RIKSDAGENS
** PROTOKOLL
Nr 12
FÖRSTA KAMMAREN
1965
16—19 mars
Debatter m. m.
Onsdagen den 17 mars Sid.
Hans Maj:t Konungens tack med anledning av Riksdagens kondo
leans
vid Hennes Maj :t Drottningens frånfälle................ 7
Kommunala renhållningsavgifter.............................. 8
Anslag under tionde huvudtiteln:
Bidrag till företagareföreningar m. fl....................... 9
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi........ 21
Om ytterligare upplysningscentraler för konsumentfrågor____ 32
Bidrag till varudeklarationsnämnden........................ 37
Fonden för idrottens främjande ............................ 40
Fonden för friluftslivets främjande ........................ 58
Om sänkning av vattenfallsstyrelsens eltariffer i Norrland____ 65
Statens hantverks- och industrilånefond .................... 68
Om utökning av styrelsen för Institutet för nyttiggörande av
forskningsresultat, INFOR .............................. 71
Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga
ändamål ................................................ 72
Varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen................ 78
Beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem .. 81
Om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till
studerande och för studiekostnader m. m................... 87
Ändring i sekretesslagen .................................... 95
Om avskaffande av karensdagarna vid ersättning från försäkringskassa
.................................................... 96
Om slopande av åldersgränsen för invaliditetstillägg............ 99
Ersättningen vid tvångsingripande enligt naturvårdslagen ...... 101
Rätten att besluta om jaktvårdsområde........................ 103
Om forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle .. 104
Om åtgärder för att förebygga inbrottsstölder.................. 105
Interpellation av herr Olsson, Johan, om fortsatta beredskapsarbeten
i Hälsingland.......................................... 106
1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 12
2
Nr 12
Innehåll
Fredagen den 19 mars Sid.
Meddelande ang. enkla frågor:
av herr Adolfsson om fast färjeförbindelse mellan Ystad och
den polska hamnstaden Swinoujscie .................... 110
av herr Nilsson, Ferdinand, ang. bidrag av automobilskattemedel
till tunnelbanor .................................... 110
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 17 mars
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, ang. kommunala renhållningsavgifter
............................................ 8
— memorial nr 10, ang. vissa vilande förslag till ändringar i
grundlagarna ............................................ 9
— nr 11, ang. ändringar i riksdagsstadgan med anledning av riksdagens
lönedelegation .................................... 9
— nr 12, ang. ändringar i riksdagsstadgan med anledning av riksdagens
krigsdelegation.................................... 9
Motion nr 640, av herr Pettersson, Georg, m. fl., om ändringar i
första kammarens ordningsstadga med anledning av riksdagens
löne- och krigsdelegationer .......................... 9
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. ändrad lydelse av 12
och 13 §§ lagen om val till riksdagen...................... 9
Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde .......................... 9
— nr 30, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet.............. 72
Bevillningsutskottets betänkande nr 11, om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m....... 72
— nr 12, ang. varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen .. 78
— nr 13, om ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem.......................... 81
— nr 14, om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd
till studerande och för studiekostnader m. m......... 87
Första lagutskottets utlåtande nr 10, ang. polisregister m. m..... 95
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, ang. polisregister m. m. .. 95
Bevillningsutskottets betänkande nr 9, ang. polisregister m. m. . . 96
Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. beräkningen av semester
i vissa fall, m. in......................................... 96
— nr 20, ang. vårdbidragen till handikappade barn............ 96
— nr 21, om avskaffande av karensdagarna vid ersättning från
försäkringskassa ........................................ 96
—- nr 23, om kontroll av livsmedelsförsäljningen på båtar i internordisk
trafik .......................................... 99
— nr 25, om slopande av åldersgränsen för invaliditetstillägg . . 99
Innehåll
Nr 12
3
Sid.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, om inrättande av särskilda naturvårdsdomstolar,
m. m................................. 101
— nr 8, ang. köp av skog på rot.............................. 103
— nr 9, ang. rätten att besluta om jaktvårdsområde............ 103
— nr 10, ang. företräde till bearbetning av stenkolsfyndigheter .. 104
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 5, om forskning rörande
ungdomens situation i dagens samhälle .............. 104
— nr 6, om nya former för hedersbevisning för lång och trogen
tjänst inom det statliga verksamhetsområdet ................ 105
—- nr 7, om inventering av vissa personalvårdande anordningar
inom den statliga förvaltningen............................ 105
— nr 8, om åtgärder för att förebygga inbrottsstölder.......... 105
— nr 9, om bekämpande av narkotikahandeln ................ 105
<;r - fiif •
i
Tisdagen den 16 mars 1965
Nr 12
5
Tisdagen den 16 mars
Kammaren sammanträdde kl. 15.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.
Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande månad.
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Härmed intygas att riksdagsman
Fagnar Valdemar Persson, 9810 24,
Skärslidarna 8, Falkenberg, är fortsatt
sjukskriven från den 1/2 till den 31/3
1965.
Länslasarettet, Varberg, den 11/3 1965.
Lars Ysander
underläkare
Herr Persson, Ragnar, beviljades fortsatt
ledighet från riksdagsgöromålen för
den i läkarintyget angivna tiden.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
78, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående kostnader
för deltagande i FN:s fredsstyrka på
Cypern.
Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
39, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.
Herr förste vice talmannen yttrade,
att han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, att första
kammaren ville besluta att vid sammanträde
onsdagen den 24 mars företaga
val av tre ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte tre suppleanter
för dem.
Detta förslag antogs.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
44, angående bidrag till handelshamnar
och farleder för budgetåret 1965/66,
m. m.
Vid föredragning av Kungl. Majrts
proposition nr 45, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge förslagsanslag till folkpensioner,
till statsutskottet och i övrigt
till lagutskott.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 52, angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till uppförande
eller inrättande av barnhem m. m.;
nr 53, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; samt
nr 56, angående anslag för budgetåret
1965/66 till barnmorskeläroanstalterna
och statens sjuksköterskeskolor
m. in.
Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från styrelsen för riksdagsbiblioteket
inkommit framställning
angående anordnandet av ett klipparkiv
för riksdagens räkning, hänvisades
framställningen till bankoutskottet.
Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 8—13, statsutskottets utlåtanden
nr 10 och 30, bevillningsutskottets
betänkanden nr 9 och 11—14, första
lagutskottets utlåtande nr 10, andra lagutskottets
utlåtanden nr 19—21 samt 23
och 25, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 6 och 8—10 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 5—9.
6
Nr 12
Tisdagen den 16 mars 1965
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
46, med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri,
m. m.;
nr 48, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 9 juni 1950 (nr
272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt
att driva försäkringsrörelse här
i riket, m. m.;
nr 54, angående bemyndigande att
försälja viss staten tillhörig fast egendom,
m. m.;
nr 58, angående inköp av vissa kulturföremål;
och
nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:
dels nr 640, av herr Pettersson, Georg,
in. fl., om ändringar i första kammarens
ordningsstadga med anledning av
riksdagens löne- och krigsdelegationen
dels ock
nr 641, av herr Carlsson, Eric,
nr 642, av herr Jacobsson, Per, m. fl.,
nr 643, av herr Petersson, Rertil, och
herr Larsson, Herbert,
nr 644, av herr Sundin,
nr 645, av herr Wikberg och herr
Olsson, Erik,
nr 646, av herr Virgin m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 30, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
På framställning av herr förste vice
talmannen medgav kammaren, att å
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8 och bevillningsutskottets
betänkande nr 9 finge i nu nämnd ordning
uppföras näst efter första lagutskottets
utlåtande nr 10.
Tillika beslöts, på framställning av
herr förste vice talmannen, att den nu
av herr Georg Pettersson avlämnade
motionen, nr 640, skulle sättas näst
efter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12 på samma föredragningslista.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Jag hemställer, att motionstiden
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 45, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m., såvitt avser förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 398) om finansiering av folkpensioneringen
samt framställningen om anslag
till Folkpensioner, måtte utsträckas
till det plenum, som infaller näst
efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa, detta
enär propositionen i berörda delar hänvisar
till motivering i proposition som
väntas bli avlämnad först under morgondagen.
Denna hemställan bifölls.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.10.
In fidem
K.-G. Lindelöw
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
7
Onsdagen den 17 mars
Kammaren sammanträdde kl. 10.00.
Från Hans Majestät Konungen hade
inkommit detta brev, vilket nu av herr
talmannen upplästes:
Till Första Kammarens Herr Talman
Jag får härmed anmoda Eder att till
Riksdagens Första Kammare framföra
mitt och de minas djupt kända tack för
Riksdagens varma deltagande i vår djupa
sorg. Jag får samtidigt uttala vårt
tack för de varmhjärtade ord varmed
Ni till Kammaren framfört sorgebudet
om min gemåls frånfälle.
Stockholms slott den 16 mars 1965.
GUSTAF ADOLF
Uppläsningen åhördes av kammarens
ledamöter stående.
Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren ville
besluta att vid sammanträde, som komme
att hållas onsdagen den 24 innevarande
månad, företaga val av valmän
och suppleanter för utseende av ej
mindre fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret än även suppleanter
för fullmäktige i nämnda bank och kontor.
Detta förslag antogs.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser:
nr
72, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning; samt
nr 73, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
46, med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri, m. m.
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 48,
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket, m. m.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 54, angående bemyndigande att
försälja viss staten tillhörig fast egendom,
m. m.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
58, angående inköp av vissa kulturföremål.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66,
hänvisades propositionen, såvitt den avsåge
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet och
i övrigt till statsutskottet.
Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
motionerna nr 641—
646.
8
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Ang. kommunala renhållningsavgifter
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om kommunala renhållningsavgifter
och dels i ämnet väckt motion.
Till konstitutionsutskottet hade den
10 februari 1965 hänvisats en av Kungl.
Maj:t till riksdagen avlåten proposition,
nr 21, vari Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga i propositionen infört
förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter.
I propositionen hade föreslagits, att
kommunerna skulle få rätt att enligt
kommunal renhållningstaxa taga ut avgifter
av enskilda, icke endast som hittills
för hämtning av orenlighet och avfall
utan också för oskadliggörande avavfallet
på avstjälpningsplatser och i
sopförbränningsanläggningar. Den årliga
avgiftsökningen för den enskilde i
kommuner, som utnyttjade den föreslagna
rätten, beräknades till högst omkring
5 kronor per invånare och år.
I samband med propositionen hade
utskottet behandlat den till utskottet
hänvisade motionen 1:639, av herrar
Adolfsson och Lager, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, med avslag å motionen I: 639
och med bifall till propositionen nr 21,
måtte antaga i utlåtandet infört förslag
till lag om kommunala renhållningsavgifter.
Herr ADOLFSSON (k):
Herr talman! Denna regeringsproposition
innehåller alltså förslag om att
kommunerna skall få ta ut avgifter för
oskadliggörande av avfall. På detta förslag
har vi yrkat avslag i motion nr
639 i denna kammare.
Det tycks mig nu som om utskottet
har tvingats till ett slags balansakt på
såpad stång när det gällt att fälla ett
avgörande i denna fråga. Utan att på
något som helst sätt antyda motionens
motiveringar låter utskottet förstå att
motionärerna nog i princip kan ha rätt
i sina ståndpunkter och i sitt yrkande.
Balansakten ändar dock i ett bifall till
den motsatta principens tillämpning,
och det sker ju således på ännu en
punkt utöver vad som tidigare har förevarit.
Irots allt är jag inte beredd att
betrakta detta piruetterande såsom enbart
en lustighet, ty det är också någonting
annat. Ur kommunalrättslig synpunkt
är det starkt betänkligt enligt vår
åsikt, och även enligt många andras
åsikt, att ta ut avgifter för sådana allmänna
kommunala angelägenheter av
sanitär art som det här ju är fråga om,
vilket också en hel del remissinstanser
har framhållit när de har haft att ta
ståndpunkt till det föreliggande förslaget.
Av utskottets utlåtande ser vi bl. a. att
man faller tillbaka på att avsteg från
principen om skattefinansiering av liknande
kommunal verksamhet dock har
förekommit tidigare. Då vill jag ha sagt,
att det inte heller är enbart en lustigliet
att gjorda betänkliga avsteg från en
riktig princip framställes såsom ett argument
för ännu flera sådana avsteg.
Borde man inte i stället överväga att gå
den motsatta vägen och försöka eliminera
det avsteg från en riktig princip
som har gjorts bl. a. beträffande avloppstaxorna.
Jag frågar mig: Måste det
vara absolut nödvändigt att den ena
felaktigheten ynglar av sig nya felaktigheter?
Jag
skall inte fördjupa mig så särskilt
mycket i ämnet, och jag kanske
också får säga att jag visserligen finner
att denna sak, materiellt sett, inte är
överväldigande —- och jag anser naturligtvis
att världshistoriens förlopp inte
rubbas av hur riksdagen kommer att
besluta i denna angelägenhet — men vi
ser detta som en viktig principfråga.
Vi frågar oss när det skall sättas stopp
för den bakåtgående rörelse som ett
ökat avgiftsfinansierande av samhälleliga
angelägenheter måste sägas vara.
Det ligger ju också en orättvisa i att
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
9
avgiftsfinansiering befriar de s. k. juridiska
personerna från att hjälpa till
med att via skatterna finansiera denna
samhälleliga sanitära uppgift. Detta betraktar
vi också såsom varande av betydelse
i sammanhanget.
Avgiftsmetoden medför vidare ytterligare
höjning av hyreskostnaderna och
naturligtvis ett administrativt krångel
av stora dimensioner i samband med
att avgiftsupptagandet organiseras och
genomföres.
Herr talman! Av dessa skäl och av
andra skäl som jag här har avstått från
att redovisa ber jag att få yrka bifall
till motionen nr 639 i första kammaren,
innebärande ett yrkande om avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
Herr PETTERSSON, GEORG, (s):
Herr talman! Utskottets ställningstagande
har blivit bestämt därigenom att
kommunerna redan äger rätt att ta upp
avgifter för hämtning av orenlighet och
avfall. Vad det här gäller är att man
skall få rätt att ta ut avgift för att oskadliggöra
detta avfall.
Därför yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 10, med uppgift på
vissa vilande förslag till ändringar i
grundlagarna.
De i detta memorial införda vilande
grundlagsändringsförslagen antogos.
Ang. kommunala renhållningsavgifter
Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
memorial:
nr 11, med förslag till ändringar i
riksdagsstadgan med anledning av riksdagens
lönedelegation; och
nr 12, med förslag till ändringar i
riksdagsstadgan med anledning av riksdagens
krigsdelegation.
Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.
Vid föredragning av en av herr Pettersson,
Georg, in. fl. väckt motion, nr
640, om ändringar i första kammarens
ordningsstadga med anledning av riksdagens
löne- och krigsdelegationer, bifölls
vad i motionen hemställts.
Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 12 och 13 §§ lagen den 26
november 1920 om val till riksdagen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1965/66 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.
Punkterna 1—15
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 10
Ang. bidrag till företagareföreningar
m. fl.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att statsgaranti för
lån till hantverks- och industriföretag
m. m. finge under budgetåret 1965/66
beviljas intill ett belopp av 55 000 000
10
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
kronor, dels ock till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 2 100 000 kronor.
Kungl. Maj :ts förslag under denna
punkt innebar bland annat,
att ramen för statlig garanti åt hantverks-
och industriföretag m. m. skulle
fastställas till oförändrat 55 miljoner
kronor,
att såsom bidrag till företagareföreningarnas
administrationskostnader
under förevarande anslag skulle anvisas
ett belopp av oförändrat 1 300 000
kronor, samt
att subventionsmedlen skulle ökas
med 300 000 kronor till 800 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Erik Olsson och Wikberg (I: 48)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Östersund m. fl. (II:
58), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1965/66 under anslaget Bidrag till
företagareföreningar m. fl. anvisa ett
med 100 000 kronor förhöjt belopp såsom
särskilt bidrag till företagareföreningen
i Jämtlands län för stöd åt
småföretagsamheten inom länet;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson m. fl. (1:89) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Börjesson i Falköping och Sjönell
(II: 113), i vilka motioner, såvitt
nu vore i fråga, föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret
1965/66 skulle upptagas ett reservationsanslag
av 3,7 miljoner kronor,
varav för täckande av administrationskostnader
2,2 miljoner kronor samt för
eventuella förluster, som icke borde belasta
föreningarna, 1,5 miljoner kronor;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Larfors (I: 295) och den andra
inom andra kammaren av herr Nyström
m. fl. (II: 360), i vilka motioner anhållits
att riksdagen med ändring av Kungl.
Maj :ts förslag måtte till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administra
tionskostnader
för budgetåret 1965/66
anvisa ett reservationsanslag av 2,4
miljoner kronor, varav 1,9 miljoner kronor
till bidrag till administrationskostnader
och 0,5 miljoner kronor till subventionsmedel;
dels
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mattsson m. fl. (I: 296) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Umeå m. fl. (II: 359), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj ds förslag måtte till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.:
Administrationskostnader anvisa ett
reservationsanslag av 3 miljoner kronor;
dels
ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Strandberg (1:461) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren m. fl. (11:561), i vilka motioner
yrkats att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj ds förslag skulle till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader
för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag av
2,5 miljoner kronor, varav 2 miljoner
kronor till bidrag till administrationskostnader
och 0,5 miljoner kronor till
subventionsmedel.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
på motionerna I: 89 och II: 113, såvitt
nti vore i fråga, ävensom motionerna
1:48 och 11:58, 1:295 och 11:360, I:
296 och II: 359 samt I: 461 och II: 561,
a) medgiva, att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag m. m.
Onsdagen den 17 mars 19(55
Nr 12
11
finge under budgetåret 1965/66 beviljas
intill ett belopp av 55 000 000 kronor;
b) till Bidrag till företagareföreningar
in. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2 100 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Per Jacobsson, Källqvist,
Åkerlund, Harry Carlsson, Strandberg,
Johan Olsson, Bohman, Ståhl och Eliasson
i Sundborn, fröken Elmén samt
herrar Nihlfors, Björkman och Sjönell,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 89 och II: 113, såvitt nu vore i fråga,
ävensom motionerna I: 48 och II: 58,
1:295 och 11:360, 1:296 och 11:359
samt I: 461 och II: 561,
a) medgiva, att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag m. in.
finge under budgetåret 1965/66 beviljas
intill ett belopp av 55 000 000 kronor;
b) till Bidrag till företagareföreningar
in. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2 600 000 kronor.
Herr CARLSSON, HARRY, (fp):
Herr talman! I den till denna punkt
fogade reservationen yrkas att anslaget
till företagareföreningarnas administrationskostnader
höjes med 500 000 kronor
och hela anslaget som följd därav
höjes till 2 600 000 kronor.
Den verksamhet som företagareföreningarna
ute i länen bedriver är av
utomordentligt stor betydelse för vårt
näringsliv. I första hand är det de
mindre och medelstora företagen, vilka
i de flesta fall saknar kvalificerad personal,
som anlitar den sakkunskap som
företagareföreningarna kan ställa till
förfogande.
Jag känner väl till ett samhälle, och
jag önskar, herr talman, ta detta som
exempel för att bevisa vad företagareföreningarna
kan åstadkomma.
Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
I detta samhälle bor cirka 8 000 människor,
och de försörjer sig nästan helt
på möbelindustrien som bedrives i ett
70-tal fabriker. Denna från början hantverksmässiga
verksamhet började som
binäring till de många små jordbruken
i bygden och växte sedan ut så att det
i slutet av 1930-talet fanns cirka 200
mindre verkstäder inom samhället.
I dag är förhållandena helt andra.
Om man undantar några få verkstäder,
som fortfarande arbetar hantverksmässigt
med service eller specialtillverkning,
har en fullständig rationalisering
genomförts under de senaste 15 åren.
Nya och större fabriker har uppförts
och moderna maskiner anskaffats, vilket
gjort att en lönande tillverkning
med avsättning även på den internationella
marknaden för närvarande bedrives.
Att denna snabba omställning kunnat
ske är till stor del länets företagareförenings
förtjänst. Även andra faktorer
har spelat in. Bland annat har den
expertis som Sveriges möbelindustriförbund
ställt till förfogande gjort en
värdefull insats. Men företagareföreningens
insatser har hjälpt många
mindre företag, som varit på väg att ge
upp i den alltmer hårdnande konkurrensen,
att ta nya tag och i dag har fått
en lönande tillverkning. Jag tar mig friheten
att som exempel nämna att år
1963 ökade skattekronornas antal inom
kommunen med inte mindre än 18 procent.
Herr talman! .lag har med detta velat
göra gällande, att vad staten satsar för
att företagareföreningarna på bästa sätt
skall kunna fylla sin betydelsefulla uppgift
är en investering av stort värde för
hela landet. Då statsutskottets femte avdelning
för något år sedan företog en
studieresa genom Norrbotten, fick vi
också bevis på vad företagareföreningen
lyckats åstadkomma.
Då nu behov föreligger att bidraget
till administrationskostnaderna höjs
med 500 000 kronor, såsom föreslagits
i reservationen, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.
Onsdagen den 17 mars 1965
12 Nr 12
Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl
Herr OLSSON, JOHAN, (ep):
Herr talman! Med instämmande i vad
den föregående talaren här har yttrat
vill jag framföra ytterligare några synpunkter
i denna fråga.
Kungl. Maj:ts förslag innebär att adininistrationsposten
i anslagen till företagareföreningarna
kvarstår med oförändrat
belopp — det blir alltså inte någon
höjning av innevarande års utgående
anslag. I ett flertal motioner, även
från socialdemokratiskt håll, har yrkats
att administrationsposten skulle
höjas, och man har motiverat detta
hland annat med de automatiska ökningarna
av löner och omkostnader.
Man har också framhållit att många av
företagareföreningarna behöver ökade
personalresurser.
Man har i motionerna vidare konstaterat
att företagareföreningarnas verksamhet
ökar år från år. Föreningarnas
verksamhet har ju i stort sett kunnat
vidmakthållas tack vare att landstingen
trätt hjälpande emellan. Sålunda ökades
landstingsanslagen till företagareföreningarnas
verksamhet från 1,7 miljon
kronor för hudgetåret 1963/64 till 2,5
miljoner kronor för budgetåret 1964/65.
Motionärerna anser — och det tycker
jag nog är välgrundat — att staten bör
lämna de huvudsakliga anslagen till
föreningarnas verksamhet.
Personligen har jag haft kontakt med
företagareföreningarna i olika avseenden,
och har jag funnit deras verksamhet
av stort värde, hl. a. med hänsyn
till deras rationaliseringsverksamhet.
Vi kräver i dag av företagsamheten
ute i landet att den skall bedrivas på ett
allt rationellare sätt. Många anser att
företag som inte kan ge sin arbetskraft
tillräcklig betalning inte har något berättigande.
Jag menar att just företagareföreningarnas
verksamhet på rationaliseringsområdet
har stor betydelse
för att stärka företagens möjligheter att
hävda sig i konkurrensen med utlandet
och betala sin arbetskraft tillfredsställande
löner.
Jag anser också att företagareför -
eningarna bedriver en sysselsättningsskapande
verksamhet, framför allt då
ute i de områden som drabbats av den
pågående omvandlingen av näringslivet.
Genom att företagareföreningarna
så att säga sätter in krafter på de viktigaste
punkterna i de mindre och medelstora
företagen, kan dessa i många
fall utveckla sin verksamhet och erbjuda
ytterligare sysselsättning.
Härmed lättar man på den trängsel
som eljest gör sig gällande i de stora
tätorterna, där man redan har stora
köproblem, som jag förutsätter att de
flesta inte vill förstora. Det torde vara
en riktig politik att då i stället öka sysselsättningen
vid de rationellt drivna
företagen ute i landet.
Man kommer också in på arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet som ju har
svällt ut till mycket stora proportioner
och som under det budgetår som vi här
kommer att besluta om kräver närmare
1 miljard kronor i statsutgifter. I det
sammanhanget är det futtiga summor
som företagareföreningarna erhåller.
Man kan utan tvivel hävda, att företagareföreningarna
i viss mån avlastar
arbetsmarknadens problem. Jag tror
också att det är ett i högsta grad samhällsekonomiskt
intresse att man stöder
företagareföreningarna på detta område
och därmed rationaliseringssträvandena
inom den mindre och medelstora
industrien.
Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Vi behöver här knappast
diskutera företagareföreningarnas
betydelse. Den är vi ju alla överens om.
Men det kan ändå finnas anledning
diskutera frågan om vilket stöd som
bör lämnas från det allmännas sida.
För närvarande pågår en utredning
som sysslar med frågan om företagareföreningarnas
organisation, inte minst
med tanke på det lokaliseringspolitiska
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
13
program som antogs vid höstriksdagen.
Det finns naturligtvis skäl att se till att
företagareföreningarna får de resurser
de behöver för att klara den verksamhet
de är satta att sköta. Nu är det emellertid
på det sättet att företagareföreningarna
dels har en betydelsefull
uppgift att fylla när det gäller långivning
till företag, dels också, som herr
Carlsson antydde här, att vara ett rådgivande
organ, framför allt på rationaliseringsområdet.
Herr Carlsson gav ett exempel från
en ort, och det bör väl inte vara svårt
att känna igen hans egen hemort Tibro,
där möbelindustrien — enligt vad han
omtalar —• mycket tack vare den insats,
som företagareföreningen gjort, i
dag kommit fram till en lönande tillverkning.
Men, herr Carlsson, om man då också
får göra en liten utfärd till Skaraborgs
län och dess företagareförening
ser man nu i samband med den enkät
som gjorts inom företagareföreningsutredningen
att man har anställt ytterligare
två rationaliseringskonsulenter.
Ackordsättningen och rationaliseringen
ökar ständigt ute i företagen, kalkylarbeten
likaså, införandet av blankettorganisationen
förorsakar mer arbete och
den organisatoriska uppbyggnaden
ökar likaså. Man måste väl fråga sig,
herr Carlsson, om inte detta ändå är
arbetsuppgifter som företagareföreningarna
bör kunna hjälpa till med men där
det väl också synes naturligt att de företag,
som anlitar dessa rationaliseringsexperter,
också betalar de kostnader
som uppstår för företagareföreningen.
Vi har en ganska skiftande uppbyggnad
av vära företagareföreningar här i
landet. Om vi går till ett annat län,
Kristianstads län, visar det sig att man
där kanske har den allra största utbyggnaden
av företagareföreningen. Man har
sju man i huvudsak anställda för rationalisering
och därmed närstående
problem. Tre man sysslar med ekonomisk
rådgivning, två anställda för bygg
-
Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
nadsrådgivning och ungefär två svarar
för allmän rådgivning.
Det är väl ändå inte meningen att
stat och landsting skall lämna bidrag
för att medverka när det gäller byggnadsrådgivning
och sådana ting till ett
företag? Det vore väl naturligt att detta
klarades i form av avgifter, som också
sker exempelvis inom Kristianstads län.
Företagareföreningen i Kristianstads
län har inte, trots att den har en betydligt
större organisation, i stort sett
större bidrag än övriga företagareföreningar.
Det visar sig alltså klart och
tydligt att det går att öka föreningarnas
resurser i den mån det behövs utan
att man måste begära att staten skall
ingripa och lämna medel.
Företagareföreningsutredningen har
ju till uppgift alt utröna vilken organisation
våra företagareföreningar lämpligen
skall få i framtiden. Det gäller
framför allt att också se till att vi inte
får en dubbel organisation av verksamheten.
Jag vill också erinra om att vi har
en mycket omfattande verksamhet inom
statens institut för hantverk och
industri, som har lokalkontor i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Härnösand och
Luleå och som även medverkar när det
gäller rationaliseringsfrågorna. I företagareföreningsutredningen,
som jag
själv tillhör, anser man att det skulle
vara angeläget att få till stånd en ordentlig
avvägning mellan de olika organ
som har att syssla med dessa frågor.
När det exempelvis gäller ekonomisk
rådgivning och bokföring för företagen
har ju Sveriges hantverks- och
industriorganisation byggt upp en föredömlig
verksamhet.
Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till statsutskottets
förslag.
Herr CARLSSON, HARRY, (fp):
Herr talmani Jag ber att få tacka herr
Söderberg för det erkännande han gav
åt Skaraborgs läns företagareförening
14
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
och dess verksamhet; jag vill helt instämma
i detta och säga att föreningen
nere i vårt län utfört ett storverk som
vi är tacksamma för.
Men när herr Söderberg vill göra gällande,
att företagarna själva bör betala
den hjälp de får, kan jag inte helt dela
den uppfattningen. Visserligen finns
det många företag i vårt samhälle som
har anlitat den expertis, som Sveriges
möbelindustriförbund har, och själva
betalat detta, men sedan måste vi anlita
företagareföreningen i vissa frågor,
bland annat i ekonomiska frågor. I detta
fall har Möbelindustriförbundet inte
mycket att säga till om utan där kommer
företagareföreningarna in med sina
noggranna utredningar, som kan
läggas till grund för ekonomiseringen
av ett företag.
Fortfarande har jag den uppfattningen,
att företagareföreningarna för att
bestrida deras administrationskostnader
bör ha ett tillskott så att de bättre
kan fylla sin uppgift, inte bara i vårt
län utan i hela vårt land.
Herr OLSSON, JOHAN, (ep):
Herr talman! Beträffande herr Söderbergs
konstaterande att företagareföreningarna
har stor betydelse kan vi
ju här säga att vi befinner oss på samma
linje; vi inser också till fullo företagareföreningarnas
stora värde.
Men när herr Söderberg sedan åberopar
utredningen, vill jag ställa frågan:
Erfordras ytterligare utredning för
det anslag, som det i dag är fråga om?
Jag tror att det lilla belopp, som här
kräves i ökat anslag för att föreningarna
nu skall kunna klara sin verksamhet,
kan vi, som uppskattar deras
verksamhet, anslå utan att vi behöver
avvakta utredningen. Vad gäller företagareföreningarnas
verksamhet i framtiden
må det vara en annan sak som
utredningen får pröva.
Herr Söderberg säger också att statens
hantverksinstitut bedriver samma
verksamhet som företagareföreningar
-
na och att det här föreligger risk för
dubbelarbete. Den som känner till förhållandena
vet att det förekommer ett
mycket gott samarbete mellan hantverksinstitutet
och företagareföreningarna,
och de kurser som hantverksinstitutet
bedriver ute i landet är ofta bearbetade
och förberedda av företagareföreningarna.
Jag tror inte att det föreligger
risk för någon form av dubbelarbete
i det avseendet.
Vad som ytterligare motiverar en anslagsökning
till företagareföreningarna,
nämligen en höjning av administrationsdelen,
är ju att de också administrerar
kreditgarantilåneverksamheten
och att de i många län också utarbetar
företagsekonomiska utredningar
på lokaliseringsområdet. Detta arbete
bär företagareföreningarna ingen
ersättning för, men arbetet ökar.
Med dessa ord ber jag ännu en gång
att få yrka bifall till reservationen.
Herr SÖDERBERG (s):
Nej, herr Olsson, det är kanske inte
fullt så enkelt att man genom att underlåta
att avvakta utredningen bara kan
höja anslagen till företagareföreningarna.
Det finns väl ingen som helst mening
i att öka administrationsanslaget,
om det sedan — när utredningen blir
klar — skulle visa sig att det bör vara
en helt annan form av verksamhet inom
företagareföreningarna.
Jag kan också till herr Carlsson säga,
att de statliga anslagen i första hand
bör inriktas just på den verksamhet
föreningarna bedriver i fråga om de
utredningar som görs när det gäller
låneverksamheten, alltså de statliga kreditgarantilån
och de direkta lån som
företagareföreningarna lämnar.
Vidare är det, herr Olsson, inte bara
kursverksamhet som statens hantverksinstitut
sysslar med och där det för all
del råder ett gott samarbete, utan statens
hantverksinstitut står också till
tjänst med råd i rationaliseringsfrågor
av olika slag. Det vore fullkomligt hor
-
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
15
ribelt att tänka sig, att man ute bland
företagareföreningarna runt hela landet
skall kunna skaffa sig all den rationaliseringsexpertis,
som behövs för den
i mycket hög grad skiftande industriverksamhet
som pågår inom småföretagsamheten.
Det är naturligt att man
där försöker få ett enhetligt organ och
att man sedan ute bland företagareföreningarna
har vissa rationaliseringsexperter,
som har att fullfölja de utredningar
som har kunnat göras på ett
annat plan.
Herr OLSSON, ERIK, (s):
Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 185/1964 angående riktlinjer
för en aktiv lokaliseringspolitik behandlades
även den särskilda utredning
om befolkningsutveckling och näringsliv
i Jämtlands län, vilken på uppdrag
av Kungl. Maj:t hade verkställts av
länsstyrelsen i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen.
I en motion som vi
väckte i anslutning till propositionen
tog vi upp en del förslag till åtgärder,
som hade föreslagits i denna utredning.
Det gällde bl. a. ett extra anslag till länets
företagareförening, vilket enligt
utredningen borde utgå med ett belopp
av 230 000 kronor. Vi påpekade att ett
sådant extra anslag sedan flera år tillbaka
har utgått till Norrbottens läns
företagareförening för dess verksamhet
i Tornedalen samt att detta extra anslag
tillkommit efter en liknande utredning
beträffande näringslivet i Tornedalen.
Vi har nu motionerat om ett extra
anslag till Jämtlands läns företagareförening
om 100 000 kronor, närmast
avseende en förstärkning på företagareföreningens
personella sida. Vi skulle
behöva ett par befattningshavare för
att följa upp och utveckla småföretagsamheten
inom länet. Utskottet avvisar
förslaget med att säga, att motsvarande
spörsmål nyligen varit föremål för
prövning i samband med 1964 års riks
-
Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
dags beslut om riktlinjer för en aktiv
lokaliseringspolitik.
Nu förhåller det sig ju faktiskt så att
utskottet vid det tillfället uppmanade
oss att komma igen med förslag rörande
olika särskilda frågor. När vi nu
har gjort det har vi följaktligen följt
utskottets anvisning från i höstas.
Då vi anser det vara synnerligen angeläget
för att stabilisera förhållandena
i Jämtlands län att företagareföreningen
får de resurser som här erfordras,
vill jag framhålla vikten av att det av
oss begärda extra anslaget verkligen
kommer att utgå. Företagareföreningen
har räknat med att anställa tjänstemän
som kan följa utvecklingen inom speciellt
snickeriindustrien och vissa andra
näringar. Härför erfordras en rationaliseringsingenjör
och en snickeritekniker.
Kostnaderna för dessa två tjänstemän
beräknas till 140 000 kronor. Då
företagareföreningen beräknar att debitera
företagen avgifter för de tjänster
föreningen gör dom, begränsas dock
anslagsbehovet till 100 000 kronor.
Trots den nylokalisering som har
förekommit i länet och den åtminstone
dämpade optimism som för närvarande
råder har befolkningsminskningen
inom länet fortgått på ett oroväckande
sätt. År 1963 flyttade 1 539 personer
och 1964 i det närmaste 2 000 personer
ut ur länet. Detta vittnar om att det är
nödvändigt att sätta in särskilda åtgärder
för att utveckla länets näringsliv
och att stabilisera förhållandena i
länet.
Med hänsyn till det anförda, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till motionerna
T: 18 och 11:58.
Herr LARFORS (s):
Herr talman! Jag är en av dem som
står bakom motionsparct 1:295 och
11:360. 1 dessa motioner har yrkats på
en förhöjning av anslaget till företagareföreningarnas
verksamhet med
300 000 kronor, från i propositionen
begärda 2.1 miljoner kronor till 2,4
16
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
miljoner kronor. Detta belopp skulle
fördelas så att 1,9 miljon kronor
skulle anvisas till administrationskostnader
och 0,5 miljon kronor till s. k.
subventionsmedel. Förslaget innebär,
som väl framgått av vad som redan anförts,
en viss omfördelning av anslaget.
Vi har väl alla en mycket stor respekt
för företagareföreningarna. Vi
vet alla att de gör en god nytta ute
bland småföretagen, kanske framför
allt bland de företag som är lokaliserade
till småorter och landsbygden.
Jag skulle därför tro att vi alla är intresserade
av att hjälpa företagareföreningarna
till goda och riktiga arbetsmöjligheter.
Syftet med den motion
som jag har medverkat till har just varit
detta.
Vid utskottsbehandlingen har ju dessa
motioner liksom övriga i ärendet
väckta motioner föreslagits icke föranleda
någon åtgärd. Jag har delgivits
ett argument härför som jag för min
del är beredd att tro på att det ändå
ger anledning till en hel del förhoppningar.
Vi har erinrats bl. a. här i kammaren
av utskottets talesman, herr Söderberg,
om att det pågår en utredning
som sannolikt kommer att bli färdig
innevarande år. Jag skulle tro att det
därför just nu är klokt att avvakta utredningens
resultat i stället för att benhårt
hålla på motionen, även om den
kanske skulle ge vissa förbättringar nu.
Längre fram, när utredningens förslag
läggs på bordet, kommer det kanske att
visa sig att dessa förslag går längre än
vad motionen syftar till. Möjligheten
att komma tillbaka nästa år finns ju
också kvar.
Med dessa ord har jag velat förklara
varför jag inte kommer att yrka bifall
till min egen motion utan avvaktar ett
år för att få se vad som kommer att
hända under tiden.
Herr CARLSSON, HARRY, (fp) :
Herr talman! Jag ber att få återkomma
med ett klarläggande.
Herr Söderberg anförde som motivering
att det pågår en utredning och
att vi borde vänta på dess resultat. Är
det då meningen att våra företagareföreningar
skall nödgas skära ned sin
verksamhet på grund av de löneförhöjningar
för deras anställda som de har
måst vidkännas? Den förhållandevis
ringa bidragsökningen med 0,5 miljon
kronor ätes ju till större delen upp
av de löneförhöjningar som skett.
Jag vidhåller därför yrkandet om att
ge företagareföreningarna det tillskott
det här gäller så att de kan arbeta vidare
effektivt.
Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är väl inte på det
viset, herr Harry Carlsson, att föreningarna
måste lägga ned sin verksamhet
därför att de inte får detta ökade bidrag.
Det är tvärtom så att många av
de föreningar, som i dag existerar, på
ett helt annat sätt skulle kunna klara
sin försörjning, om de tog ut avgifter
för de tjänster som de gör småföretagare
av olika slag. Det finns över huvud
taget inget skäl för föreningarna
att inte stärka sin ekonomi genom att
ta ut avgifter, när de hjälper småföretagare
att t. ex. rita verkstadslokaler.
Det är alltså ingalunda på det sättet,
som herr Carlsson här vill försöka måla
i så svarta färger som möjligt, att
föreningarna skulle tvingas lägga ner
sin verksamhet på detta område.
Till herr Olsson i Krokom vill jag
säga, att visserligen finns det ett extra
anslag för speciellt stöd åt Tornedalen,
men det har väl ändå inträffat något
på den allra senaste tiden. Riksdagen
fattade ju beslut hösten 1964 beträffande
lokaliseringsstödet för de norra stödområdena,
vilket väl innebär att också
Jämtland utan tvekan kommer att få ett
betydligt stöd. Vi har nog att under
den närmaste tiden vänta oss en proposition
om hur det organ, som skall
syssla med dessa frågor inom arbetsmarknadskommissionen
och på depar
-
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
17
Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
tementssidan, skall vara uppbyggt. Jag
tror att vi kan räkna med att det kommer
att bli ett mycket verkningsfullt
stöd för Norrland och inte minst för
Jämtland.
Herr CARLSSON, HARRY, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Det måste vara ett hörfel
av lierr Söderberg — jag sade inte
»lägga» ned utan »skära» ned verksamheten,
vilket blir ofrånkomligt, om man
inte får det tillskott som lönehöjningarna
fordrar. När man kommer in på
frågan att ta ut avgifter finns det —- jag
har bevis för detta— småföretag som
inte har resurser till detta men vilka
föreningarna genom sina initiativ så
småningom hjälpt på fötter, så att de
har kunnat fortsätta sin verksamhet.
Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:
Jag har, herr Harry Carlsson, varit
ordförande i en företagareförening i
nära tio år och känner därför mycket
väl till den sortens verksamhet. Det är
ingalunda så att man på grund av de
årliga löneförhöjningarna skulle komma
i en sådan krissituation att man
skulle behöva skära ner sin verksamhet.
Herr CARLSSON, HARRY, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Jag har varit företagare
i 40 år och känner väl till företagarnas
stora problem.
Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Harry Carlsson
har ingalunda behövt skära ned sin
verksamhet — den har tvärtom gått åt
det helt andra hållet!
Herr CARLSSON, HARRY, (fp) kort
genmäle:
Ilcrr talman! Det har skett delvis
tack vare företagareföreningens belijiirtansviirda
och goda insatser.
2 Första kammarens protokoll 19(15. Nr ]:!
Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle:
Herr
talman! Det är ganska underligt
att herr Söderberg som bär så god kontakt
med företagareföreningarna är så
försiktig i dag. Jag tror han mycket
väl inser vilken uppgift företagareföreningarna
har och vilka ökade möjligheter
de skulle kunna få, om de finge
större anslag.
Beträffande frågan om avgifter har
jag överlagt med några föreningar. Visserligen
är man också inne på den linjen,
att många föreningar debiterar avgifter
för vissa speciella uppdrag, men
det måste finnas en grundorganisation
om föreningarna skall kunna fylla den
uppgift som de förutsatts tjäna, en
grundläggande organisation, som kan
ge service, råd och anvisningar i stor
utsträckning utan avgifter. Framför allt
gäller detta om man skall nå målet att
sätta in stöd och rationaliseringsåtgärder
åt den mindre och medelstora företagareverksamheten,
som kanske
många gånger är i ett trängt läge.
Vad gäller herr Larfors och den socialdemokratiska
motionen i ärendet
vill jag upplysa om att reservationen
dock liar tagit med även den motionen.
Det skiljer ju bara 100 000 kronor,
och jag tycker det vore synd om herr
Larfors och hans meningsfränder hellre
skulle gå ned med 300 000 kronor än
att gå upp med 100 000 kronor. Jag tror
att vi har samma uppfattning om behovet
och betydelsen av den verksamhet
det här gäller.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman ! Debatten bär kommit så
långt att vi kan röra oss en smula periferiskt
i dessa frågor. Jag fäste mig särskilt
vid att herr Söderberg nämnde
att de här sakerna klarar företagareföreningarna
så enkelt och lätt, det är
bara att ta ut en avgift av företagarna.
Han glömde att nämna att man också
kan ta ut räntesatser, som gör att det
hela inte blir särdeles enkelt.
Onsdagen den 17 mars 1965
18 Nr 12
Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
Herr Larfors har visserligen varit
med om att motionera, men lika fullt
stiger han här upp och säger att han är
inne på linjen att följa propositionen
— ty därtill är man kommen i riksdagen!
Jag tycker det är beklagligt att
det skall vara på det viset.
Herr Söderberg känner mycket väl
till behovet i detta fall, liksom herr Larfors
alldeles säkert också gör det, men
de väntar på en utredning. Ja, men är
det inte så att den lilla företagsamheten,
som sannerligen inte lever under
några märkvärdiga konjunkturer, som
i stor utsträckning arbetar på den inhemska
marknaden och som där belamras
av omsättningsskatter och andra
pålagor, så innerligt väl behöver en
ränta, som inte är avpassad att pressa
ned högkonjunkturer, ty sådana har
småföretagarna inte så stark känning
av. De arbetar under ganska svåra förhållanden,
i synnerhet när det gäller
kapitalförsörjningen.
Här har företagareföreningarna sin
stora uppgift. I de allra flesta fall drabbar
räntesättningen och kapitalransoneringen
väsentligt hårdare den lilla
företagsamheten, som inte är lika inarbetad
hos, inte har samma intima
kontakter med affärsbankerna o. s. v.
som storföretagarna har.
Vidare vill jag understryka ett uttalande
i årets statsverksproposition, som
också säger oss någonting. I årets statsverksproposition
konstateras nämligen,
att kommerskollegiets kreditgarantigivning
avses i fortsättningen icke primärt
skola tjäna något lokaliseringssyfte utan
få mera renodlat karaktären av ett företagsekonomiskt
betingat stöd åt framför
allt de mindre företag, som har behov
av ett särskilt kreditstöd, utöver de
lån som lämnas mot bankmässig säkerhet.
Vi alla, även herr Söderberg och jag
som har arbetat inom företagareföreningarna,
vet att det är så att man i
stor utsträckning, med hänsyn till de
begränsade resurser som finns, visar
ifrån sig lån, därför att man menar att
de är så pass bra att de bör kunna placeras
i bank. Man tar i stället dem som
är mera tvivelaktiga, kanske inte fullt
bankmässiga.
Det finns således här en risk att ta,
och det är den risken man under sådana
förhållanden har att avväga. Skall
den lastas på den övriga småföretagsamheten
eller skall den stimulans som
man vill ge dessa mindre företag ha
annan form? Det är ändå fråga om ett
risktagande, när propositionen räknar
med att företagareföreningarna kommer
att lämna sitt stöd även åt en kreditgivning
som inte arbetar med alltid
fullt bankmässiga säkerheter. Jag tycker
att det är rimligt att man här tillmötesgår
de framställningar som har
gjorts om förbättrade möjligheter för
administration, förbättrade möjligheter
också att bära oundvikliga förluster.
Till sist vill jag säga ett ord med anledning
av att det har talats om att en
utredning pågår och att man måste avvakta
den.
Vi vet allihop att när Kungl. Maj :t
kommer med sina förslag, exempelvis
en lokaliseringsproposition, så hjälper
det inte att det pågår en rad utredningar
på det området, utan då traskar
man på. När däremot enskilda motionärer,
allra helst från borgerligt håll,
kommer med propåer, då är de pågående
utredningarna ett absolut hinder.
Herr Söderberg, sådant tror vi inte
på! Vi ser för många exempel på att
detta endast är de obotfärdigas förhinder.
Man håller sig till propositionen
och där står man, och har man av
misshugg råkat motionera om någonting,
som inte stämmer med propositionen,
då ställer man sig upp på plenum
och gör avbön. Så är det med den
saken, herr Larfors.
Hur kan herr Söderberg vara tveksam
när det gäller de otillräckliga belopp
som avses i de förslag som föreligger
i reservationen under punkt 79,
där man hänvisar till önskvärdheten av
att få vidgade möjligheter att höja beloppen?
Vi vet väl ändå hur det ligger
Onsdagen den 17 mars 1965 Nr 12 19
Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
till med penningvärdet — vi vet att de
50 000 och 75 000 kronor som en gång beslöts
inte längre är 50 000 och 75 000 kronor.
Vi måste räkna med högre belopp,
och på den punkten har vi motionärer
och reservanterna föreslagit beloppet
100 000 kronor. Likaså har det pekats
på att de »särskilda skäl», som där talas
om, i tillämpningen hittills har visat
sig vara oerhört svåra att finna tilllämpade,
och därför säger reservanterna
på den punkten att man bör uppmjuka
tillämpningen i detta fall så att
man över huvud kan tillämpa dessa särskilda
skäl. Herr Söderberg, måste man
vänta på en utredning för så självklara
saker?
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr LARFORS (s):
Herr talman! Efter den gruvliga salva
som herr Nilsson har utsatt mig för
skulle jag väl knappast våga stiga upp
här i talarstolen, men jag tror ändå
inte att jag behöver ta den så förskräckligt
hårt.
Jag tror inte heller att jag skulle
vilja kalla vad jag gjort för en avbön.
Jag vill i stället försäkra, att jag ännu
inte har givit upp hoppet om att en demokrati
arbetar på rätt sätt när den
arbetar med utredningar på det sätt
som den gör här i vårt land. Får man
då en information om att en utredning
pågår i ett ärende, i vilket man råkat
motionera, och får veta att denna utredning
väntas bli klar under innevarande
År, då tycker jag att klokheten
bjuder att man avvaktar utredningens
resultat. Det hör ske i all synnerhet då
det här synbarligen är så, att vi som
här är komna från olika län i vårt rike
har fått en del informationer ifrån våra
egna företagareföreningar som inte
riktigt stämmer med vad andra riksdagskolleger
fått från sina företagareföreningar.
I det läget skulle jag vilja
tro att det är klokt att avvakta en utredning.
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
tycker inte att man skall avvakta
utredningar, men framför allt det parti
som herr Nilsson företräder har vid
flerfaldiga tillfällen begärt utredningar
av allehanda slag. Jag har haft den stora
äran att vara med i allmänna beredningsutskottet
under några år. Dit kommer
en stor motionsflora med begäran
om utredningar om allt möjligt här i
världen. Det är väl då inte motionärernas
mening att man skall sätta i gång
utredningar för att sedan strunta i resultaten
genom att fatta beslut innan
utredningarna har kommit fram. Då är
det ju inte så mycket bevänt med utredningarna.
Jag tycker nog, herr Nilsson, att när
han talar om att man är kommen i riksdagen
bara för att springa med och
rösta på kungl. propositioner, så bör
han vara försiktig. Det kanske finns anledning
för honom att redan i dag
springa med när borgerligheten har en
enig linje i vissa frågor. Visst kan herr
Ferdinand Nilsson vara yster, men jag
är inte alldeles säker på att han i våryran
kommer att kesa vid sidan om —
som en yster kalv.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr Larfors och även herr Söderberg
uttalade några uppfattningar angående
utredningar och utredningars
uppgifter.
Herr Larfors trodde att jag över huvud
taget var motståndare till de demokratiska
metoderna att arbeta med
utredningar. Nej, herr Larfors, så är
det inte.
Herr Söderberg trodde visst att om
man anser att man i självklara fall inte
behöver avvakta utredningar, så innebär
det att man i fall som inte är självklara
inte borde begära utredning. Jag
vill säga till herr Söderberg, att när
jag vet vart jag vill komma, då begär
jag inte utredning, utan då lägger jag
20
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl
fram förslag. När jag däremot bara vet
att något är galet men inte riktigt vet
hur det skall avhjälpas, då begär jag
utredning för att få den saken klarlagd.
Den distinktionen tycker jag vi
bör hålla i en demokrati.
Herr Larfors hade motionerat men
gått ifrån motionen. Han påpekade
emellertid att han hade en bakväg och
gjorde en reservation för att han kanske
kommer tillbaka. Det skall bli intressant
att se på när herr Larfors
kommer igen — och hur.
Herr Söderberg menade att man kunde
vara yster ibland. Ja, jag vet att herr
Söderberg många gånger är en yster
man, och jag har haft tillfälle att instämma
med honom ibland när han uttalat
en oförgriplig mening som ingalunda
alltid passat hans partilinje. Jag
har respekt för sådant. Också jag tilllåter
mig att bedöma frågor sakligt, de
må komma från vilket håll de vill, och
att stödja propositioner som jag anser
rimliga och riktiga eller reservationer
som jag anser rimliga och riktiga. Det
är väl saker som herr Söderberg och
jag är överens om.
Herr Söderberg visste hela tiden vad
herr Larfors upptäckte under utskottsbehandlingen,
nämligen att det fanns
en företagarutredning. Det kunde herr
Larfors ha tagit reda på innan han avgav
motionen. Herr Söderberg har inte
resonerat på det viset, men han har
sagt att han inte vet vilka genomgripande
förändringar som kan komma att
vidtas. Varför skall man under den tid
då man avvaktar inte bara en utredning,
utan även en proposition som
eventuellt kan komma efter utredningen,
ha ett system som lägger stegrade
förvaltningskostnader och ökade risker
på en grupp som så väl behöver det
stöd den kan få, nämligen det klientel
som företagareföreningarna arbetar
med? Jag förstår inte denna önskan om
dröjsmål. Vi veta intet om vad man
väntar på, men så småningom må det
bliva uppenbarat!
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Ferdinand Nilsson, att det är så
mycket här som är självklart för herr
Nilsson, men som kanske inte är lika
självklart för oss andra. Därför kan
det finnas skäl att vänta på en utredning.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag behöver inte heller
gå från bänken för att påpeka en så
självklar sak som att när administrationskostnaderna
stiger, så behövs det
täckning för dem. Lika självklart är
att när penningvärdet ändras måste
man vidga ramen för de lån som det
här är fråga om och med tanke på de
särskilda skälen medge eu praktisk användning
av en längre amorteringstid.
Jag trodde att en så begåvad och kunnig
man som herr Söderberg skulle begripa
så självklara saker.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt såvitt avsåge motionerna
T: 48 och 11:58 samt därefter särskilt
i fråga om utskottets hemställan i övrigt.
Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan i vad
gällde motionerna I: 48 och II: 58 samt
vidare därpå att kammaren skulle bifalla
nämnda motioner; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.
Sedermera gjorde herr talmannen i
avseende å utskottets hemställan i övrigt
propositioner, först på bifall till
densamma samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen i
motsvarande delar; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem
-
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
21
Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi
ställan såvitt nu vore i fråga, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
soin bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
16 såvitt denna punkt ej förut avgjorts,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen
i motsvarande delar.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja—75;
Nej—67.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Punkterna 17—46
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 47
Anslag till atomenergiverksamhet inom
Aktiebolaget Atomenergi
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget Atomenergi för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 98 000 000 kronor, dels ock
godkänna vad departementschefen an
-
fört om försäkring av Aktiebolaget
Atomenergis egendom mot atomrisk.
Kungl. Maj:ts förslag innebar,
att Aktiebolaget Atomenergis byggnadsavdelning,
sedan de egna omfattande
anläggningsarbetena slutförts, skulle
utnyttjas vid genomförandet av
främst olika statliga byggnadsprojekt,
varvid förutsattes att verksamheten
handhades på kommersiell basis av ett
för ändamålet bildat företag;
att för Aktiebolaget Atomenergis allmänna
verksamhet under nästa budgetår
skulle anvisas tillhopa 103 miljoner
kronor, varav 98 miljoner kronor under
förevarande anslag och 5 miljoner kronor
under Fonden för låneunderstöd;
samt
att den särskilda försäkringen av bolagets
egendom för atomrisker skulle
slopas och staten ikläda sig självrisk i
ifrågavarande hänseende, varvid förutsattes,
att medelsbehovet för ersättningsanskaffning
eller andra åtgärder
i anledning av skada skulle få täckas
genom anslagsanvisning eller i brådskande
fall genom disposition av anslaget
till oförutsedda utgifter.
I samband med behandlingen av förevarande
anslag på driftbudgeten hade
i statsverkspropositionen upptagits frågan
om genomförandet av 1963 års riksdags
beslut rörande Marvikens kraftstation.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Stefanson och Hilding (1:460)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Antby in. fl. (II: 55), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte
uttala, att ombildning av Aktiebolaget
Atomenergis byggnadsavdelning till fristående
företag i enlighet med departementschefens
förslag icke borde komma
till stånd och att byggnadsavdelningen
borde avvecklats successivt allteftersom
byggnadsbehoven fyllts;
22
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Åkerlund (1:464) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Carlshamre och Lothigius (11:553), i
vilka motioner yrkats, att riksdagen
skulle dels avslå Kungl. Maj:ts förslag
om fortsatt utbyggnad av Marvikens
atomkraftstation, dels ock i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t, under beaktande av den kritik
mot det nuvarande utvecklingsarbetet
som framförts beträffande bland annat
kostnadsutvecklingen, måtte låta utreda
frågan om Marvikens utnyttjande för
energialstring i andra former.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
a) att riksdagen måtte till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget Atomenergi
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 98 000 000 kronor;
b)
att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet anförts om försäkring
av Aktiebolaget Atomenergis egendom
mot atomrisk;
c) att motionerna 1:460 och 11:550
icke måtte av riksdagen bifallas;
d) att motionerna 1:464 och 11:553,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade anförts
a) av herrar Bohman och Björkman,
vilka ansett, att utskottet bort under c
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 460 och II: 550, i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att ombildning
av Aktiebolaget Atomenergis
byggnadsavdelning till fristående företag
i enlighet med departementschefens
förslag icke borde komina till stånd och
att byggnadsavdelningen borde avvecklas
successivt allteftersom byggnadsbehoven
fyllts;
b) av herrar Åkerlund, Strandberg,
Bohman, Ståhl och Björkman, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under d hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:464 och
II: 553, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört.
I det av herr Åkerlund m. fl. föreslagna
yttrandet hade bland annat förordats,
att en skyndsam, allsidig utredning
av det svenska atomkraftprogrammet
skulle komma till stånd genom Kungl.
Maj :ts försorg, med fullt beaktande av
olika utvecklingsalternativ. Utredningsarbetet
borde enligt reservanterna bedrivas
så skyndsamt, att Marvikenprojektets
färdigställande icke behövde fördröjas,
om utredningen skulle visa, att
detsamma borde fullföljas.
Herr HOLMBERG (h):
Herr talman! Vid denna punkt har
fogats en reservation av herrar Bohman
och Björkman, som går ut på att
den ombildning av Aktiebolaget Atomenergis
byggnadsavdelning till ett fristående
företag, som handelsministern
föreslagit och som utskottets majoritet
tillstyrkt, icke bör komma till stånd,
utan att byggnadsavdelningen bör avvecklas
successivt allteftersom byggnadsbehoven
fyllts.
I själva verket är det ju ganska uppseendeväckande
att regeringen med
några få rader insmugna i den här huvudtiteln
utan närmare motivering öppnar
dörren för en utvidgning av den
offentliga verksamheten.
Förslaget innebär att Aktiebolaget
Atomenergis byggnadsavdelning skall
etablera sig på den allmänna marknaden
som ett självständigt företag. Man
vet inte om det skall vara ett helstatligt
företag eller ett delstatligt och inte
heller vilken inriktning detta nya företag
skall ha. Skall det bedriva konsulterande
verksamhet, byggande verk
-
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
23
Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi
samhet eller bådadera? Man vet inte
heller om företaget skall uteslutande
koncentrera sig på uppförande av vissa
statliga byggnadsprojekt eller om
det skall gå ut på den allmänna marknaden.
Orsaken till att man inte känner närmare
till planerna är att regeringens
förslag grundar sig på en mycket kortfattad
skrivelse från Aktiebolaget Atomenergi.
Denna skrivelse går egentligen
bara ut på ett önskemål om att den
samlade sakkunskap, som nu onekligen
finns hos bolagets byggnadsavdelning,
inte skall skingras när arbetsobjekten
börjar minska inom Aktiebolaget Atomenergi.
Vi har ansett att en sådan utvidgning
av den statliga byggnadsverksamheten,
som nu förordas ur principiell
synpunkt inte bör komma till
stånd.
Dessutom vill jag erinra om att detta
är en fråga som lämpligen kunde bli
föremål för närmare undersökningar
genom den utredning som inrikesministern
tillsatte så sent som i höstas
rörande byggnadsbranschens industrialisering.
I de utförliga direktiven till
denna utredning behandlas ju en mängd
åtgärder som är avsedda att lösa byggnadsbranschens
kapacitetsproblem. Man
tycker ändå att en bättre samordning
av handelsministerns och inrikesministerns
önskemål beträffande den svenska
byggnadsbranschen inte hade varit
ur vägen.
Med dessa ord yrkar jag bifall till
reservation a.
Herr ÅKERLUND (li):
Herr talman! Det har fallit på min
lott att informera kammaren i detta
svårbemästrade tekniska ärende om
byggande av Marviken-anläggningen.
.lag är övertygad om att bland kammarens
ledamöter finns de som känner
till dessa ting, men förmodligen är det
åtskilliga som inte gör det och som
skulle vara betjänta av någon information.
För egen del är jag lekman på
området men har tvingats att så gott
sig göra låtit orientera mig i ämnet.
Jag skall därför söka delge ledamöterna
några av de upplysningar och synpunkter
jag inhämtat.
Det torde vara känt att Sverige håller
sig med ett eget atomkraftprogram,
den s. k. svenska linjen, även kallad
handlingsfrihetslinjen. Denna linje
drivs vid sidan av stormakternas och
kännetecknas av en hög ambitionsgrad
för ett land som vårt, som i jämförelse
med stormakterna ändå är relativt litet.
Programmet bygger på två förutsättningar:
1) förekomsten i landet av s. k.
naturligt uran och 2) det förhållandet
att detta uran kan användas för värmealstring
i atomreaktorer, om tungt
vatten därvid tjänstgör som moderator.
Av sistnämnda anledning har denna
teknik benämnts tungvattenlinjen. Den
svenska linjen är alltså en tungvattenlinje.
Alternativet till tungvattenlinjen är
den s. k. lättvattenlinjen, som begagnar
anrikat uran och vanligt vatten såsom
moderator. Även andra tekniska metoder
finns, med begagnande exempelvis
av naturligt uran och grafit som moderator
samt med gaskylning, men lättvattenlinjen
är för närvarande huvudalternativet
till tungvattenlinjen på
atomkraftområdet.
Jag vill i detta sammanhang också
nämna att när det gäller alstring av
elektrisk energi — vilket ju är huvudsyftet
med att bygga atomreaktorer —
är förutom vattenkraft ångkraftlinjen
med begagnande av olja och kol en metod
som har stor och kanske stigande
konkurrenskraft. Vad vi i dag diskuterar
är dock olika metoder att utnyttja
atomkraften. Jag återgår alltså till den
svenska tungvattenlinjen och dennas
första förutsättning, det naturliga uranet.
Uran förekommer i naturen i absolut
sett små kvantiteter och svaga koncentrationer
i bergarterna. Koncentrationerna
kan dock sinsemellan förete mycket
varierande rikedom. En i och för
sig stor men fattig uranförekomst finns
24
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till atomenergiverksamhet inom
i Billingen — ävensom i Kvarntorp —
i en skiffer som i Billingen håller cirka
300 gram per ton berg. Till jämförelse
må nämnas att i ett av de viktigaste
fångstområdena i Förenta staterna, i
New Mexico, förekommer uranet dels
i en sandsten, dels i en kalksten i en
juraformation och uppträder där med
cirka 1 600 gram uran per ton. Betydelsen
av denna skillnad förstås bäst,
om vi betänker att man måste bryta och
köra genom anrikningsverket 5 ton sten
i Billingen och Ranstad mot 1 ton sten
i New Mexico för att få samma mängd
uran. Det har i utskottsavdelningen
dessutom upplysts, att ända upp till
3 000 gram uran per ton förekommer i
vissa andra fyndigheter utomlands.
I uranverket i Ranstad skall nu brytas
400 000 ton sten för att därur utvinna
en mellanprodukt, som kan vidareförädlas
till den urandioxid, som
utnyttjas i reaktorerna, och det blir en
kvantitet av 120 000 kg uran med 0,7
procent U 235, det klyvbara materialet,
s. k. naturligt uran.
Världsmarknadspriset på naturligt
uran är f. n. 5 eller möjligen 6 dollars
per pound, eller omkring 60 kronor per
kg. Det har uppgetts att på senaste tid
naturligt uran utbjudits till priser som
legat ända nere vid 3 dollars per pound.
Tillgången på naturligt uran är f. n.
riklig.
Marknadsvärdet av ltanstads produkt
skulle alltså utgöra högst omkring 7
miljoner kronor. Kostnaderna för att
bryta och koncentrera 400 000 ton sten
torde väsentligt överstiga dessa 7 miljoner
kronor. I propositionen är ett
anslag för gruvdrift och uranframställning
upptaget med 9,4 miljoner kronor
för nästa budgetår, men om detta är
hela driftkostnaden vet jag inte; jag
kan kanske få det bekräftat eller erhålla
en annan uppgift av handelsministern,
därest en sådan är aktuell. Då
själva anläggningen kostar minst 140
miljoner kronor går enbart kapitaltjänstkostnaden
till mer än dubbla
bruttovärdet av årsproduktionen.
Aktiebolaget Atomenergi
Slutsatsen av dessa siffror blir att
driften i Ranstad är ekonomiskt ohållbar
för närvarande. Handelsministern
är synbarligen också medveten härom,
när han i propositionen säger att förutsättningarna
för driften får anses
högst ovissa och anvisar styrelsen för
atombolaget att ta hänsyn till oklarheten
rörande verkets fortsatta drift.
Reservanterna har för sin del inte
velat motsätta sig att verket går i provdrift.
Jag vill emellertid framhålla, att
det ekonomiska resultatet av denna
drift bör redovisas öppet och fullständigt
till nästa års riksdag. Huruvida
Ranstadsverket bör läggas i s. k. malpåse
får därvid prövas i samband med
redovisningen av provdriftens resultat
och bedömas med ledning därav.
Vad därefter angår reaktorprogrammet
meddelas i propositionen att Ågesta
kraftvärmeverk, som vid full effekt
är byggt för 65 megawatt, varit i drift
sedan våren 1964 och att erfarenheterna
varit mycket goda. Ågesta är eu
tungvattenreaktor. I atombolagets styrelseberättelse
för år 1963 sägs t. o. m.
att »alla väsentliga barnsjukdomar i
utrustningen övervunnits». Huruvida
detta är helt sant, skall jag inte gå in
på, men driftstoppet i Ågesta har nu
varat ganska många månader och väcker
naturligtvis viss undran i intresserade
kretsar. För egen del har jag förvisso
förståelse för svårigheterna, men
reflexioner är också svåra att undvika.
Vattenfallsstyrelsen skall enligt planerna
överta Ågesta denna vår. Hur därmed
blir, vet jag inte.
1963 års riksdag beslöt som bekant
att ytterligare ett steg på utvecklingen
av tungvattenlinjen skulle tas med uppförande
av en kraftstation om 140
megawatt vid Marviken. Kostnaden härför
beräknades till 372 miljoner kronor
i 1962 års prisläge utöver en redan
gjord insats av 25 miljoner kronor. Effekten
skulle kunna höjas till 200 megawatt,
om s. k. intern nukleär överhettning
kunde åstadkommas. Inom femte
avdelningen har upplysts, att inga ga
-
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
25
Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi
rantier kan lämnas för att detta tekniskt
svåra problem kan lösas inom
förutsedd tid, i vilket fall effekten stannar
vid 140 megawatt. Den nukleära
överhettningen medför, om den kan genomföras
— den gäller höjning av temperaturen
i systemet från cirka 200 till
cirka 500 grader — givetvis ytterligare
kostnader för Marviken-projektet. Totalkostnaderna
för detsamma fördelar
sig på själva reaktordelen, vilken i huvudsak
beställts, med cirka 150 miljoner
kronor och på byggnadsdelen med
enligt vattenfallsstyrelsens äskanden i
propositionen 269 miljoner kronor. Det
kan med ledning av dessa siffror anges
en anläggningskostnad per kilowatt för
Marviken av lägst 2 000 kronor vid 200
megawatt och 3 000 kronor eller däröver
vid 140 megawatt. En kanadensisk
tungvattenanläggning om 200 megawatt
har kommit ned i cn lägsta kostnad
hittills av 1 950 kronor per kilowatt.
Sedan riksdagen fattade sitt beslut
är 1963 har emellertid ett betydelsefullt
nytt moment tillkommit. Atomkraftverk
med begagnande av lättvatten
offereras från och med nästkommande
höst av amerikanska producenter
till låga priser; det har uppgivits
omkring 700 kronor per kilowatt vid
anläggningar om 500 megawatts storlek.
Dessa drivs med anrikat uran,
d. v. s. i det fallet med en halt av omkring
2,2 procent U 235.
Den stora skillnaden i anläggningskostnader
och därav följande kapitaltjänstkostnader
förefaller nu ha givit
lättvattenlinjen ett säkert övertag. Som
jämförelse mellan de olika linjerna kan
nämnas att för en modern lättvattenreaktor
driftkostnaderna ligger i storleksordningen
1 öre per kilowattimme
och kapitaltjänstkostnaderna i storleksordningen
omkring 2 öre per kilowatttimme.
I en tungvattenreaktor kan
driftkostnaden beräknas vara någon
tiondels öre lägre, medan kapitalkostnaden
torde ligga vid omkring 5 å 6
öre.
Vattenfallsstyrelsen, som avsetts sko -
la driva Marviken när anläggningen
färdigställts år 1968, har därför, såsom
meddelas i årets proposition, frånsagt
sig det ekonomiska ansvaret. Det kan
heller inte antas, att de kommunala
och privata elkraftproducenterna kommer
att intressera sig för förvärv av
Marviken. På ganska övertygande grunder
synes det kunna göras gällande, att
elkraften från Marviken måste komma
att bli mycket dyr.
Det förefaller vara i medvetande härom
som Marviken i propositionen först
och främst presenteras såsom en referensanläggning
och motiveras med de
lärdomar som kan göras därav för vidareutveckling
av tungvattenlinjen till,
som man hoppas, kommersiellt konkurrensdugliga
nya atomkraftverk liksom
de lärdomar som kan göras för utveckling
av en lättvattenlinje. Därest
nya atomkraftverk med tungt vatten i
storleksordningen 350 megawatt, eventuellt
500 megawatt, skall —• såsom antyds
i propositionen liksom i Atomenergis
styrelseberättelse — byggas,
torde man få räkna med anläggningskostnader
på mellan en halv och en
miljard kronor per anläggning utöver
vad nu närmast Marviken kommer alt
kosta i programmet. Att sådana anläggningar
skulle kunna bli konkurrenskraftiga
jämförda med jämstora
lättvattenanläggningar förefaller enligt
min mening inte heller det troligt. Utvecklingen
på lättvattenområdet går nu
mycket snabbt, och anläggningskostnaderna
sjunker också fort genom att
man övergår till större enheter.
Det har synts reservanterna att här
skymtar så stora ekonomiska åtaganden
från riksdagens sida -— åtaganden
som inte kan ekonomiskt försvaras på
grundval av de informationer som har
erhållits i utskottet —- att de bjuder till
eftertanke. Jag är angelägen om att
betona att reservanterna inte riktar någon
kritik mot atomdelegationen och
Aktiebolaget Atomenergi. Ett synnerligen
förtjänstfullt arbete har utförts
på olika områden för att främja atom
-
26
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi
kraftens utveckling, och otvivelaktigt
har atomkraften, såvitt vi kan bedöma,
en framtid även i vårt land. Det arbete
som har utförts av Aktiebolaget Atomenergi
bör självfallet fortsätta. Den
framtida inriktningen av detta arbete
är det dock riksdagens fulla rätt att
pröva, och givetvis vill vi på vår kant
också göra vår mening hörd.
Atomdelegationen har haft att göra
svåra bedömningar. Vad som har inträffat
är något nytt, som har legat helt
utanför atomorganens möjligheter att
kontrollera. Vad reservanterna däremot
har sagt sig är, att när exempelvis vattenfallsstyrelsen
ifrågasätter en omprövning
av vissa ambitioner i det
svenska atomkraftsprogrammet och de
tekniska facktidskrifterna överflödar
av starkt kritiska invändningar mot
Marviken-projektet och tungvattenlinjen
över huvud taget, bör inte atomdelegationen
ensam och inte heller med
handelsministerns stöd ta på sitt ansvar
att i en så tekniskt besvärlig fråga
och med så stora kostnader för
svenska folket pressa fram ett avgörande
efter den omstridda linjen. Då
om någonsin bör ett breddat underlag
för bedömningen sökas.
Vid läsningen av propositionen faller
särskilt i ögonen att kraftindustrien,
d. v. s. kommunerna och de privata bolagen,
inte bär tillfrågats när det gällt
bedömningen av Marviken och tungvattenlinjens
utveckling i framtiden.
Aktiebolaget Atomenergi, vattenfallsstyrelsen
och den tillverkande industrien
har däremot hörts i de flesta
sammanhang. Vad finns det för skäl
för en dylik avgränsning? Och vad är
innebörden i ett uttalande som finns
på sid. 115 i propositionen, där det
talas om framtiden och där det sägs
om arbetsuppgifterna: »Enligt delegationens
mening är det dock angeläget
att sådant bistånd i regel begränsas till
projekt som kan anses särskilt angelägna
från samhällsekonomiska synpunkter
och som» — det vill jag betona
— »kraftindustrien och den tillver
-
kande industrien beräknas allvarligt
engagera sig för.»? Finns det här grund
för ett antagande att kraftindustrien
allvarligt kommer att engagera sig för
tungvattenlinjen? I detta hänsseende
kan jag inte tycka att atomdelegationen
har tillvunnit sig reservanternas respekt.
För reservanterna står det klart att
atomkraftprogrammet nu bör tas upp
till omprövning i sin helhet. En skyndsam
och allsidig utredning bör därför
komma till stånd genom Kungl. Maj:ts
försorg. Utredningen bör därvid även
få pröva frågan om Marviken. Pengar
bör följaktligen för detta ändamål ställas
till förfogande till innevarande kalenderårs
slut. Skulle utredningen
komma till det resultatet att Marvikenprojektet
i någon form bör fullföljas,
kan ytterligare medel äskas på tilläggsstat.
Detsamma gäller om vid ett eventuellt
avbrytande av Marviken-projektet
ytterligare medel erfordras för avlösning
av de kontrakt som redan har
slutits för delar av anläggningen.
Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den vid punkten fogade
av mig m. fl. avgivna reservationen.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Låt mig först ge en
komplimang till herr Åkerlund för den
snabbhet med vilken han inhämtat elementära
kunskaper på atomenergiområdet
och i fråga om atomkraftens utvecklingsmöjligheter.
Jag är dock inte
alldeles säker på att hans nyförvärvade
kunskaper, serverade här i en till
sin form och till sin längd nästan professorlig
föreläsning, är av värde för
kammarens ledamöter. Det vill jag lämna
osagt. Jag har emellertid inte begärt
ordet för att säga detta utan för att
i anslutning till herr Åkerlunds anförande
göra ett par påpekanden, som jag
tror kan vara värda för kammarens ledamöter
att hålla i minnet.
För det första vill jag säga till herr
Åkerlund att Ågestaverket är i drift nu
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
27
Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi
igen och att vattenfallsstyrelsen anser
att de svårigheter som förelegat vid
igångkörningen numera övervunnits.
För det andra vill jag säga några ord
om Marviken. Det är ett utvecklingsprojekt
av grundläggande värde för
svensk industri. Det ger erfarenhet inte
enbart för tungvattenlinjen utan för
atomkraftutbyggnaden över huvud taget.
Det är icke möjligt att göra ett sådant
första kraftreaktorprojekt ekonomiskt
lönsamt, oavsett vilken reaktortyp
som väljs. Detta har också klart utsagts
allt sedan riksdagen först tog
ställning till projektet.
Genom den omläggning till en kokarreaktor
som gjordes för Marviken för
bara ett par år sedan syftar man till
att försöka minska det försprång som
utländsk reaktorutveckling på vissa håll
har. De snabba kommersiella framsteg
som skett inom amerikansk industri beträffande
lättvattenreaktorer bär också
tilldragit sig en betydande uppmärksamhet,
även bland dem som sysslar
med vårt atomenergiprogram.
Bland annat mot den bakgrunden har
frågan om Marviken-projektets värde på
nytt varit föremål för ingående prövning,
inte endast inom de organisationer
som svarar för projektet, i första
hand Aktiebolaget Atomenergi. Även delegationen
för atomenergifrågor har
med utnyttjande av annan tillgänglig
expertis prövat frågan också inför årets
budgetbehandling, och dess enhälliga
slutsats finns redovisad i statsverkspropositionen.
Utskottet har sedan hört
berörda parter och tillstyrker förslaget
om projektets planmässiga utförande.
Det är här som man från högerns sida
gjort en reservation.
Det är klart att man kan utreda en
gång till, men även en skyndsam utredning
måste oundvikligen innebära att
Marviken-projektet fördröjs och fördyras.
Såvitt jag kan bedöma är det inte
sannolikt att ytterligare utredningar
skulle kunna nå fram till några nya
omständigheter till frågans belysning
utöver de uppgifter som finns tillgäng
-
liga i dagens situation. Däremot skulle
en försening av projektet äventyra målsättningen
att ge svensk industri möjlighet
att hålla takten med och hävda
sig i den internationella konkurrensen.
Att detta är väsentligt påminns vi om
ideligen i dessa dagar. Från olika håll
har framförts ett intresse för att få ta
del av svenska erfarenheter och även
önskemål att få diskutera svensk medverkan
i olika internationella projekt.
Ett sådant intresse har anmälts från
Indien och ett annat från Pakistan, och
vidare har vissa sonderingar förekommit
från Jugoslavien, för att nämna
några exempel på att man har klart för
sig att vi med den mycket väsentliga
satsning som man i vårt land har gjort
på detta område ligger rätt långt framme
inom Europa. Det är med hänsyn
därtill som jag tror att Marviken-projektets
fullföljande är nödvändigt, inte
bara för utbyggnaden av atomenergi
inom landet utan också därför att intresse
för tungvattenreaktorer föreligger
även på exportmarknaden.
Ett väsentligt skäl — det skall jag
gärna erkänna — till detta intresse,
som även måste tillmätas stor betydelse
i vårt land, är att möjlighet till drift
med naturligt uran medges med denna
reaktortyp. Jag vill säga att för närvarande
torde Billingen vara den största
samlade fyndighet som över huvud taget
föreligger i världen, detta trots den
ringa halten av uran.
Eftersom man genom tungvattenreaktorlinjens
fullföljande kan dra direkta
lärdomar av utvecklingen av även andra
reaktortyper, däribland lättvattenreaktorn,
ser jag sålunda i dagens läge
inget skäl till att detta projekt skulle
uppskjutas i avvaktan på ännu en utredning.
Det är klart att utvecklingen
hela tiden hålls under full uppmärksamhet
och att alla nya omständigheter som
kan komma att anmäla sig också kan
föranleda modifikationer, men det är i
viss mån en annan sak. Jag skulle därför
vilja säga att jag inte kan se att någonting
skulle kunna vinnas med att nu
28
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi
bestämma sig för att göra en utredning.
Jag är tvärtom orolig för att vårt
med hänsyn till nödvändigheten av att
utbygga vår energiproduktion för
svensk industri så betydelsefulla utvecklingsprogram
skulle komma att på ett
allvarligt sätt fördröjas.
I anslutning till att jag skämtade litet
med herr Åkerlund vill jag också erkänna
att jag är glad över att herr
Åkerlund i sina studier ändå kommit
till den uppfattningen att det finns all
anledning även för vårt land med tanke
på det ganska unika förhållande i
vilket vi befinner oss —- tillgång'' till betydande
ingenjörskunskap, egna råvarukällor
och stor erfarenhet från kraftverksbyggnader,
om vi tar med hela
området —• att utveckla ett självständigt
atomenergiprogram som ett komplement
till vad vi även under 1970-talet
alltjämt behöver göra för att bygga ut
de mera konventionella energianläggningarna.
Jag vill bara, herr talman, när jag
ändå står i denna stol, säga ett par ord
om ett annat uttalande som reservanter
i utskottet gjort, nämligen rekommendationen
att byggnadsavdelningen
vid Aktiebolaget Atomenergi bör snarast
nedläggas. Avdelningen har ju
kommit till för att möjliggöra en väsentlig
utbyggnad av framför allt
Studsvik men även av Ranstad, där vi
bryter uranet. Samtliga dessa byggnadsarbeten
— som vad Studsvik beträffar
uppgår till en sammanlagd investeringskostnad
av 160 miljoner kronor och
beträffande Ranstad 70 miljoner kronor
— gäller inte bara byggnader som
ingår i summan, utan även en del annat.
Alla byggnadsarbeten har utförts
på entreprenad, men bolagets byggnadsavdelning
har svarat för ledning
och samordning av projekteringarna,
innebärande bl. a. sammanhållande avolika
insatser, utarbetande av anbudshandlingar,
kontroll av byggnadsarbeten
samt övriga vad man brukar beteckna
som byggherrefunktioner. Även
bolagets kontorsbyggnad här i Stock
-
holm, som färdigställts i år, har på
samma sätt handhafts av denna avdelning.
Nu är emellertid dessa arbeten
slutförda — vad Studsvik beträffar beräknas
de vara färdiga den 1 juli 1965,
i varje fall i den nuvarande utbyggnadsetappen.
Därför har också bolaget,
med hänsyn till att en särskild byggnadsavdelning
inte behövs för dessa
ändamål, successivt dragit ned personalstyrkan
vid avdelningen. Den är f. n.,
enligt uppgifter som jag har fått, ett
tiotal personer, såväl teknisk som administrativ
personal — mer är det inte.
När jag sökt tränga in i detta ärende,
som jag erkänner inte är av alltför stor
vikt, har jag kommit till den uppfattningen
att det skulle vara till stor skada,
om den samlade kunskap när det
gäller byggnader av detta slag — laboratoriebyggnader
o. s. v. — som
finns inom bolagets byggnadsavdelning
skulle skingras då det samtidigt på
andra håll inom landet förestår byggnadsprojekt
av likartat slag. Herr Åkerlund
och andra, som uttalar sig för att
denna avdelning borde snarast avvecklas,
vet ju ändå att vi har ett betydande
utbyggnadsprogram på universitetsområdet
framför oss — i Frescati och på
andra håll — och att här finns en unik
sakkunskap beträffande laboratoriebyggnader
som vi inte har tillgänglig
på andra håll. Ett samarbete mellan å
ena sidan den grupp som sysslade med
utbyggnaden av Atomenergi och å andra
sidan byggnadsstyrelsen förefaller
därför i hög grad riktigt och lämpligt.
Det är, såvitt jag kan bedöma, en väg
att öka chanserna att hålla nere kostnaderna
för dessa byggnadsföretag, och
det kan väl inte vara den omständigheten
som gör att högern här yrkar på
att denna avdelning inte skall kunna
användas på andra viktiga områden
när det gäller förestående byggnadsverksamhet.
Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag får börja med att
tacka herr statsrådet för komplimang
-
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
29
Anslag till atomenergiv
en. Hade ordet elementär uteslutits, hade
inte komplimangen varit så tvivelaktig
som den var, men under alla förhållanden
är jag smickrad, tv vid en
jämförelse med statsrådet måste jag
medge att jag håller mig på det elementära
planet.
Emellertid, herr talman, är det inte
min avsikt att söka strid i en fråga av
detta slag. Som jag bedömer det är det
inte en politisk stridsfråga, baserad på
ideologiska skäl, utan det är en teknisk
— praktisk angelägenhet -— det
gäller vad som är klokast och bäst för
vårt land. Jag förmenar att varje riksdagsman
har både rätten och skyldigheten
att överväga de kostnader som
ett projekt av detta slag kan dra med
sig för skattebetalarna.
Jag vill replikera mot några av de
invändningar som statsrådet gjort
emot mig.
Statsrådet säger att därest man gjorde
en utredning skulle det bli en allvarlig
försening beträffande Marviken.
Gentemot det vill jag framhålla att enligt
propositionen säger vattenfallsstyrelsen,
att man har haft ambitionen att
arbeta fram reaktortypen i fråga så
snabbt att den skulle kunna möta kraftindustriens
behov av atomkraftstationer
med konkurrenskraftiga kostnader
vid den första tidpunkt, då användning
av sådana anläggningar blir aktuell.
Enligt vattenfallsstyrelsens mening
syns erfarenheterna av det svenska utvecklingsarbetet
i tekniskt och ekonomiskt
hänseende och kännedomen om
kostnadsutvecklingen för lättvattenreaktorerna
böra föranleda en omprövning
av denna ambition. Det är tydligt att
vattenfallsstyrelsen inte för sin del anser
en försening vara så förskräckligt
allvarlig. Men även på den punkten har
reservanterna tagit hänsyn, ty de har
sagt att pengar får ställas till förfogande
till utgången av detta kalenderår.
Det är ungefär nio månader kvar,
om man skulle vilja pröva Marviken
genom en utredning, och sedan fick
man laga efter det nya läget.
erksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi
Vidare säger statsrådet att Marviken
kan köras med naturligt uran. Det är
alldeles riktigt, men då sjunker effekten
enligt beräkningarna från 140 till
105 megawatt. Det inte minst viktiga i
sammanhanget är emellertid att Marviken
inte förutsatts skola drivas med
naturligt uran utan med anrikat sådant.
Billingen sades ha den kanske största
förekomsten i världen av naturligt uran.
Det är tänkbart att det är riktigt. Men
därvidlag gäller att det avgörande är
vad som är ekonomiskt möjligt att nyttiggöra.
Med hänsyn till de små koncentrationer
av uran som finns bl. a.
i urberget är jag alldeles övertygad om
att ännu större förekomster skulle vara
för handen, men det är fullständigt
ointressant i sammanhanget.
En annan sak: statsrådet säger att
jag skulle ha yrkat på nedläggandet av
denna byggnadsavdelning, men om
statsrådet läser reservationerna ordentligt,
skall han finna att jag inte finns
med bland dem som tagit ställning i
den riktningen.
Till slut, herr talman, vill jag framhålla
att statsrådet inte var klart negativ
till tanken på en utredning. Jag
vill för min del säga att när frågan är
så tvistig, när så mycket intresserat folk
på det tekniska planet anser att denna
fråga verkligen bör tas upp till omprövning,
innefattande inte bara Marviken
utan hela programmet, vore det
ju, herr statsråd, rätt rimligt att man
verkligen gjorde en utredning.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Bara några korta ord
till herr Åkerlund! Jag har sagt — och
till undvikande av varje missförstånd
vill jag upprepa det -— att det finns
all anledning för dem som sysslar med
atomenergiprogrammet att noga följa
utvecklingen och därest nya omständigheter
anmäler sig överväga de modifikationer
i vårt program som kan
behöva göras samt där så behövs gå
till riksdagen. Men det är en annan sak
30
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi
än att instämma i önskvärdheten av
den utredning som herr Åkerlund har
önskat.
Sedan vill jag bara säga att jag är
ledsen att jag trodde att herr Åkerlund
följde herr Holmberg när det gäller
spörsmålet om byggnadsavdelningen
vid Atomenergi. Jag är glad om vi kan
räkna med herr Åkerlunds röst på utskottsmajoritetens
sida, om frågan skulle
bli föremål för votering i denna kammare.
Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:
Herr talman! I sistnämnda hänseende
skall jag omedelbart säga att jag
kommer att handla enligt statsrådets
önskan. Men låt mig då få föreslå att vi
gör ett litet byte: att statsrådet å sin
sida röstar för att vi får en utredning
till stånd eller — om detta av självklara
skäl inte är möjligt — att statsrådet
ytterst noga överväger frågan om
en utredning, så att vi verkligen får en
sådan.
Herr STRANDBERG (h):
Herr talman! Av missförstånd har
mitt namn inte kommit med under den
reservation som är betecknad med a.
Jag ber att få meddela detta. Vid eventuell
votering kommer jag att stödja
reservation a.
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Herr Åkerlund säger
att vi skall göra det som är klokast och
bäst för vårt land, och på den punkten
kan vi vara fullständigt överens. Men
när vi från utskottsmajoritetens sida
ansett att det klokaste är att i detta
avseende följa Kungl. Maj:ts proposition,
är vi alltså inte överens. Herr
Åkerlund säger i sin motion att det vore
riktigare att den svenska industrien
finge träda in efter eget val i atomkraftsutvecklingen
samt tillgodogöra sig
och vidareutveckla de utländska erfa
-
renheterna. Vad innebär det? Jo, det innebär
att den svenska industrien som
nu sysslar med dessa frågor skulle bli
hänvisad att anskaffa licens från t. ex.
General Electric och Westinghouse, och
det skulle ske på mycket hårda och
kostsamma villkor, har man förklarat
från industriens sida. När vi bedömt
denna fråga har vi i mycket hög grad
tittat på vad som kan anses vara viktigt
för svenskt näringsliv, och vi har
kommit fram till att det vore en olycka
att inte fullfölja Marviken-projektet.
Det är som statsrådet sagt: Marviken
kommer att bli en referensanläggning
för den svenska industrien, en anläggning
som den har möjlighet att hänvisa
till när det gäller att vara med i den
allmänna konkurrensen. Det ligger också
till på det sättet att ungefär 75 procent
av de erfarenheter som man nu
får från tungvattenreaktorn vid Marviken
kommer även att kunna tillämpas
när det gäller en lättvattenreaktor. Det
kan också sägas här att den svenska
industrien redan är så långt framme
att den kan delta i konkurrensen. Asea
exempelvis har varit med om ett projekt
i Pakistan. Den svenska firman låg
mycket bra till. Kanada fick emellertid
leveransen helt enkelt av det skälet att
man kunde lämna betydligt längre krediter
än den svenska industrien kunde
göra.
Man måste också fråga sig, vad det
skulle innebära, om man skulle gå på
herr Åkerlunds linje. Nu är det visserligen
så att herr Åkerlund efter behandlingen
av dessa frågor i femte avdelningen,
där vi har haft ingående överläggningar
och där vi naturligtvis även
haft sakkunnigt folk som lämnat oss
redogörelser, inte längre intar den klara
ståndpunkt som han hade i motionen,
nämligen att man helt enkelt skulle
avslå Kungl. Maj:ts proposition. Nu
har han kommit fram till en så att säga
mjukare linje. Men om man nu skulle
gå in på den linjen att man utan
vidare skulle lägga ner detta företag,
vad skulle det innebära?
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
31
Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi
För exempelvis en av de större företagarna
— Asea — rör det sig om beställningar
på ungefär 150 miljoner kronor.
Om Marviken läggs ned, skulle
uppstå en förlust på mellan 70 och 90
miljoner kronor. Med hänsyn till detta
och till att det måste vara en olycka
för svenskt näringsliv -— och med
svenskt näringsliv menar jag naturligtvis
även alla arbetare och tjänstemän
som nu är engagerade i detta näringsliv
— om man på något sätt skulle hindra
denna utveckling, yrkar jag bifall på
alla punkter till utskottets förslag.
Herr ÅKERLUND (h):
Herr talman! Herr Söderberg uppträdde
här i skepnaden av företrädare
för den tillverkande industrien. Atomreaktorn
är, som herr Söderberg säger,
kostnadsberäknad till 150 miljoner kronor,
och den skall i huvudsak tillverkas
av Asea i Västerås. Kontrakten är redan
skrivna, och det finns alltså ingen
möjlighet för staten att dra sig ur den
överenskommelse som är träffad med
den tillverkande industrien. Från vår
sida har alldeles klart sagts ifrån, att
vi härvidlag inte önskar annat än att
vad som hittills gjorts skall fullföljas.
Det bör ä andra sidan inte glömmas
bort att byggnadsdelen i propositionen
är kostnadsberäknad till 269 miljoner
kronor. Det har upplysts i avdelningen,
att det finns en hel del erfarenheter av
värde att göra även i denna de], men
det finns dock ganska stora pengar att
spara på detta område.
Herr Söderberg gör gällande att jag
har frångått min motion. Visst har jag
gjort det, men jag skiims inte för det,
herr Söderberg! Om det framkommer
nya synpunkter och särskilt om sakkunniga
personer framför argument
som har tyngd, anser jag för min del
att det är alldeles riktigt att man skall
modifiera sina ståndpunkter. Det har
jag också gjort, när jag har haft förmånen
att få delta i skrivningen av reservationen,
som framlägger en mjukare
linje. Varför kan då inte regerings
-
partiet och utskottsmajoriteten å sin
sida visa den smidighet, som dock påkallas
från så många håll i denna angelägenhet?
Herr
Söderberg betonar särskilt de
lärdomar och erfarenheter som kan göras.
Det är alldeles riktigt att man kan
göra erfarenheter genom tillverkning
av tungvattenreaktorer, men man kan
också få sådana genom tillverkning av
lättvattenreaktorer, som är den linje
som av alla bedömes ha betydligt större
förutsättningar i framtiden. Asea
har för sin del förklarat att man är beredd
att gå över till lättvattenreaktorer.
Låt företaget göra det då!
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
På särskilda propositioner bifölls till
en början vad utskottet i mom. a och b
hemställt.
Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. c förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herrar Bohman och Björkman vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
I fråga om mom. d, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Åkerlund
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
32
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Om ytterligare upplysningseentraler för konsumentfrågor
Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
47 mom. d, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 98;
Nej — 39.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 48—50
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 51
Om ytterligare upplysningseentraler
för konsumentfrågor
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
institut för konsumentfrågor, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1965/66, dels ock till Statens
institut för konsumentfrågor: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 2 080 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av fru HamrinThorell
och herr Eric Gustaf Peterson
(1:86) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nihlfors och fröken
Elmén (II: 115), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
upplysningseentraler för konsumentfrågor
skulle inrättas i Göteborg, Malmö
och Umeå samt att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att frågan om att till dessa
upplysningseentraler knyta lokala
konsumentgrupper måtte upptagas till
prövning.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,
I. att riksdagen måtte
a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens institut för
konsumentfrågor, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66;
b) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1965/
66 anvisa ett förslagsanslag av 2 080 000
kronor;
IT. att motionerna 1:86 och 11:115
icke måtte av riksdagen bifallas.
Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Bengtson, Per Jacobsson,
Källqvist, Harry Carlsson, Johan Olsson
och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén samt herrar Nihlfors, Nelander
och Sjönell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 86 och II: 115, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag
om inrättande av upplysningscentraler
för konsumentfrågor i Göteborg,
Malmö och Umeå måtte föreläggas riksdagen
samt att Kungl. Maj:t i samband
därmed måtte pröva, huruvida till dessa
upplysningseentraler borde knytas
lokala konsumentgrupper.
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
33
Om ytterligare upplysningscentraler för konsumentfrågor
Fri! HAMRIN-THORELL (fp):
Herr talman! På denna punkt tas
upp frågan om anslaget till statens institut
för konsumentfrågor. Konsumentupplysning
har över huvud taget varit
ett stort debattämne i riksdagen, inte
minst i denna kammare, under senare
år. Men jag skall inte fortsätta den debatten
i dag utan bara ta upp en detaljfråga
i det stora problemkomplexet.
Alla är vi väl ense om att en objektiv
och snabbt spridd konsumentupplysning
är nödvändig; inte minst behövs
den i tider då det sker så kraftig prisstegring
som vi nu har. Då är ekonomisk
upplysning för konsumenterna av
betydande värde, när de skall förse sig
med de olika varor som översvämmar
marknaden. Alla vägar måste anlitas för
att ge konsumenterna en så allsidig
upplysning som möjligt. Man får ju nu
upplysning i pressen, i radio, i TV,
genom föreläsningar, i skolundervisningen,
på utställningar samt genom
skriftligt material i form av broschyrer
och andra populärt avfattade skrifter.
En viktig upplysnings- och informationsväg
är den verksamhet, som direkt
i form av rådgivning riktar sig till konsumenterna.
Det vill med andra ord
säga att om jag vill inköpa en frysbox
eller en symaskin eller en TV-apparat,
kan jag ringa upp en kvalificerad konsumentupplysare
och få veta vilket fabrikat
jag skall välja eller i varje fall
vilka krav jag har rätt att ställa på en
kvalitetsvara.
Denna upplysningsverksamhet sköts
nu delvis av informationsavdelningen
inom statens institut för konsumentfrågor.
Den avdelningen bar utvidgats under
det senaste året efter beslut av riksdagen.
Den är alltså under utbyggnad,
under expansion, och det torde nog
vara alltför tidigt att yttra sig om, vilka
resultat som avdelningen kan uppnå.
Från vårt håll bär vi redan tidigare
hävdat, att denna informationsavdelning
i en snar framtid bör frigöras
från detta forskningsinstitut ocli bli eu
3 Första kammarens protokoll 1065. Nr i:
fristående central, som bättre kan betjäna
konsumenterna och samordna
forskningsresultaten från de olika institutioner
som sysslar med varuforskning.
Men detta är sagt bara som en
parentes.
Även om man inte kan uttala sig om
det resultat, som den utvidgade informationsavdelningen
inom statens konsumentinstitut
kan uppnå inom en snar
framtid, måste man dock vara på det
klara med att den inte räcker till, i varje
fall inte för hela landet. Det är detta
vi bar uppmärksammat i den motion,
som sedan har följts upp inom utskottet
i en reservation. Det är alltså fråga
om en utbyggnad av upplysningsverksamheten
över hela landet, eftersom avdelningen
i Stockholm inte räcker
långt.
Vi är inte ensamma om att hysa den
uppfattningen. Den konsumentupplysningsutredning
som regeringen tillsatt
och som för två år sedan lagt fram ett
betänkande, på vilket alltså en proposition
byggdes, har också kommit till
det resultatet, att det inte kan vara
möjligt att en enda central i Stockholm
betjänar alla landets konsumenter med
en snabb och objektiv upplysning om
olika varor. Konsumentupplysningsutredningen
säger mycket tydligt ifrån
att det behövs stödjepunkter på olika
platser i landet, där information i konsumentfrågor
kan meddelas eller hänvisning
kan lämnas om var sådan information
lätt finns tillgänglig. Utredningen
kommer fram till det resultatet
att dylika upplysningscentraler borde
inrättas, förutom i Stockholm, i Göteborg,
Malmö och Umeå.
1 den kungl. proposition, nr 164, som
delvis byggde på denna utredning anslöt
sig också föredragande statsrådet
Ulla Lindström till förslaget om en över
hela landet utbredd upplysningsverksamhet.
Jag citerar vad som står i propositionen:
»Ett förverkligande av denna
tanke lär avsevärt kunna reducera
de nuvarande svårigheterna att snabbt
få veta om eu produkt blivit under
-
34
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 19(55
Om ytterligare upplysningscentraler för konsumentfrågor
sökt, hur resultatet har utfallit och var
resultatet publicerats.»
Det är alldeles uppenbart att stockholmarna
har lättare att få en snabb
och grundlig konsumentupplysning än
vad landets övriga innevånare har. Det
är i Stockholm mycket lättare att engagera
föredragshållare och föreläsare.
Det är lättare att sätta sig i förbindelse
med konsumentinstitutets informationsavdelning
per telefon. I Stockholm finns
utställningar, både permanenta och
mera tillfälliga, som landsortsborna inte
kan få dra nytta av, och där finns också
i övrigt mycket större möjligheter
att sprida konsumentupplysning än i
landsorten. Det är alltså ett påtagligt
behov av en breddad upplysning utöver
den Stockholm har.
I slutet av förra veckan var jag nere
i Danmark och passade då på att besöka
statens husholdningsråd, som är en
motsvarighet till vårt konsumentinstitut.
.Tåg vill visst inte påstå att vi ligger
efter Danmark i alla avseenden,
men i åtskilliga gör vi det. Vi skall inte
tala om den utomordentligt inventiösa
och praktiska institutionsbyggnad som
statens husholdningsråd har till sitt
förfogande. Vad jag närmast fäste mig
vid var att informationen dels från
statens husholdningsråd och dels från
en central, belägen mitt inne i Köpenhamn,
tydligen var mycket effektiv,
och att man stod konsumenterna till
tjänst på ett snabbt och tillförlitligt
sätt. I Stockholm har vi bara en enda
avdelning, som inte ligger så särskilt
väl till ute i en barack i utkanten av
staden. Den är som sagt ingalunda tillräcklig
för hela det övriga Sverige. Det
är därför som vi har tagit upp denna
fråga och föreslagit att vi snabbt skall
få upprättat de tre upplysningscentraler
som konsumentupplysningsutredningen
föreslog och som det föredragande
statsrådet Ulla Lindström också
rekommenderade, nämligen i Göteborg,
Malmö och Umeå.
I den motion som har givit anledning
till reservationen har vi vidare disku
-
terat, om man inte på ett effektivare
sätt än hittills skulle kunna utnyttja
konsumenternas egna erfarenheter och
kunskaper. Inom den stora konsumentgruppen
torde i alla fall finnas en icke
obetydlig fond av erfarenheter och kunskaper
att tillgodogöra sig. Det skulle
vara av värde, tror jag, att studera hur
man på motsvarande sätt arbetar i utlandet.
Jag vill inte alls påstå att jag
är så hemma på det internationella området
att jag kan göra upp en karta
över det samarbete som utomlands sker
mellan konsumentgrupper och kvalificerade
konsumentupplysare, men så mycket
har jag följt den internationella organisationens
arbete och det tryck som
kommer därifrån, att jag vet att det i ett
flertal länder — vi har exempelvis fäst
uppmärksamheten på England —• förekommer
ett utbyte mellan konsumentgrupper
och kvalificerade konsumentupplysare
som i hög grad kommer konsumenterna
till godo. .lag ifrågasätter
om det inte vore på tiden att vi också
här i landet slog in på den vägen. Jag
tror inte att konsumenternas kunskaper
är att förakta, och jag tror vidare
att ett sådant samarbete skulle leda till
positiva resultat. Man skulle på försök
kunna tänka sig konsumentgrupper
knutna till de föreslagna upplysningscentralerna.
Detta är en väg som man
bör slå in på ju förr dess hellre, tv konsumentupplysningsfrågan
kommer att
bli en av framtidens allra mest väsentliga
ekonomiska problem.
Jag ber alltså med hänvisning till det
ovan anförda få yrka bifall till den reservation
som är knuten till punkt 51
i statsutskottets utlåtande nr 10.
Statsrådet fru LINDSTRÖM:
Herr talman! Fru Hamrin-Thorcll
bär talat som motionär och därmed för
reservationen, som ju är kalkerad på
motionen och där man i skrivelse till
Kungl. Maj:t vill begära förslag till inrättande
av upplysningscentraler för
konsumentfrågor i Göteborg, Malmö
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
35
Om ytterligare upplysningscentraler för konsumentfrågor
ocli Umeå. Som fru Hamrin-Thorell
nämnde härstammar detta förslag från
konsumentupplysningsutredningen och
handlades av fjolårets riksdag jämte
utredningens många förslag i övrigt till
utbyggnad av konsumentupplysningen.
I propositionen i ämnet förklarade jag
inte bara vad fru Hamrin-Thorell citerade
om den avsevärda betydelsen av
en utbyggnad i dessa avseenden, utan
jag framhöll också att fastän jag i princip
ställer mig positiv till förslaget om
lokala upplysningsställen, man borde
börja med en upplysningscentral i huvudstaden
för att få erfarenhet av hur
den tillämnade rådgivningsverksamheten
bör utformas, innan man skapar
motsvarande stödjepunkter för konsumentupplysningen
på andra platser i
landet. Riksdagens majoritet delade
också den meningen.
Förberedelserna för den beslutade
upplysningscentralen i Stockholm påbörjades
redan i början av budgetåret
1964/65 med överläggningar med
Svensk Byggtjänst och med byggnadsstyrelsen.
De har resulterat i den överenskommelsen,
att konsumentinstitutet
skall hyra utrymme för sin informationscentral
i Byggtjänsts utställningslokaler
i nya Hötorgscity. Dessa lokaler
kommer emellertid knappast att bli
inflyttningsklara förrän den 1 april
1966. Medel för installering av denna
verksamhet och till hyra för det sista
kvartalet under nästa budgetår finns
inräknade i omkostnadsanslaget under
nästa punkt här i huvudtiteln. En föreståndartjänst
för upplysningscentralen
står också redo. Det är möjligt att
det inte kommer att förslå för de väntade
arbetsuppgifterna, även om man
bortser från receptions- och skrivpersonal,
som skall delas med Svensk Byggtjänst.
I det läget, fru Hamrin-Thorell,
anser jag det vara viktigast, att intentionerna
till den första upplysningscentralen
blir väl utförda i praktiken,
innan man betungar konsumentinstitutet
med flera arbetsställen ute i landet,
tv institutet skall ju mata fram det
mesta av det bakgrundsmaterial som
man skall bedriva upplysning med.
I sinom tid kommer helt visst också
dessa andra centraler att bli inrättade.
Såväl i Göteborg och Malmö som
i Umeå finns det redan små embryon
till detta, nämligen bostadsutställningar,
som liksom den vi har i Stockholm
småningom kan byggas ut till upplysningscentraler.
Erfarenheterna bör
emellertid bli vägledande för den fortsatta
utbyggnaden, och att forcera
fram ett förslag i ämnet, som jag fattar
att reservationen närmast syftar till, är
jag för min del inte beredd att medverka
till.
Fru HAMRIN-THORELL (fp):
Herr talman! Det var en glädjande
uppgift som statsrådet lämnade, att vi
skall få centralen i Stockholm förlagd
till centrum och lätt åtkomlig. Det
fanns emellertid också ett par yttranden
från statsrådets sida som jag inte
riktigt förstod eller kanske rättare sagt
inte kan instämma i.
Att inrätta flera upplysningscentraler
kan knappast i någon högre grad
öka konsumentinstitutets upplysningsverksamhet,
eftersom det är samma material
som skall skickas ut både när det
gäller Stockholm och de övriga upplysningscentralerna.
Inte heller forskningsmaterialet
behöver av den anledningen
utökas, ty här gäller det en
spridning över hela landet av samma
material.
•lag är förvånad över att statsrådet
förbiser eller jag skulle vilja säga undervärderar
alla de års erfarenheter
som konsumentinstitutet har skaffat
sig, innan denna informationsavdelning
byggdes ut. Konsumentinstitutet har
dock haft eu informationsavdelning,
jag kan inte säga precis hur många år,
men så länge institutet har funnits. Den
måste ju ha samlat en hel del erfarenheter
som kan vara till nytta då man
skall starta upplysningscentraler ute i
landet. Det är alltså inte nödvändigt att
36
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Om ytterligare upplysningscentraler för konsumentfrågor
den nya informationsavdelningen skall
arbeta flera år för att skaffa erfarenheter.
Sådana har vi en hel del redan
nu.
Jag vet inte om det riktiga uttrycket
för vad motionärerna har tänkt sig är
att »forcera fram» dessa centraler. Vi
är tacksamma om statsrådet vill starta
dem, kanske i all blygsamhet, för att
de sedan skall byggas ut så småningom.
Statsrådet fru LINDSTRÖM:
Herr talman! Det är något kuriöst
att fru Hamrin-Thorell säger till mig
att jag skulle »undervärdera» vad konsumentinstitutet
hittills har gjort. Det
har snarare rått ett motsatt förhållande
mellan oss i kammarens debatter tidigare.
Jag är glad över att hon nu inser
och värderar vad konsumentinstitutet
har gjort och menar att det skall räcka
till så mycket mer än det som förutsättes
i statsverkspropositionen och i
planerna för den närmaste tiden. Det
är ändå inte bara fråga om tryckt material,
broschyrer och annat, som skall
distribueras i större eller mindre upplagor
genom en eller flera informationscentraler,
utan det är också meningen
att det i dessa centraler skall förekomma
personlig rådgivning till enskilda.
Det måste då finnas en basorganisation,
konsumentinstitutet i detta fall, dit man
kan vidarebefordra frågor som rör en
viss vara eller visst problem och få dem
belysta med ytterligare utredning, och
detta kräver personal hos konsumentinstitutet.
Där måste finnas en bredd
på resurserna för att man skall kunna
lägga ut en rad olika upplysningsfilialer
ute i landet. Jag tror alltså fortfarande
att vi skall låta upplysningsverksamheten
mogna i takt med möjligheterna.
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.
Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmanen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
51 mom. II, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Viner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja -— 96;
Nej — 41.
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
37
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 52—55
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5C>
Ang. bidrag till varudeklarationsnämnden
Kungl.
Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1965/66 anvisa
ett anslag av 400 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av fröken Hanmark
m. fl. (1:198) och den andra inom
andra kammaren av herr Nihlfors
m.fl. (11:241), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till Bidrag till varudeklarationsnänmden
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
anslag av 500 000 kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 198 och II: 241, till
Bidrag till varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1965/66 anvisa ett anslag
av 400 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Per Jacobsson, Kållqvist,
Harry Carlsson, Strandberg, Johan Olsson,
Bohman och Eliasson i Sundborn,
fröken Elmén, fru Lewén-Eliasson samt
herrar Nihlfors, Björkman, Nelander
och Sjönell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1: 198 och 11:241,
till Bidrag till varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
anslag av 500 000 kronor.
Ang. bidrag till varudeklarationsnämnden
Fru HAMRIN-THORELL (fp):
Herr talman! Här rör vi oss inom
ungefär samma område som på den
föregående punkten. Nu gäller det nämligen
varudeklarationsnämndens verksamhet,
och den är ju ett betydelsefullt
led i konsumentupplysningen. Jag ber
om ursäkt om jag tar kammarens uppmärksamhet
i anspråk några minuter
för att ta upp nämndens verksamhet
till behandling.
Jag skall inte hålla något föredrag
om varudeklarationsnämnden, fastän
jag starkt misstänker att det skulle behövas
även i riksdagens första kammare
för att upplysa en del fördunklade
förstånd. Att upplysning behövs tyder
utskottsutlåtandet i den här punkten på,
ty om utskottets ledamöter hade vetat
litet mer om varudeklarationsnämnden,
är jag övertygad om att utskottet skulle
ha tillstyrkt den motion som har underskrivits
och lagts fram av representanter
för samtliga de demokratiska
partierna i riksdagen. Jag tillåter mig
ändå att kort beröra nämndens verksamhet
utifrån den senaste verksamhetsberättelse
som har avgivits och i
vilken man får veta åtskilligt om upplysningsverksamheten.
Under det senaste verksamhetsåret
har nya normer för varudeklarationer
fastställts för en rad olika konsumtionsvaror:
köttkonserver, honung,
glass, strumpbyxor, blusar av konstfibertrikå,
barnsängar, personvågar och
belysningsarmatur, för att ta några exempel.
Det har tagits upp en hel del
nya varor på arbetsprogrammet. Till
dem hör TV-mottagare, radiomottagare
och grammofonverk, om nu första kammarens
ledamöter till äventyrs skulle
tro att det uteslutande är sådant som
korsetter, pälsvaror och stekpannor
som nämnden har på sitt arbetsprogram.
Ett trettiotal arbetsgrupper är verksamma
med de problem som sammanhänger
med utarbetandet av varufakta
med väsentliga uppgifter vilka är till
stor nytta för konsumenterna vid deras
inköp.
38
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Ang. bidrag till varudeklarationsnämnden
Till bilden av nämndens verksamhet
hör — men det tänker man kanske inte
alltid på — att alla fakta om en vara
måste kunna i efterhand kontrolleras
enligt av nämnden fastställda metoder,
och den kontrollen måste följas upp
ordentligt. Nu har man t. ex. för en
alldeles nyligen behandlad varugrupp,
nämligen köttkonserverna, gått ett steg
längre än man förut gjort. Man har beslutat
att kontrollera köttkonserverna
vid själva tillverkningsplatsen. Man har
fastställt hur de ingående råvarorna i
köttkonserverna skall klassificeras.
Kontrollen inom produktionen skall utföras
av en anställd kvalificerad tjänsteman.
.lag kan nämna att den 1 juli 1964
fanns det 118 fastställda normer, 791
gällande tillstånd och 503 tillståndsinnehavare.
Från och med i år har nämnden
också börjat arbeta med en revidering
av de normer som tidigare fastställts.
De först fastställda normerna
har nu gällt i ungefär tolv år. Under
den tiden har kraven på normernas innehåll
och utformning i hög grad förändrats.
Kraven har skärpts, och även
varornas sammansättning har förändrats.
Intresset för varudeklarationsnämnden
och dess verksamhet har uppenbart
ökat under senare år. Massmedia
som press, TV och radio har ägnat varudeklarationsnämnden
en betydande
uppmärksamhet. Kontakten mellan skolorna
och nämnden har intensifierats.
Många lärare har rekvirerat material
från nämnden inte minst för sin undervisning
i hemkunskap.
Såsom statsrådet Lindström nämnde
i sitt förra anförande har varudeklarationsnämnden
medverkat i en permanent
utställning i Byggtjänsts lokaler i
Stockholm och även haft en utställning
i Umeå för allmänheten. Dessutom har
man under föregående sommar haft utställningar
i Jönköping, Malmö och
Östersund. Nämnden har vidare publi
-
cerat sina arbetsresultat i facktidskrifter,
deltagit i konferenser etc. samt haft
internationella kontakter.
Nämndens verksamhet når alltså ut
över vida fält. Självfallet behövs härför
pengar. Det fordras åtskilligt med pengar
för att kunna utvidga och intensifiera
en verksamhet som är av så stor
betydelse som varudeklarationsnämndens.
Vi vet att det har förekommit kritik
och debatter kring varudeklarationsnämndens
resultat i fråga om utformandet
av deklarationerna på olika varor.
Det har sagts att dessa deklarationer
ibland är utformade på sådant sätt att
konsumenterna har svårt att veta vad
nämnden egentligen vill säga om respektive
varor. Jag tror att här måste
ske ett samarbete mellan konsumenterna
och varudeklarationsnämnden. I allmänhet
har man nått en ganska god bit
på väg mot det ideala tillståndet att
avfatta korta, sakrika och lättförståeliga
deklarationer om varorna.
Varudeklarationsnämnden har nu i
sina petita begärt en ökning av anslaget
för sin fortsatta verksamhet med
265 000 kronor. I statsverkspropositionen
har emellertid endast upptagits en
ökning med 50 000 kronor, vilket precis
täcker de automatiska ökningarna.
Varudeklarationsnämnden behöver
emellertid mer pengar för att kunna
fullfölja sina uppgifter. Motionärerna
bär därför enat sig om att framföra
ett krav på en ökning av anslaget med
100 000 kronor. Det är en blygsam summa
och i varje fall en mycket måttlig
ökning.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad vid punkt 56 av statsutskottets
utlåtande nr 10.
1 detta anförande instämde fröken
Ranmark (s) samt herrar Johan Olsson
(ep) och Harry Carlsson (fp).
Onsdagen den 17 mars 1905
Nr 12
39
Statsrådet fru LINDSTRÖM:
Herr talman! Jag begär minsann inte
ordet för att instämma! Fru HamrinThorell
har ju förklarat att hon med
sitt anförande velat upplysa »en del
fördunklade förstånd» här i kammaren
—■ ett par ledamöter instämde ju också
— även i detta? Och hon sade att om
de inte varit så fördunklade skulle de
ha biträtt motionen om höjning av anslaget
till varudeklarationsnämnden
med det belopp som motionen hemställt
om. Då jag nu inte gör detta är väl också
mitt förstånd, i logikens namn, fördunklat!
Jag
är glad över den bakgrund som
reservationen har och den uppskattning
av varudeklarationsnämndens arbete
som här tagit sig uttryck. Även jag menar
att nämnden gör ett utomordentligt
arbete, och det är roligt att alla är
överens om den saken och att den enda
kritiken mot nämnden går ut på att
den inte gör mer av den sortens bra
ting som är dess arbetsuppgift. Jag vill
också gärna medge att detta skulle varit
möjligt med större arbetskraftsresurser.
Ändå har jag inte kunnat förorda en
större förstärkning av statsanslaget för
nästa budgetår än med 50 000 kronor.
Anledningen är en och endast en: det
statsfinansiella läget. Vi har inte ork
med en större total samhällsaktivitet
än regeringen har förordat, utan att
ett inflationstryck anmäler sig. Nu kommer
väl fru Hamrin-Thorell att stiga
upp och säga, att det är struntigt att
åberopa sådant till sitt försvar när det
gäller sådana småsummor som här. I
ena minuten talade hon om ett blygsamt
belopp, i andra minuten om att
det krävs stora pengar; nu är ju inte
skillnaden så stor mellan utskottets och
reservanternas förslag. Men summan
av många små anslagsbäckar blir en
stor å, och regeringen har i år måst
hålla igen på punkt efter punkt. Varudeklarationsnämndens
anslag är ett av
de många där det närmast ansvariga
statsrådet, d. v. s. jag, har måst säga:
Ang. bidrag till varudeklarationsnämnden
sakta i backarna — i alla fall i uppförsbackarna
— och det känns mindre
påkostande att göra detta när man vet
att nämnden kan få pengar till utvidgning
av sin verksamhet från statens
konsumentråd, som i år erhållit en rejäl
påfyllnad med 25 procent — ett av
de mycket få undantagen i en återhållsamhetsbudget.
Konsumentrådet har alltid
varit frikostigt mot varudeklarationsnämnden
och sedan budgetåret
1956/57 beviljat närmare en miljon kronor
till nämndens olika verksamheter;
det största bidraget har utbetalats innevarande
budgetår med 216 000 kronor.
Jag kan därför utan skamkänsla och
utan att känna mig alltför fördunklad
uppmana kammaren att följa utskottets
förslag.
Fru HAMRIN-THORELL (fp):
Herr talman! Vare det långt ifrån
mig att beskylla statsrådet Lindström
för att vara fördunklad i fråga om konsumentupplysning
— det har verkligen
inte fallit mig in. Jag skulle naturligtvis
ha undantagit statsrådet, men jag
vidhåller att kammarens övriga ledamöter
kunde behöva en liten föreläsning
om varudeklarationsnämndens
verksamhet. Jag har tillsammans med
åtskilliga riksdagsmän varit med om
diskussioner i konsumentupplysningsfrågor,
och det har visat sig att en del
av dem haft ytterst liten kännedom om
nämndens arbete. Det var därför jag
dristade mig att göra detta inlägg.
Jag ber att få konstatera att statsrådet
Lindström inte för statsrådet Sträng
fick instämma i varudeklarationsnämndens
anslagsäskanden. Det är ju ärligt
att tillstå detta. Jag tycker annars att
det är en avvägningsfråga när det gäller
dessa anslag och att anslaget hade
kunnat uppräknas med åtminstone
100 000 kronor. Kammaren borde kunna
gå på den linjen.
Uppgiften att varudeklarationsnämnden
kan få pengar från konsumentrådet
är naturligtvis i och för sig alldeles
40
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till fonden för idrottens främjande
riktig. Konsumentrådets uppgift är att
av sitt anslag dela ut medel för olika
forskningsuppgifter. Även varudeklarationsnämnden
får en del av anslaget.
Men man får betänka att konsumentrådet
fått en ökning av sitt anslag med
endast 390 000 kronor. Det finns en
massa hål att stoppa de pengarna i;
det är ju inte bara VDN som skall få
del av dessa pengar. Jag ifrågasätter om
VDN verkligen kan få en så stor del att
det betyder någonting i dess budget.
Statsrådet Lindström vet lika väl som
jag att konsumentrådet är föga benäget
att permanenta anslag år ut och år
in. Det var aldrig meningen med anslagen
till konsumentrådet att rådet i
sin tur skulle försörja olika forskningsinstitut.
Rådets pengar skall gå till enskilda
forskningsobjekt eller forskningsuppgifter.
Att pengar slussas från den
ena forskningsinstitutionen till den
andra förefaller vara mycket irrationellt.
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmanen jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
denna punkt hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
56, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 70;
Nej — 66.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 57—69
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 70
Anslap; till fonden för idrottens
främjande
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 20 375 000
kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft dels två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av fru Segerstedt
Wiberg (I: 199) och den andra
inom andra kammaren av herr Sjöholm
in. fl. (11:244), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att av
anslaget till Avsättning till fonden för
idrottens främjande intet belopp finge
användas för boxningsändamål och att
ett belopp motsvarande det som nästföregående
år utginge för sådant ändamål
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
41
i stället skulle användas till idrott för
handikappade;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lundström och Siindin (1:260)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 237) i
vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag om 22 miljoner
kronor;
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Erik Svedberg m. fl. (1:298)
och den andra inom andra kammaren
av herr Kellgren in. fl. (II: 358), i vilka
motioner föreslagits, att Sveriges
schackförbund för budgetåret 1965/66
skulle tilldelas ett statsanslag om 75 000
kronor, varvid fonden för idrottens
främjande skulle uppräknas med motsvarande
belopp.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 260 och II: 237, till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
anslag av 20 375 000 kronor;
b) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 298 och II: 358, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört;
c) att motionerna I: 199 och II: 244
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade anförts
a) av herrar Bengtson, Per Jacobsson,
Källqvist, Åkerlund, Harry Carlsson,
Strandberg, Johan Olsson, Bohman och
Eliasson i Sundborn, fröken Elmén
samt herrar Nihlfors, Björkman, Nelander
och Sjönell, vilka ansett, afl utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
Anslag till fonden för idrottens främjande
samt att utskottet bort under a hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:260 och 11:237, till
Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1965/66 anvisa
ett anslag av 22 000 000 kronor;
b) av herrar Per Jacobsson och Harry
Carlsson, fröken Elmén samt herrar Nelander
och Sjönell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under c hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 199 och II: 244, besluta,
att ifrågavarande anslag icke skulle
disponeras för stöd åt boxningssporten.
Herr CARLSSON, HARRY, (fp):
Herr talman! Vid denna punkt föreligger
två reservationer. I reservation
a yrkas bifall till motionen i första
kammaren nr 260 och den likalydande
motionen i andra kammaren nr 237, i
vilka hemställes att avsättning till fonden
för idrottens främjande måtte höjas
från 20 375 000 kronor till 22 000 000
kronor.
Reservanterna vill understryka angelägenheten
av ett ökat stöd till den
för folkhälsan viktiga idrottsverksamheten,
såväl den till Riksidrottsförbundet
anslutna verksamheten som skoloch
ungdomsidrotten i stort, korporationsidrotten
och den s. k. handikappidrotten.
Det är även av stor vikt att
staten i ökad utsträckning stimulerar
kommunerna till anordnande av idrottsplatser,
simhallar och andra idrottsanläggningar.
.lag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation a med hemställan
att till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1965/66 måtte anvisas
ett anslag av 22 miljoner kronor.
I reservation b yrkas bifall till motionen
i första kammaren nr 199 och
den likalydande motionen i andra kammaren
nr 244, i vilka föreslås att riksdagen
måtte besluta att ifrågavarande an
-
12
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till fonden för idrottens främjande
slag icke måtte disponeras för stöd åt
boxningssporten.
Reservanterna framhåller att boxningssportens
skadeverkningar varit föremål
för utredning av särskilt tillkallad
sakkunnig. Utredningsmannen har —
under framhållande av att den svenska
boxningssporten domineras av amatörboxningen
— förklarat att en expansion
av den professionella boxningen
i Sverige synes olämplig. Vid remissbehandlingen
av sakkunnigbetänkandet
har ett flertal remissinstanser ställt sig
negativa till boxningen och funnit att
den icke bör understödjas med offentliga
medel. Sålunda har medicinalstyrelsen
anmärkt att boxningen är den
enda sportgren, där den som avsiktligt
tillfogar motståndaren en svår skada ej
diskvalificeras utan i stället utropas som
segrare. Medicinska fakulteten i Göteborg
har ansett boxning vara en sport
med ur medicinska synpunkter allvarliga
risker och menar att den, oberoende
av riskernas kvantitativa fördelning,
intar en särställning såsom en aggressiv,
på skadegörelse inriktad sport
och därför ur medicinsk synpunkt måste
anses som hälsovådlig. Enligt socialstyrelsens
mening bör det icke komma
i fråga att understödja boxningssporten
med allmänna medel.
Herr talman! Med stöd av dessa från
sakkkunnigt håll gjorda uttalanden ber
jag att få yrka bifall även till reservation
b vid denna punkt i utskottsutlåtandet.
Herr SCHÖTT (h):
Herr talman! Först ber jag att få konstatera
att det ägt rum en avsevärd ökning
av avsättningen till fonden för
idrottens främjande under de senare
åren. För budgetåret 1963/64 uppgick
anslaget till 14,1 miljoner kronor och
för budgetåret 1964/65 till 17 miljoner.
Nu föreslås i statsverkspropositionen
20 375 000 kronor. Av sistnämnda belopp
skall dock 375 000 kronor utgöra
bidrag till amatörridsportens organisa
-
tioner. Det är ett stöd som tidigare
redovisats över jordbruksdepartementets
huvudtitel.
Även om alltså anslaget till idrottens
främjande under senare år varit föremål
för en kraftig justering uppåt, så
återstår att konstatera att stödet till
idrotten alltjämt är otillräckligt. Från
tidigare års debatter här i idrottsanslagsfrågan
vet jag att i denna kammare
råder det endast en mening om
idrottens betydelse i vårt samhälle.
Alla är överens om att vi på allt sätt
bör underlätta människornas möjligheter
att genom ett sunt idrottsutövande
stärka sin hälsa och hålla sig i god
kondition. Alla är säkerligen också villiga
att erkänna behovet av såväl
bredd- som toppidrott och beredda att
instämma i omdömet att idrotten är
en stor tillgång, icke minst då det gäller
ungdomsfostran.
Men även om enighet råder om idrottens
betydelse, så bedöms uppenbarligen
idrottens behov olika. Statsutskottets
majoritet följer helt Kungl. Maj:ts
förslag om ett anslag på 20 375 000 kronor,
medan i reservationen föreslås ett
anslag på 22 miljoner. Sistnämnda belopp
är så till vida anmärkningsvärt
som det är något högre än vad Riksidrottsförbundet
m. fl. organisationer
tillhopa har äskat. De har begärt
20 836 500 kronor. Man bör emellertid
ha i minnet att dessa äskanden icke
ger en rättvisande bild av idrottens
verkliga behov. Enligt mångas mening
är exempelvis Sveriges riksidrottsförbund
med sina 46 specialförbund och
sina 21 000 specialföreningar med drygt
1,6 miljon registrerade medlemmar
— en ökning med 200 000 medlemmar
sedan närmast föregående år —■ för
blygsamt i sina äskanden. Särskilt tydligt
är detta i fråga om posten »Bidrag
till större idrottsanläggningar», där
man trots ett mycket stort och klart
dokumenterat behov stannat vid ett äskande
av endast fyra miljoner.
I det här sammanhanget faller det
sig naturligt för mig att särskilt under
-
Onsdagen den 17 mars 1905
Nr 12
43
stryka hur angeläget det är att kommunerna
stimuleras att bygga simhallar,
där barnen kan få en effektiv simundervisning
och en meningsfylld fritidssysselsättning.
Om simhallarna gäller
att de är till glädje både för gamla
och unga, friska och handikappade och
att de som populära samlingsplatser
för pojkar och flickor har en betydelsefull
ungdomsvårdande uppgift.
Herr talman! Med den kännedom jag
har om idrottsrörelsen, dess möjligheter
att ta hand om ungdom och dess
behov kan jag absolut inte anse att det
anslag på 22 miljoner som föreslås i
reservation a skulle vara för högt. Jag
ber därför att få yrka bifall till denna
reservation.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Departementschefen
har anfört en mycket stark motivering
för att idrottsanslaget borde höjas i det
han säger att idrottssammanslutningarna
bör ges ytterligare möjligheter att
utveckla bl. a. konsulent- och instruktörsverksamheten
för att härigenom
stödja ungdomsidrotten. Han säger vidare
att även beträffande bidragen till
större idrottsanläggningar föreligger
behov som motiverar en höjning av bidraget
till fonden samt att medel behövs
också för att förbereda Sveriges
deltagande i 1968 års olympiska spel.
Korporationsidrotten bör ges större
möjligheter och även handikappidrotten
bör stödjas kraftigare, säger handelsministern.
En sådan motivering finns också i
reservationen på olika punkter. Det råder
således enighet om att anslaget bör
höjas. Kungl. Maj:t har föreslagit en
höjning, men det är beloppets storlek
som diskuteras. Reservanternas bedömning
av regeringens inställning till
idrotten är att regeringen har varit
alltför restriktiv i sina anslagsiiskanden,
även om anslaget har ökat under
senare år.
Utöver de motiveringar som redan
Anslag till fonden för idrottens främjande
anförts vill jag understryka vad herr
Schött sade om byggandet av idrottsanläggningar.
Han talade om de stora
anläggningarna, men det är också en
skriande brist på mindre, inte alltför
dyrbara idrottsanläggningar. I allmänhet
finns det tillgång till lekplatser,
och det finns stora idrottsanläggningar,
men vart tonårsungdomarna skall ta
vägen kan man inte säga. De blir bortkörda
vid alla möjliga tillfällen. På den
och den platsen får man inte spela
boll, man får inte ha hoppstänger,
o. s. v. Enklare idrottsanläggningar saknas.
Det är kanske svårt att bedöma hur
mycket byggnadskostnaderna har stigit,
när vi diskuterar beloppets storlek.
Möjligen kan man ha ledning av
andra byggnadskostnader, ty det måste
väl finnas någon relation. I finansplanen
säger finansministern med en hel
del reservationer att det är svårt att
ge något entydigt mått på kostnadsstegringen.
Han säger dock, att hyresnivån
för lägenheter färdigställda under år
1963 skulle ha legat cirka 27 procent
över nivån för hyrorna i hus färdigställda
under första halvåret 1959. Detta
kanske kan säga någonting om att
kostnaderna har blivit mycket högre
även när det gäller att anordna idrottsanläggningar.
Jag är beredd att här få möta den
invändningen att vi alltid försöker gå
ett steg före. När Kungl. Maj:t föreslog
14,5 miljoner kronor föreslog vi 17 miljoner
kronor. Vi höjde sedan från 17
miljoner till 20 miljoner, och nu är
vår begäran i motionen 22 miljoner
kronor. Vi anser givetvis att regeringen
släpar efter och att vi bör fortsätta
med dessa höjningar. Det har anförts
att det kan vara otacksamt för regeringen
att höja till det belopp som vi
föreslog förra året, eftersom vi då ökar
vårt förslag med några miljoner. Jag
tycker dock att detta är logiken i våra
motioner. Kostnadsstegringar har ju
förekommit. Om vi förra året ansåg
att anslaget borde vara 20 miljoner kro
-
44
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till fonden för idrottens främjande
nor och vi inte fick igenom vårt förslag,
måste ju kostnadsstegringen medföra
att vårt förslag i år ökar till 22
miljoner kronor.
Med instämmande i herr Schötts anförande
ber jag att få yrka bifall till
reservationen a.
Herr LAGER (k):
Herr talman! Idrottens och friluftslivets
stora betydelse för människorna
är känd och omvittnad, senast av flera
talare här i kammaren i denna debatt.
Man erkänner idrottens och friluftslivets
stora betydelse både som förströelse
och som liälsofrämjande faktor.
Hos statsmakterna har också med
åren vuxit fram en större förståelse för
att den idrottsliga verksamheten liksom
friluftsverksamheten bör främjas, och
sedan många år anslås av allmänna medel
penningar av varierande storlek för
att befrämja och stimulera idrotts- och
friluftsverksamheten.
Vi kommunister har i en motion till
årets riksdag — den är tryckt i andra
kammaren med nr 20 — utvecklat ganska
utförligt vår mera programmatiska
syn på hithörande frågor. Jag vill bara
hänvisa till denna motion och göra
några kompletterande anmärkningar
till vad som där anföres.
För närvarande beräknas antalet medlemmar
i idrottsföreningar av skilda
slag — vilket herr Schött nyligen redovisade
— till cirka 1,6 miljon, företrädesvis
ungdom. Idrottsorganisationerna
är väl våra utan jämförelse största
ungdomsorganisationer. För att utöva
en på ungdomen attraktiv verksamhet
måste de dock ha pengar att röra
sig med samt idrottsanläggningar. De
stora idrottsorganisationerna, som i hög
grad är inriktade på att driva idrotten
mera kommersiellt, är väl inte så illa
ställda, men de tusentals småföreningarna
har det knapert. Hur mycket frivilligt
arbete som läggs ned av ledare
i idrottsföreningar för att hålla det hela
i gång låter sig svårligen beräknas. Att
det är omfattande är dock ostridigt. Det
är ett samhällsgagnande arbete, och det
skulle bli det i ännu högre grad om
dessa tusentals idrottsentusiaster kunde
ägna sig helt åt den idrottsliga verksamheten
och slapp ifrån det mindre
intresseväckande jobbet med att skaffa
pengar genom insamlingar, lotterier och
organiserandet av stödjande medlemmar,
supporterklubbar och annat.
Vi har i vår motion framhållit nödvändigheten
av att få fram en större
kår av dugliga instruktörer för idrottslig
verksamhet. Vi är övertygade om att
man inte behöver leta efter lämpliga
och villiga sökande till sådan utbildning.
Här inställer sig emellertid omedelbart
behovet av ökade ekonomiska
resurser för att bekosta den utbildning
som är nödvändig. En utredning pågår,
och vi får kanske vänta och se vilka
förslag den har att komma med och vad
utredningen kan föranleda regeringen
att föreslå. I vår motion pekar vi särskilt
på bristen på gymnastiklärare och
framhåller, att nya utbildningsinstitutioner
borde inrättas i olika delar av
landet för att i snabb takt häva bristen
på gymnastiklärare. Även om gymnastik
i hög grad är grundläggande för
all idrottsutövning och lärarutbildningen
på detta område bör ha prioritet, är
det dock ostridigt att välutbildade och
kvalificerade idrottslärare behövs i alla
idrottsliga grenar.
Låt mig, herr talman, också få säga
ett par ord om korporationsidrottens
betydelse låt vara ur en kanske rätt
snävt avgränsad synvinkel. Denna de!
av vårt lands idrottsliga verksamhetsfält
är i huvudsak begränsad till och
förankrad på arbetsplatserna, inte på
idrottsplatserna, som det kom att heta
i motionen vid dess slutliga tryckning.
Under senare år har emellertid en väsentlig
breddning av korporationsidrotten
ägt rum. Husmodersgymnastiken,
barnidrotten, pensionärsidrotten och
idrotten för handikappade har framgångsrikt
tagits upp inom korporationsidrotten.
Numera är det väl helt
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
45
erkänt att sport och idrott liksom gymnastik
är mycket nyttiga för de kategorier
som jag här har nämnt. Allra
främst skulle jag dock vilja framhålla
korporationsidrottens betydelse såsom
motverkande faktor till den liälsonedbrytande
rutinen i den moderna industrien.
Denna kammare kommer sannolikt
att i andra sammanhang behandla den
s. k. företagshälsovården med alla de
brister som den uppvisar. Det kan emellertid
vara på sin plats att här understryka
att korporationsidrotten — i den
män den har eller får de materiella resurserna
— är mycket viktig för att
motverka den hälsofarliga hetsen och
enformigheten i vår industri. Då utskottet
i år tillmötesgått de idrottsliga myndigheternas
anslagskrav i detta hänseende
har jag intet yrkande beträfffande
denna del av utlåtandet.
Vad sedan beträffar det motionsvis
framförda yrkandet att ingen del av anslaget
till idrottens främjande skall få
tas i anspråk för boxningen, vill jag
helt ansluta mig till motionärerna samt
till reservanterna i utskottet på denna
punkt. Boxningen är den enda idrottsgren
där, som redan framhållits här, de
tävlandes yttersta syfte är att slå motståndaren
medvetslös. Boxningen kunde
väl på sin tid anses vara en humanisering
av bältespännarkamp och gladiatorkamp,
men den hör enligt min
mening inte hemma i vår tid.
Naturligtvis kan man invända att det
bör stå alla medborgare fritt att under
organiserade former och med läkare,
vattenhinkar och handdukar inom räckhåll
slå varandra medvetslösa. Jag vill
för att intet missförstånd skall uppstå
framhålla att jag inte vill förmena medborgarna
denna rätt, men jag anser att
sådan verksamhet inte skall uppmuntras
med anslag av allmänna medel.
Jag yrkar alltså bifall till reservation
b under utskottets utlåtande punkt 70.
Anslag till fonden för idrottens främjande
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Utskottet säger att enligt
dess mening bör Sveriges schackförbund
inte få bidrag ur idrottsanslaget.
Jag delar den meningen, liksom
också utskottets åsikt att riksdagen bör
i skrivelse till Kungl. Maj:t låta förstå
att Schackförbundet bör få ökat bidrag
på annat sätt, även om den hjärngymnastik
som där bedrives inte kan räknas
till den kroppsliga idrotten.
Utskottet ger alltså på den punkten
uttryck för en mening, men då utskottets
ledamöter skall ta ställning till kraven
att boxningen inte skall få del av
idrottsanslaget, då bleknar ledamöterna
och gömmer sig bakom ståndpunkten
att man tidigare överlåtit åt Riksidrottsförbundet
att bestämma i fördelningsfrågan.
Det förefaller mig som om utskottet
glömt bort att uppmärksamma
de uttalanden som gjorts av olika myndigheter,
främst då av socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen och av bland
andra de medicinska fakulteterna. Dessa
har som redan påpekats sagt att boxningen
är den enda sportgren där man
direkt avser att skada motståndaren och
att boxningen är hälsovådlig.
Mig förefaller det, herr talman, alldeles
uppenbart att om inte Riksidrottsförbundet
förstår innebörden av mynheternas
uttalanden, så har riksdagen
skyldighet att ge sådana föreskrifter att
man inte kan nonchalera uttalandena.
Till detta kommer att minst 14 människor
under det gångna året dött genom
boxningen. Den har skördat nya offer
i ringen. 14 människor, de flesta under
20 år, avled av skador som tillfogats
dem i boxningsringen. Under januari i
år dog tre unga män til! följd av skador
i boxningsringen. På samma gång
upplever vi i Sverige den glädjande utvecklingen
att man noterar ett avtagande
intresse för boxningen ■— ett intresse
som avtar både kvantitativt och
kvalitativt, suckar boxningens vänner.
Allt färre vill ställa upp i boxningsringen.
46
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till fonden för idrottens främjande
Då man senast hade en match om juniormästerskapet
skrek och buade publiken,
huvudsakligen för att den
knockout som utdelades kom för tidigt.
Man fick inte sitt lystmäte på sensationen
av den arten tillfredsställt.
Skall Sveriges riksdag verkligen uppmuntra
en sådan hantering, när Sveriges
ungdom samtidigt visar avtagande
intresse för den?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
b vid punkt 70.
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Som redan sagts råder
det ingen tvekan om att vi alla är intresserade
av att ge idrotten ett kraftigt
stöd, och det har även skett. Detta
framgår bäst om man hänvisar till att
anslaget till idrotten var 12 miljoner
kronor budgetåret 1961/62 för att nu
enligt Kungl. Maj:ts förslag ha ökat till
något över 20 miljoner kronor, alltså
en ökning med över 8 miljoner kronor
på fem år. Men därtill kommer att det
inte är det enda stöd som ges idrotten.
Jag vill bara erinra om att anslaget till
fritidsgrupperna i mycket hög grad
kommer idrotten till del. När här talats
om vikten och nödvändigheten av
att skapa idrottsledare och ungdomsledare,
finns det också där ett speciellt
anslag på omkring 2,5 miljoner kronor
just för att stimulera en utökad ungdomsledarutbildning.
Här talar reservanterna om att det
är nödvändigt att stimulera kommunerna
att bygga idrottsplatser och
idrottshallar. Det kan tyckas vara gott
och väl, men hur låter det för de ärade
kommunalmännen när de kommer upp
till direktör Dahlström i AP-fonden för
att låna medel? Då får de höra att på
grund av det läge som för närvarande
råder — restriktionerna på kreditmarknaden
etc. — finns det ingen möjlighet
att få lån till sådana saker, just
av det skälet att vi har angelägnare
uppgifter att klara av. Vi måste skaffa
bostäder, vi måste ge bättre utrymme
för industrien att investera o. s. v. Här
blir det alltid en fråga om att avväga
vad som i olika situationer är lämpligt
och riktigt.
Jag förstår mycket väl herr Bengtsons
behov att här komma med en förklaring
i förväg beträffande de överbud
som jämt och ständigt sker. Det är väl
på det sättet, ärade kammarledamöter,
att alldeles oavsett vad Kungl. Maj:t
föreslår, kommer oppositionen ständigt
att bjuda över på denna punkt. Vad
som är det märkliga i dagens situation
är att också högern nu anslutit sig till
denna auktions- och överbudspolitik.
Föregående år hade i alla fall högern
den linjen att man ansåg det inte vara
skäligt att gå över det anslag som begärts
från den anslagsäskande institutionen,
i detta fall riksidrottsförbundet.
Man tyckte att det ändå var litet
väl kraftigt att bjuda över vad förbundet
begärt, men de hämningarna har
inte högern detta år. När man studerar
motion 240 i andra kammaren, där högern
begär nedskärningar av en hel
massa olika anslag med 10 procent —
anslag som enligt min uppfattning är
mycket viktiga och där de som begärt
anslaget säkert ansett att betydligt kraftigare
stöd behövs, men får nöja sig
med mindre anslag, eftersom det alltid
här i riksdagen måste bli avvägningar
— finner man det märkligt att högern
samtidigt anslutit sig till en överbudspolitik
som när det gäller idrotten innebär
en ökning med 10 procent.
Låt mig bara säga, herr talman, att
i denna motion är det självklart att
första huvudtiteln, slotts- och hovstaterna,
inte blev föremål för förslag till
reduktion, och naturligtvis inte heller
fjärde huvudtiteln, försvarshuvudtiteln.
Det skulle inte passa högerpartiet. Däremot
skall jag be att få ta några exempel
på vilka poster man vill skära ned:
Gottgörelse av kostnader för sjöfolk
och nödställda .svenska medborgare
in fl., Utredningar in. m. rörande luftföroreningar,
Bidrag till anordnandet
av psykiatriska kliniker vid lasarett.
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
47
Silikosförebyggande verksamhet, Kurser
för vissa utländska läkare och tandläkare
m. in., Bidrag till Svenska vanförevårdens
centralkommitté, Bidrag
till Hörselfrämjandets riksförbund. Jag
skulle kunna räkna upp en mängd anslag
som ur olika synpunkter är ytterst
värdefulla. Men nu har högern som
sagt inte kunnat stå emot utan ansluter
sig till den överbudspolitik som innebär
att man går betydligt längre än
riksidrottsförbundet har önskat. Jag
tycker att det tillräckligt klart och tydligt
visar situationen när det gäller
idrottsanslagen. Vi kommer aldrig ifrån
att den borgerliga oppositionen med
benäget bistånd från herr Lager och
det kommunistiska partiet kommer att
ställa ökade anslagskrav när det gäller
idrotten, oavsett hur mycket Kung!.
Maj:t begär.
När det sedan gäller frågan om boxingen
skall jag bara kort och gott be
att få hänvisa till att det föregående år
inte kom några som helst motioner om
den saken. Varför gjorde det inte det?
Jo, helt enkelt därför att man då kunde
konstatera att frågan om boxningens
skadeverkningar hade tagits upp i Nordiska
rådet och att rådet beslutat att
göra en utredning. Man ansåg att man
borde avvakta den utredningen. Den är
inte klar. Precis samma skäl gäller i
dag. Man bör alltså avvakta den utredning
som pågår inom Nordiska rådet
innan man tar ståndpunkt i denna
fråga.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Som bekant — och som
herr Söderberg nog vet — har vi en
sjukvårdskris här i landet. De sjuka
får vänta i månader för att komma in
på sjukhus och få t. ex. gallsten eller
bråck opererade. Personalen räcker
inte till. Är det då klokt att med allmänna
medel understödja en degenerad
sportgren, boxning, som är inrik
-
Anslag till fonden för idrottens främjande
tad på skadegörelse, helst av så svår
art, att motståndaren slås medvetslös?
En icke så liten procent av våra boxare
blir ihjälslagna. Vi hörde fru Segerstedt
Wiberg referera de fall som inträffat
de senaste månaderna. Dessa
fall belastar inte sjukhusen. Det gör
däremot gruppen svårt skadade. Den
som bara sett ett par av dessa s. k. ringvrak
kan inte sväva i tvivelsmål om hur
pass allvarliga dessa skador verkligen
är. Även inom andra idrottsgrenar kan
det inträffa olycksfall och skador, men
ingen annan sportgren har som direkt
mål att skada eller slå motståndaren
medvetslös.
Med åren har vi läkare fått en ökad
respekt för sådana skador mot huvudet
som framkallar medvetslöshet. Om man
talar med neurokirurgerna får man
veta att de mer och mer fått respekt
för dessa skador, även sådana som från
början synes små, ty även de medför
alltid bestående hjärnskador, som till
att börja med inte märks så mycket på
grund av människans inneboende anpassningsförmåga
men som dock förr
eller senare leder till belastning för
sjukvården och ofta resulterar i mer
eller mindre uttalad invaliditet. Detta
gäller såväl professionella som amatörboxare.
Både medicinalstyrelsen och socialstyrelsen
har haft allvarliga erinringar
mot boxningens skadeverkningar. Boxningen
är hälsovådlig, den orsakar invaliditet
och ohälsa. Men även ur ungdomsfostrarsynpunkt
är den en betänklig
sak. När en boxare i ringen blir
slagen medvetslös för tidigt, bilar publiken
på samma sätt, som när matadoren
dödar tjuren för tidigt vid de spanska
tjurfäktningarna.
Det är inte bara sjukvården som får
ytterligare belastning utan även ungdomsvårdsskolorna.
Ungdomen uppfostras
ju till råhet ocli våld.
Nu menar herr Söderberg att Nordiska
rådets utredning bör avvaktas. Jag
råkade vara utskottets talesman vid det
tillfälle när denna utredning diskute
-
48
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till fonden för idrottens främjande
rades inom rådet i februari och kunde
då konstatera att sammanträde inom
utredningen ännu inte hade hållits en
enda gång. Vi kan inte säkert vänta att
någonting blir gjort inom de närmaste
åren. Det är bara den obotfärdiges förhinder
när man skyller på denna utredning.
Det har ingen speciell betydelse
att boxningen förbjudes i alla
nordiska länder på en gång. Vi kan
börja med att förbjuda boxningen i
Sverige. Men här gäller det understöd
av densamma.
En verksamhet som liksom boxningen
uppmuntrar till skadegörelse bör
inte stödjas av riksdagen. Riksdagen
har möjlighet att säga ifrån hur den
vill att ett beviljat anslag skall användas.
Jag ber därför att med dessa ord
få yrka bifall till reservationen b.
Herr SCHÖTT (h):
Herr talman! Herr Söderberg fick i
sitt anförande med både kungahus, försvar,
motionen nr 240 och mycket annat.
Jag föreslår att vi nu diskuterar
vad som står på föredragningslistan,
nämligen stödet till idrotten. I denna
del behagade herr Söderberg uppehålla
sig vid högerns inställning och gjorde
därvid gällande att vi i år har gjort
avsteg från vår tidigare inställning.
Detta föranleder mig att säga att högern
i riksdagen alltid stött krav på
högre anslag på detta område. Redan
på Birger Gezelius’ tid kämpade vi för
högre anslag. Förra året motionerade vi
om samma anslag som begärts av idrottens
organisationer men följde sedan
vid utskottsbehandlingen de övriga borgerliga
partierna som hade ett högre
bud. Vi inom högern anser alltjämt att
idrotten inte får tillräckligt med
pengar.
Jag vill också erinra om att vi medverkat
till en fyrpartimotion som har
väckts i år. Den har nr 592 i denna
kammare och 681 i andra kammaren,
och i den önskar vi en statlig utredning
angående samhällets stöd till idrot
-
ten. Jag är den förste att anse att det
är angeläget att slippa få partipolitik
i denna fråga. Jag vill därför vädja
till dem som är ledamöter i allmänna
beredningsutskottet att stödja motionen,
liksom jag hoppas att riksdagen sedan
bifaller den och att Kungl. Maj:t tillsätter
en utredning angående den
framtida omfattningen och utformningen
av samhällets stöd åt idrotten.
Herr Söderberg erinrade om att kommunerna
är mycket generösa mot idrotten.
Detta är riktigt. Om man jämför
kommunernas stöd med statens finner
man att det statliga stödet är mycket
blygsamt.
Herr talman! Jag vill framhålla att
idrottens behov av stöd är synnerligen
stort med hänsyn till de många skiftande
områden som den omfattar. Den omfattar
breddidrotten, som vi väl anser
vara angelägnast, därför att genom
den beredes så många som möjligt tillfälle
att utöva idrott. Detta är — som vi
alla vet — angelägnare än någonsin i
vår stressade tid. När det gäller toppidrotten
är vi också på det klara med
att det för att vi skall kunna hänga
med i den internationella konkurrensen
fordras ett ökat stöd.
Mycken uppmärksamhet har i dagens
debatt ägnats boxningen. Jag vill i korthet
säga att jag helt stöder reservationen
på denna punkt. Även jag anser det
orimligt att man använder statsmedel
för att uppmuntra denna idrott. Detta
kan möjligen ha varit motiverat i en
tid då man inte hade så många andra
idrotter att välja på, men i vår tid är
det som sagt orimligt att statsbidrag
skall användas för detta ändamål.
Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till reservationen a och
begagnar nu tillfället att yrka bifall
också till reservationen b.
Herr LAGER (k):
Herr talman! Bara ett par ord som
replik till herr Söderberg. Herr Söderberg
menade att de borgerliga partierna
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
49
bjuder över när det gäller anslag av
det slag som nu diskuteras, liksom vid
andra tillfällen. Han menade att jag anslutit
mig till denna överbudspolitik.
Det är nog riktigt att vi bjudit över regeringen
ibland, men ibland har vi också
bjudit under regeringen. Det är beroende
av vilka anslag det är fråga om.
Om herr Söderberg nu ville bunta ihop
mig med den borgerliga oppositionen,
vill jag säga att då var tidpunkten illa
vald, eftersom jag förklarade från talarstolen
att när man nu från utskottets
sida i stort sett tillmötesgått vad idrottsorganisationerna
själva har begärt, då
hade jag inte något annat yrkande än
utskottets. Jag kan följaktligen inte anklagas
för överbudspolitik.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Jag vill också gärna
säga ett par ord till herr Söderberg.
Det är riktigt, att Nordiska rådet tillsatt
en utredning — som herr Edström
sade — men den utredningen har dröjt
så länge att det i Nordiska rådet protesterats
mot att den ännu inte sammankallats.
Det är danska regeringen
som bär dröjt; den svenska regeringen
har snabbt utsett sina representanter.
Det är riktigt att vi förra året avstod
från att debattera frågan om boxningen,
tv vi trodde då att den nordiska utredningen
skulle arbeta med rimlig hastighet.
Nu har vi sett att det dröjer alldeles
orimligt länge. Utredningen tillsättes
inte, och då har vi ju ändå här i Sverige
vårt ansvar. Riksdagen har ansvar
för de medel riksdagen beviljar, och
detta sker nu mot bakgrunden av att
boxningen ständigt skördar offer. Av de
14 som förra året avled i samband med
boxning var 6 amatörboxare. När ungdomen
tar avstånd från sådant, ber jag
att få upprepa min fråga: Skall riksdagen
då i stället för att uppmuntra den
avståndstagande ungdomen uppmuntra
boxningen?
4 Första kammarens protokoll 1965. Nr 12
Anslag till fonden för idrottens främjande
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):
Herr talman! Jag tycker nog att min
gode vän Lars Schött var en aning fariseisk
i sitt inlägg, när han talade om
att vi inte skulle se partipolitiskt på
denna fråga, ty herr Schött, vem är det
som sett partipolitiskt på frågan? Här
har man från borgerligt håll bjudit
över vad idrottsorganisationerna själva
äskat i anslag, och då kan vi ställa
frågan om inte den partipolitiska synen
finns bland dem som reserverat sig under
denna anslagspunkt.
Det är ju så att idrotten i stort sett
fått vad den begärt. Det är klart att
man kan önska mer pengar till idrotten,
som har en stor fostrande betydelse,
men det får ses i sitt stora sammanhang,
hur mycket pengar vi kan avstå
till olika ting i samhället. Från dessa
utgångspunkter anser jag det riktigt att
idrottsrörelsen, när den begär anslag
av staten, är realistisk i sina bedömningar,
vilket jag också finner att den
har varit. Eftersom jag själv har tillfälle
att verka inom handikappidrotten
vill jag nämna att det är en idrott
som är på stark frammarsch, och självfallet
skulle vi gärna ha sett att vi fått
mycket mer pengar till denna verksamhetsgren,
men vi har begärt 150 000
kronor och fått 150 000 kronor. Det innebär
en uppräkning med ungefär två
tredjedelar av det anslag som i dag utgår
för ändamålet. Jag tycker att de
önskemål vi framfört blivit tillgodosedda,
men jag kan försäkra att vi,
allteftersom denna idrottsgren bygges
ut, kommer tillbaka och begär mera
pengar. Behovet skall dock även i fortsättningen
bedömas på sakliga grunder
och med hänsyn till de möjligheter som
finns att utveckla denna idrott. Jag tror
att de är stora och att vi kommer att
försöka göra mycket för att få denna
idrott ännu mera spridd över hela landet.
När man har suttit i idrottens samarbetsnämnd
och bedömt anslagsbehoven
och sett att idrotten fått vad den
50
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1985
Anslag till fonden för idrottens främjande
velat, då har jag inte mycket till övers
för dem som säger att idrotten skall
ha mer. Vi bör akta oss för att hålla
auktion i sådana här saker — det vill
jag säga till herr Schött och andra som
yttrat sig i den vägen.
Det har sagts att kommunerna ger så
mycket mer pengar än staten till idrotten,
och det är riktigt. Vi har gjort en
undersökning i Jönköpings län hur det
förhöll sig med de anslag som utgick
från olika kommuner, och därvid visade
det sig, herr Schött och även herr
Bengtson, att i de kommuner där det
fanns socialdemokratisk ledning utgick
det stora anslag till idrotten, medan man
i de kommuner som styrdes borgerligt
inte gav tillnärmelsevis liknande belopp.
Den utredningen visar ju att det
inte är socialdemokraterna som är
ljumma gentemot idrottsrörelsen, utan
ljumheten finns på ett annat håll, när
de verkliga proven ställs.
.lag skall inte ge mig in på frågan om
boxningen. Det är klart att man kan
ha olika uppfattningar därom, men eftersom
den sammankopplats med handikappidrotten
kan jag kanske få säga
att de som utövar boxningsidrott senare
kanske kan råka hamna bland dem
som utövar handikappidrott.
Herr Edström talade om sammanhanget
mellan boxningen och sjukvårdskrisen.
Jag brukar lyssna med intresse
till vad herr Edström säger, men i dag
tyckte jag att han överdrev omåttligt.
Hur många boxningsfall, herr Edström,
ligger i dag på svenska lasarett?
Däremot såg jag en uppgift från
Jämtlands län om att man där fått
lov att inrätta en särskild avdelning på
Östersunds lasarett för att kunna ta
emot alla de olycksfall som skidåkningen
krävt. Jag tillhör inte dem som menar
att skididrotten inte skall ha pengar,
men skulle man dra ut konsekvenserna
av detta resonemang, kunde det bli hur
orimligt som helst.
Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill till herr Edström
säga att man inte bör bedöma
denna fråga med tanke på sjukvårdskrisen,
ty då får man också tänka på
korporationsidrotten. Det är tyvärr så
att denna idrott bidrar med de allra
flesta patienter till våra sjukhus, men
det är väl ingen som önskar att vi skall
avstå från att lämna bidrag till korporationsidrotten.
Till både herr Edström och fru Segerstedt
Wiberg vill jag säga att vi säkerligen
har möjligheter att i Nordiska
rådet påverka detta utredningsarbete
— det gäller särskilt herr Edström som
i detta fall varit föredragande — så att
det verkligen blir något resultat beträffande
utredningen om boxningens
skadeverkningar.
Till herr Schött måste jag säga, att
han tyvärr är mycket illa underrättad.
Det var nämligen så i fjol, herr Schött,
att högerns representant i utskottet beklagade
att man inte kunde uppnå enighet
mellan borgerligheten den gången,
eftersom man ifrån den övriga borgerlighetens
sida kom med ett alltför kraftigt
överhud och man från högerns sida
inte vill gå utöver vad idrottsförbundet
begärde. Jag konstaterar nu att hämningarna
släppt totalt hos högerpartiet.
Sedan har jag, herr Schött, heller
inte sagt något om att kommunerna är
mycket generösa. Jag har över huvud
taget inte yttrat mig om detta, utan vad
jag har sagt är att om våra kommuner
i dag skulle vilja vara mycket generösa
och bygga badanläggningar och
idrottsplatser, så kommer de när de
hos lånemyndigheterna, framför allt
ATP-fonden, vill låna pengar att mötas
av argumentet, att till sådant ändamål
kan man i dagens situation inte få låna
några pengar. Det kan då inte finnas
något skäl för riksdagen att stimulera
kommunerna att göra några sådana ytterligare
framstötar.
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
Öl
Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag skulle i en replik
till både herr Göran Karlsson och herr
Söderberg vilja säga, att man inte åker
skidor för att bryta benen, medan däremot
boxningen går ut på att slå motståndaren
medvetslös. Det är en stor
skillnad: i det ena fallet är det fråga
om en olyckshändelse, i det andra fallet
är skadan målet för utövningen.
Hur många som ligger på sjukhus för
boxningsskador kan jag inte säga. De
ligger under olika medicinska namn,
kroniska hjärnskador eller andra resttillstånd
efter skador. Att det finns sådana
på vilket större sjukhus som helst
känner vi till.
Vad Nordiska rådet beträffar, omtalade
jag att vederbörande delegation
inte sammankallats. Jag tillhör inte delegationen.
Jag kunde bara som talesman
för vederbörande utskott meddela,
att något sammanträde inte förekommit
under hela tiden sedan förra sessionen
1964 beroende på att danska regeringen
icke utsett ledamöter.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Söderberg uppmanade
mig att i Nordiska rådet använda
det inflytande jag eventuellt har.
Herr Söderberg kan vara alldeles lugn!
Jag har protesterat mot den långsamma
takten och kommer att göra vad
jag förmår för att påskynda utredningen.
Men till dess vill jag göra vad jag
kan i den svenska riksdagen.
Herr SCHÖTT (h):
Herr talman! Beträffande handläggningen
i fjol har herr Söderberg delvis
rätt. Det har visat sig, att vid utskottsbehandlingen
stannade de borgerliga
partierna på olika linjer men de slöt
vid behandlingen i kammaren samtliga
upp kring det högre kravet. Jag hoppas
att vi kan vara överens om att så var
fallet.
Anslag till fonden för idrottens främjande
Min vän från Småland herr Göran
Karlsson tyckte att mitt inlägg var fariseiskt
och menade att jag sökt göra
partipolitik av denna fråga. Den beskyllningen
ber jag på det bestämdaste
få tillbakavisa. Däremot tycker jag att
herr Karlsson själv gör det i hög grad
när han börjar tala om hur idrottsärendena
handläggs ute i kommunerna
och gör gällande att det där skulle
finnas någon skiljelinje mellan de olika
partierna. Dess bättre är det tvärtemot
så, att idrotten ute i landet har ett, så
långt jag kan förstå, gott stöd från
samtliga partier. Jag har aldrig kunnat
finna att där skulle gå någon gräns
mellan de olika partierna, och när det
gäller Småland tycks herr Karlssons
kännedom om i varje fall den södra
delen av landskapet inte vara så stor.
Vi bör vara mycket försiktiga med
att tala för mycket om att det skulle
finnas någon skillnad i inställningen.
I varje fall vi, som aktivt arbetar inom
idrottsrörelsen, är angelägna om att
lyfta denna fråga över allt vad partistrider
heter. Det är därför som vi i en
fyrpartimotion har begärt en grundlig
utredning av hela frågan om samhällets
stöd.
Jag vill erinra om att jag inledningsvis
i mitt första anförande konstaterade,
att det har skett en väsentlig höjning
av detta anslag och att vi givetvis
är statsrådet tacksamma för detta, men
vi anser att behovet är ännu större och
därför stöder vi kravet på dessa 22 miljoner
kronor.
Herr Söderberg förde ett resonemang
om att det inte är någon idé att kommunerna
får några större bidrag för
byggande av simhallar och större
idrottsanläggningar därför att de ändå
inte får några byggnadstillstånd. Jag
har litet svårt att följa med i resonemanget.
Skall den omständigheten att
det är kärvt på det området göra, att
man skall hålla inne med ett anslag
som är uppenbart för lågt? 1 detta
sammanhang vill jag vädja till vederbörande
som har hand om tillstånds
-
52
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till fonden för idrottens främjande
givningen att besinna att denna byggnation
är utomordentligt angelägen.
Det vill jag säga till herr Göran Karlsson,
som speciellt slår vakt om de
handikappade. Han borde ha ett alldeles
särskilt stort intresse av att vi
får till stånd fler anläggningar, icke
minst simhallar, ty det är något som
de handikappade verkligen har glädje
av.
Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till reservationerna.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:
Herr talman! I fråga om vad herr
Schött sist sade hyser jag ingen delad
mening med honom, men jag tycker nog
att det rimmar litet illa när herr Schött
säger, att vi inte skall se partipolitiskt
på dessa saker, samtidigt som han är
bland dem som verkligen försöker agera
partipolitiskt i denna fråga.
Om herr Schött lade märke till vad
jag sade så vet han, att jag bedömde
utgångsläget när det gällde de kommunala
anslagen inom Jönköpings län. Jag
har inte gått över gränsen till Kalmar
län när jag har gjort denna bedömning,
men jag tror på mycket goda
grunder, att om man gjorde en röntgenanalys
över hur läget är i Kalmar
län skulle man finna att det nog inte
skiljer sig så mycket från vad jag här
har redovisat.
Till herr Edström vill jag säga, att
jag inte på något speciellt sätt försöker
komma åt skidåkningen. Jag bara drog
en parallell. Eftersom herr Edström
sade, att boxningen är ett besvärligt
kapitel om man ser det ur sjukvårdskrissynpunkt,
sade jag att skidsporten
måste vara ännu besvärligare, eftersom
man för dess skull måst inrätta en särskild
avdelning på Östersunds lasarett.
Det var vad jag ville framhäva.
Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! När herr Schött säger
att han har svårt att följa med så måste
jag instämma. — Jag har inte talat om
byggnadstillstånd, herr Schött, jag har
över huvud taget inte nämnt det ordet.
Jag sade att det i nuvarande stund är
mycket svårt att få lån till sådana här
anläggningar.
Sedan tror jag herr Schött behöver
gå till fröken Ebon Andersson en gång
till för att höra vad som hände föregående
riksdag. Högern höll på sitt yrkande
i statsutskottet, vilket alltså innebar
ett lägre anslag än vad centerpartiet
och folkpartiet yrkade; högern
yrkade nämligen på samma belopp som
begärts av riksidrottsförbundet. Om
högern sedan i den s. k. slutvoteringen
till sist hamnade på samma linje som
centerpartiet och folkpartiet, så är det
en helt annan sak.
Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:
Herr talman! Situationen var den, att
i slutupploppet var vi eniga.
Som jag sade redan i mitt första anförande
är det ganska anmärkningsvärt
när någon i riksdagen yrkar på ett högre
anslag än som har äskats. Ett faktum
är emellertid, att vi blivit alltmer övertygade
om att riksidrottsförbundet begär
för litet. Detta har också diskuterats
på riksidrottsförbundets stämmor,
där man är kritisk mot ledningen för
att den inte äskar mer.
Jag ville säga i klartext, herr Söderberg,
att det kan förekomma så att säga
alltför god kontakt. När man framställer
sina äskanden bör man nog inte
för mycket lyssna efter vad man tror
kan bli godkänt i kanslihuset, utan bedöma
idrottens verkliga behov och rätta
sina äskanden därefter.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Det är kanske överflödigt
att jag blandar mig i debatten nu
på den allra sista tampen. När jag lyssnat
har jag emellertid gjort en reflexion:
vilka anslagshöjningar som än föreslås
från regeringens sida på detta område,
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
58
kommer alltid den borgerliga oppositionen
att yrka på ett högre anslag.
Som vi nyss hörde av herr Schött låter
man sig inte hindra av att de anslagsäskande
organen försökt att mera
realistiskt bedöma behovet.
Därmed vill jag inte, herr talman, ha
sagt, att inte i och för sig idrotten skulle
på ett nyttigt sätt kunna göra av med
mera pengar. Det kan den, och detta är
vi alla överens om. Däremot tillåter jag
mig betvivla att de anslag som utgår
till idrottsplatser numera har den stora
betydelse, som exempelvis herr
Schött och andra talare för reservationen
vill göra gällande. Det förhåller sig
så, att när en kommun bygger en simhall,
drar den på sig kostnader av betydligt
större omfattning än vad den
ens i bästa fall skulle kunna få anslag
till. Behovet av att uppmuntra denna
verksamhet är inte heller lika starkt
som det en gång har varit.
Från kanslihusets sida försöker man
inte påverka riksidrottsförbundets ledning.
Det är en ful insinuation, som jag
vill tillbakavisa, herr Schött. Emellertid
är den inte så mycket riktad mot
mig som mot andra, framstående
idrottsrepresentanter och talesmän för
riksidrottsförbundet i denna riksdag.
Herr Schött får väl göra upp med dem.
Slutreflexionen är alltså, att vilken
anslagshöjning som än begärs i huvudtiteln,
kommer det i nuvarande läge att
yrkas på ännu mera av den borgerliga
oppositionen.
Sedan överlåter jag åt kammarens
ledamöter att bedöma, vilka det är som
driver politik i denna fråga.
Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:
Herr talman! Till statsrådet vill jag
säga, att jag förmenar att man på vederbörligt
håll inte bedömer idrottens
medelsbehov realistiskt — det man realistiskt
bedömer är det stöd man har
möjlighet att få i kanslihuset.
Anslag till fonden för idrottens främjande
Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Lange synes
vara väl informerad om att riksidrottsförbundets
begäran grundar sig på en
realistisk bedömning. Därför kanske
jag kan få en ytterligare upplysning.
Förra året, när oppositionen föreslog
20 miljoner i stället för de 17 miljoner
som regeringen föreslog, frågade man
riksidrottsförbundet: Behöver ni och
kan ni använda 20 miljoner? Förbundet
svarade att det visst fanns användning
för dessa pengar.
Det skulle vara intressant att veta
konsekvensen i att först begära mindre
och sedan säga att man har full användning
för mer.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Herr Bengtson skulle
jag vilja fråga: Vet herr Bengtson ett
enda ändamål, där man inte, om man
hade obegränsat med pengar, skulle
kunna till någon nytta göra av med
mera?
Jag är inte riksidrottsförbundets representant
här. Det finns dock sådana
i medkammaren, och dem kanske herr
Bengtson — fastän inte just nu — kan
rikta frågan till.
Jag vill uppmana herr Schött alt i
riksidrottsförbundet ta upp den diskussion,
som han fört här om kanslihusets
påverkan på riksidrottsförbundet. Jag
vet inte att han gjorde det vid det senaste
riksidrottsmötet. Därför tar jag
inte heller hans insinuationer så allvarligt.
Han får göra upp saken med
sina kamrater i riksidrottsförbundet.
Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:
Herr talman! I anledning av det senaste
anförandet vill jag säga, att jag
inom riksidrottsförbundet upprepade
gånger bär tagit upp denna fråga. Jag
hoppades i det längsta att man skulle
kunna undvika strid, då jag tror alt
idrotten skulle tjäna mest därpå.
54
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till fonden för idrottens främjande
Sedan vill jag endast konstatera, att
trots den kritik som riktats mot oppositionen
så har dock oppositionen genom
åren varit nyttig och hjälpt till att
driva upp anslagen för detta utomordentligt
angelägna ändamål. För egen
del avvaktar jag med lugn nästa möte
med riksidrottsförbundet.
Herr statsrådet LANGE:
Jag vill bara konstatera, herr talman,
att av herr Schötts senaste anförande
framgår, att han på riksidrottsmötet
icke anklagat ledningen inom riksidrottsförbundet
för att gå kanslihusets
ärenden i denna fråga.
Det ligger väl också rätt nära till
hands att det även i riksidrottsförbundet
finns människor som förstår att
idrottens behov och de pengar, som
kan anslås, får avvägas mot många andra
önskemål och anspråk som man ställer
på den statliga verksamheten. Herr
Schött gör det inte, men det finns andra
som förstår det.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Jag ber också att få
yrka bifall till reservation b vid denna
punkt.
Jag delar helt herr Edströms uppfattning.
Det tycker jag bör stärka vår
ställning, ty det hör inte till det allra
vanligaste här i kammaren att vi har
samma uppfattning. Jag har dock kanske
en litet annan motivering.
Jag kan ge herr Göran Karlsson rätt
i att de som skadas i boxning är ett
fåtal — det kan man väl utan vidare
säga. Det är betydligt fler som ligger
inlagda på våra sjukhus som skadats i
andra idrotter — det är alldeles säkert.
Men inom den förebyggande medicinen
ser vi inte på människorna som stora
kollektiv, utan vi ser på de enskilda individerna.
Vi vill att de enskilda individerna
såvitt möjligt skall undgå skador.
Sedan sade herr Göran Karlsson nå -
got, som närmast var det som uppkallade
mig att begära ordet. Jag gissar att
han sade det som ett skämt. Om det
inte var ett skämt, så var det förskräckligt.
Han sade nämligen att det kunde
tänkas att de som deltog i boxningen
så småningom skulle komma över till
gymnastiken för de handikappade.
Det måste väl vara ett skämt. Men
saken är allvarligare än ett skämt, det
är det som är pudelns kärna.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Det var i varje fall ett
försök till skämt, herr Kaijser. Jag sade
det eftersom man blandade ihop anslagen
till handikappidrotten och boxningen.
Det var som en liten parentes,
som jag nämnde detta och jag förstår
att också herr Kaijser innerst inne förstår
vad jag menade.
Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):
Herr talman! Jag hade från början
inte alls tänkt blanda mig i denna debatt.
Eftersom jag har för avsikt att
rösta med reservationerna känner jag
mig dock manad att protestera när man
påstår att de som stöder reservationerna
gör sig skyldiga till överbudspolitik.
Det påståendet har framförts redan tidigare,
och statsrådet var skyndsamt
uppe och understödde den tanken, att
hur högt man än går från regeringens
sida, så kommer oppositionen alltid att
gå högre än regeringen. Det var väl
ändå så i fjol att oppositionen hade yrkat
på en ökning med 3 miljoner till
20 miljoner kronor. Nu yrkar vi på en
ökning med 1 625 000 kronor. Från i
fjol och till nu har antalet medlemmar i
riksidrottsförbundet ökat med 200 000.
Det betyder att vi yrkar att för omvårdnaden
av varje nytillkommen medlem
skall riksidrottsförbundet få ungefär
8 kronor. Jag tycker inte att det
vittnar om någon våldsam generositet
eller att det innebär ett våldsamt över
-
Nr 12
55
Onsdagen den 17 mars 19G5
bud. Det är väl ett mycket rimligt krav,
att om man får nya medlemmar i en
organisation så bör organisationen också
få mer pengar för att klara sina uppgifter.
Sedan bär det också förekommit en
del andra underligheter. Herr Göran
Karlsson nämnde Jämtland och sade,
att man där varit tvungen att inrätta
en särskild avdelning för att ta hand
om dem som blivit skadade under utövandet
av skidsport. Det är orimligt
att göra en sådan jämförelse. I Jämtland
och Norrland över huvud taget börjar
man åka skidor när man är fem år
fyllda, och sedan fortsätter man att åka
skidor under rätt många år. Men hur
många, herr Göran Karlsson, börjar
boxas vid fem års ålder och fortsätter
med det livet igenom?
Det är ju också så att Jämtlands län
särskilt vintertid är ett framstående
turistlän. Dit kommer skåningar, Göran
Karlsson och andra som är mer eller
mindre okunniga när det gäller skidåkning,
och så får Jämtlands län ta
hand om alla olycksfallen. Det torde
inte vara så förfärligt många jämtlänningar
som man behöver ta hand om.
Dessutom inträffar olyckorna inte under
tävlingsidrott, utan det är främst
turiståkarna som råkar ut för olyckor.
Sedan skulle jag vilja säga till herr
Söderberg att han måtte veta betydligt
mer än andra vet om den ekonomiska
utvecklingen här i landet. Han påstår
att idrottsförbundet inte kan utlova
ökade bidrag till sporthallar, simhallar
och andra sådana anordningar, eftersom
läget på lånemarknaden gör att
de ändå inte kan komma till utförande.
Det finns andra än herr Söderberg,
vilka jag misstänker har litet slörre förutsättningar
att bedöma situationen,
som tror att det kommer att ske en förändring,
kanske inom eu rätt nära framtid.
Även om det tar litet längre tid än
de optimistiska tror, är det ju bra om
man har gjort förberedelser så att man
kan sätta i gång att bygga när läget på
lånemarknaden iir lättare.
Anslag till fonden för idrottens främjande
Jag känner inte, herr talman, att jag
gör mig skyldig till någon överbudspolitik
när jag kommer att rösta för reservationen.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag skall gärna ge herr
Axel Andersson rätt i att han i mindre
utsträckning gör sig skyldig till en överbudspolitik
i år än han gjorde förra
året. Herr Axel Andersson säger, att
han då begärde 3 miljoner men i år
bara begär 1 675 000 kronor utöver vad
som yrkats i propositionen och vad utskottet
stannat inför. Ja, det är ju alltid
roligt när en syndare sig bättrar.
Om man får uppfatta det lägre överbudet
i år som ett uttryck för att en
tilltagande realism på det här området
börjar tränga sig in hos oppositionen,
så är jag glad åt det, men jag är inte
riktigt nöjd med slutresultatet. Herr
Axel Andersson förbiser fullkomligt att
det till den starka anslagshöjningen
som redan utskottsmajoritetens förslag
innebär kommer en väsentlig satsning
även i år på ungdomsidrotten, vars
anslag går på åttonde huvudtiteln. Herr
Axel Andersson bör ta med också detta
i bilden. Man bör heller inte förbise
det växande intresse som kommunerna
visar för afl öka sina insatser för
idrottslig verksamhet. Här pågår vissa
undersökningar och utredningar, och
vi kanske därför ett annat år kan få en
något mer verklighetsbetonad diskussion
än den som har förts här.
Sedan endast ett par ord beträffande
boxningssporten! Det är klart att man
här kan hysa delade meningar. Vad
som varit avgörande för mitt ställningstagande
är att jag under de debatter vi
under åren haft kring detta spörsmål
inte har kunnat bli övertygad om att
vi skulle hindra boxningssporten om
den inte fick vissa bidrag via dessa
anslag. Det har inte såvitt jag erinrar
mig burits fram något yrkande i första
kammaren om ett förbud mot boxningssporten
här i landet, men herr Schött,
56
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till fonden för idrottens främjande
som har så gott minne av vad som inträffade
under föregående riksdag, kanske
kommer att korrigera mig på den
punkten.
Här är det fråga om det över huvud
taget skall anslås pengar till föreningar
som sysslar endast med boxningssporten.
Det kan hända att boxningen där
kan bringas att försvinna, om inga medel
anvisas utifrån för verksamheten,
men det betyder inte att föreningar som
i stor utsträckning bedriver idrottslig
verksamhet på ett betydligt vidare fält
inte kommer att kunna fortsätta med
boxningssporten. Jag har därför tyckt
att det inte finns skäl att på detta sätt
höja en pekpinne eller dra upp en linje
mellan vad riksidrottsförbundet får
göra och inte får göra när det gäller att
fördela statsanslaget.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):
Herr talman! Efter den vetenskapliga
analys av olyckorna i Jämtland som
herr Axel Andersson framlade bar jag
bara att göra den reflexionen, att jämtlänningarna
nog börjar slåss innan de
lär sig åka skidor. Jag tror att ungarna
tar nappatag och slåss långt innan de
kommer till den femårsgräns som enligt
herr Andersson gäller för skidåkning.
För att det inte skall bli något missförstånd
beträffande min inställning i
denna fråga vill jag upprepa vad jag
tillät mig framhålla i mitt första anförande,
att jag inte har någonting till
övers för boxningen.
Jag tyckte att herr Edström gjorde
sig skyldig till en alltför stor generalisering
när han talade om hur många fall
av boxningsskadade som låg på våra
lasarett. Det var då, herr Axel Andersson,
som jag refererade notisen i tidningarna,
att man i Jämtland fått öppna
en speciell avdelning på lasarettet
för sådana som skadat sig under skidåkning.
Om sedan herr Andersson säger att
inga jämtlänningar ligger sjuka, spelar
det ju ingen roll, ty mantalsskrivningen
är väl inte avgörande för om människor
råkar i olycka eller inte. Jag
tycker nog att det finns all anledning
att säga, att det är beklagligt att till
och med skidsporten, som är en så fin
sport, föranleder att så många människor
skall behöva vistas på sjukhus.
Men detta har i och för sig inte med
idrottens utövning att göra. Jag drog
bara parallellen, och den tycker jag
nog att även herr Axel Andersson borde
kunnat begripa.
Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):
Herr talman! Visst börjar ungarna,
herr Göran Karlsson, att slåss före femårsåldern.
Jag sade att de börjar åka
skidor i femårsåldern och fortsätter
med det livet igenom så länge de orkar.
Men, herr Göran Karlsson, ungarna
slutar slåss rätt tidigt, eftersom förståndet
växer hos dem. Vad herr Göran
Karlsson vill är tydligen att vi skall
hålla dem kvar på den låga nivå de
befinner sig vid den åldern och att de
skall fortsätta att slåss livet igenom —
med statsbidrag! Det är lite skillnad.
Till handelsministern vill jag säga,
att det är alldeles riktigt att det var
större skillnad mellan oss i fjol än det
har varit i år. Regeringen har ju undan
för undan gått upp till det bud
som oppositionen har lagt. I fjol var
jag, konstaterade handelsministern,
mindre realistisk därför att då skilde
det 3 miljoner kronor. Han fann det
glädjande att jag hade blivit mer realistisk,
ty nu skiljer det vara 1 625 000
kronor. Jag vill sluta med att konstatera
att det finns ett sant talesätt som
säger, att delad glädje är dubbel glädje.
Herr SCHÖTT (h):
Herr talman! Statsrådet Lange utbad
sig min assistens för att söka minnas
vad som tidigare hänt här i riksdagen
beträffande eventuella yrkanden om
förbud mot boxning. Såvitt jag kan er
-
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
57
inra mig liar yrkanden därom endast
framställts beträffande professionell
boxning. Den saken har vi debatterat,
men aldrig förbud för amatörboxning.
Därför att man inte vill förbjuda en
verksamhet är det emellertid inte säkert
att man vill ge statsanslag till den.
Jag betecknar det som verklighetsfrämmande,
om man tror att riksidrottsförbundet
här skall göra en
framstöt, som innebär att statsbidraget
skall dras in på detta område. För att
få en ändring till stånd på denna punkt
fordras det att riksdagen fattar ett beslut.
Härvidlag vill jag helt instämma
i vad fru Segerstedt Wiberg har anfört.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Vi har ju redan hört
att herr Sehött inte har särskilt stort
förtroende för det förbund han själv
tillhör, riksidrottsförbundet.
Jag begärde emellertid ordet — och
jag lovar att detta skall bli det sista
jag bär att säga i denna debatt om
idrotten — när jag lyssnade till herr
Axel Andersson. Då kom jag att erinra
mig ett replikskifte i andra kammaren
för en del år sedan, där en kammarledamot,
som gjorde sig till tolk för
uppfattningen att boxningsidrotten alltjämt
borde åtnjuta anslag, berättade en
liten historia för att illustrera sin uppfattning.
Han sade att i Hälsingland
hade en man blivit gripen av polis för
att han råkat i slagsmål vid en dansbana.
Den gripnes reflexion var: »Inte
får man slåss på bröllop och inte på
begravning. Nu får man inte slåss på
dansbanan heller — tacka för att det
blir krig!»
Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):
Herr talman! Jag sade ju nyss att
delad glädje är dubbel glädje, och jag
skall kvittera med att berätta en annan
historia för handelsministern. Det påstås
— förlåt mig — att den härstammar
från Piteå.
Anslag till fonden för idrottens främjande
Några gossar hade samlats på lördagskvällen
och gått en tillräcklig krogrond
för att vara i form inför det som
brukade förekomma sådana kvällar,
nämligen att man skulle ut och slåss.
Den här gången hann man inte mer än
utanför portarna så klappade en i
gänget till en av kamraterna, som stöp
i gatan. När han reste sig upp och protesterade:
»Men inte skall väl vi slåss
som är vänner!» blev svaret: »Det går
inte efter det nu!»
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande
varje moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.
1 fråga om mom. a, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Bengtson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sehött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
70 mom. a, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson in. fl.
vid punkten avgivna reservationen.
Onsdagen den 17 mars 1965
58 Nr 12
Anslag till fonden för friluftslivets främjande
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja -- 74;
Nej — 64.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.
Därpå gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de angående mom.
c förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare därpå att kammaren skulle
godkänna den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
70 mom. c, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr
Per Jacobsson in. fl. vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.
Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 85;
Nej — 46.
Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkten 71
Anslag till fonden för friluftslivets
främjande
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för
friluftslivets främjande för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 3 000 000
kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson (I: 3) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Hermansson m.fl. (II: 3), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen till fonden
för friluftslivets främjande måtte anvisa
ett belopp av 6,5 miljoner kronor, i
enlighet med vad statens friluftsnämnd
föreslagit;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lundström och Sundin (1:194)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (II: 242),
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 5 milj. kronor,
att disponeras i enlighet med vad
statens friluftsnämnd förordat;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her
-
Onsdagen den 17 mars 19G5
Nr 12
59
Anslag till fonden för friluftslivets främjande
rar Arne Pettersson och Palm (I: 297)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Carlsson i Tyresö m. fl. (II:
355), i vilka motioner föreslagits, att
riksdagen skulle till Avsättning till fonden
för friluftslivets främjande för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag motsvarande
vad som förordats av fritidsutredningen,
d. v. s. 5,1 miljoner kronor;
dels
ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Schött och fröken Stenberg (I:
458) samt den andra inom andra kammaren
av herr Lothigius (II: 557), i vilka
motioner yrkats, att riksdagen skulle
till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag å 6,5 miljoner
kronor, att disponeras i enlighet
med vad statens friluftsnämnd förordat.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Majt:s förslag samt med avslag å motionerna
1:3 och 11:3, I: 194 och 11:242,
1:297 och 11:355 samt 1:458 och II:
557, till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret
1965''66 anvisa ett anslag av 3 000 000
kronor.
Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Bengtson, Per Jacobsson,
Källqvist, Harry Carlsson, Johan Olsson
och Eliasson i Sundborn, fröken Elmén
samt herrar Bergman, Nihlfors, Helander
och Sjönell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:3 och 11:3, 1:194 och
It: 242 samt I: 458 och II: 557 ävensom
med bifall till motionerna 1:297 och
11:355 till Avsättning till fonden för
friluftslivets främjande för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 5 100 000
kronor.
Herr CARLSSON, HARRY, (fp):
Herr talman! Vid behandlingen av
frågan om avsättning till fonden för
friluftslivets främjande hade utskottet
att ta ställning till ett flertal motioner,
som samtliga föreslog höjning av det
belopp på 3 miljoner kronor som
Kungl. Maj:t äskat för budgetåret
1965/66.
Även om motiveringarna skilde sig,
var alla överens om att friluftslivet har
stor betydelse för människors trivsel
och det allmänna hälsotillståndet. Om
vi därtill betänker vilken expansion turist-
och semesterlivet genomgått under
senare år, förstår väl alla att ökade
insatser från stat och kommun måste
till för att möta efterfrågan på lämpliga
platser och utrymmen för friluftslivets
bedrivande. Särskilt under industrisemestertider
kommer gång efter
annan verkliga nödrop från till bristningsgränsen
fyllda campingplatser och
badplatser.
Utskottets majoritet åberopar pågående
fritidsutredning som motivering
för att inte nu ytterligare höja detta
anslag.
Fritidsutredningen konstaterade redan
år 1963 i en promemoria att en
betydande ökning av det svenska folkets
fritidsaktivitet bär ägt rum och att
det som en följd därav finns ett omedelbart
behov av ökade statliga insatser
för olika slag av fritidsanläggningar.
Mot den bakgrunden föreslog fritidsutredningen
att för budgetåret 1964/65
måtte avsättas ett anslag till fonden för
friluftslivets främjande på totalt 5,1
miljoner kronor. Det är detta förslag
som vi nu i reservationen framför såsom
vårt förslag, och vi yrkar i reservationen
att samma belopp anvisas till
fonden för friluftslivets främjande för
budgetåret 1965/66.
.lag her, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till utskottsutlåtandet vid denna punkt.
60
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till fonden för friluftslivets främjande
Herr SOHÖTT (h):
Herr talman! Såsom motionär i detta
ärende ber jag att få säga några ord.
Statens friluftsnämnd och 1962 års
fritidsutredning hade för budgetåret
1964/65 hemställt om en avsättning till
fonden för friluftslivets främjande på
5,1 miljoner kronor. Trots att detta förslag
var tillstyrkt av inte mindre än
34 remissinstanser bifölls det inte av
Kungl. Maj :t och inte heller av riksdagen,
utan fondavsättningen beslöts till
endast 2,6 miljoner kronor.
Statens friluftsnämnd har sedan i
juni 1964 anmält den bekymmersamma
situation som nämnden hamnade
i på grund av, som det uttrycktes, »disproportionen
mellan föreliggande bidragsanspråk
och de knappa tillgångarna
i friluftsfonden». Denna situation
omöjliggjorde för nämnden att i annat
än begränsad utsträckning medverka
till önskvärd utbyggnad av olika anläggningar
för det rörliga friluftslivet.
I september 1964, då anslag äskas för
nästa budgetår, fäster friluftsnämnden
uppmärksamheten på den gångna sommarens
svåra överbeläggning på campingplatser
och friluftsbad samt de
svåra sanitära olägenheter och den
otrivsel som föranletts härav. Samtidigt
framhåller statens friluftsnämnd behovet
av flera friluftsgårdar och flera
semesterstugor för veckouthyrning. I
flertalet semesterbyar är ju stugorna
upptingade ett halvår i förväg. Dessutom
understryker nämnden vikten av
att nya aktiviteter, lägerverksamhet, utbildning
av friluftsledare m. m., underlättas.
Friluftsnämnden beräknar slutligen
sitt anslagsbehov för 1965/66 till
6,5 miljoner kronor, vilket belopp statsrådet
emellertid ej vill acceptera utan
sänker till 3 miljoner kronor. Statsrådet
säger sig vara medveten om de
ökade ekonomiska kraven på ekonomiska
insatser från staten då det gäller
tillkomsten av friluftsområden och friluftsanläggningar
men önskar dock avvakta
fritidsutredningens betänkande.
I den av mig inledningsvis omnämn -
da motionen yrkas bifall till friluftsnämndens
hemställan om 6,5 miljoner
kronor, medan statsutskottet biträder
statsrådets förslag om 3 miljoner kronor
och reservanterna i statsutskottet
föreslår 5,1 miljoner kronor. Onekligen
har den ökade fritiden och den längre
semestertid, som vi nu har, skapat ett
mycket stort och kostnadskrävande behov
av friluftsanläggningar av skilda
slag'', inte minst friluftsbad, campingplatser
och semesterbyar. För min del
finner jag reservanternas yrkande om
ett anslag på 5,1 miljoner kronor väl
underbyggt.
Jag ber, herr talman, att för min del
få yrka bifall till reservationen, och jag
gör det inte minst därför att jag från
min egen landsända vet — speciellt
när det gäller Öland — vilken invasion
av turister som förekommer där sommartid
och vilka svårigheter kommunerna
har att få till stånd de investeringar
som är absolut nödvändiga om
de skall kunna skapa drägliga förhållanden
för turister och andra.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Vi har ju under åtskilliga
år haft en god produktionsökning
i vårt land, en produktionsökning som
har givit oss en högre levnadsstandard.
Denna högre levnadsstandard tar sig
uttryck dels i ökad användning av nyttigheter
och inköp av olika förnödenheter
men också i ökad fritid. Årsarbetstiden
har minskat mycket starkt.
om man ser på en tidsperiod av ett par
decennier. Vi har fått fyra veckors semester
och kortare arbetstid per vecka.
Det kommer att fortsätta på den
vägen, och med alla dessa förkortade
arbetstider kommer kravet på fritidens
användning och medel för att kunna
använda den på bästa sätt att bli allt
större. Det är därför all anledning att
vi beaktar problemet.
Vi vet att det finns en utredning, som
arbetar, vilket Kungl. Maj:t åberopar
när Kungl. Maj:t just nu inte vill gå
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
61
Anslag till fonden för friluftslivets främjande
liingre i anslagsökning. I det förra ärendet
åberopade man emellertid som ett
särskilt starkt motiv, att riksidrottsförbundet
hade begärt ett visst belopp.
Den utredning, vars arbete man nu vill
avvakta och som man tar till förevändning
för att inte nu ge några ökade anslag,
har faktiskt själv föreslagit ett anslag
på 5,1 miljoner kronor, d. v. s. det
förslag som återfinns i reservationen.
! konsekvens med detta skulle man här
mycket lätt kunna bifalla förslaget om
5,1 miljoner kronor, det vore lika korrekt
som i det förra fall vi behandlade.
Och det är samma yrkande som framförts
i en motion av herrar Arne Pettersson
och Palm i denna kammare
samt av herr Carlsson i Tyresö m. fl. i
andra kammaren, nämligen just 5,1 miljoner
kronor.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr PETTERSSON, ARNE, (s):
Herr talman! När herr Ingvar Carlsson
m. fl. i andra kammaren och herr
Palm och jag i den här kammaren har
motionerat i denna fråga, är det till dels
med utgångspunkt från det material
som redovisas i fritidsutredningens
första delbetänkande. Det som emellertid
fått mig att så engagera mig i denna
fråga är mina erfarenheter från den
landsända där jag är verksam. Vår bedömning
är inte den att vi tvivlar på
vare sig utskottets eller regeringens vilja,
utan det är väl närmast så att vi
som lever mitt uppe i ett problem ser
litet hårdare på det problemet än vad
andra gör.
Erfarenheterna från ett ur fritidssynpunkt
så pass utsatt område som Skåne
är nämligeii närmast sagt beklämmande.
Skåne är ett folkrikt landskap, som
sommartid invaderas av hundratusentals
människor norrifrån. Där finns
mycket begränsade strövområden och
begränsade markområden över huvud
taget. Det sker en utomordentligt stark
förslitning av de anläggningar som
finns och av de markområden som
finns intill anläggningarna. Det gör att
om man inte kan utöka antalet anläggningar
för fritidsändamål och dessutom
vidga områdena kring anläggningarna,
så kommer vi att hamna i en för människorna
synnerligen bedrövlig situation.
Här behövs utöver de insatser som
kommunerna gör — och kanske närmast
som en uppmuntran till kommunerna
för deras insatser —- ett ordentligt
krafttag från statens sida för att
hjälpa till med de ting som tas upp i
fritidsutredningens första betänkande,
semesterbyar, friluftsanläggningar, campingplatser
o. s. v.
Men, herr talman, det finns eu sak
i reservationen som gör att frågan blir
något vidare. I reservationen, vilken
har skrivits av herr Bergman i Göteborg
och som har accepterats av flera
ledamöter i utskottet, vilket är utomordentligt
glädjande, upptas frågan om
fritidsmark. Återigen med utgångspunkt
från erfarenheter i Skåne vill jag framhålla
att läget därvidlag är synnerligen
prekärt.
Hittills har det skånska kulturlandskapet,
skulle jag vilja säga, räddats av
två saker som är otidsenliga och som
håller på att försvinna. Genom fideikommissen
har det funnits stora sammanhållna
skogsområden, i mycket stor
utsträckning lövängar och bokskogar.
Som bekant kommer fideikommissen att
avvecklas. Den andra saken är risken
för brunröta i gran av den andra generationen,
och den företeelsen håller
man nu med hjälp av växtförädling på
att övervinna. Följden har blivit att det
skett en markerad ökning av spekulationen
i fritidsmark, och det är inte eu
spekulation i vanlig mening, utan det
är stora fastighetsföretag — t. ex. bolaget
Hufvudstaden från Stockholm —
som söker sig till Skåne för att exploatera
de bäst belägna och för människor
mest angelägna bitarna. Bland de markköp
som nu diskuteras märks Bosjöklos
-
62
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till fonden för friluftslivets främjande
ters egendom strax intill Frostavallen,
som nu sannolikt kommer att övertas av
ett privat exploateringsbolag, styckas
upp och delvis stängas för människor.
Fortsättningsvis kommer man från privat
håll att köpa mark, stycka den och
utestänga folk från de strövområden
som finns i Skåne.
Därnere är vi medvetna om att åtgärder
måste vidtagas. De två landstingen
och Malmö stad håller också under
hand på att skapa en stiftelse, gemensam
för hela Skåne, som skall försöka
att motverka denna utveckling
mot förstörelse av landskapet. Vi tycker
emellertid att om man från landstingskommunernas
och primärkommunernas
sida är beredd att göra så stora insatser
som här avses för att klara ett problem
som inte enbart är provinsiellt,
så vore det rimligt att statsmakterna går
in och hjälper till.
Tilläggas kan att vi håller på att möta
ett annat problem, nämligen en i och
för sig mycket välkommen invasion
från Danmark och kontinenten. Det
sydsvenska höglandet är, såvitt vi kan
bedöma, sannolikt det enda återstående
näraliggande fritidsområde som finns
för Nordeuropa. Redan nu behandlas
massvis av förvärvstillstånd från utländska
medborgare, och den dagen vi
får en fast förbindelse med Danmark
kommer vi att få ett mycket starkt
tryck på oss från dessa potentiella
markköpare.
Herr talman! Jag har använt mig av
exempel från Skåne, men det vore ingen
svårighet att med utgångspunkt från
förhållandena i alla de ur den här synpunkten
utsatta områdena i landet finna
lika bra motivering. Det problem vi
möter i Skåne är inte speciellt för detta
landskap. Mina exemplifieringar kommer
därifrån därför att jag under de
senare åren har varit verksam där.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Bergman skrivna
reservationen.
Häri instämde herr Palm (s).
Herr LAGER (k):
Herr talman! I motionsparet I: 3 och
11:3 bär vi från vårt håll föreslagit, att
riksdagen skulle bevilja den summa
penningar för friluftslivets främjande
som statens friluftsnämnd har hemställt
om. Jag skall inte upprepa vad
som tidigare sagts i debatten om idrotten.
Jag vill bara framhålla att varje
steg man kan ta för att aktivisera det
allmännas markinköp är mycket viktigt.
Det är väl ingen hemlighet att det
finns sådana som spekulerar i mark av
olika slag, inte minst med tanke på den
expanderande fritidsbebyggelse som vi
har och får.
Jag skall inte yrka bifall till motionerna,
ty reservationen på denna punkt
räknar upp anslagsäskandet från utskottets
3 miljoner till 5,1 miljoner kronor.
Eftersom den summan ligger väsentligt
närmare det motionsyrkande,
som vi har ställt, skall jag be att få yrka
bifall till reservationen.
Herr ÅKERLUND (h):
Herr talman! Högerledamöterna i utskottet
har i denna fråga inte ansett sig
kunna biträda en reservation med begäran
om höjt anslag till fonden för
friluftslivets främjande. Anledningen
härtill är att fritidsutredningen väntas
framlägga sitt förslag mot slutet av innevarande
år, och vi är representerade
i denna utredning. Vårt ställningstagande
till förhöjt anslag har vi därför velat
spara ett år till dess utredningen
föreligger. Vi kommer emellertid att
pröva vårt ställningstagande ånyo nästa
år med ledning av de utredningsresultat
som kommer att framläggas.
När jag därför kommer att rösta för
här aktuella lägre anslag vill jag understryka
att detta ställningstagande
endast avser ett år och icke prejudicerar
för framtiden.
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
63
Anslag till fonden för friluftslivets främjande
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag inser att kammarens
ledamöter bemödar sig att göra
denna debatt så kort som möjligt. Jag
tror emellertid att vissa uppgifter, som
jag här kan lämna, kan vara av viss betydelse
för ställningstagandet till de
två förslag som föreligger i form av ett
utlåtande från utskottet och en reservation
till detsamma.
Det anslag det här gäller — jag vill
erinra om det — hölls under en följd
av år före kriget och efter kriget vid
ungefär oförändrat belopp, 1 miljon
kronor. Sedan 1955 har anslaget emellertid
tredubblats, och för kommande
år begäres i propositionen en ökning
med 450 000 kronor.
Jag vill gärna ge dem som talat för
reservationen, bland dem herr Arne
Pettersson, rätt i att det finns stora
och angelägna uppgifter på detta område.
Jag minst av alla saknar förståelse
för att samhället måste bygga ut sitt
stöd till friluftslivet. Det förhåller sig
emellertid inte så, att regeringen under
år som gått låtit det stanna vid sådana
allmänna deklarationer. Jag har redan
framhållit att anslagshöjningar ägt rum
under senare år, och det sker även nu
enligt regeringsförslaget en viss ökning
av anslagssumman. Det har beräknats,
att med stöd av de anslag som utgått
har fritidsanläggningar här i landet för
40 miljoner kronor kommit till stånd.
Men det är inte bara på det sättet som
deklarationerna om bättre anläggningar
för fritidsändamål omsatts i verkligheten.
Det kan nämnas att arbetsmarknadsstyrelsen
i samråd med fritidsnämnden
under de tre senaste åren har
bidragit med 12 miljoner kronor för fritidsanläggningar,
som dragit eu sammanlagd
kostnad av 20 miljoner kronor.
Även domänstyrelsen har för olika
anläggningar och projekt, huvudsakligast
på kronoparker, satsat ungefär 4
miljoner kronor under den senaste fyraårsperioden.
Samtidigt bör man väl
också observera att statliga garantilån
numera beviljas för ombyggnad, till
-
byggnad och nybyggnad av turisthotell.
På detta område har sedan 1959, då
verksamheten inleddes, över 11 miljoner
kronor utställts i borgensförbindelser
från statens sida.
Jag kan tillägga att det även på kommunikationsdepartementets
huvudtitel
finns anslag av stor betydelse för att
ge friluftslivet ökade möjligheter. I år
begäres för småbåtshamnar och farleder
4 miljoner kronor, vilket är fyra gånger
så mycket som beviljades budgetåret
1962/63.
Vad jag nu bär sagt, herr talman, bör
hållas i minnet när man ser på det här
förevarande anslaget. Det är ju på olika
håll som staten här satsar, men det är
också klart — det vill jag bara understryka
och det tror jag vi alla förstår
— att resurserna även på detta fält är
begränsade och kräver en avvägning
mellan olika verksamhetsområden.
Nu förhåller det sig ju så att friluftsnämndens
verksamhet — nämnden har
att inkomma med förslag om fördelningen
av de pengar som statsmakterna
här anslår — i hög grad berörs av 1962
års fritidsutredning som ännu inte slutförts.
Det är visserligen sant att fritidsutredningens
ledamöter ändå ansett, att
man inte borde vänta med en anslagsuppräkning
— jag vet det väl — men
jag har ett behov av att man litet mera
bestämt tar reda på de kommunala insatserna
för detta ändamål. Vad vi vet
är att de medel, som anslås på den vägen,
är väsentligt större än de statliga
medlen, men vi vet inte riktigt omfattningen
eller bidragens storlek när det
gäller olika projekt.
Jag vill nämna att de anslag, för vilka
friluftsnämnden gör upp en fördelningsplan,
täcker bara en ringa del av
kostnaderna för de fritidsanläggningar
som kommunerna eller andra organ eller
institutioner tar initiativet till. I vissa
fall uppgår bidraget bara till 10 procent,
i några fall till 20 å 25 procent,
men 30 procent och däröver hör till
rena undantagen. .lag hade nyss att bedöma
elt förslag om ett bidrag till ett
64
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till fonden för friluftslivets främjande
1''ritidsprojekt. Projektet var kostnadsberäknat
till 1 450 000 kronor. Det anslag
som kunde komma i fråga av de
medel, som här finns tillgängliga, var av
storleksordningen 50 000 kronor.
Man kan ändå dra en slutsats av detta,
nämligen att det är fråga om ett
uppmuntringsbidrag, men knappast ett
bidrag som nu har någon avgörande
betydelse för verksamhetens omfattning.
Jag är inte ens säker på att statsbidraget
numera är det effektivaste och
bästa sättet att använda pengar för fritids-
och friluftsändamål. I varje fall
kan och bör de nuvarande principerna
för verksamheten överses. Därför har
jag nyligen, den 5 mars, uppdragit åt
statens friluftsnämnd att skyndsamt
lämna en redogörelse för omfattningen
och arten av den fritidsbebyggelse,
som med nuvarande anslagstilldelning
kan stödjas av nämnden. Denna redogörelse
skall också — sägs det i direktiven
till friluftsnämnden —■ innefatta
redovisning av de principer som nämnden
tillämpar i sina förslag till bidrag
samt en bedömning om möjligt av vilken
betydelse den hittillsvarande bidragsverksamheten
har haft för tillkomsten
av de byggnadsprojekt, för vilka
bidrag utgår.
Jag tror, herr talman, att jag med
dessa ord ändå kunnat ge uttryck åt att
jag sannerligen inte saknar förståelse
för att friluftsverksamheten och de anordningar,
som erfordras på det området,
är av utomordentligt stor vikt. Att
vi bör kunna se fram mot en ökad verksamhet
på detta område förstår jag likaledes.
Däremot anser jag knappast att
tillräckliga grunder föreligger i dagens
läge för en så stark höjning som reservanterna
förordat.
Herr PETTERSSON, ARNE, (s):
Herr talman! Jag tror att just den aktivitet,
som statsrådet Lange här redovisar,
har skapat behov av ökade anslag.
Tillkomsten av statligt stöd till vissa
fritidsanläggningar har gjort inte
minst omkringliggande områden utomordentligt
begärliga för fritidsbebyggelse.
De nya anläggningar som kommit i
fråga har i sin tur medfört att man
tvingats till ytterligare anläggningar.
Nu håller man på att komma i en så
besvärlig situation, att alla krafter måste
hjälpas åt för att rädda rörelsefriheten
kring fritidsanläggningarna.
Det andra jag vill anföra är att det
är alldeles riktigt som statsrådet Lange
säger, att kommunernas insatser på
denna punkt är stora. Dessvärre är de
inte på alla håll så stora som de borde
vara. Därför har detta stimulansbidrag,
som statsrådet kallade det, både en marginaleffekt
och en påskyndande effekt
som jag tror är betydelsefull. Kunde
marginalbidragen utvecklas i de enskilda
fallen, skulle summan av stimulansen
för kommunerna ge fritidsfolket
bättre möjligheter än tidigare att utöva
sin verksamhet.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
förevarande punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
71, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
65
Om sänkning av vattenfallsstyrelsens eltariffer i Norrland
a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannnen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 81;
Nej — 56.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 72—74
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 75
Om sänkning av vattenfallsstyrelsens
eltariffer i Norrland
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kraftstationer m. m. för budgetåret
1965/66 anvisa ett investeringsanslag
av 310 000 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Johan Olsson och Wikberg (I:
292) samt den andra inom andra kammaren
av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl. (II: 352), i vilka motioner yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte medverka till en sänkning av
vattenfallsstyrelsens eltariffer i det
norrländska taxeområdet enligt lokaliseringsutredningens
förslag;
dels ock de under punkten 47 omnämnda
motionerna I: 464, av herr
Åkerlund, samt II: 553, av herrar Carlshamre
och Lothigius.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
5 Första kammarens protokoll 1965. Nr 72
å motionerna 1:464 och 11:553, såvitt
nu vore i fråga, till Kraftstationer m. m.
för budgetåret 1965/66 anvisa ett investeringsanslag
av 310 000 000 kronor;
b) att motionerna 1:292 och 11:352
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Vid punkten hade avgivits två särskilda,
med a och b betecknade reservationer.
I reservationen b hade herrar Bengtson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn
och Sjönell ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under b hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:292 och 11:352, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört angående sänkning
av eltaxorna inom det norrländska
taxeområdet.
Herr OLSSON, JOHAN, (ep):
Herr talman! Som motionär och reservant
vid denna punkt, som gäller eltaxorna
i Norrland, anhåller jag att här
få säga några ord.
Bland de många förslag som den Näslundska
lokaliseringsutredningen presenterade
för att stärka näringslivet i
Norrland var bl. a. att eltaxorna inom
vattenfallsstyrelsens taxeområde skulle
sänkas med 10 procent. Motivet för detta
förslag var att industrien och näringslivet
i Norrland var en relativt
stor förbrukare av elkraft. Strömkostnaden
är alltså av stor betydelse. Vidare
anförde man att kraftleveranserna
till Norrland kunde beräknas bli täckta
med de tidigare byggda kraftverken,
vilka antogs kunna leverera elström till
lägre kostnader än senare utbyggda
kraftverk. Dessa har ju tillkommit för
att kunna producera och leverera ström
till andra delar av landet.
66
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Om sänkning av vattenfallsstyrelsens eltariffer i Norrland
Vid remissbehandlingen av lokaliseringsutredningens
förslag understöddes
dessa synpunkter av ett flertal remissorgan.
Bl. a. yrkade samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen
att denna nedsättning av eltaxorna
skulle ökas till 25 procent. Norrlandsfonden
understödde också förslaget, och
kommerskollegium ansåg liksom LO att
—- iiven om man inte var inne på tanken
att subventionsvägen sänka taxorna
— det fanns skäl att företa en undersökning
av om det fanns företagsekonomiska
skäl för en sänkning av eltaxorna
inom det norrländska området.
Det torde råda en ganska allmän enighet
om att statsmakterna med olika medel
bör och måste stärka näringslivet i
Norrland för att kunna bevara balans
i befolkningsutvecklingen. Det förefaller
också rättvist att man kompenserar
de avståndskostnader denna landsdel
har, då landsdelen ju lämnar råvaror av
grundläggande betydelse för vårt lands
framåtskridande. Det förefaller naturligt
att man, när man diskuterar åtgärder
i denna riktning, anknyter denna
önskvärda förstärkning av näringslivet
till landsdelens egna förutsättningar,
d. v. s. att man i större utsträckning än
vad som nu är fallet drar fördel av de
egna naturtillgångarna.
Meningarna är delade om huruvida
det här blir fråga om en subvention eller
om man kan lägga företagsekonomiska
synpunkter på en billigare elkraft i
Norrland. Starka skäl synes tala för att
den senare bedömningen är bärande,
d. v. s. att man kan sänka eltaxorna av
företagsekonomiska skäl. Förutom del
förhållandet, att man enligt lokaliseringsutredningen
har anledning att tillgodoräkna
Norrland en billigare produktion
från äldre, redan avskrivna
kraftverk tillkommer också betydligt
kortare transporter av elenergien. Vid
transporter söderut har man ju såväl
kapitalkostnader för ledningarna som
strömförluster att räkna med.
Motionen gick på ett direkt yrkande
om åtgärder, medan reservationen är
något mildare skriven. Man vill där ha
en undersökning av möjligheterna att
kunna sänka eltaxorna inom det norrländska
området.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen b.
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Jag skall be att med
några citat få visa att det önskemål som
här framställts redan blivit tillgodosett.
I en skrift som heter Norrbottens
Kraftverk anföres följande under rubriken
»Billig kraft i Norrbotten»: »Frågan
om kraftpriserna i Norrland diskuteras
ofta i pressen och bland allmänheten.
Man anser att Norrland borde
ha lägre kraftpriser än övriga delar av
landet, då man har så stor tillgång på
vattenkraft. Så är också fallet. Priset
ligger vid större leveranser (högspänd
kraft) i genomsnitt 25—30 % lägre än
i mellersta och södra Sverige bl. a. beroende
på att Norrlands elkonsumenter
inte behöver deltaga i överföringskostnaderna
till Mellansverige.»
Direktör Lalander har vid övre Norrlands
arbetarmässa i en diskussion just
beträffande lokaliseringsutredningen
sagt följande: »Vattenfalls nya högspänningstaxor,
som infördes vid årsskiftet
1962/63, innebar en betydande taxesänkning.
De ger för medelstora industrier
och samhällselverk 15 å 20 rA
lägre elpriser i Norrland än i Mellansverige.
Den norrländska storindustrien
och de stora städerna i Norrland är ännu
mer gynnade i förhållande till sina
sydligare kolleger. Denna prisskillnad
har haft och måste även i framtiden få
en betydande lokaliseringsinriktande
effekt. Jag kan som ett enda exempel
härpå nämna den svenska aluminiumindustrien,
som nu helt koncentreras till
Norrland i och med de stora utbyggnaderna
av aluminiumverken i Kubikenborg
nära Sundsvall.»
Längre fram i sitt anförande redovisar
han att de nya tarifferna innebär,
att den tidigare energiavgiften på 11
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
(37
Om sänkning av vattenfallsstyrelsens eltariffer i Norrland
öre/kWh sänkes till 7 öre/kWh, medan
sänkningen i Mellansverige begränsas
till 8 öre/kWh. Det uttas alltså redan
nu lägre taxor i Norrland.
Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr OLSSON, JOHAN, (ep):
Herr talman! Motionärerna har inte
velat liävda, att det inte nu skulle uttas
ett något lägre strömpris i Norrland
än i övriga delar av landet — fattas
bara annat, skulle jag kunna säga —
men vi ifrågasätter huruvida skillnaden
är så stor som man skulle ha rätt att
fordra, om hänsyn tas till de företagsekonomiska
aspekterna på frågan.
Vad gäller strömpriserna kan konstateras,
att priset enligt de taxor, som
gäller från 1 januari 1965, för högspänd
ström vid en energiförbrukning intill
3 000 timmars utnyttjningstid per år i
Norrland ligger ungefär 10,8 procent
lägre än i andra delar av landet. När
det gäller nästa storleksordning -—
3 000—6 000 timmar per år — är priset
15 procent lägre i Norrland, och
först när man kommer upp till över
6 000 timmars utnyttjningstid per år, är
priset 25 procent lägre.
När det gäller den ström som levereras
till mindre förbrukare är priset —
som här nämnts — 1 öre lägre per kWh
i Norrland, men det kan nämnas att
Motala Ströms AB — som ägs av vattenfallsstyrelsen
— har ett strömpris
som är lika lågt som det som tillämpas
i Norrland, eller 7 öre/kWh.
Det är många uppgifter som här kan
tas fram, och jag kan för min del inte
vara tvärsäker på vad som är riktigt,
men jag tror att det finns anledning att
förmoda att man här kan tänka sig en
sänkning av eltaxorna i Norrland, även
om man anlägger strikt företagsekonomiska
synpunkter på frågan.
överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framstäl
-
las särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.
På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.
Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. b framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
75 mom. b, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 113;
Nej — 19.
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från att rösta.
Ii 8
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till statens hantverks- och industrilånefond
Punkterna 76—78
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7.9
Anslag till statens hantverks- och
industrilånefond
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1965/66
anvisa ett investeringsanslag av
18 000 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels de under punkten 16 omnämnda
motionerna I: 89, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl., samt II: 113, av herrar
Börjesson i Falköping och Sjönell, i vilka,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Statens
hantverks- och industrilånefond för
budgetåret 1965/66 anvisa ett investeringsanslag
av 25 miljoner kronor samt
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t dels anhålla om sådan
ändring av kungörelsen 1960: 372 § 24,
att hantverks- och industrilån finge beviljas
en och samma sökande till belopp
av högst 100 000 kronor, dels även uttala,
att vid tillämpning av samma kungörelse
§ 9 beträffande »särskilda skäl»
för förlängd amorteringstid för industrigarantilån
till högst 20 år borde
beaktas vad i motionerna anförts;
dels ock en inom andra kammaren av
herr Andersson i Örebro m. fl. väckt
motion (11:548).
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 89 och II: 113, såvitt nu
vore i fråga, till Statens hantverks- och
industrilånefond för budgetåret 1965/66
anvisa ett investeringsanslag av
18 000 000 kronor;
b) att motionerna 1:89 och 11:113,
såvitt de avsåge höjning av gränserna
för utlåning, samt motionen II: 548 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
c)
att motionerna 1:89 och II: 113,
såvitt de avsåge amorteringstiden för
industrigarantilån, icke måtte av riksdagen
bifallas.
Reservation hade anförts av herrar
Bengtson, Per Jacobsson, Källqvist,
Åkerlund, Harry Carlsson, Strandberg,
Johan Olsson, Bohman och Eliasson i
Sundborn, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors, Björkman, Neländer och Sjönell,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
a) att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 89 och II: 113, såvitt
nu vore i fråga, till Statens hantverksoch
lindustrilånefond för budgetåret
1965/66 anvisa ett investeringsanslag av
25 000 000 kronor;
b) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:89 och 11:113, såvitt nu
vore i fråga, samt i anledning av motionen
11:548, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om sådan ändring av kungörelsen
den 3 juni 1960 om statligt kreditstöd
till hemslöjd, hantverk och småindustri
(nr 372), att företagareförening
utan kommerskollegii hörande ägde bevilja
en och samma sökande hantverksoch
industrilån intill ett belopp av sammanlagt
högst 100 000 kronor;
c) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 89 och II: 113, såvitt nu
vore i fråga, uttala, att vid tillämpning
av kungörelsen 1960: 372, § 9, beträffande
»särskilda1 skäl» för förlängd
amorteringstid för industrigarantilån
till högst 20 år borde beaktas vad reservanterna
anfört.
Herr OLSSON, JOHAN, (ep):
Herr talman! Kungl. Maj:t har föreslagit
att till statens hantverks- och in
-
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
69
Anslag till statens hantverks- och industrilånefond
dustrilånefond anvisas ett investeringsanslag
av 18 miljoner kronor. Kommerskollegium
har här föreslagit att 25
miljoner kronor anvisas till fonden.
Några motionärer har föreslagit att en
höjning av anslaget till fonden till 25
miljoner kronor bör ske. Detta har motiverats
med att man bör höja maximilånegränserna
från nuvarande 50 000
respektive 75 000 kronor till 100 000
kronor. För närvarande får man hos
företagareföreningarna låna högst
50 000 kronor när det gäller rörelsemedel
och högst 75 000 kronor för lån vid
maskinanskaffning. Penningvärdet har
ju förändrats sedan dessa gränser bestämdes
1960, och bara detta motiverar
att man höjer lånetaket.
Den starkt ökade mekaniseringen och
rationaliseringsbehovet inom mindre
industri kräver också betydligt större
kapitalresurser. Det är angeläget att få
tillfälle att rationalisera småindustrier
med ökade medel från företagareföreningarnas
sida, eftersom de mindre
företagen ju har ett svårare läge i en
åtstramad penningmarknad.
Med dessa ord, herr talman, her jag
att få yrka bifall till reservationen på
denna punkt.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag har redan tidigare
berört de motioner och den reservation
som föreligger. Jag har för närvarande
ingen anledning att vidare gå in på saken
utan ber att få yrka bifall till reservationen
vid punkt 79.
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Motionärerna och reservanterna
föreslår här en förhöjning
av anslaget och föreslår samtidigt att
man skall höja den gräns som är satt
för lånen upp till 100 000 kronor. Jag
tror dock att man bör vara försiktig
i detta sammanhang. Man bör även i
detta fall avvakta den utredning om
företagareföreningarnas låneverksamhet
som nu pågår i företagareföreningsutredningen.
Det är givet att det kan bli ett ganska
ansträngt läge i fråga om dessa lån om
vi skall fortsätta på samma sätt som
hittills, nämligen om dessa lån skall
lämnas ut till en ränta som ligger relativt
lågt i förhållande till övriga räntor
på kreditmarknaden. Det är alldeles
givet att den som önskar låna pengar
och vet att han kan få toppkrediter
hos företagareföreningarna till en lägre
ränta än de räntor han får betala
för underliggande krediter i andra kreditföretag
gärna vänder sig till företagareföreningarna.
Man måste ändå
fråga sig om det är riktigt att ha det
på det sättet. Därför anser jag, herr
talman, att man också i detta sammanhang
bör avvakta den utredning som
kommer, trots att herr Ferdinand Nilsson
tycker illa om att avvakta utredningar.
Det finns säkerligen skäl att
göra det, och dessutom får vi hålla i
minnet, att genom de amorteringar som
kommer in på lånen kan man räkna
med att de medel som står till förfogande
för företagareföreningarna är ungefär
3 miljoner kronor högre för kommande
budgetår än under innevarande
budgetår.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag vet inte hur det är
med företagareföreningen i Västmanlands
län, men min erfarenhet från annat
håll säger mig att det råder så pass
stor efterfrågan på de medel det här
gäller, att det inte är någon risk för
att föreningarna skall lämna lån åt folk
som tar dem så att säga på okynne
därför att de här får en lägre räntesats.
Jag har redan tidigare, herr Söderberg,
berört vad det vill säga för svensk
småföretagsamhet att för närvarande
bära de bördor, som anses motiverade
av högkonjunkturen i vissa delar av näringslivet.
Jag menar att vi bör utnyttja
den möjlighet som här finns att stöda
70
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Anslag till statens hantverks- och industrilånefond
den mindre förtagsamheten genom att
inte fördyra lånen utan åtminstone
lämna ut dessa pengar till en skäligare
ränta än den som på grund av beklagliga
omständigheter och överhettning
av konjunkturen på andra områden
har måst komma till. Jag tror att det
finns rimliga, mänskliga skäl för att
inte belasta föreningarna med de omkostnader
som det här är fråga om.
Det har vi berört vid en tidigare punkt.
Den möjlighet som finns att här få
pengar på skäliga villkor bör man inte
missunna dem, herr Söderberg!
Jag vill understryka att ingen utredning
behövs för att säga, att den norm
för utlåning, som satte gränserna vid
50 000—75 000 kronor, numera är passerad.
Både penningvärdeförsämringen
och konjunkturläget gör att beloppet
100 000, som föreslagits i reservationen,
är sakligt, rimligt och riktigt motiverat.
Under sådana förhållanden skall
det vilja till träldom under utredmingsbegreppet
för att i nuvarande situation
skylla på en utredning för att förhala
saken.
Herr SÖDERBERG (s)
Herr talman! Det är ju inte så lång
väg mellan Västerås och Kungsängen,
herr Ferdinand Nilsson, och jag tror
inte förhållandena är så olika. Om en
företagare vet att han kan låna pengar
till en räntesats som ligger minst en
procent lägre, är det självklart att han
så långt möjligt söker utnyttja detta.
Vi har förresten också andra möjligheter
inom företagareföreningarnas
verksamhet. Vi kan lämna ut garantilån,
och därför finns det för närvarande
goda möjligheter att få lån.
Det blir ju inte mera pengar i den
samlade potten på kreditmarknaden
för att man lämnar ut pengarna till
olika nyskapande kreditinstitutioner,
som drar ganska betydande förvaltningskostnader.
Det vore väl då betydligt
rimligare att försöka ordna krediter
genom de vanliga kreditinstitutio
-
nerna, och jag vet att företagareföreningarna
strävar längs den linjen.
Därefter kan den lånesökande vända sig
till företagareföreningarna, som ju har
något större möjligheter att ge s. k.
förtroendekrediter.
Från min verksamhet —- och jag har,
herr Ferdinand Nilsson, inte bara arbetat
inom Västmanland utan också
tillhört riksförbundets styrelse och
känner väl till förhållandena — har jag
inte erfarit några större svårigheter hittills
att få medlen att räcka till.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Min erfarenhet, herr talman, är att
föreningarnas resurser inte är för stort
tilltagna. Tvärtom måste det iakttas en
ganska sträng restriktivitet vid fördelningen.
När herr Söderberg säger, att folk
hellre vill ha billiga lån än dyra lån,
är detta en så enkel sanning att den
nästan är litet genant, men föreningarna
försöker så gott de kan att se till
att de billigare pengarna kommer till
användning där de bäst behövs. Denna
strävan har åtminstone jag funnit prägla
företagareföreningarna. Jag förstår
inte vilka erfarenheter herr Söderberg
har, när han ställer sig tveksam på den
punkten.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
71
Om utökning av styrelsen för Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
79, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 74;
Nej — 62.
Herr talmannen meddelade, att kvällsplenum
ej komme att utlysas utan att
avsikten vore att låta detta plenum fortgå
utan avbrott till dess samtliga ärenden
å föredragningslistan vore behandlade.
Punkterna 80—85
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 86
Om utökning av styrelsen för Institutet
för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mattsson (I: 195) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Sjönell och
Gomér (11:245), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att antalet ledamöter i
styrelsen för INFOR måtte ökas från
fem till sju och antalet suppleanter från
tre till fvra, så att företrädare för mind
-
re och medelstora företag kunde beredas
plats i styrelsen i enlighet med vad
i motionerna anförts.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 195 och II: 245 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Bengtson, Per Jacobsson,
Källqvist, Harry Carlsson, Johan Olsson
och Eliasson i Sundborn, fröken Elmén
samt herrar Nihlfors, Neländer och Sjönell,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:195 och 11:245, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att antalet
ledamöter i styrelsen för INFOR
måtte ökas från fem till sju och antalet
suppleanter i styrelsen från tre till fyra,
så att företrädare för mindre och medelstora
företag kunde beredas plats i
styrelsen i enlighet med vad reservanterna
anfört.
Herr CARLSSON, HARRY, (fp):
Herr talman! I de båda motioner
som utskottet haft att behandla i denna
fråga yrkas att styrelsen för Institutet
för nyttiggörande av forskningsresultat,
benämnt INFOR, måtte utökas
från fem till sju ledamöter och antalet
suppleanter från tre till fyra. Man har
ansett att institutets styrelse bör få en
så kvalificerad sammansättning som
möjligt och sålunda innesluta främst
sakkunskap inom olika områden av
teknik och industri. De mindre och
medelstora företagen, för vilka
INFOR:s verksamhet måste anses vara
av särskilt stor betydelse, bör således
också vara representerade i styrelsen.
I reservationen yrkas, att riksdagen
må, med bifall till motionerna I: 195
och II: 245, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att antalet ledamöter i styrelsen
för INFOR ökas från fem till sju
och antalet suppleanter i styrelsen från
72
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål
tre till fyra, så att företrädare för mindre
och medelstora företag kan beredas
plats i styrelsen i enlighet med vad utskottet
anfört.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.
Häri instämde herr Olsson, Johan,
(ep).
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Jag vill bara i korthet
säga, att jag för min del inte funnit skäl
att misstro de företrädare för teknik
och industri som sitter i styrelsen för
INFOR. Även om de inte skulle vara
företrädare för småindustrien tror jag
att de besitter tillräcklig sakkunskap
inom teknik och forskning. Därför ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.
Punkten 87
Lades till handlingarna.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret
1965/66, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.
Om rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till allmännyttiga ändamål
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 11, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål
och om andra åtgärder för att stimulera
sådana gåvor.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:94,
av herr Schött m. fl., och II: 119, av
herr Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande införande av avdrag vid taxeringen
till statlig inkomstskatt för belopp,
som den skattskyldige skänkt till
humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål; ävensom
2) de likalydande motionerna 1:301,
av herr Thorsten Larsson in. fl., samt
II: 363, av herrar Boo och Johansson i
Skärstad, vari föreslagits att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om utredning av behovet och möjligheterna
att stimulera enskilda personer
att lämna bidrag och gåvor till religiösa
och ideella organisationer in. fl. insatser
till förmån för allmännyttiga, humanitära
och vetenskapliga ändamål,
undervisning och kulturminnesvård
m. in. i enlighet med vad i motionerna
anförts.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:94,
av herr Schött in. fl., och II: 119, av
herr Gustafsson i Borås m. fl., om rätt
till avdrag vid beskattningen för gåvor
till allmännyttiga ändamål, ävensom
2) de likalydande motionerna I: 301,
av herr Thorsten Larsson in. fl., samt
II: 363, av herrar Boo och Johansson i
Skärstad, om vissa åtgärder för att stimulera
gåvor till allmännyttiga ändamål,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Billman, Sundin, Gustafson i
Onsdagen den 17 mars 1905
Nr 12
73
Om ratt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål
Göteborg, Boo, Lursson i Umeå, Dahlgren
och Björkman, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
1:94, av herr Schött m. fl., och II:
119, av herr Gustafsson i Borås in. fl.,
ävensom de likalydande motionerna I:
301, av herr Thorsten Larsson in. fl.,
och II: 363, av herrar Boo och Johansson
i Skärstad, måtte i skrivelse till
Kung], Maj:t anhålla om utredning rörande
införande av viss rätt till avdrag
vid den statliga inkomstbeskattningen
för belopp, som den skattskyldige
skänkt till humanitära, kulturella, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Som av reciten i bevillningsutskottets
betänkande framgår
har frågan om avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga, humanitära
och liknande ändamål behandlats
här i riksdagen under flera decennier.
Strax före och under kriget medgavs
avdragsrätt för vissa gåvor som hade
med försvarsansträngningarna och
lindrandet av nöden i krigshärjade länder
att göra. Efter krigets slut har emellertid
denna avdragsrätt upphört att
gälla. Motioner om rätt till skatteavdrag
för gåvor till humanitära, kulturella,
vetenskapliga och andra allmännyttiga
ändamål har emellertid förekommit
och behandlats här i riksdagen
också sedan dess, inte minst under de
senaste fem sex åren. Motioner av detta
innehåll har behandlats så ofta att
det knappast torde vara någon mening
att nu ta upp någon längre debatt om
dessa förslag.
Att motionärerna efter alla tidigare
avslag inte har gett sig beror naturligtvis
på deras intensiva övertygelse om
att den insats, som samhället skulle
göra genom ett visst skattebortfall,
skulle väl betala sig genom att de allmännyttiga
ändamål, till vilka gåvorna
skulle gå, skulle tillföras ett avsevärt
starkare stöd än vad samhället skulle
kunna ge genom direkta anslag av samma
storleksordning som de bortfallande
skatteintäkterna. Det skulle med
andra ord bli dubbla verkningarna för
halva kostnaden eller mindre.
Reservanterna delar den uppfattningen
att en ordentlig utredning borde få
göras i motionernas syfte. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.
I detta anförande instämde herr
Nilsson, Yngve, (h).
Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! De bidrag och gåvor
som lämnas såsom stöd till organisationer
vilka utför vetenskapligt, ideellt
och religiöst arbete utgör säkerligen ett
mycket viktigt tillskott för dessa organisationer.
Kanske bör jag säga med detsamma,
att jag tror att dessa organisationers
arbete är till nytta för både den enskilde
och samhället. Även om vår tid
är ganska krass och materialistisk, är
det ideella intresset ändå relativt stort.
.lag tror, herr talman, att denna idealitet
hos vårt folk är en tillgång som vi
bör försöka bevara. Hur skulle vårt
samhälle fungera, om idealiteten tvingades
vika för enbart de materiella intressena?
När vi här i motionen uttalar
att så att säga även statens stimulans
behövs i detta ideella intressearbete,
så beror det alltså inte på att intresset
hos allmänheten har minskat,
utan det beror fastmer på att dyrtiden
gör sig så starkt gällande även på detta
område, att särskilda anslag behövs.
Såväl i motionen I: 301 som i utskottsreciten
är exempel anförda på att
riksdagen har varit med om att stimulera
de enskilda till gåvor för olika ändamål,
t. ex. cancerforskningen. .lag
skall därför inte här uppehålla mig vid
argumenteringen, men jag vill peka på
en sak.
Den motion som jag här företräder
skiljer sig något från andra framställningar
också i det avseendet, att där
74
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamal
föreslås att endast ett visst belopp, utmätt
i förhållande till vederbörande
persons skattekraft, skall få vara avdragsgillt.
Det innebär att den mycket
store inkomsttagaren med höga skattesatser
så att säga inte slipper lindrigare
undan än den lille inkomsttagaren.
Om sedan avdraget görs, som i motionen
föreslås, direkt på skatten eller på
annat sätt, bör kanske bli utredningens
sak att avgöra.
Jag har fäst mig vid att utskottet säger
att detta skulle innebära en avvikelse
från grundläggande principer i
den svenska skattelagstiftningen. Ja,
givetvis är det så, herr talman — förslaget
går ju ut på att vi skall få en
ändring till stånd. Utskottet ser mycket
allvarligt på detta att vi skulle göra avsteg
ifrån grundläggande principer,
men det kan hända att vi i denna kammare
rätt snart får ta ställning till förslag
just om ändring av grundläggande
principer i detta avseende, så jag tycker
inte man bör fästa så stor betydelse
vid den saken.
Jag tror att vårt förslag om att i
princip enligt den linje som här har
skisserats upp ge möjlighet för olika
personer ur olika inkomstskikt att lämna
ett litet bidrag till vad de anser vara
goda och gagnande ändamål är värt
allt beaktande. Med dessa ord ber jag
därför att få yrka bifall till reservationen
av herr Yngve Nilsson in. fl. vid
detta utskottsbetänkande.
Herr ERIKSSON, EINAR, (s):
Herr talman! Utskottsmajoritetens
motivering för avslagsyrkandet på föreliggande
motioner är ganska knapphändig,
och reservanterna har ju inte
heller ansträngt sig så mycket mera
när det gällt att motivera reservationen.
Anledningen till det är kanske vad
herr Lundström anförde, nämligen att
vi nu har behandlat dessa frågor som
en följetong under, skulle jag tro, de
senaste två årtiondena. Både utskottsmajoriteten
och reservanterna har väl
därför ansett att det kunde räcka med
korta skrivningar, och jag gör liksom
herr Lundström: jag hänvisar till det
historiska förloppet, som finns väl återgivet
i utskottets betänkande.
Utskottsmajoriteten har, i år liksom
tidigare, funnit att inga nya motiv
förebragts, som skulle kunna ändra den
principiella inställning riksdagen under
en följd av år haft. Jag tror att herr
Larsson skall göra sig förtrogen med
allvaret i just det stycke av utskottets
betänkande som han själv åberopade —
där redovisas faktiskt den principiella
ståndpunkt som utskottet intagit under
alla de år den här frågan har behandlats.
Nu som tidigare anför motionärerna
och även reservanternas talesmän, att
därest avdragsrätt vid beskattningen
skulle medges för gåvor till ideella, humanitära
och religiösa ändamål, skulle
man kunna påräkna större penningbidrag
till sådana ändamål från enskilda
människor. Ja, det är inte osannolikt
att man genom ett skatteavdrag —- en
preferens, så att säga •— skulle nå sådana
effekter som motionärerna framhållit.
Men jag har ändå, herr talman,
väldigt svårt att tänka mig att det skall
vara uteslutande sådana krassa motiv
som mobiliserar eu enskild människas
ideella intresse. Åtminstone enligt min
kännedom om människors sätt att agera
i sådana sammanhang dikteras det inte
av krassa motiv — det ideella motivet
är väl ändå bärande.
Men alldeles oavsett om det starkaste
motivet när en person skänker pengar
till ideella och religiösa ändamål är
skatteavdraget eller givandets välsignelse
— för att nu använda ett uttryck
som förekom här i kammaren för en
vecka sedan — tror jag att utskottets
majoritet står på en mycket fast och
säker grund när den hävdar att stöd
till sådan verksamhet skall lämnas via
anslag över budgeten. Inte minst med
hänsyn till vårt skattesystem är skatteavdragsvägen
icke att rekommendera.
Därför ber jag, herr talman, att få
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
75
Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål
yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag vill säga till utskottets
talesman att jag inte alls har
uppfattat dessa motioner så, att det
skulle föreligga något sniket behov av
skatteavdrag i och för sig för att ge
bidrag till de ändamål det här gäller.
Motiveringen är i stället att bidragen
skulle kunna ökas genom rätten till
skatteavdrag. Staten och bidragsgivarna
skulle på det sättet gemensamt kunna
åstadkomma en avsevärt större verkan
av bidragsgivningen. Resultatet
skulle bli bättre för de syften det här
gäller — och för samhället är det ju
inte alldeles betydelselöst att dessa
syften erhåller stöd. Åtskilliga av här
ifrågavarande ändamål torde på ett eller
annat sätt redan förut intressera
samhället i så hög grad att det föreligger
ett allmänt intresse av att stödet
ökas genom att en bidragsgivare kan
lämna pengar utöver det nettobelopp
som eljest skulle återstå sedan han betalat
skatten.
Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):
Herr talman! Jag tror inte att jag
någonsin förr har blandat mig i en debatt
beträffande ett utlåtande från bevillningsutskottet,
men herr Eriksson
i Uppsala gjorde några uttalanden som
jag tycker att man inte skall lämna
oemotsagda.
Han sade att givandets välsignelse
skulle få ge utslaget i sådana här fall
och att det inte skulle behövas några
krassa motiv, som han uttryckte sig,
för att mobilisera de ideella källorna.
Men vad är det, herr Eriksson, som
pågår i vårt samhälle just nu? Jag behöver
bara hänvisa till det som sedan
en tid förekommer i Sveriges Radio/
TV, där man söker mobilisera de ideella
källorna på rätt underliga vägar
för att få fram pengar till hjälp åt de
handikappade. Här skall man önska en
Beatles-skiva eller Göingeflickorna eller
någonting annat och framföra häls
ringar till faster och moster; och om
man då samtidigt bifogar en slant mobiliserar
man de ideella källorna. På
sådant sätt försöker man få bidrag för
att komma till rätta med ett mycket,
mycket allvarligt problem i vårt samhälle.
Vore det inte, herr Eriksson, betydligt
trevligare om vi kunde lösa detta
och andra problem på det enkla sätt
som motionärerna och reservanterna
här har föreslagit? Vill en människa
göra en insats t. ex. på det område,
som radio och TV nu sysslar med
skall gåvan vara befriad från skatt.
Det måste väl ändå, tycker jag, vara
rätt klart att man borde se saken på
det sättet.
Utskottsmajoriteten säger att när
man har frångått principen har det
föranletts av särskilda förhållanden.
År inte, herr Eriksson, de handikappades
nödläge ett särskilt förhållande,
som bör uppmärksammas i synnerligen
hög grad? I varje fall har tydligen
de som ställt sig bakom detta arrangemang
ansett att det var fråga om ett
sådant förhållande, när man måste
vädja till svenska folket att öppna sina
portmonnäer. Man har engagerat
skolungdom och folk på arbetsplatser,
man har »operation bastuba» och alla
möjliga sorters krångligheter för att få
fram dessa pengar, som självfallet bör
samlas in till hjälp åt de handikappade.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Herr ERIKSSON, EINAR, (s):
Herr talman! När herr Lundström
säger att motivet för bidragsgivningen
inte skall vara skattefrihet utan att
skattefriheten närmast skall tjäna ändamålet
att indirekt få staten att medverka
till givandet, blir jag ännu mera
betänksam. Jag anser nämligen, såsom
Onsdagen den 17 mars 1965
76 Nr 12
Om rätt till avdrag vid beskattningen
väl de flesta här i riksdagen, att om
något ändamål skall främjas med skattemedel
så skall riksdagen vara med
och bestämma vilka ändamål som skali
komma i fråga. Om det skall ske på
den indirekta vägen, får vi inte ens
vara med om ett sådant bestämmande.
Låt mig ta ett exempel, även om det
kanske är ett drastiskt exempel: om
en person hittar på att av ideella skäl
skänka pengar till Maranatarörelsen,
skall han få skatteavdrag, och vi andra
får vara med och täcka det skattebortfall
som därigenom uppstår. Till
sådana saker vill jag inte medverka;
möjligen till Målles »håll-i-gång», men
det är en annan sak.
Utskottsmajoritetens principiella inställning
är att de verksamheter, som
vi vill bidraga till med skattemedel,
bör stödjas anslagsvägen över budgeten
såsom hittills skett.
När det gäller herr Axel Anderssons
påpekande om TV-insamlingarna har
jag aldrig ens hört glunkas om att de
människor som bidrar vid dessa insamlingar
— på ett föredömligt och
verkligt uppskattat sätt — för sitt givande
skulle kräva skatteavdrag. Nej,
de ger sina bidrag av ideella skäl, och
att dessa insamlingsaktioner tjänar
mycket väsentliga och rekommendabla
ändamål har ju ändå ingen ifrågasatt.
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag är en smula förvånad
över att det var en nyhet för utskottets
talesman, att om riksdagen
medger avdragsrätt för t. ex. det ändamål
som det här är fråga om, betyder
det att staten bidrar till att gynna detta
ändamål. Det är alldeles självklart att
man begär avdragsrätt för att det skall
vara lättare att kunna ge, och på det
sättet medverkar ju också samhället.
Den summa som det allmänna går förlustig
i skatteintäkter betyder att bidraget
från den enskilde kan bli dubbelt så
stort eller ännu större. Det är, tycker
för gåvor till allmännyttiga ändamål
jag, en utomordentlig verkan av det
samhälleliga biståndet. Att detta skulle
ges utan att riksdagen får vara med
och bestämma, hade åtminstone inte
jag tänkt mig. Det är klart att riksdagen
måste bestämma vilket slags gåvor
som skall berättiga till skatteavdrag.
Det föreställer jag mig att den utredning,
som jag hoppas kommer till
stånd, skall klara ut.
Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Jag har aldrig ifrågasatt
de ideella intressena hos de givare
som skänker pengar till den insamling
som radio och TV har anordnat.
Jag har sagt att jag fann det rätt underligt
att man skall behöva sätta i
gång en så stor apparat i radio och TV
för att stimulera folk till detta givande.
Att det i allmänhet här inte är fråga
om något skattetänkande, är rätt
självklart. Gåvorna kan t. ex. komma
till på det sättet, att en skolklass bestämmer
sig för att göra några teckningar,
som man säljer för 3 kronor
per styck, och när man så fått ihop en
hundralapp eller vad det nu kan bli,
så skickar man in beloppet till insamlingen.
En och annan av dessa teckningar
kan möjligen vara så bra, att
den kan sättas upp på väggen, men
jag tror inte att 3-kronorspriset föranleder
köparen till någon större tankeverksamhet
på vad det har för samband
med skatterna. Det är ju skillnad
när det gäller de verkligt stora och
för organisationerna betydelsefulla gåvorna,
som motionen och reservationen
tar sikte på.
Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort genmäle
:
Herr talman! När herr Lundström säger
att man skall få staten att ge bidrag,
är jag inte med på vokabulären. Staten,
vem är det? Jo, det är medborgarna i
allmänhet. Staten har ingenting att dela
ut, utan staten har endast att förfoga
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
77
Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål
över de medel den tar in av medborgarna
i form av skatt. Jag anser det då
vara av principiell betydelse, att också
staten eller riksdagen verkligen beslutar,
till vilka ändamål pengarna skall
ges ut.
Nu säger herr Lundström att denna
utredning givetvis skall behandla frågan
till vilka ändamål dessa bidrag
skall få utgå. Det kan väl tänkas, men
eftersom det här skulle komma att röra
sig om en hel mängd av olika verksamheter,
som jag är övertygad om skulle
ha anslutning från olika grupper eller
enskilda människor, blir det på det
sättet att man kanske får vara med
och täcka ett skattebortfall eller ett
skatteavdrag, som har gjorts för ett ändamål
som man själv inte alls sympatiserar
med.
Sedan är det väl så, herr Axel Andersson,
att hjälpaktioner av typen TVinsamlingen
kanske behövs även i ett
välfärdssamhälle. Jag tror att vi, alldeles
oavsett vilken politisk aktivitet som
skall bestämma här i landet, aldrig får
det så oändligt välordnat, att det inte
finns plats för några hjälpaktioner i
en eller annan form. Det har jag ju
över huvud taget ingenting att invända
emot, lika litet som jag har något att
invända emot att vilken person som
helst skänker en penninggåva, det må
vara för ett religiöst ändamål, till missionen,
till en ideell rörelse, till en
humanitär eller vetenskaplig verksamhet.
Stimulansen eller injektionen skall
väl dock inte vara det krassa motivet
att man vill få ett skatteavdrag, som
andra får betala för.
Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Jag vill bara utlala den
förhoppningen att herr Eriksson har
samma restriktiva inställning när det
gäller den hjälpaktion som riksdagen
snart ställs inför, nämligen stödet till
pressen.
Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort genmäle:
Herr
talman! Vad nu herr Anderssons
senaste inlägg skulle ha för mening i
denna debatt begriper jag inte. Är herr
Andersson ute efter räddningsplankor,
får han söka någon annan livboj.
Herr DAHLÉN (fp):
Herr talman! Jag har med intresse
lyssnat på de två ledamöterna i bevillningsutskottet,
herr Eriksson och herr
Lundström. De är tydligen överens på
en punkt, där även jag är överens med
dem, om att det är angeläget att hålla
fast vid att riksdagen skall besluta, till
vilka ändamål staten skall ge ett positivt
bidrag. Sedan var det en skillnad,
som jag lade märke till och som jag vill
markera. Herr Lundström menade att
det var mycket väsentligt att medborgarnas
egna initiativ på dessa områden
skulle spela en avgörande roll när det
gällde storleken av det stöd åt deras
egna intressen som kan bli möjligt. Herr
Eriksson vill inte bara att riksdagen
skall bestämma det ändamål som staten
skall vara positivt inställd till, utan
han vill även bestämma beloppen. Det
är en ganska intressant skillnad.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt de
därunder framkomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande betänkande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
-
78
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1905
Ang. varulagervarderingen vid inkomstbeskattningen
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Viner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den vid betänkandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 73;
Nej — 63.
Ang. varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen
Föredrogs
ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning av väckta
motioner angående varulagervärderingen
vid inkomstbeskattningen.
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 309, av herr Virgin
m. fl., och 11:370, av herr Heckscher
in. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
vilket förslag bland annat avsåg, att varulager
vid inkomstbeskattningen skulle
kunna nedskrivas till 30 procent i stället
för lägst 40 procent av anskaffningsvärdet.
Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
I: 309, av herr Virgin in. fl., och II: 370,
av herr Heckscher m. fl., angående varulagervärderingen
vid inkomstbeskattningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Ottosson och Magnusson
i Borås, vilka, under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna
1:309 och 11:370, ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionärernas
förslag, att varulager vid inkomstbeskattningen
skulle kunna nedskrivas till
30 procent i stället för lägst 40 procent
av anskaffningsvärdet, och sålunda bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till förenämnda motioner, i vad avsåge
förevarande fråga, antaga det vid
motionerna fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Lundström,
Billman, Gustafson i Göteborg
och Larsson i Umeå.
Herr OTTOSSON (h):
Herr talman! I det föreliggande betänkandet
nr 12 från bevillningsutskottet
har behandlats ett motionspar från
högerpartiet med hemställan att rätten
till lagernedskrivning måtte ändras från
nuvarande 60 procent till 70 procent
och att alltså varulagret för beskattningsåret
måtte få upptagas till lägst 30
procent mot för närvarande 40 procent.
Denna fråga, herr talman, har varit
föremål för riksdagens behandling vid
ett flertal tillfällen och senast under
förra året. Vid förra årets debatt i ärendet
förklarade bevillningsutskottets
ärade ordförande, att de regler som i
detta avseende gäller för närvarandekunde
anses generösa, om man gör jämförelser
med åtskilliga andra länder.
Jag vill gärna medge att denna regel
kan synas generös, men då denna regel
ju endast är en del i hela det paket av
skatter och avgifter som i dag belastar
vårt näringsliv, får man väl se paketet
som helhet, och då har jag en bestämd
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
79
Ang. varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen
känsla av att jämförelsen med andra
länder visar att generositeten inte är
lika stor.
I sakfrågan är det kanske heller inte
så lätt att ta fram några nya konkreta
synpunkter, men det är väl ostridigt att
utvecklingen inom näringslivet har betydelse
även på detta område. I en tid
när utvecklingen går allt fortare, när
råvaror och material i allt hastigare
takt förändrar utseende, uppkommer
också frågan om värdet av ett varulager
för dagen kan behandlas efter samma
principer som tidigare. Jag vill bara
peka på plastmaterialet, som i dag i stor
utsträckning ersätter skinn, läder och
metaller, på konstfiber av olika slag
som ersätter de gamla kända råvarorna
ull och bomull etc. Inom många branscher
har tillverkningen också fått en
mera tydlig modeinriktning, och detta
medför automatiskt att råvaror och material
får en allt kortare tid av aktualitet
och därmed värde. Jag har själv erfarenhet
av hur fullt kuranta material
efter endast ett halvt år har blivit osäljbara
till följd av t. ex. kvalitets- eller
färgändringar. Redan efter så kort tid
kan alltså i vissa fall det reella värdet
ligga under de 40 procenten, och även
om man har kunnat tillgodogöra sig det
inkuransavdrag som gäller i vissa fall
har det inte alltid varit tillräckligt.
En ytterligare aspekt är ju, såsom utskottet
vid ett tidigare tillfälle har
framfört, att beräkningen av det skattemässigt
tillåtna lägsta lagervärdet kan
öva en betydelsefull inverkan på företagens
möjligheter till likviditetsförstärkning.
En åtgärd som alltså i någon
mån skulle kunna hjälpa företagen
till en bättre självfinansieringsmöjlighet
borde i nuvarande besvärliga kreditsituation
även vara en åtgärd av samhällsintresse.
Herr talman! Jag tror att ett tillstyrkande
av motionärernas förslag skulle
ur statsfinansiell synpunkt inte få några
mera vittomfattande konsekvenser,
men det skulle för vårt näringsliv, (bilden
mindre och medelstora industrien
är en betydelsefull faktor, ge möjlighet
till en tidsmässigt mera rättvis värderingsgrund.
Med anledning av det anförda ber jag
därför, herr talman, att få yrka bifall
till den vid betänkandet nr 12 fogade
reservationen.
Herr BILLMAN (fp):
Herr talman! Folkpartiet har vid flera
tillfällen gjort framstötar när det gäller
nedskrivning av varulager. Att folkpartiet
i år inte har någon motion i
samma syfte har sina särskilda orsaker,
vilka är redovisade i det särskilda
yttrande som är fogat till betänkandet.
När folkpartiet i år gjorde upp sina
budgetkalkyler, fann vi det mera angeläget
att denna gång koncentrera oss
på en lättnad i fråga om företagens investeringar,
och vi har därför föreslagit
att omsättningsskatten på maskiner
och inventarier skall beräknas på endast
50 procent av värdet i stället för
60 procent som regeringen föreslår.
Detta förslag från vår sida gjorde att
vi just i år inte fick utrymme i våra
kalkyler för ett sådant yrkande som
har gjorts i den föreliggande motionen
och som gjorts till föremål för en reservation
av herr Yngve Nilsson m. fl.
Vi har velat redovisa detta förhållande
uteslutande för att markera att vi
inte på något sätt ändrat åsikt beträffande
önskvärdheten av nedskrivning
av varulager från 40 till 30 procent. Det
är endast de skäl som redovisas i det
särskilda yttrandet som gjort att vi i År
inte har återkommit i ärendet.
Herr ERICSSON, JOHN, (s):
Herr talman! Det var glädjande att
höra att herr Ottosson erkände riktigheten
av vad jag framhöll när detta
spörsmål debatterades förra året, nämligen
att vi har generösa avdragsregler
när det gäller företagsbeskattningen.
Herr Ottosson fullföljde sedan med att
styrka i varje fall mig i den uppfatt
-
80
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Ang. varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen
ningen att om det finns företag som arbetar
med modekänsliga artiklar av ena
eller andra slaget, artiklar som alltså
kan falla i värde, så bevisar detta att
lagernedskrivningsprincipen är riktig,
ty dessa nedskrivningar skall skydda
mot prisfall.
Herr Ottosson nämnde, vilket är mycket
väsentligt, att det finns möjlighet
till inkuransavdrag som kan bli av betydande
storleksordning. Det har jag
kunskap om, och dessa inkuransavdrag
går före den andra avskrivningen. Man
får alltså skriva ner 60 procent plus inkuransavdraget.
När vi diskuterar denna fråga i år är
det en liten frontförändring. Högerrepresentanterna
har blivit ensamma om
kravet på ändring i reglerna nu. Folkpartiet
som tidigare varit med om dessa
yrkanden bär dragit sig'' tillbaka, och
detta med en motivering som det finns
anledning att uppmärksamma. Man har
nämligen sagt att i nuvarande konjunkturläge
är utrymmet för skattesänkningar
begränsat. Jag tycker en sådan motivering
innebär ett framsteg från folkpartiets
sida.
Jag vill tillägga att sällan bär väl en
dagssituation när det gäller vårt näringsliv
varit mindre gynnsam att hänvisa
till än dagens allmänna läge. Vi
kan ju knappast öppna en dagstidning
utan att läsa om nya fondemissioner,
och det tyder ytterligare på vad jag sagt
så många gånger tidigare att våra skatteregler
inte är av karaktär att hindra
vårt näringsliv från en expansiv utveckling
utan snarare tvärtom.
Jag hemställer om bifall till utskottets
yrkande.
Herr OTTOSSON (h):
Herr talman! Låt mig bara säga ett
par ord till herr Billman. Han sade att
man gjort en kalkyl som gett till resultat
att man av rent statsfinansiella skäl
inte kan gå med på en motion i år som
man gjorde i fjol. Det skulle vara intressant
att få ta del av denna kalkyl. Det
finns inga konkreta informationer i detta
avseende, och man vet inte vad en
förändrad situation i realiteten skulle
innebära statsfinansiellt.
Jag vill tacka bevillningsutskottets
ärade ordförande för att han tyckte att
jag varit ärlig och rättvis. Om jag varit
det hoppas jag att bevillningsutskottets
ordförande också på samma grunder
vill hålla med mig om riktigheten av
vad jag påpekade. Jag måste säga, fondemissionerna
i all ära, att de rör ett förfärligt
litet antal av våra industriföretag.
De rör inte många procent, ty det
stora antalet industriföretag är mindre
och medelstora, och de har tyvärr ingen
chans att komma i fråga när det gäller
några fondemissioner.
Herr ERICSSON, JOHN, (s):
Herr talman! Räcker det inte med att
erinra om fondemissionerna, vill jag
gärna tillägga att den svenska industrien
förra året ökade sin produktion med
9 procent, detta alltså under ett år då
man har klagat över att skatterna varit
alltför höga. 9 procent! Det gäller
industrien i dess helhet. I hela näringslivet
ökade produktionen med 6 procent.
Det är vackra tal, och de styrker
mig i min uppfattning att vårt skattesystem
inte har någon förlamande inverkan
på näringslivet.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkän
-
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
81
Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem
des en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 12,
röstar
Ja;
Den. det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 90;
Nej — 24.
Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Ang. beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 13, i anledning av väckta
motioner om ändring av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem.
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade sinsemellan
likalydande motionerna 1:212, av
herrar Wall mark och Skärman, samt
11:253, av herr Antbtj m. fl., ävensom
1:479, av herr Schött m. fl., och II:
585, av herr B i mås m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att lagförslag
snarast måtte föreläggas riksdagen
om ändring av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning av
6 Första kammarens protokoll 1965. Nr 12
eget hem, eller viss annan därmed likställd
bostadstyp, i syfte att eliminera
de orimliga skattekonsekvenser, som nu
framträdde på grund av penningvärdeförsämringen,
särskilt vid egnahemsägares
flyttning på grund av arbetslöshet
å hemort eller i övrigt ändrade arbetsförhållanden.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de sinsemellan likalydande motionerna
I: 212, av herrar Wallmark och
Skårman, samt 11:253, av herr Antby
m. fl., ävensom I: 479, av herr Schött
m. fl., och II: 585, av herr Rimås m. fl.,
om ändring av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning av
egnahem, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Vid betänkandet hade reservation avgivits
av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Billman, Sundin, Ottosson, Gustafson
i Göteborg, Boo, Larsson i Umeå,
Dahlgren och Björkman, vilka under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:212 och 11:253 samt
1:479 och 11:585 ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till nyssnämnda motioner, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att lagförslag
snarast måtte föreläggas riksdagen
om ändring av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning
av eget hem, eller viss annan därmed
likställd bostadstyp, i syfte att eliminera
de orimliga skattekonsekvenser, som
nu framträdde på grund av penningvärdeförsämringen,
särskilt vid egnahemsägares
flyttning på grund av arbetslöshet
på hemorten eller i övrigt ändrade
arbetsförhållanden.
Herr SKÅRMAN (fp):
Herr talman! Som nogsamt och riktigt
framhålles i bevillningsutskottets
betänkande nr 13, som vi nu skall behandla,
är frågan om beskattning av
relisationsvinst vid försäljning av egnahem
en nästan årligen förekommande
följetong. Det är väl därför svårt
82
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem
att dra fram något nytt, som kan påverka
den makthavande majoriteten i
denna fråga. Liksom förut skyller man
i sin tur på att frågan kräver ytterligare
överväganden och därtill är föremål
för särskild prövning av 1963
års markvärdekommitté.
Emellertid blir frågan inte mindre
aktuell för det, och de orättvisor på
detta område som årligen sker i stor
omfattning lär väl inte kunna göras
ogjorda eller rättas till. Det är därför
inte förmätet att påpeka att den pågående
och alltmer accelererande inflationen
inte förbättrar saken. Byggnadskostnaderna
har på de två tre
senaste åren i så hög grad stigit att
frågan om denna orättvisa vinstbeskattning
blir mer och mer brännande,
och följetongen kan inte hålla på
så länge till med ideliga uppskov. Vore
det inte på tiden att bryta ut frågan
ur de stora frågekomplexen, som
ju aldrig tycks kunna nå sin lösning?
Jag vill för dagen bidra med en berättelse
ur livet som visar hur det kan
gå även för den regeringstrogne.
Det gäller en tjänsteman som uppvaktade
mig för bara två veckor sedan
och bad om råd. Han fick för
cirka fem år sedan befordran och måste
då flytta till en främmande stad.
Hans villa, som han haft under några
år, hade under tiden stigit ganska
mycket i värde, men även byggnadskostnaderna
på den nya platsen hade
stigit. För att få en likvärdig bostad
var han tvingad att sälja villan och
köpa en ny. Nu visade det sig att eu
annan person som skulle flytta i motsatt
riktning hade samma problem och
att bostäderna var likvärdiga. Skillnaden
mellan taxeringsvärdena var liten
och nästan helt beroende på olika
prislägen i orterna. De sålde därför
villorna till varandra för taxeringsvärdena,
och någon realisationsvinst blev
det ju då inte fråga om. Det räckte för
övrigt med att staten tog stämpelskatt
på köpet, ty det var i realiteten endast
ett bostadsbyte som ägde rum.
Men nu kommer det tråkiga. Tjänsten
på den nya platsen indrogs vid en
omorganisation nyligen, och villaägaren
blev på nytt tvingad att flytta. Någon
lägenhet kan lian inte få inom rimlig
tid på den nya platsen. Dessutom är
familjen stor med många barn, och
han är van att bo för sig själv. Denna
gång finns ingen möjlighet till byte.
Hans villa har stigit betydligt i värde
under de år som gått, och den beskattningsskyldiga
skillnaden måste
räknas från det låga taxeringsvärdet
vid köpet. Då det i dessa fall inte går
att tillämpa bestämmelserna om ackumulerad
inkomst och realisationsvinsten
beskattas fullt ut — han har inte
haft villan i sju år — och därtill ovanpå
en sedan sist ökad inkomst, blir
skattekonsekvenserna enorma för honom.
Samtidigt har byggnadskostnaderna
stegrats så avsevärt att han får
betala nästan tre gånger så mycket för
ett radhus med samma utrymme och
liknande standard som den första villan.
Nog måste man väl ändå erkänna
att detta är orimliga konsekvenser.
Jag tror att det måste vara synnerligen
påfrestande också för en regeringstrogen,
annars skulle han väl inte ha klagat
sin skattenöd för mig, även om vi
åren igenom — trots olika politisk religion
•— varit goda vänner.
Ett annat fall har jag haft befattning
med. Två tjänstemän förflyttades, och
i stället för att sälja sina villor och
erlägga denna av alla drabbade såsom
orättfärdig betraktade skatt kom man
överens om att hyra varandras villor
för att efter utgången av de tio åren
fullfölja avtalet med köp. Nu bar det
sig inte bättre än att en av ägarna dog
och hans änka ansåg sig icke ha råd
att bo kvar i villan. Den var för övrigt
onödigt stor sedan barnen flyttal
ut. Nu gällde det alltså att antingen avsluta
köpet för att klara stärbhusets
affärer eller att på något annat sätt
ordna det så att änkan kunde lämna
sin villa. Jag behöver nog inte för
kammarens ledamöter berätta vilka
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
83
Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem
oerhörda bekymmer av olika slag som
dök upp när det gällde att reda upp
utgifterna för de reparationer och investeringar
som hade gjorts i de olika
villorna och som man hade tänkt sig
klara upp genom köpet efter de tio
Aren.
Allt visar att beskattningen av realisationsvinster
vid försäljning av egnahem
är orättfärdig, inkonsekvent,
drabbar olika och förhindrar den av
regeringen omhuldade rörligheten på
arbetsmarknaden. Det går därför inte
att på vanligt sätt stoppa in problemet
i utredningskvarnen. Det är sedan
länge moget för handläggning.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få tillstyrka reservationen i ärendet.
Herr ENAESSON (h):
Herr talman! Betänkandet nr 13 från
bevillningsutskottet, som vi just nu behandlar,
gäller ju frågan om beskattningen
av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem. Som torde vara allom
bekant skall enligt nu gällande bestämmelser
vinst som uppstår vid försäljning
av fastighet mindre än tio år från förvärvet
upptas till beskattning. Under kortare
innehav än sju år blir hela vinstbeloppet
beskattat. Därefter sker en avtrappning
med vissa procentsatser, som
inte är av betydelse i detta sammanhang
där vi ju bara skall diskutera själva
principerna.
I de motioner som ligger till grund
för betänkandet påtalas de konsekvenser
som nu gällande bestämmelser i
ganska många fall medför för egnahemsägare.
De gäller sådana personer
som på grund av sina arbetsförhållanden
tvingas att byta bostadsort. Då kan
de ju inte gärna ha sin gamla bostad
kvar och behöver kanske för övrigt
pengar för att skaffa något annat alt bo
i o. s. v. De måste alltså utbjuda sitt
egnahem till försäljning. Det kan inte,
som också motionärerna framhåller, anses
vara tillfredsställande att, som nu
är fallet, en person på grund av omständigheter
varöver han inte själv råder
skall belastas med skatt vid försäljning
av sin bostad i sådana fall.
I många fall spelar penningvärdeförsämringen
en stor roll. Ganska ofta sker
flyttning från mindre expansiva orter,
och då skulle man kunna tycka att eftersom
efterfrågan på fastigheter på
dessa orter inte är så stor prissättningen
också blir sådan att någon vinst i
egentlig mening inte uppkommer. Men
ändringen av penningvärdet ger nog
ändå utslag, och det blir i varje fall på
papperet en vinst som kommer att beskattas.
Erfarenheterna visar att om en sådan
person skaffar sig en ny bostad på
den nya orten så räcker oftast inte köpeskillingen
att betala den nya bostaden.
Den nuvarande realisationsvinstbeskattningen
får i sådana lägen ur
rättvisesynpunkt mycket betänkliga
konsekvenser. Det är därför som både
motionärer och reservanter i utskottet
har gjort framstötar under tidigare år
— och gör det även i år — för att få
till stånd en ändring på denna punkt.
Vi ser det som mycket angeläget att rådande
förhållanden, som medför ganska
orimliga konsekvenser för dem som
drabbas därav, snarast undanröjes genom
en författningsändring.
Nu har detta problem observerats av
och varit föremål för vissa överväganden
inom olika utredningar. Värdesäkringskommittén
har varit inne på frågan,
och det föreligger även en promemoria
utarbetad av professor Mutén,
som tar upp dessa spörsmål ur olika
synvinklar. Man har nog närmast
varit inne på någon form av uppskovsbeskattning,
som skulle innebära att
man tar hänsyn till priset vid förvärvet
av den nya bostaden på så sätt att man
jämför det med försäljningspriset för
den tidigare innehavda bostaden och
genom denna jämförelse får fram om
någon realisationsvinst verkligen har
uppkommit.
Riksskattenämnden har också varit
84
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem
inne på detta problem och har för sin
del förordat att frågan löses efter i stora
drag nu nämnda riktlinjer. Man gör
vissa undantag och föreslår mer detaljerade
regler, som dock saknar betydelse
i detta sammanhang. Riksskattenämnden
har även tryckt på behovet
att denna fråga löses snabbt.
Reservanterna har nu ansett tiden
vara mogen att lösa denna beskattningsfråga
snarast möjligt och har därför
påyrkat att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
lag om ändring av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem som undanröjer de olägenheter
som gällande bestämmelser för
med'' sig i de avseenden som motionärer
och reservanter här har pekat på.
Herr talman! Denna fråga har, som
redan tidigare påpekats, varit föremål
för ingående bedömanden och diskussioner
under tidigare år. Det är enligt
min mening närmast ett slöseri med
tiden att ytterligare argumentera i denna
sak. Den reservation som här är avgiven
har starka argument bakom sig
och vilar på fast grund. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservationen.
Herr WÄRNBERG (s):
Herr talman! På en enda punkt är jag
överens med herr Enarsson, nämligen
om att det nästan är slöseri med tiden
att lufta de gamla vanliga argument som
vi anför i denna fråga. Herr Enarsson
höll ett mycket kort anförande, och jag
skall också försöka att fatta mig kort.
Jag kan konstatera att motionärer
och reservanter i detta ämne tar upp
den mera begränsade frågan om realisationsvinstbeskattningen
för egnahem
men att man samtidigt snuddar vid den
stora principiella frågan om beskattningen
av inflationsvinster. Jag tycker
att det är ganska klart att vi måste ge
reservanterna rätt, när de hävdar att
det är stötande att skatt skall betalas
om en villaägare byter likvärdiga hus
på olika platser och därvid får fram
en vinst beroende på penningvärdeförsämringen.
Men detta är bara en sida
av saken och ett ganska begränsat
problem. Reservanterna tar särskilt
upp frågan om försäljning av egnahem
på arbetslöshetsorter, där villaägaren
tvingas sälja på grund av att han måste
söka arbete på annat håll. I detta fall
har nog reservanterna överdrivit realisationsvinstbeskattningens
nackdelar.
Priserna på hus i dessa bygder är så
pressade att någon vinst att skatta för
inte uppstår. Om jag inte är fel underrättad,
sker arbetsmarknadsstyrelsens
försöksinlösen av egnahem till taxeringsvärdet,
vilket ytterligare understryker
att realisationsvinstbeskattningen
i detta fall inte är något problem.
Annorlunda är givetvis problemet vid
flyttning från mera expansiva trakter,
men då realisationsvinstbeskattningen
upphör efter tio års innehav, är också
i detta fall problemet begränsat, även
om jag medger att ett förhållande med
verkliga eller fingerade uthyrningar under
något eller några år inte är tillfredsställande.
Låt mig i detta sammanhang
ta upp herr Skärmans exempel!
Han sade att vederbörande person efter
ett byte av fastighet till taxeringsvärde
var tvungen att efter ett år sälja fastigheten.
Självklart uppstod det i ett sådant
läge, då det skett ett byte efter
taxeringsvärdet, en betydande vinst,
men herr Skärmans exempel är ganska
illa valt, ty herr Skärman är ute efter
att begränsa realisationsvinstbeskattningen
bara till den del som gäller penningvärdeförsämringen.
Och penningvärdeförsämringen
kunde ju inte vara
så stor under det enda år vederbörande
ägde fastigheten — det kunde kanske
röra sig om 3 eller 4 eller 5 procent. Då
kanske lierr Skärman kunde säga att
detta skulle gälla från första bytet, men
det hade inte hjälpt i det senare fallet
med den lagstiftning, som herr Skärman
vill genomföra.
Realisationsvinstbeskattningen av egnahem
är emellertid bara en del av denna
beskattningssektor. Beskattningsfor
-
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
85
Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem
men i fråga har ju tillkommit för att
förhindra spekulationer i fast egendom.
Det är möjligt att man inte lyckats särskilt
bra med den uppgiften, men så
länge vi har denna form av beskattning
kan man knappast undanta egnahem
och låta andra fastighetstyper drabbas
av beskattningen. Samma skäl som gäller
för befrielse för egnahem från denna
skatt kan också åberopas av jordbrukare
som flyttar, och likartade skäl
kan man inom näringslivet åberopa vid
försäljning och byte av maskiner. Till
och med löntagaren torde kunna påstå
att hans löneförhöjning på grund av
penningvärdeförändringen beskattas.
Det finns emellertid ytterligare eu
stötande sida av realisationsvinstbeskattningen,
även om den verkar åt rent
motsatt håll. Jag syftar härvid på försäljningar
av fast egendom efter ett
mer än tioårigt innehav. Då beskattas
nämligen inga vinster alls, antingen
dessa har uppstått på grund av penningvärdeförändringen
eller ej — vinster
som i vissa skräckexempel kan uppgå
till flera hundra procent.
Med hänsyn till vad jag här anfört
anser jag, liksom den hälft av utskottet
som bildar majoritet, att det inte föreligger
skäl för att göra en beställning
hos Kungl. Maj :t om lagförslag för ändring
av en del av realisationsvinstbeskattningen,
nämligen för egnahem. En
utredning om realisationsvinstbeskattningens
fördelar och brister i sin helhet
kunde möjligen vara befogad, men
då utskottet under hand fått besked om
att 1963 års markvärdeskommitté har
frågan under sin prövning, anser vi att
denna kommittés ställningstaganden
bör avvaktas.
Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr SKÄRMAN (fp):
Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Wärnberg att jag inte i mitt exempel
sade att tjänstemannen innehade
villan bara i ett år — det var ett par
tre år jag avsåg. Tiden från det att han
skaffade sig det första egna hemmet
och tills han nu måste flytta för andra
gången var i alla fall under tio år. Han
hade då inte fått någon förbättring i
sin bostadsstandard. Den första förflyttningen
var visserligen en ekonomisk
förbättring — han fick en högre tjänst
— men den andra förflyttningen var en
ren olägenhet för honom. Han fick nämligen
finna sig i att hans tjänst drogs in
och han måste flytta till en annan plats.
Nu bar han sig kanske litet oförsiktigt
åt och räknade inte med att den nya
tjänsten skulle dras in — jag tror att
han innehade den under två eller tre
år — utan räknade med att han skulle
få stanna kvar. Det blev därför så mycket
värre för honom, att utgångsvärdet
blev så lågt och att realisationsvinsten
nu måste beräknas på den därigenom
stora skillnaden mellan köpeskillingarna.
Det kan inte vara riktigt att en person,
som bara för att kunna fullgöra sin
tjänst tvingats byta bostad — alla vet
ju hur svårt det är att få ny bostad —
därtill skall få betala en mycket dryg
skatt, fastän han inte haft någon fördel
av bostadsbytet. Han har visserligen fått
flyttningsersättning, men denna ersättning
utgår ju till alla statstjänstemän i
dylika fall. Hade han fått bo kvar, hade
han inte drabbats av dessa olägenheter.
Jag anser att vi bör och kan bryta ut
denna fråga ur den pågående stora utredningen,
även om herr Wärnberg säger
att det är så stora svårigheter. Svårigheter
är till för att övervinnas. Men
det fordras vilja.
Herr ENARSSON (h):
Herr talman! Herr Wärnberg påtalade
att frågan ägnas uppmärksamhet i
ett större sammanhang, och det äger sin
riktighet. Det arbetas säkert på realisationsvinstbeskattningen
över hela fältet.
Men herr Wärnberg sade också att motionärerna
brutit ut den lilla delen och
86
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Ang. beskattningen av realisationsvinst vid
tagit upp den till övervägande nu. I
detta läge tror jag att det är en riktig
väg att gå. Denna speciella detalj är
rätt enkel. Så mycket förstår jag att det
stora komplexet är tidsödande och kräver
mycken eftertanke och överläggning
innan det förs ut på det praktiska
fältet.
lag utgår ifrån att det är riktigt, som
står i utskottets utlåtande, att riksskattenämnden
förordar det av professor
Mutén utarbetade alternativet med en
uppskovsbeskattning med vissa inskränkningar
och vill att det läggs till
grund för lagstiftning. Man trycker även
på att detta kan göras snart, och det
tycker jag är ett starkt motiv att nu
fatta ett positivt beslut i denna fråga.
Det står vidare i utskottsbetänkandet
att chefen för finansdepartementet i
ett svar till herr Ohlin i februari i år
upplyste att värdesäkringskommitténs
betänkande vid remissbehandlingen blivit
föremål för en rad kontroversiella
meningar, fått mothugg med andra ord,
som gör ytterligare överväganden nödvändiga.
Detta förstår jag mycket väl,
och därför tycker jag att detta uttalande
är ett motiv som stärker reservanternas
yrkande på att vi nu skall ta
den mindre delen, som rör det nu aktuella
området, och röja undan besvärligheterna
här.
Jag vidhåller mitt yrkande
Herr WÄRNBERG (s):
Herr talman! Utskottet har sett det
så, att om vi inom en ganska nära framtid
kommer att få ett förslag om hela
realisationsvinstbeskattningen — och
den ligger ju under en kommittés prövning
— så finns det ingen anledning
att nu bryta ut just frågan om egnahem.
Detta allra minst därför att egnahemsbeskattningen
i detta land är synnerligen
förmånlig. Man kan väl inte
komma ifrån att egnahemsägarna i alla
olika avseenden har en så pass förmånlig
beskattning, att denna åtgärd
inte är så av nöden påkallad. Dessutom
försäljning av egnahem
kan man i detta fall genom uthyrning
och på annat sätt dra sig fram ett eller
annat år. Vi ser det därför inte så angeläget
att bryta ut detta. Får vi ett förslag
om översyn av realisationsvinstbeskattningens
mycket stora komplex,
där detta är en mycket liten del, har vi
ingen anledning att nu göra denna ändring.
Herr SKÄRMAN (fp):
Herr talman! Det väsentliga här är
inte om orättvisan är stor eller ej utan
om det sker orättvisa. Är det som i detta
fall så att människor faktiskt behandlas
orättvist, skall man ta upp frågan,
även om den bara är en liten del av ett
större komplex.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
13, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
87
Om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och
för studiekostnader in. m.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 69;
Nej — 60.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Om rätt till avdrag vid beskattningen för
periodiskt understöd till studerande och
för studiekostnader m. m.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 14, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande
och för studiekostnader m. in.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:211,
av herr Wallmark, samt II: 267, av herrar
Nordstrandh och Ringaby, vari hemställts,
att riksdagen måtte
a) besluta, att avdrag för studiekostnader
skulle medgivas i förhållande till
ett belopp motsvarande 2 500 kronor
per normalstudieår samt i övrigt enligt
de i motionerna angivna riktlinjerna,
b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte till innevarande
års höstriksdag framlägga förslag till
sådana ändringar i skatteförfattningarna,
som föranleddes av bifall till förslaget
under a);
2) de likalydande motionerna 1:303,
av herr Harald Pettersson m. fl. samt
Il: 362, av herrar Antonsson och Mattsson,
vari föreslagits att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning om rätt
till skatteavdrag på den statliga inkomstskattens
slutbelopp för periodiskt
understöd till studerande och därmed
enligt vad i motionerna angivits jämförbar
studiefinansiering samt om framläggande
för riksdagen av de förslag,
som kunde föranledas härav; ävensom
3) de likalydande motionerna 1:467,
av herr Hilding och fru Segerstedt Wiberg,
samt II: 574, av herrar Jönsson i
Ingemarsgården och Westberg, vari yrkats
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
efter överarbetning av framlagda utredningsförslag
måtte till riksdagen inkomma
med proposition om avdragsrätt
vid beskattningen för periodiska understöd
till studerande.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 211,
av herr Wallmark, samt II: 267, av herrar
Nordstrandh och Ringaby, om rätt
till avdrag vid beskattningen för studiekostnader,
2) de likalydande motionerna I: 303,
av herr Harald Pettersson m. fl., samt
II: 362, av herrar Antonsson och Mattsson,
om rätt till skatteavdrag för periodiskt
understöd till studerande, ävensom
3)
de likalydande motionerna I: 467,
av herr Hilding och fru Segerstedt Wiberg,
samt 11:574, av herrar Jönsson i
Ingemarsgården och Westberg, om rätt
till avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade anförts
I) av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Billman, Gustafson
i Göteborg, Larsson i Umeå och
Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
88
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och
för studiekostnader in. m.
att utskottet bort under 1 och 3 hemställa,
I) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:211, av herr
Wallmark, samt II: 267, av herrar Nordstrandh
och Ringaby, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag angående studiekostnadernas
behandling i skattehänseende; ävensom
3)
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 467, av herr
Hilding och fru Segerstedt Wiberg, samt
11:574, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Westberg, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t efter överarbetning av framlagda
utredningsförslag måtte till riksdagen
inkomma med proposition om avdragsrätt
vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande;
II) av herrar Sundin, Boo och Dahlgren,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 303,
av herr Harald Pettersson in. fl., samt
II: 362, av herrar Antonsson och Mattsson,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning om rätt
till skatteavdrag på den statliga inkomstskattens
slutbelopp för periodiskt
understöd till studerande i enlighet med
vad reservanterna anfört.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! I vetskap om att denna
fråga har en oerhört stor betydelse för
dem som berörs av den ämnar jag hålla
ett mycket stort tal.
Herr talman! Jag yrker bifall till den
vid detta utlåtande fogade med II betecknade
reservationen.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):
Herr talman! Jag beklagar att jag
inte kan vara lika kortfattad som herr
Sundin.
Det sägs ju alltid i skattesammanhang
att inkomstskatten i princip skall
utgå i förhållande till skatteförmågan.
Detta magiska ord, skatteförmågan, anses
ju utgöra ledstjärnan vid utformningen
av den svenska skattelagstiftningen
eller, för att tala med bevillningsutskottet
i andra sammanhang, en
grundläggande princip i den svenska
skattelagstiftningen. Det finns emellertid
områden där statsmakterna hittills
ställt sig likgiltiga och omsorgsfullt
undvikit att ta hänsyn till skatteförmågan.
Man handlar inte i överensstämmelse
med den nyss nämnda grundläggande
principen i detta fall. Det gäller
studiekostnaderna och den inverkan
som periodiska understöd respektive
amorteringar av egna studiekostnader
kan ha för skatteförmågan.
Frågan har varit föremål för utredning
flera gånger, men de förslag som
har framkommit har inte resulterat i
någon lagstiftning. Ingen kan dock förneka
att i de individuella fallen för
t. ex. en ingenjör, läroverksadjunkt eller
byråsekreterare med stor skattebörda
amorteringarna nedsätter skatteförmågan.
Den som årligen betalar
amorteringar på exempelvis 2 000 kronor
har en sämre skatteförmåga än de
kolleger med samma lön som inte befinner
sig i motsvarande amorteringssituation
utan som ograverat disponerar över
sina inkomster, i varje fall lönen efter
skatt. Icke desto mindre får den förre
— han eller hon med amorteringsbördan
— betala samma skatt som kollegerna
utan amorteringsbörda för studieskulder.
Han eller hon måste därtill
betala sina amorteringar i skattelagda
pengar, skattelagda efter progressiva
skalor. För att klara amorteringen på
2 000 kronor måste vederbörande väl
förtjäna 3 000 kronor eller något därunder.
För många resulterar detta i en
sänkt levnadsstandard och ett livslångt
amorteringsslaveri, som fördystrar tillvaron
för dem och deras familjer. Med
den höga beskattning som vi har och
Onsdagen den 17 mars 1905
Nr 12
89
Om rätt till avdrag vid beskattningen för
som är i ständig ökning blir bördan ytterst
betungande. Akademikernas skatteförmåga
är lägre än de nominella inkomsterna
ger vid handen.
Det går inte att komma ifrån att detta
förhållande är högst otillfredsställande,
icke minst med tanke på den stora insats
som hithörande medborgarkategorier
utför i dagens samhällsliv inom utbildning,
administration, sjukvård,
forskning, näringsliv m. in. Förhållandet
framstår som så mycket mera otillfredsställande
i betraktande av att samhället
på olika områden satsar så mycket
på att skapa ökade möjligheter för
att ta hand om den ungdom som inriktar
sig på de utbildningsmål det här är
fråga om.
Det finns flera skäl som talar för
införandet av en avdragsrätt för studiekostnaderna
vid inkomstbeskattningen
—■ en avdragsrätt i en eller annan form.
Ett sådant skäl är de akademiska yrkenas
inkomstackumulation, som medför
en stark överbeskatttning av dessa yrken
i jämförelse med andra yrken. En
person som har sin inkomst tämligen
jämnt fördelad över ett relativt stort
antal år kommer i gynnsammare läge än
en annan person med dels mindre antal
yrkesverksamma år, dels ojämn inkomstfördelning
över dessa yrkesverksamma
år. Den senare blir påtagligt
diskriminerad i skattehänseende. Ju
starkare progressiviteten är, desto mer
accentueras detta förhållande.
Frågan har särskilt stor betydelse för
den akademiskt utbildade arbetskraften
med dess relativt korta yrkesverksamma
tid och relativt stora skillnad mellan
begynnelselön och slutlön.
Ett annat skäl för att medge avdragsrätt
är att studiekostnaderna kan jämställas
med omkostnader för inkomsternas
förvärvande. Det anses självklart
att en företagare skall i sin rörelse åtnjuta
avdrag för omkostnader för inkomsternas
förvärvande, men för en
skuldsatt akademiker som haft liknan
-
periodiskt understöd till studerande och
för studiekostnader m. m.
de omkostnader medges inte samma
förmån. Man kan också se frågan ur en
annan synvinkel. Det anses företagsekonomiskt
och skattemässigt riktigt att
en företagare får göra avdrag för investeringar
i rörelsen, men den skuldsatte
akademikern vägras avdrag för
de avskrivningar som han måste göra
på de investeringar han gjort i sin utbildning.
Ett tredje skäl: de studerande har
inte haft samma möjlighet som alla andra
att åtnjuta ortsavdrag under de år
då de studerat och inte haft några arbetsinkomster
som medgivit utnyttjande
av ortsavdraget.
Jag vill här göra en parallell. IKungl.
Maj:ts proposition nr 14 i år — skattepropositionen
— har som motiv för det
nya schablonavdraget för kommunalskatten
åberopats omtanken om dem
som inte kunnat utnyttja detta avdrag.
Bevillningsutskottet har godtagit detta
motiv. Då borde väl bevillningsutskottet
i konsekvensens namn även ha tänkt
på dem som inte kan utnyttja ortsavdraget.
Har bevillningsutskottet gjort
detta? Nej, det har utskottet inte gjort.
Bevillningsutskottets majoritet slår
tvärtom dövörat till när det gäller ett så
rimligt minimikrav som att dessa studerande
under de första fem åren sedan
de kommit ut i förvärvslivet skall
få åtnjuta de ortsavdrag som de under
tidigare år gått förlustiga.
Jag kan till nöds förstå resonemanget
hos dem som är motståndare till avdragsrätt
för studiekostnader, att studiekostnaderna
innefattar levnadsomkostnader,
och för levnadskostnader
bör man inte rimligen vara berättigad
till avdrag. Men så långt som till ortsavdrag,
som utgör ett grundavdrag för
täckande av levnadskostnadsminimum,
borde man rimligen kunna sträcka sig
— avdraget för studiekostnad blir i så
fall ett uppskjutet ortsavdrag. Till detta
borde rimligen också kunna läggas
utgifter för inköp av böcker och an
-
90
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Om rätt till avdrag vid beskattningen för
för studiekostnader in. m.
nan kursmateriel och biljetter för nödiga
resor, vilka utlägg om några väl
skulle kunna betraktas som utgifter
för inkomstens förvärvande och på
grund därav vara avdragsgilla, gärna
jämlikt någon form av schablonavdrag.
För erlagda räntor, som läggs
till kapitalet i form av ökade lån, bör
väl också få åtnjutas avdragsrätt de senare
år, då vederbörande har börjat få
inkomst.
Herr talman! Nu invänds det att man
genom den år 1964 genomförda studiesociala
reformen har lättat de studerandes
ekonomiska villkor. Ja, det har
man gjort. Bevillningsutskottet uttalar
att genom tillkomsten av det nya studiehjälpsreglementet
och studiekreditförordningen
frågan om avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd
som utgår till annans studier har kommit
i ett väsentligt annat läge än tidigare.
Även frågan om avdrag för egna
studiekostnader har, menar utskottet,
kommit i ett annat läge. Det är riktigt,
men problemet kvarstå i alla fall. Reformen
har på intet sätt löst problemet
över hela fältet. Det kvarstår i hela sin
vidd och hela sin tyngd för äldre generationer,
som inte kommit i åtnjutande
av motsvarande förmåner utan sitter
fast i sin skuldbörda, som årligen skall
amorteras.
Även för de yngre generationerna
finns problemet i viss mån. SACO har i
eu nyligen till chefen för finansdepartementet
gjord framställning aktualiserat
problemet i anslutning till den förändrade
broblemställning som uppstått.
Framställningen utmynnar i en hemställan
att riksdagen senast år 1966
skall föreläggas förslag om avdragsrätt
vid beskattning för avgiftsbetalning enligt
studiemedelsförordningen.
Herr talman! Frågan tål enligt min
mening att i hela sin vidd göras till
föremål för förnyad utredning. Jag yrkar
bifall till reservation I av herr Yngve
Nilsson m. fl.
periodiskt understöd till studerande och
Herr BILLMAN (fp):
Herr talman! Om jag hade en son
som huvudsakligen ägnade sig åt att
löpa omkring på Stockholms gator, att
bedriva kroppsövningar på Nalen eller
Gröna lund eller att huvudsakligen sysselsätta
sig med att odla en hårväxt å
la Beatles eller några andra sådana
mindre samhällsnyttiga sysselsättningar,
så skulle jag få avdragsrätt för de
periodiska understöd som jag förmodar
jag skulle bli tvungen att betala till denne
imaginäre son. Men om jag lyckades
tala förstånd med pojken så att han i
stället började ägna sig åt studier vid
Stockholms universitet eller någon annan
läroanstalt, då skulle jag inte längre
få behålla denna avdragsrätt för de
periodiska understöd som jag i så fall
skulle fortsätta att utbetala till honom.
Jag anför detta som ett exempel på de
barocka konsekvenserna av konstruktionen
och tillämpningen av avdragsmöjligheterna
för de periodiska understöden.
Jag skall med hänsyn till att klockan
är mycket och till att herr Jacobsson
har betat av det här fältet ganska grundligt
nöja mig med att välja detta drastiska
exempel på vilka konsekvenser en
sådan här skattelagstiftning kan få, som
förklarar varför vi på oppositionshåll
är angelägna om att få en ändring till
stånd.
Jag ber alltså att få instämma i herr
Jacobssons yrkande om bifall till reservation
I.
Herr ERIKSSON, EINAR, (s):
Herr förste vice talman! Jag skulle
liksom herr Sundin kunna fatta mig
mycket kort och kanske rent av nöja
mig med att endast yrka bifall till utskottsmajoritetens
hemställan. Den fråga
som utskottet behandlat i det föreliggande
betänkandet har nämligen i
varje fall den likheten med den fråga
som behandlades i bevillningsutskottets
Nr 12
Onsdagen den
Om rätt till avdrag vid beskattningen fc
betänkande nr 11 att den också har
varit föremål för riksdagens behandling
under många år i följd. Det finns
ändå här en rätt väsentlig skillnad gentemot
det ärende som gällde avdragsrätt
vid beskattning för gåvor till allmännyttiga
ändamål etc. När det gäller det
nu föreliggande ärendet har det nämligen
skett något väsentligt. I stället för
att slå in på skatteavdragsvägen när det
gäller studiekostnader har riksdagen år
efter år förbättrat och förstärkt det allmänna
studiestödet. I fjol gjordes ett
verkligt krafttag på detta område. När
man införde det nya studiesociala systemet
för alla skolformer över grundskolan
trodde man att det i allt väsentligt
skulle lösa de problem som vi nu
diskuterar.
Fjolårets riksdagsbeslut innebär, om
de uppgifter jag fått är riktiga, att vi
för kommande budgetår satsar inte
mindre än 753 miljoner kronor till studiestöd.
Bara på de sista åren har det
skett en väldig ökning av beloppen. Statens
kostnader för studiestödet är, ärade
kammarledamöter, så stora att de
rent av påverkar budgeten. De ingår i
den kostnadsbelastning som har tvingat
finansministern att höja skatten för
kommande budgetår. Så betydande belopp
ställer statsmakterna nu till förfogande
i form av studiestöd.
Då man i detta läge återkommer med
kravet på skattebefrielse för utgivare av
studiebidrag påminner detta om en monoton
envishet, och jag kan inte ta det
som uttryck för en politisk och ekonomisk
realitet.
I motionerna talas om det orimliga
och orättvisa i alt man inte inför ett
avdragssystem för utgivare av studiebidrag.
I en av motionerna göres rent av
gällande att avsaknaden av en sådan avdragsrätt
torde sakna stöd i allmänhetens
rättsuppfattning. Ja, herr talman,
rättvisan är ofta relativ — det är väl
därför som rättvisans gudinna är utrustad
med en bindel för ögonen.
Herr Sundin sade i sitt mycket korta
periodiskt understöd till studerande och
för studiekostnader m. m.
inlägg att denna fråga är betydelsefull
för dem den gäller. Det är riktigt uttryckt.
Åtskilliga skattebetalare i detta
land har aldrig haft och kommer aldrig
att få något utbyte eller någon återbäring
av det stöd som statsmakterna nu
ger på det studiesociala området. Trots
detta får de i betydande utsträckning
vara med om att finansiera detta stöd.
Dessa människor får också räkna med
en väsentligt lägre inkomst för sitt uppehälle
än de som haft förmånen att få
studera. Om man nu därutöver skulle
medge skatteavdrag för dem som utger
enskilda studiebidrag skulle det innebära
att dessa andra människor får vara
med om att finansiera skattebortfallet
på den punkten också. Jag tror att man
bör vara väldigt försiktig när man vid
motionsskrivandet väljer sina superlativer.
Jag skulle vilja råda er att när nt
nästa år skriver dessa motioner också
ta hänsyn till att det finns andra grupper
i samhället som har en annan syn
på denna fråga än just de som detta
gäller, som herr Sundin sade.
Utskottsmajoriteten har tagit fasta
på tillkomsten av det nya statliga studiehjälpssystemet
och framhåller att
detta bör kunna förvisa varje tanke på
införande av en avdragsrätt till ett
passerat skede. Jag är liksom utskottsmajoriteten
övertygad om att den satsning
som vi gjorde i fjol kommer att
efterföljas av en vidare utbyggnad,
breddning och fördjupning av samhällets
aktivitet när det gäller att hjälpa
fram människorna till studier.
Då herr Gösta Jacobsson talade om
vad han kallade avbetalningsslaveriet
när det gäller studieskulderna så kan
det väl i och för sig vara riktigt. Men
om man skall komma till rätta med det
problemet måste man, såsom utskottet
framhåller, bryta en princip som
är ganska klart fastlagd i vår skattelagstiftning,
nämligen att avdrag vid
beskattningen icke skall medges för
kapitalskuld; och det är en ganska väsentlig
sak.
Onsdagen den 17 mars 1965
92 Nr 12
Om rätt till avdrag vid beskattningen för
för studiekostnader m. in.
Herr Billmans beskrivning av periodiskt
understöd är väl inte heller
alldeles oriktig — herr Lundström
gav ungefär samma beskrivning för en
vecka sedan här i kammaren. .lag tror
att dessa förhållanden var anledningen
till att 1956 års skattelagssakkunniga
ville göra rent bord med avdragen för
periodiskt understöd. Kanske man kan
få både herr Billman och herr Lundström
med sig på en aktion i den riktningen,
så behöver de inte stå här varje
år och skildra de stötande konsekvenser
som avdragsrätten innebär.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! Jag konstaterar bara,
det faktum att man aldrig kan fatta
sig så kort att det inte ges eu möjlighet
för herr Einar Eriksson från Uppsala
att snedvrida sakförhållandet som
sådant. Jag skall inte på något sätt
kommentera det utan vill endast uppmana
herr Eriksson att än en gång
läsa både den motion och den reservation
som jag här vrkat bifall till,
Då skall han finna en viss skillnad
från den andra reservationen, och jag
förmodar även att lians feltolkning i
detta sammanhang inte kommer att
upprepas.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):
Herr talman! Herr Einar Eriksson
påminde om att rättvisans gudinna är
utrustad med en bindel för ögonen.
Utan all jämförelse skulle jag vilja säga
att även herr Einar Eriksson är utrustad
med en bindel för ögonen, i
varje fall över det ena ögat.
Jag medger gärna att frågan om det
periodiska understödet i viss mån bar
kommit i ett annat läge genom studiemedelsreformen
i fjol; den reformen
har dock begränsad karaktär och föräldrarna
måste alltjämt i någon ut
-
periodiskt understöd till studerande och
sträckning bidraga till sina barns studier.
Men jag tryckte därför inte heller
så mycket på den saken utan mera på
rätten till avdrag för de egna studiekostnaderna.
Herr Einar Eriksson
bortsåg från alla dem som alltjämt
måste betala sina amorteringar med
beskattade medel.
Herr Erikssons främsta invändning
var att det här rör sig om kapitalkostnader,
men även om vi går med pa
den rubriceringen bör det ju inte vara
oförenligt med den svenska skattelagstiftningen
att man får göra avskrivningar
på de nedlagda kostnaderna
för investeringar d. v. s. på kapitalkostnaderna.
Och då förde jag fram i
bilden en sak som herr Einar Eriksson
sannolikt inte kan bestrida att det
ligger något i, nämligen att vederbörande
inte åtnjutit de ortsavdrag som
deras jämnåriga haft.
Herr ERIKSSON, EINAR, (s):
Herr talman! Jag ber om ursäkt för
den händelse jag inte var alldeles rättvis
mot herr Sundin. Eftersom han
yttrade sig så väldigt kort hade jag
över huvud taget ingen anledning att
erinra mig vare sig det som står i motionen
eller vad som framförts här.
utan jag anknöt bara till just det uttryck
han använde, nämligen — jag
hoppas nu att mina ord stämmer med
protokollets referat av hans anförande
— att detta är en viktig och betydelsefull
sak för dem som frågan gäller. Det
var väl ingen misstolkning av vad herr
Sundin sade, och än mindre gick jag
därmed in på motiveringen i motionen.
Herr Jacobsson ville utrusta mig
med en bindel men nöjde sig med att
sätta den för ett öga. Efter vad jag vet
är det bara en kategori som utrustas
med bindel för ena ögat, nämligen sjörövarna;
men jag har ju inte lagt mig
i sjöröveriet som sådant och på det
området är jag än mer osakkunnig än
på det här. Är det fråga om någon bin
-
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
93
Om rätt till avdrag vid beskattningen för
del så sätt den alltså för bägge ögonen.
Men huvudsaken är att man har hörseln
kvar, herr Jacobsson. Den är viktig
i de här sammanhangen.
Herr PERSSON, YNGVE, (s):
Herr talman, ärade kammarledamöter!
Det var inte alls min avsikt att lägga
mig i denna debatt i dag, men när
jag hörde herr Jacobssons första anförande
började jag känna ett påtagligt
behov att något bemöta vad han sade.
Jag tillhörde den grupp som utredde
det studiesociala stödet till akademikerna,
och jag har därför fått en smula
insikt i dessa frågeställningar.
Herr Jacobssons grundläggande tes
var väl att det var mycket synd om
akademikerna; de var skuldsatta o. s. v.
Som jag ser saken finns det knappast i
vårt land en säkrare och bättre investering
än att offra några tiotusental kronor
på en akademisk utbildning. Den
som i dag går ut på arbetsmarknaden
med akademiska betyg får starta med
en begynnelselön som ligger ungefär 50
procent över den lön som gäller för
kroppsarbetare på den svenska arbetsmarknaden.
Sedan stiger lönen snabbt,
och man får en livslön långt utöver vad
folk i allmänhet erhåller. En sådan man
eller kvinna är i hög grad subventionerad
av samhället. Det kostar samhället
mycket att utbilda en akademiker. Den
ekonomiska insats vederbörande själv
gör är förhållandevis blygsam, men resultatet
är, med nuvarande lönebildningsmönster
på arbetsmarknaden, på
ett mycket markant sätt till fördel för
vederbörande.
Om utskottet talar om orättvisa i
detta sammanhang, måste det gälla en
annan grupp, nämligen de ungdomar
som står i ko vid undervisningsanstalterna
och där inte får plats därför att
vi helt enkelt inte har resurser att ge
alla som önskar det en god utbildning,
allra minst en akademikerutbildning.
periodiskt understöd till studerande och
för studiekostnader m. m.
Såvitt jag förstår är det mycket vettigare
att gå den väg som riksdagens beslutade
om i fjol, nämligen att inte vara
alltför rundhänt med stipendierna —
det ekonomiska bidraget till akademikerna
— utan i stället se till att det blir
pengar över för utbyggnad av undervisningsanstalterna,
så att vi kan släppa
dit flera och så att näringslivet i
högre grad får sitt ständigt stegrade
behov av högt utbildat folk tillgodosett.
Herr Eriksson var inne på frågan om
reaktionerna hos dem som skall betala
kalaset utan att på samma sätt som
akademikerna få glädje av verksamheten.
Jag vill understryka dessa ord och
säga att jag i utredningen just framhöll
att verksamheten inte får läggas
upp alltför utmanande, om vi inte vill
kompromettera en positiv inställning
hos breda folklager. Från SACO, som
har nämnts här i dag, förs en kampanj
emot det beslut som riksdagen fattade
i fjol. Samtidigt angriper man den progressiva
beskattningen, kanske inte i
princip, men man menar att den går
för långt. Man vill alltså dels göra denna
utbildning i stort sett kostnadsfri
för den som väljer den vägen, dels topphugga
den progressiva beskattningen,
som är ett av medlen att återföra pengar
till statskassan, bl. a. för denna verksamhet.
Men när vi tar upp frågan om
lönebildningen på svensk arbetsmarknad
vill man inte riktigt anpassa sig
till det faktum att samhället i allt väsentligt
betalar en utbildning som sedan
åberopas vid avvägningen av löneförmånerna
för akademikerna och som
i hög grad, såvitt jag förstår, har medverkat
till den mycket klara särställning
de intar.
Vi skall enligt min mening över huvud
taget vara försiktiga med att politisera
den högre utbildningen. Arbetarrörelsen
har en mycket positiv inställning
i detta fall, och på det hållet vill
man också ge studenterna en vettig ekonomisk
status under utbildningstiden,
men det måste ske eu avvägning.
94
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Om ratt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande och
för studiekostnader m. m.
Låt mig till sist, herr talman, göra
eu liten ironisk reflexion. För en kort
tid sedan reste en grupp studenter upp
från Lund och uppvaktade finansministern
om införandet av mellanöl. Jag
tycker om studenter som följer med
samhällsfrågorna, men jag tycker att
det är bättre att de håller sig hemma
och studerar än att de på detta sätt lägger
sig i dessa frågor.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li):
Herr talman! Den föregående ärade
talaren nämnde den arbetsglädje som
den akademiskt utbildade skulle känna
i sitt arbete. Han menade tydligen att
de skulle känna glädje och därmed låta
sig nöja. Jag vet inte om han brukar
ta med arbetsglädjen i den ekonomiska
kalkylen på andra områden. Här är
det enligt mitt sätt att se inte så mycket
fråga om glädje i det ena eller andra,
utan i stället fråga om ekonomisk
realism, och resultat av beskattningen
är ren och klar ekonomi.
Det sades att akademikerna i ekonomiskt
hänseende skulle vara mycket
väl tillgodosedda. Den föregående ärade
talaren vill uppenbarligen göra gällande
att de när det gällde livslönen
skulle vara bättre tillgodosedda än annan
arbetskraft. Jag har här i min hand
en tabell, som jag inte tycker ger någon
direkt bekräftelse på riktigheten av talarens
påståenden, snarare motsatsen.
För en läroverksadjunkt är den totala
nettoinkomsten under livet 821 000 kronor,
för en banktjänsteman 787 000, för
en folkbibliotekarie 672 000, för en folkskollärare
685 000, för en jurist 831 000
alltså litet högre, för en konduktör -—
som alltså tillhör de lågavlönade —
570 000, för en lektor 841 000, för en
metallarbetare 557 000, för en murare
762 000 och för en träarbetare 787 000.
Jag har bara velat nämna dessa siffror
som styrker mina synpunkter. Skillnaden
är inte så stor.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.
I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
vad utskottet hemställt, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 14
punkten 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
95
Ja — 75;
Nej — 44.
Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Sundin m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.
Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de angående punkten 3
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i denna
punkt hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 14
punkten 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Ang. ändring i sekretesslagen
Då mellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 74;
Nej — 45.
Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.
Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om polisregister m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Ang. ändring i sekretesslagen
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om polisregister m. m., såvitt
denna hänvisats till konstitutionsutskottet.
I proposition nr 18 hade Kungl. Maj:t
bland annat föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till lag om polisregister m. m. och till
lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen.
Propositionen hade hänvisats till konstitutionsutskottet
i vad gällde förslaget
till ändrad lydelse av 11 § sekretesslagen.
I övrigt hade propositionen hänvisats
till lagutskott och tilldelats första
lagutskottet.
Utskottet hade i förevarande utlåtande
på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen måtte, med förklaring att det
i proposition nr 18 framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 11 §
lagen den 28 maj 1937 (nr 219) om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar icke kunnat oför
-
96
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Om avskaffande av karensdagarna vid ersättning från försäkringskassa
ändrat bifallas, för sin del antaga i utlåtandet
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar.
Herr statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Det föreliggande utlåtandet
från konstitutionsutskottet är ju
enhälligt. Jag hälsar det med tillfredsställelse.
Jag har begärt ordet, herr talman,
därför att den skrivning som utskottet
redovisat på sidan 4 i sitt utlåtande i
det stycke som börjar med »Vissa av
stadgandena» och som slutar »överarbetning
av stadgandet» kan ge anledning
till viss tveksamhet, och därför
skulle jag vilja göra ett uttalande om
hur jag uppfattar innebörden i den
ändring som har skett.
Jag uppfattar den på det sättet, att
prövningen av en begäran om utlämnande
i tryckfrihetsförordningens mening
av handling från polisregistret
visserligen i första hand skall ske enligt
sekretesslagens regler, men genom
nu föreslagen ändring, som innebär
hänvisning till den nya polisregisterlagen,
får utlämnande icke ske annat
än om polisregisterlagens regler medger
det. En myndighet som önskar få en
uppgift från polisregistret skall således
inte — för att ta ett exempel — genom
att säga att polisregisterlagen därvid
inte åberopas kunna kringgå denna lags
reglering av i vad mån polisregisteruppgifter
får lämnas mellan myndigheter
inbördes.
Jag har bara velat ge till känna hur
jag således uttolkar den skrivning, som
konstitutionsutskottet har gjort, och har
i övrigt ingenting att erinra mot själva
ändringen.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.
Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om polisregister
in. in., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.
Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående beräkningen av semester i vissa
fall, in. m.; och
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående vårdbidragen till handikappade
barn.
Vad utskottet ii dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Om avskaffande av karensdagarna vid
ersättning från försäkringskassa
Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av väckta
motioner om avskaffande av karensdagarna
vid ersättning från försäkringskassa.
Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
37 i första kammaren av herrar Lager
och Adolfsson samt nr 44 i andra kammaren
av fru Rgding rn. fl.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa om
förslag till 1965 års riksdag med innebörd,
att karensdagarna vid sjukdom
och olycksfall avskaffades.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 37 och II:
44, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Herr LAGER (k):
Jag ber herr talmannen och kammarens
ledamöter om tillgift för att jag
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
97
Om avskaffande av karensdagarna vid ersättning från försäkringskassa
tar till orda när vi arbetar under rätt
hård tidspress. Jag hyser emellertid
den meningen, att den fråga som nu
skall avgöras är av sådan vikt att den
väl är värd några ord.
I sitt utlåtande till vår motion nr 37
om slopande av karensdagarna vid
sjukdom och olycksfall erinrar utskottet
om att denna fråga har aktualiserats
i riksdagen vid flera tillfällen under
senare år. Erinran är alldeles riktig.
Däremot tycker jag att de slutsatser
som utskottet har kommit till efter denna
riktiga erinran är oriktiga. Utskottet
hänvisar nämligen, utan att ingå på en
sakdiskussion, till att det tidigare har
avstyrkt liknande motionsyrkanden och
att det nu måste göra på samma sätt.
Den enda riktiga slutsats som utskottet
enligt min mening borde ha dragit av
frågans envisa återkommande i riksdagen
borde väl ha varit, att något måste
göras i denna sak.
Vi har här i landet cirka 2 miljoner
löneanställda, fackligt organiserade och
sammanfattade i de två landsomfattande
organisationerna LO och TCO. Av
dessa 2 miljoner löneanställda har enligt
grova, men — som jag förmodar —
i stort sett riktiga beräkningar 800 000
betalt vid sjukdom också under de tre
första sjukdagarna. Cirka 1 200 000 har
ingen ersättning för dessa tre dagar.
Utvecklingen här i landet har lett
till att de tidigare existerande mycket
pregnanta klyftorna mellan tjänstemän
och arbetare, mellan tim- och veckoavlönade
a den ena sidan och månadsavlönade
å den andra sidan, har börjat
fyllas igen sä smått. När det gäller ersättning
eller lön på annat sätt under
sjukdagar är dock den gamla klyftan
kvar.
År 1963 förklarade andra lagutskottet
i anledning av en motion med ett liknande
yrkande som det som nu står på
dagordningen, att ett slopande av karenstiden
skulle leda till en ökning av
antalet sjukskrivningar. Delta är inte
bevisat. Man rör sig bär bara med antaganden.
Menar verkligen utskottet, att
7 Första hammarens protokoll /.''tf!.''). \''r 12
arbetsmoralen är så mycket högre hos
de 800 000 som nu har sjuklön under
karenstiden än hos de 1 200 000 som
inte har det? Jag tror förhållandet är
ungefär detsamma i de båda grupperna
vad arbetsmoralen beträffar. Därtill
kommer att sjukpenningen nu i stort
sett ligger väsentligt under arbetsförtjänsten,
och enbart det faktum, att den
sjuke förlorar pengar om han är sjuk,
motverkar ju det som utskottet fruktar.
Också om man ser frågan enbart
krasst ekonomiskt är den nuvarande
ordningen mycket diskutabel. För att
slippa minskning i arbetsinkomsten går
ibland arbetare sjuka till sitt jobb. Särskilt
i förkylnings- och influensatider
sker detta rätt ofta. Tjänar man företagsmässigt
och samhällsekonomiskt på
att en förkyld eller influensasjuk arbetare
kommer till jobbet och smittar ner
sin omgivning? Jag tvivlar på detta,
och jag är inte ensam om dessa tvivel.
Företagaren fäster sig kanske mindre
vid det, men varje socialt ansvarskännande
människa måste bli upprörd över
att arbetare av fruktan för löneavdrag
överanstränger sig och underlåter att
behandla mindre sjukdomar i tid och
därigenom kanske ådrar sig allvarlig
ohälsa för lång tid framåt.
Påståendet att karensdagarnas avskaffande
skulle inverka på olycksfallsfrekvensen
är helt orimlig. Ingen normalt
funtad människa utsätter sig för
eller framkallar ett olycksfall i arbetet
för att få sjuklön.
•lag är helt medveten om att det förekommer
något som heter självstympning.
Just för några veckor sedan läste
vi i tidningarna ett meddelande om att
något sådant skett i Jönköping. Men det
är undantagsfall, och ytterst få undantagsfall
förekommer. De kan inte anföras
som ett allvarligt argument i detta
sammanhang.
Jag tror för min del inte att utskottet
anser det riktigt att sjuklön inte skall
utgå till LO-anslutna arbetare. Utskottet
lägger huvudvikten vid hur frågan skall
lösas, genom lagstiftning eller genom
98
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Om avskaffande av karensdagarna vid
avtalsuppgörelser mellan huvudparterna
på arbetsmarknaden.
Hittills har utskottet hela tiden envist
hållit fast vid att avtalsvägen är det
som först måste prövas och att lagstiftning
skulle tillgripas först då en tillfredsställande
lösning inte varit möjlig
att nå avtalsvägen. Erfarenheterna hittills
visar att det näppeligen blir möjligt
att lösa frågan avtalsvägen. Det förefaller
mig som om detta är en av de
frågor där en tillfredsställande lösning
kan nås endast genom en samordning
av arbetarrörelsens parlamentariska och
fackliga kraft. Jag är inte ensam om
denna mening. I Aftonbladet för den 17
januari detta år kan man på ledande
plats lösa:
»Självfallet bör man inte utesluta möjligheten
att genom förhandlingar klara
av det hela. Men om det skall vara någon
mening med att vänta till nästa års
avtalsrörelse för att se vad den ger,
måste man ha belägg för att det skett
en avgörande sinnesförändring hos direktörerna
på Blasieholmen. Eller också
måste man veta att det går att åstadkomma
en sådan. Och då bör man komma
ihåg att i de kretsarna betraktas förändringar
med allra största skepsis. Vi
tror dock att lagstiftningsvägen i det
här fallet har många fördelar, och att
det är den man bör välja.»
Det är så sant som det är sagt att lagstiftningsvägen
har bestämda fördelar.
Ett avtal mellan huvudparterna på arbetsmarknaden
kan rivas upp lättare än
cn fastställd lag. Ett avtal mellan Landsorganisationen
och Arbetsgivareföreningen
är giltigt endast inom dessa huvudorganisationers
verksamhetsområden.
Det finns dock ett avsevärt antal
arbetare och andra anställda som inte
faller under dessa uppgörelser. En lag
däremot verkar generellt.
Vi har i vå'' motion föreslagit att man
skall ändra sjukförsäkringslagen så att
karensdagarna avskaffas, alternativt
att stifta eu ny lag som förbjuder arbetsgivaren
att göra avdrag på lönen
för anställd under de tre första sjukda
-
ersättning från försäkringskassa
garna. Det sista alternativet är givetvis
det bästa. Det första kan bli lika bra
eller nästan lika bra under förutsättning
att sjukpenningen höjes, bringas i
nivå med den inträdda nominella lönestegringen
under senare år. I den sista
frågan har det varslats om vissa förslag
från olika håll, och jag kan för
min del invänta dessa.
.Tåg ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till motionen nr 37
i första kammaren och 44 i andra kammaren.
Herr LARSSON, LARS, (s):
Herr talman! Jag kan av samma skäl
som herr Lager anförde i slutet av sitt
anförande, nämligen inväntandet av det
aviserade förslaget till reformering av
sjukförsäkringen, yrka bifall till utskottets
hemställan.
Jag lyssnade mycket noggrant till
herr Lagers redogörelse och fann att
han slutligen själv hade stannat för det
andra alternativet i kommunistmotionen
som det bästa, nämligen att man
skulle begära en lagstiftning som komme
att innebära förbud för arbetsgivare
att göra avdrag på lönen för anställd under
de tre första dagarna av dennes
sjukdom. Det skulle innebära en förändring
av förhållandet mellan statsmakterna
och arbetsmarknadens parter
i strid mot vad vi liar ansett vara riktigt
och praktiskt härvidlag.
Men problemet om sjukförsäkringsskyddets
utformning finns ju ändå. Får
jag peka på de två rader i utskottets
recit, som står allra längst ned på sidan
2. Där omtalar utskottet att det pågår
överläggningar i detta ämne mellan
socialdepartementet och Landsorganisationen.
Liksom utskottet fäster jag själv
stort avseende just vid detta påpekande.
Får jag tillägga att frågan om sjukförsäkringens
framtida utformning inte
enbart kan vara en diskussion om karensdagarnas
vara eller icke vara. Det
är i lika stor utsträckning en fråga om
kompensationsgraden inom sjukförsäk
-
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
99
Om slopande av åldersgränsen för invaliditetstillägg
ringen liksom försäkringsskyddets höjd Vid förnyad föredragning av andra
på inkomstskalan. lagutskottets utlåtande nr 23, i anled
Herr
talman! Med denna kanske nå- ning av väckt motion om kontroll av
got kortfattade motivering vill jag yrka livsmedelsförsäljningen på båtar i inbifall
till andra lagutskottets utlåtande ternordisk trafik; bifölls vad utskottet
nr 21. i detta utlåtande hemställt.
Herr LAGER (k):
Herr talman! Även om man skulle
stifta en lag som reglerade frågan om
sjuklön under de tre första dagarna,
så vore det inte något principiellt nytt
för detta land. Det finns åtskilliga lagar
som ingriper reglerande i arbetslivet
både på det ena och det andra området.
Herr Larsson sade att det står nederst
på sidan 2 i utskottsutlåtandet,
att det upplysts från socialdepartementet
att det för närvarande pågår överläggningar
i ämnet med Landsorganisationen.
Jag vill göra den lilla korrigeringen,
att enligt vad som meddelats i
pressen har det tillsatts en arbetsgrupp
bestående av tre man från socialdemokratiska
arbetarpartiet och tre från
Landsorganisationen. Den förbindelse
man har med socialdepartementet är att
chefen för detta departement blivit ordförande
i gruppen och tagit sin statssekreterare
med sig som medarbetare.
Men rent formellt är det inte en av socialdepartementet
eller regeringen tillsatt
utredning, utan en av det socialdemokratiska
partiet ocli Landsorganisationen
tillsatt utredning.
Herr LARSSON, LARS, (s):
Herr talman! Rent upplysningsvis vill
jag för herr Lager nämna, att statsrådet
Aspling är socialdemokrat.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden proposiitioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra
proposiitionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.
Om slopande av åldersgränsen för
invaliditetstillägg
Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner om slopande av åldersgränsen
för invaliditetstillägg.
Till behandling hade andra lagutskottet
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 65
i första kammaren av herr Karlsson,
Helge, m. fl. samt nr 88 i andra kammaren
av herr Karlsson i Olofström m. fl.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till ändring av 9 kap. 2 § lagen
om allmän försäkring på så sätt, att åldersgränsen
för erhållande av invaliditetstillägg
utginge.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 65 och II: 88, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att motionerna överlämnas till pensionsförsäkringskommittén,
2) att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
under 1) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Herr KARLSSON, HELGE, (s):
Herr talman! Såsom motionär i denna
kammare i det ärende vi nu diskuterar
är jag givetvis mycket tillfredsställd
över den lxihandling motionen har fått.
Vi motionärer anser att man i detta läge
inte kan göra annat än att hänvisa
motionen till den arbetande pensionsförsäkringskommittén.
Om jag tar kam
-
100
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Om slopande av åldersgränsen för invaliditetstillägg
marens tid i anspråk för att utveckla
ytterligare några synpunkter, gör jag
det därför i förhoppning om att kommittén
kommer att ta del av riksdagens
behandling av motionen.
När vi här yrkar på en ändring av
åldersgränsen för invaliditetstillägget,
är det inte för ändringens egen skull,
utan yrkandet är baserat på de erfarenheter
vi har fått av arbetet i pensionsdelegationerna.
De erfarenheterna pekar
på att nu gällande lagbestämmelse
kan få orimliga konsekvenser. Låt mig
bara ge ett litet exempel på hur det kan
bli i det praktiska arbetet.
En lantarbetare råkade ut för ett
olycksfall i arbetet i juli 1964, ett
olycksfall som medför att han blir invalidiserad
för resten av livet och måste
sitta i rullstol. Han hade oturen att
fylla 63 år den 4 april samma år, och
i konsekvens med lagens bestämmelse
kan han inte erhålla något invaliditetstillägg,
fastän ingen kan påstå annat
än att kvalifikationerna i övrigt föreligger
för ett sådant.
Det är hårt för en som vid 64, 65 eller
66 års ålder blir exempelvis blind.
Han kan inte heller erhålla något invaliditetstillägg
för detta handikapp. Vi
menar att lagen i det avseendet inte är
konsekvent eller rimlig.
Utskottet har i sitt utlåtande refererat
ett uttalande i motsvarande utskottsutlåtande
år 1962. Det låter litet
underligt: »I frågan huruvida det fanns
skäl för att över huvud ha en åldersgräns
anförde utskottet, att ett lyte av
den art tillägget var avsett att kompensera
drabbade personer i verksam ålder
hårdare än andra samt att det inte
kunde anses påkallat att från pensioneringen
utgiva ersättning till det stora
antalet människor, som vid hög ålder
blev fysiskt nedbrutna.»
Jag kan fullständigt hålla med om
den sista delen av skrivningen. Det är
givetvis oerhört svårt att avgöra när
sådana förhållanden inträffar, att invaliditetstillägg
kan utgå. Vi hoppas dock
att den sittande pensionsförsäkringskommittén
skall komma med ett vettigt
förslag i det avseendet.
Men den första delen, som talar om
att människor i verksam ålder drabbas
hårdare, kan jag bara till viss del hålla
med om. Det är klart att om en människa
invalidiseras i unga år, blir det
besvärligare än om hon blivit invalid
vid högre ålder. Men det är inte fråga
om något standardtillägg till pensionen,
utan tillägget är avsett att täcka det
vårdbehov som uppstått till följd av invaliditeten.
Jag tycker inte att det är
riktigt som det nu är.
I övrigt har jag, herr talman, inte något
yrkande i denna del. Jag får väl
återkomma när pensionsförsäkringskommitténs
förslag kommer till riksdagen
i form av en proposition och då
bevaka våra intressen i detta avseende.
Herr LARSSON, LARS, (s):
Herr talman! Jag vill bara peka på
att andra lagutskottet i sitt utlåtande
sagt, att det alltjämt anser att en åldersgräns
för utgivande av invaliditetstillägg
bör finnas. Det hör samman
med det förhållandet att åldrandet i sig
självt otvivelaktigt innebär risker för
en invaliditet, som för människor i
verksam ålder medför merkostnader,
vilka invaliditetstillägget är avsett att
täcka.
Var åldersgränsen skall sättas kan
man, som utskottet påpekar, alltid diskutera.
När nu pensionsförsäkringskommittén
har att ta ställning till utformningen
av detta tillägg, har vi ansett
det riktigt att kommittén får behandla
även frågan om åldersgränsen.
Jag ber att få yrka bifall till andra
lagutskottets utlåtande nr 25.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
101
Ang. ersättningen vid tvångsingripande
enligt naturvårdslagen
Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner dels om inrättande av särskilda
naturvårdsdomstolar, dels angående
ersättningen vid tvångsingripande enligt
naturvårdslagen, dels om allemansrätten.
Tredje lagutskottet hade behandlat
följande inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nämligen
a)
motionen 11:275, av herr Rörjesson
i Falköping in. fl.,
b) de likalydande motionerna I: 327,
av herrar Eskilsson och Sveningsson,
samt IT. 398, av herr Petersson in. fl.,
c) de likalydande motionerna I: 243,
av herrar Sveningsson och Isacson,
samt IT 300, av herrar Nilsson i Bästekille
och Hedin.
I motionerna 1:327 och 11:398 hade
hemställts, att riksdagen för sin del
måtte antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring av 28 och 29 §§
naturvårdslagen den 11 december 1964
(nr 822), vilket förslag avsåg en sådan
ändring i ersättningsbestämmelserna,
att i dispensfallen beräkningen av det
tidigare värdet skulle hänföras till tiden
för det beslut, varå anspråk på ersättning
grundades.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, nämligen
a)
IT 275,
b) 1: 327 och IT 398 samt
c) I: 243 och IT 300,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade anförts av herrar
Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Nils-Eric
Gustafsson, Åkesson, Nyberg, Grebtick
och Carlshamre, vilka ansett, att utskottets
yttrande hort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under b hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 327 och IT 398 måtte för sin
del antaga i reservationen infört förslag
till lag om ändring i naturvårdslagen
den 11 december 1964 (nr 822).
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! I förevarande utskottsutlåtande
behandlas bland annat yrkanden
om ändring av vissa ersättningsbestämmelser
i den naturvårdslag,
som antogs av riksdagen hösten 1964
och trädde i kraft på nyåret 1965. I
stort sett samma yrkanden framfördes
även vid riksdagsbehandlingen i höstas.
De gäller grunderna för bestämmande
av ersättning t. ex. för hinder att
utnyttja strandskyddsområde samt grusoch
stentäkter. Enligt den antagna lagen
skall utgångspunkten för värderingen
vara tiden för strandskyddsförordnandet
respektive för lagens ikraftträdande.
Enligt motionsyrkandena skall
i stället det avgörande vara värdet vid
den tidpunkt, då dispensansökan avslås
och hindret för markens utnyttjande
sålunda blir definitivt.
I höstas tillstyrkte utskottets majoritet
— med lottens hjälp — motionsyrkandena,
men riksdagen antog propositionen
oförändrad. Nu har, som
nämnts, i stort sett samma yrkanden
framförts motionsvägen. Det kan väl
göras gällande, att ändring i den så nyligen
antagna lagen inte bör aktualiseras.
Då emellertid yrkandena nu har
framställts och så kort tid förflutit, att
några ersättningsärenden ännu icke
kan antagas vara slutbehandlade, har
jag och ett stort antal andra reservanter
ansett sig böra vidhålla den ståndpunkt
vi intog i höstas och följaktligen
i reservation yrkat bifall till motionerna.
Fastän jag inser att utsikten till bifall
till reservationen är ringa, vill jag
därför, utan att ingå på någon argumentering
i sak, yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.
102
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Ang. ersättningen vid tvångsingripande
Herr JANSSON. ERIK, (s):
Herr talman! Naturvårdslagen antogs
ju i fjol -— trots sin storlek — av en
ganska enhällig riksdag. Det var egentligen
bara delade meningar om ersättningsbestämmelserna.
Dessa delade meningar
bar i stort sett gällt den tidpunkt,
från vilken värderingarna vid
olika tillfällen skall göras. De olika meningarna
gäller om ersättningen för
marken skall hänföra sig till tidpunkten
för meddelande av förordnande
enligt naturvårdslagen respektive lagens
ikraftträdande —- vilket nu gäller
— eller om värderingen skall grunda
sig på förhållandena vid den senare tidpunkt,
då förbud enligt lagen meddelas
eller dispensansökan avslås beträffande
ianspråktagande av en grustäkt eller
dylikt. Det är för den senare ståndpunkten
som reservanterna pläderar.
Jag vill här bara kort och gott nämna,
att det vid 1965 års riksdag ingalunda
är första gången som delade meningar
av detta slag kommer till synes.
Principen bakom de värderingsbestämmelser
som gäller i dag fanns redan i
den stadsplanelag, som antogs 1931. Bestämmelserna
aktualiserades ytterligare
vid den tidpunkt då man behandlade
den nya byggnadslag, som trädde i kraft
1947. Då bröt sig också meningarna på
samma sätt som nu. Riksdagen beslöt
att värderingen skulle hänföra sig till
tidpunkt före den då nya stadsplaner
lades fram. Motioner med yrkanden i
annan riktning hade förts fram men avslogs.
Frågan aktualiserades på nytt när
man började behandla den strandlag,
som antogs 1952. Precis samma argumentering
fördes då fram som den som
används i dag. Även då avslogs motioner
med ungefär samma innehåll som
i dag.
Det har knappast vid något tillfälle
framförts så intensiva farhågor i dessa
värderingsfrågor som fallet var vid behandlingen
av strandlagen år 1952. Dessa
farhågor kom åter till uttryck i motioner
åren 1953 och 1954. Av någon
anledning har det sedan blivit rätt tyst.
enligt naturvårdslagen
Det har tydligen inte hänt så mycket
som man hade trott.
Men så kom återigen en ny lag, och
då föres samma farhågor fram igen.
Riksdagens beslut 1964 innebar att samma
ersättningsbestämmelser skall gälla
beträffande naturvårdslagen som i likartade
fall, där inskränkningar i förfoganderätten
genomförts, nämligen i
strandlagen och byggnadslagen. Det är
alltså ingenting nytt som här kommer
fram.
Såsom utskottets ordförande här påminde,
behandlades ärendet så sent som
hösten 1964. Lagen har alltså inte varit
i kraft under längre tid än praktiskt
taget två och en halv månad. Man brukar
inte gärna här i huset ändra någon
lag innan åtminstone några erfarenheter
vunnits över hur de nya bestämmelserna
tillämpats. Reservanterna har
emellertid på denna punkt en helt motsatt
uppfattning. De anför här en motivering
som är rätt kostlig i detta sammanhang
— i reservationen anföres
nämligen följande: »Härtill kommer att
de nya bestämmelserna varit gällande
så kort tid att de med all sannolikhet
ännu ej tillämpats.»
Reservanterna vill alltså ändra en lag,
vars bestämmelser ännu ej hunnit tilllämpas
och innan man har några som
helst erfarenheter. Detta torde vara rätt
unikt och motsatsen till vad som brukar
ske här i riksdagen, när sådana här
frågor tas upp. Jag tror för min del att
när lagen hunnit tillämpas en tid,
kommer farhågorna när det gäller dessa
bestämmelser att visa sig lika ogrundade
och lika ofarliga som de visat sig
efter 1947 års och 1952 års beslut.
.lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt avutskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
103
Ang. rätten att besluta om jaktvårdsområde
På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten a hemställt.
Därefter gjordes enligt de rörande
punkten b förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten c hemställt.
Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av väckta motioner angående köp av
skog på rot, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Ang. rätten att besluta om jaktvårdsområde
Föredrogs
ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner angående rätten att besluta
om jaktvårdsområde.
Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 329 i första
kammaren av herr Svedberg, Lage,
m. fl. och nr 399 i andra kammaren av
herr Trarut m. fl.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam utredning avseende huruvida
de i motionerna påtalade beslutsbestämmelserna
för tillskapande och bibehållande
av jaktvårdsområde i vad de avså
ge
1) gällande majoritetstal för beslut,
beträffande i omröstning deltagande antal
jakträttsinnehavare,
2) arealfaktorns betydelse för beslutets
fattande, samt
3) att i sammanträdet ej deltagande
jakträttsinnehavare ändock skulle räknas
såsom röstande
kunde anses befrämja i jaktlagens 10 §
1 mom. angivna syfte med jaktvårdsområde
eller anses stå i överensstämmelse
med de lagregler, som på andra områden
allmänt tillämpades vid besluts fattande
rörande frågor av samhälleligt intresse,
samt
att om så icke befunnes vara fallet,
utredningen måtte få i uppdrag att
framlägga de förslag till demokratisering
av gällande bestämmelser, som den
funne vara påkallade och lämpliga.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, 1:329 och
11:399, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Herr SVEDBERG, LAGE, (s):
Herr talman! Eftersom jag tillsammans
med några andra ledamöter av
denna kammare väckt den motion, som
tredje lagutskottet här redovisar i sitt
utlåtande, har jag begärt ordet för att
göra en liten kommentar före begravningen
av denna motion.
Jag har alltid ansett, att naturvård
och jaktvård har samband med varandra
ute i våra bygder och att rätten att
besluta om jaktvårdsområden bör tilllämpas
efter de demokratiska principer
som gäller för övriga samhälleliga angelägenheter.
Men vi kan knappast säga
att 10 § jaktlagen står i något som helst
samband med dessa demokratiska principer.
Enligt denna bestämmelse kräves
tre fjärdedels majoritet för bildandet av
ett jaktvårdsområde. Jag anser att det
är lika nödvändigt att bilda ett jaktvårdsområde
som att försöka bygga upp
naturvården här i landet. Det gäller ju
att bedriva jakten på ett sådant sätt att
man i vår fauna kan bevara ett livskraftigt
villebrådsbestånd och ge den
naturälskande allmänheten möjligeter
att se de villebråd, som strövar omkring
i naturen.
104
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Om forskning rörande ungdomens situation i dagens samhälle
Enligt bestämmelserna i jaktlagen
kräves alltså tre fjärdedels majoritet för
bildande av ett jaktvårdsområde. Men
inte enbart de som är närvarande på
en byastämma kan besluta om detta, eftersom
de nejsägare som där finns även
får tillgodoräkna sig de frånvarandes
röster. Detta är väl en tillämpning som
ingalunda kan stå i samklang med den
demokrati som tillämpas på annat håll
i vårt samhälle.
Jag förstår tredje lagutskottets motivering
för att avstyrka motionen, nämligen
att frågan så nyligen prövats i
riksdagen. Man är således inte beredd
att nu uppmjuka de gällande bestämmelserna.
Jag kommer inte att yrka bifall till
motionen, men jag anser att det är nödvändigt
att lägga några blommor på motionens
grav.
Jag begärde ordet, herr talman, i förhoppning
om att mitt förslag någon
gång i framtiden skall läggas fram här
i riksdagen och då vinna bifall, så att
den demokrati, som tillämpas på andra
områden inom samhällslivet, även kan
införas i det fall jag här nämnt.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av väckta motioner angående företräde
till bearbetning av stenkolsfyndigheter,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Om forskning rörande ungdomens situation
i dagens samhälle
Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckta motioner om forskning rörande
ungdomens situation i dagens samhälle.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
T: 582, av herr Thorsten Larsson in. fl.,
samt II: 685, av herrar Boo och Larsson
i Borrby, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om åtgärder för en grundläggande och
kontinuerlig forskning om ungdomens
situation i dagens samhälle i det syfte
som angivits i motionerna.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:582
och II: 685 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herr Svanström, fru Olsson samt
herrar Kilsmo, Rimås, Börjesson i Glömminge
och Gustafsson i Stenkyrka, vilka
ansett, att utskottet bort på anförda skäl
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna 1:582 och
II: 685 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta
om åtgärder för en grundläggande
och kontinuerlig forskning om ungdomens
situation i dagens samhälle i det
syfte som angivits i motionerna.
Herr SVANSTRÖM (ep):
Herr talman! Med hänvisning till de
motiveringar, som återfinnes i motionerna
och i reservationen, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.
Herr SÖRLIN (s):
Herr talman! Under hänvisning till
det korta anförande reservanten herr
Svanström här hållit, skall jag be att i
korthet få yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
105
Om åtgärder för att förebygga inbrottsstölder
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.
Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om nya former för hedersbevisning för
lång och trogen tjänst inom det statliga
verksamhetsområdet; samt
nr 7, i anledning av väckta motioner
om inventering av vissa personalvårdande
anordningar inom den statliga
förvaltningen.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Om åtgärder för att förebygga inbrottsstölder
Föredrogs
ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av väckta motioner om åtgärder för att
förebygga inbrottsstölder.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
18 av herr Erik Filip Petersson m. fl.,
och II: 23, av herr Werbro in. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående åtgärder avsedda att
förebygga inbrottsstölder.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
18 och II: 23 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):
Herr talman! Det torde vara motiverat
att be om ursäkt för att jag tar till
orda vid denna tidpunkt, men då utlåtandet
berör en mycket angelägen fråga
vill jag säga några ord. Jag vill
skynda mig att tala om att jag inte kommer
att ställa något yrkande om bifall
till motionen.
Jag måste ge ett erkännande till utskottet
för atl utskottet har redovisat
planerade och påbörjade åtgärder i motionens
syfte. Det skall bli intressant
att följa utvecklingen och se vilket resultat
det kan leda till.
Utskottet och jag är fullt ense om att
en oroväckande ökning av inbrottsstölderna
kräver stor uppmärksamhet i
fråga om förhindrande åtgärder. Jag är
av den uppfattningen i detta sammanhang
att det behövs ytterligare åtgärder
än dem som utskottet redovisar om
man skall kunna bryta denna tråkiga
utveckling.
Jag vill endast peka på behovet av
att flera statliga företag, exempelvis
posten och militära vapenförråd och
liknande, satsar betydligt mera på förvaringssäkerheten.
De kunde sedan bli
ett gott föredöme för andra.
På tal om vapenstölder, herr talman,
kan jag inte underlåta att erinra om
att vi i dag har läst om i tidningarna,
hurusom stulna vapen och ammunition
har blivit orsak till att en polisman har
fått sätta livet till i sin tjänsteutövning.
Det var ju inte heller första gången som
något liknande inträffat.
Det borde, tycker man, finnas möjligheter
att kräva ett mera effektivt förvaringssätt
så att sådana tragedier inte
kommer att upprepas, och det synes
mig därför angeläget att exempelvis en
förordning med detta syfte snart kunde
komma till stånd. Samhället bör enligt
min åsikt inte stå handfallet inför
denna tråkiga utveckling.
Jag har därmed, herr talman, velat
ge uttryck för att utskottet har givit
ett erkännande åt motionens syfte och
uttalar den förhoppningen, att de åtgärder
som av utskottet nämnes måtte
bli av största betydelse.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 9,
i anledning av väckt motion om bekäm
-
106
Nr 12
Onsdagen den 17 mars 1965
Interpellation om fortsatta beredskapsarbeten i Hälsingland
pande av narkotikahandeln, bifölls vad de å motsvarande utskottsbetänkande
utskottet i detta utlåtande hemställt. fattade samma beslut som första kam-
maren.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:
Till riksdagens första kammare
Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet under
tiden den 21 inars—den 6 april
1965 för att deltaga i FN:s befolkningskommissions
sammanträde i New York
samma tid.
Stockholm den 16 mars 1965
Ulla Lindström
Den begärda ledigheten beviljades.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag'' till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 80, i anledning av motioner om
viss förstärkning av justitieombudsmannaämbetet;
och
nr 81, i anledning av motioner om
kontroll av taxeringsmyndigheterna genom
riksdagens justitieombudsman.
Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen
:
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 18, med förslag till lag
om polisregister m. m., såvitt denna
hänvisats till konstitutionsutskottet;
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 21, med förslag till lag
om kommunala renhållningsavgifter;
nr 84, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna;
samt
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 23, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 12 och 13
§§ lagen den 26 november 1920 om val
till riksdagen.
Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseen
-
Interpellation om fortsatta beredskapsarbeten
i Hälsingland
Herr OLSSON, JOHAN, (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:
Herr talman! Enligt meddelanden
som utgått till vederbörande länsmyndighet
skall pågående beredskapsarbeten
i Hälsingland upphöra efter den
15 mars. Skälet till detta är att den
normalt bättre tillgången på arbete under
sommarhalvåret skulle göra beredskapsarbeten
överflödiga efter nämnda
tidpunkt.
Den 15 mars förefaller vara ett alltför
tidigt datum för inställandet av beredskapsarbetena
i Hälsingland. De under
sommarhalvåret rådande bättre
sysselsättningsmöjligheterna har vid
denna tidpunkt ännu inte inträtt. I
stället sker vid denna tid en ökad friställning
av arbetskraft inom skogsbruket
och byggnadsarbetena kommer inte
i gång förrän omkring maj månads ingång.
I norrlandsområdet i övrigt får beredskapsarbetena
fortgå en månad längre
än i Hälsingland. Bärande motiveringar
för att beredskapsarbetena i
Hälsingland skall upphöra tidigare än
i övriga Norrland saknas eftersom
skillnaderna i fråga om sysselsättningsmöjligheterna
mellan områdena är obetydliga.
Avbrytande av pågående vägarbeten
medför också betydande olägenheter ur
trafikteknisk synpunkt. Ett uppskjutande
av ytbeläggningen av en väg som
belagts med isoleringsgrus torde medföra
dryga kostnader för underhåll samt
medföra trafikrisker och avsevärt slitage
i fordonsparken. Man måste i vissa
fall ifrågasätta om inte sådana avbrvtanden
av pågående vägarbeten är ofördelaktiga
ur samhällsekonomisk synpunkt.
Onsdagen den 17 mars 1965
Nr 12
107
Interpellation om fortsatta beredskapsarbeten i Hälsingland
Den del av Hälsingland som kan hänföras
till ljusdalsregionen har under
många år varit eftersatt vad gäller vägbyggnader
och vägomläggningar. Regionen
kämpar med stora svårigheter för
att kunna hålla en god balans i näringslivet,
motverka folkminskning och undvika
en försämring av områdets service.
På senare tid har dock en god lokaliseringsverksamhet
igångsatts, och förhoppningarna
om en stabilisering inom
regionen är goda. En förutsättning är
emellertid att den påbörjade upprustningen
av vägnätet får fortsätta.
Med hänvisning till det anförda får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor.
1. Är statsrådet beredd medverka till
att beredskapsarbetena i Hälsingland
med hänsyn till arbetsmarknadsläget
inom området får fortsätta till den 15
april på samma sätt som i övriga Norrland?
2.
Är statsrådet beredd medverka till
att anslag på annat sätt ställs till förfogande
för att pågående vägarbeten
kan få fortsätta, där ett avbrott skulle
medföra stora olägenheter?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
43, angående kommunal skatteutjämning,
in. in.;
nr 47, angående förrådsbyggnad vid
Svenska institutet för konserveringsforskning;
nr
49, angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till anordnande av
skolskjutsar m. fl. ändamål;
nr 50, angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till folkbibliotek;
och
nr 62, angående anordnande av en
fångvårdsanstalt i Uppsala för studiebegåvade
intagna.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.28.
In fidem
K.-G. Lindelöw
108
Nr 12
Fredagen den 19 mars 1965
Fredagen den 19 mars
Kammaren sammanträdde kl. 14.00.
Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.
Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll:
År
1965 den 18 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse riksdagens militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens
slut därtill hava blivit
utsedd:
herr f. d. häradshövdingen Karl Hugo
Henkow med 43 röster.
Emil Ahlkvist G. Ivar Virgin
Robert Johansson Axel Gustafsson
År 1965 den 18 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse en ställföreträdare
för riksdagens militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedd:
herr hovrättsrådet Gunnar Thyresson
med 42 röster.
Emil Ahlkvist G. Ivar Virgin
Robert Johansson Axel Gustafsson
På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förrättade
valen.
Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 43, angående kommunal
skatteutjämning, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den gällde förslaget
till lag med särskilda bestämmelser om
kommuns, landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt,
till bevillningsutskottet, såvitt den avsåge
frågan om kostnaderna för folkpensionering,
till lagutskott samt i övrigt
till statsutskottet.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:
nr 47, angående förrådsbyggnad vid
Svenska institutet för konserveringsforskning;
nr
49, angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till anordnande avskolskjutsar
m. fl. ändamål;
nr 50, angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till folkbibliotek; och
nr 62, angående anordnande av en
fångvårdsanstalt i Uppsala för studiebegåvade
intagna.
Herr JACOBSSON, PER, (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden, som avses i
Kungl. Maj ds propositioner nr 43, 49
och 50, hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av nämnda
kungl. propositioner utsträckes till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionerna
kommo kammaren till handa.
Denna hemställan bifölls.
Fredagen den 19 mars 1965
Nr 12
109
Ordet lämnades ånyo till herr JACOBSSON,
PER, (fp) som nu yttrade:
Herr talman! Jag ber att få föreslå,
att kammaren måtte besluta, att antalet
suppleanter för de valmän, som skall
utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tio.
Vad herr Jacobsson, Per, sålunda föreslagit
bifölls.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
51, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1964 vid dess fyrtioåttonde
sammanträde fattade beslut;
nr 55, angående avtal om driften av
Institutet för växtförädling av frukt och
bär, m. m.;
nr 57, angående inrättande av ett korrosionsinstitut;
nr
59, angående karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande m. m.;
nr 61, med förslag till lag om ändring
i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr
319), m. m.;
nr 66, angående medelsbehovet för
försvarsstabens verksamhet under budgetåret
1965/66;
nr 69, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § barnavårdslagen den 29
april 1960 (nr 97);
nr 74, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och
nr 78, angående vissa anslag till bostadsstyrelsen
m. in.
Anmäldes och bordlädes av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälningar, att till utskottet
inkommit framställningar
dels från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående ytterligare anslag till
förvärv av bostadsrätter för riksdagens
räkning, m. m„
dels ock från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående riksdagens upplysningstjänsts
arbetsuppgifter och organisation.
Anmäldes och bordlädes utrikesutskottets
utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner om
upprättande av fasta diplomatiska förbindelser
med Tyska demokratiska republiken;
nr
2, i anledning av motioner om en
internationell fredskår i FN :s regi, samt
nr 3, i anledning av motioner om tillskapande
av nedrustningszoner;
statsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1965/66 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner; samt
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
kronan tillhörig egendom;
bevillningsutskottets betänkande nr 8,
i anledning av väckt motion angående
befrielse från skatteplikt för automobil,
som äges av höggradigt vanför person;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
om sänkt valbarhetsålder för nämndeman;
nr
12, i anledning av väckta motioner
om en förenklad aktiebolagstiftning
för mindre företag; samt
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående kompetensfördelningen mellan
administrativa domstolar och förvaltningsmyndigheter
;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om reklamfinansierad television,
in. in., och om fri etablering för radiooch
itelevisionsanläggningar;
nr 22, i anledning av väckta motioner
om juridiska garantier för utfästelser
enligt lagen om allmän försäkring;
no
Nr 12
Fredagen den 19 mars 1965
Meddelande ang. enkla frågor
nr 24, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om sänkt pensionsålder
m. m.;
nr 26, i anledning av väckta motioner
om dispens från lagen om arbetsförmedling
för skrivbyråernas serviceverksamhet;
nr
27, i anledning av väckta motioner
angående bostads sanitära utrustning;
nr 28, i anledning av väckt motion angående
kostnaderna för transport av
avliden från sjukhus till hemorten; samt
nr 29, i anledning av väckta motioner
om ett förenklat förfarande vid utgivande
av ersättning för läkarvård och
tandläkarvård;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående införseln av dödade, i Sverige
fridlysta djur;
nr 12, i anledning av väckta motioner
om fastighetsombud för dödsbon som
äger jordbruks- och skogsfastigheter;
samt
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående fridlysning av större rovdjur;
ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
10, i anledning av väckta motioner
angående de ensamståendes problem;
nr 11, i anledning av väckta motioner
om ökat samhällsstöd åt kvinnor i
abortsituation;
nr 12, i anledning av väckta motioner
om ett miljöpolitiskt handlingsprogram;
samt
nr 13, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en särskild sjöpolisorganisation.
Meddelande ang. enkla frågor
Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla frågor
framställts, nämligen
den 18 mars av herr Adolfsson (k) till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
»överväger
Statsrådet något initiativ i syfte att från
svensk sida underlätta åstadkommandet
av en fast färjeförbindelse mellan Ystad
och den polska hamnstaden Swinoujscie?»;
samt
den 19 mars av herr Nilsson, Ferdinand,
(ep) till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet:
»Är Statsrådet villig att inför kammaren
redogöra för vilka kostnader av automobilskattemedel
som skulle uppstå om
riksdagen bifölle förslaget i årets statsverksproposition
om bidrag av sådana
medel till tunnelbanor inom storstadsregionområden,
dessa kostnader beräknade
för planeringsperioden 1965—
1975?»
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.10.
In fidem
K.-G. Lindelöw
KUNGI. BOKT*. STHLM t«5