Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 20 år 1966

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckt motion angående koncessionsgivningen
för inrikes flggtrafik.

I en inom andra kammaren väckt och till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion, II: 413, av herr Krönmark hemställes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte som sin mening ge till känna att nuvarande
snäva praxis i fråga om koncessionsgivning för inrikes flygtrafik inte är
förenlig med konkurrensbegränsningslagens syfte.

I motionen framhålles bl. a. att det för vårt land med de långa avstånden
är angeläget att främja utvecklingen av inrikesflyg. För näringslivet är tillgången
till snabba och säkra kommunikationsmedel av vital betydelse.

Monopol på inrikesflygtrafiken för SAS-Linjeflyg är en realitet hävdar
motionären. Detta har påverkat prisbildningen och förhindrat annans näringsutövning.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från luftfartsstyrelsen och
näringsfrihetsrådet samt berett SAS och Linjeflyg tillfälle att inkomma med
yttrande.

Luftfartsstyrelsen anför:

Vad först beträffar Scandinavian Airlines System (SAS) må erinras om,
att de svenska inrike slin jer, som existerade vid konsortiets bildande år 1950,
trafikerades av AB Aerotransport (ABA). Någon ändring liärutinnan var
icke aktuell, då SAS skulle övertaga ABA:s trafik. Av propositionen nr 260
till 1950 års riksdag angående utvidgning av det skandinaviska luftfartssamarbetet
inom SAS framgår också (sid. 21 och 27), att de i SAS samarbetande
bolagen i princip ansågs böra ha koncession på all linjefart, inklusive
inrikeslinjerna. De linjer, varom sålunda var fråga, var Stockholm—Sundsvall/Härnösand—Luleå,
Stockholm—Göteborg, Stockholm—Malmö, Stockholm—Norrköping—Visby
och Stockholm—Visby; dessa linjer kom senare
att benämnas stainlinjer.

I samband med bildandet av Linjeflyg AB (LIN) år 1957 förklarade sig
ABA/SAS icke ha något att erinra mot att LIN övertog trafiken på linjerna
Stockholm—Norrköping—Visby och Stockholm—Visby. LIN erhöll sålunda
trafiktillstånd på dessa och på ett antal nya linjesträckningar, övriga så kallade
stainlinjer skulle även i fortsättningen trafikeras av SAS i enlighet med
huvudprincipen.

Luftfartsstyrelsen har ej anledning att här ingå på en närmare rcdogörelBihang
till riksdagens protokoll 1966. 11 sand. Nr 20

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 20 år 1966

se för motiven för de av statsmakterna godkända principerna för organisation
och finansiering av reguljär luftfart, sådana de kommit till uttryck i
ovannämnda proposition, ej heller för luftfartslagens motiv för att föreskriva
tillståndstvång för bedrivande av sådan luftfart. Styrelsen begränsar sig
därför till de av motionären anförda exemplen på konsekvenserna av nuvarande
ordning.

Enligt motionärens uppfattning skulle Linjeflygs passagerarkilometerpris
på Gotlandslinjerna vara »onormalt högt» i förhållande till andra linjer. Om
denna anmärkning vore riktig skulle den i första hand falla tillbaka på luftfartsstyrelsens
granskning och godkännande av Linjeflygs taxor. Styrelsen
har visserligen vid ett par tillfällen nedjusterat av Linjeflyg föreslagna taxor,
men styrelsen kan icke finna motionärens uttalande berättigat med avseende
å de av luftfartsstyrelsen slutligen godkända taxorna. Styrelsens beslut om
godkännande av Linjeflygs taxor har några gånger överklagats hos Kungl.
Maj :t, som dock i intet fall funnit anledning ändra styrelsens beslut.

Motionären gör vidare gällande att Linjeflyg, som den 1 februari 1966
upphört med trafiken på linjen Hultsfred—Stockholm, hindrat annat flygföretag
att få koncession på linjen genom att tillkännage sin avsikt att längre
fram överväga att åter uppta trafiken. Enligt luftfartsstyrelsens uppfattning
utgör nämnda omständighet icke hinder för annat företag att erhålla
koncession på linjen. Helt allmänt må dock erinras om att utövandet av regelbunden
luftfart ställer krav på ganska betydande tekniska, personella och
ekonomiska resurser samt att verksamheten i längden icke kan bedrivas i
alltför liten skala.

Sammanfattningsvis får luftfartsstyrelsen uttala, att såvitt styrelsen kunnat
finna den hittills tillämpade koncessionsgivningen på inrikesflygets område
varken ogynnsamt påverkat prisbildningen eller obehörigt förhindrat
annans näringsutövning.

Näringsfrihetsrådet anför bl. a.:

Den i motionen aktualiserade frågan inrymmer komplicerade problem,
till vilka ställning kan tas först på grundval av en förhållandevis allsidig utredning
av inrikesflygets villkor och förhållanden. Näringsfrihetsrådet -—
som förutsätter att i luftfartsstyrelsens remissvar kommer att lämnas mera
detaljerade uppgifter i sak om det rådande koncessionssystemet och dess
tillämpning — vill emellertid helt allmänt uttala, att de konkurrensprinciper
på vilka konkurrensbegränsningslagen bygger bör kunna ha viss tilllämpning
även inom ifrågavarande näringsgren. Emellertid bör beaktas, att
inrikesflygets trafikunderlag för närvarande är av begränsad omfattning,
särskilt på vissa linjer, vilket medför att egentlig konkurrens i många fall
knappast kan äga rum inom denna trafik. Vidare måste ihågkommas, att
speciella förhållanden föreligger på flygtrafikens område särskilt såtillvida
som utomordentligt stor vikt måste fästas vid flygsäkerhetssynpunkter. Beaktande
av nämnda och liknande synpunkter tvingar ofta till avsteg från
konkurrensprinciperna.

SAS framhåller att det vid ett skandinaviskt koinmunikationsmöte 1954
uppdrogs åt företaget att framlägga en långsiktig plan för inrikestrafiken i
de tre länderna. Så skedde också i en skrivelse till det svenska kommunikationsdepartementet.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 20 år 1966 3

Vidare anför SAS:

För att på bästa sätt tillvarataga förefintliga resurser och tillgodose de
krav som kunde ställas på inrikesflyget och samtidigt utnyttja fördelen av
SAS’ organisation och erfarenheter ansågs för Sveriges vidkommande mest
ändamålsenligt att skapa en separat, med SAS intimt samarbetande organisation
för vissa delar av inrikesflyget. Detta ledde till bildandet 1957 av Linjeflyg
AB (LIN), som i princip skulle driva all linjetrafik inom Sverige utöver
de tre stamlinjer, Stockholm—Malmö, Stockholm—Göteborg och Stockholm—Kiruna,
som även fortsättningsvis skulle upprätthållas av SAS. LIN
äges nu av ABA och SAS till lika delar.

Under LIN:s tillvaro har det svenska inrikesnätet successivt utbyggts att
omfatta sådana linjer, som ansetts trafikalt, operationellt och ekonomiskt
motiverade. Det svenska inrikesflyget befinner sig och kommer under ännu
många år framåt att befinna sig under uppbyggnad. Väsentligt är därvid att
denna uppbyggnad kan ske planmässigt och utan onödiga störningar. Endast
genom ett intimt samarbete och en samordning av erforderliga resurser
mellan berörda statliga och kommunala organ, å ena sidan, och SAS/LIN,
å andra sidan, torde en sund utveckling kunna befrämjas. En splittring av
trafikverksamheten på ett flertal smärre konkurrerande företag skulle, bortsett
från att detta skulle stå i strid med de ovan angivna principerna, uppenbarligen
endast leda till en försämrad ekonomi för inrikestrafiken och
därmed försvåra utvecklingen av densamma.

Beträffande de i motionen angivna exemplen på konkurrenshegränsande
åtgärder finner SAS icke anledning att ingå härpå närmare. Det hänvisas till
vad Kungl. Luftfartsstyrelsen härom anfört i sin skrivelse till utskottet av
den 28 februari 1966.

Linjeflyg anför bl. a.:

LIN kan icke ingå på frågan, huruvida konkurrensbegränsningslagens
bestämmelser iakttagits, men bestrider i övrigt att de principer, som hittills
följts, varit till men för berättigade allmänna intressen.

Genom LIN:s bildande 1957 avsågs att skapa en organisation, som i samarbete
med Scandinavian Airlines System (SAS) på sund, ekonomisk basis
skulle utveckla inrikesflyget i Sverige. Bolaget har under sin verksamhet
kunnat tillgodose dessa krav. Det framstår som ytterst väsentligt, att bolaget
kan fortsätta den planering av trafiken på lång sikt, som fordras för en
sund utveckling av flygnätet. I likhet med vad som framhållits av SAS i dess
skrivelse den 3 mars 1966, anser bolaget, att en sådan utveckling skulle
äventyras, om trafikverksamheten uppdelades på flera smärre flygföretag.
Med hänsyn till de speciella krav på säkerhet som ställs på flygtrafiken, är
det vidare av vikt att de för trafiken ansvariga företagen icke på grund av
konkurrensskäl tvingas göra avkall på erforderliga investeringar i den säkerhetsmässiga
delen av organisationen.

Beträffande de i motionen anförda exemplen önskar LIN framhålla, att
de av bolaget tillämpade taxorna är föremål för fastställande av luftfartsmyndigheten.
I samband med bolagets anhållan om sådant fastställande har
bolaget ingående till myndigheten redovisat underlaget för de begärda taxorna.
När det gäller den avbrutna trafiken på Hultsfred, har LIN på grund
av otillräckligt trafikunderlag samt den irregularitet, som flygplatsen uppvisat
på grund av flygfältsförhållandena, tillsvidare icke ansett sig kunna

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 20 år 1966

upprätthålla trafiken. LIN finner det angeläget framhålla, att så snart bolaget
åter finner förutsättningar föreligga, bolaget ämnar återupptaga denna
trafik. Huruvida denna förklaring från LIN:s sida »hindrar annat flygföretag
att få koncession på linjen», kan bolaget icke uttala sig om.

Utskottet

Motionären hemställer att riksdagen som sin mening ger till känna att
nuvarande praxis i fråga om koncessionsgivning för inrikes flygtrafik inte
är förenlig med konkurrensbegränsningslagens syfte.

Motionären avser härmed att koncessionsgivningen skulle ha lett till ett
faktiskt monopol för SAS och Linjeflyg och att härigenom syftet med lagen
om motverkan i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet åsidosatts.
I 5 § nämnda lag säges att skadlig verkan av konkurrensbegränsning
föreligger då konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt
sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet
eller hindrar annans näringsutövning.

Det är enligt utskottets mening angeläget att de principer om fri konkurrens
som statsmakterna fastställt och som kommit till uttryck bl. a. i lagstiftningen
mot konkurrensbegränsning effektivt upprätthålles, främst med
hänsyn till konsumenternas intressen. Detta gäller givetvis även för inrikesflygets
del. De begränsningar av den fria näringsutövningen som krav på
koncession innebär är i enlighet med dessa principer betingade av särskilda
förhållanden. Vad beträffar flyget måste således bl. a. stor vikt fästas vid
att koncessionssökanden har goda ekonomiska resurser som medger betryggande
anordningar för flygsäkerheten.

Koncession för luftfart i regelbunden trafik meddelas av Kungl. Maj :t.
Det är icke möjligt för utskottet att ingå på någon närmare bedömning av
myndigheternas prövning av och ställningstaganden i koncessionsärendena.
Utskottet finner det vidare från formella, konstitutionella synpunkter kunna
ifrågasättas om ett uttalande av riksdagen bör göras i den form motionären
tänkt sig.

Utskottet vill understryka vikten av att koncessionsärendena prövas med
beaktande av konsumenternas intresse av en väl utvecklad inrikes flygtrafik
med bästa möjliga trafiksäkerhet och av att kostnaderna för flygresor icke
blir onödigt höga men får i övrigt med hänsyn till det ovan anförda hemställa,

att motion 11:413 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 22 mars 1966

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 20 år 1966 5

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller, Sörlin, Enarsson, Hellebladh,
Svanström*, Hedlund, Nyman*, Axel Kristiansson, Helge Karlsson*, Kilsmo,
Torsten Hansson* och Blomquist*;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg, herrar
Hamrin i Kalmar, Svensson i Kungälv, Dickson, Lundmark*, Wikner, Nilsson
i Bästekille*, Svanberg, Johansson i Växjö, Andersson i Örebro och Josef
son i Arrie.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 66
614002