borde äga förmåga att flyga helt
utan sikt och enbart med hjälp av instrument. För att bibringa en förare
dylik förmåga krävs enligt nuvarande internationell och nationell praxis
förutom en icke obetydlig teoretisk utbildning en praktisk utbildning i instrumentflygning
om minst 30 flygtimmar. Fn dylik instrumentflygutbildning,
som till sin omfattning är av ungefär samma storlek som grundutbildningen
till privatflygarcertifikat, är praktiskt icke möjlig att införa
som ett obligatoriskt krav för alla privatflygare. Däremot har det bedömts
möjligt och ur säkerhetssynpunkt lämpligt att efter amerikansk förebild
kräva en viss elementär orienterande utbildning i instrumentflygning, som
skulle ge föraren förmåga att med instrumentens hjälp vända flygplanet
till motsatt kurs för att komma ur ett väder med dålig sikt som han ofrivilligt
råkat flyga in i. Denna utbildning skulle samtidigt syfta till att ge
iöraren respekt för svårigheterna att utföra instrumentflygning och för
riskerna att flyga i väder med nedsatt sikt och särskilt om" detta sker på
låg höjd, där risken tor kollision med marken eller terränghinder o. d. är
stor. En sådan begränsad instumentf^utbildning har emellertid visat sig
vara en kontroversiell fråga. Motståndarna anför bl. a. att många förare
kommer att lockas till att överskatta sin förmåga och avsiktligt ge sig in i
dåligt väder, med haverier som följd, varför det ansetts kunna befaras att
resultatet kan bli en stegrad haverifrekvens i stället för den avsedda sänkningen.
En dylik konsekvens torde emellertid kunna undvikas om utbildningen
genomföres på lämpligt sätt och av härför kompetenta flyglärare. Luftfartsstyrelsen
har därför ansett att innan sådan begränsad instrumentflygutbildning
kan infogas i den grundläggande flygutbildningen krävs vissa
förberedande åtgärder som tillgodoser detta önskemål. Anvisningar om
hur utbildningen skall genomföras har uppgjorts och avses ingå i den flyglärarhandbok,
som f. n. är under slutbearbetning inom luftfartsstyrelsen
och som kommer att innehålla dels allmänna pedagogiska anvisningar av
särskild betydelse vid flygutbildning och dels detaljerade instruktioner för
hur varje övning i luften skall utföras.
I motionen anföres vidare att även radioulbildning skulle öka flygsäkerheten
och att steget till att göra denna utbildning obligatorisk inte borde
vara långt. Detta är riktigt, men det bör i detta sammanhang observeras
att möjligheten att uppehålla radioförbindelse mellan flygplan och marken
är beroende av att markradiostationer finns inom räckhåll.
Vidare har behovet av att hålla radioförbindelse mellan flygplan och markstation
hittills icke varit så stort inom allmänflyget. Detta behov visar dock
en fortgående ökning. Tiden torde därför snart vara mogen för ett obligatoriskt
krav på radioutbildning.
Liksom i Sverige har man i USA funnit att haverifrekvensen inom allmäntiyget
icke är tillfredsställande, och att det bedömts nödvändigt att vidtaga
flygsäkerhetsfrämjande åtgärder. Vid sitt studium av hur USA angripit
detta problem har luftfartsstyrelsen funnit att man i USA koncentrerar
sina ansträngningar på att höja flyglärarnas standard, vilket torde
vara eu av de viktigaste åtgärderna för att få till stånd en standardhöjning
inom den grundläggande flygutbildningen och därmed en förbättrad flygsäkerhet.
Luftfartsstyrelsen har i skrivelse den 2.S april 1965 till skolöverstyrelsen
föreslagit att skolöverstyrelsen mätte vidtaga åtgärder för anord
-
8
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1966
nande av en försökskurs för grundläggande utbildning av flyglärare och
att skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1966/67 måtte
begära härför erforderliga medel.
Luftfartsstyrelsen delar sålunda motionärernas uppfattning om behovet
av en central flyglärarutbildning.
Beträffande frågan om allmänflygets landningsavgifter på statliga flygplatser
anser sig styrelsen böra grunda sitt yttrande på det betänkande som
1963 års Iuftfartsutredning enligt uppgift inom kort kommer att framlägga
och finner därför tills vidare sig icke böra yttra sig i frågan.
KSAK upplyser beträffande frågan om utbildning av flyglärarpersonal
att skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden för 1966/67 begärde ett belopp
av 99 000 kr. för en försökskurs för utbildning av biträdande flyglärare
samt att Kungl. Maj :t icke i statsverkspropositionen upptagit yrkandet.
KSAK beklagar detta förhållande och understryker med stor skärpa motionärernas
hemställan i detta hänseende.
Beträffande allmänflygets landningsavgifter på statliga flygplatser finner
KSAK beslutet om höjning av dessa mycket olyckligt. Avslaget ökar KSAK:s
svårigheter att leda den statsnyttiga verksamhet som omfattas av skogshrandbevakning,
målflygning och verksamhet inom FFK:s ram. Denna
statsnyttiga verksamhet är till stor del grundad på idealitet och personliga
uppoffringar och det är alldeles uppenbart, att nya pålagor från statens
sida kan äventyra de enskilda insatserna och därmed verksamheten i dess
helhet. KSAK ser därför med stor glädje den föreliggande motionen och
hyser den förhoppningen att den måtte leda till ett för det statsnyttiga
allmänflyget positivt beslut.
Linjeflyg anför beträffande flygutbildningen bl. a.:
En väg, och en bra väg, att komma tillrätta med det ökade antalet flygolyckor
inom allmänflyget är enligt bolagets mening utan tvekan att förbättra
utbildningen. Motionärernas mening att man bör börja med tlyglärarna
delas av bolaget. Flygläraren skall ju inte enbart lära ut det manuella
flygandet, utan skall även uppfostra flygeleverna i omdöme, självkritik
och ansvar. Den föreslagna centraliserade utbildningen av flyglärarna bör
enligt bolagets mening ge förutsättningar för flygsäkerhetsförbättringar
genom att flygläraraspiranterna får tillgång till högt kvalificerade lärare,
enhetlig praktisk och teoretisk utbildning och därmed går ut från utbildningen
med goda kvalifikationer vilket kommer flygeleverna tillgodo.
t fråga om allmänflygets landningsavgifter anför bolaget bl. a.:
Om kravet på att luftfartsverket skall ha full kostnadstäckning för sin
verksamhet bibehålies, anser bolaget det vara ett rättvisekrav att samtliga
verksamhetsgrenar inom luftfarten påtager sig sina respektive delar av
kostnaderna. Den reguljära luftfarten har enligt bolagets mening en i hög
grad samhällsnyttig funktion att fylla, men belastas trots detta med avgifter
på gränsen av dess förmåga. Varje ökning av dessa avgifter, som troligen
skulle bli följden av att full kostnadstäckning ej togs ut av någon av flygverksamhetsgrenarna,
måste bolaget med kraft motsätta sig.----
Enligt bolagets mening talar inga skäl mot att allmänflyget generellt
skall svara för sin del av luftfartens kostnader så länge ett dylikt krav
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1966 9
kvarstår för trafikflyget med dess tveklöst samhällsnyttiga funktion.---
För Frivilliga flygkårens verksamhet, som bolaget inom parentes har den
största respekt för och anser vara en samhällelig beredskapsfunktion av
stort värde liksom för hjälpflyg och skogsbrandbevakning bör det finnas
rimligt utrymme för ersättningshöjningar som kompensation för de högre
avgifterna.
SAS har anmält att konsortiet icke anser sig ha anledning framföra synpunkter
på det spörsmål som framförts av motionärerna.
SPAF anför bl. a. att värdet av en centraliserad utbildning av flyglärare
kan diskuteras med hänsyn till de kostnader som en sådan måste medföra.
En mera ekonomisk lösning synes föreningen vara att satsa på statliga bidrag
till flyglärarkurser i flygskolornas regi.
Utskottet
I förevarande motioner hemställes dels om åtgärder för central flygutbildning
av flyglärarpersonal, därvid jämväl bör beaktas möjligheterna att
ge den grundläggande flygutbildningen mer säkerhetsbefrämjande utformning,
dels om prövning av frågan om allmänflygets landningsavgifter på
statliga flygplatser.
Vad först gäller yrkandet rörande allmänflygets landningsavgifter vill
utskottet erinra om att 1963 års luftfartsutredning i samband med sin översyn
av luftfartsverkets framtida ställning har att pröva riktlinjerna för
verkets avgiftspolitik, därvid också frågor om landningsavgifterna på de
statliga flygplatserna kommer att upptas till behandling. Enligt vad utskottet
erfarit kommer utredningen att under innevarande år redovisa sitt uppdrag.
Utskottet anser att resultatet av utredningens arbete bör avvaktas,
innan ifrågavarande landningsavgifter ånyo blir föremål för Kungl. Maj :ts
bedömande. Motionerna bör därför i denna del icke föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Beträffande yrkandet rörande flygutbildningen vill utskottet till en början
erinra om att antalet privatflygare som erhållit flygutbildning vid civila
flygskolor stadigt ökat under de senaste åren. Vid mitten av 1950-talet
uppgick antalet privatflygare med gällande certifikat (A-certifikat) till omkring
700 medan motsvarande antal vid det senaste årsskiftet översteg
3 900.
Detta ökade intresse för privatflyget har emellertid åtföljts av en markant
stegring av haverifrekvensen. Under åren 1963—1965 inträffade enligt tillgänglig
statistik sammanlagt 211 haverier inom privatflyget, varav 46 av
allvarlig art med skador på ombordvarande personer och på flygplanen.
Vid 15 av dessa haverier omkom sammanlagt 38 personer. Tendensen är
enligt utskottets mening oroväckande, och det framstår som en angelägen
samhällsuppgift att nedbringa olyckslrekvensen. Förarfelen torde utgöra
den dominerande haveriorsaken inom allmänflyget, och strävandena synes
därför i första hand böra inriktas på att höja standarden hos flygförarna.
10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1966
Härvid kommer givelvis utbildningsfrågan i förgrunden. Åtskilligt bär under
de senaste åren gjorts i fråga om privatflygarnas såväl teoretiska som
praktiska utbildning. Sålunda har luftfartsstyrelsen bl. a. utarbetat ett särskilt
program syftande till att med olika medel reducera förekomsten av
förarfel, och åtskilliga beaktansvärda initiativ har också tagits av allmänflygets
egna organisationer. Det kan nämnas att därvid genomförts en effektivare
kontroll av förarnas teoretiska utbildning och att en ny form har
fastställts för praktiska flyg- och navigeringsprov, innebärande att proven
verkställs av utvalda kontrollförare i stället för såsom tidigare av vederbörande
lärare. Tiden synes emellertid nu vara mogen för att i den grundläggande
flygutbildningen inlägga helt nya moment såsom radio- och instrumentflygutbildning.
Beträffande instrumentflygutbildningen gäller f. n. att en privatflygares
behörighet medger rätt för honom att flyga endast under dager och i väder
med marksikt; han äger således icke befogenhet att flyga under sådana
förhållanden som kräver blindflygning. Det synes icke realistiskt med ett
obligatoriskt krav på att privatflygarna skall kunna flyga helt utan sikt
och enbart med hjälp av instrument; härför skulle fordras en för den enskilde
flygaren alltför betungande utbildning. Däremot synes böra övervägas
att kräva en viss elementär kunskap i instrumentflygning som skulle
ge föraren förmåga att med instrumentens hjälp vända flygplanet till
motsatt kurs för att komma ur ett väder med dålig sikt som han ofrivilligt
råkat flyga in i. Erinras må om att en dylik utbildning i begränsad utsträckning
redan meddelats av allmänflygets egna organisationer.
Behovet av radioförbindelse mellan flygplan och markstation gör sig alltmer
gällande också inom allmänflyget. Många privatflygare synes också
komplettera sin flygutbildning med radiokunskaper. Enligt utskottets mening
bör möjligheterna att göra radioutbildning obligatorisk nu övervägas.
Det må i sammanhanget framhållas att de moderna planen i allt högre
grad är utrustade för radio- och instrumentflygning.
Realiserandet av nu nämnda förslag till säkerhetsbefrämjande åtgärder
kräver emellertid tillgång på kvalificerade lärare. Med hänsyn härtill synes
det — som motionärerna och flertalet remissinstanser framhållit — naturligt
att i första hand koncentrera ansträngningarna på att höja flyglärarnas
standard. Angeläget är att flyglärarna erhåller god flygteknisk skicklighet
och goda teoretiska kunskaper om luftfartsbestämmelser, navigation,
meteorologi, aerodynamik, flygplanens och flygmotorernas konstruktion
och funktion etc. De bör självfallet också äga allmän fallenhet för pedagogiska
uppgifter. Härvid kommer förmågan att bibringa eleverna den noggrannhet
och planmässighet som krävs i samband med flygning i förgrunden.
Hur utbildningsverksamheten i detalj bör uppläggas är givetvis inte möjligt
för utskottet att här taga ställning till. Motionärernas förslag om cent
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1966 11
raliserad utbildning med inrättande av en provisorisk flyglärarskola, som,
då närmare erfarenheter vunnits, skulle kunna ombildas till en mer permanent
institution, synes emellertid värt att prövas. Möjligheten att lämna
statligt stöd till befintliga flygskolor för anordnandet av kurser för flyglärare
bör också uppmärksammas, önskvärt är att vid utbildningens planläggning
samarbete kan etableras mellan berörda myndigheter som luftfartsstyrelsen
och skolöverstyrelsen och allmänflygets egna organisationer.
Utskottet anser det således vara befogat med en närmare granskning av
de frågor som aktualiserats i denna del av motionerna. Vad utskottet anfört
synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
Med hänvisning till det anförda får utskottet således hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 247 och II: 317
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna vad utskottet
anfört.
Stockholm den 14 april 1966.
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Möller*, Sörlin, Eric Gustaf Peterson,
Enarsson, Hellebladh, Svanström, Hedlund och Nyman, fru Hultell samt
herr Wååg;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg, herrar
Hamrin i Kalmar, Lundmark, Haglund, Rimås, Wikner, Nilsson i Bästekille,
Johansson i Växjö, fru Ekroth samt herrar Thylén och Josefson i
Arrie.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.