RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23

ANDRA KAMMAREN

HDD 3’

—

1965

11—12 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 maj

Sid.

Svar på frågor av:

herr Börjesson i Falköping ang. bevakningen av hemliga militära

handlingar................................................. 3

fru Thunvall ang. åldersgränser vid arbetsanvisning.............. 3

herr Nilsson i Gävle ang. prövningen av sökande till anställning vid

polismakten eller jämförbar befattning....................... 5

herr Wiklund ang. poliovaccinering av personer födda före 1910... 9

Svar på interpellationer av:

herr Carlsson i Tyresö ang. internationell prövning av frågan om

användandet i krig av gaser och bakteriologiska stridsmedel...... 10

herr Wiklund ang. juridisk och annan expertis i barnavårdsnämndernas
verksamhet........''.........»i-.................... 12

herr Lorentzon ang. utbyggnad av cellulosaindustrien i Ådalen.... 16

herr Rimmerfors ang. etnografiska museets lokalfråga............ 20

herr Börjesson i Falköping ang. läkarvårdsersättning för behandling

mot tobaksmissbruk....................................... 23

Interpellation av fru Nettelbrandt ang. åtgärder mot rättsförluster på

grund av bristande kunskap om sociala förmåner................ 25

Meddelande om enkel fråga av herr Wikner ang. handläggningen av
vissa ansökningar om uppförande av industribyggnad............ 26

Onsdagen den 12 maj fm.

Meddelande ang. plena......................................... 27

Granskning av statsrådsprotokollen:

Ingressen.................................................. 28

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal.................................... 38

1 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 23

Nr 23

Innehåll

Ifrågasatt underhandsdirektiv till statens hyresråd..............

Frigivandet av handlingarna i Wennerströmaflären..............

Återkrav av medel som utlagts för svenskar i utlandet...........

Registrering av partibeteckningar.............................

Vissa frågor rörande kommunblocksindelningen.................

Beredningen av ärende om gåva till Marocko...................

Interpellation av herr Lorentzon ang. geologiska undersökningar i
uranhaltiga områden i västra Ångermanland....................

Sid.

102

Onsdagen den 12 maj em.

■1 ''BRUi-.tl

Granskning av statsrådsprotokollen (forts.):

Beslut om abolition......................................... 104

Statssekreterarnas bisysslor.....''. .‘-i....................... 140

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och
finansieringen av folkpensioneringen..............,. „ ........ 142

’> I h / Ofin. ■

Samtliga avgjorda ärenden

......»uiffftftftri 1 r.d-i pl n: i= i

Onsdagen den 12 maj fm.

Val av ledamöter och suppleanter i opinionsnämnden............. 27

Konstitutionsutskottets memorial nr 27, ang. granskning av de i statsrådet
förda protokollen (ingressen och punkterna 1—10). ........ 28

i ntn-nfc rton ..IV1 * *.T i; | ,yf. *,:•*;>? ,:i //

Onsdagen den 12 maj em.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27, ang. granskning av de i statsrådet
förda protokollen (punkterna 11—14)................... 104

i Oi i

£.fch*frO

Tisdagen den 11 maj 1965

Nr 23

Tisdagen den 11 maj

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. bevakningen av hemliga
militära handlingar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Börjesson i Falköping
har till mig framställt följande fråga.
Anser statsrådet bevakningen av
hemliga militära handlingar vara tillfredsställande
ordnad?

Till svar vill jag anföra följande.

De bestämmelser, som gäller inom
krigsmakten för handhavande av hemliga
handlingar, torde i stort sett vara
ändamålsenliga. Erfarenheter under senare
år har föranlett vissa förbättringar
och för närvarande pågår ett undersöknings-
och utredningsarbete för att tillvarataga
alla möjligheter att göra bestämmelserna
så effektiva som möjligt.
Detta arbete bedrives delvis tillsammans
med de polisiära myndigheterna och
syftar till att så långt möjligt åstadkomma
enhetliga föreskrifter på det
civila och militära säkerhetsskyddsområdet.
Även om bestämmelserna rörande
hemliga handlingar måste anses vara
tillfredsställande, kan självfallet på
grund av misstag eller av andra skäl
brister yppa sig vid det individuella
handhavandet av handlingarna. De befattningshavare,
som inom olika myndigheter
har uppdrag som säkerhetschefer
o. d., åligger bl. a. att genom
information och kontroll söka förebygga
sådana brister.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min fråga.

Anledningen till att jag ställt denna
fråga är att det under den senaste tiden
förekommit pressuppgifter om att det
tydligen har slarvats med bevakningen
av vissa militära handlingar. Jag är fullt
medveten om att statsrådet inte önskar
att diskutera ett enstaka fall som är föremål
för utredning. Jag har emellertid
med min fråga velat få ett klarläggande
om huruvida statsrådet anser att bevakningen
av hemliga militära handlingar
är ordnad under betryggande former.

Av svaret framgår att så synes vara
fallet. Därmed anser jag mig kunna vara
nöjd och hoppas att de säkerhetsbestämmelser
som gäller nogsamt följs av berörd
personal liksom också att inspektioner
med jämna mellanrum sker och
att genomgång av säkerhetsbestämmelserna
kontinuerligt äger rum, så att den
berörda personalen därigenom blir medveten
om de ansvarsåtaganden som följer
med handhavandet av hemliga militära
handlingar.

Jag ber att ännu en gång få tacka
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. åldersgränser vid arbetsanvisning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Thunvall har frågat
om jag har uppmärksammat att det hos
arbetsförmedlingarna fortfarande förekommer
en tendens att till arbetssökande
kvinnor som nått 50-årsåldern och

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

Svar på fråga ang. åldersgränser vid arbetsanvisning

som genomgått omskolningskurser ge
svaret att de på grund av sin ålder inte
kan anvisas något arbete och om det i
så fall övervägs någon intensifierad information
till arbetsförmedlingspersonalen
om det principiellt oriktiga i att
åldersgränser av nämnt slag tillämpas
vid arbetsanvisningen.

Som svar vill jag framhålla, att arbetsmarknadsverket
i alla sina olika
aktiviteter strävar efter att undvika varje
form av diskriminering. Vad särskilt
gäller de kategorier som fru Thunvall
avser i sin fråga har styrelsen utarbetat
aktivitetsprogram med anvisning om
konkreta åtgärder dels för den äldre
och medelålders arbetskraften i allmänhet,
dels speciellt för den kvinnliga arbetskraften.
I samband därmed har också
redovisats gällande bestämmelser,
t. ex. Kungl. Maj :ts cirkulär till statsmyndigheterna
angående slopande av
övre åldersgränser för erhållande av
civil anställning inom statsförvaltningen
och för tillträde till utbildning anordnad
av myndighet.

I den fortlöpande informationen inom
verket och i samband med den interna
personalutbildningen framhålls ständigt
vikten av att vid anvisning av arbetskraft
någon som helst åldersdiskriminering
inte får förekomma.

Genom omskolning, utbildning, provanställningar
m. m. försöker arbetsmarknadsverket
att komma till rätta
med den äldre arbetskraftens problem.
Resultatet av dessa åtgärder och behovet
av ytterligare insatser studeras kontinuerligt.
Den interna informationen
och personalutbildningen för att förbättra
arbetsförmedlingens service för
här berörda kategorier kommer successivt
att intensifieras.

Vidare anförde

Fri! THUNVALL (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra ett tack för det positiva svaret
på min fråga.

Den snabba förändringen på arbetsmarknaden,
den hastiga expansionstakten
på många områden i vårt land och
den brist på arbetskraft som kan uppstå
till följd därav ställer givetvis stora krav
på personalen vid våra arbetsförmedlingar.

Jag har all anledning att tro att denna
personal uppfyller de högt ställda fordringarna
i de allra flesta fall, och med
min kännedom om arbetsmarknadsstyrelsens
arbetssätt förstår jag också att
informationer fortlöpande går ut till
förmedlingarna, såsom också inrikesministern
framhållit i sitt svar. Avsikten
med min fråga är dock att få till
stånd ytterligare informationer, så att
personalen hinner följa med förändringarna
i den takt de kommer.

Min fråga gäller visserligen inte något
nytt problem, men ett problem som visar
att det är svårt att komma ifrån invanda
föreställningar om kvinnors rätt
och möjligheter till förvärvsarbete. Vi
vet att det har stött på svårigheter att
få arbetsgivarna att anställa arbetskraft,
särskilt kvinnlig, som nått eller närmar
sig 50-årsstrecket.

Den förändrade arbetskraftssituationen
har emellertid föranlett arbetsgivare
att i större utsträckning än tidigare anställa
kvinnlig arbetskraft i just denna
ålder, och arbetsgivarna har givetvis
inte behövt ångra detta. Tvärtom har
man uttalat sin tillfredsställelse med
dessa kvinnors arbete.

Arbetsmarknadsstyrelsen har för sin
del mött situationen genom att bl. a. ordna
kurser för omskolning och vidareutbildning,
och till dessa kurser har
många kvinnor i de aktuella åldrarna
antagits.

Herr talman, jag vill något beröra ett
fall som varit en av anledningarna till
min fråga, som nu delvis har besvarats
av inrikesministern och detta på ett som
jag tycker positivt sätt. Jag fick dock
svaret så sent att jag har haft litet svårt
att kombinera det med vad frågan gäller.

Tisdagen den 11 maj 1965 Nr 23 5

Svar på fråga ang. prövningen av sökande till anställning vid polismakten eller
jämförbar befattning

En kvinna i en medelstor, kraftigt expanderande
stad hade genomgått en omskolningskurs
som anordnats av arbetsmarknadsstyrelsen
och därvid hävdat
sig utomordentligt väl i jämförelse med
sina yngre kamrater. När hon sedan
uppsökte arbetsförmedlingen fick hon
veta, att hon var för gammal för de arbetsuppgifter
som hon nyss utbildats
för. I många månader gick hon utan arbete
och blev givetvis mycket deprimerad.
När hon sedermera erhållit anställning
har det skett utan arbetsförmedlingens
medverkan. Jag vill tro att det
rör sig om ett undantagsfall, även om
ytterligare något exempel har relaterats
för mig.

I detta sammanhang vill jag ta upp en
detalj som — även om det inte gäller
speciellt kvinnor — kanske ändå kan
passa in här. Till åtskilliga omskolningskurser
har personer antagits som inte
har fysisk eller psykisk möjlighet att
någonsin hävda sig på den öppna arbetsmarknaden.
Om det är deprimerande
att diskvalificeras på grund av ålder,
så kan det innebära en katastrof för
dessa människor, som tror att genomgången
kurs med hundraprocentig säkerhet
betyder arbete efteråt. Jag vet
att detta är ett svårt och många gånger
känsligt problem, men jag ber inrikesministern
att tänka på det och finna en
utväg, så att vi undviker att stjälpa när
vi menar att hjälpa.

Beträffande den grupp som min fråga
gäller skulle jag vilja tillägga att om det
inte är meningen att en kvinna i 45-årsåldern
eller däröver skall kunna erhålla
sysselsättning på grund av sin ålder, så
bör hon inte heller antagas till omskolningskurser.
Om den saken säger inrikesministern
att man skall försöka göra
allt speciellt för den kvinnliga arbetskraften
men också för den äldre och
medelålders arbetskraften i allmänhet,
därest jag nu tyder svaret rätt i hastigheten.

Arbetsmarknadssituationen kräver av

oss kvinnor att vi i ökad utsträckning
skall ställa oss i produktionens tjänst -—
att vi skall återgå till förvärvsarbete
t. ex. när barnen kan klara sig utan ständig
tillsyn. För att stimulera härtill finns
det bl. a. omskolningsverksamhet och
vidareutbildningsmöjligheter. Men detta
måste följas upp av arbetsförmedlingarna,
som enligt min mening har att hänvisa
de arbetssökande till arbetsgivarna,
varefter dessa avgör vilken av de sökande
de önskar antaga. På arbetsgivarsidan
har man också, som jag redan framhållit,
börjat tänka om beträffande den
mognare arbetskraften, även om det har
gått långsamt.

Jag har med min fråga velat påpeka
att de påtalade svårigheterna och tendenserna
finns. Trots allt som redan har
gjorts önskar jag intensifierade informationer
— kanske inte bara i form av
cirkulär utan information i samband
med anställning av arbetsförmedlingspersonal
exempelvis — vid arbetsförmedlingsverksamheten
om det principiellt
oriktiga i att tillämpa och åberopa
åldersgränser vid arbetsanvisning.
Om en person i övrigt kan klara en viss
arbetsuppgift bör hon alltså inte diskvalificeras
redan vid arbetsförmedlingen
därför att hon är omkring 50 år. Den
förändrade syn på detta område som vi
kan notera, måste tränga igenom överallt
och först och främst inom våra arbetsförmedlingsorgan.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka inrikesministern för svaret och
hoppas att det även skall komma arbetsförmedlingarna
till del och därmed lända
de arbetssökande till godo.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. prövningen av sökande
(ill anställning vid polismakten
eller jämförbar befattning

Ordet lämnades på begäran till

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

Svar på fråga ang. prövningen av sökande till anställnin;
jämförbar befattning

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Henning Nilsson
har ställt följande fråga till mig: Avser
statsrådet att företa omprövning av
gällande direktiv för prövning av medborgerlig
pålitlighet hos sökande för
anställning vid polismakten eller jämförbar
befattning.

Enligt polisreglementet den 24 november
1961 krävdes för antagning till
polisaspirant bl. a. att sökanden skulle
ha sådan medborgerlig inställning att
han kunde antas komma att städse tillförlitligt
fullgöra sin tjänsteplikt. I rekryteringsanvisningar
som Kungl. Maj:t
fastställde den 30 juni 1961 sades bl. a.
att upplysning i detta hänseende skulle
inhämtas i ärende om rekrytering av
polisaspirant.

Såväl 1961 års polisreglemente som
nu nämnda rekryteringsanvisningar har
från och med den 1 januari i år upphävts
genom polisinstruktionen den 13
november 1964. Enligt denna instruktion
meddelar rikspolisstyrelsen föreskrifter
om behörighet att antas som
polisaspirant. Vidare sägs i instruktionen
den 4 juni 1964 för rikspolisstyrelsen
att styrelsen leder och övervakar
rekryteringsverksamheten inom polisväsendet.
Föreskrifter och anvisningar
för polisrekryteringen meddelas alltså
numera av rikspolisstyrelsen. Enligt vad
jag inhämtat överensstämmer styrelsens
föreskrifter helt med vad som
gällde enligt 1961 års polisreglemente
och Kungl. Maj:ts rekryteringsanvisningar.

I kungörelsen den 28 september 1951
om auktorisation av enskilda bevakningsföretag
föreskrivs som villkor för
auktorisation, att personal som anställs
hos företaget har blivit prövad med avseende
på bl. a. medborgerlig pålitlighet.
Prövningen skall ske i den ordning
som tillämpas vid rekrytering av polispersonal.
Även för denna prövning kommer
alltså rikspolisstyrelsens föreskrif -

vid polismakten eller

ter om rekrytering av polispersonal att
gälla.

Prövningen av att sökande fyller uppställda
behörighetskrav verkställs av polismästarna
i storstäderna och länspolischeferna
i övriga delar av landet i fråga
om såväl polispersonal som anställda
hos bevakningsföretag. Den som får
avslag på sin ansökan kan besvära sig,
i sista hand till Kungl. Maj:t.

Det synes uppenbart att prövning av
den medborgerliga pålitligheten är fullt
befogad beträffande ifrågavarande personalkategorier.
Jag har därför inte för
avsikt att vidta åtgärder för att begränsa
den prövning i detta hänseende som vi
har haft hittills.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret på min enkla fråga.
Statsrådet säger i svaret: »Det synes
uppenbart att prövning av den medborgerliga
pålitligheten är fullt befogad beträffande
ifrågavarande personalkategorier.
» Jag delar statsrådets uppfattning
på den punkten. Men huruvida den
tolkning av instruktionerna som göres
är riktig kan med starkt fog ifrågasättas.

Bakgrunden till min fråga är en helt
nyligen timad händelse. En yngling, som
inte själv är politiskt organiserad men
vars far är kommunist, bär vägrats inträde
vid statens polisskola. Hans ansökningshandlingar
har returnerats utan
angivande av skäl och utan angivande av
om överklagande av skolledningens beslut
är möjligt och vart han i så fall
skall vända sig. Endast ett kort besked:
»Plats kan inte beredas Er.» Han
skulle kunna ha nöjt sig med detta besked
om inte en tjänsteman vid ett telefonsamtal
undsluppit sig den uppseendeväckande
upplysningen: »Det gäller
en viss politisk riktning inom släkten.»

Vad är det då för upplysningar det
kan röra sig om? Jo, ynglingens far är

Tisdagen den 11 maj 1965 Nr 23

Svar på fråga ang. prövningen av sökande till anställning vid polismakten eller
jämförbar befattning

kommunist. Här kommer vi alltså in på
frågan vad det krävs för att enligt
ledningen för statens polisskola erhålla
s. k. medborgerligt förtroende och
bedömas som pålitlig. Har en organiserad
kommunist, som i övrigt är skötsam,
icke medborgerligt förtroende?

Det är viktigt, herr statsråd, att vi
får ett klart besked på den punkten.

Det inställer sig emellertid även en
annan fråga. Denne yngling är icke och
har aldrig varit organiserad kommunist.
Är det så att även barnen till kommunister
klassas till kategorien »icke medborgerligt
förtroende»? Och var slutar i
så fall klassificeringen? Hur många generationer
skall man förfölja? Skall
barnbarnen kanske också lida på grund
av sin farfars politiska uppfattning?

Nu tror jag inte att statsrådet ägnar
sig åt sådan här politisk förföljelse,
men statsrådet underställda tjänstemän
inom polisen tycks göra det med stort
allvar. Det har såvitt jag vet aldrig hänt
att sonen till en högerman, folkpartist
eller någon som tillhör ett annat parti
på den kanten blivit klassificerad som
demokratiskt opålitlig.

Statsrådet är ju inte främmande för
att läsa politiska dokument. Om statsrådet
vill läsa kommunistiska partiets
dokument från 20 :e partikongressen och
i övrigt följa vårt partis verksamhet,
dess arbetsmetoder och politiska målsättningar,
skulle statsrådet inse att
kommunistiska partiet är ett klart demokratiskt
parti, vars medlemmar har
rätt att kräva samma status som övriga
medborgare i detta land.

Om något sådant inte kan garanteras
kommunisterna, deras barn och barnbarn,
så är vårt land enligt mitt sätt att
se icke värdigt att kallas demokratiskt.
Eller är det förenligt med demokratien
att vi kommunister, bara därför att
vi inte har samma ideologiska uppfattning
som landets högsta polischef, skall
utsättas för förföljelser?

.lag ber Er, herr statsråd, all ändra

på detta odemokratiska förhållande. Och
börja genast genom att rätta till den
orättvisa som begåtts mot denne oförvitlige
yngling, som inte får bli polis
bara därför att hans far är kommunist!

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! I det som här ändå måste
betraktas som huvudfrågan, alltså
frågan om huruvida ett demokratiskt
samhälle skall ha möjligheter att pröva
sökande till offentliga tjänster i vad gäller
deras medborgerliga pålitlighet, är
tydligen herr Nilsson i Gävle och jag
överens. De bör och skall prövas i detta
avseende. Jag vill tillägga att mot bakgrunden
av de händelser som i dag har
offentliggjorts kan ifrågasättas, om inte
den prövningen i vissa fall bör sträcka
sig än längre. Det finns ju nu tendenser
till bildandet av organisationer av sådan
karaktär att man kan frukta att de
kommer att inrikta sig på att motverka
vår demokrati och företa sig sådant som
ligger utanför lagens råmärken.

Därom är vi som sagt i princip ense.
Och då måste vi också ge vederbörande
myndigheter, i detta fall rikspolisstyrelsen,
möjligheter att företa en sådan
prövning. Däremot har jag inte själv
fått något fall för prövning och har därför
ingen anledning att här ta upp herr
Nilssons i Gävle frågeställningar. Ordningen
är ju den att rekryteringsmyndigheten
prövar ansökningarna och gör
sin bedömning, och naturligtvis ställs
man då många gånger inför mycket besvärliga
avvägningsproblem. Den enskildes
rätt tillgodoses emellertid genom
att han kan besvära sig över ett beslut,
i sista hand hos Kungl. Maj:t, som då
får göra en överprövning av myndighetens
beslut.

Men jag känner som sagt inte till något
fall där det förekommit sådant som herr
Nilsson påtalat, och därför har jag heller
ingen anledning att i denna debatt ta

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

Svar på fråga ang. prövningen av sökande till anställning vid polismakten eller
jämförbar befattning

ställning till de frågor som herr Nilsson
har tagit upp.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag understryker att vi
i princip är ense om att en viss prövning
måste ske. Men då gäller det närmast
en prövning av huruvida den sökande
är kriminellt lagd, asocial, alkoholiserad
eller på annat sätt olämplig
för en polisbefattning. När en i övrigt
oförvitlig människa, som — enligt polisen
— har den belastningen att han
har en kommunistisk uppfattning, bedömes
som icke passande att vara polis,
då tycker jag verkligen att det går för
långt. När underställda organ drar sådana
politiska slutsatser måste något
vara fel.

Vad den yngling som jag här talat
om beträffar, så har han avlagt realexamen,
han har i god tid fullgjort sin
värnplikt för att utnyttja sina studieår
och han har testats och blivit godkänd.
Men sedan har han fått beskedet att »det
lär förekomma politik i er familj». Man
har alltså inte undersökt huruvida den
sökande i övrigt är oförvitlig utan bara
tagit ståndpunkt utifrån den omständigheten
att hans far är kommunist.

Jag tycker att detta är så upprörande
att statsrådet bör studera det speciella
fallet litet närmare.

Jag kan emellertid försäkra herr statsrådet
att det också i övrigt förekommer
en rad orättvisor vid tillsättandet
av tjänster. Människor som under hela
sitt tidigare liv varit anställda i statsföretag
och fått medalj för långvarig
och trogen tjänst duger sedan inte till
att arbeta för exempelvis Svensk nattvakt.

Den yngling som har fått detta avslag
har inte delgivits möjligheterna att överklaga
och ingen har sagt vart han i så
fall kan vända sig. Han har bara fält det
korta beskedet att han inte kunnat antas.
Det försiggår sålunda en klart subjektiv
prövning inom de organ som an -

tar aspiranter till polisskolan och tillsätter
poliser. Jag hoppas att statsrådet
med kännedom därom vill bidra till att
skapa en fullt demokratisk ordning vid
tillsättandet av dylika tjänster.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Nilsson fortsätter
att tala om fall som jag inte har någon
kännedom om. Jag vill bara säga att det
inte bara gäller en bedömning av om
vederbörande är kriminellt belastad eller
inte. De direktiv och de instruktioner,
som vi haft hittills och som fortfarande
gäller, går något längre. Det är
inte bara fråga om förseelse eller misstanke
om brott, utan det heter också:
»samt huruvida sökanden har sådan
medborgerlig inställning, att han kan
antagas komma att tillförlitligt fullfölja
sin tjänsteplikt i alla lägen».

Jag hoppas att vi är överens om att
prövningen bör innefatta även det sistnämnda.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! På den sista punkten är
vi också överens. Men vilka skall företa
denna prövning? Det är en fullkomligt
subjektiv prövning som nu sker. Det
finns en rad intyg och betyg från olika
håll som vittnar om att ynglingen, som
jag talar om, är duktig och kunskapsrik.
Han har också intresse för polisyrket.
Man har inte, såvitt jag kan bedöma,
fått fram någonting annat negativt —
enligt polisen — än att fadern var kommunist.

Om jag nu redovisar detta fall är det
bara för att stödja min argumentation
att landets högste polischef har anledning
att undersöka huruvida dessa frågor
handläggs på ett fullt demokratiskt
sätt. Jag har inte velat något annat, och
jag förstår att statsrådet här inte kan
gå in på det speciella fallet. Men detta
speciella fall är så upprörande, och eftersom
jag känner till flera sådana fall,

Tisdagen den 11 maj 1965

Nr 23

Svar på fråga ang. poliovaccinering av personer födda före 1910

anser jag att det måste bli en principfråga,
hur saken skall skötas i fortsättningen.

Jag räknar med statsrådets stöd när
det gäller att se till att det verkligen
sker en fullständigt objektiv behandling
av dem som söker anställning exempelvis
vid Sveriges polismakt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Endast ett kort svar på
herr Nilssons fråga, om vem som skall
göra prövningen. Jag har sagt att det är
rekryteringsmyndigheten, som lämnar
sitt besked till den sökande. Denne har
möjlighet att besvära sig i sista hand
hos Kungl. Maj :t, som då prövar fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. poliovaccinering av
personer födda före 1910

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund bär frågat
om jag är villig att omedelbart vidta
åtgärder för att möjliggöra kostnadsfri
poliovaccinering även av personer,
som är födda före 1910.

Enligt vad jag har erfarit ämnar medicinalstyrelsen
—■ som i detta ärende
inhämtat yttranden från en rad institutioner
— i dagarna ge in en framställning
om anvisande av medel för att anordna
kostnadsfri polioympning av äldre
personer. Frågan kommer således
inom kort att bli föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

Vidare anförde

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att till socialministern
få framföra mitt tack för
svaret.

Bakgrunden till min fråga om poliovaccineringen
är en skrivelse från medicinalstyrelsen
av den 22 mars i år till
chefen för statens bakteriologiska laboratorium
om den kostnadsfria poliovaccineringens
eventuella utökning till att
omfatta även personer födda 1909 ocli
tidigare. I denna skrivelse heter det,
att åldersbegränsningen hittills bl. a.
berott på att immunitetsläget beträffande
äldre personer än dem som nu omfattas
av denna vaccinering bedömts
såsom gott. Styrelsen fortsätter emellertid:
»Talrika missnöjesyttringar från
allmänheten har speciellt under de senaste
åren framförts till medicinalstyrelsens
hälsovårdsbyrå med anledning
av denna åldersbegränsning. I år har
dessa ökat, vilket väl delvis beror på att
medicinalstyrelsen i sin propaganda
rekommenderat att samtliga utlandsresenärer
utan åldersgräns bör låta ympa
sig samt att i tidningsartiklar framföres
direkta yrkanden på att även äldre personer
bör låta ympa sig.»

I sitt yttrande i april i år över denna
skrivelse säger bakteriologiska laboratoriets
chef professor Lundbäck sammanfattningsvis
»att vaccintillgången
numera är tillräcklig för utsträckning
av vaccinationen till ytterligare ålderskategorier,
att polio icke respekterar någon
absolut övre åldersgräns och att de förändrade
epidemiologiska förhållandena
under de senaste åren kan antas ha ökat
antalet för polio mottagliga individer
i högre ålder i samhället».

Att jag ställt denna fråga har den mera
akuta orsaken, att det skulle kunna tänkas
att det föreligger rent praktiskt-organisatoriska
och personella hinder för
medicinalväsendet för att omedelbart
få i gång en kostnadsfri poliovaccinering
av de åldersgrupper frågan avser.
Jag tror dock inte att poliosmittämnet
under den förestående resesäsongen och
därmed ökade kontakter i främmande
länder med detta ämne böjer sig för en
eventuell sådan realitet, utan att smittan
i stället slår till var det än kan passa

1* — Andra kammarens protokoll 1905. Nr 23

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

Svar på interpellation ang. internationell prövning av frågan om användandet i
krig av gaser och bakteriologiska stridsmedel

bland svenska utlandsresenärer, som
saknar immunitetsskydd.

Det vore därför beklagligt, om den
pågående vaccinationskampanjen inte
snabbt kunde utsträckas till de här avsedda
ålderskategorierna. Kostnadsfrågan
kan väl i varje fall inte få vara avgörande.
Jag tillåter mig att än en gång
citera professor Lundbäck, som på tal
om kostnaderna bl. a. uttalar, att »antalet
mottagliga individer i högre ålder
i Sverige är i stigande, till följd av att
ingen ''påspädning’ av immuniteten genom
kontakt med smittämnet längre förekommer.
Det är av största vikt att antalet
mottagliga individer i samhället
hålles så lågt som möjligt, då det gäller
att förhindra att sjukdomen på nytt införes
och får fotfäste i landet. Åldersgruppen
födda 1909 och tidigare kan
komma att utgöra en lucka i skyddsvallen
mot sjukdomen. Enligt min mening
är därför tiden nu mogen för att undanröja
denna möjlighet.»

Jag hoppas, herr talman, på ett sanbbt
och positivt beslut av Kungl. Maj:t med
anledning av den kommande framställningen
från medicinalstyrelsen. Jag vill
också hoppas att min fråga till socialministern
i varje fall har haft det goda
med sig att resenärer från Sverige till
utlandet åter fått sin uppmärksamhet
riktad på önskvärdheten av poliovaccinering
även för äldre. Det är ju numera
allt mindre befogat att använda beteckningen
barnförlamning för polio, en
sjukdom som alltså i det nya läget kan
träffa även äldre personer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Justerades protokollen för den 4 och
den 5 innevarande maj.

§ 6

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Hansson i Skegrie enligt till
kammaren inkommet läkarintyg vore

sjukskriven under tiden den 10—den 31
innevarande maj.

Herr Hansson i Skegrie beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 7

Herr andre vice talmannen meddelade,
att fru Holmqvist, som vid kammarens
sammanträde den 21 nästlidne
april med läkarintyg styrkt sig från och
med samma dag tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 8

Svar på interpellation ang. internationell
prövning av frågan om användandet i
krig av gaser och bakteriologiska stridsmedel Ordet

lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Carlsson i Tyresö
bär frågat mig, om jag är beredd att
medverka till att frågan om användandet
i krig av gaser och bakteriologiska
stridsmedel upptages till internationell
prövning.

Som svar ber jag till en början få
framhålla, att den internationella diskussionen
om dessa stridsmedels användning
efter andra världskriget intagit
en undanskymd plats. De främsta
orsakerna härtill kan förmodas vara,
att de ej användes under andra världskriget
i krigföringen och att kärnladdningarna
under efterkrigstiden dominerat
det militärpolitiska tänkandet.
Nedrustningsdebatten har sålunda huvudsakligen
ägnats frågan om förbud
mot användande av och förstöring av
atomvapen.

Det förtjänar dock att nämnas, att i
ett anförande i nedrustningsfrågan i
FN:s generalförsamlings första utskott

Tisdagen den 11 maj 1965

Nr 23

Svar på interpellation ang. internationell prövning av frågan om användandet i
krig av gaser och bakteriologiska stridsmedel

år 1955 den svenske delegaten, landshövding
Sandler, framförde tanken, att
fortsatta överläggningar mellan de fem
stormakterna i nedrustningsfrågan måhända
skulle underlättas genom att de
grep sig an med ett problem som dittills
inte närmare utretts, nämligen
frågan om vad som skulle förstås med
begreppet »andra massförstörelsevapen»,
underförstått andra massförstörelsevapen
än kärnvapen, dvs. i
första hand de kemiska och biologiska
stridsmedlen. Utan en överenskommen
definition av detta begrepp var det inte
möjligt, framhöll Rickard Sandler, att
bedöma frågan om kontroll av sådana
vapen. En grundlig utredning i ämnet
skulle, menade han, vara till gagn för
den fortsatta behandlingen av hela nedrustningsfrågan.

Dessa svenska tankegångar togs emellertid
den gången inte upp från annat
håll.

Att också stormakterna visat frågan
om kontroll och förstörande av dessa
stridsmedel uppmärksamhet framgår av
att de förslag till allmän och fullständig
nedrustning som framlades från såväl
amerikansk som sovjetisk sida, då 18-maktskommittén i Geneve inledde sitt
arbete våren 1962, innehåller bestämmelser
om produktionsstopp och eliminering
av existerande lager av kemiska
och biologiska massförstörelsevapen
som en del av de allmänna nedrustningsplanerna.

På svenskt initiativ förekom en preliminär
diskussion av bl. a. dessa avsnitt
av de båda allmänna nedrustningsplanerna
i 18-maktskommittén under
våren 1962 och man föreföll då i kommittén
enig om att ägna mer ingående
uppmärksamhet åt denna del av nedrustningskomplexet
vid en senare tidpunkt.

Att gas har använts i kriget i Vietnam
är ett konstaterat faktum. Enligt den
amerikanska statsledningens uppgifter
är det emellertid uteslutande s. k. tårgas

som använts, dvs. en gas som starkt
irriterar den som drabbas av den för
en kortare stund, men som normalt inte
ger upphov till några bestående men.
Orsakerna till användningen anges ha
varit att uppnå en viss militär effekt
utan att civila, som befunnit sig i stridslinjen,
skulle komma till skada, vilket
skulle blivit fallet om ordinarie stridsåtgärder
såsom beskjutning eller bombning
hade använts.

Herr talman! Inte desto mindre är
användningen av gas i samband med
stridshandlingar, även av denna typ,
att beklaga. Användningen av tårgas kan
således få en »eskalerande» verkan, som
kan leda till att hela raden av prestationsnedsättande
stridsgaser kommer
till användning. Därtill kommer att
»eskalationen» lätt kan föras vidare till
de dödande gaserna.

Denna problemställning har också
blivit internationellt uppmärksammad.
Vid den internationella Pugwash-konferensen
mellan vetenskapsmän från
både öst och väst som ägde rum nyligen
i Venedig enades man sålunda om ett
fördömande av användningen av gas,
även av tårgastyp, i krigföringen just
med hänvisning till bl. a. detta skäl.

Jag instämmer med interpellantens
bedömning, att de kemiska och biologiska
stridsmedlen, lika väl som kärnvapnen,
utgör ett hot mot den mänskliga
civilisationen och att de följaktligen bör
tillmätas en ökad betydelse i diskussionerna
om fred och nedrustning Som
torde ha framgått av vad jag redan sagt,
har vi från svensk sida redan ägnat detta
problemkomplex uppmärksamhet och
vi avvaktar ett lämpligt tillfälle att ånyo
aktualisera detsamma, i första hand
inom ramen för nedrustningskommittén
i Geneve.

Vidare anförde

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka ut -

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

rikesministern för svaret på min interpellation.

Anledningen till att jag framställde
interpellationen var inte i första hand
händelserna i Sydvietnam. De flesta är
väl i efterhand överens om att Förenta
staterna begick ett politiskt misstag genom
att använda gas, om än sådan med
lindriga verkningar, under striderna
där nere. Inte heller några nämnvärda
militära fördelar synes ha uppnåtts.

Det som emellertid enligt min uppfattning
gör det angeläget att aktualisera
frågan är en tendens till underskattning
av de kemiska och biologiska
stridsmedlen som hot mot den mänskliga
civilisationen. Medan kärnvapnen
såväl i den svenska som i den internationella
debatten ägnats stor uppmärksamhet
har utnyttjandet av gas i
ett eventuellt framtida krig rönt föga
intresse. Såsom påpekas i interpellationssvaret
har det faktum, att biologiska
stridsmedel inte kom att användas under
andra världskriget, bidragit till denna
passivitet. Enligt min mening vilar
emellertid en dylik inställning på ganska
bräcklig grund och tar inte hänsyn till
den utveckling som ägt rum såväl på
det tekniska området som inom det
militärpolitiska tänkandet sedan år
1945. Det finns kanske militärer som
t. o. m. menar att ett »skickligt» genomfört
krig med biologiska stridsmedel är
att föredra framför ett kärnvapenkrig.

Jag noterar med tillfredsställelse den
positiva inställning som kommer till
uttryck i interpellationssvaret. Inte
minst är det av värde att utrikesministern
understrukit den fara som också
på detta område en »eskalation» från
relativt ofarliga till dödande gaser innebär.
Det är min förhoppning att den
svenska regeringen skall, lika energiskt
och skickligt som då det gällt att nå en
överenskommelse rörande kärnvapnen,
verka för förbud mot användande av
kemiska och biologiska massförstörelsevapen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. juridisk och
annan expertis i barnavårdsnämndernas
verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Wiklund har frågat
socialministern om han vill lämna en
redogörelse för omfattningen av den
förmedlingsverksamhet avseende medverkan
av olika experter — främst jurister
— till barnavårdsnämnderna som
sedan 1960 bedrivits av Svenska socialvårdsförbundet
och dess länsorgan. Vidare
frågar herr Wiklund om socialministern
anser behov föreligga av att
stärka inslaget av medverkan av juridisk
och annan expertis i barnavårdsnämndernas
verksamhet. Interpellationen
har överlämnats till mig för besvarande.

Såsom herr Wiklund framhållit har i
10 § barnavårdslagen införts en uppmaning
till barnavårdsnämnderna att
— om behovet av juridisk sakkunskap
inte är tillgodosett inom nämnden —
anlita biträde av lagfaren person. Denna
bestämmelse motiverades bl. a. med
att ett ökat utnyttjande av juridisk sakkunskap
skulle bidra till att stärka rättssäkerheten
och främja effektiviteten i
barnavårdsnämndernas arbete.

Några föreskrifter om på vilket sätt
eller i vilken omfattning juristmedverkan
i nämndernia skulle ske har inte
ansetts behövliga. I 1960 års proposition
om ny barnavårdslag uttalade jag
att en lämplig ordning för att tillgodose
nämndernas behov av juridiskt biträde
var att avtal träffades med lämplig jurist
om att denne skulle stå till nämndens
förfogande i den omfattning som påkallades.
Svenska socialvårdsförbundet
förklarade sig villigt att vid behov förmedla
bl. a. juridisk expertis till barnavårdsnämnderna.
Verksamheten avsågs
till en början bedrivas försöksvis och i
begränsad omfattning.

Genom socialvårdsförbundets försorg

Tisdagen den 11 maj 1965

Nr 23

Svar på interpellation ang. juridisk och
verksamhet

underrättades landets barnavårdsnämnder
i slutet av år 1960 om att förbundet
åtagit sig att förmedla juridisk, medicinsk
och annan sakkunskap till barnavårdsnämnderna.
Sedermera bär även
vissa av förbundets länsavdelningar
tagit upp sådan verksamhet. Enligt vad
jag inhämtat har förbundets och dess
avdelningars bistånd med anskaffande
av expertis endast i mindre omfattning
anlitats av barnavårdsnämnderna. Dessa
synes ha tillgodosett sina behov av juridisk
medverkan på andra sätt. Socialstyrelsen
har inhämtat uppgifter rörande
97 barnavårdsnämnder i kommuner
av olika struktur, fördelade på samtliga
län. Enligt dessa uppgifter hade barnavårdsnämnderna
i 79 kommuner tillgång
till jurist i en eller annan form. I
25 av kommunerna var en jurist ledamot
eller suppleant i nämnden. 16 nämnder
disponerade kommunal befattningshavare
med juridisk utbildning, medan 38
nämnder kunde anlita utomstående juridisk
konsult.

Socialvårdsförbundets egna krafter
har också på begäran lämnat barnavårdsnämnderna
bistånd i konkreta fall.
Verksamheten ombesörjes efter den 1
januari 1965, då Socialvårdsförbundet
upphörde som självständig organisation,
av en för Svenska stadsförbundet och
Svenska kommunförbundet gemensam
socialsektion.

Juridisk medverkan till landskommunernas
barnavårdsnämnder lämnas
också av Svenska kommunförbundet.
Detta förbund har nyligen i en cirkulärskrivelse
erinrat särskilt de barnavårdsnämnder,
som varken har jurist
bland sina ledamöter eller träffat avtal
med jurist om sakkunnigt biträde, att
biträde med juridiskt svårbedömda
barnavårdsiirenden kan erhållas från
förbundets byrå. Enligt uppgift företar
byråns tjänstemän vid behov tjänsteresor
till vederbörande barnavårdsnämnder
för rådfrågning och hjälp.

Av min redogörelse torde framgå att

annan expertis i barnavårdsnämndernas

barnavårdsnämnderna i inte ringa omfattning
har tillgång till juridisk expertis.
Åtskilliga nämnder disponerar dock
ännu inte över sådan medverkan i sitt
arbete. För dem utgör kommunförbundens
direkta serviceverksamhet ett värdefullt
stöd. Det finns anledning påräkna
en intensifiering av förbundens
insatser på detta område. Den inledda
kommunreformen torde även öka kommunernas
möjligheter att till sig knyta
erforderlig expertis, bl. a. för barnavårdsnämndernas
verksamhet. Några
särskilda åtgärder i det av herr Wiklund
angivna syftet anser jag för närvarande
inte behövliga.

Vidare anförde:

Iierr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
statsrådet Lindström för svaret på min
interpellation.

Processen vid s. k. administrativa frihetsberövanden,
t. ex. enligt barnavårdslagen,
har varit och är föremål för fortlöpande
diskussion på juridiskt håll
och från principiella utgångspunkter.
Frågan om processordningen i sådana
mål har utretts av en särskild kommitté.
För närvarande kan väl läget sägas
vara det, att bl. a. hänsyn till den nya
länsindelningen och särskilt frågorna
om länsstyrelsernas uppgifter och utformningen
av deras organisation gjort
att man skyndar långsamt med den i annat
sammanhang pågående behandlingen
av processfrågan.

I den mån det finns brister från rättssäkerhetssynpunkt
i den nuvarande processen,
där en barnavårdsnämnd såsom
part kan komma att delta på ett för den
enskilde ytterst betydelsefullt och närgående
sätt för att, vid behov med hjälp
av de tvingande åtgärder barnavårdslagen
anvisar, skydda barn ocli ungdom
från skadliga företeelser och miljöer,
iir det angeläget, att sådana nämnder
sä långt möjligt utrustas med och anlitar
juridisk expertis.

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

Svar på interpellation ang. juridisk och annan expertis i barnavårdsnämndernas
verksamhet

Jag tillhör nog dem som in.te riktigt
vill gå med på att själva arten av processordningen
i barnavårdsmål skulle
vara otillfredsställande eller att tilllämpningsorganen
i dessa mål är olämpliga
ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag
tror inte att en procevss, liknande den
vanliga domstolsprocessen, skulle vara
lämpligare än den nuvarande processen,
inte ens om man därvid ännu mer renodlade
det viktiga rättssäkerhetskravet.

Jag har velat ta tillfället i akt för att
ge uttryck åt denna uppfattning, i förhoppning
om att vi skall slippa att kanske
längre fram bevittna att barn ställs
inför domstol. Men utvecklingen härvidlag
kommer bl. a. att bero på hur rättssäkerhetskravet
tillgodoses hos barnavårdsnämnderna.

När man i debatten dragit paralleller
mellan vårt land och utlandet och hänvisat
till att avgörandena i mål om administrativa
frihetsberövanden där lagts
på domstolarna, har man glömt att dessa
andra länder i allmänhet saknar oberoende
länsförvaltningar med den höga
juridiska kompetens, som våra länsstyrelser
dock förfogar över — det är ju
ofta mycket framstående jurister som
företräder länsstyrelserna i mål av detta
slag. Jag är därför inte säker på att det
t. ex. var alldeles lämpligt eller nödvändigt
att flytta processen vid ingripande
mot vissa asociala från länsstyrelserna
till domstolarna, då lösdrivarlagen
nyligen ersattes med en lag om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet.

Om vi nu tills vidare har att tillämpa
den nuvarande processordningen vid
allvarliga ingripanden enligt barnavårdslagen,
därvid det kanske kan finnas
en eller annan brist ur rättssäkerhetssynpunkt
—- utan att den saken
får överdrivas — är det angeläget att
så mycket som möjligt förstärka den
rent utredningstekniska kompetensen
hos barnavårdsnämnderna. Det är givet
att juridisk medverkan är en viktig förutsättning
för att detta skall ske och

rättssäkerlietsgarantierna därmed öka.
Rättsvidriga och psykiskt och fysiskt
hälsovådliga eller på annat sätt skadliga
förhållanden, som gäller barn och ungdom,
måste i god tid kunna avslöjas och
lämpliga åtgärder till skydd i sådana
fall sättas in med en tillfredsställande
grad av säkerhet ur juridisk synpunkt.
Det är lika angeläget att å andra sidan
förhindra att ingripanden enligt barnavårdslagen
sker i oträngt mål eller med
onödig stränghet. Juristernas förmåga
att utreda och analysera misstänkta fall
av t. ex. misshandel, så att knapphändiga
uppgifter om relevanta ting kompletteras
och bilden av förhållandena
därmed klarnar, eller så att kanske överdrivna
uppgifter reduceras till sitt rätta
värde, måste aktivt utnyttjas av barnavårdsnämnderna.

Enligt vad jag inhämtat har det tidigare
Socialvårdsförbundets förmedling
av jurister och andra experter åt barnavårdsnämnderna
egentligen aldrig fått
någon omfattning av betydelse, vilket
statsrådet Lindström också här bekräftat.
Däremot lär förbundets länsorgan
ha spelat en något större roll. Men barnavårdsnämndernas
behov av biträde
av expertis med juridisk eller annan
kompetens anses av det tidigare Socialvårdsförbundets
ledning icke ha på
långa vägar täckts, och sådan expertis
har därmed inte allmänt kunnat utnyttjas.
Det liar också varit svårt att finna lämpliga
och villiga experter.

Eftersom den aspekten, att man skulle
vidta särskilda åtgärder för att trygga
barnavårdsnämndernas behov av juridisk
expertis och annan sakkunskap,
spelade stor roll vid barnavårdslagens
tillkomst, är dessa förhållanden förtjänta
av fortlöpande uppmärksamhet
från statsmakternas sida.

Statsrådet Lindström säger nu att barnavårdsnämnderna
på andra sätt än
man från början tänkte sig synes ha
sökt tillgodose behovet av juridisk medverkan.
Statsrådet lämnar också en re -

Tisdagen den 11 maj 1965 Nr 23

Svar på interpellation ang. juridisk och annan expertis i barnavårdsnämndernas
verksamhet

dovisning av resultatet av en rundfråga
till 97 barnavårdsnämnder i kommuner
av varierande typ. Det visade sig att 79
av dessa har tillgång till jurist. Samma
formulering användes i slutsatsen i interpallationssvaret.
Lagtexten är emellertid
mera aktivt formulerad; den säger
nämligen inte endast att barnavårdsnämnderna
bör ha tillgång till
medverkan av juridisk expertis, utan
det heter att barnavårdsnämnden, om
juridisk sakkunskap inte finns företrädd
inom nämnden, bör anlita biträde
av lagfaren person.

Jag har självfallet ingen mening om i
vilken mån de av rundfrågan berörda
nämnderna, som svarat att de har tillgång
till juridisk expertis, också anlitar
denna. Man får hoppas att den
tillgängliga expertisen allmänt och ofta
utnyttjas. Jag vill gärna tro att det förhåller
sig så, men det vore ändå önskvärt
att statsrådet Lindström kunde något
precisera sitt svar på denna punkt.
Får jag tolka svaret så, att barnavårdsnämnderna
i icke ringa omfattning både
har och ofta anlitar juridiskt biträde i
sin verksamhet, kan man säga att läget
glädjande nog påtagligt förbättrats, även
om det alltfort kan finnas brister.

Två vägar att avhjälpa dessa brister
tycks erbjuda sig, och de antyds också
i svaret. Den ena är att Kommunförbundets
länsavdelningar, som ju kanske på
längre sikt torde få ökad betydelse, i
allt större utsträckning ägnar sig åt expertförinedling
av det slag det här gäller.
Den andra vägen är — och på den
punkten kan man väl kanske hysa ännu
större förhoppningar — att den starka
tendensen till kommunal integration,
inte bara mellan kommunerna, med
större kommunala enheter som resultat,
utan även inom kommunerna, med ökad
samordning av t. ex. vårdaktiviteterna
som följd, skall leda fram till ekonomiska
förutsättningar för de kommunala
organen att skaffa sig egna heltidsanställda
experter, jurister och andra spe -

cialister, för att på ett bättre sätt svara
mot det ansvar lagstiftningen om samhällets
barnavård lägger på kommunerna.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Wiklund och jag
är helt eniga om att det bör vara barnavårdsnämnder
och inte domstolar som
handlägger lagöverträdelser av minderåriga
och om att barnavårdsnämnderna
för att kunna fullgöra den verksamheten
behöver i möjligaste mån förstärkas.

Herr Wiklund upprepar i sitt anförande
vad han i interpellationen säger
om brister i barnavårdsnämndernas
handläggning av vissa besvärliga ärenden
och om risker för rättssäkerheten.
Jag har ju också vitsordat att sådana
brister här och var förekommer men att
de inte är så stora, att de behöver inge
farhågor ur rättssäkerhetssynpunkt.
Jag förlitar mig därvid på omdömen
från de tjänstemän i socialstyrelsen
som dagligen handlägger ärenden av
denna svåra natur. I socialstyrelsens
PM till socialdepartementet heter det
sålunda: »Bristerna synes dock ej så
stora, att de behöver inge farhågor ur
rättssäkerhetssynpunkt. Ej heller synes
några extraordinära åtgärder erforderliga
för deras avhjälpande, men väl
fortsatt gemensamt arbete av kommunerna,
deras förbund och de statliga myndigheterna
för att öka barnavårdsnämndernas
kompetens.»

Det arbete som socialstyrelsen syftar
på är kontaktkonferensen och kurser
samt de råd och anvisningar som fortlöpande
ges i ärenden av detta slag.

Jag upprepar också att de problem
som finns när det gäller att ställa juridisk
expertis till barnavårdsnämndernas
förfogande med all sannolikhet kommer
att minska genom den pågående
kommunreformen, som ju skapar både
bättre och större underlag för barnavårdsnämnderna
och därmed ökade
möjligheter för barnavårdsnämnderna

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

Svar på interpellation ang. utbyggnad av cellulosaindustrien i Ådalen

att till sig knyta erforderlig expertis.
Förhållandena kommer alltså, får vi
hoppas, efter hand att förbättras.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Lindström för denna komplettering
av det lämnade svaret.

Det kunde väl vara möjligt att en och
annan barnavårdsnämnd frestats att på
den utsända rundfrågan svara, att den
har tillgång till juridisk expertis, även
om nämnden — vilket kanske skulle
visa sig vara fallet, om man studerade
dess verksamhet närmare — inte i någon
större utsträckning använder denna
expertis. I ett svar till socialstyrelsen
ser det ju snyggt ut att kunna redovisa
att man har tillgång till juridisk expertis.
Jag har därmed inte velat göra gällande
att det skulle förhålla sig så, att
man skyltar med juridisk expertis, som
man sedan inte använder. Men det skulle
ju vara av stort värde, om man på
grundval av svaren på rundfrågan på
något sätt kunde mäta frekvensen av juridisk
medverkan i barnavårdsnämndernas
verksamhet. Jag vet naturligtvis
inte, om materialet tillåter en sådan
mätning, som jag alltså skulle vilja få
till stånd.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill helt kort genmäla,
att socialstyrelsen har möjligheter
att ta initiativ och skynda på barnavårdsnämnderna
i denna fråga. Herr
Wiklund har också som tjänsteman i
socialstyrelsen tillfälle att dörr om dörr
medverka till att hans kolleger aktiviserar
denna verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. utbyggnad
av cellulosaindustrien i Ådalen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat
chefen för inrikesdepartementet om
han kan lämna en redogörelse för eventuella
planer för en sådan utbyggnad
av cellulosaindustrien i Ådalen att statens
investeringar i sötvattentunneln
därstädes kommer att fullt utnyttjas
samt, om en sådan utbyggnad icke kan
förväntas genom insatser av privata företag,
han vill ta initiativ i avsikt att
fullfölja de redan företagna investeringarna
med statlig förädlingsindustri.

Då frågorna avser en ärendegrupp,
som handläggs inom handelsdepartementet,
ankommer det på mig att besvara
desamma.

Jag vill svara följande:

Den nu i det närmaste färdiga sötvattentunneln
i Ådalen har tillkommit
efter initiativ främst från berörda kommuner
och arbetsmarknadsstyrelsen
samt under medverkan från industrien.
Med hänsyn till de höga kvalitetskraven
på massatillverkningen bedömdes det
vara oundgängligen nödvändigt att cellulosaindustrier,
som är belägna vid
Ångermanälvens nedre lopp, tillförsäkrades
erforderliga mängder sötvatten för
att på sikt kunna fortleva. Ett nedläggande
av dessa industrier skulle medföra
svåra följder för sysselsättningen i
Ådalen. Med hänsyn härtill beslöts efter
samråd mellan arbetsmarknadsstyrelsen,
Ytterlännäs kommun, Kramfors stad
samt flertalet berörda industrier att en
sötvattentunnel skulle byggas med en
ursprungligen planerad sträckning från
Hammar i Ytterlännäs till Nensjö. Vissa
nya intressenter har därefter kommit
till. Sedan driften vid sulfatfabriken i
Nensjö till följd av rationaliseringen
inom massaindustrien och därmed sammanhängande
driftskoncentration lagts
ned, har tunneln endast byggts ut mellan
Hammar och Kramfors. Detta har
inneburit en förkortning av tunneln
med ca tre åttondelar och en betydande
kostnadsbesparing. Arbetet utförs som

Tisdagen den 11 maj 1965

Nr 23

Svar på interpellation ang.

statskommunalt beredskapsarbete. Kostnaderna
delas lika mellan staten och
industrierna. Anslutningar till tunneln
kommer att finnas i Väja, Sandviken
och Kramfors. I Väja är anslutningen
klar, medan anslutningarna på de övriga
platserna kommer att ske inom en
nära framtid. Vad angår utnyttjandet
av sötvattentunnelns kapacitet kan för
dagen sägas att industriens produktionsutveckling
varit sådan att efterfrågan
överstiger den ursprungligen förutsatta.

Såsom nyligen meddelats i pressen
har Svenska cellulosa AB beslutat att i
Kramfors anlägga ett lielintegrerat pappersbruk
för tillverkning av en helt ny
pappersprodukt avsedd för emballageindustrien,
nämligen bisulfitliner. I anslutning
härtill skall även en ny fabrik
byggas för att förse bruket med massa.
Hela anläggningen kommer att bli av
mycket betydande omfattning med beräknad
kostnad av 300 miljoner kronor.
Byggandet av Ådalstunneln har varit en
grundläggande förutsättning för detta
uya projekt, som kommer att bli av
största betydelse för att motverka sysselsättningssvårigheterna
i trakten. Utan
tillgång till sött produktionsvatten hade
det varit otänkbart att i Kramfors planera
ett pappersbruk av den storleksordning
och med den känsliga produktion,
varom här är fråga.

Vi följer givetvis den industriella utvecklingen
i Ådalen med största uppmärksamhet.
Såsom framgår av den här
lämnade redogörelsen har under senaste
tiden betydelsefulla initiativ tagits för
att utnyttja olika produktionsresurser i
området. I avvaktan på resultatet av
dessa är några åtgärder för att starta en
statens egen förädlingsindustri i Ådalen
inte aktuella.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
statsrådet ocli chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.

utbyggnad av cellulosaindustrien i Ådalen

I interpellationen hemställde jag om
en redogörelse för eventuella planer i
fråga om en sådan utbyggnad av cellulosaindustrien
i Ådalen, att statens stora
investeringar i sötvattentunneln i Ådalen
kommer att fullt utnyttjas. Det tunnelbygge
som det här är fråga om kommer
att kosta i runt tal 33 miljoner kronor,
varav staten skall svara för hälften
och berörda industrier för den andra
hälften. Eftersom dessa industrier har
lånat pengarna av postbanken blir det
ju staten som får svara för hela kostnaden
till dess att berörda industrier en
gång har betalat igen de lånade pengarna,
vilket skall ske i proportion till respektive
företags vattenförbrukning.

Det problem jag här tagit upp är alltså
inte oväsentligt. Det får också ses i
anslutning till sysselsättningsfrågan.

Beslutet om byggandet av Ådalstunneln
var säkerligen ett resultat av bl. a.
de omfattande uppvaktningar som byggnadsarbetarna
i Ådalen under åren har
genomfört inför regeringen och som
tillkommit mot bakgrunden av en omfattande
arbetslöshet i detta område.
Denna arbetslöshet var ju bl. a. en följd
av de omfattande avskedanden som
Svenska cellulosaaktiebolaget (SCA) på
sin tid vidtog. De avskedade hade ingen
annan möjlighet än att söka sig till byggnadsindustrien.
Därför blev byggandet
av Ådalstunneln av största betydelse när
det gällde att lätta arbetslöshetstrycket
just då i detta område.

Skogsindustrierna var på något undantag
när intresserade av vattentunnelbygget.
Förutsättningen för SCA:s
medverkan var att tunnelbygget skulle
sträcka sig fram till koncernens fabrik
vid Nensjö. Denna fabrik skulle byggas
ut från 30 000 årston björksulfat till
70 000 årston.

Trycket lättade i Ådalen och man såg
fram mot bättre tider Irots att befolkningstalet
kraftigt minskade genom utflyttning
år efter är. Man trodde t. o. in.
på SCA, trots de genomgående dåliga

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

Svar på interpellation ang. utbyggnad av cellulosaindustrien i Ådalen

erfarenheterna av denna koncerns handlande
under år som gått.

Sedan tunnelbygget fortsatt en tid
meddelade emellertid SCA att man inte
var intresserad av sötvatten till Nensjöfabriken.
Men, sade man, fabriken
skall inte läggas ned. Efter något eller
några år lades dock fabriken ned. Den
hade då närmare 200 anställda.

Under tiden meddelade även ett annat
företag, Svanö AB sulfitfabrik, att
man inte var intresserad av sötvatten.
Om utbyggnad av övriga skogsindustrier
sades inte ett ord.

Under de nio år som förflutit sedan
den konferens hölls på länsstyrelsen i
Härnösand, där cellulosaindustrien påpekade
att frågan om sötvattenförsörjningen
måste lösas om cellulosaindustrien
i Ådalen skulle kunna tryggas och utbyggas,
hade alltså en fabrik nedlagts
ocli en annan fabrik förklarat att den
inte var intresserad av sötvalten.

Hur skulle övriga företag ställa sig?
Så frågade sig givetvis befolkningen och
de kommunala myndigheterna. Så sent
som den 2 april i år var den stora företagsnämnden
för kramforsgruppen
inom SCA samlad till sammanträde i
Kramfors. På arbetarledamöternas enträgna
fråga om hur framtiden skulle
komma att te sig svarade företagets representanter,
att man i stort sett inte
visste någonting annat än att eu av
företagets fabriker i Kramfors skulle
nedläggas. Det gällde plattfabriken, vars
drift skulle förflyttas till Johannedal där
maskinparken var modernare. Att de
anställda blev ytterst oroliga är inte att
förvåna sig över, då SCA under senaste
tiden gjort omfattande investeringar i
såväl utlandet som på andra orter i vårt
land. Endast några dagar efter detta
sammanträde med företagsnämnden
meddelade SCA, att man nu skulle investera
300 miljoner kronor i Kramfors.

Man kan utgå ifrån att SCA:s kramforsbygge
kommer till stånd och att den
osäkerhet och den otrygghet ur sysselsättningssynpunkt
som rått vid fabriken

där nu är borta ur bilden. När SCA:s
moderna pappers- och massafabrik en
gång står färdig att tas i bruk kommer
den dock troligen att sysselsätta ett
mindre antal anställda än den nuvarande
omoderna massafabriken. Men det
får bli en senare fråga.

Hur kommer det då att gå med Svanö
sulfitfabrik och de övriga företagen?
Kommer de att nedläggas eller utvidgas?
Därom nämner handelsministern ingenting
i sitt svar. Svanöfabriken var ju
från början beredd att använda vatten
från sötvattentunneln men har sedan
avstått härifrån. De anställda frågar sig
givetvis om denna fabrik skall komma
att röna samma öde som Nensjöfabriken.

Sedan arbetet med sötvattentunneln
påbörjats har Norrländska skogsägarnas
cellulosabolag (NCB) hemställt om och
erhållit anslutning till tunneln för sin
inköpta fabrik i kramforsområdet. Meningen
var ju — i varje fall att döma
av tidningsreferat — att NCB efter köpet
av Sandvikenfabriken skulle igångsätta
omfattande utbyggnadsarbeten, avseende
bl. a. ett blekeri. Så har dock inte
skett och arbetarna frågar sig nu om
NCB tänker nedlägga driften vid Sandvikenfabriken
som endast producerar
60 000 årston sulfatmassa.

Det planerade blekeriet byggs nu vid
en annan av NCB:s anläggningar. NCB
frågade på sin tid Kramfors stad om
man kunde få hjälp för att komma i
åtnjutande av 2,5 miljoner kronor av
lokaliseringsmedel för att bygga ut blekeriet.
Nu meddelas det dock att skogsägarna
har återkallat sin hemställan.

Det är alltså befogat då de anställda
vid skogsägarnas fabrik i Kramfors
frågar, om det inte blir några utbyggnader
vid detta företag. Det går ju knappast
att driva en fabrik med en produktion
av endast 60 000 årston massa någon
längre tid, eftersom det från fackkunnigt
håll talas om att det behövs en flerdubbling
av produktionen för att den skall
bli lönsam. Självklart råder det även
vid den fabriken ett osäkerhetstillstånd.

Tisdagen den 11 maj 1965

Nr 23

Svar på interpellation ang. utbyggnad av cellulosaindustrien i Ådalen

Jag är medveten om att statsrådet kanske
inte kan lämna svar på de frågor
jag här uppehållit mig vid och inte heller
på frågorna kring NCB och VäjaDynäsfabriken
vilket senare företag
sorterar under Handelsbanken i likhet
med vad som är fallet med Svenska
cellulosabolaget.

Befolkningen i Ådalen är givetvis
mycket till freds med meddelandena om
SCA:s planerade bygge av en pappersoch
massafabrik. Men det gäller här
även frågan om övriga skogsindustrier
i Ådalen och deras framtid.

Intressant är avslutningen i handelsministerns
svar på min ''interpellation,
där han säger att i avvaktan på resultat
av initiativ som tagits är några åtgärder
för att starta en statens egen förförädlingsindustri
i Ådalen inte aktuella.
Vilka resultat är det man från regeringens
sida vill avvakta, innan det blir
aktuellt med en statens egen förädlingsindustri
i detta område? Jag undrar
om handelsministern har möjligheter
att på denna punkt något förtydliga
det svar han tidigare lämnat och som
jag än en gång tackar för?

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Som framgått av herr
Lorentzons interpellation uttrycker han
oro för att den investering som gjorts
i den berörda sötvattenstunneln i Ådalen
inte skall komma till rimlig och riktig
användning. Jag bär i mitt svar med
stöd av uppgifter, som jag erhållit från
berörda industrier, kunnat visa att så
inte blir fallet. Jag har ingen anledning
att tro att uppgifterna inte är riktiga
och har därför meddelat att den mängd
vatten som erfordras överstiger vad man
ursprungligen räknade med skulle behövas
för industrierna i detta sammanhang.
Innebörden av mitt svar är alltså
på den punkten att sötvattenstunneln
kommer till god användning.

Herr Lorentzon upprepade i sitt senaste
anförande frågan, om att det kan

bli aktuellt med någon statlig förädlingsindustri.
Jag har svarat och återger
detta svar ännu en gång, att frågan om
en statlig industri får bedömas mot
bakgrunden av sysselsättningsläget i
Ådalen. Jag kan säga till herr Lorentzon
att på basis av de uppgifter, som
jag har och som jag tror är riktiga beträffande
virkestillgången, är det knappast
aktuellt med en förädlingsindustri
i Ådalen på skogsområdet. Men herr Lorentzon,
som är från Kramfors, vet väl
att under senare år olika initiativ genom
företagareföreningar och på annat sätt
för att bereda ytterligare sysselsättningsmöjligheter
fått stöd från statligt
håll. Det är den saken som naturligtvis
allt framgent kan bli aktuell, därest
icke tillräckliga sysselsättningsmöjligheter
erhålles för den befolkning som
kommer att leva och verka där uppe.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag tackar ännu en gång
handelsministern för svaret. Jag tycker
att det verkar rätt förhoppningsfullt.

Det stämmer att vissa industrier under
senare tid kommit till Kramfors
och Ådalen, men de fyller inte alls vad
som erfordras för att stoppa befolkningsutflyttningen
och för att skapa en
hygglig levnadsstandard för människorna
där. Här är det som bekant fråga
om ett utpräglat låglöneområde.

Jag skulle vilja tolka handelsministerns
svar så, att staten, om det inte
lyckas att stoppa denna befolkningsflyttning,
kommer att engagera sig på
ett bättre sätt än hittills genom att medverka
för tillkomsten av en förädlingsindustri.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vet inte vad herr
Lorentzon menar med att jag godtar att
staten bör stoppa befolkningsutflyttningen.
Det har i varje fall jag aldrig
sagt. Man får nog vara beredd att acceptera
en viss ytterligare utflyttning från

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

Svar på interpellation ang. etnografiska museets lokalfråga

denna del av landet. Jag vill erinra herr
Lorentzon om att vi i dagens läge har en
brist på industriarbetare i landet, uppskattad
till 25 000. Det vore orimligt att
hindra människor från att flytta till expansiva
grenar av vårt näringsliv från
de trakter där de nu bor och där det
måste ske en viss nedgång i den industriella
aktiviteten på grund av driftkoncentrationer,
rationaliseringar och andra
åtgärder. Men jag har sagt och jag
upprepar det, herr talman, att därest
allvarliga sysselsättningssvårigheter
uppstår, skall naturligtvis Ådalen liksom
tidigare och med stöd av inte minst
det nya program för lokaliseringspolitiken,
som riksdagen antog i höstas, kunna
påräkna ett stöd för att stimulera i
första hand enskilda företagare att där
ta upp nya tillverkningsgrenar.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! .lag vill inte förlänga
diskussionen i sysselsättningsfrågan, eftersom
denna kommer upp i samband
med en annan interpellation. Men det
var handelsministerns uttalande att det
vore orimligt att hindra människor från
att flytta från de trakter där det måste
ske en viss nedgång i den industriella
aktiviteten, som uppkallade mig.

Nej, man skall inte hindra folk från
att flytta. Men, herr handelsminister,
i detta fall har man tvingat folk att
flytta med hjälp av bl. a. arbetsförmedlingen,
ja, t. o. m. fackföreningsrörelsen
bär blivit nödsakad ställa sig till förfogande
för de värvare som skickats
upp till Norrland.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag förstår så väl att
herr Lorentzon inte vill fortsätta diskussionen
om sysselsättningspolitiken, tv
konsekvenserna av vad han nu säger
vore att man försökte hindra arbetsmarknadsstyrelsen
från att föra den i
hög grad lyckosamma rörlighetsbefrämjande
politik, som ingått som ett mycket

väsentligt led i hela vår sysselsättningspolitik
under senare år.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Bara ett exempel. Det är
nämligen så, att genom de tvångsmetoder
som har använts har byggnadsarbetarna
fått flytta från detta område, så
att man för den lilla byggnation som nu
utföres i Kramforsområdet måste rekvirera
specialarbetare, såsom snickare
och andra, från andra områden och betala
dem dagtraktamenten. Detta kan
inte vara en vettig sysselsättningspolitik.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. etnografiska
museets lokalfråga

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Rimmerfors bett mig redogöra för
det pågående utredningsarbetet rörande
statens etnografiska museums lokalfråga
och framtida administration. Herr
Rimmerfors har vidare sagt, att vissa
uppgifter tyder på att utredningen av
denna fråga är sammankopplad med
den s. k. riksmuseiutredningen, och har i
samband därmed frågat, om jag anser att
den handläggning som riksmuseiutredningen
kan ägna åt frågan om statens
etnografiska museum är till fyllest eller
om en särskild utredning skulle vara
motiverad. Han har i interpallationen
slutligen frågat, om jag under alla
omständigheter är beredd att medverka
till att utredningsarbetet rörande statens
etnografiska museum påskyndas.

•lag har i första kammaren för snart
ett år sedan besvarat en fråga från
fröken Andersson rörande etnografiska
museet. Jag förklarade då, att frågan om
etnografiska museets framtida ställning
utreddes av riksmuseiutredningen. En -

Tisdagen den 11 maj 1965

Nr 23

Svar på interpellation ang. etnografiska museets lokalfråga

ligt vad jag erfarit kommer riksmuseiutredningen
inom kort att framlägga ett
särskilt betänkande om etnografiska museets
framtida ställning och organisation.
I betänkandet kommer att ingå
förslag även om museets lokalfråga. Någon
ytterligare utredning om museet
torde i dagens läge sålunda inte vara
aktuell.

Vidare anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig först få framföra
mitt tack för ecklesiastikministerns
korta och entydiga svar på min interpellation.

På det hela taget är svaret också tillfredsställande.
Jag var oviss, huruvida
riksmuseiutredningen verkligen avsåg
att komma med en speciell utredning
om etnografiska museet och huruvida
detta ärende hade något slags förtursställning
i förhållande till utredningen
i övrigt. Enligt direktiven för denna
utredning avsåg den ju, som det heter,
»naturhistoriska museet och vissa andra
institutioners framtida ställning till
universitetet i Stockholm m. m.» .lag
var angelägen om att främst etnografiska
museets nybyggnadsfråga i det sammanhanget
skulle tas upp till självständig
prövning. Nu betygar statsrådet
Edenman dels att riksmuseiutredningen
inom kort kommer att framlägga ett särskilt
betänkande om etnografiska museets
framtida ställning och organisation,
som det stod i direktiven, dels att
lokalfrågan där kommer att behandlas.
•lag är helt nöjd med de beskedet. Jag
hoppas att jag får fatta det så, att utredningen
om etnografiska museet därigenom
har fått en viss prioritet inom
det större utredningsuppdraget.

Varför är detta en så angeliigen fråga?
Jag är klart medveten om att en
viss tidsplan måste följas i allt reformarbete
och att man inte kan rusta upp
allt på en gång. Jag hör själv till dem
som då och då anfäktar ecklesiastikministern
med andra angelägna önske -

mål. Nu är det emellertid så, att när man
råkar lära känna etnografiska museet
i dess förnedring, som herr statsrådet
naturligtvis också mycket väl känner
till, så vill man fortast möjligt åstadkomma
en förändring. Ecklesiastikministern
har heller inte med ett ord försvarat
det nuvarande, jag skulle vilja
säga eländiga läget.

Det hölls i höstas en stor utställning
i Liljevalchs konsthall under samlingsrubriken
»Dolda skatter — konst från
fem världsdelar», av vilken man fick
en aning om vilka ovärderliga tillgångar
Sverige har i sina etnografiska samlingar.
Det mesta gömmes, som vi vet,
i de många lårarna i museets fallfärdiga
lokaler. Den förnämliga katalog som då
utgavs är mer än en utställningskatalog;
den ger faktiskt också historik,
kartor över fyndplatserna ute i de olika
världsdelarna och konstnärliga avbildningar
av etnografiska föremål och därmed
en föreställning om hur det blivande
museet kommer att se ut. Statsrådet
Edenman var själv hederskommitténs
ordförande för utställningen, och därför
vet jag att han är intresserad av att
göra utställningen permanent och därtill
bredda den till dess fulla omfattning
i ett nytt museum.

Sverige bär här faktiskt gjort en betydande
pionjärinsats, inte minst genom
sina stora forskningsresande, sådana
som Linnélärjungarna redan på
1700-talet, Anders Sparrman och Peter
Thunberg, och vidare genom insamlandet
av de skatter som hemfördes under
Nordenskiölds Vegaexpedition och
fregatten Vanadis’ resa på 1880-talet,
för att inte tala om Ostindiska kompaniet,
Sven Hedin och Erland Nordenskiöld,
Sten Bergman, Rolf Blomberg,
Gerhard Lindblom, Sigvald Linné,
Gustaf Bolinder, Gösta Montell och hela
raden av forskare och jämte dem en rad
av de svenska missionspionjärerna. Man
häpnar när man konstaterar att listan
över dem som har bidragit till denna
alltjämt till stor del dolda samling upp -

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

Svar på interpellation ang. etnografiska museets lokalfråga

tar bortåt 1 600 namn. Vi är skyldiga
dessa, menar jag, att väl förvalta resultatet
av deras pionjärarbete.

Även om jag vet, herr talman, att
varken statsrådet eller kammaren behöver
övertygas i fråga om angelägenheten
av att tillvarata dessa värden, vill
jag ändå citera ett ord av professor
Sigvald Linné, som nu är muséets föreståndare.
Han hävdar nämligen ■— och
jag tycker med all rätt — att den museala
verksamheten varit betydligt bättre
tillgodosedd på andra områden än
inom etnografien. Han säger exempelvis:
»Hemförda samlingar av djur, växter
och mineral har omhändertagits av
Naturhistoriska Riksmuseets talrika och
kompetenta vetenskapsmän. Men intresset
för samlingar belysande fjärran
folk och försvunna kulturer har varit
och är fortfarande så ringa att de begravts
i magasinens lårar. Generationer
av konstnärer, konsthantverkare,
formgivare, geografilärare och deras elever
samt vanliga vetgiriga museibesökande
bär berövats möjligheten att uppleva
något nytt, lärorikt och alldeles
annorlunda från främmande världar.
I detta avseende intar Sveriges huvudstad
en tragisk särställning i hela Europa.
»

Han talar i ett annat sammanhang
om »ett långt lidandes historia». Man
måste nog hålla med om det, även om
man vet att behoven är månghanda. För
nära hundra år sedan, 1868, var det allvarligt
på tal att något skulle göras för
att skapa en bättre ordning på våra etnografika.
Så skedde emellertid inte.
Linné fortsätter: »Då och då under de
nittiotre år som gått sedan dess har
Kungl. Vetenskapsakademien bevärdigat
de etnografiska samlingarna ett förstrött
intresse och Kungl. Maj :t har alls
inte varit senfärdig, när det gällt att
pruta på Akademiens minst sagt anspråkslösa
anslagsäskanden.»

Jag tillät mig, herr talman, att i min
interpellation nämna lektor P. P. Waldenström
bland etnografiska museets

förespråkare i den svenska riksdagen.
Låt mig nu till sist få citera ett par rader
ur lians anförande här i kammaren
den 5 april 1900. Det var sålunda långt
innan museet kom ut till Djurgården.
Waldenström deltog den gången i debatten
om statsanslag till Nordiska museet,
som ju låg riksdagsmännens hjärtan
betydligt närmare än vad etnografiska
museet gjorde. Han sade enligt
protokollet: »Eftersom jag kom att

nämna etnografiska museet, skall jag
omtala för lierrarne en händelse, som
var ganska rolig. Jag hade med mina
söner, som då voro små, besökt nämnda
museum. Kanske lierrarne icke veta,
hvar det ligger? För dem, som icke veta
det, och de äro nog ej få, kan jag nämna,
att det är inhyst i ett lider af den beskaffenhet,
att ingen grosshandlare här
i staden skulle vilja använda det till
vagnslider. Det är i närheten af Adolf
Fredriks kyrka. Jag hade, som sagdt,
varit och besökt detta museum och der
funnit saker, som voro af mycket intresse.
Kort derefter träffade jag en
professor vid vetenskapsakademien;
han bor icke hundra steg från museet;
det är för resten endast tvärs öfver gatan.
Jag talade med lifligt intresse om
för honom, hvad jag hade sett. Då sade
han: ’Det var märkvärdigt, det måste
jag se.’ Ja, så är det med våra officiella
muséer. Men i Nordiska museet hade
han varit många gånger.»

Ja, herr talman, det är 65 år sedan de
orden uttalades här i kammaren. Låt oss
hoppas att vi som nu lever får vara med
om att se ett nytt och ändamålsenligt
etnografiskt museum. Jag skulle önska
att det ginge så fort, att den nuvarande
ecklesiastikministern finge vara med om
att inviga det! Föregångarnas kulturgärning
är värd att bevaras och framtidens
folk behöver se sambandet med det
förflutna. På det sättet kommer både
forskarnas insatser och missionens gärning
att framstå i ett klarare ljus.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 11 maj 1965

Nr 23

§ 12

Svar på interpellation ang. läkarvårdsersättning
för behandling mot tobaksmissbruk Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat, om jag överväger
sådan ändring i lagen om allmän försäkring,
att behandling mot tobaksmissbruk
kommer att berättiga till ersättning
för läkarvård.

Ersättning för utgifter för läkarvård
lämnas enligt lagen om allmän försäkring
vid sjukdom, som enligt läkares
utsago kräver sådan vård. Såsom framgår
av ett av interpellanten åberopat
fall, som nyligen avgjorts av försäkringsdomstolen,
anses tobaksmissbruk
av den medicinska sakkunskapen inte i
och för sig som en sjukdom. Emellertid
kan läkarbehandling för rökavvänjning
i vissa fall vara påkallad av någon
sjukdom som sammanhänger med tobaksmissbruket.
I sådana fall föreligger
rätt till ersättning för utgifter för behandlingen.
Är behandlingen föranledd
enbart av patientens önskan att bli kvitt
sitt tobaksbegär, kan ersättning inte
utgå enligt nuvarande regler.

Bakom önskan att komma ifrån tobaksbruket
kan ligga en vilja att förebygga
uppkomsten av sjukdom. Frågan
i vilken omfattning och i vilken form
det allmänna bör stimulera till sjukdomsförebyggande
åtgärder har stor
räckvidd. Den tillhör de ämnen som
1961 års sjukförsäkringsutredning har
att överväga. Med anledning av ett
motionsyrkande vid 1964 års riksdag
uttalade andra lagutskottet i fjol i sitt
utlåtande nr 29, att bedömningen av
frågan om ersättning från sjukförsäkringen
för avvänjning från tobaksbruk
borde anstå, tills resultatet av utredningens
arbete förelåg. Riksdagen godkände
detta uttalande. Jag delar den
uppfattning riksdagen gav uttryck åt.
Det kan tillfogas att den, som genom -

gått en lyckad behandling mot tobaksmissbruk,
regelmässigt sparar utgifter
för tobaksvaror som vida överstiger
kostnaderna för behandlingen.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framföra mitt tack för interpellationssvaret.

Jag väckte min interpellation närmast
på grund av att de tobaksavvänjningskurer,
som numera står till buds och
som också hjälpt mången från hans
tobaksmissbruk, för med sig kostnader
som gör att många storrökare drar sig
för att anlita dem. Det är givet att, som
statsrådet anförde i sitt svar och vilket
jag även erinrade om i min interpellation,
en lyckad behandling mot tobaksmissbruk
regelmässigt sparar utgifter
för tobaksvaror som vida överstiger
kostnaderna för behandlingen. Detta är
emellertid ett förhållande som ligger
något vid sidan om själva frågan. I
alltför många fall resonerar inte storrökare
så vid bedömningen av kostnaderna
utan konstaterar att den medicinska
behandlingen kostar stora pengar
och detta kanske utan att den leder
till resultat. De pengar han i form av
mindre tobaksförbrukning sparar in på
längre sikt, om behandlingen lyckas,
är självfallet något som han sedan kan
glädja sig åt.

Att den medicinska sakkunskapen inte
betraktar tobaksmissbruk som sjukdom
är bekant, men lika uppenbart är att
samma sakkunskap också konstaterat att
missbruket kan leda till svåra sjukdomar.
Under alla förhållanden omvittnas
av läkare att återhållsamhet är att
rekommendera i syfte att förebygga
uppkomsten av sjukdom. Detta anser
jag vara fullgott skäl för att det allmänna
bör stimulera till att missbrukare i större
utsträckning än som nu sker uppsöker
medicinsk hjälp som står till förfogande.
Om ersättning kunde utgå från
sjukförsäkringen skulle detta, herr tal -

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

Svar på interpellation ang. läkarvårdsersättning för behandling mot tobaksmissbruk -

man, med största sannolikhet leda till
att många som nu drar sig för dessa
avvänjningskurer — främst av kostnadsskäl
— tog chansen att bli kvitt sitt
missbruk. En sådan utveckling borde
väl ändå även statsrådet hälsa med allra
största tillfredsställelse.

Statsrådet hänvisar i sitt svar till
andra lagutskottets utlåtande i fjol i
samband med en motion i ärendet, då
utskottet ansåg att bedömningen av frågan
om ersättning från sjukförsäkringen
för avvänjning från tobaksbruk
borde anstå tills resultatet av 1961 års
sjukförsäkringsutrednings arbete förelåg.
Riksdagen antog som vi alla vet utskottets
förslag. Nu anser även statsrådet
att utredningen bör avvaktas.

Ja, herr talman, snart sagt alla frågor
är under utredning och utredningsarbetet
får inte föregripas. Jag beklagar
att så är fallet även beträffande detta
ärende. När utredningen kan bli klar
med sitt arbete har inte aviserats i årets
riksdagsberättelse. Man har därför anledning
att förmoda, att det kommer att
dröja innan något positivt förslag i den
av mig väckta frågan kan föreligga.
Emellertid hoppas jag att nämnda utredning
skall penetrera denna som jag
ser det ur hälsosynpunkt mycket viktiga
fråga.

Herr talman! Jag ber än en gång att få
tacka för svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet Kungl.
Majrts å bordet vilande propositioner:

nr 129, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., och

nr 130, angående höjning av postpaketportot
m. m.

§ 14

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
följande vid utskottets anmäl -

ningar jämlikt § 21 riksdagsstadgan fogade,
å bordet vilande framställningar,
nämligen

från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående ändrad lönegradsplacering
in. m. beträffande vissa befattningar i
riksgäldskontoret och vid riksdagens
ekonomibyrå,

från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående vissa lönegradsuppflyttningar,
samt

från Nordiska rådets svenska delegation
angående lönegradsplaceringen av
delegationens kanslichef.

§ 15

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 27,
statsutskottets utlåtanden nr 78—84, bevillningsutskottets
betänkande nr 29,
första lagutskottets utlåtanden nr 25
och 26, andra lagutskottets utlåtanden
nr 41 och 44, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 23 och 25 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 35—
37.

§ 16

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Gustafsson i Borås, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående principerna för prövningen
huruvida åtal skall äga rum vid vissa
brott mot tryckfrihetsförordningen, och

herr Engkvist till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
narkotikaproblemet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 17

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att konstitutionsutskottets
memorial nr 27, andra

Tisdagen den 11 maj 1965 Nr 23 25

Interpellation ang. åtgärder mot rättsförluster på grund av bristande kunskap om
sociala förmåner

lagutskottets utlåtanden nr 41 och nr
44, statsutskottets utlåtande nr 78 samt
bevillningsutskottets betänkande nr 29
i nu nämnd ordning skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 18

Interpellation ang. åtgärder mot rättsförluster
på grund av bristande kunskap
om sociala förmåner

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! I dagspressen redovisades
häromdagen ett fall, som nyligen avgjorts
i försäkringsdomstolen. Det rör
en av ledgångsreumatism svårt invalidiserad
kvinna, som fått avslag på en begäran
att retroaktivt erhålla det vårdtillägg
till folkpensionen som kan utgå
till svårt invalidiserade personer enligt
folkpensioneringslagen.

Det skulle leda för långt att här närmare
redogöra för ärendets handläggning.
Så mycket bör emellertid framhållas
att den svårt handikappade kvinnan
gått miste om flera års vårdtillägg därför
att hon icke känt till sina möjligheter
att erhålla sådant tillägg.

Det inträffade fallet illustrerar vilka
ekonomiska konsekvenser bristande
kännedom om gällande förmåner kan få
i form av uteblivet understöd för personer
som verkligen är i behov av sådant.
Det är enligt min mening av utomordentlig
vikt att de myndigheter, som
är satta att administrera de olika sociala
förmånerna, också är aktivt verksamma
för att sprida kännedom om dem.
Det är därför angeläget att åtgärder vidtages
från regeringens sida för att inskärpa
detta förhållande för de olika
myndigheterna, så att beklagliga rättsförluster
av ovan anfört slag så vitt
möjligt undvikes i framtiden.

Ifrågavarande fall aktualiserar också

frågan om inte den i 38 § 1 mom. folkpensioneringslagen
och i 16 kap. 5 §
lagen om allmän försäkring intagna bestämmelsen
om att pensionsförmåner
inte kan beviljas för längre tid tillhaka
än tre månader före ansökningsmånaden
på något sätt borde revideras.

Man skulle här kunna tänka sig en
undantagsregel av innebörd, att den som
gör sannolikt att han icke känt till en
honom tillkommande pensionsförmån
skall kunna erhålla denna från den tid
rätten förvärvats och icke blott för tre
månader från ansökan. Vår sociallagstiftnings
regler är svåröverskådliga och
invecklade för lekmannen och samhället
bör därför i fall av bristande information
om reglernas innebörd kunna visa
generositet, varför det måste anses som
otillfredsställande att tillämpa en så kort
»preskriptionstid» som tre månader.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder för att tillse att enskilda
personer icke genom bristande
kunskap går miste om sociala förmåner,
som de har rätt till?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 85, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66,

nr 86, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

nr 87, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1965/66 till Statens mentalsjukhus:
Avlöningar,

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovet för
försvarsstabens verksamhet under budgetåret
1965/66 jämte i ämnet väckta
motioner,

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

nr 89, i anledning av Kung]. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till investeringar i försvarets
fabriksfond in. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statskontoret m. m. och
statens datamaskinfond jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i visst fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsreglementen
in. m., jämte vissa motioner;
samt

bevillningsutskottets memorial nr 33,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 24 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 20

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivel -

se, nr 212, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
3 § barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97), dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 21

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 131, med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623),
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 22

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Wikner
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående handläggningen
av vissa ansökningar om uppförande
av industribyggnad.

‘ i. t t-)l> ni

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

'')

Onsdagen den 12 maj

Kl. 10.00

§ 1

I enlighet med därom den 5 innevarande
maj fattat beslut skulle kammaren
nu företaga val av dels tjugufyra
ledamöter i den nämnd, som enligt § 103
regeringsformen och § 69 riksdagsordningen
äger döma, huruvida högsta domstolens
och regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras
viktiga kall bibehållas, dels ock sex
suppleanter för ledamöterna i denna
nämnd; och anställdes först val av ledamöter
i nämnden.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn
på så många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
för valet av ledamöter avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Johansson, fru

Eriksson i Stockholm, fru

Antby

Löfqvist, fru
Eliasson i Sundborn
Eliasson i Moholm
Johanson i Västervik
Lundberg

Hamrin i Jönköping
Levin

Svensson i Vä
Cassel

Torbrink, fru

Gustafsson i Borås
Adamsson
Martinsson
Larsson i Hedenäset
Persson i Skänninge
Nilsson i Bästekille
Hamrin i Kalmar
Sandell, fröken
Persson i Tandö
Nilsson i Tvärålund
Kristensson, fru.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till ledamöter.

§ 2

Anställdes val av suppleanter för ledamöterna
i den i § 1 omförmälda nämnden.

Den av herr förste vice talmannen för
detta val avlämnade listan upptog under
partibeteckningen »Gemensam lista»
följande namn:

Blomkvist
Lindberg, fru
Larsson i Umeå
Mossberg
Larsson i Borrby
Heckscher.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till suppleanter.

§ 3

Meddelande ang. plena

Herr TALMANNEN yttrade:

Detta sammanträde kommer att fort -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

sättas på kvällen. Sammanträdet i morgon,
torsdag, som tar sin början kl.
14.00 och blir ett arbetsplenum, kommer
att avslutas omkring kl. 18.00. Såsom
tidigare meddelats kan det bli erforderligt
att anordna kvällsplenum
även på fredag, den 14 maj, då sammanträdet
planenligt börjar kl. 11.00.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 131, med förslag till
förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623).

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
memorial och utlåtanden nr
85—93 och bevillningsutskottets memorial
nr 33.

§ 6

Föredrogs den av fru Nettelbrandt
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder mot
rättsförluster på grund av bristande
kunskap om sociala förmåner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 27, angående granskning av
de i statsrådet förda protokollen.

Sedan vad utskottet i ingressen anfört
föredragits yttrade:

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Under de 25 år som jag
har deltagit i dechargearbetet har man
ofta från pressens sida fått höra att det -

ta är en form för kritik av regeringen
som är otidsenlig och kanske också
olämplig samt att den saknar varje betydelse.
En viss förändring inträffade
förra året då vi hade det bekanta Wennerström-ärendet
som ju vållade en
mycket livlig debatt, varvid konstitutionsutskottets
arbete blev utsatt för en
mycket ingående granskning utifrån.

När det gäller årets dechargememorial
skulle jag vilja framhålla att även
om man inte här behandlar saker som
får stora rubriker på löpsedlarna eller
som har något speciellt sensationellt intresse
är i alla fall detta omkring 170
sidor starka dokument ett mycket värdefullt
och väl genomarbetat aktstycke.

Jag skall säga ett par ord om de saker
som inte på något sätt vållat några
kontroverser inom utskottet. I slutet av
memorialet redovisas några utredningar
som utskottets utmärkta jurister har utfört.
Det gäller frågan om tillämpningen
av jordförvärvslagen och frågan om nådepraxis,
där som sagt utskottet självt
inte gör några uttalanden. Jag tror emellertid
att det är värdefullt för kammaren
att ta del öven av sådana undersökningar.

Mer och mer har utskottet kommit
ifrån det gamla anmärkningsförfarandet
som dock i huvudsak reglerar vårt
arbete och varom stadgas i regeringsformens
§§ 105, 106 och 107. Vi har i
stället under de senaste åren börjat tilllämpa
en praxis som också författningsutredningen
rekommenderade, nämligen
att låta granska de administrativa
åtgärderna, administrativ praxis, d. v. s.
en serie av åtgärder som ledamöterna
av regeringen har tillämpat men där vi
anser att praxis bör ändras. Jag tror
att det är riktigt att vi kommit in på
denna väg. Förutsättningen för ett tilllämpande
av det vi i dag kallar tillkännagivanden
är att det kan råda någorlunda
enighet inom utskottet i fråga
om dessa saker. Det får ju inte någon
som helst udd mot statsråden. Vi har
några sådana ärenden i årets decharge -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

memorial t. ex. frågan om återkrav av
utlägg för svenskar som befinner sig
utomlands och frågan om tillämpning
av bestämmelserna om bevakning av
det allmännas arv, där utskottet har varit
enigt och anser att en viss ändring
i praxis bör äga rum. Men det är naturligtvis
felaktigt när en tidning beträffande
praxis inom utrikesdepartementet
påstod att detta betyder en prickning
av vederbörande statsråd. Detta
har inte på något sätt varit utskottets
avsikt. Varken regeringspartiets eller
oppositionens ledamöter har önskat något
sådant.

Däremot föreligger vissa s. k. tillkännagivanden
där utskottets ledamöter har
kommit till olika resultat, varvid i själva
verket lotten har fått avgöra vad
som skulle bli utskottets mening. De
mest uppmärksammade av dessa fall har
varit frågan om statsministerns resa till
Marocko och vad som där tilldrog sig
samt frågan om abolitionen som ju tidigare
vållade en mycket lidelsefull debatt
här i landet. I dessa fall har vi
alltså kommit med tillkännagivanden,
men regeringspartiet och oppositionen
har olika sådana. Jag vill inte dölja att
jag anser att det i sådana fall, där det
rör sig inte om administrativ praxis utan
om enstaka åtgärder från enskilda statsråds
sida, är aninärkningsförfarandet
det riktiga och bör tillämpas. Ursprungligen
yrkade jag också, som en fullföljd
av denna tankegång, inom utskottet anmärkning
både mot justitieministern i
fråga om abolitionen och mot statsrådet
Ulla Lindström när det gällde den
marockanska resan och gåvan till Marocko,
men med hänsyn till styrkeförhållandena
inom utskottet och även till
vissa icke socialistiska ledamöters obenägenhet
att använda anmärkningsförfarandet
övergick jag — ehuru jag fann
det mindre tillfredsställande — till formen
tillkännagivande. Jag vill nämna
det i detta sammanhang, därför att det
är något inkonsekvent att i sådana frågor
komma med tillkännagivanden, som

Granskning av statsrådsprotokollen

ju här ter sig som anmärkningar, låt
vara i en mildare form.

Vad man har emot det gamla anmärkningsförfarandet
är ju dels att innehållet
i framför allt § 107 regeringsformen
är ganska ålderdomligt. Där talas om
»rikets sannskyldiga nytta», och man
anser att det är ett alltför hårt omdöme
och att tillämpandet av en anmärkning
måste betraktas som en prickning
av vederbörande statsråd, någon sorts
misstroendeförklaring mot honom. Jag
tycker inte att man behöver se saken
på det sättet. Även de mest framstående
ledamöter av regeringen har ju någon
gång varit föremål för anmärkning,
t. o. m. majoritetsanmärkning. Jag tänker
på anmärkningarna under kriget
mot dåvarande försvarsministern Sköld
för viss befattning med byggandet av
minkryssaren Älvsnabben och uppförandet
av en sopstation vid Hårsfjärden,
klara grundlagsbrott då han inte
hade begärt medel av riksdagen för
detta. Men att utskottet praktiskt taget
enades om dessa anmärkningar lämnade
ju inte kvar någon kritik av statsrådet
Per Edvin Sköld och hans långa
och i många avseenden hedrande politiska
gärning, utan innebar bara ett
fullföljande av dess kritikrätt utan att
det behövde betraktas som någon personlig
prickning.

Om vi tar de tre statsråd det här är
fråga om och där utskottet med lottens
hjälp stannat i olika uppfattningar —
det gäller statsrådet Kling, statsrådet
Ulla Lindström och statsrådet Rune Johansson
— skulle jag här vilja säga detsamma:
det gäller inte någon generell
kritik mot någon av dessa regeringsledamöter.

Statsrådet Klings långa ämbetsmannabana
ocli hans i många avseenden
förtjänstfulla lagstiftningsarbete är vi
beredda att lämna vårt erkännande åt,
och vad statsrådet fru Lindström beträffar,
så är det väl många gånger kanske
så att hennes söndagsbetraktelser
ocli andra tal är som porlande vatten -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

bäckar där även de törstigaste av kamelerna
i oppositionens långa ökentåg
känner en tillfredsställelse som inte
minskas av det faktum att vi vet att regeringspartiet
känner en motsvarande
oro inför dessa uttalanden. Men när det
är sagt, herr talman, vill jag också här
erkänna statsrådet Ulla Lindströms stora
sociala patos och medkänsla med
de människor, som har det besvärligt
både hemma och ute.

Vad till sist statsrådet Rune Johansson
beträffar, vill jag med översättningen
av den berömda latinska sentensen
säga: »Förvisso är han min vän, men
jag är större vän av sanningen», och
jag tror att det var nödvändigt för utskottsmajoriteten
att också här komma
med kritik — låt vara i mycket mild
form — när det gällde principerna för
kommunblockssammanslagning.

Det är nödvändigt att parlamentet utövar
kritik mot regeringen. Det är en
av dess väsentligaste uppgifter i en tid
då, efter parlamentarismens genomförande,
parlamentet många gånger har
fått en mera undanskymd roll i samhällsarbetet
och utövandet av statsmakten.
Kritiken mot de styrande är nödvändig
för att demokratien över hvuud
taget skall fungera. Konstitutionsutskottets
dechargegranskning är inte hela
kritiken av regeringen, men det är en
del av denna kritik, som jag betraktai
som omistlig och oumbärlig.

Jag är helt överens med utskottet
om att formerna för vårt arbete är
ålderdomliga. Ett av skälen för en författningsreform
är därför otvivelaktigt
att vi måste få en ny ordning när det
gäller utkrävande av det politiska ansvaret
för statsrådens handlingar. Vi
behöver ett dagordningsinstitut, vilket
vi i motsats till flertalet andra parlament
saknar. Dechargeförfarandet lämpar
sig inte för sådana aktioner mot
statsråden, och jag tror jag talar på
oppositionens vägnar, när jag ännu en
gång säger att vad vi avser med vår
kritik inte är vad man i dagligt tal

kallar för politisk kritik, ett värdeomdöme
om regeringen. Ett sådant omdöme
får anstå till andra debatter under
andra former och förhållanden.

Herr talman! Med dessa ord har jag
endast velat göra några kommentarer
till det dechargememorial som vi i
dag behandlar.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr von Friesen pekade
på att årets dechargememorial är
omfångsrikt. Det är inte mindre än 170
sidor som presenteras för kammarens
ärade ledamöter. Jag vill emellertid liksom
han fästa uppmärksamheten på att
det inte i något fall förekommer prickning
av ett statsråd. Utskottet har inte
funnit anledning att åberopa vare sig
§ 106 eller § 107 regeringsformen.

I konstitutionsutskottets memorial redovisas
tre ärenden där det framställs
yrkanden enligt § 107 regeringsformen,
men dessa har avstyrkts av utskottets
majoritet, och de föreliggande reservationerna
har endast vunnit stöd av
högst fem, i något fall bara tre, av utskottets
20 ledamöter. Utskottet redovisar
i memorialet inte mindre än 11
ärenden som varit föremål för granskning.
I fem av dessa föreligger en enhällig
skrivning, där utskottet gör uttalanden
utan åberopande av § 107 regeringsformen,
s. k. tillkännagivanden
i vilka något klander icke riktas mot
statsråden.

Jag skall nu inte ta upp någon debatt
i sakfrågorna utan vill endast ge uttryck
för utskottets önskemål att förevarande
frågor uppmärksammas och
omprövas, om så erfordras. I ett fall
har sådan omprövning redan skett, och
i ett annat fall anmäles att utskottet
självt kommer att ta upp frågan till
övervägande. Jag återkommer till detta
under särskild punkt i förhandlingarna
i dag.

Det föreligger som sagt tre tillkännagivanden,
som har tillkommit med lottens
hjälp, och det ger mig anledning

Onsdagen den 12 mai 1965 fm.

Nr 23

säga någonting om formerna för utskottets
dechargearbete. I stort sett delar
jag där de synpunkter som herr von
Friesen framförde. Alla är vi väl ense
om att de arbetsformerna bör ses över.
Därvid bör man söka sig fram till sådana
former och uttryckssätt, som inte
leder till missförstånd om vad utskottets
majoritet har avsett med det uttalande
utskottet gjort i en viss fråga,
utan klart anger när det är fråga om
en prickning av ett statsråd och när
det bara är ett uttalande med påpekande
av vissa förhållanden utan utkrävande
av ansvar av vederbörande statsråd.
Ett sådant påpekande är tillkännagivandet,
vilket icke innebär något klander
mot ett statsråd. Men ändå har det
fått sådan klang, inte minst i pressen.

Utskottet har under årens lopp försökt
att finna formuleringar för sina
uttalanden utan åberopande av § 107
regeringsformen, men vi kan nog konstatera
att utskottet hittills har misslyckats.
Detta är anledningen till att
det varit så svårt för utskottets borgerliga
hälft och socialdemokraterna
att skriva ihop sig — som man säger
— även i frågor där det skulle kunna
tänkas att möjligheter förelegat för ett
enigt utskottsutlåtande. Så har nu skett
i årets memorial beträffande fem ärenden,
med alla de risker som detta ändå
innebär för missförstånd.

Beträffande de tillkännagivanden som
tillkommit med lottens hjälp kan delade
meningar givetvis finnas om deras
innebörd. När herr von Friesen säger
att han i första omgången yrkade anmärkning
mot statsråden i dessa ärenden,
så kan jag förstå att han valde
den vägen. Även om herr von Friesen
senare i sitt anförande talade om statsrådens
förtjänster, finns det ändå anledning
att se dessa tillkännagivanden
i belysning av vad herr von Friesen tidigare
anförde, och man har också
anledning se reservationerna från socialdemokraternas
sida i denna belysning.

Granskning av statsrådsprotokollen

Jag skall emellertid inte nu ta upp
någon sakdebatt om detta. Det får vi
återkomma till. Jag vill bara understryka
angelägenheten av att vi får
en entydig terminologi, där ingen oklarhet
råder om vad utskottet avser med
ett tillkännagivande. Om den vägen
inte är framkomlig, får vi överväga
andra former för klara uttalanden och
ställningstaganden från utskottets sida.
Detta säger jag inte minst med tanke
på vad som förekommit i pressen. Herr
von Friesen sade att utskottets memorial
inte hade föranlett några stora
tidningsrubriker. Jag kan inte hålla
med honom riktigt på den punkten.
Ty även en ur utskottets synpunkt så
enkel och inte särskilt betydelsefull sak
som en ingressanmälan har ju blivit
föremål för mycket stor uppmärksamhet,
i varje fall i en tidning här i Stockholm.
Det gällde en ingressanmälan
om sekretess för statsrådsprotokollet.
Under braskande rubriker har utskottets
påpekande, att det är angeläget att
sekretessbesluten fattas efter en verklig
prövning av sekretessbehovet i varje
enskilt fall, presenterats som om
man nära nog krävde statsrådets huvud
på ett fat. Sådana rubriker som att
»riksdagen slår till mot Torsten Nilsson»
står icke i någon som helst proportion
till vad utskottet här har anfört.
Det är här fråga om en ingressanmälan
av precis samma statsrättsliga
innebörd och betydelse som utskottets
påpekande om det angelägna i att statsrådsprotokollen
färdigställs utan dröjsmål
för utskottets behandling. Det är
här fråga om utskottets eget arbetsmaterial,
och påpekandena avser själva det
protokollsmaterial, som utgör grundvalen
för utskottets granskning, och det
är naturligt att utskottet också uttalar
önskemål om detta. Mera sensationellt
är det inte, och det är ej heller från
utskottets sida avsett att vara det.

Slutligen har utskottet, som herr von
Friesen påpekar, under avdelning D
redovisat tre ärenden som varit före -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

mål för dess granskning men som icke
föranlett något utskottets uttalande. Jag
vill i likhet med honom understryka att
man här liar tagit ad notam de önskemål,
som framförts av författningsutredningen
om att konstitutionsutskottet
så att säga sakgranskar praxis och prövar
sådana ting i sin behandling av
regeringsärendena.

Det har också på dessa områden i
årets memorial gjorts mycket omfattande
utredningar, som nu framläggs för
riksdagen. I två av dessa har utskottets
ledamöter varit helt ense om att det
inte finns anledning till erinran, nämligen
beträffande nådepraxis och beträffande
jordförvärvslagarna. När det
gäller undersökningen rörande statssekreterarnas
bisysslor har sju av utskottets
ledamöter velat ha ett tillkännagivande,
medan utskottets majoritet ej
ansett att någonting framkommit som
föranleder ett sådant uttalande.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag att utskottets ingress lägges
till handlingarna.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Fastän jag inte är medlem
av konstitutionsutskottet skulle jag
ändå vilja be om herr talmannens medgivande
att knyta några principiella
reflexioner till själva dechargeförfarandet
i anslutning till denna ingress.

Dechargeförfarandet och konstitutionsutskottets
granskning har från början
avsetts att vara någonting helt annat
än vad det har blivit. När bestämmelserna
i de här berörda paragraferna,
105, 106 och 107, inflöt i grundlagen
1809, var det uppenbart att man tänkte
sig att få en möjlighet till en mer eller
mindre politisk granskning — vid sidan
av den rättsliga -— av regeringens
verksamhet.

I verkligheten utvecklade det sig inte
så. Man fann att dechargeförfarandet
inte med fördel kunde användas på
detta sätt — man kunde inte användr

det som ett »dagordningsinstitut», sou.
det moderna uttrycket lyder. Det hai
i handläggningen av dechargefrågorna
utbildat sig en mycket fast praxis, som
delvis har direkt stöd i grundlagens
ordalydelse, delvis är något överraskande
med hänsyn till denna ordalydelse
men som ändå kommit att ingå i vår
levande författning.

Man skiljer här mellan riksrättsåtal,
vilket inte har förekommit på mer än
100 år fastän det på sin tid ägde rum
då och då, anmärkningar, som herr von
Friesen talade ingående om, och tillkännagivanden,
vilkas syfte inte skall
vara politiskt, inte skall vara att komma
åt vare sig regeringen eller något
särskilt statsråd utan endast avse att
fästa uppmärksamheten på vissa förfaringssätt
som utskottet kan finna vara
värda uppmärksamhet.

Beträffande konsekvenserna av åtgärderna
är det ju endast anmärkningarna
som normalt kan föranleda någon åtgärd.
En anmärkning kan i och för sig
föranleda en skrivelse till Kungl. Maj :t
med begäran att vederbörande statsråd
skall entledigas. Men det är intressant
att konstatera att detta aldrig har
förekommit en enda gång. År 1848 var
det nära att en sådan .skrivelse kom till
stånd, men inte ens då blev det av, och
därefter har det tillvägagångssättet helt
och hållet fallit ur bruk.

I stället började man så småningom
tillämpa en annan metod, nämligen att
andra kammaren kunde uttala gillande
eller ogillande av en anmärkning och
därmed i en mildare form än skrivelse
till Kungl. Maj:t antyda eller uttala en
mening om vederbörande statsråd och
hans sätt att handlägga frågor. Sådana
åtgärder — gillande eller ogillande av
anmärkningar — förekom inte så sällan
i början av detta århundrade och har i
något fall fått politiska konsekvenser,
men man skall komma ihåg att det inte
alltid var så. Det förekom t. o. m. att en
anmärkning mot ett statsråd lades med
gillande till handlingarna utan att det

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

ansågs ha någon parlamentarisk innebörd.

Däremot bär det på mer än 60 år
inte inträffat att kammaren har gjort
något liknande uttalande med anledning
av en reservation. Jag trodde faktiskt
att det över huvud taget inte hade skett.
Men när jag närmare började forska
i frågorna, fann jag att det senast år
1903 gjordes ett sådant opinionsuttalande
med anledning av en reservation.
Sedan dess har det alltså inte inträffat.
Jag tror att man också därvidlag kan
säga att det nu föreligger en fast praxis,
som närmar sig konstitutionell sedvanerätt,
att ingenting annat än majoritetsanmärkningar
föranleder opinionsyttringar
från andra kammarens sida. Första
kammaren hade ju en annan praxis
än vår kammare. På den punkten inträdde
förra året en omsvängning. Vi
i andra kammaren har väl som kammarledamöter
inte någon anledning att protestera
mot att första kammaren nu efter
något århundrade har kommit över till
samma praxis som har tillämpats hos
oss, även om själva tillvägagångssättet
förra året var en smula överraskande.

Förfarandet är onekligen tungrott,
och det är uppenbart att det inte tjänar
det syfte som man avsåg när dessa paragrafer
ursprungligen infördes i grundlagen.
Men samtidigt är det så att vi har
kommit fram till en bestämd praxis för
decliargeförfarandet, en praxis som såvitt
jag förstår är ett av de drag som
skapar fasthet och en viss säkerhet i
själva det konstitutionella förfaringssättet.

Nu ryktas det att man har för avsikt
att införa en ny förändring i tillvägagångssättet,
och jag skulle vilja fråga
om det är riktigt att man i dag ämnar
ta upp frågan om att anställa omröstning
icke blott om anmärkningar — sådana
finns ju inga — utan även om tillkännagivanden,
en omröstning som då
skulle komma alt gä mer eller mindre
efter partipolitiska linjer. — .lag kanske
skulle bo herr talmannen om ursäkt

Granskning av statsrådsprotokollen

för att jag återger ett rykte, men ryktet
har så pass stor spridning att det kan
vara av värde att från första början få
det bekräftat eller avvisat. Jag vill därför
fråga herr Adamsson, som på denna
punkt talar för den socialdemokratiska
utskottshalvan, om det är riktigt att man
från socialdemokratisk sida har för avsikt
att i dag gå in för en helt ny praxis
när det gäller handläggningen av tillkännagivandena.
Om man gör det innebär
det ju en avgörande förändring i
själva dechargeförfarandet.

lag erkänner villigt att det kan vara
anledning att reformera dechargeförfarandet.
Jag tror att det finns möjligheter
att åstadkomma förbättringar —
den viktigaste förbättringen, som inte
kräver någon åtgärd från kamrarnas
sida, vore att statsråden infinner sig i
kammaren under dechargeärendenas
handläggning och själva tar upp till diskussion
de frågor som berör deras handlingssätt.
Vare sig det är ärenden som
har tagits upp i reservation eller ärenden
som har tagits upp av majoriteten,
vare sig det är fråga om anmärkningar
eller tillkännagivanden, så skulle dechargeförfarandet
otvivelaktigt få en
mera väsentlig innebörd, om det på detta
sätt bleve en dialog mellan regeringens
och riksdagens företrädare.

Detta tror jag alltså är den viktigaste
förändring som skulle komma till stånd.
Men jag vill inte alls utesluta möjligheten
att man också i andra hänseenden
kan ha anledning att genomföra reformer
av dechargeförfarandet. Det bör
emellertid då enligt min uppfattning
ske med ordentlig eftertanke och på ett
sådant sätt, att fastställandet av de nya
formerna såvitt möjligt sker under samverkan
och största möjliga grad av enighet
mellan de olika partierna i riksdagen,
så att alltså den misstanken aldrig
kan uppkomma, att något parti ändrar
formerna för dechargeförfarandet för
att därigenom åstadkomma en partipolitisk
vinst. Det skulle nämligen vara
riskabelt med tunke på själva fastheten

2 — Andra kammarens protokoll 19C>.r>. Nr 2.‘l

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

och tillförlitligheten i granskningsarbetet.

Det är viktigt att vi får klarhet på
denna punkt — det är viktigt att herr
Adamsson eller någon annan representant
för den socialdemokratiska utskottshalvan
i god tid talar om, hur man
ämnar förfara i detta fall. Jag vill gärna
säga — och detta i anslutning till herr
von Friesens yttrande -—- att om här
skulle komma att anordnas partipolitiskt
färgade voteringar om tillkännagivanden
i konstitutionsutskottets dechargememorial,
så har själva syftet med tillvägagångssättet
fullkomligt fallit bort.
Meningen med att använda tillkännagivanden
i stället för anmärkningar är ju
nämligen att kunna få till stånd en diskussion
som icke är partipolitiskt bunden,
att konstitutionsutskottet skall
kunna göra uttalanden om administrativ
praxis eller andra förhållanden utan
att detta skall behöva anses ha en partipolitisk
innebörd. Det vore riskabelt
att även härvidlag övergå till att anordna
voteringar efter partilinjer. Vi måste
väl ändå se till att konstitutionsutskottet
inte berövas de sista resterna av den
självständighet gentemot regeringen
som man ursprungligen var så angelägen
att utskottet skulle ha.

Jag har velat ta upp denna fråga för
att vi skall få diskutera den från principiella
utgångspunkter. För min del
tycker jag alltså att det skulle vara oriktigt
både att ändra på den praxis, enligt
vilken man inte anordnar voteringar
om anmärkningar som har framförts reservationsvis,
och den praxis enligt vilken
man inte anordnar voteringar om
tillkännagivanden. I båda fallen tycker
jag det kan finnas skäl att för närvarande
hålla fast vid det tillvägagångssätt
som har vunnit hävd, och detta så
mycket mera som vi i olika sammanhang
får anledning att återkomma till frågan
om en reform av dechargeförfarandet,
i sista hand i samband med författningsreformen.
Författningsutredningen
har ju framlagt flera förslag i

ärendet. Men naturligtvis kan man tänka
sig, om författningsreformen drar ut
på tiden, att konstitutionsutskottet tar
upp principfrågan och för riksdagen
framlägger uttalanden om hur man skall
gå till väga vid en kommande dechargebehandling.
I varje fall tror jag det vore
olyckligt om man i en hastig vändning
och utan särskilda förberedelser gjorde
någonting som skulle helt ändra karaktären
av vårt tillvägagångssätt i frågor
av denna typ.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än det som redan framställts, alltså
att ingressen måtte läggas till handlingarna.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag kan på väsentliga
punkter dela den uppfattning, som herr
Heckscher framfört. Jag tycker att det
är synnerligen angeläget att det i konstitution
sutskottiet skapas former för
bevarande av utskottets självständighet
och möjligheter att arbeta utan partipolitisk
bundenhet. Jag delar vidare
herr Heckschers mening i fråga om
innebörden av ett tillkännagivande. Ett
sådant bör inte vara partipolitiskt bundet.
Detta betyder givetvis också enligt
min bedömning att man vid skrivningen
måste vara öppen för överläggningar
beträffande formuleringarna, eftersom
tillkännagivandenas innebörd
ändå är en fråga om skrivningen.

Herr Heckscher ställde en direkt fråga,
huruvida det kommer att ställas något
yrkande i samband med de nu föreliggande
tillkännagivandena. Jag vill
på den ställda frågan svara, att detta
kommer att göras i ett alldeles bestämt
ärende, nämligen frågan om abolition.

Därvidlag vill jag göra kammaren
uppmärksam på vad jag tidigare sade
i anledning av vad herr von Friesen
yttrade i sitt anförande. Jag påpekade
att det bakom detta tillkännagivande,
tillskapat med lottens hjälp, ursprungligen
icke bara från herr von Friesens

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

sida utan även från annat håll låg
den klart uttalade meningen, att det
egentligen i detta fall skulle vara fråga
om en anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen.
Det är riktigt att man sedermera
ändrat denna sin uppfattning
för att skapa en uppslutning kring ett
tillkännagivande. Jag avser visserligen
icke att gå in på utskottets interna behandling
av denna fråga men vill ändå,
herr Heckscher, ha sagt att det innan
denna lottning anställdes förelåg en
skrivning från socialdemokratiskt håll
i syfte att skapa en kompromiss, som
emellertid blev tillbakavisad. Det är
detta som är anledningen till vårt handlingssätt.

Jag tycker liksom herr Heckscher
att man borde ha hållit fast vid uppfattningen
att tillkännagivanden inte
skall vara partipolitiskt färgade. Men
tyvärr har motsatsen här blivit fallet.
Jag vill i det föreliggande ärendet påpeka
att slutklämmen i tillkännagivandet
är fullt identiskt i bägge skrivningarna.

Jag skall inte nu föregripa den debatt
som kommer att föras utan vill
för tillfället nöja mig med detta uttalande
i anledning av den ställda frågan.

Herr HECKSCHER (li):

Herr talman! Jag har så mycket
mindre anledning än herr Adamsson
att gå in på utskottets interna angelägenheter,
som jag inte tillhör utskottet.
Jag kan därför inte bedöma frågan annat
än mot bakgrunden av hur den ser
ut för dem som betraktar den utifrån.

Läget är helt enkelt att man eftersom
den socialdemokratiska utskottshalvan
med lottens hjälp berövats möjligheten
att fastställa formuleringen av tillkännagivandet,
vill ändra hela praxis i dechargeförfarandet.
Det kan inte hjälpas
att detta för mig ter sig som ett
synnerligen egendomligt handlingssätt.
Dels innebär det såvitt jag kan förstå
ett uttryck för ett ovanligt känsligt

Granskning av statsrådsprotokollen

och dåligt humör. Får man inte precis
som man vill slår man spelet över ända
och går över till en helt annan teknik
än den som har använts tidigare. Dels
har uppenbarligen ofelbarhetsdogmen
när det gäller våra statsråd utsträckts
till att numera inte bara innefatta att
de är landets och världens bästa tänkbara
chefer för de ifrågavarande departementen,
utan dessutom att var
och en av deras handlingar är så helig,
att man mot dem inte får ens andas
någon kritik.

Jag tycker att det vore olyckligt, om
konstitutionsutskottets socialdemokratiska
del skulle börja handlägga dechargefrågorna
på detta sätt. Det kommer
faktiskt inte att öka vare sig utskottets
eller riksdagens anseende. Man har fortfarande
på sina håll i landet den tron,
att det finns möjlighet för riksdagen
och dess utskott att ibland visa en viss
självständighet gentemot regeringen.
Det tillvägagångssätt, som man nu beslutat
sig för att begagna med avseende
på ett av dessa tillkännagivanden,
kommer ytterligare att underbygga den
uppfattningen, att riksdagen inte har
någon självständighet, i varje fall att
riksdagens socialdemokratiska ledamöter
är helt osjälvständiga i förhållande
till regeringen. Jag och herr Adamsson
vet att det föreligger en viss självständighet;
vilken karaktär denna har skall
vi inte nu diskutera. Det förfaringssätt
som man nu tillgriper kommer dock
otvivelaktigt att i detta hänseende skapa
föreställningen om en absolut lydaktig
och osjälvständig majoritet. Varken
riksdagen, konstitutionsutskottet
eller det socialdemokratiska partiet har
någon glädje av att en sådan föreställning
sprids.

Herr förste vice talmannen von
FUIESEN (fp):

Herr talman! I likhet med herr Heckscher
vill jag uttala mitt beklagande
över den socialdemokratiska gruppens
beslut att stiilla frågan om abolition

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

under votering. Vad som hände i utskottet
var följande.

Jag ställde preliminärt anmärkningsyrkande,
som inte kunde vinna majoritet
i utskottet. Jag vill gärna säga, att
det var centerpartiets ledamöter i utskottet
som inte ville begagna sig av
anmärkningsförfarandet. Det hade sålunda
blivit en reservationsanmärkning.
I det läget försökte jag och mina
meningsfränder att få till stånd ett tillkännagivande,
varmed vi avsåg att
åstadkomma en samordnad skrivning,
en skrivning gemensam för oppositionen
och regeringspartiet. Jag hyste vissa
förhoppningar att det skulle lyckas
att få till stånd en sådan skrivning,
men det visade sig att det skrivningsförslag
som presenterades från socialdemokratiskt
håll var så pass utvattnat
och intetsägande, att ingen inom oppositionen
kunde gå med på det.

För att nå största möjliga enighet
beslöt vi oss därför att hålla fast vid
tillkännagivandeformen. Men en uttrycklig
förutsättning för mitt ställningstagande
var att man inte skulle
införa en alldeles ny praxis och åstadkomma
voteringar av rent missnöje
med att lotten vid detta tillfälle inte
hade gynnat regeringspartiet.

Jag har de bästa erfarenheter, herr
talman, av arbetet i konstitutionsutskottet,
även om meningsbrytningarna
många gånger är ganska stora. Både
under den nuvarande och under den
förre ordföranden har arbetet bedrivits
på ett sätt som ur arbetssynpunkt
ter sig mycket tillfredsställande. Om
man nu begär votering i denna fråga
förstör man, som herr Heckscher också
sade, möjligheterna till ett samarbete
inom utskottet, och det är att beklaga.
Vi kommer nämligen, som alla vet, att
under en följd av år få räkna med de
nuvarande, ålderdomliga bestämmelserna
för vårt dechargearbete, och det
är ju ingenting att göra åt.

Jag skall självfallet inte föregripa
abolitionsdebatten — den kommer ju

att föras vid ett senare tillfälle — men
jag vill säga att om socialdemokraterna
vidhåller sitt krav på en omröstning
i frågan, vilket jag i så fall beklagar,
så kommer jag inte att ställa något
motyrkande, och jag överväger att avstå
från att delta i omröstningen. Om
mina meningsfränder delar den uppfattningen
— vilket jag inte har en
aning om; jag har nämligen inte tagit
upp saken med dem —- så skulle voteringen
bara ge till resultat en närvaroförteckning
över socialdemokratiska
ledamöter, och vad man skulle ha för
glädje av den förstår jag inte.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Enligt mina bedömanden
är det i och för sig ganska meningslöst
att just nu diskutera denna fråga
utan att gå in på sakfrågan. Huruvida
vårt ställningstagande i sakfrågan är
berättigat eller ej kan kammarens ledamöter
bedöma först sedan vi haft en
sakdebatt. När jag ändå lät meddela
vår avsikt på denna punkt var det i anledning
av en av herr Heckscher direkt
ställd fråga, som jag tyckte att man
ändå i ärlighetens namn borde lämna
ett klart och otvetvdligt svar på, och
det är vad jag har gjort i denna sak.

Det resonemang herr Heckscher tog
upp tycker jag kanhända att vi skall
spara tills vi kommer till den punkten;
man kan nämligen diskutera vilka det
var som inte fick som de ville.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag är fortfarande överraskad
över att man på så lösa grunder
som det här är fråga om har velat ändra
själva tillvägagångssättet. Jag kan ju
inte bedöma vad som har skett inom
utskottet, och jag skall därför inte ge
mig in på den diskussion som herr von
Friesen har tagit upp. Herr von Friescns
redogörelse förefaller mig mycket plausibel,
men herr Adamsson har kanske
rätt i att det blir lättare att diskutera

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

den saken när man kommer till ifrågavarande
ärende.

Vad jag talar om är själva förfarandet.
Vad som alltså nu tydligen kommer att
ske är att man plötsligt utan föregående
varning och utan någon överläggning
ändrar tillvägagångssättet i dechargebehandlingen.
Man inför en ny metod
som aldrig tidigare har begagnats, en
metod vars grundlagsenlighet man inte
har prövat. .lag vill inte påstå att den
är grundlagsstridig, jag vill inte resa
några anspråk på att talmannen skall
vägra proposition på de yrkanden som
här kan framställas. Men det kunde kanske
ändå ha funnits skäl att föra en diskussion
om i vad mån det över huvud taget
kan anses överensstämma med § 90
regeringsformen att man ställer yrkanden
i anslutning till ett sådant här tillkännagivande.
Införandet av ett nytt
förfaringssätt i själva dechargen har
dessutom en politisk innebörd. Jag måste
säga att om jag skulle tänka mig någon
förbättring av dechargeförfarandet,
någon förbättring som jag tror skulle
kunna vara av verkligt värde och som
inte skulle ge anledning till några sådana
här tvivelsmål, bl. a. därför att det inte
skulle vara någon absolut nyhet, så
skulle det vara att statsråden deltog i
debatten om både reservationsanmärkningar
och tillkännagivanden. Jag hoppas
att ingen tar illa upp om jag säger
att jag tycker att det vore bra om statsråden
själva i detta fall yttrade sig från
regeringsbänken i stället för att stå vid
örat på konstitutionsutskottets ledamöter.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Eftersom centerpartiets
ståndpunktstagande i konstitutionsutskottet
åberopats i debatten och eftersom
detta ståndpunktstagande viil var
orsaken till alt konstitutionsutskottets
reaktion fått denna mera modesta form,
anser jag mig böra säga att också vi
beklagar att man på socialdemokratiskt
håll ämnar begära omröstning i aboli -

Granskning av statsrådsprotokollen

tionsfrågan. Skulle det bli en omröstning,
kommer jag för min del att avstå från
att rösta, och efter vad jag hört tror jag
att mina partikamrater kommer att göra
detsamma.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Efter de principiella
reflexioner som gjorts av herrar von
Friesen och Heckscher finns egentligen
ingenting att tillägga på denna punkt.
Jag vill bara understryka att det borde
vara ett gemensamt demokratiskt intresse
för oss alla i denna kammare att
försöka bevara eller åstadkomma sådana
metoder för konstitutionsutskottets
granskning som gör det möjligt för utskottet
att fullgöra sina uppgifter utan
att hindras av att regeringspartiets ledamöter
i den ena frågan efter den andra
med hänsyn till partiprestigen genom
omröstning ser till att ingenting sägs
av utskottet som innebär kritik.

Skulle det verkligen vara så att det
socialdemokratiska partiet vill omintetgöra
en praxis, som man hoppats skulle
befästas och som innebär att utskottet
kan göra en kritisk granskning utan att
detta betraktas som någon central politisk
anmärkning, anser jag detta vara
utomordentligt beklagligt. Även herrar
von Friesen och Heckscher var inne
på den saken. Konstitutionsutskottet
möter i alla fall i vissa situationer tillräckligt
med svårigheter i sitt arbete.
Om man nu ytterligare skulle försämra
konstitutionsutskottets arbetsmöjligheter
genom en partipolitisering av situationer,
där man trott att konstitutionsutskottet
skulle kunna arbeta mer eller
mindre som en objektiv granskningsmyndighet,
innebär detta ett steg tillbaka
på ett område, där reformarbetet
i stället borde inriktas på att åstadkomma
bättre metoder och ökade möjligheter
för eu objektiv granskning. Om
socialdemokraterna i kammaren tvingar
fram en omröstning, trots att denna
sak inte förberetts och trots att man
inte gjort några försök att åstadkomma

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

ett samförstånd mellan partierna om
konstitutionsutskottets arbetsmetoder,
kommer jag därför i likhet med herr
von Friesen att — låt oss säga att det
är en stillsam protest mot detta förfaringssätt
— avstå från att delta i omröstningen.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Till undvikande av
missförstånd vill jag bara säga, att jag
i likhet med herrar Wahlund, von Friesen
och Ohlin kommer att avstå från
att delta i omröstningen, därest någon
fråga om uttalande vid tillkännagivande
skulle komma att ställas under votering.

Efter härmed slutad överläggning lädes
vad utskottet i ingressen anfört till
handlingarna.

Utskottets i avdelning A gjorda anmälan,
att utskottet inte funnit anledning
att tillämpa § 106 regeringsformen, lädes
till handlingarna.

Härefter föredrogs utskottets i avdelning
B gjorda anmälan, att utskottet inte
funnit anledning att framställa någon
anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen;
och yttrade därvid:

Punkten 1

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Skall brott mot landets
lagar beivras eller skall de inte beivras?
Frågan, som dess värre inte kan
betraktas som uteslutande retorisk,
tvingar sig fram i ett sammanhang vilket
— som jag ser det — måste betecknas
som ytterst uppseendeväckande.
Jag skall omedelbart förklara varför.

En minoritet i konstitutionsutskottet
har ansett att statsrådet och chefen för
justitiedepartementet underlåtit att ingripa
i ett visst fall, där ett ingripande
enligt såväl lagens bokstav som dess
andemening varit uppenbart påkallat.

Saken är alltså utomordentligt allvarlig Vad

som avses är fallet Salarna
eller närmare bestämt statsrådets vägran
att föranstalta om tryckfrihetsåtal
mot den veterligt enda tidning här i landet
som funnit för gott att in extenso
återge just det avsnitt i romanen Midsommardansen,
som i författarens hemland,
Finland, föranlett åtal för hädelse.
En ledamot av denna kammare, herr
Dickson, fann sig böra rikta en anmälan
till konstitutionsutskottet i saken,
då han för sin del ansåg att det här förelåg
anledning till anmärkning jämlikt
regeringsformens § 107. Det är således
handläggningen i konstitutionsutskottet
av denna anmälan som nu redovisas
i avdelning B, punkt 1 i det föreliggande
memorialet.

Jag skall nu be att få göra en personlig
deklaration. Jag vill gärna för kammaren
omvittna att jag anser att saken
i sig, ämnets natur eller hur man vill
uttrycka det, är sådan, att man upplevt
det som utomordentligt nedstämmande,
för att inte säga direkt plågsamt,
att konfronteras med detta ärende,
och frågan är, om det i detta hänseende
egentligen finns mer än en mening
i utskottet. Jag tror det knappast;
alla kände sig förmodligen mer eller
mindre illa berörda.

Först och främst tvingas man att rent
allmänt reflektera över de faktorer —
psykologiska eller andra — som kan
driva en människa dithän, att alla hämningar,
alla normala hänsyn och alla i
ett kultursamhälle — som man inbillade
sig — självklara och allmänt accepterade
anständighetsbegrepp kastas
över bord. Men i den problematiken
skall jag kanske inte fördjupa mig
just nu.

Vad som är väsentligt att omedelbart
stryka under är, att det vi i utskottet
haft att begrunda och ta ställning till
givetvis varit den rent juridiska, konstitutionella
sidan, alltså frågan om huruvida
justitieministern i denna sak

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

fullgjort sina iimbetsåligganden eller
inte.

Mina medreservanter och jag har alltså
vid den prövningen kommit till slutsatsen,
att det påtalade fallet är just så
otvetydigt, innebär just ett så kvalificerat
och flagrant överträdande av gällande
rättsregler, att om lagen alls skall
tillämpas, måste den tillämpas just i
en situation som denna.

Jag kan nämligen inte förstå, herr talman,
att man i tryckt skrift kan komma
längre i skymfandet av heliga ting än
vad det här är fråga om. Kristendomens
centralgestalt, det namn som i vårt land
och världen över är föremål för miljoner
och åter miljoner människors tro
och tillbedjan, det namn, med vilket
hela vår västerländska kultur i grunden
står och faller och i kraft av vilket
en levande kyrka, en levande församling
ur snart sagt alla folkslag och
tungomål spirat upp och vuxit sig stark
runt hela vår jord, det namnet dras alltså
— i en skrift som av justitieministern
lämnas opåtalad — ned i smutsen,
placeras in i ett även från rent mänsklig
synpunkt sett vanäran de sexuellt förhållande.
Såvitt jag förstår, är det verkligen
här fråga om ett framställningssätt,
som till alla delar svarar just mot
de kriterier i fråga om straffbarhet, som
svensk lag ställer upp. I tryckfrihetsförordningens
kapitel 7, § 4 betecknas
nämligen uttryckligen som otillåtet varje
yttrande som innefattar »skymfande
av sådant som av svenska kyrkan eller
annat, här i riket verksamt trossamfund
hålles heligt». Denna punkt har, som
alla här i kammaren väl har sig bekant,
en direkt motsvarighet i brottsbalkens
stadgande om trosfrid. Detta sistnämnda
inom parentes sagt i mitt tycke ett
utomordentligt expressivt och — vågar
jag säga gammaldags — meningsfullt
ord.

Herr talman! För egen del är jag —
om nu detta alls skall behövas framhållas
av eu som på grund av sin dagliga
gärning som tidningsman har kan -

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

ske alldeles speciell anledning att tala
om omistlighet i samband med vår
grundlagsfästa tryckfrihet — alltså djupt
medveten om vad denna betyder för ett
fritt meningsutbyte och för säkerställandet
av en allsidig upplysning, för
att nu begagna ordalydelsen i tryckfrihetsförordningens
1 kap. 1 §.

Jag är också fullt medveten om att
den som är ålagd att döma över missbruk
eller eljest att vaka över lagbudens
efterlevnad, har skyldighet att göra
detta under — som bestämmelserna säger
— aktgivande på att tryckfriheten
utgör grundvalen för ett fritt samhällsskick,
att det gäller att mera se till syftet
än till framställningssättet samt att
i tveksamma fall hellre fria än fälla.

Allt detta har vi som inte kunnat undgå
att ställa justitieministern till ansvar,
oss väl bekant. På den punkten behöver
vi således inte särskilt upplysas.
Men vi har också av övertygelse och
jag vill säga inte utan indignation sagt
oss, att ett ingripande från justitieministerns
sida i det här diskuterade, konkreta
fallet borde varit självklart just
med hänsyn till de krav tryckfrihetsförordningen
uppställer i fråga om rätt
efterlevnad.

Nu hör till saken att den finländske
hädaren under processen i sitt hemland
öppet vidgått, att uppsåtet varit
just att häda och såra, att skymfa och
kränka. Men därmed har också så eftertryckligt
och så auktoritativt som
gärna är tänkbart, blivit fastslaget, att
inte bara framställningssättet utan även
syftet står i strid även med gällande
svensk lag.

Nu invänder man kanske, att detta
öppna erkännande kom efter det att
justitieminister Kling hade att ta ställning
till den här föreliggande åtalsfrågan.
Ja, det är riktigt. Tidsmässigt förhåller
det sig obestridligen så. Men såvitt
jag förstår, fritar inte detta statsrådet
från ansvar. Detta att författaren
Öppet vidgått hädelseuppsåtet, styrker
ju endast tesen att justitieministern

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

vid det aktuella tillfället gjort en svår
felbedömning, alltså gjort sig skyldig
till just det vi i vår reservationsanmärkning
velat påtala och för riksdagen
tillkännage.

Men det finns, herr talman, ytterligare
en del att säga i denna sällsynt beklämmande
affär, något som särskilt
skall observeras. Och det är att vad utskottet
vid sin granskning haft att ta
ställning till — jag betonar det ännu
en gång — har inte varit frågan om huruvida
vi med lagbestämmelser över
huvud taget skall reglera förhållanden,
som avser den enskildes attityd och beteende
i — låt oss uttrycka det så allmänt
— trosfrågor. Den debatten hade
vi här i riksdagen i viss mån i fjol, då
frågan om brott mot trosfrid enligt
brottsbalken och den däremot svarande
punkten i tryckfrihetsförordningen förevar
till behandling i riksdagen.

Här är, ärade kammarledamöter, att
märka, att departementschefen själv i
det sammanhanget uttryckligen förordade
att brott mot trosfrid skulle kunna
beivras även när det förövats genom
tryckt skrift, och utskottet och
riksdagen hade inte heller för sin del
i denna fråga någon annan mening,
även om det i utskottsutlåtandet fördes
ett något nyanserat och i mitt tycke
inte alldeles oangripligt resonemang
med avseende på rättstillämpningen.
Men det är nu, som sagt, en annan historia.

Vad det i dag gäller, är om de klara
rättsregler som här bevisligen existerar,
i ett uppseendeväckande, konkret
fall efterlevts eller inte. Det är i det
avseende vi reservanter menar att justitieministern,
som ytterst bär ansvaret,
betänkligt blundat.

Den andra frågan, om något rättsskydd
på detta område alls skall finnas
eller om det fyller någon meningsfull
uppgift, faller •— det kan inte nog
kraftigt understrykas — egentligen vid
sidan om dagens överläggningsämne.
Den frågan är helt enkelt inte riktigt

relevant. Men det är ändå lätt att konstatera
att den inte alldeles oväntat
fått ett betydande utrymme i den allmänna
debatten, i pressdebatten. Jag
förmodar att temat kommer igen också
här i dag, kanske redan i nästa anförande.
Vad vet jag? Låt mig då föregen
del göra en deklaration, en distinktion
även på den punkten.

Självfallet kan det inte förhålla sig
så att kristendomen, den kristna tron
och de kristna kyrkorna, för sin existens
och sitt fortbestånd skulle vara
beroende av statsmakterna, utav av lagstiftaren
erbjudna eller konstruerade
kryckor, t. ex. i form av på det ena
eller andra sättet formulerade paragrafer
och rättsregler. Förvisso inte! Kristendomen
kommer med säkerhet att leva
vidare och klara sig utan dylika
kryckor. Det visar hela dess exempellösa
historia. Det ligger i kristendomens
väsen att den följer helt andra lagar.
Och det skall väl också kunna sägas
— på grundval av historiens egna otaliga
vittnesbörd -— att det inte finns någonting
som motsäger antagandet, att
dagens förföljare mycket väl kan bli
morgondagens efterföljare, att dagens
hädare mycket väl kan bli morgondagens
bekännare. Vad som en gång i ett
sällsamt förvandlingsunder utspelade
sig på vägen till Damaskus, upprepar
sig ständigt i historien, även in i våra
dagar.

Men frågan är ändå, om det inte i ett
kultursamhälle, såvida detta alls skall
göra skäl för namnet, måste sättas en
gräns för vad som kan tolereras och
inte tolereras. Ett faktum är ju också
att hela vår lagstiftning realistiskt räknat
med nödvändigheten och ofrånkomligheten
av vissa stopptecken. För att
bara ta ett enda exempel från ett annat
område än det vi här närmast diskuterar,
kan erinras om att den som
i skrift förtalar eller smädar folkgrupp
med viss härstamning eller trosbekännelse,
begår brott mot svensk lag. Man
får inte såra eller utlämna en medmän -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

niska för hennes hudfärgs skull. Jag
kan omöjligen tänka mig att någon här
menar, att de rättsregler vi har på detta
område, är överflödiga eller i förekommande
fall bör betraktas som döda
bokstäver som inte skall tillämpas. Det
kan lyckligtvis ingen mena.

Jag kan inte heller förstå annat än
att ett kultursamhälle skall ha både
rätt och skyldighet till självförsvar, rätt
att värna om de kulturvärden som vi
väl ändå betraktar och upplever som
gemensamma, oavsett på vilken sida
av barrikaden vi än befinner oss i
andra hänseenden. Jag vet över huvud
taget inte, hur den mänskliga samlevnadens
problem skulle kunna lösas och
hur det alls skulle bli möjligt att uthärda
och finna trivsel i ett samhälle,
där det med nödvändighet måste anses
höra till de mänskliga fri- och rättigheterna
att ohämmat få spotta på allt
och alla, att driva den andliga exhibitionismen
till dess yttersta gräns.

Nu säger man att det här är fråga
om ett område, där det i praktiken
ändå inte går att åstadkomma någon
riktig gränsdragning. Det är fråga om
bedömanden och värderingar som skiftar
från tid till annan, från ett utvecklingsskede
till ett annat, ett område där
allt flyter. Men förhåller det sig verkligen
så?

Ärade kammarledamöter! Jag utgår
från att alla gjort sig informerade om
så att säga corpus delicti, själva den
materia, det stycke text som vi i dag
har att bedöma och ta ställning till.
Att införliva den texten med konstitutionsutskottets
memorial eller med riksdagens
protokoll har inte kunnat komma
i fråga på grund av dess djupt anstötliga
natur. Här är det verkligen inte
fråga om ett av lagstiftarna uppdraget
kritstreck som överträtts med någon
enstaka millimeter eller så. Här är det
fråga om ett det mest flagranta och utmanande
fall av vad som i lagen kallas
skymfande av heliga ting som gärna
kan tänkas. Det rör sig alltså inte om
2* — Andra hammarens protokoll 1965. I

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

något känsligt gränsdragningsproblem
eller om någon tveksamhet i fråga om
bedömningen. Den tidning som tog sig
för att införa det påtalade avsnittet,
måste ha förstått att effekten skulle
bli just vad den blev. Tidningen måste
rimligen också ha räknat med eventualiteten
av ett tryckfrihetsåtal.

Men landets justitieminister har alltså
förhållit sig passiv och vägrat att ingripa.
Landets främste rättsvårdare har
föredragit att se mellan fingrarna. Gällande
lagregler har, som vi reservanter
ser saken, satts ur spel. Detta beklagas
djupt av stora grupper inom vårt folk.

Herr talman! Det finns följaktligen
enligt reservanternas mening anledning
till anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
mot chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Kling på grund av
hans beslut att lämna ifrågavarande
artikel utan åtgärd.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det ämne herr Hamrin
här har tagit upp inbjuder lätt till en
omfattande moraldebatt, en debatt om
vilken lagstiftning vi skall ha på detta
område och om vilka samhällsåtgärder
som skall vidtagas, en debatt om hur
staten skall bete sig på detta område.
Det är en debatt som kan komma att
omspänna många områden från vapenvägrare,
abortlagstiftning och pornografi,
för att nämna några som är synnerligen
aktuella och där det råder
mycket delade meningar ute bland
vårt folk, en debatt där det inte behöver
vara fråga om att sätta etiketten
moral eller omoral på den ena eller
den andra sidan. Det är en debatt, där
man kan ha respekt för olika meningar
och olika synsätt, och det finns som
jag här nämnde, mera aktuella anknytningar
än dem som finns i herr Dicksons
anmälan till konstitutionsutskottet
av artikeln »Hädelse — vad tycker
Ni?» Jag vill erinra om den i dagarna
utkomna uppviglingsboken »Att vägra
döda — Att vägra värnplikt», jag kan
fr 23

•42

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

erinra om böckerna Fanny Hill, Kärlek
I och Kärlek II o. s. v. Här är det fråga
om vad som är sårande för tukt och sedlighet;
i de fall som herr Hamrin nämnde
gäller frågan, om trosfriden berörs
eller ej.

Man kan då ställa frågan: Skall då
inte samhället vaka över de moraliska
principerna för ett folk? Har inte samhället
en uppgift på detta område? Till
detta skulle jag vilja svara, att samhället
kan sätta vissa gränser, men som
pastor Joel Sörenson, ledamot i första
kammaren, i en tidningsartikel i dagarna
har sagt: »Men den lagstiftande
församlingen kan svårligen styra den
moraliska utvecklingen i ett folk.» Ur
kristen synpunkt är det enligt hans
mening mindre fråga om att ropa på
lagar och polis än att besinna ansvaret
för den folkmoraliska situationen.
Jag vill erinra herr Hamrin om att
herr Sörenson har deltagit i ärendets
behandling i konstitutionsutskottet
och att han inte befinner sig bland
reservanterna.

På detta område anser jag att vi bär
anledning att respektera att vi tycker
och känner olika, och jag kan i långa
stycken dela den mening som herr Sörenson
har gjort sig till tolk för i dessa
frågor i den artikel jag här åberopat.

Men jag har inte sett som min uppgift
att som utskottets talesman ta upp
en mera allmän debatt i dessa frågor.
Utskottet har endast haft att pröva
herr Dicksons anmälan mot statsrådet
Kling för att denne enligt hans uppfattning
icke vidtagit någon åtgärd i anledning
av den berörda tidningsartikeln.
Vid granskningen i konstitutionsutskottet
var det endast fem av de
tjugo ledamöterna som delade herr
Dicksons mening, och till dem hör herr
Hamrin. Han inledde sitt anförande i
dag med att säga: »Skall brott mot landets
lagar beivras eller inte?» Ja, så
enkel är väl inte frågan, herr Hamrin.
Det gäller ju också att söka bedöma
syftet från författarens sida, d. v. s.

journalistens i detta fall. Det är inte
lätt att skapa sig någon säker bild av
detta; det skall medges, men man har
ingen anledning att tro att han hade
samma syfte som vad sedermera författaren
till boken har uppgivit. Detta var
i varje fall icke känt vid den tidpunkt
då artikeln infördes och inte heller vid
den tidpunkt då justitieministern hade
att handlägga ärendet.

Nu tycker jag — och det gör väl
utskottets majoritet också — att man i
ett så intrikat ärende som det här är
fråga om hellre bör fria än fälla. Utskottet
säger i sitt utlåtande: »Olika
meningar kan råda i frågan, om artikeln
inneburit brott mot trosfrid. Departementschefen
har vid sitt ställningstagande
haft att iakttaga stadgandet i
1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och
sålunda att vid tvekan hellre fria än
fälla.» Att i en sådan situation rikta
anmärkning mot statsrådet har utskottets
majoritet inte funnit något skäl för.

Jag skall, herr talman, inte gå närmare
in på sakfrågan, eftersom det
finns en rad talare antecknade som
förmodligen kommer att gå in på denna
mera i detalj. Jag vill bara ha sagt
att utskottets majoritet för sin del inte
har kunnat finna något fog för anmärkning
mot justitieminister Kling.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Med anledning av att
jag satt mitt namn under reservationen
till punkten B 1 i konstitutionsutskottets
memorial nr 27 vill jag göra en
personlig deklaration.

Det är uppenbart att det här är en
ytterst kontroversiell fråga, där personer
som annars finner varandra i angelägenheter
som gäller kristen tro och
bekännelse intar olika ståndpunkter.
Det är då angeläget att inte den enes
samvetspräglade övertygelse utdömes
av den andre. Vi är alla begränsade i vår
bedömning av frågor som denna.

Det är också uppenbart att kristendomens
Herre är oberörd av de angrepp

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

och nedsättande skildringar han varit
och är föremål för. Bibeln säger om
honom: »När han blev smädad, smädade
han icke igen, och när han led
hotade han icke.» Beskyllningar mot
honom studsar tillbaka mot hans rena lysande
personlighet. Därför är alla lagbestämmelser
som skydd för honom och
hans lära ganska onödiga. Man kan aldrig
med straffsatser skydda eller främja
den andliga makt som kristendomen
och dess Herre utgör. Jag tror inte att
Salarna eller någon annan med öppna
angrepp eller nedvärderande skildringar
kan skada den kristna tron. Det är
därför egentligen en alltför stor ära att
uppmärksamma dem i en riksdagsdebatt.

Men nu har vi en lagstiftning som tar
upp frågan om, som det formuleras,
»skymfande av sådant som av svenska
kyrkan eller annat, här i riket verksamt
trossamfund hålles heligt». Den
har tillkommit så sent som 1948 och är
ett uttryck för vad straffrättskommittén
och sedan lagstiftarna ansett höra
till skyddet av den kristna tron och läran
i vårt land.

Att det som publicerades i en kvällstidning
under rubriken »Hädelse — vad
tycker ni?» är en skymf mot sådant
som de kristna trossamfunden i vårt land
håller heligt är alldeles uppenbart.
Skymfligare har sällan Kristus skildrats.

Därför är det, enligt min mening, en
underlåtenhet av justitieministern att
inte ingripa. Det är inte rådligt att på
detta sött sätta tryckfrihetsförordningen
och brottsbalken ur kraft.

Med detta har jag, herr talman, gett
en motivering för min anslutning till
den till punkten fogade reservationen.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Man kan grubbla över
orsaken till att vi i vårt land har fått en
sådan störtflod av angrepp på tidigare
allmänt accepterade normer och uppfattningar.
Är det verkligen så, att vårt

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

lands kulturliv har varit så viktorianskt,
att alla andar som vill markera sin frihet
och frigjordhet måste späcka sina
framställningar med hel- eller halvpornografiska
skildringar, med hädande
formuleringar? Vi har ju i alla fall haft
en Strindbergsepok, vi har haft Hjalmar
Söderberg, Agnes von Krusenstjerna —
långa rader av allmänt respekterade författare
och publicister som har intagit
en gentemot kristna värden och gängse
moraluppfattningar mycket avvikande
ståndpunkt.

Men vi kan konstatera, att man nu tydligen
ytterligare måste höja rösten för
att märkas när det gäller detta område.
Jag vill inte insinuera att varje författare
som finner nya möjligheter till hädelse,
nya möjligheter till än expressivare
sexualskildringar, gör detta i kallt
ekonomiskt syfte — det visar sig ju att
redan möjligheten att bli åtalad kraftigt
ökar upplagorna — utan jag föreställer
mig att det mera sammanhänger med att
man vill föra fram ett budskap, man
vill bli läst och debatterad och då underlättas
detta i hög grad av några
saftiga sexualskildringar och några remarkabla
smädelser. Jag skulle föreställa
mig att vi under de närmaste åren
kommer att få se en tävlan — jag vill
inte kalla den ädel — mellan författare
att nå så långt fram man kan intill de
gränser som ändå varje samhälle måste
uppställa. Det kan nog hävdas, att varken
i England eller i Tyskland — för
att nämna två andra kulturländer —
föreligger med denna frekvens ett skrivande
av den typ som vi har här i Sverige.
Det finns alltså verkligen skäl att
tala om de här tingen och att söka bilda
sig en uppfattning.

För egen del har jag icke deltagit
inom KU i avgörandet av detta ärende,
och jag tar alltså inte till orda för att
jag känner mig uppfordrad att försvara
något som KU har kommit fram till,
utan därför att det är så viktiga och intressanta
principfrågor som här har
kommit fram.

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

Det första man bör observera är att
det är mycket svårt att få ett grepp om
detta område. Vi är alla överens om att
man skall få göra debattinlägg även i
mycket frän form. Dessa debattinlägg
kan inte gärna undgå att, när det gäller
författare med fantasi, utformas på ett
sådant sätt, att de kan verka i skymfande
riktning för annorlunda troende,
annorledes tänkande. Vi kan inte begära
att de som exempelvis har en
kristen livsåskådning skall få vandra
genom framtidens samhälle utan att bli
motsagda och ibland bli motsagda på ett
sätt som de själva uppfattar som ytterligt
skymfande.

Däremot finns det vissa gränser, och
det konkreta fall som i dag behandlas
gäller helt enkelt om den artikel som
Aftonbladet tog in var av den arten att
den borde ha påkallat ett initiativ från
justitieministerns sida. Herr Adamsson
nämnde herr Sörenson i vår inedkammare
som exempelvis på att den kristna
opinionen är delad. Därutöver vill jag
nämna att i det senaste numret av Vår
Lösen har en av de främsta kristna kulturdebattörarna,
psalmdiktaren in. in.
professor Karl-Gustaf Hildebrand, tagit
upp detta konkreta fall och framställer
frågan om det här kan röra sig om en
hädelse från Salarnas sida. Hildebrands
artikel återgavs delvis i går i Svenska
Dagbladet. Tillåt mig att citera något
av vad professor Hildebrand säger: »En
sak är uppenbar: att författaren inte,
i ordets vanliga mening har gjort sig
skyldig till någon hädelse. Han berättar
om en som hädar, eu berusad och djupt
olycklig man, hos vilken det mindre
passande språkbruket är ett naturligt
uttryck för situationen. Det finns ingen
antydan om att författaren instämmer
i vad hans romanfigur säger, och det
som sägs är för övrigt sönderbrustet
och oredigt. Angreppen på Salarna kan
sålunda inte med fog knyta an till något
smädande eller förhånande av det
lieliga från hans sida.» — »Frågan om
hädelse och om olika sätt att bedöma
den har med andra ord inte mycket att

göra med fallet Salarna, eftersom han
inte har hädat i sin bok.»

Sedan kommer han in på eu diskussion
om huruvida Salarnas senare uttalade
mening, att han avsett att häda,
här kan ha någon relevans. Professor
Hildebrand slutar sin artikel med att
uttala den meningen att detta inte bör
tillmätas någon avgörande vikt. Den
person vars mening här skulle ha någon
vikt för bedömandet av ärendet skulle
vara redaktören i Aftonbladet.

Här råder alltså skilda meningar även
från kristen sida. Det har sagts mig —
jag har inte själv läst det —• att någon
tidning i går uttryckte sig beklagande
däröver. För min del tycker jag det är
ett sundhetsteeken att vi på ett sådant
här område kan komma till skilda meningar
även om vi har gemensam utgångspunkt.
Det är alldeles uppenbart
för mig att om det råder tveksamhet, om
för att nu nämna exempel, herr Sörensons
och herr Hildebrands röster ljuder
i en riktning, herr Keijers och någon
annans i en motsatt riktning, visar
detta tydligt att vi behöver resonera och
diskutera för att nå fram till en klar
ståndpunkt, innan vi kan gå vidare.

Jag delar herr Hamrins åsikt att kristendomen
klarar sig utan det lagskydd
som staten här kan ge. Herr Keijer gav
uttryck för samma mening. Härtill vill
jag endast foga att jag tror att det ger
en mycket falsk, så att säga halvpolisiär
immage åt kristendomen, när kristna
representanter med livlig vaksamhet
ständigt följer hädelser och pornografiska
uttryck. Det ger en svensk allmänhet
det intrycket att de kristna representanterna
framför allt är ute för
att vårda goda seder. I själva verket är
kristendomen framför allt ett sätt att
nalkas människor när de har upplevt
brustenhet eller att ge dem ett handlingsmönster.
Den är däremot inte någon
allmän övervakare av moral.

Vad det här gäller — och det var
även herr Hamrin inne på —■ är ändå
att det måste finnas vissa gränser.

Han sammanställde detta, vilket jag

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

finner riktigt, med det förbud vi har
mot förhånande av ras, religion och
folkgrupper. Det kommer att bli nödvändigt
i framtiden att precisera vad
vi skall skydda, samtidigt som vi låter
en öppen debatt äga rum. Egentligen
kan man säga att det är ett dilemma
som icke någon lagstiftning kan precisera.
Det måste bli fråga om ett omdöme
av en person eller en grupp av
personer, och sedan får vi notera hur
vi reagerar. Ingen av oss kan med någon
större grad av självklarhet uppträda
och säga: »Så här måste detta avgöras.
» Vi har nämligen ett allmänt
stadgande om att »hellre fria än fälla»
och det rör sig om mycket svåravgjorda
frågor.

Jag vill alltså än eu gång understryka
att det inte är något speciellt kristet
intresse att här gå fram som någon värnare
av allmänt goda seder. Däremot
kan det vara ett allmänt medborgarintresse
att få till stånd någon form av
begränsning av de smädelser som en
del människor kan uppleva inför vissa
uttryck i t. ex. tidningar.

I går fick vi läsa, också i någon av
aftontidningarna, att ett program hade
stoppats i TV emedan texten, som skulle
ha framförts, innehöll några verser
som var av smädande art på det religiösa
området. Det föranleder mig att
säga att för min del ser jag läget annorlunda
beträffande å ena sidan det
tryckta ordet och å andra sidan radio
och TV. När jag köper en bok eller eu
kvällstidning vet jag ungefär dess intresseriktning.
.lag har då valfrihet.

När däremot utsändningar från radio
och TV kommer in i min familjekrets
i vardagsrummet, så har jag en annan
rättighet att bli skyddad, så att jag inte
behöver bli överhöljd av varjehanda
sinädelse av sådant som man håller heligt.
.lag vill i detta sammanhang hänvisa
till några sidor i radioutredningens
betänkande, där just dessa ting diskuteras
och där det understryks att
även i debattinlägg och underhållnings -

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

program i radio och TV bör man beakta
att återhållsamhet här visas, att
respekt för annorlunda tänkande och
troende skall iakttas.

Dagens Nyheter hade häromdagen en
mycket intressant ledare där man sade
att moral-, religions- och hädelsefrågor
kommer att bli alltmera aktuella. Vi
kommer att få många sådana här debatter
i riksdagen. Och det intressanta,
säger tidningen, är att de gamla partilinjerna
sannolikt kommer att genombrytas.
Det kommer att finnas personer
inom socialdemokratien som sympatiserar
med mera kulturkonservativa meningar,
och det kommer att på den borgerliga
sidan finnas sådana som mera
sympatiserar med kulturradikala meningar.
Jag tar nu orden i deras vedertagna
mening utan att gå in på i
vad mån de alltid används korrekt.

Jag tror inte att det ligger riktigt så
till som man gör gällande i Dagens Nyheter.
Det finns nämligen ett egendomligt
samband mellan konservatism i
politiska former och moralkonservatism.
Man kan stöta på det i många olika
sammanhang. Det ingår i det allmänna
kverulantiska mönstret att tala
om den nya tiden som så ofördelaktigt
skiljer sig från äldre tider. Det är den
allmänna nivelleringen som påtalas,
ibland t. o. in. den alltför starka omgestaltningen
av stadskärnorna som
man inte längre känner igen, den låga
moralen eller den sekularisering som
utmärker tiden. Allt detta sammanförs
ofta till en enhet som exempel på tidens
uselhet, och då blir genast sådana härfrågor
av litet större intresse, därför
att det giiller ett helt mönster, i vilket
detta kommer att ingå.

Nu är att bemärka, som också herr
Adamsson sade, att av utskottets tjugu
ledamöter är det bara fem som står för
reservationen. Detta antyder ju att även
borgerligt sinnade personer på denna
punkt •— och jag tillåter mig förmoda
även i andra frågor av liknande art -—
inte delar reservanternas mening.

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

Men risken är onekligen att just angrepp
av denna typ på moralområdet
kan bli en del i ett mera konservativt
mönster. Personligen står jag för den
uppfattningen att kristen tro måste företrädas
i vårt land på ett sådant sätt
att vi är beredda på ständiga angrepp,
att vi är beredda att ständigt bli utsatta
för förlöjligande av våra meningar,
men jag tror att i denna starkare luft,
denna fränare stämning kommer de
kristna meningarna inte att få mindre
möjligheter att föras fram. Tvärtom
kommer kristen tro att appellera till
andra människor än under närmast föregående
tiotalet år.

För att återgå till den fråga vi diskuterar
nu vill jag, herr talman, säga
att jag ansluter mig till utskottsmajoriteten
som inte finner anledning till
den anmärkning som reservanterna har
ansett vara påkallad.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte neka till
att det var med en viss undran, för att
inte säga spänning, jag motsåg vad herr
Zetterberg skulle säga i denna debatt,
detta på grund av den ställning han intar
i vårt offentliga liv och inte minst
i vårt kyrkliga liv. Jag satt länge och
undrade, till vilken slutsats han skulle
komma. Det fick vi så småningom klart
besked om. Det blev klarsignal efter
ett resonemang, som i hög grad kännetecknades
av »å ena sidan» och »å
andra sidan».

Jag vill, herr Zetterberg, gärna medge
att ingenting har vållat mig så djup
besvikelse som att konstatera att människor
som man rimligen tycker skulle
närma sig denna fråga från samma utgångspunkter,
ändå inte har kommit till
samma slutsatser. Men, herr Zetterberg,
att konstatera detta innebär för mig på
intet sätt någon tveksamhet i fråga om
bedömningen i detta fall. Herr Zetterberg
åberopar herrar Sörenson och Hil -

debrand. Låt mig säga ett ord om herr
Hildebrand. Jag finner hans resonemang
i den påtalade artikeln mycket
säreget och sätter många frågetecken
efter det. Men det bör väl observeras
att vad han där anför, inte träffar den
sak vi i dag diskuterar. Vad vi i dag
diskuterar, är det faktum att en enskild
tidning — en enda tidning i vårt
land — funnit med sina intressen förenligt
att bryta ut just det stycke, det
avsnitt i denna bok som det här är fråga
om och som ur svensk lagtillämpnings
synpunkt framstår som förkastligt.

Det är alltså detta isolerade fall, denna
utbrytning av det hädande stycket
som jag anser det gäller att ta ställning
till, inte någonting annat. Jag skulle
till herr Zetterberg ändå vilja säga, att
den dag då det i vårt moderna samhälle
inte finns någonting som aktas
för heligt eller oantastligt, även ur lagens
synpunkt, den dagen kommer —
det är jag övertygad om — den stora
ödsligheten att lägra sig över tillvaron.
Jag tror att vi allesammans känner, att
vi då djupt skulle vantrivas.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Då herr Hamrin gjorde
gällande att herr Hildebrands artikel
inte hade avseende på detta fall, vill
jag bara än en gång återge vad han
säger, nämligen att Salarnas deklaration
i efterhand är en handling för sig utan
direkt samband med boken. Han menar
alltså att man inte skall fästa det
avseende vid Salarnas senare uttalande
som det har framgått att herr Hamrin
själv gjorde. Så uppfattade jag hans
första anförande.

Vidare är jag ense med herr Hamrin
om att det kan bli en stor ödslighet i
detta land, om det tänkesätt som t. ex.
Salarna gör sig till tolk för och som
många andra inom de s. k. kulturradikala
grupperna i vårt land också företräder,
får slå igenom.

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Zetterbergs resonemang
i lians tidigare anförande gick
ut på att man i tveksamma fall hellre
skall fria än fälla. Även om jag är medveten
om att den fråga jag nu kommer
att ställa, är övervägande retorisk, skulle
jag vilja fråga: »Hur ser det lågvattenmärke
ut som herr Zetterberg skulle
vilja acceptera såsom ett kriterium på
en fällande dom i ett trvckfrihetsåtal?»

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Om jag fattat rätt, så
betecknade herr Hamrin den fråga han
ställde som retorisk och det är ju rätt
befogat. Skulle jag svara på hans fråga,
skulle jag ifrån talarstolen nu konstruera
några otroliga hädelser, vilka alltså
skulle fylla det kriterium vi här talar
om, och det är väl ändå en aning för
mycket begärt, herr Hamrin!

Får jag bara än en gång understryka
att om det står »hellre fria än fälla»,
bör man väl ändå bli ganska tveksam
att fälla när två så prominenta personer,
som här tidigare åberopats i debatten
på den kristna sidan och som
har penetrerat frågan och skrivit om
den, intar en från herr Hamrin avvikande
ställning. Nog gör det att tveksamheten
bör bli mycket stor, och är
tveksamheten mycket stor, då pekar det
i riktning mot den ståndpunkt justitieministern
har tagit.

Herr DICKSON (li):

Herr talman! Jag vill börja med att
komplimentera herr Zetterberg för att
han uppfattade att herr Hamrins fråga
var retorisk. Men han lämnade denna
talarstol utan att vi fick något bestämt
intryck av att han verkligen skulle
kunna ge exempel på någonting som
mera svarar mot lagens mening i detta
fall. .lag betvivlar att han kun det.

Sedan vill jag också säga, herr talman,
alt jag skulle ha kunnat nöja mig
med alt instämma med allt vad herr

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

Hamrin har sagt inklusive hans repliker.
Det har framförts på ett så riktigt
och skickligt sätt att jag ett ögonblick
kände tveksamhet om jag över huvud
taget borde tillägga någonting. Det är
f. ö. så mycket av det han har sagt som
jag har antecknat såsom nödvändigt att
säga, så att det är mycket stor förvirring
i mina papper.

Jag vill emellertid säga något.

När man strax innan 1920-talet skulle
flyga i moln, då hände det egendomliga
fenomenet, eftersom apparaturen i
planen på den tiden bara utgjordes av
en varvräknare, en oljetrycksmätare och
en termometer, att man efter en stund
tappade varje hållpunkt för att bedöma
om man satt i lod- eller vågrätt
läge. Man kunde få fortsätta sin flygning
med den fysiska känslan att huvudet
riktades nedåt, medan de enda
indikationer man hade att navigera på
utgjordes av om det blåste in luft från
vänster eller höger, eller om motorns
varv ökade eller minskade. En fullständig
förvirring sålunda i balansen, om
uppfattningen om vad som var upp eller
ner, därför att man saknade hållpunkter.

Detta har sin motsvarighet på det
andliga området. Från en hel del håll
önskar man få bort alla absoluta ting,
alla fixa punkter, alla absoluta normer
och dessutom predikas också en relativitetslära,
som innebär och måste leda
till att ingenting är gott eller ont,
upp eller ner, rätt eller orätt. Detta
medför också en förvirring, fastän den
är värre än på det fysiska området när
man flyger i moln. Man rör sig som i en
dimma och inbillar sig att man står på
fotterna, medan man i verkligheten
kanske står på huvudet.

Allmänt sett befinner vi oss nu i en
situation där en part har en med den
andra parten fullständigt oförenlig mening,
d. v. s. rent kontroversiella inställningar,
som gör att förnuftet siiger att
någon måste ha fel. Jag tror att det enda
korrektiv som finns i ett sådant

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

läge är samvetet, såvida man har dess
funktioner kvar. Detta har man inte
om betraktelsesättet är relativistiskt.
Om som jag sade ingenting är rätt och
orätt, gott och ont, upp och ner, fungerar
inte samvetet längre. Samvetet kan
då justeras in efter bekvämlighet. Man
kan efter önsketänkande nå den situation
som man själv eftersträvar.

Nu korrigeras ju det allmänna fysiska
livet av vissa praktiska regler. Jag
kan ta en mycket klar regel. Visserligen
skall regeln ändras, men den blir
lika klar efteråt. Om man kör på vägen
skall alla hålla sig på samma sida,
vare sig det nu är höger eller vänster.

Mentaliteten hos många på det mellanmänskliga
området är den, att man
skall kunna göra vad man vill. Om
man gör så på vägen och säger att man
inte bryr sig om vad de andra tycker
utan tänker köra efter eget gottfinnande,
begriper varenda människa att det
går galet. Jag tror att det ändå är
förnuftmässigt vedertaget att det måste
finnas regler även beträffande den méllanmänskliga
samvaron.

Det är så riktigt som det är sagt att
lagar, polis och bestämmelser inte kan
utrota det onda, men de kan utgöra ett
skydd mot det onda för andra medborgare,
skydd mot en hypertrofierad
själviskhet. De flesta brott och de flesta
övergrepp som sker beror på själviskhet.
Jag vill ha en bil, jag ser en
bil på gatan, och går då och tar den.
Våldtäkter, stöld, — man kan läsa hela
listan — är prov på själviskhet. Jag
vill ha saker eller göra saker som andra
människor skadas av — det är detta
lagarna är till för att förhindra.

I fråga om vägtrafiken uppenbarade
sig här i Stockholm en skylt på vilken
det stod någonting om fasta normer i trafiken.
Bara detta att det stod fasta normer
uppväckte ett gallhojtande i en del
tidningar, även om var och en måste begripa
att det är nödvändigt. Men så
irriterande är det med bara dessa ord
om att det skulle finnas regler, att det

stör sinnesjämvikten hos en hel mängd
människor, som i och för sig är mycket
intelligenta och mycket skickliga
och som därför drar med sig vissa
andra människor som inte reflekterar
så mycket.

Vi behöver sålunda ett skydd mot
övergrepp. Jag ser också denna bestämmelse
om trosfrid på detta sätt. Det
har framhållits här både av herr Hamrin,
herr Keijer och också av herr
Zetterberg att Herren Jesus Kristus inte
behöver något lagskydd, han klarar
sig ändå. Det är många som har angripit
honom före herr Salarna och
före alla de andra som försöker komma
åt honom. Jag vill också gärna understryka
det som herr Hamrin sade —
jag hade det faktiskt på mitt papper.
Det är en positiv, optimistisk och riktig
syn på saken. Den som nu står och
hädar för full maskin kan om få dagar
visa sig bli en Paulus i stället för en
Saulus. Sådant har jag sett ske med
många människor under mina egna
ögon.

Vad som stör mig är just det som
herr Hamrin började med. Skall det
fastslås här i denna kammare att vi i
vår lagbok har en lag som är så urvattnad
och svampig att den aldrig
kan tillämpas? Jag lämnar nu en reservation
för om herr Zetterbergs fantasi
kan framtrolla någonting som är värre
än det som herr Zetterberg själv läst,
och som dess värre en stor del av det
svenska folket har bjudits på genom
tidningen Aftonbladets generositet. Det
är dessa människor man skulle vilja
skydda mot ett återupprepande — eller
vi borde åtminstone påpeka att sådant
tolererar vi inte.

Det finns många ateister här i kam
maren. Jag känner flera och har resonerat
mycket med dem. De förfäktar
sina åsikter, och det skall de naturligtvis
få göra. Men här gäller det sättet.
De smädar inte så som skett i detta
fall. Att smutsa ned och att på ett så
eländigt och erbarmligt sätt tillgripa

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

slag under bältet som här skett är en
ovärdig och som jag ser det otillåten
metod att föra fram sina åsikter. Hur
djupt man därmed sårar människor som
står vacklande i vår osäkra tid kan
vare sig jag eller någon annan säga.

Jag skall här hjälpa herr Zetterberg
på traven och erinra om att för bara
omkring två månader sedan skedde ett
ingripande med tillämpning av den lagparagraf
som här är aktuell. Men detta
var hela två månader sedan. Justitieministern
är säkert medveten om att
nivån sjunker, och på två månader
hinner den sjunkna kraftigt i det här
landet. Inte heller hör justitieministern
till dem som inte vet vad som är upp
eller ned, även om han i denna fråga
har bedömt saken som han gjort. Den
gången för två månader sedan var det
ett heligt ting som utsattes för begabbelse
i ett plumt sammanhang, nämligen
nattvarden. Denna gång är det ett
ännu mera heligt ting som är centralpunkten
i debatten.

Herr talman! Vi når ju inte fram till
något beslut i denna fråga, men jag hade
faktiskt tänkt att ställa ett yrkande.
Jag tror det skulle ha varit av värde för
svenska folket — som inte är så förvirrat
som man förutsätter på många
håll — att visa hur dess representanter
ställer sig i denna fråga. Det skall
jag emellertid inte göra — av flera
skäl. Det kan ligga motiv bakom som
jag inte är alldeles säker på är hållbara.
Jag vill bara ännu en gång understryka
att en strid med blanka vapen
gärna må äga rum på detta område.
Men när den urartar till ren
sadism, när man söker de mest sårande
uttryck man kan finna på och ritar
upp de mest anskrämliga bilder fantasien
kan frammana, så har man fört in
ett sadistiskt element, en avsikt att
såra, som är ett slag under bältet. Den
sortens strid är ovärdig.

Vi får heller inte glömma, ärade kamrater
här i kammaren, att Sverige på
detta område har hunnit längre än nå -

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

got annat land på den här sidan järnridån.
Vi har ögonen riktade på oss,
och vad vi gör kan därför bli till förförelse
för andra. Vi har mycket positivt
att lära ut men också mycket negativt,
som vi borde tänka över mera innan
vi håller upp det inför offentligheten.

Jag återkommer till vad som redan
framhållits ett par gånger, nämligen att
hundratals miljoner människor håller de
begrepp heliga som här skymfats. De
begreppen är kanske dessa människors
enda tröst och hållpunkt i tillvaron. Jag
önskar bara att även en så olycklig och
förvirrad människa som skribenten Salarna
i sinom tid skall nå fram till en
ståndpunkt, som gör att han ser klarare
än i dag på dessa ting.

I detta anförande instämde herr Hedin
(h).

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! I sitt inlägg försökte
herr Adamsson att vrida debatten in på
helt andra områden, och han gjorde
jämförelser med den lagstiftning som
gäller för värnpliktsvägran, pornografi
m. m. Men den fråga vi här behandlar
är ju en helt annan ocli betydligt allvarligare.
När vi diskuterar frågan om hädelse
mot kristendomens centralgestalt,
förstår jag inte varför någon försöker
föra över debatten på andra områden,
som ligger på ett betydligt lägre plan.

Vi är alla ense om att i ett samhälle
som skall kunna fungera måste lagar och
förordningar respekteras. Begår man en
lagöverträdelse, det må vara på vilket
område som helst, så träder lagen i tilllämpning.
Om man exempelvis gör sig
skyldig till en så relativt enkel överträdelse
som att felparkera sin bil, ställes
man till ansvar härför. Om man begår
ett mera avancerat brott, t. ex. ärekränker
en människa genom att pådyvla honom
handlingar som är grovt förolämpande,
slår lagen också resolut och bestämt,
till straff för dem som begått
brottet och för samhällets skydd. Där -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

vidlag spelar det heller ingen roll om
den som utsatts för den nesliga handlingen
är statsråd eller annan offentlig
person, eller om han är en anonym
människa i folkhavet.

Det är inget märkligt med det, utan
det är fullt naturligt. Men när man efterlyser
lagens tillämpning i fråga om ett
enligt min mening mycket allvarligt lagbrott,
nämligen hädande av kristendomens
centralgestalt, då stämplas man på
många håll i dagens Sverige som en
mörkinan. Det är ändå att observera att
den lag som åberopas är stiftad i detta
hus, av Sveriges riksdag.

Jag kan inte finna något skäl till att
lagen inte skulle tillämpas i det här aktuella
fallet. Det enda argument, som
möjligen skulle kunna vara gångbart,
för att ingen åtgärd skulle vidtas är påståendet
att det här inte föreligger något
skymfande av Kristus. Utskottets majoritet
har ju också varit inne på denna
linje och hänvisar till tryckfrihetsförordningens
första kapitel, som talar om
att man i tveksamma fall hellre skall
fria än fälla. Man har alltså sträckt sig
så långt att man medger att det här ändå
gäller ett tveksamt fall. Det finns verkligen
skäl att liksom tidigare talare ställa
sig undrande. När det inte anses nog
komprometterande och kränkande med
Kristus invecklad i ett perverst sexuellt
förhållande, som konstitutionsreservanterna
uttrycker det, hur grov och fräck
skall den hädelse vara som skall beivras? Herr

Zetterberg nämnde att man får
vara frän, det är spelets regler. Ja, det
får man vara. Men enligt stadgandet om
brott mot tryckfriheten skall den fränheten
•— om jag får använda samma ord
—- och den kritiken vara framförd i en
värdig form. Hur kan man nämna någonting
om fränhet och dylikt, när en
så klar lagtext talar om hur den skarpa
kritiken får vara utformad?

Herr Zetterberg tyckte även att bevakningen
var för intensiv från vissa håll.
Herr Zetterberg vågar nog inte gå upp

i denna talarstol och säga att bevakningen
är för intensiv på andra områden i
samhället där lagen har till uppgift att
skydda medborgarna.

Herr Zetterberg nämnde även, liksom
en annan talare, att inte heller de ledamöter
av konstitutionsutskottet, som tillhör
den kristna gruppen, var helt eniga.
Därför vill också jag uttrycka min förvåning
över konstitutionsutskottets röstsiffror.
Sammansättningen borde ha givit
helt andra siffror, eftersom det i
konstitutionsutskottet sitter åtta personer
som tillhör riksdagens kristna grupp
och som väl därigenom offentligen deklarerat
sin tro på Kristus. Hur tre av
dessa kan tolerera att den centralgestalt,
som är grunden för deras tro, på ett så
förnedrande sätt vanäras, är för mig
obegripligt. Jag vågar påstå att dessa
ledamöter i den här speciella frågan inte
är representativa för folk med kristen
livsåskådning.

Till sist, herr talman, vill jag åberopa
vad jag framhöll när jag häromsistens
ställde en enkel fråga till justitieministern
beträffande hädelse. Det är enligt
min mening inte avgörande vad statsrådet
Kling anser vara skymfande eller ej,
utan det avgörande är vad svenska kyrkan
och andra trossamfund anser vara
heligt och därför inte får skymfas. Detta
säger jag även i dag, trots att statsrådet
har fått stöd från vissa håll för sin
uppfattning.

Jag delar med andra ord, herr talman,
till fullo reservanternas uppfattning att
statsrådet Kling i det aktuella fallet borde
ha ingripit och att därför en anmärkning
mot justitieministern är nödvändig.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (li).

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Med mitt anförande ville
jag inte egentligen säga någonting annat,
herr Fridolfsson, än att diskussionen
på detta område inte bara omfattar

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

frågan om trosfrid, eftersom det här
ytterst gäller samvetsfrågor. Jag vet inte
om herr Fridolfsson någon gång i sitt
liv har träffat någon vapenvägrare som
tillhör Jehovas vittnen. Har han gjort
det, tror jag han delar min uppfattning
att deras inställning till frågan om bärande
av vapen sammanhänger med deras
tro och att samhällets krav på att
de skall delta i vapentjänst uppfattas
som kränkande för dem. Någonting annat
avsåg jag inte med mitt anförande
på den punkten.

Eftersom herr Fridolfsson nämnde att
reservanterna hade sagt att det här var
fråga om ett perverst sexuellt förhållande,
vill jag ändå säga att det ju kunde
tänkas att reservanterna hade läst det
avsnitt som stod i tidningen. Gör man
det behöver man inte nödvändigtvis få
den uppfattning som reservanterna anför.

Jag skall inte gå in på formuleringarna—-jag
tycker att det är en sak för
sig, som egentligen inte hör hemma i
denna debatt. Men jag vill ändå ha antecknat
till kammarens protokoll, att
efter att ha läst artikeln kan man få en
annan uppfattning än den reservanterna
gör sig till talesmän för.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är i första hand herr
Dickson som uppkallat mig att säga
ett par ord.

Talet om fasta normer och ordning på
vägarna och överförande därav på samhällets
reaktioner kan onekligen lämna
efter sig ett ganska förvirrande intryck.
Är det inte skäl, herr Dickson, att skilja
mellan samhällets agerande och den enskildes?
För den enskilda människan
är det fråga om de normer hon behöver
för sitt liv, men när det gäller samhället
får ju herr Dickson gå tillbaka till
1600-talet för att finna riktigt fasta och
rejäla normer på livsåskådningsområdet.
Då var det förenat med risk för
dödsstraff atl avfalla från den rena lä -

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

rån — då ansåg samhället att man skulle
ta ett ansvar för medborgarna i trafiken
på de ideologiska vägarna.

För min del får jag säga, att när jag
läser om t. ex. den rättegång som år
1617 hölls med några personer, som
sedermera avrättades för avfall från
den rena evangeliska läran, så finner
jag detta vara något av det mest beklämmande
som har skett i vår historia. Och
jag är självfallet övertygad om att herr
Dickson inte tänkt sig en återgång till
1600-talet — men där var verkligen den
ideologiska trafiken ordnad.

Vi har ju nu accepterat ett samhälle
med skiftande meningar, skiftande livsåskådningar,
och även accepterat att
vi kan bli angripna. Om allt detta är vi
överens. Jag bara avböjer att få exemplet
om trafiken applicerat på denna
fråga.

Så några ord om »urvattning av en
lagstiftning». Det är här en balansgång.
Jag tror att de i justitiedepartementet
som skall läsa allt som härvidlag framstår
som tveksamt har en mycket trist
sysselsättning — de har ju själva antytt
detta — och ställs inför mycket svåra
avvägningsfrågor. Är det orimligt att
en människa, som har en mot min egen
uppfattning avvikande mening, vill uttrycka
den i form av för mig kränkande
fantasi?

Ingen av dem som deltagit vid konstitutionsutskottets
behandling och som
nyss utpekades av herr Fridolfsson har
funnit denna artikel vara annat än
fruktansvärt motbjudande och utgöra
ett tarvligt angrepp på en annan livsåskådning.
Men därmed följer inte att
man automatiskt skulle vara förpliktad
att anmärka på det statsråd, som inte
fört frågan till åtal.

Vidare är det ganska intressant att
höra påståendena om att antalet ingripanden
ständigt sjunker. Har det
verkligen sjunkit hela tiden? För två
månader sedan ingrep man och strök
ur TV-programmet ett inslag om nattvarden.
Så sent som i går läste jag, att

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

det återigen gjorts en strykning av liknande
skäl.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Att tala om lagens »urvattning»
är för lindrigt i detta fall.
Det torde stå helt klart att lagen är definitivt
satt ur spel.

Beträffande de av mig i mitt föregående
anförande nämnda utskottsmedlemmar,
vilka hade gått på utskottets
linje, är det föga tröst att de ansåg att
detta angrepp var »fruktansvärt motbjudande».
Jag upprepar vad jag sade
i mitt förra anförande. Hur komprometterande
kan ett uttalande vara, som avser
kristendomens centralgestalt, för att
inte föranleda någon annan reaktion än
att det är »fruktansvärt motbjudande»?

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! För undvikande av missförstånd
vill jag gärna framhålla för
herr Zetterberg att jag inte alls tycker
att 1600-talets metoder bör tillämpas
nu.

Jag vill här gärna återge en uppfattning
som hyses av en nära vän till mig,
en medlem av kikuyustammen i Afrika.
Han har tidigare deltagit i Mau Mau-rörelsen
men har sedermera blivit en mycket
varmt troende och kämpande kristen.
Jag tycker att dennes uppfattning
kunde ha varit något att begrunda även
för 1600-talets människor. Han anser
nämligen, att det är mycket mera revolutionärt
att förvandla en människa
än att skära halsen av henne.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill närmast säga
några ord till herr Fridolfsson och som
jag inte hann framföra i min första replik.
Herr Fridolfssons andra replik
hade inte något sakligt nytt att tillfoga.

Jag vill dock, herr Fridolfsson, påpeka
att det är mycket betänkligt att herr
Fridolfsson ockuperar den kristna opinionen.
Mot detta vill jag protestera.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte ockuperat
den kristna opinionen, utan jag har
bara påpekat att jag inte tror jag säger
för mycket när jag påstår, att de som
tillhör riksdagens kristna grupp och
som bevisligen i denna offentligt deklarerat
sin inställning, icke är talesmän
för Sveriges kristna folk i stort.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I tryckfrihetsförordningen
7 kap. 4 § elfte stycket talas om
»skymfande av sådant som av svenska
kyrkan eller annat, här i riket verksamt
trossamfund hålles heligt». Detta stadgande
har åberopats i den nu debatterade
frågan om hädelse.

Finns det längre något som av den
stora massan i vårt land betraktas som
heligt? Att det för åtskilliga författare,
journalister och programframställare
inte existerar något som kan kallas heligt,
det är tydligt. Jag tror dock att det
finns ett mycket stort antal medborgare
— även icke kristet engagerade — som
har en känsla av vördnad och aktning
för det gudomliga, för Kristus och för
Gud.

I och för sig behöver — och det har
flera talare redan framhållit — Kristus
och hans lära inte stöd av lagar och
förbud. Kristus har blivit skymfad alltsedan
han vandrade här på vår jord.
När han hånades och plågades säger
bibelordet ofta, att han »öppnade icke
sin mun». Han mötte våldet med »icke
våld» — hatet med kärlek. Å andra sidan
var hans dom hård över synden
och ondskan. »Synd är ett folks fördärv»
— den sanningen gäller än i dag.
Men där Kristi ande och sinnelag får
inflytande, där sker en förvandling —
såväl i de enskilda människornas som
i nationernas liv.

Kristendomen behöver, som jag sade,
i grund och botten inga mänskliga försvarsmedel.
En hög moral kan för övrigt
inte åstadkommas genom riksdags -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

beslut och lagstiftning. Det andliga livet
har andra vägar. Hur ofta har det
inte hänt att hädare blivit förvandlade,
när de konfronterats med Kristi kärlek,
hans renhet och helighet! En hädande
Strindberg kom till sist fram till bekännelsen:
»Ave crux, spes unica — var
hälsat, kors, du mitt enda hopp.» En
förföljande Saulus har många gånger
blivit en bekännande Paulus.

Men, ärade kammarledamöter, härav
följer inte att vi ocli samhällets ledande
på olika områden inte skulle ha något
ansvar för det moraliska läget i vårt
land. Förvisso har vi ett mycket stort
ansvar.

En huvudstadstidning, som redan tidigare
åberopats i debatten, skrev häromdagen:
»Efter trygghetsproblemen

kommer social-moraliska frågor i politikens
centrum — och ställer partierna
i knipa.» Ja, visst är det sant att de
moraliska aspekterna på dagens frågor
mer än tidigare ställts under diskussion.
Om detta kan bli en tankeställare
för vårt folk och leda till en djupare
insikt om vad som är rätt och vad som
är orätt, vore detta tacknämligt.

Hannu Salarna, den finske författare
som för sin bok Midsommardansen fått
ett hädelseåtal i sitt hemland, har nu
öppet erkänt att han skrivit för att »häda
och kränka medborgarnas gudsuppfattning
och religiösa känslor-----

samt ifrågasätta de s. k. kristna värdena
och att sönderbryta kyrkans och
kristendomens inflytande så långt som
möjligt».

Det avsnitt ur boken, vilket under
rubriken »Hädelse? Vad tycker Ni?»
varit infört i Aftonbladet och vilket
den ifrågasatta anmärkningen mot justitieministern
avser, är utan tvivel ett
uttryck för hädande. Det måste, såvitt
jag kan bedöma, falla under »hiidelseparagrafen».
Vad Salarnas tecknade romanfigur
häver ur sig under rusets inflytande
är inte bara hädande mot det
gudomliga och sårande för kristen
åskådning •— det måste också vara stö -

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

tande för varje känsligt sinne och för
alla, som över huvud taget bär på en
längtan efter skönhet och renhet.

Jag tror att ganska stor enighet råder
om det neddragande och simpla i detta
och i andra liknande alster, som föres
ut till en större allmänhet på olika vägar.
Skiljaktigheterna i uppfattning rör
väsentligen de medel som bör användas
för att råda bot på det onda.

Jag har velat föra fram min åsikt
härom men har givetvis respekt för
tankegångar, som har andra vägar att
anvisa. Det är sålunda här enligt min
mening inte bara fråga om ett hädande
av sådant, som av kristna bekännare
betraktas som heligt. Det är också fråga
om hyfs och anständighet. Skall vårt
svenska kultursamhälle med åberopande
av tryckfrihet och annan frihet, som
vi för övrigt alla så högt värderar, tilllåta
vad som helst i fråga om smuts
och fulhet i litteratur, film och massmedia?
Är inte tiden inne för oss i
riksdagen — kristna, humanister eller
andra bekännare — att säga: Nej tack,
nu får det vara nog av nedsmutsning
på det andliga området. Nu får kvasten
gå!

■lag tycker att Nils-Erik Bsehrendtz
bör ha ett tack för att han stoppade
TV-programmet med 17 minuter av
chockerande nakenbilder, vilka enligt
hans bedömning kunde uppfattas som
kränkande.

Justitieministern borde också få ett
tack för att han drog in boken »Bekännelser
av en homosexuell» — en bok
vars innehåll han fann så ömtåligt att
han gick till aktion samma dag som
boken kom på departementets bord. Säkert
borde åtskilliga andra besudlande
alster röna samma öde.

Vaksamhet mot nedsmutsning i naturen
är ett bra valspråk för vårt umgänge
med en skön och vacker natur.
Skiirpt vaksamhet mot det fula, råa,
simpla och neddragande i litteratur,
film och massmedia iir också på sin
plats för att inte känsliga sinnen och

Nr 23

Onsdagen den 12 mai 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

ömtåliga själar skall såras och befläckas.
De moraliskt nedbrytande tendenser
som kommit till synes på olika områden
och som alltmer tycks gripa
omkring sig har hos en mycket stor del
av vårt folk väckt oro. En allmän väckelse,
en andlig lyftning hos vårt folk
är en nåd att stilla bedja om.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Sterne (fp), Rimmerfors (fp), Gomér
(ep), Hedin (h), Gustafsson i Stenkyrka
(ep), Nilsson i Lönsboda (fp), Löfgren
(fp), Källstad (fp), Börjesson i
Falköping (ep), Hyllander (fp), From
(fp), Persson i Heden (ep), Hector
(k), Westberg (fp), Jonsson (i\>), Berglund
(fp), Johansson i Växjö (ep), Gustavsson
i Alvesta (ep) och Larsson i
Norderön (ep).

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag skall inte i mitt inlägg
ta upp frågan om innehållet i den
bok som många talare här har kommit
in på, och då herr Zetterberg redan
har bemött en del av de senaste talarna
skall jag inte göra det också. Jag
hade tänkt ta upp frågan med tanke
på den reaktion vår debatt här i dag
kan åstadkomma utanför detta hus.

Det ärende som vi nu behandlar avser
återgivandet av ett avsnitt ur en
utländsk bok. Jag måste säga att jag
helst hade sett att ärendet inte tagits
upp till behandling med tanke på att
all debatt om anledningen till återgivandet
kommer att medföra ökad reklam
för den citerade boken, och en
roman av sådan betydelse att den är
förtjänt av extra reklam anses ju inte
boken vara av dem som läst den. Herr
Keijer ansåg också att boken vederfors
en stor ära i och med att vi nu diskuterar
den här i dag, och det kan jag
instämma i.

Bakgrunden till artikeln i en svensk
tidning — Aftonbladet har ju sagts vara

den nämnda tidningen, vars ansvarige
utgivare enligt herr Dickson och reservanterna
borde ha åtalats av justitieministern
— är ju den att åtal väcktes
i utgivarlandet för ett litet avsnitt i boken,
och som orsak för angivelsen angavs
hädelse. Diskussionen kom i gång
även här i Sverige om vad som ansetts
vara hädelse och vad som föranlett
åtalet. 1 det läget publicerades en tidningsartikel,
där man återgav det aktuella
avsnittet ur boken och utan egna
kommentarer införde artikeln med rubriken:
»Hädelse — vad tycker Ni?».
Jag har ingen anledning att tro att avsikten
var tendentiös.

Artikeln i fråga föranledde ingen åtgärd
från justitieministerns sida, och
jag tror uppriktigt sagt att de riksdagsledamöter
som nu aktualiserat frågan
och — av etiska och religiösa skäl —
tagit upp den till behandling bättre
skulle ha nått vad jag tror är deras
syften om de gjort som justitieministern.

I debatten har man framställt tidningsartikeln
i fråga som stötande och
sårande och ansett den sakna nyhetsvärde,
därför att ingen annan tidning
publicerat det aktuella avsnittet. Man
har ansett att detta förhållande borde
ha föranlett justitieministern att ställa
ansvarige utgivaren till svars för artikeln.
Alla tidningar försöker väl ändå
att komma med något som de andra
inte har när det gäller nyheter — och
jag tror inte alls att det vad några etiska
skäl som avhöll de övriga. Herr Hamrin
uttryckte i sitt första inlägg saken
så att Aftonbladet veterligen var den
enda tidning som återgivit denna passus.
I sitt andra inlägg sade herr Hamrin
att Aftonbladet var den absolut enda
tidningen. Jag är i dag i tillfälle att
meddela att även en tidning av annan
politisk färg har publicerat samma avsnitt
på sin kultursida och därtill en
lång artikel kring ämnet. Den tidningen
borde väl ha drabbats av samma
bannbulla.

Onsdagen den 12 maj 19G5 fm.

Nr 23

a.)

Herr talman! Tidigare åtal och debatter
kring artiklar och böcker med
innehåll som ansetts stötande och kränkande
har ofelbart resulterat i ökade
upplagor, och var det det som avsågs
också med denna debatt, så tror jag
syftet kommer att nås.

Jag är övertygad om att de flesta
som tagit till orda i debatten här i dag
anser det påtalade avsnittet — ordalydelsen
i den utländska boken alltså
— vara anstötligt och osmakligt, och
som jag sade inledningsvis så torde boken
inte tillhöra den värdefullare litteraturen
vad jag kan förstå. Men då borde
man inte ge boken reklam med denna
debatt — eller tror herrarna att
press och radio kommer att avstå från
att kommentera dagens debatt?

Jag är inte ensam om att tro att debatten
liksom ett eventuellt åtal från
justitieministern skulle få en sådan verkan.
En av våra kvällstidningar skrev
i går på tal om åtal: »God reklam i efterhand
har Liberala studentklubben
fått för sin sexkonferens sedan åklagarmyndigheten
i Stockholm beslöt att åtala
styrelsen för visningen av en pornografisk
film.» I sak har uttalandet mer
att göra med ett annat avsnitt, men jag
ville med citatet bevisa att den allmänna
meningen är att alltför mycket publicitet
eller, som i detta fall, åtal, ger reklam
i stället för att väcka avsky. I det
aktuella fallet får man troligen i dag
den reklam som helt säkert skulle ha
uteblivit om det stannat vid justitieministerns
beslut i ärendet.

Herr talman! Justitieministern kunde
enligt min åsikt inte ha handlat på annat
sätt än han gjorde vid sin bedömning
av sättet för tidningens återgivande
av ett avsnitt ur en utländsk bok.
Jag finner därför anmärkningsyrkandet
ogrundat.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hörde inte den senaste
ärade talarinnans hela anförande,
men jag uppfattade att hon sade nå -

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

gonting om Aftonbladets syfte med att
publicera det ifrågavarande avsnittet.
Hon tycktes mena att det var fråga om
en vanlig nyhetsförmedling och att
publiceringen därmed borde vara legaliserad.

Jag är inte lika övertygad som hon
om att tidningen är så oskuldsfull. Om
man studerar denna tidning genom tiderna
— vilket sker med en viss risk
för den andliga hälsan -— skall man
finna att den håller en bestämd och
klar linje. Chefredaktören har i år skrivit
upprepade artiklar i ateistisk anda
— de är sobert hållna, och man kan
alltså inte rikta någon anmärkning därvidlag.
Men det ingår i hela tidningens
politik att försöka komma åt de värden
vi nu talar om.

Fru Thunvall sade också att en annan
tidning, vars namn inte nämndes,
skulle ha publicerat det aktuella avsnittet
in extenso. Jag vet att Expressen
— om det är den tidningen som
åsyftades — dagen efter justitieminis-,
terns frikännande återgav detta avsnitt.
Jag vet inte om tidningen räknade med
att man skulle gå i fällan och aktualisera
ett åtal även mot Expressen, varigenom
också den tidningen skulle få
litet reklam.

Detta med reklamen är ett ofta använt
argument. Bråka inte om saken,
brukar man säga, ty då blir det reklam.
Vi får komma ihåg att vi har att
göra med en stark offensiv och målmedveten
drive för att bryta ned de
moraliska värdena. Mot en offensiv part
förlorar alltid den defensiva om den
kompromissar.

Jag förstår väl justitieministerns besvärliga
situation. Jag känner åtminstone
en av dem som haft den motbjudande
samhälleliga uppgiften att studera
de aktstycken som ideligen hamnar
på departementets bord, och jag
förmodar att den personalen måste utökas
vad det lider. Jag förstår emellertid
inte hur man vid denna granskning
skall kunna hålla en lämplig ba -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

lans i detta saxande, där det ofta sägs
att den och den boken har gått fri och
varför skall då den och den boken föranleda
åtal? Det har släppts efter för
mycket på detta område. Det är därför
jag med svidande hjärta — jag uppskattar
mycket justitieministern — måste
säga, att han varit för efterlåten.
Han har inte stämt i bäcken, och nu
kan han inte stämma i ån.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h>
kort genmäle:

Herr talman! Det sades nyss att publiceringen
av det aktuella avsnittet var
att betrakta som nyhetsförmedling och
att hädelseparagrafen därför inte kunde
tillämpas. Det är väl en orimlig bortförklaring.
Man menar alltså att en publicering
av detta aktstycke, som blivit
indraget i Finland och vars författare
blivit åtalad för liädelse, skulle vara
en nyhetsförmedling och att svenskarna
får vara så goda och tåla denna publicering,
även om en del känner sig
illa berörda.

De grupper, som håller kristendomen
och dess centralgestalt för heliga, anser
att det är eu skymf att låta Kristus
figurera i denna förnedrande situation,
och de skall ha rätt att kräva att hädelseparagrafen
tillämpas i sådana fall.
Vad fru Thunvall anförde kan närmast
anföras som eu försvårande omständighet,
inte som en förmildrande.

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dickson trodde
att det var Expressen jag syftade på.
Det var det inte. Det aktuella avsnittet
stod att läsa i Uppsala Nya Tidning den
19 mars — på kultursidan.

Det är ju ändå på det sättet, att just
den ytterligare publicitet som boken
får genom denna debatt ger gratisreklam
åt detta alster, som vi helst skulle
vilja slippa se i våra boklådor.

Jag har hört berättas — jag kan inte
säga om det är sant, men jag har anledning
att tro det — att utgivaren av

Kärlek I och Kärlek II har sagt, att han
inte behöver göra reklam för dessa
böcker, tv det gör pressen åt honom.
Det var med den utgångspunkten jag beklagade,
att den nu aktuella boken fått
denna uppmärksamhet. Jag har eljest
deu uppfattningen att man helst sluppe
se att detta aktstycke kom under folks
ögon. Jag tror att boken fallit mer i
glömska, om vi låtit frågan bero med
det beslut som justitieministern fann
vara det rätta.

Jag respekterar mycket herr Fridolfssons
i Stockholm åsikt, men det är just
för att jag anser att vi inte bör dra ned
dessa värden i smutsen som jag beklagar
att vi genom att ta upp denna debatt
här i riksdagen får boken att väcka
större uppseende än den eljest skulle
ha gjort.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Denna debatt har i varje
fall givit klart vid handen att man
inte behöver anses varken pryd, intolerant
eller inskränkt på något annat
sätt därför att man starkt reagerar mot
det aktstycke som vi här diskuterar.
Det är gott och väl. Det är verkligen
inånga i detta land som i likhet med
herr Dickson menar att justitieministern
borde ha ingripit på ett mera fast
sätt i detta ärende.

Jag kan ge fru Thunvall rätt i att ett
sådant ingripande skulle givit viss reklam.
Men om vi uppnått vårt syfte,
att svensk lag skall få fungera, hade
man också stoppat en mängd av det
material som nu besudlar svenska hjärtan.
I vissa lägen är det, fru Thunvall,
brottsligt att tiga.

Det har framförts en hel del synpunkter
som bör vara vägledande när
man tillämpar den s. k. hädelseparagrafen
— synpunkter som man finner
redan i förarbetena till strafflagsreformen
1948. Det heter där att
man inte med lagens hjälp har rätt
att ingripa mot kritik som är frän och
skarp om den bara framföres i värdig

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

form. Inte heller har man rätt att ingripa
mot en kritik som använder ironien
som vapen. I tveksamma lägen skall
man hellre fria än fälla, heter det. Allt
detta är naturligtvis alldeles riktigt.
Men tyvärr saknar det helt relevans i
det föreliggande fallet.

Nu kan man naturligtvis, herr Adamsson,
tolka in vad man vill i de satser
som publicerats ur Salarnas bok. Det
vore härligt om många kunde läsa innantill
så som herr Adamsson. Men annars
är väl den insinuation ganska klar
som går ut på ett tidelag mellan Frälsaren
och en åsninna. Det är inte kritik,
inte ens stark kritik, och rakt inte
en kritik i värdig form. Där är inte
ironien använd som vapen utan det är
bara fråga om grov och gemen råhet
eller, för att använda lagens ord, »skymfande
av sådant som av kyrkan och
trossamfunden hålles heligt». Något heligare
finns inte för världens många
kristna än Kristus själv. Även den människa
som inte kan omfatta Människosonen
med kärlek och tro har mycket
stor anledning att visa honom heder
och ära. Det är denne man som smutskastas
medan vi tittar på.

Jag är övertygad om att det är många
människor i detta land som i likhet
med oss reservanter frågar sig, såsom
också skett här i dag: Hur långt skall
man gå i fråga om nedbusning och vandalisering
i gamla Sverige innan ansvarigt
folk sätter en gräns?

Jag vill erinra om hur vi i valkampanjer
står upp från alla partier och
frimodigt bekänner att vi vill försvara
de kristna värdena. När det emellertid
sedan kommer till kritan vill det verkligen
till att de kristna värdena kan
försvara sig själva. Och det kan de också.
Frälsaren har fått värre slag än de
som utdelats i detta sammanhang och
ändå stått rycken. Men man kunde väl
få fordra i ett kulturland att det visades
hänsyn till andras tro och känsla.
Jag tänker i synnerhet på en inte liten
grupp i detta land som inte nämnts,

5 i

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

nämligen de många som försöker ge
sina barn kristna hem med Mästaren
som det stora föredömet. Man må säga
vad man vill om våra kollektiva institutioner
för barntillsyn etc.; det kristna
hemmet är en fantastiskt fin miljöfaktor
när det gäller att skapa riktiga
och trygga människor i detta land.

Jag instämmer alltså helt i herr Dicksons
synpunkter att justitieministern i
det föreliggande ärendet borde ha visat
en långt större fasthet och därmed
gett stöd åt de människor som har ansvaret
för den nya generationen, hjälpt
oss i kampen mot det dravel som nu sås
ut av oansvariga ordproducenter.

Skall tryckfrihetsförordningens 7 kapitel
och 4 § någonsin komma till användning
bör det vara här, herr Zetterberg.
När jag hörde min vän Åke Zetterbergs
första inlägg tänkte jag: Har han
inte konfirmander? Hade han haft det,
skulle det säkert ha varit någon konfirmandpojke
som frågat: »Säg pastorn,
får man skoja så här med Jesus?» I en
sådan situation kan man inte hålla föredrag
som man kan göra i denna kammare
ty ett barn vill ha svar på tal och
det måste vi präster kunna ge.

Det är sant att Herren klarar sig i alla
fall. Men jag tror inte att vi klarar oss
så bra. Han klarade sig på långfredagen
också. Men det är väl ingen som tror att
han var belåten och glad när hans trogna
teg utanför Pilatii palats då hopen
ropade: »Korsfäst, korsfäst!» Det tigandet
var också en del av Frälsarens lidande,
det är alldeles säkert.

Vi brukar ta nog så allvarligt på kränkande
uttalanden om medmänniskor —
och det med all rätt, även om det inte
blir en hel Helander-affär varje gång
sådant sker. Vi är fullt överens om att
nästans heder och ära skall ha lagens
skydd. Man kunde göra det tankeexperimentet
att det nu inte varit Jesus från
Nasaret som blandats in i ett sådant
här tvivelaktigt sammanhang utan eu
känd kulturpersonlighet, ett statsråd
måhända. Vad hade man då sagt? Hade

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

man då hänvisat till att det är fråga om
en litterär form, som man måste ta hänsyn
till, att det gäller nyhetsförmedling
o. s. v.? Jag är inte övertygad om
detta. Men nu är det inte något statsråd
det gäller utan det är »bara» Konungarnas
konung, och honom kan man
spotta på — ett tag till. Man skulle
kunna säga, att hädelsen ligger i ärekränkningens
förlängning och att den i
all rimlighets namn måste vara ett allvarligt
brott. Jag vet väl att man inte
utrotar hädelsetilltag med lagens hot
om straff lika litet som man på den
vägen utrotar tjuveri och dråp, men man
stävjar i någon man eländet och skyddar
oförvitliga medborgare emot angrepp.

I detta sammanhang har pastor Sörenson
apostroferats, vilket kanske inte
är rätt eftersom han är frånvarande.
Han höll i konstitutionsutskottet ett fint
anförande, som en from och bildad man
gör. Han sade bl. a. att dessa skriverier
vittnar om författarens egen nöd; därför
skulle man hjälpa honom på annat
sätt än med lagens ingripande i sådana
här lägen.

Det är klart att det är sant, men det
är väl så med varenda brottsling, tjuvar
och dråpare. Deras handlingar vittnar
om deras egen nöd. Men därför måste
vi också ha möjlighet att med lagens
hjälp begränsa denna nödens förmåga
att fördärva för andra människor. Det
verkliga botemedlet är naturligtvis fostran
till medmänsklighet och hänsyn. På
den fronten vill vi alla också kämpa.
Men det är långt till målet, och innan
vi är där kan vi inte undvara lagen.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det föreligger en särskild
anledning till att jag har begärt
ordet. Från tidningen Expressens redaktion
bär jag fått en biljett, i vilken
man meddelar att vad jag sade om att
Expressen hade publicerat det anstötliga
utdraget är oriktigt. Expressen hade
erhållit förhandsrätt till materialet men
tvärtom medvetet avstått från varje pu -

blicering. Det tillfogas i biljetten med all
rätt: »Det är anmärkningsvärt att Ni såsom
fakta sprider helt grundlösa uppgifter.
»

Jag har fortfarande ett minne av att
jag har rätt, men mitt minne är skralt
och jag beklagar därför att jag sagt
detta, om det skulle visa sig vara felaktigt.
Visar det sig däremot att jag
skulle ha rätt, hoppas jag att detta kommer
att kunna läsas i Expressen i morgon.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! I en gammal bön, som
betts under mer än tusen år här i landet,
heter det: »Fader vår som är i himmelen,
helgat varde Ditt namn.» Den ljöd
också vid denna riksdags öppnande,
och den har betts vid morgonbönen i
dag i detta hus när representanter för
fem partier var närvarande.

Det är ett heligt namn, som också må
hållas heligt bland oss. Nu har det sagts
någonstans ute i landet: För oss är intet
heligt. Det uttalandet har smärtat
många, men det tog kanske inte så
djupt, eftersom man kunde tänka att det
ropades ut av omogna studenter, som
snart skall veta bättre.

Allvarligare är det att man tydligen
också inom vår regering är tveksam om
huruvida något är heligt. Är intet heligt,
då finns det ingen Gud. Anser Sveriges
riksdag, att det inte finns något heligt?
Finns det inte någon Gud? Då skall vi
säga det till det svenska folket! Vet folket
att vi inte längre har något heligt?
Är folket till freds med det?

Det är ur denna aspekt jag vill tala
här i dag. Jag är inte övertygad om att
folket i stort är nöjt därmed. Det är min
övertygelse att flertalet svenskar har
Gud helig. Hur skall man eljest förklara
att man döper barnen i Jesu namn,
att vigsel sker i kyrkan, där Guds heliga
namn välsignar detta förbund, att de
flesta föres till den sista vilan i ljuset
av den Heliga skrifts löften om uppståndelse
och evigt liv?

Onsdagen den 12 mai 1963 fm.

Nr 23

När nu vår frälsare Jesus Kristus, den
helige guden, skymfats i tryckt skrift
i vårt land utan att lagen tillämpats
och hädarna ställts inför rätta, protesterar
jag, tvingad av mitt samvete, mitt
ansvar som kristen och människa. Det
har visserligen sagts i kammaren, att
vårt land är sekulariserat, men vad innebär
det? Det innebär, att man i många
stycken brutit mot Guds ord och kristen
sed. Det innebär att icke-kristna tankar
mest höres. Men sekulariseringen
betyder nog trots allt ännu i dag främst
att de s. k. massmedia kommit i händerna
på en alltför omdömeslös grupp
människor, som tycks hata Kristus och
det heliga. De älskar att håna kristendomen,
de söker tillfällen att framföra
sin kritik mot det heliga. Det är fråga
om människor som bär är tongivande.
Detta är djupt olyckligt.

De kristna, Jesu Kristi bekännare, till
vilka jag räknar mig, beklagar djupt
detta förhållande och hoppas på en förändring,
så att radio, TV och press tar
avstånd från bespottelsen av det som
för många är heligt.

Det finns ännu, det är min övertygelse,
flera miljoner människor i vårt
land, som trots allt vänder sig mot hädelse
och skymf av det heliga, även om
de inte kan eller vill eller törs uttala
det. De beder ännu: »Helgat varde Ditt
namn.» De är inte sekulariserade i den
meningen, att de gillar att vi är flathänta
mot hädare. Ty skulle det vara
sant att vårt folk inte håller något heligt,
då står vårt folk inför undergången.
I längden kan intet folk bestå utan att
hålla något heligt. Det som intill i dag
varit heligt är djupast sett vårt rikes
grundval. Vårt Sverige har byggts upp
av kristendomen. »Kristus är först i vår
lag», har det länge hetat med sanning.
Kulturen i dess sanna mening är baserad
på det heliga. Demokrati — ett ord som
vi älskar — människovärde — ett begrepp
som vi sätter högt — kommer
från den Helige, som en gång fattig gick
på jorden och dog på en påle. Hans

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

namn är alltfort heligt för oss i Sverige,
och för Honom vill jag vittna.

Och om det namnet en gång icke mera
är heligt i vårt land, då måste något
annat bliva heligt. Jag kan inte se annat
än att det då måste vara människans
eget namn -— människan utan Gud. Men
människan utan Gud och utan något
heligt bär vi sett, och hon bär vilddjurets
bild. Hon fanns i ett grannland i
söder, och där föddes man, där levde
man och där dog man i människans
namn: i Adolf Hitlers namn. Där fanns
inget heligt. Vem vill ha den tiden tillbaka?
Vårt folk svarar i dag: Vi vill det
inte. Vi vill inte ha människan utan
Gud. Vi vill förbliva kristna och ha något
att hålla heligt. Och därmed vill jag
uttala vår sorg över att brott mot trosfriden
icke längre beivras i Sverige. Jag
har svårt att fatta att den kristna opinionen
här kan vara delad. Om detta är
sant, är det kanhända allvarligare än
justitieministerns felbedömning.

Det sades bär att det skulle vara ett
sundhetstecken att opinionen är delad,
men jag har svårt att förstå det. Det gäller
ju inte Kristus’ vara eller icke vara
— Kristus klarar sig alltid, har många
talare sagt här, och det är sant — utan
det gäller vårt folks ödesfråga. Det är
inte sant att vårt folk kan bestå utan
att ha något heligt.

I denna stund kanske man även törs
nämna något om reklamen. Skulle man
driva detta begrepp in absurdum, så
skulle man ju inte kunna beivra något
brott. Det är sant att också debatten i
dag ger reklam åt boken, men om det
kunde bli en ändring, så att sådana
alster stoppades i tid — i rätt tid —■
så skulle det snart inte behöva upprepas
att det gjordes reklam för dem.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! På grund av att jag har
interpellerat angående Salarnas bok,
som nu säljs på svenska bokhandelsdiskar,
skall jag inte säga många ord.

Att tryckfriheten hör till ett lands

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

omistliga tillgångar kan inte sägas nog
tydligt och nog starkt. Men, herr talman,
lagstiftarna har ju aldrig tänkt sig att
vad som helst när som helst och på vad
sätt som helst skulle fritt få sägas, och
därför har vi en tryckfrihetslag som i
13 punkter stadgar vissa inskränkningar.
Lagen säger, att den granskande och
dömande myndigheten skall i utövningen
av sitt ämbete se mera på ämnets och
tankens än på uttryckets lagstridighet;
med andra ord mera på syftet än på
framställningssättet.

Men nu har den författare det gäller i
detta fall ärligt sagt ifrån, att han just
velat häda, kränka och skymfa kyrkan
och allt det heliga. Han har velat sönderbryta
kyrkans och kristendomens inflytande
både i vad han skrivit i »Midsommardansen»
och i vad han aviserat
skall komma i framtiden. Jag tycker att
man skall hålla Salarna räkning för denna
öppna deklaration. Det är ärligt, det
iir renhårigt talat. Då vet man vad syftningen
är. Han har med andra ord identifierat
sig med sin diktade skymfare.
Här är fråga om en medveten, viljestyrd
handling, och det är klart att den ende
som faktiskt vet någonting om syftet, det
är väl ändå författaren själv. Han har
rätt att bli tagen på allvar, och ingen
bör förmena honom denna rätt. Jag har
bara velat peka på detta enkla faktum,
och jag tycker att Salarnas deklaration
har rensat luften. I det fallet har Dagens
Nyheter rätt. Stycket i Aftonbladet är
alltså inte »fyllesnack», utan det är någonting
helt annat och mera. Det är en
kvalificerad handling, en skymfning av
det heliga i den mening som lagstiftaren
har tänkt sig.

Jag vill, herr talman, instämma i herr
llamrins i Jönköping förnämliga huvudanförande
och likaså i vad herr Nelander
yttrat. Som jag ser det gäller frågan
i detta speciella och konkreta fall
helt enkelt: skall lag vara lag, eller skall
den det inte?

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Jag tillhör inte dem som

har förberett sig för att säga något i
denna fråga. Vad som uppkallade mig
var herr Fridolfssons i Stockholm anförande;
herr Fridolfsson har visst nu
gått ut ur kammaren, men han får väl
så småningom läsa protokollet från detta
sammanträde.

Herr Fridolfsson sade bl. a., att de
åtta kristna ledamöterna i konstitutionsutskottet
helt har missförstått sin egentliga
uppgift och att de inte kan anses
representera svensk kristenhet i dag.
Senare ändrade han det till att de inte
kan anses vara »talesmän» för den. Jag
skall inte så mycket uppehålla mig vid
detta yttrande. Jag vill bara sätta in det
i sitt sammanhang, den fråga kammaren
diskuterar, nämligen justitieministerns
handläggning av ett visst avsnitt i en
artikel i Aftonbladet.

Mig förefaller det fullständigt klart,
att justitieministern ser allvarligt på sådana
här frågor. Huruvida så är fallet
också med herr Fridolfsson är jag mera
tveksam om — i varje fall förefaller han
se det som en mycket enkel sak att
pröva vilka åtgärder som skall vidtas i
olika sammanhang. För mig framstår
det inte som helt otänkbart, att många
finner herr Fridolfssons yttrande här i
kammaren vida mera kränkande än den
artikel som har föranlett så mycken diskussion.
Enligt min mening är det att i
hög grad övervärdera betydelsen av vad
som står i tidningarna, om man ger en
sådan sak dessa proportioner.

Eftersom det inte är Salarnas bok diskussionen
gäller, tycker jag knappast
heller att det finns särskilt stor anledning
att särskilt uppehålla sig vid den.
Den har ju skrivits av en författare med
hemvist i ett annat land än vårt och utgivits
i författarens hemland. Alltså är
det inte boken vi har att ta befattning
med. Vad som bör diskuteras är huruvida
Aftonbladet har gjort sig skyldigt
till överträdelse av de bestämmelser
som finns på detta område eller inte.

Man har också gjort stort nummer av
att Salarna numera har tillkännagivit att
han skrivit boken i syfte att häda. Det

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

är ju en sak som inte var känd när justitieminister
Kling liade att pröva den
här frågan. Jag är inte säker på att prövningen
skulle ha lett till ett annat utslag
om saken varit känd då. Men inte
heller detta är något som hör hemma
i den här diskussionen, vad Salarna numera
sagt sig ha menat med sin bok.

Justitieministern har efter sin som
jag kan förstå ingående prövning av frågan
ansett att han hellre borde fria än
fälla. Det är väl en väg man ofta väljer,
när man står inför svåra avgöranden.
Från mina kristna utgångspunkter kan
jag inte se att justitieministern på något
sätt handlat felaktigt.

Jag har gärna velat säga detta därför
att herr Fridolfsson har räknat hur
många representanter för de kristna
som sitter i konstitutionsutskottet. De
sitter väl för övrigt inte där i just den
egenskapen, utan de är ditsatta av sina
partier för att rykta ett värv som många
gånger inte är så enkelt som herr Fridolfsson
tycks tro.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag sade inte, att de åtta
kristna medlemmarna av konstitutionsutskottet
hade missförstått sin uppgift.
Och för övrigt verkar det som om man
var otroligt känslig för att namnge dem
— det är ju ingen hemlighet vilka de är.
Jag namngav dem inte, utan jag sade att
tre riksdagsmän tillhörande den kristna
gruppen anslöt sig till utskottsmajoriteten.
Det är ingen hemlighet — det finns
ju protokoll på saken — att dessa tre
inte ansåg sig ha anledning reservera
sig.

.lag vidhåller fortfarande min uppfattning,
att de kristna, som många talare
redan sagt, bygger sin tro på Kristus
som centralgestalten. De anser inte
vara det skedda vara mycket otrevligt,
eller hur herr Zetterberg uttryckte saken,
utan de ser det som ett klart skymfande.
Därför sade jag att dessa tre, som
offentligt anslutit sig till utskottsmajo -

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

ritetens uppfattning, inte är representativa
för de kristna, som alla bygger sin
tro på Kristus som den heliga centralgestalten.
Det har jag sagt, det står jag
för, och jag tror jag vågar påstå att det
är rätt.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Detta skall verkligen bli
ett mycket kort genmäle. Det var en enda
passus i herr Henriksons anförande
som uppkallade mig.

Som redan sagts i debatten, kom Salarnas
öppna erkännande av uppsåtet
med sin bok först efter det att justitieministern
tagit ställning i åtalsfrågan,
och det har gjorts gällande att detta
skulle vara en förmildrande omständighet.
Nu uppträder herr Henrikson
och förklarar, att han för sin del presumerar
att justitieministerns ställningstagande
förmodligen inte blivit ett annat,
även om han känt till Salarnas
deklaration. Detta är en ur många synpunkter
utomordentligt uppseendeväckande
deklaration, som föranleder mig
att även till herr Henrikson ställa den
fråga som jag tidigare ställt till herr
Zetterberg: När skall då lagen om trosfrid
över huvud taget tillämpas?

Herr HENRIKSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar herr Hamrins i
Jönköping fråga först. Lika litet som
troligtvis herr Hamrin eller någon annan
i denna kammare kan jag ge ett entydigt
svar på den frågan. Och uppriktigt
sagt — nu deklarerar jag min egen
uppfattning — är jag mycket tveksam
om huruvida detta är ett område som
är lämpligt för lagstiftning. Från många
håll har framhållits att de kristna värdena
är av sådan kvalitet att de i hög
grad försvarar sig själva. Det är bara
tråkigt att det finns så många skröpliga
efterföljare — däribland jag — som så
dåligt lever upp till de kristna idealen.
Detta har vi kanske i någon mån fått
erfara här i dag. Man behöver alltså

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifr&gasatt tryckfrihetsåtal

inte lägga in något annat i ett yttrande
än vad vederbörande i verkligheten har
sagt. Huruvida justitieministerns prövning
— jag reserverade mig på den
punkten, herr Hamrin — blivit en annan
därest detta varit känt var en fråga
som jag för min del ville lämna öppen.

Hem Fridolfsson i Stockholm sade att
det inte är någon hemlighet hur de
kristna ledamöterna har ställt sig. Det
är inte alls det som frågan gäller, herr
Fridolfsson. Frihet att ta ställning trodde
jag att vi var helt överens om att var
och en hade med det ansvar som följer
därmed. Men därifrån och till att sätta
betyg på hur den ene eller den andre
har ställt sig är steget långt, och det är
det senare som jag har reagerat emot.
Hem Fridolfsson anser nu att han från
början sade att dessa åtta ledamöter i
konstitutionsutskottet inte är representativa
för »alla» kristna i landet. Det är
jag fullständigt på det klara med utan
att det behöver sägas. Bl. a. har ju herr
Fridolfsson anmält reservation på den
punkten, och säkert finns det flera än
han som har den uppfattningen. Så föll
emellertid inte orden i det första anförandet.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Huvudfrågan i dag gäller
uppenbarligen inte, hem Henrikson,
huruvida vi på detta område skall ha
lagstiftning eller inte. Enligt min mening
kan vi inte undvara en lagstiftning
— det har jag deklarerat klart och tydligt.
Frågan gäller i stället om den lagstiftning
vi bevisligen har, skall fungera,
om den skall efterlevas eller inte.
Det är det ställningstagandet som är det
enda relevanta.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt begära ordet på detta avsnitt, men
med den utveckling debatten har tagit
är det kanske riktigt att var och en de -

klarerar sin ståndpunkt i detta ärende
och hur han kommit fram till den.

Min uppfattning om hur man ur kristen
synpunkt bör reagera sammanföll
nästan helt och hållet med vad herr Sörenson
deklarerade i konstitutionsutskottet.
Han kom fram till att man lika
gärna kunde låta bli att åtala.

Frågan är naturligtvis ur olika synpunkter
mycket svår att bedöma. Nu
gäller det emellertid Aftonbladets artikel.
Salarnas bok har funnits på svenska
någon månad och säljes alltså här. Det
avsnitt som Aftonbladet återgivit är, som
framhållits här tidigare i dag, en berusad
persons lallande. Därmed är det
klart att själva uttalandet inte har någon
auktoritet, det är för att välja herr Gustafssons
i Borås vokabulär ett fyllesnack.
Jag har därför kommit fram till
samma uppfattning som det har sagts
här i dag att professor Karl-Gustaf Hildebrand
givit uttryck för, nämligen att
den omständigheten talar för att uttalandet
inte skall värderas på samma
sätt som om det hade uttryckt författarens
åsikt.

Mycket av det som nu distribueras
genom det tryckta ordet är sådant att
man måste beklaga utvecklingen och
den nedbusning av litteraturen som utan
tvivel pågår. En annan fråga är emellertid
huruvida åtal skall väckas eller
inte. Olika personer kan självfallet vid
sina bedömanden komma fram till olika
ståndpunkter.

Det är vidare en annan fråga, om ett
åtal i detta fall skulle ha lett till en fällande
dom. Det har sagts tidigare här i
debatten att det ändå måste sättas en
viss gräns mellan vad som kan tolereras
och vad som inte kan tolereras. Ja, går
den gränsen mellan vad som återgavs i
Aftonbladet och vad som står i Salarnas
bok, där detta avsnitt kommer in i sitt
sammanhang? Det är en fråga som kan
diskuteras. Jag har svårt att finna att
skillnaden här är så stor. Det har inte
på samma sätt ifrågasatts att boken
skulle föranleda åtal.

Onsdagen den 12 mai 1965 fm.

Nr 23

Det har fällts en del ganska hårda och
onyanserade omdömen i denna debatt
om olika utskottsledamöters ställningstaganden.
Med anledning därav vill jag
säga, att jag förutsätter att samtliga
ledamöter har fattat sin ståndpunkt efter
en noggrann prövning och har försökt
att komma fram till vad de anser
vara riktigt. Jag tror att man på grund
av dessa omdömen behöver erinra om
en av kristendomens grundsatser, »domen
icke». Vi skall ha klart för oss att
det i konstitutionsutskottet inte är och
egentligen aldrig har varit fråga om
några partipolitiska bedömanden utan
det är personliga bedömningar av de
frågor som kommer upp vid utskottets
granskning eller såsom i detta fall efter
en anmälan. Jag tror att man kan säga
att i konstitutionsutskottet sker en noggrann
bedömning, där personliga uppfattningar
får leda fram till den ståndpunkt
som man tar i en fråga.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Inte heller jag hade
tänkt yttra mig om denna del av dechargememorialet,
men debatten har
tagit en sådan vändning att jag ändå
velat säga två saker.

För det första reagerar jag mot dem
som så lätt sätter likhetstecken mellan
sin egen moraliska indignation över en
artikel och ett ingripande enligt tryckfrihetsförordningen.
Man kan mycket
väl vara indignerad över en artikel och
ta bestämt avstånd från den men ändå
inte begära att tryckfrihetsåtal skall anställas.
Och ännu mera: det måste ändå
finnas en gräns mellan denna personliga
indignation å ena sidan och en anmärkning
mot justitieministern för att
han inte har ingripit å andra sidan.

Det verkar nu som om de som inte
sluter upp kring anmärkarna är ett
sämre sällskap. Dem bedömer man i
ordalag som är ytterst ovanliga i denna
kammare. Var och en må ju välja sina
egna uttryckssätt, men det verkar knap -

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

past som om en del av dessa uttryckssätt
hör till de vardagsparlamentariska.

För min del har jag varit med om att
handlägga detta ärende inom konstitutionsutskottet,
och jag har försökt att
göra det med samma noggrannhet som
i fråga om andra ärenden. Utgångspunkten
har inte varit min egen indignation
inför artikeln. Jag tar bestämt avstånd
från den. Även jag kände indignation,
när jag läste den. Men, herr talman, här
gäller det ju huruvida justitieministern
med utgångspunkt från gällande tryckfrihetsförordning
har gjort rätt, när han
inte anställt åtal på grund av denna
artikel. Det finns en del som är säkra
på att det inte var rätt och för att styrka
sig hänvisar till ett uttalande av den
finländske författaren. Men det är inte
hans bok det här gäller utan en nyhetsartikel
i tidningen Aftonbladet. Även
om — jag kanske genom att säga följande
irriterar herr Hamrin i Jönköping
— denne finländske författares uttalande
hade gjorts före justitieministerns
ställningstagande, kunde inte justitieministern
med utgångspunkt från gällande
rätt bygga på detta uttalande, därför
att här gällde det att bedöma syftet
med en artikel i Aftonbladet, inte den
finländske författarens opus. Jag förvånar
mig över att en del är så säkra i
fråga om detta syfte. För min del vågar
jag inte ha någon bestämd mening på
den punkten, men jag åberopar vad som
står i tryckfrihetsförordningen, nämligen
att i tvivelsmål skall man hellre
fria än fälla. Det har lett mig fram till
att jag anser att justitieministern har
gjort rätt, när han inte har väckt åtal
i denna fråga.

Det andra jag skulle vilja anföra här
är att det är tydligt att det går en viss
skiljelinje mellan dem som å ena sidan
likt herr Werner ropar till justitieministern:
»Hjälp oss mot allt dravel som
produceras», och å andra sidan oss som
anser att man inte här i första hand
skall lagstifta och ingripa genom domstolsutslag
utan på andra sätt skall för -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

söka verka opinionsbildande. Jag håller
helt med herr Hamrin i Jönköping och
andra om att det behövs en viss lagstiftning,
men jag kan aldrig gå med på
en lagstiftning som fyller de fordringar
som herr Werner ställer på en sådan,
nämligen att allt vad han betecknar
som dravel skall justitieministern ingripa
mot. Det skulle vara ganska intressant
att göra sig en bild av alla de
inånga åtal som då skulle följa och vilka
normer som skulle tillämpas. I varje fall
kan ett sådant handlingssätt inte bygga
på den nu gällande tryckfrihetslagstiftningen.
Det har gällt för konstitutionsutskottet
att avgöra, om justitieministern
följt denna lag eller inte, och då
har en överväldigande majoritet kommit
fram till att han gjort detta.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Till sist bara ett par
synpunkter som jag tycker bör komma
med.

Till en början vill jag konstatera att
även om denna debatt kan ha verkat gå
fram och tillbaka, har den dock givit
vissa resultat. Ett av dem är att herr
Fridolfsson i Stockholm ändå har modererat
sina formuleringar när det gäller
den kristna opinionen därhän, att
det finns kristna människor i vårt land,
och säkerligen inte få, som delar den
uppfattning som han har givit uttryck
för. Så långt är vi alla överens.

Jag har också av herr Nelanders modesta
anförande sett att det för honom
är fråga om på vilka vägar man skall
möta företeelser av den art som vi i
dag diskuterar. Det gör att skillnaden
mellan oss inte blir av så djupgående
art som den eljest skulle behöva vara.
Jag tror inte att t. ex. vi inom den
kristna gruppen, som har tagit till orda
i dag, skiljer oss när det gäller den iver
varmed vi sluter upp kring våra kristna
ideal.

Däremot snuddade herr Nelander vid
ett problem som vi får anledning ta
upp mera ingående längre fram. Det är

helt enkelt detta att man, som ibland
sker, sammanför tidningar och böcker
samt radio och TV. Jag har redan i
mitt första anförande understrukit att
jag anser att det här finns en betydande
skillnad. Som sagt: vi får anledning
återkomma härtill.

Vad vi behöver resonera om och få
klarare begrepp om, inte minst inom
kristenheten i Sverige, är vad ett öppet
samhälle betyder. Vad har vi själva
att påminna oss nar det gäller öppenhet
för andras meningar? Det är många
ateister som under århundradenas lopp
har dömts till helvetet i predikningar
i vårt gamla land, varvid smädandet
inte har varit långt borta. Jag tycker
att vi i någon mån skall ta detta med
i bilden med tanke på vad som nu åberopats
för att den kristna övertygelsen
inte skall utsättas för smädelse. Vi är
på väg in i ett öppnare samhälle där
problem som man tidigare inte ifrågasatte
har blivit brännande ting att diskutera
och där vi med vår egen övertygelses
kraft får går fram och förkunna
det vi uppfattar som rätt och riktigt.
Och där får vi vara mycket måttliga
när vi skriker på utomståendes hjälp.

Herr Werner, jag har verkligen under
min tid haft många hundra konfirmander
och det har varit en mycket
inspirerande verksamhet, men jag försäkrar
att jag aldrig sagt till någon
konfirmand: Vandra nu med lugn ut i
det svenska samhället och i den mån
det beror på de politiska instanserna
skall ni inte behöva läsa någon smädelse
mot vår Herre Jesus i tidningar
eller böcker. Sådana utfästelser har jag
aldrig gjort. Däremot har jag vid varje
dop som förrättats bett en bön som innehåller
orden: »De skola vandra genom
en farlig värld.» Detta har jag talat
om för mina konfirmander, och den
världen blir farligare och farligare. Har
man inte en egen övertygelse och står
man inte för den är man ett rov för
vindarna runt omkring sig, men det är
inte av dessa bräckliga lagparagrafer

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ifrågasatt underhandsdirektiv till statens hyresråd

som man kan få hjälp. Vi återföres
mer och mer till det läge som rådde
under den urkristna tiden. Då var de
kristna hänvisade till den fostran till
och den utbildning av ett livsmönster
som skedde i hemmen och församlingarna.
Jag gissar för min del att det är
åt det hållet som vårt samhälle utvecklar
sig, och då tycker jag att herr Werner
skall göra sina konfirmander beredda
för detta samhälle.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Herr Zetterberg vet nog
att jag försöker göra mina konfirmander
beredda på det samhälle som de
har att möta. Men pojkarna fick inte
genom herr Zetterbergs anförande något
svar på den fråga de ställde: »Får
man skoja så här, pastorn?» medan de
visar upp den omdiskuterade tidningsartikeln.
Det är i det avseendet som vi
måste tala i klara ord.

Det finns en tendens att hårdra de
uttalanden som göres i den här debatten.
Även den kloke herr Johansson i
Trollhättan föll för den frestelsen då
han ville placera mig i någon speciell
grupp av människor, som gör justitieministern
ansvarig för allt möjligt dravel
som publiceras. Jag tillhör, herr Johansson
i Trollhättan, bara dem som
menar att den lag som finns skall tilllämpas;
sedan får det bli fråga om ingrepp
på hur många punkter som helst.

Herr Larsson i Luttra slutade sitt anförande
med det tänkvärda skriftordet
»Domen icke». Ja, det är riktat till oss
alla men det kan inte riktas till staten
som just har befogenheten att döma.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! På frågan om man får
skoja med kristna värden vill jag svara:
Ja, i det svenska samhället är det
inte förbjudet att göra detta. En annan
sak är, i vilka ordalag man får skoja
sller icke, och det är just justitieministerns
bedömning av den frågan som vi
har diskuterat hela dagen. Det kan inte
finnas anledning för varenda konfirmandgrupp
att ta fram ett exemplar av
Aftonbladets artikel och fråga, om det
är tillåtet att skriva på det sättet. Enligt
svensk lag får man ge uttryck för
en kritisk, ironisk inställning till kristna
värden, och jag ämnar inte vara med
om att begära någon lagändring i det
avseendet.

Vi bör i detta sammanhang observera
ett ganska intressant förhållande.
Omdömen som uttryckes i vanliga teoretiska
satser låter ofta inte lika illa
som om en diktare omformar dem till
en viss diktad situation, och det är
detta senare som i det här fallet har
skett. De gamla hädelseåtalen och domarna,
som förekom tidigare under detta
århundrade, var byggda på hädelser
som uttrycktes i teoretiska satser. Vad
vi nu bevittnar är ett bildmässigt målande
hädande. Det är där skillnaden
ligger. I sak finns det däremot inte någon
skillnad, och svensk lag förbjuder
ingen att ironiskt tala om kristna värden
och inte heller om Herren Kristus.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det är litet beklämmande
att erfara att pastor primarius talar
om en rätt att skoja med kristna värden
just med hänvisning till den tidningsartikel
som vi i dag diskuterar.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s) Punkten 2
kort genmäle:

Herr talman! Skall den svenska tryck- IfråKasatt underhandsdirektiv till statens
frihetslagstiftningen fungera sådan den hyresråd

nu är, då kan inte, herr Werner, justi- Herr WENNERFORS (h):

tieministern ingripa mot en nyhetsarti- Herr talman! Punkt nr 2 i konstitu kel

av det slag det här gäller. tionsutskottets memorial gäller under 3

— Andra kammarens protokoll 19C>5. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt underhandsdirektiv till statens hyresråd

handsdircktiv som inrikesminister Johansson
givit hyresrådet i en viss fråga.

Vi är säkerligen alla här i kammaren
på det klara med att vår författning
icke accepterar ministerstyre inom förvaltningen.
Ett enskilt statsråd skall
inte ha rätt att ge direktiv till domstolarna,
och i detta fall är hyresrådet
att betrakta som en förvaltningsdomstol.

Det är synnerligen viktigt att den
enskilde medborgaren kan sätta tro till
att myndigheterna intar en självständig,
oberoende och objektiv ställning. Enskilda
statsråd skall inte genom skriftliga
eller muntliga underhandsdirektiv
eller genom påtryckningar på förvaltningsdomstolar
eller andra myndigheter
kunna påverka lagtillämpningen.
Förtroendet för myndigheterna kan då
allvarligt skadas.

Förevarande anmärkningsärende gäller
inte sakfrågan, huruvida rivning av
en fastighet skall kunna förhindras eller
icke, men jag måste ändå något beröra
själva sakfrågan.

I inrikesdepartementet upprättades
en promemoria, daterad den 13 november
1964, som gällde frågan om huruvida
rivning av fastighet kan förhindras
när fastigheten befinner sig i sådant
skick att den ännu några år kan
utnyttjas. I promemorian framfördes
också ett förslag om att arbetsmarknadsmyndigheterna
i sådana fall måste
lämna rivningstillstånd.

I det remissyttrande, som statens
hyresråd lämnade i anledning av denna
promemoria, framhöll man lämpligheten
av att i vissa fall kunna förhindra
rivning. Men hyresrådet gav också uttryck
åt den uppfattningen, att det
fanns andra utvägar. I första hand kunde
hyresregleringslagstiftningen tolkas
på sådant sätt, att hyresnämnderna fick
andra direktiv än de förut fått. Jag
citerar remissyttrandet: »Hyresrådet är
emellertid berett att till hyresnämnderna
utfärda anvisningar av innebörd, att
nämnderna vid prövning av giltigheten
av uppsägning, som grundas på före -

stående rivning av fastighet, även skall
beakta huruvida godtagbara skäl föreligger
för rivning i fråga.»

Hyresrådet önskade också att Kungl.
Maj :t skulle lämna besked i saken. Inrikesdepartementet
sände därefter till
hyresrådet ett brev, som är daterat den
30 december 1964 och varav klart framgick
att inrikesministern rekommenderade
införandet av ny praxis vid tilllämpningen
av hyresregleringslagstiftningen.
Jag citerar: »På förekommen
anledning får jag enligt uppdrag meddela
att inrikesministern för sin del
finner den av hyresrådet anvisade utvägen
för att komma till rätta med för
tidiga rivningar böra prövas framför
den som angivits i promemorian.»

Nu säger konstitutionsutskottets majoritet
att det var naturligt, ja, till och
med nödvändigt att statsrådet gav detta
besked. Denna inställning förefaller
märklig, tv den innebär ju att utskottsmajoriteten
anser att departementscheferna
skall lämna direktiv om hur
domstolar skall tolka lagen. Jag hoppas
att detta uttalande icke för framtiden
kommer att åberopas i andra sammanhang.

Konstitutionsutskottets uttalande på

s. 6 i memorialet är ännu mer besynnerligt.
Låt oss först konstatera vilka uppgifter
hyresrådet har, och det gör också
utskottet i sitt utlåtande. Man säger
att hyresrådet är en besvärsinstans och
verkar i egenskap av domstol. Hyresrådet
avgör tvister mellan hyresvärd
och hyresgäst och tillämpar därvid lagen
och ingenting annat — det är den
ena uppgiften. Den andra uppgiften för
hyresrådet är att vara en administrativ
myndighet, som skall utöva tillsyn över
hyresregleringen. I den egenskapen
meddelar hyresrådet föreskrifter efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande. Det kan
gälla tekniska och ekonomiska frågor,

t. cx. generella hyreshöjningar eller
bränsleklausuler.

Nu säger konstitutionsutskottets majoritet:
»Det av hyresrådet i detta fall

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ifragasatt underhandsdirektiv till statens hyresråd

föreslagna förfarandet grundade sig på
sistnämnda befogenhet.» Här har, såvitt
jag förstår, konstitutionsutskottets majoritet
bedömt detta ärende fel. Men om
det skulle vara rätt, så skulle ändå inte
direktiven eller bemyndigandet kunna
ges av ett enskilt statsråd utan endast av
statsrådet eller Konungen i konselj.
Redan detta innebär alltså ministerstyrelse,
och det är beklagligt att majoriteten
i konstitutionsutskottet förbisett
den saken.

Låt mig också, herr talman, få sägia
att det finns en annan part i detta ärende
som förfar felaktigt, men som bekant
kan inte detta diskuteras i kammaren.

I fråga om hyresrådets dömande uppgift
vill jag återigen påminna om att inrikesdepartementets
skrivelse av den
30 december 1964 till hyresrådet enligt
min uppfattning inte kan tolkas på annat
sätt än så, att det innehöll direktiv
och godkännande av statsrådet beträffande
tolkningen av hyresregleringslagen
i en viss situation. Statsrådet Johansson
avgjorde här införandet av en
ny praxis för denna lags tillämpning.

Jag är inte jurist, och jag är inte
expert i dessa frågor, men så mycket
bär jag hittills lärt mig att förstå, att
jag kan säga att skälen för en anmärkning
är synnerligen välgrundade.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det dröjde inte länge i
dag efter herr von Friesens inlägg förrän
vi kom in på bedömningar där även
moralfrågorna i hög grad fick härska.
Högerledaren herr Heckscher gjorde en
deklaration, där han framhöll att åtskilligt
av vad som från början varit
har blivit helt annorlunda i utskottets
arbetssätt. Han uppehöll sig särskilt vid
att anmärkningar som framställts skall
riktas mot statsrådens sätt att handlägga
sina uppgifter enligt grundlag och
andra förordningar och att man inte
i detta sammanhang får anmärka mot
alt statsrådet fört en annan politisk
linje än den man själv gillar. Jag delar

helt herr Heckscliers uppfattning i dessa
stycken.

Sedan utvecklade sig debatten mera
som en moraldebatt, och den fortsatte
ganska länge. Jag kan inte frigöra mig
från intrycket — i likhet med vad herr
Johansson i Trollhättan sade -— att man
här försöker sätta en stämpel på olika
partigrupper beträffande deras moraliska
kvalitet. Jag måste, herr talman,
säga ifrån att det finns skäl att reagera
mot detta. Det finns i denna kammare
högermän, folkpartister, socialdemokrater,
centerpartister och kommunister,
men ingen får förledas att
tro att man, därför att man hamnat i
ett visst politiskt parti, har en helt annan
moralisk grund att stå på än de
övriga. Jag tycker att man skulle kunna
vara överens om detta och inte komma
med sådana påståenden om en viss moralisk
nivå. Det är den enskilda människans
personliga resning som betyder
något i det stycket, och det har ännu
inte uppfunnits något parti som ger
bakgrund för påståenden om lägre eller
högre moralisk halt. Jag vet att vi
får tillfälle att återkomma till detta litet
senare i dag, men jag vill gärna ha
sagt att det måste vara vår klara rätt
att deklarera att sådana gränsdragningar,
som man ibland försöker införa angående
den moraliska halten, inte har
plats i den svenska riksdagen.

Beträffande den fråga som nu behandlas
måste jag säga att jag är mycket
förvånad över herr Wennerfors’ inlågg.
Det var nämligen ett typiskt exempel
på sådana inlägg, i vilka man söker
rikta anmärkningar mot statsrådet
därför att man inte tycker om den vidtagna
åtgärden. Om herr Wennerfors
har tittat i de papper, som funnits tillgängliga
för oss i utskottet, måste det
ändå stå fullständigt klart för herr
Wennerfors, att statsrådet med sin promemoria
avsåg att utvidga den lag som
redan fanns, så att rivningstillstånd
skulle inpassas i den lagstiftningen.

I det sammanhanget gick förslaget på

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ifrågasatt underhandsdirektiv till statens hyresråd

remiss bl. a. till hyresrådet. Hyresrådet
fann då att det var möjligt för rådet
att ingripa på ifrågavarande punkt utan
någon som helst ändring av lagstiftningen.
Man svarade helt enkelt, att
man icke ansåg någon annan lagstiftning
behövlig än den som redan fanns.
Men, herr Wennerfors, det måste väl
ändå vara klart att hyresnämnden ville
veta huruvida man i inrikesdepartementet
skulle komma att föreslå den lagändring
som man syftade på i sin PM
eller inte. Om man gjorde det, behövde
hyresrådet inte ingripa. Men gjorde man
det inte, så ville hyresrådet veta det för
att kunna ge de direktiv till hyresnämnderna
som detta föranledde. Det
är den saken man här har riktat anmärkning
mot. Men jag tycker man
skall vara på det klara med att inrikesministern
i det fallet inte har gjort någonting
som kan betecknas som otillbörligt
ställningstagande. Det finns
ingen grund för det.

Herr Wennerfors säger att utskottet
har misstagit sig, men det är herr Wennerfors
som gjort det, när han tror att
denna fråga ligger till på ett annat
sätt än den i verkligheten gör.

Jag skall inte gå in på några detaljer.
De är välkända tidigare, eftersom frågan
också har behandlats i samband
med en interpellation. Men det är alldeles
orimligt att göra gällande att hör
föreligger någon form av ministerstyre.
Betecknande är också, att inte mer än
tre högermän har velat skriva på denna
anmärkning.

Slutligen vill jag säga att om herr
Wennerfors tycker det är rimligt att
på denna grundval rikta en anmärkning
enligt § 107 regeringsformen, så
har jag lust att fråga herr Wennerfors.
Vad står det i § 107 regeringsformen?

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag förbigår herr Henningssons
lilla insinuation om varför
vi har tagit upp denna fråga. Herr Henningsson
vill tydligen hellre diskutera

sakfrågan. Detta var emellertid varken
min eller reservanternas avsikt, utan
här gäller det att hyresrådet har föreslagit
en ändrad praxis och vill ha besked
om det, samtidigt som man vill ha direktiv
från inrikesministern. Detta är fullt
klart, och därför vidhåller jag de skäl
jag tidigare anfört.

Sedan tror jag inte att jag behöver
svara på frågan vad som står i § 107 regeringsformen.
Det känner både herr
Henningsson och jag till. Däremot vill
jag ställa en motfråga: Hur bedömer
herr Henningsson utskottsmajoritetens
uttalande på s. 6 i konstitutionsutskottets
memorial, där det står: »Det av hyresrådet
i detta fall föreslagna förfarandet
grundade sig på sistnämnda befogenhet»
?

Jag anser detta vara fel. Men låt oss
säga att det är riktigt. Är det inte då så,
att de bemyndiganden hyresrådet skall
få från Kungl. Maj it skall komma från
statsrådet i konselj? Så har inte skett
i detta fall.

Jag skulle mycket gärna vilja höra
herr Henningssons svar på den frågan.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Den som i detta fall har
ändrat praxis, herr Wennerfors, är hyresrådet.
Där har man ansett sig ha
nämnda befogenhet genom den tidigare
lagstiftningen. Herr Wennerfors får inte
uppfatta det så, att den PM som det
här är tal om har ändrat direktiven eller
givit hyresrådet nya direktiv. Det
har den inte alls gjort, utan rådet har
ansett att man med den befintliga lagstiftningens
hjälp kunde förhindra onödiga
rivningar. Därför är det enligt min
mening alldeles riktigt när det står att
det av hyresrådet föreslagna förfarandet
grundade sig på nämnda befogenhet.
Den befogenheten fick hyresrådet
redan vid sin tillblivelse, inte i den PM
som utgått från inrikesministern. Där
ligger skillnaden.

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ifrågasatt underhandsdirektiv till statens hyresråd

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Då måste väl herr Henningsson
ändå medge att det var ganska
onödigt att hyresrådet begärde besked
av inrikesdepartementet. Dessutom var
det märkligt att inrikesministern besvarade
frågan och t. o. m. gav det önskade
beskedet. Det var väl egentligen fullkomligt
onödigt.

Det är någonting som inte stämmer.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Ja, herr Wennerfors, jag
håller med om att det är någonting som
inte klaffar, men det är sättet på vilket
man uppfattat åtgärderna. När man i en
PM föreslagit en lagändring, som eventuellt
skulle förstärka den tidigare lagen,
och när man sedan vid remissbehandlingen
får beskedet att det redan
finns täckning för vad man vill åstadkomma
med lagändringen, så är det väl
rimligt att den som sedan skall vidta åtgärderna
vill veta, om det kommer en
ny lag eller om man i inrikesdepartementet
rättar sig efter vad hyresrådet
i det fallet har svarat. Det är väl fullt
naturligt att man vill ha detta klarlagt,
så att vederbörande inte springer om
varandra och båda instanserna utfärdar
föreskrifter med ungefär samma lydelse.
Det var detta som borde undvikas,
och fördenskull ville man veta i vad
mån det fanns relevans för ifrågavarande
handlingssätt.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall be att än en
gång få citera vad inrikesdepartementet
skrev: »På förekommen anledning får
jag enligt uppdrag meddela att inrikesministern
för sin del finner den av hyresrådet
anvisade utvägen för att komma
till rätta med för tidiga rivningar
böra prövas framför den som angivits
i promemorian.»

Detta innebar eu ny praxis — det

innebar att man gav hyresnämnderna
nya anvisningar. Jag tycker att det står
fullt klart. Och om inte detta skall uppfattas
som direktiv, vad är då direktiv?

Vidare vill jag påminna herr Henningsson
om vad som uttalas i konstitutionsutskottets
memorial. Medger inte
herr Henningsson att anvisningar från
Kungl. Maj:t skall utfärdas i konselj och
inte av ett enskilt statsråd? Är det ändå
inte så att konstitutionsutskottets majoritet
har misstagit sig i detta fall?

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag är också förvånad
över denna debatt. Det är nämligen
ingen skillnad på direktiven härvidlag
-- det är bara den praktiska tillämpningen
som är olika på skilda orter.
Jag hävdar bestämt att man med gällande
direktiv har möjlighet att bemästra
svårigheterna, och på många
ställen har man helt enkelt följt bestämmelserna
sådana de finns angivna.
Jag har själv suttit i en hyresnämnd
under femton år, och jag har även varit
med i hyresrådet, så jag vet att tolkningen
dock kunnat vara olikartad.

På sina håll har man helt enkelt varit
för generös när det gällt att tolka
bestämmelserna rörande rivningsärenden
medan man på andra orter följt
en anvisning enligt cirkulär nr 141 från
statens hyresråd, där det bl. a. heter:
»Generella regler för bedömningen av
byggnads saneringsmognad kan inte angivas
utan detta får prövas från fall till
fall, varvid samråd även kan ske med
vederbörande kommunala myndigheter.
» Denna praxis tillämpas på många
orter, bl. a. i min hemstad. Ingen hyresnämnd
— vi har fyra stycken —
brukar fatta beslut om rivning förrän
hälsovårdsnämnd och bostadsförmedling
kontaktats.

Anvisningar har givits från de kommunala
myndigheterna om att man kan
bemästra rivningsverksamheten genom
att exempelvis bara tillåta att ett par
hundra lägenheter rives varje år. Det är

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Frigivandet av handlingarna i Wennerströmaffären

således endast tillämpningen som inte
varit överensstämmande på alla orter.

Därför menar jag att inrikesministern,
när han tillskrev hyresrådet, hade
hort meddelas, att olika möjligheter
finns uttalade i gällande direktiv och
att man på detta område har kunnat
göra en tillämpning antingen i generös
anda eller strikt efter bestämmelserna
i hyresregleringslagen.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag hävdar ändå mycket
bestämt att herr Wennerfors gjort sig
skyldig till en felbedömning. Herr Wennerfors
har nämligen för sig att den
PM, som utgick från inrikesdepartementet,
var ämnad för hyresrådet. Verkligheten
är, herr Wennerfors, att handlingen
inte var avsedd för hyresrådet.
Detta papper gick ut på remiss i samband
med att fråga väckts om vidgad
tillämpning av 1963 års lag om igångsättningstillstånd.

Den 29 maj 1964 kompletterades denna
lag med en fullmakt för Kungl. Maj:t
att vidta speciella anordningar för att
motverka att byggnadsarbetskraft på
ställen, där man ansåg att det förelåg
brist på sådan, användes till mindre
angelägna ändamål än bostadsbyggande.
.lag citerar från inrikesdepartementets
PM: »Med stöd av denna fullmakt
har Kungl. Maj:t, med giltighet från
och med den 18 juni 1964, i lagens tilllämpningskungörelse
förordnat att
igångsättningstillstånd skall fordras
inom vissa närmare angivna områden,
i huvudsak storstadsregionerna. Enligt
kungörelsens 3 § får följande slag av
byggnadsarbete inte påbörjas utan sådant
tillstånd, nämligen arbete avseende»
— och så kommer det — »bensinstationer
och parkeringshus, varuhus
och hus, som helt eller till huvudsaklig
del inrymmer kontors- eller banklokaler,
kommunala förvaltningsbyggnader
in. m.»

Till denna lag, som skulle tillämpas
av arbetsmarknadsmyndigheterna, ville

man eventuellt tillfoga att igångsättningstillstånd
skulle kunna fordras även
för rivning av hus. Detta gällde arbetsmarkna
dsmymligheterna.

Vid remissförfarandet fann den andra
myndigheten på detta område, nämligen
hyresrådet, att denna lagändring
skulle vara onödig, eftersom det redan
i hyresrådets fullmakt fanns möjlighet
att ingripa i samma riktning. Hyresrådet
ville därför, herr Wennerfors, förhöra
sig hos statsrådet huruvida han
ville att hyresrådet skulle ta hand om
sådana ärenden eller om det skulle skapas
en ny lagstiftning för arbetsmarknadsmyndigheterna.

Det är detta som skett och inget annat.
Att rikta en anmärkning på grundval
av detta är en praktisk omöjlighet.
Det finns inte det minsta belägg för att
i detta fall statsrådet har inverkat på
någon form av beslut. Han har uttryckt
en klar tanke om att lägenheter, som är
fullt beboeliga, icke skall rivas i onödan.
Denna tanke har vi väl inte något
att invända emot. Den måste vi förstå
i dagens situation. Inrikesministern
har använt det enklaste sättet för att
nå detta syfte efter det att han fått skrivelsen
från hyresrådet.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag tycker inte det finns
mycket mer att tillägga. Jag vill bara
med anledning av herr Henningssons
senaste replik säga att jag vidhåller vad
jag framfört tidigare.

Punkten 3

Frigivandet av handlingarna i Wennerströmaffären Herr

MAGNUSSON i Tumliult (h):

Herr talman! Den tredje punkten gäller
frigivandet av handlingarna i Wennerströmaffären.
Eftersom detta ärende
behandlades i riksdagen under förra
årets dechargedebatt, har vi reservanter
inte för avsikt att nu ta upp frågan
i hela dess vidd.

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Frigivandet av handlingarna i Wennerströmaffaren

Men under .arets dechargearbete har
det dock visat sig, att frigivandet av
handlingarna i denna affär inte skett på
ett tillfredsställande sätt, varför vi ansett
att skäl för en anmärkning jämlikt § 107
regeringsformen mot justitieministern
och inrikesministern förelegat.

Det är riktigt, att Wennerströmaffären
var av så allvarlig art, att det var
bade befogat och önskvärt med största
möjliga insyn från allmänhetens och
pressens sida.

Vi kritiserar således inte själva frisläppandet
av handlingarna. Vad vi am
märker mot är sättet därför och den
omfattning vari det skett.

Efter att först ha varit mycket restriktiv
frisläppte regeringen först den 26
och 27 maj förra året betydande delar
av dels förundersökningsprotokollen,
d. v. s. polisförhören med Wennerström,
och dels den s. k. juristkommissionens
förhörsprotokoll. Frigivningen av dessa
papper kom därmed så sent, att fullständiga
exemplar av det frigivna materialet
icke fanns tillgängliga för riksdagens
ledamöter, när dechargedebatten
ägde rum i denna kammare den 28 maj
i fjol.

Även om konstitutionsutskottet hade
alla handlingar tillgängliga, kunde innehållet
inte åberopas, förrän man fått
veta vad som fortfarande var hemligstämplat
och vad som var frigivet. Det
fanns alltså ingen möjlighet för någon
enskild ledamot av riksdagen att sätta
sig in i detta vid den tidpunkten.

Genom detta frisläppande av ett stort
material, som tydligen skedde utan att
ett noggrant övervägande medhunnits i
alla detaljer, uppstod onekligen skador
i olika avseenden. Bl. a. bragtes till offentligheten
en obestyrkt uppgift av
Wennerström, innehållande en ytterst
allvarlig beskyllning mot eu avliden
person, vars namn och rykte sålunda
skadades. Någon möjlighet till gensaga
eller genmäle fanns inte för hans efterlevande,
vilket måste djupt beklagas.

Utomstående erhöll genom publice -

ringen också inblick i detaljer rörande
polisens spanings- och undersökningsarbete,
till skada för säkerhetspolisens
fortsatta verksamhet. Kammarens ledamöter
torde lätt inse att några exempel
härvidlag inte kan lämnas.

Vidare fick utomstående genom den
alltför vidsträckta publiceringen inblick
i försvarets verksamhet på sådant sätt
att missbruk av uppgifterna kan befaras.

Sammanfattningsvis finns det alltså
gott fog för påståendet att justitieministern
och inrikesministern vid publiceringen
i maj i fjol icke iakttagit rikets
sannskyldiga nytta på grund av det sätt
och den omfattning i vilken publiceringen
skedde.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
högerledamöter har tillsammans med
två av de fyra folkpartistiska ledamöterna
velat rikta en anmärkning mot
statsråden Herman Kling och Rune Johansson
för det sätt varpå handlingarna
i Wennerströmaffären har frigivits.
Övriga ledamöter har avvisat en sådan
anmärkning.

Det gäller här närmast en avvägningsfråga.
Å ena sidan har man de
krav på offentliggörande av handlingarna
som är naturliga att resa inom en
demokrati, å andra sidan de hänsyn
som ovillkorligen måste tas till främmande
makter, rikets säkerhet, polisens
arbetsmetoder, enskilda personers integritet
o. s. v. Olika meningar kan naturligtvis
alltid råda vid dylika avvägningar,
och publicerandet av ett sådant
här material innebär vissa vanskligheter.
Men jag vill erinra om att det har
skett en mycket ordentlig prövning av
materialet; inom departementet har verkat
experter på detta område som noggrant
gått igenom materialet.

Det är otvivelaktigt av stort värde att
så mycket aktmaterial har kunnat offentliggöras
i frågan. Det gör att var

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Frigivandet av handlingarna i Wennerströmaffären

och en som är intresserad har möjlighet
att genom studium av materialet
bilda sig en egen mening om vad som
hänt i Wennerströmaffären. Han behöver
inte lita enbart till de rapporter
som två granskningskommissioner avlämnat
och det utlåtande som konstitutionsutskottet
avgav vid fjolårets riksdag.

För mig framstår det som ett mycket
stort värde, att varje medborgare
genom att själv ta del av aktmaterialet
kan bilda sig en mening.

Anmärkningarna nu gäller dels tidpunkten
för publicerandet, dels de förmenta
skadorna av publicerandet.

När det gäller tidpunkten vill jag erinra
om att det var en allmän mening
här i riksdagen att man borde slutbehandla
ärendet vid vårriksdagen i fjol.
På grund av materialets omfattning var
det svårt för juristkommissionen att offentliggöra
sitt betänkande tidigare än
den gjorde; det fanns ingen annan möjlighet
än att publicera materialet vid
den tidpunkt som nu skedde.

Man säger nu att rikdagens ledamöter
inte hade någon större nytta av materialet
när det kom så sent. Det är
klart att riksdagsledamöterna över lag
inte kunde gå igenom detta material —
det är även jag medveten om. Men för
oss som deltog i debatten tror jag att
det var av ett visst värde att vissa delar
var frigivna. Vi kunde meddela vissa
fakta inför kammaren utan att överträda
sekretessbestämmelserna. Men
framför allt var det av värde för den
stora allmänheten; den kunde mot varandra
ställa vad som sades i riksdagsdebatterna
och vad som framkom direkt
ur aktmaterialet.

När det gäller de skador, som man
menar att offentliggörandet av detta
material medförde, har jag ett mycket
bestämt intryck av att de som nu vill
rikta en anmärkning överdriver risken
för sådana skador. Det är självklart att
vad Wennerström själv sagt uppfattas
som hans relation av händelseförlop -

pet, och det bedöms också av alla läsare
med hänsyn härtill. I förbigående
vill jag säga att såvitt jag kan utläsa ur
materialet ligger inte den beskyllning
det talas om i öppen dag. Det fordras
eu hel del kunskaper utöver dem som
aktmaterialet ger för att man skall
kunna dra några slutsatser.

När det gäller polisens arbetsmetoder
liksom försvarets verksamhet har herr
Magnusson i Tumhult otvivelaktigt rätt
när han säger, att det inte går att föra
en öppen debatt om sådana saker här
i kammaren. Men jag har personligen
fått det intrycket, att offentliggörandet
av detta material inte medför risk för
några nämnvärda skador.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
denna diskussion. Herr Magnusson i
Tumhult hör ju till de i ordets verkliga
mening moderata här i kammaren. Men
kanske man just därför att han var så
återhållsam i sin kritik ändå bör markera,
att vad han och övriga reservanter
åsyftar är en anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen mot de båda
statsråden. Detta ter sig egendomligt
mot bakgrunden av de upprepade krav
på publicering av aktmaterialet som
restes i fjol. Det ligger nära till hands
att fråga sig: Hur skulle man ha reagerat
om regeringen inte låtit publicera
aktmaterialet i den omfattning som
skedde? Skulle man då inte ha sagt att
regeringen ville hemlighålla saker?
Skulle detta inte ha blivit något av en
visa under valrörelsen? Skulle vi som
sysslat med detta ärende egentligen ha
känt oss tillfredsställda med att vi fått
del av ett material som det alldeles
övervägande antalet svenskar inte hade
möjlighet att ta del av och tränga in i,
hur gärna de än ville?

Mot bakgrunden av de starka yrkanden
på offentliggörande som framkom
och framför allt mot bakgrunden av det
krav på offentlighet som kännetecknar
demokratien ter det sig för mig egendomligt
att man velat framställa denna
anmärkning; och den har som nämnts

Onsdagen den 12 maj 1965 fin.

Nr 23

Frigivandet av handlingarna i Wennerströmaffären

avvisats av en stor majoritet i konstitutionsutskottet.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
synes bli mer och mer blygsam
i sina anspråk. Häromdagen godtog han
ett uttalande från regeringshåll om att
kamrarna omedelbart borde kunna ta
ställning i en viss fråga efter det regeringen
redogjort för sina motiveringar
vid pågående plenum. I dag har herr
Johansson i Trollhättan heller inte något
att anmärka mot det sätt, varpå
regeringen frisläppt handlingarna i
Wennerströmaffären, d. v. s. så sent som
endast en dag före dechargedebatten i
ärendet. På så kort tid hinner riksdagens
ledamöter emellertid inte sätta sig
in i en stor fråga.

Jag har svårt att förstå, hur en ledamot
av konstitutionsutskottet kunnat
nöja sig med denna ordning, särskilt
med hänsyn till de konsekvenser som
uppstått. Man kan ju inte gärna avvisa
alla anmärkningar med hänvisning till
att det gäller avvägningsfrågor.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Magnusson i Tumhult
får ursäkta mig om jag inte kan
följa med honom på hans anmärkningsstråt.
Han klagar över att detta material
offentliggjorts bara en dag före den
stora Wennerströmdebatten. Men den
anmärkning som nu framställts tar i
första hand sikte inte på tidpunkten
utan på de säkerhetsrisker som skulle
vara förenade med offentliggörande.
Vad skulle herr Magnusson ha sagt om
regeringen skyndat och offentliggjort
materialet några dagar tidigare och
alltså inte hunnit granska det så ingående?
Skulle herr Magnusson då ha
sagt: »Det är bra att vi fått materialet

i tid; säkerhetsriskerna får vi bortse
från»? Skulle man följa det recept som
herr Magnusson skrivit ut, borde väl
materialet ännu inte ha offentliggjorts.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Publicitetsfrågor får väl

— som inte minst den långa debatt vi
tidigare fört här i dag visar — sägas
vara känsliga ting som kräver ytterst
noggranna överväganden, därför att de
ju berör våra relationer till medmänniskor
och till allmänheten och därför
att verkningarna av ett misstag av vad
slag det vara må, i det enskilda fallet
kan få mycket allvarliga konsekvenser.
Alldeles särskilt känsligt är av naturliga
skäl ett område som det som berörs
av det Wennerströmska spioneriet,
där sekretesshänsyn av alldeles speciell
art med nödvändighet måste göra sig
gällande.

För min del har jag emellertid inte
kunnat ansluta mig till den reservationsanmärkning
som här föreligger, eftersom
jag har den uppfattningen att
övervägande skäl trots allt talade för
en publicering sådan som den som kom
till stånd, låt vara att det skedde i
brådskans tecken och att därav uppenbarligen
följde vissa olägenheter. Särskilt
illa var naturligtvis att initt i den
strida pappersflod, som genom frisläppandet
av handlingarna plötsligt vällde
fram, förekom uppgifter som i ett enskilt
fall kom att skada död mans rykte.
Det kan naturligtvis inte nog beklagas

— det är jag den förste att understryka.
Men de för publiceringen närmast ansvariga
inom regeringen handlade under
de dagarna utan tvivel under inflytande
av en mycket stark opinion
som krävde största möjliga publicitet.
Till skillnad från de av mina kolleger
inom pressen — herr Hernelius och fru
Segerstedt Wiberg — som i utskottet
ställde sig bakom anmärkningen, så
hyser jag inte minst som tidningsman
förståelse för alt en eller annan uppgift
som kanske bort innehållas råka -

3* — Andra kammarens protokoll 1905. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Frigivandet av handlingarna i Wennerstromaffaren

de komma med i det stora svepet. Låt
mig säga att man som tidningsman
kanske ändå bör ha större förutsättningar
än de flesta att uppskatta snabba
och generösa åtgöranden från myndigheternas
sida i publicitetsfrågor.
Man skall kanske inte ondgöra sig alltför
mycket, om ett missöde i ett sådant
sammanhang skulle inträffa.

Herr talman! Av bl. a. dessa skäl har
jag i denna fråga kunnat ansluta mig
till utskottsmajoritetens ståndpunkt.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! De som biträder utskottsmajoriteten
säger i utlåtandet:
»Att vissa olägenheter kunde följa av
offentliggörande av sådant material var
att förutse.» Samma tankegångar var
herr Johansson i Trollhättan inne på.
Det är väl inte alldeles säkert att det
behöver vara så, men om det är så, så
är det väl särskilt angeläget att det sker
en ordentlig prövning av materialet innan
det släpps ut. Jag kan inte se att
det har skett i detta fall, och det är väl
just det som anmärkningen från reservanterna
går ut på.

Inte bara reservanterna utan också
utskottsmajoriteten påpekar att förhörsprotokollen
lämnades ut från justitiedepartementet
utan något protokollfört
eller eljest skriftligt beslut. Allt tyder
på att det har förelegat speciella
skäl härför. Just den förestående dechargedebatten
i Wennerströmfrågan
har tydligen gjort att man så hastigt
släppt ut detta material, och det i sin
tur gjorde att frisläppandet inte blev så
noggrant förberett som man haft anledning
önska.

Herr Johansson i Trollhättan frågade
om reservanterna skulle ha varit glada
om materialet kommit ett par dagar tidigare,
så att vi hade haft förutsättningar
att hinna ta del av det. På det
vill jag svara, att det tror jag inte. Då
hade ju tiden för granskning av materialet,
innan det släpptes ut, blivit ännu
kortare. Man kan ju i stället peka på

det material som släpptes ut senare —-ett halvår eller mer efteråt; det hade
man förutsättningar att noga gå igenom.

Av utskottsutlåtandet framgår att det
material som kom från inrikesdepartementet
noga granskats av vissa personer,
men det framgår inte om en sådan
granskning över huvud taget ägde
rum när det gäller det material som
kom från justitiedepartementet. Det är
alldeles klart att offentliggörandet har
orsakat viss skada och att en del av
den skadan icke kan repareras. Det
gäller den avlidna persons rykte som
det talats om här tidigare, och det gäller
också uppgifter som berör både säkerhetspolisens
och försvarets fortsatta
verksamhet. Mot denna bakgrund tycker
jag att reservanternas anmärkningsyrkande
har stort fog för sig, och jag
ansluter mig till det.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s) :

Herr talman! Det anförande som herr
Hedin nyss höll visar hur oförenliga reservanternas
olika ståndpunkter är. Å
ena sidan klagar man över att det inte
förelåg ett material när Wennerströmaffären
behandlades i kammaren. Å andra
sidan är man fullt medveten om att
skulle materialet ha släppts ut snabbare,
så kunde det ha uppstått större
risker för att det skulle innehålla sådant
som kunde vara till skada. Man
bör enligt min mening välja antingen
den ena eller den andra ståndpunkten.

Jag vill inte förneka att publicerandet
av detta material kan ha vållat vissa
olägenheter. Detta var väl förutsett
från början. Det hör delvis samman
med den tekniska beskaffenheten av materialet.
Man kunde inte skilja bort så
mycket utan att ge en stympad och felaktig
bild av verkligheten. Olika delar
är starkt fogade samman med varandra
vilket hör ihop med det sätt på vilket
detta material kom till.

Nu tror jag emellertid inte att kammaren
är intresserad av en detaljdiskussion
kring ifrågavarande material.

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Återkrav av medel som utlagts för svenskar i utlandet

Men låt mig till sist, herr talman, än
en gång få konstatera att det är en mycket
stor skillnad mellan å ena sidan de
små påpekanden man här gör och å
andra sidan kravet på en anmärkning
enligt § 107 regeringsformen.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det ligger ingen motsägelse
i vad jag nyss sade.

Det fanns två vägar att gå, nämligen
att antingen frisläppa materialet tidigare
— för det fanns uppenbarligen inga som
helst förutsättningar — eller att låta
så ske långt efter den debatt som fördes
här i kammaren. Man gick en medelväg
som egentligen var den minst lyckade,
ty den medförde också en ojämn
balans mellan statsråden, som hade tillgång
till materialet, och kammarens ledamöter,
som icke i tid hade tillgång
till detta material. Debatten blev på det
sättet inte så jämn som den skulle ha
blivit om materialet inte funnits tillgängligt
för någon eller framlagts tidigare.

Efter härmed slutad överläggning lädes
avdelning B till handlingarna.

Föredrogs utskottets i avdelning C
gjorda anmälan, att utskottet vid behandlingen
av åtta ärenden (punkterna
4—11) funnit anledning till uttalanden
utan åberopande av § 107 regeringsformen;
och yttrade därvid;

Punkten 4

Återkrav av medel som utlagts för svenskar
i utlandet

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON;

Herr talman! När jag nu tillmötesgår
herr Heckschers önskemål om att statsråden
skall uppträda inför kammaren
iiven när det gäller tillkännagivanden,
gör jag inte det för att därigenom vilja
införa eu ny praxis för vårt vidkommande.
Jag anser det emellertid nöd -

vändigt att göra vissa påpekanden angående
det tillkännagivande som konstitutionsutskottet
här har gjort.

Konstitutionsutskottet behandlar under
punkten 4 gällande bestämmelser
och tillämpad praxis i fråga om återkrav
av medel som utlagts för svenskar
i utlandet. Utskottets ärade talesmän har
här tidigare anfört att det inte alls vore
fråga om någon kritik gentemot vederbörande
statsråd, som man uttryckt
det, utan det vore endast vissa påpekanden
man velat göra. Utskottet anser att
bestämmelserna och tillämpad praxis
inte är helt tillfredsställande. Enligt utskottets
mening bör som grundprincip
gälla att krav på återbetalning av medel,
som utlagts för den som råkat i nödsituation
under utlandsvistelse, inte skall
resas mot andra anhöriga än dem av
vilka socialhjälp under motsvarande förhållanden
kunnat återkrävas enligt nu
gällande lag om socialhjälp av år 1956.
Denna mening anser utskottet stämma
överens med den som kom till uttryck
när 1952 års riksdag bemyndigade
Kungl. Maj :t att efterge återkrav av sådana
medel.

Man uttalar vidare att gällande bestämmelser
om bistånd i utlandet för
vissa fall föreskriver att den nödställde
skall lämna referenser på personer som
kan tänkas vara villiga att garantera
återbetalning av utgivna belopp. Givna
garantiförbindelser har i praxis begagnats
för att återkräva lämnat bistånd
när den som mottagit det själv saknat
erforderliga medel. Utskottet uttalar att
denna praxis, att grunda återkrav på
garantiförbindelse, stämmer mindre väl
överens både med grunderna för riksdagens
bemyndigande och med de allmänna
värderingar som råder i samhället.
Man framhåller slutligen att den som
anmodas garantera återbetalning av bistånd
åt eu i utlandet nödställd anhörig
därigenom kan försättas i ett moraliskt
tvångsläge som staten inte bör medverka
till att skapa.

Herr talman! Bakgrunden till garanti -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fin.

Återkrav av medel som utlagts för svenskar i utlandet

förbindelserna skall jag ange med några
ord.

I början av 1950-talet växte strömmen
av svenska turister till utlandet.
Det uppkom då allt oftare fall där ansökningar
om bistånd berodde på situationer
som uppenbarligen måste anses
självförvållade. Del började bli allt vanligare
med hemtransport av liftare, offast
ungdomar utan egna tillgångar. Obetalda
hotell- och restaurangräkningar figurerade
alltmer i biståndsansökningarna.
Inom UD ansåg man sig inte utan
vidare kunna förskottera statsmedel för
utgifter av det slaget, särskilt med tanke
på att valutarestriktioner i princip
var gällande.

Man har haft flera exempel på fall där
personer har begivit sig till avlägset belägna
länder — i ett fall till Sydafrika,
i ett annat till Mellersta Östern — utan
reskassa och sedan påfordrat att få bli
hemsända på det allmännas bekostnad.

Än flera är de fall, då en livlig alkoholkonsumtion
eller inköp av souvenirer
till släktingar och vänner har gjort
slut på respengarna.

En tredje typ representeras av bötesbelopp,
som utdömts i utlandet för
förseelser mot ordningsbestämmelser eller
andra föreskrifter.

Utskottet åberopar nu till stöd för sitt
tillkännagivande 1952 års riksdagsbeslut
men hänvisar inte — och detta tycker
jag är märkligt — till att praxis numera
grundar sig på ett beslut av 1957
års riksdag, som på grundval av proposition
165 detta år och statsutskottets utlåtande
nr 142 samma år beslöt nya riktlinjer
för tillämpning av bemyndigandet
att efterge återkrav. Syftet med 1957 års
proposition var just att bringa eftergiftsreglerna
i överensstämmelse med 1956
års socialhjälpslag. Detta har man helt
bortsett ifrån av allt att döma; jag skall
erkänna det till min personliga överraskning.
Som huvudregel angavs i propositionen,
att frågan om eftergift av
lämnat biståndsbelopp skall avgöras efter
samma grunder som skulle ha gällt

för återbetalningsskyldighet för lämnad
socialhjälp, om biståndstagaren vid tiden
för hjälpbehovet befunnit sig i Sverige.
Denna huvudregel stämmer överens
med vad förslagsställaren — utrikesdepartementets
understödsnämnd —
föreslagit. Som motivering för regeln
anförde nämnden, enligt propositionen,
att man inte kunde lämna bistånd utan
generetl återbetalningsskyldighet och
fortsatte: »En dylik ordning skulle nämligen
förutsätta, att utlandsmyndighetens
utbetalningsbeslut föreginges av en
verklig socialundersökning, ägnad att
klarlägga den hjälpsökandes situation
över huvud taget, icke blott det nödläge
på den utländska vistelseorten, som föranlett
hans ansökan om ekonomiskt bistånd.
I det stora flertalet fall äro de
hjälpsökandes uppehåll på den utländska
orten tillfälliga. Uppgifter om den
hjälpsökande måste då inhämtas genom
myndigheter i hemorten. Först sedan
dessa uppgifter erhållits, skulle ett definitivt
beslut kunna fattas. Detta skulle
medföra eu onödig omgång vid biståndsärendenas
handläggning. Härtill kommer
att slopandet av den generella återbetalningsskyldigheten
i nu ifrågavarande
fall skulle innebära, att hjälpformen
ekonomiskt bistånd ändrade karaktär
och kom att utgöra en verklig socialhjälp
i utlandet. En så genomgripande
och vittutseende förändring synes icke
påkallad. Nämnden förordar därför att
ändring icke vidtages i nuvarande regler
om generell återbetalningsskyldighet
för ekonomiskt bistånd. Socialhjälpslagens
principer om återbetalningsfri socialhjälp
bör i stället vad beträffar hjälpformen
ekonomiskt bistånd genomföras
genom en anvisning till nämnden att eftergift
skall beslutas i fall då biståndstagaren
i motsvarande situation under
vistelsen i Sverige skulle varit berättigad
till socialhjälp, för vilken han enligt
socialhjälpslagen icke blivit ersättningsskyldig.
»

Föredragande departementschefen ansåg
liksom nämnden vissa förtydligan -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Återkrav av

den och modifikationer av huvudregeln
erforderliga. Han påpekade bl. a. att en
svensk medborgare som befinner sig i
utlandet och saknar medel på vistelseorten
ofta kan ha sådana i Sverige eller
på annan utländsk ort. Vid prövningen
huruvida eftergift skall medges för helopp,
som lämnats under sådana förhållanden,
bör, fortsatte departementschefen,
uppenbarligen tas i betraktande vederbörandes
inkomstförhållanden och
tillgångar på annan ort än den utländska
vistelseorten. Departementschefen
åberopade härvid vad understödsnämnden
anfört i ärendet.

Allt detta förelädes sålunda riksdagen
vid den tidpunkten, och sedan dess har
riksdagen inte fattat något annat beslut.

Vad nämnden, som var förslagsställare,
anfört återgavs i propositionen:
»Dessa personer hava ofta tillgångar på
annan ort, som emellertid ej kunna disponeras
bland annat av valutatekniska
skäl. Deras nödläge är tillfälligt. De kunna
icke blott ''antagas inom kort åter
komma i god ekonomisk ställning’ utan
måste rent av — totalt sett — anses hava
god ekonomisk ställning oaktat den
tillfälliga penningförlägenheten på utländsk
ort. I fall av denna typ förfar
utrikesförvaltningen nu på så sätt, att
den hjälpbehövande får lämna anvisning
på person eller företag, varifrån
erforderliga medel eller garanti för dessa
kunna erhållas. Härigenom söker utrikesförvaltningen
att i första hand lösa
den uppkomna hjälpfrågan genom att
förmedla en penningförsändelse eller att
åtminstone erhålla godtagbar säkerhet
för biståndet, ehuruväl åtgärden att lämna
biståndet självfallet icke kan göras
beroende av att försöken att från annat
håll få medel eller garanti lyckas.»

Mina damer och herrar! Riksdagen
godkände förslagen i propositionen.
Några invändningar mot alt garanti begärdes
i vissa fall framställdes inte.

Det förefaller alltså, herr talman, som
om rådande praxis står i full överensstämmelse
med riksdagens beslut. Den

medel som utlagts för svenskar i utlandet

kan knappast — jag understryker det —
ändras utan nytt riksdagsbeslut.

Som exempel på att utnyttjande av
lämnad förbindelse kan framstå som
stötande åberopar konstitutionsutskottet
ett fall där statens fordran utkrävdes i
rättegång mot en brorsdotter till den
som erhållit biståndet.

Utskottet har lämnat en redogörelse
för fallet i den promemoria som fogats
till utlåtandet, men till uppgifterna i
promemorian vill jag lämna ytterligare
några upplysningar.

Brorsdottern hade utfärdat garantiförbindelsen
på begäran av sin fader,
d. v. s. en broder till den nödställde. Under
de sju år som föregick rättegången
— man kan inte säga att myndigheterna
gick hårt fram, eftersom det dröjde sju
år innan det hela kom fram till ett avgörande
—- hade hon vid ett tiotal tillfällen
förklarat sig beredd att betala.
När hon ändå inte betalade beslöt man
att genom rättsliga åtgärder ta reda på
om det fanns några förutsättningar för
att kunna få betalningen — märk väl
innan ärendet hänsköts till understödsnämnden
för slutligt bedömande. Det
var först under rättegången som hon
gjorde invändning mot kravet.

Herr talman! Det är ytterligare en
märklig sak som förekommer i anslutning
till detta tillkännagivande. Detta
ärende redovisades — nu talar jag alltså
om det senaste ärendet, om betalningsansvaret
— redan i fjol för riksdagen i
en promemoria som överlämnades till
statsutskottet i samband med dess behandling
av anslaget till biståndsverksamheten
för innevarande budgetår.
Detta föranledde inte något uttalande
från statsutskottets sida.

Till »lut vill jag erinra om att frågan
om biståndsbestämmelserna är under
utredning. Understödsniimnden beslöt
redan den 4 februari 1964 — alltså
föregående år — att ta upp frågan.
Även detta meddelades statsutskottet i
fjol och framgår av dess utlåtande nr 3
för år 1964.

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Återkrav av medel som utlagts för svenskar i utlandet

Herr talman! Såvitt jag kan se torde
en ändring av gällande bestämmelser
och praxis helt enkelt fordra ett nytt
riksdagsbeslut. Ett sådant beslut bör
självfallet grundas på en utredning av
frågan, och förslag bör därför inte föreläggas
riksdagen förrän utredningen har
slutförts och remissbehandlats.

Herr talman! Jag har ansett mig böra
göra dessa förtvdliganden till riksdagens
protokoll i anledning av det tillkännagivande
som konstitutionsutskottet
har velat göra.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Det har fallit på min
lott att föra utskottets talan i denna del.
Jag åtog mig det gärna, eftersom jag inte
trodde att det skulle behöva bli någon
lång debatt i denna fråga.

Vi hade till behandling i utskottet tagit
upp ärenden angående återkrav av
medel som utlagts för svenska medborgare
under deras utlandsvistelse. Det
var ju inte bara det ärende, som utrikesministern
nu har relaterat, som behandlades,
utan det var även en hel del
andra som vi såg på samtidigt. Vi fann
att det vore önskvärt att bestämmelserna
rörande återkrav av utlägg för utlandsresenärer
kunde harmoniera med lagen
om socialhjälp. Utrikesministern talar
här om en proposition av år 1957. Jag
måste erkänna att jag inte kan minnas
att den har kommit fram vid vår utskottsbehandling
av ärendet. Det är ändå
så, att när vi har sett på detta ärende,
så har vi även studerat det bakåt i tiden.
Vi har därvid funnit, att gäldenärer
mycket sällan begär eftergift av en
fordran, och utskottet finner det principiellt
riktigt att de utlagda beloppen
återbetalas, om ekonomiska möjligheter
därtill föreligger.

Den kungörelse som har legat till
grund för vår behandling ligger så långt
tillbaka i tiden som 1928 — det gäller
56 § i Kungl. Maj :ts förordning av den
3 februari 1928 angående beskickningar
och konsulat, vari det stadgas hur kon -

sul skall förfara om svensk medborgare
har »råkat i nödställd belägenhet». Det
cirkulär som därefter har utfärdats så
sent som den 16 januari 1964, kompletterar
den förut nämnda 56 §.

Biståndets primära syfte är att utgöra
hjälp till självhjälp — det har vi också
ansett i utskottet — och den nödställde
hänvisas i första hand att själv
söka anskaffa medel för att reglera de
ekonomiska svårigheter han råkat i. Utrikesministern
har också klargjort detta
och sagt att man skall undersöka de
ekonomiska förhållandena för den nödställde
i hans hemland och ta reda på
om det är en akut svårighet som han
har råkat i och huruvida han har erforderliga
medel där att ersätta utläggen
med.

I de gällande bestämmelserna framhålles
särskilt att »ekonomiskt bistånd
— oavsett beloppets storlek — under
inga omständigheter får lämnas annat
än efter biståndsansökan jämte återbetalningsförbindelse
enligt fastställt formulär».
Detta har inte utskottet någonting
att erinra emot. Det lilla cirkuläret
»Råd för utlandsresan», med uppgift
bland många andra om gällande bestämmelser
vid behov av ekonomiskt
bistånd torde väl ha en uppgift att fylla,
och det vore helt säkert av stort värde
för utlandsresenärerna att erhålla en
broschyr före utresan. Hur detta skall
kunna ordnas så att alla får det, vet
emellertid inte jag.

Bestämmelserna om återkrav har varit
föremål för riksdagens behandling vid
flera tidigare tillfällen — och tydligen
vid flera än vad vi i utskottet vid behandlingen
har dragit oss till minnes.
Vid 1951 års riksdag väcktes motioner,
vari hemställdes om införande av bestämmelser
som skulle möjliggöra prövning
av återkrav på sådant belopp som
det är fråga om, medan propositionen
vid 1952 års riksdag föreslog att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj :t
att eftergiva belopp som utgivits som
ekonomiskt bistånd av utlandsmyndig -

Onsdagen den 12 mai 1965 fm.

Nr 23

Återkrav av medel som utlagts för svenskar i utlandet

het. I denna proposition förutsattes att
den understödsnämnd, som också utrikesministern
här talade om, skulle
handlägga frågorna och noggrant iaktta
den praxis som utbildats beträffande
prövningar av fattigvårdsärenden och
att eftergift icke skulle medgivas i större
utsträckning än som förekom i sådana
ärenden. Vid den tidpunkten reglerades
frågan i lagen om fattigvård.
Enligt denna lag ansågs vissa anhöriga
skyldiga alt försörja varandra, så att
de inte föll fattigvården till last. Lagen
ersattes 1956 med lagen om socialhjälp,
och enligt den är hjälptagaren oförändrat
ersättningsskyldig för socialhjälp
som lämnats honom efter det att han
fyllt sexton år, men den offentligrättsliga
försörjningsplikten har inskränkts
till att principiellt gälla enbart make
i förhållande till den andra maken och
föräldrar i förhållande till barn under
sexton år.

Vid granskningen av detta ärende har
konstitutionsutskottet alltså, med det
material som stått utskottet till buds,
funnit att krav på återbetalning av medel
som utlagts för dem som råkat i nödsituation
under utlandsvistelse enligt
nu gällande bestämmelser kan resas
även mot andra anhöriga än dem som
innefattas i socialhjälp slagen beträffande
återkrav. Utskottet har därför uttalat
som sin uppfattning, att som grundprincip
bör gälla att sådant krav inte
skall resas mot andra anhöriga än dem
av vilka socialhjälp under motsvarande
förhållanden kan återkrävas.

Nu säger utrikesministern att frågan
just när det gäller det speciellt omnämnda
fallet och fall liknande detta
har förelagts riksdagen och att riksdagen
vid dessa tillfällen inte har haft
något alt erinra. Vi har i vårt memorial
redovisat en hel del av de fall där belopp
bär utbetalats och sedan återkrävts.
Vi märker att det inte är så stora belopp
som ligger ute nu som tidigare, i
varje fall vid den tidpunkten när de
strängare reglerna infördes. Av utrikes -

ministerns anförande att döma, förefaller
det som om en förbättring skulle
ha skett på den punkten, och jag hoppas
att den utvecklingen i så fall skall
fortsätta.

Utrikesministern framhåller också att
dessa frågor är under utredning och
att förslag kommer att föreläggas riksdagen.
Det har inte varit vår avsikt —
i varje fall absolut inte min — att lasta
någon myndighet för att den följt gällande
bestämmelser, men vi fann det
önskvärt att bestämmelserna skulle
bringas i harmoni med socialhjälpslagen
när det gäller hur långt man skall kräva
garantiförbindelser och ansvarighetsförbindelser.
Detta är bakgrunden till
utskottets ställningstagande.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Min avsikt har inte varit
att framkalla någon längre debatt
om denna fråga. Fru Thunvall kom in
på det kanske allra väsentligaste i detta
sammanhang, nämligen att utskottet inte
kände till propositionen av år 1957.
Konstitutionsutskottet har förbigått en
proposition som innebar att praxis anpassades
till 1956 års socialhjälpslag
och riktlinjer drogs upp för denna verksamhet.
Det är detta jag har velat påtala,
och det är detta jag finner uppseendeväckande.
Man skulle kunna formulera
saken så, att om vi hade börjat
tillämpa en annan praxis än den som
fastställdes 1957, så skulle det ha funnits
anledning för konstitutionsutskottet
att säga att detta vore mindre tillfredsställande,
eftersom det inte stode
i överensstämmelse med de riktlinjer
som riksdagen hade uppdragit. Vi kommer
nu, vilket fru Thunvall var inne
på, att tillsätta en utredning, som kanske
kommer fram till att man bör tilllämpa
en annan praxis. Läget är då inte
det, att riksdagen har förbisett detta tidigare,
utan läget är detta, att jag inte
anser mig kunna åsidosätta riksdagen
i detta sammanhang utan vill få denna

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Registrering av partibeteckningar

nya praxis godkänd av riksdagen. Eftersom
konstitutionsutskottet skall tillvarata
riksdagens intressen, är det enligt
min mening uppseendeväckande att
utskottet finner det mindre tillfredsställande
att vi har följt de anvisningar som
riksdagen givit och att jag av konstitutionella
skäl ansett det nödvändigt att,
om utredningen kommer fram till en
annan ordning, förelägga riksdagen denna
ordning innan vi börjar tillämpa den.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Den proposition som
utrikesministern nu åberopade skulle
alltså innebära att bestämmelserna
bringades i överensstämmelse med vad
socialhjälpslagen säger. Men då har det
ju blivit en inskränkning i förhållande
till den tidigare fattigvårdslagen, enligt
vilken man kunde kräva en vidare krets
av anförvanter eller sådana som hade
skrivit på garantiförbindelse. Enligt
1956 års lag om socialhjälp har emellertid
försörjningsplikten inskränkts till
att principiellt gälla enbart make i förhållande
till andra maken och föräldrar
i förhållande till barn under 16 år.
En socialnämnd äger en allmän befogenhet
att meddela eftergift från ersättningsskyldighet,
både gentemot den som
mottagit bidrag och gentemot anhörig
till denne.

Det var med detta förhållande för
ögonen som konstitutionsutskottet ansåg
att det var önskvärt att praxis i fortsättningen
blir den, att man inte kräver
återbetalning av andra än dessa nära
släktingar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag tvingas göra ytterligare
ett förtydligande.

Anledningen till att vissa inskränkningar
gjordes var helt enkelt att dessa
understödsfall oftast inte var socialhjälpsfall.
Just av det skälet ansåg den
dåvarande departementschefen att man
inte kunde följa socialhjälpslagens all -

männa bestämmelser utan, på grund
av att man måste handla snabbt och
inte kunde utreda om det rörde sig om
socialhjälpsfall eller inte, fick göra utläggen.
Då måste man emellertid också
skaffa sig vissa garantier för återbetalning.
De flesta betalar själva, ty har de
varit ute på galej betalar de gärna när
de kommer tillbaka. Men detta är inte
socialhjälpsfall, och det är det som är
det väsentliga. I den mån de är socialhjälpsfall
går de till understödsnämnden,
och då kan eftergift göras för betalningen.

Detta är vad jag velat påpeka. Jag
tror säkert att det varit ett missförstånd
på något sätt. Efter vad jag kan första
har utskottet framför allt förbigått det
faktum att en proposition framlades
1957 om att praxis skulle anpassas
efter den nya socialvårdslagen. Inte
heller har från konstitutionsutskottets
sida uppmärksammats att vissa av de
fall man tagit upp varit föremål för
riksdagens prövning och bl. a. förelagts
statsutskottet så sent som föregående
är.

Herr talman! Jag har endast velat
göra dessa förtydligande påpekanden.

Punkten 7

Registrering av partibeteckningar

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att något kommentera vad utskottet skriver
under punkten 7, registrering av
partibeteckningar.

I årets remissdebatt hade jag ett meningsutbyte
med herr Regnéll om huruvida
Medborgerlig samling var att betrakta
som ett politiskt parti och om
denna organisation hade några medlemmar.
Jag erinrade om att lagen om inregistrering
av partibeteckning inte känner
någon annan form härför än ett
parti, och frågan — på vilken jag fick
ett ganska undanglidande svar — gällde
om Medborgerlig samling uppfyller vad

Onsdagen den 12 maj 19G5 fm.

Nr 23

som kräves av en organisation för att
den skall utgöra ett parti. »Såvitt jag
förstår är inte detta fallet ur allmän demokratisk
synpunkt, men jag förutsätter
att det ur rent juridisk synpunkt finns
täckning för den inregistrering som
gjorts.» Detta anförde jag i årets remissdebatt,
och jag vill gärna ha det infört
i dagens protokoll. Jag signalerade då
även att granskningen i konstitutionsutskottet
kommer att visa hur det förhåller
sig härvidlag. Denna granskning
är nu verkställd och redovisas i utskottets
memorial. Den har omfattat förutom
Medborgerlig samling även Kristen
Demokratisk Samling och Mellanpartierna.

Jag har inte anledning att i detta sammanhang
ta upp frågan till närmare
granskning. Den intresserade vill jag
hänvisa till bilaga 4. Efter utskottets
enhälliga uttalande om att uppta lagstiftningen
på detta område till närmare
prövning i höst avstår jag från att mera
i detalj gå in på sakfrågan.

Alla i utskottet är överens om att gällande
bestämmelser är i behov av översyn
på flera punkter. Detta gäller den
fastställda beslutsordningen — man kan
fråga sig huruvida ärendet behöver behandlas
av inrikesdepartementet — preciseringen
av begreppet parti och frågan
om hur partibeteckningar, som inte
längre begagnas, skall kunna avföras ur
registret. Det är ganska uppseendeväckande
att konstatera att vi i vårt land
fortfarande har sex nazistiska organisationer
registrerade som partier, trots att
de under många år inte uppträtt i offentliga
val.

Man kan ha delade meningar om formerna
för styrkandet av väljaranslutning
och hur stor denna skall vara. Beträffande
det sistnämnda vill jag gärna
göra kammaren uppmärksam på att
Medborgerlig samling använt sig av
möjligheten att hemligstämpla sin hemställan
till justitiedepartementet genom
att i stället för att visa upp en förteckning
över vilka som står bakom organi -

Registrering av partibeteckningar

sationen hänvisa till ett intyg från notarius
publicus. Det är i och för sig ganska
uppseendeväckande med hänsyn till
bakgrunden för denna lagstiftning. Då
den på sin tid diskuterades i riksdagen
ansåg man att det borde vara konstitutionell
insyn på detta område. Jag har
i varje fall fått den uppfattningen, eftersom
man lade beslutmässigheten hos
justitiedepartementet och uppdrog åt
det beslutande statsrådet att avgöra frågan.

Jag har emellertid, herr talman, egentligen
inte begärt ordet för att närmare
kommentera detta utan endast för att
konstatera — vilken glädje herr Regnéll
nu hava kan därav — att herr Regnéll
bör uppmärksamma att utskottet är helt
enhälligt i sin bedömning att formella
hinder kan anses ha förelegat mot registrering
av partibeteckningen Medborgerlig
samling och att konstitutionsutskottet
har den enhälliga uppfattningen
att vallagens krav på 1 000 medlemmar
inte uppfylles av organisationen. Att måhända
den beslutande departementschefen
haft en annan och mera liberal tolkning
och därför inte på grund av formella
grunder avslagit ansökan är givetvis
en sak som får stå för hans räkning.

Detta är, herr talman, vad jag skulle
vilja kommentera den föreliggande
punkten med.

Herr statsrådet HERMANSSON:

Herr talman! Jag ämnar inte ta upp
någon debatt rörande konstitutionsutskottets
tillkännagivande på denna
punkt i fråga om registrering av partibeteckningar,
men jag känner ett behov
av att förklara varför jag inte gör det.

Utskottets skrivning går ut på att det
skulle ha stått klart i ärendet att organisationen
inte uppfyllde vallagens krav
på 1 000 medlemmar. Det framgår nu av
herr Adamssons anförande att utskottet
inte har menat riktigt så, utan att utskottet
har menat att det fiir sin del anser
att organisationen inte uppfyllde
detta krav. Detta är eu sak som man kan

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Registrering av partibeteckningar

ha olika meningar om, som också herr
Adamsson sade. Jag för min del fann
med hänsyn till dels syftet med registreringen,
som är att skydda mot illojalt
utnyttjande av partibeteckningar,
dels grunden till kravet på 1 000 medlemmar,
som är att hindra att alltför
obetydliga organisationer kan vinna registrering,
att detta krav kunde anses
uppfyllt.

Att jag ändå inte tar upp en diskussion
i frågan beror på följande. Utskottet
har inte kunnat finna det rimligt att
framställa anmärkning för att jag inte
på formella grunder avslog ansökningen.
Det innebär att även om beslutet
skulle vara formellt oriktigt, anser utskottet,
att det var sakligt riktigt, att det
stod i överensstämmelse med lagens
grunder. Utskottet finner vidare, att lagbestämmelserna
om registrering av partibeteckningar
är i behov av översyn på
flera punkter. Det gäller bl. a. precisering
av begreppet parti. Jag kan för min
del inte gärna tolka utskottets uttalande
på annat sätt än att utskottet anser att
lagen bör förtydligas så att det klart
framgår att registrering skall ske i ett
sådant fall som det som behandlas i denna
punkt av utskottets memorial. Även
om jag anser att det med en rimlig tolkning
av lagen inte behövs någon lagändring,
har jag självfallet ingen invändning
mot att lagen förtydligas på
denna punkt. Detta är, herr talman, skälet
till att jag inte går in i en debatt i
denna fråga. Det väsentliga för mig är
att utskottet inte vill införa en mera
restriktiv praxis i dessa frågor.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Ärendet om inregistrering
av Medborgerlig samling är en fråga
om formalism eller förnuft. Formalismens
företrädare är herr Adamsson.
Hans aktion har i hans egen partipress
betecknats som löjlig. Statsrådet har
däremot behandlat ärendet som vanligt
förnuft bjuder. I utskottet har herr

Adamsson lidigt ett totalt nederlag. Hans
tanke på anmärkning har avvisats som
icke rimlig, som statsrådet Hermansson
nyss citerade ur utskottets memorial.
Den översyn av bestämmelserna som utskottet
förordat kommer, får man hoppas
i fortsättningen att hindra formalism
ä la Adamsson.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag skulle till herr Regnéll
vilja säga att det här kan betraktas
som en diskussion angående frågan om
ärlighet i politisk propaganda. Herr
Regnéll har företrätt ett parti. Det är
inregistrerat som sådant. I sin propagande
har han talat om att Medborgerlig
samling har inga medlemmar och är
inget parti, och man använder sig i
valpropagandan av folkpartiets, högerns
och centerpartiets valbeteckningar. Det
kan medges att en viss tidning, som
kanhända karakteriseras som socialdemokratisk,
har ansett det löjligt att jag
i årets remissdebatt riktade uppmärksamheten
på detta förfaringssätt.

Det har emellertid inte med denna
fråga att göra. Det yrkande jag har ställt
var att man skulle se efter hur det förhöll
sig med herr Regnélls propaganda,
om den var riktig eller felaktig, huruvida
Medborgerlig samling hade eller
inte hade medlemmar. Det är fortfarande
oklart, herr Regnéll. Efter ert sätt att
hemligstämpla den anmälan som har
gjorts i justitiedepartementet är det inte
möjligt för konstitutionsutskottet att få
någon klarhet i frågan huruvida organisaioncn
Medborgerlig samling har
några medlemmar eller inte. Att den har
sympatisörer är alldeles klart.

Sedan vill jag för en gångs skull ha
sagt, eftersom det här utspunnit sig en
ganska omfattande debatt, att den egentligen
inte alls har att göra med frågan
huruvida Medborgerlig samling skulle
uppträda i valrörelsen eller inte. Denna
gruppering kunde uppträda utan att
organisationen var inregistrerad som

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

politiskt parti. Det finns ingenting som
säger att detta erfordras för att man
skall upprätta en lista i ett andrakammarval.
Det har nu också medgivits av
den press som står herr Regnéll nära,
att man förstår att lagstiftningen måhända
på detta område måste reformeras.
Jag kan här hänvisa till uttalanden
i tidningen Kvällsposten.

För mig är denna fråga inte någon
fråga om formalism. Det är fastmera en
fråga om ärlighet i politiska sammanhang,
där det klart görs gällande, huruvida
en organisation är ett parti eller
inte och om man uppfyller de krav som
ställs på detta eller inte gör det. Mera
egendomligt är det inte.

Herr Regnéll försöker göra gällande
att resultatet här innebär ett totalt nederlag
för mina strävanden. Det förhåller
sig tvärtom så, att jag är alldeles
nöjd med utskottets enhälliga konstaterande
av att Medborgerlig samling inte
uppfyller de krav som har ställts på
organisationen för att bli antagen som
parti. Jag är också alldeles överens med
utskottet om behovet av en översyn av
denna lagstiftning.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Man är tvungen att läsa
noggrant innantill när man skall diskutera
dessa saker. Därför har jag trycket
med mig där utskottet skriver: »Det
är enligt utskottets mening tydligt, att
formella hinder kan anses ha förelegat.»
Det är inte detsamma som att formella
hinder förelegat, utan det är fråga om
en mer eller mindre liberal tolkning av
ordalagen. Detta uttryck — »liberal tolkning»
— använde herr Adamsson själv
i sitt första inlägg. Han sade att statsrådet
hade bedömt iirendet mera liberalt.
Jag betraktar liberalt som ett honnörsord,
ett ord som kan användas om
den som ger eu klok och fördomsfri
tolkning av en formulering.

Herr Adamsson har däremot hängt
upp sig på orden som sådana. Paralleller
kan kanske vara nyttiga. Det fö -

Registrering av partibeteckningar

rekommer i våra skolor och vid våra
universitet att kvinnliga studerande åtnjuter
stipendier som enligt bestämmelserna
skall tillkomma skötsamma ynglingar.
Jag förstår att herr Adamsson
menar, att man begår upprörande fel
när man tillerkänner studerande flickor
sådana stipendier.

Här har nu Medborgerlig samling i
vallagens betydelse framträtt som ett
parti helt enkelt därför att vallagen kallar
en organisation med politiskt syfte,
som skall inregistreras, för »ett parti».
På motsvarande sätt står vår kollega
herr Rubin i den trevligt ljusblå riksdagskatalogen
upptagen under beteckningen
»mbs» i spalten för partibeteckning.
Det finns inget annat att tillgå,
ingen spalt som är tillämplig för dem
som tillhör den organisation som strävar
att få till stånd ett samarbete mellan
oppositionspartierna.

Så har herr Adamsson också tagit upp
till diskussion vad begreppet »medlemmar»
innebär. De politiska partierna
har sina medlemmar, mer eller mindre
regelbundet och mer eller mindre motsträvigt
betalande personer, som i övrigt
är knutna till organisationen med
en större eller mindre grad av aktivitet.
Vi redovisade i stället till departementet
över ett tusen personer som med
sin egen namnunderskrift hade förklarat
sig intresserade av att stödja Medborgerlig
samlings ansökan om att bli
registrerat. Detta föreställer jag mig vara
en värdefullare form av aktivitet än bara
ett registrerat medlemskap, noterat efter
inbetalning av så och så många kronor.
Det är dock en viljeyttring från en
stor grupp medborgare som skall ligga
till grund för att kravet på inregistrering
skall kunna tillgodoses. Ungefär
så förstod jag statsrådets framställning
av hans syn på saken, och den sammanfaller
helt med den syn som jag privatim
tillåter mig ha. Att sedan herr Adamsson
är belåten med utskottets ställningstagande
har jag mindre lätt att förstå,
men att han är det är enbart glädjande.

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Registrering av partibeteckningar

Herr statsrådet HERMANSSON:

Herr talman! Jag skall fortfarande
inte blanda mig i denna diskussion om
vilka som är medlemmar eller inte och
vilka som är partier eller inte. Det är
för mig tillräckligt att man godtar att
det kan finnas olika ståndpunkter i denna
fråga.

För undvikande av alla missförstånd
vill jag säga, att det är alldeles självklart
att beslutet i ett ärende om inregistrering
av partibeteckning inte kan
innefatta något ståndpunktstagande för
eller emot ett politiskt parti, i detta fall
MbS. Beslutet innebär att jag har funnit
att MbS genom sin ansökan självt har
klassificerat sig som ett politiskt parti
i vallagens mening, och jag har som
registreringsmyndighet godtagit denna
uppfattning.

Mitt beslut innebär också att de som
skrivit på listorna är medlemmar i detta
parti i vallagens mening. Om de formuleringar
som partiet har valt för att
hindra att någon på detta sätt skulle
bli medlem i två partier får åsyftat resultat
är en sak som inte ankommer på
registreringsmyndigheten att pröva. Och
beslutet innebär framför allt inte någon
ståndpunkt i sak till MbS’ politik. Det
är helt otänkbart att sådana synpunkter
skall ingå i ett registreringsärende, och
jag utgår från att detta också är konstitutionsutskottets
mening.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Redan i remissdebatten
konstaterade jag i mitt sista anförande
att MbS är ett parti, vars valda medlemmar
sedan företräder helt andra partier
i riksdagen. Herr Regnéll företräder
högern, herr Sjöholm folkpartiet och
herr Rubin, den ende som är kvar på
skansen, representerar MbS.

När herr Regnéll nu säger att MbS
är ett parti i vallagens mening därför
att det har ett politiskt syfte måste det
framhållas — jag skall inte besvära
kammarens ledamöter med uppläsning
— att var och en i handlingarna kan se

vilket MbS’ politiska syfte är. Man kan
starkt ifrågasätta om det kan kallas ett
politiskt parti som har till uppgift att
förebringa en lista med representanter
från de tre oppositionspartierna. Jag
tycker att en sådan definition på ett
parti inte överensstämmer med den som
vi i allmänhet använder.

Sedan till namnunderskrifterna! Herr
Regnéll, varför hemligstämplades dessa?
Detta gjorde ju varken mittenpartierna
eller Kristen Demokratisk Samling. Som
sagt, varför hemligstämplades de? Varför
skulle det inte kunna tänkas att
konstitutionsutskottet åtminstone skulle
ha fått möjlighet att se på de tusen
namnunderskrifterna? Om personerna
nu är medlemmar eller inte spelar ingen
roll i sammanhanget. Kanske fanns det
skäl för en hemligstämpel?

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Genom vad herr Adamsson
sade i sitt senaste inlägg blev det
lustigt nog så att han själv förklarar att
Medborgerlig samling enligt sina stadgar
inte gärna kan betraktas som ett
politiskt parti. Dessa stadgar finns avtryckta
på sid. 66 i konstitutionsutskottets
memorial, och vi kan där konstatera
att organisationens syfte är att utforma
valsedel, upptagande representanter
för de tre demokratiska oppositionspartierna,
samt att genomföra valrörelse.
Herr Adamsson framhåller nu
att detta inte rimligen kan konstituera
ett politiskt parti. Ja, det är precis vad
jag tidigare har sagt, herr Adamsson.
Det är inte fråga om ett politiskt parti,
utan om en organisation med politiskt
syfte.

På denna punkt tycks alltså herr
Adamsson och jag vara överens.

Vidare frågar herr Adamsson, varför
inte Medborgerlig samling överlämnade
namnlistorna i sådan ordning att
vem som helst kunde få ta del av dem.
Anledningen därtill var att jag bedömde
det såsom viktigt att valhemligheten
tillgodosågs beträffande de personer

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Vissa frågor rörande kommunblocksindelningen

som var intresserade av att med sin
namnunderskrift stödja Medborgerlig
samlings ansökan om inregistrering och
som alltså kunde anses ha indirekt förklarat
att deras avsikt var att rösta på
Medborgerlig samling.

Långre fram på dagens föredragningslista
finns ett utlåtande från allmänna
beredningsutskottet, dar det talas
om den politiska integriteten och där
det göres ett uttalande om att det i vårt
demokratiska samhälle är fullt naturligt
att kravet på skydd för valhemligheten
tillgodoses. Detta var också skälet
till att notarius publicus blev förmedlande
länk mellan justitiedepartementet
och Medborgerlig samling.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Frågan om offentliggörandet
av namnunderskrifterna på
Medborgerlig samlings ansökan om registrering
har icke något som helst samband
med frågan om valhemligheten.
Dessa underskrifter gjordes ju av medlemmar
som var beredda att gå ut och
kämpa för Medborgerlig samlings strävanden
och de behövde väl inte gömma
sig bakom en hemligstämpel, herr Regnéll.
Så känsliga i politiska sammanhang
är vi väl ändå inte här i landet.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Av de nära 65 000 väljare
i fyrstadskretsen, som röstade med
Medborgerlig samling, var det påfallande
många som inte drog sig för att öppet
framträda såsom sympatisörer med
och förespråkare för Medborgerlig samling.
I själva verket kan ifrågasättas om
det vid någon tidigare valrörelse har
förekommit att så många personer varit
beredda att öppet säga ifrån att de
ville arbeta för en viss lista, d. v. s. i
detta fall för Medborgerlig samlings
lista. Litet till mans har vi nog gjort
den erfarenheten att det alltid finns
personer som skyggar tillbaka för att
tala om vilket politiskt parti som de
ger sin röst. Den skyggheten var näs -

tan försvunnen när det gällde Medborgerlig
samlings framträdande.

Som ordförande i organisationen bedömde
jag det likväl såsom viktigt att
utnyttja den möjlighet som fanns att
skydda valhemligheten. Ettusen sympatisörer,
medlemmar eller vad man vill
kalla dem, kunde redovisas i samband
med vår ansökan om registrering. Detta
skedde med betryggande marginal i
fråga om antalet, men också på ett sätt
som gav tillräckliga garantier för att
valhemligheten tillvaratogs.

Punkten 9

Vissa frågor rörande kommunblocksindelningen Herr

JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Med lottens hjälp har
de borgerliga kommit i majoritet inom
utskottet när det gäller det kritiska tillkännagivande
beträffande kommunblocksindelningen
som man har velat
göra och som vi från socialdemokratiskt
håll inte har kunnat ansluta oss
till.

Utskottsmajoriteten menar att den
kommunala självstyrelsen i detta sammanhang
har blivit åsidosatt, men sedan
man konstaterat detta slår man
delvis sönder sin egen argumentering
genom att fortsätta: »Som det är uppenbart,
att alla önskemål inte kunnat bliva
tillgodosedda vid ett avgörande av
detta slag, och det ändock är kommunerna
själva som avgör om de vill medverka
till samarbete inom konnnunblockcn,
har utskottet ej funnit skäl till anmärkning
mot handläggningen av dessa
ärenden.»

Detta är givetvis alldeles riktigt.
Kommunerna inom ett samarbetsblock
kommer aldrig att läggas samman utan
att de enskilda kommunerna har hörts
i frågan.

Utskottsmajoriteten bryter också udden
av sin egen skrivning, när man i
inledningen säger att det är angeläget

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Vissa frågor rörande kommunblocksindelningen

att »kommunernas synpunkter blir prövade
och i möjligaste mån beaktade, innan
beslut om kommunblocksbildning
genomföres». Denna sats kan vi alla
skriva under, särskilt uttrycket »i möjligaste
mån», som ju innebär en stark
uppmjukning.

Emellertid gör utskottsmajoriteten i
ett mellanliggande stycke i utlåtandet
det påståendet att det har skett genomgripande
ändringar av en kommunblocksbildning
utan att kommunerna
har informerats om att någon ändring
varit ifrågasatt. Det är på den punkten
jag vill anföra en avvikande mening.

Tillkomsten av kommunblocken föregicks
som bekant av mycket långa diskussioner.
Länsstyrelserna hade överläggningar
med kommunerna, och olika
meningar framfördes därvid. Man nådde
ingalunda alltid fram till någon enighet.
I vissa fall hade flera kommuner
en annan mening än den som blev utslagsgivande
för länsstyrelsens förslag.
I en del fall rådde det också oenighet
inom de olika kommunerna. Det är lätt
att finna exempel på att det ena eller
andra alternativet biträddes av den
kommunala fullmäktigeförsamlingen
med mycket små marginaler. När sedan
detta förslag kom till inrikesdepartementet,
var det naturligt att man prövade
det från olika utgångspunkter. I
de allra flesta fall förelåg olika alternativ.
Man hade vid sidan av länsstyrelsernas
förslag de olika önskemål och
synpunkter som kommunerna hade fört
fram. Det fanns alltså redan från början
opinionsyttringar från de olika
kommunernas sida.

I vissa fall gjorde sedan Kungl. Maj :t
om den kommunblocksbildning som
länsstyrelsen hade föreslagit. Ibland berodde
det helt enkelt på att Kungl.
Maj:t hade möjlighet att gå ut över
länsgränserna, vilket var svårt för de
enskilda länsstyrelserna att göra. Detta
medförde att man fick göra om kommunblocksbildningen
i några län. I
andra fall kunde inte Kungl. Maj:t ta

så stor hänsyn till de säregna förhållanden
som kommunerna åberopade och
som länsstyrelserna från sina mer begränsade
perspektiv hade accepterat.
Den som följde denna debatt vet att
kommunerna ofta började med att förklara
att de skulle växa mycket snabbt.
Även om man inte hade det befolkningstal
som förutsetts, skulle man relativt
snart uppnå det. I andra fall hänvisade
man till att just den kommun
man företrädde hade en sådan särart
att just den skulle kunna stå utanför
blockbildningen. När materialet från
hela landet ställdes samman, visade det
sig att det var ett stort antal kommuner
som skulle vara särpräglade, och
det var över huvud taget inte möjligt
att helt följa önskemålen.

Sedan förekom, såvitt jag är rätt underrättad,
överläggningar mellan departementet
och länsstyrelserna. Även enskilda
kommuner fick möjlighet att föra
fram sina synpunkter. Det var mig
bekant att statsrådet, statssekreteraren
och andra inom departementet tog emot
ett mycket stort antal deputationer från
kommunerna, som där fick möjlighet
att lägga fram och diskutera sina synpunkter.

Såvitt jag förstår har det inte skett
några väsentliga förändringar utan att
kommunerna har underrättats om de
nya förslagen. När man från början
rörde sig med flera alternativ, kunde
ju kommunerna lätt uppfatta dem. I
andra fall har de på det ena eller andra
sättet blivit informerade. Men det är
självklart, herr talman, att denna diskussion
måste ta slut någon gång. Om
man hade tagit hänsyn till alla de önskemål
som kommunerna fört fram, hade
man i vissa län säkerligen inte kunnat
genomföra en kommunblocksindelning,
därför att meningarna var så delade
och därför att man höll så hårt på
de meningar man förde fram. Då skulle
Kungl. Maj :t ha åsidosatt riksdagens
uttalande — någon gång måste man
ändå nå fram till ett beslut. Detta är

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Vissa frågor rörande kommunblocksindelningen

säkert även utskottet medvetet om. I
annat fall hade man väl inte skjutit in
orden »i möjligaste mån».

I denna diskussion har man ibland
kommit tillbaka till resonemanget att
man inte skulle skapa kommunblock
av städer och landsbygd. Denna uppfattning
cygger inte på vad konstitutionsutskottet
anförde vid 1962 års riksdag
och som blev kamrarnas beslut.
Visserligen hävdades här i debatten liksom
tidigare i motioner, att man inte
skulle lägga samman stad och landsbygd.
Denna uppfattning underkändes.
Jag är fullt medveten om att man i vissa
landskommuner inte är särskild nöjd
med att ha blivit placerad i ett block
tillsammans med en stad. I andra fall
är man mycket nöjd med detta.

På sidan 82 i konstitutionsutskottets
memorial anföres ett exempel från
Älvsborgs och Skaraborgs län. Då jag
antar att herr Larsson i Luttra skall
tala efter mig, bör det vara ett exempel
som vi med viss lokal kunnighet kan
resonera om. Vi vet dessutom att det
finns en tredje ledamot i denna kammare
som kan korrigera oss om vi tar
alltför grundligt miste. Det gäller Bjärke
kommun, som från början var tänkt
som ett kommunblock men ansågs vara
för liten. Då lade man samman delar
av denna kommun med Essunga kommun
i Skaraborgs län. Det har väl inte
väckt enbart förnöjsamhet utan också
en hel del kritik, men den kritiken hade
kommit fram även vid andra alternativ.
I det beslut som Kungl. Maj:t
fattade ingick vidare att Långareds församling
skulle föras samman med
Alingsåsblocket. Där skulle alltså en
landsförsamling föras in i ett block tillsammans
med en stad. Såvitt jag vet är
man i Långared mycket nöjd med detta
beslut. Det visade sig att sammanläggningen
av kommun med en stad i en
del fall mottogs med största tillfredsställelse
av kommunens invånare. Jag
nämner detta därför att det leder fram
till den slutsats jag vill dra av mitt re -

sonemang, nämligen att det är omöjligt
att genomföra en kommunblocksindelning
som tillfredsställer alla.

Men det är också omöjligt att fortsätta
diskussionen om blockbildningen så
länge att man når full enighet. Vid någon
tidpunkt bör man fatta beslut i
överensstämmelse med vad riksdagen
uttalade år 1962. Och det har gått att
göra det även när kommunerna haft
möjlighet att göra sin mening gällande
på det sätt som här skett. Därför finner
jag det fel att man velat göra detta
kritiska tillkännagivande. Det saknar
grund.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag vill börja med några
invändningar mot vad herr Johansson
i Trollhättan här anförde.

Det är självklart att man vid indelning
i kommunblock inte alltid har kunnat
följa länsstyrelsernas förslag eller
tillgodose kommunernas önskemål. Men
det är inte där våra meningar bryter
sig, utan det är när kommunerna i vissa
fall inte har fått tillfälle att yttra sig i
det så att säga avgörande ögonblicket,
när man i Kungl. Maj :ts kansli har kommit
fram till ett nytt förslag. Detta har
kanske skett på mycket goda grunder.
Det är inte heller om den saken vi här
diskuterar.

Indelningen i kommunblock skall innebära
en plan för en framtida frivillig
kommunindelning. I och för sig innebär
den inte något annat än att det
erforderliga interkommuala samarbetet
i huvudsak skall ske inom blocket. Genom
detta arbetes inriktning blir blockindelningen
avgörande för respektive
kommuners framtida öden, när det blir
aktuellt att göra en sammanläggning.
Därför var det av största vikt att förberedelsearbetet
blev grundligt och att
det utfördes i nära kontakt med respektive
kommuner.

Detta förberedelsearbete ankom det
på länsstyrelserna att utföra. Där står
man på olika sätt i kontakt med de

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Vissa frågor rörande kommunblocksindelningen

kommunala myndigheterna — i någon
mån kanske också med den kommunala
opinionen; i en del kommuner
finns det självfallet olika meningar —
innan förslaget till blockindelning upprättades
av länsstyrelsen. Dessutom hade
kommunerna tillfälle att yttra sig
över länsstyrelsens förslag, när detta
var färdigt.

När blockindelningen fastställdes av
Kungl. Maj :t frångick Kungl. Maj :t
emellertid länsstyrelsernas förslag i ett
ganska stort antal fall och ibland på
ett genomgripande sätt, utan att i denna
sista omgång ny kontakt togs med
kommunerna för att höra deras mening.

Från mitt eget hemlän, Skaraborgs
län, vill jag ta ett exempel, som statsrådet
säkert kommer att känna igen.
Det gäller Hova kommun i länets norra

del. Enligt länsstyrelsens förslag skulle
Hova bilda kommunblock tillsammans
med Tivedens och Amnehärads kommuner
med Hova som centralort i blocket.
Förslaget hade tillkommit efter ett
ganska intensivt förberedelsearbete,
där olika alternativ undersökts och yttrande
inhämtats från de berörda kommunerna.

När Kungl. Maj:t fastställde blockindelningen,
skedde det emellertid på
ett annat sätt, delvis beroende på att
Tivedens kommun tidigare hade förts
till ett block i Örebro län. Den lösning
som Kungl. Maj :t stannade vid bestod
i att Hovadelen av Hova kommun —
om jag så får uttrycka det — fördes till
Amnehäradsblocket och Älgaråsdelen
till Törebodablocket. Enligt vittnesbörd
från kommuninvånarna hade den lösningen
aldrig prövats av länsstyrelsen
under utredningens gång, och följaktligen
hade kommunerna inte heller fått
yttra sig över förslaget. Kungl. Maj:t
fann sig inte heller böra inhämta kommunernas
mening innan beslut fattades.

För Hova kommun fick Kungl. Maj :ts
beslut synnerligen allvarliga för att in -

te säga ödesdigra följder, därigenom att
kommunens huvudort inte blev centralort
i blocket och att kommunen klövs
i två delar, som fördes till olika block.
Så länge den nuvarande kommunindelningen
består i detta område kommer
denna kommunuppdelning i olika block
naturligtvis att skapa speciella och
svårbemästrade problem.

Den sakliga innebörden av Kungl.
Maj:ts beslut skall jag inte här diskutera
men väl Kungl. Maj:ts sätt att handlägga
ärendet. Då ett helt nytt och tidigare
icke aktuellt förslag framlades i
Kungl. Maj :ts kansli, borde kommunerna
självfallet ha beretts tillfälle att säga
sin mening om detsamma, innan det
fastställdes. Nu blev kommunerna hänvisade
till att uppvakta Kungl. Maj:t i
efterhand, och då fanns det självfallet
inte mycket att göra åt saken.

Det finns en grundregel i vårt rättssamhälle
som säger, att ingen skal] dömas
ohörd. Men i detta fall har man
alltså inte tillvaratagit möjligheterna
att höra kommunerna i vad jag skulle
vilja kalla det avgörande ögonblicket.
Genom det tillkännagivande, som utskottet
velat göra till riksdagen på denna
punkt, har utskottet alltså bara velat
understryka, att man är uppmärksam
på att den i den kommunala självstyrelsen
innefattade rätten att få säga
sin mening i detta fall inte blivit tillvaratagen
på det sätt som man skulle
ha önskat.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Visst kan man hävda
att ett tillkännagivande i och för sig inte
har den karaktären att jag skulle behöva
förklara mig i frågan. Men jag
har ändå velat göra detta, framför allt
med hänsyn till att vår ambition i samband
med uppgörandet och fastställandet
av länsplanerna för indelning i kommunblock
var att alla kommuner som
berördes av en eventuell ändring — ett
alternativ till de presenterade lösning*

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Vissa frågor rörande kommunblocksindelningen

arna från länsstyrelserna — skulle få
tillfälle att ge till känna sin reaktion
på det ena eller andra sättet.

Därför vill jag gärna, herr talman, ta
till orda för att påpeka, att vad som
åtgjorts från regeringens sida på mitt
förslag till fastställande av länsplanerna
självfallet av många kan bedömas
från kritiska utgångspunkter. Det är en
fråga om värderingar. Våra meningar
kan vara delade. Men det är inte detta
som frågan nu gäller. Riksdagen har
givit fullmakt åt Kungl. Maj:t att slutgiltigt
fastställa planerna. Under handläggningen
i riksdagen föreslogs i en
motion från högerhåll, att denna fullmakt
inte skulle tilläggas Kungl. Maj:t
utan att det slutgiltiga fastställandet
skulle äga rum i länsstyrelserna. Detta
yrkande gick inte igenom, utan riksdagens
majoritet beslutade, att Kungl.
Maj :t skulle få det begärda bemyndigandet.
Skälen härtill var framför allt
hänsyn till möjligheterna att få en så
långt möjligt enhetlig tillämpning av de
grundläggande principer, om vilka
riksdagen bestämt.

Kritiken riktar sig i detta fall mot
min kontaktverksamhet gentemot kommunerna.
Låt mig i denna del redovisa
den praxis i förberedelsearbetet, vilken
vi sökte tillämpa. Först och främst hade
vi till vårt förfogande länsstyrelsernas
utarbetade förslag till länsplaner,
uppgjorda efter samråd med företrädare
för kommuner och andra berörda
myndigheter. Det var stadgat god tid
för kommunernas, landstingens ocli
andras yttranden.

Sedan dessa planer inkommit till inrikesdepartementet
och materialet
granskats hade vi överläggningar med
varje länsstyrelse för sig med undantag
av två länsstyrelser. Beträffande
dessa två län rådde inga delade meningar
mellan länsstyrelser och kommuner
ocli inte heller vi hade någon
erinran att framföra. Vid dessa överläggningar
med länsstyrelserna diskuterades
alternativ i fråga om blockplanerna
i vissa fall.

Nästa steg i våra åtgärder blev att i
samråd med och i regi av länsstyrelserna
anordna konferenser med kommuner,
som berördes av alternativa planlösningar,
vilka vi hade framfört och
vilka diskuterats med länsstyrelserna.
Ett fyrtiotal sådana konferenser hölls
runt om i landet, och sammanlagt cirka
300 kommuner var representerade vid
dessa.

I några fall ägde kontakterna med
kommunerna rum genom att länsstyrelsen
själv hade överläggningar och
lämnade underhandsbesked om reaktionerna
till oss. Efter dessa överläggningar
fick kommunerna tillfälle till
uppvaktningar i departementet i den
mån de så önskade. Något över 150
kommunala delegationer hade tillfälle
att sammanträffa med företrädare för
inrikesdepartementet. Jag hade själv att
sammanträda med i det närmaste ett
hundratal delegationer, och statssekreteraren
tillsammans med andra medarbetare
inom departementet tog emot
de övriga.

I dessa överläggningar framfördes
självfallet synpunkter från kommunernas
sida på de föreliggande planerna
och diskuterades även de alternativa
lösningar som var aktuella.

Vi beflitade oss alltså om att alla
kommuner skulle vara underkunniga
om de blockplaner som berörde dem.

Utskottet framhåller alltså att Kungl.
Maj :ts beslut i vissa fall innebär lösningar,
vilka inte varit aktuella under
den förberedande behandlingen. Naturligtvis
har jag sedan jag läst konstitutionsutskottets
memorial ställt mig frågan
vilken kommun eller vilka kommuner
det kunde vara fråga om. Det har
nu anförts eu kommun, nämligen Hova.
Men det var ändock inte hela sanningen,
som herr Larsson i Luttra presenterade.
Amnchärads kommun i samma
län och inom samma område föreslog
nämligen i sitt yttrande över länsstyrelsens
förslag till blockindelning till
Kungl. Maj:t en blockplanelösning, som
innebar att Amnehärad och llova för -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Vissa frågor rörande kommunblocksindelningen

samling skulle bilda ett block. Älgarås
församling i Hova skulle i detta förslag
föras till annat block. Detta var alltså
en offentlig handling från en kommun,
som berördes av sammanläggningsproblemen
i samband med de blockplaner,
vilka nu diskuteras. I detta ögonblick
var ifrågavarande alternativ tillgängligt
för Hova kommun.

Vid våra diskussioner kom vi så småningom
fram till — det är alldeles riktigt
— en lösning som sammanföll med
förslaget från Amnehärads kommun,
men innan detta fastställdes hade vi i
departementet överläggningar med företrädare
för såväl Amnehärads som
Hova och Töreboda kommuner. Jag
ledde inte själv dessa överläggningar,
men dåvarande statssekreteraren och
de tjänstemän i övrigt som deltog har
klart angivit att i sammanhanget diskuterades
de skilda alternativ som var
under debatt och som offentligen hade
framförts. Genom det beslut som regeringen
slutgiltigt fattade blev det ju ändå
på det sättet att två kommuner som
protesterade mot länsstyrelsens förslag
blev tillgodosedda, nämligen Amnehärads
och Tivedens kommuner. En kommun
som varit nöjd — d. v. s. Tova
kommun — blev missbelåten och begärde
senare ändring i beslutet.

Jag vill bara, för att ange reaktionen
på detta beslut, nämna att i anslutning
till Hova kommuns skrivelse till regeringen
med begäran om ändring i beslutet
hade vi att mottaga en skrivelse
från personer i Älgarås församling, i
vilken framhölls att man där var helt
nöjd med den lösning som slutligen hade
åstadkommits.

Herr talman! Jag har gärna velat
redogöra också för detta enskilda ärende
för att visa att det inte var någonting
nytt, inte någonting obekant — det
var en alternativ lösning, diskuterad
under den förberedande handläggningen.
Och jag väntar fortfarande på ett
besked: I vilket fall har det förekommit
att en kommun inte har fått kännedom

om vad som diskuterats? Det är därvidlag
som i tillkännagivandet görs ett
påstående, och jag är fortfarande intresserad
av att få veta vad det gäller.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det är ju känt att i alla
de yttranden som kom in från kommunerna
och i de uttalanden som gjordes
vid överläggningarna med kommunernas
representanter, så fanns självfallet
ett stort antal förslag. Jag är litet
överraskad över att det har förekommit
ett yttrande där man anvisat den
utväg som Kungl. Maj:t senare tillgrep.
Länsstyrelsen har tydligen inte velat
vara med om en lösning efter de linjerna.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja beröra ett uttalande av herr Johansson
i Trollhättan, som förvånade
mig något. Herr Johansson sade att det
rådde delade meningar mellan kommuner
och städer rörande sammanläggningar.
Men i princip var väl meningarna
inte så delade på den punkten, eftersom
hela förslaget gick ut på att man
skulle bilda kommunblock kring centralorter,
vilka ju i ett ganska stort
antal fall var städer. Om en annan sak
har det rått delade meningar. Det gällde
vissa städer som nämnts i propositionen,
större städer — man exemplifierade
med residensstäder o. d. Statsrådet
anvisade i dessa fall den utvägen
att en krans av block skulle bildas
kring de större städerna och att dessa
block, om det blev aktuellt i framtiden,
skulle kunna slås samman med den
stora staden. På den punkten har som
sagt meningarna varit i de berörda
kommunerna ganska delade i vissa fall;
det gällde bl. a. Borås och Örebro.

Självfallet kan det också föreligga
olika uppfattning om huruvida Kungl.
Maj :t gick den klokaste vägen eller inte.
Men det är inte detta vi diskuterar i
dag, utan vi diskuterar kommunernas
rätt att säga sin mening i dessa indelningsärenden.
Vissa kommuner, exem -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Vissa frågor rörande kommunblocksindelningen

pelvis Hova, fick faktiskt det intrycket,
att beslutet kom som en blixt från klar
himmel; man hade inte räknat med att
ifrågavarande beslut verkligen skulle
bli aktuellt.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Herr Larssons i Luttra
uttalande, att beslutet kom som en blixt
från klar himmel, förvånar mig i mycket
hög grad efter all den diskussion
som förts i dessa ärenden. Men man
trodde kanske att man skulle kunna få
vänta ytterligare en tid, och därför
upplevde man beslutet som en blixt
från klar himmel. Men om kommunalmännen
studerat riksdagstrycket hade
de nog funnit att beslut skulle fattas
inom en ganska snar framtid.

Vidare tog herr Larsson i Luttra upp
frågan om stad och landsbygd, som jag
var inne på. Jag konstaterar att herr
Larsson och jag torde ha varit överens
i det stycket, men det fanns också andra
meningar i kammaren. I den efterföljande
debatten har hävdats att Kungl.
Maj:t i alltför hög grad lagt samman
stad med landsbygd och inte iakttagit
vad riksdagen uttalade. Det var detta
som föranledde min reflexion.

Jag konstaterar också, herr talman,
att sedan statsrådet lämnat sina upplysningar
och sedan herr Larsson i
Luttra hållit sitt senaste anförande, står
det klart att man inte längre kan påstå
att kommunerna inte erhållit uppgifter
i frågan. Tvärtom har många och vidlyftiga
kontakter tagits.

Det är klart att man mycket väl, om
man vill driva formalismen till sin
spets, kan säga att kommunerna inte
har fått yttra sig i den betydelsen att
iirendet har sänts ut till kommunalfullmäktige
för avgivande av ett yttrande.
.lag ser det emellertid på det sättet, att
om man drivit den linjen så skulle man
ha hamnat i en mycket egendomlig situation
med hänsyn till den praxis som
har utbildats i vårt land på detta område.
Man infordrar först ett yttrande,

men det är därför inte säkert att man
alltid följer rekommendationerna i detta
yttrande. Hade man följt den väg
som utskottet här åtminstone antytt,
hade man kommit i den situationen
även i framtiden att om Kungl. Maj:t
inte beaktar ett yttrande, så skulle
Kungl. Maj:t tvingas infordra ett nytt
yttrande på grundval av ett nytt förslag
som Kungl. Maj :t upprättat. Det
förefaller mig vara en verkligt omöjlig
väg att gå.

Herr Larsson konstaterade i sitt första
inlägg att det inträffat att kommuner
inte blivit hörda, och han sade att
inga kommuner ohörda borde åläggas
en annan indelning. Jag tror ändå, herr
Larsson, att vi kan vara överens om att
kommunerna hörts i detta ärende. Jag
förstår att herr Larsson menar att man
borde ha fortsatt att överlägga med
kommunerna mycket länge i dessa frågor.
Men detta hade inte varit i överensstämmelse
med riksdagens beslut.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! .lag vill bara göra en
kort slutkommentar, sedan jag nu har
lämnat en redovisning för det ärende
som herr Larsson i Luttra tagit upp.
Det är väl ändå här fråga om den skrivning
som återfinns i konstitutionsutskottets
memorial, där det heter: »Emellertid
innebär Kungl. Maj:ts beslut i
vissa fall lösningar, vilka icke varit
aktuella under den förberedande behandlingen.
» Jag tolkar ordet »aktuella»
så att dessa lösningar över huvud taget
inte varit kända under den förberedande
behandlingen och att detta inte
ger en rättvisande bild av vad som förevarit.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Vi har väl nu nått ett
stadium i debatten då vi försöker tolka
vad det innebär att säga att kommunerna
har blivit hörda. Av vad herr Johansson
i Trollhättan senast anförde

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Beredningen av ärende om gåva till Marocko

föreföll det som om han skulle se detta
som ett något lösligt institut.

För att man skall få ett yttrande från
en kommun är det självfallet nödvändigt
att man hör kommunens beslutande
organ. Jag tror inte att det i detta
fall skulle behöva innebära alltför
många omgångar. Man kom ju så småningom
fram till att det område inom
vilket Kungl. Maj:t kunde anvisa lösningar
var ganska snävt. Genom att infordra
ett yttrande från kommunen hade
man då kunnat uppfylla kravet på
att kommunen skulle höras. Om man
inom kommunen har intrycket att man
inte blev tillfrågad i det avgörande
ögonblicket, så innebär ju det att man
tycker att en fråga som för all framtid
kommer att ha avgörande betydelse för
kommunens geografiska omfattning, för
kommunens möjligheter i fråga om expansion
ocli annat, avgjordes utan att
kommunen fick säga sin mening på ett
representativt sätt. Det är att hoppas
att antalet fall där situationen varit
denna skall vara mycket begränsat.

När man diskuterade vem som skulle
fastställa blocken — utredningen och
Kungl. Maj:t var överens om att det
fanns mycket starka skäl för att den
uppgiften skulle ankomma på Kungl.
Maj:t •— hade man nog den uppfattningen
att det normalt inte skulle behöva
bli fråga om så förfärligt stora
avvikelser från länsstyrelsernas förslag.

Jag har inte heller nu någon anledning
att gå in på frågan om den blockindelning
som Kungl. Maj:t har gjort
är gjord på ett riktigt och förståndigt
sätt; vi diskuterar ju i detta sammanhang
endast handläggningen av ärendet.

Punkten 10

Beredningen av ärende om gåva till Marocko Herr

JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Även när det gäller
punkt 10 i konstitutionsutskottets me -

morial har utskottets borgerliga ledamöter
haft tur vid lottningen. De socialdemokratiska
ledamöterna har inte
velat stödja det nu aktuella kritiska
tillkännagivandet.

Låt mig från början få fästa uppmärksamheten
på att kritiken gäller
den formella handläggningen av ärendet
och ingenting annat.

Kritiken avser två saker.

För det första kritiseras att regeringen
inte hört NIB i denna fråga före
beslutets fattande. I den allmänna debatten
har det t. o. m. gjorts gällande
att regeringen använt pengar som varit
NIB:s. Detta är fel. Det anslag som avses
bär ställts till regeringens förfogande,
och denna kan alltså fritt disponera
över det. Såvitt jag förstår har regeringen
inte heller någon skyldighet att
i detta fall höra NIB. Från början gällde
det nämligen endast att bestämma
storleken på gåvan. På ett senare stadium
uppdrogs åt NIB att föreslå den mest
ändamålsenliga utrustningen — gåvan
skulle nämligen utgöras av viss medicinsk
utrustning. Följaktligen fick NIB
möjligheter att påverka händelseförloppet
och säga sin mening om hur dessa
pengar på bästa sätt borde utnyttjas.

För det andra gäller kritiken användningen
av detta anslag. Det är fråga om
ett reservationsanslag för humanitärt
bistånd. När man tar del av den framställning
som det föredragande statsrådet
gjort i detta ärende, finner man
att det inte bara skall avse katastrofhjälp
utan att ur detta anslag även skall
kunna lämnas bidrag för flyktingändamål.
Det framhålles i fortsättningen
att härunder även skall kunna inrymmas
bidrag till humanitära insatser.
Som exempel på de organisationer som
skall kunna få bidrag ur anslaget nämns
missionen, Rädda barnen och Röda korset.
Ingen vill väl hävda att dessa organisationer
träder in enbart vid katastrofsituationer.

Man kan därför inte påstå att detta
anslag har använts på ett otillbörligt

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Beredningen av ärende om gåva till Marocko

sätt. Det kan utnyttjas för sådana här
ändamål, och det står till Kungl. Majrts
förfogande. Följaktligen anser jag inte
att det finns någon grund för ett kritiskt
tillkännagivande på denna punkt.

Nu har utskottet tagit upp ytterligare
eu sak, som jag vill antyda genom att
ställa en fråga till den högt ärade talare
som följer efter mig. Det heter i
memorialet: »Den beslutade gåvan måste
med hänsyn till dess storlek vara att
betrakta som ett led i den hjälpverksamhet
till utvecklingsländerna, för vilken
nämnden för internationellt bistånd
är centralt organ.»

Utskottet anser att med hänsyn härtill
nämnden borde ha fått yttra sig. Det
har nämnden också fått göra när det
gäller användningen av dessa medel.
Får jag fatta detta yttrande så, att konstitutionsutskottsmajoriteten
vill införa
en ny konstitutionell praxis, nämligen
den att om ett anslag har en viss storlek,
så skall vederbörande organ höras
även när medlen står till Kungl. Maj :ts
förfogande? Om så är fallet, vore det
utomordentligt intressant att få veta
vilken storleksgräns som skall gälla.
Detta är en konstitutionell fråga av
mycket stort intresse, och därför tycker
jag att det kan vara lämpligt att ta
upp den.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
jag alltså inte kan finna att det finns
någon grund för ett kritiskt tillkännagivande
på denna punkt.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Eftersom det var jag
som ursprungligen föreslog att det
skulle riktas en anmärkning under denna
punkt, känner jag mig manad att
svara på det som herr Johansson i
Trollhättan sagt om den marockanska
resan och dess ekonomiska konsekvenser.

Låt mig då, herr talman, påpeka, att
det rör sig om ett officiellt besök i Marocko
av statsminister och fru Erlan -

der. Förberedelserna för detta besök
hade bl. a. gjorts på diplomatisk väg.
Man hade gjort sig underrättad om
vilka önskemål mottagaren i värdlandet
till äventyrs kunde ha. Det finns en,
vågar jag påstå, ganska festlig korrespondens
i ärendet, som jag inte kan
läsa upp för kammaren men som i sina
huvuddrag kan återges.

Det framhålles i denna skriftväxling,
att de vanliga presenterna nog inte är
tillräckliga när det gäller ett land som
detta, utan att man här nog måste räkna
med att ta till ordentligt. Man diskuterar
orreforsvaser och eskilstunaknivar
men avvisar sådana gåvor som otillräckliga.
Ett pikant inslag är att den
naturliga utvägen med ordensförläningar
också avvisades. Jag är, herr talman,
inte någon vän av det svenska ordensväsendet;
jag tycker att det har många
löjeväckande drag. Men ett av de argument
som vännerna för ordensväsendet
brukar anföra kan man inte bestrida
riktigheten av, nämligen att ordnar är
ett utomordentligt betalningsmedel för
internationella tjänster. Det är faktiskt
tradition att man vid sådana här tillfällen
•— statsbesök eller vänbesök eller
vad det nu kan vara — delar ut utmärkelser.
Men även den utvägen stötte på
patrull i detta sammanhang. Man hade
gjort vissa diskreta förfrågningar, och
en mycket hög dignitär förklarade sig
ointresserad av detta förslag, emedan
han förut hade fått den dekoration,
vars devis i svensk översättning är:
»Hon vet icke av sin nedgång.» Sannolikt
var hans motivering, att han inte
ville veta av någon uppgång för andra.
Det kunde uppstå inflation i ordnar,
och han ville vara ensam om glansen
av denna utmärkelse.

Man hade i beskickningen haft kontakt
med cn läkare. Jag vet inte alls om
vederbörande var känd av NIB, men
lian var tydligen intresserad för thoraxkirurgi
och hade här i Sverige sett på
anordningar som används i denna specialitet.
I det regeringsbeslut, som fat -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Beredningen av ärende om gåva till Marocko

tades på föredragning av statsrådet Ulla
Lindström, nämndes som en av möjligheterna
att man skulle pröva lämpligheten
att överlämna ett belopp på
inte mindre än 200 000 kronor som
bidrag till utrustning av en thoraxklinik.
Jag tror inom parentes sagt att
detta kan vara förenat med mycket stora
svårigheter, och jag har mig inte
bekant, huruvida denna gåva ännu har
överlämnats och vilket resultat man
kommit till vid den efterprövning som
NIB haft att göra i det aktuella fallet.

Nu säger herr Johansson i Trollhättan
att det är alldeles klart att regeringen
hade pengar till sitt förfogande
att användas för sådana ändamål. Ja,
jag har inte påstått, att regeringen gör
inbrott i bankerna eller på något annat
oliederligt sätt tillägnar sig medel. Det
är klart att den anser sig ha rätt att
förfoga över dessa reservationsanslag.
Men jag kan inte gå med på herr Johanssons
i Trollhättan resonemang att
detta anslag för humanitärt bistånd
skulle vara tillämpligt i ifrågavarande
fall.

Om man läser föreskrifterna för anslagets
användande finner man att det,
som herr Johansson också sade, i främsta
rummet är ett anslag att användas
vid jordbävningar, naturkatastrofer och
översvämningar. Jag tillät mig i utskottet
säga att inte ens statsministerns argaste
motståndare vill jämföra hans och
hans hustrus besök med någon naturkatastrof.
Det är emellertid för detta
senare ändamål som anslaget egentligen
skulle användas. Det har också kommit
till användning vid Skoplje-olyckan och
vid andra liknande tillfällen. Det är ett
anslag som skall ligga i reserv för dylika
tillfällen.

Herr Johansson pressar innehåller i
anslagsbrevet alldeles för hårt då han
säger att anslaget också kan användas
vid officiella vänskapsbesök statsmän
emellan. Jag tror inte att man från början
tänkt sig att det skulle kunna brukas
på det sättet. De mera traditionella

vängåvorna skulle nog kunna vara tilllämpliga
i detta fall.

Vi har också inom utskottet anmärkt
på beredningen av detta ärende. Vi
tyckte att det gick alltför snabbt att besluta
om detta anslag under julveckorna.
Det ansvariga ämbetsverket skulle
ha bcretts tillfälle att yttra sig i förväg.
Det är dock där som man har att
planera alla våra bidragsprojekt över
hela världen. Det hade varit naturligt
att man fått undersöka denna sak i förväg
och inte i efterhand, såsom nu i
själva verket har skett.

Med nuvarande miljardrullning tycker
kanske inte statsministern att
200 000 kronor är något större belopp.
Men det finns nog många i detta land
som betraktar beloppet som ganska
stort för att användas i samband med
officiell representation. Anledningen
till att vi inom utskottet velat göra en
invändning i denna fråga är att det sannerligen
inte får bli någon vana, när
våra statsmän resor omkring, att de på
detta sätt förgyller sin närvaro i värdländerna
med presenter av detta slag
och av denna omfattning.

Skall man överlämna gåvor — det
är ett orientaliskt bruk som används
mycket mindre och är mindre känt på
våra breddgrader — far man anpassa
sig efter de förhållanden som råder här
hemma och efter de vanor som vi har
i detta land. Anledningen till att vi velat
göra en erinran på denna punkt är
att vi anser att vad som här förekommit
inte bör upprepas. Frågan om ärendenas
beredning är en klassisk anmärkningsanledning
och har tidigare varit
föremål för decliargeutlåtanden från
konstitutionsutskottet. Det är en sak
som utskottet sin plikt likmätigt har
att ta upp till avgörande.

Ärendet har sålunda inte beretts på
ett tillfredsställande sätt. Vi förmenar
att beloppet på 200 000 kronor inte
lämpligen kunde tas ur detta anslag vid
det tillfälle som det här gäller. Anslaget
är med säkerhet inte avsett för sådana

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Beredningen av ärende om gåva till Marocko

här resor och statsbesök. Det blir nog
mycket svårt att övertyga svenska folket
om motsatsen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! I det yttrande som finns
i utskottets memorial anläggs bara formella
synpunkter, men i det anförande
som herr von Friesen nyss hållit vidgas
perspektivet högst avsevärt till alt omfatta
också den reella sidan av saken.

Huvudtesen i herr von Friesens anförande
var att detta anslag inte skall
användas för resor och statsbesök. Nej,
självfallet inte. Men det är inte för den
saken det har använts. Fn del av anslaget
har utnyttjats för ett humanitärt
ändamål och rubriken för anslaget är
ju »Humanitärt bistånd».

Anslaget avser inte bara katastrofinsatser.
I anvisningarna för anslagets
användande finns, jag upprepar det,
missionen nämnd. Här gällde det en
humanitär insats och nog är det bättre,
herr von Friesen, med humanitära insatser
i form av en gåva än att ge bort
eskilstunaknivar — inget ont om dessa
för övrigt — till folket där nere. Detta
har säkerligen större nytta av en modern
sjukhusutrustning än av några
knivar som delas ut som gåva.

I övrigt skall jag bara tillägga att vi
socialdemokrater i utskottet naturligtvis
är glada för att herr von Friesen
inte uppfattar regeringens användande
av detta anslag som jämställt med inbrott
i en bank. Men herr von Friesen
vill ändå göra gällande att anslaget inte
skulle få utnyttjas för det ändamålet
som det här använts till. Varför ställer
då riksdagen sådana anslag till regeringens
förfogande om riksdagen inte
avser att de skall få utnyttjas för humanitära
ändamål? Det är det saken
gäller.

.lag har redan tidigare svarat på den
klassiska anmärkningen om beredningen.
Innan anslaget användes får NIB
möjligheter åt yttra sig i ärendet och

lägga fram sina synpunkter utifrån de
erfarenheter som NIB har vunnit.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag upprepar ännu en
gång vad jag sagt, nämligen att jag i
och för sig inte har någonting emot att
Marocko får dessa pengar, men i överensstämmelse
med svensk praxis och
med vad som är vanligt i detta land och
vad som är självklart för oss skulle
ärendet ha beretts inom NIB innan denna
gåva överlämnades. Och här finns
ett samband mellan gåvans storlek och
användandet av medlen.

Det är alldeles klart att detta ämbetsverk,
som är det enda som kan ha en
överblick över hjälpbehoven ute i världen,
gärna vill ha ett ord med i denna
fråga. Och så bråttom var det inte!
Ärendet kunde ha beretts på ett långt
mera tillfredsställande sätt än som skett.
Det är ärendets bristande beredning
som jag i främsta rummet vänder mig
emot och mot den praxis som här har
inaugurerats, nämligen att man inte i
förväg hör ett ämbetsverk utan först
efteråt.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Av skäl som jag strax
skall redovisa skulle jag helst ha önskat
att detta ärende inte hade kommit
på riksdagens bord. Vad som här kommit
från utskottet har i någon mån, såsom
herr von Friesen sade i sitt första
anförande, blivit en kompromiss. Herr
von Friesen har velat gå hårdare fram
än utskottet gjort. I sitt första anförande
i dag gav herr von Friesen också
en alldeles riktig redogörelse för de
resonemang som förts i utskottet. Jag
har ingenting att säga om det. Kanske
skulle jag vilja tillägga något som för
mig tett sig rätt betydelsefullt, nämligen
att vi inte skulle företaga oss
någonting som utomlands kunde tolkas
som en desavuering av statsministern
och som där nere i Marocko kanske

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Beredningen av ärende om gåva till Marocko

t. o. m. skulle kunna uppfattas som en
ovänlig inställning gentemot deras stat.

Nu kan herr von Friesen naturligtvis
säga att detta är aspekter som är irrelevanta
i dechargesammanhanget. Jag
skall gärna gå med på att man kan se saken
så, om man betraktar frågan formellt.
Jag är emellertid, herr talman,
mycket angelägen om att inledningsvis
slå fast, att här inte föreligger någon
som helst anmärkning mot statsministerns
intentioner och naturligtvis inga
som helst anmärkningar heller mot att
en vängåva har överlämnats till Marocko.
Jag instämmer med herr von Friesen
i att det är det tillvägagångssätt man här
använt som kan bli föremål för kommentarer.

Statsbesöken börjar bli alltmer frekventa
i en ständig kedjereaktion och
det är kanske inte så mycket att göra
åt den saken. Statsbesök görs också i
länder där, som tidigare har sagts, sederna
kan vara andra än de är hos oss.
Det är tydligt att det många gånger inte
räcker med »Orreforsvaserna» och »Moraknivarna»
och kanske inte ens med
att man byter ordnar. Jag skulle inte
anse det vara så galet om det för sådana
här ändamål ställdes ett belopp
till statsministerns fria förfogande. Han
skulle få bestämma över det, och det
skulle efteråt inte vara någon diskussion
om hur han handhaft pengarna.
Det är inte alls orimligt. Det förekommer
rätt ofta i svenska bolag att man
ställer en summa till förfogande för styrelsens
ordförande eller verkställande
direktören till fri disposition, d. v. s.
pengarna måste redovisas men man behöver
inte stå till svars för hur de använts.
Jag skulle mycket väl kunna
tänka mig att firman Sverige skulle
tillämpa något sådant inom rimliga
gränser.

Men här har pengarna tagits ur ett
anslag, som otvetydigt är avsett för humanitärt
bistånd. Då ställer sig saken
litet annorlunda. Då vill man att varje
ärende och inte minst ärenden på detta

område skall ges en mycket noggrann
beredning. Men här fick NIB i uppdrag
att i efterhand tänka ut vilken utrustning
som kunde vara erforderlig och
sedan ombesörja att den anskaffades
och skickades ner till Marocko. Det
är detta som man från konstitutionsutskottets
utgångspunkter har anledning
att föra på tal, detta att yttrande
inte inhämtades från NIB före
det beslut det här gäller.

Herr talman! Kanske jag till slut
skulle säga några ord litet mer allmänt.
Jag gör det därför att jag vet att det i
går från vissa organisationers sida inlämnades
en skrivelse till regeringen,
vari det heter att det utomlands är vanligt
när man har ett bilateralt hjälpavtal
att man ser till att också exportmöjligheter
skapas för det egna landet.
Man säger att Sverige är ett av de få
länder som inte har en sådan praxis.
Jag skulle från denna talarstol i samband
med detta ärende vilja varna för
detta. Det är gunås vanligt internationellt
att man försöker skaffa sig egna
fördelar genom den bilaterala hjälpen
på det handelspolitiska området, men
det är kanske ännu vanligare att man
är ute efter allmänpolitiska fördelar.
Jag menar att vi i vår svenska bilaterala
hjälp skall hålla oss fria från detta.
Nu har emellertid det jag sagt inte någon
direkt tillämpning på detta ärende,
men det skorrar ändå illa för mig när
den humanitära hjälpen, u-hjälpen, som
här skett kopplas ihop med en vängåva
till annan stat.

Herr talman! Jag vill stanna vid
detta. Jag ville bara redovisa aspekter
på ämnet som kanske avviker någon
nyans från inställningen hos utskottsmajoriteten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är mycket möjligt
att herr Wahlunds senaste anförande
avviker på åtskilliga punkter från vad
utskottsmajoriteten tänkt säga. Ty det

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Beredningen av ärende om gåva till Marocko

är många saker som utskottsmajoriteten
har övat sig med här. Betänkandet
gäller en anmärkning mot den formella
handläggningen av ärendet, och det är
klart att vi kan diskutera den. Det förefaller
som om utskottet vill bryta en
praxis här. Herr von Friesens anförande
hade ju ingen som helst kontakt med
utskottsmajoritetens skrivning. Han
konstaterade att det är fel anslag som
har använts: sådana här saker borde
inte förekomma i samband med utländska
statsbesök o. s. v. Han tillrättavisades
av herr Johansson i Trollhättan och
återgick då omedelbart till ett sätt att
uttrycka sig som närmare överensstämde
med utskottets skrivning.

Jag tror att konstitutionsutskottet bör
vara angeläget om att undvika sådana
här besynnerliga piruetter under dechargedebatten.
Jag tillhör ända sedan
min statssekerterartid den grupp av
tjänstemän, numera politiker, som anser
att konstitutionsutskottets granskning
är mycket betydelsefull, men då
skall också konstitutionsutskottet veta
vad det vill. Avser ni ett tillkännagivande
om en felaktig praxis, då skall
vi diskutera det. Anser ni däremot att
föredragande statsrådet har begått ett
allvarligt formellt fel och använt ett
anslag som regeringen inte haft rätt att
använda, då skall det anmärkas på det.
Man skall inte inta alltför många olika
ståndpunkter i samma fråga.

Herr talman! Jag kanske bör motivera
varför jag dyker upp här. Jag har inte
med saken att göra formellt sett. Men
det är endast rent formellt som statsrådet
Lindström står som den skyldiga.
Jag hoppas därför att det tillätes mig
att säga några ord. I sakfrågan ligger
det till på följande sätt.

Vi har vanan, att vi delar ut gåvor
samband med statsbesök. Det kan ligga
nycket i herr von Friesens synpunkter

det sammanhanget. Däremot tror jag
inte att ordnar — hur förtjust herr von
Friesen än var i att hänga sådana på
utländska medborgare — utgör en full■1
— Andra kammarens protokoll 1''.065. A

god ersättning till stöd för ett lands
sjukhusväsen. Här får man vara varsam.
Inom parentes sagt talade herr von
Friesen så utförligt om dessa ordnar,
att jag hoppas att kammarens ledamöter
fick klart för sig att det är ett mycket
väl förberett ärende som nu behandlas,
eftersom en sådan detalj kan ägnas så
stor uppmärksamhet.

Ett faktum är, att dessa gåvor ingår
som ett led i de officiella besöken, vad
man än tycker om det. Jag har för min
del alltid försökt få dessa gåvor meningsfyllda.
Jag vill erinra om att när
jag besökte Indien för några år sedan,
överlämnade jag till Indiens regering
löften om stipendier till indiska studerande
här. Jag har träffat en del av
dem, och jag tror att det var en meningsfull
gåva, även om den togs från
samma anslag som nu diskuteras, och
den föranledde ingen anmärkning. Det
var värdefullt att den gåvan kom till
stånd.

I andra fall har det inte varit lika
naturligt att gå till väga på det sättet.
Stipendieverksamheten har ökat kolossalt
sedan jag var i Indien. Det är inte
lika naturligt att man använder den
formen numera. Det finns andra vägar
än att underlätta hitresan för begåvade,
unga studerande. Vi har frågat
oss om det kan finnas någon möjlighet
att ge gåvor som är meningsfyllda i
dubbel betydelse, som å ena sidan verkligen
är värdefnlla för mottagaren och
å andra sidan kan innebära en liten påminnelse
om Sverige, om svensk kultur
—• det har t. ex. överlämnats bokverk
till bibliotek —• om svenskt konsthantverk
o. s. v. Vi har på det viset kunnat
stödja en del av de svenska konsthantverkarna
på ett effektivt sätt. Framför
allt har vi tagit hänsyn till om det funnits
någon specialitet inom svensk industri
som det kunnat vara lämpligt
att fästa utlandets uppmärksamhet på
samtidigt som man gör vederbörande
land en tjänst genom att ge en värdefull
gåva.
r 23

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Beredningen av ärende om gåva till Marocko

När jag planerade min resa till Marocko
var det dessa synpunkter som var
utslagsgivande. Jag frågade vår ambassadör
i Rabat i Marocko, herr Siegbahn,
som är väl känd för riksdagens ledamöter,
om han kunde ge ett förslag från
denna utgångspunkt, att det skulle vara
en gåva som samtidigt var värdefull för
mottagaren och innebar en erinran om
något som vi ansåg att man borde fästa
den internationella världens eller det
gästade landets uppmärksamhet på. Han
gjorde då en undersökning. Det var delar
av denna undersökning som herr
von Friesen hade så roligt åt. Ambassadören
kom fram till att det skulle
vara oklokt att komma med några småsaker
som t. ex. konsthantverk. Det
skulle vara oklokt att komma med ordnar.
Det fanns behov av vissa ting på
hälso- och sjukvårdens område, där vi
har en industri som arbetar med utomordentligt
stor effektivitet. Jag tyckte
för min del att det var ett utmärkt uppslag.
Jag resonerade med statsrådet
Lindström och sade att det kan hända
att vi skall göra detta och att vi då
kanske kunde ta ett större belopp än
om vi t. ex. valt en bokgåva.

Vi undersökte vad Sverige givit Marocko,
och det visade sig att det var
väldigt litet. Alla de omkringliggande
länderna hade fått stora belopp, miljonbelopp
kan man lugnt säga. Marocko
hade av svenska staten fått 100 000 kronor,
nämligen efter katastrofen i Agadir.
Däremot har frivilliga organisationer,
framför allt Rädda barnen, gjort
utomordentligt betydelsefulla insatser.
Jag skulle verkligen önska att de som
avhånar dessa medicinska gåvor på det
sätt som doktor von Friesen gjort reste
ned och såg efter i Agadir, vad ett
svenskt barnsjukhus där betyder. Det
har inte lämnats ett öre i statsmedel
till det, utan det är Rädda barnen som
har skapat det. Den insatsen har betytt
mycket för Sveriges anseende, när den
statliga hjälpen har varit så liten.

Jag föreställer mig att kammarens

ledamöter inte har någon svårighet att
förstå varför vi mot bakgrund av herr
Siegbahns mycket noggranna undersökning
kom fram till att vi borde göra
något så ovanligt som att ta ett så stort
belopp som 200 000 kronor från detta
anslag, som har använts till liknande
ting förut och som man alltså har rätt
att använda till detta. Det var den politiska
delen av beslutet. Ingen annan än
regeringen kunde ju fatta det beslutet.
Det var förberett på det vanliga politiska
sättet av den ambassadör som
hade undersökt förhållandena där nere,
som hade varit i kontakt med de medicinska
myndigheterna i Marocko och
som förklarat att detta var en bra och
mycket rimlig sak.

Vilken annan beredning skulle kunna
företas på det politiska planet? Inte bär
NIB någon speciell sakkunskap beträffande
vad som kan vara klokt att göra
rent politiskt. NIB är en utmärkt organisation
i många avseenden och blir
väl ännu bättre nu när den ändrar
namn, men på det politiska planet har
NIB ingen större sakkunskap än regeringen
— vad ni än tänker om den
eljest — och ambassadören i Rabat.
Däremot är det självklart att varken
fru Lindström eller jag kan gå i god för
att just det uppslag som ambassadören
har lämnat var det enda möjliga. Man
måste skilja på den politiska delen av
beslutet, som har tillkommit på det sätt
som jag har skildrat här — det är noggrant
förberett — och verkställigheten.
Verkställigheten av beslutet skall naturligtvis
göras av det organ som har speciell
sakkunskap på det området. Jag
vill inte på något vis ifrågasätta dess
sakkunskap.

Jag tror det är nödvändigt att läsa
in till kammarens protokoll vad detta
omtalade beslut innehåller. Det står så
här: »Kungl. Maj:t uppdrager åt NIB
att närmare utreda vilken utrustning*
— här menas utrustning på det medicinska
området — »som är mest ändamålsenlig.
Bland olika tänkbara alter -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Beredningen av ärende om gåva till Marocko

nativ bör ett förslag om utbyggnad av
en klinik för thoraxkirurgi vid sjukhuset
i Rabat, vilket av ambassaden i
Rabat ifrågasätts, särskilt undersökas.»
Det är det hela.

Det finns inget som helst direktiv,
att just denna thoraxklinik skall överlämnas,
utan NIB har i uppdrag att fullgöra
det på politiska grunder fattade
beslutet att 200 000 kronor skall användas
för en medicinsk institution —- eller
för utrustning. Men NIB har fullkomligt
fria händer att ta någonting annat,
om den undersökning som nu görs visar,
att det är olämpligt att följa ambassadör
Siegbahns förslag och olämpligt
att följa det förslag som de medicinska
myndigheterna i Marocko tyckt
vara klokt. Om man kommer till det
resultatet, så ligger den saken helt i
NIB:s händer.

Herr von Friesen frågade, om gåvan
har överlämnats. Nej, den har inte avgått.
Det är mycket sannolikt att det
inte blir någon thoraxklinik. Det finns
ingenting som ålägger NIB att lösa frågan
på just det sättet. Hur man kan påstå
att detta ärende skulle vara dåligt
förberett är för mig obegripligt.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det borde inte alls
vara obegripligt för statsministern. Varför
kunde han inte ha tagit ett samtal
med sin vän generaldirektör Michanek
i NIB och hört hans synpunkter, eftersom
denne i alla fall överblickar hela
detta fält? Det är detta utskottet har
vänt sig mot. Varför hålls him utanför
detta ärende? Det är alldeles klart att
ambassadörens synpunkter, med de
kontakter ambassadören har med Marocko,
måste bli skäligen ensidiga. Chefen
för NIB måste ju kunna bedöma
detta ärende på ett helt annat sätt än
vad vår beskickning i Marocko kan
göra.

Jag trodde — och jag framhöll detta
i mitt första anförande, som statsminis -

tern kanske inte hörde — att jag ursprungligen
hade riktat en anmärkning
mot vederbörande .statsråd därför att
jag tyckte att det var principiellt riktigare
att göra på det sättet och därför
att jag betraktade denna present som en
isolerad företeelse. Nu får jag emellertid
höra talas om att statsminister Erlander
reser omkring som en annan sultan
och ger gåvor än här och än där i de
olika orientaliska länderna, följande de
sedvänjor som råder där nere. Det gör
mig utomordentligt betänksam. Jag
trodde faktiskt att det var en isolerad
företeelse och inte administrativ praxis
och att det alltså skulle bli ett anmärkningsärende.

Därför är jag, herr talman, nog ganska
oroad av den tankegång som herr
Wahlund gav uttryck för, nämligen att
ett större belopp skulle anvisas för
statsministerns fortsatta reseverksamhet
i en tid då regeringens krafter så väl
behövs för att sköta det departementala
arbetet, framläggandet av propositioner
m. m. Jag kommer bestämt att motsätta
mig ett sådant förslag, även om det
kommer från en så sympatisk man som
herr Wahlund.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr von Friesen svävar
ut och riktar indirekt en anklagelse
mot mig för att jag var i Marocko
och inte drev fram propositionerna i tid
till denna riksdag. Jag kan försäkra att,
även om jag tillmäter min betydelse i
hemlandet en viss roll, jag inte tror det
är någon risk för denna del av arbetet

— jag skriver inte propositionerna själv

— om kammaren låter mig resa någon
gång. Det är typiskt för herr von Friesen
att inte kunna föra en debatt i sakfrågan
utan att sväva ut på de mest
ovidkommande fält.

Herr von Friesen hade oförsiktigheten
att fråga varför jag inte tog ett samtal
med min vän Michanek. Det gjorde
jag den 29 eller 30 december, före beslu -

100

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1905 fm.

Beredningen av ärende ont gåva till Marocko

tet. Jag talade om att det var vår avsikt
att på politiska grunder fatta ett
sådant beslut. Han har inte anmält detta
för NIB, men det är inte min sak. Det
var ingen remiss till NIB, NIB var inte
tillfrågat av de skäl som jag nämnt.
Det politiska ansvaret för beslutet är
det regeringen som får ta.

Men, herr talman, hur frestande det
än vore att fördjupa sig häri skall jag
inte förstöra hela middagsrasten. Jag vill
endast konstatera två ting. Herr von Friesen
har nu i sina tre anföranden medgivit
att hans avsikt ingalunda var att
bryta en praxis, hans avsikt var att framställa
en anmärkning mot regeringen
för att regeringen hade använt fel anslag
och för att regeringen handlat, inte
formellt felaktigt — det kan vi diskutera
— utan i sak felaktigt.

Han har nu nödgats konstatera att
detta avvisades av utskottet. Herr Wahlund
har givit motiveringen härför. Jag
tycker att det är ett intressant medgivande,
och vill herr von Friesen fortsätta
sin informationsverksamhet om
sin tankevärld tror jag att kammaren
skulle emotse det med största intresse.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det finns en aspekt på
denna fråga som ännu inte berörts,
nämligen hur mottagaren av en gåva
känner det sedan han erfarit, att det
blivit en sådan debatt i riksdagen. Jag
kan livligt föreställa mig att om vår
statsminister vid något tillfälle kommer
till en främmande stat och överlämnar
någonting — det må vara en »krascha»,
en praktpjäs eller någonting för låt oss
säga humanitär verksamhet — det emottagande
statsöverhuvudet då tänker:
»Jag undrar hur det kommer att gå när
detta skall behandlas i riksdagen». Det
är ganska osmakligt att vi skall handlägga
dessa frågor så, att sådana tankar
kan få belägg bland mottagarna av en
hedersbevisning, som vi ändå erkänner
är en realitet i dessa sammanhang.

Jag kan inte underlåta att göra en

jämförelse. Jag vet inte vid vilken tidpunkt
herr von Friesen fyller år, men
av hans sätt att tala och tänka är det
lätt att tro att det är mitt i högsommaren.
Jag kan mycket väl tänka mig
att herr Ohlin då finner det angeläget
att vid jämna år uppvakta herr von
Friesen med en gåva. Efter herr von
Friesens insatser i riksdagen skulle gåvan
nog inte bli obetydlig, utan herr
Ohlin skulle komma med en verklig
praktpjäs och säga: »Dina insatser i
riksdagen är sådana att jag vill belöna
dem med denna praktpjäs.» Men så
kommer detta att det har hänt mitt på
sommaren. Jag kan mycket väl förstå
den glädje som skulle besjäla herr von
Friesen om han efteråt fick läsa i
Aftonbladet och Expressen: »Var det
nödvändigt att ge herr von Friesen en
så kraftigt tilltagen gåva? Kunde han
inte ha nöjt sig med en tulpan?» Jag är
övertygad om att det skulle kännas
ganska obehagligt.

Jag tycker inte att det är riktigt honnett
att i en fråga som denna behandla
en gåva staterna emellan på sätt som
skett — allra helst som vi kan vara
överens om att den hjälp som i detta
fall skänkts till Marocko inte på något
sätt kan sägas ligga utanför det behov
som finnes och som vi i andra sammanhang
gärna sluter upp kring i samband
med hjälpen till de underutvecklade
länderna.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Under handläggningen
av detta ärende i utskottet riktades ett
par vädjanden, framför allt från socialdemokratiskt
håll, om atl talan skulle
läggas ned på grund av att man i Marocko
kunde bli så ledsen och därför
att våra förhållanden till Marocko
skulle bli försvårade om denna fråga
togs upp.

Jag måste verkligen säga att jag inte
kan ta hänsyn till sådant. Om jag anser
att en sak är felaktigt handlagd från

Onsdagen den 12 maj 19f>5 fm.

Nr 23

101

Beredningen av ärende om gåva till Marocko

regeringens sida kan inte någon mörkläggning
skydda regeringen — vilket
uppenbarligen var avsikten.

Till mitt försvar skulle jag ytterligare
vilja säga att det inte var jag som först
förde denna fråga på tal. Jag uppmärksammade
den i en artikel i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning, en utmärkt
tidning, en värdig representant
för det fria ordet, och om marockanerna
har blivit sårade så bör de ha blivit
det redan av den artikeln. Olyckan enligt
uppfattningen hos de socialdemokrater
som ville mörklägga detta hade
faktiskt redan skett. Frågan var redan
under debatt i den svenska pressen, och
jag tror att det är viktigt att den svenska
pressen får insyn i frågor av detta
slag och att de blir offentliggjorda.

Herr OHLIN (fp):

Herr talan! Om statsministern är förvånad,
så måste jag säga att jag blev
mer och mer förvånad, när jag lyssnade
till en del av vad han sade och nu senast
till vad herr Henningsson yttrade.
Herr Henningsson vill införa en alldeles
ny konstitutionell princip. När
Sverige skall visa välvilja och uttrycka
vänliga känslor mot andra stater skall
vi inte vara så noga med formerna. Då
gäller inte vanlig praxis, utan då skall
man tänka på de varma känslorna hos
mottagaren och inte ägna frågorna sedvanlig
granskning i kammaren. Jag undrar
om herr Henningsson vill skriva
in i den nya grundlagen — som han
säkert i likhet med statsminister Erlander
och mig varint önskar att riksdagen
skall anta 1968 och 1969 — att det skall
tillämpas ett särskilt förfaringssätt i
fråga om sådana här vänliga gåvor.

I övrigt skall jag bara, herr talman,
eftersom debatten blir lång i dag, inskränka
mig till att ge statsministern en
liten replik. Han var denna gång mycket
sträng; man får inte göra någon utvikning
i sina yttranden vilket herr von
Friesen hade gjort. Det gör aldrig statsministern
själv. Men tillåt mig ändå att

säga att när herr Erlander betonade att
han inte har någonting att göra med
propositionerna och deras ankomst till
kammaren, i varje fall inte när han reser
till utlandet, ty han skriver dem inte
själv, så fanns det väl de som gjorde
sig själva en fråga: Har regeringens
chef något att göra med ledningen av
arbetet inom regeringen?

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker inte att herr
Ohlin har anledning att vara så nervös
för att en ny praxis skulle införas.
Statsministern har nyss klargjort hur
tydligt som helst att det har förfarits på
samma sätt tidigare mot Indien. Då har
medel tagits ur samma fond. Därför kan
jag inte se, att det är någonting som behöver
ändras i statuterna om hur
granskningen av statsrådens verksamhet
skall ske i kammaren. Men jag måste
säga, herr Ohlin, att jag skulle finna
det mycket mer förvånande, om den
praxis skulle införas att det sätt, på vilket
gåvor överlämnas i samband med
främmande statschefers besök här eller
våra ministrars besök i andra länder,
skulle i efterhand granskas här i kammaren.
En sådan ordning tycker jag
skulle vara mycket mer fatal än den
motsatta ordningen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är väl bara vi deltagare
som tycker denna debatt är rolig,
men jag kan inte låta bli att fortsätta
den, ty den blir faktiskt roligare
och roligare ju fler inläggen blir, i
varje fall för mig.

Herr Ohlin upptäckte en möjlighet
att växla in debatten på fel spår, och
det iir ju hans specialitet att när det
finns ett sidospår som inte har någonting
med frågan att göra kasta sig in
på det och tycka att det är mycket viktigt.
Nu upptäckte han att det kanske
går att sammanställa denna gåva till

Nr 23

102

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Interpellation ang. geologiska undersökningar i uranhaltiga områden i västra Ångermanland -

Marocko med att propositionerna har
avlämnats sent i år. Vad jag har sagt
är ju ingenting annat än att min närvaro
krävs här i landet, när de politiska
besluten fattas. Det har jag sagt, och
det är självklart att det är mycket
olyckligt när jag, som jag då och då
tvingas göra, mitt under viktiga budgetberedningar
måste resa utomlands. Det
försöker jag till det yttersta att undvika.
Men sedan statsverkspropositionen
är gjord, sedan riktlinjerna har
uppdragits för arbetet under vårriksdagen,
är faktiskt de politiska ställningstagandena
därmed i stor utsträckning
gjorda.

Det gläder mig emellertid mycket att
herr Ohlin har den uppfattningen att
min närvaro är absolut nödvändig här
i landet för att någonting skall kunna
göras. Jag har många gånger sagt att
jag tycker att herr Ohlin är bäst när
han är utomlands.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag måste tyvärr blanda
mig i detta replikskifte på grund av
det inlägg herr von Friesen nyss gjorde.
Han sökte framställa sig i en litet
mindre framträdande roll än han har
spelat genom att hänvisa till att saken
först har påtalats i Handelstidningen.
Det förnekar jag inte. Även jag läste
den där först. Men jag kunde aldrig
tänka mig, när jag tog del av detta i
Handelstidningen, att herr von Friesen
därav skulle lockas att göra detta till
en stor konstitutionell fråga.

I anknytning till vad herr Ohlin nyss
har sagt kan jag konstatera att herr von
Friesen inte har kunnat visa att man
här har växlat in på en ny praxis och
infört en ny ordning, utan man har helt
enkelt följt hittillsvarande praxis.

Herr von Friesen gjorde gällande att
från socialdemokratiskt håll i utskottet
framhållits att man med hänsyn till
reaktionen i Marocko kanske inte borde
ta upp denna fråga. Det gällde ju

inte den formella handläggningen utan
det gällde de linjer som herr von Friesen
gled in på i ett andra anförande.
Jag tror fortfarande, herr von Friesen,
att det knappast är riktigt att ta upp
sådana saker och raljera över behovet
av sjukvård i samband med detta ärende.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen angående
avdelning C till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 8

Interpellation ang. geologiska undersökningar
i uranhaltiga områden i västra
Ångermanland

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! AB Atomenergi har sedan
år 1957 företagit geologiska undersökningar
i västra Ångermanland och
angränsande områden i Västerbotten
och Jämtland där man inregistrerat höga
uranhaltiga bergarter med ända upp
till 1 000 gram per ton eller tre till fyra
gånger så hög uranhalt som fallet är vid
Ranstad. Vid företagna provborrningar
har även hittats en uranhaltig zon, vilken
kommer att ge fosforit som biprodukt.
Hittills har borrats 75 diamantborrhål
ned till 200 meters djup. Arbetet
med dessa borrningar kommer att
fortsätta under innevarande vår och
sommar.

AB Atomenergi anser enligt uppgift
att dessa undersökningar bör fortsätta.
I och med september månads utgång
detta år är emellertid de ekonomiska
anslagen för fortsatta arbeten slut. Ansökan
om anslag har tillställts Norrlandsfonden.
Om anslag inte beviljas

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

103

måste AB Atomenergi inställa sina undersökningar
i området trots att man
till sitt förfogande har skicklig personal
och tidsenlig utrustning. Personalen
måste i så fall avskedas eller omplaceras.

Som bekant är den geologiska karteringen
så väl som den geologiska undersökningen
i övrigt av Västernorrlands
län synnerligen efterbliven. Med stöd
av de resultat som AB Atomenergi gjort
i de västra delarna av Ångermanland
har länsstyrelsen hemställt om ekonomiska
anslag för en forcerad geologisk
undersökning av i främsta hand de inre
delarna av länet. Lönande fyndigheter
med därpå följande malmbrytningar
skulle givetvis ha väsentlig betydelse
för sysselsättningen i dessa bygder,
som sedan lång tid tillbaka är drabbade
av arbetslöshet och undersysselsättning.
Men inte endast ur rent lokal

synpunkt är dyrbara malmfyndigheter
av betydelse utan också för vårt land
som helhet och kan därför inte betraktas
som en speciell norrlandsfråga.

Med stöd av vad som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

Överväger statsrådet några initiativ
till att från statens sida lämna ekonomiskt
stöd i syfte att trygga ett fullföljande
av fortsatta provborrningar
jämte övriga undersökningar i de uranhaltiga
områdena i västra Ångermanland? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Stine K. Johansson

Onsdagen den 12 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1965 den 12 maj sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, varvid röstades
över följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland högsta domstolens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva högsta domstolens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 46,

i följd varav nämnden ansett högsta
domstolens samtliga ledamöter böra vid
deras ämbeten bibehållas.

Ebon Andersson Emil Ahlkvist

Sven Anlby Gustaf Svensson

År 1965 den 12 maj sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga

104

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

kall bibehållas, varvid röstades över
följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland regeringsrättens ledamöter,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bliva regeringsrättens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 44,

i följd varav nämnden ansett regeringsrättens
samtliga ledamöter böra vid deras
ämbeten bibehållas.

Ebon Andersson Emil Ahlkuist

Sven Antby Gustaf Svensson

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle innehållet av dessa protokoll
delgivas riksdagens kanslideputerade
med anmodan att låta i ämnet uppsätta
och till kamrarna avgiva förslag till
skrivelse till Konungen.

§ 2

Granskning av statsrådsprotokollen

(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande avdelning
C i konstitutionsutskottets memorial
nr 27, angående granskning av de i
statsrådet förda protokollen, nu komme
att fortsättas.

Punkten 11

Beslut om abolition

I sitt yttrande anförde utskottet bl. a.
följande.

Med hänsyn till 1938 och 1954 års be -

slut och utskottets ställningstagande till
det förstnämnda i 1939 års dechargememorial
har utskottet funnit sig inte
böra ifrågasätta abolitionsinstitutets
grundlagsenlighet i och för sig.

Uppenbart är emellertid, att abolition
inte bör beslutas annat än i alldeles
exceptionella fall. Vid prövningen
av förevarande ärende från denna synpunkt
har utskottet funnit sig inte ha
anledning att framställa anmärkning
mot att abolition beslöts beträffande de
berörda kvinnorna, även om dessa enligt
gällande rätt kunnat på annat sätt
undgå påföljd.

Beträffande abolitionsbeslutets utsträckande
till att även gälla förmedlare
av abort gör sig andra synpunkter
gällande. Av de i ärendet inblandade
förmedlarna bör särskild uppmärksamhet
fästas vid den person, som i brev
utbjöd abortresor och utfäste ersättning
till den som anvisade deltagare i resorna.
Vederbörande drev sina försök att
affärsmässigt utnyttja tänkt abortklientel
så långt, att han sökte få in annons
om sin verksamhet i en dagstidning.
Utformningen av Kungl. Maj:ts beslut
om abolition medförde, att den av åklagaren
inledda förundersökningen mot
denne person måste nedläggas. Detta
kan av allmänheten uppfattas som om
affärsmässig förmedling av aborter skulle
kunna försiggå utan efterspel, även
om detta självfallet inte avsetts. Det fattade
beslutets omfattning framstår som
stötande för rättsmedvetandet.

Det är tydligt, att ett ärende av förevarande
beskaffenhet, särskilt med hänsyn
till abolitionsinstitutets extraordinära
karaktär, påkallade noggrann och
grundlig beredning. Den utomordentliga
brådska, varmed ärendet handlades,
framstår därför som högst anmärkningsvärd.
Man kan inte frigöra sig från
intrycket, att de brister, varmed Kungl.
Maj:ts beslut enligt utskottets mening är
behäftat, kan ha berott på bristande omsorg
vid ärendets beredning.

Utskottet vill slutligen anteckna, att

Onsdagen den 12 maj 19(55 em.

Nr 23

105

det kan ifrågasättas om inte abolitionsinstitutet
lika väl som nådeinstitutet
borde med hänsyn till de konstitutionella
aspekter, som därtill anknyter, regleras
i grundlag. Det bör därför enligt
utskottets mening omfattas av övervägandena
i författningsfrågan, något som
också framhållits i remissyttranden över
författningsutredningens betänkande.

Vad sålunda uppmärksammats vid
granskningen och sin uppfattning därom
har utskottet velat för riksdagen tillkännagiva.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Damström, Erik Olsson,
Dahl, Dahlberg, Adamsson, Nilsson
i Östersund och Henningsson, fru Thunvall
samt herr Johansson i Trollhättan,
vilka ansett, att utskottets ovan intagna
yttrande bort ha följande lydelse:

»Med hänsyn till 1938 och 1954 års
beslut och utskottets ställningstagande
till det förstnämnda i 1939 års dechargememorial
har utskottet funnit sig inte
kunna ifrågasätta grundlagsenligheten
av det nu ifrågavarande abolitionsbeslutet.

Uppenbart är emellertid, att abolition
inte bör beslutas annat än i alldeles exceptionella
fall. Vid prövningen av förevarande
ärende från denna synpunkt
bär utskottet funnit sig inte kunna framställa
någon anmärkning mot att abolition
beslöts i detta fall. Härvid bär utskottet
tagit hänsyn särskilt till den
rättsvillfarelse, som tydligen förelåg hos
de berörda kvinnorna.

Det är tydligt, att ett ärende av förevarande
beskaffenhet, särskilt med hänsyn
till abolitionsinstitutets extraordinära
karaktär, påkallar en noggrann och
grundlig beredning. Med hänsyn till att
avsikten med beslutet var att förekomma,
att de berörda personerna blev utsatta
för fortsatt lidande, talade starka
skäl för ett snabbt avgörande. Utskottet
har därför inte funnit fog för erinran
mot sättet för ärendets handläggning.

Utskottet vill slutligen anteckna, att
det kan ifrågasättas om inte abolitions -

Beslut om abolition

institutet lika väl som nådeinstitutet
borde med hänsyn till de konstitutionella
aspekter, som därtill anknyter, regleras
i grundlag. Det bör därför enligt
utskottets mening omfattas av övervägandena
i författningsfrågan, något som
också framhållits i remissyttranden över
författningsutredningens betänkande.

Vad sålunda uppmärksammats vid
granskningen och sin uppfattning därom
har utskottet velat för riksdagen tillkännagiva.
»

Ordet lämnades, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Herr NILSSON i Östersund (s), som
yttrade:

Herr talman! Punkt 11 i konstitutionsutskottets
memorial gäller de s. k.
abortresorna till Polen och det abolitionsbeslut
som fattades i anledning av

dem. Här har den borgerliga utskottsmajoriteten
och de socialdemokratiska
reservanterna stannat vid olika bedömningar,
och jag kommer så småningom
att framställa ett yrkande på denna
punkt.

Utskottet har vid behandlingen av
detta ärende haft tillgång till ett omfattande
källmaterial. Detta framgår av
bilaga 6 i utskottets memorial, till vilket
jag ber att få hänvisa. Efter den omsorgsfulla
prövning som skett i utskottet
har de socialdemokratiska ledamöterna
inte kunnat ansluta sig till den kritik
som den borgerliga lottmajoriteten
framfört mot justitieministern. Jag skall
senare återkomma till skälen för vårt
ställningstagande.

Först vill jag emellertid understryka,
att reservanterna och utskottet är helt
eniga på en väsentlig punkt, nämligen
den att man icke ifrågasätter grundlagsenligheten
i det fattade abolitionsbeslutet.
Vi kan alltså tills vidare lägga
den frågan åt sidan och konstatera att
regeringen har handlat i full överensstämmelse
med utbildad praxis och gällande
grundlag.

När debatten om abortresorna till Po -

4* — Andra kammarens protokoll i9C>5. Nr 23

106

Nr 23

Onsdagen den 12 mai 1965 em.

Beslut om abolition

len aktualiserades i början av februari,
kom den att omfattas av ett mycket stort
intresse bland allmänheten. Framstående
jurister, läkare, politiker, tidningsmän
och andra engagerade sig i en i
och för sig säkert välgörande diskussion
om den svenska abortlagstiftningen
i allmänhet men även om rättstillämpningen
i fråga om gärningar som är
otillåtna i hemlandet men fullt lagliga i
det land där vederbörande för tillfället
befinner sig. Framstående experter redovisade
helt skilda uppfattningar i
skuldfrågan, och det var ganska förklarligt
om en viss rättsvillfarelse spred
sig bland allmänheten beträffande polenresornas
laglighet eller icke laglighet.

När vår främsta juridiska expertis
från början tydligen inte kunde ge ett
entydigt besked, huruvida abortresorna
till Polen var straffbara eller inte, kan
man knappast fordra att de kvinnor det
här var fråga om skulle ha klart för sig
om de begått brottslig handling eller
inte. Polen har som bekant en mera
liberal abortlagstiftning än vi, och kvinnorna
hade helt legitimt behandlats av
framstående polska läkare. I dag vet
kvinnorna att sådana handlingar är
åtalbara. Men enligt reservanternas mening
talar starka skäl för att de, när
resorna företogs, handlade i god tro och
var offer för samma rättsvillfarelse som
även många framstående jurister hade
hamnat i.

Man behöver inte vara utrustad med
något större mått av fantasi för att förstå
vilken stark psykisk press de kvinnor,
som blivit behandlade av polska
läkare, blev utsatta för under de veckor
som debatten om abortresorna till Polen
rasade som värst. Frågan hade förstorats
genom debatten i press, radio och
TV. Riksåklagaren hade så småningom
förklarat att gärningarna var åtalbara
och att straff kunde komma att utmätas.
Förmedlaren av resorna satt i polisförhör
och husrannsakan verkställdes.
Kvinnorna hade all anledning befara

att nästa steg kunde bli att de själva utsattes
för förhör och att deras namn
kanske så småningom publicerades.

Personligen är jag helt övertygad om
att den stora allmänheten i den situationen
väntade på ett snabbt ingripande
från regeringen med besked om att åtalet
skulle nedläggas. Och jag är lika förvissad
om, att när regeringens abolitionsbesiut
kom, kändes detta som en
lättnad inte bara för dem som var berörda
av beslutet utan även för den
stora allmänheten ute i landet.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att beklaga, att man i samband
med polisundersökningarna på visst
håll försökte göra polispersonalen til!
syndabockar för den husrannsakan som
gjordes. Liberal ungdom spred 30 000
flygblad i Stockholm med rubriken
»Stoppa människojakten» och med bilden
av en polisman med dragen sabel.
Fn aktad ledamot av denna kammare,
tillika medlem av folkpartiet och ordförande
i första lagutskottet, gjorde i
Dagens Nyheter ett uppmärksammat utfall
mot poliskåren under rubriken »Polisen
bär sig illa åt. Lagen misstolkas!»
Sådana inslag i en i övrigt överhettad
debatt är beklagansvärda ur den synpunkten,
att det som alla vet inte är
polispersonalen som bestämmer de åtgärder
som skall vidtagas. Den har bara
att verkställa de beslut som fattas av
åklagarmyndigheten.

Om jag sedan går över till att säga
något om de skillnader som redovisats
mellan lottmajoriteten och reservanterna
i bedömningarna av detta ärende, så
kan de sammanfattas i några punkter.

För det första anser utskottsmajoriteten
tydligen att förmedlarna inte skulle
ha omfattats av abolitionsbeslutet. I
varje fall betraktar man det som stötande
för rättsmedvetandet att så har
skett. För att börja med den person,
som i brev utbjöd abortresor och utfäste
ersättning till den som anvisade
deltagare i resorna, finns det naturligtvis
i och för sig ingen anledning att för -

Onsdagen den 12 mai 1965 em.

Nr 23

107

svara hans handlingssätt. Men det blev
ju ändå klarlagt vid polisutredningen,
att ingen av dem som fått hans brev
nappat på erbjudandet. Under sådana
omständigheter kunde han inte ställas
till ansvar, vilket även bekräftades av
länsåklagaren i Jönköpings lön.

Vad den andre förmedlaren beträffar
föreställer jag mig att man vid ett rättegångsförfarande
mot honom inte hade
kunnat undvika att utsätta även de berörda
kvinnorna för närgångna frågor,
förhör, vittnesmål och publicitet. Det
var ju detta man ville undvika genom
abolitionsbeslutet.

För det andra säger lottmajoriteten,
att den utomordentliga brådska, varmed
ärendet handlagts, framstår som
anmärkningsvärd och att de brister
med vilka Kungl. Maj :ts beslut är behäftade
kan bero på bristande omsorg
vid ärendets beredning.

Det var ändå på det sättet, herr talman,
att man i pressdebatten i anslutning
till denna diskussion yrkade från
många håll, inte minst från folkpartihåll,
att regeringen skulle ingripa och
ingripa snabbt. Man skulle stoppa människojakten,
som det hette. Nu säger de
borgerliga utskottsledamöterna, att regeringen
i stället handlat för snabbt i
detta ärende.

Detta tycker jag är en anmärkningsvärd
slutsats av utskottsmajoriteten.
Hela ärendet låg väl i stället till så, att
om abolition skulle beviljas skulle detta
ske med största skyndsamhet. Läget vid
den aktuella tidpunkten var ju, att husrannsakan
hade skett och att man höll
på att försöka spåra upp namnen på de
berörda kvinnorna för att ställa dem
under förhör. Polisen hade vissa ledtrådar,
bl. a. i de brev som några av
kvinnorna hade skrivit till förmedlaren.
Tidningspressen och övriga massmedia
var på jakt efter färska nyheter i ärendet.
Man förstår den hårda press som
kvinnorna i den situationen var utsatta
för.

Eftersom avsikten med ett abolitions -

Beslut om abolition

beslut var att förekomma att de berörda
personerna blev utsatta för fortsatt lidande,
borde ju rimligen regeringsbeslutet
komma innan de blev utsatta för
polisförhör och publicitet. Reservanterna
tillbakavisar därför utskottsmajoritetens
anmärkningar även på denna
punkt.

Slutligen säger både utskottet och
reservanterna, att abolitionsinstitutet
inte bör användas annat än i alldeles
exceptionella fall. Så har ju inte heller
skett hittills. I modern tid har abolition
beviljats endast tre gånger, nämligen
1938 då generell abolition beslöts för
personer, som lagstridigt deltagit i det
spanska inbördeskriget, 1954 då kollektiv
abolition beslöts för en grupp arbetare,
anställda vid LKAB:s gruvförvaltning
i Kiruna, som förfarit oriktigt vid
invägning av gråberg, samt i år med det
nu ifrågavarande beslutet. Eftersom reglerna
för abolitionsinstitutet är ganska
oklara och på den grunden varit föremål
för skiftande tolkningar, förutsätter
både utskottet och reservanterna vidare,
att institutet kommer att omfattas av de
övervägningar, som kommer att göras i
författningsfrågan.

Herr talman! Reservanterna har alltså
inte på någon punkt kunnat ansluta
sig till den kritik som utskottet riktat
mot justitieministern beträffande denna
punkt, och jag ber därför att få yrka att
kammaren måtte lägga punkten C 11 i
konstitutionsutskottets memorial nr 27
till handlingarna med gillande av reservationen.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Därefter anförde:

Herr förste vice talmannen von
FR1ESEN (fp):

Herr talman! Beträffande det sist
framställda yrkandet har jag i ett tidigare
anförande uttalat mitt beklagande
över att socialdemokraterna, tydligen
stödda av regeringen, har kommit till

108

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

den slutsatsen, liksom de gjort i första
kammaren, att de vill ha en omröstning
i denna rättsfråga. De måtte betrakta
denna angeläget som en fråga av alldeles
utomordentlig vikt. Jag erinrar
kammaren om att i tre olika fail har
utskottet med lottens hjälp kritiserat —
låt vara i mild form — några .statsråd.

1 de föregående fallen — nämligen gåvan
till Marocko och kommunblocksindelningen
— bär man inte tillgripit
denna ganska exceptionella utväg. Men
när det gäller att försvara en åtgärd av
justitieministern anser man det nödvändigt
att — såsom jag tillät mig säga i
mitt första anförande i dag — etablera
en form av närvaroförteckning för de
socialdemokratiska ledamöterna.

Jag tycker att detta är ett tillvägagångssätt,
som misskrediterar utskottets
arbete och försvårar för utskottet att
utöva den sakliga kritik av regeringsärendenas
handläggning, vilken är nödvändig.

Efter detta skall jag säga några ord i
själva sakfrågan. Det är en verkligt svår
och besvärlig fråga vi har att ta ställning
till, och jag medger gärna att jag
då jag begärde att utskottet skulle infordra
handlingarna i ärendet från början
var mycket tveksam om vilken ställning
man skulle inta. Så småningom
kom jag genom den av utskottet förebragta
utredningen fram till det ställningstagandet,
att man kunde anmärka
på två saker, dels själva förfarandet
med abolition, vilket enligt min i motsats
till den föregående ärade talarens
uppfattning inte ter sig som en tvingande
nödvändighet för de högsta juridiska
myndigheterna i vårt land, dels den anmärkningsvärda
brådska vilken jag med
beklagande måste konstatera att justitieministern
visade i detta avseende.

Det var särskilt en sak som kom mig
— och som jag tror även utskottets övriga
ledamöter — att reagera vid föredragningen
av detta ärende, nämligen
de upplysningar, som vi fick beträffande
en av förmedlarna av dessa aborter.

Herr Nilsson i Östersund har redan berört
denna sak.

Man kan i detta avseende skilja på
två slag av eventuella lagbrytare — vi
vet inte om de varit det — nämligen
dels kvinnorna, dels de s. k. förmedlarna.
Vad kvinnorna beträffar förstår jag,
att justitieministern av medkänsla med
dem har velat handla så snabbt som det
över huvud taget är möjligt, även om
jag samtidigt i detta avseende måste
göra den reservationen, att hela den situation
i vilken kvinnorna blivit försatta
för dem ter sig allvarligare än det
eventuella fortsatta rättsliga förfarandet.

Den situation i vilken den abortsökande
kvinnan befinner sig är svår och
besvärlig. Hon hotas av den man, som
medverkat till uppkomsten av denna
situation, och hon känner sig övergiven
och isolerad. Det är förvisso synd
om henne och hon är förvisso att beklaga.
Men jag har anledning att understryka
att det beklagansvärda i hennes
situation inte ligger i de polisiära
åtgärderna, vilka för henne många
gånger ter sig som sekundära, utan fastmera
i det läge, som hon hamnat i.

Jag har, herr talman, som läkare kontakt
med åtskilliga kvinnor i denna situation
— inte med några polenresenärer
utan med vanliga abortsökande
kvinnor — förtvivlade, upprörda människor
vilka det som sagt förvisso är
synd om. Jag tror mig dock kunna säga
att det väsentliga för dem är hela den
situation i vilken de befinner sig. Frågan
om eventuella polisförhör, vilka för
övrigt bedrivs med den försiktighet och
den humanitet, som situationen kräver,
är av mera underordnad betydelse.

Jag är därför inte helt överens med
justitieministern, när han anser att
skyndsamheten i detta ärende krävde
ett så snabbt beslut, som han var beredd
att fatta. Inom utskottet hade vi i
allmänhet såvitt jag kan bedöma den
uppfattningen, att kvinnorna intog en
särställning. Lika väl som de kvinnor,

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

109

vilka hade underkastat sig illegal abort
inom landet, praktiskt taget aldrig blir
föremål för påföljder, lika väl ansåg vi
att det inte fanns någon anledning till
att de som gjort detta utanför landet
skulle utsattas för legala repressalier.

För att ytterligare gå in på kvinnornas
situation kan man väl tillägga att
det, när riksåklagaren vid ett visst datum
hade förklarat att det förelåg en
så kallad rättsvillfarelse och att han för
sin del tillstyrkte abolition, hade varit
naturligt om justitieministern ägnat
denna fråga ett något längre och noggrannare
övervägande än han i själva
verket gjorde.

Det finge väl betraktas såsom uteslutet
att de lokala åklagarna skulle fortsätta
med aktioner mot kvinnorna. Det
är den hast, med vilken justitieministern
handlade i detta ärende, som vi
finner vara ganska anmärkningsvärd.
Därvidlag kan vi i likhet med vad som
skedde i marockoärendet säga, att beredningen
kunde ha varit mera fullständig
och noggrann.

Uttrycket rättsvillfarelse tror jag är
ganska farligt. Det är något som man
skall använda med den allra största eftertanke
och försiktighet. Varken justitieministern
eller övriga rättsvårdande
instanser har kunnat analysera dessa
kvinnors tänkesätt och reaktioner. Man
kan inte med bestämdhet göra gällande,
att det förelåg en rättsvillfarelse i så
måtto, att de inte kände till huruvida
fosterfördrivning begången i en annan
stat, i vilken sådan är tillåten, också
var tillåten enligt svensk lag. Därvidlag
gör nog minoriteten rätt obestyrkta påståenden.
Det har inte förebragts någon
utredning som styrker att rättsvillfarelse
förelåg.

Detta om kvinnorna. Jag tror att vi
har all anledning att med största varsamhet
handlägga detta ärende, med
vetskap om kvinnornas särskilda situation.
Men så kommer vi till förmedlarna.

Förmedlarna intar ju en helt annan

Beslut om abolition

ställning än kvinnorna. Vad som kom
utskottsmajoriteten att reagera alldeles
särskilt var den vetskap vi fick om den
förmedlare, som av rent kommersiella
skäl hade haft förbindelse med en
dansk resebyrå och som, under åberopande
av sin tryckta ekonomiska situation,
ville tjäna pengar på förmedling
av fosterfördrivningar utanför vårt
land. Någon särskild medkänsla med
denne person kan vi väl omöjligen ha.

Det har gjorts gällande — även av
herr Nilsson i Östersund nyss — att
mannen i fråga inte hade gjort sig
skyldig till något brottsligt. Han hade
skrivit brev till olika kvinnor, och den
enda reaktion han fick från dessa
kvinnors sida var ovettiga brev. Det
visar ju en viss sund inställning hos
kvinnorna, som kritiserade honom därför
att han hade erbjudit dem att företa
vad som med en i sammanhanget
något besynnerlig beteckning kallas
hälsoresor. Ingen av kvinnorna hade
veterligen nappat på förslagen i dessa
brev; vi vet inte med säkerhet huruvida
någon gjort det. Länsåklagarens
uttalanden i detta avseende är inte alldeles
entydiga, och jag erinrar kammaren
om att när länsåklagaren beslutar
att inställa förundersökningen i detta
fall sker det direkt med åberopande
av det fattade abolitionsbeslutet.

Vi vet ju inte heller om det har funnits
andra förmedlare, som kunnat undgå
upptäckt av polismyndigheten. Den
situationen skulle mycket väl kunna
tänkas, att någon person uppträder och
säger att han har bedrivit sådan verksamhet,
som ju bör vara ganska känd
— folks förmåga att tjäna pengar i vissa
situationer är ju rätt väl utvecklad. Vi
vet sålunda inte huruvida det också
funnits andra förmedlare, som inte bär
blivit ertappade av polisen. Om de
finns har de ju gynnats av abolitionsbeslutet.

Så till den andre av de kända förmedlarna!
Det är en person med samma
grundåskådning som jag själv, herr

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

Hans Nestius, vars motiv jag inte på
något sätt vill förringa. Jag är helt
övertygad om att han hade ideella bevekelsegrunder
när han, som han erkänt,
medverkade till aborterna. Men
jag kan omöjligen förstå att det skulle
ha varit något större lidande för honom
att underkastas den legala procedur
som vi är vana vid när det gäller
rättsligt förfarande. Han gynnades
emellertid av detta avbrytande av det
rättsliga förfarandet i stället för att behöva
få sin sak prövad inför domstol.

Hans roll ter sig för mig kanske inte
alltför imponerande. Han hörde ju till
dem som hos justitieministern begärde
abolition, d. v. s. begärde nåd. Jag tycker
inte det är särskilt heroiskt av
Sankt Göran att begära nåd. Man kan
ha förståelse för om draken begär nåd,
men jag måste ärligt säga ifrån att jag
inte tycker det inger alltför stor respekt,
om Sankt Göran begär att det
polisiära ingripandet av nåd inte skall
fortsättas mot honom.

Jag framhåller detta därför att herr
Nilsson i Östersund sade att det var
Liberala studentförbundet som hyste
den uppfattning det här är fråga om.
Jag vill bara säga ifrån, att jag inte delar
de liberala studenternas uppfattning
på denna punkt. Inom vårt parti
råder åsiktsfrihet. Jag tror inte att vare
sig jag eller någon annan inom folkpartiets
riksdagsgrupp har samma inställning
som dessa studenter i denna
fråga. Det är naturligtvis vår rättighet
att hysa en från deras uppfattning avvikande
mening, även om vi naturligtvis
inte förmenar dem rätten att hysa
sin uppfattning.

Låt mig sammanfatta mina slutsatser
rörande beslutet om abolition — ett
förfarande som tillämpats tre gånger
sedan vår grundlag antogs år 1809.

Jag vill först och främst ifrågasätta
om det var nödvändigt att tillgripa
abolitionsförfarandet. Jag är mycket
tveksam på den punkten. Jag tycker att
man kunde ha lugnat sig, och under
alla förhållanden tycker jag att justi -

tieministern kunde ha låtit frågan bli
föremål för en bättre beredning än den
som skedde under trycket av den
starkt upphetsade opinion som var rådande
vid tillfället. Man kan inte frigöra
sig från intrycket, att det var en
viss pressopinion som kom justitieministern
och andra agerande att falla till
föga och tillgripa abolitionen som ett
bekvämt avslutande av ett rättsligt förfarande.
Enligt min mening hade det
varit till större gagn för rättssäkerheten,
om våra domstolar i vanlig ordning
hade fått pröva ärendet.

Jag har tidigare — och jag skall säga
det avslutningsvis — här i kammaren
framhållit, att jag ansåg att denna sak,
då det är en unik företeelse, hade bort
behandlas såsom ett anmärkningsyrkande
inom utskottet. Här rör det sig dess
bättre inte om någon administrativ
praxis utan om en enstaka åtgärd från
regeringens sida.

Jag tycker att det hade varit mera
logiskt och riktigt, om man gått på anmärkningsförfarandet,
men på grund
av de politiska styrkeförhållandena
inom utskottet fann jag — som jag tidigare
framhållit — det lämpligaste
vara att yrka på ett tillkännagivande,
inte minst med hänvisning till det obestridliga
faktum, som också herr Nilsson
i Östersund påpekade, att man inte
kan påstå att justitieministerns åtgärd
i och för sig är grundlagsstridig. Ett
liknande förfarande har ju tidigare
godkänts. Jag har emellertid ansett, att
varje gång något sådant sker, så bör
man inom riksdagen lystra; man bör
uppmärksamma saken och man bör
mycket energiskt framhålla vådorna för
vårt lands rättsprocedur av en sådan
åtgärd.

Det är alldeles klart att då utskottsminoriteten,
den minoritet som uppstod
genom lottningen, inte ville vara
med om en samskrivning — någonting
som jag hade förhoppning om under arbetet
inom utskottet — så kom vi att
gå på olika skrivningar.

Det kan också hända, att det av herr

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

Nilsson i Östersund nu ställda yrkandet
gör att vi från den tillfälliga utskottsmajoritetens
sida får anledning att
skärpa tonen gentemot justitieministern.
Jag är emellertid övertygad om att det
med god vilja från utskottsminoritetens
sida hade varit möjligt att framhålla
allvaret i den företagna åtgärden, att
framhålla vikten av att detta bör vara
en isolerad företeelse, som knappast
bör upprepas i framtiden. Skall sådant
förekomma, herr talman, bör det, som
utskottet också framhåller, regleras i
vår författning. På den punkten tror
jag att majoriteten och minoriteten i utskottet
är eniga.

.lag ställer inte något yrkande. Jag
kommer emellertid inte att delta i den
omröstning, som man från minoritetens
sida är beredd att genomdriva.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det väckte förvisso stort
uppseende när den inflammerade abortaffären
fick en så oväntad vändning genom
regeringens ingripande. Många kände
inte alls till det nådeinstitut som
abolitionen innebär och som ju inte heller
är reglerad i grundlagen utan bara
förekommer i praxis. Ingen vill emellertid
bestrida regeringens rätt att begagna
sig av abolition. Men man kan
verkligen ställa sig tveksam i frågan,
huruvida institutet nödvändigtvis hade
bort komma till användning i denna
abortaffär och i den utsträckning som
skedde.

Visst har man anledning att hysa medlidande
med de kvinnor, som i förtvivlan
och i god tro grep möjligheten att
få abort i Polen. Vad som inträffat är
ju också ett vittnesbörd om att vi behöver
förstärka stödet och rådgivningen
åt abortsökande kvinnor. Men de i detta
fall berörda kvinnorna löpte ju ingen
direkt risk för åtal. Enligt brottsbalken
3 kap. 11 § har åklagaren möjlighet att
ge åtalseftergift.

Men jag vill också säga ett par ord
om de övriga i affären inblandade —

Beslut om abolition

förmedlarna av Polen-resorna. De borde
allt i vanlig ordning ha fått sin sak
prövad av domstol.

Vid utskottsbehandlingen hade man
till en början ett material som omvittnade
att förmedlarna drevs av starkt
ideellt intresse. Men vid ett senare sammanträde
kunde man påvisa, att det inte
var så helt beställt med idealiteten på
alla håll; abortaffären hade verkligen
blivit en abort affär. Den i utskottsutlåtandet
omnämnde förmedlaren, som erbjöd
de danska »hälsoresorna», hade
fixerat priset till 1 170 kronor, och han
erbjöd också mottagarna av brevet 150
kronor för varje anskaffad intressent.

Nog hade det väl varit ganska motiverat
att en sådan herre fått sin sak prövad
i laga ordning. Men nu avstyrdes i
stället alla ytterligare undersökningar
genom abolitionsbeslutet. Man kan verkligen
befara att det finns personer som
kommer att försöka ta upp den företagsamme
förmedlarens fallna mantel.
Rättsfrågan är i detta avseende fortfarande
tveksam; här finns en marknad
för spekulation av företagsamt folk. Vad
man än har för uppfattning om hur
abortfrågan bör lösas i framtiden —•
t. ex. om vi bör ha fria aborter eller inte
— så reagerar man väl ändå kraftigt
mot tanken att detta skall bli en resebyråfråga.

Reservanterna anför hänsyn till de
berörda kvinnorna som motiv för abolition.
Men dessa kvinnor hade, som
tidigare nämnts, kunnat få sin sak bärgad
på annat sätt. Nog hade hela denna
fråga gagnats av att regeringen skyndat
något långsammare och inte låtit sig
påverkas eller dirigeras av presskampanjen
eller av Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund. En regering bör
verkligen hålla sig med högre ledstjärnor.

En sak är emellertid alla överens om,
nämligen att abolitionsinstitutet bör regleras
i grundlagen, något som också
högsta domstolen, regeringsrätten och
hovrätterna har förordat. Abolitionsbe -

112

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

slutet i samband med denna abortaffär
är ett starkt argument för en sådan reglering.

I detta anförande instämde herrar
Ileckscher, Magnusson i Tuinhult, Ringaby
och Hedin (samtliga h).

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag vill först slå fast att
herr von Friesen tar avstånd från Liberal
ungdom och den uppfattning som
man från det hållet har fört till torgs i
denna fråga.

Jag vill sedan säga att jag inte har någon
anledning att fortsätta diskussionen
om den formella handläggningen av denna
fråga. Den debatten fördes här i
morse. Representanter för de olika politiska
partierna gjorde deklarationer i
den frågan, och jag tror inte att vi kommer
längre om vi fortsätter den diskussionen.

Från utskottsmajoritetens ,sida skjuter
man in sig på den brådska, varmed
detta ärende handlagts, och säger att
man skulle ha kunnat dröja ännu någon
tid med att fatta beslut i frågan. Jag
vil-1 klart deklarera att jag på den punkten
har en alldeles motsatt uppfattning.
Jag tror att det var brådskande att fatta
abolitionsbeslutet och därigenom befria
dessa kvinnor från den hårda psykiska
press som de under ganska lång tid otvivelaktigt
varit utsatta för. .lag kan alltså
inte dela den mening som herr von Friesen
gör sig till tolk för på den punkten.
Det vore intressant om herr Ullsten, som
ju representerar samma parti som herr
von Friesen, ville begära ordet och deklarera
sin uppfattning när det gäller
brådskan i handläggningen av denna
fråga. Jag skulle vilja fråga honom, om
han delar den uppfattning som herr von
Friesen gjort sig till tolk för.

Man har sedan tagit upp förmedlarna.
När det gäller det första fallet, mariannelundsbon,
har vi i utskottet haft att
hålla oss till de handlingar som har presenterats.
I utskottsutlåtandet står det:

»I beslutet om förundersökningens nedläggande
anfördes: ''Den hittills gjorda
utredningen giver ej vid handen att (N.
N.) gjort sig skyldig till brottsligt förfarande
. . .’». Det är vad vi haft att
hålla oss till i det första fallet. Vi menar
att polisundersökningen har visat att
denne förmedlare inte kunde bli föremål
för åtal och fällande dom.

När det sedan gäller redaktör Nestius
vidhåller jag vad jag sade i mitt inledningsanförande,
nämligen att jag som
lekman har svårt att tro annat än att
om man skulle ha fortsatt förhören med
redaktör Nestius så hade man förmodligen
varit tvungen att plocka fram de
aktuella kvinnorna och anställa förhör
även med dem.

Herr von Friesen säger att den formella
handläggningen av denna fråga
kan föra med sig att man från oppositionens
sida måste skärpa tonen i utskottsarbetet.
Det är möjligt att det blir
på det sättet. Jag hoppas emellertid att
det goda samarbete som har rått skall
bli bestående även i framtiden. Jag vill
bara erinra om att herr Heckscher under
förmiddagens debatt satte ett mycket
nedsättande betyg på de tio socialdemokratiska
ledamöterna i konstitutionsutskottet.
Han sade att dessa ledamöter
vägleddes av en absolut lvdaktighet
och osjälvständighet och att de i
alla situationer betraktade regeringen
som ofelbar. Det är möjligt att sådana
uttalanden från oppositionen kan leda
fram till att även de socialdemokratiska
ledamöterna i konstitutionsutskottet
måste skärpa tonen.

Av herr Wernar hade jag för min del
väntat mig en humanare ton i hans anförande.
Jag trodde att han skulle lägga
upp sitt anförande i denna fråga på ett
helt annat sätt och åtminstone visa något
medlidande med de aktuella kvinnorna.
Hans uppfattning är tydligen att
man borde ha fortsatt polisundersökningarna,
att man borde ha sakfört kvinnorna.
Jag tror att de aktuella kvinnorna
vid det tillfället hade lidit nog och

Onsdagen den 12 maj 1965 cm.

Nr 23

113

att det var riktigt med ett snabbt ingripande
från regeringens sida.

Jag vill sedan bara erinra om att den
som följde pressdebatten i denna fråga
lade märke till att många borgerliga tidningar
om justitieministern uttalade:
Han sitter i Reykjavik med armarna i
kors, när han borde vara hemma och
agera i denna sak. Justitieministern kom
hem och agerade, och sedan får han en
mycket hård kritik från borgerligt håll
för att han har vidtagit för snabba åtgärder! Herr

talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Konstitutionsutskottets
granskning av regeringens arbete under
det gångna året har resulterat i ett omfångsrikt
memorial, som innehåller åtskilligt
som kan vara värt att diskutera.
Själv har jag varit föremål för en ingående
undersökning i 5 av de 14 ärenden
som utskottet redovisat och har ägnats
nästan hälften av materialet.

Vid en genomgång av resultatet av
denna ingående uppmärksamhet av mitt
fögderi måste jag få det intrycket, att
det intensiva felsökeri som här bedrivits
givit mycket klent resultat. I två av
ärendena har ingen utskottsledamot
funnit anledning att ställa något som
helst yrkande. I två andra ärenden har
5 av utskottets 10 borgerliga ledamöter
framfört yrkande om anmärkning mot
mig. I det femte fallet har de borgerliga
ledamöterna med lottens hjälp kommit
fram till ett tillkännagivande i fråga om
mitt beslut om abolition.

Herr talman! När jag nu tar till orda
på denna punkt, tillåter jag mig att omedelbart
deklarera att det finns ingenting
i de mina åtgöranden som varit
föremål för konstitutionsutskottets
granskning som jag känner så stor samvetsfrid
med som just mitt beslut om
abolition i abortaffären.

Under loppet av ett år ställes en de -

Ileslut om abolition

partementschef inför många vanskliga
avgöranden. Det är så lätt att efteråt
sitta i en kyligt diskussionsmässig atmosfär
och tycka och tänka och kanske
komma till andra resultat än den, som
i en given situation måste fatta sitt beslut
utan dröjsmål. Jag vill därför innan
jag går in på sakfrågan ha klart deklarerat,
att jag själv känner stor tillfredsställelse
med att jag har fått ha förmånen
att på ett avgörande sätt medverka
till det beslut vi nu diskuterar och till
utformningen av detta beslut.

Vad som har sagts här förut i kväll
från utskottsmajoritetens sida har inte
tillfört debatten några nya synpunkter
utöver vad som framgår av dechargememorialet.
Jag tror emellertid att det
kan finnas anledning att ge ytterligare
belysning åt denna fråga. Med lottens
hjälp fann sig den borgerliga delen av
konstitutionsutskottet till dess egen obehagliga
överraskning plötsligt enad i tre
majoritetstillkännagivanden. Det för åtskilliga
i denna majoritet allra mest obehagliga
var väl just frågan om ett angrepp
mot mig i abolitionsfrågan. De
måste omedelbart ha insett att deras
ställningstagande, som helt och hållet
bottnar i principen att man måste visa
att man kunde ena sig om åtminstone
någonting, var grundat på mycket lösa
boliner; de kunde inte inför den allmänna
opinionen försvara sin inhumanitära
ståndpunkt.

Denna majoritet som i punkt efter
punkt är så angelägen att betona vikten
av att ärenden i förväg beredes så noggrant
som möjligt —- vi hörde det upprepas
gång på gång före middagspausen
—• visar i detta fall att den inte alls
berett sitt eget ärende före ställningstagandet.
Jag skall så småningom återkomma
härtill. Men innan jag går in
på sådana detaljer skall jag behandla
ett par principfrågor.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
är ense om abolitionsinstitutets
grundlagsenlighet och om att institutet
bör beaktas vid övervägandena i författ -

114

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

ningsfrågan. Så långt är allting gott och
väl, även om jag ställer mig något tveksam
inför frågan hur abolitionsinstitutet
skall kunna regleras i grundlagen. Men
ännu ett steg sträcker sig i varje fall den
formella enigheten enligt memorialet. Reservanterna
anser att mitt beslut i dess
helhet var riktigt. Lottmajoriteten anser
att det var riktigt endast beträffande de
berörda kvinnorna. Det tycks inte vara
så helt ens med det sedan vi hörde herr
förste vice talmannen hålla sitt anförande.
Men detta beslut skulle enligt
lottmajoritetens mening vara felaktigt
beträffande förmedlare av de utländska
resorna. Och denna punkt, herr talman,
är en väsentlighet när det gäller det
principiella ståndpunktstagandet till det
aktuella abolitionsbeslutet.

Det är alldeles självklart att jag —
när jag återkom till Stockholm efter
Nordiska rådets session i Island och
ställdes inför den väldiga opinionsstorm
som hade uppkommit här under
min vistelse i Island — i första hand
hade i åtanke den kategori, som utskottet
uppenbarligen åtminstone formellt
varit helt enig om, nämligen de abortsökande
kvinnorna.

Problemet var på sätt och vis inte
nytt för mig. Redan när jag första
gången hade anledning att sätta mig in
i vår abortlagstiftning — det var i samband
med regeringsförslaget beträffande
de s. k. neurosedynfallen — fick jag
den uppfattningen, att vi borde se litet
närmare på denna del av vår lagstiftning,
i varje fall dess tillämpning i praktiken.
Denna uppfattning förstärktes
med åren, och när jag gav mig i väg till
Nordiska rådets session i Reykjavik den
12 februari, hade jag i min portfölj ett
av mina medarbetare utarbetat förslag
till direktiv för en utredning om vår
abortlagstiftning.

De abortsökande kvinnornas situation
och deras problem var således vid min
återkomst den 18 februari ingen nyhet
för mig. En nyhet för mig då jag åter
trädde i tjänst var däremot den våld -

samma protestreaktion, som inte minst
inom folkpartipressen hade förekommit
under min bortovaro mot att åklagarmyndigheten
och på dess order polismyndigheten
sin plikt likmätigt hade
inlett förundersökning i anledning av
de s. k. Polen-resorna. Jag ber i det här
sammanhanget bara att få hänvisa till
det våldsamma utfall, som folkpartiets
ordförande i första lagutskottet riktade
mot polispersonalen.

Samma dag, alltså den 18 februari,
var i tidningen Expressen publicerad en
intervju, som en medarbetare i tidningen
fått med mig dagen innan i Reykjavik.
Redan då nämnde jag regeringens
möjlighet att ge abolition. Den utomordentliga
och högst anmärkningsvärda
brådska som det talas om i utskottsmajoritetens
skrivning förelåg alltså inte.
Tanken på abolition var uppe redan vid
min första konfrontation med problemställningen.

De abortsökande kvinnornas ställning
var som sagt ett förstahandsintresse.
En generell åtalseftergift för dem
framstod för mig som självklar. Men
kunde jag slå mig till ro med att genom
ett abolitionsbeslut försäkra dem att de
själva inte skulle bli straffade? Jag förstod
ganska snart att deras situation inte
i någon nämnvärd grad skulle underlättas
genom ett abolitionsbeslut av sådan
innebörd, att endast de befriades
från åtal. De kunde, som jag också framhöll
i Reykjavik-intervjun, på goda
grunder räkna med att inte bli drabbade
av lagens straffhot.

Jag kunde alltså inte inskränka mig
till att tänka på enbart deras risk att
bli åtalade och straffade. Med den erfarenhet
jag under årens lopp hade fått
av de abortsökande kvinnornas situation
var det uppenbart att ett abolitionsbeslut,
om det över huvud taget skulle
ha någon mening, måste vara så utformat,
att det skyddade dessa kvinnor
från den offentlighet som måste följa
av att åklagar- och polismyndigheterna
sin plikt likmätigt fullföljde förunder -

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

115

sökningarna i fråga om andra inblandade.

Redan innan några framställningar
om abolition hade inkommit till justitiedepartementet
stod det alltså klart
för mig att ett eventuellt beslut om
abolition inte kunde inskränkas till de
abortsökande kvinnorna.

Det är här de s. k. förmedlarna kommer
in i bilden. Skulle jag utforma abolitionsbeslutet
så, att det omfattade endast
de abortsökande kvinnorna måste
de ju dras in i förundersökningarna för
att man skulle kunna utröna om förmedlarna
medvetet hade gjort sig skyldiga
till brottslig handling. Det var detta
som dessa olyckliga kvinnor i första
hand ville undvika. Ett abolitionsbeslut
som omfattade endast de abortsökande
kvinnorna skulle ju ha utsatt dem för
ingående förhör om hur de hade kommit
att företa ifrågavarande resor o. s. v.
De skulle ha dragits in i offentliga rättegångar
till vilka de kallats att vittna
om sina egna förhållanden. Därmed
hade de kommit till en offentlighet som
de till varje pris ville undvika.

Ett abolitionsbeslut av den inskränkta
innebörd, som även lottmajoriteten
inom konstitutionsutskottet uppenbarligen
anser befogat, skulle alltså ha varit
meningslöst. Det skulle ha utsatt dessa
kvinnor för ett fortsatt meningslöst lidande.
Redan härav följer att abolitionsbeslutet
måste utsträckas till att gälla
också förmedlarna. Att det i detta speciella
fall förelåg också andra skäl att
låta beslutet avse även andra än de
abortsökande kvinnorna skall jag strax
återkomma till.

Herr talman! Av den principiella sidan
av den fråga vi diskuterar återstår
endast sättet för handläggningen av ett
ärende av denna art.

Konstitutionsutskottet, som enligt memorialet
ingående har undersökt min
praxis i nådeärenden, måste vara väl
medvetet om att i ärenden av detta slag
-— de må gälla nåd, amnesti eller abolition
— kan man inte ha en enda för

Beslut om abolition

alla fall tillämplig mall. I vissa fall kan
man ta god tid på sig och låta utreda
ärendet i varje detalj. I andra fall ligger
det i sakens natur att ärendet måste
behandlas med all möjlig skyndsamhet.
Detta fall, ärade kammarledamöter, var
just ett sådan fall där skyndsamhet var
påkallad, om ett beslut från min sida
över huvud taget skulle ha någon inverkan
eller någon betydelse. Ett uppskov
med beslutet skulle helt enkelt ha
inneburit att de lidanden, som beslutet
skulle avse att skydda de abortsökande
kvinnorna ifrån, inte skulle upphöra.
Dessa kvinnor skulle ha försatts i en
situation där de under en oviss tid skulle
ha utsatts för de lidanden som abolitionsbeslutet
avsåg att befria dem från.
Det gällde alltså att handla snabbt om
man över huvud taget skulle handla.

Inom folkpartiet låter det litet annorlunda
nu än i februari. Det förtjänar att
komma till kammarens protokoll vad en
av kammarens ledamöter uttalade i Dagens
Nyheter fredagen den 19 februari
1965: »Myndigheternas handlande är
upp och nedvända världen. Vad som
skett är förfärligt, ja, tragikomisk om
man kan använda ett sådant ord i ett
så allvarligt sammanhang. Jag och mina
riksdagskolleger sätter nu vårt hopp till
att justitieminister Kling omedelbart
skall ingripa när han kommer hem från
Nordiska rådet i Reykjavik. Det är sannerligen
angeläget att den högste ansvarige
för rättsväsendet i Sverige omedelbart
rättar till vad som skett.»

Vad är det som har skett därefter
som gjort att man inom folkpartiet nu
resonerar på ett helt annat sätt? Eftertankens
kranka blekhet!

Herr talman! Jag lämnar härmed de
principiella synpunkterna och övergår
till det aktuella ärendet. Det gäller här
de s. k. förmedlarna. Lottmajoriteten
har fäst särskild uppmärksamhet vid
den person som i brev utbjöd abortresor
och utfäste ersättning till dem
som anvisade deltagare i resorna. Reslutct
om abolition fattades i konselj

116

Nr 23

Onsdagen den 12 mai 1965 em.

Beslut om abolition

den 26 februari i år. Lägg märke till
detta datum! Det framgår av den på
denna punkt litet tendentiöst skrivna
reciten i dechargememorialet.attlottmajoriteten
har haft tillgång till förundersökningsmaterialet
beträffande denna
person. Man har ordagrant låtit återge
vederbörande åklagares slutliga beslut
att nedlägga förundersökningen, men
man har sorgfälligt underlåtit att återge
vad åklagarmyndigheterna i övrigt har
ansett om detta fall. Av akten i ärendet
framgår emellertid att vederbörande
chefsåklagare redan den 11 februari —
alltså femton dagar före abolitionsbeslutet
— skrev till länsåklagarmyndigheten
i Jönköping och anmälde: »Enligt
min mening föreligger knappast
grund för vidare utredning i saken.»
Påföljande dag, den 12 februari, skrev
länsåklagaren i Jönköpings län ett brev
till riksåklagarämbetet och förklarade
att han avsåg att nedlägga förundersökningen.
Att abolitionsbeslutet, rent
formellt, avsåg även denne man, som
åklagarmyndigheten fjorton dagar tidigare
hade ansett icke vara straffbar,
finner konstitutionsutskottets lottmajoritet
stötande. Men vad hade han gjort
sig skyldig till, om vi noga granskar
hans aktivitet? Jo, någonting som vi
skulle kunna kalla för stämpling till
fosterfördrivning, men stämpling till
fosterfördrivning är någonting som
riksdagen enhälligt har beslutat icke
skall vara straffbart.

Jag sade nyss att det framgår av reciten
på denna punkt i dechargememorialet,
att lottmajoriteten har haft tillgång
till förundersökningsmaterialet i
fråga om detta särskilda fall. Man frågar
sig, varför inte denna utskottsmajoritet
med utnyttjande av § 46 riksdagsordningen
hos statsrådet Hermansson,
som regeringen i budgetkonseljen gav
vederbörligt förordnande, har begärt att
också få ta del av förundersökningsmaterialet
i fallet Nestius. Majoriteten i
konstitutionsutskottet skulle säkerligen
även ha fått ta del av det materialet.
Det beklagliga för majoritetens del är

bara, att den då skulle ha funnit att
dess resonemang om förmedlarna är
rent absurt. Det framgår nämligen att
herr Nestius kanske var en förmedlare,
men han har inte alls spelat den betydelsefulla
roll som man i en del tidningsalster
har velat tilldela honom.
Det finns goda grunder för antagande,
att det i själva verket var en kvinna
som själv hade fått abort i Polen som
förmedlade s. k. Polen-resor. Utan någon
som helst omgång hade utskottsmajoriteten
kunnat få tillgång till dessa
upplysningar. Om den hade velat! Men
den föredrog att ta in upplysningar om
ett annat fall, där inga som helst förutsättningar
för åtal fanns.

Ärade kammarledamöter! Vi kan vara
överens om att detta är helt belysande
för hur de borgerliga ser på sin grundlagsvårdande
funktion. Hade majoriteten
i utskottet gjort sig mödan att begära
att få in förundersökningsmaterialet
i fallet Nestius, så hade denna
majoritet omedelbart insett att abolitionsbeslutet
inte kunde inskränkas till
enbart de abortsökande kvinnorna. En
av dem kunde ju vara både abortsökande
och förmedlare. Hela grunden för
beslutet hade ju i detta speciella fall
undanröjts, om man skulle ha fått infallet
att handla enligt oppositionens
tankegångar. Deras linje skulle ha inneburit
att man i detta fall skulle ha
tvingat åklagar- och polismyndigheterna
att identifiera och förhöra varje
kvinna som varit i kontakt med förmedlarna
och att sedan vid en eventuellt
följande rättegång åberopa dem som
bevis. Vad hade då varit meningen med
varje beslut om abolition?

Herr talman! Det talas i detta memorial
så ofta om nödvändigheten av
att ärenden noga och sorgfälligt beredes
före deras avgörande. Hur skulle det
ha varit, om konstitutionsutskottets majoritet
i detta fall hade åtminstone nödtorftigt
satt sig in i ärendet, innan denna
majoritet gjorde sitt ställningstagande? -

Onsdagen den 12 maj 1905 em.

Nr 23

117

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern har en
taktik, då han är trängd i en debatt, att
påstå att motståndaren har gjort ofullständiga
och mindre tillförlitliga undersökningar.
Jag känner igen detta resonemang
från tidigare sammanhang, och
det är alldeles klart att det är mycket
bra, då man blir anfallen, att försvara
sig på det sättet.

Jag kan emellertid försäkra justitieministern,
att utskottet mycket noggrant
har tagit del av det material som
förelåg och haft många föredragningar
i ärendet. Allt detta om den här smålänningen,
som var förmedlare, var oss
bekant, och lika väl var det oss bekant
vad länsåklagaren sade vid ett tidigare
tillfälle. Men vi har också fäst oss vid
hur han formulerade sitt slutliga beslut,
som vi inte tycker är i överensstämmelse
med det första och där han talade om
att det just var abolitionen som gjorde
att han nedlade målet mot smålänningen.

Justitieministern har inte sagt någonting
som har kommit oss att ändra vår
uppfattning. Justitieministern säger att
vi är efterkloka när vi så här långt efteråt
tar ställning till beslutet, men samtidigt
påstår justitieministern att hans
samvete är rent; han har precis samma
uppfattning nu som han hade när
han fattade sitt något hastiga beslut,
dagen efter det att riksåklagaren och
Socialdemokratiska ungdomsförbundet
liadc kommit med sin framställning.
Han ångrar alltså ingenting; det hade
alltså varit värdelöst om han fått flera
dagars längre tid på sig att fundera över
saken som vi inom utskottet ansåg att
han borde ha fått.

Sedan gör justitieministern en del reflexioner
om folkpartiets inställning till
den här frågan. Det är ett underligt
exempel på ett kollektivistiskt tänkande!
Det är inte folkpartiet som har tagit
stiillning inom konstitutionsutskottet,
utan det är enskilda ledamöter i ut -

Beslut om abolition

skottet, som har försökt pröva denna
angelägenhet på det sätt som vi har varit
vana vid att göra. Att det även inom denna
meningsriktning funnits olika uppfattningar
om handläggningen av ärendet
förefaller icke mig på något sätt
orimligt. Jag har tidigare förklarat att
jag inte kan dela de liberala ungdomarnas
uppfattning, varken i fråga om
fri abort eller i fråga om nödvändigheten
av abolition. Jag vill också gärna
säga, att den som gav uttryck åt
kritik av polisens handläggning av detta
ärende inte bär mitt stöd — det är
inte min uppfattning i denna fråga. Jag
tror att man får lov att skilja litet grand
på den politiska aktionen i form av ett
politiskt partis åtgärder och frågan om
de individuella reaktionerna från utskottsledamöters
sida.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KUNG:

Herr talman! Jag vill först i anledning
av herr förste vice talmannens
senaste anförande slå fast, att konstitutionsutskottets
majoritet har haft tillgång
till förundersökningshandlingarna
i smålandsfallet men inte brytt sig om
att ta del av det ännu mera väsentliga
materialet i Nestiusfallet. Herr förste
vice talmannen medgav att majoriteten
i utskottet mycket väl känt till vad åklagarmyndigheten
nere i Småland haft
för uppfattning om saken. Då slår jag
fast, att utskottsmajoriteten uppenbarligen
handlat mot bättre vetande, när
den författat sitt utlåtande.

Herr förste vice talmannen vill nu
också i väsentliga delar springa ifrån
den del av majoritetens utlåtande som
godkänner att åtminstone kvinnorna
fick abolition. Han gjorde i ett inlägg
gällande att man inte kunde veta om
rättsvillfarelse förelåg. Jo, herr talman,
det kan man visst veta. Det framgår av
sid. 85 i utskottets memorial, där riksåklagarens
utlåtande i ärendet återges.
Riksåklagaren säger där, att dessa kvinnor,
och inte bara de utan även för -

118

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

medlarna, synes ha svävat i rättsvillfarelse.

Hur kan riksåklagaren komma med
detta påstående? Jo, i motsats till utskottsmajoriteten
hade han tagit del av
förundersökningshandlingarna.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag skall endast helt
kort yttra mig om omröstningsförfarandet
i denna fråga. Naturligtvis kunde
jag ha gjort det i förmiddags, men jag
hade redan då på känn att herr förste
vice talmannen genom sin framställning,
när vi komme fram till sakbehandlingen
av ärendet, liksom skulle
bädda för en omröstning. Han har nu
själv konstaterat att han önskat ställa
ett anmärkningsyrkande, men när han
inte ens med lottens hjälp kunde vinna
majoritet för detta bland de borgerliga
inom konstitutionsutskottet, växlade
han in på ett nytt spår och framställde
ett yrkande om tillkännagivande. Samtidigt
har herr von Friesen förklarat,
att här gäller det inte i första hand ett
uttalande om praxis utan ett direkt
ställningstagande i ett bestämt ärende.
På det sättet har herr von Friesen själv
suddat ut gränserna mellan anmärkning
enligt § 107 och ett tillkännagivande utan
åberopande av denna paragraf. Det förefaller
mot denna bakgrund egendomligt
att herr von Friesen protesterar mot
att de socialdemokratiska ledamöterna
vill ställa detta yrkande om tillkännagivande
under omröstning. Det har närmast
karaktären av anmärkning. Skillnaden
är endast att man inte åberopar
§ 107.

Man kan här komma in på en praxis
att man, därför att man inte kan vinna
gehör för ett yrkande om anmärkning
enligt § 107, i stället kommer med ett
kritiskt tillkännagivande. Skulle man då
hålla på att det inte får företas omröstning
i sådana frågor, så skulle ju kammaren
inte kunna ge till känna sin mening.
I sista hand är det här fråga inte
om konstitutionsutskottets rättigheter

utan om kammarens suveränitet, en suveränitet
som gör att kammaren bör
kunna få ta ställning till det yrkande
om tillkännagivande som gjorts. Den
situationen kan ju tänkas, att konstitutionsutskottets
ledamöter vill göra ett
tillgännagivande men deras åsikt inte
delas av kammaren. Då bör kammaren
ha möjligheter att ge uttryck åt sin opinion.
Detta är på intet sätt häpnadsväckande.
Kammaren ger ju till känna
sin mening i alla andra frågor. Varför
skulle detta vara ett undantag, när man
genom herr von Friesens sätt att lägga
upp det hela i praktiken suddat ut gränserna
mellan en anmärkning enligt § 107
och ett tillkännagivande?

Därför ber jag, herr talman, att få
ansluta mig till det yrkande om omröstning
som herr Nilsson i Östersund har
ställt.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Som jag har uppfattat
saken, är skillnaden mellan reservanternas
och utskottsmajoritetens uppfattning
trots allt inte så stor. Flera av de
ståndpunkter som herr von Friesen intog
i sina inlägg berörs inte i utlåtandet,
och jag går därför förbi dem. Reservanterna
och utskottsmajoriteten är
för det första ense om abolitionsinstitutets
grundlagsenlighet. De är för det
andra ense om det befogade i att de
kvinnor, som, sannolikt utan att ha klart
för sig att det var straffbart, åkt till Polen
för att få en där fullt legal abort, bör
skyddas. Man är också överens om —
där är utlåtandena helt identiska ■—■ att
abolititionsinstituitet snarast möjligt bör
regleras i grundlag. I ett avseende har
meningarna dock gått isär bland utskottets
ledamöter. Oppositionens företrädare
har tyckt att regeringen borde ha
prövat denna fråga grundligare innan
den fattade beslut, medan regeringspartiets
representanter har ansett att de
åtgärder som företagits innan beslutet
fattades är helt tillfredsställande.

Det finns emellertid i detta utlåtande

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

119

en svaghet som är påtaglig och som gör
det svårt för dem som inte deltagit i utskottets
överläggningar att ta ställning.
Ingendera sidan har egentligen gjort
sig mödan att med fakta belägga de
ståndpunkter och slutsatser man kommit
fram till. Även om jag alltså menar
att man, när man nu ändå tog upp denna
fråga, borde ha bestyrkt båda meningarna,
kan jag ändå inte komma
ifrån att det kanske ligger en något
tyngre bevisbörda på dem som velat
kritisera det fattade beslutet än på dem
som godkänt det.

Vad man t. ex. velat få svar på hade
väl varit frågan: Var det möjligt att inskränka
abolitionsbeslutet till att omfatta
de inblandade kvinnorna och att
utesluta förmedlarna? Justitieministern
har i sitt inlägg i kammaren diskuterat
den frågeställningen relativt utförligt,
men såvitt jag har kunnat förstå är det
fortfarande oklart, huruvida man med
ett sådant här selektivt abolitionsförfarande
kunnat undgå att röja kvinnornas
identitet, även om de kunnat slippa
ifrån att bli dömda och kanske också
sluppit schavottera inför offentligheten.
Man hade också gärna velat få svar på
frågan: Hur snabbt har ärendet handlagts
inom regeringen? Utskottets majoritet
har uppenbarligen utgått från dels
att abolitionsbeslutet kunde göras selektivt,
dels att regeringens prövning
gjordes mellan den 24 februari, då skrivelsen
kom från Socialdemokratiska
ungdomsförbundet — som man gjorde
så stor affär av i pressen och som gavs
hela äran av att abolitionsbeslutet över
huvud taget fattades — och den 26 februari
då abolitionsbeslutet togs i konselj.

För egen del tror jag — i brist på fakta
som stöder en annan uppfattning —-att abolitionsbeslutet, om det skulle fylla
den uppgift som det enligt min och
många andras mening hade, att helt
och hållet skydda kvinnornas identitet,
inte gått att göra selektivt. Jag utgår
också från att det var nödvändigt

Beslut om abolition

att beslutet fattades relativt snabbt. Det
hade enligt min mening varit omänskligt
att låta kvinnorna mycket längre
leva i ovisshet om huruvida deras hemlighet
skulle röjas — med de risker för
tragedier i enskilda fall som det kunde
ha medfört -— eller om utredningen
skulle läggas ned. Det är rimligt att antaga,
och jag tycker att justitieministerns
anförande ger stöd åt det antagandet,
att regeringen och förmodligen även
riksåklagarämbetet diskuterade denna
möjlighet långt före den 24 februari, då
skrivelserna kom dels från SSU, dels
från advokaten Francke. Saken hade,
som framgått av denna debatt, redan
ganska länge diskuterats i pressen.

Om det däremot förhåller sig så att
regeringens beslut verkligen fattades
på grundval av skrivelsen från SSU den
24 februari och frågan inte hade diskuterats
i regeringskretsen tidigare, tycker
jag det finns all anledning att rikta
kritik mot beslutet. Det är nämligen alldeles
klart att abolitionsbeslutet är en
exceptionell åtgärd som borde ha föregåtts
av ett grundligt övervägande.

Men om regeringen handlagt saken på
det sätt jag utgått ifrån — och jag förmodar
att även SSU:s ordförande, som är
ledamot av denna kammare är benägen
att komma till samma slutsats — måste
man väl konstatera att SSU:s insats inte
var särskilt betydelsefull.

Regeringen behövde tydligen formellt
en skrivelse för att kunna fatta detta
beslut och det är uppenbart att regeringen
dessutom ansåg att SSU behövde
litet PR-hjälp i denna fråga. Jag tycker
att man mycket starkt kan ifrågasätta
om abolitionsbeslutet kan användas i
det syftet men, herr talman, jag har inte
tänkt framställa någon anmärkning
i det avseendet heller.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
statsrådet Kling måste jag säga att det
i mitt tycke kanske mest uppseendeväckande
är att landets justitieminister

120

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

uppenbarligen är på väg att förvandla
denna enligt väl allas mening utomordentligt
svårbedömbara rättsfråga till
en partipolitisk fråga ungefär av det
slag som vi här dagligdags handlägger.
Det är väl ändå inte på det sättet, herr
statsråd, som ett ärende av detta slag
skall angripas.

I sakfrågan har jag ingen annan mening
än den som herr von Friesen givit
uttryck åt. .lag instämmer helt med honom.
Men jag skulle för egen del mycket
kort vilja anföra några synpunkter av
rent principiell karaktär.

Låt mig säga följande. Att abolitionsbeslutet
på sin tid föll som en mogen
frukt av en propaganda i pressen som
i våldsamhet söker sin like, tillhör definitivt
inte, som jag ser det, de inslag
i bilden, de faktorer, som skulle kunna
anföras som en förmildrande omständighet.
Tvärtom, med verklig oro frågar
man sig, herr statsråd, var vi hamnar,
om rättssamhället på detta sätt skall bli
mer eller mindre beroende av plötsliga
kastningar i folkopinionen eller av politiska
påtryckningsgrupper som, när de
så finner för gott, etablerar sig som något
slags folkdomstol som sätter vårt
rättsväsende och hela vår processuella
ordning ur spel.

Nu säger herr statsrådet att det gällde
att genom ett snabbt avgörande bespara
de berörda parterna — tydligen allesammans
— ett fortsatt lidande. Men,
herr talman, hur blir det med en så
generell formulering möjligt att alls hålla
lagsamhällets auktoritet vid makt?
Jag tillåter mig att ställa den frågan.
Vidare: Var hamnar vi genom att knäsätta
principer av detta slag? En enda
randanmärkning här! Jag föreställer
mig att det inte skulle vara svårt att ur
det förgångna — jag skall självfallet
inte göra det — leta fram rättsfall, där
en systematiskt insatt presspropaganda
drivit på i en helt annan riktning och
således obevekligt och oblidkeligt utkrävt
ansvar, restlöst och utan skonsamhet,
och där följaktligen också sam -

hällets rättsmaskineri synts gå fram som
en ångvält i enskilda fall. Men vid de
tillfällena, herr statsråd, fanns det förstås
ingen som ropade på abolition.

Det lär, herr talman, inte kunna bestridas
att det svenska rättsväsendet
normalt fungerar i en så human anda,
att några som helst extraordinära ingripanden
inte skall behövas.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få understryka min oreserverade anslutning
till utskottsmajoritetens ståndpunkt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det är inte jag som bär
försökt förvandla en rättsfråga till en
partipolitisk fråga. Det är konstitutionsutskottets
lottmajoritet som har gjort
det, herr Hamrin.

Herr Hamrins i Jönköping egendomliga
tal om att rättssamhället har kommit
i gungning genom att man här har
använt ett extraordinärt rättsmedel är
verkligen förbluffande. Herr Hamrin
gör gällande att det endast var stormen
i pressen som kom mig att fatta mitt
beslut. Med anledning därav vill jag
erinra herr Hamrin och samtidigt även
herr Ullsten — som tycks ifrågasätta
att regeringen på något sätt arbetade
mot timpenning i detta ärende — att
jag redan den 17 februari till en intervjuare
från Expressen sade att regeringen
kunde i sådana här fall använda
abolitionsinstitutet. Då hade jag inte
sett en enda svensk tidning sedan fredagen
den 12 februari på grund av Nordiska
rådets session i Reykjavik. Det
hade nämligen inte kommit några
svenska tidningar dit på grund av att
flygturerna var helt omlagda. Pressformen
hade alltså inte på något sätt påverkat
mig, när jag först tog ordet abolition
i min mun.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Herr Ullstens balansakt
här uppe för en stund sedan, som väl
fascinerade oss alla, påminde mig om

Onsdagen den 12 maj 1905 em.

Nr 23

121

folkpartiledarens argumentation häromdagen
i en annan fråga, nämligen i debatten
om jordförvärvslagen. Herr Ullsten
lyckades precis lika skickligt fatta
två helt olika ståndpunkter under sitt
anförande. Det var emellertid den avgörande
och allvarliga skillnaden att
det här gäller en fråga där det inte går
att ha två ståndpunkter utan där man
måste stödja antingen den ena eller den
andra linjen.

Herr Ullsten började med att säga att
det är mycket svårt att ta ställning utan
att ha följt utskottets diskussioner. Men
det var inte svårt för de grupper som
han företräder att gå ut och kräva i
flygblad: »Stoppa människojakten». Det
var inte svårt för första lagutskottets
ordförande, som tyvärr inte, såvitt jag
kan se, kan närvara här i kväll, att göra
ett angrepp på vår polismakt. Det var
mycket lätt, och det kunde man göra
mycket kategoriskt. Men i dag, när vi
bär tillfälle att här debattera frågan,
eftersom det har riktats kritik mot statsrådet,
då är det plötsligt svårt att ta
ställning. Det är väl sådant som man
brukar kalla eftertankens kranka blekhet.

Vidare var herr Ullsten uppenbarligen
irriterad över SSU:s insats. Jag
förstod inte riktigt vart han ville komma,
men jag kan möjligen förstå, om
det bottnar i en irritation över att SSU
agerade för att bl. a. förre redaktionssekreteraren
på Liberal Debatt skulle
slippa det åtal som vi ansåg hade varit
alldeles felaktigt, liksom det hade varit
felaktigt att väcka åtal mot kvinnorna.
.lag vill erinra om att abolitionsbeslutet
kom till stånd efter en uppvaktning av
SSU och en framställning av redaktör
Hans Nestius’ advokat. Men den uppvaktningen
från vår sida var inte föranledd
av en plötslig ingivelse. Vi inom
SSU är inte några juridiska experter,
utan hade inhämtat vår kunskap om
denna möjlighet genom diskussionen i
pressen.

Tanken på abolition är alltså inte

Beslut om abolition

någon hastigt påkommen idé som har
forcerats fram. Justitieministern har
också här redovisat ett mycket tidigt
datum då han personligen började fundera
på den utvägen.

När utskottsmajoriteten hävdar att
åtalseftergiften inte borde gälla förmedlarna
av abort, utan bara kvinnorna, så
befinner sig utskottsmajoriteten i eu
ohållbar situation. Det går inte att anställa
ett åtal mot förmedlarna utan att
fortsätta den människojakt som man
från liberalt håll ville stoppa.

Samma dag som SSU krävde att ett
abolitionsbeslut skulle fattas gjorde professor
Ohlin ett uttalande — ett referat
därav utsändes via TT — där han solidariserade
sig med den argumentation
som fru Gärde Widemar tidigare framfört.
Det var tydligen inte bara herr
Ullsten som då hade den uppfattningen
— som han kanske i någon mån fortfarande
har, fastän han inte givit klart
uttryck däråt — att aktionen från myndigheternas
sida borde stoppas, utan
även folkpartiledaren krävde detta.

Det är därför beklämmande att konstatera
den situation som i dag föreligger.
Från ett visst partis sida — jag avser
alltså folkpartiet — kräver dels
framstående medlemmar inom partiet,
dels organisationer tillhörande partiet
att en viss åtgärd skall vidtagas. När
denna åtgärd kommit till stånd, är alla
grupper inom partiet beredda att brännmärka
det statsråd som vidtagit åtgär den.

Man åberopar nu friheten inom folkpartiet
att 1m vilken uppfattning som
helst. Ja, det är bra med en sådan frihet,
men det måste ändå inom ett parti
finnas vissa linjer och en viss hållning.
På ett mycket åskådligt sätt har i dag
klargjorts den hållningslöshet som i allvarliga
politiska frågor karakteriserar
folkpartiets ställningstaganden.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlsson i Tyresö
kom iiven in pA frågan om det flygblad
som Liberal ungdom utgav och diir man

122

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

reagerade mot den utredning som vid
tillfället pågick och som kunde befaras
leda till att de inblandade kvinnornas
identitet röjdes. Jag tror att det var
sjätte gången den saken togs upp i
kvällens debatt, och dessutom har den
berörts vid många tidigare tillfällen.
De argument som därvid använts har
hela tiden gjort ett lika beklämmande
intryck på mig.

Flygbladet i fråga vänder sig ju mot
samma sak som herr Carlsson i Tyresö
och jag tror hela kammaren vänder sig
emot, nämligen att kvinnornas identitet
skulle röjas. Det är möjligt att ungdomarna
vid sammanställandet av flygbladet
hade valt en olycklig symbol,
men jag tror inte att vare sig herr Carlsson
i Tyresö eller statsrådet Palme, som
tidigare gjorde ett stort nummer av detta
flygblad, och inte heller särskilt
många andra fördenskull har missförstått
flygbladets budskap. Men man har
funnit det politiskt matnyttigt att framställa
saken på det sätt som skett. Jag
vet inte, om man är ute för att värva
röster bland poliskåren eller för att
kamma in någon fördel ur allmänna
anständighetssynpunkter.

På mig gör det hela intryck av hyckleri.
Varken herr Carlsson i Tyresö eller
herr Palme tar sig särskilt bra ut,
när de här kliver omkring på moraliska
styltor.

Herr Carlsson i Tyresö försökte också
göra ett stort nummer av att jag
skulle ha intagit två ståndpunkter i
den här frågan — ett grepp som inte
är honom alldeles främmande. Jag kan
inte inse att inte problemet skulle kunna
diskuteras från två utgångspunkter.
Dels kan man diskutera själva sakfrågan,
alltså frågan huruvida det fanns
anledning att vidta olika åtgärder för
att skydda kvinnornas identitet, och
abolitionsbeslutet var ju en av dessa
åtgärder. Dels kan man ha olika meningar
om hur detta beslut kom till.
Och det är där som SSU:s roll kommer
in.

Herr Carlsson i Tyresö kan inte rimligen
hävda både att det var hans skrivelse
—• uppenbarligen tillkommen i
all hast på morgonen den 24 februari
— som gjorde att regeringen kunde fatta
beslutet om abolition ungefär 48 timmar
senare och att regeringen skulle
ha handlagt frågan med all omsorg.
Det är uppenbart att regeringen också
ville dra största möjliga politiska nytta
av saken, och att man sedan lyckades
på olika vägar få SSU att avge sin skrivelse.
Mera komplicerat är nog inte
det hela.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ullstens insinuation
om röstfiske i poliskåren tänker
jag verkligen inte bemöta från den här
talarstolen.

Med ett försök till en undanglidande
manöver sade herr Ullsten: Kan man
inte föra diskussionen från två utgångspunkter?
Jo, det kan man givetvis
göra, men man kan inte ta ställning
både för utskottsmajoriteten och för
utskottsminoriteten. Jag är fortfarande
inte på det klara med, vilken av dessa
som herr Ullsten til syvende og sidst
har tagit ställning för. Det vore utomordentligt
intressant att få ett enkelt
och kortfattat besked om att herr Ullsten
anser att utskottsmajoriteten har
handlat riktigt och att han helt och
hållet stöder den.

SSU :s skrivelse är i och för sig en sak
av underordnad betydelse i detta sammanhang.
Det viktiga är att abolitionsbeslutet
fattades. Sedan vi inom SSU
kommit till den slutsatsen att det fordrades
en uppvaktning hos regeringen
för att den formellt skulle kunna ta upp
frågan om abolition till behandling, så
gjorde vi en sådan uppvaktning. Men
det fanns också en annan part som
gjorde en uppvaktning och därmed formellt
underlättade abolitionsbeslutet.
Jag kan fortfarande inte förstå herr
Ullstens irritation på denna punkt. Den

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

123

liar ju mycket litet med sakfrågan att
göra, och oberoende av vilken diskussion
som förts inom SSU kan ju en diskussion
ha förts inom regeringen. Även
om herr Ullsten inte tror det är det,
lyckligtvis höll jag på att säga, så att
regeringen och det socialdemokratiska
ungdomsförbundet är två skilda saker.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det sista som herr
Carlsson i Tyresö sade var onekligen
en upplysning av ett visst intresse i
denna debatt. Herr Carlsson i Tyresö
tycks vara mycket fascinerad över att
man kan diskutera dessa frågor från
två utgångspunkter.

Jag vände mig i mitt första anförande
emot att utlåtandet var torftigt från
sakdokumentationssynpunkt. Varken de
som menar att regeringen handlagt denna
fråga på ett omsorgsfullt sätt eller
de som kritiserade regeringen för dess
beslut har visat någon dokumentation.

Sedan har justitieministern under debatten
framfört en del synpunkter som
är av intresse. Om jag hade haft tillfälle
att studera denna fråga sorgfälligt
i konstitutionsutskottet med tillgång till
alla de handlingar som uppenbarligen
har funnits, tror jag inte att jag hade
stannat för ett tillkännagivande.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! En liten bit av herr Ullstens
anförande var så pass otäckt att
jag känner mig nödsakad att kort kommentera
det.

Det är riktigt att jag här i kammaren
tillbakavisade de övertramp som
jag ansåg hade skett vid angreppen på
polisen.

Herr Ullsten kommenterar och säger
att detta tydligen var tänkt som ett
röstfiske bland poliserna. Detta fyller
honom med förvåning, därför att poliserna
inte är så inånga. Det är tydligen
helt otänkbart för herr Ullsten att
man kan ha en uppfattning i sak och
en känsla av förpliktelse gentemot de

Beslut om abolition

ämbetsmän, som utför sin skyldighet,
samt klargör sin uppfattning, alldeles
oavsett politiska bitoner. Herr Ullstens
resonemang ger en ganska skrämmande
inblick. När man misstänker andra
för att ha uteslutande sådana motiv
speglar man sig själv. Jag har trott att
de aktioner som de liberala ungdomarna
gjorde för dessa kvinnors skull var
motiverade av en äkta idealitet, och
beträffande många av dem gäller väl
detta, men enligt herr Ullstens resonemang
skulle det ha varit helt andra
skäl. Det är det otäcka i detta sätt att
resonera som jag i alla fall ville framhålla.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det är med ett visst
vemod som jag konstaterar att jag tyvärr
har blivit för gammal för att blanda
mig i denna debatt mellan de politiska
ungdomsförbunden, och jag har
så mycket mindre anledning att göra
detta som Högerns ungdomsförbund är
eu av de ungdomsorganisationer som
över huvud taget inte har ansett abortfrågan
och dessa abortresor till Polen
vara någonting som kan ge anledning
till partipolitiska diskussioner. Jag
skall över huvud taget inte lägga mig
i den diskussion som förts i fråga om
själva beslutet. Den sköts, tycker jag,
på ett fullt tillfredsställande sätt av
konstitutionsutskottets ledamöter.

Vad som uppkallade mig var ett anförande
för en liten stund sedan av
herr Johansson i Trollhättan, vilket
avsåg principfrågan beträffande den
votering som man nu har för avsikt att
anställa i detta ärende.

Herr Johansson sade att kammaren
är suverän. Herr talman! Det måste
vara ett minnesfel av herr Johansson,
som mycket vid vet att i dessa ärenden,
d. v. s. i ärenden som avser statsrådens
ansvarighet, kammaren, till skillnad
från vad som är fallet vid alla andra
ärenden, icke är suverän, utan att
grundlagen har förbehållit prövningen

124

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

åt konstitutionsutskottet, och att kammarens
möjligheter att ge uttryck åt en
uppfattning är beroende av vad som
skett i konstitutionsutskottet. Jag skall
inte här ta upp en diskussion om varför
1809 års grundlagsstiftare ordnade
saken på detta sätt. Att debattera deras
motivering för grundlagsstiftningen
kanske ändå skulle föra litet väl långt.
Jag vill bara konstatera att hela vårt
system innebär att kammaren inte är
suverän i dessa frågor.

När det gäller riksrättsåtal kan över
huvud taget inte kamrarna göra någonting.
Där ligger beslutanderätten helt
hos konstitutionsutskottet.

Då det gäller skrivelse till Kungl.
Maj:t enligt § 107 är det möjligt för
kamrarna att besluta om en sådan skrivelse
endast om konstitutionsutskottet
har framställt anmärkning. Följaktligen
är kammaren här inte suverän, och
följaktligen är det över huvud taget så,
att i frågor som gäller statsrådsansvarigheten
ligger ett betydligt större ansvar
hos konstitutionsutskottet än det
som åvilar riksdagens utskott i andra
frågor, där ju deras åtgöranden ändå
kan korrigeras genom beslut av kamrarna.

Nu är man på väg att införa en ny
praxis som skall medföra att man kommer
bort från denna spärr som konstitutionsutskottets
befogenheter innebär.
Jag tycker, vilket har sagts tidigare i
dag, att det i och för sig kan finnas
mycket starka skäl att reformera dechargeförfarandet,
kanske också i denna
riktning, men jag anser inte att det
skall ske på ett sådant sätt att man
blir underrättad först kvällen innan om
att dechargeförfarandet håller på att
göras om. Saken är kanske litet för allvarlig
och väsentlig för att handläggas
på detta sätt.

När herr Johansson i Trollhättan säger
att den nya metod som man skall
tillämpa är föranledd av att herr von
Friesen i konstitutionsutskottet tidigare
yrkade någonting annat än vid ett se -

nare tillfälle, och att man då skall bedöma
hans senare yrkande mot bakgrunden
av det första, måste det, herrtalman,
för den, som inte har deltagit
i diskussionen i konstitutionsutskottet,,
te sig som ett mycket krystat och invecklat
resonemang. Jag frågar mig vad
som skulle ha hänt, om herr von Friesen
hade avstått från att yrka någonting
alls. Skulle herr Johansson i Trollhättan
då, mot bakgrunden av herr
von Friesens tidigare yrkanden, ha funnit
det nödvändigt att kammaren genom
votering ogillat den saken också?''

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! När jag i detta fall talade
om kammarens suveränitet avsåg
jag de frågor som har tagits upp av
konstitutionsutskottet. Jag är fullt medveten
om att kammaren inte kan ta uppnågot
annat än de punkter som konstitutionsutskottet
har dragit fram.

Men när det gäller bedömningen av
konstitutionsutskottets yttranden menade
jag att kammaren hade rätt att gesin
mening till känna, och herr Heckscher
har inte lyckats övertyga mig om:
att det skulle strida mot vare sig god
ton eller mot vad 1809 års grundlagsfäder
anfört. Hiir gäller det tillkännagivanden
från utskottet, och kammaren
bör ha möjligheter att säga ifrån att
den gillar det ena eller det andra av
de tillkännagivanden som föreligger.
Jag håller med herr Heckscher om att
detta är en ny praxis, men även själva
systemet med tillkännagivanden är ju*
något av en ny praxis.

På den fråga som herr Heckscher
ställde till mig kan jag sedan bara helt
kort svara, att om herr von Friesen
inte hade ställt något yrkande i denna
fråga, så hade det ju inte heller kommit
under kammarens prövning. D!å>
hade det inte förelegat något anmiirkningsyrkande
och inte heller något tillkännagivande,
för så vitt ingen annani

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

125

ledamot av konstitutionsutskottet hade
gjort det.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Talet om att tillkännagivandena
utgör en ny praxis innebär
att herr Johansson i Trollhättan tydligen
har mycket måttliga anspråk på
nyheter, och det är kanske karakteristiskt
för de nya djärva mål som man
ibland talar om men som ligger så långt
tillbaka i tiden. Om jag minns rätt, förekom
tillkännagivanden i form av ingressanmälningar
redan under förra århundradet.
Men jag medger att det är en ny
praxis i jämförelse med 1809 års grundlag.
Så till vida har herr Johansson i
Trollhättan givetvis rätt.

Vad sedan kammarens suveränitet beträffar,
så är den mycket ensidig i
detta fall, eftersom kammaren inte har
möjligheter att besluta om en framställning
till Kungl. Maj:t att avlägsna
ett statsråd, för så vitt inte konstitutionsutskottets
majoritet har beslutat
om en anmärkning. Kammaren har inte
heller möjligheter att föranstalta om
riksrättsåtal.

Jag tycker det är ganska rimligt att
ha en sådan spärr, då det här kan röra
sig om mycket invecklade saker. Det
framgår för övrigt av debatten i dag att
läsningen av handlingarna spelar en
stor roll i sammanhanget. Men här gäller
det att man försöker införa en praxis,
som skulle göra det möjligt att underkänna
även en i den mest hovsamma
form framförd kritik. Och skall man
ha det så, får man faktiskt gå igenom
hela dechargeförfarandet i stort, inte
bara göra sådana här hastiga manövrer.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Självfallet kan inte ett
tillkännagivande för mig framstå som
ett nytt och djärvt mål. Sådana mål får
nog vara mera konstruktiva än det försök
till felfinnandc som kännetecknar
tillkännagivandena.

Beslut om abolition

Herr Hecksclier talade om att ingressvis
framförda tillkännagivanden
förekom redan under 1800-talet. Ja, jag
tror mig också ha funnit något sådant
fall under förra århundradet. Men som
det klart framgick av herr von Friesens
framställning har man här helt enkelt
gjort om en anmärkning till ett tillkännagivande
för att få åtminstone en lottmajoritet
för det. Man får alltså här en
ny form av tillkännagivande, nämligen
ett sådant som man växlar in på när
det inte finns någon chans att rikta
anmärkning.

Vad sedan beträffar möjligheterna för
dem som vill kritisera ett statsråd och
få detta att komma till uttryck här i
kammaren, förefaller det åtminstone
mig som om en omröstning, vilken ger
majoritet för det tillkännagivande som
lottmajoriteten vill göra skulle innebära
ett understrykande av den kritik som
framförts.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket intressant
att vi här får föra en så tekniskt konstitutionell
debatt i kammaren. Det är
länge sedan det hände. Men jag bär litet
svårt att förstå det märkvärdiga och
nya i att flytta över tillkännagivandena
från ingressen till en plats litet längre
fram i utskottets memorial. Anspråken
på nyhet måtte vara tämligen blygsam
i så fall. Det tycker jag att man kan
konstatera.

Herr Johansson i Trollhättan går här
förbi det väsentliga i argumentationen,
nämligen att begränsningen i kammarens
suveränitet ligger däri att kammaren
inte kan vidta några åtgärder annat
än om konstitutionsutskottet har tagit
ett initiativ. Det är där skillnaden
ligger mellan förfarandet enligt § 107
regeringsformen och förfarandet med
dagordningsinstitut, som man kanske
ursprungligen avsåg att instifta.

Herr talman! Jag tror att kammarens
tålamod med denna tekniskt konstitutionella
debatt nu är uttömt, och jag

126

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

skall därför inte besvära kammaren vidare
när det gäller denna punkt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag håller med herr
Heckscher om att det är ytterligt sällan
man får tillfälle till ett resonemang
om de konstitutionella frågorna. Det
kunde därför vara frestande att fortsätta
det meningsutbyte som uppstått
mellan herrar Heckscher och Johansson
i Trollhättan.

Men jag tillåter mig att konstatera,
att herr Heckschers mening måste vara
oriktig, därför att det bara är i två
avseenden som kammarens suveränitet
är begränsad av grundlagen. Det ena
gäller hur man skall få ett statsråd
ställd inför riksrätt, och det andra
gäller frågan om man på ett initiativ i
form av en anmärkning i konstitutionsutskottet
kan hemställa att Konungen
skall skilja ett statsråd från hans ämbete.
I övrigt måste kammaren ta på
sitt eget ansvar hur den handlar i
dessa frågor. Jag medger alltså att om
det skulle väckas ett förslag här om
att någon av oss skulle ställas inför
riksrätt, är det att gå förbi reglerna.
Det finns nämligen bestämt i grundlagen
hur man då skall förfara. Om
någon på grund av den debatt som
här förts begär att ett statsråd skall
avlägsnas, har naturligtvis kammaren
möjligheter att ge sin mening till känna
genom instämmanden eller på annat
sätt. Till och med då, herr Heckscher,
är kammaren suverän. Detta har som
bekant hänt under 1900-talet. Men det
är riktigt att det var ett exceptionellt
fall som då inträffade och att reglerna
skall vara de som fastställts av
grundlagen i dessa två avseenden.

Att i övrigt kammaren är suverän att
uttala sin mening har vi ju visat genom
en mångårig praxis. Det finns ingenting
i grundlagen som vare sig stimulerar
eller förbjuder anmärkningsläggande
med gillande eller ogillande till hand -

lingarna. Det är en form av meningsyttring
från kammarens sida som jag
antar att herr Heckscher vid närmare
eftertanke finner vara fullt laglig och
riktig. Det är bara i de två nämnda avseendena
— riksrätt och statsråds skiljande
från sitt ämbete — som grundlagen
föreskriver en viss bestämd ordning.
Det har t. o. m. inträffat att man
beträffande den senare delen, då frågan
redan är reglerad av grundlagen, genom
omvägar har funnit en omväg för kammaren
— i varje fall majoriteten i kammaren
— att ge sin mening tillkänna.

Det har varit en bra debatt ur många
synpunkter. Jag tror att vi har klarat
upp många dimbildningar som tidigare
fanns. I varje fall föreställer jag mig
att det inte finns någon av dem som
gjort sig besväret att lyssna till justitieministern,
som inte har fått en känsla
av det allvar med vilket regeringen,
framför allt justitieministern och justitieministerns
medarbetare, har prövat
detta ärende. Det är därför som jag måste
säga att det enda som var smärtsamt
i denna debatt var herr Hamrins
i Jönköping yttrande. Justitieministern
hade lämnat en utförlig redogörelse
för hur invecklad denna fråga är och
för den omsorg med vilken den prövats.
Att gå upp och säga att justitieministern
uppenbarligen har fallit undan för
en pressform, det kunde herr Hamrin ha
gjort i går, före denna debatt. Men att
detta sagts efter det klarläggande som
här gjorts tycker jag är ledsamt.

Vi kan givetvis ha olika meningar
om metodiken, men vi borde väl ändå
vara överens om att frågan har varit
på ett utomordentligt seriöst sätt prövad.
Att man därvid har kommit på
samma sida som pressformen behöver
ju inte av en tidningsman utan vidare
uppfattas så att man är på fel sida. Det
kan ju tänkas att pressen har rätt. Det
kan tänkas att de argument som framförts
i pressen — kanske något oartikulerat
så att det väckt oro — ändå
uttryckte känslor som vi litet var hyser.

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

127

Skall man, då pressen för till torgs tankegångar
som är besläktade med ens
egna, även om det begagnats ett och
annat överord säga att vi inte kan ta
hänsyn till vad som sagts helt enkelt därför
att folk då tror att vi faller undan
för en pressform? Det är också en form
av undfallenhet att vara så envis. Jag
tror att vi inte kan ha råd med det, om
vi skall försöka finna det riktiga i en
så invecklad fråga som denna.

Det har, herr talman, vid flera tillfällen
under denna debatt uttryckts önskemål
om att man skulle kunna finna vägar
varigenom man skulle kunna befria
dechargegranskningen från det partipolitiska
inslaget. Ja, om exempelvis
herr Ohlin, som gjorde denna deklaration,
verkligen gör allvar av den, och
också vi andra försöker att leva efter
den, så tror jag att man skulle kunna
komma ganska långt. Men det är ändå
orimligt att säga att en votering i konstitutionsutskottet
är fri från varje sneglande
på partitaktiken, är upphöjd över
det partitaktiska stridsvimlet, men så
fort som frågan kommer ned till detta
låga plan, på vilket kammarledamöterna
befinner sig, då bryter man sönder
varje spår av objektivitet och då rasar
de partipolitiska lidelserna. Nej, herr
Ohlin, det förhåller sig inte så. Det är
precis lika mycket partitaktik och partispekulation
i konstitutionsutskottet
som det är här. Jag hyser den största
respekt för konstitutionsutskottets ledamöter.
Flera av dem är mina vänner —
jag tittade ett ögonblick på herr von
Friesen, och han såg överraskad ut. Men
det är ändå så att när man skrapar
på dem är de inte märkvärdigare än vi
andra. De är också hemfallna åt det som
nu tydligen har blivit så föraktligt —
parti tak t iska spekulationer.

Det är alltså uppriktigt sagt rent nonsens
att som här görs gällande den omständigheten
att kammarens ledamöter
får tillfälle att uttala sig om ett ärende,
som konstitutionsutskottets ledamöter
tidigare kunnat yttra sig om, skulle

Beslut om abolition

medföra att den stora svarta boven kom
in i bilden. I detta ögonblick för man
nämligen in den förfärliga partipolitiken
i sammanhanget.

Det ligger inte till så. Detta är en verklighetsfrämmande
konstruktion, vilken
inte har någon som helst grund i den
goda eller onda verklighet, i vilken vi
lever.

Nu kommer jag emellertid över till
det kanske intressantaste i dagens debatt.
Det är något nytt som inträffat vid
årets dechargegranskning, och det nya
är att man mera principiellt motiverar
tillkännagivandena. Det är lätt att påstå
att tillkännagivandena funnits sedan
lång tid tillbaka och att det inte skett
något annat än att man brutit ut dem
och placerat dem något senare i memorialet.

Jo, herr Heckscher, det är något mycket
mera påtagligt som inträffat, eftersom
det från konstitutionsutskottets sida
gjorts ett försök till en analys av vad
man avser med tillkännagivandena. Man
har uttalat att tillkännagivandena egentligen
är uttryck för att konstitutionsutskottet
vill ta upp en praxis — ofta en
administrativ praxis — till granskning.
Vidare kan man vilja bryta en praxis,
som man anser är felaktig, eller slutligen,
vilja skapa förutsättningar för en
ny praxis.

Detta är mycket intressant, och om
man nöjer sig med detta är det ett värdefullt
tillskott, som jag inte för ett
ögonblick skall kritisera. Men kammarens
ledamöter skall ha klart för sig att
det inte är så oskyldigt som det låter.
Detta kan nämligen betyda att konstitutionsutskottet
vill bryta en praxis, som
vi kanske varit tämligen överens om är
riktig. Utrikesministern hade exempelvis
tillfälle att visa, atit den praxis som
konstitutionsutskottet ville bryta när det
gällde utlandsresenärerna är antagen av
riksdagen.

All right, det kan hända att denna
praxis ändå är felaktig. Men det skall
vara klart att den linje, som nu konstitu -

128

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

tionsutskottet slår in på när det med
sina tillkännagivanden vill ändra, pröva
eller skapa praxis, är en sak vilken
kan vara mycket mer allvarlig, långsiktig
och prejudikatsbildande än vad de
mycket snälla och vänliga formuleringarna
i memorialet kan ge anledning att
förmoda.

Jag betonar än en gång att jag inte riktar
någon som helst kritik mot att riksdagen
på detta sätt skaffar sig ett parlamentariskt
organ i konstitutionsutskottet,
vilket granskar den administrativa
praxis på det område som här antytts.
Men att det är fråga om en nyskapelse
och som sådan en mycket intressantare
företeelse än förfaringssättet att
begara votering i en fråga, borde ändå
ligga i öppen dag, när detta görs så medvetet
och så konsekvent.

Men då uppstår ett mycket intressant
konstitutionellt problem, som jag inte
skall fördjupa mig i. Jag är övertygad
om att konstitutionsutskottet tänkt på
det. Antag t. ex. att konstitutionsutskottet
vill bryta en praxis, som man anser
vara felaktig, men att regeringen gör
en annan bedömning. Regeringen uttalar
att den inte tror att den nya linjen
skulle vara bättre. Den kanske t. o. m.
anser att den har stöd i riksdagsbeslut
för sin praxis. Vem skall då ha rätt?

Ja, i dag har vi nöjt oss med att bara
göra invändningar. Det är därför vi gått
upp på punkt efter punkt, där vi trott
att vi haft något att tillföra diskussionen
eller där det i varje fall kunnat råda
tveksamhet. Jag vill gärna å regeringens
vägnar deklarera att jag uppfattat
dagens dechargedebatt så, att man
icke tagit någon definitiv ställning så
länge man icke har voterat om saken.
Riksdagen har inte tagit någon definitiv
ställning till huruvida utrikesministern
skall bryta sin tidigare av riksdagen
godkända praxis o. s. v. Våra invändningar
har alltså helt enkelt inte bara
varit avsedda som ett försvar — även
om det självfallet legat också något av
detta i dem — utan också utgjort påpe -

kanden om att det kan vara fråga om
viktiga och vittgående saker, som man
kan ha anledning att ett ögonblick fundera
över.

Det dilemma som härvidlag uppstår
har säkerligen konstitutionsutskottet
grubblat över. Tillkännagivandeförfarandet,
som förefaller så enkelt och naturligit,
för med sig vissa problem när
det icke utlöser en voteringshandling.
Ty i och med en sådan är saken klar
och avgjord. I det ögonblick som voteringen
är genomförd har riksdagen,
oavsett vilka tidigare beslut den fattat,
ställt sig bakom skapandet av en ny
praxis.

Jag har velat framhålla detta, eftersom
jag tror att det är väsentligt att vi
erinrar oss för den kommande diskussionen,
att det har hänt något av betydande
intresse vid årets dechargegranskning
och dechargedebatt.

Den fråga som vi nu diskuterar har
emellertid ingenting med det föregående
att göra. Det är nämligen alldeles
uppenbart för var och en som har lyssnat
till debatten att herr Johansson
i Trollhättan har rätt. Vad som föreligger
från lottmajoritetens sida är en
anmärkning, som bara till klämmen
skiljer sig från en vanlig anmärkning.
Och det är däri som skillnaden ligger i
förhållande till t. ex. frågan om gåvan
till Marocko, beträffande vilken väl inte
ens herr von Friesen lyckades trassla
in sig så att han till slut fick det till
en anmärkning. Han lyckades åtminstone
något så när komma ned på fotterna.

Men i detta fall är det en anmärkning
som gjorts. Först och främst har herr
von Friesen själv uttalat att avsikten är
att det skall vara en anmärkning och
att han står bakom den — och det är ju
mycket intressant att höra.

Man behöver emellertid vidare bara
läsa vad som står i memorialet. Det anförs
t. ex., att »det fattade beslutets
omfattning framstår som stötande för
rättsmedvetandet.» Det är ganska kraftigt
uttryckt. Det skrivs om »den utom -

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

129

ordentliga brådska, varmed ärendet
handlades,» vilken framstår som högst
anmärkningsvärd och vidare framhålles
det: »Man kan inte frigöra sig från intrycket
att de brister, varmed Kungl.
Maj:ts beslut enligt utskottets mening
är behäftat, kan ha berott på bristande
omsorg vid ärendets beredning.»

Det är ingen struntanmärkning, utan
anmärkningen skiljer sig, som jag nyss
sade, från den vanliga anmärkningen
bara i fråga om klämmen.

Då har vi sagt inom regeringen och
inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen,
att om detta är ett sätt inte att
bryta en praxis utan ett försök att linda
in anmärkningarna så att kamrarna
inte skall kunna votera om dem, är det
också ett försök att kringgå de regler
som gällt för kamrarnas granskning av
regeringens fögderi. Och låt oss då slå
sönder det genom att helt enkelt yrka
på votering även i ett sådant här fall!

Det är väl alldeles självklart. Hur
skulle vi annars ha gjort? Om man så
uppenbart konstaterar att det reellt är
en anmärkning —• hade det även formellt
varit en anmärkning, är det självklart
att vi kunnat votera — så varför
skulle man på denna rent formella
grund avstå från votering?

Jag tror inte det går att driva den
tesen, att vi har ändrat vår bedömning.
Nej, det är helt enkelt så att tillkännagivandena
smugit sig så nära anmärkningen,
att man måste höja ett varningens
finger. Om detta leder till en skärpning
av de politiska motsättningarna visar
det, ärade kammarledamöter, att
saken är sjuk. Ty votering om ett tillkännagivande,
som har karaktären av
anmärkning, kan väl i och för sig inte
bidraga till eu skärpning av motsättningarna
mer än det sakliga förhållandet,
att vi har olika meningar om hur
detta ärende handlagts.

Jag föreställer mig att var och en som
haft tillfälle att lyssna till justitieministerns
analys av ärendets handläggning
måste säga sig, att det är mycket
5 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr

Beslut om abolition

litet kvar av den reella innebörden i anmärkningen.
Vi är å vår sida övertygade
om att regeringen har handlagt
detta ärende med all den omsorg som
omständigheterna krävt och medgivit.
Och vi är i motsats till konstitutionsutskottets
lottmajoritet övertygade om
att justitieministerns ställningstagande
överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet,
något som däremot inte
kunnat sägas om han låtit ärendets behandling
dra ut på tiden.

Vi har tyckt att det är ganska rimligt
att riksdagen får en möjlighet att säga
sin mening i frågan om vår bedömning
av justitieministerns handläggning av
ärendet är riktig eller felaktig. Nu meddelas
det att de borgerliga skall lägga
ned sina röster. Det är ganska intressant
att konstatera att samma människor
som talar om att vi partipolitiserar
frågan kan så där utan vidare garantera
att deras partier följer dem i alla deras
besynnerligheter. Det skall bli roligt att
se om det verkligen är sant att varenda
borgare i detta ögonblick har klart för
sig att han skall lägga ned sin röst. För
oss är det naturligtvis mycket bra om
så blir fallet. Ty varför lägger ni ned
rösterna? Ja, vi har fått en liten föreställning
om det genom diskussionen
mellan herrar Carlsson i Tyresö och
Ullsten: ni är djupt splittrade.

Det parti, som skulle betrakta det som
någonting fruktansvärt att behöva ta
ställning i en votering om denna fråga,
är naturligtvis varken högern eller centerpartiet
utan folkpartiet, där man drivit
en linje som man vid närmare eftertanke
finner sig inte ha en chans att
stå för. Det är ju väldigt bekvämt att då
lägga ned sina röster. Men ni kommer
ju fördenskull inte ifrån vad ni bär
gjort. Ni kan tappa både rösten och ansiktet,
om ni håller på så här eu stund.

För oss, formellt och utåt, står det nu
klart att riksdagen är enig om justitieministerns
bedömande. Ett utmärkt resultat
av en god debatt!

211

130

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall självfallet
inte ta upp den allmänna problematik
beträffande dechargeförfarandet som
statsministern för sin del uppehöll sig
vid. Jag tror att vi ändå inte kan lösa
det problemet här i kväll. Herr statsministern
hade emellertid en vändning
med personlig adress till mig, och detta
uppkallar mig att trots allt säga några
ord ytterligare.

Jag vill deklarera, såsom en av dem
som deltagit i konstitutionsutskottets
handläggning av detta ärende, att vi i
utskottet hade ett intryck av att den
rent partipolitiska aspekten faktiskt var
ganska avlägsen, när vi resonerade om
hithörande problem. Vi såg det såsom
en rättsfråga, som var svårbedömbar
och som vi hade att utifrån en alldeles
speciell utgångspunkt söka komma till
rätta med.

Justitieministern skyndade sig emellertid
att i sitt första anförande driva
fram just den partipolitiska aspekten på
ett sätt som inte kunde undgå att observeras.
Jag tillät mig att uttrycka min
stora förvåning däröver, och jag är även
förvånad över herr statsministerns sätt
att följa upp debatten. Jag vill fästa
statsministerns uppmärksamhet på att
jag i denna fråga fört ett rent principiellt
resonemang. Jag kan inte neka till
att den presstorm, som vid det aktuella
tillfället svepte fram kring frågan, syntes
mig mycket otrevlig. Jag vill understryka
att det resonemang jag här fört,
kunde appliceras på vilken situation
som helst och vilket rättsfall som helst,
och inte nödvändigtvis gäller just detta
fall. Jag till och med utvecklade saken
så, att en annan gång skulle det mycket
väl kunna hända att vi fick uppleva en
propaganda i pressen som gick i en
helt annan riktning, t. ex. en propaganda
där man framförde kravet: Slå
till utan skonsamhet! Var hamnar vi
då?

Justitieministern kan visserligen in -

vända att en justitieminister är alldeles
opåverkad av sådan propaganda. Ja,
det kan man säga, men vad vet vi om
hur en sådan propaganda kan verka?
Jag tillåter mig ändå att ställa frågan,
eftersom jag anser att det ur rent principiella
synpunkter är ett mycket allvarligt
problem, som alltså inte behöver
ha något samband med just detta fall —
jag vill ännu en gång understryka det.
Jag skulle, herr talman, kunna exemplifiera
vad jag här konkret åsyftar,
men av konstitutionella skäl och för
formernas skull kan jag alltså inte göra
det.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Jag begärde ordet efter herr Ullstens
anförande, därför att det egentligen var
jag som provocerade herr Ullsten att
demonstrera den själsliga vånda som
han gav uttryck för från denna tribun.
Det hör kanske till artigheten att man
säger några ord om det svar man fått.

Jag vill kort och gott säga att jag
tyckte att det var ett ur folkpartistisk
synpunkt utomordentligt anförande
herr Ullsten höll. Det var späckat av frågor,
det var oklart och gav inget som
helst besked om hans inställning. Men
herr Ullsten har ju ytterligare en chans
att bekänna färg i denna fråga, nämligen
genom att rösta med reservationen
i den kommande voteringen.

Jag vill sedan bara läsa in i protokollet
de krav som framfördes i det
flygblad som Liberal ungdom i Stockholm
delade ut, därför att det flygbladet
har diskuterats. Det innehåller bara
några korta punkter:

»Vi kräver att polisjakten på kvinnor
som fått abort i Polen stoppas.

Vi anser att polisens hänsynslösa
människojakt är ovärdig ett rättssamhälle.

Vi fruktar att människojakten kan
följas av personliga tragedier.

Vi kräver att den svenska abortlagstiftningen
ändras.

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

131

Vi motsätter oss varje åtal i denna
fråga.»

Om man ställer sig bakom kraven i
detta flygblad, så måste man enligt min
mening finna det omöjligt att stödja utskottets
skrivning.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vid den formella bedömningen
av detta ärende har man
även kommit in på sakfrågan och det
händelseförlopp som nu ligger mer än
ett år tillbaka i tiden.

När diskussionen om abortresorna
pågick hade man en känsla av att det
till stor del var sensationslystnad som
gjorde att intresset för denna fråga blev
s& ftort. Man hade också en känsla av
att de liberala organisationer som sysslade
med frågan hade ett intresse av att
komma i blickpunkten, och ibland föreföll
det rent av som om man lade huvudvikten
vid detta. Jag tyckte mig finna
att det tyvärr fanns något litet kvar
-— inte så litet heller förresten — av det
intresset när företrädaren för de liberala
ungdomarna nyss talade och ville
jfoängtera vilken insats man gjort på
liberalt håll. Han tyckte uppenbarligen
att det var viktigt att framhålla, att »vi
var först» och »vi gjorde det och det».

På dem som tar detta problem litet
mer allvarligt gjorde detta ett pinsamt
intryck.

Det hände i den allmänna hetsen att
även äldre människor just på liberalt
håll ryckte ut och hävdade den mening
som man trodde var den populära. De
människor som nu plötsligt blev så radikala
var underligt nog desamma som
ganska kort tid dessförinnan i denna
kammare hade varit emot ett lagförslag,
som skulle medge abort i de fall där
man kunde misstänka neurosedynskador
hos fostren. Nog blev man förbryllad,
men man trodde att dessa personer
hade undergått en sinnesförändring.
Man väntade sig väl att en del skulle
falla tillbaka i sin tidigare uppfattning
när de dagsaktuella händelserna var

Beslut om abolition

över. Men inte trodde man att flykten
på liberalt håll skulle bli så total som
den i dag visat sig vara. Herr von Friesen
har sagt, att ingen av riksdagskollegerna
i hans parti har samma inställning
som de liberala ungdomarna.

Antag att justitieministern inte fattat
abolitionsbeslutet och att dessa kvinnor
fått schavottera, bli kända för alla och
fått sina förhållanden analyserade och
det sedan visat sig att bevisen mot Nestius
—■ som ju är huvudfiguren i detta
ärende i mycket större utsträckning än
kvinnorna, som vi alla hade intresse
av att skona — inte varit så starka att
han kunnat fällas. Hade man då här i
kammaren ansett, att det inte borde riktas
någon anmärkning mot justitieministern?
Hade man då varit tillfreds?

Jag skulle vilja fråga fru Gärde Widemar,
som nu kommit in i kammaren,
hur hon ser på det hela. Hen- von Friesen
har visserligen talat för alla liberala
riksdagsmän, men jag räknar med att
fru Gärde Widemar kan svara för sig
själv. Det skulle vara intressant att få
höra, hur hon ställer sig i dag, och om
det hon då krävde av justitieministern
är någonting som hon nu tar avstånd
ifrån och alltså solidariserar sig med
dem som vill rikta en anmärkning mot
justitieministern. Eller är hon till skillnad
från alla karlarna verkligen så
ståndaktig, att hon står för sin åsikt.
Herr Ohlin biträdde henne vid det tillfället.
Att han fallit ifrån är jag inte så
förvånad över. Men jag skulle verkligen
vilja höra, om fru Gärde Widemar liksom
kvinnorna i allmänhet fortfarande
anser att det var angeläget att man gick
varsamt fram och såg till att de kvinnor,
som råkat i denna svåra situation,
inte drabbades ännu värre. Den som har
den inställningen borde ha svårt att
vara med om att rikta någon anmärkning
mot justitieministern för hans
handlande i detta fall.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Ingen som lyssnar till

132

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

denna debatt bär väl kunnat undgå att
märka bur man i regeringsbänken och
på andra håll inom det socialdemokratiska
partiet — det gäller nu senast fru
Nancy Eriksson — gör våldsamma ansträngningar
för att partipolitisera denna
fråga genom att i debatten dra in
alla möjliga omständigheter som strängt
taget inte har med saken att göra. Ack,
herr statsminister — Ni som i dag sade
att man inte skall göra några utvikningar
— vilken kritik blir Ni inte
tvungen att rikta mot Era egna!

Det var justitieministern som tyvärr
började dra in i debatten vad en eller
annan ledamot — i detta fall fru Gärde
Widemar -— sagt vid ett tidigare tillfälle
i en fråga som inte gällde abolitionen.
När fru Nancy Eriksson säger
att alla karlarna i folkpartiet har ändrat
mening, gör hon inte det minsta försök
att underbygga sitt påstående. Fru
Eriksson borde verkligen hålla sig för
god att dra ned en debatt i en allvarlig
fråga i riksdagens andra kammare till
en så låg nivå. Vi får väl ändå ställa
något krav på att det skall framföras
argument. Fru Eriksson vill väl inte ens
själv påstå att det var argument hon
kom med.

Herr Palme talade med darr på rösten
om vilken saklighet och idealitet det
var som präglade hans anförande i denna
kammare för någon månad sedan.
Det var då han inte hade kurage nog att
nämna fru Gärde Widemar vid namn,
ty han visste att han i så fall skulle få
en replik. Han byggde hela sin aktion
på ett yttrande av fru Gärde Widemar
i en telefonintervju och förbigick helt
att fru Gärde Widemar hade lagt saken
till rätta nästa dag, d. v. s. två dagar
innan saken berördes i denna kammare
genom herr Palmes anförande — se det
är idealitet det!

Beträffande frågan om det fanns tillräckligt
grundade skäl att göra en husrannsakan
hos herr Nestius, vilket saken
gällde då, skulle jag vilja fråga justitieministern,
eftersom här ju frågas

så mycket: Ansåg Ni då och anser Ni i
dag att den husrannsakan som företogs
hos herr Nestius var uttryck för det
slags omdöme som Ni anser önskvärt
från myndigheternas sida? Svara mig
på det, herr statsråd! Eftersom Ni själv
har dragit upp dessa frågor och herr
Palme fortsätter, så kan det ju inte vara
ur vägen att den frågan ställs.

Många av de resonemang som framfördes
av fru Eriksson i Stockholm har
ju gått förbi det som herr Ullsten och
andra talare underströk, nämligen att
här råder enighet om en strävan att
skydda de berörda kvinnorna. Såvitt
jag förstår har det varit en gemensam
ståndpunkt för alla som har yttrat sig i
kammaren. Skulle man då inte kunna
acceptera det i stället för att polemisera
från andra utgångspunkter?

Statsminister Erlander har tagit upp
frågan hur man i någon mån skall kunna
befria dechargedebatten från partipolitiska
inslag. Han har kommit till
den slutsatsen att om oppositionen ville
medverka, så skulle det nog i viss mån
kunna lyckas. Han har tydligen kommit
till den slutsatsen att i konstitutionsutskottet
socialdemokraterna redan
medverkar till att avpolitisera frågorna.
Ja, vad man ser beror ju mycket på de
ögon som ser. Men den som har varit
med i några årtionden och läst konstitutionsutskottets
yttranden år efter år
kan väl inte utan att småle höra hur
statsministern framför en sådan bedömning.

Sedan säger statsminister Erlander
att det förekommer lika mycket partitaktik
i utskottet som här i kamrarna
och att det därför inte finns någon anledning
varför man inte skulle rösta
här i kammaren. Man kan inte här låta
rent formella regler vara avgörande,
även om de är gamla, hävdar han. Jag
undrar om någon enda grundlagsskrivare
— som sådan hoppas jag ibland
ännu att herr Erlander så småningom
skall bli känd fastän mitt hopp inte är
så stort som det en gång har varit —

Onsdagen den 12 maj 19C5 em.

Nr 23

133

verkligen på allvar skulle inta ståndpunkten
att nar det gäller sådana saker
som konstitutionell granskning och
en del andra frågor i ett parlament,
det inte spelar någon roll om man
frångår den praxis som tillämpats under
många årtionden. Det är alldeles
uppenbart att vissa regler, vissa beteendemönster
och viss praxis kan vara
mycket nyttiga ting i ett parlaments arbete,
t. ex. om man vill uppmuntra ledamöterna
i ett utskott att fritt ta ställning
även mot det egna partiets förtroendemän.
Jag tycker att det är en
ganska förnuftig idé att inte driva fram
voteringar i kamrarna. Om ledamöterna
vet att det kan bli votering, kommer
detta att utöva ett visst psykologiskt
tryck på ledamöterna i konstitutionsutskottet
att följa partilinjen. Om
man däremot när det gäller denna milda
form av tillkännagivanden lät dem
stå såsom ett uttryck för den granskning,
för de olika meningar som kommit
fram i utskottet och tillät en fri
debatt men avstod från att ändra praxis
i fråga om röstningen, skulle detta
onekligen mera medverka till att frågorna
inte onödigt partipolitiserades.
Om socialdemokraterna i dag driver
fram en votering, verkar denna alltså
rakt motsatt till vad statsministern sade
sig önska.

Han talade här om lottmajoriteten i
utskottet. Javisst, alla vet att det var
en lottmajoritet. Men vi minns när statsrådet
Sven Andersson blev friad av en
lottmajoritet. Då talade man inom socialdemokratien
inte om »lottmajoriteten».
Men det ligger väl något i att
skillnaden på den ena sidan och den
andra — om det står lika många ledamöter
i utskottet bakom vardera sidan
— har en betydelse som sannerligen är
liitt att överdriva.

Vad blir slutsatsen av detta? Jo, att
regeringen borde vara lika angelägen
att träda fram, delta i en debatt, att
lyssna lika mycket till en debatt niir
det står eu formell minoritet bakom

Beslut om abolition

anmärkningarna som när det står en
majoritet bakom. Men det gör inte regeringen.
Herr Erlander som för ett
antal år sedan ställde i utsikt att man
skulle vara mera tillmötesgående och
delta i diskussionen även när denna
gällde minoritetsanmärkningar — vilket
jag tycker skulle vara en god praxis
— har infriat mycket litet av detta
löfte. Här skulle det finnas en möjlighet
till en förbättring av praxis.

Herr talman! Jag tror att den diskussion
i övrigt som här har förts i många
avseenden varit mycket nyttig. Jag
skall inte närmare ingå på den men
jag måste ändå säga några ord till herr
Carlsson i Tyresö. Herr Carlsson har
påstått att jag för några månader sedan
hade en inställning, som absolut
stred mot och var oförenlig med någon
kritik mot justitieministern nu.
Han har kastat fram detta påstående
utan att göra något försök att bestyrk*
det. Han har förklarat för mig att det
finns ett TT-referat i huset som han
har sett i dag, men trots mina ivriga
uppmaningar har jag inte kunnat få
tillgång till detta TT-referat av mitt yttrande.
Herr Carlsson väljer alltså metoden
att icke tillhandahålla det TTreferat,
på vilket han bygger. Han kan
inte återge det ordagrant utan kastar
bara ut ett påstående att jag tidigare
intagit en ställning som är oförenlig
med kritiken mot justitieministern i
dag.

Får jag be herr Carlsson att antingen
lämna någon grund för Edert påstående
genom att redovisa att vad jag sagt
inte ger någon möjlighet till kritik mot
justitieministern i dag eller att ta tillbaka
Edert yttrande. Vi kan inte införa
den praxis i kammaren att man
skall få komma med obestyrkta allmänna
beskyllningar. Vad jag hela tiden
har sympatiserat med är tanken att
man verkligen på allt sätt skulle skydda
de berörda kvinnorna. Det var också
den tanke som låg bakom fru Gärde
Widemars framträdande. Jag har inte

134

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 19(55 em.

Beslut om abolition

ändrat mening om att ett försök skulle
göras att här skydda kvinnorna, även
om lagstiftningen var sådan att den
inte annat än i exceptionella fall skulle
tillämpas. Jag har inte uttalat mig
om abolitionsfrågan och om dess räckvidd
eller möjligheterna att enbart låta
den gälla kvinnorna och inte förmedlarna.

Herr talman! Jag vet inte vad man
vinner genom att här komma med obestyrkta
påståenden som såvitt jag kan
se inte utgör något tillägg till dagens
debatt och därefter vägra att framlägga
någon dokumentation.

Det kan ju förefalla betydelselöst,
men när statsministern i dag har försökt
att kritisera då från vårt håll någon
utvikning gjorts i ett resonemang
kan jag inte underlåta att tillägga en annan
sak, medan jag ändå sysslar med
herr Carlsson i Tyresö, som är ny i
denna kammare och som kanske behöver
ta sig en funderare av ett slag som
torde vara så självklart att jag inte behöver
nämna det.

Herr Carlsson påstår att jag i fråga
om jordförvärvslagstiftningen intagit
två oförenliga ståndpunkter. Det är fullständigt
nonsens. Herr Carlsson har
inte gjort något försök att bestyrka detta
påstående. Det är rent trams att här
uppträda med sådana påståenden. Vad
är det för inslag i en debatt i en viktig
konstitutionell fråga? Jag tror att herr
Carlsson — låt mig säga det efter
många års erfarenhet — skall dra den
slutsatsen, om han vill sitt eget väl och
sin egen politiska karriärs väl, att lösryckta,
obestyrkta och av partisinne
präglade yttranden faller tillbaka på
den som framställer dem.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag kan trösta kammarens
ledamöter med att jag inte skall
lämna någon särskilt lång replik med
anledning av herr Ohlins anförande.
Herr Ohlins omtanke om herr Ingvar

Carlssons karriär gladde mig mycket.
Jag antar att herr Ingvar Carlsson kommer
att följa råden. Det har ju gått så
bra för herr Ohlin!

Vad som i första hand föranledde mig
att ta till orda var emellertid följande.
Det var inte jag som sade att konstitutionsutskottets
socialdemokratiska ledamöter
var fullkomligt fria från alla partipolitiska
hänsyn. Jag sade att granskar
man konstitutionsutskottets ledamöter
så är de likadana som vi. Jag har
aldrig påstått att jag är fri från partipolitiska
hänsyn. Det är nog andra som
försöker göra gällande att de är det i
större utsträckning.

Jag tog också till orda för att uppehålla
mig vid en mera seriös fråga.
Herr Ohlin säger nu att det är vi, som
begär en votering, som därmed inför en
partipolitisering av denna fråga. Jag
har vid mina resonemang i denna fråga
inte upptäckt någon socialdemokrat
som inte haft den uppfattningen att
justitieministern handlat riktigt. Om
det finns någon här som har en annan
uppfattning är det mycket enkelt att
denne vid voteringen som vi kommer
att begära ger tillkänna den meningen.
Han kommer inte att utsättas för några
repressalier härför. Skulle inte herr
Ohlin kunna vara lika storslagen och
säga till dem som har en annan mening
än han och herr von Friesen att
också de har rätt att delta i voteringen
och ge till känna sin mening? Det vore
ett mycket intressant exempel på liberala
principer.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Ohlin gjorde i sitt
anförande gällande att fru Gärde Widemar
med sitt uttalande i Dagens Nyheter
för den 19 februari i år, vilket jag
citerade tidigare i kväll, inte skulle
ha avsett att jag skulle tillgripa abolitionsinstitutet.

Vad skulle jag då ha tillgripit för åtgärd?
Kan herr Ohlin tala om det för

Onsdagen den 12 maj 1965 ein.

Nr 23

135

mig? Herr Ohlin har väl inte den befängda
tanken som en partikollega till
honom gav till känna i medkammaren,
att jag helt privat skulle ha ingripit
och stoppat åklagarmyndigheternas åtgärder?
Herr Ohlins partikollega fick
omedelbart den tillrättavisningen av
konstitutionsutskottets ordförande att
sådan ministerstyrelse inte var tillåten
i detta land. Jag kan inte tänka mig att
första lagutskottets ordförande, d. v. s.
ordföranden i det utskott som har att
granska bl. a. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning, skulle ha avsett att
jag skulle ha gjort mig skyldig till någon
grundlagsstridig handling. Vad menar
herr Ohlin?

Nästan lika befängd var herr Ohlins
fråga till mig om jag anser att det
fanns tillräckliga skäl för en husrannsakan.
När blev det brukligt att en justitieminister
skall stå upp i denna talarstol
och uttala sig om huruvida ämbetsmän
och tjänstemän har handlat efter
lag och författning i ett givet ärende?
Jag kan göra detta så mycket mindre
som chefredaktör Samuelsson har fäst
justitiekanslerns uppmärksamhet på
detta ärende. Såvitt jag vet har JK ännu
inte tagit ställning i saken.

Herr Ohlin sade också att alla i kammaren
var ense om att i varje fall kvinnorna
skulle ha fått denna abolition.
Hur är det med den saken? Det kan
visserligen se så ut när man läser konstitutionsutskottets
memorial, men vi
hörde här hur herr förste vice talmannen
i grund och botten hade en annan
uppfattning i likhet med herr Hamrin
i Jönköping och herr Werner, i vars
anförande herr Heckscher instämde.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag har flera gånger
blivit apostroferad i kväll, senast av fru
Eriksson och justitieministern. Helt
klart kan jag besvara den sista frågan:
Det har aldrig varit min avsikt att uppmana
justitieministern att begå en
gr u n d lagsst r i d i g handling.

Beslut om abolition

Med anledning av vad professor Ohlin
och även fru Eriksson sade vill jag framhålla
att det var alldeles riktigt att anledningen
till att jag över huvud taget
lade mig i den här frågan var att jag
ville skydda de kvinnor som hade utsatt
sig för abort i Polen. Jag var skrämd
och upprörd över det sätt på vilket deras
sak relaterades i pressen och också
över de reaktioner som kom från myndigheternas
sida; jag kanske får säga så
utan att därför angripa någon särskild
myndighet. Det var framför allt den
snabba husrannsakan som gjordes hos
herr Nestius som upprörde inte bara
mig utan stora delar av svenska folket.
Det är inte alltid husrannsakan
tillgrips så snabbt. I och för sig är det
alldeles riktigt att det är åklagaren som
skall bedöma om en husrannsakan skall
äga rum, och naturligtvis skall inte justitieministern
lägga sig i det, men då
det uttryckligen från åklagarsidan sades
ifrån att ingripandet gjordes för att
man skulle kunna få fram namnen på
de kvinnor det gällde för att sedan åtala
dem, så tyckte jag att man gick ifrån
syftet med lagstiftningen. Syftet har i
alla fall varit att värna om de kvinnor
som kommer i sådana här situationer.
Man skall bedöma deras gärningar på
lindrigast möjliga sätt. Att då utsätta
dem för ett sådant offentligt förfarande
som här var avsett var knappast lämpligt.

Detta var egentligen vad jag ville säga
med mitt uttalande till Dagens Nyheter
den gången. Jag tyckte att åklagaren
gått alltför bryskt till väga. Jag vill i likhet
med herr Ohlin understryka vad de
som läst pressinläggen säkert vet, nämligen
att den uppfattning som först kom
till uttryck, att jag med min artikel
velat angripa polisen, blev helt vederlagd
i följande dags nummer. Sedan har
jag inte heller mött någon anklagelse
från polisens sida för den saken. Det
var åklagaren som jag ansåg hade farit
för bryskt fram.

I det läge som sedan uppkom, då man

136

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

önskade att förfarandet mot kvinnorna
inte skulle fullföljas, fanns det naturligtvis
inte så många möjligheter att
välja på. Den utväg som låg närmast
till hands var väl abolition. Jag nämnde
inte uttryckligen abolitionsinstitutet
i mitt uttalande till Dagens Nyheter och
hade kanske en tanke på att justitieministern
skulle kunna ingripa i åtalsfrågan,
eftersom det fordras Kungl.
Maj :ts medgivande till åtal i sådana fall
det här gällde. Men jag stod inte heller
då främmande för att abolition skulle
kunna tillgripas, och som saken sedan
utvecklade sig kan jag inte se annat än
att det var den lämpligaste utvägen. Jag
har alltså inte någon anmärkning att
rikta mot justitieministern för hans sätt
att handlägga detta ärende.

Då det gäller utsträckningen av abolitionsförfarandet
till de övriga medverkande,
vill jag först säga, att beträffande
den person i Småland som erbjöd
abortresor mot ersättning till den som
anvisade deltagare, har jag inte varit av
den uppfattningen att han förfarit brottsligt.
Det sades också uttryckligen, även
från officiellt håll, att man inte ansåg
att han hade gjort sig skyldig till något
brott. Jag kan därför inte förstå varför
han skulle behöva inbegripas i abolitionen.

Vad gäller herr Nestius medverkan
är jag av den uppfattningen att man
knappast kunde ha fullföljt undersökningarna
mot Nestius utan att riskera
allvarliga men för de kvinnor det gällde.
Eftersom min önskan framför allt
var att inte utsätta dessa kvinnor för
större obehag och risker än vad de dittills
varit utsatta för, tyckte jag att det
kom som en lättnad att inte undersökningarna
mot Nestius fullföljdes.

Huruvida man borde ha väntat med
abolitionen eller gjort mera ingående
undersökningar innan den kom till
stånd, är frågor som jag inte tagit ställning
till. För min del är huvudsaken att
man avbröt förfarandet mot kvinnorna.
Därför kan jag inte se annat än att det

var en lycklig utväg som tillgreps, även
om det är möjligt att man ur konstitutionell
synpunkt kan framställa vissa
anmärkningar mot den.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin ansåg att
det var »botten» att förmoda att en
kvinnlig ledamot av hans parti skulle
stå för en uppfattning, när de manliga
ledamöterna inte gjort det. Det visade
sig att min förmodan, att något sådant
kunde hända, var riktig. Jag är glad att
fru Ingrid Gärde Widemar vidhåller den
uppfattning som hon förfäktade i en
tidning och nu inte backar ur. Hon har
också på ett sakligt sätt motiverat sin
uppfattning. Detta bör herr Ohlin inte
beklaga. Han bör tvärtom anse att det
höjer hans parti att det finns någon av
den sorten där.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill bara till kammarens
protokoll uttrycka min respekt
för det anförande som nyss hölls av fru
Gärde Widemar.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag beklagar, att jag
dels på grund av herr Ohlins angrepp
mot herr Carlsson i Tyresö och dels på
grund av de »vänligheter» man kan säga
att han strödde över mig, nödgas ta till
orda.

Herr Ohlin sade att jag hade försökt
att tala om den idealitet som hade präglat
mitt anförande i kammaren för en
tid sedan. Jag sade inte något sådant;
jag sade att jag hade en uppfattning
i sak, och en sådan uppfattning i sak
skall man kunna hävda alldeles oberoende
av de politiska konsekvenserna
— det är en fråga om moral.

Däremot sade jag att jag trodde att
de liberala ungdomarna hade en betydande
idealitet när de engagerade sig
för denna sak, även om de kom litet

Onsdagen den 12 maj 19G5 em.

Nr 23

137

snett ibland. Att de skulle vara ideella
tycker väl inte herr Ohlin. Såvitt jag
finner var detta ett exempel på ett
grundlöst påstående, ett obestyrkt referat,
som herr Ohlin så kraftigt brännmärkte
alldeles nyss. Det var bara en
halvtimme mellan herr Ohlins anförande
och mitt. Jag har inte alls talat
om egen idealitet. Jag vet inte om herr
Ohlin kanske borde ta sig en funderare
av det slag som lian uppmanade
herr Carlsson att göra. Jag vet inte om
de funderingarna bör gälla herr Ohlins
framtid — det kan ändå vara nyttigt
att fundera ibland.

Sedan ägnade herr Ohlin en mycket
stor del av sitt anförande åt att rikta
anklagelser mot herr Carlsson i Tyresö
beträffande ett obestyrkt referat. Eftersom
jag har tillgång till detta referat
vill jag läsa in i protokollet vad herr
Ohlin sade — det var den dag då abolitionsbeslutet
fattades. Då sade herr
Ohlin, att i stället för att på allvar
syssla med inflationen och sådant »ägnar
sig taktikerna i regeringen åt sådana
små manövrer som när herrar
Palme och Hans Gustafsson häromdagen
i riksdagen spelade sin duett och
inte vågade tala klarspråk om politiska
motståndare, vars ståndpunkter man
valde att grovt felreferera. Det var ett
uppenbart röstfiske. T. o. in. i socialdemokratisk
press har det påpekats att
herr Palme inte visade något som helst
sakligt intresse för de praktiska möjligheterna
att minska riskerna för onödiga
husundersökningar genom felbedömningar
från en åklagares sida.»

Detta kan inte tolkas på annat sätt
än som en solidaritetsförklaring med
fru Gärde Widemar. Hennes uttalande
vill jag emellertid inte, inte minst med
hänsyn till hennes senaste anförande,
ta upp i dag; det får vara passerat. Fri!
Gärde Widemars uttalande gick bl. a.
ut på att justitieministern omedelbart
skulle avbryta myndigheternas förfarande,
även om hon inte nämnde abolition.
I dag har hon tillstyrkt abolition.

Beslut om abolition

Det var svårt att få någon annan uppfattning
än att herr Ohlin delade fru
Gärde Widemars mening i sakfrågan.
Det är inte så konstigt om herr Carlsson
i Tyresö fått den uppfattningen; man
kan i varje fall inte tolka herr Ohlin
på annat sätt. När herr Ohlin inte hade
något annat att anföra i sak än att ägna
en stor del av sitt anförande åt att försöka
tala om herr Carlsson i Tyresö,
så tyckte i varje fall jag att detta borde
redovisas till kammarens protokoll, så
att hans anklagelser inte skulle stå
oemotsagda.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag konstaterar — om
kammaren ursäktar mig ifall jag inte
tar upp alla tänkbara punkter — att
herr Palme nu inte har gjort något försök
att försvara att han här i denna kammare
stod och riktade angrepp, som
var baserade på — tydligen, ehuru han
inte sade det, men det har vi nu fått
veta — fru Gärde Widemars telefonintervju,
och att han helt förbigick att
fru Gärde Widemar hade, som hon också
nu omnämnt, lagt saken till rätta i ett
uttalande följande dag.

Det går inte, herr Palme, att säga att
detta var uttryck för saklighet och idealitet
och vad det var för vackra ord Ni
använde om Er själv när Ni underkände
motståndarnas motiv.

Herr talman! Vad saken nu gäller,
när socialdemokraterna driver fram en
votering, är ju frågan, vilka konstitutionella
arbetsformer vi skall ha i kammaren.
Där har från olika håll av ett
stort antal talare skäl angivits, varför
det finns stor anledning att slå vakt
om att man icke skall votera om tillkännagivanden.
Därför måste jag för min
del instämma med de talare som har
framhållit att det naturliga för oss, som
har denna uppfattning, är att inte deltaga
i den voteringen utan att lägga ner
våra röster. Detta är eu icke oviktig
konstitutionell fråga ur bl. a. de syn -

5* — Andra kammarens protokoll 1965. Xr 23

138

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Beslut om abolition

punkter som statsministern nyss berörde.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Detta är naturligtvis
pinsamt. Herr Ohlin fortsätter att tala
om en idealitet som jag aldrig har
nämnt. Har han inte funderat färdigt?
Han säger att jag inte tagit hänsyn till
fru Gärde Widemars tillrättaläggande.
Jag vill ogärna ta upp detta, eftersom
jag anser att det är en passerad sak. I
själva verket var tillrättaläggandet, som
fru Gärde Widemar gjorde, ur varje
principiell synpunkt värre än det första
uttalandet. Vad hon där sade, nämligen
att den polispersonal som ingripit handlat
uteslutande på order av åklagarmyndigheten
som förundersökningsledare,
var knappast något som »jag ansåg mig
behöva påpeka i intervjun».

Jag anser att första lagutskottets ordförande
framför allt är förpliktad att
upplysa allmänheten om saksammanhanget
just i ett upprört läge. Men det är
som sagt en passerad sak. Jag har dock
nödgats säga detta, eftersom herr Ohlin
åter talade härom.

Jag vill inte lägga mig i herr Ohlins
närmast panikartade vädjanden till kammaren
att låta bli att ta ställning i sakfrågan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vad herr Palmes kritik
gick ut på var att en som fru Gärde
Widemar själv erkänt inte adekvat formulering
i det första yttrandet givit intryck
av att kritiken riktades mot polisen
och dess handläggning. Herr Palme
försvarade polisen mot denna kritik.
Fru Gärde Widemar hade emellertid
redan i sitt andra yttrande, som
publicerades långt före debatten i kammaren,
lagt den saken till rätta. Men
herr Palme valde att inte låtsas om att
detta tillrättaläggande gjorts.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Ohlin söker skydd

bakom det förhållandet att jag av flera
skäl inte vill ta upp en allvarlig kritik
mot fru Gärde Widemar i dag. Vad jag
sade i mitt anförande i kammaren den
gången var att politikerna har förpliktelser
att gentemot allmänhetens krav
på korrekt information tala om hur det
förhåller sig. Jag sade också att politikerna
är skyldiga att visa lojalitet mot
de tjänstemän som är förpliktade att
tillämpa de lagar som riksdagen stiftat.
Det var dessa två problem jag berörde.

Herr Ohlin befann sig i kammaren
vid det tillfället. Ingenting hade hindrat
honom att då begära ordet. Han gjorde
det inte. Han gör det nu när han tror
att folk har glömt det. Och sannerligen
förtjänar inte herr Ohlins insatser här
att falla i djup glömska, inte minst för
den svenska politikens anseendes skull.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Palme aktade sig
noga, när han yttrade sig i kammaren,
att nämna fru Gärde Widemars namn,
tydligen emedan han inte ville ha en
belysning från den utgångspunkten.
Kan herr Palme säga varför han den
gången var så blyg? Sedan har vi fått
veta att han tar ansvaret för att anmärkningen
siktade på fru Gärde Widemar.
Han har också fått ett svar.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag lämnade svaret i
en principiell form. Var det så att herr
Ohlin eller fru Gärde Widemar hade
ansett sig träffade av det -— vilket uppenbarligen
i varje fall herr Ohlin gjorde
-—- hade ingenting hindrat honom
från att begära ordet. Han hade säkert
fått det. Genom att inte direkt utpeka
personen gav jag valmöjligheten att antingen
genom tystnad dra sig ur det
hela eller ta en debatt. Herr Ohlin valde
att vara tyst när det brändes men försöka
ta debatten när han trodde att
opinionen hade lugnat ned sig. Det är
också belysande.

Onsdagen den 12 maj 1905 em.

Nr 23

139

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Palmes lilla finurlighet
bestod däri att han — om fru
Gärde Widemar hade tagit till orda
med en replik — skulle ha kunnat säga:
Jaså, Ni känner Er träffad.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Någon tanke på att vara
så finurlig föresvävade mig inte, men
den uträkningen ger en belysande inblick
i herr Ohlins tankevärld och
känsloliv.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tror att kammaren
eller i varje fall de ledamöter av kammaren
som lyssnade på herr Palme den
gången är på det klara med att den
tankevärld som är mest avslöjad gäller
en person på regeringsbänken.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag har bara begärt
ordet för en kort förklaring hur jag
tänker rösta. Jag kommer att avstå
från att rösta. Det innebär inte något
ställningstagande i sakfrågan, då jag
anser att konstitutionsutskottet har förelagt
ledamöterna av denna kammare
ett material som är omöjligt att ta ställning
till.

Det naturliga är att här yrka återremiss,
men då det inte lär ha skett
sedan 1880, vill jag inte här i slutsekunderna
föra in någon ny diskussion
om en ny praxis. Därest det skulle ha
varit fråga om en klart framställd anmärkning
skulle jag ha röstat för reservationen.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav först propositioner
beträffande punkten C 11), nämligen
dels på att punkten måtte utan särskilt
uttalande läggas till handlingarna,
dels ock på att punkten måtte läggas till
handlingarna med gillande av den vid
nämnda punkt fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja

Beslut om abolition

besvarad. Herr Nilsson i Östersund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren lägger
punkten C 11) i konstitutionsutskottets
memorial nr 27 till handlingarna utan
särskilt uttalande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat
att lägga punkten till handlingarna med
gillande av reservationen av herr Georg
Pettersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Nilsson i Östersund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 1 ja och 118 nej, varjämte
102 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså beslutat att
lägga punkten C11) till handlingarna
med gillande av reservationen av herr
Georg Pettersson m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel. Jag röstade ja men
avsåg att avstå.

Härefter lades avdelning G i övrigt
till handlingarna.

Föredrogs utskottets i avdelning D
gjorda anmälan, att utskottet funnit anledning
att för riksdagen redovisa tre

140

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Statssekreterarnas bisysslor

ärenden (punkterna 12—14), vilka varit
föremål för granskning men inte föranlett
något utskottets uttalande; och
yttrade därvid:

Punkten 12

Statssekreterarnas bisysslor

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag skall på denna
punkt fatta mig kort. Vi har ju haft en
mycket lång debatt i dag och den bör
väl nu närma sig sitt slut. Jag står som
reservant beträffande ett tillkännagivande
som rör statssekreterarnas bisysslor.
Jag vill erinra kammaren om att
statsrevisorerna har avvisat ett förslag
om att hos dem uppta denna fråga, och
om man läser utskottsmajoritetens motivering
finner man att den är av samma
uppfattning och inte vill närmare
uttala sig i saken.

Man har framför allt från socialdemokratiskt
håll sedan åtskilliga decennier
mycket starkt intresserat sig för
de höga statstjänstemännen och deras
bisysslor. Redan på 1920-talet sysslade
man med frågan om justitierådens och
regeringsrådens bisysslor och på 1930-talet började man diskutera frågan om
landshövdingarnas bisysslor och den
frågan har tagits upp vid olika tillfällen.

Här har talats om de svårigheter som
regeringen har för sitt arbete, besvärligheter
med framläggande av propositioner
och över huvud taget att bedriva
regeringsarbetet på det riktiga sättet.
Det har då förefallit mig logiskt att
göra en mycket hovsam erinran beträffande
de tjänstemän som jämte statsråden
är i huvudsak ansvariga i detta
avseende och att tala om att man har
uppmärksammat denna sak och varnar
för en utveckling i fortsatt riktning,
d. v. s. för att det lastas på dem ytterligare
extrauppdrag.

Jag beklagar att utskottsmajoriteten
inte har funnit sig föranlåten att ta
ställning till denna fråga. Det synes

mig inte minst med hänsyn till regeringsarbetets
rätta bedrivande var en
fråga av verkligt stor vikt. Det är, herr
talman, den enda deklaration jag vill
göra i detta sammanhang. Jag har intet
yrkande.

Herr ANDERSSON i Billingsfors (s):

Herr talman! Jag skall försöka vara
lika kortfattad som herr von Friesen.
Dechargedebatten har redan dragit
långt ut på tiden och alla önskar gå
över till något annat.

I den reservation, som högern och
folkpartiets representanter fogat till
denna avdelning i utskottsutlåtandet,
har man byggt upp sin argumentation
om det alltför stora antalet bisysslor
bland statssekreterarna på två förhållanden,
nämligen behovet av en omorganisation
av departementen och de
sent framlagda propositionerna. En konsekvens
av detta reservanternas resonemang
skulle vara att om statssekreterarnas
bisysslor försvann, skulle det
inte behövas någon omorganisation av
departementen och att propositionerna
skulle komma tidigare. Men ingen vågar
väl påstå att man skulle klara sig
utan en sådan omorganisation och att
propositionerna skulle komma tidigare
bara statssekreterarna miste sina bisysslor.
Det är helt andra faktorer som
spelar in i detta sammanhang. Utskottet
har granskat statssekreterarnas bisysslor
och kommit till den uppfattningen,
att det inte behöver göras något
uttalande i frågan, och till detta ber
jag, herr talman, att få ansluta mig.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag skulle i detta sammanhang
vilja beröra en mer allmän
synpunkt på dechargebehandlingen.

År efter år har det under dechargedebatten
förekommit att man här från
talarstolen framställer den socialdemokratiska
delen av konstitutionsutskottet
såsom en samling ganska menlösa personer
som inte har någon egen uppfatt -

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

141

ning utan som helt låter sig kommenderas
av regeringen. Denna argumentering
har ständigt upprepats, för all
del med litet olika styrka. För min del
har jag redan tidigare reagerat däremot
och jag gjorde det också i fjol när det
gällde Wennerströmdebatten genom att
klart säga ifrån att vi socialdemokratiska
ledamöter av konstitutionsutskottet
inte vid något tillfälle hade gemensamt
diskuterat hur vi skulle ställa oss
i denna fråga. Jag undrade också, om
övriga partiers representanter ville deklarera
hur de hade förfarit i detta
stycke, så att man kunde få klarhet om
huruvida det över huvud taget fanns
något belägg för påståendet om centraldirigering.
Inom det socialdemokratiska
partiet hade inte — det framhöll jag
mycket bestämt — något sådant förekommit.

Det var ingen som svarade på detta.
Däremot fick jag, herr talman, efter debatten
ett svar som jag inte hade väntat
mig. Vid voteringen hade samtliga statsråd,
som var angripna, blivit befriade
från anmärkning och med anledning
därav vandrade en representant för Sveriges
Radio omkring här i riksdagshuset
och letade rätt på respektive partiledare
för att få höra deras syn på situationen.
Herr Heckscher hade därvid den goda
smaken att göra följande uttalande, som
alltså gick ut till samtliga lyssnare i
vårt land utan att någon av de berörda
liade den minsta möjlighet att försvara
sig eller framföra några beriktiganden.

Herr Heckscher sade: »Ja jag skulle
vilja framhålla det att hade regeringen
varit beredd att erkänna begångna fel
och eftersträva samarbete i den bär
frågan så tror jag att man kunde ha
undvikit att den hade fått en partipolilisk
prägel. Som det nu är så har regeringen
valt en metod som kanske ibland
förekommer i parlamentariska länder
att om man har en tillräckligt dålig sak
så väljer man att tillämpa sin majoritet
och kommendera den att rösta efter
önskan. Och det är beklagligt att det

Statssekreterarnas bisysslor

har blivit så i det här ärendet. Det är
bara att konstatera att det är den väg
som regeringen har valt.»

Ett sådant yttrande fann sig herr
Heckscher den gången föranlåten att
fälla till Sveriges Radio. I dag vill han
försöka få oss socialdemokratiska ledamöter
i konstitutionsutskottet att inse
värdet av en hög och ren moral. Jag
tycker verkligen att herr Heckscher efter
sitt framträdande i radio förra året
inte är den rätte mannen att tala med
oss om moral.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Endast den aktning som
jag känner för konstitutionsutskottet såsom
utskott gör att jag över huvud taget
svarar herr Henningsson.

Dechargedebatten här i kammaren
har nu pågått i 10 timmar och 20 minuter.
Om herr Henningsson vill upprepa
även förra årets decliargedebatt,
så sätter han vårt tålamod på litet för
stort prov.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Herr Heckscher försöker
på ett mycket enkelt sätt komma
ifrån ett yttrande för vilket han egentligen
borde ha bett hela den socialdemokratiska
gruppen om ursäkt.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Ett så enkelt yttrande
som herr Henningssons kräver endast
ett mycket, mycket enkelt svar.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag ber att ännu en
gång få påpeka att detta är ett uttalande
helt enligt den bandinspelning som
gjordes av Sveriges Radio, och då tycker
jag att herr Heckscher skulle förstå
bättre än att försöka vifta bort det.
Mer är det värt!

Efter härmed slutad överläggning lädes
avdelning I) till handlingarna.

142

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

§ 3

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning
av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

Föredrogs i ett sammanhang
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
in. m., utom såvitt avser lag angående
ändring i lagen om finansiering av folkpensioneringen
och förslagsanslag till
folkpensioner, dels ock i ämnet väckta
motioner, och

nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående kommunal
skatteutjämning, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m., såvitt avser lag angående ändring
i lagen om finansiering av folkpensioneringen,
dels ock i ämnet väckta motioner; statsutskottets

utlåtande nr 78, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående kommunal skatteutjämning,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående kommunal skatteutjämning,
m. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 41

Genom en den 5 mars 1965 dagtecknad
proposition, nr 45, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll,

A. föreslagit riksdagen att
dels, jämlikt 87 § regeringsformen,
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäk -

ring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 och
16 §§ lagen den 25 maj 1962 (nr 382)
angående införande av lagen om allmän
försäkring,

3) lag om fortsatt försäkring enligt
lagen den 17 december 1954 (nr 774)
med särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa,

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 5 §
lagen den 25 maj 1962 (nr 392) om
hustrutillägg och kommunalt bostadstilllägg
till folkpension,

2) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 398) om finansiering
av folkpensioneringen,

3) förordning om ändrad lydelse av
2 § 4 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272),

dels ock bifalla de förslag i övrigt,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt,

B. lämnat riksdagen tillfälle att avge
yttrande över de av föredragande departementschefen
angivna grunderna
för avvecklingen av de s. k. socialförsäkringsbolagens
verksamhet.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet, såvitt avsåge förslagsanslag
till folkpensioner, samt i övrigt till
lagutskott. I vad propositionen hänvisats
till lagutskott behandlades den i
detta sammanhang av andra lagutskottet
utom såvitt anginge lag angående ändring
i lagen om finansiering av folkpensioneringen,
som behandlades av utskottet
i dess nedan redovisade utlåtande
nr 44.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll, såvitt nu var i fråga, anfördes
följande.

Propositionen innehåller förslag om
den lagändring som erfordras för genomförande
av standardhöjningen av
folkpensioner i enlighet med förslag i
.statsverkspropositionen. Vid nuvarande
antal indextillägg blir fr. o. in. juli 1965
det årliga pensionsbeloppet — bortsett

143

Onsdagen den 12 maj 19C5 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

från kommunalt bostadstillägg — för
en ensam pensionär 4 000 kr. och för två
pensionsberättigade makar tillhopa
0 250 kr.

Indextillägg som utlöses efter juni månad
1965 föreslås höjda till 85 kr. för
ensam pensionär och 130 kr. för två
pensionsberättigade makar.

Bestämmelserna om samordningen
mellan pensioneringen och yrkesskadeförsäkringen
uppmjukas så att den föreslagna
standardhöjningen skall kunna
utgå till ålders- och förtidspensionärer,
vilkas pension bestäms med tillämpning
av övergångsbestämmelserna till lagen
om allmän försäkring. Indextillägg som
utlöses efter juni månad 1965 skall också
tillkomma dessa pensionärer.

Reglerna om inkomstprövning av folkpensionsförmåner
föreslås ändrade så
att de s. k. skärpningsfria beloppen
fr. o. m. den 1 juli 1965 höjs från 20 000
kr. till 30 000 kr. för ensam pensionär
och från 30 000 kr. till 45 000 kr. för
makar.

Ändrade grunder föreslås rörande
skyldigheten att erlägga avgift avseende
allmän försäkringskassas utgifter
för sjukvårdsförmåner. Sådan skyldighet
skall föreligga, om till statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst beräknats
för den försäkrade själv eller
för make med vilken den försäkrade
samtaxerats.

Vidare föreslås förlängning på fem
år av den s. k. T-försäkringen.

Propositionen innehåller förslag rörande
fonderingen i allmänna sjukförsäkringsfonden.

Förslag framläggs om att överskottsmedel
i riksförsäkringsverkets fonder
skall få användas för förhöjning av livräntor
på grund av frivillig yrkesskadeförsäkring.

Slutligen föreslås att riksdagen, med
iindring av tidigare ställningstagande,
fattar principiellt beslut om att de s. k.
socialförsäkringsbolagen inte skall få
meddela yrkesskadeförsäkring efter ut -

gången av år 1967. Riksdagen bereds
tillfälle att yttra sig rörande huvudgrunderna
för avveckling av bolagens
verksamhet.

I samband med propositionen behandlade
utskottet följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna nr 321
i första kammaren av herr Harald Pettersson
in. fl., samt nr 388 i andra kammaren
av herr Johansson i öckerö m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 524
i första kammaren av herr Eric Gustaf
Peterson m. fl., samt nr 626 i andra kammaren
av herr Jonsson m. fl.,

3) de likalydande motionerna nr 531
i första kammaren av herrar Wikberg
och Harald Pettersson samt nr 614 i
andra kammaren av herrar Elmstedt och
Larsson i Borrby,

4) motionen nr 66 i andra kammaren
av herr Sjöholm, samt

5) motionen nr 228 i andra kammaren
av herr Holmberg in. fl.

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

6) motionen nr 650 i första kammaren
av herr Eric Carlsson och fru Olsson,

7) motionen nr 779 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Skellefteå m. fl.,
samt

8) motionen nr 780 i andra kammaren
av herr Hedlund in. fl.

Motionen under 5) såvitt anginge normerade
bestämmelser för utbetalning
av kommunala bostadstillägg samt statsanslag
till kostnaderna för dessa tillägg
samt motionen under 8) såvitt anginge
yrkandet under 2) behandlades av utskottet
i utlåtandet nr 44.

I motionerna /: 52i och II: 626 hade
hemställts,

»A. att riksdagen måtte för sin del besluta
sådan ändring av gällande lag om
hustnitillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension in. in., att gälla
fr. o. in. den 1 juli 1965,

Nr 23

144

Onsdagen den 12 ma.j 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

1) att avdragsfaktorn vid beräkning
av inkomstprövat hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg för folkpensionärer
skall vara en tredjedel av det belopp
som sidoinkomst (extrainkomst vid sidan
av folkpension) överstiger 1 200
kr. för gift pensionär och 1 700 kr. för
annan pensionär och att således den nuvarande
skärpningen av avdraget till
två tredjedelar — vid sidoinkomster
överstigande 1 700 kr. respektive 2 400
kr. — avskaffas;

2) att de avdragsfria förmögenhetsbelopp
som tillämpas vid behovsprövningen
av folkpensionsförmåner höjes
från nuvarande 15 000 kr. för gift pensionsberättigad
(30 000 kr. för två makar
som båda har folkpension) och
20 000 kr. för ensamstående pensionär
till 22 500 kr. för gift pensionär (45 000
kr. för två makar) och 30 000 kr. för
ensamstående pensionär; samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext».

I motionerna I: 531 och II: 61b hade
hemställts,

»I. att riksdagen måtte för sin del besluta
sådan ändring av nuvarande lagbestämmelser,
att gälla från och med
den 1 juli 1965

a) att avdragsfaktorn vid beräkning
av inkomstprövat hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg för folkpensionärer
skall utgöra en tredjedel av det belopp,
vilket som extrainkomst vid sidan
av folkpension överstiger 1 200 kronor
för gift pensionär och 1 700 kronor
för annan pensionär,

b) att de avdragsfria förmögenhetsbelopp
som tillämpas vid behovsprövningen
av folkpensionsförmåner höjes
från nuvarande 15 000 kronor för gift
pensionär och 20 000 kronor för ensamstående
pensionär till 20 000 kronor för
gift pensionär och 30 000 kronor för ensamstående
pensionär; samt

II. att vederbörande utskott måtte ut -

arbeta förslag till härför erforderlig författningstext».

I motionen II: 228 hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts, »att riksdagen måtte
besluta, att hemställa om förslag till sådan
ändring av lagen om hustrutillägg
och kommunala bostadstillägg att reducering
av dessa förmåner med anledning
av inkomst utöver folkpensionen
sker först vid ett betydligt större inkomstbelopp
än vad som föreskrives i
nu gällande bestämmelser».

I motionen II: 779 hade hemställts,
»att riksdagen vid behandlingen av
prop. nr 45 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till 1966
års riksdag avseende en förbättring av
folkpensionerna med beaktande av vad
i motionen anförts».

I motionen II: 780 hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts, »att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 45 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla

1) om tillsättande snarast av en parlamentarisk
utredning av frågan om målsättning
och metod för standardhöjningar
av folkpensionsförmånerna efter
1968 i enlighet med vad som anförts i
motionen;---».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga följande
genom förevarande proposition nr 45
framlagda författningsförslag, nämligen

I. förslaget till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring;

II. förslaget till lag om ändrad lydelse
av 11 och 16 §§ lagen den 25 maj 1962
(nr 382) angående införande av lagen
om allmän försäkring;

III. förslaget till lag om fortsatt försäkring
enligt lagen den 17 december
1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser
om frivillig .sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa;

IV. förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 5 § lagen den 25 maj 1962

145

Onsdagen den 12 mai 1965 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

(nr 392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension;

V. förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 4 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

B. att riksdagen — med ändring av tidigare
ställningstagande — måtte i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag besluta,
att bolag, som avsåges i 1 § lagen om
yrkesskadeförsäkring, icke efter utgången
av år 1967 skulle äga meddela försäkring
enligt nämnda lag;

C. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört rörande
huvudgrunderna för avveckling
av de s. k. socialförsäkringsbolagens
verksamhet;

D. att riksdagen måtte medgiva riksförsäkringsverket
att disponera till frivilliga
försäkringar hänförliga överskottsmedel
i yrkesskadeförsäkringsfonden
och i fiskarförsäkringsfonden för
förhöjning fr. o. m. den 1 juli 1965 av
livräntor som på grund av frivillig försäkring
utgåves av verket;

E. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 45, såvitt gällde
återföring från och överföring till allmänna
sjukförsäkringsfonden;

F. I. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionen II: 779, samt

2) motionen II: 780, såvitt anginge
yrkandet under 1)

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört angående framtida
folkpensionsförhöjningar;

II. att följande motioner, nämligen

1) motionen II: 779, samt

2) motionen II: 780, såvitt anginge yrkandet
under 1)

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under I. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att följande motioner, nämligen

1) motionen 1: 050,

2) motionen II: 06, samt

3) motionerna I: 321 och II: 388
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:524 och 11:626,

2) motionerna I: 531 och II: 614, samt

3) motionen 11:228, såvitt nu var i
fråga,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört angående slopande
av avdragsfaktorn två tredjedelar och
höjning av inkomstbeloppen;

J. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 524 och II: 626,

2) motionerna I: 531 och II: 614, samt

3) motionen 11:228, såvitt nu var i
fråga,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under H. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

I lagen om allmän försäkring anges
folkpensionsförmånerna som procentdelar
av basbeloppet. Denna metod att
uttrycka folkpensionernas storlek, som
är avsedd att träda i kraft den 1 juli
1968, uppfattas i motionen II: 780 som
ett hinder mot standardhöjningar av
folkpensionerna efter år 1968. Under
åren 1963 och 1964 uttalade andra lagutskottet
i anslutning till motioner av
samma innehåll, att det enligt utskottets
mening saknades skäl för denna
uppfattning. Utskottet är alltjämt av
samma åsikt.

Vidare har årets riksdag vid behandlingen
av proposition nr 14 fattat beslut
som i skattehänseende gynnar skattskyldiga
med låga inkomster. Det förslag
som framlagts i proposition nr 43
angående kommunal skatteutjämning
bör dessutom ge kommunerna ökade
möjligheter att avsevärt höja de kom -

Nr 23

146

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning
av folkpensioneringen

munala bostadstilläggen och härigenom
förbättra läget för berörda kategorier.
Utskottet förutsätter att kommunerna,
för den händelse förslaget genomföres,
kommer att utnyttja dessa möjligheter.
Utskottet vill dessutom erinra om att
den hittillsvarande riktpunkten för folkpensionernas
nivå är avsedd att nås
först år 1968 genom årliga förbättringar
av folkpensionsförmånerna. I fjolårets
statsverksproposition har aviserats, att
standardhöjningar inom folkpensioneringen
bör genomföras även efter det
att den för år 1968 angivna målsättningen
har nåtts samt att avsikten är att
verkställa utredning av härmed sammanhängande
frågor. Utskottet, som är av
samma uppfattning, vill som sin mening
uttala att utredningen bör företagas under
parlamentarisk medverkan samt att
de i motion 11:779 berörda kategoriernas
problem lämpligen bör tas upp i
detta sammanhang. Vad utskottet sålunda
anfört bör bringas till Kungl. Maj :ts
kännedom. Härigenom anser sig utskottet
ha besvarat motionerna II: 779 och
II: 780.

De här berörda frågorna om slopande
av avdragsfaktorn två tredjedelar och
om högre avdragsfria inkomstbelopp har
sådant samband med frågan om standardhöjning
av folkpensionerna efter år
1968 att det synes utskottet lämpligt att
de tas upp i sammanhang med den utredning
som ovan nämnts.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

Vid utskottets hemställan under F.

I. av herrar Erik Filip Petersson, Kasino,
Anderson i Sundsvall och Wiklund,
vilka ansett,

a) att det ovan intagna avsnittet i utskottets
yttrande som började med orden
»Utskottet, som är» och slutade med

av folkpensioner och finansieringen

orden »II: 779 och II: 780» bort ersättas
med text av följande lydelse:

»Utskottet, som är av samma uppfattning,
vill som sin mening uttala att utredningen
bör företagas under parlamentarisk
medverkan. De etappvisa höjningarna
av folkpensionerna fram till
1968 utgör emellertid enligt utskottets
mening inte tillräckliga åtgärder för att
förbättra förhållandena för de pensionärer,
som har folkpensionsförmånerna
som enda eller huvudsaklig försörjningsmöjlighet.
Utskottet delar därför den i
motionen II: 779 framförda uppfattningen
att frågan om en förbättring för de
sämst ställda pensionärerna bör snabbutredas
så att ett förslag kan föreläggas
1966 års riksdag. Denna utredning bör i
första hand överväga att för i motionen
berörda kategorier pensionärer införa
ett särskilt pensionstillskott vid sidan av
övriga folkpensionsförmåner. Utskottet
tillstyrker sålunda motion 11:779 och
föreslår, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t med tillkännagivande av
vad utskottet anfört hemställer om utredning
och förslag till 1966 års riksdag
angående pensionstillskott inom folkpensioneringen
till berörda pensionärer.
Genom det sagda anser sig utskottet jämväl
ha besvarat motionen II: 780.»;

b) att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen med bifall till motionen
II: 779 och i anledning av motionen
II: 780 såvitt anginge yrkandet under 1)
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört angående
framtida folkpensionshöjningar;

II. att motionen II: 780, såvitt anginge
yrkandet under 1) i den mån den icke
kunde anses besvarad genom vad reservanterna
under I. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

II. av fru Olsson och herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett,

att det ovan intagna avsnitt i utskottets
yttrande som började med orden »I
lagen om» och slutade med orden »av

147

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

samma åsikt» bort ersättas med text av
följande lydelse:

»I lagen om allmän försäkring anges
folkpensionsförmånerna som procentdelar
av basbeloppet. I motionen II: 780
påpekas att denna anknytning till basbeloppet
är ett hinder för standardförbättringar
av folkpensionerna. Utskottet
delar motionärernas uppfattning att
fixeringen till basbeloppet möjliggör
följsamhet till penningvärdeförändringarna
men förhindrar att pensionärerna
får tillfredsställande del av den allmänna
standardstegringen. Utskottet föreslår
därför att dess synpunkter beaktas
av den parlamentariska kommitté som
skall utreda frågan om målsättning och
metod för standardhöjningar av folkpensionerna
efter år 1968.»;

III. av fru Olsson och herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett,

att det ovan intagna avsnitt i utskottets
yttrande som började med orden
»Vidare har årets» och slutade med orden
»härmed sammanhängande frågor»
bort ersättas med text av följande lydelse: »Vidare

kommer utskottet att i ett annat
yttrande behandla förslaget i motionen
II: 780 om införande av ett statligt
grundbelopp i det kommunala bostadstillägget.
Genom att göra det statliga
grundbeloppet förhållandevis stort kan
man ge de aktuella pensionärsgrupperna
en tillfredsställande pensionering. Därmed
kan de sämst ställda pensionärerna
erhålla en standardhöjning redan före
1968. Vad gäller tiden efter 1968 bör
såsom framhållits i motionen 11:780
den i statsverkspropositionen 1964 aviserade
utredningen snarast komma till
stånd.»;

Vid utskottets hemställan under H.

IV. av herrar Erik Filip Petersson,
Kilsmo, Anderson i Sundsvall och Wiklund,
vilka ansett,

att den ovan intagna mening i utskottets
yttrande som började med or -

den »De här berörda» och slutade med
orden »som ovan nämnts» bort ersättas
med följande mening:

»De här berörda frågorna om slopande
av avdragsfaktorn två tredjedelar
och om högre avdragsfria inkomstbelopp
har sådant samband med frågan
om standardhöjning av folkpensionerna
att det synes utskottet lämpligt att de
tas upp i sammanhang med den utredning
som ovan nämnts.»;

Särskilt yttrande

Vid utskottets hemställan under F.

av herrar Hubinette och Ringaby.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44

Genom en den 26 februari 1965 dagtecknad
proposition, nr 43, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av
skatt; och

2) förordning angående skatteutjämningsbidrag,

dels bifalla de förslag i övrigt, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade, såvitt gällde frågan
om kostnaderna för folkpensioneringen,
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet.

Såsom framgår av den ovan lämnade
redovisningen behandlade andra lagutskottet
i förevarande utlåtande även det
vid propositionen nr 45 fogade förslaget
till lag angående ändring i lagen den 25
maj 1962 (nr 398) om finansiering av
folkpensioneringen.

Beträffande propositionernas huvudsakliga
innehåll, såvitt nu var i fråga,
anfördes följande.

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

148

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning

av folkpensioneringen

I proposition nr 43 föreslås
att staten skall överta kommunernas nuvarande
kostnader för de statligt reglerade
folkpensionsförmånerna, dvs. kostnaderna
för förtidspensioner jämte barntillägg
till sådana pensioner, änkepensioner
i anledning av dödsfall som inträffat
före den 1 juli 1960 samt hustrutillägg.
Samtidigt föreslås att kommunerna
skall helt svara för de kommunala
bostadstilläggen.

I proposition nr 45 föreslås
i anslutning till förslag i proposition nr
43 nya regler rörande kommunernas bidrag
till folkpensioneringen. Enligt förslaget
skall kommunerna bestrida kostnaderna
för kommunala bostadstillägg
medan staten skall svara för övriga folkpensionskostnader.
Betalning av kommunernas
kostnader för bostadstilläggen
skall ske i samband med utbetalningen
av förskott på kommunalskatten.

I samband med propositionerna behandlade
utskottet följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckt motion
:

1) motionen nr 228 i andra kammaren
av herr Holmberg in. fl.

B. i anledning av proposition nr 45
väckta motioner:

2) de i den del varom nu var i fråga
likalydande motionerna nr 661 i första
kammaren av herr Bengtson m. fl. samt
nr 780 i andra kammaren av herr Hedlund
in. fl.

C. i anledning av propositionen nr 43
väckta motioner:

3) de likalydande motionerna nr 673
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 801 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl.

4) de likalydande motionerna nr 675
i första kammaren av herrar Eric Carlsson
och Wikberg samt nr 802 i andra
kammaren av herr Larsson i öskeviksby
in. fl.

av folkpensioner och finansieringen

Såsom framgår av den ovan lämnade
redovisningen hade motionen under 1)
såvitt gällde inkomstprövningen inom
folkpensioneringen och motionen II: 780
såvitt gällde yrkandet under 1) behandlats
av utskottet i dess utlåtande nr 41.
Motionerna under 3) hade hänvisats till
lagutskott, såvitt avsåge grunderna för
de statliga bidragen till de kommunala
bostadstilläggen, samt i övrigt till statsutskottet.
Motionerna under 4) hade
hänvisats till statsutskottet, såvitt avsåge
förslaget om anslag, samt i övrigt till
lagutskott. I den mån motionerna under

3) och 4) hänvisats till lagutskott hade
de tilldelats andra lagutskottet.

I motionen II: 228 hade, såvitt nu var
i fråga, yrkats »att riksdagen måtte besluta,
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till 1966 års riksdag
om normerande bestämmelser för
utbetalning av kommunala bostadstilllägg
samt om statsanslag med avsikt att
underlätta kommunernas bostadsförsörjning
för äldre personer,---—».

I motionerna I: 661 och II: 780 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, »att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 45 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla

2) om så skyndsam prövning av frågan
om införande av statligt grundbelopp
i det kommunala bostadstillägget,
att redan till 1966 års riksdag förslag
kan framläggas i syfte att ge de grupper
av pensionärer, som nu icke har en tillfredsställande
pensionering, en önskvärd
standardförbättring, i enlighet
med vad i motionen har anförts».

I motionerna I: 675 och II: 802 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, »att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 43 måtte

1) besluta att med verkan från och
med kalenderåret 1966 statligt grundbelopp
skall ingå i det kommunala bostadstillägget
med 400 kronor för ensamstående
pensionär och 600 kronor för två

149

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

pensionsberättigade makar tillsammans;
---».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 673 och II: 801, samt

2) motionerna 1:675 och 11:802,

samtliga motioner såvitt nu var i fråga,

måtte bifalla förevarande propositioner,
nr 43, såvitt den hänvisats till lagutskott,
och nr 45, såvitt gällde lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 398) om finansiering av folkpensioneringen; B.

att motionerna 1:661 och 11:780,
såvitt nu var i fråga, samt motionen
11:228, såvitt anginge statsbidrag till
bostadstilläggen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionen II: 228, såvitt anginge
normerande bestämmelser, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits

Vid utskottets hemställan under B.

av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

dels att riksdagen med bifall till motionerna
I: 661 och II: 780, såvitt nu var
i fråga, samt i anledning av motionerna
1: 675 och II: 802, såvitt nu var i fråga,
ävensom motionen 11:228, såvitt anginge
statsbidrag till bostadstilläggen,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om så skyndsam prövning av frågan
om införande av ett statligt grundbelopp
i det kommunala bostadstillägget
att redan till 1966 års riksdag förslag
kunde framläggas i syfte att ge de grupper
av pensionärer som nu icke hade en
tillfredsställande pensionering en önsk\
ärd standardförbättring;

dels att motionen 11:228, såvitt anginge
statsbidrag till bostadstilläggen, i
den mån den inte kunde anses besvarad
genom vad reservanterna i denna del

hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
fru llamrin-Thorell samt herrar Edström,
Anderson i Sundsvall och Ullsten.

Statsutskottets utlåtande nr 78

I propositionen nr 1 (bilaga 9, s. 75
o. 76) hade Kungl. Maj :t (punkterna
D2—D4) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1965/66 beräkna till Bidrag
till skattetyngda kommuner, m. m.,
ett förslagsanslag av 100 000 000 kr., till
Skatteersättning till kommunerna i anledning
av 1957 års ortsavdragsreform,
m. m., ett förslagsanslag av 400 000 000
kr. och till Skatteersättning till kommunerna
i anledning av 1961 års ortsavdragsreform
ett förslagsanslag av
345 000 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj:t i den vid
redovisningen av andra lagutskottets utlåtande
nr 44 upptagna propositionen
nr 43, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 26 februari 1965, föreslagit
riksdagen att 1. antaga vid propositionen
fogade, inom finansdepartementet
upprättade förslag till a) lag
med särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering
av skatt och b) förordning om skatteutjämningsbidrag,
2. anvisa för budgetåret
1965/66 under sjunde huvudtiteln
till a) Bidrag till skattetyngda kommuner,
in. m., ett förslagsanslag av
50 000 000 kr., b) Skatteersättning till
kommunerna i anledning av 1957 års
ortsavdragsreform, in. in., ett förslagsanslag
av 166 000 000 kr., c) Skatteersättning
till kommunerna i anledning av
1961 års ortsavdragsreform, ett förslagsanslag
av 162 000 000 kr. och d) Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna,
in. in., ett förslagsanslag av 465 000 000
kr.

Propositionen hade hänvisats till be -

Nr 23

150

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

villningsutskottet, såvitt den gällde förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt (bevillningsutskottets
betänkande nr 29), till lagutskott,
såvitt den avsåge frågan om kostnaderna
för folkpensioneringen (andra lagutskottets
utlåtande nr 44), och i övrigt
till statsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Propositionen grundar sig på 1958 års
skatteutjämningskommittés betänkande
med titeln »Kommunal skatteutjämning
m. m.» (SOU 1964: 19).

I propositionen föreslås att en bidragsgivning
i allmänt skatteutjämnande
syfte till kommunerna införs fr. o. in.
år 1966.1 samband därmed slopas de nuvarande
skatteersättningarna till kommunerna
i anledning av 1957 och 1961
års ortsavdragsreformer samt skattelindringsbidraget
till synnerligt skattetyngda
kommuner. Bidrag föreslås skola utgå
dels till landskommuner, köpingar,
städer, landstingskommuner och kyrkliga
konimunenheter, när skattekraften,
dvs. skatteunderlaget per invånare, i
kommunen understiger en viss nivå
(skatteutjämningsbidrag vid brist på
skattekraft), dels till landskommuner,
köpingar och städer, när den sammanlagda
utdebiteringen för allmän kommunalskatt
i kommunen överstiger medelutdebiteringen
i riket (skatteutjämningsbidrag
vid hög utdebitering). Utöver
dessa bidrag kan efter ansökan ett extra
skatteutjämningsbidrag utgå, om synnerliga
skäl föreligger.

Skatteutjämningsbidraget vid brist på
skattekraft bygger på ett tillskott av
skatteunderlag. Tillskottet varierar med
hänsyn till kommunens belägenhet. Biket
indelas sålunda i tre skattekraftsområden
med olika gränser för tillskottens
storlek, nämligen skattekraftsområde 1,
omfattande hela riket med undantag av
de fyra nordligaste länen, skattekraftsområde
2, omfattande Västernorrlands

och Jämtlands län samt Västerbottens
läns kustland, och skattekraftsområde 3,
omfattande Lapplands-delen av Västerbottens
län och Norrbottens län. Kommun
garanteras eu skattekraft i område
1 av 95 % om fråga är om landstingskommun
och 90 % om fråga är om annan
kommun, i område 2 av 110 % och
i område 3 av 125 % av medelskattekraften
i riket. För landstingskommun gäller
därjämte den särskilda garantien att
tillskottet av skatteunderlag inte skall
understiga vad kommunen för år 1965
uppburit i tillskjutet skatteunderlag enligt
1957 och 1962 års kungörelser om
skatteersättning. Om landskommuns, köpings
eller stads sammanlagda utdebitering
för allmän kommunalskatt understiger
medelutdebiteringen skall dock
de nämnda procenttalen reduceras. Bidraget
utgår med belopp som motsvarar
produkten av skatteunderlagstillskottet
och kommunens utdebiteringssats för
bidragsåret.

Skatteutjämningsbidraget vid hög utdebitering
beräknas på kommunens totala
skatteunderlag och utgår efter en
viss procent av den del av den sammanlagda
utdebiteringen för året före bidragsåret
som överstiger medelutdebiteringen
i riket.

Vidare föreslås att vissa speciella bidrag
till kommunerna skall avlösas,
nämligen bidragen till skolmåltider, till
anskaffande av inventarier för skolmåltider,
till skolskjutsar och inackordering,
till pedagogisk utrustning, till de
kommunala folkbiblioteken, till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem
ävensom till uppförande
eller inrättande av barnhem och till
driften av barnhem. De genom avlösningen
disponibla medlen föreslås skola
överföras till det allmänt skatteutjämnande
bidragssystemet.

Slutligen föreslås att staten skall överta
kommunernas nuvarande kostnader
för de statligt reglerade folkpensionsförmånerna,
dvs. kostnaderna för för -

151

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

Kommunal skatteutjämning,

av folkpensioneringen

tidspensioner jämte barntillägg till sådana
pensioner, änkepensioner i anledning
av dödsfall som inträffat före den
1 juli 1960 samt hustrutillägg. Samtidigt
föreslås att kommunerna skall helt svara
för de kommunala bostadstilläggen.

En reform enligt de angivna riktlinjerna
kan för budgetåret 1965/66 beräknas
tillföra kommunerna ett nettotillskott
av drygt 400 milj. kr.

Förslaget till förordning om skatteutjämningsbidrag
var i nedan intagna
delar av följande lydelse.

2 §.

I denna förordning förstås med
kommun: landskommun, köping, stad,
landstingskommun, församling, pastorat
och annan kyrklig samfällighet som äger
beskattningsrätt,

bidragsår: det kalenderår under vilket
skatteutjämningsbidrag utgår,

beräkningsår: det kalenderår som föregår
bidragsåret,

skattekraft: antalet skattekronor och
skatteören per invånare i kommunen,
beräknat efter taxeringsnämnds beslut
rörande beräkningsårets taxering till
kommunal inkomstskatt och antalet kyrkobokförda
invånare i kommunen vid
beräkningsårets ingång,

medelskattekraft: antalet skattekronor
och skatteören per invånare i hela riket,
beräknat efter taxeringsnämnds beslut
rörande beräkningsårets taxering till
kommunal inkomstskatt och antalet kyrkobokförda
invånare i hela riket vid beräkningsårets
ingång,

sammanlagd utdebitering: summan

inom landskommun, köping eller stad
av utdebiteringssatserna för beräkningsåret
för skatt till kommun, municipalsamhälle
och tingslag samt

utdebiteringsgräns: medeltalet av de
sammanlagda utdebiteringarna i hela
riket, bestämt genom att summan av de
tal, som erhållas om inom varje landskommun,
köping eller stad sammanlagda
utdebiteringen multipliceras med antalet
skattekronor och skatteören enligt

taxeringsnämnds beslut rörande taxering
till kommunal inkomstskatt året före
beräkningsåret, delas med sammanlagda
antalet skattekronor och skatteören
i hela riket.

7 §•

För beräkning av tillskott av skatteunderlag
enligt 8 § indelas riket i följande
skattekraftsområden, nämligen

skattekraftsområde 1, omfattande hela
riket med undantag av Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län,

skattekraftsområde 2, omfattande Västernorrlands
och Jämtlands län samt
av Västerbottens län landskapet Västerbotten
ävensom Nordmalings, Hörnefors
och Bjurholms kommuner, samt

skattekraftsområde 3, omfattande
återstående del av Västerbottens län och
Norrbottens län.

När särskilda skäl föreligga, äger Konungen
förordna om avvikelse från den
i första stycket angivna indelningen i
skattekraftsområden.

8 §.

Tillskott av skatteunderlag utgöres av
det antal skattekronor och skatteören,
som kommunen måste tillföras för att
skattekraften skall motsvara följande
andel av medelskattekraften, nämligen
för

landstingskommun i skattekraftsområde
1 95 procent,

annan kommun i skattekraftsområde
1 90 procent,

kommun i skattekraftsområde 2 110
procent och

kommun i skattekraftsområde 3 125
procent.

För landstingskommun må dock tillskottet
av skatteunderlag icke understiga
summan av de tillskjutna skatteunderlag
som för år 1965 utgick till
landstingskommun enligt kungörelserna
den 16 maj 1957 (nr 205) angående skatteersiittning
i anledning av 1957 års

Nr 23

152

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

ortsavdragsreform och den 27 april
1962 (nr 140) angående skatteersättning
i anledning av 1961 års ortsavdragsreform.

Ingå två eller flera församlingar i pastorat
eller annan kyrklig samfällighet
som äger beskattningsrätt, skall tillskottet
av skatteunderlag till den kyrkliga
samfälligheten utgöra summan av sådana
tillskott till församlingarna.

För landskommun, köping eller stad
där den sammanlagda utdebiteringen
understiger utdebiteringsgränsen, skall
det enligt första stycket gällande procenttalet
minskas med en procentenhet
för varje fullt tjugotal ören, varmed den
sammanlagda utdebiteringen understiger
utdebiteringsgränsen.

Tillhöra delar av kommun skilda skattekraftsområden,
beräknas tillskottet
särskilt för varje sådan del.

16 §.

När synnerliga skäl föreligga, äger
Konungen efter ansökan bevilja kommun
extra skatteutjämningsbidrag.

17 §.

Statistiska centralbyrån fastställer
varje år senast den 1 juli utdebiteringsgränsen
och senast den 25 augusti medelskattekraften.

Övergångsbestämmelser

I samband med ikraftträdandet gäller
följande.

1. Skatteutjämningsbidrag vid brist
på skattekraft för bidragsåret 1966 beräknas
med tillämpning av 6 §. Därvid
förstås vid tillämpning av 8 § sista stycket
med sammanlagd utdebitering den
enligt tredje stycket denna punkt omräknade
utdebiteringen. Om den så omräknade
utdebiteringen understiger utdebiteringsgränsen,
skall den höjas med
40 procent av skillnaden.

Utdebiteringsgränsen för beräknings -

året 1965 skall utgöra 16 kronor 60 öre
för skattekrona.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft nedan
nämnda i anledning av propositionen
nr 43 väckta motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Svedberg m.fl. (1:648) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ekström i Iggesund m.fl. (11:768), i
vilka hemställts i första hand att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 43 år 1965 angående kommunal skatteutjämning
m. m. måtte besluta sådan
ändring av 7 § förordningen om skatteutjämningsbidrag
att Gävleborgs län
överflyttades från skattekraftsområde 1
till skattekraftsområde 2, och i andra
hand att det i länet ingående landskapet
Hälsingland överflyttades på dylikt
sätt, samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta härför erforderligt förslag till
ändring av författningstexten;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hilding och Johan Olsson (I: 655)
och den andra inom andra kammaren
av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.
(II: 772), i vilka hemställts att riksdagen
vid sin behandling av proposition nr 43
år 1965 angående kommunal skatteutjämning,
m. m. måtte besluta, att Gävleborgs
län skulle hänföras till skattekraftsområde
2;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Einar Persson m.fl. (1:669) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Fredriksson och Mellqvist (11:791), i
vilka hemställts att riksdagen måtte besluta
att Kopparbergs län skulle hänföras
till skattekraftsområde 2 samt att
vederbörande utskott finge i uppdrag
att göra erforderliga ändringar i blivande
förordning om skatteutjämningsbidrag; dels

två likalydande motioner, väckta

153

Onsdagen den 12 maj 19G5 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:673) och
den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg m.fl (11:801), i vilka,
såvitt nu var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte besluta att dels i skrivelse
till regeringen begära en skyndsam och
förutsättningslös utredning av frågan
om kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun beträffande samhällsuppgifter,
som genom statliga beslut obligatoriskt
ålades kommunerna; dels ock i
avvaktan på resultaten av denna utredning
fastställa en fast utdebiteringsgräns
i skatteutjämningssystemet i enlighet
med den inom kommittén avgivna reservationen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m.fl. (1:674) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m.fl. (11:799), i vilka hemställts I. att
riksdagen måtte fastställa som utdebiteringsgräns
för skatteutjämningsbidrag
vid hög utdebitering samt för reducering
av skatteunderlagstillskott en utdebitering
till allmän kommunalskatt av
17 kr. per skattekrona samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderlig författningstext; och
II. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredningav
frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna i enlighet
med vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eric Carlsson och Wikberg (1:675)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i öskeviksby in. fl.
(11:802), i vilka — med utgångspunkt
från att fr. o. m. kalenderåret 1966 statligt
grundbelopp skulle ingå i det kommunala
bostadstillägget med 400 kr. för
ensamstående pensionär och 600 kr. för
två pensionsberättigade makar tillsammans,
i vilken del motionerna hänvisats
till lagutskott — yrkats att riksdagen
måtte för budgetåret 1965/66 anvisa till

Bidrag i form av statliga grundbelopp i
kommunala bostadstillägg ett förslagsanslag
av 75 milj. kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hjorth (I: 676) och den andra inom
andra kammaren av herr Lundberg
(11:795), i vilka hemställts att riksdagen
vid behandling av proposition nr
43 måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
utredning avseende kostnadsfördelningen
mellan staten och landstingen i vad
avsåge kostnaderna för hälso- och sjukvården
och senare förelägga riksdagen
de förslag vartill utredningen kunde
föranleda;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m.fl. (1:677) och den andra
inom andra kammaren av herr Lothigius
m.fl. (11:803), i vilka hemställts att
riksdagen måtte I. besluta 1) att de bidrag
som skulle utgå enligt den för
landstingen föreslagna särskilda garantien
jämlikt 8 § 2 stycket i förslaget till
förordningen om skatteutjämningsbidrag
skulle, efter att ha utgått med fullt
belopp under ett år, avtrappas med eu
femtedel varje år under en femårsperiod;
2) att utdebiteringsgränsen fastställdes
till det belopp, uttryckt i jämn krona
eller 50-öring som med 1 till 50 öre
överstege den framräknade medelutdebiteringen;
3) att i övergångsbestämmelserna
föreskriva att utdebiteringsgränsen
för beräkningsåret 1965 skulle
utgöra 17 kr. för skattekrona; 4) att
fjärde stycket, 8 §, samt sista meningen
i första stycket av punkten 1 i övergångsbestämmelserna
skulle utgå; 5) att anvisa
för budgetåret 1965/66 under sjunde
huvudtiteln till Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna in. in. ett förslagsanslag
av 465 000 000 kr.; samt II. uttala
1) att kostnadsökningar i vissa fall
på grund av indragningen av statsbidraget
för skolskjutsar och inackordering
måtte anses såsom synnerligt skiil för

Nr 23

154

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

beviljande av extra skatteutjämningsbidrag
jämlikt 16 § i föreslagen förordning
om skatteutjämningsbidrag; 2) att
en bindning för framtiden av skatteunderlagstillskotten
till dels den aktuella
genomsnittliga skattekraften, dels skattekraftsgränserna
så soni dessa nu bleve
fastställda icke borde ske, utan möjligheter
lämnas öppna att vid lämplig tidpunkt
påbörja en successiv anpassning
av tillskotten efter vad som kunde anses
skäligt med hänsyn till framtida omständigheter; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundberg m. fl. (1:678) och den andra
inom andra kammaren av herr von Sydow
m. fl. (11:805), i vilka hemställts
att riksdagen med ändring av § 8 i förslag
till Förordning om skatteutjämningsbidrag
måtte besluta att i denna
paragraf efter andra stycket införa följande
tillägg: Enahanda bestämmelser
skall gälla för 30 % av det skatteunderlag
som för år 1965 utgick till de Iandstingsfria
städerna enligt kungörelsen av
den 27 april 1962 (nr 140);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Filip Petersson in. fl. (1:679) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nelander m.fl. (11:804), i vilka
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 43 måtte a) uttala
att reglerna för den s. k. utdebiteringsgränsens
bestämmande borde överses,
därest grunderna för skatteutjämningsbidragens
fastställande skulle komma att
väsentligt ändras, b) i övrigt understryka
vad i motionerna anförts rörande de
övergångsproblem som kunde uppkomma
i vissa glesbygdskommuner i samband
med indragningen av statsbidraget
till skolskjutsar och c) besluta att
statsbidraget till de kommunala folkbiblioteken
icke avlöstes utan skulle anvisas
under särskilt för ändamålet upptaget
anslag;

dels två likalydande motioner, väckta

den ena inom första kammaren av herr
Sörlin m.fl. (1:680) och den andra
inom andra kammaren av herr Ekström
i Iggesund m.fl. (II: 797), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 43 måtte besluta 1) att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
riksdagen senast år 1970 bereddes tillfälle
ompröva reglerna för samband mellan
utdebiteringsgräns och medelutdebitering
enligt 2 § i förslaget till förordning
om skatteutjämningsbidrag; samt
2) att extra skatteutjämningsbidrag jämväl
skulle kunna utgå för att mildra obilliga
verkningar av att statsbidraget till
skolskjutsar avvecklades och att 16 § i
förordningen om skatteutjämningsbidrag
därför skulle erhålla följande formulering:
»När särskilda skäl föreligga,
äger Konungen efter ansökan bevilja
kommun extra skatteutjämningsbidrag.
Ansökan--- — beräkningsåret.»;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Eliasson i Sundborn in. fl. väckt
motion (II: 798), vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 43 måtte besluta dels sådan ändring
av områdesindelningen att fyra
skattekraftsområden bildades, varvid
Kopparbergs län, Värmlands län och
Gävleborgs län utbrötes från område 1
och bildade område 2, i vilket såväl
landstingskommun som annan kommun
garanterades en skattekraft av 100 9c
av medelskattekraften i riket, dels att i
propositionen såsom område 2 och 3
angivna områden betecknades som område
3 respektive 4.

Vidare hade utskottet till behandling
i detta sammanhang upptagit följande i
anledning av propositionerna nr 49 och
nr 50 väckta motioner, såvitt de berörde
frågan om avlösning av vissa speciella
statsbidrag och om överföring till det
allmänna skatteutjämningssystemet av
helopp som motsvarade vad för ändamålen
i fråga skulle ha anslagits för budgetåret
1965/66 om bidragen då alltjämt
skulle utgått, nämligen

155

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m.fl. (1:681) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m.fl. (11:800), i vilka, såvitt nu var i
fråga, hemställts att riksdagen vid sin
behandling av propositionen nr 49 måtte
avslå förslaget att bidrag till anordnande
av skolskjutsar och bidrag till inackordering
av skolbarn skulle avlösas
av kommunalskatteutjämningsbidrag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (I: 682) och
den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg m.fl. (11:808), i vilka,
såvitt nu var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte besluta att särskilt statsbidrag
även i fortsättningen skulle utgå
till de kommunala folkbiblioteken;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist m.fl. (1:684) och den andra
inom andra kammaren av herr \Vestberg
m.fl. (11:811), i vilka, såvitt nu
var i fråga, hemställts att riksdagen måtte
besluta att avslå proposition nr 50,
såvitt avsåge förslaget om avlösning av
det statliga bidraget till folkbibliotek;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Svanström och Nils-Eric Gustafsson
(1:685) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i Luttra
m.fl. (II: 810), i vilka, såvitt nu var
i fråga, hemställts att riksdagen måtte
besluta att bibehålla de nuvarande bidragen
till folkbiblioteken i avvaktan på
resultatet av i motionerna begärd utredning
om folkbibliotekens framtida organisation
och avslå propositionen nr 50
såvitt gällde förslaget om avlösning av
det statliga bidraget till folkbibliotek.

Slutligen hade utskottet till behandling
i förevarande sammanhang upptagit
följande vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr Fer -

dinand Nilsson m.fl. (1:196) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Vä m.fl. (11:247), i vilka
hemställts att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag avseende en rationell fördelning
av uppgifter och kostnader för
samhällsuppgifter mellan staten, landstingen
och primärkommunerna samt att
därvid beaktades den demokratiska
principen att den instans som beslutade
en utgift även skulle betala den;

dels ock två likalydande motioner,
den ena inom första kammaren av herrar
Tage Johansson och Hedström
(1:274) och den andra inom andra
kammaren av herr Lassinantti in. fl.
(11:332), i vilka, såvitt nu var i fråga,
hemställts att i avvaktan på särskild utredning
rörande införande av lag om
obligatoriska kommunala folkbibliotek
frågan om en avlösning av det särskilda
statsbidraget till folkbiblioteken uppskötes
tills vidare.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
11:798, 1:648 och 11:768, 1:655
och II: 772 samt I: 669 och II: 791, antaga
det vid propositionen nr 43 fogade
förslaget till lydelse av 7 § och 8 § första
stycket förordningen om skatteutjämningsbidrag
med de ändringar soin
framginge av det följande:

7 §.

För beräkning av tillskott av skatteunderlag
enligt 8 § indelas riket i följande
skattekraftsområden, nämligen
skattekraftsområde 1, omfattande hela
riket med undantag av Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län,

skattekraftsområde 2. omfattande
Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län,

skattekraftsområde 3, omfattande Västernorrlands
ocli Jämtlands län samt av

Nr 23

156

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

Västerbottens län landskapet Västerbotten
ävensom Nordmalings, Hörnefors
och Bjurholms kommuner, samt
skattekraftsomräde 4, omfattande återstående
del av Västerbottens län och
Norrbottens län.

När särskilda skäl föreligga, äger Konungen
förordna om avvikelse från den
i första stycket angivna indelningen i
skattekraftsområden.

8 §.

landstingskommun i skat tekraftsområde

1 och 2 95 procent

annan kommun i skatte kraftsområde

1 90 procent

annan kommun i skatte kraftsområde

2 100 procent

kommun i skattekraftsom råde

3 110 procent

och

kommun i skattekraftsom råde

4 125 procent

2. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:677 och 11:803, såvitt
nu var i fråga, antaga det vid propositionen
nr 43 fogade förslaget till lydelse
av 8 § andra stycket förordningen
om skatteutjämningsbidrag;

3. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:674 och 11:799, 1:673
och 11:801 samt 1:677 och 11:803,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
antaga det vid propositionen nr 43 fogade
förslaget till lydelse av 2 § första
stycket och 17 § förordningen om skatteutjämningsbidrag
samt punkt 1 sista
stycket av övergångsbestämmelserna till
denna förordning;

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag

å motionerna 1:677 och 11:803, såvitt
nu var i fråga, antaga det vid propositionen
nr 43 fogade förslaget till lydelse
av 8 § fjärde stycket förordningen
om skatteutjämningsbidrag och
punkt 1 första stycket av övergångsbestämmelserna
till denna förordning;

5. att riksdagen måtte i övrigt antaga
det vid propositionen nr 43 fogade förslaget
till förordning om skatteutjämningsbidrag; 6.

att motionerna 1:677 och 11:803
i vad de avsåge yrkande om uttalande
rörande skatteunderlagstillskottens
framtida bindning vid den aktuella genomsnittliga
skattekraften, icke måtte
av riksdagen bifallas;

7. att motionerna 1:678 och 11:805
icke måtte av riksdagen bifallas;

8. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:680 och 11: 797 samt i
anledning av motionerna 1:679 och
II: 804, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till kanna vad utskottet anfört beträffande
omprövning senast år 1970 av
sambandet mellan utdebiteringsgränsen
och medelutdebiteringen i riket;

9. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:681 och 11:800, såvitt
nu var i fråga, besluta att bidragen till
anordnande av skolskjutsar och till inackordering
av skolbarn i elevhem eller
enskilda hem skulle avlösas av det
i propositionen nr 43 föreslagna bidraget
i skatteutjämnande syfte;

10. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:274 och 11:332, 1:682
och 11:808, 1:684 och 11:811, 1:685
och II: 810 samt I: 679 och II: 804, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var i
fråga, besluta att bidraget till kommunala
folkbibliotek skulle avlösas av det
i propositionen nr 43 föreslagna bidraget
i skatteutjämnande syfte;

11. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, besluta att bi -

157

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

dragen till skolmåltider, till anskaffande
av inventarier för skolmåltider, till
pedagogisk utrustning m. m., till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem
ävensom till uppförande
eller inrättande av barnhem och till
driften av barnhem skulle avlösas av
det i propositionen nr 43 föreslagna bidraget
i skatteutjämnande syfte;

12. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 677 och II: 803, I: 679
och 11:804 samt 1:680 och 11:797, i
.skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört beträffande beviljande
av extra skatteutjämningsbidrag
i syfte att undanröja de obilliga
verkningar i ekonomiskt hänseende för
kommunerna som kunde orsakas av avlösning
av statsbidragen till skolskjutsar
och inackordering;

13. att motionerna 1:673 och 11:801
samt 1:674 och 11:799, i vad nämnda
motioner innefattade yrkande om utredning
rörande fördelningen mellan
stat och kommun av samhällsutgifterna
och kostnaderna för desamma, ävensom
motionerna I: 196 och II: 247 samt
1:676 och 11:795 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

14. att motionerna I: 675 och II: 802,
i vad de innefattade yrkande om att
riksdagen måtte anvisa för budgetåret
1965/66 till bidrag i form av statliga
grundbelopp i kommunala bostadstilllägg
ett förslagsanslag av 75 milj. kr.,
icke måtte av riksdagen bifallas;

15. att riksdagen måtte för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa till

a) Bidrag till skattetyngda kommuner,
m. in., ett förslagsanslag av
50 000 000 kr.,

b) Skatteersättning till kommunerna
i anledning av 1957 års ortsavdragsreform,
m. in., ett förslagsanslag av
166 000 000 kr.,

c) Skatteersättning till kommunerna
i anledning av 1961 års ortsavdragsre -

form, ett förslagsanslag av 162 000 000
kr. och

d) Skatteutjämningsbidrag till kommunerna,
m. m., ett förslagsanslag av
465 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande indelningen i skattekraftsområden
av herrar Näsström, Gillström,
Rikard Svensson, Söderberg,
Mårtensson, Herbert Larsson, Hjorth,
Wååg, Gustafsson i Stockholm, Blidfors
och Almgren, fröken Olsson samt herrar
Blomkvist, Jönsson i Arlöv och
Nilsson i Kristianstad, vilka ansett att
nedan nämnda moment i utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:

»1. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:648 och 11:768, 1:655
och 11:772, 1:669 och 11:791 samt
II: 798, antaga det vid propositionen
nr 43 fogade förslaget till lydelse av
7 § och 8 § första stycket förordningen
om skatteutjämningsbidrag;»;

2) beträffande bidragsgivningen till
landstingskommunerna av herrar Virgin,
Åkerlund, Bohman och Turesson,
vilka ansett att nedan angivna moment
i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

»2. att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:677 och 11:803, såvitt
nu är i fråga, besluta

a) att andra stycket av 8 § i det vid
propositionen nr 43 fogade förslaget
till förordning om skatteutjämningsbidrag
skall utgå;

b) alt i övergångsbestämmelserna i
nämnda förslag till förordning skall
införas en punkt 2 av följande lydelse:

För landstingskommun må för bidragsåret
1966 tillskott av skatteunderlag
icke understiga summan av de tillskjutna
skatteunderlag som för år 1965
utgingo till landstingskommunen enligt
kungörelserna den 16 maj 1957 (nr
205) angående skatteersättning i an -

Nr 23

158

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

ledning av 1957 års ortsavdragsreform
och den 27 april 1962 (nr 140) angående
skatteersättning i anledning av
1961 års ortsavdragsreform.

För bidragsåren 1967—1970 skall tillskottet
av skatteunderlag utgöra följande
andel av det för bidragsåret 1966
utgående tillskottet, nämligen för

bidragsåret 1967 ........ 80 procent

bidragsåret 1968 ........ 60 procent

bidragsåret 1969 40 procent

och

bidragsåret 1970 20 procent.

c) att den i förslaget till förordning
om skatteutjämningsbidrag som punkt
2 angivna övergångsbestämmelsen skall
betecknas som punkt 3;»;

3) beträffande utdebiteringsgränsen
a) av herrar Per Jacobsson, Nils-Eric
Gustafsson, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn och Larsson i Hedenäset, vilka
ansett att nedan nämnda moment i
utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

»3. att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Majrts förslag och motionerna
1:674 och 11:799 ävensom med avslag
å motionerna 1:673 och 11:801 samt
1:677 och 11:803, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, besluta

a) att antaga det vid propositionen
nr 43 fogade förslaget till lydelse av
2 § första stycket och 17 § förordningen
om skatteutjämningsbidrag med de
ändringar som framgår av det följande: 2

§.

I denna förordning förstås med
kommun: landskommun, köping, stad,
landstingskommun, församling, pastorat
och annan kyrklig samfällighet som
äger beskattningsrätt,

bidragsår: det kalenderår under vilket
skatteutjämningsbidrag utgår,
beråkningsår: det kalenderår som föregår
bidragsåret,

skattekraft: antalet skattekronor och
skatteören per invånare i kommunen,

beräknat efter taxeringsnämnds beslut
rörande beräkningsårets taxering till
kommunal inkomstskatt och antalet
kyrkobokförda invånare i kommunen
vid beräkningsårets ingång,

medelskattekraft: antalet skattekronor
och skatteören per invånare i hela
riket, beräknat efter taxeringsnämnds
beslut rörande beräkningsårets taxering
till kommunal inkomstskatt och antalet
kyrkobokförda invånare i hela riket vid
beräkningsårets ingång,

sammanlagd utdebitering: summan

inom landskommun, köping eller stad
av utdebiteringssatserna för beräkningsåret
för skatt till kommun, municipalsamhälle
och tingslag samt

utdebiteringsgräns: en utdebitering
av 16 kronor 60 öre för skattekrona.

17 §.

Statistiska centralbyrån fastställer
varje år senast den 25 augusti medelskattekraften.

b) att sista stycket av punkt 1 övergångsbestämmelserna
i nämnda förslag
till förordning skall utgå;»;

b) av herrar Virgin, Åkerlund, Bohman
och Turesson, vilka ansett att nedan
nämnda moment i utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:

»3. att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:677 och 11:803 ävensom
med avslag å motionerna I: 673 och
11:801 samt 1:674 och 11:799, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, besluta a)

att antaga det vid propositionen nr
43 fogade förslaget till lydelse av 2 §
första stycket och 17 § förordningen
om skatteutjämningsbidrag med de ändringar
som framgår av det följande:

2 §.

I denna förordning förstås med
kommun: landskommun, köping, stad,
landstingskommun, församling, pastorat
och annan kyrklig samfällighet som
äger beskattningsrätt,

159

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

bidragsår: det kalenderår under vilket
skatteutjämningsbidrag utgår,
beräkningsår: det kalenderår som

föregår bidragsåret,

skattekraft: antalet skattekronor och
skatteören per invånare i kommunen,
beräknat efter taxeringsnämnds beslut
rörande beräkningsårets taxering till
kommunal inkomstskatt och antalet
kyrkobokförda invånare i kommunen
vid beräkningsårets ingång,

medelskattekraft: antalet skattekro nor

och skatteören per invånare i hela
riket, beräknat efter taxeringsnämnds
beslut rörande beräkningsårets taxering
till kommunal inkomstskatt och antalet
kyrkobokförda invånare i hela riket
vid beräkningsårets ingång,

sammanlagd utdebitering: summan

inom landskommun, köping eller stad
av utdebiteringssatserna för beräkningsåret
för skatt till kommun, municipalsamhälle
och tingslag samt

utdebiteringsgråns: medeltalet av de
sammanlagda utdebiteringarna i hela
riket, avrundat uppåt till närmast högre
50-tal öre eller jämn krona. Medeltalet
av de sammanlagda utdebiteringarna
bestämmes genom att summan
av de tal, som erhålles om inom varje
landskommun, köping eller stad sammanlagda
utdebiteringen multipliceras
med antalet skattekronor och skatteören
enligt taxeringsnämnds beslut rörande
taxering till kommunal inkomstskatt
året före beräkningsåret, delas med
sammanlagda antalet skattekronor och
skatteören i hela riket.

b) att punkt 1 sista stycket av övergångsbestämmelserna
i nämnda förslag
till förordning skall hava följande lydelse: Utdebiteringsgränsen

för beräkningsåret
1965 skall utgöra 17 kronor för
skattekrona.»;

4) beträffande reduceringsregeln av
herrar Virgin, Åkerlund, Bohman och
Turesson, vilka ansett att nedan nämnda

moment i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:

»4. att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 677 och II: 803, såvitt
nu är i fråga, besluta

a) att fjärde stycket av 8 § av det vid
propositionen nr 43 fogade förslaget till
förordning om skatteutjämningsbidrag
skall utgå;

b) att sista meningen av första stycket
i punkt 1 av övergångsbestämmelserna
i nämnda förslag till förordning
skall utgå;»;

5) beträffande omprövning av sambandet
mellan utdebiteringsgränsen och
medelutdebiteringen i riket av herrar
Per Jacobsson, Nils-Eric Gustafsson, Johan
Olsson, Eliasson i Sundborn och
Larsson i Hedenäset, vilka under förutsättning
av bifall till reservationen 3 a)
ansett att nedan nämnda moment i utskottets
hemställan bort ha följande lydelse: »8.

att motionerna 1:679 och 11:804
samt 1:680 och 11:797 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd;»;

6) beträffande bidragen till skolskjutsar
och inackordering av skolbarn i
elevhem eller enskilda hem av herrar
Per Jacobsson, Nils-Eric Gustafsson, Johan
Olsson, Eliasson i Sundborn och
Larsson i Hedenäset, vilka ansett att nedan
nämnda moment i utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:

»9. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I: 681 och II: 800, såvitt nu
är i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
att bidragen till skolskjutsar och till inackordering
av skolbarn i elevhem eller
enskilda hem skall avlösas av bidraget i
skatteutjämnande syfte;»;

7) beträffande bidraget till kommunala
folkbibliotek av herrar Boman, Per
Jacobsson, Nils-Eric Gustafsson, Harry
Carlsson, Stdhl, Nihlfors och Nelander,
vilka ansett att nedan nämnda moment

Nr 23

100

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

»10. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I: 679 och II: 804, såvitt nu
är i fråga, ävensom motionerna I: 274
och II: 332, I: 682 och II: 808, I: 684 och
11:811 samt 1:685 och 11:810, avslå
Kungl. Maj:ts förslag att bidraget till de
kommunala folkbiblioteken skall avlösas
av skatteutjämningsbidraget;»;

8) beträffande extra skatteutjämningsbidrag
för att motverka obilliga verkningar
av avlösningen av bidragen till
skolskjutsar och till inackordering av
skolbarn i elevhem eller enskilda hem
av herrar Per Jacobsson, Xils-Eric Gustafsson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn
och Larsson i Hedenäset, vilka under
förutsättning av bifall till reservationen
6) ansett att utskottet bort avstyrka
motionerna I: 677 och II: 803,
I: 679 och II: 804 samt I: 680 och II: 797,
såvitt nu var i fråga, och att därför nedan
nämnda moment i utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:

»12. att motionerna I: 677 och II: 803,
1:679 och II: 804 samt 1: 680 och II: 797,
samtliga motioner i vad de avser extra
skatteutjämningsbidrag för att motverka
obilliga verkningar av avlösningen
av bidragen till skolskjutsar och till inackordering,
icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd;»;

9) beträffande kostnadsfördelningsfrågan
av herrar Boman, Per Jacobsson,
Hjorth, Xils-Eric Gustafsson, Harry
Carlsson, Johan Olsson, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Larsson i Hedenäset, Xihlfors
och A''eländer, vilka ansett att utskottet
under moment 13. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:674 och 11:799 samt
I: 673 och II: 801, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, ävensom motionerna
I: 196 och II: 247 samt I: 676 och II: 795,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört beträf -

fande angelägenheten av en utredning
av frågan om kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Xils-Eric Gustafsson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn och Larsson
i Hedenäset.

Bevillningsutskottets betänkande nr 29

Såsom framgår av redogörelsen i det
föregående hade propositionen nr 43
hänvisats till bevillningsutskottet såvitt
gällde förslag till lag med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 43, såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet,
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag med
särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering av
skatt.

Vad utskotten hemställt föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! De utskottsutlåtanden
som kammaren nu har att ta ställning
till berör skatteutjämningsproblemet,
och jag avser att i mitt anförande närmast
beröra de frågor som tas upp i
statsutskottets utlåtande nr 78.

Utvecklingen har under senare år
kännetecknats av allt större skillnad
kommunerna emellan i fråga om skatteunderlag
och därmed också skattetryck.
Kommuner med svagt skatteunderlag
har trots hög utdebitering inte kunnat
upprätthålla en önskvärd kommunal
standard, och skillnaderna i samhällsservice
är ju betydande. Samtidigt har
det kommunala skattetrycket stigit mycket
kraftigt under de senaste tio åren
och detta beroende på flera faktorer.
De kommunala uppgifterna har avsevärt
ökat, främst beroende på att kom -

161

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

munerna av statsmakterna ålagts vidgade
uppgifter när det gäller deras
samhälleliga verksamhet. Detta gäller
särskilt undervisning, sjukvård och socialvård.
Inflationen har samtidigt medverkat
till en urholkning av statsbidragens
realvärde, och därmed har också
dessa bidrag i hög grad förlorat sin
skatteutjämnande effekt. Både för
landsting och kommuner är detta en
oroande utveckling som understryker
behovet av en omprövning av kostnadsoch
uppgiftsfördelningen mellan stat
och kommun — en fråga som jag senare
skall återkomma till.

Inom centern har vi många gånger
framfört den uppfattningen att man, så
långt det är möjligt, bör eftersträva att
man för ungefär samma kommunala
skatteutgift till kommunen skall få ungefär
samma kommunala standard oavsett
var man bor. Det kan inte vara rimligt
att man t. ex. för kostnaderna för det
obligatoriska skolväsendet på sina håll
skall ha en utdebitering som är flerdubbelt
högre än i andra mer välsituerade
kommuner.

Även om vi inom centern räknar
med att en verkligt aktiv lokaliseringspolitik
kan spela en stor roll för att
förbättra skatteunderlaget i åtskilliga
kommuner med svag ekonomisk bärkraft
kan inte en sådan politik, och inte
heller andra åtgärder av olika slag, lösa
detta problem. Det krävs dock en rimligare
kostnadsfördelning mellan stat
och kommun och en effektiv kommunal
skatteutjämning.

Herr talman! Det förslag till kommunal
skatteutjämning som nu har framlagts
av finansministern på grundval
av 1958 års skatteutjämningskommittés
betänkande innebär inte att man löser
det problem som jag talat om, men det
bör konstateras att förslaget är ett betydande
steg i rätt riktning. Det har talats
mycket om att finansminister Sträng
med detta förslag har gått väsentligt
längre än skatteutjämningskommittén
gjorde med sitt förslag, men som alla

vet har detta sin förklaring i att finansminister
Sträng i slutskedet av kommitténs
arbete gav kommittén tilläggsdirektiv
som band kommittén och som omöjliggjorde
för den att lägga fram förslag
om en mera omfattande och genomgripande
reform. Man fick genom finansministerns
tilläggsdirektiv en begränsad
ekonomisk ram och fick därmed inte
möjlighet —- särskilt som man inom den
ramen skulle avlösa skatteersättningar
till kommunerna för tidigare ortsavdragsreformer
och också överföra vissa
utgifter från kommunerna till staten för
folkpensioneringen — till en verklig
omprövning av kostnadsfördelningsproblemet
och de stora frågorna om de speciella
statsbidragen till kommuner och
landsting. Halva antalet ledamöter i
skatteutjämningskommittén gav ju också
uttryck åt sitt missnöje med dessa förhållanden.

Propositionen innebär att ett allmänt
skatteutjämnande bidrag skall införas
samtidigt som man, som jag nyss nämnde,
avlöser de speciella bidragen till
kommunerna, de s. k. skattersättningarna,
som har utgått i anledning av ortsavdragsreformerna
1957 och 1961. Man
avlöser också skattelindringsbidraget
till de särskilt skattetyngda kommunerna.
Vidare innebär förslaget att man
avlöser vissa speciella statsbidrag till
kommunerna och disponerar dessa medel
för ett förbättrat allmänt skatteutjämningsbidragssystem.

Staten skall slutligen överta kostnaderna
för de behovsprövade folkpensionsförmånerna
med undantag för de
kommunala bostadstilläggen som kommunerna
i fortsättningen helt skall svara
för. Eftersom denna fråga beträffande
bostadstilläggen närmare kommer
att beröras av annan företrädare för
centerpartiet skall jag avstå från att ta
upp den och här begränsa mig till några
kommentarer till de reservationer,
som är avgivna till statsutskottets utlåtande
nr 78.

I stora delar överensstämmer det för -

6 — Andra kammarens protokoll 19f>5. Nr 23

Nr 23

1G2

Onsdagen den 12 maj 19G5 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

slag herr Sträng framlagt i fråga om
konstruktionen med det förslag som
skatteutjämningskommittén på sin tid
framlade. Bidrag skall utgå dels när
skatteunderlaget per invånare i kommunen
understiger en viss nivå och dels
när den sammanlagda kommunala utdebiteringen
överstiger medelutdebiteringen
i riket. Därutöver skall i särskilda
fall skatteutjämningsbidrag kunna
utgå.

Den ena huvudfaktorn i bidragssystemet
är alltså bristen på skatteunderlag.
Staten skall garantera att vederbörande
landsting och kommun uppnår ett visst
antal skattekronor per invånare i förhållande
till riksmedeltalet. Skatteunderlagstillskottet
från statens sida blir
bär beroende av vilket område i landet
vederbörande landsting och kommun
tillhör, eftersom landet enligt propositionen
indelas i tre s. k. skattekraftsområden.
Område 1 omfattar hela
landet med undantag av de fyra nordligaste
länen, område 2 omfattar Västernorrlands
och Jämtlands län samt Västerbottens
kustland och område 3 Lapplandsdelen
av Västerbottens län samt
Norrbottens län. Genom de statliga skattekraftstillskotten
garanteras i område
1 landsting 95 procent och annan kommun
90 procent av medelskattekraften
i riket, i område 2 110 procent, och i
område 3 garanteras 125 procent. Jag
vill understryka, herr talman, att man
på detta sätt har sökt beakta de olikheter
i skattetryck som har sin yttersta
orsak i klimat och stora avstånd. De
största skattekraftstillskotten skall ju
utgå till de nordligaste delarna av landet.

Alla har varit överens i statsutskottet
och dess femte avdelning om att det är
eu riktig och nödvändig princip att man
gör en områdesindelning — det är inte
på den punkten det råder olika meningar.
Men för oss som företräder utskottsmajoriteten
finns det anledning att understryka,
att även om en sådan här in -

delning med nödvändighet måste bli en
ganska grov schablon, bör man dock
eftersträva en jämnare avtrappning än
som föreslås i propositionen. För Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län
har i åtskilliga motioner föreslagits ändringar
av något varierande innebörd i
fråga om indelningen i skattekraftsområden.
Vi motionärer har dock varit ense
om att en ändring på denna punkt är
motiverad och det av flera skäl.

Genom den i propositionen föreslagna
gränsdragningen uppstår stora och
omotiverade skillnader mellan de län
som gränsar till varandra i område 1
och 2. Om man garanterar 90 procent
av medelskattekraften på den ena sidan
av områdesgränsen och 110 procent på
den andra sidan av denna gräns, kan
det bli en skillnad i skattekraftstillskott
på inte mindre än 12 skattekronor
per invånare, en skillnad alltså
mellan 54 och GG skattekronor per invånare,
om riksmedeltalet är 60 skattekronor
per invånare. Det kan inte vara
rindigt enligt vår mening, att dessa tre
län, vilka i åtskilliga hänseenden har
en struktur som är jämförbar med i
varje fall vissa Norrlandsläns, skall behandlas
på det sättet att de skall tillhöra
område 1. Jag erinrar bl. a. om
att vi i västra delarna av mitt eget hemlän
har flera kommuner som är fjällkommuner.
Detta har, som jag sade, inte
förefallit oss rimligt, och det av flera
skäl. Jag vill påpeka att Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län har betydande
glesbygdsområden och därtill
en mycket ogynnsam befolkningsutveckling.
Framför allt är den stora utflyttningen
ett problem som dessa län har
att försöka bemästra.

Viktigt är också att uppmärksamma
att dessa tre län i åtskilliga hänseenden
när det gäller de statliga stödåtgärderna
helt eller delvis har hänförts till Norrlandsområdet.
Jag pekar på den senaste
åtgärden i detta sammanhang, nämligen
den statliga lokaliseringspolitiken, där

103

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

betydande delar av de tre länen hänförts
till det s. k. norra stödområdet.

Slutligen vill jag understryka att den
befolkningsutveckling vi har i dessa tre
län tyder på att man inom en nära
framtid kan vänta ett försvagat skatteunderlag
och betydande höjningar av
utdebiteringarna.

Av dessa skäl har statsutskottets majoritet
— låt vara med lottens hjälp —
gått önskemålen från motionärerna åtminstone
delvis till mötes genom att
föreslå att annan kommun än landstingskommun
i de tre länen skall garanteras
en skattekraft av 100 procent av
medelskattekraften i riket. Det blir på
det sättet fyra områden i stället för i
propositionen föreslagna tre. Även om
jag personligen inte skulle ha något
emot en ännu mera långtgående form
—- det framgår ju också av den motion
som jag tillsammans med ett flertal företrädare
för olika partier här på länsbänkarna
har väckt — har jag ändå ansett
mig kunna acceptera denna lösning
för att vinna största möjliga anslutning,
och jag hoppas att kammaren biträder
utskottets förslag på den punkten.

Nu invänder utskottsminoriteten att
man får räkna med att en områdesindelning
inte alltid ger full rättvisa. Jag
är helt införstådd med det. Men jag
tror inte att någon på allvar kan bestrida
att den mildare avtrappning som
utskottet föreslår leder till större rättvisa.

Den andra huvudfaktorn i bidragssystemet
är som förut nämnts utdebiteringens
höjd. Om en kommuns totala
utdebitering understiger utdebiteringsgränsen,
enligt propositionens medelutdebitering
i riket, så utlöser detta bidrag
för hög utdebitering. Propositionens
förslag innebär också att en reducering
sker av skattekraftstillskottet,
om den totala utdebiteringen i kommunen
understiger riksmedeltalet, som för
1965 är 17 kronor 25 öre.

.lag beklagar, herr talman, att det är
så svårt att behandla denna materia pa

ett lättbegripligt sätt. Man måste använda
så många och långa termer för att
beskriva hur bidragssystemet fungerar.
Jag hoppas dock att de ärade kammarledamöterna
ändå vill lyssna en liten
stund på min argumentation om utdebiteringsgränsen,
som är en mycket viktig
och central fråga.

I reservation 3 i statsutskottets utlåtande
nr 78 föreslår vi att utdebiteringsgränsen
skall vara fast fixerad till det
tal som utgör 1965 års medelutdebitering.
En stark minoritet inom skatteutjämningskommittén
och majoriteten
av remissinstanser — däribland kommunförbunden
— har också förordat
en fast utdebiteringsgräns. Man har
gjort det därför att man velat förhindra
att skatteutjämningsbidraget automatiskt
anpassas till en högre nivå på kommunalskatten,
d. v. s. i realiteten vilken
nivå som helst. En sådan anpassning
bör enligt vår mening ske först efter
beslut i riksdagen, som föregås av en
skattepolitisk diskussion om fördelningen
av uppgifter och kostnader mellan
stat och kommun.

Vi vill genom en fast utdebiteringsgräns
motverka en fortsatt kostnadsövervältring
från staten till kommunerna.
Jag vill också fästa uppmärksamheten
vid att förslaget om en rörlig
utdebiteringsgräns även får andra konsekvenser,
som blir mycket svårförståeliga
till och med för aktiva kommunalmän.
En sådan gräns försvårar
kommunernas planering och medför
ryckighet i de kommunala utdebiteringarna,
vilket inte kan vara önskvärt. Om
bidraget för hög debitering skall grundas
på en rörlig utdebiteringsgräns, leder
det till att den enskilda kommunens
bidrag påverkas av förändringar
i andra kommuners ekonomi och utdebiteringspolitik.
Systemet får märkliga
konsekvenser, eftersom en kommun
som inte ökar sin utdebitering lika mycket
som medelutdebiteringen i riket riskerar
att få minskade bidrag av staten.

Om kommunen ligger ovanför utde -

Nr 23

164

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

biteringsgränsen det ena året och året
därpå ligger något under den gränsen,
så får den inte endast sitt bidrag
för hög utdebitering slopat, utan den
kan också få vidkännas en reducering
av skattekraftstillskottet. Och en kommun
som ligger vid utdebiteringsgränsen
det ena året och håller oförändrad
utdebitering året därpå, samtidigt som
medelutdebiteringen i riket ökar med
1 krona, kan få sitt skattekraftstillskott
reducerat med 5 procentenheter, i område
1 alltså från 90 till 85 procent av
medelskatteunderlaget i riket.

Om vi antar att medelskatteunderlaget
i riket båda åren är 60 skattekronor
per invånare, betyder det ett minskat
skattekraftstillskott till kommunen på
3 skattekronor per invånare. Låt oss
säga att kommunen har 4 000 invånare.
Då blir det en minskning i bidraget på
12 000 skattekronor, om den primära
utdebiteringen i kommunen är 10 kronor.
Detta kan betyda att en kommun
i vissa fall kan bli tvingad att höja sin
utdebitering med 60 öre för att kompensera
bidragsbortfallet. Denna och
andra kommuners utdebiteringshöjningar
leder i sin tur till att medelutdebiteringen
i landet stiger, och därigenom
begränsas bidragsgivningen till andra
kommuner. Det blir sannerligen inte så
lätt för kommunalmännen att förstå finessen
med detta system.

Problemet gäller, herr talman, i alldeles
särskild grad de kommuner som
har den högsta utdebiteringen i landet.
Om, för att ta ett exempel, den totala
kommunala utdebiteringen överstiger
medelutdebiteringen med 4 kronor det
ena året men året därpå bara med 3
kronor — helt enkelt därför att utdebiteringen
i kommunen varit oförändrad,
medan medelutdebiteringen i riket
ökat med 1 krona — minskar statsbidraget
med ett belopp som motsvarar
60 öre per skattekrona. Det betyder —
och detta ligger i systemets konstruktion
— att en kommun som befinner sig

avsevärt ovanför medelutdebiteringen
får större minskning än den kommun
som under motsvarande förhållanden
ligger närmare medelutdebiteringen.

Låt mig ta ytterligare ett exempel!

Om Stockholm, Göteborg och Malmö,
som sammanlagt svarar för cirka en
fjärdedel av landets totala skatteunderlag,
ökar utdebiteringen med 2 kronor,
leder detta till en höjning av medelutdebiteringen
i riket med 50 öre. Detta
i sin tur leder till att exempelvis en
kommun uppe i Tornedalen vid oförändrad
utdebitering får en minskning
av sitt statsbidrag som motsvarar 30
öre per skattekrona och följaktligen
tvingas höja utdebiteringen för att kompensera
sig.

Jag hoppas att ingen fått uppfattningen
att jag med vad jag sagt avsett att
göra något uttalande om den lämpliga
skattesatsen i våra tre största städer.
Något sådant uttalande har jag inte anledning
att göra. Jag har bara velat illustrera
konsekvenserna av förslaget om
rörlig utdebiteringsgräns. Jag vill tilllägga
att på dagens kapitalmarknad,
med svårigheten för att inte säga omöjligheten
för kommuner med starkt skatteunderlag
och relativt låg utdebitering
att placera långfristiga lån, så är det
och kommer det under den närmaste
tiden att vara nödvändigt för dessa
kommuner att kraftigt höja utdebiteringen,
framför allt för att klara investeringarna.
Resultatet blir ett försvagat
skatteutjämningsbidrag till de
mest behövande kommunerna.

Det är av dessa skäl, herr talman,
som vi reservanter i statsutskottet i likhet
med reservanterna i skatteutjämningskommittén
och flertalet remissinstanser
— däribland kommunförbunden
— vill förorda en fast utdebiteringsgräns.

Så några ord om ett par bidrag som
föreslås avvecklade i samband med införandet
av ett allmänt skatteutjämnande
bidrag, nämligen bidragen till

165

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

skolskjutsar och inackorderingen av
skolbarn. Vi har i reservation 6 förordat
att dessa bidrag inte skall avlösas
utan bestå också för framtiden.

Om dessa statsbidrag slopas, blir
nämligen effekten av det allmänt skatteutjämnande
bidragssystemet inte den
som eftersträvas. I synnerhet har man
anledning att befara, att glesbygdskommunerna
inte får den förbättring som
är avsedd.

I realiteten får vissa primärkommuner
— trots att propositionen utgår
från en större total anslagssumma till
allmänt skatteutjämnande bidrag — en
försämring i jämförelse med skatteutjämningskommitténs
förslag. Detta beror
tydligen på att avvecklingen av
skolskjutsbidraget får en mer ogynnsam
effekt i glesbygdskommuner med
svagt skatteunderlag än i mera tätbefolkade
och ekonomiskt mera välbeställda
kommuner. Det är inte så svårt
att förstå att konsekvensen kan bli denna.

I detta sammanhang vill jag också
framhålla att man inte, när man jämför
de nuvarande utdebiteringarna med
dem som kommer att gälla när propositionens
förslag genomförts och när
kostnaderna för polisväsendets överförande
helt på staten slagit igenom, skall
glömma, att en stor del av glesbygdskommunerna
inte har genomfört den
nya grundskolan. Man har på många
håll inte ens påbörjat genomförandet
och åtskilliga kommuner har inte nått
fram till nionde årskursen.

Det är dock uppenbart att utvecklingen
på skatteväsendets område i olika
avseenden kommer att öka skolskjutskostnaderna.
Om man slopar detta
bidrag, får det konsekvenser för glesbygdskommunerna,
som enligt min mening
illa rimmar med strävandena till
skatteutjämning. Om vår reservation
på denna punkt bifalles, behövs det
självfallet inte något särskilt uttalande
om att man vid prövningen av extra
6*- Andra kammarens protokoll 1965.

skatteutjämningsbidrag skall ta liansyn
till de ogynnsamma konsekvenserna för
vissa kommuner vid skolskjutsbidragets
slopande. Det är detta som är motivet
för reservationen nr 8.

Jag vill i detta sammanhang också
understryka att utskottets ställningstagande,
som innebär att extra bidrag
skall utgå endast i undantagsfall och
med sammanlagt högst 10 miljoner kronor
per år, självfallet begränsar möjligheterna
att ge bidrag i de fall utskottsmajoriteten
avsett i sitt uttalande om
skolskjutsbidragets slopande.

I reservation nr 9 har vi förordat,
att en parlamentarisk utredning skyndsamt
skall tillsättas för att pröva hela
frågan om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun och att man även
härvidlag skall överväga uppgiftsfördelningen.
Jag vill påpeka att en sådan
utredning förordats av såväl en ledamot
av skatteutjämningskommittén som ett
stort antal remissinstanser.

Både landsting och primärkommuner
har av statsmakterna ålagts väsentligt
vidgade uppgifter på olika områden och
står i många fall inför mycket svårbemästrade
ekonomiska problem när det
gäller finansieringen av särskilt de obligatoriska
uppgifterna inom undervisning,
sjukvård, hälsovård och socialvård.
Detta betyder också att medborgarna
genom kommunalskatten får bära
stigande kostnader för obligatoriska
samhällsutgifter utan att kostnadsfördelningsproblemet
ingående har prövats
från skattepolitiska synpunkter.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 78 med
de ändringar däri, som föranleds av
reservationerna nr 3, 5, 6, 8 och 9.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

llerr BJÖRKMAN (li):

Herr talman! Efter tolv timmars dcchargedebatt
är det knappast möjligt att
Nr 23

1G6 Nr 23 Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

påräkna något större intresse i kammaren
för denna fråga, som dock tillhör
de större frågorna vid detta års
riksdag. Det är ju mera sällan som debatten
i kammaren ändrar ledamöternas
ställningstaganden, och från denna
synpunkt spelar det faktiskt mindre roll
vid vilken tid på dygnet man håller
sina anföranden.

I och med det förslag som nu diskuteras
tas, såsom herr Eliasson i Sundborn
redan framhållit, ett betydande
steg på den kommunala skatteutjämningens
väg. Samtidigt uppnås en avsevärd
förenkling i statens bidragsgivning
till kommunerna.

Många utredningar har under de senaste
decennierna vandrat denna långa
stenbeströdda väg och brottats med
uppgiften att både utjämna den skillnad
i skattetryck, som är en följd av de varierande
utdebiteringarna i kommunerna,
och rensa upp i den invecklade
bidragsfloran.

Från den tidigare svårgenomträngliga
djungeln av administrativt tungrodda
bestämmelser har vi steg för steg kommit
fram till ett mera överskådligt
system. Samtidigt har emellertid ortsavdragsreformerna
medfört nya bestämmelser
om bidragen till kommunerna.

Jag skall inte gå igenom hela historiken
men jag kan inte underlåta att
nämna ett par utredningar i detta sammanhang.
1936 års kommunalskatteberedning
framlade ett betänkande år
1943. Detta föranledde inget förslag till
riksdagen. År 1949 tillsattes skattelindringsutredningen,
och dess förslag föranledde
en proposition till 1951 års
riksdag. Men samma år, alltså 1949, tillsattes
allmänna statsbidragsutredningen,
som till att börja med arbetade i tre
år. Den föreslog bl. a. att 32 särskilda
bidrag skulle avlösas. Detta ledde inte
till något omedelbart resultat. Utredningen
fick i uppdrag att göra en överarbetning
och föreslog efter ytterligare
tre år, att 38 speciella bidrag skulle för -

enklas dels genom sammanföring, dels
genom indragning.

Regeringen föreslog år 1957 i en proposition
att 27 speciella bidrag skulle
ersättas av två bidrag. Då ortsavdragen
höjdes åren 1957 och 1961 erhöll kommunerna
kompensation för det därigenom
minskade skatteunderlaget.

De utredningar jag nyss nämnde utgör
endast några milstolpar vid den
väg som lett fram till det förslag vi i dag
behandlar. Det grundar sig i sin tur på
den senaste i raden av utredningar,
1958 års skatteutjämningskommitté. Jag
har nämnt några av dessa utredningar
därför att det kan vara skäl att komma
ihåg det omfattande arbete som under
en lång följd av år lagts ned på att hyfsa
ekvationen. Mot den bakgrunden bör vi
vara särskilt aktsamma och inte redan
i starten bryta ut och bibehålla vissa
nu utgående bidrag som är avsedda att
upphöra i och med reformens genomförande.
Därmed skulle vi motverka
den enhetlighet som varit ett av syftemålen
med förslaget. Genom reformen
avvecklas en rad bidrag, även den
skatteersättning till kommunerna som
beslöts i samband med höjningen av
ortsavdragen 1957 och 1961. Likaså försvinner
skattelindringsbidraget till synnerligt
skattetyngda kommuner.

Att det sker en förenkling genom detta
förslag är dock inte detsamma som
att förslaget är enkelt att tränga in i.
Det krävs — detta har väl inte minst
framgått av herr Eliassons i Sundborn
anförande — en hel del tänkande för
att hitta rätt vid gränserna och rätt
applicera procenttal och reduktionsregler.
Det nya systemet omfattar dels
skatteutjämningsbidrag till samtliga
kommuner vid brist på skattekraft, dels
utjämningsbidrag till landskommuner,
köpingar och städer vid hög utdebitering.
De avvikande meningar som redovisas
i reservationerna gäller inte principerna.
De har vunnit allmän anslutning,
vilket vittnar om att utredningen

167

Onsdagen den 12 maj 1965 cm.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning

av folkpensioneringen

gjort synnerligen gott ifrån sig. Nej, reservationerna
gäller detaljer.

I flera motioner har yrkats på ändringar
beträffande de tre skattekraftsområden
som föreslagits i propositionen.
Några motionärer ville flytta »sina»
län till eit ur bidragssynpunkt mera
gynnat område, andra ville bilda ett
nytt område omfattande Kopparbergs,
Värmlands och Gävleborgs län. Detta
nya område skulle, såväl då det gäller
landsting som andra kommuner, garanteras
en skattekraft av 100 procent av
medelskattekraften i riket. Trappstegen
mellan de i propositionen föreslagna
tre områdena höjer sig från 90 till 110
och 125 procent. Det är alltså inte någon
särskilt jämn stegring. Det nya området
skulle alltså skjutas in mellan de
i propositionen föreslagna områdena 1
och 2. Det skulle då bli fyra skattekraftsområden.
Om denna ändring bär
utskottets borgerliga ledamöter enats,
och lotten var oss gunstig, som herr
Eliasson i Sundborn redan omtalat.
Majoritetspartiet hamnade i minoritet
och står för reservation 1.

Den andra reservationen, bakom vilken
står utskottets högerledamöter, avser
bidragsgivningen till landstingen.

Här har vi föreslagit att garantien endast
skall gälla under bidragssystemets
första år och därefter avtrappas. Men
jag vill särskilt understryka att denna
avtrappning endast gäller bidragsgarantien
på grund av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer.
Vi menar att denna
garanti om inte permanentar så dock
konserverar en bidragsgivning som hänför
sig till de nämnda ortsavdragshöjningarna.
Den är ett avsteg från det enhetliga
och generella system som eftersträvas.
Bidraget till övriga kommuner
på grund av ortsavdragsreformerna avvecklas
ju i samband med systemets genomförande.

Det förefaller som om utskottet missförstått
vårt förslag i denna del. På s.

15 i utskottsutlåtandet heter det att ut -

Nr 23

av folkpensioner och finansieringen

skottet i likhet med departementschefen
finner det ytterst angeläget »att
landstingskommunerna ges ekonomiska
möjligheter att fullgöra sina arbetsuppgifter
och att anledning inte föreligger
att lägga bidragsgivningen till landstingskommunerna
utanför det egentliga
skatteutjämningssystemet». Vi har ingen
annan uppfattning än att landstingen
skall ha möjlighet att fullgöra sina uppgifter.
Inte heller vill vi lägga dem
utanför utjämningssystemet. Frågan gäller
endast en successiv avveckling av
denna speciella garanti som givits
landstingen på grund av ortsavdragsreformerna.
Vi har därför föreslagit att
8 S andra stycket i förordningen skall
gälla endast under systemets första år
och därefter avtrappas med en femtedel
varje år under fem år, vilket även föranleder
en annan utformning av övergångsbestämmelserna.

Högerreservationen 3 b gäller utdebiteringsgränsen.
Vi har inte funnit konstruktionen
av bidraget vid hög utdebitering
vara den bästa. Propositionen
innebär att utdebiteringsgränsen är rörlig,
och reglerna är därvidlag bättre än
enligt kommittéförslaget. Men man kan
inte komma förbi att såsom bidraget är
konstruerat kan det stimulera kommunerna
att höja utdebiteringen utöver
vad som objektivt kan anses vara nödvändigt.
Enbart en sådan möjlighet kan
inte vara lämplig.

Statskontoret har i sitt remissyttrande
över betänkandet framhållit att bidraget
bör utlösas först när den totala
utdebiteringen överstiger medelutdebiteringen
med visst belopp och har föreslagit
»åtminstone en krona» som lämplig
buffert. Enligt propositionen skall
bidraget vid hög utdebitering utgå efter
en glidande procentskala, vilket i viss
mån tillgodoser de önskemål som statskontoret
framfört. Vi har ansett det
lämpligare att låta utdebiteringsgränsen
utgöra medeltalet av de sammanlagda
utdebiteringarna i hela riket, avrundat

Nr 23

168

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

uppåt till närmast högre 50-tal öre eller
jämn krona. För 1965 skulle utdebiteringsgränsen
utgöra 17 kronor för skattekrona.

Propositionen innehåller dessutom en
reduceringsregel, som innebär att det
procentuella bidraget till primärkommunerna
skall »minskas med en procentenhet
för varje fullt tjugotal ören,
varmed den sammanlagda utdebiteringen
understiger utdebiteringsgriinsen».

Så står det alltså i förordningen. Det
är kanske inte så alldeles lätt att förstå
bur den fungerar. Denna regel anser
vi vara olyckligt utformad. Reduktionen
träffar även kommuner som trots
bristande skatteunderlag har en låg
utdebitering. En låg kommunalskatt är
ofta resultatet av en klok och framsynt
kommunalpolitik. Det är enligt vår
uppfattning orättvist att försätta dessa
kommuner i sämre läge än de kommuner
som skött sina finanser mindre bra,
kanske till och med illa. En sådan reduktion
kan framtvinga en högre utdebitering
för att kommunen inte skall gå
miste om skatteunderlagsitillskott. Reduktionsregeln
gör dessutom systemet
onödigt tillkrånglat. Vi har i denna del
föreslagit att reduktionsregeln enligt
8 § fjärde stycket skall utgå ur förordningen.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla
att förordningen innehåller en bestämmelse
om att Konungen äger, när
synnerliga skäl föreligger, bevilja extra
skatteutjämningsbidrag. Skulle det alltså
visa sig att avvecklingen av en del
bidrag i vissa fall leder till konsekvenser
som ter sig uppenbart obilliga, så
kan detta rättas till genom extra bidrag.
Utskottet har för sin del särskilt understrukit
att extra bidrag bör utgå i sådana
fall.

Man bör också erinra sig att det nya
systemet innehåller tre variabla faktorer:
skattekraftsgränsen, utdebiteringsgränsen
och bidragsprocenten. Dessa
ger möjlighet att ändra både omfatt -

ningen av bidragsbeloppen ocli fördelningen
av bidragen mellan kommunerna.
Systemet är sålunda inte för all
framtid fixerat utan ger utrymme för
de ändringar som utvecklingen kan påfordra.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till statsutskottets utlåtande
i punkt 1 och till reservationerna
2, 3 b och 4.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Klyftan mellan högsta
och lägsta utdebitering per skattekrona
för olika kommuner i vårt land utgör
innevarande år inte mindre än 11,57
kronor. Sådana olikheter kommuner
emellan avhjälps inte genom ändrad
kommunindelning eller lokaliseringsverksamhet.
Solidariteten kräver en
skatteutjämning. Det kan naturligtvis
inte vara riktigt, att medborgarna för
den kommunala servicen får betala
väsentligt olika belopp, beroende på
var de bor.

Det förslag, som 1958 års skatteutjämningskommitté
lade fram, utgjorde en
förhållandevis enkel lösning på problemen
och har praktiskt taget genomgående
vunnit remissinstansernas anslutning.
Finansministern har ju också i
huvudsak byggt sin proposition nr 43
på utredningsbetänkandet.

Utjämningsbidragen skall utgå på
två grunder. Enligt den ena grunden
skall det ske genom hänsynstagande
till skattekraften, i det att kommunen
garanteras tillskott upp till en viss procent
av medelskattekraften i riket. Inte
mindre än 90 procent av det totala utjämningsbidraget
kommer att tilldelas
på denna grund och tillfalla i huvudsak
landsbygdskommuner och landstingskommuner.
I detta avseende indelas
enligt propositionen landet i tre
skattekraftsområden. Statsutskottsmajoriteten
föreslår att riket indelas i fyra
skattekraftsområden, i det att primärkommunerna
i Värmlands, Kopparbergs

169

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

och Gävleborgs län garanteras en skattekraft
av 100 procent av medelskattekraften
i riket. Jag har anslutit mig till
denna uppfattning och yrkar sålunda
bifall till utskottets hemställan på
denna punkt.

De resterande 10 procenten av skatteutjämningen
tillkommer i huvudsak
städer och tilldelas vid hög utdebitering,
varvid bidraget täcker viss del av
den utdebitering som ligger över medelutdebiteringen
i riket. Denna senare tilldelningsgrund
för bidragsgivning vid
hög utdebitering är den ömtåligaste och
mest kritiserade. I en motion från vårt
håll, 11:804, har vi i anslutning till
kommittéminoritetens förslag uttalat att
reglerna för utdebiteringsgränsens bestämmande
bör bli föremål för översyn,
därest grunderna för skatteutjämningsbidragens
fastställande skulle komma
att väsentligt ändras.

Utskottet har nu föreslagit en skrivelse
till Kungl. Maj:t för att ge till
känna, att en omprövning av sambandet
mellan utdebiteringsgräns och medelutdebiteringen
i riket bör ske senast år
1970. Jag finner denna skrivning till
fyllest och har därför på denna punkt
anslutit mig till utskottets förslag.

Enligt det föreliggande förslaget skall
i skatteutjämningsbidraget inbakas vissa
tidigare utgående speciella bidrag
till kommunerna, såsom bidrag till
skolmåltider, till skolskjutsar, till pedagogisk
utrustning, till kommunala folkbibliotek,
till byggande av ålderdomshem
och barnhem etc. Dessa bidrag
kommer sålunda nu att avlösas. 1 princip
tycker jag det är riktigt, att man i
görlig mån samlar bidragen på en hand.

1 vår nyss nämnda motion har vi emellertid
understrukit de svårigheter som
kan uppstå i samband med indragningen
av statsbidraget till skolskjutsar, särskilt
vad gäller glesbygdskommunerna.

Utskottet har i detta avseende föreslagit
skrivelse till Kungl. Maj:t med
framhållande av att dylika glesbygds -

kommuner, som kan tänkas få svårigheter
vid skolskjutsbidragets avlösning
på grund av ringa skattekraft, bör av
Kungl. Maj:t kunna tilldelas extra skatteutjämningsbidrag.
Detta bör ske för
att undanröja obilliga verkningar av
skolskjutsbidragets avlösning. Jag har
nöjt mig med denna skrivning och framställning
till Kungl. Maj:t och yrkar
också på denna punkt bifall till utskottets
förslag.

Slutligen har i motion 804 yrkats att
det speciella bidraget till kommunala
folkbibliotek inte nu bör avlösas. Detta
bidrag, som regleras av en 35 år gammal
författning, har länge legat låst vid
ett alltför lågt bidragsmaximum, 10 000
kronor per kommun och år. Vid flera
tillfällen har, bl. a. från statsutskottets
sida, gjorts framställningar om en översyn
av bidragsbestämmelserna, eventuellt
i form av en offentlig utredning.
Uppfattningen att en sådan utredning
vore önskvärd synes ha haft stöd hos
chefen för ecklesiastikdepartementet,
som i offentliga uttalanden vidgått behovet
av en utredning och som år 1963
lät utarbeta en departementspromemoria
med syfte att provisoriskt förbättra
det statliga stödet till folkbiblioteken.

Helhetsbilden av det svenska folkbiblioteksväsendet
företer f. n. så ansenliga
skillnader i fråga om resurser, att en
reform framstår som ett rättvisekrav.
Att driva ett bibliotekssystem av god
standard beräknas i dag i mindre och
medelstora städer kosta 20 å 25 kronor
per invånare och år. Men för landets
samtliga folkbibliotek ligger medelkostnaden
så lågt som vid ca 9 kronor per
invanare och år, och av landsbygdsbiblioteken
beräknas ca 90 procent ha kostnader
under 7 kronor per invånare och
år. Då iir att märka, att ingenting talar
för att det i och för sig iir billigare att
bedriva biblioteksverksamhet på landsbygden
än i tätorterna; med hänsyn till
avståndsproblem och distributionssvårigheter
torde förhållandet snarast vara

Nr 23

170

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning

av folkpensioneringen

det motsatta. Att denna låga standard
icke i första hand är ett glesbygdsproblem
framgår av siffror från exempelvis
Malmöhus län, där inte mindre än
54 landsbygdskommuner av 60 har bibliotekskostnader
som ligger under riksgenomsnittet.
I 43 kommuner ligger
kostnaderna under 7 kronor per invånare
och år och i 24 kommuner under
5 kronor per invånare och år.

Intressanta som jämförelse härmed
är de åtgärder som företagits i Danmark,
vars nya bibliotekslag innebär
skyldighet för kommuner att driva biblioteksverksamhet
och ålägger varje
kommun med mer än 5 000 invånare att
heltidsanställa bibliotekarie- och kontorspersonal
i lämpliga proportioner.

Till denna lagstiftning har knutits bestämmelser
om ansenliga statliga stimulansbidrag.
För nästkommande budgetår
svarar sålunda danska staten för ungefär
35 procent av folkbibliotekens
kostnader. Totalutgifterna för folkbiblioteksverksamheten
i Danmark uppgår
därefter till ca 115 miljoner kronor eller
ca 25 kronor per invånare.

I Sverige kostar för närvarande folkbiblioteksverksamheten
stat och kommun
sammanlagt ca 70 miljoner kronor
per år, varav statens andel är ca 8 miljoner.
Om kostnaderna för god standard
såsom i Danmark och i en rad svenska
städer sättes vid 25 kronor per invånare,
skulle totalutgifterna för det svenska
folkbiblioteksväsendet komma att
uppgå till ca 190 miljoner kronor per
år. Fn standard, som svarar mot detta
belopp, torde om de i propositionen
föreslagna förutsättningarna realiseras
icke kunna uppnås inom överskådlig
framtid.

Den stora ovissheten om vilka följder
propositionens förslag kan förväntas få
på detta område understryker enligt
min uppfattning angelägenheten av att
folkbiblioteksväsendet, innan förslag av
mera genomgripande betydelse förverkligas,
göres till föremål för en allsidig

av folkpensioner och finansieringen

utredning. Den expansion på olika områden,
som vårt samhälle för närvarande
upplever, motiverar i och för sig att
en sådan undersökning göres och att
man på grundval av resultaten av denna
undersökning från samhällets sida
definierar folkbildningsväsendets mål
och medel i nuet och framtiden. Den
intensiva omgestaltningen av utbildningsväsendets
alla stadier ställer redan
i dag nya krav på bibliotekens resurser.
Ett av skolreformens syften är ju att ge
alla medborgare ett jämförbart utgångsläge
för fortsatt självbildning, en teori
som inte är genomförbar om samhället
inte samtidigt i välutrustade folkbibliotek
ger den kunskapstörstande möjlighet
att fritt få tillgång till behövligt informationsmaterial.
I folkbildning och
vuxenundervisning är en välordnad
biblioteksverksamhet ett viktigt led,
och här, liksom gentemot den obligatoriska
grundskolan och dess påbyggnadsorganisation,
har folkbiblioteket i princip
ett förpliktande ansvar. Men det är
inte bara i folkundervisningen utan också
i fritidssamhället som nya anspråk
kan ställas på folkbibliotek och dess
verksamhet.

Frågan om folkbiblioteksbidragens
avlösning kan om man endast ser till
de nu utgående anslagsbeloppens storlek
synas vara av ringa betydelse. Men
denna fråga har andra aspekter än de
rent budgetmässiga och erbjuder i realiteten
ett svåranalyserat problemkomplex,
av vars lösning gestaltningen av
det framtida folkbiblioteksväsendet är
nära beroende. Som jag ser det är folkbiblioteksärendet
en stor och central
fråga, värd ett ingående studium och
omsorgsfull politisk bedömning.

Säkert kommer det stora flertalet
kommuner också i fortsättningen att
stödja biblioteksverksamheten, men
man bör vara medveten om att kommunerna
har en mängd angelägna uppgifter
av annat slag att tillfredsställa,
varför ett specialdestinerat bidrag verk -

171

Onsdagen den 12 maj 19G5 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

samt skulle stimulera dem att satsa just
på biblioteksverksamheten.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till reservation 7 i detta utlåtande.

Vad som anförts i reservation 9 beträffande
kostnadsfördelningen är också
utan tvivel riktigt. Stigande anspråk
kommer att ställas på kommunerna,
varför en parlamentarisk utredning
snarast bör pröva hela fördelningen
mellan stat och kommuner, deras uppgifter
och kostnader.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
också till reservation nr 9.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall i största möjliga
utsträckning försöka att koncentrera
det anförande jag tänker hålla,
men som tidigare sagts är detta ett tämligen
omfattande komplex av frågor,
varför det ändå kommer att ta sin lilla
tid för mig att komma igenom vad jag
anser nödvändigt att säga.

Jag kan instämma i vad som sagts
tidigare, nämligen att det för alla är
angeläget att försöka åstadkomma en
större rättvisa då det gäller skattebelastningen
mellan olika delar av landet och
de olika kommunerna. Alla är överens
om behovet av en skatteutjämning. Den
bör kunna ge möjligheter till att utjämna
de olikheter som finns i fråga om
kommunal service och de olikheter som
nu föreligger i fråga om utdebiteringen.
Man har vidtagit vissa åtgärder för
att tackla detta problem — exempelvis
ändrad kommunindelning och omflyttning
av huvudmannaskapet för polisen
från primärkommunerna till staten —
men det är givet, att dessa åtgärder inte
har kunnat lösa det.

1958 års skatteutjämningskommitté
har också ingående penetrerat dessa
frågor. Man försökte inom kommittén
att hitta olika vägar, varigenom man
skall kunna komina fram till någon metodik
som skulle kunna ge ett någorlunda
rimligt utfall av en verksamhet

på detta område. Men efter prövning av
alla dessa olika vägar ansåg sig kommittén
ändå till slut tvingad att stanna inför
en statlig bidragsgivning i, som man
säger, allmänt skatteutjämnande syfte.
Remissorganen har också varit eniga
om behovet av en sådan bidragsgivning.

Från utskottets sida har vi också biträtt
den uppfattning, som kommittén
framfört och som även framförts i propositionen,
att det här gäller en social
rättvisefråga. Vi understryker också i
utskottets uttalande, att en bidragsgivning
i förevarande syfte blivit än angelägnare
till följd av den pågående befolkningsomflyttningen
som medför
svårigheter för både av- och inflyttningskommuner.

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på systemets allmänna uppbyggnad,
eftersom den tidigare har berörts.
Låt mig bara säga att det förslag, som
skatteutjämningskommittén kommit
med i det avseendet, har godtagits av
departementschefen och även av remissinstanserna.
Systemet baseras dels
på tillskjutet skatteunderlag och dels
på bidrag vid hög utdebitering. Jag tror
att man kan säga att det är ett enkelt
system och att det är lätt att tillämpa.
Det måste vara det, inte minst med hänsyn
till det mycket stora antal kommuner,
på vilket detta nya system nu skall
tillämpas. Därför är det nödvändigt att
man håller systemet fritt från komplicerande
regler. Men detta innebär å
andra sidan att man heller inte kan
åstadkomma den millimeterrättvisa,
som en del kanske tycker skulle vara
eftersträvansvärd. Men även om man
inte kan göra det, vågar jag nog hävda
att systemet tillgodoser rimliga krav på
rättvisa vid fördelningen av bidragen.

Om jag sedan, herr talman, får följa
den ordning som de föregående ärade
talarna har följt och ta avsnitt för avsnitt
skulle jag beträffande skattekraftsområdena
vilja säga, att vi som i det
avseendet står för reservation nr 1 har

Nr 23

172

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av
av folkpensioneringen

stannat för att biträda propositionens
förslag om indelning av riket i tre skattekraftsområden.
Detta förslag sammanfaller
med den nuvarande områdesindelningen
då det gäller skattelindringsbidragen
och även med skatteutjämningskommitténs
och remissinstansernas
uppfattning.

På denna punkt föreligger, som tidigare
sagts, en rad yrkanden i olika motioner.
Dessa yrkanden innebär bl. a.
att Gävleborgs län, eller i varje fall den
del därav som utgöres av Hälsingland,
skulle föras till skattekraftsområde 2,
att Kopparbergs län skulle föras till
skattekraftsområde 2 och att Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län skulle
bilda ett eget skattekraftsområde med
en garanterad skattekraft motsvarande
100 procent av medelskattekraften i riket.
I utskottsutlåtandet, där utskottsmajoriteten
stannat för att biträda detta
yrkande, avser de 100 procenten endast
primärkommunerna; när det gäller
landstingen har man stannat för ett
bibehållande av procentsatsen 95.

Jag kan redan här säga att det är en
något underlig konstruktion, som avviker
från konstruktionen i övrigt i propositionen,
att procentsatsen för primärkommunerna
skall vara 100 medan
för landstingen fortfarande skall tilllämpas
samma procentsats som för
landstingen i skattekraftsområde 1.
Denna förändring av propositionens
förslag innebär — man kanske försiktigtvis
bör säga beräkningsmässigt —
en merkostnad på i runt tal 20 miljoner
kronor utöver vad som föreslås i propositionen.

Herr Eliasson i Sundborn säger att
detta innebär en större rättvisa. Det är
emellertid tämligen diskutabelt om man
härigenom åstadkommer en större rättvisa.
Man höjer upp Gävleborgs, Kopparbergs
och Värmlands län till ett
högre skattekraftsområde än vad som
föreslås i propositionen. Men i så fall
gäller rättvisan för herr Eliasson tyd -

folkpensioner och finansieringen

ligen bara detta område, ty det finns
ändå en hel rad andra områden och
enskilda kommuner i detta land som
kommer i en sämre ställning än vad
detta område gör.

Det kanske bör understrykas att medelutdebiteringen
inom de län jag här
nämnt inte är anmärkningsvärt hög.
.lag kan hänvisa de som är intresserade
av denna sak till att slå upp sidorna 120
och 121 i propositionen som visar siffrorna
för medelutdebiteringen i de
olika länen. Man kan där konstatera,
att exempelvis ett sådant län som Örebro
har en högre utdebitering än de här
för uppflyttning föreslagna länen. Även
andra län skulle kunna anföras som
exempel, men jag skall inte trötta kammarens
ledamöter med en uppräkning
av dem. Var och en kan läsa det i propositionen.

Systemet med skattekraftsområden är
uppbyggt som ett schablonsystem. Då
måste också enligt utskottsreservanternas
uppfattning områdesindelningen bli
schematisk. Hur man än försöker att
finslipa en områdesindelning kommer
det ändå alltid att finnas kommuner i
ett lägre skattekraftsområde som kan
peka på en eller ett flertal kommuner
i ett skattekraftsområde med en högre
procentsats och säga att detta är inte
rättvist, ty den och den kommunen har
det betydligt bättre än vad vår kommun
har som befinner sig inom det lägre
skattekraftsområdet.

Det bör därför understrykas att denna
strävan efter millimeterrättvisa är
omöjlig att förverkliga i ett sådant system
som detta och att det också är
oriktigt att försöka förverkliga den. Om
det skulle finnas exceptionella fall där
det kan vara befogat att flytta upp enskilda
kommuner eller ett område med
flera kommuner i ett högre skattekraftsområde
har Kungl. Maj:t enligt propositionens
förslag befogenhet att företa
en sådan omfördelning.

Behovet av en mera noggrann indel -

173

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

ning i områden sammanhänger i hög
grad med hur systemet är utformat i
övrigt. Det system som vi nu diskuterar
tar direkt hänsyn till kommunens utgiftsförhållanden.
Det gör behovet av
en finindelning mindre angeläget än
vad det annars skulle vara. Kommittén
säger också: »En skatteutjämning som
skall ske genom statlig bidragsgivning
kan inte åsyfta en total utjämning av
kommunernas utdebiteringssatser. En
så långtgående utjämning låter sig inte
förena med en reell kommunal självstyrelse.
»

Reservanterna har på denna punkt
menat att det finns skäl att avvakta hur
detta bidragssystem kommer att verka
i praktiken innan den av såväl kommittén
som remissinstanserna och departementschefen
godtagna områdesindelningen
göres till föremål för någon omprövning.

Jag ber alltså, herr talman, att i förevarande
avsnitt få yrka bifall till reservationen
nr 1 av herr Näsström m. fl.

Beträffande frågan om skattekraftsgränserna
innebär ju propositionsförslaget
en väsentlig förbättring i förhållande
till kommittéförslaget. Här finns
nu ett reservationsvis framfört yrkande
om att någon bindning av skatteunderlagstillskotten
till den aktuella genomsnittliga
skattekraften i riket och till
de föreslagna skattekraftsgränserna inte
skall göras. Man vill ha möjligheter,
säger man, till en successiv anpassning
av dessa tillskott med hänsyn till framtida
förhållanden.

Låt mig i det sammanhanget bara
säga, att alla utförda undersökningar
visar att bristen på skatteunderlag är
den främsta orsaken till onormalt höga
skattetryck. Denna brist måste ju bestämmas
på ett eller annnat sätt — visserligen
schematiskt — och nu bär man
stannat för att bestämma bristen till
skillnaden mellan ett beräknat normalellcr
minimibehov och kommunens eget
skatteunderlag. Normal- eller minimi -

behovet är den gräns, upp till vilken
skattekraften ökas i detta system, och
det är naturligt, menar vi, att anknyta
denna gräns till medelskattekraften i
riket. Jag skall gärna erkänna att metoden
kanske inte är hundraprocentigt
tillfredsställande, men jag tror inte att
man kan hitta någon bättre metod att
mäta behovet av skatteunderlag än den
som här har föreslagits. Det är också
genom denna anknytning som systemet
får sin värdebeständighet och sin standardföljsamhet.

Jag tror att vilken form för anknytning
man än väljer, så är det ändå till
sist beroende på vilka resultat man vill
uppnå, och då blir det en rent ekonomisk
avvägningsfråga. Därför har vi
menat att något uttalande i denna fråga
inte är påkallat. Det ligger i systemets
natur att uppbyggnaden allt emellanåt
kan behöva överses, om systemet skall
kunna fylla den funktion som det är avsett
att fylla, nämligen att fungera i skatteutjämnande
syfte.

Beträffande den reservation som gäller
den speciella garantien till landstingen
och förslaget om att bidragen
skall avtrappas med en femtedel varje
år för att upphöra efter fem år vill jag
säga, att vi inte funnit några bärande
skäl för att biträda detta yrkande. Vi
anser att det är angeläget att landstingskommunerna
inordnas i skatteutjämningssystemet
för att de skall ha möjligheter
— som herr Björkman också
•sade — att fullfölja och fullgöra sina
mycket viktiga uppgifter.

Den andra reservationen, som herr
Björkman talade för, gäller utdebiteringsgränsen.
Man vill därvidlag ha ett
system som i kronor och femtioöringar
fastställer vad som skulle vara den övre
gränsen. Jag tror inte att det systemet
är tillfredsställande. Det skulle nämligen
innebära, att man skulle minska bidragsgivningen
till kommuner med hög
utdebitering och öka bidragen till
kommuner med lag utdebitering. — Jag

Nr 23

174

Onsdagen den 12 maj 19C5 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

skall återkomma till detta i samband
med några ord om reduceringsregeln.

I huvudfrågan beträffande utdebiteringsgränsen
innebär den reservation
som här föreligger att man skulle ha en
i kronor och ören fixerad — alltså en
fast — gräns i stället för att ta medelutdebiteringen
i riket som beräkningsbas
för fastställande av dessa bidrag.
Skulle man följa reservationens rekommendationer,
så skulle det innebära att
man i detta system införde en metod
som ledde till en automatisk ändring av
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun. Som jag har sagt tidigare ger
systemets automatik, d. v. s. dess anknytning
till medelskattekraft och medelutdebitering,
en praktiskt taget oförändrad
andel av kommunernas utdebiteringsbehov.
En fast utdebiteringsgräns
kommer däremot med största sannolikhet
att ge eu relativ förskjutning av bidragsgivningens
omfattning. Detta
kommer att bli till fördel för kommunerna
vid växande utdebiteringsbehov
och till nackdel för kommunerna om
utdebiteringsbehovet minskar.

Om vi räknar med en rörlig utdebiteringsgräns,
alltså en utdebiteringsgräns
som följer medelutdebiteringen i riket,
och förutsätter att skatteunderlaget ökar
med 8 procent per år — vilket har varit
en ganska normal företeelse under de
senaste åren — så innebär bara detta
att statens bidrag till kommunerna kommer
att stiga med i run,t tal 75 miljoner
kronor. Om samtidigt — fortfarande
under samma förutsättningar -— utdebiteringen
skulle öka med 50 öre per år,
så skulle det statliga bidraget till kommunerna
stiga med ytterligare 30 miljoner
kronor. Skulle man följa reservationens
förslag i detta avseende med
en i kronor och ören fixerad utdebiteringsgräns,
så skulle detta innebära en
ytterligare kostnadsökning för statens
vidkommande med i runt tal 60 miljoner
kronor per år utöver vad automatiken
enligt propositionen innebär. Ut -

skottsmajoriteten har menat att det är
uteslutet att godta en sådan relativ förskjutning
i bidragsgivningen utan föregående
diskussion utifrån skattepolitiska
synpunkter.

Jag skulle här också vilja säga att det
kanske kan finnas anledning att ett
ögonblick stanna vid den lilla passus
som jag förut citerade ur kommitténs
betänkande, att om man vill eftersträva
en millimeterrättvisa och driva bidragsgivningen
för långt, så kanske det inte
kan undgås att man kommer att inskränka
den kommunala självstyrelsen.
Det är väl ändå alldeles uppenbart —
åtminstone betraktar jag det som ofrånkomligt
— att om man begär att staten
skall betala mer och mer av de kommunala
utgifterna, kanske framför allt
på investeringssidan, så kommer krav
att resas på att staten också skall få
vara med och se på dessa investeringar
och hur pengarna används. Då kanske
man kan råka i en situation som kan
bli ganska besvärande att förena med
den målsättning vi annars alltid uppställer
då det gäller den kommunala
självstyrelsen.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
tillägga en annan sak som kan vara värd
att peka på, nämligen att när dessa
kostnader skall täckas av statsmedel, så
kanske man bör ta med i bilden att
en ökande del av de medel som skall
användas till detta — och inte bara till
detta utan även till statens övriga utgifter
— tas in genom indirekt beskattning.
Under de senare åren har en förskjutning
skett i denna riktning och vi
får en ytterligare förskjutning från den
1 juli i år. Då kan detta, ärade kammarledamöter,
innebära — och innebär det
i viss mån redan nu — att en skattebetalare
med låg inkomst, låt mig säga i
skattekraftsområde 1 eller i en kommun
som över huvud taget inte kommer i
åtnjutande av något skattelindringsbidrag,
får vara med, genom den indirekta
beskattningen, och betala bidrag för

175

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

Kommunal skatteutjämning,

av folkpensioneringen

att minska skattetrycket för en högre
inkomsttagare i ett annat skattekraftsområde.

Då det gäller sambandet mellan utdebiteringsgräns
och medelutdebitering
har vi ifrån utskottets sida, som
herr Nelander redan har nämnt, biträtt
ett yrkande i en motion att det kan finnas
anledning att om någon tid göra en
omprövning, vilket vi också givit till
känna i en skrivelse till Kungl. Maj :t.

Nästa avsnitt i detta utlåtande, soin
jag skulle vilja säga några ord om, gäller
reduceringsregeln.

Vi anser ifrån utskottsmajoritetens
sida att det i princip inte borde utgå
något skatteutjämningsbidrag till kommuner
som ligger under medelutdebiteringen
i riket. Det är närmast av praktiska
skäl som vi godtagit en reducerad
bidragsgivning till dessa kommuner och
vi har gjort det främst för att bevara
kontinuiteten med de nuvarande skattelindringsbidragen
och för att undvika
annars ofrånkomliga tröskeleffekter.
Jag tror att det finns mycket starka
skäl för att man följer den reduceringsregel
som här är föreslagen och att man
inte accepterar det reservationsvis
framförda yrkandet om ett totalt slopande
av denna reduceringsregel.

Jag vill sedan säga några ord om det
extra skatteutjämningsbidraget. Utskottet
diskuterar här effekten av den inbakning
i skatteutjämningsbidraget av
de nuvarande bidragen till skolskjutsar
och inackordering, som kan uppkomma
för vissa, framför allt glesbygdskommuner.
Med anledning av ett motionsyrkande
i detta ämne gör vi ett uttalande,
som herr Nelander tidigare berört, där
vi utgår ifrån alt det extra skatteutjämningsbidraget
skall kunna utgå för att
mildra de annars befarade verkningarna
i ekonomiskt avseende för kommuner
vid avlösning av bidragen till skolskjutsar
och inackordering.

Vad i övrigt gäller avlösningen av de
speciella bidragen, tror jag, att det är

en mycket stor fördel med de förslag
som vi nu behandlar, att man har kunnat
plocka bort så mycket av denna
flora av extra bidrag som nu finns. Det
gör systemet betydligt enklare. Det nuvarande
bidragssystemet är i hög grad
komplicerat och jag tror också att det
nu föreslagna systemet innebär goda
förutsättningar till rationalisering av
bidragsgivningen till kommunerna.

I denna avlösning av de extra bidragen
ingår ju också en avlösning av bidragen
till de kommunala folkbiblioteken.
Det har kanske gjorts ett alltför
stort nummer av den affären. Jag tycker
att herr Nelanders anförande andades
misstro mot kommunalmännen ute i
riket; de skulle vara så litet intresserade
av biblioteksverksamheten, att de
inte skulle vara beredda att ta på sig
de merkostnader som kan komma att
uppstå för kommunerna genom att detta
bidrag avvecklas. Man bör dock vara på
det klara med att det rör sig om maximalt
10 000 kronor per år. Jag är övertygad
om att även om detta bidrag av
rationella skäl bakas in i det allmänna
skatteutjämningsbidraget på samma
sätt som andra speciella bidrag kommer
kommunalmännen ändå att se till
att det behov som finnes på detta område
beaktas.

Även frågan om kostnadsfördelningen
har tidigare diskuterats. Jag är väl
medveten om att detta förslag inte innebär
någon lösning i stort. Vi understryker
också från utskottets sida att kommunerna
får svåra problem att bemästra,
inte minst av ekonomisk art, genom
stegrade kostnader för sjukvård, skolväsende
o. s. v. Samtidigt finns det dock
skäl att peka på att propositionen föreslår
en väsentlig ökning av bidragsgivningen
till kommunerna och att systemet
gör att denna bidragsgivning blir
värdebeständig och standardföljsam.
Enligt detta förslag tillföres kommunerna
ett nettotillskott på över 400 miljoner
kronor per budgetår, ett tillskott

Nr 23

176

Onsdagen den 12 maj 1965 cm.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

som sedan — om vi får samma utveckling
av medelskattekraften och utdebiteringen
som vi haft hittills -— kan
beräknas komma att automatiskt stiga
med i runt tal 100 miljoner kronor per
år.

De reservationsvis framförda yrkandena
om ändringar och om införandet
av det fjärde skattekraftsområdet kommer,
som jag sagt tidigare, att innebära
en betydande merbelastning på statskassan.
Den fasta utdebiteringsgränsen
kostar, som jag sade, i runt tal 60 miljoner
kronor. Det fjärde skattekraftsområdet
kostar i runt tal 20 miljoner
kronor. Skulle sedan det även reservationsvis
framställda yrkandet bifallas
om statligt bidrag till de kommunala
bostadstilläggen — som kommer att behandlas
i ett senare utlåtande — blir
det en ytterligare merkostnad på 75
miljoner kronor. Allt detta skulle alltså
medföra en kostnad som väsentligt
överstiger vad som är föreslaget i propositionen.
Jag har då ändå inte räknat
med vad de speciella bidrag, som reservanterna
inte vill avlösa, skulle komma
att kosta.

Jag skall strax sluta, herr talman;
det har blivit ett långt anförande. Jag
vill endast säga ytterligare några ord
om det motionsvis och reservationsvis
framförda kravet på en ny utredning
om kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun. Vi har från utskottets sida
ansett, att det väl ändå kan finnas
skäl att först avvakta verkningarna av
det nya systemet, innan frågan om en
utredning av kostnadsfördelningen på
nytt tages upp.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan utom vad avser
frågan om antalet skattekraftsområden,
där jag yrkar bifall till reservationen
nr 1 av herr Näsström in. fl.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte vid denna

sena tidpunkt ta upp någon längre polemik
med herr Gustafsson i Stockholm.
Endast ett par kommentarer.

I och för sig tycker jag inte att det är
märkligare att landstingen skulle stanna
vid 95 procent och kommunerna vid
100 procent i vårt skattekraftsområde 2
än att propositionen ger landstingen 95
procent och primärkommunerna 90
procent i skattekraftsområde 1. Nog är
det väl ändå upppenbart att de tre län
som det här är fråga om, med stora glesbygdsområden
och delvis även fjällområden,
bör komma med på någon mellanlinje.
.lag tycker att det är ganska klart
dokumenterat av oss som företräder utskottsmajoriteten.

Även om indelningen först och främst
grundar sig på att skillnaden i skattetryck
hör samman med klimat och avstånd
— det är ju det som är anledningen
till att landet indelats i dessa områden,
och dessa län har väl då en särställning
gentemot andra längre söderut
belägna — vill jag beträffande utdebiteringen
hänvisa till s. 125 i propositionen,
där man kan se medianvärdet
på den kommunala utdebiteringen. Att
det söderut finns något län som ligger
hägre än dessa tre län beror bl. a. på
att dessa tre län inte har genomfört
grundskolan i samma utsträckning.
Skillnaden mellan 110 och 90 procent
i skattekraftstillskott är inte mindre än
12 skattekronor per invånare vid ett
medelskatteunderlag av 60 kronor för
riket i dess helhet — en alldeles för
stor skillnad som vi reducerar till hälften
för primärkommunerna.

En fast utdebiteringsgräns har förordats
av kommunförbunden och flertalet
remissinstanser. En sådan skulle
naturligtvis medföra vissa ekonomiska
konsekvenser, och vi har pekat på möjligheten
att ompröva den. Det kommer
emellertid att te sig orimligt för en
mängd kommuner i landet, som har en
hög utdebitering och ligger ovanför medelutdebiteringen,
att de får en sänk -

177

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

ning medan nu skattekraftiga kommuner,
framför allt storstäderna, på grund
av svårigheten att få lånefinansiering
måhända tvingas höja sina utdebiteringar,
i vissa fall kanske med upp till 2
kronor. Det är den konsekvensen som
vi vill undvika.

Till sist vill jag bara säga till min
ärade vän, herr Gustafsson i Stockholm,
att man i och för sig kanske inte helt
kan vifta bort hans synpunkter i fråga
om den kommunala självstyrelsen, om
staten skall ta på sig en större del av
kostnaderna. Men det kan inte vara
rimligt att staten skall besluta ålägga
kommunerna uppgifter och sedan inte
skall bry sig om hur det går med finansieringen.
Man bör finansiera obligatoriska
uppgifter på skolans och andra
områden så att det blir ungefär likvärdiga
kostnader för medborgarna. En
skillnad som uppkommer genom obligatoriska
uppgifter är icke motiverad i ett
samhälle, där vi talar om att vi vill göra
så mycket för likställdhet mellan medborgarna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara säga ett
par ord om två saker.

Vad beträffar den fasta utdebiteringsgränsen
är det klart att man kan välja
det system herr Eliasson förordar. Men
jag menar att man då får vara medveten
om vad man statsfinansiellt och ekonomiskt
ger sig in på, nämligen att det
då som jag sagt blir en merkostnad utöver
utgifterna enligt propositionen på
i runt tal 60 miljoner kronor. Herr
Eliasson har inte gjort något försök att
bestrida att den uppgiften är riktig.

Får jag sedan vad beträffar skattekraftsområdena
säga, att herr Eliasson
i sitt första inlägg här argumenterade
utifrån vad man hade varit överens om,
då vi diskuterade lokaliseringspolitiken,
nämligen att stora delar av dessa
län som skulle ingå i det fjärde eller

rättare uttryckt det andra skatteklassområdet
hade hänförts till det norra
stödområdet vad beträffar lokaliseringen.
Men då framstår ju, om jag så får
säga orättvisan i detta system i ännu
skarpare belysning, eftersom man skall
komma ihåg, att även Dalsland och en
bit ned i Bohuslän också hänförts till
det norra stödområdet i lokaliseringssammanhang.
För de områdena har inte
herr Eliasson eller någon annan från
de län som nu är aktuella haft några
rättvisesynpunkter till övers.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
kan visserligen rikta denna anmärkning
mot mig, men vad har herr
Gustafsson själv haft för intresse för detta.
Var vänlig och studera medianvärdena
av utdebiteringen på s. 125 i propositionen
nr 43. Därav framgår att dessa
län har en särställning och kommer att
bli sämre ställda än vissa norrlandslän,
om man inte genomför vårt förslag.
Det är det som är bakgrunden.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag rekommenderar
också kammarens ärade ledamöter att
studera de siffror som finns redovisade
i propositionen. Då skall ni kunna konstatera,
som jag sagt förut, att det finns
län som i utdebiteringshänseende ligger
över de län som herr Eliasson ömmar
för.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Trots att timmen är sen
vill jag till att börja med erinra om behandlingen
i fjol höstas av lokaliseringspropositionen.
Både i propositionen
och i utskottets utlåtande framhölls
betydelsen av en utjämning av det kommunala
skattetrycket för att områden
med brist på sysselsättning skulle kun -

178 Nr 23 Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen

av folkpensioneringen

na dra till sig företagsamhet. Det är mot
bakgrunden av detta att hälsa med tillfredsställelse,
att vi fått en proposition
om skatteutjämning. Den stora frågan
är dock om de förslag som här presenteras
innebär en tillräcklig stimulans
till ny företagsamhet i de bygder av
landet som skriar efter sysselsättningstillfällen.
Det är mot bakgrunden av
denna frågeställning som jag vill dröja
litet vid ett par avsnitt i de förslag
som här föreligger.

1 propositionen redovisas det beräknade
utfallet för år 1966 och den dag
fem år framåt i tiden då kostnaderna
för polisväsendet helt bestrides med
statsmedel. Dessa beräkningar har grundats
på invånarantalet den 1 januari
1963 och på 1964 års utdebiteringar.
Emellertid har sedan 1963 redan skett
och får tyvärr beräknas fortgå en betydande
folkuttunning i våra landsbygdsoch
glesbygdskommuner. Detta kommer
att påverka utfallet av den föreslagna
skatteutjämningen. Bristen på skattekraft
i förhållande till respektive andel
av medelskattekraften får år efter år
multipliceras med ett allt lägre invånarantal,
detta samtidigt som de kommunala
kostnaderna per invånare i dessa
kommuner till följd av folkuttunningen
får beräknas stiga i hastigare takt än
i mer tättbefolkade kommuner.

Jag vill understryka att det i och för
sig synes mig alldeles riktigt att som
grund för skatteutjämningen lägga en
utfyllnad av skattekraften i de olika
kommunerna. Men fördenskull är det
inte riktigt att övervärdera verkningarna
härvidlag, så att man erhåller en
felaktig bild av reformens verkningar
i stort. Detta synes mig vara så mycket
mer betydelsefullt som åtskilliga detaljer
i det föreliggande förslaget är
ogynnsamma för landskommunerna i
allmänhet och glesbygdskommunerna i
synnerhet. I stället för en skatteutjämning
i solidaritetens tecken sker det en
övervältring på kommunerna av kostna -

der som står i direkt beroende av avstånden
inom respektive kommun.

Bland de statsbidrag, som föreslås avlösta,
är många av sådan art att de har
särskilt stor betydelse för de skattesvaga
kommunerna och avståndskommunerna.
Så är fallet i fråga om biblioteksanslaget.
Det gäller även bidraget
till pedagogisk utrustning som till en
del är behovsprövat. Vidare är detta
förhållandet med skolmåltidsbidraget,
vilket dels är skatteunderlagsgraderat
och dels utgår med ett högre belopp
för de små skolenheterna där portionskostnaderna
ju är högre än i de stora
bespisningsenheterna. Framför allt är
det emellertid slopandet av bidragsgivningen
för skolskjutsar och inackordering
som får negativa verkningar för
avståndskommunerna.

Uppenbart är väl att utgifterna för
skolskjutsar och inackordering utgör
skolkostnader av mycket varierande
storleksordning olika kommuntyper
emellan, varför även slopandet av det
särskilda statsbidraget till dessa ändamål
måste drabba kommunerna synnerligen
olika. Därtill får beaktas att det
är fråga om skolkostnader som undan
för undan kommer att stiga allteftersom
grundskolan utbygges.

Är det riktigt att staten undandrar
sig dessa konsekvenser av grundskolebeslutet?
För min del kan jag inte uraktlåta
att ställa frågan, om det verkligen
är ett beslut som ligger i linje med vår
målsättning: lika chans åt de unga,
oavsett bostadsort och föräldraekonomi.

Det är emellertid inte endast den omständigheten
att skolskjutskostnaderna
ökar i takt med grundskolans utbyggnad
som bör beaktas. Härtill kommer följderna
av den pågående befolkningsutvecklingen
och uttunningen i åtskilliga
av landets bygder. Denna kan på goda
grunder befaras medföra att underlaget
för många skolor snart är för litet. Samtidigt
med den beklagliga skolindragning,
som vi sålunda måste se fram

179

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

emot, kommer behovet av skolskjutsar
att stiga i dessa bygder. Kostnaderna
blir därigenom ännu högre i avståndskommunerna,
utan att skattelindringsbidragen
ger i varje fall full kompensation
därför.

Nu söker väl en och annan tröst i den
möjlighet till extra skatteutjämningsbidrag
som öppnas. Både herr Nelander
och herr Gustafsson i Stockholm har
försökt trösta sig med denna möjlighet
och med utskottets skrivning i frågan.
Men det rör sig verkligen om en klen
tröst. För det första skriver utskottet
att sådan bidragsgivning endast bör förekomma
i undantagsfall. För det andra
måste det belopp, som anvisas för ändamålet,
vara klart otillräckligt. Det föreslås
nämligen en begränsning till 10
miljoner kronor. Detta belopp skall
räcka för att neutralisera negativa verkningar
till följd av skolskjutsbidragets
avveckling, men även för att eliminera
ojämnheter som vållas av andra orsaker.
Samtidigt är beloppet inte större
än att det ungefär torde motsvara den
årliga ökningen av kommunernas skolskjutskostnader.

Till detta må fogas ytterligare en
kommentar. Såsom motiv för avvecklingen
av olika särskilda statsbidrag har
åberopats angelägenheten av att administrationen
förenklas. Detta är i och
för sig gott och väl. Men om avvecklingen
av det särskilda statsbidraget till
skolskjutsar får det resultatet att man i
stället för länsskolnämndens prövning
av ansökningar om bidrag till skolskjutsar
erhåller en Kungl. Maj :ts prövning
av ansökningar om extra skatteutjämningsbidrag,
så är den administrativa
förenklingen rätt litet värd.

Herr talman! Det synes mig oriktigt
att man vid konstruerandet av en schablon
för skatteutjämning försöker däri
inbaka tidigare statsbidrag till kommunala
kostnader som inte kan följa någon
schablon. Avstånden finns kvar, oavsett
vilka schabloner som beslutas här i riks -

dagen. Det framstår därför såsom i hög
grad angeläget att det särskilda statsbidraget
till skolskjutsar och inackordering
hade kunnat bibehållas, så att solidariteten
gentemot de utpräglade glesbygdskommunerna
hade fått ett reellt
uttryck.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! De stora olikheter i fråga
om kommunal samhällsservice och
kommunala utdebiteringssatser som
finns mellan kommunerna har ansetts
som ett missförhållande som så långt
som möjligt måste undanröjas. Det gäller
här en rättvisefråga och förslaget
till skatteutjämning måste därför hälsas
med tillfredsställelse.

Uppdelningen i tre skattekraftsområden
har av utskottet kompletterats med
ytterligare ett skattekraftsområde som
skjutits in mellan områdena 1 och 2,
så att antalet skattekraftsområden alltså
blivit fyra. Detta nya skattekraftsområde
2 upptar Värmlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län och har i åtskilliga
hänseenden en struktur likartad med
de norrlandsläns som ingår i skattekraftsområde
3. Inom de berörda länen
finns betydande glesbygdsområden med
stora avstånd. Befolkningsutvecklingen
är inom stora delar av dessa områden
ogynnsam, och mot denna bakgrund
framstår utskottets åtgärd att placera
in dessa län i ett nytt skattekraftsområde,
som garanteras en skattekraft av 100
procent av medelskattekraften i riket,
som synnerligen befogad. Det motsvarar
visserligen inte den placeringen som
motionsvis föreslagits beträffande Gävleborgs
län, men i den uppkomna situationen
ber jag att på denna punkt få
yrka bifall till utskottets förslag.

Vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition i det ärende som vi här behandlar
har utskottet även haft att ta
ställning till motioner med yrkande om
avslag på Kungl. Maj:ts förslag om avlösning
av statsbidraget till de kommu -

180 Nr 23 Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

nala folkbiblioteken. Denna fråga har
ju utförligt behandlats av herr Nelander.
Jag kan därför fatta mig relativt
kort men vill dock som motionär i ämnet
säga några ord.

Utskottet säger sig inte kunna dela
uppfattningen, att det nuvarande statsbidraget
till folkbiblioteken skulle vara
av någon större betydelse från stimulanssynpunkt,
och förutsätter att kommunerna,
även om bidraget avlöses av
skatteutjämningsbidraget, inte kommer
att eftersätta behoven på ifrågavarande
område; det avstyrker därför berörda
motioner.

Ingen vill förneka kommunernas stora
intresse för folkbiblioteksverksamheten,
även om man ibland skulle önska
att det vore ännu större. På många håll
har också folkbiblioteken trots de begränsade
statsbidragen nått en imponerande
standard, men tyvärr är den inte
lika hög överallt. Det finns t. o. in. enstaka
kommuner som helt saknar folkbibliotek.

Ecklesiastikministern anför i sin proposition
att utgifterna för biblioteksändamål
skulle behöva höjas från nuvarande
70 miljoner kronor till 190
miljoner kronor för att i hela landet
uppnå den biblioteksstandard som nu
råder i de kommuner som har det bäst
ordnat i fråga om folkbiblioteksverksamheten.
Att en utjämning i fråga om
standard bör eftersträvas är säkert alla
överens om. Bibliotekens standard är
en fråga om kulturell service där människornas
geografiska förutsättningar
inte bör tillåtas skapa handikapp.

Det förefaller dock svårt att tänka sig
att kommunerna själva skall kunna ta
på sig de utgiftsökningar, som här blir
nödvändiga, utan ett direkt statligt stöd.
Departementschefen menar visserligen
afl kommunerna, som genom skatteutjämningsreformen
får förbättrade ekonomiska
resurser, kommer att i ökad
utsträckning uppmärksamma folkbiblioteksverksamheten,
och när det gäller

kommunernas ambitioner i här berörda
avseende behöver vi säkerligen inte
hysa någon oro. Kommunerna har emellertid
inånga trängande behov att tillfredsställa,
och det är inte utan vidare
säkert att biblioteken kommer att kunna
hävda sig i konkurrensen med andra
verksamhetsgrenar som kanske ter sig
mer angelägna och som för övrigt kanske
är obligatoriska. Det enligt min mening
mest anmärkningsvärda i detta
sammanhang är emellertid att regeringen
tagit så lätt på denna fråga. Visserligen
säger herr Gustafsson i Stockholm
att frågan inte är av någon betydande
storleksordning. Den bedömningen får
väl vara hans, men jag anser att det
är en viktig fråga. Jag trodde att vi
allesammans var ense om den saken.

Folkbibliotekens viktiga roll för kulturens
spridning och för det frivilliga
folkbildningsarbetet kan ingen vaken
iakttagare undgå att upptäcka, och den
förbättrade skolundervisningen, den
ökade vuxenutbildningen och den större
tillströmningen till studier över huvud
taget och även den längre fritiden
gör att folkbiblioteken får en växande
betydelse. Att i ett sådant läge nonchalera
riksdagens anhållan om en utredning
rörande grunderna för samhällets
stöd till biblioteksverksamheten måste
anses anmärkningsvärt. Vilken inställning
regeringen än har till speciella
statsbidrag till en verksamhet av detta
slag borde det ha varit en självklar sak
att grundligt pröva frågan i en utredning,
innan ett så genomgripande förslag
som detta lagts på riksdagens bord.
Det är onekligen uppseendeväckande
att en fråga av så avgörande betydelse
inom en viktig kulturell sektor avgöres
på detta sätt utan hörande av berörda
myndigheter och organisationer. Bedömningen
av de olika förslag om ändrade
bidragsregler som framkommit
borde, som redan 1958 års skatteutjämningskommitté
framhöll, ske av vederbörande
organisationer och myndighe -

181

Onsdagen den 12 maj 19G5 em. Nr 23

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

ter i samråd. Både kommunförbunden
och företrädare för folkbiblioteken
borde exempelvis ha fått tillfälle att
framföra sina synpunkter och önskemål
i en utredning, innan förslag i ärendet
förelagts riksdagen. Nu vet vi mycket
litet om förslagets verkningar, och de
närmast berörda har inte fått göra sin
stämma hörd.

Enligt motionärernas mening måste
frågan om samhällets stöd till folkbiblioteken
och frågan om bibliotekens
ställning i det moderna samhället bli
föremål för en allsidig utredning, innan
vi tar slutlig ställning i dessa viktiga
frågor. I avvaktan på resultatet av den
utredningen bör de specialdestinerade
statsbidragen bibehållas och även förbättras.
Till detta senare får vi emellertid
återkomma i annat sammanhang.

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag anfört vid denna punkt ber jag
att få yrka bifall till reservation 7.

Ytterligare ett statsbidrag bär flera
motionärer velat bibehålla, nämligen
bidraget till skolskjutsar och inackordering
av skolbarn. Jag måste för egen
del erkänna att jag hyser en viss oro
för verkningarna av en avlösning av
detta bidrag, speciellt med tanke på
glesbygdskommunerna, där det kan
uppkomma rättviseproblem av betydande
storleksordning. Jag finner också att
det skulle ha varit till fördel om denna
fråga hade kunnat utredas ordentligt
och om man hade prövat olika möjligheter
att underlätta för de kommuner
som har höga kostnader för att klara
utgifterna på detta område. Jag delar
de synpunkter som herr Larsson i Hedenäset
nyss framförde i denna fråga,
och vid omröstningen kommer jag därför
att stödja den reservation som avgivits
till förmån för bibehållande av det
särskilda bidraget till skolskjutsar och
inackordering av skolbarn.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I anslutning till Kungl.

Maj:ts proposition nr 43, som föreliggande
utskottsutlåtande behandlar, har
vi från gävleborgsbänken väckt motioner
med yrkande om att länet i fråga
om skatteutjämningsbidrag skall hänföras
till skattekraftsområde 2 i stället
för i propositionen föreslagna område 1.

Vi anser oss ha starka skäl för detta
yrkande, eftersom Gävleborgs län i avgörande
hänseenden är av samma struktur
som angränsande norrlandslän. Vi
har stora glesbygdsområden, vikande
befolkningsunderlag — framför allt i
landskapet Hälsingland — med åtföljande
lägre skattekraft samt gott om
kommuner med hög utdebitering. Det
är samma förhållande i fråga om skattekraften
för landstingets vidkommande,
där medelutdebiteringen för Gävleborgs
län blir den högsta i landet, om
man enbart tar hänsyn till landstingets
utdebiteringsbehov.

Landstingets förvaltningsutskott bär
därför också i sitt remissyttrande över
det betänkande som ligger till grund för
propositionen yrkat att Gävleborgs län
hänföres till skattekraftsområde 2, till
vilket bl. a. Medelpad hör.

Gör man en jämförelse av medelskattekraften
i exempelvis Hälsingland
och Medelpad, visar senast tillgängliga
uppgifter att Medelpad har 54:78, medan
Hälsingland har blott 42: 90 skattekronor
per invånare. Vi tycker att detta
är ett av de skäl som talar för att vårt
län i skatteutjämningshänseende bör
likställas med Medelpad och Västernorrlands
län.

Den indelning i skattekraftsområden
som föreslagits i propositionen skulle
få ett alldeles för kraftigt utslag i gränskommunerna
i Hälsingland och Medelpad.
Omräknat netto per invånare skulle
tillskottet av skattekraft enligt propositionsförslaget,
tillämpat på 1904 års
utdebiteringsbehov, ge en hälsingekommun
som Ramsjö 27 kronor per invånare,
medan motsvarande kommun i
Medelpad, Haverö, skulle få 87 kronor

182 Nr 23 Onsdagen den 12 mai 196o em.

Kommunal skatteutjämning, standardhöjning av folkpensioner och finansieringen
av folkpensioneringen

per invånare. Gnarps kommun skulle få
62 kronor, medan grannkommunen i
Medelpad, Njurunda, skulle få 102 kronor
per invånare. Hassela skulle få 65
kronor, medan Torps kommun i Medelpad
skulle få 179 kronor, allt enligt de
uppgifter jag inhämtat genom riksdagens
upplysningstjänst.

Det säger sig självt att så stora olikheter
på vardera sidan om en länsgräns
inte kan uppfylla syftet i fråga om att
åstadkomma en skatteutjämning. Om
däremot Gävleborgs län förflyttades till
skattekraftsoinråde 2, skulle resultatet
bli helt annorlunda.

Nu har statsutskottet vid sin behandling
av propositionen och i anslutning
till denna väckta motioner biträtt ett
motionsyrkande om att man skall lägga
in ett nytt skattekraftsområde, i vilket
skall ingå kommuner inom Värmlands
och Gävleborgs län samt Dalarna och
vilket skall garanteras en skattekraft av
100 procent av medelskattekraften i riket.
Utskottets beslut innebär på denna
punkt 10 procent mer än propositionen
men också 10 procent mindre än yrkandena
i gävleborgsmotionerna.

Man lägger så att säga in ett nytt
trappsteg i detta system. Från våra utgångspunkter
i Gävleborgs län måste
jag säga att vi inte är särskilt nöjda
med en sådan kompromiss. Jag förmenar
att det hade funnits mycket starka
skäl för statsutskottet att tillstyrka vår
motion helt och hållet, vilket skulle ha
garanterat kommunerna i vårt län en
skattekraft på 110 procent.

Nu tycks ju saken ligga till så att utskottet
trots denna kompromiss om 100
procent ändå inte blivit enigt, eftersom
den ena halvan av utskottet på denna
punkt till utskottsutlåtandet fogat en
reservation, som tillstyrker propositionens
förslag. Det är möjligen mot den
bakgrunden som vad jag skulle vilja
beteckna som den positiva halvan av
vtskottet ansett sig inte kunna gå längre
än till en skattekraft som motsvarar

100 procent. Men jag vill än en gang
framhålla att jag inte känner mig till
freds med detta utskottets förslag.

Jag känner mig också delvis besviken
över att landstingskommunen icke skall
tillföras skattekraft till mer än 95 procent.
Det borde rimligen icke ha gjorts
någon skillnad därvidlag mellan landstingskommun
och annan kommun. I
vårt eget landsting har vi, som jag
framhållit, den högsta medelutdebiteringen
i landet. Dessutom står vi inför
stora investeringsbehov, som enbart för
de närmaste fem åren beräknas uppgå
till 200 miljoner kronor. För att klara
detta kan det bli fråga om ganska avsevärda
skattehöjningar. Mot den bakgrunden
hade det varit motiverat med
ett större tillskott av skattekraft från
statens sida, men eftersom det inte finns
lagtext till våra motioner kan jag inte
yrka bifall till desamma men jag har
mig bekant att en talare efter mig kommer
att ställa ett säryrkande om att
Hälsingland skall uppflyttas till skattekraftsområde
2 som ger skattekraft till
110 % och jag ber, herr talman, att få
ansluta mig till detta yrkande. Därest
detta yrkande skulle falla i voteringen,
kommer jag att på denna punkt rösta
för utskottets förslag, som om det vinner
riksdagens bifall kommer att ge
vårt län skattekraft till 100 %, alltså
10 % mer än propositionen.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr andre vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta behandlingen av
förevarande ärende samt behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

183

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående suppleanter för fullmäktige i
primärkommunerna, och

nr 29, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna;

bevillningsutskottets betänkande nr
30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
särskild skatteberäkning i vissa fall för
makar jämte i ämnet väckta motioner;
samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr 573)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. in., och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256),
in. m., jämte i ämnet väckta motioner.

§ 5

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
890, av fru Eriksson i Stockholm m. fl.,
i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning angående ändrad
lönegradsplacering in. in. beträffande
vissa befattningar i riksgäldskontoret
och vid riksdagens ekonomibyrå.

Denna motion bordlädes.

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag för utrikesresa hemställa
om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden fr. o. m. den 13 maj t. o. m.
den 21 maj.

Stockholm den 12 maj 1965

Gunnar Hedlund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.58 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson