RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 12 ANDRA KAMMAREN 1965

16—19 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 16 mars

Svar på frågor av: Sid.

herr Sjöholm ang. förenkling av den allmänna deklarationsblanketten.
..................................................... 5

herr Sjöholm ang. förbättring av den enskildes debetsedelkontroll.. 7

herr Gustavsson i Alvesta ang. tidpunkten för tillsättande av beslutad
utredning om utbildningen av idrottsledare och idrotts instruktörer.

............................................. 8

herr Hermansson ang. uppgifter om svenska investeringar i Sydafrikanska
unionen........................................... 10

herr Mundebo ang. höjning av de familjerättsliga underhållsbidragen.
..................................................... 11

herr Oskarson ang. tidpunkten för färdigställande av instrumentlandningssystem
ILS vid flygplatserna i Halmstad och Örnsköldsvik.
..................................................... 12

herr Larsson i Borrby ang. den statliga kreditgarantien för förvärv

av jordbruksfastighet...................................... 14

herr Lundberg ang. ersättningen för intrång enligt strandlagen. ... 15

herr Nilsson i Gävle ang. utredningen om arbetstidsförkortning... 16

Svar på interpellation av fru Ryding ang. utbyggnad av barnstuge verksamheten.

............................................. 17

Interpellation av herr Jonasson ang. effektivisering av den militära

sjukvården................................................. 22

Meddelande om enkla frågor av:

herr Rimmerfors ang. innebörden av direktiven för abortutredningen.
.................................................. 23

fröken Ljungberg ang. samarbetsnämndernas befogenheter beträffande
utredningskanslier inom kommunblocken............... 23

1 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 12

2

Nr 12

Innehåll

Sid.

herr Werner ang. bedömningen huruvida åtgärd skall företagas möt
pornografisk litteratur..................................... 23

Onsdagen den 17 inars fm.

Kondoleanser med anledning av Hennes Majestät Drottningens från fälle.

...................................................... 24

Lag om kommunala renhållningsavgifter......................... 25

Ändringar i andra kammarens ordningsstadga med anledning av riksdagens
löne- och krigsdelegationer............................. 26

Utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde:

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader.. 27

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi........... 39

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar............... 61

Bidrag till varudeklarationsnämnden.......................... 65

Avsättning till fonden för idrottens främjande................... 75

Interpellationer av:

herr Nordgren ang. redovisningen av omsättningsskatt under sommarmånaderna
....................................... 101

herr Lassinantti ang. mottagningsförhållandena för svenska TV program

inom Nordkalottområdet........................... 102

herr Nilsson i Östersund ang. försörjningsmöjligheterna för arbetskraft
som friställes inom jord- och skogsbruket................ 103

Onsdagen den 17 mars em.

Utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde (forts.):

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande............... 104

Kraftstationer m. m......................................... 118

Statens hantverks- och industrilånefond........................ 123

Lån till Aktiebolaget Atomenergi för uppförande av en atomkraftstation
i Marviken......................................... 125

Utökning av styrelsen för Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR..................................... 126

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål,
m. m.................................................. 128

Meddelande ang. arbetsplena................................... 139

Varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen.................. 139

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning

av egnahem................................................ 142

Interpellation av herr Börjesson i Glömminge ang. bestämmelserna för
intagning på mentalsjukhus.................................. 147

Innehåll

Nr 12

3

Meddelande om enkla frågor av: Std.

herr Nilsson i Bästekille ang. statsbidragen till lekskolor......... 148

herr Wiklund ang. särskilda åtgärder till skydd av polisman under

tjänsteutövning........................................... 148

herr Werbro ang. järnvägsdriften på sträckan Halmstad—Vislanda 148
herr Eliasson i Moholm ang. beskattningen av varor för användning

inom svenska frihamnsområden............................. 148

herr Nilsson i Agnäs ang. säkerhetssynpunkter på privatflyget..... 148

Fredagen den 19 mars

Svar på interpellation av herr Westberg ang. statligt stöd till de kommunala
musikskolorna....................................... 149

Svar på interpellation av herr Björk i Göteborg ang. polismans rätt att
bruka skjutvapen i tjänsten och på fråga av herr Wiklund ang. särskilda
åtgärder till skydd av polisman under tjänsteutövning..... 152

Svar på interpellation av herr Bohman ang. övervägandena om igång sättningstillstånd

för rivning av byggnad...................... 159

Interpellationer av:

herr Lindahl ang. möjligheterna att behandla vissa njursjukdomar 166
herr Nordgren ang. disciplinsituationen inom det obligatoriska skolväsendet.
................................................ 166

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hermansson ang. ökade möjligheter att behandla vissa njursjukdomar.
.............................................. 169

herr Björk i Göteborg ang. tillämpningen av lagen om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet................................... 169

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 17 mars fin.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, ang. lag om kommunala renhållningsavgifter
.............................................. 25

-—- memorial nr 10, ang. vissa vilande förslag till ändringar i grundlagarna
................................................... 26

— nr 11, ang. ändringar i riksdagsstadgan med anledning av riksdagens
lönedelegation......................................... 26

—- nr 12, ang. ändringar i riksdagsstadgan med anledning av riksdagens
krigsdelegation........................................ 26

Motion nr 758, av herr Adamsson in. fl., om ändringar i andra kammarens
ordningsstadga med anledning av riksdagens löne- och krigs delegationer.

.............................................. 26

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. ändrad lydelse av 12 och

13 §§ lagen om val till riksdagen............................. 26

Statsutskottets utlåtande nr 10, rörande utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 1—70)............... 26

4

Nr 12

Innehåll

Ons dagen den 17 inars em.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 10, rörande utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 71—87)........... 104

— nr 30, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet................ 128

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål och om andra åtgärder

för att stimulera sådana gåvor............................... 128

— nr 12, ang. varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen...... 139

— nr 13, om ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst

vid försäljning av egnahem.................................. 142

rTBrt* ''* I erm i -

Fredagen den 19 mars

Val av militieombudsman och dennes ställföreträdare............. 148

!Of

Tisdagen den 16 mars 1965

Nr 12

5

Tisdagen den 16 mars

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. förenkling av den allmänna
deklarationsblanketten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
om jag anser det vara omöjligt att
radikalt förenkla den allmänna deklarationsblanketten.
Jag vill svara följande.

Så länge vi uppehåller systemet med
en gemensam huvudblankett för alla
skattskyldiga utom bolag och föreningar
— vilket otvivelaktigt är en rationell
åtgärd — torde någon nämnvärd förenkling
inte kunna åstadkommas.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret. — Ett bra svar
skall ju vara kort och upplysande, och
det här svaret fyllde vad kortheten beträffar
alla rimliga anspråk.

Jag har litet svårt att förstå, att det
förhållandet att man har en gemensam
blankett för olika skattskyldiga skall
behöva innebära att blanketten blir obegriplig
för svenska folket. Min fråga
ställdes i avvaktan på att vi skall få en
definitiv källskatt; sent omsider har ju
en utredning tillsatts i det ärendet, vilken
bör följas av de bästa välgångsönskningar.

Detta är en viktig fråga, som berör
större delen av de svenska medborgare

som nått vuxen ålder. Det gäller en väsentlig
princip: Skall lagar och förordningar
och de blanketter och formulär
som är en följd av dessa lagar och förordningar
skrivas för myndigheterna
eller för allmänheten? Skall de så att
säga vara meddelanden från den ena
myndigheten till den andra eller skall
de vara skrivna för de enskilda människor
som skall fylla i formulären?
Särskilt i en demokrati är det viktigt
att de enskilda människorna och myndigheterna
står på god fot med varandra,
och för att de skall kunna göra det
måste de förstå varandra — de måste
tala samma språk. Deklarationsblanketten
är ett bevis på att så inte alltid är
förhållandet.

Deklarationsblanketten talar ett
språk som svenska folket inte förstår.
Många människor — löntagare med endast
vanlig inkomst — tilltror sig inte
förmågan att fylla i blanketten för allmän
självdeklaration utan går till någon
och får hjälp, vilket kostar pengar. Som
vi vet växer det i deklarationstid upp en
mängd deklarationsbyråer, och en del
av dem sköts av personer som inte är
sakkunniga. Görs ett fel är det den
skattskyldige som sedermera kan bestraffas.
Med visst fog kan då sägas att
vederbörande blir bestraffad därför att
myndigheterna satt en blankett i händerna
på den skattskyldige som han
eller hon inte förstår.

Jag har varit taxeringsnämndsordförande
i snart tjugo år. Vid en undersökning
som jag gjorde i ett distrikt på
skånska landsbygden visade det sig att
folk är så obekanta med deklarationsblanketten
och förstår den så illa att
man inte ens utnyttjar de avdrag som
man är berättigad till. I detta distrikt

6

Nr 12

Tisdagen den 16 mars 1965

Svar på fråga ang. förenkling av den allmänna deklarationsblanketten

var antalet deklaranter som fick sänkt
taxering större än det antal som fick
höjd taxering. Det rörde sig huvudsakligen
om personer som hade ett egethem
för vilket ränteutgiften var större än
bostadsvärdet. Det underskott som uppstår
i sådana fall får man dra av, men
det hade vederbörande inte gjort.

Man utnyttjar sålunda inte ens de avdrag
som man är berättigad till. Det visar
att deklarationsblanketten inte är
utformad så som den borde.

Först och främst borde det vara
mindre text och större bokstäver, och
lagtekniska termer skulle undvikas. Det
finns, som vi vet, bl. a. en bilaga — den
s. k. förmögenhetsbilagan — på vilken
man sätter ett kryss i en ruta och därmed
säger, att denna bilaga behöver jag
egentligen inte avlämna. Rationellare
vore att ha rutan för detta kryss på
huvudblanketten — det skulle spara
både papper och besvär.

Många andra exempel kan anföras.
Förvärvsavdragen, som numera kan få
göras för gifta kvinnor och även för
män, har snart blivit obegripliga för
alla — t. o. in. för taxeringsmyndigheterna.
Det framgår inte av blanketten
ens om avdraget med 20 procent skall
göras på bruttoinkomsten eller på
nettoinkomsten. Jag tror att 80 procent
av de skattskyldiga gör fel härvidlag,
med extra besvär för skatte- och taxeringsmyndigheterna
som följd.

Man kunde tänka sig att dessa avdrag
som är så att säga officiella — avdrag
för kommunalskatt, för folkpensionsavgift,
för sjukförsäkringsavgift — och
som i alla fall kollas av de lokala skattemyndigheterna
också infördes på blanketten
av de lokala skattemyndigheterna.
Då blev det rätt med detsamma. Någon
invänder kanske, att under sådana
förhållanden skulle den enskilde deklaranten
inte få någon kontroll på att avdragen
verkligen gjordes. Men i fråga
om ortsavdraget, som är ett mycket
stort avdrag, vet ju den skattskyldige
inte heller om det är gjort eller ej.

Byråkratien visar ju en viss självbelåtenhet
och anser sig gärna ofelbar.
Men jag skulle önska att finansministern
ville kalla till sig några fördomsfria
personer som radikalt omarbetade
deklarationsblanketten. Det skulle gå
att göra den enklare. Något fel måste
det nämligen vara om inte en vanlig enkel
löntagare tilltror sig förmågan att
fylla i deklarationsblanketten utan
hjälp. Felet ligger antingen i blanketten
eller hos svenska folket. Jag hoppas finansministern
delar min uppfattning
att det är fel på blanketten och inte på
svenska folket.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har personligen inte
mycket till övers för överdriven formalism
eller byråkrati, men jag tycker
faktiskt att frågeställaren använder väl
starka ord när han karakteriserade
blanketten för allmän självdeklaration
som obegriplig. Vi har i varje fall dragits
med den i stort sett enligt nuvarande
utformning så långt jag kan minnas
tillbaka, och på ett överraskande sätt
har ändå större delen av svenska folket
lärt sig blanketten och klarar den
hyggligt. Detta utesluter naturligtvis
inte att det vore en fördel om blanketten
kunde göras enklare.

Det är möjligt att mindre text och
större bokstäver skulle vara en fördel,
om detta nu går att förena på de fyra
sidor, som vi har till vårt förfogande.
Vi kanske i gengäld får ta sex sidor i
anspråk, och då har vi genast kommit
i ett läge, där det kan diskuteras om
rationaliseringen har nått den åsyftade
effekten.

Jag kan försäkra kammarens ledamöter
att denna fråga varit föremål för
åtskillig uppmärksamhet. Riksskattenämnden
har gjort undersökningar om
möjligheten att förenkla deklarationsblanketterna
med de resultat, som vi
alla kan avläsa på den nuvarande deklarationsblanketten.
Det är mig också

Tisdagen den 16 mars 1965

Nr 12

7

Svar på fråga ang. förbättring av den enskildes debetsedelkontroll

bekant att strävan att göra denna blankett
enklare alltjämt fortgår. Men tydligen
är detta ett svårt problem eftersom
man praktiskt taget inte — för att
tala med herr Sjöholm — lyckats nå något
resultat alls. Men eftersom jag fortfarande
är intresserad av denna fråga,
är självfallet finansdepartementet och
— det är jag övertygad om — även
skattemyndigheterna emottagliga för
alla förbättringsförslag.

Jag vet inte om det skulle vara av
något större värde att inkalla en speciell
kommitté av kloka personer för
denna uppgift. Den första frågan man
ställer sig är var man skall finna dessa
kloka personer. Jag kan dock försäkra
herr Sjöholm, som tycks ha ägnat denna
fråga ett speciellt intresse, att han,
därest han har några fyndiga förenklingsförslag,
är ytterst välkommen med
dessa till finansdepartementet. Vi skall
pröva dem allvarligt. Om det går att genomföra
något av dem, tror jag även att
jag kan utlova ett skäligt arvode för
arbetsinsatsen!

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar än en gång
för svaret på min fråga. Jag anser att
det förhållandet att blanketten för
många är obegriplig bevisas av att folk
begär hjälp för att fylla i den. Det gör
nämligen allmänheten.

I det skånedistrikt som jag nämnt
finns det en man, som går från hus till
hus och deklarerar. Att anlita honom
kostar 5 kronor och en sup brännvin —
och det märks på deklarationerna var
han varit sist på kvällen.

Det är ett faktum att folk tycker att
blanketten är svår att förstå sig på. En
sexsidig deklarationsblankett anser jag
dock att man skall betacka sig för, eftersom
jag tycker att det redan står alldeles
för mycket på den nuvarande.

Jag menar vidare inte att man skall
tillkalla en speciell kommitté för detta
ändamål. Jag tänkte att finansministern
kanske rent informellt känner till någ -

ra personer, som kan skriva svenska
och som är kapabla att klara denna
uppgift.

Jag skall dock gärna lägga fram ett
förslag till förenklingar. Jag lovar att
jag skall ta upp det eventuella arvodet
härför på den förenklade deklarationsblanketten! Härmed

var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. förbättring av den
enskildes debetsedelkontroll

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
om jag är villig medverka till en
förbättrad debetsedelkontroll från de
enskilda skattskyldigas sida för att därigenom
effektivisera uppbördsförfarandet
och förhindra rättsförluster för den
enskilde skattebetalaren.

Om frågeställaren efterlyser en av
myndighet utfärdad enkel handledning
för den skattskyldige att kontrollera
sin debetsedel, kan jag meddela att centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden
för närvarande omarbetar
den folder, som medföljer slutskattesedlarna
och som är avsedd att bl. a.
vara en sådan handledning.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
även för svaret på denna
fråga. Jag måste erkänna att frågan
kanske är något vagt formulerad. Jag
åsyftade nämligen en alldeles speciell
form av debetsedelkontroll. Jag förstår
att vad finansministern åsyftade var att
man skall kunna förvissa sig om att de
lokala skattemyndigheterna räknat ut
skatten rätt, och detta är naturligtvis
viktigt. Men det som jag närmast tän -

8

Nr 12

Tisdagen den 16 mars 1965

Svar på fråga ang. tidpunkten för tillsättande av beslutad utredning om utbildning
av idrottsledare och idrottsinstruktörer

ker på är att skattebetalarna skall kunna
kontrollera att det preliminära skatteavdrag,
som är utsatt på debetsedeln,
stämmer med de avdrag som verkligen
gjorts på lönen.

På denna punkt brister det. Statsmakterna
har gjort alldeles för litet sedan
källskatten infördes för att upplysa i
synnerhet löntagarna om att dessa måste
göra eu sådan kontroll.

Arbetsgivarna sköter denna uppgift
i stort sett perfekt och dessutom alldeles
gratis för staten. Men antag —
för att ta ett exempel — att en arbetsgivare
har att dra 300 kronor i skatt en
månad. Om han inte betalar in dessa
pengar, åker han fast vid en kontroll.
Men om han bara betalar in 200 kronor
denna månad, klarar han sig, och
det händer honom sannolikt ingenting.
Detta kan han göra varje uppbördsperiod.
Så småningom får löntagaren i
fråga antingen mindre pengar tillbaka
än han skulle ha fått eller en kvarstående
skatt.

Detta förfarande kan man bara komma
på om löntagaren i fråga verkligen
kontrollerar debetsedeln. Han måste
spara sina lönekvitton och kontrollera
dem mot vad som står upptaget på debetsedeln
såsom avdragen preliminärskatt.
Jag är säker på att endast några
procent av svenska folket verkligen gör
denna kontroll. Detta är en allvarlig
fråga, eftersom det innebär att löntagare
kan få betala skatt två gånger.
Statsmakterna har gjort för litet för att
upplysa de skattskyldiga om att denna
kontroll måste göras.

Jag skall genast lämna ett förslag till
hur man skulle kunna förfara. Skattemyndigheterna
kunde när de skickar ut
den preliminära skattsedeln även lägga
med ett kuvert, på vilket det står att
löntagaren däri skall förvara sina lönekvitton.
När denne får den slutliga
skattsedeln i november månad, skall
han kontrollera summan av skatteavdragen
med vad som står på rad 14 av

denna debetsedel. Om det föreligger
någon skiljaktighet, skall vederbörande
kontakta häradsskrivaren eller uppbördsverket.

Detta är en fråga om rättvisa och
om hur mycket myndigheterna är villiga
att göra för att skapa denna rättvisa.
Jag — och säkerligen även finansministern
— är övertygad om att
skatten är tillräckligt hög utan att man
skall behöva betala den två gånger.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. tidpunkten för tillsättande
av beslutad utredning om utbildning
av idrottsledare och idrottsinstruktörer Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig när jag avser att
tillsätta den utredning, som skall behandla
utbildningen av idrottsledare
och idrottsinstruktörer i enlighet med
riksdagens beslut hösten 1964.

Riksdagen har uttalat att man bör
avvakta den undersökning av den allmänna
ungdomsledarutbildningen, som
företas av 1962 års ungdomsutredning,
innan ställning tas till frågan om hur
en utredning av bl. a. formerna för utbildning
av idrottsledare och instruktörer
bör drivas. Uteslutet är inte att
man finner skäl att behandla denna utbildningsfråga
i ett annat och större
sammanhang, möjligen som ett led i en
allsidig utredning om vad som kan avdelas
av samhällets resurser för att stimulera
idrott och friluftsliv.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet

Tisdagen den 16 mars 1965

Nr 12

9

Svar på fråga ang. tidpunkten för tillsättande av beslutad utredning om utbildning
av idrottsledare och idrottsinstruktörer

Lange för det svar jag har fått på min
fråga. Jag hade dock önskat att detta
svar hade varit litet mera preciserat.

Det är riktigt som statsrådet säger att
riksdagen förra året uttalade att man
bör avvakta den undersökning av ungdomsledarutbildningen
som 1962 års
ungdomsutredning verkställer. Men som
jag fattat det hela byggde riksdagen sitt
ställningstagande den gången på förutsättningen
att denna undersökning skulle
lägga fram konkreta förslag under
1965. När nu inte detta synes bli fallet,
har jag ansett att man borde diskutera
att redan nu tillsätta en utredning.

Statsrådet säger att det inte är uteslutet
att man finner skäl att behandla
denna utbildningsfråga i ett annat och
större sammanhang. Min fråga blir då
naturligtvis: När anser statsrådet att
det är lämpligt att tillsätta denna utredning? I

remissyttrandena över 1964 års motioner
tillstyrkte både skolöverstyrelsen,
1962 års ungdomsutredning, Sveriges
riksidrottsförbund, Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet
en utredning av detta slag. Man
fann då att behovet av ledare var
mycket stort och att det fanns anledning
att ägna denna fråga mycket stor
uppmärksamhet. Man sade också att
orsaken till det ökade behovet var att
finna i sådana företeelser som en längre
fritid och det ökade intresset för idrott
och friluftsliv. Jag skulle vara tacksam
om herr statsrådet ville upplysa
om när han anser att det är lämpligt
att tillsätta denna utredning.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det förhåller sig på
det sättet att herr Gustavsson har missuppfattat
det riksdagsbeslut av år 1964
som han hänvisar till i sin fråga. Riksdagen
har aldrig fattat beslut om att
en utredning borde tillkallas, utan riksdagen
har sagt att man bör avvakta

den pågående utredningen, och det har
jag upplyst om i mitt svar. Men om
det kan lugna herr Gustavsson något,
så kan jag tala om för honom att jag
har fått reda på att Riksidrottsförbundet
har hela frågan om utbildning av
ungdomsledare och instruktörer under
övervägande; där pågår alltså en utredning,
och även den utredningen och
dess resultat anser jag det finns fullgoda
skäl att avvakta.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! När riksdagen fattade
sitt beslut förra året så byggde det på
statsutskottets utlåtande nr 173, och där
står:

»Utskottet sympatiserar för sin del
med tanken på en utredning i de frågor
som framförts i motionerna men
anser i likhet med ungdomsutredningen
lämpligast, att därmed får anstå tills
resultatet av dennas allmänna undersökningar
framlagts. Huruvida en blivande
undersökning i ämnet bör anförtros
åt ungdomsutredningen eller åt
annat utredningsorgan lämnar utskottet
här öppet.»

Jag kan inte finna annat än att riksdagens
avsikt varit att låta utreda denna
fråga.

Vad beträffar Riksidrottsförbundets
utredning, så var den känd redan vid
det tillfälle då riksdagen fattade detta
beslut.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det framgår ju att herr
Gustavsson också inser att riksdagen
inte i det beslut herr Gustavsson åberopar,
fattat på hösten 1964, har begärt
att en utredning omedelbart skall
tillsättas. Riksdagen har ju tvärtom ansett
att Kungl. Maj:t bör vänta med att
tillsätta en utredning till dess att pågående
utredningar slutförts. De liar
inte slutförts.

10

Nr 12

Tisdagen den 16 mars 1965

Svar på fråga ang. uppgifter om svenska investeringar i Sydafrikanska unionen

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Som jag framhöll så
byggde riksdagen sitt ställningstagande
den gången på upplysningen att ungdomsutredningen
skulle lägga fram sitt
betänkande 1965. Något sådant betänkande
kommer troligen inte att framläggas,
och därför frågar jag statsrådet:
När har statsrådet för avsikt att tillsätta
en sådan utredning?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Tills vidare tänker jag
inte vidta några åtgärder för att tillsätta
en sådan utredning, herr Gustavsson.

Härmed var överläggningen slutat.

§ 4

Svar på fråga ang. uppgifter om svenska
investeringar i Sydafrikanska unionen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för han delsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat om jag kan upplysa om bakgrunden
till uppgifterna i sydafrikanska
publikationer om nya svenska investeringar
i Sydafrikanska unionen.

Utöver vad som stått att läsa i svensk
press har jag inte några informationer
om bakgrunden till uppgifter i sydafrikanska
publikationer om nya svenska
investeringar i Sydafrika.

Spörsmålet om våra kommersiella
förbindelser med Sydafrikanska unionen
kan rimligen ej tillfredsställande
behandlas inom ramen för en enkel
fråga. Ämnet berörs i det den 4 mars
1965 offentliggjorda svaret från regeringen
till den expertkommitté inom
FN, som behandlar eventuella åtgärder
mot Sydafrika.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret, även om det inte innehöll några
nya uppgifter.

I dag lämnas i den svenska pressen
nya beklämmande fakta om apartheidpolitiken
i Sydafrika, där man nu gått
så långt att man infört rasåtskillnad
även inom idrotten, så att det för folk
som inte har det rätta vita skinnet inte
är tillåtet att ens titta på när människor
med annan hudkulör bedriver idrott.

Vi vet allesammans att en råd svenska
företag har stora investeringar i Sydafrika.
Jag har här en förteckning över
dessa svenska företag; det är sammanlagt
16 av de största företagen i vårt
land. Nyligen har det förekommit uppgifter
i sydafrikanska publikationer om
att ytterligare två storföretag — Svenska
Kullagerfabriken och Volvo — skulle utvidga
sin verksamhet och starta fabrikation
i Sydafrika. När det gäller SKF har
det angivits, att företaget planerar att
anlägga ett valsverk i Sydafrika, och
när det gäller Volvo har det uppgetts att
detta företag planerar att starta fabrikation
av motorer och reservdelar.

Representanter för båda dessa företag
har i svensk press dementerat uppgifterna,
men jag måste säga att dementierna
inte förefaller särskilt övertygande.
Vi fick liknande dementier också
när det gällde Avestas engagemang i ett
kromstålverk, men nya fakta har sedan
avslöjat vad som verkligen förekommit.
Det är också rätt märkligt att
dessa båda storföretag, som har en utbyggd
representation i Sydafrika, inte
tidigare dementerat dessa uppgifter som
förekom redan i september månad i
sydafrikanska publikationer, utan först
nu bekvämar sig att göra det sedan
uppgifterna — tack vare de sydafrikanska
kommittéer som är verksamma
i vårt land — kommit fram i den svenska
pressen.

Man måste fråga sig varför sådana
här uppgifter publiceras i sydafrikanska
publikationer, uppgifter som sedan

Tisdagen den 16 mars 1965

Nr 12

11

Svar på fråga ang. höjning av de familjerättsliga underhållsbidragen

dementeras av berörda svenska företag.
Det kan finnas två förklaringar. Den
ena är att det finns en saklig grund för
påståendena — att det finns vissa planer
eller att vissa diskussioner ägt rum.
Den andra förklaringen är att det bedrivs
en medvetet falsk propaganda
från den sydafrikanska regeringens eller
andra kretsars sida i syfte att sprida
falska uppgifter om den svenska hållningen
mot rasförtrycket i Sydafrika.
Syftet skulle väl i så fall närmast vara
att skapa ett slags motpropaganda mot
den bojkott som är under utveckling
och som vi hoppas skall utvidgas.

Jag anser det utomordentligt viktigt
att man klarlägger de faktiska förhållanden,
som ligger bakom dessa påståenden
från den sydafrikanska regeringens
sida. Jag skulle vilja hemställa att
handelsministern tar ett initiativ för att
på lämpligt sätt undersöka vilken saklig
grund som finns för dessa uppgifter
i sydafrikanska publikationer om nya
stora svenska investeringar i Sydafrika.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Redan av mitt svar
framgår att jag avböjer att ta upp en
debatt kring dessa frågor vid detta tillfälle;
vi får — som herr Hermansson
väl vet — möjlighet att återvända till
dem inom kort.

Jag vill emellertid tillägga två ting.

Den svenska regeringen kan rimligtvis
inte ställas till ansvar för uppgifter
i sydafrikanska publikationer.

Det andra jag vill tillägga är, och det
kan möjligen glädja herr Hermansson,
att även vi är medvetna om den diskriminering
på idrottens område — jag talar
nu alltså icke om de kommersiella
förbindelserna, som jag i dag inte vill
diskutera —- som förekommer i Sydafrika.
Om det kan vara herr Hermansson
till någon glädje kan jag meddela att jag
som ordförande i Svenska fotbollförbundet
varit med om att driva fram ett
beslut om att utesluta sydafrikanska fot -

bollförbundet från allt deltagande i
idrottsevenemang som arrangeras av
den fotbollsinternational som vi har i
FIFA.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag noterar naturligtvis
det sista meddelandet med stor tillfredsställelse.
Men jag tror att det är nödvändigt
att handelsministern också tar
vissa initiativ på det kommersiella området.
Jag är naturligtvis överens med
honom att vi under en frågestund inte
uttömmande kan behandla denna fråga.
Men han har i sitt svar till mig erinrat
om det svar av den 4 mars 1965 angående
våra relationer till Sydafrika, som
den svenska regeringen avgivit till en
FN-kommitté. I det svaret uppgavs, att
det under senare tid inte gjorts några
nya svenska privata investeringar i Sydafrika.
Jag vet inte exakt vilken tidpunkt
den uppgiften avser, men de uppgifter
som framkommit angående Volvo
och SKF gör att detta svar från den
svenska regeringens sida tydligen måste
tas med en nypa salt.

Jag har inte velat ställa regeringen till
svars för vad SKF och Volvo gjort eller
planerar att göra i detta avseende. Men
jag upprepar vad jag sade förut: Jag
tror det skulle vara synnerligen värdefullt
om handelsministern med de möjligheter
han har till sitt förfogande ville
föranstalta om en undersökning för
att fastställa vilka sakliga förhållanden
som ligger bakom de sydafrikanska uppgifterna
i detta avseende eller eventuellt
fastställa att det från sydafrikansk
sida bedrivs en medveten propaganda
för att sprida falska uppgifter om våra
relationer till Sydafrika. Det är utomordentligt
viktigt att detta blir fastställt
för världsopinionen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. höjning av de familjerättsliga
underhållsbidragen

Ordet lämnades på begäran till

12

Nr 12

Tisdagen den 16 mars 1965

Svar på fråga ang. tidpunkten för färdigställande av instrumentlandningssystem
ILS vid flygplatserna i Halmstad och Örnsköldsvik

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Mundebo har frågat
mig om regeringen avser att för
årets riksdag framlägga förslag om höjning
av de familjerättsliga underhållsbidragen.

Genom lagen den 6 juni 1952 om höjning
av vissa underhållsbidrag möjliggjordes
en anpassning av de familjerättsliga
underhållsbidragen till penningvärdesutvecklingen.
Lagen har sedan
reviderats med jämna 5-årsintervaller.

Vid 1961 års riksdag väcktes motion
om utredning av frågan om en generell
uppräkning av de civilrättsliga underhållsbidragen
även på grund av allmän
standardhöjning. I enlighet med riksdagens
anhållan överlämnade Kungl.
Maj:t genom beslut den 12 maj 1961 motionen
till familjerättskommittén för att
beaktas vid kommitténs arbete.

Kommittén avlämnade den 30 juni
1964 en promemoria i ämnet. Kommittén
fann sig på närmare anförda skäl
inte böra förorda lagstiftning om uppräkning
av underhållsbidrag med hänsyn
till allmän välståndsökning. Däremot
ansåg kommittén angeläget att
1952 års lag om höjning av vissa underhållsbidrag
ersätts med bestämmelser
som ger en kontinuerlig anpassning av
underhållsbidrag till ändringar i penningvärdet.
Kommittén har emellertid
med hänsyn till sitt uppdrag inte utarbetat
något förslag i detta hänseende.

Kommitténs promemoria har remissbehandlats
och remissvaren bearbetas
f. n. inom justitiedepartementet. Jag
kan dock inte utlova att förslag i ämnet
kommer att föreläggas årets riksdag.

Vidare anförde

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min fråga.
Av detta framgår att han inte kan

utlova att förslag i ämnet kommer att
föreläggas årets riksdag. Det beskedet
beklagar jag. Den senaste uppräkningen
av underhållsbidragen skedde genom
beslut vid 1962 års riksdag, och
den höjningen avsåg då bidrag som
hade fastställts fram till och med 1959.
Sedan dess har det emellertid skett betydande
förändringar i penningvärdet.
Konsumentprisindex var år 1960 159 enheter
och är nu uppe i 185. Det innebär
en höjning med nära 17 procent under
denna period, och det betyder mycket
för de människor som får bidragen.

Familj erättskommittén underströk att
de långa tidrymderna mellan ändringarna
i 1952 års lag medförde betydande
nackdelar. De underhållsberättigade
måste vidkännas eftersläpningar, och
de underhållsskyldiga drabbades av
plötsliga höjningar. Kommittén menade
därför att lagen borde ersättas med bestämmelser
om kontinuerlig anpassning
av underhållsbidragen till ändringar i
penningvärdet, och kommittén framhöll,
jag citerar: »att finna en användbar
metod för en sådan indexreglering
bör icke vara så svårt». Mot den
bakgrunden borde det ha varit möjligt
att förelägga årets riksdag förslag i detta
ämne. Ett sådant förslag hade kunnat
ge ökad trygghet åt många människor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. tidpunkten för färdigställande
av instrumentlandningssystem
ILS vid flygplatserna i Halmstad och
Örnsköldsvik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Oskarson har frågat
mig huruvida de ILS-anläggningar,

Tisdagen den 16 mars 1965

Nr 12

13

Svar på fråga ang. tidpunkten för färdigställande av instrumentlandningssystem
ILS vid flygplatserna i Halmstad och Örnsköldsvik

som enligt årets statsverksproposition
är föreslagna på flygplatserna i Halmstad
och Örnsköldsvik, planeras och genomföres
på sådant sätt att de kan tas
i bruk hösten 1965.

Enligt vad jag inhämtat från luftfartsstyrelsen
beräknas ifrågavarande anläggningar
kunna tas i bruk under november
och december 1965. Tidpunkten
kan emellertid komma att förskjutas
något beroende på tidpunkten för
färdigställandet av ganska omfattande
markarbeten för anläggningen i Örnsköldsvik
och på utfallet av vissa planerade
prov rörande placeringen av
den s. k. glidbanesändaren i Halmstad.

Vidare anförde:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för det positiva svaret på
min fråga. Det är självklart att det tar
tid att klara av en del tekniska detaljer,
men vad som var det mest angelägna
för mig var att få besked om att
inte några formella förhinder av något
slag skulle fördröja att anläggningarna
kan tas i bruk.

Instrumentlandningssystemet bidrar
i hög grad till att öka trafiksäkerheten,
och det förbättrar kanske i ännu högre
grad regulariteten och därmed alla de
fördelar som sammanhänger med en
ur tidtabellssynpunkt sett stabil förbindelse.

Om vi ser på linjen Stockholm—
Halmstad—Ängelholm kan konstateras
att passagerarantalet vad Halmstad beträffar
under de senaste månaderna
sjunkit nära 50 procent. En sådan nedgång
är rätt naturlig efter den olycka
som inträffade där förra året. Det är
ingenting att förundra sig över, och det
är en naturlig reaktion. Flera företag i
Halmstad med omnejd har bland sina
anställda uttryckt bestämda önskemål
att dessa skall välja annat transportmedel
än flyget i samband med tjänste -

resor — ett av de större företagen har
t. o. m. utfärdat totalförbud intill dess
att flygplatsen i Halmstad försetts med
bättre teknisk utrustning för landning.

Jag kan här nämna att antalet passagerare
under februari månad i år var
464 till Halmstad och 481 från Halmstad.
Motsvarande siffror var förra året
741 respektive 657. Som jag ser saken
är det därför i allra högsta grad angeläget
att de ILS-utrustningar, som enligt
statsverkspropositionen för nästa
budgetår är föreslagna, så snart som
möjligt kan tas i bruk, helst innan
höstvädret med regn och dimma och
vad det innebär för hela landet — kanske
allra mest för västkusten — vållar
svårigheter för våra flygförbindelser.
Detta är av intresse inte bara för Linjeflyg,
utan det är ett mycket stort allmänt
intresse. Sett ur företagens synpunkt
är det en mycket stor nackdel
att inte kunna låta personalen anlita
flyget, som är tidsbesparande och därmed
också vinstgivande.

Jag har helt naturligt inte tagit upp
denna fråga därför att jag anser att
Halmstad eller Örnsköldsvik skulle ha
någon prioritet när det gäller tekniska
förbättringar för flygsäkerheten, utan
det är därför att jag och många med
mig säkerligen är angelägna om att utbyggnadstakten
då det gäller att förse
våra flygplatser med bättre säkerhetsanordningar
bör vara så snabb som
möjligt. Jag konstaterar att statsrådet
har sagt att dessa anordningar bör kunna
tas i bruk i november eller december
i år, och därmed är jag fullt tillfredsställd.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill till frågeställaren
bara säga att vi från departementets
sida gör vad som över huvud taget
är möjligt att göra för att få fram dessa
ILS-anläggningar. Regeringen hade för
övrigt tagit ställning i fråga om dessa

14 Nr 12 Tisdagen den 16 mars 1965

Svar på fråga ang. den statliga kreditgarantien för förvärv av jordbruksfastighet

båda ILS-anläggningar långt innan den
tragiska ängelholmsolyckan inträffade.
På ett mycket tidigt stadium ingick
sålunda i våra planer att förse flygplatserna
i Halmstad och Örnsköldsvik
med ILS-anläggningar. Detta gjorde det
möjligt att utföra vissa förarbeten.

Jag vill emellertid understryka att
det på grund av vissa omständigheter
som angetts i svaret kan inträffa att
den av mig angivna tidtabellen för anläggningarnas
ibruktagande, november—december,
inte helt håller. Även
om allt tyder på att tidtabellen kommer
att klaffa måste jag gardera mig då vissa
ting kan inträffa som är av den arten
att det inte står i mänsklig makt att
påverka dem. Men jag kan försäkra
frågeställaren och även den flygande
allmänheten att departementet gör vad
som kan göras för att öka regulariteten
på dessa flygplatser. Åtgärder har också
vidtagits på andra flygplatser för att
öka trafiksäkerheten och framför allt
regulariteten.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag konstaterade redan
tidigare att jag var tacksam och nöjd
med svaret som statsrådet gav, och jag
kan försäkra statsrådet att det inte
bara är jag utan även många andra som
är nöjda med den inställning statsrådet
gett till känna.

Vi är övertygade om att allt göres för
att få fram dessa trafiksäkerhetsanordningar
så fort det över huvud taget
är möjligt — helt naturligt under samtidigt
beaktande av andra lika viktiga
problem som statsrådet har att ta ställning
till.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. den statliga kreditgarantien
för förvärv av jordbruksfastighet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Borrby
har frågat om jag har för avsikt att vidta
åtgärder i syfte att ge de lantbrukare,
som vid förvärv av jordbruksfastighet
inte har behov av statlig kreditgaranti
på grund av att säljaren önskar ha medel
innestående i företaget, möjlighet att
senare, exempelvis vid säljarens frånfälle,
beviljas statlig kreditgaranti.

Syftet med de aktuella kreditgarantierna
är att underlätta för lantbrukare
med otillräckligt eget kapital att förvärva
bärkraftiga jordbruk eller tillskottsjord.
Lånegaranti beviljas inte om
lantbrukaren själv har större kapital än
som erfordras för jordbruksdriften eller
kan klara finansieringen på skäliga villkor
utan sådan garanti. Kreditgaranti
för lån avsedda endast för omplacering
av äldre krediter i redan ägt företag
överensstämmer enligt min mening inte
med syftet med detta stöd. Någon anledning
att ändra bestämmelserna på sätt
herr Larsson åsyftar anser jag därför
inte föreligga.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag tackar för svaret på
min enkla fråga vilket dock inte riktigt
avser den av mig åsyftade kategorien.

Det är riktigt, som statsrådet säger,
att kreditgaranti för lån, avsedda endast
för omplacering av äldre krediter i redan
ägt företag, inte överensstämmer
med syftet med här ifrågavarande stöd.

Jag vill gärna erkänna att jag måhända
borde ha använt en något annan
formulering i min fråga. Jag skall nu,
eftersom jag kanske inte uttryckt mig
tillräckligt tydligt, försöka att mycket
kortfattat säga vad jag avsåg.

Min fråga gäller sådana fall där blivande
företagare har otillräckligt kapital
för förvärv av jordbruksfastighet och
där säljaren, som ofta dikterar villko -

Tisdagen den 16 mars 1965

Nr 12

15

Svar på fråga ang. ersättningen för intrång enligt strandlagen

ren, önskar ha köpesumman innestående
i företaget och få denna förräntad
av köparen.

Om säljaren sedan avlider efter några
år uppkommer ofta den situationen att
hans arvingar önskar få ut sitt arv i
kontanter. Då står företagaren med den
nystartade rörelsen inför mycket stora
svårigheter när det gäller att finansiera
den redan förvärvade fastigheten.

Enligt nuvarande bestämmelser kan
statlig kreditgaranti inte beviljas annat
än just i anknytning till själva förvärvet.
Vad jag nu efterlyser är möjligheten
att även i vissa sådana besvärliga
fall bevilja statlig kreditgaranti.

Jag känner till en del nystartade företag
som efter några år kommit i denna
situation och är nödsakade att avyttra
fastigheten eftersom det visat sig
omöjligt att skaffa borgen och upprätta
en ny finansieringsplan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tyckte inte att herr
Larssons i Borrby förtydligande förde
längre än vad som framgår av den fråga
han ställt.

Har man suttit som jordbrukare ett
par år är man att anse som etablerad
och då inträder väl ett annat förhållande
än det som föreligger för dem som
skall börja som jordbrukare. Vill man
skaffa sig garantier härvidlag måste den
nytillträdande förvissa sig om att han
har möjligheter att få behålla kapitalinsatsen
i företaget under en tid framöver
och således inte försätta sig i ett
så osäkert läge som jordbrukaren i det
fall herr Larsson i Borrby åsyftade tydligen
har gjort.

Jag vidhåller att detta är en fråga
som inte har något att skaffa med den
form av stödgivning som vi i dag diskuterar.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Det är lätt att säga att
man bör förvissa sig om sådana garan -

tier, men allteftersom fler och fler presumtiva
köpare släpps in på marknaden
blir följden den, att det blir säljaren
som dikterar villkoren, och han bestämmer
då helt enkelt att pengarna skall
vara innestående.

Jag vill gärna medge att det delvis
kan bero på okunnighet från köparens
sida att han inte förvissar sig om detta,
men denna okunnighet innebär för dagen
att man i regel har för sig att det
går att få denna kreditgaranti i efterhand.
Det råder emellertid tveksamhet
om detta ute i lantbruksnämnderna.
Jag skall inte här nämna några exempel,
men det finns dock sådana att anföra,
där denna kreditgaranti har lämnats i
efterhand, vilket gett upphov till en viss
osäkerhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. ersättningen för intrång
enligt strandlagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Lundberg har frågat,
om jag i samband med beslut rörande
ersättning för intrång enligt
strandlagen kommer att vidta effektiva
åtgärder för att hindra en upprepning
av den miljonrullning med allmänna
medel, som vi fick uppleva i samband
med s. k. intrång i fiskerätt.

Jag vill framhålla att, såsom närmare
framgår av tredje lagutskottets utlåtande
nr 41 till fjolårets riksdag, naturvårdslagens
bestämmelser om bl. a. strandskyddet
och de därtill anknutna ersättningsreglerna
är så konstruerade att de inte
automatiskt föranleder utgifter för ersättningar.
Varje uppkommande fråga
om disposition av medel till ersättningar,
som överstiger 50 000 kr., skall för
övrigt av statens naturvårdsnämnd hän -

IG

Nr 12

Tisdagen den 16 mars 1965

Svar på fråga ang. utredningen om arbetstidsförkortning

skjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Någon
anledning att vidta ytterligare åtgärder
anser jag inte föreligga.

Vidare anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga. Jag får erkänna
att jag har den förhoppningen,
att den nuvarande jordbruksministern
på ett annat sätt än vad hans företrädare
gjorde när det gällde ersättning för
s. k. intrång i fiskerätt kommer att ingripa
och försöka schasa bort den typ
av markägare som vid olika tillfällen
kommer och vill sätta sig i statens knä
för att få bidrag på andras bekostnad.

Orsaken till att jag framställde min
enkla fråga är en artikel i RLF-tidningen,
där det flaggas om att en juridisk
avdelning nu har inrättats inom
RLE och vari det sägs att den juridiska
avdelningen skall behandla ärendet på
så sätt, att i första omgången en ansökan
inlämnas om rätt att uppföra byggnader
inom det berörda området. Om
denna ansökan bifalles har alltså inget
intrång uppkommit. Om ansökan däremot
avslås, vilket är att förvänta i de
flesta fallen, skall förhandlingar upptas
med länsstyrelsen om ersättning för
den ekonomiska skada som därigenom
drabbar fastighetsägarna. Möjligheterna
att erhålla ersättning samt ersättningarnas
storlek är ju osäkra, eftersom dessa
frågor ännu befinner sig i ett inledande
skede.

Jag anser det vara både upprörande
och anmärkningsvärt att en facklig organisation
på ett ensidigt sätt ånyo skall
använda sina resurser för att uppskörta
allmänheten i olika avseenden. När
det gällde intrång i fiskerätt var det
strandägarna som tog denna ersättning.
Jag vet att man i ett fall hade betalat
10 000 kronor för ett hemman. Man fick
24 000 kronor för intrång i fiskerätt.
I ett annat fall fick 140 ägare av fiskevatten
i Mälaren över 2 miljoner i sådan
ersättning.

Nu skall RLF:s juridiska byrå på bekostnad
av andra markägare, som inte
har strandområden, ånyo komma med
oskäliga anspråk och göra framställningar
som liknar det som en i Uppsala
bosatt advokat gjorde å fiskerättsinnehavares
vägnar, där ett bolag fick
94 000 kronor för intrång i fiskerätt,
vilken låg innanför en bom där man förvarade
råvara till sitt eget verk.

Jag vill att herr statsrådet skall förstå
att det finns anledning att nu ingripa
och stoppa denna mycket obskyra
verksamhet. Det måste sättas stopp någon
gång för att inte vissa kategorier
ständigt och jämt skall vara understödstagare
och ta hem inkomster som
de icke gör någon som helst arbetsinsats
för. Jag förväntar att herr statsrådet
följer detta med uppmärksamhet
och ingriper i tid, så att vi inte får en
upprepning av den onödiga utgift på
50—60 miljoner som det s. k. intrånget
i fiskerätt medförde. Detta intrång har
icke medfört att staten äger vattenområdena
trots att de har betalats med
minst tre, fyra gånger det värde de
skulle ha om det vore fråga om landområden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. utredningen om arbetstidsförkortning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle
har frågat om jag kan upplysa, när 1963
års arbetstidskommitté kan väntas framlägga
sitt förslag och när propositionen
i frågan kan föreläggas riksdagen.

Av uttalanden från regeringshåll har
det redan framgått, att före utgången av
innevarande mandatperiod för andra
kammaren skall betänkande i ämnet ha
lämnats, remissbehandlingen avslutats
och proposition förelagts riksdagen för

Tisdagen den 16 mars 1965

Nr 12

17

Svar på interpellation ang. utbyggnad av barnstugeverksamheten

beslut om en arbetstidsförkortning. Detta
ämnar regeringen fullfölja.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min enkla fråga.
Det är ju andra gången som jag har
ställt denna fråga till statsrådet. Vad
som förestavat en upprepning av frågan
är, att denna arbetstidskommitté under
tiden november 1963—oktober 1964
bara sammanträtt fem gånger. Det är
inte den takt som man hade förväntat
att kommittén skulle arbeta i. Därtill
har, sedan vi sist talade i detta ämne,
en rad nya skäl framkommit som enligt
mitt sätt att se också kräver en
snabbare utredning.

Jag är naturligtvis tacksam för att vi
nu har en tidsbegränsning att gå efter.
Men i sämsta fall betyder detta att
kommittén kommer att ha arbetat i
fem år med en fråga, som arbetare och
tjänstemän ute på arbetsplatserna väntat
skulle få en betydligt snabbare lösning.

Bland de förvärvsarbetande har en
förskjutning mot högre åldrar ägt rum,
och med det ökade tempo och den hets
som numera råder på arbetsplatserna
orkar många människor inte med den
arbetstid som nu gäller. Jag behöver
inte hänvisa till sådana händelser som
inträffat t. ex. hos Scania-Vabis i Södertälje
och på andra större arbetsplatser
och som klart tyder på att arbetstakten
är för hög och arbetstiden för
lång.

Därtill har vi fått besked om att man
inom en rad arbetarorganisationer och
tjänstemannaorganisationer har väntat
en arbetstidsförkortning inom en tidrymd,
som jag nog vågar säga är kortare
än den socialministern här angivit.

•lag är tacksam, herr talman, för svaret,
och vi hoppas att det skall gå att
skynda på frågans lösning, även om

statsrådet nu har sagt att det i sämsta
fall inte blir förrän 1968.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande mars.

§11

Svar på interpellation ang. utbyggnad av
barnstugeverksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Fru Ryding bär frågat
mig dels om jag avser att utforma konkreta
planer för bättre stimulans åt kommunerna
för utbyggnad av barnstugeverksamheten,
dels om jag överväger att
avdela extra personal inom socialstyrelsen,
så att bättre förutsättningar skapas
att i samverkan med kommunerna uppnå
målsättningen 20 000 daghemsplatser
fram till år 1970.

Jag vill nu besvara dessa båda frågor.

I slutet av år 1962 fanns nära 10 300
daghemsplatser i landet, en numerär
som varit praktiskt taget oförändrad
sedan 1950-talets förra hälft. Åren 1963
och 1964 fick vi dock ett tillskott av
daghemsplatser på ca 1 200, varigenom
antalet vuxit till f. n. omkring 11 500.
Detta är dock långt ifrån tillräckligt.
Ökningen har varit mindre än väntat
efter den avsevärda höjning av statsbidragen
till daghem och fritidshem som
trädde i kraft den 1 juli 1963. Man måste
då försöka även andra medel för att
stimulera den kommunala verksamheten
på detta angelägna område.

I sådant syfte inbjöd socialdepartementet
representanter för kommuner,
ämbetsverk och organisationer, vilka
berörs av frågan, till en konferens som
ägde rum den 18 januari i år och som
samlade cirka 200 deltagare. Represen -

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 12

18

Nr 12

Tisdagen den 16 mars 1965

Svar på interpellation ang. utbyggnad av

tanter för centrala verk med anknytningar
till samhällets barnstugeverksamhet
belyste situationen från olika
utgångspunkter. En diskussion följde i
vilken kommunala representanter tog
livlig del. Som jag framhöll i ett inledningsanförande
på konferensen ställs i
våra dagar många anspråk på den kommunala
aktiviteten och kommunerna
nödgas göra en angelägenhetsgradering
av sina ny- och utbyggnadsbehov. Därvid
bör dock daghemmen sättas högt på
listan av investeringsobjekt i de kommuner,
som har en arbetsmarknad där
kvinnofrekvensen är stor eller skulle
kunna bli stor och där den kvinnliga arbetskraften
kan få en nyckelroll för utvecklingen
— inte minst av den kommunala
servicen.

1963 års förstärkning av anslagen till
daghemmen innebar en vädjan om prioritering
till dessas förmån. I samma syfte
har inrättats en central samarbetsgrupp
för daghem och fritidshem. Den
bildades i februari 1963. Samarbetsgruppen,
där socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och bostadsstyrelsen
är representerade, har till
uppgift att söka stimulera intresset hos
de lokala myndigheterna för en förbättrad
planering av kommunala åtgärder
för barntillsynen samt bistå kommunerna
med råd och upplysningar, ordna informationsmöten
länsvis eller för grupper
av län etc. På samarbetsgruppens
initiativ har efter hand bildats lokala
samarbetsgrupper med representanter
för olika statliga myndigheter på länsplanet,
för de fackliga organisationerna
och för arbetsgivarna. På de flesta håll
är sådana länsgrupper nu tillsatta och
de börjar komma igång med sitt arbete.
Medel för verksamheten har ställts till
förfogande av Kungl. Maj :t.

Både på det centrala och det lokala
planet är sålunda samarbetsgrupper
verksamma för att hjälpa kommunerna
med daghemsanläggningar och med en
rationell drift av dessa. Man studerar
seriebyggda paviljonger, färdigförpac -

barnstugeverksamheten

kade måltidsportioner m. m. Vidare kan
nämnas att en utredning av frågan, huruvida
en mera flexibel organisation av
barnstugeverksamheten är tänkbar med
daghem och lekskolor i olika kombinationer,
nyligen har anförtrotts särskilda
sakkunniga. Målsättningen är därvid
en ökad tillgång på samhällelig
barntillsyn över huvud taget.

Beträffande frågan om socialstyrelsens
personal får jag framhålla, att jag
naturligtvis inte har befogenhet att »avdela
extra personal inom socialstyrelsen»
till något ändamål. Det är ledningen
för socialstyrelsen som har att disponera
sin personal på sätt den finner
lämpligt inom ramen för anslagen. I avvaktan
på slutförandet av utredningen
om socialstyrelsens omorganisation har
dock 250 000 kronor anslagits för innevarande
budgetår och föreslagits även
för nästa budgetår för anställandet av
extra personal. För budgetåret 1965/66
tillkommer dessutom tre nya befattningar
för en administrativ sektion, som
kommer att avlyfta rent administrativa
uppgifter från övriga byråer. Detta innebär
uppenbarligen vissa möjligheter
för verksledningen att förstärka arbetskraften
på en byrå som anses underförsörjd.

Vidare anförde:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Till statsrådet Ulla
Lindström vill jag framföra ett tack för
det utförliga svaret på min interpellation.

Jag ser att statsrådet Lindström helt
är inne på tanken att det måste göras
mer för att daghemsbyggandet verkligen
skall komma i gång i kommunerna
i sådan omfattning som man rimligen
har rätt att kräva. Statsrådet Lindström
är liksom jag — såsom jag uttryckt i
min interpellation — besviken över att
den ökning av daghemsbyggandet har
uteblivit som man hoppades på efter
det de förbättrade statsbidragen beslöts

Tisdagen den 16 mars 1965

Nr 12

19

Svar på interpellation

år 1963. Detta måste ju inge allvarliga
bekymmer för framtiden.

Vissa åtgärder är nu på gång för att
få en ändring till stånd. Det framgår av
svaret, och har man följt pressen den
senaste tiden vet man att denna också
i hög grad har bildat en så gott som
enig opinion i frågan om fler daghemsplatser.
Vad som emellertid förvånar
mig är att man dröjde ända till den
18 januari i år med att ordna den
omskrivna konferensen i syfte att stimulera
den kommunala verksamheten
på detta angelägna område. Nog såg
man mycket tidigare varthän det lutade
och nog borde man då ha reagerat
snabbare än som nu blev fallet.

Jag hoppas också mycket av de samarbetsgrupper
som nu arbetar både
centralt och lokalt — jag är den första
att önska dessa grupper lycka till —
men jag tror att den avgörande orsaken
till den långsamma utbyggnadstakten i
fråga om barnstugeverksamheten, speciellt
nu daghemmen, är kommunernas
ekonomiska bekymmer trots ökade
statsbidrag till anläggningskostnaderna.
Dessa bekymmer har kommunerna till
stor del råkat i på grund av en annan,
speciellt tidigare, statlig ekonomisk politik
gentemot dem, men denna fråga
hör ju inte till ämnet i dag. Ute i kommunerna
har man varit tveksam inför
de kostnader som åsamkas dem i fråga
om driften av daghemmen, även om
man enligt min mening aldrig får se
omvårdnaden av våra barn ur krasst
ekonomiska synpunkter. En större satsning
också här från statens sida —
alltså i fråga om driftkostnaderna till
daghem — tror jag därför skulle vara
den verkliga hjälpen i positiv riktning.
Jag skulle därför gärna vilja veta om
också statsrådet Lindström kan ställa
sig positiv till en sådan tanke.

Det är nog inte bara ekonomien som
spelar en roll härvidlag — även om denna
är den viktigaste. Vad vi på detta
område också har att bekämpa är gammal
slentrian i fråga om tiinkandet över

ang. utbyggnad av barnstugeverksamheten

huvud. Jag tror därför att man måste
satsa mycket hårt på att få i gång en
bred upplysningsverksamhet också
bland våra kommunalpolitiker. Man
måste äntligen komma därhän att de
gamla förlegade inställningarna till
barnstugeverksamheten över huvud försvinner.
Denna attityd har i dag överlevt
sig själv. Vi måste här gå till
grunden och genom upplysning och
forskning få den inställningen utrotad
en gång för alla. Jag hoppas därför att
statsrådet Lindström också på denna
punkt är beredd till insatser i samråd
med de organ som redan finns.

Enligt vad jag kan förstå av svaret
delar statsrådet Lindström själv inte
denna förlegade inställning. Det kanske
förhåller sig så som sagts i en av
kvällstidningarna i Stockholm den 1
mars i år — jag citerar: »Gamla mäns
uppfattning, om unga kvinnors rätta
plats leder till tragedier inte bara för
de vuxna utan också för en hel generation
av barn. Daghemskrisens tråkiga
konsekvenser kan därför komma att
sträcka sig in i nästa århundrade.»

Sedan vill jag framhålla en annan
sak i fråga om daghemmen: Allt måste
göras för att få till stånd en bättre
spridning av daghemmen här i landet.
Stockholm har ju hälften av alla daghemsplatser
— sedan kommer Malmö
och Göteborg. Det finns många orter
som inte har några daghem. Det är
inte försvarligt. Jag tror att det är nödvändigt
att också här anlägga litet mer
planerings- och lokaliseringssynpunkter.

I debatten här i kammaren när de
ökade statsbidragen 1963 beslöts sade
jag att vid första påseendet kunde den
fördubbling av daghemsplatserna fram
till 1970, som man då syftade till, kanske
anses vara ett stort steg framåt, men
jag ifrågasatte om detta platsantal verkligen
skulle komma att förslå med den
utveckling vi har. Jag är i dag av samma
mening och har genom utvecklingen
de senaste åren ytterligare stärkts i

20

Nr 12

Tisdagen den 16 mars 1965

Svar på interpellation ang. utbyggnad

min tro att vi måste inte bara fördubbla
utan kanske tredubbla antalet daghemsplatser
till 1970. Skall vi emellertid åtminstone
kunna nå den första målsättningen
är det bråttom.

Min andra fråga beträffande extrapersonal
centralt för denna verksamhet
föranleddes bl. a. av detta faktum. Naturligtvis
begriper jag att statsrådet
Lindström inte har befogenhet att blanda
sig i socialstyrelsens inre angelägenheter.
Men om socialstyrelsen verkligen
får reda på att man i dag är missnöjd
med det sätt på vilket den sköter
just denna detalj, så tror jag att man
på socialstyrelsen är tacksam för att få
veta detta.

Nu framgår av svaret i dag att man
anslagit för innevarande och nästa budgetår
summa 250 000 kronor för anställande
av extrapersonal på socialstyrelsen
i avvaktan på att den utredning
skall bli klar som behandlar omorganisation
av socialstyrelsen. Dessutom
inrättas ju tre nya befattningar för en
administrativ sektor. Det är väl bara
då att hoppas att man från verksledningens
sida söker förstärka resurserna
just på den avdelning som har hand
om barnstugeverksamheten. Vissa möjligheter
härtill finns ju enligt vad statsrådet
Lindström mycket riktigt säger.
En sådan förstärkning borde i dag
framstå som en absolut nödvändighet,
ty — såsom jag tidigare sade — det är
bråttom.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Ryding var besviken
över att de nya statsbidragsbestämmelserna
inte har resulterat i ett större
antal nya dagliemsplatser än som är
fallet. Jag har också givit uttryck för
besvikelse häröver, även om jag tycker
att fru Ryding har överdrivit något i
sin interpellation, där hon talar om i
grunden grusade förhoppningar. Det
har i alla fall inte förflutit mer än ett
och ett halvt år sedan statsbidragen
femdubblades, och den kommunala

av barnstugeverksamheten

planeringen tar tid. Man brukar tala
om rullande femårsplaner för nya bostadsområden,
och även daghemmen
kommer in i den omloppstiden. Det har
inte varit tekniskt möjligt att få någon
statistik över hur stort tillskottet av
daghemsplatser varit under 1964, så att
man kunnat tidigare arrangera den konferens
som ägde rum den 18 januari i
år. Ingenting har försenats.

De uppgifter, som socialstyrelsen för
långtidsutredningens räkning nyligen
har infordrat från landets samtliga
kommuner, ger dock vid första påseendet
— materialet är nämligen knappast
bearbetat ännu — vid handen att utsikterna
för daghemsbyggandet nu är
något mera hoppingivande än vad som
kunde utläsas av de uppgifter jag hade
när statsverkspropositionen skrevs.

Fru Ryding talade om den allmänna
opinionen, som dels höll tillbaka utbyggandet
genom förlegade åsikter, dels
också verkade som pådrivande kraft.
Jag vill helt betona den nytta som den
allmänna opinionen gör som pådrivande
kraft. Jag har redan nämnt vad regeringen
gjort för att stimulera opinionen
genom aktiviseringskommittéer, till
vilka vi anslagit medel. Dessa kommittéer
är som jag nämnde nu i verksamhet.

Fru Ryding frågade även, om jag var
beredd att säga huruvida jag ställde mig
positiv till en större satsning av staten
genom — som jag fattade det — direkta
statsbidrag för daghemsverksamheten.
Jag anser dock att det är alldeles
för tidigt att yttra sig om huruvida de
direkta statsbidragen till daghemsverksamheten
behöver ökas eller ej. Vi vet
för närvarande inte om det är statsbidragens
storlek, som kommunerna bryr
sig om, eller om det är andra utbyggnadsbehov
— t. ex. bostäder, skolor och
kommunikationer — som tränger sig
fram så starkt att kommunerna låter
daghemmen vänta, därför att planeringsresurserna,
de personella tillgångarna,
inte räcker. Detta skall emellertid

Tisdagen den 16 mars 1965

Nr 12

21

Svar på interpellation ang. utbyggnad av barnstugeverksamheten

undersökas av den nya bamstugeutredningen
som inledde sitt arbete härom
veckan. Den skall också analysera
statsbidragsvillkoren och deras effekt
vid olika kombinationer av samhällelig
barntillsyn.

Fru Ryding behöver kanske inte vara
så pessimistisk att hon tror, att daghemskrisen
skall sträcka sig in i nästa
århundrade. Med förenade krafter skall
det nog röra sig litet fortare på detta
område i fortsättningen.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Det var bra att jag fick
kompletterande upplysningar. Det skall
alltså utredas om statsbidragens storlek
är orsaken till den långsamma utvecklingen.
Jag betonade emellertid i mitt
förra anförande — och för att undvika
allt missförstånd upprepar jag det -—
att jag ifrågasätter huruvida inte statsbidrag
skulle kunna utgå för driftkostnaderna.
Man skulle kunna tänka sig att
det utgår i samma utsträckning som
t. ex. till skolväsendet, så att kommunerna
inte får så stora driftkostnader.

Det var inte jag som uttryckte den
pessimistiska åsikten att daghemskrisen
skulle sträcka sig in i nästa århundrade,
den kom till uttryck i en ledare i
en tidning i Stockholm. Jag sade tvärtom
— och det vill jag understryka —
att jag inte ser så pessimistiskt på frågan.
Det rör sig dock på detta område,
och vi skall alla medverka till att de
pessimistiska farhågorna inte besannas.
Enligt vad jag kunde förstå är statsrådet
Lindström för sin del beredd att
satsa hårt på att få till stånd ändrade
förhållanden. Vi måste naturligtvis dock
följa frågan så att barnstugeverksamheten
inte återigen hamnar i samma prekära
läge som i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

8 12

Föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet vilande
skrivelse nr 39, angående val av

ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Därvid anförde

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Efter samråd mellan kamrarnas talmän
får jag hemställa att kammaren
måtte besluta att vid plenum onsdagen
den 24 innevarande mars företaga val
av tre ombud och tre suppleanter i
Europarådets rådgivande församling.

Denna hemställan bifölls.

Skrivelsen lades till handlingarna.

g 13

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 44, angående bidrag till
handelshamnar och farleder för budgetåret
1965/66, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 45, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg förslagsanslag
till folkpensioner, till statsutskottet och
i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 52, angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till uppförande
eller inrättande av barnhem in. m.,

nr 53, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag, samt

nr 56, angående anslag för budgetåret
1965/66 till barnmorskeläroanstalterna
och statens sjuksköterskeskolor m. m.

8 14

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
8 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående anordnandet
av ett klipparkiv för riksdagens
räkning.

22

Nr 12

Tisdagen den 16 mars 1965

Interpellation ang. effektivisering av den militära sjukvården

§ 15

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 757.

§ 16

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 8—13, statsutskottets utlåtanden
nr 10 och 30, bevillningsutskottets
betänkanden nr 9 och 11—14, första
lagutskottets utlåtande nr 10, andra lagutskottets
utlåtanden nr 19—21, 23 och
25, tredje lagutskottets utlåtanden nr 6
och 8—10 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 5—9.

§ 17

Interpellation ang. effektivisering av den
militära sjukvården

Ordet lämnades på begäran till

Herr JONASSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Under pågående manöver,
som förra veckan hölls i Västmanland,
avled efter en tids sjukdom
en 20-årig värnpliktig från Kristinehamn
på Sala lasarett till följd av influensa.
Dessförinnan hade han och
hans kamrater fått ligga i ett oeldat tält.
Då den värnpliktige kom till lasarettet
i Sala hade han 40 graders feber. På
fältsjukhuset hade han erhållit magnecyl.
Hans allmäntillstånd försämrades,
och han avled i torsdags på lasarettet.
Det har också rapporterats att hälsotillståndet
ej varit det bästa bland de trupper,
som deltagit i manövern.

Det har ifrågasatts, om den värnpliktige
erhållit den vård hans sjukdomsläge
krävt. Eventuella missförhållanden på
detta område skadar allvarligt krigsmaktens
anseende i allmänhetens ögon
och väcker stark misstro mot försvaret
och dess inrättningar i ett läge, då
vi behöver en positiv syn på försvarsfrågan
om försvarsviljan skall kunna
upprätthållas. När övningar sker under
fredsförhållanden är det givetvis av vikt

att fältförbanden får utstå hårda påfrestningar
för att i någon mån få erfara
de fordringar, som ställs under
krigsförhållanden. Dock får man icke
ge efter på kraven att en effektiv fältsjukvård
upprätthålles ej blott vid kasernerna
utan även vid fältmässiga övningar.
Om denna målsättning ej kan
upprätthållas, riskeras att allmänhetens
förtroende för försvaret och militärsjukvården
undergrävs. I dagens läge är det
av största vikt att de värnpliktiga i
fredstid har tillgång till med civila förhållanden
fullt likvärdig sjukvård.

Med stöd av vad jag har anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet att den militära
sjukvården för närvarande ger de
värnpliktiga och de i försvarsmakten
anställda en sjukvård som kan jämställas
med den civila?

2. Om så icke är fallet avser statsrådet
att vidtaga åtgärder i syfte att effektivisera
den militära sjukvården?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
78, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående kostnader
för deltagande i FN:s fredsstyrka på
Cypern.

§ 19

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 46, med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri, m. m.,

nr 48, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 9 juni 1950 (nr 272)
om rätt för utländsk försäkringsanstalt
att driva försäkringsrörelse här i riket,
m. in.,

nr 54, angående bemyndigande att

Tisdagen den 16 mars 1965

Nr 12

23

försälja viss staten tillhörig fast egendom,
m. m.,

nr 58, angående inköp av vissa kulturföremål,
och

nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 30, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), motionerna:
nr 759, av herr Boo m. fl.,
nr 760, av herrar Ekström i Iggesund
och Sundelin,

nr 761, av herr Heckscher m.fl.,
nr 762, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl.,

nr 763, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

nr 764, av herrar Larsson i Hedenäset
och Jonasson,

nr 765, av herrar Nelander och Mundebo,
och

nr 766, av herr Svenning m. fl.; samt
motionen nr 758, av herr Adamsson
m. fl., om ändringar i andra kammarens
ordningsstadga med anledning av riksdagens
löne- och krigsdelegationer.

Dessa motioner bordlädes.

§ 21

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer, att på morgondagens
föredragningslista dels den i dag bordlagda
motionen, nr 758, av herr Adamsson
m. fl. uppföres närmast efter konstitutionsutskottets
två gånger bordlagda
memorial nr 12, dels konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8 och bevillningsutskottets
betänkande nr 9 i nu nämnd
ordning uppföres närmast efter första
lagutskottets utlåtande nr 10 bland två
gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 22

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp),
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 45,
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring,
m. in., måtte med hänsyn till
ärendets omfattning utsträckas till det
sammanträde som infaller näst efter
femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa, d. v. s. första
plenum efter lördagen den 27 innevarande
mars.

Denna hemställan bifölls.

§ 23

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Rimmerfors, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
innebörden av direktiven för
abortutredningen,

fröken Ljungberg, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
samarbetsnämndernas befogenheter
beträffande utredningskanslier inom
kommunblocken, och

herr Werner, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
bedömningen huruvida åtgärd
skall företagas mot pornografisk litteratur.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.51.

In fidcm

Sune K Johansson

24

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Onsdagen den 17 mars

Kl. 10.00

§ 1

Kondoleanser med anledning av Hennes
Majestät Drottningens frånfälle

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att till fullgörande
av kamrarnas den 9 innevarande mars
till talmännen lämnade uppdrag avlåtits
en skrivelse av följande lydelse:

I enlighet med vid sammanträden
med riksdagens kamrar denna dag åt
kamrarnas talmän lämnat uppdrag få
vi härmed å kamrarnas vägnar framföra
riksdagens varma deltagande i den
sorg som drabbat Eders Kungl. Majestät
och övriga medlemmar av den
kungliga familjen och få vi även som
uttryck härför överlämna de anföranden
vilka av talmännen vid nämnda
sammanträden höllos med anledning av
sorgebudet om Hennes Majestät Drottningens
frånfälle.

Stockholm den 9 mars 1965

Erik Boheman Fridolf Thapper

Från Hans Majestät Konungen har jag
nu mottagit följande, den 16 mars dagtecknade
skrivelse:

Till Andra Kammarens Herr Talman.

Jag får härmed anmoda Eder att till
Riksdagens Andra Kammare framföra
mitt och de minas djupt kända tack
för Riksdagens varma deltagande i vår
djupa sorg. Jag får samtidigt uttala
vårt tack för de varmhjärtade ord varmed
Ni till Kammaren framfört sorgebudet
om min gemåls frånfälle.

Gustaf Adolf

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag hemställa, att kammaren
måtte besluta att vid plenum onsdagen
den 24 innevarande mars företaga val
av valmän och suppleanter för utseende
av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för dessa
fullmäktige.

Denna hemställan bifölls.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren måtte besluta att
antalet suppleanter för de valmän, som
skall utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tolv.

Denna hemställan bifölls.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
46, med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri, m. m.;

till lagutskott propositionen nr 48,
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 54, angående bemyndigande att försälja
viss staten tillhörig fast egendom,
in. m.; och

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

25

till statsutskottet propositionen nr
58, angående inköp av vissa kulturföremål.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 80, angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1965/66, hänvisades propositionen,
såvitt avsåg jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

§ 4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 759—
766.

§ 5

Föredrogs den av herr Jonasson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående effektivisering av
den militära sjukvården.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Lag om kommunala renhållningsavgifter

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om kommunala renhållningsavgifter
och dels i ämnet väckt motion.

Till konstitutionsutskottet hade den
10 februari 1965 hänvisats en av Kungl.
Maj:t till riksdagen avlåten proposition,
nr 21, vari Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga ett i utskottets hemställan
intaget förslag till lag om kommunala
renhållningsavgifter.

I propositionen föreslogs att kommunerna
skulle få rätt att enligt kommunal
renhållningstaxa ta ut avgifter av
enskilda, inte bara som hittills för
hämtning av orenlighct och avfall utan

Lag om kommunala renhållningsavgifter

också för oskadliggörande av avfallet
på avstjälpningsplatser och i sopförbränningsanläggningar.
Den årliga avgiftsökningen
för den enskilde i kommuner,
som utnyttjade den föreslagna
rätten, beräknades till högst omkring
5 kronor per invånare och år.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat den till utskottet
den 17 februari 1965 hänvisade motionen
I: 639 av herrar Adolfsson och Lager,
vari hemställdes, att riksdagen
måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionen I: 639 och med
bifall till propositionen nr 21, måtte
antaga det i utskottets hemställan intagna
förslaget till lag om kommunala
renhållningsavgifter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag tycker att utskottsutlåtandet
i denna fråga både i sak och
i princip är ohållbart. Det ankommer
på samhällsorgan av olika slag att sörja
för hälsoskyddet, och då bör det också
vara samhällets sak att skattefinansiera
en sådan verksamhet —• alltså inte att
ta avgifter på det sätt som utskottet har
föreslagit. I sak kan det knappast bli
tillfredsställande med en sådan anordning,
och i princip innebär utskottets
förslag en återgång till metoder som
man ju har förkastat sedan länge när
det gällt liknande frågor på andra områden.

Jag hemställer därför om bifall till
motionen 1:639.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen

Nr 12

26 Nr 12 Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Ändringar i andra kammarens ordningsstadga med anledning av riksdagens löne -

och krigsdelegationer

I: 639; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 10, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna,
avseende ändrad lydelse av dels
§ 62 regeringsformen samt §§70 och 71
riksdagsordningen, dels § 50 regeringsformen
samt §§72 och 73 riksdagsordningen,
dels ock § 6 mom. 7 riksdagsordningen.

Herr talmannen gav särskilda propositioner
beträffande vart och ett av de
tre i utskottets memorial intagna förslagen,
nämligen dels på antagande av
förslagen, dels ock på förkastande av
desamma; och antog kammaren förevarande
förslag till ändringar i grundlagarna.

§ 8

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
memorial:

nr 11, med förslag till ändringar i
riksdagsstadgan med anledning av riksdagens
lönedelegation, och

nr 12, med förslag till ändringar i
riksdagsstadgan med anledning av riksdagens
krigsdelegation.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
memorial hemställt.

§ 9

Ändringar i andra kammarens ordningsstadga
med anledning av riksdagens
löne- och krigsdelegationer

Föredrogs den å bordet vilande motionen
nr 758, av herr Adamsson m. fl.,
om ändringar i andra kammarens ordningsstadga
med anledning av riksdagens
löne- och krigsdelegationer.

Därvid anförde

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Herr talman! I denna motion föreslås
de ändringar i kammarens ordningsstadga,
som påkallas av kammarens nu
fattade beslut om riksdagens lönedelegation
och riksdagens krigsdelegation.
Förslaget överensstämmer med ett vid
konstitutionsutskottets memorial nr 11
angående lönedelegationen fogat utkast
utom i vad avser ordningsstadgans § 9,
där orden »riksdagens krigsdelegation»
tillfogats i texten i enlighet med vad
som förutsatts i konstitutionsutskottets
memorial nr 12 angående krigsdelegationen.

Om denna motion skulle remitteras
till utskott, bleve det nödvändigt att för
ändamålet tillsätta ett enskilt utskott.
Då saken emellertid synes mig alltför
obetydlig för en sådan åtgärd, anser
jag att kammaren bör begagna den möjlighet
som i detta fall finns — och som
motionärerna också pekat på — att avgöra
motionen utan remiss till utskott.

Jag hemställer sålunda, herr talman,
att kammaren måtte redan i dag bifalla
ifrågavarande motion.

Vidare yttrades ej.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 10

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 12 och 13
§§ lagen den 26 november 1920 om val
till riksdagen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom handelsdepartemen -

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

27

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

tets verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Bidrag till företagareföreningar m. fl.:

Administrationskostnader

Kungl. Maj:t hade (bilaga 12, punkt
B 15, s. 34—38) föreslagit riksdagen att
dels medgiva att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag m. m.
finge under budgetåret 1965/66 beviljas
intill ett belopp av 55 000 000 kr.,
dels ock till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 2 100 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ferdinand Nilsson in. fl. (I: 89)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Börjesson i Falköping, och
Sjönell (11:113), i vilka motioner såvitt
nu var i fråga hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Bidrag till
företagareföreningar in. fl. för budgetåret
1965/66 skulle upptagas ett reservationsanslag
av 3,7 milj. kr., varav för
täckande av administrationskostnader
2,2 milj. kr. samt för eventuella förluster
som icke borde belasta föreningarna
1,5 milj. kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Larfors (I: 295) och den andra
inom andra kammaren av herr Nyström
in. fl. (11:360), i vilka motioner hemställts
att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag måtte till Bidrag
till företagareföreningar in. fl.: Administrationskostnader
för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2,4 milj. kr., varav 1,9 milj. kr. till

bidrag till administrationskostnader
och 0,5 milj. kr. till subventionsmedel;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Mattsson in. fl. (1:296) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Umeå m. fl. (II: 359), i vilka
motioner hemställts att riksdagen med
ändring av Kungl. Maj:ts förslag måtte
till Bidrag till företagareföreningar
in. fl.: Administrationskostnader anvisa
ett reservationsanslag av 3 milj. kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Strandberg (1:461) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
in. fl. (11:561), i vilka motioner
hemställts att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj:ts förslag måtte till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.:
Administrationskostnader för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2,5 milj. kr., varav 2 milj. kr. till
bidrag till administrationskostnader
och 0,5 milj. kr. till subventionsmedel;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Erik Olsson och Wikberg
(1:48) och den andra inom andra
kammaren av herr Nilsson i Östersund
in. fl. (11:58), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta att
för budgetåret 1965/66 under anslaget
Bidrag till företagareföreningar m. fl.
anvisa ett med 100 000 kr. förhöjt belopp
såsom särskilt bidrag till företagareföreningen
i Jämtlands län för stöd
åt sinåföretagsamheten inom länet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 89 och II: 113, såvitt nu var i fråga,
ävensom motionerna 1:48 och 11:58,
1:295 och 11:360, 1:296 och 11:359
samt 1:461 och 11:561,

a) medgiva att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag in. in.
finge under budgetåret 1965/66 beviljas
intill ett belopp av 55 000 000 kr.;

28

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

b) till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2 100 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Per Jacobsson, Kållqvist, Åkerlund,
Harry Carlsson, Strandberg, Johan
Olsson, Bohman, Ståhl och Eliasson i
Sundborn, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors, Björkman och Sjönell, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Majrts förslag samt motionerna I: 89 och
11:113, såvitt nu var i fråga, ävensom
motionerna 1:48 och 11:58, 1:295 och
11:360, 1:296 och 11:359 samt 1:461
och II: 561,

a) medgiva att statsgaranti för lån till
hantverks- och industriföretag m. m.
finge under budgetåret 1965/66 beviljas
intill ett belopp av 55 000 000 kr.;

b) till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2 600 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! I årets statsverksproposition
har Kungl. Maj :t föreslagit en
höjning av anslaget till företagareföreningar
med 300 000 kronor, till 2,1
miljoner kronor. Den höjningen faller
helt på den s. k. subventionsdelen. Däremot
är det inte föreslaget någon höjning
av bidraget till företagareföreningarnas
egentliga administrationskostnader.
I en rad motioner har det föreslagits
höjningar av det anslaget med varierande
belopp, men detta har utskottsmajoriteten
avvisat, närmast med hänsyn
till den utredning som pågår om
företagareföreningarnas framtida organisation.

Jag måste bekänna, herr talman, att
jag har litet svårt att förstå utskottsmajoritetens
inställning i detta fall.
Företagareföreningarna har spelat och

spelar alltjämt en mycket betydelsefull
roll när det gäller att med krediter men
även med råd och upplysningar i planerings-
och rationaliseringsfrågor stärka
de mindre och medelstora företagens
konkurrenskraft. Vi vet också att dessa
företag tillsammans svarar för en mycket
betydande del av den samlade industriproduktionen
i landet. I många
landsdelar spelar de ur sysselsättningssynpunkt
en större roll än de utpräglade
storföretagen. Jag vill poängtera
detta, därför att det ibland verkar som
om man på en del håll underskattar de
mindre och medelstora företagens betydelse
ur många synpunkter.

Den ökning av administrationsanslaget
med 500 000 kronor som vi reservanter
begär är mindre än vad Företagareföreningarnas
förbund har hemställt
om, och vi anser att den höjning
vi föreslagit är väl motiverad. Den
skulle ge företagareföreningarna en välbehövlig
förstärkning jämfört med
Kungl. Maj :ts förslag.

En höjning är motiverad av flera
skäl. Låt mig peka på de ökade kostnader
som även företagareföreningarna
fått vidkännas på grund av de avtafsmässiga
lönehöjningarna. Vidare har arbetsuppgifterna
delvis förändrats och
nya uppgifter tillkommit; företagareföreningarna
skall ju bl. a. sörja för
de företagsekonomiska undersökningar
som är nödvändiga när företag söker
statligt stöd ur lokaliseringsmedlen.

Jag vill understryka, herr talman, att
vi som har litet kännedom om förhållandena
ute i landet vet att otillräckliga
anslag från staten i detta hänseende
leder till att landstingen ställs inför
ökade anspråk på medel. Enbart under
de tre senaste åren har landstingens bidrag
till företagareföreningarna ökat
från cirka 1,7 miljon till 2,5 miljoner
kronor — alltså en ökning med 800 000
kronor eller nära 50 procent. Det kan
enligt min mening inte vara rimligt att
staten även på detta område vräker
över kostnaderna på landstingen. Jag

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

23

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

undrar, herr talman, om det inte är på
tiden att »landstingspartiet», om det
fortfarande existerar, ger ifrån sig ett
livstecken här i riksdagen. Detta kan
vara ett lämpligt tillfälle.

Ett ytterligare motiv för den anslagshöjning
som vi reservanter begär är de
stora belopp som satsas på arbetsmarknadspolitiken.
Vi är alla överens om
att det behövs resurser för att kunna
klara omskolning, beredskapsarbeten,
sysselsättning av handikappade och
mycket annat som inryms i arbetsmarknadspolitiken
av i dag. Men nog förefaller
det en smula egendomligt att man
utan vidare är beredd att satsa över
900 miljoner på arbetsmarknadspolitiken
under ett år och samtidigt är så
återhållsam när det gäller några hundra
tusen kronor till företagareföreningarna.
Man frågar sig om det inte vore lika
rimligt eller kanske t. o. m. rimligare
att i varje fall på en del håll söka förebygga
arbetslöshet och sysselsättningssvårigheter
genom att ge företagareföreningarna
ökade resurser för att stärka
de mindre och medelstora företagens
konkurrenskraft och möjligheter att
vidmakthålla och om möjligt öka sysselsättningen.

Jag har mycket svårt att förstå varför
det på arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhetsfält skall gå att få nästan
hur mycket pengar som helst, medan
det på detta område vart och vartannat
år måste föras en diskussion om belopp,
som är synnerligen blygsamma i
jämförelse med de hundratals miljoner
som vi utan tvekan satsar på det andra
området.

Det har i ett par motioner också föreslagits
att företagareföreningen i Jämtlands
län skulle få ett extra bidrag med
100 000 kronor till stöd åt småföretagsamheten
i länet. Det utgår ett motsvarande
bidrag till företagareföreningen
i Norrbottens län som stöd åt företagsamheten
i Tornedalen. Vi reservanter
anser att det finns skiil som talar
för motionärernas önskemål. Vi har

därför ansett det vara angeläget att detta
prövas i samband med fördelningen
av bidragsbeloppet inom den vidgade
ram som vi föreslår.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 1.

I detta anförande instämde herr Kelander
(fp).

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har,
när den avstyrkt motionerna om förhöjt
anslag till företagareföreningararnas
administrationskostnader, hänvisat
till den år 1962 tillsatta företagareföreningsutredningen.
Av årets riksdagsberättelse
framgår att utredningen
kommer att vara färdig med sitt arbete
redan innevarande år.

I den reservation som avgivits vid förevarande
punkt i utlåtandet framhålles
bl. a. att det inom flera företagareföreningar
finns stort behov av förstärkning
av de personella resurserna.
Det är mycket möjligt att så är fallet,
men behovet av personal blir väl också
beroende av den framtida organisationen
och de uppgifter som företagareföreningarna
kommer att få framdeles.
Det är ju bl. a. detta som den nyssnämnda
utredningen sysslar med — den har
till uppgift att verkställa utredning angående
företagareföreningarnas organisation
och arbetssätt. Det beslut om
särskilt lokaliseringsstöd som träder i
kraft den 1 juli i år kan också komma
att innebära en viss förändring av uppgifterna.

Departementschefen erinrar i årets
statsverksproposition även om den ändring
av riktlinjerna för kreditgarantigivningen
som blir en följd av vad som
föreslås i propositionen om lokaliseringspolitiken.
Jag tillåter mig att göra
ett ganska långt citat ur statsverkspropositionen:
»Kommerskollegiets kreditgarantigivning
avses i fortsättningen icke
primärt skola tjäna något lokaliseringssyfte
utan får mera renodlat karaktären

30

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

av ett företagsekonomiskt betingat stöd
åt framför allt de mindre företag som
bär behov av ett särskilt kreditstöd utöver
de lån som lämnas mot bankmässig
säkerhet. I praktiken torde framdeles
huvuddelen av kollegiets garantiverksamhet
komma att avse de delar av riket,
som faller utanför det s. k. norra
stödområdet. I sistnämnda område torde
i åtskilliga fall företagsstödet få
grundas på lokaliseringspolitiska överväganden
och därför utgå i form av statligt
lokaliseringsstöd. Inom detta område
förekommer dock en betydande
företagsamhet som bör kunna komma
i åtnjutande av ett enbart företagsekonomiskt
betingat stöd. I sådana fall
bör kommerskollegium vara oförhindrat
att lämna kreditgaranti. För att en viss
samordning skall kunna ske av de olika
stödåtgärderna från lokaliseringspolitisk
synpunkt bör kollegium i ärenden
som rör norra stödområdet inhämta
yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen.
Den nu föreslagna ordningen är icke
att betrakta som en slutgiltig lösning
av frågorna om administration av de
särskilda stödformerna. En omprövning
bör ske sedan erfarenhet vunnits av tilllämpningen.
»

Av detta uttalande framgår tydligt att
ett speciella företagarstöd för de norra
delarna av landet framöver skall lämnas
i form av statligt lokaliseringsstöd.
Därför har utskottsmajoriteten inte heller
kunnat tillstyrka förslaget i motionsparet
1:48 och 11:58 om ett särskilt
bidrag på 100 000 kronor till företagareföreningen
i Jämtlands län. I övrigt vill
utskottet hänvisa till att dessa spörsmål
nyligen varit föremål för prövning
i samband med förra årets beslut om
riktlinjerna för en aktiv lokaliseringspolitik.

När det gäller förslagen om ökade
bidrag till företagareföreningarnas administrationskostnader
hänvisar vi, som
jag nämnde inledningsvis, till den snart
slutförda utredningen om dessa frågor.
Vi brukar ju inte här i riksdagen ta

ställning till en fråga som är under utredning
och i synnerhet inte när det
varslats att utredningen skall bli färdig
med sitt betänkande inom en mycket
kort tidrymd.

Med det anförda yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets förslag.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! I motionsparet 11:360
och I: 295 har yrkats förhöjning av anslaget
till företagareföreningarnas verksamhet
i vad det gäller administrationskostnader
och subventionsmedel från
det i statsverkspropositionen äskade
beloppet 2,1 miljoner kronor till 2,4
miljoner kronor, varav 1,9 miljon föreslås
gå till administrationsbidrag
samt 500 000 kronor till subventionsmedel.

Motionen innebär således dels en
omfördelning av anslagsbeloppen, dels
en höjning av det totala beloppet med
300 000 kronor. Subventionsmedel till företagareföreningarna
utgår för närvarande
med 500 000 kronor. Departementschefen
har på denna punkt föreslagit
ett med 300 000 kronor ökat anslag
till 800 000 kronor för täckande
av förluster på företagareföreningarnas
låneverksamhet. Denna höjning är kanske
i och för sig motiverad. Men enligt
min och mina medmotionärers mening
är det riktigare att i första hand höja
adininistrationsdelen av bidraget, varför
vi föreslår en omfördelning av dessa
bidragsposter.

Företagareföreningarnas förbund har
i skrivelse till Kungl. Maj:t anmält att
förbundet beräknar sitt behov av bidrag
för budgetåret 1965/66 till 2,2 miljoner
kronor i vad det gäller administrationskostnader.
Statsutskottet har i sitt utlåtande
tillstyrkt det i statsverkspropositionen
upptagna oförändrade beloppet
på 1 300 000 kronor, d. v. s. ett
900 000 kronor lägre belopp än vad förbundet
anmält som behövligt.

Jag och mina medmotionärer är mycket
väl medvetna om nödvändigheten

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

31

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

av återhållsamhet i de statliga utgifterna.
Samtidigt måste vi dock framhålla
nödvändigheten av att företagareföreningarnas
verksamhet inte äventyras
på grund av alltför knappa anslag. När
utskottet i detta fall följt departementschefens
förslag om ett oförändrat bidrag
har enligt min mening utskottet
inte tagit hänsyn till de kostnadsstegringar,
som företagareföreningarna fått
och även i fortsättningen kommer att
få vidkännas på grund av ökade utgifter
för löner och övriga omkostnader.

Utskottet hänvisar i sitt utlåtande till
företagareföreningsutredningen och anser
sig inte kunna ta ställning till anslagsfrågan
förrän resultatet av denna
utredning redovisats. Men man måste
väl utgå från att verksamheten, oavsett
vilket resultat denna utredning
kommer till måste fortsätta. Låt mig
också påpeka, att en del av föreningarna
också anmält ett påtagligt behov
av förstärkning av personalresurserna
med hänsyn till den ökade arbetsbelastningen
när det gäller både rådgivningsoch
låneverksamheten.

I den till utskottets utlåtande vid denna
punkt fogade reservationen nr 1 hemställes
om ett reservationsanslag på sammanlagt
2,6 miljoner kronor. Det är i
och för sig inget tvivel om att ett sådant
belopp är mer än väl behövligt för
företagareföreningarnas verksamhel,
men med hänsyn till den återhållsamhet
som givetvis är nödvändig inom
alla områden kan jag inte tillstyrka detta
reservationsyrkande.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till yrkandet i motion IT: 360,
vilket går ut på ett reservationsanslag
på 2 400 000 kronor, varav 1 900 000
kronor till administrationsbidrag och
500 000 kronor till subventionsmedel.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! .Tåg har tagit till orda
för att lämna vissa uppgifter och göra
några påpekanden i anslutning till ut -

skottets behandling av förevarande anslagspunkt
under tionde huvudtiteln.
Men, herr talman, om jag erinrar mig
rätt så har vi tidigare när vi diskuterat
bidraget till företagareföreningarna
även kunnat diskutera frågan om låneramen;
detta anslag finns upptaget under
en annan anslagspunkt, på kapitalbudgeten.
Därest talmannen inte har något
att erinra mot det skulle jag i anslutning
till mitt anförande gärna vilja
i någon mån gå in på frågan om lånefonden
utan att därför i övrigt föregripa
den debatt som senare kan komma
att föras på denna punkt.

Beträffande företagareföreningarnas
administrationskostnader så är det ju
inte endast det statliga anslaget som
står till buds, utan företagareföreningarna
har även andra inkomstposter. En
mycket väsentlig sådan post är i själva
verket det räntenetto som företagareföreningarna
uppbär på sin låneverksamhet,
ett räntenetto som under senare
år oavbrutet stigit på grund av
den ökade låneverksamhet som företagareföreningarna
haft. Därtill kommer,
herr talman och ärade kammarledamöter,
ett särskilt räntebidrag i anslutning
till de grunder för verksamheten
som riksdagen för inte så länge sedan
antagit, och så har vi detta särskilda
administrationsbidrag som förs upp på
budgeten. Det har i år i tionde huvudtiteln
som kammarens ledamöter känner
till upptagits till 1 300 000 kronor,
och motionärer har begärt 500 000 kronor
därutöver. I reservation har detta
förslag framförts i utskottet.

Jag vill understryka att de 1,3 miljon
kronor, som begärs i propositionen
i år, svarar emot vad kommerskollegium
ansett sig böra tillstyrka. Räknar
man ihop de olika inkomstposter som
står till buds för administrationen och
konsultationsverksamheten inom företagareföreningarna,
så uppgick de
1961/62 till 1,7 miljon kronor. De har
sedan stigit oavbrutet till innevarande
budgetår, då de beräknas uppgå till 2,9

32

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

miljoner. Enligt gjorda beräkningar för
nästa budgetår — därest riksdagen skulle
biträda utskottsmajoritetens förslag
— skulle de konuna att uppgå till 3,2
miljoner. Det sker sålunda en ökning
även detta år, trots att, som framfördes
av utskottets talesman, företagareföreningarnas
låneverksamhet i viss mån
kommer att få en modifierad inriktning
på grund av att lokaliseringsstödet som
beslöts i höstas börjar utgå från nästa
budgetår.

Redan vad som föreslagits av utskottsmajoriteten
skulle medge en något ökad
verksamhet för företagareföreningarnas
vidkommande. Jag tror inte att herr
Nyström, som nyss hade ordet här i talarstolen,
behöver känna sig orolig för
att de ändamål och den verksamhet som
han talar för inte skall kunna få ett
rimligt stöd denna väg.

Herr talman! Jag uppfattar talmannens
tystnad så att jag får tala även om
den större frågan, nämligen lånefonden.
Den har i huvudtiteln som bekant
upptagits till 18 miljoner kronor för
nästkommande budgetår. I reservation
yrkas ett med 7 miljoner förhöjt
anslag som sålunda skulle ställas till
företagareföreningarnas förfogande för
låneverksamheten. Det yrkandet framförs
samtidigt som det av riksdagen beslutade
lokaliseringsstödet börjar utgå.
I själva verket har under de senaste
åren — inte minst sedan linjerna för
den framtida lokaliseringspolitiken börjat
klarna — den verksamhet som företagareföreningarna
bedriver i hög grad
också varit ett komplement till lokaliseringspolitiken.
Det har emellertid uttryckligen
utsagts, både i lokaliseringspropositionen
i höstas, i utskottsutlåtandet
och i tionde huvudtiteln i år, att
man när det gäller företagareföreningarnas
låneverksamhet i någon mån kan
bortse från lokaliseringssynpunkterna
från den 1 juli 1965, då lokaliseringspolitiken
börjar tillämpas i praktiken. Jag
vill för att undvika varje missförstånd
säga att det naturligtvis inte betyder att

ett företag, som i och för sig har framtidsmöjligheter
och bör kunna bestå,
inte skall kunna komma i åtnjutande
av stöd på detta sätt, om det finns lokaliseringssynpunkter
att anföra; lokaliseringsskäl
kan ju inte utgöra eu diskvalificeringsgrund.
En annan sak, ärade
kammarledamöter, är att de väsentliga
lokaliseringspolitiska åtgärderna kommer
att ombesörjas inom ramen för en
annan verksamhet. Man kan därför verkligen
ifrågasätta det berättigade i att
i ett så ansträngt budgetläge och ekonomiskt
läge över huvud taget, som vi
för närvarande befinner oss i, utöka
detta anslag från 18 till 25 miljoner
kronor. Men det väsentliga i sammanhanget
är, att även med det av utskottsmajoriteten
förordade anslaget kommer
en ökning av låneverksamheten hos företagareföreningarna
att kunna äga rum.
Under en följd av år har denna verksamhet
utvidgats. Ytterligare ett par
siffror, herr talman! 1960/61 utgjorde
ramen för företagareföreningarnas låneverksamhet,
d. v. s. kreditkupacileten,
något över 14 miljoner kronor. Den
ramen har vidgats oavbrutet, och vi
beräknar att under innevarande budgetår
40 miljoner kronor skall stå till
förfogande för utlåningsverksamheten.
Det innebär att det på fyra år varit en
höjning från 14 till 40 miljoner kronor.
Om anslaget nästa budgetår liksom innevarande
blir 18 miljoner kronor, kommer
minst mellan 42 och 43 miljoner
kronor att stå till förfogande för utlåning
från företagareföreningarna. Trots
att vi alltså har fattat beslut om ett
samordnat lokaliseringsstöd, som tilllämpas
från den 1 januari 1965, kommer
företagareföreningarna, som alltså
inte längre lika nödtvunget måste ta
hänsyn till lokaliseringssynpunkter, att
kunna arbeta med en större låneram än
tidigare.

Varifrån kommer då dessa pengar utöver
det belopp som anslås i budgeten?
Till företagareföreningarnas förfogande
står de amorteringar som flyter in på

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

33

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

gamla lån, och vi har beräknat dessa
amorteringar till ett belopp som kommer
att föra upp lånekapaciteten till
minst 42 å 43 miljoner kronor för nästa
budgetår. Man kan fråga sig om denna
beräkning av vad som flyter tillbaka
från gamla lån verkligen är riktigt
gjord. Herr talman! Jag har låtit företa
en jämförelse mellan våra beräkningar
å ena sidan och vad som verkligen flutit
in å andra sidan, och denna jämförelse
visar att det under de senaste åren
vartenda år har flutit in mera medel än
vad som ursprungligen beräknats av företagareföreningarna,
beräkningar som
godtagits av kommerskollegium. Jag har
alltså grundad anledning att tro, att beräkningen
inte heller denna gång slår
fel.

Under sådana omständigheter vill jag
ifrågasätta det förståndiga i att slussa
ytterligare 7 miljoner kronor till denna
låneverksamhet i ett läge där vi, för att
undvika en alltför stark överhettning
av det ekonomiska klimatet, har infört
kreditrestriktioner, som drabbar inte
bara de mindre företagen utan all företagsamhet
och där vi på alla håll är
medvetna om att budgeten snarare är
för svag än för stark.

Jag vill slutligen erinra om att utöver
denna verksamhet har under de år som
gött möjligheterna att lämna kreditgarantier
till mindre och medelstora företag,
som stöds denna väg, i hög grad
ökat. Riksdagen har på sitt bord ett förslag
om att vidga ramen för innevarande
budgetår med jag vill minnas 35 miljoner
kronor, och för nästa budgetår
begärs på nytt en ram för kreditgarantiverksamheten
på 55 miljoner kronor.

Herr talman! Jag upprepar: Under
dessa omständigheter tror jag att det
skulle vara mycket klokt av riksdagens
ledamöter att allvarligt beakta de uppgifter
jag här lämnat innan ställning tas
till de förslag som föreligger.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

3 — Andra kammarens

Herr talman! Det är inte så ovanligt
att ett statsråd försvarar sin huvudtitel
i statsverkspropositionen. Men visst vet
vi, herr handelsminister, att företagareföreningarna
har andra inkomster än
detta statliga bidrag. Men som herr Nyström
sagt råder det inget tvivel om —•
man kan tala med vem som helst som
sysslar inom företagareföreningarna eller
har kontakt med dem — att de befinner
sig i en besvärlig situation. Det
är typiskt att handelsministern inte säger
ett ord om den höjning av landstingsanslaget
med 800 000 kronor — en
höjning med nära 50 procent på tre år
— som måst företas för att företagareföreningarna
skall klara sin verksamhet.
I mitt eget landsting har vi måst
öka anslaget med ett belopp som väsentligt
överstiger det administrationsbidrag
som staten ger.

Jag kan i likhet med herr Nyström
inte förstå att vi, genom att ge företagareföreningarna
en liten täckning för
ökningen av lönekostnaderna och andra
kostnader och ge dem möjligheter att i
någon mån utvecklas, skulle föregripa
en utredning på detta område.

Handelsministern kom in på frågan
om lånefonden, som kommer upp under
en senare punkt. Jag skall nu nöja mig
med att säga att det är svagt att i detta
sammanhang åberopa det ansträngda
budgetläget. Här är det ju inte fråga om
en utgift på driftbudgeten, utan det gäller
eu kapitalbudgetutgift. Företagarna
får ju betala ränta på dessa lån,och även
om det beviljas en viss ränteeftergift, så
är det ju ändå inte eu ren driftsutgift.
För övrigt måste man komma ihåg att vi
för närvarande har en kreditåtstramning,
som just för småföretagarna medför
de största svårigheterna.

Handelsministern säger inte ett ord
om min argumentation här. Riksdagen
inbjudes att bevilja över 900 miljoner
kronor till arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för ett år. Detta är inte något
ändamål som vi är oeniga om. Hur kan
det då komma sig, herr statsråd, att mc -

protokoll 1965. Nr 12

34

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

dan man på ett område — arbetsmarknadsstyrelsens
•— har praktiskt taget
hur mycket pengar som helst för att
ingripa när olyckan har skett, däremot
på ett annat område ett förslag om en
höjning på ett eller annat hundratusental
kronor för att förebygga sysselsättningssvårigheter
kan vålla en sådan diskussion?
Jag undrar, herr handelsminister,
om det kan anses vara en felaktig
politik att satsa på företagareföreningarna
— detta sett ur både statsfinansiell
och budgetmässig synpunkt?

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kanske uttryckte
mig otydligt när jag hänvisade till budgetläget.
Jag vill göra det förtydligandet
att jag ansåg att budgetens uppgift
i nuvarande läge var att hjälpa oss att
hålla våra anspråk inom ramen för resurserna.
Det gör man inte, om man på
denna punkt föreslår en ökning på ett
bräde med 7 miljoner kronor. Ingen
saknar förståelse för att företagareföreningarna,
om de finge mera pengar
till sitt förfogande till administrationskostnader
och konsultationsverksamhet,
skulle kunna göra god nytta med dessa
pengar. Ingen vill bestrida detta. Men
detta måste avvägas emot annat, och
eftersom jag tror mig ha påvisat att det
redan med det uppräknade och av kommerskollegium
begärda anslaget finns
en ökad ram för dessa kostnader inom
företagareföreningarna, föreligger inte
något skäl att ytterligare yrka på medel.

Vad sedan frågan om arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet och anslag
beträffar kan jag säga att jag inte har
för avsikt, herr talman, att nu gå in på
denna fråga. Jag var litet rädd för att
jag brutit mot vad talmannen tänkt sig
när denna fråga drogs upp, men jag talade
samtidigt om en annan punkt på
min egen huvudtitel. Jag har inte för
avsikt att övergå till att tala om punkter
på andra huvudtitlar vid detta tillfälle
och därmed ytterligare bryta mot

vad jag uppfattar att herr talmannen
väntat sig att denna debatt skulle gälla.

Jag betonar att vi är fullt på det klara
med att den verksamhet som vi här diskuterar
varit ett komplement till en rörlighetsbefrämjande
och företagsstimulerande
arbetsmarknadspolitik. Den kommer
att vara det även i fortsättningen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det sista vill jag gärna
understryka, därför att herr Almgrens
yttrande här och i någon mån även handelsministerns
tidigare anförande kunde
tolkas så att företagareföreningarna
genom lokaliseringspolitiken inte skulle
spela någon större roll norr om Dalälven.
Sådan är inte situationen. Det är
alla medvetna om.

De rent lokaliseringspolitiska insatserna
utesluter inte att det är oerhört
viktigt att företagareföreningarna kan
fortsätta sin verksamhet i avseende på
rådgivning, planering och kreditverksamhet
vid sidan av rent lokaliseringspolitiska
syften.

När handelsministern för in budgetresonemang
i diskussionen, vill jag bara
säga att det förefaller mig som om handelsministern
i någon män ville vikariera
för finansministern. Men min replik
ville han inte svara på; han ville
inte föregripa debatten på annan punkt.
Men innan man avvisar en jämförelse
med arbetsmarknadspolitiska åtgärder
borde man göra en budgetmässig analys
över vad som kan vara mest rimligt
att satsa på ur företagsekonomisk och
även ur samhällsekonomisk synpunkt.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Den mindre och medelstora
industriens betydelse i näringslivet
har i dag liksom så många andra
gånger understrukits och omvittnats
från denna talarstol. Det synes i hög
grad vara ett samhällsintresse att denna
liksom övriga näringsgrenar utvecklas
och medverkar i produktionens ök -

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

35

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

ning och till att skapa sysselsättning
inte minst i lokaliseringsområdena. Åtskilliga
exempel ger tydliga belägg för
att den kan göra värdefulla insatser i
dessa avseenden.

Utvecklingen inom näringslivet går
emellertid i snabb takt. Inom den mindre
och medelstora industrien gäller
detta i hög grad beträffande produktionstekniken
och varudistributionen. I
fråga om produktionstekniken är våra
företag väl i regel väl rustade vad det
gäller såväl metoder som utrustning. Ur
distributionssynpunkt har vårt land
däremot ett sämre läge än många konkurrentländer
i förhållande till avsättningsområdena.
Särskilt för de mindre
och medelstora industriföretagen innebär
det »randläge», som vårt land intar,
ökade svårigheter att kunna följa
med i utvecklingen. Dessa företag har
nämligen av naturliga skäl inte möjligheter
att anställa särskild expertis
som följer utvecklingsarbetet. På det
området liksom på rådgivnings-, informations-,
försäljnings- och reklamsidan
bär företagareföreningarna haft och har
alltjämt en mycket stor uppgift att fylla,
och helt naturligt ökar den i takt
med utvecklingen och den stegrade
konkurrensen.

För oss som har tillfälle att sitta med
i en företagareförenings styrelse är det
lätt att konstatera hur dessa uppgifter
har ökat och hur riksdagens beslut i
december i fjol i lokaliseringsfrågan
medfört ytterligare ökat arbete för företagareföreningarna.
Statsrådet I.ange
påvisade ju för övrigt alldeles nyss med
siffror hur företagareföreningarnas arbetsuppgifter
ökat. Skall föreningarna
på rätt sätt kunna sköta dessa uppgifter
måste självfallet resurser av motsvarande
omfattning ställas till deras
förfogande. Speciellt synes det mig som
om anslaget till täckande av administrationskostnaderna
borde ökas vid årets
riksdag.

Trots ökade uppgifter och automatiska
kostnadsstegringar är det verkliga

förhållandet dock det att administrationsdelen
i det av departementschefen
föreslagna bidraget är densamma som
föregående år.

Utskottsmajoriteten hänvisar till pågående
utredning. Men även om en utredning
pågår betalar inte den de ökade
kostnaderna. Statsrådet föreslår visserligen
i propositionen — och utskottet
tillstyrker detta — en höjning av
subventionsmedlen. Det har visat sig
att de i regel räcker till medan administrationsmedlen
däremot är för ringa.

Jag är självfallet väl medveten om
nödvändigheten av återhållsamhet i
fråga om de statliga utgifterna, men det
synes mig egendomligt att den statliga
medverkan, avseende den enligt allas
mening betydelsefulla grupp inom näringslivet
som den mindre och medelstora
industrien samt hantverksföretagen
utgör, skall visas en så påtaglig
återhållsamhet, i all synnerhet som åtskilliga
exempel ger vid handen hur
insatser från företagareföreningarnas
sida medverkar till ökad produktion,
ökad sysselsättning och därmed också
till ökade inkomster för såväl stat som
kommun.

Herr talman! Jag ber med stöd av det
anförda att få yrka bifall till reservation
nr 1 vid punkten 16 av herr Bengtson
m. fl.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Det är utan tvivel riktigt
att, som departementschefen säger,
det har skett väsentliga ökningar av anslagen
till företagareföreningarna. Vi
som sitter i företagareföreningarnas
styrelser kan också vittna om att föreningarnas
verksamhet är av mycket
stort värde, då kanske främst i de län
där man har stora besvärligheter i avseende
på utvecklingen inom näringslivet.

Jag har tillsammans med mina länskamrater
lagt fram de likalydande motionerna
11:58 och 1:48 där det yrkas
på ett med 100 000 kronor förhöjt be -

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

36 Nr 12

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

lopp såsom särskilt bidrag till företagareföreningen
i Jämtlands län. Vi
hade tänkt oss att dessa pengar skulle
användas till personalförstärkningar
inom företagareföreningens område.
Jag tror mig kunna säga att man kommit
ganska långt i vårt län i fråga om
själva organisationen av föreningens
verksamhet. Man har strävat efter, och
även uppnått, en viss samordning när
det gäller försäljningen från småföretagen
inom länet. Det pågår också arbete
med uppbyggnad av en gemensam
inköpsorganisation. Man är fullt på det
klara med att det för att fullfölja denna
organisatoriska uppbyggnad behövs
personalförstärkningar, då i första
hand en rationaliseringsingenjör och i
andra hand även en snickeritekniker.
Det kan kanske också behövas ytterligare
förstärkningar inom personalorganisationen
för att kunna lämna en ökad
rådgivning till småföretagarna i länet.

Ja, detta är kontentan av det yrkande
som vi har ställt i motionerna. Utskottsmajoriteten
har inte velat gå på
vår linje, men jag vill ändå yrka bifall
till motion nr 58 i andra kammaren.
Jag tror att det blir fråga om mycket
väl använda pengar om företagareföreningen
får möjligheter att rationalisera
själva organisationen.

Herr talman! Jag kan nöja mig med
detta och yrkar än en gång bifall till
motion nr 58 i andra kammaren.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Det är odiskutabelt att
tillkomsten och utvecklingen av företagareföreningarna
utgör ett av de värdefullaste
initiativ som statsmakterna tagit
när det gäller den ur nationalekonomisk
synpunkt så utomordentligt viktiga
grupp som småföretagen inom handel
och industri utgör. Dessa företags
betydelse minskar för övrigt inte till
följd av den inom industrien starka
strukturrationaliseringen som i växande
takt avsätter större och större företagsenheter.

Jag vill inte påstå, herr talman, att
storföretagen så småningom blir så stora
att deras totala effektivitet och produktivitet
nedgår och att de sålunda
blir kolosser på lerfötter. Men erfarenheterna
både från de stora industriländerna
på kontinenten och främst från
USA visar att ju större ett industriföretag
blir, desto mera blir det beroende
av ett växande antal småföretag som
underleverantörer för att effektivt och
på ett ekonomiskt lönsamt sätt kunna
utnyttja de långa seriernas ekonomi.

Det kan i detta sammanhang nämnas
ett par siffror. I USA, som ju är de
verkliga industrigiganternas hemland,
arbetar just dessa jätteföretag med ett
mycket stort antal underleverantörer.
Man kan nämna t. ex. den stora koncernen
Du Pont, som har underleverantörer
till ett antal av cirka 40 000, man
kan nämna General Motors, som har
ungefär 25 000—30 000 underleverantörer,
och man kan, herr talman, i vårt
eget hemland nämna ett sådant företag
som Volvo, som enligt vad jag har mig
bekant har cirka tusentalet underleverantörer.

Det är därför enligt min mening, herr
talman, ytterst angeläget att våra småföretag
inom hantverk och industri blir
i tillfälle att spela sin viktiga ekonomiska
roll inom näringslivet. Jag bortser
då i detta sammanhang — bl. a. på
grund av handelsministerns ingripande
i debatten — från den stora betydelse
som de har ur lokaliseringssynpunkt.
Den dynamiska kraft som är utmärkande
för just småföretagen bör bibehållas
och utvecklas, men i dagens hårda
kostnads- och konkurrensläge krävs
för denna målsättnings vidmakthållande
hjälp till självhjälp. Härvidlag är
företagareföreningarna, som jag nyss
har velat understryka, ett av våra effektivaste
instrument. Företagareföreningarnas
resurser är emellertid otillräckliga,
och anspråken på företagareföreningarnas
insatser växer snabbt.
Det är symptomatiskt att flera lands -

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

37

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

ting, vilket herr Eliasson i Sundborn
här har påvisat, ansett det nödvändigt
att tillskjuta belopp av betydande storleksordning
till företagareföreningarnas
verksamhet.

Man kan, herr talman, sammanfattningsvis
konstatera, att småföretagen
inom hantverk och industri spelar en
betydelsefull och växande ekonomisk
roll i vårt samhälle, att de vidare för
att kunna fylla denna viktiga funktion
behöver hjälp till självhjälp och att företagareföreningarna
härvidlag har en
nyckelroll samt slutligen att dessa föreningars
resurser är otillräckliga, inte
minst på grund av personalbrist, samtidigt
som anspråken på deras insatser,
såsom jag nyss nämnde, mycket snabbt
växer. Det är enligt min uppfattning
uttryck för mycket små perspektiv på
ett väsentligt ekonomiskt sammanhang,
om företagareföreningarna inte kan tilldelas
den ytterligare summa om 500 000
kronor i administrationsbidrag som föreslås
i den nu aktuella reservationen.
Summan ter sig, som tidigare har framhållits,
mycket blygsam för att inte
säga direkt futtig, mot bakgrunden av
de synnerligen betydande ekonomiska
vinster som kan uppnås genom en förstärkning
av företagareföreningarnas
resurser.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1 vid punkten 16
i detta utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora och
Persson i Heden (samtliga ep).

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet med anledning av det underliga
försök som handelsministern här gjorde
att blanda in ett samhällsekonomiskt
resonemang i debatten. Herr Eliasson
i Sundborn har visserligen redan svarat
på detta, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att den meningsskiljaktighet
det här gäller rör sig om eu fattig

halv miljon kronor i administrationskostnader,
och den roll det beloppet kan
spela för samhällsekonomien förstår vi
väl alla att värdera efter förtjänst. Statsrådet
var ju också uppe och »rättade»
sig på den punkten, men detta visar
ändå hur pass svagt underbyggd den
ställning är som intages i sakfrågan.

Däremot förefaller det som om handelsministern
inte hade klart för sig
det läge som reservanterna har skildrat
och som är akut i varje fall i de län
som för närvarande arbetar med en viss
grad av undersysselsättning. Det har
lyckligtvis och glädjande nog inträtt en
aktivisering av ansträngningarna att tillföra
dessa län ny företagsamhet. Dessa
strävanden har inte varit förgäves. Jag
kan vittna om detta från mitt hemlän,
som befinner sig i den situationen sedan
några år tillbaka. Där har märkts
ett nyvaknat intresse för lokalisering
av företag helt vid sidan av — observera
det — de lokaliseringspolitiska åtgärder
som så småningom skall vidtagas men
som ännu inte trätt i funktion. Vad som
här sker är att samarbete etableras
mellan företagareföreningarna i länet
och i flera fall även med länsstyrelserna.
Men för detta arbete, som kostar åtskilligt
med pengar, saknas medel. Vore
det inte så, att landstingen hade trätt
emellan på det sätt som reservanterna
här har skildrat skulle vi råka i betydande
svårigheter. Det är för mig ofattbart
att handelsministern kan vara så
blind som han tydligen är för de ansträngningar
som görs och som spelar
så stor roll. Att det här behövs en ekonomisk
förstärkning är absolut säkert,
eftersom erfarenheterna visat detta i
län efter län. Jag vill tillägga att den
halva miljon till administrationskostnader,
som reservanterna yrkar i ökning,
är ett snarast alltför blygsamt bidrag
till dessa merkostnader.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
säga till de socialdemokrater som varit
uppe i talarstolen och sagt ifrån att
utskottsförslaget är otillräckligt —- det

38

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 19G5 fm.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

var herrar Nyström och Nilsson i Östersund;
båda har uppenbarligen praktisk
erfarenhet av företagareföreningarnas
verksamhet — att det förefaller mig litet
egendomligt att här diskutera om
några 100 000 kronor då det är fråga
om en så pass omfattande verksamhet
som denna. Till dem inom regeringspartiet
som har erfarenhet av denna
verksamhet — och det är många på den
politiska sidan som har gjort betydande
insatseri företagareföreningarna — skulle
jag vilja hemställa att nu inte plottra
bort möjligheten till en gemensam ansträngning,
som ligger inom räckhåll,
genom att yrka bifall till olika smärre
ökningar utan i stället ansluta sig till
reservationsyrkandet. Då bleve det åtminstone
en märkbar förbättring för
den betydelsefulla verksamhet som det
här gäller.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja anföra
ytterligare några ord såsom utskottets
talesman. Här råder väl inga delade meningar
om företagareföreningarnas stora
betydelse och värdet av deras verksamhet.
Frågan är bara, om vi nu skall
ge ett högre anslag när vi väntar att i
år få ett förslag från en utredning. Jag
vill också påpeka, att de direktiv som
denna utredning har fått just innebär
att utredningen bl. a. skall ta upp frågor
rörande bidrag från landstingen,
statsbidrag och andra inkomster som
föreningarna har. Därför tycker jag det
vore klokt att avvakta utredningen -—-i all synnerhet som företagareföreningarna,
såsom departementschefen har
nämnt, redan har fått en del inkomster
— innan man tar ställning till frågan
om ytterligare stöd, som föreningarna
säkert är i behov av.

Jag instämmer i övrigt i de synpunkter
och skäl som departementschefen
har anfört.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Med anledning av vad

herr Almgren anförde skulle jag vilja
hänvisa till vad jag nyss konstaterade
om den nya verksamhet som har skjutit
fart ute i olika län för ökad lokalisering.
Det är verkligheten som här talar,
och verkligheten, herr Almgren,
sitter inte och väntar på att utredningar
skall bli färdiga. Det behövs
pengar nu och det är därför
som man bör bevilja dessa pengar i år.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1) av herr
Bengtson in. fl.; 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i motionerna I: 295 och
11:360; samt 4:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i motionerna I: 48 och II: 58;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i
Sundborn begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
16 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Bengtson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 101 nej.

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

39

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 17—46

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi

Kungl. Maj :t hade (punkt F 2, s. 99—
120) föreslagit riksdagen att dels till
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi för budgetåret 1965/66
anvisa ett reservationsanslag av
98 000 000 kr., dels ock godkänna vad
departementschefen anfört om försäkring
av Aktiebolaget Atomenergis egendom
mot atomrisk.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Stefanson och Hilding (1:460) och
den andra inom andra kammaren av
herr Antby m. fl. (II: 550), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte
uttala, att ombildning av Aktiebolaget
Atomenergis byggnadsavdelning till fristående
företag i enlighet med departementschefens
förslag inte komme till
stånd och att byggnadsavdelningen avvecklades
successivt allteftersom byggnadsbehoven
fyllts;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Åkerlund (I: 464) och den andra
inom andra kammaren av herrar
Carlshamre och Lothigius (11:553), i
vilka motioner yrkats att riksdagen måtte
dels avslå Kungl. Maj:ts förslag om
fortsatt utbyggnad av Marvikens atoinkraftstation,
dels ock i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj:t,
under beaktande av den kritik mot det
nuvarande utvecklingsarbetet som framförts
beträffande bl. a. kostnadsutvecklingen,
måtte låta utreda frågan om

Marvikens utnyttjande för cnergialstring
i andra former.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget Atomenergi
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 98 000 000 kr.;

b) att riksdagen måtte godkänna vad

1 statsrådsprotokollet anförts om försäkring
av Aktiebolaget Atomenergis
egendom mot atomrisk;

c) att motionerna I: 460 och II: 550
icke måtte av riksdagen bifallas;

d) att motionerna 1:464 och 11:553,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Bohman och Björkman,
vilka ansett att utskottet under c) bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 460 och II: 550, i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala att ombildning
av Aktiebolaget Atomenergis byggnadsavdelning
till fristående företag i
enlighet med departementschefens förslag
icke borde komma till stånd och
att byggnadsavdelningen borde avvecklas
successivt allteftersom byggnadsbehoven
fyllts;

b) av herrar Åkerlund, Strandberg,
Bohman, Ståhl och Björkman, vilka ansett
att utskottet under d) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:464 och 11:553 såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Vid punkten 47 har fogats
två reservationer från högerhåll,

2 a och 2 b. Reservationen 2 a iir av
betydligt mindre vittsyftande art än reservationen
2 b, men jag skall ta dem i

40

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

den ordning i vilken de är upptagna i
statsutskottets utlåtande nr 10.

Reservationen 2 a avser Aktiebolaget
Atomenergis byggnadsavdelning som
bar hand om bolagets byggnader i
Studsvik, Ranstad och Stockholm. Atomenergibolaget
har föreslagit att denna
byggnadsavdelning, när arbetena slutförts,
skulle avsnöras från atombolaget
och bli ett fristående företag för att
på kommersiell basis åta sig uppförande
av vissa statliga byggnader av teknisk
karaktär.

Några remissvar från statliga organ
finns inte som styrker att det skulle
vara angeläget att bilda detta företag.
Enligt vår uppfattning finns det inga
bärande skäl för att staten skulle tillskapa
ett företag av detta slag. Sakkunskapen
går inte förlorad, om byggnadsavdelningen
upplöses efter fullgjort
värv, vilket beräknas ske omkring
den 1 juli. Sakkunskapen och expertisen
kommer att göra goda insatser i
andra företag som redan är etablerade på
marknaden. Uppgifterna om det tilltänkta
företagets verksamhetsart, företagsform
och ägandeförhållande är ytterst
knapphändiga för att inte säga i
det närmaste obefintliga. Riksdagen
borde inte acceptera ett förslag på så
lösa grunder som det här är fråga om.
Vi har därför föreslagit att byggnadsavdelningen
successivt skall avvecklas
allteftersom byggnadsbehovet fylls. Jag
yrkar med det sagda bifall till reservationen
2 a.

Reservationen 2 b är av betydligt mer
omfattande karaktär. Frågan om anslaget
till Aktiebolaget Atomenergi gäller
främst den fortsatta utbyggnaden av
kraftstationen i Marviken. Jag skall inte
ingå på de tekniska sidorna av atomkraftsprogrammet.
Jag kan säga att det
är huvudsakligen två linjer som konkurrerar:
tungvattenlinjen och lättvattenlinjen.
De tekniska perspektiven skall
jag inte gå in på. Vi har i utskottet haft
många föredragningar i dessa frågor
och de som inte är tekniker har natur -

ligtvis litet svårt att följa med de tekniska
lösningarna på den utveckling
som atombolaget tänker sig. Vad vi i
riksdagen har att ta ställning till är
om dessa mycket stora belopp används
på ett riktigt sätt.

Under den senaste tiden har kritik
riktats mot ett fullföljande av Marvikenprojektet.
Till dem som hyser tveksamhet
har även sällat sig vattenfallsstyrelsen.
I en skrivelse i augusti 1964 framhöll
vattenfallsstyrelsen att man i dagens
läge inte med någon bestämdhet
kan uttala sig om huruvida tungvattenreaktorn,
d. v. s. den typ som är avsedd
för Marviken — den kallas också för
den svenska linjen — har ekonomisk
konkurrenskraft. Vattenfallsstyrelsen
som tillsammans med Aktiebolaget
Atomenergi bygger Marviken har genom
ändring av samarbetsavtalet mellan
bolaget och styrelsen låtit det tekniska
och ekonomiska ansvaret övergå
på atombolaget. Atombolaget kan nu
närmast anses vara entreprenör. Inte
heller den kommunala eller den privata
elkraftsindustrien har visat intresse
för att överta Marviken.

Utvecklingen på atomenergiområdet
har under senare år gått betydligt snabbare
än man tidigare ansett troligt. I
USA har den andra huvudtypen, lättvattenreaktorn,
nått så långt att atomkraften
i fråga om pris, driftserfarenhet
och säkerhet bedöms vara konkurrenskraftig
med andra metoder att framställa
elkraft, närmast kol- eller oljeeldade
kraftverk. Det bör också i sammanhanget
nämnas att Ågestaverket,
där tungt vatten användes, ett par gånger
har varit ur funktion på grund av
tungvattenläckage och varit underkastat
reparation. Jag kan inte säga om
det just nu är i funktion. Det kördes i
gång ett par dagar i februari och sedan
blev det åter stopp. De amerikanska
lättvattenreaktorerna har för närvarande
ett kommersiellt försprång. Delegationen
för atomenergifrågor har i sitt
yttrande framhållit, att det ännu inte

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

41

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

är möjligt att avgöra vilken reaktortyp
som på längre sikt kommer att visa sig
mest ekonomisk inom olika användningsområden.
Amerikanska företag kan
i dag offerera stora lättvattenreaktorer
till väsentligt lägre kostnader än vad
Marvikenprojektet kommer att belöpa
sig till.

Till förmån för färdigställandet av
Marviken-projektet har huvudsakligen
anförts, att man därav kan vinna erfarenheter
framför allt för fortsatt utveckling
av tungvattenlinjen med hl. a.
nya och större kraftstationer. Därom
synes teknikerna i varje fall vara överens,
att den funktionen kommer Marviken
att fylla.

Totalkostnaderna för Marviken beräknas
komma att uppgå till minst 400
miljoner kronor. Då så delade meningar
synes råda i frågan om huruvida det är
väl använda pengar att fullfölja den
s. k. svenska linjen är det tveksamt om
statsmakterna även i fortsättningen bör
påta sig dessa stora kostnader. Experterna
på området är inte eniga om den
fortsatta utvecklingslinjen. Vattenfall
har i sin tidigare berörda skrivelse i
augusti 1964 framhållit att i och för sig
skulle svensk kraftindustri som så
många andra länders kunna börja utnyttja
atomkraften utan den nuvarande
stora statliga insatsen för att utveckla
tungvattenreaktorn till kommersiell användbarhet.
Därtill kommer att uranverket
i Ranstad, som kostat 140 miljoner
kronor, inte synes kunna drivas
ekonomiskt. Avsättningsmöjligheterna
för den naturliga uran som utvinnes i
Ranstad har försämrats genom Marvikens
beslutade övergång till drift med
anrikat uran. Uranverket i Ranstad beräknas
bli klart för provdrift i sommar.
Departementschefen säger på denna
punkt, att den fortsatta driften givetvis
blir beroende av om produktionen kan
anses ekonomiskt försvarbar. Resultatet
av provdriften blir avgörande. Departementschefen
konstaterar emellertid
att förutsättningarna för den fort -

satta driften i dagens läge får betraktas
som högst ovissa. Det har talats om att
uranverket när det väl provkörts skulle
läggas i malpåse.

Av såväl atomkraftdelegationens som
departementschefens yttrande framgår
att den svenska reaktortypens konkurrenskraft
står och faller med att problemet
med den nukleära överhettningen
— ett senare stadium i utvecklingen
— kan lösas inom rimlig tid. Härom säger
vattenfallsstyrelsen att det hela tiden
varit ostridigt att svårighetsgraden
ökar betydligt. Atomdelegationen säger
att flera problem återstår att bemästra.
Under det fortsatta arbetet kan sådana
förseningar eller komplikationer uppstå
att problemet med nukleär upphettning
måste prövas om. Det är sålunda
här fråga om ett medvetet risktagande.

När experterna inte är övertygade
och anför så många reservationer är
det knappast förvånande om vi som lekmän
ställer oss tveksamma. Enligt vår
mening har hela atomkraftprogrammet
ifrågasatts på så väsentliga punkter, att
en omprövning nu bör komma till stånd.
Vi vill ha en skyndsam prövning genom
Kungl. Maj:ts försorg. Utredningen bör
bedrivas så skyndsamt att Marvikenprojektets
färdigställande inte behöver
fördröjas, om utredningen skulle visa
att det bör fullföljas.

I avvaktan på resultatet av den av oss
föreslagna utredningen har vi föreslagit
att man för nästa budgetår anvisar
50 miljoner kronor för Marvikens kraftstation
mot av Kungl. Maj:t äskade 96
miljoner kronor. Skulle utredningen
visa att vid ett fullföljande av Marviken-projektet
ytterligare anslag erfordras
torde sådana få anvisas på tilliiggsstat.

Jag vill till sist, herr talman, sammanfattningsvis
säga att det knappast finns
möjlighet att omedelbart lägga ned arbetet
på Marviken. Det är inte heller praktiskt.
Men såvitt vi kan bedöma bör
atombolaget inte fortsätta med ett nytt
projekt på tungvattenlinjen. Hittills har

42

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

atomkraftprogrammet kostat cirka 1 200
miljoner kronor. Enskilda industrier är
redan engagerade i atomkraftprojekt
med lättvattenreaktorer. Det är angeläget
att inga hinder läggs i vägen vare
sig lagstiftningsvägen eller administrativt
för dessa enskilda projekt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
2 b av herr Åkerlund m. fl.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag råkar vara en av
dem som har väckt den motion till vilken
reservationen 2 b är knuten. Nu har
reservationen kommit att få ett väsentligt
annat innehåll och ett väsentligt annat
yrkande än motionen. Jag tycker
därför att det är på sin plats att deklarera,
att vi motionärer anser att vårt
syfte med motionen väl tillgodoses av
reservationen sådan den nu är utformad.

Yrkandet i motionen gick ut på att
Marviken-projektet skulle med så omedelbar
verkan som möjligt avbrytas,
därför att man inte skulle riskera att
kasta goda pengar efter dåliga. Jag har
emellertid blivit övertygad om att, såsom
herr Björkman framhållit, det är
praktiskt svårt, kanske ogenomförbart,
att gå den vägen att omedelbart avbryta
projektet.

Det innersta syftet med motionen var
emellertid att hitta en angreppspunkt
på hela frågan om det s. k. svenska
atomprogrammet, att få till stånd en
omprövning av alltsammans. Under de
överläggningar och diskussioner som
har förts sedan riksdagens början och
sedan motionerna väcktes har jag för
min del blivit alltmer övertygad om att
en sådan omprövning är i hög grad av
behovet påkallad. Det är ju dess värre,
som herr Björkman nyss har sagt, på
det sättet att de flesta av oss i denna
kammare inte har de förutsättningar
som behövs för att tekniskt bedöma dessa
frågor. Men det hindrar inte att vi
är skyldiga att ta ansvar för frågan. Vi

Atomenergi

måste försöka sätta oss in i den så gott
vi kan.

Det har ju under en ganska lång tid
förts en ganska omfattande diskussion
i fackpress och dagspress om denna
fråga, och dessutom har det, för dem
som haft tillfälle ta del därav, hållits ett
antal föredragningar i utskottet. Särskilt
när jag tagit del av faekmannadiskussionen
i pressen har jag frapperats
av att de fackmän, de experter som ansluter
sig till Marvikenprojektet och
hävdar att det bör fullföljas, samt och
synnerligen tycks vara personer som
på något sätt är speciellt bundna till
projektet. Det är dess upphovsmän och
pådrivare, det är också personer som
representerar företag som har beställningar
i projektet eller dylikt. Jag vill
inte bli missförstådd på denna punkt.
Jag menar inte att det skulle vara fråga
om någon otillbörlig påverkan i ställningstagandena
av egna intressen. Vi
människor är helt enkelt sådana att projekt,
som vi på något sätt är knutna till,
gärna ter sig i gynnsammare dager än
andra projekt. Alla som tagit del i denna
debatt och varit kritiska mot tungvattenlinjen
och det svenska programmet
och i synnerhet mot Marvikenprojektet,
är emellertid såvitt jag kan finna
personer som står mer eller mindre fria
i förhållande till projektet. Om man —
naturligtvis utan att heller i det fallet
ifrågasätta någon otillbörlig påverkan
— ändå anlägger så att säga källkritiska
synpunkter på frågeställningen, går det
inte att komma ifrån att det gör ett visst
intryck.

Jag ber kammaren om ursäkt om jag
uttrycker mig ytterligt amatörmässigt
men jag har faktiskt när jag följt denna
debatt, vilket jag gjort i rätt stor utsträckning,
tyckt mig återuppleva en
annan teknisk debatt som man kunnat
ta del av om man är tillräckligt intresserad,
nämligen den debatt från en helt
annan epok i teknikens historia då luftfartens
pionjärer stod och vägde mellan
principerna tyngre eller lättare än

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

43

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

luften. Som ni kanske vet var det somliga
som satsade fel. De satsade på principen
»lättare än luften» och förlorade
miljarder på det. Jag vill inte påstå att
principen »tungt vatten» är direkt jämförbar
med denna frågeställning, men
det lutar åt samma håll. Det känns i
varje fall så när en amatör tar del av
expertutlåtandena. Det är enligt min
mening anledning nog att man — innan
man går vidare med denna mycket omskrivna
och omskrutna egna svenska
linje i atomkraftprogrammet, d. v. s.
tungvattenlinjen — ytterligare en gång
verkligen underkastar den en grundlig
prövning som bör göras så förutsättningslöst
som möjligt, men också så
snabbt som möjligt.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till reservationen 2 b).

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Låt mig först säga att
vid behandlingen av denna punkt i den
tionde huvudtiteln har avdelningens ledamöter
som, det vill jag gärna understryka,
i allra högsta grad varit lekmän
med mycket stort intresse tagit
del av de olika redogörelserna från företrädarna
för atomenergibolaget, vattenfallsstyrelsen,
handelsdepartementet
och den berörda industrien. Jag har vid
föredragningarna fått det intrycket, att
experterna hyser en mycket stark optimism
när det gäller genomförandet av
det svenska atomprogrammet. Jag har
alltså därvidlag en något annan uppfattning
än herr Björkman beträffande
de föredragningar som förekommit
inom avdelningen.

Den svenska linje som herr Björkman
talade om innebär ju att vi skall ha en
atomreaktor för kommersiell drift under
den senare delen av 1970-talet. Som
bekant skall man enligt reaktorprogrammet
inrikta sig på utveckling av svenska
konstruktioner av atomkraftverk,
som bygger på naturligt eller lött anrikat
uran som bränsle och tungt vatten
som moderator.

Som ett mycket viktigt led i detta arbete
ingår det första stora atomkraftverket,
Marvikens kraftstation i östra
Vikbolandets kommun i Östergötland.
Kraftstationen beräknas vara färdigställd
att tas i drift under 1969. Enligt
ett av riksdagen 1963 fattat beslut, och
detta vill jag mycket kraftigt understryka,
skall stationen utföras som en kokarreaktor
med en effekt av 140 Megawatt,
och dessutom skall det finnas möjlighet
till nukleär överhettning med en
höjning av effekten upp till 200 Megawatt.

Efter detta beslut har vattenfallsstyrelsen
framfört vissa betänkligheter.
Det gäller i första hand frågan om överhettningsmöjligheterna
för Marvikenprojektet.
Här har det naturligtvis i första
hand gällt de tekniska problemen,
men dessutom har vattenfallsstyrelsen
genom sina representanter och även i
skrivelser till departementschefen pekat
på de framgångar som man haft i
USA med lättvattenreaktorer med möjlighet
till kommersiell drift redan nu.

Det är alldeles uppenbart att styrelsen
här i första hand beaktat sitt ansvar
som kraftleverantör, d. v. s. att så
snabbt som möjligt få fram elkraft genom
atomdrift.

Jag kan inte underlåta att vid detta
tillfälle också framhålla att vid den
föredragning som ägde rum inom avdelningen
även vattenfallsstyrelsens representanter
framhöll värdet av att genomföra
Marvikenprojektet, men då
självfallet främst med tanke på att vinna
erfarenheter. Såväl atomenergibolagets
representanter som företrädarna för industrien
har, såvitt jag uppfattat, varit
positivt inställda till ett genomförande
av riksdagens beslut av år 1963. I detta
sammanhang har vi också behandlat
motionerna 1:464 och 11:553, vilka
herr Carlshamre tidigare talat om. Motionärerna
förordar en avveckling av
hela projektet och önskar samtidigt att
atomenergibolaget skall avlösa de företag
hos vilka beställningar utlagts. I

44

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

reservationen, som herr Björkman här
tidigare talat för, har man emellertid
inte följt motionärerna utan föreslagit
en skyndsam utredning av det svenska
atomenergiprogrammet, varvid de olika
utvecklingsalternativen i första hand
skulle beaktas. Vidare föreslår reservanterna
att riksdagen i avvaktan på resultatet
av denna utredning skall anvisa
50 miljoner kronor för utbyggnad av
Marvikens kraftstation. Det vill med
andra ord säga att även reservanterna
har slutit upp kring tanken på att denna
kraftstation skall utbyggas. Däremot
är de tveksamma när det gäller frågan
om vilken reaktortyp som bör väljas.

Vid utskottsbehandlingen framhölls
från reservanternas sida att en utredning
av detta slag inte skulle behöva
ta mer än nio månader. Jag vet inte vilka
möjligheter handelsministern har
att klara uppgiften på så kort tid, men
jag tror att det skulle vara förenat med
ganska stora svårigheter.

Herr talman ! Eftersom herr Björkman
här hänvisat till experternas uppfattning
och deras tveksamhet då det gäller
genomförandet av det s. k. svenska
atomprogrammet, vill jag ta mig friheten
att citera ett avsnitt ur den skrivelse
som delegationen för atomenergifrågor
har tillställt departementschefen.
I denna skrivelse heter det bl. a.:
»Det är vidare delegationens uppfattning,
att om en ändring av Marvikenprojektet
nu skulle beslutas, så skulle
detta leda till både en fördröjning och
en fördyring av projektet beroende på
arbetets långt framskridna läge. De hörda
företrädarna för atombolaget, vattenfallsstyrelsen
och den tillverkande industrien
har framfört samma uppfattning,
vilken även understöds av delegationens
särskilda undersökning rörande
överhettningsfrågan. Delegationen
förordar av nu anförda skäl att
någon ändring icke görs i det närmast
aktuella reaktorprogrammet och att sålunda
Marvikenprojektet fullföljs. Det
är delegationens uppfattning, att detta
skall ske inom beslutad kostnadsram,

Atomenergi

och delegationen utgår ifrån att därvid
alla möjligheter till kostnadsbesparingar
tillvaratas.»

Delegationen är alltså för sin del positivt
inställd till ett genomförande av
Marvikenprojektet. Med hänsyn till den
skrivelse från delegationen till departementet,
som jag nyss citerade, och
till de föredragningar inför utskottet
som jag tidigare erinrat om har också
utskottet stannat för den uppfattningen
att Marvikenprojektet skall fullföljas.
Jag måste säga att det avgörande skälet
för detta utskottets ställningstagande
har varit anläggningens värde ur erfarenhetssynpunkt.
Man bör inte glömma
att huvuddelen av arbetet på Marvikens
kraftstation kommer att ge mycket
värdefulla rön även för konstruktionen
av andra reaktorer, exempelvis
lättvattenreaktorer.

Utskottet har i detta sammanhang
haft att behandla departementschefens
förslag till en ombildning av atomenergibolagets
byggnadsavdelning, vars arbete
förmodligen kommer, såsom herr
Björkman framhöll, att vara slutfört
någon gång vid stundande halvårsskifte.
Atombolaget och departementschefen
vill skapa en fristående organisation
av denna avdelning för att på detta sött
kunna åt företaget bevara den kvalificerade
arbetskraft som finns inom avdelningen.
Den uppfattning, som herr
Björkman därvid förfäktar, är densamma
som kommer till uttryck i de likalydande
motionerna I: 460 och II: 550,
vari föreslås att den ifrågasatta ombildningen
icke skall komma till stånd och
att avdelningen skall avvecklas allteftersom
byggnadsbehoven fyllts.

Jag kan försäkra att efter de upplysningar
och uppgifter som lämnats vid
de olika föredragningarna inför avdelningen
inser vi inom utskottet fullt ut
värdet av att den arbetsgrupp som finns
inom byggnadsavdelningen hålles intakt
även i fortsättningen. Utskottet har också
på denna punkt slutit upp kring departementschefens
förslag.

Det kan vara viktigt framhålla att

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

45

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

herr Åkerlund, som ju är huvudmotionär
i fråga om det andra motionspar
som jag här berört, inte på denna punkt
har någon avvikande mening i förhållande
till utskottsmajoriteten utan anser
att arbetsgruppen bör hållas intakt.

Herr talman! Till sist vill jag säga
några ord om Ranstadverket. Utskottet
finner det angeläget att provdriften vid
detta verk kommer i gång, så att man
kan vinna erforderliga erfarenheter beträffande
den fortsatta driften. Det område,
där uranverket skall byggas upp,
utgör en av Sveriges äldsta kulturbygder.
Man har också tagit hänsyn till
detta faktum när verket planerats. Det
har vidtagits ganska omfattande åtgärder
för att områdets naturskönhet så
långt som möjligt skall kunna bevaras.
De sår, som naturligtvis uppstår vid
brytningen av skiffern kommer successivt
att läkas allteftersom brytningen
framskrider.

När verket kommer upp i full drift
och man når den avsedda årsproduktionen
på 120 ton urankoncentrat, kommer
850 000 ton råvara att brytas. Då
förstår man att den förberedande planeringen
är av mycket stort värde.

Uranfyndigheten på Billingen är faktiskt
Västeuropas största, men tyvärr
har skiffern inte någon särskilt hög
uranhalt. Uppenbart är att verkets framtida
verksamhet i mycket stor utsträckning
kommer att bli beroende av världsmarknadspriset
på uran, som för närvarande
är ganska lågt. Men enligt en
uppgift som vi fått inom avdelningen
lär man kunna räkna med en utveckling
mot ett högre uranpris under de
närmaste åren, i varje fall i slutet av
1960-talet och i början av 1970-talet.
En sådan utveckling bör öka möjligheterna
för en fortsatt verksamhet vid
Ranstadverket.

■lag kan, herr talman, inte underlåta
att vid detta tillfälle uttala min beundran
för atomenergibolagets personalutbildning
vid verket. 1 stort sett har
man där rekryterat personal från byg -

den, och det innebär att personalen nu
i huvudsak består av f. d. jord- och
skogsarbetare. Den största delen av dessa
arbetare har aldrig tidigare arbetat
inom industriell verksamhet. Genom en
föredömlig utbildning har de nu fått
möjlighet att göra en arbetsinsats i en
industriell verksamhet med mycket
avancerad maskinell utrustning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att gå in i en längre polemik med herr
Blomkvist. Vi har tydligen inte samma
uppfattning om experterna. Att de föredragande
experterna var mycket stora
optimister vill jag inte alls förneka.
Men om man läser dessa skrivelser, som
är så utförligt redovisade i statsverkspropositionen,
från både vattenfallsstyrelsen
och atomkraftsdelegationen, kan
man väl ändå inte komma ifrån, herr
Blomkvist, att de andas en mycket stor
tveksamhet om att fortsätta detta projekt.

Inte heller vi har sagt att vi nu skall
avbryta Marvikenprojektet — vi har
sagt att det inte är praktiskt och möjligt
att nu avbryta det. Vi är medvetna om
att det skulle kosta mycket pengar att
avbryta projektet nu, därför att det redan
gått så långt. Att avlösa de utlagda
beställningarna skulle kosta så mycket,
att det skulle bli en parallell till de jagare
som inte byggdes. Men det skulle
röra sig om mycket mera pengar, kanske
bortåt 100 miljoner. Vi har sagt att
verksamheten skall fortsätta, men vi har
begärt en snabbundersökning. Om det
visar sig att detta projekt inte är riktigt,
kan vi inte fortsätta att satsa på
det, utan då är det bättre att bryta i
tid.

Herr Blomkvist säger att det väsentliga
är Marvikens värde ur erfarenhetssynpunkt
— inte bara för tungvattenlinjen
utan även för lättvattcnreaktor -

46

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

linjen. Herr Blomkvist måste väl ändå
medge att det blir ganska dyra lärpengar.

Till sist vill jag lämna en liten förklaring.
Herr Blomkvist ville använda
som argument, att herr Åkerlund inte
har förenat sig med herr Bohman och
mig i reservationen 2 a) om Atomenergis
byggnadsavdelning. Jag kan försäkra
herr Blomkvist att det är ett rent
förbiseende. De som var närvarande i
statsutskottets 5:e avdelning vet mycket
väl att herr Åkerlund koncentrerade
hela sitt intresse på Marvikenprojektet.
Jag vill inte säga att han är teknisk
expert, men han vet tillräckligt
mycket om Marvikenprojektet för att
helt och hållet ägna uppmärksamheten
åt det. Han tyckte kanske att frågan
om byggnadsavdelningen var en detalj,
och det är den ju faktiskt just nu.
Det är anledningen till att han inte
är med på denna reservation. Men han
kommer inte att springa ifrån sitt ställningstagande
och rösta med oss för reservationen,
utan han kommer att avstå
eller rösta med utskottet. Så ligger
det till, herr Blomkvist, och det är
knappast något argument mot oss.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! När man bor inom de
landamären där Marviken nu håller
på att uppföras, kan man inte undgå
att ägna detta stora projekt en viss
uppmärksamhet. Anläggningen är ju
utan tvekan den allra största statliga
investering som någonsin gjorts i trakterna
kring Norrköping eller i Östergötlands
län över huvud taget.

Det har här talats mycket om den
svenska linjen, och vi har fått höra
vad som menas med det, alltså ett tungvattensystem.
Vi började att driva der
svenska linjen för ungefär tio år sedan,
och ingen vill säkerligen i dag
påstå att det var fel att starta den då.
Den gången var nog alla mycket tilltalade
av det resonemang som låg bak -

om, och det finns väl ingen som i dag
vill kritisera initiativtagarna för att de
den gången valde den svenska linjen.
Men nu har vi sett hur man på denna
linje rusar fram som ett snälltåg, och vi
hörde nyss att driftkostnaderna hittills
har varit drygt 1 miljard kronor.

Självfallet går det inte att stoppa
detta snälltåg tvärt på skivan genom
att vältra ett stort stenblock framför lokomotivet.
Att stoppa Marvikenprojektet
över en natt skulle vara liktydigt
med en sådan operation mot snälltåget.
Nej, det gäller i stället att bromsa farten
längs den svenska linjen i fortsättningen,
med hänsyn till vad som hänt
nära nog som ett bombnedslag, nämligen
tillkomsten av det amerikanska lättvattensystemet.
Med detta lär man kunna
producera kraft till ett pris som
man räknar med skall kunna konkurrera
med elkraften vid vanliga ångkraftverk.
Men jag upprepar att det säkert
är få människor, om ens någon,
som i dag anser att vi aldrig borde ha
startat den svenska linjen för tio år
sedan.

Den olust som kommit till uttryck i
anledning av utvecklingen i Marviken
är emellertid lätt att förstå. Den som
kan läsa innantill i atomkraftdelegationens
yttrande, som in extenso finns intaget
i statsverkspropositionen under
handelsdepartementet, kan inte undgå
att mellan raderna läsa ut i vilken grad
olustkänslor är till finnandes hos atomkraftdelegationen
själv. Att stoppa den
verksamhet som nu pågår är omöjligt,
men vi måste av skäl som här nämnts
vara säkra på att man inte fortsätter
på den svenska tungvattenlinjen med
ett nytt projekt ovanpå Marviken — det
kommer nämligen att kosta oändligt
mycket pengar — utan att Sveriges
riksdag först får fatta beslut om saken.
Det är också nödvändigt att framhålla
att atombolaget inte så att säga av bara
farten får fortsätta att lägga ned den
ena miljonen efter den andra på projekterandet
av en Marvikenstation nr 2,

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

47

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

byggd på tungvattenprincipen i den
svenska linjen.

Herr Björkman framhöll också mycket
riktigt hur nödvändigt det är att
skapa nöjaktigt spelrum för att kunna
tillgodogöra oss den utveckling som har
satt in i Amerika när det gäller anläggningar
baserade på lättvatten och att
vi inte lägger en lagstiftning eller andra
hinder i vägen för realiserandet av
sådana projekt. Ett sådant projekt är
redan på god väg och kommer liksom
Marviken att spela en mycket stor och
betydelsefull roll för den landsända
där man planerar att förlägga denna
lättvattenanläggning.

Herr talman! Med det anförda har jag
bara velat komplettera de synpunkter
som redan anförts, och även jag ber
nu att få yrka bifall till den reservation
varom det i detta sammanhang är
fråga.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Under den senaste remissdebatten
tillät jag mig att något beröra
frågan om den framtida driften av
uranverket i Ranstad. Jag uttalade då
min förvåning över att vederbörande
departementschef i statsverkspropositionen
bl. a. hade angivit att förutsättningarna
för den fortsatta driften därstädes
får betraktas som högst ovissa.
Detta uttalande betraktar jag som
olycksfall i arbetet. Det kan nämligen
inte förnekas att det har väckt oro hos
de anställda och hos bygdens folk. Man
frågar sig med all rätt: Har staten verkligen
satsat 140 miljoner kronor på ett
osäkert experiment?

Även om man tror sig veta att driften
inte blir lönsam, finns det väl ändå
ingen anledning att göra kategoriska
uttalanden om nedläggning innan man
ser resultaten av provdriften — som
för övrigt ännu inte har kommit i gång.
Först i mitten av augusti i är räknar
man med att sätta i gång med den.
Och först med ledning av resultaten av
en sådan provdrift i full eller begrän -

sad skala kan man någorlunda klart
bedöma förutsättningarna för en fortsatt
drift.

Jag delar till fullo utskottsmajoritetens
uppfattning, att det synes angeläget
att provdriften kommer i gång i
syfte att vinna erforderliga erfarenheter
beträffande den fortsatta utvecklingen.
Däremot tycker jag att reservanterna
— herr Åkerlund m. fl. — kunde
ha inväntat provresultatet och inte
dessförinnan uttalat en förmodan att
driften inte kommer att bli lönsam.
När resultatet av provdriften föreligger
kan ett resonemang om den fortsatta
driften tas upp — då står man
på fast mark vid bedömningen. Vid det
slutgiltiga ställningstagandet måste hänsyn
även tas till beredskapssynpunkterna.
Men låt oss som sagt vänta med
att resonera om Ranstadverkets vara
eller icke vara tills resultatet av provdriften
föreligger.

Herr talman! Jag har alltså velat understryka
det angelägna i att resultatet
av provdriften avvaktas innan ställning
tas i frågan om den fortsatta driften
vid uranverket i Ranstad. Att utskottet
inte skall motsätta sig att uranverket
provkörs är enligt min mening så självklart
att saken inte särskilt skulle ha
behövt tas upp i den Åkerlundska reservationen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste rätta ett missförstånd
som jag tror att herr Börjesson
i Falköping gjorde sig skyldig till,
nämligen att det endast var vi reservanter
som hade uttalat vår tveksamhet rörande
uranverket i Ranstad. Nej, herr Börjesson,
jag har återgivit vad departementschefen
sagt på denna punkt, och jag citerar
nu direkt ur statsverkspropositionen:
»Frågan om anläggningens fortsatta
drift för uranproduktion blir givetvis
främst beroende av om produktionen
kan anses ekonomiskt försvarbar och

48

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

får prövas då provdriftens resultat föreligger.
Jag utgår ifrån att detta kan
ske vid slutet av budgetåret 1965/66.
Förutsättningarna för fortsatt drift får
emellertid i dagens läge betraktas som
högst ovissa. Bolaget bör vid sina dispositioner
ta hänsyn till oklarheten rörande
verkets fortsatta drift.»

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! På sätt och vis var det
ju tur att herr Börjesson i Falköping
gjorde sig skyldig till detta missförstånd,
så att saken kunde klaras upp.
Det är alltså inte reservanterna som går
emot Banstadverket, utan det har helt
enkelt befunnits att den effekt man får
ut enligt den s. k. svenska linjen är så
mycket lägre än den man får ut via lättvatten
och anrikat uran, att man inte
kan ta på sitt ansvar att driva verket
med enbart naturligt uran och tungvatten,
alltså enligt den svenska linjen.
Det var sålunda därför projektorerna
av anläggningen måste gå ifrån den
svenska linjen.

En rad av debattörerna här i dag har
kallat Marviken ett nytt experiment enligt
den svenska linjen. Riktigheten
av det påståendet kan verkligen diskuteras,
ty Marvikenprojektet innebär i varje
fall att vi skall köpa en stor mängd
anrikat uran utifrån för att över huvud
taget få nöjaktig effekt ur denna anläggning.

Jag tror det var herr Blomkvist —
han talade för utskottsmajoriteten --som sade att man hoppas att under
1970-talet få fram en reaktor för kommersiellt
bruk. I den förhoppningen
finns det anledning instämma. Ser man
på kraftkonsumtionen måste man ju
konstatera att efterfrågan på elkraft befinner
sig i snabbt och kraftigt stigande,
och gränserna för vad vi kan ta ut
av vattenkraft här i landet utan att göra
rent revolutionerande ingrepp i naturen
framträder klart. Det är möjligt att
vi t. ex. genom att göra våldsamma uppdämningar
i Lappland skulle kunna

Atomenergi

få magasin så att vi klarade oss år framöver,
men dylika perspektiv skulle säkerligen
ge upphov till en stark reaktion
från svenska folket.

Under sådana förhållanden vänder
man naturligtvis, då man räknar med
att vi för låt mig säga de närmaste tjugo
åren behöver en verkligt betydande tillförsel
av elkraft här i landet, blickarna
mot atomenergien som kraftkälla. Som
herr von Sydow sade för en stund sedan
har vi i över tio år experimenterat
med denna s. k. svenska linje, alliså
tungvatten och naturligt uran. Det har
varit riktigt att göra det, ty det är den
enda linje, som ger oss verklig handlingsfrihet.
Tungt vatten har vi möjlighet
att åstadkomma inom landet —
även om det inte kan ske i någon större
skala — och naturligt uran har vi tillgång
till. Det har alltså varit riktigt att
söka sig fram enligt denna linje.
Men jag förstår inte hur länge man menar
att vi skall hålla på när man, efter
att först ha haft de små experimentreaktorerna
samt Ågestaverket och
Marvikenanläggningen projekterade på
detta sätt, nu tvingas föra över driften
vid Marviken från enbart naturligt
uran till delvis anrikat uran. Vi kan
inte följa en linje som visat sig leda
till att vi inte får ut den effekt som behövs
för att göra atomkraften tillgänglig
för praktiskt kommersiellt bruk.

Vi är väl över huvud taget ense om
att Marviken aldrig kan bli ett i och
för sig räntabelt kraftverk. Jag skulle
därför vilja anknyta till det kommersiella
kraftverk, som herr Blomkvist
nämnde skulle starta någon gång under
sjuttiotalet och undra om t. ex. utskottets
ärade talesman kan upplysa om det
inom eller utanför riksdagshuset finns
någon initierad person, som tror att
det kommersiella kraftverk, som herr
Blomkvist talade för, kan utformas enligt
den s. k. svenska linjen med tungt
vatten som moderator och naturligt
uran som energikälla? Jag tror att jag
vågar påstå, att det i denna stund inte

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

49

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

finns någon som räknar med annat än
att ett sådant kraftverk måste utformas
enligt lättvattenprincipen.

Självfallet kan man säga att vi kan
importera sådana kraftverk konfektionssydda
från USA och installera här.
Men hade det inte i så fall varit riktigare
att bygga upp experimentet i Marviken
enligt denna princip, så att vi
själva hade fått experimentera och skaffa
oss erfarenheter av det system, som
hänsynen till verkligheten och ekonomien
ändå kommer att tvinga oss att
tillämpa?

Det är inte bara Ågestaverket som utgör
vår erfarenhetskälla, utan vi har
även haft ett antal experimentreaktorer
i Aktiebolaget Atomenergis regi. Jag
måste säga att jag beundrar den uthållighet,
med vilken Aktiebolaget Atomenergi
har drivit den svenska linjen.
Men jag har svårare att förstå att man
när man kommit i ett läge, där det inte
är möjligt att använda detta system, ändå
håller fast vid det.

Under sådana förhållanden finns det
två skäl till att nu gå på den svenska
linjen även i Marviken. Det ena är att
vi skall utnyttja vårt naturliga uran,
eftersom vi inte har möjlighet att bygga
ett anrikningsverk här i landet. Såvitt
jag känner till finns det bara två sådana
i den västliga världen — jag vet
inte hur många som kan finnas i Sovjetunionen.
Det är dessutom fråga om
utomordentligt dyrbara anläggningar,
och det är därför inte tänkbart för oss
att bygga en sådan.

Man framhåller då att man ytterligare
vill experimentera och se vad vi kan
utvinna ur den naturliga uran som vi
har i vårt land. Om det funnes någon
möjlighet att på denna väg få fram några
nya erfarenheter, skulle man väl icke
i Marviken till viss del ha övergått till
anrikat uran som energikälla.

Den andra motiveringen skulle vara
att vi inom överskådlig tid vill skaffa
oss ett eget atomvapen — det är bäst
att tala öppet i denna fråga. Under så -

dana förhållanden skulle vi kunna skaffa
oss eget tungt vatten och få naturligt
uran såsom energikälla, vilken vi själva
härskade över och för vilken vi inte
vore beroende av någon stormakt. Men
det är väl inte någon i denna kammare
eller i kanslihuset, som skulle komma
på den tanken att i nuvarande politiska
läge och även med hänsyn till de tekniska
förutsättningar som vi för närvarande
har aktualisera tillverkningen
av en svensk atombomb.

Båda dessa förutsättningar, som är
logiska och tänkbara för ett fullföljande
av den svenska linjen i Marviken,
saknas alltså. Vad vi nu står inför är
ett allvarligt försök att få fram atomkraft
för kommersiellt bruk till ett acceptabelt
pris. Det är detta som nu är
aktuellt med hänsyn till det stigande
behovet av kraft.

Varför kan vi då inte åtminstone göra
en utredning av atomkraftsprogrammet
innan vi låser oss för att lägga alla
dessa pengar i Marviken — ett projekt
som förefaller oframkomligt och som
delvis redan är övergivet i dess ursprungliga
form.

Det är detta, herr talman, som gör
att jag för min del, som inte haft med
de förberedande arbetena i utskottet på
denna punkt att göra, med hänsyn till
de erfarenheter jag har från alla de år
vi inom första avdelningen av statsutskottet
hade att handlägga frågan om
det fredliga utnyttjandet av atomkraften
måste ansluta mig till reservationen.
Jag tror att de pengar som skulle
nedläggas vid ett fasthållande av detta
projekt tyvärr måste betraktas såsom
bortkastade.

Jag tror det var herr von Sydow som
sade att detta blir mycket dyrköpta lärdomar,
vilket naturligtvis är ett trist
faktum. Vi har redan betalat mycket
pengar för de erfarenheter, som vi har
gjort, och dessa har visat oss att allt
talar för att denna väg icke är framkomlig.

Jag är ledsen över att handelsminis -

4—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 12

50

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

tern inte är närvarande i kammaren.
Jag skulle vilja ställa en fråga till honom,
som jag vore tacksam om han
ville besvara i något sammanhang. Den
gäller huruvida handelsministern eller
kretsen av experter kring honom i denna
stund tror att det är möjligt att via
naturligt uran och tungt vatten komma
fram till ett kraftpris som är kommersiellt
acceptabelt? Jag skulle vara utomordentligt
tacksam för ett sådant besked.

Det gläder mig att se att handelsministern
nu kommit in i kammaren. Jag
skulle vilja fråga om handelsministern
tror att det är möjligt att, låt säga i slutet
på 1960-talet eller i början av 1970-talet, uppnå ett sådant kraftpris med
hjälp av den svenska metoden — med
naturligt uran och tungt vatten som moderator
— att det skulle bli kommersiellt
acceptabelt och kunna tävla med
det kraftpris man får om man använder
lättvattenprincipen. Om handelsministern
säger att vi ännu inte vet det, så
måste jag konstatera att det är ett så
pass pessimistiskt svar att det bekräftar
mina farhågor.

Jag ber att med detta, herr talman, få
yrka bifall till reservationen under
punkt 2 b. Däremot ställer jag inget yrkande
beträffande de ekonomiska följdreservationerna;
ställningstagandet till
dem blir ju i hög grad beroende av det
beslut kamrarna i dag kommer att fatta
beträffande huvudfrågan.

Jag skall inte gå in på frågan under
punkten 2 a. Får jag bara parentetiskt
säga att man är litet fundersam över
vad det skall bli av denna friställda
bvggnadsavdelning. Skall den bli ett
statligt byggnadsföretag som skall operera
litet varstans i landet? Det skulle
vara intressant att få ett besked från
utskottets talesman om vad man tänker
sig för uppgifter för denna friställda
byggnadsavdelning.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Atomenergi

Herr talman! Det är närmast herr
Björkman som gett mig anledning att
ytterligare ta till orda.

I mitt anförande citerade jag departementschefens
uttalande i statsverkspropositionen
att den fortsatta driften
vid uranverket i Ranstad ter sig oviss.
I den Åkerlundska reservationen står
ordagrant följande: »Sålunda synes

uranverket i Ranstad inte kunna drivas
ekonomiskt, vartill kommer, att avsättningsmöjligheterna»
etc. I reservationen
heter det vidare: »Utskottet vill
dock inte motsätta sig, att uranverket,
som beräknas bli driftklart vid mitten
av innevarande år, provkörs för vinnande
av erfarenheter.»

Jag tycker att detta inte borde ha
skrivits, ty jag anser att det är alltför
pessimistiskt att innan urandriften ens
satts i gång uttala sig om att det ter
sig mycket ovisst huruvida driften kan
bli ekonomiskt lönsam. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter att de anställda
och bygdens folk har blivit
mycket irriterade över vad som stod
att läsa i statsverkspropositionen beträffande
uranverket i Ranstad. Jag
har här ett tidningsurklipp av en artikel
med rubriken »Det här har staten
byggt för 140 milj.». Därunder finns ett
foto av uranverket i Ranstad. Vidare
står det: »Nu ska uranverket stoppas
— innan det ens provkörts.»

Jag är medveten om att man inte kan
bortse från ekonomiska realiteter. Skulle
driften ställa sig ekonomiskt mycket
olönsam skall man ta under övervägande
att nedlägga den. Men låt oss
vänta och se resultatet innan vi över
huvud taget nämner någonting om nedläggning.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag blev litet förvånad
över den våldsamhet med vilken herr
Ståhl här argumenterade. Jag tycker
att vi kan resonera om denna fråga
utan att råka i något slags affekt.

Herr Ståhl gjorde en del påpekanden

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

51

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

som, om jag fattade honom rätt och
hann anteckna det, gick ut på att det
svenska atomenergiprogrammet i fortsättningen
måste utformas efter lättvattenlinjen.
Jag skulle vilja fråga: Hur
vet herr Ståhl det? Viljen linje som på
sikt kommer att bli den ekonomiskt
fördelaktigaste är en sak som experterna
är mycket oense om. Ingen av
de experter som uppträder på detta
område — varken herr Björkman eller
jag kan utge oss för att vara experter,
och jag tvivlar på att ens herr Ståhl
kan det — kan säga att detta är en
linje som utan tvekan är den andra
överlägsen. Jag tror att det finns anledning
att uttala sig något försiktigare
på dessa punkter.

Det är nyttigt att vi får en diskussion
om det svenska atomenergiprogrammet.
Enligt min mening kan det
behövas att vi, utifrån de möjligheter
vi har, försöker bedöma experternas
ställningstaganden till dessa frågor. Det
är ju det vi har försökt att göra hela
tiden, och det var också anledningen
till att riksdagen 1963 fastlade det
svenska atomenergiprogrammet. Det var
delade meningar då, och det ligger inte
någonting onaturligt i att meningarna
är delade även i dag.

Som redan tidigare sagts bygger den
svenska tungvattenlinjen på att vi här
i Sverige skall försöka få till stånd en
atomkraftproduktion som är inhemsk
och som i huvudsak bygger på inhemsk
tillverkning av reaktorer och delar till
reaktorer. Det sägs nu, att man övergett
denna tanke därför att man måst släppa
den ursprungliga förutsättningen att
den svenska tungvattcnreaktorn skulle
drivas med naturligt uran och att man
nu i stället har planer på att driva även
atonikraftverket i Marviken med anrikat
uran. Det är riktigt. Men vi bör
ändå hålla i minnet, att man kan driva
en tungvatten reaktor med naturligt
uran, även om effekten blir betydligt
sämre än om man har anrikat uran.
Däremot går det inte att driva en lätt -

vattenreaktor med naturligt uran utan
den kräver anrikat uran. Detta kan
ändå ha sin betydelse för den händelse
vi —- om vi nu skall vara pessimister —
skulle komma i den utrikespolitiska situationen
att det kan vara värdefullt
att ha tillgång till energikällan inom
landet.

Det har också sagts att vi skulle
kunna gå över på lättvattenlinjen. Jag
skall ingalunda bestrida att detta ur
kommersiell synpunkt utan tvivel skulle
vara en fördel, och det är också
kraftproducenternas uppfattning att
man bör gå den vägen. Det är väl
egentligen här skiljelinjen går mellan
de kraftproducerande företagens intressen
å ena sidan och statens intressen
att kunna fortsätta forskningen på den
svenska linjen och den tillverkande industriens
intresse att få fram en tillverkning
av svenska atomreaktorer å
andra sidan. Visst kan vi gå över på
lättvattenlinjen. Vad priset blir om vi
skall köpa kompletta anläggningar från
Amerika är det väl ingen som vet i dag.
Däremot har man inom industrien den
bestämda uppfattningen, att vi i Sverige
inte kan tillverka lättvattenreaktorer
på egna erfarenheter utan måste ha
amerikansk licens för tillverkningen.
Man har för oss på avdelningen förklarat
att man är fullt på det klara med
att en sådan amerikansk licens inte
skulle bli billig. Därför tror jag att det
ännu är för tidigt att uttala sig om
huruvida en övergång i Sverige till lättvattenlinjen,
som skulle bygga på dessa
förutsättningar — antingen import av
hela anläggningar eller tillverkning i
Sverige på amerikansk licens — skulle
ställa sig ekonomiskt så fördelaktig som
amerikanska erfarenheter synes ge vid
handen.

Det är alldeles klart — vilket redan
framhållits — att en utbyggnad av Marviken
och ett fortsättande av det svenska
tungvattenreaktorprogrammet är ett
medvetet risktagande. Men utskottsmajoriteten
har bedömt fördelarna med det -

52

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

ta program värda ett risktagande. Kan
vi få fram en egen linje för det svenska
atomenergiprogrammet, är det värt de
miljoner som det kostar att utexperimentera
den linjen.

Jag skall inte närmare gå in på den
fråga som egentligen var grunden för
våra diskussioner och överläggningar,
nämligen motionsyrkandet om nedläggning
av atomkraftverket i Marviken.
Det kravet har modifierats betydligt i
den reservation som är knuten till utlåtandet.
Skulle man enligt motionsyrkandet
lägga ned detta atomkraftverk,
skulle det efter vad vi gjort oss underkunniga
om sannerligen inte bli någon
billig affär. Man vill från den tillverkande
industriens sida inte bestämt uttala
sig om vad detta skulle kosta exempelvis
vattenfall och atomenergibolaget,
men man har för egen del grovt
uppskattat kostnaderna för en nedläggning
av Marvikenprojektet till ungefär
75 miljoner kronor. Men jag skall inte
fortsätta den diskussionen, eftersom den
kan sägas inte längre vara särskilt aktuell
i sammanhanget.

Jag tyckte att herr Carlshamre gjorde
sig skyldig till en tämligen ful insinuation
då han sade, att de som förordar
Marviken är sådana personer som är
knutna till projektet. Det finns en hel
del annan expertis som utan ett ögonblicks
tvekan säger, att det är nödvändigt
att fullfölja Marvikenprojektet oberoende
av vilken linje vi i framtiden
kommer att välja för det svenska atomenergiprogrammet.
Dessa experter menar
att man måste ha de erfarenheter
som Marvikenprojektet kan ge för att
över huvud taget kunna utveckla ett
atomenergiprogram i Sverige.

Jag skall inte ta upp någon diskussion
om den friställda byggnadsavdelningen;
det har sagts tillräckligt om
den detaljen. Det har sagts att denna
expertis inte skulle gå förlorad därför
att man splittrar den på olika ställen
i landet. Jag tror nog emellertid att vi
i stort sett skulle mista det värde som

Atomenergi

ligger i att man kan hålla ihop en sammansvetsad
grupp, som kan de här sakerna
och som har kunskap om byggnadsteknik
på detta område och på
andra områden som kan vara av betydelse
i sammanhanget.

Vi har i utskottet accepterat förslaget
om denna byggnadsavdelning, men
vi har inte ansett att det finns någon
anledning för oss att närmare precisera
under vilka former den skall arbeta.
Jag tror att det är betydelsefullt
att det finns utrymme för att organisera
denna byggnadsavdelning i så fria
former som möjligt, så att man kan ha
den tillgänglig i olika sammanhang
vid planering och projektering samt
vid realiserande av olika byggnadsprojekt.

Nu skall jag inte rikta någon anklagelse,
ty det är möjligt att jag har fel,
men jag har en bestämd känsla av att
när herr Björkman säger att herr Åkerlund
inte anslöt sig till denna reservation
på avdelningen, berodde det på
att han var så engagerad i den stora
frågan att han förbigick detta. Om jag
inte minns fel var herr Björkman med
på avdelningen när frågan om byggnadsavdelningen
behandlades, och herr
Björkman hade alltså möjlighet att redan
på avdelningen och inte först när
utskottets utlåtande föredrogs vid statsutskottets
plenum framlägga denna reservation.

Herr talman! Detta var några sporadiska
synpunkter på denna mycket viktiga
fråga, och jag ber att få sluta med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ser mig föranlåten
att rätta till en sak som herr Gustafsson
i Stockholm sade. Det gäller den omständigheten
att herr Åkerlund inte
är med på reservation 2 a. Herr Gustafsson
betvivlade att det förhöll sig
på det sätt som jag tidigare sagt. Om
herr Gustafsson inte vill tro mig på
mitt ord kan jag inte hjälpa, men det

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

53

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

förhåller sig på det sätt som jag har
sagt.

Anledningen till att jag inte i avdelningen
anmälde en avvikande mening
ber jag också att få lämna en förklaring
till. Jag vet inte om jag blir
trodd i detta fall heller, men skälet
var enkelt, herr Gustafsson. Jag är helt
ny i statsutskottets femte avdelning, och
jag visste inte om att man som suppleant
och som sittande vid väggen har
tillfälle att anmäla en avvikande mening.
Annars skulle jag ha gjort det.
Därför tog jag upp saken vid statsutskottets
plenum. Men i fortsättningen
skall jag komma ihåg att använda mig
av den möjligheten att anmäla en avvikande
mening redan i avdelningen, så
att det inte blir några tvistigheter oss
emellan på denna punkt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
något större diskussion med herr Björkman
om dessa formalia. Vi har ändå
aldrig på femte avdelningen varit så formella
att inte en suppleant, som suttit
vid väggen, kunnat få ordet för att framföra
sin mening, även om han inte haft
den formella rätten att lämna en skriven
reservation. Herr Björkman hade ändå
haft möjligheten att säga att han inte
ville vara med om arrangemanget i
fråga om byggnadsavdelningen. Men
herr Björkman har inte ens gjort det
under femte avdelningens behandling
av ärendet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det har här framhållits
och detta med all rätt att det för en lekman
inte är så lätt att bilda sig en uppfattning
om vad som är rätt eller fel i
dessa frågor. Jag undrar om det över
huvud taget är så lätt att göra det, ty
utvecklingen står inte stilla.

Herr von Sydow har här betonat att
vi under tio år varit eniga om att satsa
på den s. k. svenska linjen med naturligt
uran som bränsle och tungt vatten

som moderatorer. Jag undrar om vi inte
innan vi bestämmer oss för att vara
oense borde försöka klara ut vad vi
är oense om, ty det förefaller mig som
om det i debatten förekommit alltför
många kategoriska uttalanden.

Herr Björkman säger att Marvikenprojektet
står och faller med den
nukleära överhettningen. Jag vet inte
om han menar att sådana här reaktorer
över huvud taget gör det. Atomkraftdelegationen
har den uppfattningen att
det här kan vara fråga om en skillnad
i kraftpriset på 5—10 procent. Det är
klart att det betyder åtskilligt, men har
man i debatten inte glömt bort att Marviken
får en storlek på ungefär 200
megawatt. Man anser inte på experthåll
att man med den storleken på en atomreaktor
kan få ut den fulla effekten av
systemet med en s. k. tungvattenreaktor,
utan det kommer först vid en större
reaktor. Av det skälet har man väl menat
att man skulle använda en mindre
del anrikat uran, inte så höganrikat
som i lättvattenreaktorerna, för att få
ut en större effekt. Man bör väl ta hänsyn
till dessa förhållanden innan man
fäller ett kategoriskt omdöme.

När jag som lekman har att ta ställning
till dessa frågor måste jag för min
del erkänna att jag inte varit särskild
imponerad av det förhållandet att man
i Förenta staterna och på andra håll nu
kommer fram med lättvattenreaktorer.
På alla områden har vi den erfarenheten
att tekniken ibland går språngvis
framåt, och lättvattenreaktorerna har
f. n. fått ett försprång som är alldeles
uppenbart. Skall vi gå in för den linjen
måste vi importera det anrikade uranet.
Vi kan aldrig skapa ett eget anrikningsverk.
Vi är beroende av den importen.
Men man räknar nu med att uranåtgången
i lättvattenreaktorer är ungefär dubbelt
så stor som i tungvattenreaktorer,
vilket herr Ståhl glömde att tala om.

Det är också mot den bakgrunden
som det inte nu kan avgöras huruvida
det blir ekonomiskt eller inte att ha ett

54

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

uranverk i Ranstad. Om man utvecklar
lättvattenreaktorn och därmed får större
bränsleåtgång än vid tungvattenreaktorer,
kan det naturligtvis komma
att i hög grad påverka priset på uran
och därmed också göra Ranstadverkets
lönsamhet till en helt annan bedömningsfråga
än nu.

Därtill vill jag peka på en sak som
jag tycker är ganska väsentlig. I utlandet
är man i färd med att konstruera,
och även att offerera tungvattenreaktorer
därför att deras bränslebehov är
väsentligt mindre än lättvattenreaktorernas.

Jag skulle vilja betona att man, innan
man yttrar sig om vad som är rätt
eller fel för framtiden, borde betänka
att det också på tungvattenreaktorområdet
kan komma att uppnås framsteg
som gör att tungvattenreaktorerna även
av andra skäl än den väsentliga skillnaden
i bränsleförbrukningen kan komma
att visa sin konkurrenskraft.

Till herr Rjörkman vill jag säga att
jag inte tillhör dem som vill ha ett statligt
monopol på reaktorområdet. Om
den enskilda industrien vill satsa på
en lättvattenreaktor finns det alla skäl
att låta den få den möjligheten. Men det
är knappast den saken som diskussionen
här gäller.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Efter vad som anförts här av herr
Gustafsson i Stockholm och nu senast
av herr Eliasson i Sundborn kan jag
fatta mig kort. Jag har bara några synpunkter
att anföra utöver dem som anförts
av föregående talare.

Vad som uppkallade mig i talarstolen
är naturligtvis i första hand det anförande
som hölls av herr Manne Ståhl
i vilket jag, herr talman, fann en rad
missuppfattningar och felaktigheter
som inte bör stå helt oemotsagda.

Jag har inte för avsikt att här ta upp
de fysikaliska och tekniska problem
som anmäler sig när man väljer mellan

Atomenergi

olika typer av reaktorprojekt. Jag vill
i stället betona de ekonomiska aspekterna.
Först som sist vill jag då understryka
vad som framförts av utskottets
talesmän i de två senaste inläggen,
nämligen att den huvudlinje som vi i
Sverige valt att utveckla är en reaktorprocess,
grundad på tungt vatten och i
första hand naturligt uran. Det är den
linjen som förelagts riksdagen och som
riksdagen och statsmakterna godtagit
utan några mera vägande invändningar.
Skälen härtill kan jag kanske förbigå.
Möjligen vill jag erinra om att många
speciella förhållanden gör att den linjen
ansetts vara den för oss mest lämpade.
Vi har här i landet tillgång till
uran — låt vara av låg halt — som torde
överstiga brytningsmöjliga och brvtningsvärda
fyndigheter överallt i världen
med de kunskaper vi nu har om
geologi. Men därjämte har vi ett mycket
betydande intresse av att kunna utveckla
ett program som, om det skulle erfordras,
helt och hållet kan baseras på
inhemsk tillverkning. Det finns även
ytterligare skäl som jag emellertid inte
nu skall uppehålla mig vid.

Jag vill i förbigående beklaga att jag
inte var i tillfälle att åhöra herr Manne
Ståhls anförande men jag tror mig ändå
ha fått en viss uppfattning om vad han
sade. Han ställde frågan om det har inträffat
något som gör att vi har anledning
att på allvar modifiera detta program.
Svaret blir: Mig veterligt inte.
Självklart kan det på detta nya tekniska
område inträffa mycket som gör förändringar
och modifikationer av en
gång antagna planer nödvändiga, riktiga
och lämpliga. Men mig veterligt föreligger
icke nu skäl till sådana modifikationer.
Utvecklingen på detta område
följs av alla berörda parter: Atomenergibolaget
lika väl som av de med
bolaget samverkande och i bolaget medverkande
representanterna för den enskilda
industrien samt av delegationen
för atomenergifrågor som vid olika tillfällen
inkallar annan expertis för att

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

55

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

pröva hållbarheten i de linjer som föreslås
i enlighet med vårt allmänna utvecklingsprogram.

Såvitt jag vet har på senare tid ingenting
annat inträffat än sådant som styrker
oss i vår uppfattning att vi hittills
satsat rätt, när vi som huvudlinje för
vårt utvecklingsarbete valt en reaktorprocess
som i princip är baserad på
naturligt uran och tungt vatten. Denna
linje har sålunda på allra senaste tiden
tilldragit sig allt större intresse utifrån.
Vi har mottagit förfrågningar
från en rad länder. Jag kan som exempel
nämna Indien och Pakistan. Jag
skulle även kunna hänvisa till europeiska
länder, men det skall jag kanske tills
vidare undvika med hänsyn till att frågan
är och kommer att bli föremål för
diskussioner den närmaste tiden. Man
har yppat ett stort intresse inte bara
för att ta del av våra erfarenheter utan
också velat undersöka vilka möjligheter
som kan stå till buds att från Sverige
i en framtid få levererade energitillverkande
reaktorer baserade på vår
huvudprocess. Detta har inte varit ägnat
att minska vår tillit till det program
som en gång antagits och som är
under utveckling och som vi redan satsat
så betydande belopp på, väl vetande
att innan de kommersiella fördelarna
kommer oss till godo dröjer det ytterligare
avsevärd tid.

Nu har det gjorts gällande att linjen
i alla fall redan har modifierats. Marvikenprojektet
innehåller inte längre
tungt vatten påpekade herr Stålil — om
det referat jag fått av hans anförande
är riktigt — utan anrikat uran. Enligt
vad det har sagts mig gick herr Stålil
till och med så långt som till att säga
att man hade övergivit den svenska linjen
och övergått till en lättvattenlinje.

Om herr Stålil har sagt något sådant,
herr talman, så måste det bero på en
total missuppfattning. Vi har alltjämt
som huvudlinje att använda naturligt
uran och tungt vatten. Vi har gjort en
modifiering i Marviken — det är rik -

tigt — alltjämt bibehållande tungt vatten.
Detta har vi gjort, herr talman,
därför att Marviken har en reaktor av
mindre omfattning än som erfordras
för att den skall bli kommersiellt lönsam
och därför att denna reaktor, såsom
vi hoppas, i ett nästa steg skall
kunna drivas upp till något över 200
MW. Den reaktorn ger bästa ekonomi om
man använder även anrikat material
för den. Man sparar därmed tungt vatten.

Det var egentligen allt som jag skulle
vilja säga på denna punkt. Jag är ledsen,
herr talman, att jag gled in på
detta, men det är litet svårt att hålla
tekniska resonemang utanför en diskussion
kring vårt atomenergiprogram.
I fortsättningen av mitt anförande skall
jag dock anstränga mig att undvika
tekniska frågor.

Därför byggde vi sålunda upp Marviken,
som utgör det första steget, till
en reaktor i fullstor skala med en effekt
på 500—600 MW. Enligt de bedömningar
som för oss tillgänglig expertis
gjort på grundval av erfarenheter i
andra länder, där detta program utvecklats,
skulle det för oss bli oekonomiskt
att basera driften av denna reaktor
på anrikat uran, därför att kostnaderna
då blir utomordentligt stora. Att
över huvud taget vissa länder har större
intresse för att pröva tungvattenlinjen
i stället för lättvattenreaktorn sammanhänger
med den omständigheten att
anskaffningskostnaderna för anrikat
material för en kommersiellt fullstor
reaktor blir enormt höga.

Detta illustrerar bara att skälen för
att utveckla det huvudprogram, som
statsmakterna antagit för atomkraftens
tämjande och nyttiggörande här i landet,
snarare har blivit starkare, mot
bakgrunden av vad som inträffat under
de senare åren.

Om jag förstod herr Ståhls sista fråga
rätt, undrade han om ett program av
Marvikens typ skulle bli ekonomiskt
konkurrenskraftigt med konventionella

5G

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

reaktorer eller kanske lättvattenreaktorer.
Svaret på den frågan är: Ja, om vi
får en reaktor i storleken 500—600 MW,
vilket jag föreställer mig blir nästa
steg efter Marviken. Enligt de bedömningar
som alla de sakkunniga på atomenergiområdet
gjort, vilka varit med
om att utarbeta projektet, bör en sådan
reaktor bli ekonomiskt lönsam.

För att inte bli missförstådd kanske
jag här skall inskjuta en sak. Den omständigheten
att vi i vårt program haft
en huvudlinje innebär inte att vi inte
håller utvecklingen även i övriga hänseenden
under uppsikt. Vi har ett intresse
av att vid sidan av detta program,
om det finns enskilda företag
som skulle ha en önskan om det, även
pröva en liittvattenreaktor. I själva verket
är det så att redan det steg som vi
nu avser att ta, när Marviken uppförs,
kommer att ge oss erfarenheter och
kunskaper som vi får nytta av även för
bedömningar av andra och alternativa
reaktorprojekt.

Men det har sagts från början — det
har riksdagen varit fullt medveten om
— att det steg som vi nu skall ta i
fråga om Marviken, inte blir lönsamt.
Ingenting har framkommit som förändrar
bedömningen av en 500—600
MW reaktor. Det bör däremot vara en
reaktor som är ekonomiskt försvarbar.
Det är emellertid endast möjligt att
etappvis genomföra ett sådant mer omfattande
reaktorprogram, oavsett vilken
reaktortyp man väljer. Detta har
också klart utsagts när atomenergiprogrammet
varje år presenterats för riksdagen.

Skulle andra kammaren följa reservanternas
förslag och begära en skyndsam
utredning, så kan jag inte förstå
annat än att detta skulle innebära att
Marvikenproj ektet skulle komma att
fördröjas och förmodligen även fördyras.
Såvitt jag kan förstå är det inte
heller sannolikt att ytterligare utredningar
skulle få fram nya fakta till frågans
belysning. Vi känner ganska väl

Atomenergi

till den tekniska utvecklingen så långt
den nått i dag, och detta kunskapsmaterial
har legat till grund för ställningstagandet
i denna fråga. En ny utredning
skulle däremot medföra en försening
och kanske äventyra den del
av målsättningen som medför möjligheter
för svensk industri att hålla takten
och hävda sig i den internationella
konkurrensen. Det är därför •— detta
vill jag säga för att bemöta den insinuation
som tydligen framkastats här i
debatten — som industrien har ett så
levande intresse för att detta projekt
fullföljs och inte ställt sig bakom kravet
på att man uppskjuter ställningstagandet
i avvaktan på ytterligare utredningar
och undersökningar.

Jag kanske inte skall säga mer på den
punkten, men, herr talman, när jag
ändå befinner mig i talarstolen, låt mig
då ta upp en annan liten sak i anslutning
till en annan reservation till
utskottets utlåtande på förevarande
punkt.

Det gäller bvggnadsavdelningen i Aktiebolaget
Atomenergi. Denna avdelning
har ju samlat en sällsynt utvald expertis
för den typ av byggnadsverksamhet
som Atomenergi varit engagerad i. Åtskilliga
miljoner har satsats i byggnader
och andra anläggningar i Studsvik,
betydande anläggningar har uppförts i
Ranstad för uranutvinningen vid uranverket
där, och dessa projekt är inom
kort slutförda. Inom Aktiebolaget Atomenergi
har man också tagit konsekvenserna
härav och begränsat eller nedskurit
den personal som här har varit sysselsatt.
Det är ju inte så, att Atomenergi
självt uppfört dessa byggnader, utan
byggnadsarbetena har på övligt sätt utförts
på entreprenad, men bolagets
byggnadsavdelning har svarat för ledning
och samordning av projekteringen,
vilket innebär sammanhållande av insatser
från olika konsulenter, utarbetande
av anbudshandlingar och kontroll avbyggnadsarbeten
samt övriga byggherrefunktioner.

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

57

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Vi står ju här — vilket väl alla är
medvetna om — inför angelägna byggnadsprojekt,
och det är viktigt att dessa
kommer till stånd inom den allra närmaste
tiden. Detta är angeläget för
universitetsutbyggnaden och för den
satsning som görs på forskningens område.
Jag anser att det vore dålig ekonomi
att skingra det tiotal med särskilda
kunskaper och erfarenheter utrustade
personer det här rör sig om inför
de stora byggnadsprojekt som statsmakterna
beslutat igångsätta med utbyggnaden
av universiteten och med
utvidgningen av forskningsresurserna.
Det är av den anledningen som jag för
min del ansett att det skulle vara av
värde om just denna expertis kunde
knytas till de nya projekt som är så
nära förestående. Jag vill säga att det
borde ligga i allas intresse som på detta
område vill tillvarataga alla möjligheter
att hålla kostnadsutvecklingen tillbaka.
Det är inte samma sak att bygga en bostad
eller en kontorsfastighet som att
uppföra moderna laboratorieavdelningar.

Herr talman! Detta är vad jag har velat
anföra i anledning av reservationen
i utskottsutlåtandet på denna punkt.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Om det tillätes mig vill
jag först säga ett par ord med anledning
av herr Gustafssons i Stockholm anförande,
vari han berörde bvggnadsavdelningen.

Jag har inte motsatt mig det förslag
som utskottsmajoriteten därvidlag har
framfört. Jag ställde några frågor och
fick ett svar av honom. I anledning därav
skulle jag vilja uttala den förhoppningen,
att statsrevisorerna och övriga
noga följer kostnadsutvecklingen för en
sådan byggnadsavdelning och ser till
att kostnaderna håller sig inom rimliga
gränser, så att företaget kan deltaga i
konkurrensen med andra företag på detta
område.

Herr Gustafsson i Stockholm tyckte

vidare att jag hade uttryckt mig litet
för kategoriskt när jag sagt — vilket det
är möjligt att jag har gjort — att det
måste vara så och så och att det måste
utföras så och så. I så fall beror detta
på — allt detta är ju bedömningar —-att jag känner den sakliga övertygelsekraften
för att vi nu måste pröva någonting
nytt så starkt, att jag har använt
de orden.

Handelsministern har den egendomliga
metoden att tala om vilka missuppfattningar
och feluppgifter man har
gjort sig skyldig till, och han citerar
tydligen ett andrahandsreferat, att jag
skulle ha sagt att man i Marviken inte
bara skulle delvis upphöra med användningen
av det naturliga uranet utan
även sluta med användningen av tungt
vatten. Ett så blamant uttalande har jag
verkligen inte gjort mig skyldig till. Så
pass väl känner jag sedan många år till
hela denna teknik, över huvud taget
gläder det mig att handelsministern
inte kunde lämna något prov på någon
saklig feluppgift som jag skulle lämnat
här i kammaren. När jag såg voteringsljuset
lysa medan handelsministern stod
i talarstolen hade jag anledning göra
den reflexionen, att det är på tiden att
vi får ett enkammarsystem, så att ett
statsråd kan vara kvar i den kammare
där hans ärende diskuteras och få en
klar uppfattning om vad som sägs och
inte såsom nu ge kammaren intrycket
att man har sagt någonting som man
inte har sagt.

Min direkta fråga besvarade handelsministern
så där på ett ungefär. Jag
skall nöja mig med det svaret; jag skall
inte avkräva handelsministern några
preciseringar. Jag vill bara konstatera
— vilket jag tycker är riktigt; jag skulle
göra likadant om jag vore i handelsministerns
kläder — att han inte anknyter
utvecklingen till den s. k. blågula
eller svenska linjen utan håller möjligheten
öppen att även användningen av
lättvatten och anrikat uran skall prövas
här i landet. Jag tror att det är klokt.

58

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

Jag har sagt att vi hela tiden har ansett
att det kunde ligga någonting i begränsade
försök med tungvattenlinjen. Därför
har vi inte motsatt oss sådana försök,
medan däremot, herr statsråd, industrien
från början varit relativt skeptisk
mot det utdragna experimenterandet
med denna linje. Vi har emellertid
gjort det bl. a. därför att vi med hänsyn
till vapentekniken ansett att detta
kunde vara ett svenskt intresse.

När man emellertid nu kommit in i
en situation, då det börjar dra ihop sig
till ett kommersiellt exploaterande av
nukleära resurser för kraftproduktion
till överkomligt pris, har man verkligen
inte bara anledning utan också skyldighet
att ompröva vilken som är den
framkomliga vägen.

Statsrådet talade om det mycket dyra
priset på anrikat uran. Utvecklingen
har emellertid inte gått mot fördyring
utan snarare tvärtom. Vi kan ändå
konstatera att det är den enda metod
man hittills med framgång kunnat använda
för att få fram en kommersiellt
acceptabel kraftproduktion. Statsrådet
gör klokt i att inte fästa alltför stort
avseende vid det utländska intresset för
vår speciella metod. Jag har sett dessa
uppgifter från Indien och från något
annat håll. Jag är visserligen inte någon
teknisk expert och kan inte säga något
bestämt därom, men jag föreställer mig
att det kan bli ganska både långvariga
och kanske rätt dyrbara försök, innan
man här kan komma in på någon hållbar
linje. Det vet jag visserligen ingenting
om, men jag tycker att det är fel
att, innan vi eller ens handelsministern
vet någonting om hur det ställer sig
ekonomiskt, diskontera det som en favör
för denna linje.

Nu är risken att vi förlorar dyrbar
tid och därmed kommer in i ett sämre
läge för kraftförsörjningen än vi skulle
göra på en annan väg. Emellertid torde
såväl vattenfallsstyrelsen som en del enskilda
kraftproducenter i landet vara så
pass intresserade av att tänka sig an -

Atomenergi

läggningar på svensk botten enligt lättvattenprincipen
att det finns anledning
att vänta initiativ från det hållet. Jag
tar i detta sammanhang fasta på handelsministerns
uttalande att från hans
sida kommer icke att göras några svårigheter
mot det, utan att man tvärtom
skall medverka till att experiment kan
göras på den linjen, så att erfarenhet
därav kan vinnas.

Det är intressant, att handelsministern
redan nu är säker på att 500—600-reaktorn som skulle följa efter Marvikenprojektet
skall bli lönsam. Jag är
inte det, men jag vågar inte ha någon
bestämd mening därvidlag. Det skulle
glädja mig om statsrådet får rätt, men
det kan tänkas att vi alla kommer att
bli besvikna liksom vi blivit besvikna i
fråga om tungvattensystemets ekonomiska
effekt. Jag tror att vi gör klokt i att
tala med små bokstäver och vara försiktiga
i våra bedömningar, innan vi kommer
så långt fram att vi fått mera erfarenhet
av detta.

Vad vi emellertid vet är att lättvattensystemet
som moderator med anrikat
uran kan bli kommersiellt lönsamt. Jag
beklagar därför att statsrådet inte redan
nu är villig att intressera sig för detta
system. Då skulle vi ha fått praktisk nytta
av detta. Vapenalternativet spelar tydligen
inte riktigt samma roll för mig
som för herr Gustafsson i Stockholm,
om jag fattade honom rätt, vilket bör
noteras.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte säga mer
i detta sammanhang än att jag vill uttala
min tillfredsställelse över att herr
Ståhl modererade sina mycket kategoriska
uttalanden från det tidigare inlägget.
Det stämmer betydligt bättre med
den bild jag har av herr Ståhl efter
mångårigt samarbete på en hel del områden.

Vidare vill jag säga att jag tror att
det är klokt att man inte för hårt bin -

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

59

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

der sig för den ena eller den andra linjen.
Det finns andra projekt i blickfältet
som varken har med tungt eller
lätt vatten att göra, om vilka man i dag
emellertid inte vet huruvida de går att
kommersiellt utveckla och utnyttja men
som dock ger anledning att tro att det
kan vara möjligt att komma fram på
helt andra vägar än de som nu är aktuella,
och i det framtidsperspektivet
ligger också vätekraftens användning
för fredliga ändamål.

Jag tror därför som sagt att det är
klokt att man inte alltför hårt binder sig
för det ena eller det andra men att vi
nu ändå måste fullfölja tungvattenlinjen
för att se vad som kan komma fram av
de erfarenheter man i dag kan skaffa
sig på området för att få ökade möjligheter
att framställa och utveckla ett inhemskt
reaktorprogram. Vi bör därför
fullfölja en sådan linje.

Jag tror inte att man i dag kan säga
att vi med en utredning kan komma till
rätta med detta problem. Vad som krävs
är inte utredning utan erfarenhet av
de olika typer som nu är aktuella, och
den erfarenheten är ännu inte tillräckligt
stor vad beträffar tungvattenlinjen
för att vi skall kunna säga att den är
mogen att utdömas.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det framgick tydligt
av statsrådets anförande, att statsrådet
är synnerligen övertygad om att han
är inne på den rätta vägen. Och det vore
egentligen ganska oroväckande om
det förhöll sig så, att statsrådet inte var
fullt övertygad men ändå satsade så
mycket pengar på detta projekt. Jag
tror inte heller att statsrådet försvarar
propositionen enbart av prestigeskäl,
utan statsrådet är uppenbarligen övertygad
om att det är riktigt. Det uttrycker
han så att ingenting har inträffat
som rubbat oss i övertygelsen att vi
verkligen satsat rätt.

Men det är detta som är det besynnerliga.
Hur kan det komma sig att så

många experter på detta område blivit
så tveksamma? Statsrådet känner säkert
till att en av toppmännen bakom
Marvikenprojektet själv låtit sig rubbas
ur övertygelsen att vi är inne på
rätt väg. Om de tekniska experter som
varit med om att starta projektet blir
tveksamma, är det inte att förvåna sig
över att även vi blir det. Här rör det
sig om ett område som det är oerhört
svårt för oss att tränga in i. Vi är alla
lekmän på detta mycket komplicerade
tekniska område — även statsrådet,
tror jag. Herr Gustafsson i Stockholm
sade att ingen kan i dag med bestämdhet
säga vilken linje som är den bästa.
Men statsrådet Lange är övertygad. Det
är emellertid inte vi, herr statsråd,
och därför vill vi ha en omprövning.

Jag har svårt att förstå att den undersökning
som vi har begärt skulle
kunna fördröja och fördyra Marvikenprojektet.
Vi har ingalunda sagt att vi
vill ha en långhalning av denna fråga.
Vi vill tvärtom ha en snabb utredning,
där man granskar problemet och
förklarar om vi är inne på rätt väg,
så att vi inte fortsätter att satsa pengar
förrän vi är övertygade. Vi har klart
sagt ifrån att om utredningen visar
att vi bör fortsätta att satsa pengar på
detta projekt, kan statsrådet återkomma
med äskanden om ytterligare medel.
Just därför att de tekniska experterna
är så oense anser vi att det finns
skäl att närmare undersöka dessa frågor.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är alltid svårt för
lekmän — för herr Björkman liksom
för mig — att ta ståndpunkt i frågor
där experter är totalt oense. Men herr
Björkman borde ha observerat att det
varit lätt för mig — lika lätt som det
borde varit för herr Björkman — att
nå fram till ett avgörande, när experterna
som nu iir fallet är så sällsynt
eniga om utvecklingsmöjligheterna för

60

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

det projekt som utgjort huvudlinjen i
det svenska atomprogrammet.

Jag vill här tillfoga att det inte är en
omständighet som bara kan lämnas åt
sidan, att man på andra håll utvecklar
detta program och att det yppats ett
växande intresse i länder som inte nu
har ett eget atomenergiprogram eller
som i varje fall inte fört det fram till
det stadium vartill vi nått. Dessa vill
nu också skaffa sig erfarenheter beträffande
reaktorer av den typ vi syftar
till.

Det var ett svenskt anbud, herr Björkman,
som lämnades på en reaktor till
Pakistan. Det offererande svenska företaget
fick inte denna beställning, den
gick till Canada. Men såvitt vi vet berodde
detta inte på att det svenska
programmet tekniskt eller ekonomiskt
i och för sig var underlägset det projekt,
som det företag satsade på som
fick beställningen, utan det berodde på
att Canada kunde lämna krediter för
ett betydande belopp över en tidrymd
som vi inte gärna i detta läge kunde
åta oss att lämna. Detta är ett ytterligare
skäl till att jag i varje fall för närvarande
känner en viss säkerhet att vi
är på rätt väg och anser mig ha fått
bekräftat att hittills ingenting har inträffat
som gör allvarliga modifikationer
av det svenska atomenergiprogrammet
nödvändiga eller önskvärda. Tvärtom
är det mycket viktigt att vi inte
fördröjer utvecklingen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a och b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 a);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
47:o mom. c) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 a) av herrar Bohman och
Björkman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
171 ja och 32 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. d

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
2 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
47:o) mom. d) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

61

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 b) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 156 ja och 50 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 48—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Statens institut för konsumentfrågor:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt G 7, s. 132
•—134) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens institut för
konsumentfrågor, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66,
dels ock till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för nämnda

budgetår anvisa ett förslagsanslag av
2 080 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av fru HamrinThorell
och herr Eric Gustaf Peterson
(I: 86) och den andra inom andra kammaren
av herr Nihlfors och fröken Elmén
(11:115), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta att
upplysningscentraler för konsumentfrågor
inrättades i Göteborg, Malmö och
Umeå samt att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhölles att frågan om att till
dessa upplysningscentraler knyta lokala

konsumentgrupper upptoges till prövning.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens institut
för konsumentfrågor, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1965/66;

b) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1965/
66 anvisa ett förslagsanslag av 2 080 000
kr.;

II. att motionerna 1:86 och 11:115
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Per Jacobsson, Källqvist, Harry
Carlsson, Johan Olsson och Eliasson
i Sundborn, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors, Nelander och Sjönell, vilka
ansett att utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 86 och II: 115, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att förslag om
inrättande av upplysningscentraler för
konsumentfrågor i Göteborg, Malmö och
Umeå förelädes riksdagen samt att
Kungl. Maj:t i samband därmed prövade
huruvida till dessa upplysningscentraler
borde knytas lokala konsumentgrupper.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Liksom i fjol har vi
inom centerpartiet ansett det angeläget,
att man upprättar de upplysningscentraler
i Göteborg, Malmö och Umeå
som begärts i motionerna och till dem
knyter lokala konsumentgrupper. Vi
kan dagligen konstatera att varusortimentet
i affärerna blir allt rikare, både
när det gäller kapitalvaror och andra
varugrupper. Mångfalden av varor ökar
och därmed försvåras konsumenternas
möjligheter till överblick. Därtill kommer
strukturförändringarna inom handeln
som har samma konsekvens — jag

62

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

tänker på övergången till självbetjäningsbutiker.
Allt detta medför en ökning
av behovet av konsumentupplysning
— både centralt och regionalt.

För närvarande saknar allmänheten
ute i landet de möjligheter till rådgivning
som står till buds här i huvudstaden.
Upprättar man upplysningscentraler
i Göteborg, Malmö och Umeå, är
det självklart att detta inte löser hela
problemet och skapar likartade förutsättningar
för allmänheten i alla landsdelar,
men det bör dock bli betydligt
fler som kan få kontakt med den upplysande
och rådgivande verksamhet på
detta område som statens institut för
konsumentfrågor bedriver. Det är därför
enligt min uppfattning starkt motiverat
att riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag om inrättande av
dessa tre upplysningscentraler för att på
det sättet förbättra den viktiga upplysnings-
och rådgivningsverksamhet som
det här gäller.

Herr talman, jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen nr
3 av herr Bengtson m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i allt vad herr Eliasson i Sundborn
här sagt före mig. Utvecklingen
på marknaden — större varusortiment,
flera varor m. m. — kräver alltmer
upplysta och självständiga konsumenter.
Detta kommer vi inte ifrån. Det
måste ordnas en allmän konsumentupplysning
som tränger ut till hela landets
konsumenter.

Vi har ett avlångt land och detta
gör att det kanske är svårt att få ut
alla forskningsresultat på detta område
så fort som det är önskvärt.

Vi hade i fjol att ta ställning till en
proposition om en utbyggnad av konsumentupplysningen.
Propositionen byggde
på konsumentupplysningsutredning -

ens förslag »effektivare konsumentupplysning».
Utredningen hade även föreslagit
att det skulle bli flera stödjepunkter
ute i landet, d. v. s. upplysningscentraler.
Det skall upprättas en central
här i Stockholm, men utredningen ansåg
att det skulle byggas centraler även
i Göteborg, Malmö och Umeå. I propositionen
uttryckte föredragande statsrådet
sympati för tanken på dessa centraler.
Statsrådet uttalade: »Ett förverkligande
av denna tanke bör avsevärt
kunna reducera de nuvarande svårigheterna
att snabbt få veta om en produkt
blivit undersökt, hur resultatet har
utfallit och var det publiceras.»

Man var inte beredd att då ta ställning
till saken, utan prövning skulle
ske på ett senare stadium. Motionärerna
och reservanterna anser att det är utomordentligt
viktigt att dessa upplysningscentraler
kommer till stånd, och att
det inte bara blir i Stockholm som man
har möjlighet att få del av denna konsumentupplysning.

Även i andra städer, där det finns
utbildning av hushålls- och ekonomilärare
och sådana som kan bedriva en
upplysningsverksamhet av detta slag,
borde anordnas inte bara tillfälliga utställningar
utan, såsom i Stockholm,
en permanent utställning där allmänheten
kunde få del av information i konsumentfrågor
och till vilken är knuten
viss sakkunskap på konsumentupplysningens
område.

Om vi skall kunna med framgång fortsätta
på konsumentupplysningens väg,
är det nödvändigt att forskningens resultat
föres ut till konsumenterna så
snabbt som möjligt.

I motionen har föreslagits — och
även reservanterna har tagit upp den
tanken — att enligt engelskt mönster
lokala konsumentgrupper skulle knytas
till de olika upplyspingscentralerna.
Man hör ofta sägas att de som i det
praktiska livet använder de olika varorna
borde få byta erfarenheter med
dem som företräder konsumentupplys -

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

63

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

ningen. Jag tror att ett sådant utbyte som helst anledning att i år intaga en
av erfarenheter även skulle öka möj- annan ståndpunkt i denna fråga än vad

ligheterna att bedriva en effektiv kon- som var fallet i fjol.
sumentupplysning. Herr talman! Med hänvisning till det

Herr talman! Med det anförda ber jag anförda ber jag att få yrka bifall till utatt
få yrka bifall till reservationen vid skottsförslaget,
denna punkt.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Reservanterna föreslår
att riksdagen med anledning av väckta
motioner måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till inrättande
av upplysningscentraler för konsumentfrågor
i Göteborg, Malmö och Umeå
samt att Kungl. Maj:t i samband därmed
prövar huruvida till dessa upplysningscentraler
bör knytas lokala konsumentgrupper.
— Fröken Elmén bär nyss
från talarstolen berört även den senare
saken.

Frågan om inrättande av upplysningscentraler
var föremål för behandling
av förra årets riksdag i samband med
proposition nr 91 för år 1964. En liknande
motion som den nu föreliggande
hade då avstyrkts av utskottet, och riksdagen
gick på samma linje som utskottet
och avslog motionen. Man ansåg att
inrättandet av upplysningscentraler i
de nämnda städerna borde anstå tills
erfarenhet av rådgivningsverksamheten
vunnits.

Vid behandlingen av årets motion i
ärendet har utskottsmajoriteten konstaterat
att det inte vunnits någon erfarenhet
av dylik rådgivningsverksamhet, så
att en utbyggnad av verksamheten till
de ifrågasatta tre städerna skulle kunna
rekommenderas. För övrigt har verksamheten
vid den redan beslutade upplysningscentralen
i Stockholm ännu inte
kommit i gång. Såsom framgår av
statsverkspropositionen beräknas verksamheten
kunna igångsättas först i höst.

Under sådana förhållanden måste det
dröja en tid innan man över huvud taget
kan redovisa någon erfarenhet av
denna verksamhet. Det finns därför enligt
utskottsmajoritetens mening ingen

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara tillägga
några ord till vad herr Almgren sagt.

Det råder ingen meningsskiljaktighet
mellan reservanterna och regeringen
om värdet av upplysningscentraler dit
konsumenterna kan vända sig för att
erhålla all den information i konsumentfrågor
och den personliga rådgivning
som de önskar. Fröken Elmén har mycket
riktigt citerat vad jag i förra årets
proposition sade om denna verksamhet,
men hon har inte refererat vad jag i det
citerade avsnittet också påpekade —
samtidigt som jag alltså i princip ställde
mig positiv till förslaget om lokala
upplysningsställen — nämligen att man
borde pröva sig fram med en informationscentral
i Stockholm innan det inrättades
sådana centraler på ytterligare
platser. Jag framhöll vidare i propositionen
att det även finns andra möjligheter
att tillgodose ett upplysningsbehov
av detta slag än genom nyupprättande
av informationscentraler. Även
hushållningssällskapens hemkonsulenter,
som redan nu gör en betydelsefull
insats i konsumentupplysningen, borde
sålunda kunna tjäna som regionala och
lokala upplysningsställen i konsumentfrågor.
Konsumentinstitutet uppmanades
i propositionen att försöka träffa
överenskommelse med hushållningssälskapen
om ökad och fastare medverkan
av hemkonsulenter i upplysningsarbetet.

Dessutom vill jag betona vad herr
Almgren här sade, nämligen att stockholmscentralen
inte kommit i gång med
sin verksamhet. Tyvärr kommer den
nog inte heller i gång till hösten 1965.
Den mest sannolika beräkningen är att
lokalerna blir inflyttningsklara omkring

64

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

den 1 april 1966. De kommer emellertid
att få ett utomordentligt centralt läge
i hjärtat av staden, i Hötorgscity, och
dessa lokaler vill man därför särskilt
sikta in sig på. Men det gör att det kommer
att dröja något innan man får den
erfarenhet av verksamheten som jag
talat om här.

Frågan om hemkonsulenternas roll
i konsumentupplysningen har också aktualiserats
nyligen genom ett betänkande
av 1960 års jordbruksutredning. De
förslag som där framförs måste bearbetas
från nya utgångspunkter och det kanske
blir nödvändigt att påbörja denna
uppgift under mellantiden. Man bör alltså
inte förhasta sig just nu. Anslag till
den nya stockholmscentralen finns, som
herr Almgren påpekade, inarbetat i omkostnadsanslaget
för konsumentinstitutet.
Med hänsyn inte minst till begränsade
personella resurser får vi koncentrera
oss på ett ting i sänder.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Man beklagar livligt att
utbyggnaden av upplysningsverksamheten
på detta område går så långsamt.
Som herr Eliasson här förut sagt är det
oerhört viktigt att denna upplysning
tränger ut snabbt till konsumenterna.

Även för dem som skall arbeta ute på
fältet •— hemkonsulenter, ekonomilärare
m. fl. — skulle dessa upplysningscentraler
vara av ett utomordentligt
värde. Dels skulle de där kunna få material
demonstrerat, när de anordnar
kurser för olika grupper, dels skulle
de själva kunna inhämta en hel del nytt.
Stockholm är för närvarande favoriserat
genom att man här har både permanenta
och tillfälliga utställningar inom en
hel del områden som berörs i detta sammanhang.

Jag ber fortfarande att få yrka bifall
till reservationen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara i korthet
påpeka, när fröken Elmén säger att det

går så långsamt, att betänkandet om
»Effektivare konsumentupplysning» kom
i januari 1964. Riksdagen fick ta ställning
till förslagen litet senare på våren.
De nya medlen ställdes till förfogande
den 1 juli 1964, och man satte omedelbart
i gång att diskutera med en lämplig
partner en överenskommelse om lokal
för en upplysningscentral i Stockholm
snarast möjligt. Det är tyvärr så — som
alltid på bostads- och lokalområdena —
att man inte kan forcera fram nybyggnader.
Men från statsmakternas sida har
vi gjort allt vad vi har kunnat för att det
skall gå fort.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
51 :o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för ja -

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

65

propositionen. Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 138 ja och 70 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 52—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Bidrag till varudeklarationsnämnden

Kungl. Maj:t hade (punkt G 12, s. 140
o. 141) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 400 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av fröken Ranmark
in. fl. (I: 198) och den andra inom andra
kammaren av herr Nihlfors m. fl.
(II: 241), i vilka motioner hemställts att
riksdagen beslutade att till Bidrag till
varudeklarationsnämnden för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 500 000
kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 198 och II: 241, till Bidrag till varudeklarationsnämnden
för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 400 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Per Jacobsson, Källqvist, Harry
Carlsson, Strandberg, Johan Olsson,
Bohman och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén, fru Lewén-Eliasson samt
herrar Nihlfors, Björkman, Nelander
och Sjönell, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:198 och
II: 241, till Bidrag till varudeklarations5
— Andra kammarens protokoll 1965. Nr

Bidrag till varndeklarationsnämnden

nämnden för budgetåret 1965/66 anvisa
ett anslag av 500 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NIHLFORS (fp):

Herr talman! Även i denna punkt,
som gäller varudeklarationsnämndens
anslagsäskanden, är det fråga om ökade
möjligheter för konsumentupplysning.
I sina petita förra hösten begärde
nämnden en ganska väsentlig höjning
av sitt anslag för det kommande budgetåret,
men regeringen har endast gått
med på en ökning med 50 000 kronor,
vilket bara motsvarar kostnaderna för
väntade löneökningar. Varudeklarationsnämnden
får med andra ord inga
möjligheter att reellt öka sin verksamhet.

I den motion som utmynnat i en reservation
vid denna punkt har det begärts
att varudeklarationsnämndens anslag
skall höjas med 100 000 kronor utöver
vad regeringen föreslagit. Motionärerna
och reservanterna har gjort
en avvägning mellan varudeklarationsnämndens
äskanden och regeringens
begränsade förslag till ökning och funnit
att nämnden med dessa ytterligare
100 000 kronor hjälpligt skulle kunna
förbättra verksamheten på olika områden.

Här är det inte bara fråga om att
skapa fler normer för varufakta — det
råder där mycket stark eftersläpning,
och 70 olika varugrupper står så att
säga i ko för att få normer fastställda
av nämnden och sedan komma ut på
marknaden som varudeklarationer till
allmänhetens tjänst — utan det gäller
också att revidera tidigare normer, att
öka utbildningsmöjligheterna för de
handelsanställda samt att sprida kunskap
om vad varudeklaration är, m. m.
Det finns alltså mycket att göra på det
området.

Föredragande statsrådet har emellertid
ansett att varudeklarationsnämndens
ökade verksamhet kan finansieras på
12

66

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Bidrag till varudeklarationsnämnden

så sätt att nämnden får mera pengar
än man räknat med från det anslag
som kammaren alldeles nyss beslutat
om till konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning. Den anslagshöjningen
är enligt regeringens förslag
390 000 kronor. Hela anslaget uppgår
till 1 940 000 kronor. Men varudeklarationsnämnden
är enligt sina egna beräkningar
i behov av 215 000 kronor utöver
den höjning med 50 000 kronor
som regeringen föreslagit. Om man tilllämpar
det systemet att en institution
får sin ekonomi förbättrad via en annan
institution på samma område, så
innebär det att man från konsumentrådets
ökade anslag på 390 000 kronor tar
hela 215 000 kronor till varudeklarationsnämndens
ökade verksamhet, och
det är självfallet orimligt för statens
konsumentråd att besluta att en så stor
del av dess anslagsökning enbart skulle
gå till denna nämnd. Det skulle helt
enkelt förändra strukturen på rådets
allmänna verksamhet för kommande år.

Det finns här i kammaren tre ledamöter
av statens konsumentråd, nämligen
fru Ekendahl, fröken Elmén och
jag själv, och vi har givetvis delat en
principiell uppfattning, som ganska nyligen
kom till uttryck i en skrivelse
från rådet till den ännu arbetande konsumentupplysningsutredningen.
Jag tycker
det kan vara av värde för kammarens
ledamöter att höra rådets uppfattning
i denna .skrivelse, som är undertecknad
av konsumentrådets ordförande
Rudolf Meidner. Jag kanske inte skall
nämna den institution som där är aktuell,
men det principiella ställningstagandet
är detsamma även när det gäller
varudeklarationsnämnden. Det står

i denna skrivelse att rådet har---

»vid ett flertal tillfällen understrukit
att det för närvarande inte tolkat sin
instruktion så att finansiering av ett
instituts löpande verksamhet är möjlig
av rådets anslag. Däremot beviljas anslag
för särskilda projekt efter granskning
ur metodologisk och kostnadssyn -

punkt samt bedömning ur konsumentnyttosynpunkt.
»

Något längre fram i skrivelsen heter
det beträffande den i skrivelsen nämnda
men av mig här inte angivna institutionen
följande: »Vad beträffar den
kvantitativa utvecklingen finner rådet
det olyckligt att undersökningarna i
----helt skall bedrivas med tillfälliga
anslag från rådet. Dels måste sådan
finansiering medföra stor otrygghet
för den i arbetet sysselsatta personalen
och dels blir en oproportionerligt
hög andel av rådets resurser bundna
vid en enda institutions verksamhet.
Slutligen finner rådet det mindre tillfredsställande
att en till övervägande
delen med statsmedel finansierad verksamhet
inte organisatoriskt och administrativt
göres till föremål för samma
översyn som övriga statliga institutioner.
Enligt rådets uppfattning är de'',
därför angeläget att---:s undersökningsverksamhet
inom---om rådet,

liksom liknande aktiviteter inom
andra varu- och tjänsteområden, på ett
eller annat sätt gives det konstanta stöd
som verksamheten förtjänar.»

Jag menar, herr talman, att dessa av
rådet fastlagda principer, som ju borde
överensstämma med riksdagens egna
när det gäller bedömningen av anslagsposterna
i statsbudgeten, helt och fullt
är tillämpliga även på förevarande anslagspost.

Man skulle kunna ta mycket av kammarens
tid i anspråk för en redovisning
av vad som behöver göras på varudeklarationsnämndens
område. Jag tror
emellertid att det inte råder några delade
meningar om vad som sålunda behöver
göras — det är formerna för den
utökade verksamheten som här ställts
under debatt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen 4
vid punkten 56 av herr Bengtson m. fl.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Det är onödigt att upp -

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

67

repa vad som av ingen bestrids och vad
som konstaterats så många gånger både
inom och utom riksdagen, nämligen att
varudeklarationsnämndens verksamhet
är av den allra största betydelse för
både producenter och konsumenter och
att dess betydelse snabbt stiger, så att
man kan tala om nämndens oumbärlighet.
— Jag vill, herr talman, endast
knyta några reflexioner till vad som
redan anförts till stöd för det i reservation
4 vid punkten 56 framställda,
enligt min uppfattning synnerligen väl
underbyggda yrkandet.

VDN-märkningen har snabbt trängt in
i allmänhetens medvetande som en
utomordentligt värdefull konsumentupplysning
— speciellt värdefull därför
att den bygger på normer som fastställts
efter rent tekniskt-vetenskapliga
metoder.

Den konsumentupplysning som härigenom
framkommer kan inte gärna nå
närmare det absolut objektiva, vilket
medfört att VDN-märkningen kommit
att få en ännu högre dignitet i det allmänna
medvetandet hos både fabrikanter
och kunder än vad denna märkning
i och för sig syftar till eller rimligtvis
kan göra anspråk på. VDN-märkningen
har nämligen börjat uppfattas
inte bara som en objektiv upplysning
om vederbörande vara och dess olika
egenskaper — råvarusammansättning
o. s. v. — utan också, vilket är det väsentliga
i detta sammanhang, som en
kvalitetsgaranti för varan i fråga.

Det finns ingen möjlighet att nu arbeta
mot denna glidning i uppfattningen
om VDN-märkningens rätta innebörd,
och detta leder allt oftare till beklagliga
missuppfattningar som orsakar
irritation, främst hos konsumenterna.
Men de negativa följderna av dessa
missuppfattningar drabbar också fabrikanter,
d. v. s. de fabrikanter som inte
haft eller inte inom rimlig tid får tillfälle
till VDN-märkning.

Mot bakgrunden av dessa konstateranden
är det uppenbart, herr talman,

Bidrag till varudeklarationsnämnden

att varudeklarationsnämnden behöver
upprustas till en kapacitet långt över
den blygsamma nivå som kan uppnås
genom ett bifall till den i motionsparet
I: 198 och II: 241 föreslagna uppräkningen
av anslaget med 100 000 kronor.
Statsfinansiella skäl omöjliggör tyvärr
för närvarande en upprustning av
varudeklarationsnämndens kapacitet till
erforderlig nivå, men jag anser det angeläget
understryka att varudeklarationsnämndens
verksamhet och framtida
utveckling måste bedömas utifrån
ett avgörande principiellt perspektiv.
Antingen skall vi i detta land ha en
varudeklarationsnänmd som kan uppfylla
de anspråk som ställs på den och
dess insatser eller också skall vi inte
ha någon sådan nämnd. Skall varudeklarationsnämnden
nå full effekt krävs
det att väsentligt större resurser ställs
till dess förfogande. Jag är, herr talman,
fullt medveten om att det inte går
att i ett huj komma upp till den nivå
som är önskvärd, men man kan i alla
fall gradvis nå det av motionärerna
eftertraktade och enligt min mening
oundgängligen nödvändiga måttet av
kapacitet.

En varudeklarationsnämnd som av
brist på resurser inte kan motsvara ens
blygsamma anspråk kommer att uppväcka
en påtaglig irritation hos konsumenterna
och leda till en diskriminering
av åtskilliga fabrikanter — en
diskriminering som, om förhållandena
inte förbättras, på lång sikt kan snedvrida
konkurrensbetingelserna. Vi syftar
ändock till att konkurrensen mellan företagen
skall ske på lika villkor — det
är ju en målsättning som statsmakterna
noggrant följt upp bl. a. genom stiftandet
av lagen om motverkande av konkurrensbegränsningar
inom näringslivet.
Blir det emellertid i fortsättningen
så, att vissa företag i sin reklam kan
slå på trumman och tala om för konsumenterna
att deras varor är VI)Nmärkta
— något som enligt vad jag i det
föregående påpekat numera uppfattas

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

68

Bidrag till varudeklarationsnämnden

som en kvalitetsgaranti — uppkommer
så småningen en snedvridning av konkurrensbetingelserna
företagen emellan.

Med varudeklarationsnämndens nuvarande
resurser kan endast ett fåtal företag
i varje bransch, där YDN-märkning
framstår som nödvändig och motiverad,
få möjlighet till sådan märkning av varorna.
Detta ger, som jag antytt, dessa
företag ett betydande övertag i konkurrensen
inom vederbörande bransch. En
underdimensionerad varudeklarationsnämnd
kan sålunda få den paradoxala
effekten inom näringslivet att dess verksamhet
blir konkurrensbegränsande.
Detta måste väl strida mot varje förnuftig
mening och mot varje önskemål.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
att hänvisa till de nu framförda synpunkterna
och ber att få yrka bifall till
reservation 4 vid punkten 56.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
som redan anförts till stöd för den motion
och den reservation på denna
punkt, som jag anslutit mig till, skall jag
ganska kortfattat ange min motivering.

Såsom jag ser det har de statliga och
de statligt understödda institutioner,
som arbetar inom konsumentfrågornas
område två huvuduppgifter. Den första
är att väcka konsumenterna till medvetenhet
om den roll de spelar i det ekonomiska
livet. Den andra är att förse
konsumenterna med material, vilket på
ett så lättillgängligt sätt som möjligt ger
dem information, vilket ökar deras kunskaper
och vilket gör dem bättre skickade
att spela sin roll och att ta tillvara
sina intressen.

Jag vill påstå att institutionerna i sin
strävan att på detta sätt tjäna som en
väckarklocka är på god väg att lyckas
tack vare hjälp från många goda krafter
såsom löntagarorganisationer, studieförbund
och andra, som har drivit
på. Därför har oekså konsumentfrågorna
för närvarande vind i seglen.

Jag vill anföra ett enda exempel på

detta. ABF — vår stora studieorganisation
— har innevarande studieår inte
mindre än 25 000 deltagare i studiecirklar
och kurser över dessa frågor och i sin
studiekampanj »Tjäna på att veta», som
sysslar med dessa konsumentproblem.
Varje sådan studiecirkel kan liknas vid
en sten som kastas i vattnet. Den ger
upphov till många ringar. Jag menar
med detta att en elit konsumenter,
mönsterkonsumenter, tjänstgör som opinionsbildare
i vida kretsar. På detta sätt
bidrar alla dessa till att underbygga och
befrämja verksamheten hos de samhälleligt
understödda organen. Genom dessa
opinionsbildare kommer det ständigt
fram nya önskemål och krav på institutionerna.

Vi behöver inte gå så många år tillbaka
i tiden för att finna att vad man
då hade att göra var att tala om att dessa
institutioner fanns, vad de sysslade med
o. s. v. Men i dag är de etablerade. Konsumenterna
känner till dem och vet att
de kan ställa krav på deras arbete.

Vi har alltså nu ett helt annat läge
med en vaken opinion. Det finns många
som arbetar med konsumentupplysning
och härigenom ökar också kraven på
institutionerna automatiskt när det gäller
service, materialframställning och
annat. Man fordrar helt enkelt att de
skall täcka in alla väsentliga varuområden.
Det är i detta sammanhang som
varudeklarationsnämnden kommer in i
bilden.

Det är högst otillfredsställande om
en sådan institution inte kan hålla takten
med de önskemål, som konsumenterna
har. Därvidlag tänker jag både på
den service som behövs för den ständigt
pågående allmänna upplysningsverksamheten,
på studiearbetet, på skolans
information och på massmedias behov
av material men även på den information,
som inriktas direkt på den enskilda
konsumenten.

Listan på de varuområden som varudeklarationsnämnden
vill gå igenom talar
för sig själv.

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

69

Jag är helt på det klara med att man
måste gå fram stegvis, att man måste
ta ekonomiska hänsyn o. s. v. Men när
man gör detta måste man ändå ha klart
för sig att strävan att ge konsumenterna
verktyg för att handla från deras synpunkt
ekonomiskt vettigt även har ett
samband med den stora samhällsekonomien,
vilket är en inte oväsentlig sak i
detta sammanhang.

Jag kan alltså inte från dessa utgångspunkter
finna att den begränsning som
gjorts i anslagsäskandena från varudeklarationsnämndens
sida är försvarliga.
Även om vi har fått åtskilligt förbättrade
anslag till de olika konsumentinstitutionerna,
vet vi dock alla att de
är oändligt blygsamma om man betraktar
dem i deras sammanhang. Om man
jämför dem med exempelvis reklamkostnaderna
finner man att det inte är fråga
om några stora pengar, även om anslagsyrkandena
procentuellt räknat höjs
ganska avsevärt.

Jag vill emellertid tillägga ytterligare
ett skäl för att jag tycker att varudeklarationsnämndens
arbete i våra dagar är
så väsentligt. Jag vill hänvisa till den
strukturförändring som vår detaljhandel
genomgår. Vi vet alla att vi mer
och mer får avstå från den personliga
servicen inom detaljhandeln. Den återvänder
kanske aldrig mera och vi har
då att lita till annan information om
varorna. Ingenting torde därvidlag vara
bättre än just varudeklarationerna. Detta
tycker jag är ett utomordentligt skäl
för att man inte skall snåla på de pengar
som skall ge möjligheterna att utarbeta
varufakta.

Jag ber med hänvisning till det anförda
att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen på denna punkt.

I dettu anförande instämde herr Carbell
(s) och fröken Olsson (s).

Herr ALMGREN (s):

Ilerr talman! Visst är varudeklarationsnämndens
verksamhet betydelsefull
-— det är vi alla eniga om — och dess

Bidrag till varudeklarationsnämnden

verksamhet har också utvecklats snabbt.
Även om nämndens inkomster från näringslivet
stigit en hel del under senare
år är det alltjämt till största delen med
statsmedel som verksamheten finansieras.
Anslaget från staten har också räknats
upp under de senaste åren. Budgetåret
1963/64 var anslaget 300 000 kronor,
för innevarande år är det 350 000
kronor och för nästa budgetår föreslår
departementschefen en höjning med ytterligare
50 000 kronor till 400 000 kronor.
Även om det är riktigt som herr
Nihlfors sade att dessa pengar i första
hand går till ökade löneutgifter, så måste
man dock, när man bedömer statens
anslag till nämnden, ta hänsyn till det
anslag till konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning som statens konsumentråd
erhåller, ty en del av detta
anslag kommer också varudeklarationsnämnden
till godo. I statsverkspropositionen
föreslås att statens konsumentråd
för angivna ändamål erhåller 1 940 000
kronor, vilket innebär en ökning med
inte mindre än 390 000 kronor som skall
användas till forskning och upplysningsverksamhet.
Härvid har bl. a. förutsatts
att varudeklarationsnämnden
skulle få ökade ekonomiska resurser för
sin verksamhet. Lägger man till denna
förstärkning som kommer varudeklarationsnämnden
till del, anser utskottsmajoriteten
i likhet med departementschefen
att nämnden får möjlighet att finansiera
en viss utökning av verksamheten.

Jag kan hålla med om en hel del av
det som sagts i denna debatt, och jag
förstår även att man kan vilja ha en höjning
av anslaget. Det är ju ingen svårighet
att finna skäl för en höjning av anslag
för olika ändamål. Behov finns på
många håll, och många ting är angelägna.
Men det måste ständigt och jämt ske
en avvägning. Varudeklarationsnämnden
blir ju ingalunda lottlös, särskilt om
man också tar hänsyn till den ökning av
resurserna som nämnden erhåller indirekt
genom statens konsumentråd.

Herr talman 1 .Tåg ber att med det sagda
få yrka bifall till utskottets förslag.

70

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 19G5 fm.

Bidrag till varudeklarationsnämnden

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Den reservation i denna
punkt, som förordar att varudeklarationsnämnden
skall få påökt med
100 000 kronor utöver det anslag som
jag föreslagit och underställt riksdagens
prövning, innehåller flera påpekanden
om varudeklarationsnämndens viktiga
arbete och behov av ökade arbetskraftsresurser
och det har också påpekats av
talarna här i debatten. Jag är gärna
den första att vitsorda att nämnden
fungerar bra och att den röner stor
uppskattning bland konsumenter, företagare
och handel. Jag kan också hålla
med om att nämnden förmodligen skulle
hinna med att testa ännu fler varugrupper
och utarbeta ännu fler egenskapsdeklarationer,
om den kunde anställa
fler tekniker och konsulenter, något
som också har framhållits i motionen
och i de anföranden som hållits
här — jag tänker då först på herr Nihlfors’
anförande. I förbifarten vill jag
passa på att önska herr Nihlfors välkommen
tillbaka till riksdagen som den
självständigaste konsumentupplysningsförespråkaren
inom sitt parti. Jag
minns med aktning hans insatser vid
tillkomsten av statens konsumentinstitut
och statens konsumentråd.

Men när herr Nihlfors för en stund
sedan talade om de 70 normer, som
»står i ko» i väntan på att bli testade,
och i sin motion talar om »den oproportionerligt
långa tid» det tar att få
fram sådana här normer, blir jag frestad
till en smula filosofi. Vad menas
med »lång tid» om det ses i förhållande
till den tid som andra samhällsaktiviteter
kräver. Fru Lewén-EIiasson sade
nyss att konsumentorganen knappt
var kända för några år sedan men att
nu alla frågar efter dem och ställer
anspråk på att de skall tillgodose allas
önskemål. Visst förhåller det sig så.
Det är bara några år som konsumentfrågorna
har intagit denna centrala position
i vår uppmärksamhet. Vad skall
man då anse vara lång tid? Alla vill

vi att de områden, som vi själva är
särskilt intresserade av, skall utvecklas
fortare och reformeras hastigare än
andra. Det vill jag också. Men om vi
alla skulle få som vi önskar härvidlag,
bleve ju samhällsekonomien överansträngd.

När regeringen i höstas stod inför en
uppsjö av väl underbyggda önskemål
på olika områden — av vilka jag själv
hade att bereda flera, bl. a. varudeklarationsnämndens
begäran om ökade resurser
— så visste vi inom regeringen,
att vi måste göra avkall på en del av
våra önskemål för att finansministern
inte skulle bli tvungen att förelägga
riksdagen förslag om en statlig upplåning
som inte var tolerabel för något
parti. Vi fick därför lov att dra åt
svångremmen — eller kjollinningen —
på olika håll. Bl. a. måste varudeklarationsnämndens
petita med mitt medgivande
skäras ner till en ökning med en
femtedel av den begärda — alltså ändå
en ökning. Mot slutet av budgetberedningarna
befanns det att vi inte ens
med den sparsamhet vi iakttagit kunde
klara budgetramen, utan regeringen
blev tvungen att föreslå riksdagen att
höja omsen. Nedprutningarna på rader
av anslag var redan gjorda, men kvar
stod anslagen till forskningsråden, som
ännu inte bestämts. Här gavs nu en möjlighet
till lyftning med hela 25 procent
och statens konsumentråd, som i sina petita
begärt en ökning av sitt anslag med
hänvisning bl. a. till sin vilja att stödja
varudeklarationsnämnden, föreslogs få
en ökning med 390 000 kronor, något
som kammaren alldeles nyss fattat beslut
om. Det var naturligt att, med hänvisning
till konsumentrådets petita och
till de möjligheter vi hade att öka forskningsrådens
anslag, göra konsumentrådet
uppmärksamt på varudeklarationsnämndens
behov. Det är inte så säreget
som herr Nihlfors menade, att man hjälper
en institution via en annan, nämligen
när det gäller forskningsinstitutioner.
Alla forskningsråd arbetar på det

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

71

sättet, att de stöder forskning inom andra
institutioner. Det behöver inte kollidera
med den principiella uppfattningen
hos konsumentrådet att det inte är
den löpande administrationen som skall
stödjas. Varudeklarationsnämnden arbetar
just med en rad olika forskningsuppgifter
— forskningsområden sammanhållna
av en administrativ ram — och
kan till stora delar av sin verksamhet
stödjas genom särskilda anslag av rådet.

Här uppträdde sedan herr Sjönell
och sade att staten borde upprusta varudeklarationsnämnden
så, att nämnden
kan uppfylla alla anspråk som ställs på
den; antingen skall vi ha en sådan
nämnd eller också skall vi inte ha den,
sade han. Det vore diskriminerande för
somliga fabrikanter, menade herr Sjönell,
om nämnden inte hade denna kapacitet.
Jag tycker inte att det är riktigt
klädsamt, att herr Sjönell, som
representerar företagsamheten och näringslivet,
kommer med sådana krav.
Varudeklarationsnämnden är ju uppbyggd
som ett halvstatligt organ, vars
kostnader gemensamt skall bäras av
staten och företagsamheten — det gäller
även utbyggnad och utvidgning av
nämnden. Från första början förutsattes
att staten och företagsamheten skulle
betala ca hälften var. Staten betalar
mycket mer än hälften nu. Jag tror att
ni från näringslivets sida, om ni uppskattar
nämndens arbete så mycket som
ni här säger, kan bidra till att öka
nämndens resurser mer än ni nu gör.

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk längre. Jag vill
bara ha sagt att varudeklarationsnämnden
kan utvidga sin verksamhet nästa
år, även om ökningstakten inte blir så
hög som de intresserade reservanterna
skulle önska. Jag måste tillägga att jag
med hänsyn till det allmänna ekonomiska
läget inte haft så dåligt samvete
för denna partiella återhållsamhet och
anser att man nog kan följa utskottsmajoritctcns
förslag.

Bidrag till varudeklarationsnämnden

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
för de vänliga ord som jag möttes
av med anledning av mitt återinträde
på detta forum. Men jag måste ju fortsätta
debatten, eftersom vi har olika
uppfattningar.

Statsrådet sade här att man har så
olika uppfattning om vad som menas
med »lång tid» och att det på senare år
skett så mycket på detta område att
man får vara glad över vad som har
uppnåtts under relativt kort tid. Det
vill jag gärna instämma i. Men just på
det område där varudeklarationsnämnden
verkar har verksamheten varit i
gång relativt länge. Varudeklarationsnämnden
började nämligen sin verksamhet
1951, och sedan dess har den
fastställt 118 varunormer. Detta får
jämföras med att det är 70 varugrupper
som står i ko för att få normer.
Det är alltså en väldig ko i förhållande
till vad man hunnit avverka
under snart femton år. Just på
varudeklarationsnämndens område
tycker jag nog, herr talman, att det
finns anledning att öka verksamhetstakten,
allra helst som dessa gamla
varufakta behöver ses över och kontrolleras
för att verkligen kunna användas
av konsumenterna som ett rättesnöre
i deras varuinköp.

Jag blev nästan skräckslagen när jag
hörde vilket stort rabalder denna punkt
måtte ha vållat i Kanslihuset. Samhällsekonomien
skulle ha kommit i gungning,
förstod jag, om varudeklarationsnämndens
anslagsäskande i sin helhet
hade accepterats. Det är naturligtvis
hårda tag vid budgetbehandlingen. Men
vi har nyss i dag diskuterat anslagspunkter
som inte rört sig om tusenlappar
eller hundratusentals kronor utan
om många, många miljoner, på atomenergiområdet
exempelvis. Därför tycker
jag att det är litet oegentligt att dra
in de samhällsekonomiska aspekterna
när det är fråga om en höjning på detta

72

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Bidrag till varudeklarationsnämnden

område med 100 000 kronor som har så
vittgående verkningar i form av ökad
effektivitet av varudeklarationsnämndens
verksamhet.

Statsrådet sade också att det inte alls
är egendomligt att en institution som
liar till uppgift att fördela anslag ger
pengar till andra institutioner. Nej, statens
konsumentråd har ju kommit till
just för att dela ut anslag till bl. a. forskare
som skall göra utredningar. Jag
har här i min hand ett papper som
visar hur statens konsumentråds budget
för en tid sedan var fördelat på
olika poster under innevarande budgetår.
Utöver anslag till enskilda forskare
finner man att 100 000 kronor har disponerats
för sällskapsreseutredningen,
som skall utreda frågan om hur vi
bl. a. skall klara oss hem från Mallorca!
Mjölkutredningen har fått 50 000 kronor,
konsumentinstitutet får för olika
projekt 250 000 kronor, statens provningsanstalt
160 000 och en mycket
stort upplagd intervjuundersökning
200 000 kronor. ABF, som fru LewénEliasson
nämnde, har fått 125 000 kronor
i anslag under innevarande budgetår,
och varudeklarationsnämnden
har hittills fått 200 000 kronor. Så nog
delas det anslag för olika ändamål från
statens konsumentråd.

Om man vill — och det vill alla på
något sätt förr eller senare — ha en
ökad verksamhet på varudeklarationsnämndens
område blir frågan: Skall
man lägga den ökningen på en omväg
och därmed minska möjligheterna till
anslagsutgivning till vetenskaplig forskning,
till konsumentupplysning, till ABF
och andra studieförbund? Någonstans
måste det bli en begränsning. Ju större
anslagsanhopning för en enda institution
det blir på statens konsumentråds
budget, desto mera kommer man i konflikt
med principen såsom den utvecklats
i den skrivelse som jag för en stund
sedan citerade ett par stycken ur. Då
hlir det fråga om att till en institution
permanenta ett anslag som gäller en
annan institutions reguljära verksam -

het. Det vill inte statens konsumentråd
vara med om — det tror jag jag vågar
säga på ordförandens vägnar.

När rådet började sin verksamhet 1957
fick det på sin budget överta konsumentinstitutets
tvättforskningsinstitut,
till vilket varje år gick stora belopp. Till
slut kom det institutet in under statens
konsumentinstituts reguljära verksamhet,
och nu är allting frid och fröjd.
Men jag vet att det inom rådet förekom
mycket missnöje mot slutet av den perioden
över att man behövde ha ett särskilt
anslag inom rådets budget för en
så gott som permanent institution inom
konsumentinstitutet. Man tyckte att
det anslaget lika gärna kunde ingå i
konsumentinstitutets budget. Samma
principiella uppfattning står sig även
när man skall bedöma den nu föreliggande
frågan.

Det har här förut sagts att konsumenterna
är intresserade av varudeklarationsnämndens
verksamhet. De stora
arbetsmarknadsorganisationerna har
hittills i likhet med näringslivet bidragit
med pengar till varudeklarationsnämndens
verksamhet. Det är en verksamhet
som fått stöd från olika håll.
Men en nyhet är att exempelvis LO nyligen
beslutat draga in sitt anslag till
varudeklarationsnämnden. Anslaget var
visserligen litet men det har ändå dragits
in, därför att man i princip anser
att det inte borde ankomma på arbetsmarknadsorganisationerna
att bidra till
varudeklarationsnämndens verksamhet,
utan att bidrag borde lämnas via statsbudgeten.

TCO, vars uppfattning jag i viss mån
känner till, har också gjort uttalanden
i samma riktning som LO.

Läget för varudeklarationsnämnden
skärpes om dess samlade budget börjar
krympa på inkomstsidan i och med att
bidragsgivare drar sig tillbaka. Detta är
en aspekt som man måste beakta, och
den kommer in i bilden just vid ställningstagandet
till och avgörandet av
denna fråga.

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

73

Herr SJÖNELL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste tillstå att jag
blev mycket förbluffad över att statsrådet
Lindström påstod att jag såsom
representant för näringslivet skulle känna
mig generad för att jag i mitt anförande
velat yrka på att varudeklarationsnämnden
skall utbyggas till full
effektivitet och inte fungera så pass
otillfredsställande som den fortfarande
gör.

Jag vill försäkra statsrådet Lindström
att jag inte blir så lätt generad, inte ens
om ett statsråd påstår att jag skall vara
generad.

Jag har bara helt kort och gott velat
säga att om vi inte på lång sikt får en
varudeklarationsnämnd med den effektivitet
som jag skisserat kommer det att
bli snedvridningar av konkurrensbetingelserna
inom näringslivet. Detta kan
inte vara önskvärt vare sig för konsumenterna
eller för fabrikanterna.

Varudeklarationsnämnden har arbetat
så förtjänstfullt och kommit att inta
en sådan ställning i det allmänna medvetandet
att den mer och mer betraktas
som ett statligt eller ett samhälleligt organ.
Det göi- att anspråken på statens
bidrag till denna nämnd givetvis ökat.

Vi har nyss av herr Nihlfors hört att
bidragen från vissa organisationer minskat
och kommer att minska. Vad den
utvecklingen kommer att innebära ligger
i öppen dag, nämligen att denna
organisation, som mer och mer får en
statlig prägel, måste stöttas upp av staten
på ett helt annat sätt än tidigare.

Herr talman! Jag upprepar än en
gång att om inte varudeklarationsnämnden
på lång sikt kan uppnå full effektivitet
betyder det att den får en så pass
bristfällig karaktär att den inte fyller
det syfte som man ställt upp vid starten
av denna nämnd.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! För att börja med den
senaste talaren, herr Sjönell, vill jag
säga att jag inte kan erinra inig att jag

Bidrag till varudeklarationsnämnden

sade att han borde vara generad. Jag
sade att jag tyckte att det var mindre
klädsamt att han här förde fram detta
krav med så stor aplomb när han företräder
näringslivet, som har stora intressen
att bevaka och självt kan skjuta
till en del till nämnda verksamhet. Nu
betonade han två gånger att hans krav
på varudeklarationsnämnden inte varit
något ultimatum på kort sikt utan att
det var ett långsiktigt perspektiv han
hade i tankarna. Om han har sagt detta
också i sitt första anförande, vilket jag
inte uppmärksammade, förbättrar det
saken. Men av den formulering han använde
fick jag det intrycket att han
ville ha allt omgående.

Sedan var det inte min mening med
min komplimang till herr Nihlfors att
försöka lägga kapson på hans debattvilja,
och jag vill gärna bemöta även
hans senaste inlägg. När han hörde min
framställning av anslagsberedningar i
Kanslihuset, hade han blivit »skräckslagen»
och tyckt sig se »samhällsekonomien
i gungning». Han hade svårt att
förstå att ett litet anslag på 100 000 kronor
kunde ha så stor verkan.

Jag har ingalunda målat någon samhällsekonomi
i gungning, men vad jag
velat säga är att vare sig det rör sig om
anslag på 100 000 kronor eller några
miljoner måste regeringen använda lika
stor noggrannhet och göra avvägningar
för att kunna hålla ramen.

Det var med ett leende som jag lyssnade
till herr Nihlfors när han talade
som ledamot av konsumentrådet om vad
konsumentrådet måste dela ut av pengar
hit och dit, liur det låste sig med olika
anslag och hur svårt det var med avvägningarna
därvidlag; »någonstans
måste det bli en begränsning». Exakt
så har vi det inom regeringen, när det
gäller så många önskvärda ting som vi
skulle vilja göra. Jag tycker att jag
skulle kunna påräkna en hel del av förståelse
från herr Nihlfors’ sida när : nu
både han och jag berättat om hur det
kan vara.

74

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Bidrag till varudeklarationsnämnden

Det är inte mer än riktigt att sådana
utgifter, som regeringen inte anser får
plats inom en given ekonomisk ram,
debatteras här i riksdagen och att riksdagen
får ta ansvaret för höjningar, som
riksdagen finner befogade och även
skaffa täckning för dem.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag har stor förståelse
för dem som sitter i regeringskretsen
och skall göra budgetavvägningar, men
det hindrar inte att man från oppositionens
sida kan komma fram till andra
avvägningar, där man tar hänsyn också
till de smärre beloppen i förhållande
till de jättestora beloppen. Därför hoppas
jag att kammaren, när den går att
ta ställning till denna fråga, fäster sig
dels vid dess stora betydelse för många
människor här i landet och dels vid att
det gäller ett litet belopp i våra stora
budgetsammanhang.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
statsrådet fru Lindström nämnde proportionerna
mellan anslag från staten
och från näringslivet. Jag tyckte att det
kunde vara på sin plats att man då från
sådant håll som har erfarenhet av dessa
frågor också pekade på att det från
näringslivets sida i realiteten ges betydligt
större bidrag än vad som framkommer
av rena siffror i form av anslagsbelopp.
Detta kan man kanske få klart
för sig om man vet att näringslivet till
förfogande ställer fackmän, vilka vid
upprepade tillfällen får resa till Stockholm
där de genom att sätta till sin
arbetstid medverkar till att man kommer
fram till en lämplig utformning av
varudeklarationerna. Personligen har
jag medverkat på flera av de olika områden
som har deklarerats, och jag kan
betyga att det visst inte är onaturligt
att det i vissa sammanhang kan ta mycket
lång tid innan man kommer fram
till de slutgiltiga formulären för varudeklarationerna.
Då är det särskilt frå -

ga om sådana känsliga varugrupper för
vilka det är svårt att få fram riktiga
bedömningsgrunder för varudeklarationen.

Jag vill betyga min djupa högaktning
och uppskattning för det arbete som
göres av varudeklarationsnämndens
tjänstemän men också för de representanter,
både från näringslivets och från
olika organisationers sida, som medverkar
för att få till stånd riktiga varudeklarationer
så snabbt som möjligt.
Om man betänker det betydelsefulla
arbete som här utföres, måste man komma
till den uppfattningen att det vore
en riktig åtgärd från statens sida att
förstärka resurserna även i detta arbete.
Jag finner det fullt naturligt att
ge min anslutning till den reservation,
som förordar ett högre anslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nihlfors begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
bch godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
56 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Bengtson m. fl Sedan

kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens, resultat,

Onsdagen den 17 inars 1965 fm.

Nr 12

75

Avsättning till fonden för idrottens främjande

varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 89 ja
och 120 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
4) av herr Bengtson m. fl.

Punkterna 57—69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Avsättning till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj :t hade (punkt J 4, s. 165—
175) föreslagit riksdagen att till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1965/66 anvisa ett anslag
av 20 375 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Sundin (I: 260) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund och Ohlin (11:237), i
vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret 1965/
66 anvisa ett anslag om 22 milj. kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Svedberg m. fl. (1:298) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kellgren m. fl. (11:358), i vilka motioner
hemställts att Sveriges schackförbund
för budgetåret 1965/66 tilldelades
ett statsanslag om 75 000 kr., varvid fonden
för idrottens främjande uppräknades
med motsvarande belopp;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Segerstedt Wiberg (1:199) och
den andra inom andra kammaren av
herr Sjöholm m. fl. (II: 244), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,

att av anslaget till Avsättning till fonden
för idrottens främjande intet belopp
finge användas för boxningsändamål
och att ett belopp motsvarande det
som nästföregående år utgick för sådant
ändamål i stället skulle användas till
idrott för handikappade.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 260 och II: 237, till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
anslag av 20 375 000 kr.;

b) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 298 och II: 358, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

c) att motionerna 1:199 och 11:244
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Bengtson, Per Jacobsson,
Kållqvist, Åkerlund, Harrg Carlsson,
Strandberg, Johan Olsson, Bohman och
Eliasson i Sundborn, fröken Elmén samt
herrar Nihlfors, Björkman, Kelander
och Sjönell, vilka ansett att utskottet
under a) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:260 och 11:237, till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
anslag av 22 000 000 kr.;

b) av herrar Per Jacobsson och Harry
Carlsson, fröken Elmén samt herrar Nelander
och Sjönell, vilka ansett att utskottet
under c) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:199 och 11:244, besluta
att ifrågavarande anslag icke finge disponeras
för stöd åt boxningssporten.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Vi lever som bekant i
ett samhälle, där allt fler sitter mer i

76

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

det dagliga arbetet. Detta kommer mig
att tänka på den kände idrottsmannen
Rolf Rämgård, som i en debatt frågade
om det inte skulle löna sig för samhället
att satsa litet mer på »friskvården».
Därmed tillförde han debatten ett nytt
uttryck. Hans fråga förefaller motiverad.
Det behövs nog en ökad satsning
på vad han betecknade som friskvård.
Även de som har hand om riksdagsledamöternas
välbefinnande har insett
detta, och vi har ju nu fått tillfälle att
ta stärkande bastubad i riksdagshuset
och även stärka våra muskler.

Det måste vara en angelägen uppgift
för samhället att medverka till att så
många människor som möjligt får tillfälle
att hålla sig i en god fysisk kondition.
Glädjande nog förefaller det också
som om idrottsintresset ökar, särskilt
bland ungdomen. I början av förra året
hade Riksidrottsförbundet 44 specialförbund
med tillsammans 1,6 miljon
medlemmar. Det innebär en ökning med
200 000 jämfört med året förut.

Men en ökande verksamhet medför
också ökade krav. Detta gäller inte
minst i fråga om ledar- och instruktörsverksamheten.
Jag tänker här inte bara
på vuxenidrotten utan även på skol- och
ungdomsidrotten, korporationsidrotten
och den s. k. handikappidrotten. Det
är viktigt att tillgodose dessa och andra
angelägna behov.

Beträffande ledare och instruktörer
är jag nog inte ensam i kammaren om
den uppfattningen, att den, som har
någon kontakt med deras verksamhet,
otvivelaktigt blir imponerad av det frivilliga
och uppoffrande arbete som tusentals,
för att inte säga tiotusentals
människor utför inom idrottsrörelsen.
Jag tycker det finns anledning att säga
detta.

Jag erinrar mig i detta sammanhang
ett yttrande som fälldes av en idrottsledare
i en debatt om detta problem:
»Tyvärr är det i dag fler som klankar
på ungdomen än som är beredda att
offra något av sin fritid för att fungera

som ledare inom ungdomsverksamheten.
»

Det är ju inte bara ledar- och instruktörsproblemet
som här träder i
förgrunden. För oss reservanter har
det varit angeläget att peka på speciellt
den fråga som rör anslaget till idrottsanläggningar
av olika slag. Större och
mindre idrottsanläggningar är helt enkelt
nödvändiga för att idrotten skall
kunna bedrivas och för att den skall
kunna utvecklas. Sådana anläggningar
kräver betydande belopp både för byggandet
och för driften. I många fall är
kostnaderna för anläggningarna så stora
och statsbidragen så små, att kommunerna
inte vågar satsa på i och för
sig angelägna projekt.

Jag skulle i detta sammanhang särskilt
vilja peka på behovet av simhallar.
Kravet på simkunnighet skärps alltmer,
och både äldre och yngre vill i
allt större utsträckning ha möjligheter
till simträning. Våra svenska somrar är
ofta inte vad de borde vara. I varje fall
kan det inte bestridas att de är korta.
Den del av sommaren som lämpligen
kan utnyttjas för simundervisning utomhus
är alltför begränsad. Detta gör att
kravet på simhallar är mycket stort.

Det är alltså särskilt med hänsyn till
behovet av idrottsanläggningar som vi
reservanter har velat föreslå en höjning
av idrottsanslaget till sammanlagt 22
miljoner kronor. Visserligen har handelsministern
i år räknat upp det totala
anslaget, men vi anser inte höjningen
vara tillräcklig. Jag vill erinra
kammarens ledamöter om att man under
det senaste året har ansökt om bidrag
till större idrottsanläggningar som
tillsammans representerar en anläggningskostnad
på 30 miljoner kronor.
Med tanke på att bidragen uppgår till
3_4 miljoner kronor är det inte svårt
att förstå att de är otillräckliga. Tidigare
har Riksidrottsförbundet begärt
ett större belopp än 4 miljoner per r.r
för detta ändamål, men sedan departementschefen
under några år har avvi -

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

77

Avsättning till fonden för idrottens främjande

saf detta, har man nöjt sig med att begära
lägre belopp, tidigare 3 miljoner
om året.

Men jag skall inte fördjupa mig i den
historieskrivningen. Vi reservanter anser
i likhet med motionärerna att möjligheterna
att ge anslag till idrottsanläggningar
bör förbättras, utan att detta
inkräktar på anslaget till idrotten i övrigt.
Det är därför som vi har begärt
en höjning utöver det av Kungl. Maj:t
föreslagna beloppet med 1 625 000 kronor.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 5 a.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar om värdet av idrottens ungdomsfostrande
gärning. Av idrottens
utövare torde över 700 000 vara i åldern
12—24 år. Det är av vikt att idrottsrörelsen
liksom övriga ungdomsorganisationer
— jag tänker särskilt på de nykterhetsbetonade,
ideella och kristna, de
scoutingpräglade och de studieinriktade
— också får ett gott stöd från det
allmänna och får tillräckliga resurser
för att fylla sin uppgift att enrollera
ungdomen i en fostrande och målinriktad
gruppbildning.

Vid punkten 70, som rör fonden för
anslag till idrottens främjande, har departementschefen
föreslagit ett belopp
av sammanlagt 20 375 000 kronor. I motionen
11:237 har begärts en sammanlagd
summa av 22 miljoner kronor,
d. v. s. en uppräkning med 1 625 000
kronor. Liksom motionärerna anser vi
reservanter det vara angeläget med ett
ökat stöd åt denna för folkhälsan och
för ungdomen så viktiga idrottsverksamhet.
Vi vill särskilt framhålla behovet
— vilket också har gjorts av föregående
talare — av anslag till idrottsanläggningar,
idrottsplatser och simhallar
men också för en så viktig sak
som alt utbilda ungdomsledare och ungdomsinstruktörer.

Under punkten 5 b har vi reservan -

ter liksom motionärerna i denna fråga
yrkat att av ifrågavarande anslag till
idrottens främjande inget belopp skulle
få användas för boxningsändamål utan
att i stället ett visst belopp skulle brukas
för idrott för handikappade.

Utskottets majoritet menar nu liksom
tidigare år att riksdagen inte lämpligen
bör uttala sig beträffande vilka idrottsgrenar
som bör ifrågakomma för erhållande
av bidrag från idrottsanslaget.
För min del har jag inte funnit anledning
att ändra på min ståndpunkt, att
inga medel bör tilldelas denna sportgren.
Att riksdagen inte skulle få uttala
en egen mening om detta anslag på
samma sätt som riksdagen gör i de flesta
andra fall finner jag ganska underligt.

Vi i riksdagen som går emot detta anslag
är förvisso inte ensamma. En stor
och växande opinion, inte bara i vårt
land utan också i många andra länder,
företräder samma mening. Vårt lands
främsta expertis på det medicinska området,
som man i dylika avseenden oftast
tar hänsyn till, har här sagt sin
oförytterliga mening. Den utredning
som tillsatts för att få boxningssportens
skadeverkningar belysta har bl. a.
föranlett en hel del yttranden av remissinstanser.
Medicinalstyrelsen har
t. ex. i sitt remissyttrande erinrat om
att boxningen är den enda sportgren
där den som avsiktligt tillfogar motståndaren
svår skada inte diskvalificeras
utan i stället utropas som segrare.
Medicinalstyrelsen säger vidare i sitt
utlåtande i anledning av docent Bengt
Naumanns betänkande om boxningssportens
skadeverkningar, att »den professionella
boxningen ur medicinsk synpunkt
är en icke önskvärd företeelse,
på grund av de bestämda hälsorisker
som är förenade därmed. Sådana hälsorisker
förekommer också inom amatörboxningen
och måste anses vara av den
art att de — därest sporten fortfarande
kommer att utövas — kräver en fortlöpande
effektiv hälsokontroll av ut -

78

Nr 12

Onsdagen den 17 inars 1965 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

övarna och vidtagande av alla till buds
stående åtgärder för att minska och så
långt möjligt eliminera boxningens vådor».
Så långt medicinalstyrelsen.

Eftersom det nu gäller ett speciellt
ekonomiskt anslag, så ber jag också att
få hänvisa till de medicinska fakulteterna
i Lund och Uppsala, som båda yrkar
på att amatörboxningen undandrages
allt ekonomiskt stöd av offentliga medel.
Socialstyrelsen är av samma mening,
d. v. s. att boxningssporten inte
bör understödjas av allmänna medel.

Herr talman! Jag ber sålunda att i
dessa båda punkter få yrka bifall till
reservationerna nr 5 a av herr Bengtson
m. fl. och 5 b av herr Per Jacobsson
m. fl.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Först vill jag instämma
i vad herr Eliasson i Sundborn och herr
Nelander sagt om anslagets storlek. Jag
yrkar alltså bifall till reservationen som
vill ge 22 miljoner kronor till detta
ändamål. Man kan säga att detta är väl
använda pengar och att idrottsrörelsen
i mycket stor utsträckning är en förebyggande
socialvård som kan rädda
många ungdomar, som kanske annars
skulle tas om hand på ett mindre trevligt
sätt.

Jag har emellertid ett specialintresse
i denna fråga. Jag har motionerat om
att ingenting av de medel, som skall
utdelas till idrottens främjande skall
användas till något som har syften och
mål direkt motsatta idrottens.

Man kan säga att frågan om boxningen
är en relativt liten fråga. En inte obekant
professor i filosofi i Lund, Hans
Larsson, har sagt att i varje liten fråga
ligger en stor fråga. I den lilla frågan
om boxningen ligger den stora frågan
om respekten för människovärdet, om
ett kultursamhälles värdighet och om
vad ett kultursamhälle över huvud taget
skall tillåta. Det är nödvändigt att klargöra
skillnaden mellan idrott och boxning.
Många människor, som man skulle

tro bättre om, har inte den skillnaden
klar för sig.

Det säges att det inträffar skador och
kanske t. o. m. dödsfall inom idrottsrörelsen:
i fotboll, i backhoppning, i ishockey
o. s. v. I dessa idrottsgrenar är
emellertid skador och dödsfall beroende
på antingen en olyckshändelse eller
ett regelbrott, medan de däremot i boxning
ligger i rak linje med boxningens
syften. Man kan inte utöva boxning
utan att dessa skador och dödsfall inträffar.
Om en fotbollsspelare sparkar en
annan på benet, i magen eller i huvudet
är det antingen en olyckshändelse —
som naturligtvis ibland kan inträffa —
eller ett regelbrott för vilket den skyldige
bestraffas. Det är inte meningen
att en backhoppare skall komma ner fel
och bryta benen av sig. Vid biltävlingar
är det inte meningen att en förare skall
köra av banan och skada sig själv och
andra, utan han skall hålla sig kvar på
banan och komma i mål. Men meningen
med boxning är att utdela slag mot motståndaren,
helst mot huvudet, helst så
hårda som möjligt och helst så att motståndaren
blir nedslagen. Och här kommer
detta som varje människa måste reagera
mot: över en nedslagen boxare,
som ligger på golvet ur stånd att resa
sig, räknar man till tio för att komma
fram till att han är tillräckligt allvarligt
skadad för att man skall kunna utropa
en segrare. Sådant är inte människovärdigt.

Det har, som herr Nelander sade,
gjorts en utredning beträffande boxningssportens
skadeverkningar, Statens
offentliga utredningar 1961:46. Bara
genom att man tillsätter en sådan utredning
säger man rent ut att boxningssporten
har skadeverkningar. Man kan
inte göra en utredning om simsportens
skadeverkningar eller om tennissportens
skadeverkningar, ty de har inga sådana.
En idrott skall inte ha några skadeverkningar.
Men man kan göra en utredning
om boxningssportens skadeverkningar.
Det är tillräckligt talande.

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

79

Avsättning till fonden för idrottens främjande

EU kapitel i denna utredning handlar
just om skador i boxningen. Det är en
ganska kuslig läsning. Jag skall endast
citera rubrikerna: »Skador på huvudet»,
»Våld mot ansiktet, sinnesorganen och
de viscero-kraniala regionerna», »Våld
mot neurokraniet och hjärnan», »Akuta
skador på hjärnan med hinnor och
blodkärl», »Hjärnskakning», »Knockout,
knock-down och groggytillstånd»,
»Hinnblödningar», »Blödningar och
krosskador i hjärnan», »Hjärnsvullnad»,
»Diffus degeneration av nervfibrer och
nervceller», »Nedsättning av mentala
funktioner», »Kronisk blodutgjutning
under hårda hjärnhinnan», »Stark avtrubbning
eller fullständig förlust av
medvetandet», samt »Punch-drunk-tillståndet».

Det är alltså en hel katalog över vad
som händer i boxning. Och märk väl,
inte på grund av en olyckshändelse eller
ett regelbrott utan som följd av regelrätt
utövad boxning. Det är alltså precis så
boxning skall tillgå. Det är tillräckligt
betecknande att varje år i regel mellan
15 och 20 boxare slås ihjäl, amatörer
liksom professionella. I en match om
världsmästerskap i mellanvikt i Amerika
blev den dåvarande världsmästaren
Kid Paret ihjälslagen av en man som
hette Griffith. I den stora boxningstidningen
The Ring, världens mest kända,
utnämndes denne Griffith till månadens
bäste boxare sedan han slagit ihjäl
sin motståndare. Det var cyniskt, men
det var ju fullt rätt. Det är en alldeles
utmärkt boxare som slår ihjäl sin motståndare.
Han slår hårt, effektivt och
snabbt.

Jag har varit i tillfälle att ställa denna
fråga till Boxningsförbundets talesmän:
Om det kom upp eu boxare som var så
effektiv och slog så hårt att han slog
ihjäl sina motståndare, skulle man på
boxningshäll välkomna det eller tycka
det var tråkigt? Detta har man inte svarat
på. Men en sådan boxare vore ju
världens bäste boxare.

De som vill försvara boxningen säger

vidare att man tar hand om det sämre
klientelet, man räddar dem som håller
på att komma på glid i samhället. Jag
har ett färskt uttalande från den lokale
boxningsordföranden i Hälsingborg.
Han säger att numera är det inte slagskämparna
man har med inom boxningen
utan det är framför allt skolungdomen.
Det verkar därför som om det
argumentet inte håller längre. För övrigt
tror jag inte på det. Bland boxare som
representerat Sverige i landslaget, alltså
de allra främsta boxarna, kan man
nämligen sätta upp två hela landslag,
alltså 20 man, från klass till klass, av sådana
som har avtjänat en längre eller
kortare tid i fängelse. Man har alltså inte
ens lyckats rädda dessa, som varit de
allra främsta och som gått längst inom
boxningen, från kriminalitet.

Det sägs i denna utredning av läkare
som är tillfrågade att man har en känsla
av att man ofta påträffat boxare i samband
med kriminalitet och alkoholism.
Vad boxningssportens försvarare anfört
om att boxningssporten räddar från kriminalitet
m. m. håller alltså inte.

Vidare tror jag att vad dessa ungdomar,
som är på glid i samhället, behöver
är samhörighetskänsla, gemensamhetskänsla
med andra ungdomar. Det
skulle de få i lagidrott, t. ex. i handboll,
fotboll, ishockey och bandy, men däremot
inte i boxning. I boxning är det
två man från början och när det är slut
är det ofta bara en kvar. Där finns
ingen samhörighetskänsla.

Jag har en känsla av att Boxningsförbundet
i någon mån försökt dupera
riksdagen vid skilda tillfällen. Man säger
att man bär gjort så mycket för att
humanisera boxningen. Man har infört
huvudskydd och man skall ta hort
knockouten som vinnande moment. Vad
beträffar dessa huvudskydd sägs det i
denna utredning:

»Något säkert skydd mot boxningsskador
torde det dock sannolikt ej utgöra.
Det fysikaliska förloppet vid ett
’knockout’-slag är ofta svårstuderat.

80

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Att kraften fortledes från det träffade
stället, ofta hakan, är emellertid oomtvistat.
Många anser dock att ett polster
vid ett slag här ej skyddar nämnvärt
mot hjärnpåverkan enär all kraften
från slaget ånyo kan samlas och
överföras till kraniet via de små under käksledgångarna.

---Användning

av huvudskydd torde kanske också kunna
invagga i en falsk säkerhetskänsla.»

Det sista är just vad Boxningsförbundets
förutvarande ordförande har sagt
mig, nämligen att huvudskydd är farliga
därför att de invaggar boxaren i
säkerhet så att han garderar sig sämre.
Boxningens talesmän har själva utdömt
huvudskydd.

Detta tal om att man skall ta bort
knockouten som vinnande moment är
mer eller mindre löjeväckande. Det är
verkligen diskvalificerande att Riksidrottsförbundet
kunnat gå på den »stöten»
som man säger, därför att det är
rena bluffen och ingenting annat. Det
går aldrig att genomföra, och det har
Boxningsförbundets nuvarande ordförande
hållit med mig om i en debatt för
en tid sedan. Nu är det så att, om den
ene boxaren slår ned den andre och
denne blir uträknad efter 10, har den
förste boxaren vunnit på knockout. Om
man skulle ta bort knockouten som
vinnande moment skulle man vid det
tillfället bedöma vilken boxare som då
leder matchen på poäng, och då skulle
han vinna trots att han eventuellt ligger
nedslagen på golvet. Av många skäl
går detta inte att genomföra. Det skulle
nämligen innebära att en boxare skulle
kunna starta på högsta växel och leda
matchen på poäng och sedan, när han
fått ett slag, lägga sig ned för att bli uträknad
och så vinna den matchen. Dessutom
skulle ett sådant system vara till
fördel endast för den som är underlägsen.
Den som är överlägsen slår gärna
ut den andre varefter matchen är klar.
Vidare är det så att i en turnering i
SM, DM eller någonting annat så blir den
boxare som blir utslagen avstängd på

en månad. Alltså skulle segraren i matchen
bli avstängd, och där skulle man
klippa av hela matchförloppet. Segraren
i matchen får inte ställa upp nästa
gång. Boxningsförbundets nuvarande
ordförande bär medgivit att detta med
avskaffande av knockout som vinnande
moment är rena tramset.

Man har alltså från boxningshåll försökt
ge sken av att göra allt för att humanisera
boxningen, till och med att
ta bort knockouten som vinnande moment.
Riksidrottsförbundet har anfört
att en av anledningarna till att man håller
på boxningen är, att det är meningen
att ta bort knockouten som vinnande
moment, vilket alltså inte är möjligt.

Det är tyvärr så att i varje svensk
stad där man utövat boxning går det en
mängd människor som är varaktigt skadade
i regelrätt utövande av boxning.
I ifrågavarande utredning står det att
det lär vara 200 personer som är varaktigt
skadade och att fyra dödsfall till
följd av boxning inträffat i Sverige. Det
kan väl inte vara meningen att vi skall
vänta på nästa dödsfall och att vi skall
vänta på att det skall inträffa med hjälp
av statliga pengar, skattebetalarnas
pengar. Det ansvaret kan väl ändå inte
riksdagen ta på sig.

Nu är det dess bättre så att boxningen
håller på att förtvina i vårt land.
Till SM i boxning för en tid sedan var
det 70 anmälda, medan SM i brottning,
som är en fin idrott, samlat 250 deltagare.
Det måste bero på att människor,
dels ungdomarna själva och dels deras
föräldrar, har förstått att detta är hälsovådligt.
Som herr Nelander har framhållit
har hela den medicinska auktoriteten
i detta land, alla medicinska högskolor
och universitet, sagt att boxningen
är hälsovådlig och inte bör understödjas
med offentliga medel.

Det är talande nog. Både föräldrar
och ungdomar har alltså förstått att man
inte skall ge sig in på detta. Det vore
enligt min mening inte riktigt om riksdagen
sanktionerade denna råa och bni -

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

81

Avsättning till fonden för idrottens främjande

tala hantering. Därmed kan människor
få den uppfattningen att detta inte är
så farligt, och då kan man släppa till
ungdomarna till boxningen, där de
ofrånkomligt blir skadade.

Det finns i detta betänkande om boxningssportens
skadeverkningar bevisat
att ett slag mot huvudet vållar hjärnskakning.
Hjärnan är inte till för att
den skall mottaga slag. Den är för värdefull
för det. Hjärncellerna kan aldrig
återuppbyggas. En skada där blir bara
värre och värre.

Det är viktigt för Sverige dels som ett
kulturland och dels kanske framför allt
som ett idrottskulturland, att inte svenska
riksdagen delar ut pengar till något
som har precis motsatta syften mot
idrottsrörelsens. Den gamla devisen
lyder ju: En sund skäl i en sund kropp.
Men boxningen medverkar varken till
det ena eller det andra, utan tvärtom
skadar den både psyket och kroppen.

Jag ber att få yrka bifall till båda reservationerna,
alltså dels den om högre
anslag och dels den om att ingenting
skall få användas för boxning.

I detta anförande instämde herrar
Ftimmerfors (fp), Hamrin i Jönköping
(fp), Rubin (mbs), Berglund (fp), Werner
(h) och Fridolfsson i Stockholm
(h).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Låt mig börja med att
säga vad beträffar själva anslaget till
idrotten att det under de senaste två
budgetåren ökat från 14,1 miljoner till
20,375 miljoner kronor. Enligt Kungl.
Maj:ts förslag blir det alltså en ökning
på över G miljoner kronor på två år.
.lag ifrågasätter om det finns någon
annan verksamhetsgren i vårt land som
har rätt en procentuellt sett motsvarande
ökning av sina resurser. Vi är alla
överens om att man skall stödja idrotten,
men även idrotten får ju bli föremål
för den avvägning som alla andra
verksamhetsgrenar får finna sig i. Enligt
mitt sätt att se har idrottsrörelsen

blivit mycket generöst behandlad från
statsmaktens sida genom de kraftiga
höjningar av anslagen som företagits
under de senaste åren.

Vi bör kanske också komma ihåg att
idrottens medelsbehov har tillgodosetts
på andra sätt än genom direkta anslagshöjningar.
Borttagandet av nöjesskatten
bär tillfört idrottsrörelsen betydligt ökade
inkomster. Vidare får idrottsrörelsen,
till skillnad från en del andra
rörelser, göra avdrag för alla omkostnader
för verksamhetens bedrivande, och
om det sedan eventuellt skulle uppstå
någon vinst i årets bokslut, beskattas den
med 15 procent, på samma sätt som är
fallet med andra ideella föreningar.

Jag kan inte underlåta att uttrycka
min förvåning, kanske inte så mycket
över att folkpartiets och centerpartiets
representanter har avgivit en reservation,
som över att högerpartiet har anslutit
sig till denna reservation. Reservationens
förslag om ett anslag på 22
miljoner kronor innebär en ökning med
ungefär 1,5 miljon kronor utöver vad
idrottsrörelsen själv begärt. Det är
väl ändå att vara generös i överkant,
och högern brukar ju inte i andra sammanhang
visa en motsvarande generositet.

En växande verksamhet måste givetvis,
såsom herr Eliasson i Sundbom
säger, medföra ökande krav på tillgång
till medel. Men för idrottsrörelsens
vidkommande har dessa ökande
krav till den grad tillgodosetts att man
inte gärna kan resa anspråk på att denna
del av den samhälleliga verksamheten
tillföres ännu mer medel än vad
som nu föreslagits av Kungl. Maj :t.

Frågan om boxningen har ju tröskats
vid åtskilliga tidigare tillfällen både här
i kammaren och i medkamtnaren. Vid
förra årets riksdag var vi lyckligt befriade
från denna diskussion, men i år
återkommer den.

Riksdagen har hela tiden konsekvent
intagit den ståndpunkten, att man från

statsmakternas sida inte skall lägga sig
6 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 12

82

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

i frågan om hur Riksidrottsförbundet
mellan sina respektive specialförbund
fördelar de medel som ställes till idrottsrörelsens
förfogande. Jag tror också att
detta är den enda ståndpunkt som är
hållbar för statsmakternas del.

När man lyssnade till herrar Nelander
och Sjöholm fick man — det var i varje
fall förhållandet med mig — den uppfattningen,
att de inte kunde hålla isär
begreppen amatörboxning och profes
sionell boxning. Jag skall inte försvara
proffsboxningen, även om jag utan vider
vill erkänna att jag inte har någonting
emot att titta även på en sådan boxningsmatch.
Boxningen har dock någol
som är av ett visst värde. Den utgör kanske
en av de tekniskt mest fulländade formerna
för idrottsutövning. — Jag förstår
att det kommer att resas många invändningar
mot vad jag nu säger, men
jag har ändå rätt att hysa min egen uppfattning
även i detta avseende.

Jag tror inte att den beskrivning av
boxningssporten som herr Sjöholm här
gav är alldeles riktig. Jag har också en
del erfarenheter på området, och jag vill
fastslå att amatörboxningen — jag håller
mig till den, eftersom det inte är
fråga om att lämna anslag till någon
annan form av boxning — har en mängd
positiva sidor. Den har gjort folk av
många unga män som befunnit sig på
glid. Jag skulle vilja rekommendera
herrar opponenter att ta ett stilla samtal
med generaldirektören i kriminalvårdsstyrelsen
— såsom den numera heter —
för att få del av hans synpunkter på
boxningens betydelse när det gäller att
åstadkomma en utlösning av de aggressioner
som finns hos ungdomarna. Och
det är väl ändå bättre att man avreagerar
sig genom boxning än att man
i det vardagliga livet slår hederliga
medborgare på käften.

Det har talats mycket om de skador
som uppstår vid boxning. Ja visst uppkommer
det skador, men så är fallet
inom alla idrottsgrenar. Herr Sjöholm
sade att det inte hade gjorts några ut -

redningar om skadeverkningarna inom
andra idrottsgrenar, eftersom man hade
förutsatt att där inte skulle förekomma
några skador. Det är kanske vackert
tänkt, men tyvärr förekommer det skador
och stora skador, t. o. in. med dödlig
utgång, även inom andra idrottsgrenar.
Det har också gjorts utredningar
om saken och vad som förvånat åtminstone
mig mest är att handbollen
utgör den idrott som uppvisar de största
och mest allvarliga skadorna. Handbollen
ligger före både fotboll och ishockey
då det gäller skadefrekvensen. Jag kan
också erinra om att herr förste vice talmannen
för några år sedan här i kammaren
framställde en interpellation om
de skador som i ett visst sammanhang
uppkommit vid gymnastikutövning.

I fråga om amatörboxningen bör tillläggas
att denna form av idrott kringgärdas
— jag tyckte att herr Sjöholm
på ett ganska underligt sätt försökte
bortförklara den saken — av rigorösa
skyddsbestämmelser. Med hänsyn till
dessa skyddsbestämmelser finns det
ingen anledning för riksdagen att sätta
sig ned och göra en fördelning av det
anslag som lämnas till idrottsrörelsen.
Skulle herr Sjöholm fullt ut dra konsekvenserna
av sitt resonemang, borde
han helt enkelt kräva ett förbud mot
allt utövande av boxningssporten. Även
om Boxningsförbundet skulle undandras
sin andel av anslaget kan ingen, såvitt
jag begriper, hindra människor att
boxas.

Herr Sjöholm var ute på hal is även
i ett annat sammanhang. Han säger att
de som varit boxare uppvisar en mycket
hög grad av kriminalitet, alkoholism
och annat. Ja, herr Sjöholm, om man
vill göra undersökningar därom, kan
man nog hitta kriminalitet och alkoholism
inom varje grupp i samhället,
också bland advokater och åklagare.
Förekomsten av kriminalitet och alkoholism
är inte något specifikt för en
enda grupp i samhället, utan den skär
igenom alla grupper, oberoende av om

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

83

Avsättning'' till fonden för idrottens främjande

man på vederbörande kan sätta titeln
f. d. boxare eller f. d. advokat eller
åklagare.

Till sist, herr talman, bara några ord
med anledning av att herr Sjöholm
hänvisade till vad den ena eller andra
sagt i den ena eller andra sammanhanget
Jag betvivlar inte att uttalandena
kan vara riktigt återgivna, men jag tycker
inte att de har något som helst bevisvärde
när man inte på annat sätt
försöker belägga sitt resonemang.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev närmast uppkallad
till genmäle av herr Gustafsson
i Stockholm som uttalade sin förvåning
över inte så mycket att folkpartiet och
centerpartiet som framför allt att högern
anslutit sig till denna reservation. Jag
tror knappast herr Gustafsson i Stockholm
kan beskylla oss i högerpartiet för
överhud på de olika punkterna i statsverkspropositionen.
Vi har helt nyligen
på kammarens bänkar fått en sammanställning
rörande de ökningar och
minskningar gentemot statsverkspropositionens
förslag vilka skulle bli följden
om de motioner bifölls som väckts under
den ordinarie motionstiden. Den
som studerar denna sammanställning
skall säkert finna, att det nästan genomgående
är högermotionärer bakom förslagen
om nedskärningar av statsutgifterna.

Det finns ett och annat förslag om ökningar
också. Det nu berörda anslaget
för idrottens främjande är ett av de
anslag där vi ansett att vi kan gå på
samma linje som de övriga reservanterna
på den borgerliga sidan, men vi har
exempelvis inte gjort det under punkt
71, så vi går inte med på allt. Vi anser
emellertid att behovet är så pass stort
på detta område att vi kan ansluta oss
till reservationen.

Herr talman, jag har endast velat
lämna denna förklaring.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
yttrade så mycket att jag måste
skynda mig. Han nämnde åklagare och
advokater. Nu råkar det vara så att
jag inte är någondera, men det kan
tänkas att också kronofogdar kan ingå i
det där. Det är klart att varken advokater
eller åklagare blir alkoholister på
grund av sitt yrke. Man behöver inte
göra någon utredning om advokatyrkets
skadeverkningar i det avseendet. Det
jag byggde mitt uttalande på var att
det står i den officiella utredningen,
att de läkare som är tillfrågade har ansett
sig kunna konstatera, att boxare
ofta påträffas i kriminella och alkoliserade
sammanhang.

Herr Gustafsson i Stockholm vill ge
Riksidrottsförbundet fullmakt att ordna
detta, men Riksidrottsförbundet har visat
sig inkompetent. Riksidrottsförbundet
vill fortsätta att dela ut pengar till
boxning under falska premisser. Riksidrottsförbundet
hänvisar till skador
i andra idrotter och herr Gustafsson i
Stockholm gjorde sig skyldig till samma
sak. Där är det fråga om en olyckshändelse
eller ett regelbrott, men beträffande
boxningen ligger det i själva sporten.
Det går inte att jämföra dessa saker.

Sedan litar Riksidrottsförbundet på
dessa huvudskydd som boxningens talesmän
själva har utdömt. Man litar på
att man skall kunna undvika knockouten
som vinnande moment, vilket är alldeles
ogenomförbart. Både herr Gustafsson
i Stockholm och Riksidrottsförbundet
underkänner således Sveriges hela
medicinska expertis. Det är inte jag
som säger att boxningen är hälsovådlig,
utan fakulteterna i Uppsala, Göteborg
och Lund, Svenska läkarsällskapet och
socialstyrelsen — alla. Jag menar att
om man tillfrågar en expertis man då
också måste ta litet hänsyn till vad den
säger.

Detta att boxningen tar hand om ungdomar
på glid stämmer inte, eftersom
det visar sig att de allra mest kvalificc -

84

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

rade boxare har figurerat i kriminella
sammanhang och suttit på fångvardsanstalt.
Man har inte lyckats rädda dem.

Herr Gustafsson i Stockholm jämför
sedan med andra idrottsgrenar. Det
finns tusentals människor som spelar
handboll, och varje söndag är kanske
omkring 10 000 fotbollsspelare i verksamhet.
Det är ofrånkomligt att det händer
olyckor, men den risken måste man
ta. Det ligger emellertid inte i fotbollsspelets
idé att man skall sparka på varandra.
Man räknar inte heller till tio
över en skadad spelare för att sedan bära
ut honom. Det förekommer bara i
boxning att man i reglerna kalkylerar
med att en skall bli skadad. Detta vet
man således på förhand, ty det ingår
i regelsystemet.

Som en liberalt sinnad man är jag
emot förbud. Jag menar att det är bättre
om boxningen kan do ut av naturliga
skäl på så sätt att människorna blir så
upplysta att de förstår att den är hälsovådlig.
Här har riksdagen en uppgift.
Riksdagen kan inte ta på sitt ansvar att
detta får fortsätta och att dessa ungdomar
blir skadade.

Jag har inte blandat ihop professionell
boxning och amatörboxning. Jag
anser att amatörboxningen är värre än
den professionella, därför att i amatörboxningen
lockar man in oskadade ungdomar
som sedan blir skadade enligt
den samstämmiga medicinska expertisen.
De flesta amatörboxarna blir ju
också som herr Gustafsson i Stockholm
vet professionella. Det är precis detsamma.
Det är bara det att amatörboxningen
är den farligaste boxningen eftersom
det är med den som det hela
börjar.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Beträffande det som
herr Björkman sade noterar jag bara
hans förklaring. Det må vara hans sak
att inta den ståndpunkt han gör. Jag
tycker bara att den inte går riktigt ihop

med den ståndpunkt han intar i andra
sammanhang.

Vad herr Sjöholm beträffar tycker
jag fortfarande att han blandar ihop
amatörboxning och professionell boxning,
och det förvånar mig i högsta grad
att han vågar stå i denna talarstol och
slänga ur sig att de bästa boxarna har
kriminaliserat och alkoholiserat sig. De
boxarna är inte flera än att vem som
helst kan räkna ut vilka det är som herr
Sjöholm placerar i den kategorien. Jag
skulle för min del inte velat ha gjort
det påståendet.

Vidare sade herr Sjöholm att det är
boxarnas yrke som gjort att de bär kriminaliserat
och alkoholiserat sig, vilket
inte skulle vara fallet med advokater
och åklagare, som jag tog som exempel.
Jag är emellertid inte så alldeles övertygad
om den saken. Om en advokat förskingrar
de medel han skall förvalta för
ett dödsbos räkning och sedan kriminaliserar
och alkoholiserar sig, så kan man
väl säga att det också berodde på yrket.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Schackspelets vänner
har under en följd av år lidit nederlag i
anslagsfrågan, inte därför att de har
saknat tillräckligt starka argument utan
helt enkelt för att denna kammare inte
har varit tillräckligt informerad om
schackspelets idrottsliga värde och dess
betydelse som hobby, underhållning och
glädjekälla för hundratusentals människor
här i landet.

Tävlingsschack är en intellektuell
idrott, som utan tvekan hävdar sig väl
jämfört med andra former av idrott och
andra tävlingslekar. Jag behöver inte
stå här och prisa schackspelet i olika
hänseenden, men jag vill ändå betona
att spelet har ett mycket stort värde
för många handikappade och för människor
som lever i en nödtvungen isolering
eller som inte kan eller vill ägna

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

85

Avsättning till fonden för idrottens främjande

sig åt fysiskt ansträngande idrott.
Schackspelet är av mycket stort värde
speciellt för ungdomar och för äldre
människor men kan utövas av alla åldrar
och av både rik och fattig. Det har
ingen som helst klasskaraktär och spelas
inte av några speciella grupper i
samhället. Det omfattas av alla kategorier
här i landet. Det kräver ingen omfattande
eller dyrbar utrustning och
inga påkostade lokaler. Schack är helt
enkelt ett bra spel för alla och ett spel
där turmomentet är helt obefintligt. Det
är endast skickligheten som fäller utslaget.
Inga fysiska skador uppkommer
heller under schackspel. Man blir inte
slagen sanslös vid schackbrädet. Det
kan bara hända två saker under spelet:
antingen blir det remi (oavgjort),
eller också blir en av spelarna schack
och matt. Det kan ju i och för sig vara
tråkigt, men ingen kan kasta skulden
härför på någon annan; man har bara
sig själv att skylla.

Nu tycks ju schackvännerna här i riksdagen
ha lyckats med att spela fram
en ställning, som kan leda till vissa
positiva resultat. Jag själv och en medmotionär
i första kammaren, Erik Svedberg,
har tillsammans med en del vänner
inom de fyra stora partierna gemensamt
väckt en motion med hemställan
att riksdagen måtte anslå 75 000
kronor till Sveriges schackförbund, så
att förbundet kan arbeta på olika sätt
för schackspelets främjande. Vi har föreslagit
att dessa 75 000 kronor skall
tas från idrottsanslaget, som då bör räknas
upp med motsvarande belopp.

Ett enhälligt utskott liar emellertid
inte ansett detta vara den lämpligaste
vägen. Utskottet skriver i stället: »Enligt
utskottets mening bör ett eventuellt
stöd till schackverksamheten inte tillgodoses
genom bidrag från idrottsanslaget
utan i annan ordning. Vad i motionerna
anförts synes utskottet innefatta
skäl för att frågan om ökat statligt
bidrag till nämnda verksamhet ägnas
uppmärksamhet genom Kungl. Maj:ts

försorg. Utskottet föreslår att riksdagen,
i anledning av motionerna I: 298 och
11:358, i skrivelse till Kungl. Maj:t ger
till känna vad utskottet här anfört.»

Utskottets skrivning är sålunda utomordentligt
positiv och förpliktande för
Kungl. Maj:t.

Tidigare har Kungl. Maj:t haft vänligheten
att tilldela schackspelet mindre
anslag. Under fjolåret fick man sålunda
sammanlagt 28 000 kronor. Därav
gick 15 000 kronor till ungdomsschacket,
8 000 kronor var avsedda för
deltagande i schackolympiaden i Tel
Aviv och 5 000 kronor skulle man på
Schackförbundet få använda som man
ville. Dessa anslag är emellertid alltför
blygsamma. Det anslag på 75 000 kronor
som motionärerna yrkat på är ungefär
vad som behövs för att Sverige skall
kunna hålla sin nuvarande starka ställning
som schacknation och tillräckligt
för att schacklivet här i landet inte
skall komma på efterkälken.

Herr talman! Jag vill sluta med att
uttrycka min glädje och tacksamhet
över att utskottet har behandlat vår motion
på detta positiva sätt, och jag har
inte något annat yrkande än utskottet.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Som ordförande i riksidrottsstyrelsen
har jag med stor tillfredsställelse
noterat alla de erkännanden
som idrottsrörelsen fått här i dag.
Det underkännande, som Riksidrottsförbundet
fått av herr Sjöholm, har inte
heller förbigått mig.

Debatten om idrottsanslaget följer i
stort sett samma mönster som tidigare
år. Den rör sig dels om anslaget i dess
helhet och dels om frågan huruvida
Svenska boxningsförbundet skall få någon
del av det anslag som riksdagen
skall anvisa. Jag tänker yttra mig helt
kort i båda avsnitten.

Idrottsanslaget fördelas i huvudsak
till två ändamål: dels bidrag till idrottsorganisationerna
för den idrottsliga
verksamheten, dels bidrag för under -

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

86

Avsättning till fonden för idrottens främjande

håll och byggande av idrottsanläggningar,
för vilka kommunerna som regel är
huvudmän. De senaste årens höjningar
av idrottsanslaget har i huvudsak gått
helt till den idrottsliga verksamheten.
Det är också den linje som idrottens organisationer
anslutit sig till när medlen
fördelats. Detta har inneburit välkomna
och välbehövliga förbättringar. Inom
Riksidrottsförbundets verksamhetsområde
har därigenom bidragen till specialförbund
och distriktsförbund kunnat
öka väsentligt, samtidigt som konsulentorganisationen
kunnat utbyggas.

I detta sammanhang vill jag gärna erinra
om den förstärkning av idrottsanslaget
som kom när anslagen till fritidsgruppverksamheten
infördes. Dessa
anslag anvisas inte över tionde huvudtiteln
utan över åttonde huvudtiteln. Men
varje år erhåller idrottens organisationer
betydelsefulla anslag den vägen. Jag
kan erinra om att det förra året, 1964,
till idrottens organisationer anvisades
5 670 000 kronor över fritidsgruppsanslaget.
Dessa medel går direkt till föreningarna.
Under de senaste fem åren
har den vägen inte mindre än 22 miljoner
tillförts idrottens organisationer.

Med den uppräkning av anslaget, som
nu föreslås för nästa budgetår och som
i verkligheten blir omkring 4 miljoner
på grund av att man nästa år inte har
några kostnader för olympiskt deltagande,
bör möjligheter finnas för att i allt
väsentligt tillgodose de önskemål om bidrag
till den idrottsliga verksamheten
som förs fram av idrottens organisationer.
Sammanlagt är det 15 511 000 kronor
som Riksidrottsförbundet, Korporationsidrottsförbundet,
Skidfrämjandet,
skolöverstyrelsen och ridsporten begärt
för nästa år som bidrag till idrottsverksamheten.
Det belopp som skulle bli
över till idrottsanläggningar är då drygt
en miljon kronor mer än vad som beviljats
för samma ändamål under innevarande
år. Även om det är en obetydlig
höjning — så obetydlig att den knappast
kommer att tillfredsställa de bi -

dragssökande kommunerna — är det ändock
en höjning.

Jag vill gärna i sammanhanget peka
på att de bestämmelser, som gäller för
bidrag till idrottsanläggningar, är gamla.
De tillkom under en tid då idrottsorganisationerna
som regel var huvudmän
för idrottsanläggningarna. Det var
innan kommunerna ansåg att det var en
kommunal angelägenhet och skyldighet
att hålla med sådana anläggningar. Det
är önskvärt att man här får nyare och
fastare normer för fördelningen av dessa
anslag. Jag är medveten om att frågan
är under utredning i Idrottens samarbetsnämnd
under medverkan av representanter
från stads- och kommunförbunden,
och jag hoppas att förslag
till sådana nya normer och bestämmelser
skall kunna komma redan under innevarande
år. Det kommer att innebära
ett bättre underlag för de äskanden som
framförs och ett bättre underlag för
handläggningen såväl i kanslihuset som
här i riksdagen.

Så vill jag säga några ord om boxningen.
Det har sagts förut, att den frågan
inte är ny för oss här i riksdagen.
Boxningsdebatten i riksdagen firar faktiskt
tioårsjubileum i år. Det var nämligen
1955 som herr Hamrin i Jönköping
för första gången motionerade om
en utredning om boxningssportens skadeverkningar.
Sedan dess har frågan debatterats
varje år. De argument som har
framförts i år är inte nya utan i stort
sett desamma som har anförts tidigare.
Avarterna inom den professionella boxningen
anföres som motiv för att någon
bidragsgivning inte skall ske till Svenska
boxningsförbundet, till amatörboxningen.

Boxningsförbundet är ett litet förbund,
ett av våra minsta specialförbund.
Och jag kan hålla med herr Sjöholm så
långt som att Boxningsförbundet har
stagnerat, har gått tillbaka. Ungefär
hundra klubbar tillhör förbundet och
det har knappt 5 000 medlemmar, varav
något eller några tusental är aktiva.

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

87

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Anslaget i sin helhet under denna punkt
är på över 20 miljoner kronor, men det
belopp som föreslås gå till Boxningsförbundet
är 52 000 kronor. Den summan
har Boxningsförbundet haft i anslag under
det senaste budgetåret, och förbundet
har inte begärt någon höjning för
kommande budgetår.

I debatten har framför allt herr Sjöholm
anfört exempel ur den utredning
som docenten Bengt Naumann gjort rörande
boxningssportens skadeverkningar.
Det finns väl ingen här i landet som
känner boxningssporten bättre än docenten
Naumann. Han har studerat boxningen
mer ingående än någon annan
— han har besökt tävlingar, han har studerat
träningen, han har intervjuat
boxare och deras kamrater. Hans omdömen
bygger alltså på ett ingående studium.

Herr Sjöholm har emellertid citerat
ur utredningen på ett sådant sätt, att
man får intrycket att utredningsmannen
docent Naumann totalt fördömer boxningen
och vill ha åtgärder av det slag
herr Sjöholm förordar. Men det är inte
så. Ty vilka slutsatser kommer docenten
Naumann till? Jo, han konstaterar
att visst förekommer det skador inom
boxningssporten men de är inte mer
omfattande än inom andra idrotter. Han
säger vidare att ingen annan idrott är
medicinskt så övervakad och så kontrollerad
som just boxningssporten. Jag
skall bara gå in på ett av de exempel,
som herr Sjöholm anförde, för att visa
att herr Sjöholm refererar uttalandena
på ett sätt som man inte bör göra.

Herr Sjöholm säger att man kommit
till slutsatsen att många boxare är alkoholiserade
och kriminella. Men vad är
det som uttalas i utredningsmannens betänkande?
Jo, följande: »Framhållas

måste emellertid också att flera tillfrågade
läkare tyckt sig observera påfallande
många f. d. boxare i alkoholiserade
eller kriminella material och sammanhang.
» Det står alltså tyckt sig observera,
herr Sjöholm, och det är något

helt annat än att säga att det är många
f. d. boxare som är alkoholiserade eller
kriminella.

På detta sätt har herr Sjösolm dragit
fram vissa ting i utredningen men inte
stannat för utredarens slutsatser och
inte heller för de positiva uttalanden
som utredaren gör om boxningssporten.
Docenten Naumann framhåller bl. a.:
»Man måste notera att ledare och funktionärer
har, liksom i annan idrott, det
allvarligaste uppsåt och nedlägger ett
ytterst uppoffrande arbete inom ett fält,
som tillhör människonaturens mest
komplicerade.» Det är ett erkännande
som docenten Naumann ger åt ledarna
inom boxningssporten som jag gärna
vill stryka under. Dessa ledare utför liksom
andra ledare inom idrotten ett
oegennyttigt och uppoffrande arbete
bland ungdomen.

Men den verkligt väsentliga slutsats
som docenten Naumann kommer till är
ändå att inga åtgärder är nödvändiga.
Jag läser ordagrant ur betänkandet: »De
tydliga strävanden att observera nackdelar
och skademoment liksom möjligheter
att påverka boxningens natur, som
finnas inom boxningsrörelsens egna led,
måste man noggrant ge akt på. Blott i
dessa kretsar finns tillgång till den fackkunskap
om sporten, som ju erfordras
för att ha reella utsikter att kunna
åstadkomma värdefulla och bestående
förändringar i åskådningar och attityder.
Det bör emellertid också framhållas
att dessa strävanden säkerligen fått
ökad kraft och aktualitet av den kritik,
som drabbat boxningen under sista decenniet.
»

Det är en blomma till herrar Hamrin
och Sjöholm som docenten Naumann
här delar ut. Och han fortsätter:

»Någon påtaglig medicinsk anledning
att ingripa i detta skeende, som synes
förlöpa efter eu rytm acceptabelt avpassad
efter omständigheterna, kan för
närvarande ej iakttas. Inom sporten
ijälv framkommer ideliga självuppoffrande
insatser med avsikten att nå så

88

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

tillfredsställande lösningar i komplicerade
mänskliga sammanhang som möjligt.
»

Detta är en av de slutsatser docenten
Naumann kommer till efter att ha gjort
den utredning som åberopats av herr
Sjöholm.

Vad skulle man kunna vinna på att
dra in detta lilla anslag till boxningssporten?
Tror någon att boxningen skulle
försvinna? Det skulle den säkerligen
inte göra. Den skulle finnas kvar
och den skulle arbeta under betydligt
mer besvärande förhållanden. Den skulle
inte känna någon gemenskap med
idrottsrörelsen i övrigt och vi skulle
inte heller ha den kontroll som vi nu
har över boxningen genom Boxningsförbundets
medlemskap i Riksidrottsförbundet
och den gemenskap med övrig
idrott som detta innebär.

Här har anförts remissuttalanden om
docenten Naumanns utredning, och jag
vill sluta med att också anföra ett remissvar,
nämligen det som Riksidrottsförbundet
avlämnat. Där heter det: »När
de värden boxningssporten representerar
i form av samlande ungdomsarbete,
god ungdomsfostran och fysisk träning
vägs mot de skaderisker — som inte är
mer påtagliga än i åtskilliga andra former
av statsunderstödd idrottsutövning
— kan Riksidrottsförbundet icke anse
skäl finnas att ifrågasätta någon ändring
i fråga om statsbidrag till denna
del av verksamheten inom Riksidrottsförbundet.
»

Detta Riksidrottsförbundets uttalande
sammanfaller helt med min uppfattning
och med den uppfattning som andra
företrädare för Riksidrottsförbundet
har. Visst kan det inom Riksidrottsförbundet
många gånger vara strid om
pengarnas fördelning, men ingen medlem
eller medlemsorganisation har någonsin
ställt yrkande om att Boxningsförbundet
inte skulle få del av det anslag
som utgår till idrotten.

I detta anförande instämde herr Mellqvist
(s).

Herr SJÖHOLM (fr>) kort genmäle:

Herr talman! När herr Allard säger
att det är tioårsjubileum för denna debatt
skulle jag vilja säga att vi inte kunde
fira detta jubileum bättre än genom
att slutgiltigt vägra detta bidrag. Det
skulle vara att fira jubileet på ett värdigt
sätt.

Det är fel, herr Allard, att jag skulle
ha blandat in proffsboxningen i diskussionen.
Jag har tvärtom sagt att jag tycker
att amatörboxningen är mycket värre
än proffsboxningen. Man behöver inte
blanda in proffsboxningen för att göra
klart och tydligt, att boxningen är en
hantering som inte är värdig vårt land.
Det räcker med att de unga pojkar som
håller på med detta blir förstörda för
livet.

Vidare åberopar herr Allard docent
Bengt Naumanns uttalanden. Mot alla
dessa uttalanden kan jag sätta alla de
medicinska fakulteterna i vårt land,
Svenska läkaresällskapet, Svenska föreningen
för psykisk hälsovård och socialstyrelsen,
som alla framhåller att boxningen
är en hälsovådlig sport, som
icke bör stödjas av allmänna medel.

Kan vi ignorera dessa uttalanden?
Väger de inte tyngre än Naumanns uttalanden
i en utredning som för övrigt
egendomligt nog gjorts i samråd med
Boxningsförbundet. 1 denna utredning
återfinns också många av Henning Sjöströms
specialuttryck. Hela den svenska
medicinska expertisen fördömer alltså
boxningen, vilket jag tycker talar ett
mycket tydligt språk.

Vidare frågar herr Allard vad vi skulle
vinna genom att dra in anslaget —
boxningen skulle ändå fortsätta. Men
ett sådant resonemang kunde föra till
vad som helst. Om man säger att boxningen
icke är önskvärd men utan anslag
skulle bli ännu värre, skulle man
också kunna hävda, att spritlangning
är något som vi inte gillar men att den
skulle bli bättre om vi bedrev den under
ordnade former med statsbidrag.
Man kan alltså komma bur långt som
helst med ett sådant resonemang.

Onsdagen den 17 mars 19G5 fm.

Nr 12

89

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Om vi anser att boxningen icke är
anständig för ett kulturland, skall vi
helt enkelt vägra att ge den anslag.

Riksidrottsförbundets uttalande håller
inte, eftersom Riksidrottsförbundet fortfarande
litar på att huvudskydden är
effektiva och på att man kan ta bort
knockouten, vilket inte är möjligt. Riksidrottsförbundet
blandar ihop skadorna
och dödsfallen inom boxningen med
skador i riktig idrott, vilket man inte
heller kan göra. Riksidrottsförbundets
paralleller är alltså fullständigt felaktiga.

Vad det gäller är om riksdagen skall
ta på sitt ansvar att en del ungdomar i
fortsättningen kommer att bli skadade
för hela sitt liv. Det gäller att ta ställning
antingen för respekten för människovärdet
eller för en blodig och brutal
hantering.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Allard pekade i
sitt anförande närmast på två saker. Han
talade för det första om det anslag till
fritidsgrupper, vilket idrottsrörelsen
fått, och som även jag tycker är värdefullt.
Herr Allard nämnde att detta anslag
under senaste året uppgått till 5,6
miljoner kronor. Man kunde dock av
herr Allards anförande ha fått den uppfattningen
att detta var en inkomst utan
motsvarande kostnad för föreningarna.
Men det kanske inte herr Allard menade.

Reträffande idrottsanläggningarna sade
herr Allard vidare att man genom en
utredning skulle kunna få bättre underlag
för eu bedömning av äskandena. Det
förefaller mig dock som om det, när
det är fråga om ett 30-tal miljoner kronor
i byggnadskostnader för de anläggningar
som man söker bidrag till, inte
kan vara så svårt att bilda sig en uppfattning
om att det nuvarande anslaget
är otillräckligt och tvingar kommunerna
att avstå från i och för sig angelägna
projekt.

Beträffande boxningen har jag känt

mig en smula tveksam under åtskilliga
år. När man hör herr Sjöholm blir man
dock inte direkt frestad att rösta för
reservationen, till vilken jag för övrigt
inte heller ansluter mig. Skall argumentationen
föras på detta sätt kommer jag
inte att känna mig osäker i framtiden
över hur jag skall ställa mig. Tyvärr
måste jag säga att herr Sjöholms resonemang
delvis var sådant, att det inte
ingav någon särskild respekt.

Jag undrar om vi såsom herr Allard
säger kan komma ifrån att ungdomar
boxas i vårt land, även om vi inte ger
något bidrag till denna sport. Det är
bättre att den hålls under kontroll.

Om vi skall sätta stopp för boxningens
skadliga verkningar, tror jag vi
skall börja med att inte tillåta någon
professionell boxning. Om någon sådan
inte funnes, skulle ungdomarna åtminstone
inte av denna bli sporrade till
att bedriva denna sport. Jag kan inte
komma ifrån att detta för mig förefaller
vara det största problemet, inte att
man skall hindra Boxningsförbundet
från att få dessa 52 000 kronor, som val
inte spelar någon avgörande roll.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan för att inget
missförstånd skall råda upplysa om att
den professionella boxningen aldrig erhållit
någon del av statsanslagen. Det
är självfallet inte heller ifrågasatt, att
den professionella boxningen skall ha
något statsstöd.

Till herr Sjöholm vill jag säga, att det
passade herr Sjöholm att citera docent
Naumanns utredning för att dra negativa
slutsatser av den. Men så snart jag
påvisade utredningens positiva uttalanden
om boxningen, var herr Sjöholm
beredd att gå emot utredningen genom
att läsa upp remissutlåtanden.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman ! Efter att under åtskilliga
ar ha deltagit i debatter som förts kring

90

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

idrottsanslaget kan jag denna gång fatta
mig ytterligt kort.

Det är klart att man kan hysa delade
meningar om huruvida boxningssporten
är skadlig och i så fall hur skadlig den
är. På den punkten vill jag gärna instämma
i vad herr Eliasson i Sundborn
framhöll. De som på vissa grunder, vilka
de kan åberopa argument för, anser att
boxningssporten är skadlig vill inte vara
med om att lämna ett bidrag av statsmedel
till föreningar som har boxning
som huvudsaklig verksamhet. Men på
det sättet kan man inte hindra boxningssporten
att utövas här i landet, herr Sjöholm.
Man måste vara konsekvent. Om
man anser att boxningssporten är så
skadlig som herr Sjöholm anser att den
är, då skall man begära ett förbud mot
boxningssporten över huvud taget. Utan
statsanslag kommer endast den boxningssport
att upphöra som bedrivs i
föreningar som uteslutande har till uppgift
att ägna sig åt den verksamheten,
däremot inte den boxningssport som
bedrivs i föreningar som samtidigt har
ett betydligt vidare idrottsligt och
sportsligt fält som sitt verksamhetsområde.
Den konsekvensen har inte de som
vänt sig mot boxningssporten velat dra.
Det är såvitt jag förstår den enda logiska
slutsatsen av ståndpunkten att
boxningssporten är fördärvlig.

Innan jag lämnar talarstolen, herr talman,
vill jag tillåta mig ytterligare en
reflexion, och den gäller anslaget. Jag
liar under årens lopp kommit till den
uppfattningen, att vad som än föreslås
från regeringens sida — vi har föreslagit
väsentliga uppräkningar som man
erinrat om i debatten här i kammaren
i dag — så kommer den borgerliga oppositionen
inte att vara nöjd, utan den
kommer att bjuda över. Därför ställer
jag mig frågan: Vem är det som politiserar
detta spörsmål, oppositionen eller
regeringen och socialdemokratiska partiet? Visst

kan det anföras skäl för att ytterligare
pengar skulle komma till god an -

vändning om de anslogs till idrotten.
Men här som på andra områden är vi
tvungna att göra en viss avvägning.

Jag vill också understryka att kommunerna
i allt större utsträckning har
förstått att det är en mycket väsentlig
uppgift för dem att satsa på idrottsanläggningar.
De bidrag som av statsmedel
kan utgå härför kan vara en uppmuntran,
och de kan kanske ha sin betydelse
i små kommuner. Men i stora
kommuner är statsbidraget i varje fall
inte avgörande för om anläggningen för
idrottens utövande kommer till stånd
eller inte.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Departementschefen har
nu avrundat debatten, och det borde
kanske inte vara så mycket mera att
säga, men med anledning av vad som
har förevarit skulle jag vilja göra några
kommentarer.

Det är en glädjande höjning som har
skett under senare år av anslaget till
idrottsfonden. Måhända är höjningen
inspirerad av motioner som bl. a. jag
har haft tillfälle att försvara tidigare
i kammaren, men det ligger ju ingenting
ont i det.

När herr Gustafsson i Stockholm berömde
departementschefen för att han
höjt anslaget så mycket som han har
gjort tog han fel på några siffror. Han
sade att man har höjt anslaget med mer
än 6 miljoner. Den riktiga siffran är
5,9 miljoner, alltså mindre än 6 miljoner.
De 375 000 kronor till ridsportens
främjande som ingår i det nu föreslagna
anslaget på 20 miljoner kronor är
ett anslag som tidigare utgått via jordbruksdepartementet.

Med anledning av att högerpartiet
har stött reservationen om 22 miljoner
kronor förvånades herr Gustafsson över
att man kunde ta till 1,5 miljoner mer
än vad organisationerna själva har begärt.
Jag tycker vi skall rätta till siffrorna
i detta räknestycke. Riksidrottsförbundets
petita omfattar 18 842 000

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

91

Avsättning till fonden för idrottens främjande

kronor. En del andra organisationer
får också del av anslaget, så att summan
blir 20 836 500 kronor. Lägger man
sedan till dessa 375 000 till ridsporten
är man uppe i 21 211 500, och då är det
s. k. överbudet 788 500, vilket ju är
mindre än 1,5 miljoner.

Sedan kan man fråga sig varför motionärerna
och reservanterna tar till
mer än vad organisationerna har begärt.
Vi vet att Riksidrottsförbundet har
gått ned i sin begäran om anslag till
idrottsanläggningar beroende på att
man inte har fått gehör för det hos departementschefen.
Man sänkte sina krav
från 5 miljoner till 3 miljoner, och nu
har man gått upp till 4 miljoner. Det
torde inte kunna rymmas inom ramen
för det anslag som departementschefen
här föreslår och som utskottet har tillstyrkt.
Jag tycker att man skall rätta
till de siffror som har förts fram här;
de bör vara riktiga i protokollet.

Herr Allard var inne något på Idrottens
samarbetsnämnd och dess verksamhet.
Jag konstaterar att denna samarbetsnämnd
har sagt att dessa 4 miljoner
kronor som Riksidrottsförbundet
har begärt till idrottsanläggningar ryms
inom den ram som samarbetsnämnden
kan komma att föreslå för detta ändamål.
Men ramen är kanske större när
det kommer till kritan. Jag vill bara
påpeka att samarbetsnämnden inte har
sagt att dessa 4 miljoner är maximum
av vad man kan tänka sig.

Jag skulle vidare i detta sammanhang
vilja erinra om en motion som är
avgiven till årets riksdag. Det är en fyrpartimotion,
och den går ut på att man
skall försöka få ett mera långsiktigt program
för statens stöd till idrotten. Motionen
behandlas i allmänna beredningsutskottet
och har ännu inte kommit
på riksdagens bord, men jag vill
redan nu tala om att jag och medmotionärerna
ställer stora förhoppningar
pa att ett sådant program kommer att
upprättas. Jag hoppas att vi skall få
gehör för denna motion även i kam -

maren och i Kungl. Maj :ts kansli när
den kommer så långt.

Jag vill inte på något sätt tala för
statsdirigerad idrott, och det kan det
ju inte alls bli fråga om med de anslag
som nu utgår och som vi hoppas blir
högre med åren. Det gäller ett till övervägande
delen frivilligt arbete, så det
kan aldrig bli tal om någon statsdirigerad
idrott.

Jag påminner också om den interpellationsdebatt
i höstas då statsrådet
sade sig vara intresserad av att se litet
mera principiellt på frågan om idrottsanläggningarna
och av att försöka fastställa
hur mycket kommunerna skulle
stå för och hur mycket staten skulle
hjälpa till med och på det sättet få fram
en annan avvägning än den nuvarande.

Till slut skulle jag med anledning av
herr Kellgrens anförande om stödet till
schacksporten vilja säga, att herr Kellgren
missade kanske en möjlighet att få
till stånd en höjning av anslaget till
schacksporten — om jag får kalla den
så — när han talade om att det bara
fanns två utvägar: remi eller schack
och matt. Inom idrotten vill vi att någon
skall vinna. Jag vill bara påpeka
att i den reservation till utskottsutlåtandet
som jag yrkar bifall till inryms
även de vackra orden om stödet till
schackverksamheten.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna debatt. Låt mig bara
med anledning av herr Tobés sifferexercis
säga, att jag i mitt ekonomiska
resonemang tog hänsyn till att idrottsrörelsen
har ett betydande stöd utöver
det som framgår av siffrorna i statsverkspropositionen.
Jag pekade på avskaffandet
av nöjesskatten för några
år sedan och på de mycket liberala
skattebestämmelserna i övrigt.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påpeka för

92

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

herr Tobé, som tydligen då och då
orienterar fel, att schack och matt är
termen för vinst i schack.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! I schackfrågan ger jag
mig omedelbart.

Vad beträffar det som herr Gustafsson
i Stockholm sade om anslaget, så
är det litet skillnad på att få ett anslag
och att slippa en skatt. Om det nu på
grund av tidigare misstag här i riksdagen
utgått nöjesskatt för idrottsevenemang
och man sedan tar bort den
skatten, vilket skedde för fyra år sedan,
så är det inte detsamma som ett
anslag till idrotten, utan det är en gärd
av rättvisa.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Avsikten med mitt resonemang
var endast att belysa, att
idrotten har fått bättre ekonomiska resurser
än vad som framgår av siffrorna
i statsverkspropositionen. Vare sig det
åstadkoms genom att man slipper betala
skatt eller genom att anslaget höjs,
så har man ändå fått bättre ekonomiska
möjligheter än vad man tidigare haft.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Det mesta är väl sagt i
denna debatt, och jag kan därför fatta
mig tämligen kort. Jag vill emellertid
vidröra en angelägenhet som jag anser
vara av mycket stor vikt, nämligen frågan
om anslaget till idrottsanläggningar.

Jag hade förra året en motion i denna
fråga, där jag yrkade på en väsentlig
höjning av detta anslag inom ramen för
anslaget till fonden för idrottens främjande.
Om jag fattade utskottets skrivning
förra året riktigt, fick Idrottens
samarbetsnämnd i uppdrag att utreda
just frågan om hur byggandet av idrottsanläggningar
bör finansieras. Jag hade
hoppats att utredningens förslag skulle
föreligga vid tiden för årets debatt. Anledningen
till att jag nu tar till orda

är just, att denna utredning inte föreligger
och jag därför vill efterlysa den.
Det har sagts att man när det gäller
detta anslag bör söka sig fram på andra
vägar. Det har därvid hänvisats till att
kommunerna känt sitt ansvar — jag
skulle vilja säga: nödgats känna sitt ansvar,
eftersom staten under den period
som är överblickbar har minskat sitt
anslag när det gäller byggandet av
idrottsanläggningar i så stor utsträckning,
att dessa kostnader nu praktiskt
taget helt bestrids av kommunerna.
Jag vill i detta sammanhang bara uttrycka
förhoppningen att Idrottens samarbetsnämnd
skall kunna finna en lösning,
som på ett rimligt sätt kan tillfredsställa
de anspråk man kan ha på
staten när det gäller bidrag till idrottsanläggningar.
De krav som härvidlag
finns är av en sådan storlek att de inte
ens tillnärmelsevis kan tillfredsställas
av de anslag som för närvarande utgår
av statsmedel.

De siffror jag tillät mig anföra förra
året och som väl sedan dess inte minskats
skall jag nu inte upprepa, eftersom
det pågår en utredning även på
denna punkt. Låt mig bara säga, att om
man skall fullfölja de planer på byggande
av idrottsanläggningar som finns ute
i kommunerna, så skulle staten behöva
anslå ca 30 miljoner kronor. Det är inte
så länge sedan vi anslog ganska avsevärda
belopp för lokaliseringspolitiken.
Utan att i övrigt dra paralleller med detta
område skulle jag vilja anföra kravet
på pengar till idrottsanläggningar som
ett angeläget krav även i lokaliseringssammanhang.
Jag tror inte att det är för
mycket begärt att man behandlar denna
fråga generöst med hänsyn till de
behov som kan finnas ute i de, som
handelsministern alldeles riktigt sade,
små kommunerna. Att dessa bidrag
skulle ha någon större betydelse såsom
de för närvarande utgår gäller väl endast
i fråga om mycket små anläggningar
med en kostnadsram på cirka
100 000 kronor. I fråga om större an -

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

93

Avsättning till fonden för idrottens främjande

läggningar, där man rör sig med miljonbelopp,
mister detta anslag sin reella
betydelse, eftersom det blir så relativt
litet.

I detta sammanhang kan jag inte
undgå att påpeka att de inkomster som
staten har av tipsmedel rör sig om cirka
100 miljoner och att inkomsterna på
tipsvinsterna därutöver uppgår till 25
miljoner kronor. Detta skall ses i belysning
av att idrottsanslaget även om
reservationen bifalles inte upptar högre
belopp än 22 miljoner kronor.

Med det anförda ber jag, herr talman,
få yrka bifall till reservation 5 a. Beträffande
reservation 5 b ber jag med
anledning av herr Kellgrens anförande
om schackanslag så att säga en passant
få framhålla att jag ingenting har emot
att boxningsanslaget på ca 75 000 kronor
i stället går till schackförbundet.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag kan utan några invändningar
stödja Kungl. Maj:ts förslag
om ett starkt ökat anslag till fonden för
idrottens främjande. Jag vill t. o. m.
tacka statsrådet för denna oväntat generösa
behandling av ärendet. Höjningen
till 3 375 000 kronor är enligt uppgift
den största genom tiderna och på tre år
har detta anslag höjts med 60 procent.
När representanter för idrottsrörelsen
i januari helt naturligt uttryckte sin stora
tillfredsställelse med anslagsökningen,
var det väl många som trodde att det
i år skulle vara möjligt att åstadkomma
en allmän samling på detta område.

Det är lustigt att det numera varje år
skall bli en liten strid omkring idrottsanslaget.
När regeringen satsar verkligt
hårt tycks man resonera som så:
Detta iir eu mycket bra sak och därför
lägger vi på ett kol extra. Kanske sker
detta i kiinslan av att det är en populär
sak. Men i andra sammanhang
brukar det heta att budgeten är svag.
Avsikten iir naturligtvis att framställa
socialdemokraterna som en smula småsnåla.
Kan någon påstå att borgerligt

styrda kommuner ute i landet skulle
uppträda generösare gentemot idrotten
än socialdemokraterna gör? Finns det
några sådana exempel? Det lär bli svårt
att hitta några sådana. Men om man vill
vara generös i riksdagen, gäller det väl
också ute i de kommuner, där man har
ett stort och avgörande inflytande. Det
vore intressant att höra någon tala om
den hårda kamp som föres gentemot
motsträviga socialdemokrater ute i kommunerna.

Som en enkel medlem i en av våra
idrottsklubbar tror jag mig kunna tolka
mångas mening när jag säger ett varmt
tack till statsrådet Lange, som i år presenterat
riksdagen ett förslag vilket ger
idrotten nästan allt den begär, d. v. s.
över 20 miljoner kronor.

Jag vill inte fördölja att det finns de
som arbetar inom små och fattiga föreningar
av politisk och ideell inriktning,
vilka t. o. m. anser att idrotten tillhör
en favoriserad grupp i samhället. Har
aldrig exempelvis herrar Eliasson eller
Nelander — med stark folklig förankring
i organisationslivet — mött den
uppfattningen?

Sedan ett par ord också om boxningen.
Vi har under många år haft tillfälle
att en gång per år avnjuta en boxningsdebatt
i riksdagen, och jag noterar nu
att herr Hamrin i Jönköping som en
gammal ärrig ringkämpe dragit sig tillbaka
från det främsta stridsvimlet. Under
årens lopp har på detta speciella
område utkämpats många dråpliga dueller
i denna kammare.

.lag har tidigare deklarerat att herr
Hamrin inte varit så framgångsrik i
sak — därom vittnar de sjunkande röstsiffrorna
i kammaren — men han har
många gånger givit boxningsförbundet
en utomordentlig PR. Detta ståhej ger
boxningsförbundet tillfälle att en gång
por år träda fram i rampljuset. Om herr
Hamrin hotar med att lägga upp, borde
boxningsförbundet på något sätt belöna
sin främste PR-man. .lag vill gärna ge
ett erkännande i detta sammanhang.

94

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Herr Hamrin har oftast varit en mycket
elegant fäktare; hans efterträdare
eller arvtagare kan efter dagens övningar
knappast betecknas som annat än
en slugger. Men vi skall inte misströsta;
träning brukar ge färdighet och vi
säger lycka till!

Herr Sjöholm har valt att verka på
ett område som också ger personlig PR.
Av principiella skäl emotsätter jag mig
att riksdagen skall bestämma hur det
anvisade beloppet skall användas. Det
vore enligt min mening att omyndigförklara
bl. a. Riksidrottsförbundet och
korpförbundet. Vi bör hysa så pass
stort förtroende för idrottens egna organisationer
att de under eget ansvar
får fördela de medel som riksdagen anvisar.
År det för övrigt en liberal tanke
att staten skall allting bestämma?
Om vi föll för frestelsen, skulle det
knappast stanna vid en bestämmelse om
borttagande av anslaget till boxningsförbundet.

I insändare i pressen har jag sett att
herr Allard uppmanats vidta åtgärder
gentemot den inte minst i riksdagskretsar
att döma av intresset för TV-sändningarna
så populära ishockeyn. Den
ansågs farlig och borde förbjudas. Om
jag spinner vidare på den tråden finns
det säkerligen riksdagsmän som kan anse
att anslaget till ridsporten, för att ta
ett annat exempel, inte skall utgå. Riskerna
för den sportens utövare är
många och sporten betraktas som plågsam
för djuren.

Kan det vara riksdagens sak att uppmuntra
en sådan verksamhet, kan någon
fråga. Eller finns det skäl för att vi
skall stödja exempelvis det lilla vattenskidförbundet,
de som sysslar med minigolf
eller de herrar som i avkopplande
syfte ägnar sig åt den förvisso angenäma
curlingsporten? Frågan kan också
ställas om det finns skäl att utbetala
några 100 000 kronor till det förmodligen
rätt penningstarka fotbollförbundet.
Observera att jag inte kräver några
sådana åtgärder; jag endast vill belysa

konsekvenserna av den välmenande men
olämpliga åtgärd som nu föreslås att
riksdagen skall vidta gentemot det lilla
amatörboxningsförbundet, bestående i
att riksdagen skulle motsätta sig att bevilja
det begärda beloppet till detta förbund,
vilket enligt herr Allards uppgift
är oförändrat 52 000 kronor. I så fall
finns det faktiskt anledning att granska
verksamheten på många håll inom
idrottsrörelsen. Men det anser jag inte
vara riksdagens uppgift.

Man säger att det är något speciellt
med boxningen, att den är så farlig. Detta
kan erkännas, även om statistiken
över idrottsskadorna inte ger vid handen
att de aktiva boxarna är den mest utsatta
gruppen av idrottsmän. Men det
är enligt min mening inte detta som
dagens diskussion gäller. Vi skall här
ta ställning till frågan om vi i fortsättningen
liksom hittills vill tillerkänna
idrottsrörelsen full suveränitet eller om
vi vill komma med pekpinnar i riksdagen
och i någon mån omyndigförklara
idrottsrörelsen.

För mig gäller det inte i dag 52 000
kronor till boxningsförbundet utan en
viktig principfråga.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Efter den provokation
som jag nyss blev föremål för från herr
Lindahls sida och efter det påpekande
som herr Allard för en stund sedan gjorde
om att det faktiskt rör sig om ett
litet jubileum här i dag, vore det skada
att inte få ett ord med i laget.

Jag skall bara helt kort be att få
deklarera att jag förvisso inte på någon
punkt i denna sak ändrat mening. Jag
kommer heller aldrig, såvida mitt förstånd
inte alldeles skulle svika mig, vilket
jag hoppas inte skall ske, att göra
så.

Det är och förblir statsmakterna och
samhället ovärdigt att ekonomiskt och
därmed också moraliskt stödja en verksamhet
av det djupt inhumana, medicinskt
både fysiskt och mentalt grovt

Onsdagen den 17 mars 19G5 fm.

Nr 12

95

Avsättning till fonden för idrottens främjande

skadliga slag som det här bevisligen
rör sig om.

Det råder väl ingen tvekan om, mina
ärade kamrater här i kammaren, att det
en dag, även om det dröjer, kommer
att stå klart för allt flera och jag tror
också för riksdagens flertal, att det enda
riktiga och självklara måste vara att
äntligen skilja ut sig från varje som
helst samröre med denna på skadegörelse
direkt inriktade sportverksamhet.

Men varför skall man vänta? Det finns
ingenting, som jag ser saken, att vänta
på. Redan har vi tillräckligt många
människor i detta land som invalidiserats
genom slagväxlingen i boxningsringarna.
Den gruppen av invalidiserade
människor har bara blivit större under
de tio år som gått sedan vi började
debatten om boxningen. Vi har här i
riksdagen ett stort ansvar för att så har
skett.

Utifrån olika hörn av världen ingår
ständigt nya rapporter om svårt lemlästade
eller ihjälslagna utövare av denna
sport. Vi har sannerligen inget att
vänta på, jag upprepar detta. Inga ytterligare
utredningar behöver avvaktas;
bevisningen är fullt klar.

Jag skall till sist, herr talman, samtidigt
som jag yrkar bifall till den ifrågavarande
reservationen, till protokollet
be att få antecknat några ord av synnerlig
tillfredsställelse över att motståndsfronten
i denna fråga här i riksdagen
tillförts den förstärkning som
skett genom att herr Sjöholm, sedan
många år känd för sitt klara ståndpunktstagande
— och låt vara häftiga
engagement, det är inget fel i en sådan
här fråga — har tagit säte i denna
kammare. Jag säger också detta därtill
föranledd av ett yttrande som herr
Eliasson i Sundborn tillät sig på den
punkten. Det finns ingen anledning att
underskriva det.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Ilerr talman! Många har talat i frågan
om stödet till boxningen och det
kunde i och för sig riicka med det sag -

da. Men debatten har till stor del blivit
en duell mellan de ivriga och färgstarka
förespråkarna respektive motståndarna
till boxningen, varför någon kunde få
den felaktiga uppfattningen att det
strängt taget bara är fråga om en sak
som några få tar ställning till och att
de andra är ganska likgiltiga. Men så
är ju inte alls fallet. Därför vill jag
också gärna betona att det stora flertalet
människor i vårt land, de som har
skickat oss hit till riksdagen, anser att
boxningen är rå. Jag menar för min del
att den är för rå för att kallas sport
eller idrott, och det är fel att ta upp
anslaget under denna titel. Boxningen
är omänsklig. Vi som annars vill vårda
vår ungdom kan inte ta på vårt ansvar
att gynna boxningen med pengar som
tas av skattemedel. Om boxningen skall
finnas kvar — vilket är troligt — så
kommer det att finnas pengar till den
på andra håll. Det blir stora biljettintäkter
även vid amatörboxningar.

Herr Gustafsson i Stockholm fällde
ett yttrande som egentligen gjorde att
jag gick upp. Om jag fattat honom rätt,
tycks han tro på boxningens förädlande
inflytande. Han säger att det är bättre
att folk boxas och får utlopp för
vissa saker än att de »slår hederliga
medborgare på käften». Det var för mig
överraskande att höra ett sådant uttalande
på en plats som denna. Om det
varit i en klubblokal hade det inte
varit så oväntat. Vi är emellertid många
som inte brukar slå hederliga medborgare
på munnen fast vi aldrig har
boxats och inte heller tänker börja
boxas.

Anslag till idrotten är nog bra, men
den idrott som jag för min del tycker
att jag kan tillstyrka anslag till är den
som intet anslag begär, den finaste och
viktigaste av alla idrotter i vårt land,
den som utövas av miljontals svenskar
som strövar i skogarna, utan att tävla:
som ror, simmar, orienterar, löper,
hoppar och kastar men utan att ha eu
bölande publik på åskådarläktare.

I reservationen står det något om att

96

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

pengarna i stället skulle gå till idrott
för de handikappade. Det tycker jag är
ett strålande förslag. Låt boxningsanslaget
i stället gå till idrott för handikappade
enligt reservanternas förslag.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
5 b.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att ge en replik till statsrådet Lange
som, trots att han i år uttalat sig mycket
kort, inte hade något bättre att anföra
än att upprepa sin gamla replik från
tidigare debatter och säga, att »vad jag
än föreslår så har oppositionen ingenting
annat att göra än att bjuda över.
Oppositionen är aldrig nöjd.»

Det är en illusion som herr Lange
hemfaller åt när han tror att vi tar
honom som riktrote. Det är tvärtom
så — jag talar nu för den meningsriktning
som jag företräder — att vi anser
att det statliga stödet till idrotten
är en så viktig sak, att man steg för
steg, år för år måste höja detta anslag
till dess det har kommit upp till en mera
rimlig och riktig nivå.

Regeringen släpar efter. Den kommer
som regel med anslag av ungefär den
storlek som vi har föreslagit ett år tidigare.
Därför finns mycket vägande
skäl för att höja de föreslagna anslagen.

Beträffande idrottsanläggningar hänvisade
herr Lange nu till att kommunerna
visar ett ökat intresse för stöd
åt sådana anläggningar. Men detta kan
väl ändå inte vara ett riktigt vägande
skäl för att också staten skall underlåta
att visa ett rimligt intresse för sådana
anläggningar. För närvarande är ju
det statliga stödet på denna punkt avmycket
ringa betydelse.

Herr Lange anför ett annat skäl för
sin ståndpunkt, nämligen att oppositionen
»politiserar frågan». Att politisera
det är tydligen detsamma som att inte
tycka som regeringen. Hur tänker sig
då herr Lange att en oppositionsman

eller -kvinna skall göra i kammaren när
man inte är nöjd med regeringens förslag?
Att politisera är inte tillåtet,
d. v. s. man får inte kräva det högre
bidrag som man anser rimligt. Svaret
på frågan hur herr Lange tänker sig
saken är väl att herr Lange i själva
verket inte tänker alls, när han påstår
att vi politiserar. Han har ingen annan
tanke än att oppositionen bör tycka
som regeringen.

Jag har ett flertal bevis, herr talman,
för att man på många håll inom idrottsrörelsen
är väl medveten om att det i
hög grad är tack vare oppositionens
energiska arbete i riksdagen under senare
år som det varit möjligt att få regeringen
att successivt men i efterhand
höja anslaget. Det finns väl ingen i denna
kammare som vill bestrida riktigheten
av den uppfattningen, att det till
mycket stor del är just tack vare oppositionens
arbete som detta anslag ändå
så sakta har gått i höjden. Jag ber att
få påpeka att innan vi började de här
aktionerna, under de år då herr Lange
fick sköta denna fråga mer på egen
hand, utan så starka påtryckningar från
oppositionen, var anslaget per medlem
i riksidrottsförbundet sjunkande. Här
behövs det sannerligen att oppositionen
gör sin röst hörd. Om jag vore i handelsministerns
ställe, skulle jag vara
tacksam för att oppositionen hjälper
honom så att han vid överläggningar
med finansministern kan få anslagshöjningar
som han annars förmodligen inte
skulle få igenom.

Vi på vårt håll kommer att fortsätta
att arbeta för att detta anslag successivt
höjs tills det har nått en rimlig nivå.
Vi förutser att regeringen liksom hittills
kommer att släpa efter och föreslå
ungefär sådana höjningar som vi föreslagit
tidigare. Herr Lange kommer sedan
att låtsas att det är han som går i
spetsen, och det får han gärna göra.
Huvudsaken är att det blir successiv förbättring
av arbetsvillkoren för den viktiga
folkrörelse som idrotten utgör.

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

97

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
för avsikt att fortsätta denna diskussion
längre, men det var ett yttrande
av herr Nilsson i Agnäs som uppkallade
mig. Han citerade vad jag tidigare
hade sagt här, och jag har ingen anledning
att vare sig modifiera eller ta
tillbaka det yttrandet. Jag tror ändå
att det är riktigt att om man här,
med —- jag vidhåller detta — de rigorösa
skyddsbestämmelser som amatörboxningen
är omgärdad med, kan få
dessa ungdomar att avreagera sig på
det sättet, så är det ändå bättre än att
de går ut på gator och vägar och avreagerar
sig genom att anfalla fredliga
människor. Det behöver inte — och gör
det i de flesta fall inte heller —• medföra
några skador genom just dessa
rigorösa skyddsföreskrifter och skyddsåtgärder
och de bestämmelser som amatörboxningen
är omgärdad med.

När jag ändå är här kanske jag också
får säga ett ord till herr Ohlin. Han
tillbakavisar handelsministerns karakteristik
att det är överbud från oppositionens
sida. Ja, om den saken må man
räl ha vilken uppfattning man vill. Låt
mig bara helt kort säga att det skulle
vara verkligt intressant att se vad herr
Ohlin skulle vilja bjuda på denna punkt
om herr Ohlin inte hade statsverkspropositionen
liggande framför sig när han
skreve sin motion.

Herr Ohlin fällde ett yttrande som
jag tycker är ganska karakteristiskt.
Han talade om »innan vi började de
här aktionerna». Ja, ordet aktionerna
förstår jag att herr Ohlin lägger in eu
mening i, men jag lägger in en annan
mening i detta ord.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
skulle kunna studera vad jag har
sagt tidigare om alt vi anser att man
bör genomföra en successiv höjning av
dessa anslag. Vi kommer att företräda
den åsikten alldeles oberoende av om

regeringen föreslår oförändrade anslag
eller obetydligt höjda anslag eller kraftigt
förhöjda anslag. Jag inbjuder herr
Gustafsson att försöka förmå regeringen
att göra en mycket kraftig höjning,
av väsentligt större omfattning än hittills,
så att man uppnår vad vi tycker
är ett riktigt och rimligt belopp. Då tror
jag att vi skall kunna enas, herr Gustafsson,
om det beloppet. Vi utgår inte
alls från vad regeringen föreslår. Så
enkelt är det.

Jag tror inte att herr Gustafsson på
allvar kan bestrida att det var en period
för inte länge sen då idrotten fick
per medlem sänkta anslag och att detta
var alltigenom otillfredsställande, samt
att man nu ändå har fått successiva
höjningar och att detta sistnämnda har
något samband med ett energiskt arbete
från oppositionshåll.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin anser att
idrottsanslaget bör höjas år efter år,
och på den punkten ger jag honom obetingat
rätt. Men det talades också om
tiden före de här aktionerna. Tillåt mig
därför gå tillbaka i tiden och ställa
frågan: Kan herr Ohlin påminna sig
hur stort idrottsanslaget var när herr
Ohlin var handelsminister?

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av vad herr Lindahl
sade i sitt förra inlägg hiir. Jag
blev också kallad för slugger, och låt gå
för det. Vet inte herr Lindahl att den
moderna skolan i boxning är den kontinentala
stilen; den engelska skolan
har spelat ut sin roll. Men herr Lindahl
efterlyste om vi kunde hitta några motsträviga
socialdemokrater ute i bygderna
när det gäller idrottsanslaget. I min
hemstad liar jag yrkat på höjning av
idrottsanslaget från 60 000 kronor till
80 000 kronor. Samtliga borgerliga röstade
för höjning och samtliga socialdemokrater
röstade emot.

7 — Andra kammarens protokoll 1065. Air 12

98

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Sedan frågade herr Lindahl om vi
skulle omyndigförklara Riksidrottsförbundet
när det gäller att fördela dessa
medel. Det tror jag vi måste göra, därför
att Riksidrottsförbundet struntar i
hela den svenska medicinska expertisens
enstämmiga uppfattning i denna
fråga. Riksidrottsförbundet tar icke
hänsyn till vad de medicinska fakulteterna
säger om att boxningen är hälsovådlig
och icke bör stödjas med allmänna
medel. Riksidrottsförbundet har
ju stött sin ståndpunkt på att Boxningsförbundet
gör så mycket för att humanisera
boxningen genom införande av
huvudskydd och även vill att man skall
eliminera knock-outen som vinnande
moment.

Så säger herr Lindahl också på tal
om ishockey och ridsport att svåra skador
kan uppkomma även inom dessa
grenar. Men man kan inte göra en sådan
jämförelse, ty i ishockey är det
inte meningen att man skall slå varandra
i huvudet med klubborna, utan
där är det meningen att man skall införpassa
pucken i målburen. I boxning
är det däremot meningen att man skall
slå varandra, och man t. o. m. räknar
med att en av boxarna skall bli nedslagen
och bli medvetslös! Det går inte att
jämföra någon idrottsgren med boxning.
Inte heller kan boxningen jämföras med
hästsport. Det är inte meningen att man
skall trilla av hästen eller ramla ur sulkyn,
tvärtom. Men om det dessutom
skulle vara djurplågeri är jag med på
att man bör förbjuda ridsporten. Om
det verkligen är djurplågeri vet jag inte.

Det är symptomatiskt att herr Allard
inte sade någonting om huvudskydd
som han brukar göra. Medicinska fakulteten
i Lund har föreslagit förbud
mot slag mot huvudet. Det tipset skulle
jag vilja ge Riksidrottsförbundet. Det
skulle verkligen humanisera boxningen
om man förbjöd slag mot huvudet. Huvudet
är dock inte gjort för att motta
slag av den ena kraschlandande boxhandsken
efter den andra.

Jag begärde också ordet för att statsrådet
Lange, som dessvärre avlägsnat
sig från kammaren, uttalade att antingen
skall man ge anslag eller förbjuda
boxning. Jag kan inte fatta att allting
som vi i riksdagen inte anser oss kunna
ge anslag till skall man förbjuda. Det
är en ganska enkelspårig logik i det.

Dessutom håller boxningssporten på
att do bort i vårt land till all lycka. Jag
menar att om riksdagen skulle säga nej
till anslag, skulle det hjälpa de föräldrar
som vill avhålla sina ungdomar
från att boxas att förmå ungdomarna
att avstå från att ägna sig åt boxning.
Vi skulle ge ett stöd åt dessa föräldrar
som vill bibehålla sina ungdomars psykiska
och fysiska hälsa. Riksdagen kan
inte ta på sitt ansvar att denna skadegörelse
skall få fortsätta.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Lindahl måste
verkligen ha brist på argument när han
kan vilja göra en jämförelse mellan ett
anslag under världskriget och ett anslag
under nuvarande förhållanden i
vårt fredliga Sverige, när han alltså
menar att det skulle kunna vara ett
starkt skäl att anföra i denna debatt,
att anslagen mitt under brinnande
världskrig på denna punkt liksom på
många andra punkter var blygsamma.
Det är självklart att man då avstod från
höjningar till »fredsnivå». Herr Lindahl
skulle kunna studera t. ex. de små
universitetsanslagen — låga t. o. m.
året efter världskriget — och göra en
del lärorika reflexioner. Men uppriktigt
sagt säger sådana jämförelser ingenting
alls.

Däremot går det inte så lätt att komma
ifrån det faktum att anslagstilldelningen
för några få år sedan innebar
en successiv minskning av det reella
värdet av anslaget till idrottsrörelsen
räknat per medlem. När vi från oppositionshåll
föreslog obetydliga förbättringar
av detta anslag röstade regeringspartiet
ned dessa förslag. När man

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Nr 12

99

Avsättning till fonden för idrottens främjande

nu kommit in i en period med åtminstone
ganska väsentliga höjningar, så
tror jag inte någon i denna kammare
på allvar vill bestrida att det har samband
med oppositionens energiska insatser.
Vad den meningsriktning beträffar
som jag företräder kommer det arbetet
att fortsätta.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Sjöholms påstående att Riksidrottsförbundet
i sitt ställningstagande inte tar
hänsyn till vad medicinsk expertis säger
om boxningen vill jag hänvisa till
docent Bengt Naumanns utredning, den
expert som på uppdrag har utrett just
boxningssportens skadeverkningar. Han
säger: »Någon påtaglig medicinsk anledning
att ingripa finns inte.»

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var herr Ohlins uttalande
att idrottsanslaget skall höjas
år efter år som gav mig anledning till
min fråga i min förra replik. Anledningen
var den att 1945/46, när herr Ohlin
var handelsminister, föreslog herr Ohlin
ett oförändrat anslag av 1 800 000 kronor
men riksdagen höjde det året mot
herr Ohlins vilja anslaget med 55 000
kronor. Det är ganska lustigt att konstatera
att året före, då Herman Eriksson
var handelsminister, alltså mitt under
brinnande krig som vi nyss hörde,
höjdes anslaget med 500 000 kronor.
Året efter, 1946/47, då Gunnar Myrdal
var departementschef, höjdes anslaget
med 450 000 kronor. Socialdemokratiska
handelsministrar har år efter år föreslagit
höjningar, på senare år med
herr Ohlin som vänlig pådrivare.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det var herr Sjöholms
yttrande som uppkallade mig. Man måste
säga att lian har ett ganska egendomligt
sätt att argumentera. Som svar på
herr Lindahls fråga om herr Sjöholm
kunde visa någon borgerligt styrd kom -

mun, där socialdemokratiska deltagare
hade gått emot förslag om höjt anslag
till idrotten, förklarade herr Sjöholm
att han kunde visa ett sådant exempel
från Hälsingborg.

Jag vill tala om för herr Sjöholm,
om han inte vet det, att Hälsingborgs
stadsfullmäktige inte är borgerligt styrd.
Där finns en betryggande socialdemokratisk
majoritet. Jag skall gärna erkänna
att även där förekommer »friarbrev»
från personer som är angelägna
att skaffa sig personlig PR. Därför kom
det ett förslag att vi skulle ge större
anslag än vi brukar ge till idrottsföreningarna
där. Vi har många sådana
och vi ger anslag till dem varje år. Det
var ingen från det hållet som hade begärt
höjning. Men naturligtvis kan en
enskild säga: »Skall vi inte öka anslaget
något?» Den gången gick det emellertid
inte. Jag kan dock säga att om
Sveriges städer i övrigt hade sörjt lika
väl för idrotten som man gjort i Hälsingborg
tycker jag att herr Sjöholm själv
skulle inse att man inte hade haft mycket
att klaga på. Det är inte många städer
som har offrat mer för ungdomens
fysiska fostran och skaffat bättre
idrottsanläggningar än Hälsingborg. Jag
tycker det var ett mycket dåligt valt
exempel.

Herr Sjöholm borde ha lyssnat bättre
till vad herr Eliasson i Sundborn sade.
Jag skulle nästan kunna säga att han
utdelade en diskvalifikation i boxningsmatchen
på grund av för låga slag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det var synd att herr
Lindahl inte varskodde mig i förväg om
att han skulle bedriva historiska studier
på så sätt, att han i diskussionen
om skäligheten av ett anslag nu år 1965, i
främsta rummet skulle utgå ifrån siffror
som är snart 25 år gamla. I så fall skulle
jag ha kunnat kommentera den »jättelika»
siffran av 55 000 kronor, som
lian nu fiister vikt vid.

Tyvärr läser emellertid herr Lindahl

100

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

de historiska siffrorna på ett mycket
egendomligt sätt. Han talar om hur
socialdemokratiska handelsministrar
steg för steg höjer anslagen till och
med under krig. Men herr Lindahl talar
inte om att detta anslag under ett
år, som man trodde skulle vara ett fredsår,
nämligen det år då kriget började,
var inte mindre än 7,5 miljoner kronor.
Sedan reducerades det till 2 miljoner
kronor och därefter till 1 miljon! Sedan
höjdes det med Va miljon, varpå
det åter reducerades med 200 000 kronor.
Det var verkligen en reduktion
med många miljoner med hänvisning
till världskriget. Och det var socialdemokratiska
handelsministrar, inte sant,
som genomförde åtminstone större delen
av dessa reduktioner? Vi hade kanske
före mig en borgerlig handelsminister
ett år under kriget — jag tror det i
så fall var herr Domö — men i övrigt
var de i varje fall socialdemokratiska.

Jag måste emellertid konstatera att
vad som skedde under världskriget
främst berodde på förhållandena då och
på hänsyn till kriget. Det har ingen som
helst relevans vid en bedömning av frågan
huruvida idrottsanslaget i dag är
rimligt eller behöver steg för steg höjas,
ej heller kan det på något sätt frita regeringen
från ansvar för att man under
flera år reducerade realvärdet av anslaget
per medlem räknat. Inte heller kan
det förta effekten av den iakttagelsen
att sedan oppositionen började sitt
energiska arbete har anslaget gått uppåt,
även om det släpar efter i förhållande
till oppositionens förslag.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Denna debatt blir allt
roligare. Herr Henningsson utrustar nu
herr Eliasson med domarcertifikat. En
domare skall ju föregå med gott exempel,
och det vet jag inte om herr Eliasson
har gjort.

Jag är mycket pinsamt medveten om
att Hälsingborg är styrt av socialdemokrater
— det märks sannerligen. Här

var det tal om huruvida det finns motsträviga
socialdemokrater i bygderna
beträffande idrottsanslagen. Det spelar
då mindre roll om staden är socialdemokratiskt
eller borgerligt styrd.

Jag vet inte om Hälsingborg kan skryta
med att vara särskilt framstående i
fråga om idrottsanläggningar. Där finns
en bra fotbollsplan men där finns t. ex
inte något elljus, vilket nästan alla allsvenska
lag numera håller sig med. Men
vi skall inte diskutera Hälsingborgs
förhållanden här.

Herr Allard och Riksidrottsförbundet
stöder sig nu på docenten Bengt Naumann,
som gjort utredningen. Han är
det halmstrå som Riksidrottsförbundet
klamrar sig fast vid. Men mot herr Naumanns
eventuella försvar för boxningen
kan vi som är emot den ställa medicinalstyrelsen,
medicinska fakulteten i
Uppsala, medicinska fakulteten i Lund,
medicinska fakulteten i Göteborg, Svenska
läkarsällskapet, Svenska föreningen
för psykisk hälsovård och socialstyrelsen,
som alla är emot att staten ger pengar
till boxningen. Jag bara frågar: Vilket
väger tyngst?

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
5 a); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
70 :o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

101

Interpellation ang. redovisningen av omsättningsskatt under sommarmånaderna

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5 a) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 97 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
5 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sjöholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
70 :o) mom. c) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5 b) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 127 ja och 68 nej, varjämte 16
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
behandlingen av återstående punkter i
förevarande utlåtande samt behandlingen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 12

Interpellation ang. redovisningen av
omsättningsskatt under sommarmånaderna Ordet

lämnades på begäran till

Herr NORDGREN (h), som yttrade:

Herr talman! Omsättningsskatt skall
redovisas och inbetalas senast den 18 i
månaderna januari, mars, maj, juli, september
och november. Riksskattenämnden
har dock medgivit att redovisning
må ske senast påföljande vardag i juli
och september 1965.

Två alternativa redovisningsmetoder
finns:

a) redovisning av omsättningsskatt
för under föregående två månader influtna
likvider;

b) redovisning av omsättningsskatt
för under föregående två månader bokförda
försäljningar.

102

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 fm.

Många företag semesterstänger 1965
under tiden 5/7—31/7, vilket innebär,
att på två arbetsdagar (1/7—2/7) skall
redovisningen ske. Detta är för såväl
dem som tillämpar metod a) som b)
helt orimligt.

Inbetalningar på posten den 30/6
kommer betalningsmottagaren tillhanda
först under den 2/7 event. den 3/7. Redan
under normala förhållanden är det
i många företag tekniskt omöjligt att ha
de leveranser som skett den 30/6 fakturerade
och bokförda så att skatt kan
redovisas den 2/7. 1965 kommer leveranserna
under de sista dagarna i juni
att bli mångdubbelt större än normalt
inför skattehöjningen den 1/7.

I riksskattenämndens anvisningar
står följande:

»Det är emellertid inte tillåtet att för
den skull uppge ''preliminära’ omsättningsuppgifter
i varuskattedeklarationerna.
Vad som anges skall vara korrekt
och grunda sig på bokföringen
samt inkludera den skatt som uttagits
av kunderna.»

Företagen har således icke lov att
låta redovisningen av de sista junidagarnas
försäljning kvarstå till redovisningen
i september. Mot den bakgrunden
förefaller det motiverat att
statsverket medgiver anstånd för företagen
till september med redovisning
av skatten på juni månads omsättning.
Skatt för månaderna juni, juli och augusti
skulle således komma att redovisas
i september.

Mot bakgrunden av de anförda synpunkterna
anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
anstånd meddelas företagen till september
med redovisning av juni månads
omsättning eftersom sådan redovisning
som föreskrives i vederbörlig förordning
på grund av semesterstängningens
inverkan i många företag av tekniska
skäl inte kan genomföras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. mottagningsförhållandena
för svenska TV-program inom
Nordkalottområdet

Ordet lämnades på begäran till

Herr LASSINANTTI (s), som yttrade:

Herr talman! Frågan om möjligheterna
att i de nordiska länderna se TVprogram
från de övriga nordiska länderna
har aktualiserats genom att en
privat omformare satts upp i Narvik
varigenom hela staden kunde se svenska
TV-program från den svenska sändaren
i Kiruna. De norska myndigheterna har
emellertid uttalat att omformaren i Narvik
är olaglig och genast måste nedmonteras.
Från privat håll i Narvik har utgått
ett förslag om att avtal ingås mellan
svenska och norska instanser möjliggörande
TV-mottagning i Narvik och
enligt uppgifter i norsk press är det
aktuellt med diskussioner i saken mellan
Sveriges Radio och NRK.

Nordiska rådet har haft detta spörsmål
uppe till behandling vid flera tillfällen.
1964 antog rådet en rekommendation
till de nordiska regeringarna att
»snarast förbättra möjligheterna att i
de nordiska länderna taga del av radiooch
televisionsprogram från de övriga
nordiska länderna». (Rek. nr 21/1964.)

Från många håll stödes alltså tanken
på att underlätta radio- och TV-mottagning
över de nordiska gränserna, särskilt
i det fall att mottagning av det
egna landets program inte är möjlig.

Att denna fråga får en tillfredsställande
lösning är särskilt viktigt på
Nordkalotten, dit den norska TV:n ännu
icke når fram. Den finska TV:n når
inte längre norrut än till nedre Tornedalen.
Även i flera svenska byar inom
Karesuando socken är mottagningsförhållandena
för inhemska TV-program
mycket otillfredsställande.

I olika sammanhang inom det nordiska
samarbetet har eftersträvats att
bevara den sedan gammalt existerande
språkliga och kulturella gemenskapen
på Nordkalotten genom att behandla

103

Onsdagen den 17 mars 1965 fm. Nr 12

Interpellation ang. försörjningsmöjligheterna för arbetskraft som friställes inom
jord- och skogsbruket

området som en enhet. Ökade möjligheter
att mottaga TV och radio från de
nordiska grannländerna skulle bidraga
till att stärka den gemenskapen.

Med hänvisning till det sagda får jag
hemställa om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande interpellation:

Är statsrådet beredd att för svensk
del medverka till åtgärder som kan underlätta
mottagning av svenska TVprogram
inom Nordkalottområdet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. försörjningsmöjligheterna
för arbetskraft som friställes inom
jord- och skogsbruket

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Östersund (s), som
yttrade:

Herr talman! En fortgående rationalisering
inom svenskt näringsliv är en
grundläggande förutsättning för en höjning
av levnadsstandarden inom fullsysselsättningssamhället.
Inte minst gäller
detta våra jord- och skogsbruksnäringar
som för närvarande upplever
en genomgripande strukturomvandling,
vars resultat kommer hela folkhushållet
till godo.

Den snabba friställning av arbetskraft,
som blir resultatet av eu ökad
rationaliseringstakt inom jord- och
skogsbruket, skapar i sin tur problem
av ganska svårbemästrad art ute i skogskommunerna.
Jag tänker då närmast på
den ortsbundna, överåriga arbetskraft,
som inte orkar med ett tyngre arbete
och som rimligen inte heller kan omflyttas.
Däremot skulle de kanske med
fullgott resultat kunna klara en annan
sysselsättning som mera lämpade sig
för deras fysiska förutsättningar. Problemet
är dock att sådana lämpliga ar -

beten ofta saknas eller förekommer i
mycket begränsad omfattning ute i
skogskommunerna.

Man måste nog räkna med att dessa
problem blir än mer markerade i framtiden
inom de områden av landet som
här åsyftas. Samtidigt räknar man i
alla framtidsprognoser med en ökad
brist på arbetskraft för landet som helhet.
Det måste därför betraktas som ett
allmänt samhällsintresse att alla tillgängliga
arbetskraftsresurser tillvaratages
inom produktionslivets ram.

Beredskapsarbetena har i detta fall
ett stort värde som sysselsättningsskapande
faktor. En minskning av dessa
förvärrar följaktligen den skildrade situationen
ute i skogsbygderna. Det gäller
då att hitta andra kompletterande
försörjningsobjekt ute i kommunerna.
Det vore, enligt min uppfattning, fullt
rimligt att storskogsbrukets arbetsgivare
i större utsträckning än vad som nu är
fallet, medverkade i en aktiv sysselsättningspolitik
för den nedslitna arbetskraften.
Det ankommer givetvis även på
staten och kommunerna att söka sig
fram till nya lösningar för att lindra de
försörjningsproblem som kan uppstå för
dessa människor under den snabba omvandlingsprocess
som pågår i samhället
De har ju samma rätt som alla andra att
få sin beskärda andel av standardhöjningen.

Med hänvisning till vad som anförts
här ovan hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet få ställa
följande frågor:

1. Är statsrådet i tillfälle att lämna
en redogörelse för de möjligheter som
står till buds när det gäller att skapa
försörjningsmöjligheter för den arbetskraft
som kommer att friställas inom
jord- och skogsbruket?

2. Avser statsrådet att vidtaga några
andra åtgärder i denna fråga?

Denna anhållan bordlädes.

104

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.51.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 17 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1965/66 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner, nu komme
att fortsättas.

Punkten 71

Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande

Kungl. Maj:t hade (punkt J 5, s. 175
o. 176) föreslagit riksdagen att till förevarande
ändamål för budgetåret 1965/
66 anvisa ett anslag av 3 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson (I: 3) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hermansson in. fl. (11:3), i vilka motioner
hemställts att riksdagen till fonden
för friluftslivets främjande måtte
anvisa ett belopp av 6,5 milj. kr. i en -

lighet med vad statens friluftsnämnd
hemställt;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Sundin (I: 194) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Ohlin och Hedlund (11:242), i
vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 5 milj. kr.,
att disponeras i enlighet med vad statens
friluftsnämnd förordat;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Arne Pettersson och Palm (1:297)
och den andra inom andra kammaren
av herr Carlsson i Tyresö m. fl. (II:
355), i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte till Avsättning till fonden
för friluftslivets främjande för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag motsvarande
vad som föreslagits av fritidsutredningen,
d. v. s. 5,1 milj. kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Schött och fröken Stenberg
(I: 458) och den andra inom andra kammaren
av herr Lothigius (11:557), i
vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag å 6,5 milj. kr.,
att disponeras i enlighet med vad statens
friluftsnämnd förordat.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts för -

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Nr 12

105

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

slag samt med avslag å motionerna I: 3
och II: 3, I: 194 och II: 242, I: 297 och
11:355 samt 1:458 och 11:557, till Avsättning
till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1965/66 anvisa
ett anslag av 3 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Per Jacobsson, Källqvist, Harry
Carlsson, Johan Olsson och Eliasson
i Sundborn, fröken Elmén samt herrar
Bergman, Nihlfors, Nelander och Sjönell,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:3 och 11:3, 1:194 och 11:242 samt
I: 458 och II: 557 ävensom med bifall
till motionerna 1:297 och 11:355, till
Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1965/66 anvisa
ett anslag av 5 100 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! I reservation 6 vid
punkten 71 har yrkats, att till avsättning
till fonden för friluftslivets främjande
för budgetåret 1965/66 anvisas ett anslag
av 5,1 miljoner kronor, d. v. s. en
uppräkning av departementschefens
förslag med 2,1 miljoner kronor. 1962
års fritidsutredning föreslog redan i
fjol, trots att utredningsarbetet pågick
för fullt — och förresten fortfarande
gör det — att denna fond skulle tilldelas
ett provisoriskt anslag på totalt 5,1
miljoner. Utredningen har även upprepat
sitt anslagsäskande för nästa år.

Detta, herr talman, är utomordentligt
betydelsefullt. Man kan inte i sammanhanget
på sedvanligt och kanske rutinmässigt
sätt avvisa förslag i motioner eller
reservationer med att hänvisa till att
man måste avvakta en sittande utrednings
förslag. Här har ju utredningen
redan framställt provisoriska yrkanden.

Som framhållits i de olika motioner,
som bildar bakgrund till denna reser -

vation, är det ett utomordentligt belijärtansvärt
och värdefullt ändamål som reservanterna
vill lämna ett ökat anslag
till. Det finns för mig ingen anledning
att upprepa alla de argument, som både
i motionerna och på annat sätt anförts
som stöd för en kraftig förstärkning av
fonden för friluftslivets främjande. Låt
mig bara som representant för en stor
tätort, där invånarna enligt den medicinska
expertisen lever under alltmer
hälsovådliga betingelser på grund av
snabbt tilltagande luftföroreningar och
annat otyg, få hänvisa till en punkt i
motionerna 1:194 och 11:242. Punkten
i fråga lyder: »Fritidsutredningen har
bl. a. funnit att landsortskommuner med
goda betingelser för fritidsanläggningar,
speciellt vad gäller semesterbyar och
campinganläggningar, saknat erforderliga
medel till önskvärda investeringar.»

Stockholmarna, vilka som andra invånare
i tätorter i ökande skaror söker
sig utanför det tätbebyggda stadsområdets
hank och stör till grannkommunernas
friluftsanläggningar och strövområden,
får på ett verkligt handgripligt
sätt gång på gång konstatera hur få och
hur underdimensionerade dessa är och
vilket ackumulerat investeringsbehov
för utbyggnad av dylika anläggningar
som finns bara i Stockholms län. Den
som vill förvissa sig om hur stort behovet
är av snabb utbyggnad av friluftsanläggningar
runt huvudstaden borde
försöka, herr talman, att en solig vintersöndag
ta sig ut exempelvis till Lida i
Tullinge, som väl får anses som den förnämsta
vintersportanläggningen i Stockholms
närhet. Det tar i bästa fall ett par
timmar att komma den sista biten till
Lida och lika lång tid tillbaka, om man
vill utnyttja de lämpligaste timmarna
på dagen. När man väl har kommit dit
förundras man verkligen över den vidunderliga
skickligheten hos dem som på
det knappa utrymmet bland alla de
myllrande människomassorna lyckas
åka skidor och dessutom få något utbyte
av den sportövningen. Liknande

106

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

förhållanden kan såväl sommar- som
vintertid konstateras vid de fåtaliga friluftsanläggningar
som finns i huvudstadens
närhet.

För invånarna i en tätort gäller det
ju att så ofta som möjligt komma ut från
den rök- och avgasimpregnerade atmosfären
och andas frisk och ren luft. Det
är också nödvändigt att det på ett rimligt
avstånd från tätorten finns lämpliga
strövområden för dem som av olika
anledningar inte vill ägna sig åt aktiv
friluftsutövning.

Som framhållits i andra sammanhang
konstaterade fritidsutredningen redan
1963 i en promemoria nödvändigheten
av att genom statsbidrag säkerställa tillräckliga
markområden i anslutning till
olika slag av friluftsanläggningar. Detta
är ett av de tungt vägande skälen för
fritidsutredningens äskande om 5,1 miljoner
kronor till fonden. Reservanterna
understryker med största eftertryck detta
argument, gentemot vilket det torde
vara svårt att komma med något argument
som kan förtjäna beteckningen
sakligt.

Herr talman! 5,1 miljoner kronor årligen
till fonden för friluftslivets främjande
måste uppenbarligen vara ett minimikrav,
och jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Glädjande nog har den
stigande produktionen inte bara lett till
högre ekonomisk standard. Det har också
varit möjligt att förhandlings- och
lagstiftningsvägen successivt minska arbetstidens
längd, varigenom den enskilde
har fått mera tid för egen del. Redan
nu har vi i genomsnitt 100 ledighetsdagar
per år och anställd, och inom kort
kan vi räkna med att 40-timmarsveckan
blir verklighet.

Från vissa håll har det sagts att vad
vi gör på fritiden skall samhället inte
lägga sig i. Detta är riktigt så till vida
som man inte skall försöka att dirigera
fritidens användning. Däremot skall sta -

ten, länsstyrelserna och kommunerna i
sin planering dra konsekvenserna av
människornas önskemål när det gäller
fritidssysselsättning, eller som SSU uttryckte
det redan 1961 vid en uppvaktning
för regeringen: »Det fortsatta samhällsarbetet
för ökat välstånd måste
kombineras med åtgärder, som gör friheten
att välja under fritiden till en realitet
för de stora befolkningsgrupperna.»
Liksom på andra områden kräver ett
förverkligande av valfrihetens principer
under fritiden att den offentliga sektorn
bygges ut och att en större andel av våra
resurser tages i anspråk för gemensamma
ändamål.

Det var mot denna bakgrund som
1962 års fritidsutredning tillsattes av
regeringen, med uppgift att framlägga
förslag om och riktlinjer för en statlig
fritidspolitik. I årets statsverksproposition
hänvisar departementschefen till
den sittande utredningen och föreslår
att anslaget till friluftsfonden i avvaktan
på utredningens slutbetänkande höjes
med endast 400 000 kronor.

Däremot framgår det inte av statsverkspropositionen
att fritidsutredningen
redan i en år 1963 upprättad promemoria
särskilt begärde en omedelbar
uppräkning av anslaget till totalt 5,1
miljoner kronor. Då denna promemoria
utsändes på remiss, visade det sig att
samtliga remissinstanser ställde sig positiva
till utredningens förslag om en
omedelbar höjning av fonden. Svenska
landskommunernas förbund underströk
att kommunerna ofta saknar resurser
för att bygga eller bygga ut behövliga
anläggningar och att dessa till stor del
utnyttjas av personer som inte är bosatta
i kommunen. Det blir av det skälet
ofta svårt att få kommunerna att satsa
på mera omfattande fritidsprojekt.

En rad remissinstanser, t. ex. stadsförbundet,
ett flertal länsstyrelser och
lantmätcristyrelsen, uttalade sig särskilt
för statsbidrag för de markförvärv som
är önskvärda i friluftsanläggningarnas
omedelbara närhet. Remissinstansernas

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Nr 12

107

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

utlåtanden gav som helhet ett starkt stöd
åt de förslag till åtgärder som fritidsutredningen
presenterat. Utredningen
har sedan dess framlagt sitt första delbetänkande,
och i detta ingår en intervjuundersökning
som visar att stort
missnöje råder hos allmänheten över
bristen på lämpliga friluftsanläggningar.

Det kan sålunda konstateras att det i
dag inte finns ett tillräckligt antal anläggningar
för att den enskilde skall
garanteras ett rikt och differentierat friluftsliv.
Denna brist har accentuerats
genom den snabba omflyttning från
glesbygd till tätort som vi nu upplever.

Vidare kan man konstatera att bristen
på medel medför att alltför många projekt
måste avslås. I de fall där bidrag
utgår är detta också mycket ofta av
otillräcklig omfattning för att ge full
positiv effekt.

Slutligen talar också ekonomiska skäl
för att snabba åtgärder bör vidtagas,
framför allt då det gäller förvärv av erforderliga
markområden. Spekulationen
i fritidsmark bär redan tagit otäcka
proportioner. I Stockholms skärgård
fastställdes för en tid sedan en fastighets
försäljningsvärde till 228 000 kronor.
Taxeringsvärdet var 18 700 kronor.
Försäljningssumman var alltså mer än
tio gånger taxeringsvärdet.

Om riksdagen skulle ansluta sig till
departementschefens uppfattning att fritidsutredningens
slutbetänkande bör avvaktas,
så betyder det ett uppskov till
1907/68 års budget. Att låta den .statliga
friluftspolitiken ligga i träda så länge
skulle få mycket allvarliga konsekvenser.
Även om antalet fritidsstugor ökar
mycket snabbt, kommer ändå för överskådlig
tid den stora majoriteten att ha
endast kollektiva anläggningar att förlita
sig till. Om man därför vill bereda en
så stor del av svenska folket som möjligt
tillfälle till ett rikt och omfattande friluftsliv
till rimliga kostnader, finns det
all anledning att helhjärtat främja tillkomsten
av välplanerade och välutrustade
kollektiva anläggningar.

Vi förkortar arbetstiden för att bered*
människorna möjligheter att koppla av
och undvika stress samt för att bereda
dem vila från ett alltmer uppdrivet tempo.
Vi bygger moderna och rymliga bostäder
för att skapa en trivsammare hemmiljö,
vi skaffar oss TV-apparater och
bilar för att kunna ge fritiden ett rikare
innehåll och vi reser i hundratusental
till främmande länder för att hämta
krafter i ett annat klimat. Borde vi inte
då också ge människorna chansen att
idka friluftsliv på ett sätt som motsvarar
behoven och önskemålen i ett modernt
industrisamhälle?

Lyckligtvis har vi här i landet rika
möjhgheter att idka friluftsliv i naturen,
men de människor, organisationer, företag
och kommuner som genom sina insatser
vill göra naturen tillgänglig för
oss är fattiga. Den motion som jag varit
med om att väcka vill ta ett första steg
för att avhjälpa dessa brister. Därför
vill jag, herr talman, yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Lundberg (s).

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Som jag nämnde i en
replik till herr Gustafsson i Stockholm
före middagen, då vi diskuterade den
förra punkten i statsutskottets utlåtande
nr 10, har vi på högerhåll inte anslutit
oss till den reservation det här är fråga
om. Detta beror självfallet inte på att vi
är negativt inställda till denna verksamhet
eller till fonden för friluftslivets
främjande.

Som anförts i reservationen avgav den
sittande fritidsutredningen en promemoria
till friluftsnämnden 1963, och där
fanns anslagsbeloppet 5,1 miljoner kronor
med.

Den starka expansion som under senare
år ägt rum på friluftslivets område
och som självfallet är att hälsa med
stor tillfredsställelse kommer säkerligen
i framtiden att kräva väsentliga in -

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

108 Nr 12
Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

satser från stat och kommun på fritidsområdet
till parkeringsplatser, sanitära
inrättningar och mycket annat. Men vi
anser att det finns skäl att avvakta vad
fritidsutredningen kommer fram till innan
vi höjer anslagen. Redan statsverkspropositionens
äskanden innebär en
höjning. Fritidsutredningen tillsattes
just för att få en överblick över expansionen
på detta område och för att ge
underlag för den framtida planeringen.
Utredningen beräknas bli klar någon
gång under höstens lopp.

I detta sammanhang bör vi inte heller
glömma bort att det utgår anslag även
från andra statliga myndigheter. Arbetsmarknadsstyrelsen
svarar t. ex. för åtskilliga
insatser i form av beredskapsarbeten.
Detta gäller framför allt i fjällvärlden.
Så är fallet med exempelvis linbanan
i Nuolja, där arbetsmarknadsstyrelsen
har bidragit med beredskapsarbeten
för 300 000 kronor. Det gäller vidare
en fjällstation i Kebnekaise, ett turisthotell
i Tärnaby och arbeten på samma
plats med vatten- och avloppsledningar.
Detsamma är fallet med turiststationen
i Kittelfjäll. Det finns ytterligare
exempel.

Om jag uttalar de följande namnen
något felaktigt får jag kanske be herr
Lassinantti som står längre ned på talarlistan
att rätta mig eftersom de är
något ovanliga. Det gäller arbeten i Ritsemjokk
och uppförandet av nya stugor
vid Sitasjaure, Tarfala och Vakkotavaare.
— Jag medger, herr Lassinantti,
att jag själv talar en utpräglad dialekt,
men den är inte densamma som herr
Lassinanttis.

Även domänstyrelsen utövar en väsentlig
aktivitet på detta område. Det
kan enligt vår uppfattning vara skäl att
samordna denna verksamhet, så att man
inte splittrar den alltför mycket. Jag
hoppas att fritidsutredningen skall ge
oss en överblick av verksamheten. Detta
är anledningen till att vi ställt oss på
utskottsmajoritetens sida och icke anslutit
oss till reservationen.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ser föreliggande anslag
delvis som ett naturvårdsanslag.
Herr Carlsson har tidigare talat om orsaken
till det behov som föreligger av
att fritidsanläggningar av olika slag
upprustas och förnyas. .lag ser denna
verksamhet som ett sätt att kanalisera
de stora skarorna till områden som kan
slitas hårdare än sådana trakter som
från naturvårdssynpunkt bör bevaras.
För att hålla i gång en sådan verksamhet,
som gäller hela landet, fordras en
planering, och det är statens friluftsnämnd
som sköter om denna. Men för
att klara planeringen av en sådan verksamhet
fordras att man har medel att
röra sig med.

Nämndens organisation är ganska
svag, men vi kan väl lita på 1962 års
fritidsutrednings och nämndens egen
uppfattning att den skall klara fördelningen
av bidrag till ett belopp som
enligt dess eget förslag skall uppgå till

6,5 miljoner kronor och enligt fritidsutredningen
till 5,1 miljoner kronor.

När det gäller uppslutningen kring
detta ökade anslag bör det väl nämnas
att det även från högerhåll föreligger
en motion om högre anslag, även om det
inte fogats någon reservation till statsutskottets
utlåtande i anslutning till
denna motion. Det föreligger även en
kommunistmotion med anslagskrav på

6,5 miljoner kronor, en folkparti-centerpartimotion
med begäran om 6,5 miljoner,
en socialdemokratisk motion med
krav på 5,1 miljoner och en högermotion
med yrkande på 6,5 miljoner i anslag.
Det tycks alltså vara en ganska
spridd uppfattning att detta anslag bör
höjas.

Departementschefen har uttalat att
han är medveten om att de från alla
håll ställda kraven på ökade ekonomiska
insatser från statens sida bör mötas
med höjda anslag. Han vill dock inte
göra detta förrän 1962 års fritidsutredning
har gjort sitt ställningstagande.
Detta har man nu preliminärt gjort ge -

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Nr 12

109

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

nom att rekommendera ett anslag på
5,1 miljoner kronor.

Förra året behandlade statsutskottet
denna fråga något grundligare i sitt utlåtande
och skyllde också då på 1962
års friluftsutredning. Utskottet framhöll
att det anslag som det då stannat för —
som var betydligt lägre, sammanlagt på

2,6 miljoner — skulle anses innefatta
ett provisoriskt ståndpunktstagande till
dessa frågor i avvaktan på ytterligare
utredning.

Utöver den naturvårdsaspekt som jag
inledningsvis nämnde skulle jag även
vilja framföra en annan synpunkt. Detta
är i första hand ett storstadsproblem,
åtminstone i så måtto att det gäller att
slussa ut storstadsmänniskorna i naturen
på ett sådant sätt, att de kan vistas
där utan att skada den natur som bör
skyddas.

Dessa frågor skall emellertid skötas
inom glesbygdskommuner eller i varje
fall inom kommuner, som har svagare
underlag än de kommuner varifrån
strömmen av besökare kommer. Det föreligger
härvidlag ett motsatsförhållande
som tagit sig uttryck på många olika
sätt.

Som bekant sysslar fritidsutredningen
med dessa frågor. Ett sätt att utjämna
detta motsatsförhållande är att ge
sådana anslag till friluftsfonden, att
det verkligen görs några insatser av betydelse
i friluftslivets värdkommuner.
Det torde få anses självklart —- vilket
även herr Carlsson underströk -— att
fritidsutredningens förslag måste komma
att innebära betydande höjningar
av anslagen och en fastare organisation.
Under sådana förhållanden finns
det väl anledning att göra övergångstiden
mjukare genom att bevilja det anslag
som är fastställt i reservation nr 6
till statsutskottets utlåtande nr 10.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
denna reservation.

I detta anförande instämde herr Hamrin
i Kalmar (fp).

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag ser denna diskussion
som en fortsättning på den debatt
vi tidigare i dag fört om stödet till
idrottsrörelsen. Det finns över huvud
taget inga fasta skott mellan idrott och
friluftsliv —• båda aktiviteterna är led
i samma strävan: att befordra människans
allsidiga utveckling.

I en motion, som kommer att behandlas
i annat sammanhang, har vår grupp
ställt förslag om kraftigt ökade anslag
till idrottsrörelsen. Motiveringarna är
självfallet många: idrottens fostrande
roll, men framför allt det ökade behovet
av sund kroppsrörelse under nutida
sociala och tekniska förhållanden.

Vi skulle helst vilja ha en återgång
till det beslut som år 1939 fattades rörande
anslagen till idrott och friluftsliv.
Då beslöt riksdagen att av inkomsterna
på tipsmedel skulle 50 procent
gå tillbaka i anslag till idrotten och
20 procent skulle gå till friluftslivet.
Enligt dessa normer skulle friluftslivet
i år få inte mindre än 26 miljoner kronor,
medan anslaget enligt regeringsförslaget
bara blir 3 miljoner kronor.
Jag anser att denna senare summa är
helt otillräcklig. Som jämförelse kan
nämnas att 1939 anslog riksdagen till
friluftsfonden precis samma summa,
alltså 3 miljoner kronor. Om man tänker
på penningvärdeutvecklingen under
mellanliggande tid förstår man hur
otillräckligt det nuvarande anslaget är.

Varför är då behoven av anslag så
stora? Ja, det har delvis redan förklarats
i de föregående inläggen. Det material
från fritidsutredningen, som hittills
redovisats, är också utomordentligt
talande. Som bekant har det skett en
formlig explosion av fritidsbebyggelse
och fritidsverksamhet i vårt land. Det
är av utomordentlig vikt att möjligheterna
till ett fritt utnyttjande av naturen
bevaras och vidgas. Detta innebär
att gemensamma anläggningar av olika
slag måste byggas ut — det gäller
campingplatser, friluftsbad, semester -

no

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

byar, friluftsgårdar, vandrarhem, gästhamnar
o. s. v. Men det avgörande är
att bevara mark, vatten och luft som
är ren för allmänt bruk.

Allt detta kräver stora investeringar
av det allmänna. Det investeras och
kommer att under den närmaste tiden
investeras miljarder kronor i enskild
fritidsbebyggelse. Jag har inga invändningar
mot det. Men samtidigt måste
samhället se till att de för alla medborgare
gemensamma fritidsmöjligheterna
snabbt byggs ut. Vi riskerar annars att
den privata exploateringen kan kväva
möjligheterna till ett fritt utnyttjande
av naturen. Skyltar med påskriften
»Landstigning förbjuden», »Privat område»,
»Fiskeförbud» o. s. v. möter allt
oftare seglare, vandrare, friluftsmänniskor.

Samhällets skyldighet måste vara att
skapa betingelser för att friluftsliv också
i fortsättningen kan försiggå i frihet.

Ett minimikrav i år är att den summa
på 5,1 miljoner kronor som begärts
av fritidsutredningen anslås av riksdagen.
Vi hade från vår sida velat gå
längre och följa yrkandet från statens
friluftsnämnd om ett anslag på 6,5 miljoner
kronor. För att nå ett visst positivt
resultat är vi emellertid beredda
att stödja reservationen, och även jag
ber alltså att få yrka bifall till denna.

Jag tycker, för att säga bara några
ord om utskottsbehandlingen, att det är
synnerligen anmärkningsvärt att högerns
representanter och flera socialdemokrater
gått emot den blygsamma
höjning som begärts från alla partiers
sida. Det är en omaka trolovning i utskottet
som jag verkligen hoppas inte
skall fullbordas i ett äktenskap bär i
kammaren.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Det är närmast i egenskap
av motionär som jag vill framföra
några synpunkter. Jag kan emellertid
fatta mig kort efter Ingvar Carlssons
anförande.

Utan tvivel kommer fritidsfrågorna
att spela en allt större roll för medborgarna.
Redan nu kan förutspås att samhället
måste engagera sig på ett helt
annat sätt än hittills inte minst i frågor
som rör möjligheterna att utnyttja
fritiden för friluftsliv. Fritidsfrågorna
är redan och kommer i allt högre grad
att bli viktiga samhällsangelägenheter,
och vi avvaktar väl alla med stort intresse
resultaten av fritidsutredningens
arbete. Såsom redan antytts har fritidsutredningen
uttalat, att under den
tid utredningen arbetar kan åtgärder
behöva vidtagas som gör det möjligt
för samhället att klara de mest angelägna
uppgifterna. Därför framfördes
redan för två år sedan en propå med
begäran om en uppräkning till 5,1 miljoner
kronor av det anslag som statens
friluftsnämnd har att fördela.

Mot denna bakgrund tycker jag att
herr Björkmans argumentation inte är
särskilt bärande ■— han hänvisade ju
till att vi inte borde göra denna lyftning
just på grund av att fritidsutredningen
arbetar.

Det har berättats mig att statens friluftsnämnd
budgetåret 1963/64 hade anslagsäskanden,
vilka bedömdes som
mycket angelägna, på tillsammans 23
miljoner kronor, medan endast ett anslag
i budgeten på 2,6 miljoner stod till
förfogande för att möta anspråken. Och
redan detta anslag var naggat i kanten
på grund av att nämnden, med regeringens
medgivande, förskotterat halva
anslaget, alltså 1,3 miljoner kronor. Sålunda
återstod i realiteten inte mer än
1,3 miljoner kronor för att möta anslagsäskandena
på 23 miljoner kronor.

Min uppfattning är den att när vi
nu har ett statligt organ genom vilket
vi skulle kunna lösa de allra mest angelägna
problemen i detta sammanhang,
så borde vi kunna utrusta detta organ
med de resurser som fritidsutredningen
har framställt önskemål om att friluftsnämnden
borde få. Det är ett relativt
blygsamt belopp som här har äskats.

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Nr 12

111

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

Med hjälp av dessa miljoner skulle man
kunna spara betydande belopp för framtiden.
Jag tror att alla har upplevt hur
inte minst många landsbygdskommuner,
som har allmänna förutsättningar att
bli kommuner med goda anordningar
för friluftslivets främjande, av naturliga
skäl säger sig att de ändå inte tycker
att det kan vara rimligt att de i dag
skall av egna medel bestrida kostnader
för anordningar som i huvudsak kommer
andra kommuners medborgare till
godo.

Dessa miljoner till friluftsfonden skulle
betyda ökade förutsättningar för väsentligt
fler kommuner att få framställningar
om bidrag till bl. a. markförvärv''
bifallna. Jag är helt övertygad om
att man den vägen skulle kunna spara
in väsentligt större utgifter för framtiden;
jag tror nämligen att det är alldeles
riktigt som reservanterna starkt
understrukit i sina yttranden, att det är
markförvärvsfrågorna som är av den
allra största betydelsen i detta sammanhang.

Det är av det skälet som jag har undertecknat
motion nr 355, och det är av
samma skäl jag nu ansluter mig till reservanternas
yrkande, som ju innebär
ett bifall till motion 355.

I detta anförande instämde fru Löfqvist
(s).

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Mycket av det som här
har sagts från motionärernas och reservanternas
sida kan naturligtvis också
utskottsmajoriteten instämma i. Detta
gäller friluftslivets allmänna betydelse
ur folkhälsosynpunkt och som en
social faktor i vårt nuvarande, stressade
.samhälle. På den punkten råder
det inga delade meningar mellan dem
som varit uppe i talarstolen och dem
som är av utskottsmajoritetens mening.
Men frågan har ju ändå en hel del aspekter
som inte har blivit omnämnda här.

Jag kanske får redogöra litet närmare
för de synpunkter som har varit väg -

ledande för oss som har anslutit oss
till Kungl. Maj:ts ståndpunkt. Jag ber
redan nu herr Sjönell om överseende
för att jag går in på denna redovisning.
Herr Sjönell sade ju redan i förväg att
var och en som hade annan uppfattning
än han i denna fråga inte förtjänade
epitetet saklig om sitt inlägg. Jag
vill inte polemisera med honom, utan
jag konstaterar att då behöver det ju
inte uppstå något replikskifte mellan
herr Sjönell och mig.

Friluftsfonden lämnar ju bidrag till
olika friluftsanläggningar från semesterbyar
till raststugor och friluftsbad.
Det är främst fråga om kollektiva friluftsanläggningar.
Om vi ser litet grand
på utvecklingen av detta anslag finner
vi att det under en hel följd av år efter
andra världskriget varit oförändrat vid
ungefär en miljon kronor per år. Sedan
år 1955 har beloppet tredubblats, och
för innevarande budgetår, d. v. s. budgetåret
1964/65, höjdes anslaget med en
halv miljon. För nästa budgetår har handelsministern
stannat vid en ökning på
400 000 kronor. Jag skall inte närmare
gå in på de synpunkter som har framburits
i motionerna, men jag vill, som
jag sade redan inledningsvis, slå fast
att det inte råder några delade meningar
om värdet av det allmänna stödet till
friluftslivet. Man har ju från statsmakternas
sida i olika sammanhang understrukit
vikten av att genom samfällda
ansträngningar skapa ökade möjligheter
för friluftsverksamheten i samband
med den längre semestern och den ökade
fritiden, som bl. a. herr Carlsson i
Tyresö var inne på. Men det är felaktigt
att tro att det har stannat vid allmänna
deklarationer. Redan uppskrivningen av
anslaget talar ju för att det har funnits
eu positiv vilja att åstadkomma förbättringar.

Det skulle emellertid vara ett stort
misstag att stirra sig blind på de tre
miljoner kronor som är upptagna i staten
för näst a år för detta ändamål. Om
vi tittar litet närmare på vad man har

112

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 19G5 em.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

kunnat åstadkomma med hjälp av anslag
från friluftsfonden, finner vi att man
under den senaste fyraårsperioden har
kunnat uppföra anläggningar för omkring
40 miljoner kronor. Här har alltså
stödet från friluftsfonden fungerat
som ett stimulansbidrag.

Men statens verksamhet begränsar sig
inte till uppförande av anläggningar för
dessa 40 miljoner kronor, utan åtskilligt
mer har åstadkommits, bl. a. med stöd
av medel som arbetsmarknadsstyrelsen
under de tre senaste åren har ställt
till förfogande. Herr Björkman var inne
på detta, och jag skulle kunna komplettera
hans alldeles riktiga redovisning
av de anläggningar som uppförts
i Vakkotavaara, Tarfala, Sitasjaure, Ritsemjokk
m. fl. platser. Det har faktiskt
skett åtskilligt på detta område. Jag
kan nämna att Övertorneå socken har
kunnat uppföra en mycket välordnad
campingby med hjälp av stöd från arbetsmarknadsstyrelsen.

En friluftsanläggning planeras i KarlGustavs
socken i Tornedalen för en kostnad
av närmare 1 miljon. Under de tre
senaste åren har arbetsmarknadsstyrelsens
bidrag för dessa ändamål uppgått
till 12 miljoner kronor, och det sammanlagda
värdet av de fritidsanläggningar
som uppförts med hjälp av detta
stöd uppgår till 20 miljoner kronor.

Till detta skall vi lägga ytterligare en
detalj, nämligen domänstyrelsens insatser
när det gäller kronoparkerna. Under
den senaste fyraårsperioden har
domänstyrelsen investerat ungefär 4
miljoner kronor till fritidsändamål inom
kronoparkerna.

Jag skulle också kunna nämna att stödet
till uppförande av småbåtshamnar
och farleder nu är fyra gånger så stort
som under budgetåret 1962/63.

Under hösten behandlade vi lokaliseringspolitiken
här i riksdagen. I bankoutskottets
utlåtande nr 48 år 1964
finner vi en ganska intressant sak, som
har betydelse för den fråga vi nu behandlar.
När det gällde stöd från medel

som ställts till förfogande för lokaliseringsändamål
hade departementschefen
föreslagit att även turistanläggningar
skulle kunna komma i fråga för statligt
lokaliseringsstöd. Det sades i propositionen
att till turistanläggningar hänfördes
»hotellbyggnad med personalutrymmen
och andra anordningar som är
nödvändiga för att anläggningen skall
kunna tjäna sitt syfte». I anledning av
lokaliseringspropositionen väcktes eu
del motioner, och med anledning av
ett motionsyrkande gjorde utskottet ett
klarläggande på denna punkt. Utskottet
fann att man skulle kunna lämna
stöd inom ramen för lokaliseringspolitiken
även till andra slag av turistanläggningar,
d. v. s. till anläggningar
av det slag som vi nu diskuterar. Ett villkor
för att så skulle kunna ske var att
investeringarna kunde förväntas ge upphov
till fortvarig sysselsättning. Det
finns enligt vårt sätt att se stora möjligheter
att med stöd av arbetsmarknadsstyrelsen
och av de medel som ställts
till förfogande för lokaliseringsändamål
göra åtskilligt för friluftsverksamheten.

Det har vidare sagts att 1962 års fritidsutredning
redan 1963 förordade en
uppskrivning av detta anslag med 5,1
miljoner kronor. Vad jag nu redovisat
beträffande domänstyrelsens verksamhet
och framför allt beträffande lokaliseringspolitikens
möjligheter var säkerligen
inte känt för fritidsutredningen.

Jag tror att departementschefen haft
mycket goda skäl när han velat avvakta
fritidsutredningens definitiva förslag.
Det gäller ju här en mycket betydelsefull
verksamhet. Det blir kanske fråga
om att inrikta verksamheten på nya banor,
och med hänsyn till att anslaget
från friluftsfonden närmast är att betrakta
som ett stimulansbidrag tror jag
liksom utskottsmajoriteten att vi utan
större fara kan avvakta det definitiva
förslaget från fritidsutredningen.

Visst har fritidsutredningen, som jag
har den största respekt för, redan 1963
framfört en ståndpunkt. Men vi är ju

Onsdagen den 17 mars 19C5 ein.

Nr 12

113

Avsättning till fonden för friluftslivets

vana vid att varje utredning får sitt arbetsresultat
granskat av remissmyndigheterna,
av Kungl. Maj:t och slutligen
av riksdagen. Det innebär inte någon
ringaktning om vi säger, att vi säkerligen
blir tvingade att följa denna procedur
även när det gäller fritidsutredningens
förslag. Jag har personligen det
största förtroende för fritidsutredningen,
vars ordförande jag känner från en
tidigare utredning.

Det har i den här debatten talats mycket
om naturvårdsfrågorna, och jag tror
att man gjort sig skyldig till en viss sammanblandning
av de uppgifter, som bör
skötas av fritidsnämnden, och de uppgifter
som hör hemma under naturvårdsnämnden.
Vi antog förra året en
ny naturvårdslag här i riksdagen, varigenom
statsmakterna har velat rädda
naturvårdsområdena för människornas
fritidsbehov.

Herr Hermansson var överraskad över
den omaka förlovning som skulle ha ingåtts
i statsutskottet. Jag tror inte att
den är så omaka. .lag vill inte gå in på
någon karakteristik av de förbindelser
som har ingåtts inom ramen för reservationsyrkandet.
Jag vet inte om det
är helt och hållet äkta kärlek, om det
är sinnlig kärlek eller platonisk kärlek
som drev herr Hermansson att göra sina
deklarationer. Personligen misstänker
jag att kanske åtminstone en och annan
haft samma bevekelsegrunder som på
sin tid sammanförde Herodes och Pilatus
till en gemensam front.

Herr talman! Jag har här försökt
redovisa att det enligt utskottsmajoritetens
mening finns mycket goda skäl för
handelsministern att inta den ståndpunkt
som han redovisar i statsverkspropositionen.
Vi som står för majoritetsförslaget
i statsutskottet har blivit
övertygade om att hur angeläget det än
är att så fort som möjligt förstärka de
ekonomiska resurserna på detta område,
så har vi möjlighet att avvakta fritidsutredningens
förslag.

Herr Sjönell var inne på förhållandena

främjande

här i huvudstaden, och vi känner ju
till att fritidsområdena är mycket begränsade,
men jag tror ändå att om problemet
är av den storleksgrad som herr
Sjönell gjorde gällande, så finns det
också stora möjligheter för Stockholms
stad att vara aktiv på detta område. Jag
kan redovisa att vi i Norrbotten i mycket
stor utsträckning har löst eu hel
del av dessa frågor på frivillig väg,
t. ex. i Kiruna där vi har några tusen
människor som arbetar under jord i
gruvan. Där kan man faktiskt en lördagseftermiddag
se att upp till två tusen
människor står på järnvägsstationen. De
tar tåget till sina fritidsstugor i Torneträsk-området,
eller också far de till
Torneträsk för att fiska med tillhjälp
av sin »ark», en flyttbar släde. Kärleken
till Torneträsk har för många kirunabor
blivit så stor, att kyrkoherden i
Kiruna i en tidningsintervju för en tid
sedan förklarade, att kärleken till Torneträsk
i många fall överglänste kärleken
till den bättre hälften. Detta har
med andra ord blivit ett skilsmässoproblem.
Det har emellertid inte på något
sätt påverkat oss inom utskottet att inta
den ståndpunkt som vi här redovisar.

Jag framför detta lilla exempel bara
som en antydan om att det redan nu
finns mycket stora möjligheter att dels
förstärka de ekonomiska bidragen genom
de nya instrument som tillkommit
på sistone — för vilket jag tidigare redogjorde
här — och dels att man på
det kommunala planet och genom enskilda
insatser kan göra åtskilligt i avvaktan
på fritidsutredningens slutbetänkande.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Såväl herr Björkman
som herr I.assinantti återkom med påståendet
att det är lämpligt att avvakta
fritidsutredningens slutbetänkande.
Herr Lassinantti utvecklade det ytterligare
och sade att man måste accep -

8 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 12

114

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

tera den vanliga proceduren med remissbehandling
tills man får se argumenteringen.
Jag vill understryka att
det är just den proceduren som den av
fritidsutredningen år 1963 framlagda
promemorian gått igenom. Däremot kanske
den inte har redovisats i statsverkspropositionen
på ett sätt som hade varit
önskvärt.

Arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet
hälsar jag med stor tillfredsställelse,
och det tror jag att samtliga i fritidsutredningen
gör. Tyvärr är dess verksamhet
emellertid begränsad till vissa
speciella områden i vårt land, och det
finns utanför dessa områden behov av
fritidsverksamhet i mycket stor omfattning
och där arbetsmarknadsstyrelsen
inte kan gå in. Beträffande möjligheterna
att åka ut till fritidsstugor vill
jag till herr Lassinantti säga:

Ja, det är utomordentligt bra för de
300 000 som har fritidsstugor, men den
stora majoriteten av den svenska allmänheten
är inte så lyckligt lottad. Jag
försöker i någon mån representera den
svenska ungdomen som praktiskt taget
inte har några möjligheter att på det
sättet utnyttja sin fritid. De grupperna
borde vi också tänka på och snabbt
göra något för.

Får jag också upprepa det exempel
jag nämnde från Stockholms län, där
man nyligen sålde en jordbruksfastighet
för fritidsändamål till ett värde tio
gånger taxeringsvärdet. Under sådana
förhållanden kan det vara svårt för
vanliga människor — som socialdemokratien
representerar — att skaffa sig
fritidsstugor, och då måste vi ha kollektiva
anläggningar som löser fritidsproblemen.

Herr LASSINANTTI (s), kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte blivit övertygad
genom de inlägg som herr Carlsson
i Tyresö gjorde om att det här vore
klokast att bortse från den metodik
som handelsministern godtagit som ar -

betsformel på detta område. Jag tror
alltså fortfarande att det finns möjligheter
att förstärka de ekonomiska resurserna
även om man här i dag godtar
handelsministerns och utskottsmajoritetens
förslag. Det finns ytterligare medel
som ställs till förfogande, t. ex. för
uppförande av hotellbyggnader. Staten
lämnar ju kreditgarantier till icke obetydliga
belopp för sådant ändamål. Sedan
har naturvårdsråden nu kommit
i gång med verksamheten ute i länen,
och när det gäller att tillförsäkra fritidsområdena
anser jag att de med stöd
av anslag ifrån naturvårdsnämnden bör
ha möjligheter att tillgodose de syften
som herr Carlsson nämnde.

Jag delar naturligtvis herr Carlssons
uppfattning om att det är i hög grad
beklagligt att tomtpriserna stiger på ett
sätt som inte kan betecknas som sunt,
men jag tror inte att man skall överdriva
ett höjt anslag på den punkten
som ett effektivt korrektiv mot den utvecklingen,
utan där behövs även andra
och betydligt kraftfullare åtgärder.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! I motsats till herr Lassinantti
tror jag inte att vi utan risk
kan försumma att vidta kraftfulla åtgärder
på detta område. Dessa måste
komma genast, tv om man väntar ett
par år blir det mycket svårt att bota
de skador som under tiden kan åstadkommas.
Herr Lassinantti erinrar om
att anslaget till friluftsfonden undergått
en viss höjning under de senaste åren,
och det är alldeles riktigt, men som jag
påpekade i ett tidigare anförande anvisade
riksdagen redan 1939 3 miljoner
kronor till friluftsfonden. År 1947/48
anvisades 2 miljoner kronor. Sedan
sjönk summan kraftigt.

Ifrån det bottenläge som man sedan
uppnått har det varit en viss höjning,
men jämför man med åren 1939 och
1948 är det sannerligen inget stort anslag
som regeringen och statsutskottets
majoritet i år vill bevilja. Om de myc -

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Nr 12

115

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

ket stora behov som här föreligger bär
statens friluftsnämnd uttalat sig på
ett mycket bestämt sätt. Jag vill citera
en sats ur dess senaste skrivelse med
hemställan om avsättning till fonden
för friluftsändamål. Man erinrar där om
att med hänsyn till redan meddelade
beslut av nämnden bara omkring 1,3
miljon kronor kommer att vara tillgängliga
för nya bidragsändamål under
budgetåret 1964/65 och skriver: »Det
omöjliggör för nämnden att i annan än
begränsad utsträckning medverka i den
utbyggnad på bred bas av olika anläggningar
för det rörliga friluftslivet, vilken
ur måniga synpunkter är önskvärd
och som det måste bedömas vara ett
intresse för staten att medverka i.» Man
behöver bara titta på den stora förteckning
över begäran om anslag, som
nämnden varit tvungen att avstå från
att bevilja, för att förstå att här behövs
verkligt kraftiga anslagshöjningar.

Herr Lassinantti talade i sitt första
anförande mycket om kärlek, och det
är ju modernt just nu. Jag skall inte
närmare gå in på hans analys av olika
former för kärlek utan vill bara säga att
när man i detta läge skall välja kompanjon,
föredrar man faktiskt att gå tillsammans
med SSU:s ordförande herr
Carlsson framför att göra sällskap med
Lassinantti, eftersom herr Carlsson företräder
den riktigare och mera progressiva
ståndpunkten.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att i kärlek
iii'' smaken mycket olika, och jag har
säkerligen inte samma smak som herr
Hermansson, men jag har ingenting
emot att umgås på vänskaplig fot med
SSU:s ordförande.

Varför jag talade om kärlek beror
på att det var herr Hermansson, som
här aktualiserade Kärlek I när lian var
uppe i sitt första anförande. Jag måste
säga att jag tycker att därvidlag föreligger
eu ganska splittrad opinion. Herr

Hermansson talade om dessa 5,1 miljoner
kronor, men om vi ser friluftslivet
och naturvården som en samlad
enhet, vet herr Hermansson att många
av lians kärlekspartners här i dag har
haft den uppfattningen att när det gäller
naturvården skulle ersättningsreglerna
bli helt omstöpta mot vad de blev
i anslutning till antagandet av den
nya naturvårdslagen. Jag tror att herr
Hermansson i fråga om naturvården och
friluftslivet skall vara mycket försiktig
med att liera sig med sina nya vänner.
De utgör en ganska brokig samling.

Jag vet inte om man kan säga att herr
Hermansson har ett harem, ty det finns
ingenting som talar för att herr Hermansson
är huvudman i denna klan.
Om man tänker sig att man köper
si och så mycket mark, tror jag att även
ett anslag på 5,1 miljoner är tämligen
blygsamt i detta sammanhang. Innan
man skrider till sådana åtgärder vore
det ganska klokt att avvakta en redovisning
från fritidsutredningen så att
inte åtgärderna i efterhand framstår
som mindre välbetänkta.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte fortsätta
i herr Lassinanttis fotspår med att här
tala om »Kärlek II» utan gå över till
att påpeka att det är just fritidsutredningen
som begärt denna höjning av
anslaget till 5,1 miljoner kronor. Det
är alltså litet egendomligt när man från
herr Lassinanttis och andras sida säger
att vi först måste avvakta vad utredningen
kommer med. Här har utredningen
begärt att dessa pengar skall
st ii Ilas till förfogande. Varför accepterar
man då inte detta när man tillmäter
fritidsutredningen vikt?

Vad slutligen gäller frågan om den
splittrade opinionen i denna fråga bär
jag under debatten i andra kammaren
bara kunnat iaktta att det är två grupper
som iir splittrade, dels den socialdemokratiska
och möjligen också hö -

Ilo

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

gergruppen, eftersom där finns två motionärer
vilka har yrkat på högre anslag.
Övriga grupper förefaller stödja
en riktig och rimlig ståndpunkt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det var inte snällt av
herr talmannen att kalla mig för Hermansson,
men jag kanske ändå får anföra
några ord. Jag skall inte ge mig in
på den här äktenskapsdiskussionen. När
herr Hermansson talade om ett något
omaka äktenskap, när det gällde majoriteten
i statsutskottet, vet jag inte vad
man skall kalla reservationen. Det verkar
närmast att handla om rena promiskuiteten.

Men det var egentligen inte detta som
uppkallade mig utan det var herr Carlsson
i Tyresö. När han här mycket starkt
trycker på att ifrågavarande pengar
skall användas för markförvärv, bör
man ha klart för sig att varken 3 miljoner
eller 5,1 miljoner spelar någon
större roll. Man bör inte förvärva .särskilt
mycket mark för vare sig den ena
eller den andra summan, så att den saken
kan vi väl tona ned till litet rimligare
proportioner än vad herr Carlsson
gjorde i sina anföranden.

Vidare har man hänvisat till att fritidsutredningen
föreslagit 5,1 miljoner
kronor, men det bör kanske påpekas att
det var förra året den gjorde det. I år
har ingen sådan framställning gjorts,
utan det är förra årets förslag som man
här bygger på. Dessutom har de saker
inträffat som herr Lassinantti redovisat
i fråga om lokaliseringsutredningen och
på arbetsmarknadsstyrelsesidan ävensom
en hel del annat.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag tänkte inte delta i
den här diskussionen, därför att jag så
inånga gånger förr har understrukit betydelsen
av att vi skaffar mark för att
skapa möjligheter till fritidsliv åt människorna.
Jag har framhållit vilken betydelse
det har inte minst ur hälso- och

sjukvårdssynpunkt. ålen när jag hör
hur herr Lassinantti försöker göra diskussionen
till någon sorts kärlekskatekes
och talar om sitt Torneträsk-tänkande,
så tror jag att han har slagit in pa
mycket farliga vägar. Svenska folkets
fritidsfrågor löses icke endast uppe pa
Torneträsket. Det kan man göra för
dem som bor däruppe men inte för dem
som bor i tätorterna.

Vidare borde väl ändå också herrar
Lassinantti och Björkman tänka på att
i vårt land över 50 procent av inkomsttagarna
förtjänar under 15 000 kronor.
Dessa människor har rätt till fritidsområden.
Vi har fört en bostadspolitik i
detta land, som gör det möjligt endasl
för en ringa del av människorna att hyra
eller köpa de dyra bostäder som vi
har byggt under senare år. Då frågar
jag: Är det rimligt att samhället även
på fritidsområdet nu bara fortsätter och
väntar utan att göra någonting? Vi skall
avvakta, heter det, och vi skall hålla
på att utreda men inte göra något annat.

Jag tycker det hade varit renhårigare
om statsrådet varit närvarande i kammaren
och sagt att »min proposition är
en olyckshändelse i arbetet. Jag har
sysslat med andra ting, så jag har inte
kunnat ägna denna fråga den uppmärksamhet
som jag borde». Det hade varit
renhårigt att ta på sig ett fel. Att man
nu i utskottet skall fortsätta att hävda
denna inställning till fritidsfrågorna,
det tycker jag är i allra högsta grad anmärkningsvärt.
Jag vill erinra om att
ett sjukhem, som vi bygger för långtidssjuka
med plats för 30—40 personer,
kostar mer än det anslag som föreslås
i denna proposition. Om vi skall kunna
lösa denna fråga, får vi vara beredda
att bevilja mycket större anslag, ty de
små kommunerna kan icke lösa fritidsfrågorna
med egna medel. Eftersom fritidsfrågorna
gäller alla människor och
hela samhället och om vi skall få möjlighet
att klara dessa i framtiden, måste
vi även skapa fritidsområden som ligger
i närheten av tätorterna och som gör

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Nr 12

117

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

det möjligt även för arbetare att resa ut
till dem. Det vore rimligt att staten
tar konsekvenserna av denna situation
och gör det nu.

Jag ville med detta, herr talman, bara
understryka hur betydelsefull frågan är.
Jag beklagar att inte utskottets majoritet
har velat rätta till vad som ändå
även ett statsråd måste uppfatta som
»jag har gjort ett fel». Det hade varit
renhårigare, om man då hade gått en
annan väg, åtminstone inom utskottet.

Herr talman! Jag ber nu liksom förut
att få yrka bifall till reservationen.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Lundberg att jag inte kan förstå på vad
sätt jag skulle vara ute på farliga vägar
här, lika litet som att utskottsmajoriteten
skulle vara det. Vi har studerat denna
fråga ingående, och vi har kommit
till den uppfattningen, att föredragande
departementschefen måste anses ha haft
goda skäl för sin ståndpunkt när han
vill avvakta resultatet av en utredning.
Den kommer ju nu till hösten med sitt
betänkande, enligt vad som har uppgivits.
Jag tror att det skulle bli mycket
besvärligt för oss om vi, oberoende
av vad utredningar sysslar med och vad
de kommer att förelägga oss i sina betänkanden,
bara skulle gå på som om
de inte existerade. Jag tror inte heller
att herr Lundberg menat att vi skall göra
på det sättet.

Sedan säger herr Lundberg något om
Torneträsk-tänkande. Jag vill säga herr
Lundberg att vi har ställt stora områden
till förfogande. Ett år ställde vi
200 000 hektar till det svenska folkhushållets
förfogande genom Padjelanta
nationalpark, och vi har redan tidigare
många stora nationalparker där uppe.
Jag tror inte herr Lundberg skall underskatta
vad den orörda norrländska
naturen, som redan nu står beredd alt
mottaga stora skaror söderifrån, betyder
som svenska folkets gemensamma

mentalsjukhus. Det har ju sagts att den
bristande jämvikten mellan tekniken
och naturen har skakat vårt samhälle
i dess grundvalar. När gruvarbetarna
far upp till fjällvärlden är det just för
att eliminera denna bristande jämvikt
mellan teknik och natur. Men skall vi
fullfölja ett program av den storleksordning
som framskymtade i herr Lundbergs
anförande, då tror jag inte vi skall
diskutera om ett anslag på 5,1 miljoner
kronor per år, utan då får vi säkerligen
gå upp till 100 miljoner och mera. Jag
har ingenting emot att så sker när vi får
klara papper på riksdagens bord som
gör oss övertygade om att en sådan sak
är möjlig och erforderlig.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Lassinantti sade
att det fanns goda skäl för att avvakta.
Jag vill säga till herr Lassinantti att
jag har ett starkt intryck av att utredarna
i varje fall icke har någonting
emot att man ställer minst den summa
till förfogande nu som har föreslagits i
den reservation som är fogad till denna
punkt.

Jag talade om Torneträsk-tänkandet.
Det är på det sättet, herr Lassinantti,
att över hälften av människorna i detta
land tjänar mindre än 15 000 kronor om
året. Det är riktigt att dessa nationalparker
och dessa fina anläggningar i
fråga om hotell m. in. finns, men de som
kan komma dit tillhör en inkomstkalegori
vars löner ligger vida över de
15 000 kronorna. Den som bara tjänar
15 000 kronor nu kan icke ens hyra
den bostad som vi bygger i dag därför
att inkomsterna inte räcker till, och
då är det alltså inte möjligt för dessa
människor att resa till Norrland och ta
semester i den utsträckning som vi
önskar att de skall göra. Jag har ingenting
emot att vi har detta Torneträsk
in. in., men det finns tyvärr inte områden
av Torneträsks vare sig karaktär
eller storlek i Mellansverige eller på

118

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Kraftstationer m. m.

andra håll i landet, utan vi får försöka
laga efter läglighet och skapa de resurser
som finns i olika sammanhang.

Jag tror därför att det är riktigt att
vi hade behövt många flera miljoner.
Det är sant. Vi står inför — jag vill säga
detta, eftersom herr Lassinantti berörde
det —- de mentala skadorna i det svenska
samhällslivet av i dag. Jag är rädd för
att den reform vi genomför, på grund
av att staten icke kommer att tillskjuta
tillräckligt med pengar för att ge landstingen
möjligheter att skapa en ordentlig
mentalsjukvård, kommer att kräva
många offer. Men mentala skador, som
givetvis ökar på grund av jäkt in. m.,
skulle kunna förebyggas i långt större
utsträckning än nu, om samhället inte
bara väntade och avvaktade och därigenom
försummade många tillfällen att
göra någonting på detta område. Det är
speciellt för dem som har de lägsta inkomsterna
som jag anser att samhället
måste göra något; andra kan ju resa till
utlandet Är man exempelvis riksdagsman
kan man resa till Amerika eller till
Italien eller på annat håll, men det är
väl ändå för dem som måste stanna
kvar hemma i sina besvärliga omständigheter,
inte bara till vardags utan
även under fritiden, som jag anser att
vi borde göra något, och det är därför
som jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Carlsson i Tyresö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
71 :o) i utskottets utlåtande nr It), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 90
ja och 111 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
6) av herr Bengtson m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSSON i Tyresö (s), som
yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta nej
men råkade trycka på båda knapparna,
så att voteringsmaskinen markerade
»avstår».

Punkterna 72—74

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75

Kraftstationer m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt I:D 1, s.
179—199) föreslagit riksdagen att
till Kraftstationer in. m. för budgetåret
1965/66 anvisa ett investeringsanslag av
310 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft

dels de under punkten 47 omnämnda
motionerna 1:464 och 11:553;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Johan Olsson och Wikberg
(I: 292) och den andra inom andra
kammaren av herr Eriksson i Bäckmora

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Nr 12

119

in. fl. (11:352), i vilka motioner yrkats
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att Kungl. Maj:t
medverkade till en sänkning av vattenfallsstyrelsens
eltariffer i det norrländska
taxeområdet enligt lokaliseringsutredningens
förslag.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 464 och II: 553, såvitt nu
var i fråga, till Kraftstationer m. m. för
budgetåret 1965/66 anvisa ett investeringsanslag
av 310 000 000 kr.;

b) att motionerna 1:292 och 11:352
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Åkerlund, Strandberg,
Bohman och Björkman, vilka under
förutsättning av bifall till den vid
punkten 47 fogade, med 2 b) betecknade
reservationen ansett att utskottet under
a) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 464 och II: 553, såvitt nu var i fråga,
till Kraftstationer in. m. för budgetåret
1965/66 anvisa ett investeringsanslag av
292 000 000 kr.;

b) av herrar Bengtson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn och Sjönell, vilka
ansett att utskottet under b) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1: 292 och II: 352, i .skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört angående
sänkning av eltaxorna inom det norrländska
taxeområdet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Hedeniiset (ep):

Herr talman! lifter debatter om
idrottsstödet och friluftslivets främjande
kan det måhända synas trivialt att
uppta kammarens tid med frågan om
eltaxorna i Norrland. Jag tillåter mig

Kraftstationer m. m.

ändock att anföra några synpunkter i
anslutning till reservation 7 b vid denna
punkt.

Av lokaliseringsutredningens olika detaljförslag
förverkligades en del vid
riksdagsbeslutet hösten 1964. Andra av
förslagen står allt fortfarande på önskelistan.

Till de mera betydande av de utredningens
förslag som ännu väntar på ett
genomförande hör otvivelaktigt yrkandet
om sänkning av vattenfallsstyrelsens
eltariffer i Norrland.

Från denna landsdel kommer den
överväldigande delen av landets vattenkraft,
omkring fyra femtedelar. Vattenkraften
ger även den ojämförligt billigaste
elektriska energien. Den industriella
produktionen i Norrland är
av helt naturliga orsaker koncentrerad
till grenar som är förhållandevis energikrävande.
Räknat per arbetare är förbrukningen
av elkraft inom industrien
i Norrland tre gånger större än i Svealand.
Priset på elkraft blir därför av
avgörande betydelse för utveckling av
näringslivet i landsdelen och därmed
förbättrade utkomstmöjligheter åt befolkningen.

Då utskottsmajoriteten nu tyvärr ställer
sig avvisande till vårt yrkande om
ett genomförande av detta lokaliseringsutredningens
förslag sker detta under
hänvisning till att frågan så nyligen varit
föremål för riksdagens prövning.
Även om detta sakförhållande inte kan
bestridas, må väl dock inte därav följa,
att riksdagen skulle vara förhindrad besluta
om komplettering på någon punkt
av 1964 års beslut. Därtill må erinras om
den tidsnöd under vilken riksdagen
behandlade lokaliseringspropositionen.
Verkliga förhållandet var väl det, att
vederbörande utskott inte hade tid med
mer än eu rätt så summarisk behandling
av de olika motionsyrkanden som
gjordes i anslutning till propositionen.
Att då låta riksdagsbehandlingen i fjol
bli eu absolut spärr mot alla förbättringar
synes mig vara eu alltför formalistisk
behandling.

120

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Kraftstationer m. m.

Låt mig till sist påpeka att i reservation
7 b inte föreslås omedelbara åtgärder,
utan man nöjer sig med att hemställa
om en närmare prövning av frågan
om hur lokaliseringsutredningens
och motionernas syfte lämpligen skall
kunna ernås. Även om det i och för sig
vore önskvärt att snabbare nå fram till
en sänkning av eltaxorna — och därmed
ge verksamt stöd och stimulans åt
såväl redan befintlig som nytillkommande
företagsamhet i Norrland — så blir
dock ett beslut i enlighet med reservanternas
yrkande ett steg framåt mot det
angelägna målet: bättre sysselsättning i
övre Norrland.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till den med 7 b betecknade
reservationen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
har utskottet behandlat ett
par motioner som tagit upp frågan om
en sänkning av eltaxorna i Norrland.
Att motionärerna har velat begränsa en
sådan åtgärd till att i första hand gälla
Norrland motiveras av många omständigheter.
Lokaliseringsutredningen
har ju föreslagit en sådan sänkning av
eltaxorna i syfte att underlätta för de
företag som redan finns där men också
i syfte att stimulera en ny företagsamhet
i Norrland. Det skulle säkerligen inte
betyda så litet tillskott för de lokaliseringspolitiska
strävandena i Norrland,
om man kunde locka företagare
dit med erbjudande om lägre eltaxor.

Norrland har i andra sammanhang
högre kostnader som försvårar etablering
av företag. Till sådana kostnader
hör exempelvis dyrare frakter, högre
bränslekostnader, sämre kommunikationer
och längre avstånd. Om man på
något område kan kompensera Norrland
är det väl på elfaxeområdet. I Norrland
produceras den mesta elkraften
—- långt mer än vad som förbrukas där.
Det vore därför inte orimligt att elkraften
kunde tillhandahållas billigare inom

de områden där den produceras. Visserligen
finns nu en liten prisskillnad,
men enligt motionärernas mening är
den alldeles för obetydlig för att ha någon
lokaliseringspolitisk effekt. För övrigt
finns det områden i Mellansverige,
som har precis samma eltaxa som Norrland.

I motionen och den reservation som
finns fogad till utskottets utlåtande har
vi på denna punkt endast yrkat på en
prövning av olika möjligheter att åstadkomma
den lägre eltaxa i Norrland, som
skulle kunna befrämja just nyetablering
av företag.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall tillreservation 7 b.

Herr BLOMKVIST (si:

Herr talman! Vid denna punkt har
behandlats vattenfallsstyrelsens eltariffer
i det norrländska taxeområdet. Kanske
en av de betydelsefullaste åtgärderna
vid höstriksdagen förra året var riksdagens
beslut om eu aktiv lokaliseringspolitik.
Under en femårsperiod kommer
statsmakterna att satsa 800 miljoner
kronor för att söka påverka näringslivets
utveckling inom stödområdet,
som i mycket stor utsträckning omfattar
Norrland. I samband med riksdagens
behandling av lokaliseringspropositionen
avslogs ett motionsvis framställt
yrkande om nedsättning av elkraftstaxorna
i detta område.

Även i år har motioner väckts i syfte
att åstadkomma en sänkning av elkraftstaxorna.
Liksom tidigare hänvisar motionärerna
till lokaliscringsutredningens
förslag. Enligt utredningens mening
borde ifrågavarande eltaxor sänkas med
10 procent, men samtidigt skulle vattenfallsstyrelsen
ges en kompensation
för detta inkomstbortfall. Effekten av
en sådan åtgärd skulle helt och hållet
bli beroende av företagens produktion.
Vid sådana företag, där elkraften i huvudsak
används för drift av motorer
och belysningsändamål, kan man räkna
med att elförbrukningen blir ganska låg.

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Nr 12

121

Vid dessa företag kan en sänkning av
elpriset inte spela någon avgörande roll
för den industriella utvecklingen, eftersom
kostnaderna för elkraften ingår som
eu mycket liten del i den färdiga produktens
värde. Däremot blir naturligtvis
kostnaden för elkraften en väsentlig
del i den totala produktionskostnaden
inom den tunga industrien och vid
företag, där elkraften används i själva
produktionsprocessen. I jämförelse med
andra företag kan man väl dock säga
att denna industrigrupp har en förhållandevis
gynnsam ekonomisk ställning.

Reservanterna har inte slutit upp bakom
motionärernas yrkande. Man skriver
bl. a.: »Utskottet delar motionärernas
uppfattning att elkraftskostnadernas
storlek är av särskild betydelse för det
norrländska näringslivet och att lägre
eltaxor skulle verksamt stödja och stimulera
såväl befintlig som ny företagsamhet
inom Norrland. Frågan om
lämpligaste sättet att åstadkomma detta
önskemål torde dock erfordra ytterligare
prövning.»

Jag vill i detta sammanhang citera en
artikel i tidskriften Norrbottens Kraftverk.
Den har rubriken: »Billig kraft i
Norrbotten» och lyder:» Frågan om kraftpriserna
i Norrland diskuteras ofta i
pressen och bland allmänheten. Man
anser att Norrland borde ha lägre kraftpriser
än övriga delar av landet, då
man har så stor tillgång på vattenkraft.
Så är också fallet. Priset ligger vid större
leveranser (högspänd kraft) i genomsnitt
25—30 ''/c lägre än i mellersta
och södra Sverige bl. a. beroende på att
Norrlands elkonsumenter inte behöver
deltaga i överföringskostnaderna till
Mellansverige. Även för detaljdistributionen
tillämpar Vattenfall lägre taxor i
Norrland än i övriga delar av landet,
vilket för inlandets glesbygd innebär en
i vissa fall stor subventionering.»

Herr talman! Det är uppenbart att
det aktuella förhållandet bar medfört
att utskottet vid sin behandling av de
föreliggande motionerna intagit samma

Kraftstationer m. m.

ståndpunkt som bankoutskottet gjorde
när lokalise ringspropositionen behandlades.

Herr Larsson i Hedenäset säger bl. a.
att eftersom resurserna på vattenkraftens
område finns just i Norrland, så
borde man på något sätt tillämpa lägre
eltaxor för Norrlands vidkommande.
Först och främst vill jag framhålla att
så redan sker. Vidare skulle jag i detta
sammanhang vilja anknyta något till
ett ärende av mycket stor betydelse som
vi behandlat tidigare i dag, nämligen
frågan om atomenergibolagets kraftstation
Marviken. Låt oss göra det tankeexperimentet
att vi någon gång framåt
i tiden, på 1970- eller 1980-talen, har
atomverk som producerar elkraft. Det
är inte säkert att dessa kraftverk kommer
att vara förlagda i Norrland, utan
det kan mycket väl tänkas att de blir
placerade på andra håll i landet. Om
man för det resonemang som herr Larsson
i Hedenäset nu gör, borde man —
därest man vill vara konsekvent — ta
upp frågan om en viss subvention åt de
elkonsumenter som bor på de platser
där atomkraftverken har förlagts.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! I anledning av de uppgifter
från vattenfall som herr Blomkvist
här meddelat kammaren vill jag
endast göra det konstaterandet, att dessa
prisöverenskommelser förvisso var
kända av lokaliseringsutredningen när
den framlade sitt förslag om den ytterligare
sänkning av eltaxan som utredningen
fann befogad.

Vidare må det vara tillåtet att ställa
följande fråga. Om det exempelvis vid
ett kraftverk i Storuman uppe i Västerbotten
planeras en fabriksanläggning
förlagd nära nog vägg i vägg med kraftverket
pa platsen och som tar sin elektriska
energi därifrån, kan det då vara
riktigt att vederbörande skall delta i
betalandet av (le allmänna överförings -

122

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Kraftstationer m. m.

kostnaderna för kraften trots att det i
deras eget fall endast gäller några hundra
meters transport av energien?

Mot slutet av herr Blomkvists anförande
tyckte jag mig höra tongångar
som tydde på att det skulle i detta fall
vara fråga om subventioner åt Norrland
— det har också sagts vid tidigare
tillfällen då saken behandlats. Låt mig
bara erinra om att så länge beskattningen
av vattenfallsstyrelsens anläggningar
är ordnad på det sätt som för
närvarande är fallet, då avskrivningar
sker på anläggningskostnaderna oavsett
om dessa kostnader i sin helhet är betalade
och avskrivna varigenom betydande
belopp undandrages den kommunala
beskattningen, och så länge en
så stor konsument som statens järnvägar
gratis erhåller elektrisk energi
och denna konsumtion icke heller blir
föremål för kommunal beskattning —
så länge kan det inte vara fråga om
några subventioner till Norrland, därest
man skulle vidta åtgärder av det slag
som nu föreslås. Däremot skulle det
vara fråga om återbetalning av en del
av de subventioner som från Norrland
har lämnats och allt fortfarande lämnas
till det övriga Sverige.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag vill understryka att
vi från utskottets sida självfallet är
mycket intresserade av en industriell
utveckling i Norrland, men samtidigt
har jag tidigare hänvisat till det beslut
som riksdagen fattade i höstas, och jag
tar mig friheten, herr talman, att citera
ett uttalande av inrikesministern — ett
uttalande som jag helt och fullt stöder:

»Liksom kommittén anser jag det i
hög grad angeläget att sådana ytterligare
åtgärder som kan vara ägnade att
främja en gynnsam produktionsutveckling
i de nordliga länen stödjes av statsmakterna.
Principiellt måste emellertid
enligt min uppfattning det kravet
upprätthållas att statligt stöd inte lämnas
i sådana former, som innebär fort -

löpande direkta driftsubventioner till
företagen och som kan resultera i att
icke bärkraftig industri hålles i gång
med konstlade medel eller att konkurrensförhållandena
snedvrids.»

Det är ju också detta som ligger bakom
utskottets ställningstagande i frågan.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7 b; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
75: o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7 b) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 161 ja
och 36 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Onsdagen den 17 inars 1965 em.

Nr 12

123

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel.

Punkterna 76—78

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.9

Statens hantverks- och industrilånefond

Kungl. Maj.t hade (punkt V: 1, s. 202)
föreslagit riksdagen att till Statens hantverks-
och industrilånefond för budgetåret
1965/66 anvisa ett investeringsanslag
av 18 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 16 omnämnda
motionerna I: 89 och II: 113, i vilka såvitt
nu var i fråga hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Statens hantverks-
och industrilånefond för budgetåret
1965/66 anvisa ett investeringsanslag
av 25 milj. kr. samt att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t dels
hemställa om sådan ändring av kungörelsen
1960: 372 § 24 att hantverks- och
industrilån finge beviljas en och samma
sökande till belopp av högst 100 000
kr., dels även uttala att vid tillämpning
av samma kungörelse § 9 beträffande
»särskilda skäl» för förlängd amorteringstid
för industrigarantilån till högst
20 år måtte beaktas vad i motionerna
anförts;

dels ock eu inom andra kammaren av
herr Andersson i Örebro in. fl. väckt
motion (11:548), vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att de i kungörelsen
den 3 juni 1960 nr 372 angivna
gränserna för företagareförenings utlåning
utan kommerskollegii hörande, enligt
gällande regler högst 50 000 kr. till
eu sökande eller för lån till maskiner

Statens hantverks- och industrilånefond

högst 75 000 kr., måtte höjas till 150 000

kr.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 89 och II: 113, såvitt nu
var i fråga, till Statens hantverks- och
industrilånefond för budgetåret 1965/66
anvisa ett investeringsanslag av
18 000 000 kr.;

b) att motionerna 1:89 och 11:113,
såvitt de avsåge höjning av gränserna
för utlåning, samt motionen 11:548
icke matte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

c) att motionerna 1:89 och 11:113,
såvitt de avsåge amorteringstiden för
industrigarantilån, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Per Jacobsson, Källqvist,
Åkerlund, Harry Carlsson, Strandberg,
Johan Olsson, Bohman och Eliasson i
Sundborn, fröken Elmén samt herrar
Xihlfors, Björkman, Xelander och Sjönell,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 89 och II: 113, såvitt
nu var i fråga, till Statens hantverksoch
industrilånefond för budgetåret
1965/66 anvisa ett investeringsanslag av
25 000 000 kr.;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:89 och 11:113, såvitt nu
var i fråga, samt i anledning av motionen
II: 548, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om sådan ändring av kungörelsen
den 3 juni 1960 om statligt kreditstöd
till hemslöjd, hantverk och småindustri
(nr 372), att företagareförening
utan kommerskollegii hörande skulle
iiga bevilja en och samma sökande hantverks-
och industrilån intill ett belopp
av sammanlagt högst 100 000 kr.;

c) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:89 och 11:113, såvitt nu
var i fråga, uttala att vid tillämpning

124

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Statens hantverks- och industrilånefond

av kungörelsen 1960: 372, § 9, beträffande
''särskilda skäl’ för förlängd amorteringstid
för industrigarantilån till
liögst 20 år borde beaktas vad reservanterna
anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! I reservationen nr 8
vid punkten 79 som gäller statens hantverks-
och industrilånefond har reservanterna
på enligt min mening välmotiverade
grunder ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha en annan
lydelse.

Det påpekas i reservationen att hantverks-
och industrilån enligt nu gällande
bestämmelser beviljas en och samma
sökande till belopp om sammanlagt
högst 50 000 kronor eller i fråga om lån
för anskaffning av maskiner 75 000 kronor.
Högre lånebelopp kan dessutom beviljas
med kommerskollegiums medgivande.
Lånen är att betrakta som förtroendekrediter,
och det är ett gott betyg
åt dessa företagarkategoriers förmåga
och vilja att göra rätt för sig att
långivarens, d. v. s. statens, förluster
trots avsaknaden av s. k. bankmässiga
säkerheter kunnat hållas så låga som
någon eller ett par procent. Emellertid
är det, som framliålles i motionerna
1: 89 och II: 113, inga övertygande skäl
som kan motivera skillnaden i storlek
mellan lån till maskinköp och andra
lån, utan denna skillnad framstår som
ganska godtycklig.

Vidare talar kostnadsutvecklingen
och penningvärdeförsämringen starkt
för en höjning av lånegränsen, och ett
lämpligt maximibelopp bör i nuvarande
läge, som också framhålles i reservationen,
kunna vara 100 000 kronor för
såväl maskinlån som andra lån. Liksom
hittills bör givetvis med kommerskollegiums
medgivande lån till högre belopp
kunna lämnas om omständigheterna
medger detta. Enligt min mening är
det mycket viktigt att denna möjlighet

att erhålla högre lån bibehålies, då
framför allt maskinanskaffningskostnaderna
under senare år stigit våldsamt,
och en enda maskin som är avsedd att
användas i en ordinär småindustri kan
betinga ett pris av flera hundra tusen
kronor.

Utöver de skäl som anförts i motionerna
I: 89 och II: 113 som stöd för en
höjning av investeringsanslaget till det
av kommerskollegium äskade beloppet
om 25 miljoner kronor vill jag starkt
understryka reservanternas påpekande
att nuvarande kreditåtstramning särskilt
hårt drabbar de mindre företagen
och medför svårigheter för dem att skaffa
medel för nödiga investeringar i rationaliseringssyfte.
Visserligen framhålles
från kreditinstituten när detta påstående
göres, att det är felaktigt —
det är en uppfattning som också delas
av handelsministern enligt vad han gav
uttryck för i dag — och att de kreditrestriktioner
som sätts in för att stoppa
upp en hotande konjunkturöverhettning
inte drabbar småföretagen hårdare än
de större företagen. Man plockar också
fram statistik för att bevisa sin tes. Det
är möjligt och sannolikt att denna statistik
är riktig, även om statistik, skickligt
använd, ju kan bevisa det mesta.

Men det är, herr talman, inte via
restriktioner från kreditinstituten som
de mindre företagen främst drabbas när
bromsarna slår till, utan det är på
grund av andra konsekvenser av dessa
bromsar. 1 en normal konjunktur har
ett litet företag, t. ex. eu småindustri,
regelmässigt hyggliga krediter från sina
stora leverantörer av råvaror, halvfabrikat
och andra artiklar. När kreditrestriktioner
sätts in tvingas dessa leverantörer
för att klara sin egen likviditet
att slopa sin kreditgivning och
hålla benhårt på fastställda betalningsvillkor.
Samtidigt börjar småindustriföretagets
kunder på grund av den för
dem lika pressande likviditetssituationen
att dra länga krediter hos sin lilla
leverantör. Han är mån om sina kunder

Onsdagen den 17 mars 1965 em. Nr 12 125

Lån till Aktiebolaget Atomenergi för uppförande av en atomkraftstation i Marviken

och vågar därför inte för hårt yrka på

uppfyllandet av avtalade konditioner.
Kreditrestriktionerna får sålunda, herr
talman, till följd att småföretagen pressas
från två håll. Eftersom de nuvarande
restriktionerna inte ser ut att lättas
i brådrasket, är såväl kommerskollegium
som Företagarföreningarnas förbunds
och reservanternas förslag om
höjning av investeringsanslaget till statens
hantverks- och industrilånefond
enligt min mening mycket väl motiverat.

Beträffande utskottets på motionerna
1:89 och 11:113 grundade förslag att
industrigarantilånen under vissa förhållanden
skall kunna få amorteras på
20 år förefaller det mig rimligt, att om
det i en kungl. kungörelse — i detta fall
1960: 372 -— står stadgat att en amorteringstid
för industrigarantilån »på
särskilda skäl» skall kunna beviljas, så
skall en sådan bestämmelse inte bara
stanna på papperet utan också kunna
tillämpas i praktiken. I annat fall är
det meningslöst att sätta in en dylik bestämmelse.
Det synes mig dessutom uppenbart,
att en säkerhet i form av en
inteckning med betryggande läge i en
industrifastighet på egen grund borde
utgöra just »särskilt skäl» för en 20-årig amorteringstid.

Herr talman! Med det anförda ber jag
få yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Med hänvisning till den
mycket utförliga redovisning av detta
ärende, som handelsministern lämnade
här tidigt i morse, ber jag få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sjönell begärde emellertid vote -

ring, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
79 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

•Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105 ja
och 93 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkten SO

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten SI

Lån till Aktiebolaget Atomenergi för
uppförande av en atomkraftstation i
Marviken

Kungl. Maj:t hade (punkt VI: 2, s.
203) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1965/66
anvisa ett investeringsanslag av
63 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft de under
punkten 47 omnämnda motionerna
1:464 och 11:553.

Utskottet hemställde, att riksdagen
mätte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:464 och 11: 553, såvitt nu var i fråga,
till Lån till Aktiebolaget Atomenergi för

126

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Utökning av styrelsen för Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, INFOR

uppförande av en atomkraftstation i
Marviken för budgetåret 1965/66 anvisa
ett investeringsanslag av 63 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund, Strandberg, Bohman och
Björkman, vilka under förutsättning av
bifall till den vid punkten 47 fogade,
med 2 b) betecknade reservationen ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj.-ts förslag samt motionerna 1:464
och 11:553, såvitt nu var i fråga, till
Lån till Aktiebolaget Atomenergi för
uppförande av en atomkraftstation i
Marviken för budgetåret 1965/66 anvisa
ett investeringsanslag av 35 000 000 kr.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 82—85

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86

Utökning av styrelsen för Institutet för

nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mattsson (I: 195) och den andra inom
andra kammaren av herrar Sjönell och
Gomér (11:245), hade hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att antalet ledamöter i
styrelsen för INFOR ökades från fem
till sju och antalet suppleanter från tre
till fyra, så att företrädare för mindre
och medelstora företag kunde beredas
plats i styrelsen i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 195 och II: 245 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Per Jacobsson, Källqvist, Harry
Carlsson, Johan Olsson och Eliasson
i Sundborn, fröken Elmén samt herrar
Adhlfors, Nelander och Sjönell, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att

riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 195 och II: 245, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att antalet ledamöter
i styrelsen för INFOR ökades
från fem till sju och antalet suppleanter
i styrelsen från tre till fyra, så att
företrädare för mindre och medelstora
företag kunde beredas plats i styrelsen
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SJÖNELL (ep):

Herr talman! Riksdagens beslut i fjol
om inrättande av institutet för nyttiggörande
av forskningsresultat, INFOR,
hälsades med den största tillfredsställelse,
inte minst av de mindre företagen.
Ett intensivt samarbete med det
äldre institutet EFOR, uttytt stiftelsen
för exploatering av forskningsresultat,
och INFOR — som ju är förutsatt —
kommer säkerligen att till industriell
och ekonomiskt lönande produktion
föra fram mängder av uppfinningar,
tekniska uppslag och snillrika idéer,
som nu får ligga outnyttjade och oprövade
av brist på medel till utvecklingsarbeten
och exploatering.

I § 2 av de nyligen för INFOR fastställda
stadgarna står bl. a. att institutet
»då särskilda skäl föreligga, självt skall
förvärva resultat av forskning och uppfinnarverksamhet
samt vidtaga erforderliga
åtgärder för deras utveckling
och nyttiggörande». Det är just denna
del av INFOR :s verksamhet som är så
utomordentligt intressant och kan bli
så värdefull för de mindre företagen
och därmed också för produktionen
och samhällsekonomien i dess helhet.
Det förhåller sig nämligen så, att en
liten företagares tekniska nyskapande
eller uppfinnande i allmänhet, med de
blygsamma resurser han besitter, inte
kan föras fram längre i den s. k. innovationskedjan
än att vissa konkreta resultat
kan skönjas och ofta en enkel
prototyp kan visas upp. Detta betyder
att INFOR enligt den nyss citerade

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Nr 12

127

Utökning av styrelsen för Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, INFOR

stadgebcstäminelsen kan sätta in sina
ekonomiska resurser och på den ofullbordade
uppfinningen eller prototypen
— jag citerar stadgebestämmelsen —
»vidtaga erforderliga åtgärder för deras
utveckling och nyttiggörande».

I sammanhanget är det mycket viktigt
att fastslå några fakta om de små
företagarnas betydelse som idékläckare.
Man brukar säga att nöden är uppfinningarnas
moder, och en liten företagare
råkar ofta under trycket av en
järnhård konkurrens i brydsannna situationer.
Det som räddar honom då är
ingalunda pengar — det har han ingen
tillgång till — utan den rörliga hjärna
som naturen utrustat honom med.
Många briljanta idéer och snillrika konstruktioner
har kommit fram genom
små företagare som varit hårt trängda
och inte har haft någon annan att lita
till än sig själva.

I själva verket är det så, att en ansenlig
del av det tekniska nyskapandet
sker genom insatser från fria, ensamstående
uppfinnare och företagare. Det
är angeläget att fastslå detta förhållande,
eftersom den vanligaste uppfattningen,
eller jag kanske skall säga
missuppfattningen, är att det tekniska
nyskapandet numera praktiskt taget
helt och hållet sker i form av teamwork
som utföres i stora och med dyrbar
apparatur utrustade laboratorier.
Enligt en uppgift i en amerikansk facktidskrift
för några år sedan har 70 procent
av alla kommersiellt viktiga uppfinningar
som gjorts i USA haft ensamma
genier till upphovsmän.

En grupp amerikanska industrier i
New York-räjongen har dragit konsekvenserna
av detta förhållande och
börjat en kampanj, där man vänder sig
till allmänheten och de fria uppfinnarna
för att få fram nya idéer och produktförslag,
och man anger i en reklambroschyr
att minst »nio av tio nya
produkter som finns tillgängliga på
marknaden i dag icke härrör från stora
forskningslaboratorier utan från en -

samstående personers produktiva hjärnor».
Även om de ensamstående uppfinnarnas
och de små företagens roll
när det gäller det tekniska nyskapandet
inte är lika framträdande i vårt land
som i USA, kan man dock våga påståendet,
att deras betydelse för vår egen
tekniska utveckling är högst avsevärd.

Mot bakgrunden av vad jag nu anfört
ter det sig enligt min mening ytterst
välmotiverat och angeläget, att såsom
framhålles i reservation nr 10 de
mindre och medelstora företagen, för
vilka INFOR :s verksamhet måste anses
vara av särskilt stor betydelse, också
bör vara representerade i INFOR :s styrelse.

Det kan aldrig vara felaktigt, att en
styrelse för en sammanslutning, av vilket
slag denna än må vara, tillföres ytterligare
kompetens och speciell sakkunskap,
i synnerhet som det i det här
ifrågavarande fallet icke skulle innebära
någon ansvällning av statsutgifterna.
Med hänsyn till den storlek och
betydelse som INFOR har kan det heller
icke anses, att styrelsen blir överdimensionerad
om den utökas från fem
till sju personer.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationen nr 10
vid punkten 86.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Frågan om storleken av
INFOR :s styrelse behandlades förra
året, då detta institut inrättades. Jag
har för min del inget större behov av
att i detta sammanhang upprepa den
argumentering som därvid fördes i detta
ärende. Låt mig bara erinra om att man
dä hade att ta ställning till olika förslag.
Det förslag som statsutskottet och
riksdagen stannade för gick ut på att
det skulle vara en styrelse på fem personer.
Det fanns även motionsyrkanden
om att det skulle vara sju respektive
nio personer i styrelsen.

Jag tror inte att det har så särdeles
stor betydelse om det är fem eller, så -

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

128 Nr 12

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor

som herr Sjönell föreslår, sju personer
som sitter i denna styrelse. Jag skulle
vilja påstå att 90 procent av herr Sjönells
argumentering inte har någon relevans
då det gäller att bedöma sammansättningen
av denna styrelse. När
man kommer fram till det stadium av
innovationskedjan, då det gäller att bevilja
pengar för att exploatera uppfinningar,
har man nämligen redan tidigare
åtminstone i de allra flesta fall gjort
den tekniska bedömningen av dessa
uppfinningar. När man kommer till detta
skede är det alltså fråga om att anvisa
pengar till exploateringen av uppfinningarna.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Sjönell
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
86 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter lia röstat för japropositionen.
Herr Sjönell begärde
emellertid rösträkning, varför votering

till allmännyttiga ändamål, m. m.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 120 ja och 73 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 87

Lades till handlingarna.

§ 2

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
30, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1965/66.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor
till allmännyttiga ändamål, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål
och om andra åtgärder för att
stimulera sådana gåvor.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 94 av
herr Schött m. fl. och II: 119 av lierr
Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande införande av avdrag vid taxeringen
till statlig inkomstskatt för belopp
som den skattskyldige skänkt till
humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:301
av herr Thorsten Larsson m. fl. samt
11:363 av herrar Boo och Johansson i
Skärstad, vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte an -

Onsdagen den 17 mars 19G5 em.

Nr 12

129

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

halla om utredning av behovet och möjligheterna
att stimulera enskilda personer
att lämna bidrag och gåvor till religiösa
och ideella organisationer in. fl.
insatser till förmån för allmännyttiga,
humanitära och vetenskapliga ändamål,
undervisning och kulturminnesvård
m. m. i enlighet med vad i motionerna
anförts».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalvdande motionerna 1:94
av herr Schött in. fl. och II: 119 av herr
Gustafsson i Borås m. fl. om rätt till
avdrag vid beskattningen för gåvor till
allmännyttiga ändamål, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:301
av herr Thorsten Larsson m. fl. samt
11:363 av herrar Boo och Johansson i
Skärstad om vissa åtgärder för att stimulera
gåvor till allmännyttiga ändamål,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Billman, Sundin, Gustafsson i
Göteborg, Boo, Larsson i Umeå, Dahlgren
och Björkman, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 94 av herr Schött
in. fl. och 11:119 av herr Gustafsson i
Borås m. fl. ävensom de likalydande
motionerna 1:301 av herr Thorsten
Larsson m. fl. och II: 363 av herrar Boo
och Johansson i Skärstad måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande införande av viss rätt till
avdrag vid den statliga inkomstbeskattningen
för belopp som den skattskyldige
skänkt till humanitära, kulturella, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är som huvudmotionär
jag vill säga några ord i anled -

ning av bevillingsutskottets betänkande
nr 11.

Utskottet står i detta ärende delat
med 10 röster mot 10. Detta betyder att
meningarna i denna fråga skär sig i
allra högsta grad. Frågan har såsom
alla vet ofta behandlats här i riksdagen,
och vid de senaste tillfällena har
motionärerna stannat vid yrkanden om
utredning av de problem, som hör samman
med frågeställningen.

Jag skulle inte nu rekapitulera alla
skäl och inotskäl som har framförts
från olika håll. Jag skulle tro att många
av kammarens ledamöter vid det här
laget kan dem nästan utantill — de har
radats upp som smultron på strå.

Vi motionärer liksom de tio reservanterna
har stannat för att föreslå
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära en utredning rörande möjligheten
att införa avdrag vid taxering till
statlig inkomstskatt för belopp som
skattskyldig skänkt till humanitära, kulturella,
religiösa, vetenskapliga eller eljest
uppenbart allmännyttiga ändamål.

Utskottet hävdar att en utredning faktiskt
är gjord och hänvisar till 1950 års
skattelagssakkunniga, som avgav sitt betänkande
år 1956. Det hävdas i utskottsutlåtandet
att de sakkunniga anförde
»tungt vägande skäl» mot införande av
en avdragsrätt av det slag vi föreslagit
i motionerna.

Herr talman! Jag har förut i denna
kammare hävdat att det inte föreligger
någon utredning. Det vore, tycker jag,
nära nog ett hån mot vårt berömda utredningsinstitut
att kalla vad som framförs
i de sakkunnigas betänkande för
en utredning av den fråga det här gäller.
Vad de sakkunniga sysslade med
var en helt annan fråga — frågan om
periodiskt understöd i allmänhet, som
diskuterades här i kammaren förra
veckan.

Den utredning utskottet sålunda åberopar
omfattar 228 sidor. Av dessa upptas
sex av den fråga vi nu diskuterar,
men det mesta är en uppräkning av

9 — Andra kammarens protokoll 196J. År 12

130

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

gällande bestämmelser. Vad man i övrigt
möter i betänkandet är bara en liten
katalog över de invändningar som
bevillningsutskottet förebragt genom
åren. Man känner igen allt som i de
sakkunnigas betänkande åberopats från
debatter i kamrarna och utskottet.

Jag vill visst inte säga, herr talman,
att de argument och skäl som framförts
behöver åsättas någon mindervärdesstämpel.
Men de må vara hur bra som
helst — att hävda att de är resultatet
av en utredning i ämnet vore en grym
orättvisa mot utredningsinstrumentet,
även om synpunkterna råkat hamna i
ett betänkande. Större krav har vi på
SOU. Och i frågan, hur pass tungt vägande
skälen kan vara, är väl meningarna
lika delade som utskottet är delat.

Vi motionärer anser liksom reservanterna
att en verklig utredning borde
komma till stånd. Skulle en sådan utredning,
allsidigt sammansatt, ge ett negativt
resultat i fråga om möjligheterna
att lösa avdragsfrågan efter de linjer
vi angivit i motionen, finge man väl
säga som Wallin i psalmen 571: »Nu
tystne de klagande ljuden.»

Det synes mig emellertid som om utskottsmajoriteten
i år skrivit något mjukare
än vid föregående tillfällen, även
om den vidhåller sin ståndpunkt att det
inte är lämpligt att avvika från de
grundläggande principerna i den svenska
skattelagstiftningen. Vad är då detta
för principer? Jag tror, herr talman,
att principerna kortfattat kan uttryckas
sålunda: Det beskattningsbara beloppet
framkommer sedan man beaktat
dels omkostnaderna för inkomstens förvärvande,
dels de kostnader som är
nödvändiga för livsuppehället och som
innefattas i ortsavdraget. På det belopp
som sedan återstår dragés skatten, och
först därefter förfogar den skattskvldige
över sin inkomst efter fritt val.
Bevillningsutskottets majoritet fruktar
att ett bifall till vad vi pläderat för i
motionen skulle leda till många vanskligheter.
Jag och många med mig är

lika övertygade om att en utredning
skulle visa att de knutar som kan finnas
— det erkänner jag — med god vilja
kan lösas. Administrativt är detta ingen
knäckfråga. Deklarationsmässigt är den
av allra enklaste slag. Vi har för övrigt
många gånger löst den vid extraordinära
förhållanden. När man 1943 i riksdagen
diskuterade frågan om avdragsrätt
för gåvor till humanitära ändamål
fann man inga större svårigheter att
lösa de skattetekniska problemen, och
hans excellens statsministern Hansson
gav även en god motivering till att avvika
från de grundläggande skatteprinciperna
då han sade: »Genom denna
metod mobiliseras också en betydande
enskild hjälp. Genom en åtgärd av detta
slag skulle man uppmuntra till enskilda
insatser.»

Det är visst inte för att väcka till enskilda
insatser som vi nu och tidigare
har framställt de yrkanden vi redovisat
i motionen. Insatserna görs och kommer
säkert att göras alltfort, men vi
vill skapa möjligheter att öka insatserna.
Det var så som statsminister Hansson
såg saken när det gällde det område
som då var aktuellt, nämligen hjälpen
till de krigshärjade länderna. Han ansåg
riktigt nog att därest avdrag medgåves
skulle man mobilisera den enskilda
hjälpen i större omfattning. Jag
skall villigt medge att riksdagens beslut
och dåvarande statministerns ord gavs
under särskilda förhållanden. Med en
välvillig tolkning skulle man kanske
kunna säga att vi även nu befinner oss
i något av en särskild situation och
särskilda förhållanden. Kravet på och
behovet av hjälp, inte minst hos missions-
och utvecklingsländerna, är stort
och kanske även tidsbegränsat.

Herr talman! Det där talet om vikten
av att vi inte avviker från gällande principer
för beskattningen kan verka bestickande,
men så där efter passmått
har vi aldrig följt principerna och gör
det inte heller nu. Vi tillåter en hel del
undantag från regeln. Vi har t. ex. av -

Onsdagen den 17 mars 19G5 em.

Nr 12

131

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

dragsrätt för försäkringspremier. Dessa
är väldigt olika för olika försäkringstagare
i fråga om storleken, och de slår
olika för större och mindre inkomsttagare.
Vi har vidare olika bestämmelser
när det gäller beskattning av inkomst
av kapital. Vi har också en klok och
generös syn på gåvobeskattning, och
jag hoppas vi får en lika förståndig syn
på arvsskatten när det gäller institutioner
som är befriade från skatt på gåvor.
Skattefrihet gäller även i vissa fall
när bidrag lämnas i form av en egen
arbetsinsats. Så visst finns det områden,
där man inte så snörrätt går efter principen,
och det är förståndigt eftersom
livet nu en gång inte är så där snörrätt.

Jag är glad över att utskottet är mildare
i sin formulering, även om utskottet
vidhåller sin gamla ståndpunkt. Jag
hoppas att detta kan ge en liten, liten
strimma av hopp om en möjlighet till
att utskottet tänker om, liksom man
gjort i t. ex. Danmark. Principer kan
användas på så många olika sätt. Ett
gott sätt är att då och då göra avsteg
från dem, då detta tjänar till allas bästa.
En reform i stil med vad vi föreslagit
skulle få till följd större gåvor till allmännyttiga
ändamål, öka offervilligheten
rent materiellt men även få en god
psykologisk effekt vad det gäller personliga
insatser; det man satsar på vill
man gärna följa även med insatser av
personlig art. Det är eu vanlig iakttagelse.

Om, som jag hoppas, en utredning
kommer till stånd, finns numera ett värdefullt
material och praktiska erfarenheter
att hämta från skilda länder. Jag
skall lämna Tyskland och Amerika därhän
och hålla mig till det oss närliggande
Danmark. Där bär man nu fyra
års erfarenhet av systemet med avdragsrätt
vid självdeklarationen för gåvor
till ideell, kulturell och religiös verksamhet.
Avdragsrätten infördes i Danmark
på huvudsakligen socialdemokratiskt
initiativ. Det iir riitt intressant alt

notera. Jag har alltid tyckt att det även
i vårt land borde finnas möjlighet att
föra ett avspänt resonemang i denna
fråga och beklagar att så inte alltid varit
fallet. Debatten har kanske varit
mer inflammerad i pressen än i riksdagen,
där vi ju är vana att diskutera
hårt ibland och säga varandra artigheter
utan att någon tar det så märkvärdigt.

1 Danmark har man vad som skulle
kunna kallas en dubbel avdragsrätt. Man
kan utnyttja avdragsrätten på högst
1 000 kronor på självdeklarationsblankettens
»ideella rad», men man kan
dessutom upprätta ett kontrakt på vissa
bestämda år och ge en bestämd summa
per år enligt detta kontrakt. Även denna
summa är skattefri. Rätten till att
upprätta gåvokontrakt infördes 1955,
och man har alltså tio års erfarenhet
av detta. Tusenkronorsavdraget infördes
1960. I Danmark försöker man nu
inte att slopa detta sätt att stödja och
inspirera till än större insatser för de
strävanden som berör alla, utan man
försöker att förbättra det system som
alla tycks vara överens om är bra. Det
är mest trossamfunden i Danmark som
genom större gåvor kunnat vidga sin
samhällsgagnade verksamhet, särskilt
bland ungdomen, men även andra har
börjat få känning av de sympatiska avdragsreglerna.
Bara under fjolåret sexdubblades
de avdragsgilla gåvor som
danska idrottsförbundet utkvitterade.
Var och en kan nog inse vad detta hetyder.

Den administrativa frågan har danskarna
löst generöst. .lag är övertygad
om att stigfinnarna på utredningsplanet
i vårt land inte skall bli gråhåriga
av intellektuell vånda, när de skall
fundera ut hur den frågan skall lösas.

Herr talman! .lag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen av
herr Yngve Nilsson in. fl.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar liinuner -

132

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Rätt till avdrag: vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamal, m. m.

fors (fp), Werner (h), Rubin (mbs),
Rimås (fp), Löfgren (fp), Johansson i
Skärstad (ep), Keijer (fp), Hedin (li),
Wiklund, Jonsson, Westberg, Rerglund
och Neländer (de fem sistnämnda fp).

Herr BOO (ep):

Herr talman! I olika sammanhang har
riksdagen haft att pröva förslag om ekonomiskt
stöd till ideell och liknande
verksamhet. På det hela taget kan sägas
att staten gör insatser på vissa områden
men att insatserna är klart otillräckliga.
Detta har medfört att de ekonomiska
förutsättningarna för denna
verksamhet successivt förändrats under
senare år. Detta har skett i en tid då
all verksamhet kräver ökade resurser
för att kunna utvecklas. De religiösa
och ideella organisationerna har att nästan
helt lita till enskilda personer och
deras vilja att ge stöd. Det är inte ett
minskat intresse från medlemmarnas
sida som ligger bakom de större svårigheterna
i ekonomiskt avseende, utan det
är fastmer så att nya krav ställs på dessa
organisationer genom samhällets utveckling.

Det är väl ingen tvekan om att även
det relativt höga skattetryck vi har
är något som försämrat medlemmarnas
möjligheter att främja organisationernas
verksamhet. Detsamma gäller också
enskilda personers möjligheter att ge
bidrag till vetenskapligt arbete, undervisning
och kulturminnesvård, för att
ta några exempel.

Dessa drag i utvecklingen utgör enligt
min mening synnerligen starka skäl för
samhället att stimulera till enskilda gåvor
och bidrag. Den oftast föreslagna
vägen är att avdrag för dylik gåva skulle
medgivas vid beskattningen på samma
sätt som för t. ex. periodiskt understöd.
Det skulle säkert medföra ökad
stimulans till givande om statens stöd
kommer till i form av minskad skatt.
I Danmark har detta system tillämpats
med framgång, som herr Gustafsson i
Borås nyss sade, och det har skett i

fullt samförstånd över partigränserna.
Vad som är möjligt för en socialistisk
regering i Danmark är tydligen inte
gångbart för ett parti på samma ideologiska
grund i vårt land, eftersom den
socialdemokratiska majoriteten i den
svenska riksdagen är helt negativ.

.lag skall gärna medge att ett argument
emot kan ha fog för sig, nämligen
argumentet att den större inkomsttagarens
gåva genom den progressiva
beskattningen medför ett större statligt
stöd. Detta har vi också uttryckligen
framfört i motionsparet 1:301 och
11:363. Vi föreslår där att utredningen
närmast skulle överväga ett system där
staten ger ett bidrag som står i ett visst
förhållande till den enskildes bidrag.
Varje år skulle en ram för sådana insatser
ställas till förfogande. Samma
pricipella inställning finns också i vårt
förslag om avdrag på slutskattebeloppet
med t. ex. 50 procent på gåvan upp till
ett lämpligt avvägt belopp. Att finna
tillämpbara regler härför torde inte
vara svårare än på många andra områden
i vår skattelagstiftning.

Utskottet har inte närmare redovisat
sina synpunkter på detta förslag utan
nöjer sig med att avstyrka förslaget om
utredning med den intetsägande deklarationen
att förslaget innebär en klar
avvikelse från grundläggande principer
i den svenska skattelagstiftningen.

Riksdagen kommer snart att få pröva
ett förslag som är mera diskutabelt
även med dessa utgångspunkter. Därmed
har jag inte sagt annat än att jag
tycker att även det förslaget är riktigt
och bra.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationen av herr Yngve
Nilsson m. fl.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag har varit med om
att underteckna motion II: 119.

Denna fråga har tidigare vid flera
tillfällen varit uppe till debatt i denna
kammare. Eftersom jag är ny i riksda -

Onsdagen den 17 mars 1905 cm.

Nr 12

133

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamal, m. in.

gen, har jag inte förrän i år på så nära
liåll kunnat följa ärendet. På avstånd
har jag dock tidigare följt handläggningen
av detta ärende och vet hur tongångarna
brukar gå och vilka argument
som brukar anföras av motionärerna
och deras motståndare.

Motionen går som bekant ut på att
en utredning bör företas för att man
skall finna en lämplig väg att införa avdragsrätt
vid deklaration till statlig inkomstskatt
för gåvor till religiösa och
kulturella ändamål. Det är väl ingen
som vill förringa det arbete som utförs
av de olika humanitära, kulturella och
religiösa organisationerna. Hundratusentals
människor i detta land offrar
sin fritid och sina pengar för att bedriva
vad man i ordets rätta bemärkelse
kan rubricera som samhällsnyttig
verksamhet. Trots denna beundransvärda
insats, som enskilda personer gör,
är det nödvändigt att samhället ger
ekonomiskt stöd.

Enligt mitt förmenande — och där
är vi väl överens — finns det två möjligheter
för samhället att ge ekonomisk
hjälp: det är dels bidragsvägen, som
staten praktiserar, och dels avdragsriitt
för gåvor, vilket motionärerna påyrkar
som komplement till bidragen.
Många organisationer är för sin verksamhets
bedrivande helt beroende av
statsbidrag, medan andra klarar sin
verksamhet med ett kombinerat stöd av
statsbidrag och frivilliga gåvomedel.
Återigen andra självfinansierar sin verksamhet
helt genom frivilliga gåvor.

Samhällets lämnande av bidrag är naturligtvis
ett gott stöd men har otvivelaktigt
vissa nackdelar. Det finns sammanslutningar
som av principiella skäl
inte kan eller vill acceptera bidrag från
stat och kommun, eftersom man i ett
eller annat avseende känner sig bunden.
För något år sedan, när denna
fråga diskuterades här i kammaren,
försökte en talare bortförklara detta
faktum genom alt hänvisa till det tänkbara
förhållandet, att eu rörelse eller

sammanslutning som tog emot en stor
gåva från en förmögen person var bunden
till den personens tankar och uppläggning
om rörelsen. Den som fällde
det yttrandet tillhörde med säkerhet
den grupp av kammarens ledamöter
som prisar statsdirigerandet.

Att lita till statsbidrag är också mycket
vanskligt. En ideell eller religiös
sammanslutning kan ansöka om bidrag.
Bidraget blir tillstyrkt av vederbörande
myndigheter. Den organisation som sökt
statshjälp kan med andra ord känna sig
ganska säker på att bidraget kommer
att utgå, men när det tillstyrkta bidraget
behandlas i regeringen avslås det
och bidraget antingen »torkar in» eller
går till annat håll. Det kan vara beroende
av brist på pengar, eller det kan
vara av rent politiskt taktiska skäl. Den
som sökt bidraget får återigen ställa
sig i kön. I detta sammanhang vill jag
helt kort påminna om det relativt färska
exemplet när folkhögskolan i Kaggeholm
hade fått alla tänkbara förord
för att statsbidraget skulle utgå, men
det avslogs, och statsstödet gick åt annat
håll.

Staten skall bedöma angelägenhetsgraden.
Vad säger att staten har större
möjligheter än den enskilde att klassificera
ansökningarna efter angelägenhetsgrad?
Statsbidrag innebär att staten
väljer de objekt till vilka bidrag
skall utgå, medan avdragsformen ger
den enskilde gåvogivaren valfrihet.

Genom vår skattetribut till staten får
vi alla vara med om att betala de bidrag
som utgår. Vi får vara med om
att betala bidrag till institutioner och
sammanslutningar som vi hyser föga
eller kanske inget intresse för. Vi kanske
rent av är motståndare till verksamheten
i fråga, men statsstöd utgår
och vi är indirekt med och betalar
det. Många får samtidigt med detta personligen
göra stora uppoffringar för
att genom frivilliga gåvoinsamlingar bekosta
den ideella eller kristliga verksamhet
som de är intresserade av. År

134

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

det då för mycket begärt att den som
ur samhällets synpunkt gör en betydande
insats och som skattevägen tvingas
betala bidrag till andra institutioner
skulle kunna premieras genom att
staten tillerkänner honom viss avdragsrätt? Herr

talman! Jag vågar säga att vi
är utlämnade åt statens dirigeringslusta
när det gäller bidrag, och då anser
jag att det är rimligt, att de människor
som offrar sina pengar för ett samhällsnyttigt
arbete och som vill ha valfrihet
när det gäller gåvogivning bör
få det statsstöd som avdragsrätten skulle
innebära. Det skulle vara ett komplement
till bidragsgivandet och ingalunda
innebära att man avpolletterar
bidragen. Bidragen är lika viktiga som
frivilliga gåvor, och tvärtom.

Jag yrkar bifall till den reservation
som är bifogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 11.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag hade tänkt nöja mig
med att yrka bifall till utskottets betänkande,
men med hänsyn till att herr
Fridolfsson i Stockholm här har använt
denna fråga till att hålla sitt jungfrutal
tycker jag att jag kanske ändå
bör säga något litet om detta även i
dag, trots att jag varit med och diskuterat
denna fråga varje år efter kriget.
Som ni märker i betänkandet har bevillningsutskottet
hänvisat till skattelagssakkunnigas
betänkande som avlämnades
1956, och jag skall tillåta mig
att i korthet säga några ord om vad de
sakkunniga har yttrat. Det skall bli
hela mitt anförande. Innebörden därav
är i korthet följande.

Skatteförmågan bestämmes med hänsyn
till den skattskyldiges beskattningsbara
inkomst. Denna beräknas efter avdrag
för kostnaderna för inkomstens
förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna
för livsuppehälle. Hur skattebetalaren
disponerar sina inkomster i övrigt
— om han använder dem till lev -

nadskostnader, till gåvor eller sparande
— är hans ensak. Det angår inte skattemyndigheterna.
Det har i princip inte
något med skatteförmågan att göra.

Skatteförmågeprincipen kan därför
inte åberopas som stöd för avdragsrätt
för frivilliga gåvor eller understöd till
allmännyttiga ändamål, framhöll de
skattelagssakkunniga. De sade också att
en sådan avdragsrätt skulle bli svårbedömlig
och ojämn. Ändamål, till vilka
högre inkomsttagare lämnade bidrag,
skulle gynnas, enär en sådan inkomsttagare
på grund av den höga marginalskatten
kan låta samhället betala en
större del av gåvan eller bidraget. Det är
inte så svårt att vara givmild och liksom
visa att man gör uppoffringar då samhället
satsar den största delen. Den som
har liten inkomst finge däremot betala
största delen själv av den gåva eller det
bidrag han lämnar. Med anledning av
detta kan heller aldrig gåvorna bli särdeles
jämna, utan de är synnerligen differentierade
beroende på vilken inkomst
givaren har.

Så vill jag upprepa den fråga som de
sakkunniga ställde: Vad är allmännyttigt?
Här skulle det bli svåra gränsdragningar
och en mängd skattetvister, sade
de sakkunniga. Det vore nämligen omöjligt
att i skattelagstiftningen uppräkna
alla organisationer som här kan komma
i fråga. Skattelagssakkunniga avvisade
därför en självständig avdragsrätt
för gåvor till allmännyttiga ändamål.
De framkastade i stället tanken på att
man skulle kunna ändra nuvarande avdrag
för försäkringspremier, så att avdragsrätten
konime att omfatta även
avgifter eller bidrag till vissa andra ändamål
än försäkringar, men avdragen
skulle då maximeras.

Bevillningsutskottet har nu erinrat
om dessa skattelagssakkunnigas uttalanden,
men därmed har inte utskottsmajoriteten
på något sätt velat förneka betydelsen
av det arbete som utföres av de
många frivilliga organisationerna på
det humanitära, religiösa, vetenskapliga

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 cm.

Nr 12

135

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamal, m. m.

och kulturella området. Tvärtom! Utskottet
ger detta arbete sin fulla uppskattning
men säger att samhället bör
stödja denna verksamhet på annat sätt
än motionärerna och reservanterna yrkar.

Herr Gustafsson i Borås må säga vad
han vill, men det är uppenbart att det
skulle betyda en klar avvikelse från
vad utskottet kallar grundläggande principer
i vår svenska skattelagstiftning,
om man skulle gå med på avdragsrätten.
Ty det är i själva verket inte fråga om
annat än avdrag för levnadskostnader
som vi i övrigt inte vill ge något finger
i vår skattelagstiftning. Om man rubbar
lagstiftningens principer i detta fall,
kan det få svåra konsekvenser. Utskottet
understryker till slut att det även
skulle motverka strävandena att få eu
definitiv källskatt.

Herr talman! Eftersom jag inte tänker
ta upp någon längre diskussion, ber jag
med dessa få ord att få yrka bifall till
bevillningsutskottets hemställan.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle rekommendera
herr Brandt att läsa de nya handlingarna
i denna fråga i stället för att bara
referera till 1956 års utredningsbetänkande
i ärendet. Vad herr Brandt här har redovisat
bevisar att han över huvud taget
inte läst det motionspar som jag här tidigare
har refererat till och som lägger
upp avdragssystematiken på ett sådant
sätt, att den progressiva beskattningen
inte skulle påverka och differentiera
statens bidragsgivandc.

Vi har här redovisat och föreslagit
ett system där staten skulle bestämma
sin andel i stimulansavseende, och denna
andel skulle vara lika oavsett om givarens
inkomst är hög eller låg. Det
var endast detta, herr talman, som jag
ville fästa herr Brandts uppmärksamhet
på, samtidigt som jag som sagt rekommenderar
honom att också ta del av de
nya förslagen och inte bara lita till vad
som tidigare sagts i detta ärende.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är lika intresserad
som någon av att linjen skatt efter bärkraft
följes, men vi vet alla att vi inte
lyckats att här få fram vad man kan
kalla en hel skatterättvisa. Gällande bestämmelser
slår inte alltid lika rätt för
alla. Vi vet alla att både ortsavdrag och
förvärvsavdrag verkar högst olika för
olika inkomsttagare, och vid jämförelser
är det inte alltid som man skulle önska.
Hur är det t. ex. med premier för en
tagen livränta? Om jag minns rätt har
inkomsttagare från och med år 1951,
om lian har stora inkomster, möjlighet att
ta en större eller mindre livränteförsäkring.
Premiens storlek är inte maximerad,
såvitt jag minns. Alla vet vad det
betyder ur skattesynpunkt. Fullt legalt
avdrar man alltså avsevärda belopp vid
deklarationen, belopp som en mindre
inkomsttagare absolut inte har någon
möjlighet att tillgodoräkna sig, om han
vill det aldrig så gärna.

Anser man detta vara riktigt eller
oriktigt? Här har personen i fråga en
favör genom det skatteavdrag han får
göra. Vilken favör eller vinst har den
som frivilligt ger bort en del av sin inkomst
till ett område som ligger honom
varmt om hjärtat? Han har ingen favör.
Han handlar därför att hans hjärta
brinner för den sak det gäller. Detta
resonemang kan tillämpas inte bara på
missionen utan även på många andra
områden.

Herr talman! Vad vi begärt, herr
Brandt, det är ju bara eu förutsättningslös
utredning. Jag tycker att denna fråga
bär så pass djup dimension att man
kunde kosta på sig en utredning som
gåve skäl både för och emot och som
lämnades möjlighet att ta upp alla svårknäckta
frågor och redovisa dem såsom
olösliga eller såsom möjliga att komma
till rätta med.

En utredning är vad vi kommer att
önska, och jag hoppas att vi får kämpa
för den tills den kommer till stånd.

136

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är egentligen till
herr Boo som jag vill ge en mycket kort
replik. Jag har mycket väl uppmärksammat
att centerpartiet har motionerat om
avdrag för gåvor från den slutliga skatten
och att det inte har med progressionen
att göra. Detta yrkande var nytt
förra året. Tidigare har man inte framställt
något sådant yrkande.

Men det är ju inte det som är det
avgörande, även om riksdagen skulle
besluta om något sådant, utan det är
fråga om att man skulle införa möjligheter
till avdrag för levnadskostnader.
Skattelagssakkunniga har ju slagit fast
att sådana gåvor som vi här talar om ingår
i begreppet levnadskostnader. Skulle
vi vara med om detta avdrag, får vi
vara beredda på att få motioner i hundratal
om avdrag för levnadskostnader på
alla möjliga områden. Varför skulle en
grupp i samhället ha rätt till ett avdrag
men inte en annan grupp?

Det är alltså en grundläggande princip
i vår skattelagstiftning att det inte
får göras avdrag för levnadskostnader.
Det är det som bevillningsutskottets majoritet
bevakar. Detta tycker jag man
skall ha klart för sig när man diskuterar
denna fråga.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag begagnar först ordet
till att lyckönska herr Fridolfsson
i Stockholm till att här ha hållit ett
jungfrutal inom ett område, som jag
förstår har sysselsatt hans samfund.
Det är mycket tillfredsställande att det
i dag kanske starkaste och vitalaste av
våra frikyrkosamfund har en representant
i kammaren. Dessutom vill jag säga
att jag också delar herr Fridolfssons
förhoppningar att Kaggeholmsskolan
skall få det statsbidrag som den har
sökt. Efter de utfästelser som redan
gjorts förefaller det väl vara en ganska
självklar sak att ett dylikt bidrag också
kommer att beviljas i år.

Men det sätt varpå herr Fridolfsson

använde Kaggeholm såsom exempel för
att belysa sin sak, var kanske inte så
lyckat. Han antydde att risken med ett
sådant bidrag, till skillnad från rätt till
skatteavdrag för gåvor, var att staten
skulle kunna ge bidraget ett år men ett
annat år avvisa begäran om anslag från
ett samfund som vant sig vid sådant bidrag
— av politiska skäl, trodde herr
Fridolfsson, eller därför att det kunde
vara ont om pengar.

Herr Fridolfsson! Nu har vi ett hundratal
folkhögskolor. Har det under dessa
år hänt att någon folkhögskola som
en gång fått bidrag sedan blivit berövad
detta? Vidare: samma möjligheter
som en eventuellt illasinnad stat kan ha
att införa en förändring i fråga om
anslag har den också att förändra sin
skattelagstiftning. Det enskilda givandet
kan vänjas vid en skattelagstiftning som
kan förändras. Vi kommer alltså aldrig
att få någon speciell trygghet på detta
område.

Men, herr talman, det var ännu några
synpunkter jag ville foga till detta. För
det första är det intressant att läsa de
två motionerna, ty såvitt jag kan läsa
innantill är den motion, som herr Boo
har framburit och här pläderat för, ett
utomordentligt starkt vapen mot herr
Gustafssons i Borås motion. Den förra
motionen innehåller en mycket bestämd
kritik mot den senare.

De förslag som framföres i herr Gustafssons
motion inger också enligt vår
mening alltför stora betänkligheter. Metoden
skulle medföra en gradering, inte
efter angelägenhetsgrad utan efter givares
ekonomi och skattekraft m. in. Hela
denna kritik som — enligt mitt förmenande
med all rätt —• herr Boo och
hans meningsfränder har riktat mot
herr Gustafsson och hans meningsfränder
borde vara anledning nog till att
man inte här kan gå samman, tv det
är ju vitt skilda ting motionerna handlar
om.

Den väg som herr Boo förordar är
mer tilltalande, och detta av den anled -

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Nr 12

137

Ratt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. in

ningen att det där är fråga om ett rejält
belopp som är angivet och som
riksdagen får ta ställning till. Man vet
vad det rör sig om. Man får också en
antydan om hur det skall fördelas.

Den tveksamhet som många med mig
hyser inför hr Gustafssons förslag bvgger
inte på att vi inte inser värdet av
de insatser som det här är fråga om.
Jag tror att herr Gustafsson och jag inser
deras värde lika väl och lika varmt
vill främja dem.

Jag skall också säga till herr Gustafsson,
att inte heller principer förskräcker
mig till den milda grad, att jag opponerar
mig om det skulle innebära en
brytning mot principer att inaugurera
den särskilda avdragsrätt som man bär
bär pläderat för.

Däremot är det ett par andra ting som
jag tycker väcker tveksamhet. Det första
är att hela skattelagstiftningen väl ändå
är på väg mot en förenkling, och
det kan väl då inte vara så lyckat att
införa en ny avdragsrätt, vilken än mer
komplicerar taxerings- och deklarationsförfarandet.
Jag tänker på det löfte
som herr Sjöholm fick av finansministern
att få en välförtjänt ersättning om
han kunde åstadkomma en förenkling av
deklarationsblanketten. Det kommer att
försvåra herr Sjöholms verksamhet ytterligare,
om man inför en ny avdragsgrupp.
Skulle vi förflytta oss i riktning
emot en definitiv källskatt, skulle det
bli än mer komplicerat. Jag gissar att
herr Gustafson i Göteborg, som visst
skall säga något efter mig, kommer att
belysa detta. Hur rimmar reservationen
med de framtidsplaner som vi har
vid omläggningen av vårt skattesystem?

När det sedan gäller adressaterna,
d. v. s. de som skall få nytta av reformen,
så har motionärerna bakom herr
Gustafsson i Borås ännu inte lyckats
att riktigt klargöra hur systemet skall
fungera. I vårt samhälle ger man ju
stöd i så många olika former. Jag kan
peka på tre mycket skilda typer: den
ena är ett gåvogivande mot kvitto från

kassören, den andra typen är insamlingar
vid offergång och andra liknande
tillfällen och den tredje är medlemsavgifter.
I stora folkrörelser — detta
belyste häromåret herr Johansson från
Trollhättan ingående — exempelvis
inom nykterhetsrörelsen, saknas all tradition
för givande av den typ som man
är välbekant med från andra folkrörelser.
Skall vi inräkna medlemsavgifter
som avdragsgilla? Vidare finns det vissa
stora organisationer som har en icke
obetydlig humanitär och kulturell verksamhet
på sitt program ehuru de har
annat huvudsyfte. Så är förhållandet i
stor utsträckning inom t. ex. våra fackliga
rörelser. Skall man tänka sig att
även avgifter eller del av avgifter av
denna typ få dras av vid taxeringen?
Jag tror det är dylika frågor som man
kan förvänta att motionärer och de
som företräder utskottsreservationen
skall ge något slags antydan om, innan
man kan börja intressera sig för deras
förslag på allvar.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga att jag tyckte att herr Gustafsson
i Borås hade ett trevligt sätt att angripa
de här tingen i dag, och jag tror
inte att vi från den sida som jag representerar
företräder någon kall hand
utan att vi gärna vill fortsätta att diskutera
dessa saker. Vi har dock inte
blivit övertygade om att förslaget iin
så länge har den pregnans att det passar
in i ett utredningssammanhang.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara tacka herr
Zetterberg för att lian hälsade mig välkommen.
Jag vill också understryka att
jag inte alls liar sagt att eu organisation
eller en sammanslutning inte skulle
vara i behov av bidrag, utan jag tror att
de är mycket tacksamma för de statsbidrag
som utgår till dem. Jag tror inte
heller att ett en gång tillerkänt bidrag
försvinner, men vad jag ville ha sagt
om Kaggeholm var att det är vanskligt

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

138

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamal, m. m.

motion. I denna görs, tycker jag, de
mest drabbande invändningar.

Sedan kan väl herr Gustafsson inte
bestrida att blanketten blir kinkigare

att sätta alltför stark tilltro till ett icke
definitivt spikat bidrag — det var alltså
detta jag ville framhäva. Avslutningsvis
vill jag även säga att det inte är nog
uteslutande med ett bidrag, utan man
måste också förlita sig på gåvogivande.
Det måste vara ett samspel här. Anledningen
till att jag skrivit på motionen
är att jag anser att de som ger gåvor
bör få göra avdrag för dessa.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att denna fråga är förenad med en
del svårigheter, men vad skall en utredning
vara till för, om den inte skall
leta reda på och redovisa alla svårigheter,
både från det ena och det andra
hållet samt anvisa lösningar. Det är ju
utredningens uppgift att göra det och
komma fram med resultat.

Herr Zetterbergs argument mot vårt
yrkande i motionen var att det skulle
bli så besvärligt vid taxeringarna. Man
får väl tillmäta detta den vikt det förtjänar.
Jag tror inte att avdragsrätt för
frivilliga gåvor skulle bli värre att
komma till rätta med än det där arvodet
som finansministern utlovade till
herr Sjöholm om herr Sjöholm komme
med ett bra förslag till deklarationsblankettens
förenkling och som denne
även lovat att ta upp i denna förenklade
blankett vid sin deklaration.

Jag tror att detta avdrag kan vålla
precis lika stora svårigheter som det
system som vi förordar, och jag tycker
nog att jag inte minst av min vän
herr Zetterbergs anförande stärks i min
tanke om vikten av att man far en utredning
i frågan.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Huruvida herr Gustafsson
i Borås stärks i sin tro eller betages
av tveksamhet är ju en sekundär
fråga. Jag tror han skulle bli i varje
fall något rubbad i sin tanke om han
omsorgsfullt läste igenom herr Boos

att fylla i om vi får en ny avdragsgrund.
Jag ville antyda att det vore
vanskligt, inte minst för herr Sjöholm
i det uppdrag som anförtrotts honom,
om det bleve en ny avdragsform. Det
torde vara svårt att komma ifrån den
slutsatsen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Medan vi här i riksdagen,
som herr Brandt sade, har diskuterat
denna fråga år efter år utan att motionärernas
förslag har gått igenom, har
vi kunnat bevittna hur man ute på olika
håll i världen genomfört ett system med
avdrag för gåvor. Detta gör man, såsom
det har påpekats här tidigare, i länder
med olika politiska partier vid makten.
Det är alltså inte någon särskilt politiskideologisk
fråga det rör sig om, utan
det handlar om ett system som skall göra
det möjligt för de enskilda bidragsgivarna
att öka sina insatser för de allmännyttiga
ändamålen och ge större
resurser åt dessa ändamål.

Nu har det framförts en hel del invändningar
framför allt av herr Zetterberg
och utskottsmajoritetens ärade talesman.
Man har sagt att en sådan reform
skulle komplicera taxeringsförfarandet
avsevärt och att det skulle uppstå
vissa tekniska problem. Givetvis bar
saken en teknisk sida. Som herr Gustafsson
i Borås sagt måste det utredas. Men
så mycket kan jag säga efter alla de år
jag haft tillfälle att syssla med skatter
här i riksdagen, att om man verkligen
vill en sak, så har tekniska problem aldrig
gjort det omöjligt att genomföra den.
Tekniska problem kan bemästras. Det
kan man säkerligen göra här också.

Herr Brandt har sagt att det skulle vara
omöjligt att kunna konstatera vilka
ändamål som skulle kunna komma i fråga.
Man talar om svåra avgränsningsproblem.
Vi har emellertid i bilagor

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Nr 12

139

Varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen

till motioner i denna fråga som tidigare
väckts i denna kammare fått se de bestämmelser
som gällt t. ex. i Kanada.
Man har alltså lyckats lösa dessa problem
i andra länder, och sämre är vi
inte i detta land än att vi kan lösa de
problem som andra länder kunnat lösa.

Herr Brandt säger att en sådan avdragsrätt
skulle innebära en avvikelse
från våra nuvarande skatteprinciper
på så sätt att det skulle bli avdrag för
levnadskostnader. Jag måste säga att
den upplysningen förbluffade mig mycket.
Att kalla ett bidrag som en människa
ger till allmännyttiga ändamål för
levnadskostnad tycker jag inte stämmer
överens med vanlig terminologi. Det är
ju i alla fall ingen tvekan om att kommunalskatteavdraget
i herr Strängs nya
förslag som vi skall diskutera senare —•
man kan ha vilken åsikt man vill om
detta — innebär ett större avsteg från
gällande principer för skattelagstiftningen
än nu föreliggande förslag. Detta
framhöll herr Boo tidigare — jag antar
nämligen alt han syftade på nämnda
kommunalskatteavdrag.

Jag lyssnade med stort intresse till
herr Zetterbergs anförande, och jag
hoppas att den dialog som vi har fört
skall fortsätta och att det skall visa sig
möjligt att finna en gemensam väg. Det
verkar som om vi i alla fall är överens
om syftet, nämligen att kunna medverka
till att de allmännyttiga ändamålen
får större resurser till sitt förfogande.

Jag hoppas, när jag nu yrkar bifall
till reservationen, att vi skall kunna fortsätta
denna dialog i konstruktiv anda.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 90 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Meddelande ang. arbetsplena

Herr TALMANNEN yttrade;

Enligt den preliminära planen är
kammarens sammanträde fredagen den
26 mars avsett att bli ett bordläggningsplenum
och ta sin början kl. 14.00. Erhållna
uppgifter om bordläggning av utskottsutlåtanden
ger emellertid vid handen
att det -— speciellt med hänsyn till
att en utrikespolitisk debatt kommer
att hållas onsdagen den 24 mars — kan
bli erforderligt att på fredagen anordna
arbetsplenum, som i så fall torde komma
att börja kl. 11.00. Kammarens plenum
onsdagen den 24 mars kommer med
säkerhet att fortsättas på kvällen.

§ 5

Varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen Eöredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 12, i anledning av väckta

140

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen

motioner angående varulagervärderingen
vid inkomstbeskattningen.

1 de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:309 av herr Virgin in. fl.
och 11:370 av herr Heckscher in. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna framlagt förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:309 av herr Virgin
m. fl. och 11:370 av herr Heckscher
m. fl. angående varulagervärderingen
vid inkomstbeskattningen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Ottosson och Magnusson
i Borås vilka — under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
I: 309 av herr Virgin m. fl. och II: 370
av herr Heckscher m. fl. — ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till motionärernas
förslag, att varulager vid inkomstbeskattningen
skulle kunna nedskrivas
till 30 procent i stället för lägst
40 procent av anskaffningsvärdet, och
sålunda bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till förenämnda
motioner, i vad avser förevarande
fråga, antaga det vid motionerna
fogade förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Lundström, Billman, Gustafson
i Göteborg och Larsson i Umeå.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Detta betänkande från
bevillningsutskottet behandlar en fråga,
om inte varulagervärderingen skulle
kunna förändras på så sätt, att nedskrivning
skulle kunna medges ned till 30
procent av inköpspriset.

Det är givetvis utomordentligt ange -

läget att näringslivet har möjlighet att
genom nedskrivning av sina varulager
gardera sig för prisfiallsrisker, som i dagens
samhälle blir alltmer markerade.
Anledningen härtill är framför allt att
den tekniska utvecklingen går alltmer
framåt. Nya varor förs ut på den svenska
marknaden, och därigenom kommer
också en del tidigare inköpta varor att
bli omoderna och inaktuella. Det måste
därför vara för hela samhället av utomordentligt
stor betydelse att en konsolidering
av företagen kan åstadkommas
på detta område.

De senaste årens utveckling har inneburit
att man i allt större utsträckning
bar beskurit möjligheterna för näringslivet
att konsolidera sig, och därför är
det ännu större anledning att i dag bifalla
en motion som den nu föreliggande.
Möjligheterna att kunna göra avskrivningar
på varulager har en alldeles
speciell betydelse för småföretagsamheten,
alldenstund just dessa företag
inte har några andra väsentliga möjligheter
till konsolideringar.

Vi har under hela förmiddagen bär i
kammaren fått lyssna till en debatt om
möjligheterna att åstadkomma en bättre
kapitalförsörjning för den mindre företagsamheten.
Jag tror att den debatten
om något visar att den motion som vi
nu behandlar är av utomordentligt stor
betydelse för småföretagsamheten i vårt
land. Vi har under den senaste tiden
kunnat förmärka att man även från regeringens
sida känner sig något oroad
över den utveckling som tagit sig uttryck
i en stagnation av investeringsverksamheten
beträffande maskiner i
det svenska näringslivet. Detta gör att
motiven för den föreslagna åtgärden i
dag är ännu starkare.

Utskottsmajoriteten säger att det pågår
en utredning om företagsbeskattningen,
och av den anledningen anser
man inte att det finns skäl att bifalla
motionen. Jag tror emellertid att vad jag
här har anfört måste visa, att det just i
dagens läge är av alldeles speciell be -

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Nr 12

141

Varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen

tydelse att det förslag, som vi från högerpartiet
i partimotioner under ett
flertal år har yrkat, bifalles.

Jag ber därför, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 12 fogade
reservationen av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! De krav som framföres
i motionerna om en ökad nedskrivningsrätt
för varulager ingår i folkpartiets
skatteprogram. Vi har från folkpartiets
sida vid flera tillfällen yrkat på beslut i
den riktningen. Vi anser heller inte att
det skall behövas någon särskild utredning,
innan man kan genomföra en sådan
ändring. Vi tycker att det är ganska
klart att det är motiverat att medge större
nedskrivningsrätt på varulager.

Vi har emellertid inte aktualiserat
denna fråga vid årets riksdag. Anledningen
härtill är att vi på grund av det
samhällsekonomiska läget anser att utrymmet
för skattesänkningar är begränsat
och att man därför måste vänta med
en del i och för sig välmotiverade skattesänkningar.
I vår bedömning har vi
haft att välja mellan att sänka belastningen
på nya investeringar i maskiner
och inventarier å ena sidan och å andra
sidan en ökad nedskrivningsrätt på varulager.
Vi har då funnit att det enligt
vår uppfattning för produktionens del
är viktigare att i år få en sänkning i belastningen
på omsättningsskatten för företagens
nyinvesteringar i maskiner och
inventarier. Det är anledningen till att
vi i år inte påyrkar ändrade regler för
varulager värderingen.

Vi liar i ett särskilt yttrande framfört
dessa synpunkter.

Då jag enligt min bedömning av samhällsekonomiska
skäl inte kan yrka bifall
till motionen och ä andra sidan inte
kan i allt ansluta mig till utskottsmajoritetens
skrivning, kommer jag att avstå
i voteringen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Om jag nu fattar mig
mycket kort, innebiir det inte någon
undervärdering av betydelsen av den
fråga det här gäller.

Det är endast högerns ledamöter som
fogat en reservation till bevillningsutskottets
betänkande. Folkpartiets representanter
har, såsom herr Gustafson i
Göteborg redogjort för, avgivit ett särskilt
yttrande, eftersom de i dagens situation
inte kunnat biträda högerledamöternas
yrkande.

Införandet av den nuvarande 40-procentsregeln
för nedskrivning av varulager
motiverades på sin tid bl. a. därmed
att företagsbeskattningen borde
vara bättre anpassad till en konjunkturstimulerande
politik. Det kan nog också
i allmänhet sägas att denna regel
varit till nytta i sådant syfte. Dagens
konjunkturer animerar knappast heller
till någon ändring av den nuvarande
gränsen för avskrivningar. Folkpartiets
representanter har också, såvitt jag förstår,
haft samma uppfattning. I varje
fall bör man enligt deras mening inte
för närvarande ge prioritet för en sådan
ändring. De vill i stället — jag inskjuter
detta för att inte behöva få någon
replik på den punkten — få till
stånd en sänkning av omsättningsskatten
på investeringsvaror.

Det har alltså inte inträffat någonting
nytt som motiverar ett ändrat ställningstagande
från riksdagens sida till
gällande regler för varulagervärdering
vid inkomstbeskattning.

Till herr Magnusson i Borås vill jag
säga att det råder ju inte några delade
meningar om att företagen skall ha möjlighet
att konsolidera sig, men det är
obestridligt att vi här i Sverige har —
såsom understrykes i utskottsbetänkande
och såsom jag själv har framhållit
vid flera tillfällen — kanske den mest
generösa företagsbeskattningen i världen
och även en mycket generös utformning
av lagervärderingsreglerna.
Därigenom bör företagen kunna garde -

142

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

ra sig för prisfallsrisker, och jag tror
även att så sker. Såvitt jag förstår bör
framför allt inte de små företagen ha
några svårigheter i detta avseende. I
den män det uppkommer vinster inom
dessa företag — man brukar säga att
företagen knappast får några vinster,
men i så fall har de ju inte heller något
behov av avskrivningar — bör en avskrivning
med 60 procent vara tillräcklig
i de flesta fall.

Vi kommer heller aldrig ifrån avvägningen
mellan önskemålet om företagens
konsolidering och önskemålet om
att samhället skall få tillräckligt med
skatteintäkter. Även företagen måste
ju bidraga till dessa skatteintäkter, men
att detta inte sker i någon överväldigande
grad kan vem som helst konstatera
genom att studera finansplanen.
Detta förhållande sammanhänger till
icke ringa del just med företagens fonderingsmöjligheter.

Vi bör inte heller bortse ifrån att den
avdelning inom allmänna skatteberedningen,
som sysslar med företagsbeskattningen,
fortsätter sitt arbete. Det
är väl ofrånkomligt att avvakta resultatet
av denna utredning, innan vi tar
upp någon mer allvarlig diskussion om
en ändring av avskrivningsreglerna för
varulager.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
betänkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 27 nej, varjämte
28 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Ändring av reglerna för beskattning av

realisationsvinst vid försäljning av
egnahem

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 13, i anledning av väckta
motioner om ändring av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade sinsemellan
likalydande motionerna I: 212 av herrar
Wallmark och Skärman samt II: 253
av herr Antby m. fl. ävensom 1:479 av
herr Schött m. fl. och 11:585 av herr
Rimås m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla att lagförslag snarast förelägges
riksdagen om ändring av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid försäljning
av eget hem, eller viss annan
därmed likställd bostadstyp, i syfte att
eliminera de orimliga skattekonsekvenser
som nu framträder på grund av penningvärdeförsämringen,
särskilt vid egnahemsägares
flyttning på grund av arbetslöshet
å hemorten eller i övrigt ändrade
arbetsförhållanden».

Onsdagen den 17 mars 1905 em.

Nr 12

113

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

Utskottet hemställde, att de sinsemellan
likalydande motionerna 1:212 av
herrar Wallmark och Skärman samt
11:253 av herr Antby m. fl. ävensom
I: 479 av herr Schött m. fl. och II: 585
av herr Rimås m. fl. om ändring av reglerna
för beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Lundström, Billman,
Sundin, Ottosson, Gustafson i Göteborg,
Boo, Larsson i Umeå, Dahlgren och
Björkman, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
1:212 av herrar Wallmark och
Skåi-man samt 11:253 av herr Antby
in. fl. ävensom 1:479 av herr Schött
in. fl. och II: 585 av herr Rimås in. fl.
— ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
nyssnämnda motioner, i skrivelse till
Kuiigl. Maj :t anhålla, att lagförslag snarast
förelädes riksdagen om ändring av
reglerna för beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av eget hem, eller
viss annan därmed likställd bostadstyp,
i syfte att eliminera de orimliga skattekonsekvenser,
som nu framträdde på
grund av penningvärdeförsämringen,
särskilt vid egnahemsägares flyttning på
grund av arbetslöshet på hemorten eller
i övrigt ändrade arbetsförhållanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp) :

Ilerr talman! I den reservation som
är fogad till utskottets betänkande begäres
att det snarast måtte framläggas
ett lagförslag om ändring av reglerna
för beskattning av realisationsvinst vid
försäljning av egnahem.

Nuvarande beskattningsregler i detta
avseende har tillkommit för att man
skulle kunna förhindra att eu person
genom köp och försäljning av fast egendom
tillskansar sig vinster som samhället
icke kan beskatta. I sådant syfte

har reglerna fungerat i stort sett bra,
men framför allt under de senaste åren
har genom utvecklingen mot en allt
rörligare arbetsmarknad reglerna bidragit
till uppkomsten av vissa missförhållanden.

Numera flyttar människor i betydligt
större utsträckning än förr. Folk tvingas
att söka nya arbetsplatser. Vi har
fått flera tjänstemän, och folk är över
huvud taget mera rörliga än tidigare.
När en familj förr byggde sig ett egnahem
blev det ofta ett hem för hela livet.
Nu är det väl så, att ett egnahem ytterst
sällan blir en bostad där familjen
stannar under hela sin verksamma tid.

I det fall då ett egnahem finns och
då mannen eller hustrun får en annan
arbetsplats och måste flytta till annan
ort, blir de tvungna att sälja sitt egnahem
för att sedan i regel köpa ett annat
på den nya orten. Då uppstår det
besvärliga förhållandet, att de kanske
inte innehaft egnahemmet under de tio
år som erfordras för skattefrihet, utan
måste sälja det tidigare och på det viset
uppkommer en beskattningsbar
vinst. När de skall köpa sitt nya egnahem
kostar detta ofta mera, och även
om det kostar lika mycket uppstår det
i varje fall en vinst som beskattas.

De skatteregler som vi har försvårar
också för många människor förbättringar
av sitt egnahem eller nyanskaffning
av likvärdig bostadsform, och detta
beror helt enkelt på att det är för
hög beskattning av det egnahem de
sålt, och för att de skall kunna köpa
ett nytt är de inte tillräckligt bemedlade.
Man kan också säga att skattereglerna
höjer priserna. Fn säljare försöker
hålla sig skadeslös i den mån det
går för den skatt han är tvungen att
betala, och på så sätt får man kanske
ett delvis konstlat pris för de egnahem
som köps och säljs.

Nu måste man också ta i betraktande
att flyttningen ofta sker till cn ort där
det iir mera ont om lägenheter och
egnahem — alltså till någon större stad

144

Nr 12

Onsdagen den 17 mars 196o em.

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

eller liknande. Detta betyder att man
ofta kan råka ut för en bostadsmarknad
som gör att det blir dyrare att få en
likvärdig bostad. Vad man vill få till
stånd är en rimlig beskattning, och det
tvcker jag borde kunna åstadkommas.

Vinst genom försäljning är en sak
som bör beskattas i den mån man gjort
en vinst, men man bör inte beskatta en
rent teknisk lösning, d. v. s. flyttningen
från en ort till en annan, då man inte
gör någon som helst vinst på en försäljning
av ett egnahem. Det rör sig således
bara om en rent teknisk lösning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets betänkande
nr 13.

Herr BJÖRKMAN (10:

Herr talman! Vi har upprepade gånger
krävt en lösning av den orimliga
beskattningen av realisationsvinster. I
realiteten innebär den, att man mycket
ofta blir beskattad för en vinst som
man inte sett röken av. Jag skulle kunna
avstå från att upprepa alla de argument
som talar för en ändring av dessa
regler, om jag kunde räkna med att herr
Brandt avstår från att tala om allt vad
han till äventyrs kan anföra mot detta.
.Tåg kan dock inte underlåta att erinra
om vilka orimliga konsekvenser bestämmelserna
kan få.

Det finns andra exempel än de herr
Larsson i Umeå nämnde, t. ex. då man
får befordran och flyttar till en annan
ort. Det sägs ju alltid att vi skall eftersträva
rörlighet på arbetsmarknaden,
men realisationsvinstbeskattningen motverkar
en sådan. Frågan gäller inte
bara de fall då man flyttar till en annan
ort. Det kan också vara den anledningen
att man vill flytta till ett annat
hus, ett större egnahem, därför att familjen
växer.

Så säljer man det gamla och får betala
skatt på realisationsvinsten oavsett
om man får betala minst lika mycket
för det nya. Sådana fall har förekom -

mit, och jag har tidigare anfört dem x
debatten; jag skall inte upprepa dem.

Jag trodde ändå att vi förra året äntligen
hade kommit om inte till slutmålet
så äntligen till ett resultat som verkligen
skulle ge någonting. Då skrev
nämligen utskottet: »Med hänsyn till
att eu utredning, såsom framgår av det
anförda, numera föreligger i ämnet och
då densamma är föremål för Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet, får syftet med

de föreliggande motionerna---i

huvudsak anses tillgodosett.» I motionerna
förra året hade nämligen återigen
begärts utredning och förslag. Den
utredning utskottet syftade på var en
promemoria, författad av professor Leif
Mutén, som hade bifogats värdesäkringskommitténs
betänkande förra året.
Där hade professor Leif Mutén angivit
två alternativ för hur man skulle kunna
lösa denna fråga.

Sedan inträffade det, att i remissyttrandet
över värdesäkringskommitténs
betänkande tillstyrkte riksskattenämnden
att man skulle lösa denna fråga om
realisationsvinstbeskattning enligt professor
Muténs andra alternativ — man
avvisade det första. Enligt riksskattenämndens
mening borde skatteuppskov
medges. 1 första hand skulle det gälla
försäljning av egnahem eller därmed
likställd bostad i samband med ombyte
av verksamlietsort. Riksskattenämnden
underströk för sin del att frågan om
realisationsvinstbeskattning i samband
med bostadsbyte nu får anses mogen
för sin lösning.

Vad hände? Utskottsutlåtandet var
enhälligt, och det fanns bara en blank
reservation av herr Broberg. Vi som
satt i utskottet förra året var naturligtvis
inställda på att denna fråga nu äntligen
skulle komma att lösas. Men det
hände inte ett enda dugg. Bevillningsutskottets
majoritet åberopar i år vad
som sades förra året om värdesäkringskommittén.
Sedan åberopar man bl. a.
att finansministern här i kammaren den
9 februai-i i år på en enkel fråga av

143

Onsdagen den 17 mars 1965 em. Nr 12

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

herr Ohlin hade svarat att värdesäkringskommitténs
betänkande vid remissbehandlingen
blivit föremål för i
hög grad kontroversiella meningar och
att ett ställningstagande till kommitténs
förslag därför krävde ytterligare överväganden.
Jag tycker det är ett ovanligt
svagt argument. Dessa kontroversiella
meningar tror inte jag alls gällde
professor Muténs promemoria, utan de
gällde innehållet i värdesäkringskommitténs
betänkande. Jag drog för övrigt
den slutsatsen av finansministerns svar,
att hans intresse för att göra någonting
— det gällde värdesäkra statsobligationer
— var minst sagt minimalt för att
inte säga obefintligt. Det kan jag förstå
i nuvarande inflationsutveckling.

Men det räcker nu inte med detta.
Utskottsmajoriteten har hittat ännu en
utredning som man kan krypa bakom.
Det heter i utskottets betänkande: »Utskottet
vill även erinra om att den i motionen
aktualiserade frågan är föremål
för särskild prövning av 1963 års markvärdekommitté.
» .lag skulle vilja fråga:
Hur många utredningar skall ni ha att
krvpa bakom, innan denna fråga äntligen
blir löst? Den är utredd, det föreligger
förslag, och regeringen borde
lägga fram det för riksdagen. Men ni
hittar varje år en ny utredning som
ni kan krypa bakom.

•Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag lovar att fatta mig
mycket kort. Men då man av den siste
ärade talarens framställning kunde dra
den slutsatsen att beskattningen av den
vinst, som uppstår vid icke yrkesmässig
försäljning av egnahem, sker enligt samma
regler som beskattning i allmänhet,
så kanske det måste sägas några ord om
de regler som gäller för den nu aktuella
beskattningen.

För en fastighet, som har ägts i mindre
:in 7 år, upptas hela vinsten till beskattning,
sedan avdrag har verkställts
10 —Andra Lammarens protokoll 1905.

för kostnader under innehavstiden. För
fastighet som ägts 7—8 år upptas 75
procent till beskattning, för fastighet
som har ägts 8—9 år 50 procent och för
fastighet som har ägts 9—10 år upptas
25 procent. När fastigheten har ägts i
10 år och därutöver upptas ingen del av
vinsten till beskattning.

Men det utesluter inte att jag har vissa
sympatier för de i motionerna framförda
synpunkterna. Det är utan tvekan
orätt att en egnahemsägare som måste
flytta på grund av sysselsättningssvårigheter
eller av skäl över vilka han
inte själv råder drabbas av denna beskattning.
Jag bär i långa stycken sympatier
för motionerna i det avsnittet.

Men jag har också förståelse för svårigheterna
att här skapa rättvisa regler,
som omöjliggör spekulation. I de fyra
nordligaste länen har vi en försöksverksamhet
i gång, som innebär att
statsbidrag som täcker förlusterna kan
utgå vid sådana förflyttningar, och i
varje fall i inlandet i de länen är det
knappast någon större risk för att det
uppstår några realisationsvinster.

Det är riktigt som bär sagts att värdesäkringskommittén
inte tog ställning
till denna fråga och att man bifogade
en promemoria av professor Leif Mutén,
i vilken han anvisade två alternativa
lösningar. Den första var en generell
bestämmelse om undantag från all
beskattning och det andra alternativet
var uppskov med beskattning, till dess
man fick se om den som flyttade skaffade
sig en ny villa. Därefter kunde beskattning
övervägas. Trots ökat taxeringskrångel
bär jag personligt viss
sympati för det senare alternativet.

Jag vet att det i detta fall har gjorts
flera överväganden, men jag förmodar
att de har varit av den arten att man i
finansdepartementet inte har kunnat
acceptera lösningarna — det finns fallluckor
som man givetvis måste vara
uppmärksam på — och herr Björkman
ironiserade också över att markvärdekommittén
har denna fråga under överNr
12

Nr 12

146

Onsdagen den 17 mars 1965 em.

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

vägande. I utskottet har vi dock ansett
att vi måste vänta med ett definitivt
ställningstagande i detta fall, till dess
att markvärdekommittén har lagt fram
sitt förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
nämnde försöksverksamheten i de
fyra nordligaste länen. Den saken har
vi behandlat i arbetsmarknadsutredningen.
Jag vill minnas att anslaget för
den är omkring en halv miljon kronor,
så den kan inte vara av särskilt
stor omfattning. I likhet med herr Andersson
tror jag att det inte finns något
större utrymme för beskattning av
realisationsvinster där. I områden med
sysselsättningssvårigheter, alltså där
det råder utbredd arbetslöshet, är den
saken knappast något större problem.
I en ort där många arbetslösa ser sig
nödsakade att flytta och rörlighetsstimulerande
åtgärder tillgripes har egnahemsägarna
troligen i de allra flesta
fall haft sina egna hem mer än tio år.
Och även om så inte är fallet uppstår
det ändå mycket sällan några realisationsvinster,
därför att det inte finns
några möjligheter att avyttra en fastighet
på orter där det råder utbredd
arbetslöshet.

Nej, här gäller det de andra fallen,
alltså där det är fråga om direkta bostadsbyten.
Och jag tror inte det är
alldeles omöjligt att skapa sådana beskattningsregler
som vi vill ha i sådana
fall där bostadsbyte alldeles uppenbart
föreligger. Det är den saken vi
syftar till.

Jag är helt överens med herr Andersson
i Essvik om att vi skall försöka
komma åt spekulationsvinster. Det är
det som var avsikten med dessa bestämmelser.
Där råder sålunda inga som
helst delade meningar mellan herr Andersson
i Essvik och mig eller mellan
utskottsmajoriteten och mig. Men jag

tycker inte heller det är trevligt som
det nu går till, att man går andra vägar
för att slippa undan realisationsvinstbeskattning.
Herr Andersson som
ju är en erfaren taxeringsman känner
säkerligen också till sådana fall, där
man för att undgå realisationsvinstbeskattning
betalar fantasipriser för något
helt annat, samtidigt som man betalar
ett lägre pris för själva villan.
Den skatteflykten tycker jag inte är
trevlig, och den skall vi försöka att
stävja.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 101 ja och 90 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 17 mars 1905 em.

Nr 12

147

Interpellation ang. bestämmelserna för intagning på mentalsjukhus

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 24 innevarande
mars.

§ 7

Interpellation ang. bestämmelserna för
intagning på mentalsjukhus

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep),
som yttrade:

Herr talman! Vid häradsrätten i Norrköping
har nyligen enligt pressreferat
behandlats ett mål mot en bedragare,
som tillsammans med en väninna berövat
en äldre lantbrukare hans förmögenhet.
Genom sin duperingsförmåga
har de åtalade tydligen kunnat bringa
lantbrukaren i fullständig misär. För
att kunna härja mera ostört har de
försökt och lyckats få lantbrukaren intagen
på mentalsjukhus.

Såsom saken framställts i referat i
olika tidningar får man det intrycket
att det inte varit förenat med några
större svårigheter för de båda bedragarna
att få sitt offer förklarad som
mentalt sjuk. Det synes finnas anledning
att i sammanhanget ställa den frågan
om det enligt nuvarande ordning
finns tillfredsställande garantier för
den enskilde att inte godtyckligt bli intagen
på mentalsjukhus. Naturligtvis
måste alla anordningar i detta syfte
föregås av noggranna undersökningar
och utredningar; några skönsmässiga
bedömningar kan det inte finnas utrymme
för. Det här åsyftade fallet synes
mig aktualisera frågan om en översyn
av i förevarande avseende gällande
bestämmelser.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till chefen för socialdepartementet få
framställa följande frågor:

Anser statsrådet att gällande bestämmelser
för intagning på mentalsjukhus
är tillfredsställande? Om så inte skulle
vara fallet, har statsrådet för avsikt att
vidtaga nödvändiga åtgärder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 80, i anledning av motioner om
viss förstärkning av justitieombudsmannaämbetet; nr

81, i anledning av motioner om
kontroll av taxeringsmyndigheterna genom
riksdagens justitieombudsman;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 21, med förslag till lag
om kommunala renhållningsavgifter;

nr 84, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna;
och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 23, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 12 och
13 §§ lagen den 26 november 1920 om
val till riksdagen.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

72, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning; och

nr 73, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 43, angående kommunal skatteutjämning,
in. in.,

nr 47, angående förrådsbyggnad vid
Svenska institutet för konserveringsforskning,

nr 49, angående anslag för budget -

148

Nr 12

Fredagen den 19 mars 1965

året 1965/66 till bidrag till anordnande
av skolskjutsar m. fl. ändamål,

nr 50, angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till folkbibliotek,
och

nr 62, angående anordnande av en
fångvårdsanstalt i Uppsala för studiebegåvade
intagna.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående statsbidragen
till lekskolor,

herr Wiklund, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
särskilda åtgärder till skydd av
polisman under tjänsteutövning,

herr Werbro, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående järnvägsdriften på sträckan
Halmstad—Vislanda,

herr Eliasson i Moholm, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beskattningen av varor
för användning inom svenska frihamnsområden,
och

herr Nilsson i Agnäs, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående säkerhetssynpunkter
på privatflyget.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.19.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 19 mars

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 12 innevarande
mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1965 den 18 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse riksdagens militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens
slut därtill hava blivit
utsedd:

herr f.d. häradshövding Karl Hugo
Henkow med 43 röster.

Emil Ahlkvist G. Ivar Virgin

Robert Johansson Axel Gustafsson

År 1965 den 18 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse en ställföreträdare
för riksdagens militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedd:

herr hovrättsrådet Gunnar Thyresson
med 42 röster.

Emil Ahlkvist G. Ivar Virgin

Robert Johansson Axel Gustafsson

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att de nu upplästa

Fredagen den 19 mars 1965

Nr 12

149

Svar på interpellation ang. statligt stöd till de kommunala musikskolorna

protokollen skulle läggas till handlingarna
ävensom att kanslideputerade skulle
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta förslag dels till förordnanden
för de valda, dels ock till skrivelser
till Konungen med anmälan om
de verkställda valen.

§ 3

Svar på interpellation ang. statligt stöd

till de kommunala musikskolorna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Westberg frågat om regeringen
vidtagit eller ämnar vidtaga någon åtgärd
för att — i enlighet med riksdagens
år 1962 uttalade önskan — utreda
frågan om statligt stöd till de kommunala
musikskolorna.

Jag har besvarat en liknande fråga
från herr Carlsson i denna kammare för
något mer än ett år sedan. Jag förklarade
då alt frågan om anslag till den
kommunala musikutbildningen borde
ses i sammanhang med den allsidiga
prövning av de statliga insatserna på
det musikpedagogiska musikbildande
fältet som för närvarande pågår. Åtskilligt
har också hänt sedan jag svarade
på herr Carlssons interpellation.

Musikledarutredningens betänkande
har delvis beaktats i årets statsverksproposition.
Den av lektor Bo Wallner
i juni 1964 framlagda principutredningen
om den högre musikutbildningen har
behandlats i statsverkspropositionen
och en fortsatt utredning om vissa utbildningsfrågor
på musikområdet kommer
inom en nära framtid att tillsättas.
Vidare bör omnämnas den försöksverksamhet
som bedrives av konsertby
rå utredningen.

De senare årens intensifierade verksamhet
på musikens och andra konstformers
område ger fortlöpande nya
perspektiv på frågan om ansvarsför -

delningen mellan stat och kommun.
Med hänsyn bl. a. till den förestående
stora skatteutjämningsreformen finns
det inte nu anledning att tillsätta den
av herr Westberg efterlysta utredningen.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag får enligt kutym
tacka för svaret, men jag skulle inte
vara sanningsenlig om jag sade att jag
är tacksam för dess innehåll.

Ecklesiastikministerns svar på min
fråga är upplysande men tyvärr klart
negativt. Vi får veta att han inte åtminstone
för närvarande ämnar verkställa
den beställning om en utredning
angående möjligheterna för staten att
ekonomiskt stödja musikskolornas verksamhet,
som riksdagen lämnade regeringen
redan år 1962. Det finns enligt
ecklesiastikministern nu inte någon anledning
att tillsätta den av mig efterlysta
utredningen, och han hänvisar
bl. a. till den förestående stora skatteutjämningsreformen
och till en utredning
om vissa utbildningsfrågor på musikområdet
som han ämnar tillsätta.

Det är givetvis värdefullt med en
skatteutjämningsreform, och säkerligen
kan det visa sig värdefullt om vissa utbildningsfrågor
på musikområdet blir
belysta, men jag kan, herr statsråd, inte
finna att dessa ting har något direkt
samband med de frågor jag här har
ställt. Möjligen påverkas lärarutbildningen,
och lärartillgången är även här
betydelsefull, även om den frågan har
relativt små proportioner i detta sammanhang.
Att vi fortlöpande kan få nya
perspektiv på frågan kan väl heller inte
utgöra något hinder för ett positivt
ställningstagande. Skulle vi la hänsyn
till sådana skäl, vågade vi i dag då vi
lever i ett samhälle som präglas av
föränderlighet på alla områden inteföretaga
oss någonting.

Det gäller här huruvida staten skall

150

Nr 12

Fredagen den 19 mars 1965

Svar på interpellation ang. statligt stöd till de kommunala musikskolorna

ikläda sig något ekonomiskt ansvar för
de kommunala musikskolorna eller ej.
Att musikskolorna fyller en viktig uppgift
är vi säkerligen ense om. I de utredningar
som föregick skolreformen
underströks med skärpa angelägenheten
av estetisk fostran och undervisning.
Utrymmet på timplanerna för sådana
ämnen som direkt främjar denna fostran
är emellertid begränsat. 1 grundskolan
förekommer ämnet musik med
eu veckotimme i årskurs 1, två veckotimmar
i årskurserna 2—5, en veckotimme
i årskurs 6. På högstadiet får
man i årskurs 7 välja mellan musik och
slöjd och i årskurs 9 mellan musik,
teckning och slöjd. Till detta kommer
på högstadiet en tilldelning av en
veckotimme körsång per 50 deltagare
och en veckotimme i instrumentalmusik
per varje fullt 50-tal elever. Men
allt detta ger ändå mycket begränsade
möjligheter för undervisningen i musik.

Detta är att beklaga även med hänsyn
till den fostran för framtiden som
musikundervisningen kan medföra och
skall innebära. Det är utan tvivel ett
betydande samhällsintresse att det komplement
till den ordinarie undervisningen
som de kommunala musikskolorna
utgör får det stöd som de förtjänar.

Utifrån bl. a. dessa utgångspunkter
har det från riksdagens sida klart sagts
ifrån att frågan om statligt stöd till
musikskolorna skall göras till föremål
för utredning. Är det då riktigt att som
ecklesiastikministern gör påstå att det
inte finns anledning att tillsätta en sådan
utredning? Innebär inte en sådan
hållning ett avsteg från gängse ordning
i fråga om förhållandet mellan regering
och riksdag? Mig förefaller det
vara så. Om musikskolornas undervisning
bleve statsbidragsberättigad, skulle
musikskolor komma till stånd även inom
kommuner där man för närvarande
inte anser sig ha råd med en sådan
undervisning. Man skulle få större möjligheter
att få till stånd ett samarbete

mellan det obligatoriska skolväsendet
och musikskolorna, och det skulle bli
betydligt lättare att organisera lärartjänster
på det musikaliska området.

Den fråga det här gäller har länge
varit aktuell, och det vore sannerligen
på tiden att den löstes. Den var det redan
1947, då statsbidrag till studiecirklar
inklusive musikcirklar infördes.
Som det nu är får man statsbidrag om
man organiserar musikcirklar men inte
om man upprättar musikskolor.

Många, bl. a. Stadsförbundet, finner
denna åtskillnad i statsbidragshänseende
sakligt omotiverad. Jag ber i detta
sammanhang att få citera några rader
ur Stadsförbundets yttrande över musiklärarutredningens
betänkande: »Styrelsen
vill erinra om att den nuvarande
åtskillnaden i statsbidragshänseende
mellan musikcirklar och musikskolor
många gånger av kommunerna uppfattas
som sakligt omotiverad och därför
svår att acceptera. Det torde nämligen
alltjämt förekomma att studieförbundens
musikverksamhet blott till namnet
bedrives i cirkelform —• varigenom
verksamheten alltså blir statsbidragsberättigad
—■ medan den i själva verket
innefattar just sådan undervisning, som
normalt meddelas i musikskolorna. —■
Att från statsbidrag utesluta de kommunala
musikskolorna har med hänsyn
härtill kommit att te sig egendomligt.»

Även vad jag här närmast har anfört
talar för en utredning av den fråga
som vi här diskuterar. Jag vill, herr
talman, vädja till ecklesiastikministern
att ta hela denna fråga under förnyad
omprövning med den förhoppningen,
att han då skall finna det angeläget att
företa den av riksdagen beställda utredningen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Westberg ville göra
gällande att det utgör ett avsteg från
gängse ordning i förhållandet mellan
regering och riksdag att regeringen nu

Fredagen den 19 mars 1965

Nr 12

151

Svar på interpellation ang. statligt stöd till de kommunala musikskolorna

inte uppfyller den önskan som riksdagen
uttalade år 1962.

Jag menar verkligen på fullaste allvar,
herr talman, att det vore ett avsteg
från gängse ordning att nu när en stor
proposition ligger på riksdagens bord,
omfattande hela komplexet om skatteutjämning
eller med andra ord frågan
om hur bördorna skall fördelas mellan
stat och kommun, ta upp denna sak.
Att när alla dessa gamla statsbidragsfrågor
tagits upp inte bara till diskussion
utan även när vi i fråga om dem
lagt fram konkreta förslag på riksdagens
bord då begära, att regeringen i
samma veva skall tillsätta en utredning
för att hitta på ett nytt statsbidrag till
en alldeles speciell kommunal aktivitet,
kan inte vara riktigt. Vi bar dessutom
en rad välbekanta frågor om statsbidrag
som vi tidigare bar diskuterat här i
riksdagen — från mitt eget fält kan
jag exemplifiera med skolmåltider och
skolskjutsar för att inte tala om folkbiblioteken.

Jag har därmed inte, herr Westberg,
sagt någonting om själva behovet av
statsbidrag till kommunala musikskolor,
utan det är fråga om i vilken form
de skall finansieras. I varje fall är det
orimligt att innan vi bar riksdagsbeslut
i denna fråga kunna agera i fråga om
ett nytt statsbidrag på ett nytt område.

Kanske är det, herr talman, en liten
överdrift av herr Westberg att påstå
att ingenting har företagits på detta
område; tvärtom bar det hänt ovanligt
mycket just på musikens område och
inom den allmänna fria kultursektorn.
Den utredning om vissa utbildningsfrågor
jag här annonserat är helt enkelt
en utredning om musiklärarutbildningen,
d. v. s. en oerhört väsentlig fråga
just för de kommunala musikskolorna,
särskilt sett mot bakgrunden av att
kritik bar riktats mot den nuvarande
utbildningen. Dessutom bar det förelegat
en brist på musiklärare, inte minst
på det kommunala fältet, som herr
Westberg väl känner till.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Det är klart att frågan
om tillgången på lärare i de kommunala
musikskolorna och för musikundervisningen
över huvud taget är utomordentligt
viktig, och det hade jag tillfälle
att säga redan tidigare. Nu har
ecklesiastikministern talat om, att ändamålet
med denna utredning är att få
frågan om musiklärarutbildningen närmare
utredd. Jag erkänner alltså att
det är en mycket viktig fråga och att
det var en intressant upplysning som
ecklesiastikministern lämnade, men jag
bar svårt att förstå att detta har någonting
att göra med frågan om fördelningen
mellan stat och kommun av
kostnaderna för undervisningen.

Ecklesiastikministern har vidare hänvisat
till den skatteutjämningsreform
som vi står i begrepp att genomföra.
Avsikten med den reformen är bl. a.
att man skall avlösa vissa för närvarande
utgående statsbidrag, men genom
den reformen kan man väl knappast
avlösa ett statsbidrag som inte utgår;
det skulle förvåna mig om det vore
möjligt att genomföra en reform med
den verkan.

Jag tycker inte heller att man kan
jämföra statsbidraget till lärarkostnader
— det är ju ett sådant som det til
syvende og sidst måste bli fråga om
— med statsbidrag till kostnader för
skolskjutsar, inackordering och skolmåltider.
Det är ändå två skilda saker.
Avsikten med skatteutjämningsreformen
är ju inte att statsbidraget till exempelvis
teckningslärarna skall avlösas,
utan reformen gäller andra, vissa mindre
bidrag, som för resten under senare
år urholkats på ett mycket oroväckande
siitt. Den fråga vi nu diskuterar gäller
framför allt statsbidraget till kostnader
för löner till lärare vid de kommunala
musikskolorna, och jag kan inte
finna att skatteutjämningsreformen kan
utgöra något som helst hinder för en
reform på det området.

152 Nr 12 Fredagen den 19 mars 1965

Svar på interpellation ang. polismans rätt att bruka skjutvapen i tjänsten och på

fråga ang. särskilda åtgärder till skydd

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är självfallet inte
fråga om att avlösa statsbidrag som
inte finns. Men det är väl ändå möjligt
att få herr Westberg att inse, att hela
denna reform går ut på att försöka få
bort denna mängd av specialdestinerade
stimulansbidrag. Den stora debatten
i det avseendet kommer ju att gälla frågan
om hur vi i fortsättningen skall ha
det, om utvecklingen skall gå dithän att
staten ger kommunerna ordentliga
klumpsummor, som kommunerna sedan
får frihet att använda som de finner
bäst. Det är alltså inte fråga om att
ta ifrån kommunerna något nu utgående
bidrag. Reformen kommer snarare
att medföra en ekonomisk vinning för
kommunerna.

I samma andetag som vi genomför
denna reform —• jag är övertygad om
att många här i kammaren önskar att
vi skall gå ännu längre i den riktningen,
så att vi kommer bort ifrån
alltför uppspaltade bidrag — skall vi
väl inte införa nya bidrag. Det vore
en fullkomligt omöjlig politik. Det är
bara det jag vill att herr Westberg skall
erkänna. Följaktligen kan vi vara överens
om att diskussionen om utbildningsfrågorna
kan betraktas såsom liggande
vid sidan, även om jag trodde
att det jag härvidlag sade var en viktig
upplysning ur kulturpolitisk synpunkt.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! .lag tackar för den sista
upplysningen. Men jag har fortfarande
svårt att förstå att man i detta fall
skall behöva göra en jämförelse med
t. ex. statsbidraget till skolmåltider, när
det ju bara är fråga om att utvidga det
statsbidrag som redan utgår till lärarlöner.
Jag kan inte förstå att det resonemanget
håller.

Härmed var överläggningen slutad.

av polisman under tjänsteutövning
§ 4

Svar på interpellation ang. polismans
rätt att bruka skjutvapen i tjänsten och
på fråga ang. särskilda åtgärder till
skydd av polisman under tjänsteutövning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Björk har ställt
följande frågor till mig:

Är herr statsrådet beredd att i samband
med statens övertagande av polisverksamheten
del.s låta företa förnyad
översyn av bestämmelserna om polismans
rätt att bruka skjutvapen i tjänsten,
särskilt i samband med omhändertagande
av psykiskt sjuka personer,
dels undersöka möjligheten och
lämpligheten av en förstärkning av polisutbildningen
och en förbättring av
polismännens utrustning i syfte att underlätta
sådant omhändertagande utan
tillgripande av skjutvapen?

Herr Wiklund har frågat mig om jag
har för avsikt att vidta särskilda åtgärder
i syfte att så långt möjligt hindra
en upprepning av den upprörande
händelsen nyligen när en polisman
sköts till döds.

Till svar på frågorna får jag anföra
följande.

Bestämmelser om bruk av skjutvapen
i polistjänsten utfärdades senast 1961.
Bestämmelserna innebär att polisman
får använda skjutvapen dels i nödvärnssituationer,
dels för att gripa den som
på sannolika skäl är misstänkt för vissa
uppräknade grova brott, t. ex. mord,
dråp, våldtäkt, mordbrand, sabotage,
dels för att hindra att omhändertagen
sådan person rymmer från anstalt eller
annan förvaringsplats, dels för att
omhänderta den som uppenbarligen är
farlig för annan person på grund av
psykisk sjukdom, innehav av vapen som
kan befaras bli missbrukat eller av annan
anledning. Dessutom sögs att an -

Fredagen den 19 mars 19C5

Nr 12

153

Svar pa interpellation ang. polismans rätt att bruka skjutvapen i tjänsten och på

fråga ang. särskilda åtgärder till skydd

vändning av skjutvapen är en yttersta
utväg som får komma i fråga bara om
andra medel är otillräckliga. I förhållande
till tidigare föreskrifter innebär
gällande bestämmelser en väsentlig inskränkning
i rätten att använda skjutvapen.
Det har också visat sig att antalet
fall när skjutvapen använts sjunkit
kraftigt sedan nuvarande regler kom
till. I de tre storstadsregionerna, där
omkring hälften av landets polismän är
anställda, sjönk antalet fall från 70 under
fyraårsperioden 1957—1960 till endast
sex under perioden 1961—1964.
Enligt min uppfattning är bestämmelserna
nu så restriktivt avfattade som är
möjligt utan att polisen helt betas möjligheten
att använda skjutvapen.

Däremot är det givetvis angeläget att
man tar till vara alla möjligheter som
står till buds att förse polisen med andra
och mindre farliga hjälpmedel än
skjutvapen för att användas när farliga
personer skall omhändertas. Undersökningar
härom, bl. a. om möjligheterna
att utnyttja tårgas, pågår f. n. inom
rikspolisstyrelsen.

Som herr Björk framhållit måste man
också se till att polismännen rätt kan
använda den utrustning de försetts med.

I fråga om skjututbildningen ges undervisning
under den vanliga polisutbildningen.
Den utredning som sedan några
år pågår om polisutbildningen överväger,
förutom frågor rörande den
grundläggande skjututbildningen, även
en breddning av den psykologiska och
psykiatriska undervisning som behövs
för att göra polismännen skickade att
ingripa på ett riktigt sätt särskilt vid
omhändertagande av psykiskt sjuka
personer. Beträffande fortbildning och
träning i bruket av skjutvapen kommer
rikspolisstyrelsen att vidta snara åtgärder
för att bota brister som för närvarande
finns.

På herr Björks fråga vill jag alltså
svara att åtgärder har vidtagits för att
ytterligare minska behovet för polis -

av polisman under tjänsteutövning

männen att använda skjutvapen och för
att tillse att polismännen har förmåga
att använda sina tjänstevapen när det
trots allt är ofrånkomligt. Självfallet
bör man pröva alla de förslag till förbättring
i dessa avseenden som kan
komma fram inte bara genom pågående
utredningar utan också framdeles.

Det spörsmål som herr Wiklund tagit
upp hänger samman med vilka möjligheter
man har att hindra att vapen
kommer i händerna på olämpliga personer.
Det är här i första hand vapenstölderna
som står i blickpunkten. Rikspolisstyrelsen
har sedan en tid ägnat
särskild uppmärksamhet åt vad som
kan göras för att förbättra förhållandena
i detta avseende. Enligt min mening
måste man nu överväga skärpta
bestämmelser om bl. a. vapenhandlares
förvaring av skjutvapen och ammunition.
Jag har för avsikt att med det
snaraste undersöka vilka ändringar av
gällande bestämmelser härom som
lämpligen bör komma till stånd.

Vidare anförde:

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation. Svaret har på flera punkter
en positiv innebörd. Som jag framhöll
i interpellationen innebar överarbetningen
av bestämmelserna om bruk
av skjutvapen i polistjänsten 1961 flera
steg i restriktiv riktning, och det är
glädjande att kunna konstatera att antalet
fall när skjutvapen använts därigenom
radikalt nedbringas. Det kunde för
övrigt vara intressant att få närmare
belyst — om det är möjligt, herr inrikesminister
— i vad mån antalet fall
där polismän blivit utsatta för beskjutning
har ökat eller minskat efter restriktionernas
införande.

Jag tar fasta på inrikesministerns
besked att det är angeläget att om möj -

154

Nr 12

Fredagen den 19 mars 1965

Svar på interpellation ang. polismans rätt att bruka skjutvapen i tjänsten och pa

fråga ang. särskilda åtgärder till skydd av polisman under tjänsteutövning

ligt förse polisen med andra, mindre
farliga hjälpmedel än skjutvapen. Om
jag inte misstar mig kan de tekniska
framstegen tänkas erbjuda också andra
alternativ än tårgas, som inrikesministern
speciellt nämnde. Också beskedet
om skjututbildningen var uppmuntrande.
Vad inrikesministern säger
om behovet av psykologisk och psykiatrisk
undervisning för att göra polismän
skickade att ta hand om psykiskt
sjuka personer förtjänar att speciellt
understrykas. Om det tillåts mig
att i någon mån anknyta till det fall
som aktualiserade interpellationen så
vill jag säga att det ur psykologisk synpunkt
förefaller vara alldeles speciellt
olämpligt att avfyra en serie skott, om
man vill lugna och omhänderta en person,
som enligt en rad iakttagelser befinner
sig i ett tillstånd av akut förvirring.

Ingenting är emellertid så förträffligt
att det inte kan bli ännu bättre.
Det gäller även dessa bestämmelser.
När inrikesministern förklarade att de
nu är så restriktivt utformade som är
möjligt utan att polisen helt betas möjligheten
att använda skjutvapen, så
är det en överdrift som han inte gärna
kan stå för. Det bar t. ex. framkommit
att bestämmelser om nödvärnssituationer
tydligen också gäller de fall då
polismän på eget initiativ försätter sig
i sådana situationer. Nog kan det vara
något att reflektera över. Det förefaller
också som om bestämmelsen att bruk
av skjutvapen bara får förekomma då
andra medel befinns vara otillräckliga
kan ges en ganska tänjbar tolkning. I
samma mån som man finner andra och
lämpligare medel än skjutvapen måste
också rimligtvis möjligheterna ökas att
ytterligare skärpa restriktionerna för
användning av skjutvapen. Är det inte
så, herr inrikesminister?

Inrikesministern bar helt underlåtit
att gå in på ett av de problem som jag
antydde i interpellationen, nämligen att

polismän har en helt annan handlingsfrihet
än vårdpersonal när det gäller
omhändertagandet av psykiskt sjuka
personer. Jag vill understryka att min
interpellation anknöt just till sådana
fall. Den gällde inte situationer där
polismän invecklas i skottlossning med
personer som själva är utrustade med
skjutvapen. Att sådana situationer kan
få en tragisk utgång för vederbörande
polisman och därmed illustrerar yrkets
risker och svårigheter bär vi nyss fått
vittnesbörd om.

Vad jag syftade på var sådana fall
där en person i ett tillstånd av utpräglad
förvirring, eventuellt utrustad med
ett eller annat tillhygge, uppträder hotfullt
mot sin omgivning. Sådana situationer
förekommer alltjämt emellanåt
inom mentalsjukvården, och det betraktas
som alldeles självklart att vårdpersonalen
då inte får tillgripa något
nämnvärt våld. Det har enstaka gånger
bänt att vårdare offrat livet i sådana
fall. Ingen har fördenskull kommit på
tanken att vårdpersonalen borde ha rätt
till ökad våldsanvändning. Det kan
också förekomma att patienter med
våldstendenser avviker från mentalsjukhus,
och man måste då inleda samarbete
med polisen för att omhänderta
dem. Efter vad jag blivit upplyst om
anses det i sådana fall tämligen orimligt
att polisen skulle använda skjutvapen.

Men om polismän på egen hand spanar
efter en person som av alla vittnesmål
att döma befinner sig i ett tillstånd
av svår psykisk förvirring blir tydligen
handlingsfriheten större. Är inte
detta något att fundera över? Jag förstår
mycket väl att skillnaden kan förklaras
med att vårdsynpunkten dominerar
när det gäller vårdpersonalen, medan
samhällsskyddet eller åtminstone
självskyddet fäller utslaget när det gäller
polismän. Jag vill inte missunna
polismännen deras möjligheter att försvara
sig. Men i båda fallen kan det

Fredagen den 19 mars 19C5

Nr 12

155

Svar pa interpellation ang. polismans rätt att bruka skjutvapen i tjänsten och på

fråga ang. särskilda åtgärder till skydd

ju vara fråga om samma människa och
i stort sett samma situation.

Problemet kan kanske bli klarare om
man för över det till det allmänmänskliga
planet. Två människor står emot
varandra, den ene utrustad med skjutvapen,
den andre med något tillbygge,
kanske en kniv. Den med skjutvapnet
bar normala reaktioner, den andre
handlar fullkomligt oberäkneligt. Vilka
regler skall då gälla för den som bar
skjutvapen? Vilket människoliv skall
värderas högst? Skall man ta större
risker för den ene än för den andre?
Det är alldeles klart att det saknar betydelse
här, om den ene råkar vara
.svensk och den andre utlänning. Inte
heller kan den ene partens psykiska
tillstånd avgöra bedömningen.

Vem som helst kan under olyckliga
omständigheter drabbas av psykisk omtöckning
och uppträda på offentlig
plats på ett sätt som omgivningen fattar
som ett hot. Till sist gäller det bara
människa mot människa, och där tangeras
våra föreställningar om alla människors
lika värde.

Finns det då inte skäl, hur restriktiva
de nuvarande bestämmelserna än
är, att ytterligare reflektera över hur
man skall få bästa möjliga garantier
för att människoliv inte offras? Inrikesministern
och jag är säkert överens
om att människolivet är heligt.

Herr W1KLUND (fp):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
för statsrådets snabba svar på min
fråga.

Bakom denna fråga står säkert eu
bred och sannolikt rätt oroad opinion.
Många deltagande tankar går nog i dessa
dagar till anhöriga till den polisman,
som under så brutala former, mitt
i pliktuppfyllelsen, föll på sin post.

Men säkert är det också många som
med sympati tänkt på alla dem som
oegennyttigt i olika sammanhang söker
att trots alla bakslag hjälpa den ung -

av polisman under tjänsteutövning

dom till rätta, som av dunkla makter,
till stor del okända till sin art, drivs
till brott. Jag åsyftar främst dem som
ägnar tid, intresse och arbete åt öppen
vård av ungdom i inackorderingshem
eller på annat sätt, för resten bl. a. polispersonal
i skyddspolistjänst. De låter
sig inte slås ned av motgångarna
och lyckas därför också med sin uppgift
i många, många fall.

Då man nu funderar över vad som
kan göras för att hindra att hotet från
sådana destruktiva krafter i människonaturen,
som vi alltså ännu inte lärt
oss att rationellt påverka, skall utlösas
i våldshandlingar med t. o. m. dödsfara
för både polis och allmänhet såsom
följd, kommer man väl snabbt till
behovet av bättre skydd mot tillgrepp
av sådana persedlar, som enligt vad erfarenheterna
visat ofta spelar stor roll
vid grövre brott, nämligen vapen och
bilar. Rikspolisstyrelsen har i en kommuniké
— just som jag i förrgår ställde
min enkla fråga — pekat på vikten
av bättre inbrottsskvdd vad gäller vapen
och likaså ökade tekniska hinder
mot bilstölder. — Ytterligare problem
kunde nämnas, men tidsfaktorn, då jag
ställt en enkel fråga, tvingar mig att
begränsa mig till vapenstölderna. Det
är klart otillfredsställande att 250—300
eldvapen varje år sedan 1945 kommit
i orätta händer enligt vad rikspolisstyrelsen
uppgivit. Förvaringen av vapen
och kanske även kontrollen av vapen
är inte ordnad på ett tillfredsställande
sätt, om det är så lätt att komma över
dem.

Enligt vapenförordningen är vapeninnehavare
skyldig att så vårda vapnet,
att det inte åtkommes av obehöriga.
Detsamma gäller i fråga om ammunition.
Men den som åsidosätter vårdnadsplikten
kan tydligen inte drabbas
av någon särskild påföljd. Först vid
grovt åsidosättande av denna plikt kan
visserligen vederbörlig licens återkallas,
men det tycks vara allt. Utan alt

156

Nr 12

Fredagen den 19 mars 1965

Svar på interpellation ang. polismans

fråga ang. särskilda åtgärder till skydd

— naturligtvis — ha någon som helst
mening om hur det förhöll sig med förvaringen
av vapen i det aktuella Västeråsfallet
— utredningen får visa hur
det är med den saken — förefaller det
högst otillfredsställande att vårdansvaret
inte inskärpes kraftigare i vapenförordningen
än vad som är fallet. Inte
heller finns det såvitt jag kunnat finna
några närmare förvaringsföreskrifter
avseende vapen och ammunition till
försäljning i denna förordning. Det är
glädjande att inrikesministern nu snabbt
skall ta upp hithörande frågor.

Får jag sedan, herr talman, tillfoga
följande. Grov brottslighet kan väl sägas
vara tecken på att den brottspreventiva
verksamheten inom polisen är
otillräcklig. Om det förhåller sig så,
blir väl frågan om hur allmänheten, och
för övrigt även polisen själv, skall kunna
bättre skydda sig mot brott helt enkelt
en personalfråga, framför allt kvantitativt
sett. Polisens personalresurser
räcker ju inte ens till för att klara upp
mer än en liten del av den anmälda
brottsligheten. 1 hela landet är uppklaringsprocenten
35 och i Stockholm
har den också fortsatt att sjunka, så
att den låg under 25 procent år 1963.
En hög upptäcktsrisk och effektiv
brottspreventiv verksamhet i övrigt är
ett av de främsta medlen att hindra
brott.

Inrikesministern och jag har här i
kammaren resonerat om dessa ting förut.
I det jag åter tackar för svaret är
jag alltjämt intresserad av den långtidsplanering
vad gäller ökning av polispersonalen
och för övrigt även av
polisens materiella resurser vi då talade
om. Jag skulle vara mycket tacksam
att få höra åtminstone något litet om
hur denna fråga kan ligga till för dagen.
Jag vet att det inte kan anses alldeles
lämpligt att ta upp en sådan fråga
till debatt i anslutning till en enkel
fråga. Men stora delar av allmänheten
är faktiskt ganska oroade av krimina -

rätt att bruka skjutvapen i tjänsten och på
av polisman under tjänsteutövning

litetsutvecklingen i landet under senare
år.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är två händelser
som bildar bakgrunden till herr Björks
i Göteborg interpellation och herr Wiklunds
fråga. I det första fallet ansåg sig
en polisman nödsakad att använda sin
pistol mot annan person. I det andra
fallet var det en yngling som i ett desperat
tillstånd sköt ned en polisman
och även hotade en annan polisman,
som dock lyckades oskadliggöra honom
just med användande av sitt vapen —
och därmed kanske förhindra ytterligare
olyckshändelser.

I det senare fallet kan man naturligtvis
inte bilda sig någon uppfattning om
vad soin skulle ha inträffat om poliserna
inte varit beväpnade. Men denna
händelse visar hur oväntat man
plötsligt ställs inför problemet hur man
skall kunna göra en avvägning, som
blir så riktig som möjligt. På den punkten
tror jag att herr Björk och jag är
överens om att det är ett besvärligt avvägningsproblem.
Jag har heller inte
uppfattat herr Björks interpellation eller
hans anförande så att han ville ha
bestämmelser som gick dithän att man
inte medgav beväpning av polisman.

Är vi överens så långt, kommer vi
till frågan om hur man vid tillämpningen
av föreskrifterna skall kunna
gå så långt i restriktivitet att det endast
är i yttersta nödfall, då inga andra
möjligheter kan bedömas stå till
buds, som en polisman får använda sin
pistol i avsikt att oskadliggöra vederbörande
•— inte döda utan oskadliggöra
honom — så att han inte själv kommer
till skada eller tillfogar omgivningen
skada.

Detta är det ömtåliga problemet. Som
jag anfört i svaret, har vi reviderat tidigare
bestämmelser. Vidare har jag påpekat
att 1961 års bestämmelser, som

Fredagen den 19 mars 1965

Nr 12

157

Svar på interpellation ang. polismans rätt att bruka skjutvapen i tjänsten och på

fråga ang. särskilda åtgärder till skydd av polisman under tjänsteutövning

går längre i restriktivitet och som väsentligt
begränsar polisens möjligheter,
har resulterat i att antalet fall, där polisen
använt sin beväpning, har minskat
betydligt. När jag därefter i svaret
säger, att bestämmelserna enligt min
uppfattning »nu är så restriktivt avfattade
som är möjligt utan att polisen helt
betas möjligheten att använda skjutvapen»,
så är det alltså ett uttalande som
grundar sig på de erfarenheter vi haft.
De överväganden som gjorts på grundval
av dessa erfarenheter har gått i
restriktiv riktning. Det utesluter självfallet
inte att de erfarenheter som vi
i framtiden kan vinna och de överväganden
som ytterligare kan göras, kan
resultera i än restriktivare bestämmelser,
om så skulle visa sig vara önskvärt.

•lag vill alltså inte ha detta uttalande
tolkat så, att nuvarande regler över huvud
taget inte kan ändras. Så får det
helt enkelt inte vara, och det har heller
inte varit min avsikt att framhålla
något sådant i svaret. Vi får givetvis i
de aktuella fallen närmare analysera
händelseutvecklingen för att se om tilllämpningen
inte har stått helt i överensstämmelse
med bestämmelserna. Detta
vet vi för dagen ingenting om, men
de utredningar som gjorts tyder på att
reglerna inte har överträtts.

Man kan inte utesluta att det kan visa
sig att den psykiatriska och den psykologiska
utbildningen inte är tillräcklig
eller tillfredsställande och att vidgad
sådan utbildning skulle kunna öppna
nya möjligheter att begränsa användningen
av vapen. Detta måste vi självfallet
också pröva.

Herr Björk har själv tagit upp frågan
om polisens ställning i förhållande
till andra grupper när det gäller allmänhetens
skydd — herr Björk nämnde
mentalvårdspersonal — och huruvida
vi skulle vara beredda att ställa
medel till deras förfogande i samma
omfattning som lill polisen. Är det inte

här fråga om självskydd respektive
skydd av allmänheten?

I de aktuella händelserna är det fråga
om tillämpningen av bestämmelser,
utbildningen på det psykiatriska och
det psykologiska området samt självfallet
också skjututbildningen. Linköpingsfallet,
där den andre polismannens
skott, som träffade ynglingen i foten,
fick denne att kasta ifrån sig pistolen,
trots att det fanns skott kvar i den,
om jag inte missminner mig ■— dessutom
hade han ytterligare ett antal skott
på sig — visar i blixtbelysning en situation,
där nuvarande regler och tilllämpningsföreskrifter
möjliggjort ett
handlande, som jag inte har hört någon
anmärkning emot.

Beträffande de problem som herr
Wiklund tagit upp tyckte vi det var
riktigt att koppla samman dessa två
frågor. Beträffande det preventiva, det
förebyggande problemet får vi självfallet
överväga alla de möjligheter som
kan stå till buds. Kanske måste i våra
föreskrifter beträffande vapen i handeln
bestämmelser införas om att de skall
förvaras inlåsta i kassaskåp eller på något
annat sätt som kan betraktas som
säkert.

Det är sådana överväganden vi får
göra i förhoppning om att nå fram till
eu sådan ordning att polisen inte skall
behöva försättas i situationer där man
kanske snabbt måste träffa ett avgörande
om man skall använda sina vapen
eller inte.

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att inrikesministern i sitt
andra inlägg inte uttryckte sig så hårt
och stelt som i interpellationssvaret. Vi
tycks no vara överens om dels att reglerna
för polismäns rätt att använda skjutvapen
medför besvärliga avvägningsprobleni,
dels att det inte är självklart att
de regler som för närvarande finns skall
bil bestående för all framtid.

158

Nr 12

Fredagen den 19 mars 1965

Svar på interpellation ang. polismans rätt att bruka skjutvapen i tjänsten och på

fråga ang. särskilda åtgärder till skydd av polisman under tjänsteutövning

Jag riktade en fråga till inrikesministern,
som han inte svarade på — han
kanske inte hade tillfälle därtill — men
som jag tycker är intressant, nämligen
om det går att få någon bild av hnr antalet
fall, där poliser blivit utsatta för
beskjutning, har utvecklat sig sedan de
nya restriktionerna infördes. Jag har
sett vissa uppgifter som tyder på att
frekvensen av sådan beskjutning av polisen
snarast var större före än efter
restriktionernas införande. Men det kanske
är svårt att få en klar bild härav.

En annan fråga i anknytning till problemet
med de nuvarande bestämmelsernas
avfattning — en fråga där jag
själv inte har någon bestämd mening
— är om det verkligen är motiverat att
i dessa bestämmelser ha en särskild
punkt beträffande omhändertagandet av
personer som på grund av psykisk sjukdom
är farliga för omgivningen. I det
fall jag anknöt till verkar det som om
avgörandet inte kom att knytas till denna
bestämmelse utan i stället till bestämmelsen
om nödvärnssituationer.
Jag frågar mig därför om det verkligen
är någon nytta med att pricka in denna
grupp i bestämmelserna. Huvudproblemet
är dock huruvida en person är farlig.
Genom en sådan här formulering
kan man möjligen ge ökad spridning
och tyngd åt föreställningen att psykiskt
sjuka personer över lag skulle vara
farliga för sin omgivning, och det är
kanske inte alldeles lyckligt.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag fäste mig vid herr
Björks parallell mellan å ena sidan poliser,
som tjänstgör ute i samhället på
offentliga platser, och å andra sidan
vårdpersonal, t. ex. mentalsjukvårdspersonal
på institutioner av ett eller annat
slag. Visst kan man dra en sådan parallell,
men jag tror inte att den håller. Det
är dock en väsentlig skillnad mellan dessa
båda kategoriers tjänsteförhållanden.
På en institution är möjligheten betyd -

ligt större att vid besvärliga situationer
snabbt få extra hjälp från annan personal.
Dessutom är det på en institution
inte som t. ex. på gatan fråga om
att så snabbt och effektivt som möjligt
söka skydda allmänheten mot en person,
som uppträder på ett desperat sätt.
Jag tror alltså inte att man kan dra den
parallellen.

Även jag vill gärna starkt understryka
vikten av att den psykologiska utbildningen
av polispersonalen ökas. Jag tror
mig veta att man i polisskolans ledning
är utomordentligt intresserad av att det
blir en förbättring av denna utbildning,
om det nu inte också övervägs att
vidtaga åtgärder med detta syfte på
högre plan.

Jag tror man kan dra en annan parallell
med problemet att hindra vapenstölder.
Vi har, som alla känner till, haft
mycket stort besvär med narkotikastölder.
Åtgärder har nyligen vidtagits för
eu säkrare förvaring av narkotikapreparaten
på apoteken. Skärpta förvaringsföreskrifter
är säkert en effektiv
metod även mot vapenstölder. Jag tror
att man med denna metod kunnat pressa
tillbaka narkotikastölderna, varför
åtminstone det problemet inte längre är
lika stort i den aktuella bilden av brottsligheten
som förut.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag kan inte lämna svar
på herr Björks fråga om i vilken omfattning
skottlossning eller hot med vapen
användes mot poliser. Vi skall försöka
få fram sådana uppgifter till ett
senare tillfälle.

Herr Björk påtalade att det i bestämmelserna
talas om patienter som är psykiskt
sjuka. För polismannen är det
emellertid inte bara hans egen situation,
en nödvärnssituation, som är det avgörande
problemet, utan det kan vara fråga
om omgivningens, allmänhetens
skydd. Som exempel kan nämnas det

159

Fredagen den 19 mars 1965 Nr 12

Svar på interpellation ang. övervägandena om igångsättningstillstånd för rivning
av byggnad

fall att patienter från någon s. k. fast
avdelning vid ett mentalsjukhus, psykopater,
har rymt. Det kan då inträffa
att man kunnat följa dem så långt att
man funnit att de blivit i tillfälle att
komma över vapen och ammunition.
Man vet då att de på grund av sitt mentala
tillstånd kan göra praktiskt taget
vad som helst, även skjuta en helt
oskyldig människa som råkar komma i
deras väg. Det är framför allt dylika situationer
man har velat peka på i den
del av bestämmelserna som herr Björk
påtalat. Det är inte alls avsett att rikta
uppmärksamheten mot en grupp sjuka
människor i och för sig.

Vad beträffar det huvudproblem som
herr Björk har tagit upp vill jag särskilt
understryka att den inledande bestämmelsen
i det cirkulär som gått ut är den
viktigaste och vägledande. Där heter
det att bruk av skjutvapen är att betrakta
såsom en yttersta utväg, vilken
får komma i fråga endast då andra medel
befinns vara otillräckliga och där
det med hänsyn till det intresse som
skall skyddas får anses försvarligt att
bruka skjutvapen. Om det nu visar sig,
som jag nämnt i mitt interpellationssvar,
att man kan med tårgas eller liknande
nå ett resultat som innebär att
man oskadliggör en människa i ett desperat
tillstånd som innehar vapen av något
slag, så skall alltså inte skjutvapen
komma i fråga. Det är vår förhoppning
att man skall kunna klara sådana här
situationer med andra medel än skjutvapen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. övervägandena
om igångsättningstillstånd för rivning
av byggnad

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Tillåt mig, innan jag

går in på svaret att bc herr talmannen,
kammaren och inte minst interpellanten
om ursäkt för att jag tog fel svar ■—■
jag tog inte svaren i den ordning som
de är upptagna på föredragningslistan.

Jag ber nu att få övergå till det svar
som jag har att lämna till herr Bohman.
Herr Bohman har frågat mig om jag är
beredd att lämna kammaren en redogörelse
för de överväganden och de ställningstaganden
i övrigt, som skett i anledning
av den inom inrikesdepartementet
utarbetade promemorian angående
igångsättningstillstånd för rivning
av byggnad samt remissyttrandena över
promemorian.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Den promemoria som omnämns i interpellationen
anvisade en lösning för
att få till stånd en reglering av rivningarna
av bostadsfastigheter. Lösningen
byggde på det tillägg till lagen om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
som gjordes förra året. Tillägget innebar
en fullmakt för Kungl. Maj:t att
införa tillståndstvång för igångsättning
av vissa mindre angelägna byggnadsarbeten
inom sådana områden, där allvarlig
brist på byggarbetskraft råder. I promemorian
pekades på att en reglering
av rivningar av bostadshus kunde vinnas
genom att Kungl. Maj:t förordnade
om tillståndstvång för sådana rivningar.

I flera yttranden som efter remiss avgavs
över promemorian framhölls att
åtgärder i syfte att minska rivning av
fullgoda bostäder borde vidtas inom hyresregleringens
ram och inte inom
byggregleringen. Hyresrådet ansåg att
det fanns möjligheter att komma till
riitta med problemet genom en ändrad
tillämpning av hyresregleringslagen.
Hyresnämnd kan sålunda i mål om ogiltigförklaring
av uppsägning som grundas
på att rivning av fastigheten är förestående
pröva även frågan om rivningen
är befogad med hänsyn till fastighetens
beskaffenhet och bostadsmark -

Nr 12

1G0

Fredagen den 19 mars 1965

Svar på interpellation ang. övervägandena om igångsättningstillstand for rivning

av byggnad

nadsläget i orten. För närvarande torde
hyresnämnderna emellertid i allmänhet
inskränka sig till att pröva om en godtagbar
ersättningslägenhet ställts till hyresgästens
förfogande. Hyresrådet förklarade
sig vidare berett att utfärda anvisningar
till hyresnämnderna av innebörd
att prövningen i sådana mål skall
omfatta även frågan om rivningen är
befogad.

Med anledning av bl. a. hyresrådets
ställningstagande ansåg jag mig inte
böra överväga att föreslå Kungl. Maj:t
att vidta den åtgärd som anvisats i promemorian
annat än om det skulle visa
sig att hyresrådets förebådade anvisningar
inte ledde till avsett resultat.

Från hyresrådets kansli upplystes att
en förutsättning för att rådet skulle utfärda
nämnda anvisningar var att rådet
fick besked om att utvidgningen av byggregleringen
enligt promemorian inte
kom till stånd. Man ville nämligen undvika
att det som regel blev en dubbel
prövning genom olika organ av frågan
om det från allmänna samhällssynpunkter
kunde anses föreligga godtagbara
skäl för rivning av bostadsfastighet. Jag
lät därför skriftligen meddela hyresrådet
min ståndpunkt.

Vidare anförde:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Får jag först säga att jag
gärna förlåter statsrådet för hans lilla
misstag beträffande ordningsföljden.
Jag ber också att få tacka för hans sakligt
mycket klarläggande svar på min
interpellation.

Med den fråga jag ställt i interpellationen
aktualiseras också vissa principiella
problem, som jag gärna skulle vilja
fästa uppmärksamheten vid några minuter.
Det ena problemet ligger på rättsskipningens
område. Jag skall beröra
det problemet något mera kortfattat än
det andra.

Det förstnämnda problemet gäller allt -

så lämpligheten av att en förvaltningsdomstol,
låt vara på ett krisreglerat område,
i ett remissyttrande avstyrker en
ifrågasatt ny lagstiftning mot vissa förmenta
missförhållanden men samtidigt
förklarar sig beredd att söka komma
till rätta med samma missförhållanden
genom att ge underordnade domstolar
direktiv om ändrad tillämpning av en
redan befintlig lagstiftning. Det är alltså
inte fråga om att överinstansen, förvaltningsdomstolen,
finner sig i ett aktuellt
anhängigt mål böra ändra tidigare praxis
eller att anpassa tidigare praxis
efter nya förhållanden, någonting
som självfallet också är vägledande för
underinstansernas handlande. Vad det
här gäller är i stället att domstolen i
anledning av att statsmakterna har givit
uttryck för önskemålet att komma till
rätta med vissa företeelser helt enkelt
förklarar sig beredd att instruera underdomstolarna
om att införa en tidigare
icke tillämpad praxis. Ett sådant förfaringssätt
— jag bortser alltså ifrån om
den rekommenderade tillämpningen
överensstämmer med gällande lag eller
inte, någonting som vi av kända skäl
inte kan diskutera här i kammaren —
tycker jag är ytterligt betänkligt. Vi
skall ändå hålla i minnet att vad det
här ytterst är fråga om är rättsskipning
av domstolar, som har att lösa rättskonflikter
mellan olika enskilda parter.
Domstolen skall alltså i varje särskilt
fall avgöra vad som är rätt eller fel med
tillämpning av gällande lag, oberoende
av önskemål eller anvisningar från regeringsledamöter.

Den andra principfrågan är också intressant,
framför allt från konstitutionella
synpunkter. Den rör kontakten
mellan enskilda statsråd och olika myndigheter,
framför allt rättstillämpande
myndigheter. Det är klart att det i förvaltningen
kan vara praktiskt med underhandskontakter
mellan kanslihus och
förvaltande myndigheter i olika konkreta
frågor. Sådana underhandskon -

161

Fredagen den 19 mars 1965 Nr 12

Svar på interpellation ang. övervägandena om igångsättningstillstånd för rivning
av byggnad

takter — jag syftar då inte på direktiv
eller anvisningar — kan utformas och
utformas väl också på olika sätt och
fyller säkert också många gånger ett
berättigat behov. Men i de fall då en
myndighets kompetensområde enligt lag
kan bestämmas eller utvidgas genom
direktiv av Kungl. Maj:t, och det finns
ju många sådana fall, måste Kungl.
Maj :t naturligtvis använda det formella
förfaringssättet med konseljbeslut och
andra liknande formaliteter. Att Konungen
direktivvägen inte kan utvidga
eller ändra en lags tillämpningsområde
med mindre detta uttryckligen har angivits
i lagen behöver vi väl inte diskutera.

Den fråga, som i förevarande sammanhang
är av särskilt intresse och som
aktualiseras av interpellationen och av
statsrådets svar, är alltså närmast denna: Anser

statsrådet verkligen att det är
riktigt och överensstämmande med
svensk förvaltningspraxis, att förvaltningsdomstol
meddelar ett statsråd sin
beredvillighet att, om så önskas, ge underinstanserna
vissa tillämpningsdirektiv
och att statsrådet sedan låter lämna
sitt besked, efter underhandskontakt
med domstolens kansli, i en ämbetsskrivelse
till domstolen? Vår förvaltning erkänner
som bekant inte en ministerstyrelse
och ger inte heller regeringsmakten
rätt att ge direktiv till domstolarna.
Just i detta hänseende — i andra hänseenden
är detta inte fallet —- är hyresrådet
att betrakta som en förvaltningsdomstol.

Denna principfråga har naturligtvis
en annan och utomordentligt betydelsefull
aspekt, nämligen den enskilde medborgarens
tilltro till myndigheternas
självständiga, oberoende och objektiva
ställning. Om den uppfattningen skulle
vinna spridning att enskilda statsråd
genom skriftliga eller muntliga underhandsdirektiv
till eller genom påtryckningar
på förvaltningsdomstolar eller
11 —Andra kammarens protokoll 1905. X

andra myndigheter kan påverka deras
lagtillämpning, skulle självfallet förtroendet
för myndigheterna kunna allvarligt
skadas. Det är framför allt med hänsyn
till detta som jag har velat knyta
principiella reflexioner till interpellationssvaret.

Får jag slutligen utan vidare kommentarer
återge några rader från en tidningsartikel
i Svenska Dagbladet förra
onsdagen. Där stod: »Ni måste bli djärvare
och komma med radikala förslag
till avveckling av hyresregleringen. Så
har regeringen sagt i sina nya direktiv
till hyresrådet, omtalade finansminister
Gunnar Sträng, då han på tisdagskvällen
diskuterade penningvärde och ekonomisk
politik inför Stockholms köpmansklubb.
» Så långt tidningen. Några sådana
direktiv finns, såvitt jag vet, inte
redovisade offentligt. Är finansminister
Gunnar Sträng skämtsam eller är man
på väg att berika den svenska förvaltningen
med ett nytt slags allmän direktivgivning
från statsrådens sida, eller
vad är det fråga om?

Jag ber att på nytt få tacka för den
sakliga redovisning som statsrådet har
givit i anledning av mitt svar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om det som herr Bohman
kallar det den sakliga delen av denna
debatt tycks vi kunna vara överens,
men jag skulle nog vilja framhålla att
det som herr Bohman tar upp såsom er.
principiell fråga har ett något annat innehåll
än herr Bohman menar. Självfallet
har vi både rätt och möjlighet att
ha överläggningar med hyresrådet, men
inte för att ge direktiv eller anvisningar
utan för att förhöra oss om läget och
om hyresrådets uppfattning beträffande
exempelvis avveckling av hyresregleringen
pa skilda orter. När hyresrådet
har kommit med ett skriftligt förslag
kan vi behöva få kompletterande uppgifter.
Att det vid eu sådan överliigg''
12

Nr 12

162

Fredagen den 19 mars 1965

Svar på interpellation ang. övervägandena om igångsättningstillstånd för rivning

av byggnad

ning då vi får ytterligare besked, som
.skall bilda underlag för vår bedömning,
också kan komma att diskuteras andra
problem är rimligt.

Vi ställdes under hösten inför frågan
om rivningsfastigheterna. Det var ju
inte bara i tidningspressen som det slogs
upp att omfattande rivning av fastigheter,
inte minst i Stockholm, skedde. Det
fanns all anledning att efter kontakt med
myndigheterna i Stockholm dra den
slutsatsen, att det kanske skedde rivningar
även av fastigheter som väl skulle
kunna användas som bostadsfastigheter
— åtminstone under viss tid. Jag behöver
inte tala om situationen i Stockholm
på bostadsmarknaden, för att understryka
vikten av att sådana möjligheter
tillvaratages.

Det är klart att vi inom departementet
frågade oss på vilket sätt vi skulle
kunna minska ned rivningsbenägenheten.

Vi kan inte och ger inte direktiv till
hvresrådet under hand. Vi sade oss att
vi skulle kunna slå in på den vägen att
använda den prioritetslagstiftningen
som genomfördes under fjolåret, eftersom
man vid den tillämpning som hyresrådet
har rekommenderat hyresnämnderna
inte tidigare har prövat om
jag så får säga saneringsmognaden av
en fastighet. Vi kom då till det resultatet,
att det skulle vara möjligt att närmast
i administrativ ordning företaga
en sådan utvidgning av tillämpningsbestämmelserna,
att fastigheterna kunde
bli föremål för bedömning av arbetsmarknadsstyrelsens
organ, arbetsnåmnden,
eller av länsarbetsnämnderna och
därigenom falla under bestämmelserna
om igångsättningstillstånd.

I detta syfte utarbetades och utsändes
vår promemoria. Från hyresrådets sida
upplyste man då om att man redan
övervägt saken och kommit till den uppfattningen,
att man på en annan väg,
nämligen en utvidgning av anvisningarna,
skulle kunna uppnå samma resultat,

d. v. s. att hyresnämnd skall pröva frågan
om saneringsmognaden hos en fastighet.
Under sådana förhållanden ansåg
vi från departementets sida — såsom
jag angivit i mitt svar — att vi inte
behövde fullfölja promemorian och vi
gjorde det inte heller.

Däremot hade vi kontakt med hyresrådet,
inte för att påverka rådets ställningstagande
utan för att fä se hur bestämmelserna
utformats. Vi fann det vara
ett intresse för oss att ta del av det beslut
som hyresrådet var berett att stanna
för eller kanske redan hade fattat.

Från hyresrådets sida begärde man
emellertid att vi skulle skriftligen bekräfta
departementets avsikt att inte
fullfölja promemorian. Rättsavdelningschefen
i inrikesdepartementet meddelade
därför i ett brev till hyresrådet att
departementschefen inte tänkte fullfölja
promemorians intentioner.

Det var ingenting annat än detta som
skedde. Några direktiv, herr Bohman,
var det inte fråga om. Antingen har herr
Bohman blivit felaktigt underrättad eller
också drar han själv oriktiga slutsatser
av vad som förekommit.

Det finns alltså inte i detta sammanhang
någon direktivgivning. Från departementets
sida har vi underrättat hyresrådet
om att vi inte tänker fullfölja
vår promemoria, eftersom hyresrådet
har ändrat sina anvisningar på ett sätt
som kan väntas täcka även det fält det
här gäller, och resultatet är för oss det
avgörande. Jag har framför mig det cirkulär
som sedermera utsänts från statens
hyresråd i saken. Enligt vad jag
vet har bl. a. i Göteborg av en hyresnämnd
fattats prejudicerande beslut,
som står i överensstämmelse med de
nva anvisningarna och som innebär att
vederbörande fastighetsägare återkallat
sin begäran om rätt att uppsäga hyresgästerna,
när hyresnämnden hade bedömt
fastigheten vara i sådant skick att
den väl kunde en tid framöver användas
för bostadsändamål.

163

Fredagen den 19 mars 1965 Nr 12

Svar på interpellation ang. övervägandena om igångsättningstillstånd för rivning
av byggnad

Jag känner inte till att det i Stockholm
har fattats några liknande beslut,
men självfallet kommer vi att med
största uppmärksamhet följa frågan. Om
ändringen av anvisningarna inte visar
sig ge det resultat vi hoppats, finns ju
vår promemoria liggande utarbetad. Det
är möjligt att man kan behöva gå längre
än vad som nu skett, men i avvaktan
på ytterligare erfarenheter finns det,
som sagt, ingen anledning att göra det.

Den artikel i Svenska Dagbladet, som
herr Bohman citerade, har jag också
läst. Huruvida det är fråga om Svenska
Dagbladets egen version eller om finansministern
verkligen har gjort det uttalande
som återfanns i artikeln, kan jag
inte säga. Men jag vill mycket bestämt
framhålla att några skriftliga direktiv
har inte översänts till hyresrådet.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Såsom statsrådet framhåller
är det kanske inte sakfrågan vi
här skall diskutera, utan själva principerna.
Men för att kunna diskutera
principerna är det nödvändigt att något
uppehålla sig även vid det särskilda
fallet.

Hyresrådet har, förenklat uttryckt,
två olika slags funktioner. Den ena typen
utgöres av administrativa, tekniska
och dirigerande funktioner inom hyresregleringslagens
område. Därvidlag har
hyresrådet rätt att ge underinstanserna
direktiv liksom Kungl. Maj:t över huvud
taget har rätt att ge hyresrådet och
hyresdomstolarna direktiv. Det är klart
att de direktiv, som sålunda utfärdas av
Kungl. Maj :t kan och ofta bör föregås av
diskussioner och överläggningar, men
lika självfallet är att dessa direktiv
skall komma till stånd på vanligt sätt
genom konselj beslut.

Den andra typen av uppgifter som hyresdomstolarna
har att fullgöra avser
rent dömande funktioner. I uppsägningsfall,
då mot varandra står å ena
sidan hyresgästen och å andra sidan

hyresvärden, har hyresdomstolen att
avgöra om uppsägningen är skälig eller
icke. Det är fråga om en rent rättslig
bedömning på grundval av de regler —
låt vara ofullständiga —- som anges i hyresregleringslagstiftningen.

I sådana fall har alltså hyresnämnderna
och hyresrådet att tillämpa gällande
lag, varken mer eller mindre, alldeles
oberoende av de intentioner som
enskilda statsråd i olika sammanhang
kan ha givit uttryck åt. Det är emellertid
uppenbart att hyresdomstolarna då
de fullgör sina dömande funktioner har
möjlighet att ändra praxis. Allt kan inte
vara förutsett i lagstiftningen. Det kan
inträffa nya förhållanden som gör att
en tillämpning bör modifieras. Men hela
tiden måste man röra sig inom lagens
regelområde.

Nu säger statsrådet att hyresrådet redan
hade beslutat att lagen skulle kunna
tillämpas på det sätt som angavs i dess
remissvar över departementets promemoria.
Men då skulle enligt min mening
hyresrådet också ha tillämpat lagen på
det viset och inte först gått och frågat
ett statsråd vad han hade för uppfattning
om saken. Det är här det principiella
resonemanget kommer in i bilden.
Det var inte så, att hyresrådet talade
om för statsrådet att man ansåg denna
praxis vara riktig och att man skulle
tillämpa den, utan hyresrådet förklarade
sig berett att eventuellt tillämpa det
nya förfarandet. Man förklarade sig —
tydligen under hand — vilja vänta på
ett besked från statsrådet innan man
började tillämpa ny praxis.

Situationen är alltså den, att det lag
i statsrådets hand att genom meddelande
till hyresrådet åstadkomma en helt
ny praxis inom hyreslagstiftningens område.
Vare sig den anvisningen lämnas i
ett brev eller inte så är den likväl till
sin karaktär ett klart direktiv till hyresrådet.
I och med att hyresrådet får
brevet från statsrådet vet statsrådet att
hyresrådet kommer att införa eu ny

164 Nr 12 Fredagen den 19 mars 196o

Svar på interpellation ang. övervägandena om igångsättningstillstånd för rivning
av byggnad

rättsskipningspraxis. Det är från den
principiella bedömningsgrunden jag
tycker att detta är ett felaktigt handlingssätt,
och det är därför jag har vänt
mig emot det.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi får väl försöka hårdra
vad det är som har förekommit. Jag
erinrar om promemorian och hyresrådets
yttrande. Hyresrådet fattade beslut
i sak om att utge ändrade anvisningar
till hyresnämnderna. Men hyresrådet
säger att man inte ville effektuera beslutet,
om vårt förslag, grundat på rivningspromemorian,
skulle fullföljas, ty
då skulle man åstadkomma ett administrativt
krångel eftersom i så fall både
hyresnämnderna och arbetsmarknadsmyndigheterna
skulle arbeta med uppgiften.

Hur skulle de då gå till väga för att
få ett besked? Om vi fullföljt vår plan
beträffande rivningspromeinorian, skulle
vi givetvis ha begärt att få ett beslut
i konselj. Då hade hyresrådet fått ett
regeringsbeslut och kunnat bestämma
sig för att i det läget inte utfärda ändrade
anvisningar. Men om inte vi var beredda
att göra någonting på grundval av
rivningspromemorian, kunde rådet ju
inte få besked i annan ordning än genom
att fråga oss i departementet. Var
detta så märkvärdigt, herr Bohman?
Man frågade alltså om vi tänkte fullfölja
rivningspromemorian. Vi sade att
vi inte tänkte göra det, eftersom ni skickar
ut anvisningar som vi tror — och som
de själva har uppgivit — kommer att
ge det resultat vi räknade med skulle
kunna uppnås genom fullföljande av
rivningspromemorian. Rådet fick alltså
beskedet att vi inte gör någonting åt
rivningspromemorian. Man begärde och
fick en skriftlig bekräftelse på detta. Det
tvingar inte rådet att effektuera sitt beslut.
Hade det inte fullföljts, hade vi gått
fram med vår rivningspromemoria —

så enkel är saken. Men rådet hade alltså
fattat sitt beslut, och vi påverkade inte
på något sätt det beslutet. Det är ju där
som herr Bohman har tagit miste, när
han förmenar att detta innebär en påverkan
från regeringens sida. Det är
inte alls någon påverkan, det är ett
självständigt handlande och en självständig
handläggning från hyresrådets
sida.

Sedan vill jag säga till herr Bohman,
att hyresrådet inte bara är en förvaltningsdomstol
utan också ett organ som
via sina anvisningar reglerar hyresnämndernas
arbete.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Herr statsrådets senaste
konstaterande har jag ju bekräftat i mitt
förra anförande; det är obestridligen
riktigt. Jag har likväl en viss känsla
av att herr statsrådet och jag resonerar
förbi varandra i vår debatt, och det kanske
kan vara skäl att på nytt rekapitulera
bakgrunden.

I remissyttrandet förklarade hyiesrådet
att den skisserade lösningen var
olämplig och att andra utvägar borde
sökas för att komma till rätta med dessa
förhållanden. »I första hand torde härvid
böra övervägas i vad mån hyresregleringslagstiftningen
kan användas i
angivet syfte.---— I den mån pro blemet

alltjämt kvarstår torde det finnas
möjligheter att komma till rätta med
detsamma inom ramen för hyresregleringen.
» Man utvecklar detta vidare och
säger till herr statsrådet, att hyresrådet
är berett att utfärda anvisningar.

Nu säger statsrådet att hyresrådet hade
fattat sitt beslut och ansåg att denna
lagtillämpning var riktig. I och med att
hyresrådet gör ett sådant konstaterande,
är det också rådets skyldighet som
förvaltningsdomstol att tillämpa lagstiftningen
på det sättet. Rådet skall inte
vänta på besked från regeringen om
att regeringen eventuellt är inställd på
att införa en reglering av annan natur

165

Fredagen den 19 mars 1965 Nr 12

Svar på interpellation ang. övervägandena om

av byggnad

för att komma till rätta med förmenta
missförhållanden, utan det är rådets
skyldighet som domstol att tillämpa lagstiftningen.
Och det är där som det inte
har klaffat.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Menar alltså herr Bohman,
att hyresrådet inte skulle ha brytt
sig om huruvida vi hade fullföljt rivningspromemorians
intentioner eller inte,
utan rådet skulle ha skickat ut anvisningar
i den ordning man där bestämt
sig för? Då hade vi fått två instanser
som arbetade med samma problem,
och vi hade fått ett administrativt
krångel som ingen begripit sig på. Var
det inte riktigt att det skedde en kommunicering
mellan de beslutande instanserna,
innan hyresrådet — jag upprepar
det— fullföljde den intention som
låg i de uttalanden som herr Bohman
här har redovisat, nämligen att man var
beredd att ändra sina anvisningar. Beslutet
fattades av hyresrådet utan att
man talade med oss om det. Det var bara
effektueringen man dröjde med i avvaktan
på besked om huruvida vi fullföljde
rivningspromemorian eller inte.
Det borde inte vara så svårt att komma
överens om att så var det.

Jag vet inte varför herr Bohman nu
ovillkorligen vill få frågan i ett läge där
han kan förfäkta att det har förekommit
något slags direktiv från regeringens
sida. Det har inte förekommit något
sådant. Kanske var det så att herr Bohman
stimulerats till sin fråga av en
tidningsartikel någon dag efter det att
hyresrådet behandlat detta ärende, i
vilken det stod att inrikesministern hade
skrivit till hyresrådet och förehållit
rådet hur man där skulle göra? Men

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Någon sådan stimulans
behöver jag faktiskt inte för att ta upp

igångsättningstillstånd för rivning

en intressant principiell rättsfråga till
diskussion. Det inser nog herr statsrådet.

Jag lämnar därhän huruvida hyresrådets
lagtolkning är riktig eller inte;
den saken kan vi som bekant inte diskutera
här i kammaren. Men om det
finns faktiska möjligheter att enligt gällande
livreslag komma till rätta med
dessa fall, och om hyresrådet talar om
det för statsrådet — vilket rådet givetvis
bör göra — så bör det leda till
att vi inte får någon annan lagstiftning.
Så pass mycket tror jag att jag känner
statsrådet Johansson att jag kan
säga det. Då hade det räckt med ett sådant
meddelande. Felet i detta fall är
att man begärt och väntat på besked
från inrikesdepartementet, innan man
i rådet fullgjort sin skyldighet att tilllämpa
gällande lag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill göra den distinktionen
till slut, att rådet inte väntade
på något besked. Man begärde ett
besked om hur vi skulle komma att
göra, och det beskedet fick man.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Vid föredragning av Kungl. Maj ds å
bordet vilande proposition nr 43, angående
kommunal .skatteutjämning,
m. in., hänvisades propositionen, såvitt
gällde förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt, till bevillningsutskottet,
såvitt avsåg frågan om kostnaderna
för folkpensioneringen, till lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs var efter annan
och hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj ds å bordet vilande propositioner:

nr 47, angående förrådsbyggnad vid

12 — Andra kammarens protokoll 1905. År 12

166

Nr 12

Fredagen den 19 mars 1965

Interpellation ang. möjligheten att behandla vissa njursjukdomar — Interpellation

ang. disciplinsituationen inom det obligatoriska skolväsendet

Svenska institutet för konserveringsforskning,

nr 49, angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till anordnande av
skolskjutsar m. fl. ändamål,

nr 50, angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till folkbibliotek, och
nr 62, angående anordnande av en
fångvårdsanstalt i Uppsala för studiebegåvade
intagna.

§ 7

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Nordgren, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
redovisningen av omsättningsskatt
under sommarmånaderna,

herr Lassinantti, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående mottagningsförhållandena
för svenska TV-program inom
Nordkalottområdet,

herr Nilsson i Östersund, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående försörjningsmöjligheterna
för arbetskraft som friställes
inom jord- och skogsbruket, samt

herr Börjesson i Glömminge, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående bestämmelserna för
intagning på mentalsjukhus.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 8

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj ds propositioner nr
43 angående kommunal skatteutjämning
m. in., nr 49 angående anslag för bud -

getåret 1965/66 till bidrag till anordnande
av skolskjutsar m. fl. ändamål
och nr 50 angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till folkbibliotek,
måtte med hänsyn till ärendenas
omfattning utsträckas till det sammanträde
som infaller näst efter 15 dagar
från det propositionerna kom kammaren
till handa, d. v. s. första plenum
efter torsdagen den 1 nästkommande
april.

Denna hemställan bifölls.

§ 9

Interpellation ang. möjligheten att behandla
vissa njursjukdomar

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDAHL (s), som yttrade:

Herr talman! I pressen har nyligen
förekommit uppgifter om att svårt njursjuka
personer inte kan beredas nödvändig
vård vid njurkliniken i Stockholm.
Eftersom uppgifterna kommer
från företrädare för njurkliniken, har
de av naturliga skäl vållat oro bland
allmänheten. Uppgifterna är av sådan
art att ett närmare klarläggande får anses
i hög grad påkallat.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till socialministern få rikta
följande interpellation:

Är socialministern beredd att lämna
riksdagen en redogörelse för dels behovet
av vård och behandling av personer
med livshotande njursjukdomar
och dels sjukvårdens nuvarande möjligheter
att tillgodose detta behov samt
de planer som föreligger på området?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. disciplinsituationen

inom det obligatoriska skolväsendet

Ordet lämnades på begäran till

Fredagen den 19 mars 1965

Nr 12

167

Interpellation ang. disciplinsituationen inom det obligatoriska skolväsendet

Herr NORDGREN (h), soin yttrade:

Herr talman! Meningarna är mycket
delade då det gäller såväl ungdomsbrottsligheten
som disciplinsituationen
i skolorna, och i samband därmed deklarerade
uppfattningar pendlar mellan
olika ytterligheter. Fastställas kan emellertid
att förhållandena härvidlag på
många håll lämnar mycket övrigt att
önska. Detta har framkommit vid en
rad undersökningar. Den senaste av
dessa, »Disciplinsvårigheter i den obligatoriska
skolan» — en licentiatavhandling
av Sten Rönnberg — är utförd
som en enkätundersökning, varvid ca
3 500 lärare genom att besvara ett antal
frågor fått skatta elevernas beteende
i disciplinärt hänseende. Det framhålles
att åtskilliga lärare har svårigheter
med ordningen och arbetsron i
alla, några eller någon av sina klasser.

Vidare avslutades nyligen en mentalhygienisk
undersökning av skolbarn,
varvid konstaterades att antalet högstadieelever
som remitterats till psykisk
undersökning på grund av agressivitet,
skolkning, underprestation, oro,
ängslan m. m. ökat kraftigt under senare
år.

I Svensk Juristtidning publicerades
för någon tid sedan en mycket uppmärksammad
undersökning rörande
brottslighet bland skolbarn. Utredningen
som försiggått inom ramen för justitiedepartementets
forskningsverksamhet
har gällt den självdeklarerade brottsligheten
bland 9—14-åringar i Stockholm.
Fn förbluffande hög brottsaktivitet
avslöjades därvid.

I SOU 1964: 58 (Aktion mot ungdomsbrott)
anför de sakkunniga sammanfattningsvis
följande:

»Vi konstaterar att kriminalitet ocli
asocialitet bland barn och ungdom skapar
ständigt växande skadeverkningar
i det moderna samhället trots de stora
ansträngningar som görs för att motverka
dessa företeelser. — — — Enligt
vår mening måste samhällets åtgärder
mot kriminalitet och asocialitet

bland barn och ungdom under alla förhållanden
kraftigt förstärkas under de
närmaste decennierna.»

Det går inte att bortse från att det
råder ett visst samband mellan å ena
sidan anpssningssvårigheter i skolan
och barn- och ungdomskriminalitet å
den andra. Dess värre kan även konstateras
en tilltagande aktivitet på båda
dessa områden. Det är därför angeläget
att ansträngningarna intensifieras
då det gäller att bryta denna olyckliga
utvecklingskurva, varvid inte minst skolans
roll är betydelsefull.

I en partimotion till årets riksdag
har högerpartiet bl. a. satt disciplinsvårigheterna
i skolan i relation till de
stora klassenheterna. Därvid framhålles: »Eu

nära nog självklar konsekvens
av ett minskat antal elever per klass äten
förbättring av disciplinsituationen.
De stora klasserna och de växande skolenheterna
bidrager tveklöst till att skapa
en anonymitet kring de enskilda individerna,
som befordrar upplösningstendenser
i disciplinläget.

Det stora elevantalet har även i andra
avseenden en negativ inverkan på
den disciplinära situationen. Om läraren
av naturliga skäl inte kan individualisera
undervisningen i klasser
där eleverna med avseende på prestationsförmåga
befinner sig på olika nivåer,
utan bedriver konventionell klassundervisning,
så kommer givetvis många
elever att ej kunna tillgodogöra sig undervisningen
på rätt sätt. Vissa elever
finner att de ej orkar följa studietakten,
medan andra elever finner studietakten
för långsam. Nämnda förhållanden
ger givetvis upphov till missnöje
från elevernas sida.»

Det enligt min mening väsentligaste
ocli det som bör vara gemensamt förde
åtgärder som vidtages i berörda syften,
är att skolan ges reella möjligheter
att förmedla arbetsglädje, d. v. s.
för eleverna att upptäcka att de i skolan
utför ett meningsfyllt arbete. Här -

108

Nr 12

Fredagen den 19 mars 1965

Interpellation ang. disciplinsituationen

vidlag utgör en reducering av elevantalet
i klasserna ett gott exempel på insatser,
som på ett generellt sätt får en
gynnsam effekt på undervisningssituationen.
Därutöver erfordras olika former
av individuellt verkande åtgärder.

I viss mån kan systemet med observationskliniker
sägas tillhöra denna kategori.
Det är givetvis ännu för tidigt
att avge någon säker bedömning rörande
denna form av specialundervisning.
Det synes dock som om de hittillsvarande
erfarenheterna vore övervägande
positiva. Jag vill emellertid betona att
eventuella gynnsamma iakttagelser härvidlag
inte får föranleda till någon
»övertro» på systemets möjligheter och
därmed till en avmattad aktivitet vad
nya uppslag beträffar.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet upplysa kammaren
om vilka åtgärder som efter 1962
vidtagits i syfte att förbättra disciplinsituationen
inom det obligatoriska skolväsendet? 2.

Anser herr statsrådet det nödvändigt
att i berörda syften vidtaga ytterligare
åtgärder?

3. Om så är fallet — har herr statsrådet
för avsikt att inom den närmaste
framtiden avge förslag härom?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner om upprättande
av fasta diplomatiska förbindelser
med Tyska demokratiska republiken,

nr 2, i anledning av motioner om en
internationell fredskår i FN:s regi, och
nr 3, i anledning av motioner om tillskapande
av nedrustningszoner;
statsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i

inom det obligatoriska skolväsendet

statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1965/66
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
kronan tillhörig egendom;

bevillningsutskottets betänkande nr 8,
i anledning av väckt motion angående
befrielse från skatteplikt för autoinobil,
som äges av höggradigt vanför person;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
om sänkt valbarhetsålder för nämndeman,

nr 12, i anledning av väckta motioner
om en förenklad aktiebolagslagstiftning
för mindre företag, ocli

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående kompetensfördelningen mellan
administrativa domstolar och förvaltningsmyndigheter; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om reklamfinansierad television, m. m.,
och om fri etablering för radio- och televisionsanläggningar,

nr 22, i anledning'' av väckta motioner
om juridiska garantier för utfästelser
enligt lagen om allmän försäkring,
nr 24, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om sänkt pensionsålder
in. in.,

nr 26, i anledning av väckta motioner
om dispens från lagen om arbetsförmedling
för skrivbyråernas serviceverksamhet,

nr 27. i anledning av väckta motioner
angående bostads sanitära utrustning,
nr 28, i anledning av väckt motion
angående kostnaderna för transport av
avliden från sjukhus till hemorten, och
nr 29, i anledning av väckta motioner
om ett förenklat förfarande vid utgivande
av ersättning för läkarvård och tandläkarvård; tredje

lagutskottets utlåtanden:

Fredagen den 19 mars 1965

Nr 12

169

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående införseln av dödade, i Sverige
fridlysta djur,

nr 12, i anledning av väckta motioner
om fastighetsombud för dödsbon som
äger jordbruks- och skogsfastigheter,
och

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående fridlysning av större rovdjur;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

10, i anledning av väckta motioner
angående de ensamståendes problem,
nr 11, i anledning av väckta motioner
om ökat samhällsstöd åt kvinnor i
abortsituation,

nr 12, i anledning av väckta motioner
om ett miljöpolitiskt handlingsprogram,
och

nr 13, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en särskild sjöpolisorganisation.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 51, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1964 vid dess fyrtioåttonde
sammanträde fattade beslut,

nr 55, angående avtal om driften av
Institutet för växtförädling av frukt och
bär, in. m.,

nr 57, angående inrättande av ett korrosionsinstitut,

nr 59, angående karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande m. m.,

nr 61, med förslag till lag om ändring
i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr
319), m. in.,

nr 66, angående medelsbehovet för
försvarsstabens verksamhet under budgetåret
1965/66,

nr 69, med förslag till lag om ändrad

lydelse av 3 § barnavårdslagen den 29
april 1960 (nr 97),

nr 74, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
samt

nr 78, angående vissa anslag till bostadsstyrelsen
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Tillkännagavs, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan anmält att
till utskottet inkommit

från fullmäktige i riksgäldskontoret
framställning angående ytterligare anslag
till förvärv av bostadsrätter för
riksdagens räkning, m. in., och
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
framställning angående riksdagens upplysningstjänsts
arbetsuppgifter och organisation.

Dessa anmälningar bordlädes.

§ 14

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Hermansson, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
ökade möjligheter att behandla
vissa njursjukdomar, och
herr Björk i Göteborg, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående tillämpningen av lagen
om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.31.

In fidem

Sune K. Johansson