RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1964

av dem verkställda granskningen av

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

SVENSKA TRYCKERI BOLAGEN STB AB
STOCKHOLM 1984

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Riksdagens revisorers skrivelse .................................. 1

Justitiedepartementet

§ 1 De vidlyftiga rättegångarna .......................... 3

Försvarsdepartementet

§ 2 Den praktiska tillämpningen av vissa avlöningsbestämmelser 16

§ 3 Tekniska hjälpmedel inom den militära expeditionstjänsten 26

§ 4 De värnpliktigas fria resor ............................ 33

§ 5 Inköp av robotsystemet Bloodhound .................... 40

§ 6 Utlåning av försvarsväsendets skjutbanor .............. 50

§ 7 Arkivering av handlingar hos försvarets centrala myndigheter 54

§ 8 Uppförande av kaj anläggning på Muskö ................ 66

§ 9 Uppförande av avmagnetiseringsstation i Lysekil ........ 71

§ 10 Det ekonomiska redovisningssystemet inom försvarets fabriksverk
......................................... 78

§ 11 Det ekonomiska utfallet av driften vid försvarets fabriksverks
tvätt- och reparationsanstalter ................ 90

Socialdepartementet

§ 12 Debitering och avräkning av vårdavgifter m. m........... 106

§ 13 Pensionsdelegationerna .............................. 115

§ 14 Moderskapspenningen ................................ 128

§ 15 Abortförebyggande åtgärder .......................... 133

Kommunikationsdepartementet

§ 16 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget ........ 141

§ 17 Behovet av en specialbudget för automobilskattemedlen .. 145

§ 18 Försökstillämpning av trefilsbana på viss vägsträcka .... 153

§ 19 Vägplaneringen inom örnsköldsviksregionen.............. 162

§ 20 Sträckningen av riksväg E 6 i Hallands län .............. 176

§ 21 Planering för fritidsändamål .......................... 186

Finansdepartementet Sid.

§ 22 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m........ 194

§ 23 Redovisningen av bankinspektionens och försäkringsinspek tionens

utgifter .................................... 214

§ 24 Vissa kostnader för kommittétrycket .................. 221

§ 25 Formen för utbetalning av löner inom statsförvaltningen .. 229

Ecklesiastikdepartementet

§ 26 Statsbidragen till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet

samt till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet .... 241

§ 27 Vidareutbildning av småskollärare till folkskollärare .... 258

Jordbruksdepartementet

§ 28 Domänverkets fastighetsköp .......................... 261

§ 29 Domänverkets natur- och fritidsverksamhet .............. 281

§ 30 Utmarksdelningsfastigheterna på Öland ................ 290

§ 31 Byggnadsbeståndet på jordbruksdomänen Lindhov ........ 295

Inrikesdepartementet

§ 32 Länsstyrelsernas anslagsframställningar ................ 299

§ 33 Fordonsregistreringen .......... 307

§ 34 Statens institut för byggnadsforskning .................. 320

Promemorior avgivna till l:a avdelningen av riksdagens statsutskott 340

Av revisorerna avlagda besök

355

Jämlikt §§ 6 och 15 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen
får revisorerna härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning
av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Stockholm den 15 december
1964.

EMIL NÄSSTRÖM
BENGT ELMGREN
CARL E. JOHANSSON
CARL CHRISTENSON

PER SVENSSON
JOHN LUNDBERG
HENRY ALLARD
AXEL ANDERSSON

A. GILLSTRÖM
GÄRDA SVENSON
GUST. NILSSON
EBBE OHLSSON

/ Per Dahlberg

riqHfiv.;LVi12/»i

J2-J.il:;

, >1 <» .:; /1

:/.■■ ‘”V. - ; ■ •./.

KUE3 UVI iT«y4J>

v:o>''V i<> :/■''. ■*

■■ / \''

J ustitiedepartementet

§1

De vidlyftiga rättegångarna

Riksdagens revisorer gjorde i sin berättelse år 1949 vissa uttalanden
rörande processreformens ekonomiska verkningar. Revisorerna påpekade
att processreformen medfört en betydande och i flera avseenden icke förutsedd
stegring i det allmännas utgifter för rättegångsväsendet och i den
enskildes processkostnader. Denna utveckling ingav betänkligheter både
från rättssäkerhetssynpunkt och från statsfinansiella synpunkter. Revisorerna
ifrågasatte förenklingar av proceduren i olika hänseenden, främst
i fråga om handläggningen av mindre mål. Sålunda borde hovrätt i större
utsträckning än rättegångsbalken medgav kunna avgöra dit fullföljda mål
på handlingarna. Vidare borde användningsområdet för strafförelägganden
kunna något vidgas. Även andra möjligheter till förenkling i vissa hänseenden
av processen berördes. Därjämte rekommenderades olika åtgärder, vilka
syftade till att rationalisera arbetet inom det statliga domstolsväsendet och
därmed nedbringa de betydande kostnaderna härför. Revisorerna uttalade
avslutningsvis, att det var angeläget med en översyn av den nya processordningen.
Vid översynen borde — självfallet utan att rättssäkerhetssynpunkterna
äventyrades — icke blott de rent processuella frågorna utan även
de processekonomiska spörsmålen beaktas.

Sedan riksdagen hemställt om utredning tillsattes 1951 års rättegångskommitté.
Med anledning av ett betänkande som denna kommitté avgav
(SOU 1953:26) vidtogs år 1954 bl. a. den ändringen i rättegångsbalken, att
värdegränsen för tvistemål som i hovrätten kan avgöras utan huvudförhandling
höjdes från 500 till 1 500 kronor.

I sin berättelse år 1957 återkom riksdagens revisorer till frågan om måls
avgörande utan huvudförhandling i hovrätt. Revisorerna uttalade däri, att i
enlighet med förslag av rättegångskommittén i nyssnämnda betänkande en
regel borde införas, enligt vilken till hovrätt fullföljda dispositiva tvistemål
skulle få avgöras utan huvudförhandling, om båda parterna begärt det och
hovrätten fann uppenbart att huvudförhandling ej erfordrades. Vad beträffade
brottmålen borde, såvitt gällde mål som ej angick svårare straff, huvudförhandling
ej vara obligatorisk då vadetalan syntes uppenbart ogrundad
eller fråga var enbart om rättstillämpningen. De berörda spörsmålen
borde på nytt upptagas till övervägande i samband med pågående översyn
av rättegångsbalken och därtill anslutande bestämmelser rörande rättegångsordningen.

I utlåtande över revisorernas uttalande förklarade statsutskottet (SU
1958:B 34, p. 2), sedan förklaringar från rikets hovrätter och från vissa

andra myndigheter och organisationer inkommit, att ytterligare erfarenhet
borde avvaktas innan förevarande spörsmål upptogs till prövning. Riksdagen
beslöt i enlighet med utlåtandet.

Ytterligare översyn eller ändring av ifrågavarande stadganden i rättegångsbalken
har hittills icke vidtagits.

Av intresse för den fråga om det allmännas kostnader för rättegångsväsendet
och enskildas processkostnader som riksdagens revisorer vid
angivna tillfällen tagit upp är de förslag till förenkling av handläggningen
av mindre trafikmål och mål om fylleri, vilka framlagts av trafikmålskommittén
i dess betänkande »Trafikmål» (SOU 1963:27). Betänkandet har
remissbehandlats. De däri framlagda förslagen överväges för närvarande
inom justitiedepartementet.

När revisorerna tidigare behandlat frågan om kostnaderna för rättegångsväsendet
och enskildas processkostnader, har det främst gällt möjligheterna
att åstadkomma förenklingar i handläggningen av mål av mindre omfång
eller av enklare beskaffenhet. På senare tid har emellertid en annan sida av
hithörande problem trätt i förgrunden. Därvid syftas på det förhållandet,
att mål av mera invecklad beskaffenhet synes visa tendens att kräva allt
längre tid för sin handläggning.

Det har hänt att handläggningen av uppmärksammade brottmål med
ca tre rättegångsdagar i veckan pågått ett år och längre. Även vissa tvistemål
synes kunna föranleda en mycket lång handläggningstid.

De mycket stora rättegångarna har varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet
i samband med en av 1951 års rättegångskommitté i ämnet
avgiven promemoria (SOU 1955:10). På grundval av promemorian företogs
genom lagändring år 1956 en för de vidlyftiga rättegångarna lämpad jämkning
i vissa hänseenden av rättegångsbalkens bestämmelser. Riksdagsbeslutet
innebar väsentligen en uppmjukning av dittills gällande bestämmelser
i fråga om möjligheterna att göra uppehåll i huvudförhandling. Därjämte
ökades, för att motverka uppkomsten av vidlyftiga brottmål, möjligheterna
att särskilja åtal mot samma person för flera brott och mot flera
personer som tagit del i samma brott. Det öppnades också möjlighet till
deldom i mål där flera åtal handlägges mot samma tilltalade. Vid tillkomsten
av de nya bestämmelserna betonades att de icke innebar någon
ändring av rättegångsordningens grundprinciper.

I den mån lagändringen år 1956 gav ökade möjligheter att göra uppehåll
i huvudförhandling medförde den en påtaglig vinst såtillvida, att det blev
möjligt att genomföra mycket vidlyftiga rättegångar utan överdriven forcering
och utan större risk att huvudförhandlingen måste göras om vid
opåräknade avbrott. Däremot synes den icke ha haft avsedd verkan i den

del syftet därmed var att motverka uppkomsten av synnerligen vidlyftiga
rättegångar.

Klart är att de mycket stora målen medför problem för rättegångsväsendet
och för de i målen engagerade. Dessa problem torde redan med nuvarande
frekvens av målen i fråga kunna betecknas som allvarliga.

Vid rättegångskommitténs tidigare omnämnda promemoria var fogad
en sammanställning med uppgifter om de synnerligen vidlyftiga mål
till antalet 25, varav 3 tvistemål och 22 brottmål — i vilka dom meddelats
under åren 1948—1954 och antalet huvudförhandlingsdagar varit minst 14.
Revisorerna har funnit det vara av intresse med en liknande sammanställning
över vidlyftiga mål från senare år och har därför från var och en av
rikets hovrätter införskaffat uppgifter om de vid hovrätten och därunder
lydande domstolar under tiden den 1 januari 1959—den 31 december 1963
påbörjade mål, i vilka antalet huvudförhandlingsdagar varit minst 14.

Revisorerna har därjämte berett vissa myndigheter och yrkesgrupper
som tar befattning med de mycket stora målen tillfälle att i yttrande till revisorerna
uttala sig om orsaken till att vissa mål får så utomordentligt stor
omfattning, om önskvärdheten och möjligheten att motverka uppkomsten
av mycket stora mål och om hur målens omfattning skulle kunna begränsas.
Yttranden har i anledning härav avgivits, förutom av Svea hovrätt
och hovrätten för Nedre Norrland samt vissa rådhusrätter och häradsrätter,
av nedre justitierevisionen, riksåklagarämbetet, Sveriges advokatsamfund,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och
Sveriges juristförbund.

De ovan omförmälda uppgifterna angående mycket stora rättegångar har
redovisats i nedanstående tabeller.

Tvistemål som påbörjats 1/1 1959 — 31/12 1963 och i vilka antalet huvudförhandlingsdagar (hf-dagar)
iippgått till minst 14

			Datum	för	Antal	Dag för	Kostna-der för fri rätte-gång (kr.)	Anm.
Nr	Domstol	Saken	första hf-dag	sista hf-dag	hf- dagar	dom
1	Stockholms rådhusrätt	Köp av lös egen-dom samt borgen	19/9 1961	20/101961	16	1/12 1961	—
2		Entreprenad-avtal avseende uppförande av villafastighet	7/11 1961	31/1 1962	28	18/4 1962
3	»	Bättre rätt till lös egendom	22/101962	20/121962	22	8/2 1963	48 182
4	Södra Roslags domsagas häradsrätt	Utfåendc av skuldebrev	19/2 1962	14/3 1962	14	11/4 1962	29 260	Fem mål som handlagts ge-mensamt.
5	Rådhusrätten i Norrköping	Vite i avtals-förhållande och skadestånd	8/11 1962	18/121962	18	14/3 1963	7 930

Brottmål i vilka huvudförhandling påbörjaU 1/1 1959—31/12 1963 och antalet huvudförhandlingsdagar
(hf-dagar) uppgått till minst 14

			Datum för			Kostna-
Nr	Domstol	Saken			Antal	Dag för dom	der för
första		hf-	offentlig	Anm.
			sista	dagar	försvara-
			hf-dag	hf-dag			re (kr.)
1	2	3	4	5	6	7	8	9
1	Svea hovrätt	Dråp m. m.	8/10 1960	11/2 1961	44	28/3 1961	55 131	Samma mål som nr 14.
2		Tagande av	22/9 1961	16/111961	24	20/121961	67 513	överklagat.
		muta, bestick-						Samma mål
		ning						som nr 11.
3		Stöld m. m.	12/3 1962	7/5 1962	19	5/6 1962	33 396
4	»	Grovt bedrägeri	1/10 1963	12/111963	15	10/121963	13 500	överklagat. Samma mål
								som nr 12.
5		Medhjälp till grov försking-ring	8/10 1963	2/12 1963	21	27/2 1964	40 428	Överklagat.
6		Ärekränkning	20/8 1963	11/3 1964	63	3/7 1964	312 176
		m. m.
7	Svartlösa domsagas häradsrätt	Grovt bedrägeri m. m.	15/1 1963	26/2 1963	15	1/4 1963	16 500	överklagat.
8	Stockholms	Grovt bedrägeri	1/7 1959	1/9 1959	28	16/101959	63 650
	rådhusrätt	m. m.
9		Grovt bedrägeri	22/111960	11/1 1962	96	29/6 1962	263 286	överklagat.
10	»	Grovt ocker och grovt bedrägeri	20/5 1963	31/1 1964	42	1/7 1964	50 000
11	»	Tagande av	5/8 1960	14/111960	42	17/1 1961	102 970	Därav ca
		muta, bestick-					51 000 kronor
		ning						återgäldade av den tilltalade. Överklagat. Samma mål som nr 2.
12		Grovt bedrägeri	22/2 1962	25/5 1962	26	25/7 1962	27 000	Återgäldat av den tilltalade, överklagat. Samma mål som nr 4.
13		Grovt egenmäk-tigt förfarande	3/10 1962	21/111962	20	11/1 1963	31 250
		m. m.
14	Östernärkes	Ansvar för	28/101959	28/7 1960	34	5/8 1960	78 894	jverklagat.
	domsagas	mord; alt. dråp					Samma mål
	häradsrätt							om nr 1.
15	Göta hovrätt	Mordbrand	9/10 1959	24/11 1959	18	19/121959	16 613

1	2	3	4	5 • i.5. !O \l) t	6	7	8	9
16	Folkungabyg-dens domsagas häradsrätt	Grovt bedrägeri m. m.	9/10 1962	16/111962	16	14/121962	53 703
17	Västra Värends domsagas häradsrätt	Grovt ocker, grov försking-ring m. m.	17/3 1959	23/5 1959	28	16/6, 8/7, 6/10 1959	75 000	överklagat.
18	Rådhusrätten i Linköping	Grov mened m. m.	7/1 1963	26/2 1963	27	30/3 1963	85 239
19	»	Grovt bedrägeri m. m.	8/11 1963	11/121963	15	29/1 1964	43 607
20	Hovrätten över Skåne och Blekinge	Grovt bedrägeri	10/4 1961	9/5 1961	15	13/6 1961	18 692	Överklagat. Samma mål som nr 22.
21		Grovt bedrägeri m. m. samt ocker	11/2 1963	2/4 1963	22	10/6 1963	43 869	Överklagat.
22	Rådhusrätten i Malmö	Ansvar för gäl-denärsbrott m. m.	3/11 1959	18/121959	23	29/2 1960	41 866	överklagat. Samma mål som nr 20.
23	»	Ansvar för grovt bedrägeri	15/2 1960	T Ii 1960	19	14/41960	14 560	Överklagat.
24	»	Ansvar för mened m. m.	5/10 1960	26/111962	17	3/12 1962	17 550
25	Listers och Söl-vesborgs dom-sagas härads-rätt	Grovt bedrägeri m. m.	2/10 1962	27/111962	24	20/2 1963	37 688	Överklagat.
26	Färs domsagas häradsrätt	Grovt bedrägeri och grovt ocker m. m.	7/9 1961	19/121961	42	7/5 1962	81 159	överklagat.
27	Göteborgs råd-husrätt	Olovlig varuut-försel m. m.	19/9 1960	17/1 1961	40	29/4 1961	178 150	Överklagat.
28	Östersysslets domsagas häradsrätt	Grov försking-ring m. m.	30/1 1962	15/3 1962	22	14/6 1962	18 295	överklagat.
29	Asele och Vilhelmina tingslags häradsrätt	Grovt bedrägeri m. m.	21/4 1960	18/6 1960	22	30/6 1960	41 052

Till tabellerna må fogas följande kommentarer.

Det hade i och för sig givetvis varit av intresse med uppgifter angående
det allmännas kostnader för de stora målen. Det är emellertid uppenbart
att åtskilliga kostnadsposter av mycket stor betydelse i sammanhanget —
exempelvis kostnaderna för domstolspersonalen och för det å respektive
mål nedlagda åklagar- och polisarbetet — är synnerligen svåra att ens upp -

skattningsvis beräkna. Kostnadsredovisningen har därför begränsats till att
avse i brottmålen kostnaderna för offentlig försvarare och i tvistemålen i
förekommande fall kostnaderna för fri rättegång, d.v.s. kostnadsbelopp
som finnes angivna i domstolsprotokollen.

Av tabellerna framgår bl. a. att antalet mål av här ifrågavarande omfattning
under den undersökta femårsperioden var 34, varav 29 brottmål och
5 tvistemål. Motsvarande tal för den i 1955 års P.M. redovisade sjuårsperioden
var 25 mål, varav 22 brottmål och 3 tvistemål. Sammanlagda antalet
huvudförhandlingsdagar är 937 för de nu redovisade målen och var för de
år 1955 redovisade 589.

Det föreliggande materialet är måhända statistiskt sett för litet för att
medge några bestämda slutsatser angående utvecklingen sedan år 1954.
Det förhållandet att antalet redovisade mål i genomsnitt per år var ungefär
3,6 för den tidigare perioden och omkring 6,8 för den senare och att det
genomsnittliga antalet huvudförhandlingsdagar per mål var 23,5 respektive
27,5 tyder dock på en ökande frekvens.

Det kan tilläggas att det förmodligen mest tidskrävande tvistemål som
anhängiggjorts vid svensk domstol, efter förberedelse som pågått sedan år
1952, upptogs till huvudförhandling i april 1964. Huvudförhandlingen fick
avbrytas på grund av att en av rättens ledamöter insjuknade och sedermera
avled. Målet upptogs till ny huvudförhandling i augusti 1964. Huvudförhandlingen
beräknas komma att pågå till och med mars 1965. Målet företages
inför särskilt förordnade ledamöter av den rådhusrätt till vilken det
instämts. Dessa ledamöter sysslar endast med målet i fråga. Tvisteföremålets
värde torde röra sig om 10—15 milj. kronor. Parternas processkostnader
torde tillhopa kunna antagas komma att stiga till belopp som närmar
sig tvisteföremålets värde.

Ytterligare må tilläggas att nedre justitierevisionen i sitt yttrande till
revisorerna redovisar en undersökning av den omfattning i vilken under
åren 1959—1963 särskilt vidlyftiga mål förekommit i högsta domstolen. Av
undersökningen framgår, att år 1962 i högsta domstolen förekom en huvudförhandling
som pågick 14 dagar efter att för prövningstillstånd ha
föredragits å 3-mansavdeIning av domstolen i likaledes 14 dagar. I övrigt
förekom under forenämnda fem år icke någon så lång huvudförhandling.
Däremot förekom år 1959 i ett mål föredragning å 3-mansavdelning 15
dagar samt samma år i ett mål föredragning å 3-mansavdelning 6 dagar och
å 5-mansavdelning 17 dagar, år 1960 i ett mål föredragning å 3-mansavdelning
11 dagar och huvudförhandling 7 dagar, år 1961 i ett mål föredragning
å 3-mansavdelning 5 dagar och å 5-mansavdelning 19 dagar. Under
perioden föredrogs därjämte två större resningsansökningar, den ena med
början år 1959 och fortsättning år 1961 under sammanlagt 41 dagar och
den andra år 1963 under 18 dagar.

Såsom nämnts i det föregående har revisorerna berett vissa myndigheter
och sammanslutningar tillfälle att framföra synpunkter på frågan om de
vidlyftiga rättegångarna. Härom må, utöver de nyss återgivna uppgifter
som nedre justitierevisionen i anslutning därtill lämnat, anföras följande.

Till spörsmålet rörande eventuella åtgärder i anledning av förekomsten
av särskilt vidlyftiga mål har i de flesta yttranden gjorts allmänna uttalanden,
vilka bekräftar att dessa mål vållar olägenheter av skilda slag och att
det fördenskull framstår såsom önskvärt och lämpligt att motverka uppkomsten
av sådana mål, i den mån detta låter sig göra utan olämpligt intrång
på rättegångsbalkens vägledande principer. Sålunda förklarar Svea
hovrätt, att målen i fråga förorsakat hovrätten påtagliga olägenheter, vilka
närmare framginge av de vid yttrandet fogade petitaskrivelserna, avgivna
åren 1960—1963. Stockholms rådhusrätt anför bl. a., att det är svårt alt
finna nämndemän som kan binda sig för en lång följd av tjänstgöringsdagar
och att de nämndemän som kan förmås tjänstgöra i de mycket stora
målen knappast kan antagas ha någon som helst möjlighet att överblicka
materialet i målet. Riksåklagarämbetet uttalar, att de mycket stora målen
innebär betydande belastningar för åklagarväsendet och utredningsorganen
samt att allt bör göras för att begränsa målens omfång. Sveriges advokatsamfund
anför, att även advokater beredes svårbemästrade problem av
ekonomisk och organisatorisk natur genom målen i fråga. Uppkomsten av
sådana mål bör i möjligaste mån motverkas. Samfundet framhåller emellertid,
att frekvensen av mål i vilka huvudförhandlingen tager 14 dagar
eller längre tid i anspråk icke är anmärkningsvärt stor.

Endast i ett yttrande -— avgivet av häradshövdingen i Uppsala läns södra
domsaga — intages den ståndpunkten, att det varken är möjligt eller önskvärt
att vidtaga åtgärd för att motverka uppkomsten av mycket stora mål.

Också remissinstanser som ansett det önskvärt att vidtaga åtgärder har
uttalat tvekan i vad mån det är möjligt att finna användbara molmedel.
Sålunda har föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges häradshövdingar
och Sveriges juristförbund betonat, att det med nuvarande samhällsutveckling
och därav följande komplicerade förhållanden på det ekonomiska
området och på andra områden icke går att hindra uppkomsten av
stora mål samt att möjligheterna att minska omfattningen av förfarandet
inför rätta är begränsade. Sveriges juristförbund och Sveriges advokatsamfund
har anfört, att de domare, åklagare och advokater som aktivt deltager
i rättegångarna är verksamma för att hålla rättegångarnas omfång nere
vid vad som är oundgängligen nödvändigt.

Beträffande orsakerna till att vissa mål får mycket stor omfattning har
Sveriges advokatsamfund anfört, att dessa väsentligen torde vara att söka
i målens egen beskaffenhet och endast i mindre grad i formerna för och genomförandet
av rättegångsförfarandet. Liknande åsikt framföres av de

flesta remissinstanser som uttalat sig på denna punkt. Hovrätten för Nedre
Norrland samt nedre justitierevisionen uttalar, att frågan om orsakerna
till uppkomsten av mycket stora mål icke kan besvaras utan närmare utredning.

Flera uppslag till åtgärder har framförts i de avgivna remissvaren.

I fråga om civilmålen har utrymmet för åtgärder ansetts ringa. Emellertid
uttalas i yttranden från nedre justitierevisionen, Sveriges advokatsamfund,
hovrätten för Nedre Norrland och häradshövdingen i Hammarkinds,
Stegeborgs och Skärkinds domsaga, att möjligheterna att meddela
mellandom och deldom måhända kan vidgas och därigenom begränsning
åstadkommas.

Beträffande brottmålen upptages åtskilliga åtgärder till diskussion.
Nedre justitierevisionen, riksåklagarämbetet, föreningen Sveriges stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund, rådhusrätten i Kalmar, rådhusrätten i
Norrköping och häradshövdingen i Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds
domsaga ifrågasätter sålunda lagregler om förberedelse inför domstol
i brottmål och om vidgad möjlighet för åklagare att underlåta åtal
eller om endera av dessa åtgärder. Nämnde häradshövding och Sveriges
advokatsamfund förordar deldom i brottmål i form av sakerförklaring i
vissa angivna fall. Sveriges advokatsamfund har, med hänvisning till ett
tidigare av samfundet över en promemoria av rättegångskommittén avgivet
yttrande, därjämte föreslagit vissa reformer av brottmålsprocessen i allmänhet,
syftande till ökad koncentration samt större överensstämmelse med
rättegångsbalkens allmänna principer även i övrigt.

Vissa synpunkter, tillämpliga såväl på civila mål som på brottmål och
väsentligen gällande även andra rättegångar än de mycket vidlyftiga, har
anförts i remissyttrandena. Sålunda uttalar Sveriges juristförbund, att en
stramare processledning från domstolens sida, innefattande bl. a. skärpta
krav på precisering av vad part önskar styrka med sina bevis samt avvisande
av irrelevanta bevis, skulle vara ägnad att medföra koncentration av
rättegången. Samtidigt understrykes emellertid att domstolen måste ta stor
hänsyn till parternas önskemål för att icke äventyra utredningen i målet
och parternas förtroende för domstolens opartiskhet. Liknande synpunkter
anföres av riksåklagarämbetet, föreningen Sveriges stadsdomare och föreningen
Sveriges häradshövdingar. Sistnämnda förening ifrågasätter att
domstolarna skall reducera ersättningen för parts rättegångskostnad, om
denna befinnes överstiga vad som är att anse såsom nödvändigt till följd
av att överflödig bevisning eller annat icke relevant material av parten införts
i rättegången.

Nedre justitierevisionen ifrågasätter ökade möjligheter för hovrätterna
och högsta domstolen att avgöra mål på handlingarna. I yttrandet från
hovrätten för Nedre Norrland meddelas, att en häradshövding inom hov -

rättens domkrets uttalat att det i fråga om de största målen kunde bli fråga
om att — i likhet med vad som gäller för vattenmål och jorddelningsmål —
taga hänsyn till vad handlingarna innehåller, oavsett huruvida de föredragits
vid huvudförhandling eller icke. En liknande åsikt framföres av
rådhusrätten i Uppsala. Sveriges advokatsamfund, Sveriges juristförbund
och föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter, om icke den innanläsning
ur protokoll och andra handlingar som bedrives i överrätterna
skulle kunna inskränkas utan processuell olägenhet.

I det yttrande som avgivits av nedre justitierevisionen framhålles, att det
torde få anses ingå i det uppdrag som meddelats den år 1961 tillsatta domstolskommittén
att taga ställning till problemen i samband med de vidlyftiga
rättegångarna. Hovrätten för Nedre Norrland — vars yttrande undertecknats
av presidenten Knut Elliot, domstolskommitténs ordförande —
tillstyrker att möjligheterna att förbilliga och förkorta det processuella förfarandet
i vissa mål undersökes och erinrar därvid också om domstolskommittén.
Hovrätten anför.

Domstolskommittén har enligt sina direktiv att verkställa en allmän
översyn av domstolsväsendet. I direktiven framhålles att kritiken mot
den nuvarande rättegångsordningen ofta går ut på att den ej lämnar erforderlig
möjlighet att utan längre tidsutdräkt nå rättskraftiga domsavgöranden
och att rättegångskostnaderna, särskilt i tvistemål, tenderar att
bli alltför höga. Det anföres vidare att olägenheterna väsentligen sammanhänger
med utformningen av domstolsorganisationen i vidsträckt mening.
Även om domstolskommitténs verksamhet närmast tar sikte på domstolsorganisationen
som sådan, torde med hänsyn hl. a. till dessa uttalanden en
undersökning av det slag som hovrätten åsyftar kunna anses falla inom ramen
för kommitténs arbetsuppgifter.

Revisorernas uttalande. Då riksdagens revisorer i sina berättelser för
åren 1949 och 1957 ägnat uppmärksamhet åt i första hand kostnaderna för
behandling av mindre rättegångsmål, har bakgrunden därtill varit, att det
förefallit som om processordningen enligt den nya rättegångsbalken icke
tillräckligt anpassats för mål som kan hänföras till denna kategori. Enligt
den av revisorerna i nämnda sammanhang uttalade meningen har det till
följd härav kunnat dragas i tvivelsmål, om det arbete och de kostnader som
nedlägges på vissa av dessa mål ger avsedd och rimlig utdelning i form av
större säkerhet för ett riktigt avgörande än med en mindre tidskrävande
handläggning. De uppslag till ändringar som revisorerna framfört har emellertid
hittills med vissa undantag avvisats under hänvisning till faran av att
göra avsteg från den nya processordningens grundläggande principer om
muntlighet, omedelbarhet och koncentration. I vissa hänseenden torde dock
tidigare ställningstaganden komma att omprövas i samband med departementsbchandlingen
av trafikmålskommitténs förut omnämnda betänkande.
Kommitténs olika förslag till summarisk handläggning skulle utan tvekan

— i den mån de kan genomföras utan men för rättssäkerheten — innebära
ett betydelsefullt steg mot den av revisorerna önskade förenklingen i processordningen.
Därav torde kunna vinnas avsevärd besparing såväl för det
allmänna som för den enskilde.

Vad angår de mycket stora målen är det uppenbart, att den nya rättegångsbalken
i sin ursprungliga lydelse icke var utarbetad med tanke på
dem. En anpassning i vissa hänseenden gjordes genom de i det föregående
berörda ändringarna i rättegångsbalken år 1956. Det synes emellertid tinnas
fog för att upptaga frågan om ytterligare sådana åtgärder. En dylik uppfattning
vinner stöd av vad som anförts i de yttranden som avgivits i anledning
av revisorernas remiss i ärendet.

Den nya rättegångsbalkens grundprinciper brukar som ovan nämnts sammanfattas
i orden muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Enligt uttalande
av föredragande departementschefen i propositionen nr 5 till 1942
års riksdag (s. 449 f.) innebär rättegångens muntlighet, att processmaterialet
vid den förhandling som ligger till grund för domen skall framläggas
för domstolen i muntlig form. Målets avgörande skall grundas omedelbart
på vad sålunda muntligen framlägges. För att möjliggöra detta är det, alltjämt
enligt departementschef suttalandet, nödvändigt att förhandlingen kan
slutföras vid ett enda rättegångstillfälle eller i varje fall vid rättegångstillfällen
som ligger varandra så nära i tiden, att domstolens uppfattning om
vad som förekommit ännu är ogrumlad.

Mot bakgrunden av detta uttalande synes det icke innefatta någon överdrift
att hävda, att det kan befaras att grundprinciperna i rättegångsbalken
blir mer eller mindre satta ur spel när ett rättegångsmål antar mycket stora
proportioner. Framför allt förefaller det som om principen om koncentration
skulle bli åsidosatt, när materialet i ett mål fått sådant omfång att
det åtgår månader att framlägga det. Den långa handläggningstiden synes
också medföra att fördelarna med muntlighet och omedelbarhet helt eller
delvis förloras. Det torde nämligen icke vara möjligt för domarna att under
hela tiden för handläggningen av ett mycket stort mål hålla i minnet de
omedelbara intrycken av vad som muntligen anförts. Domarna torde vara
nödsakade att i betydande utsträckning lita till uppteckningar, sammanfattningar
och andra substitut för de omedelbara intrycken.

På en god processordning skall också ställas kraven att proceduren skall
vara snabb, säker och billig. I de mycket stora målen är proceduren uppenbarligen
icke snabb och ej heller billig. Och eftersom målen icke kan handläggas
med tillämpning fullt ut av rättegångsbalkens grundprinciper, kan
det ifrågasättas om säkerheten blir densamma som i mål av normal omfattning.
Säkerheten borde kunna ökas, om processordningen gav större
möjlighet till begränsning och koncentration av materialet, så att synnerlig
vidlyftighet hos rättegångsmålen kunde effektivt motverkas.

De uppgifter som lämnats rörande förekomsten av synnerligen vidlyftiga
mål kan inge föreställningen att problemet med vidlyftiga mål är begränsat.
Antalet redovisade mål under den ifrågakommande tidsperioden, åren
1959_1963, uppgår till blott 34, d.v.s. i medeltal knappt 7 mål varje år. Då
är emellertid att märka att uppgifterna avser endast de allra största målen,
nämligen de mål i vilka huvudförhandlingen pågått 14 dagar eller mera.
Detta innebär att varje redovisat mål medfört mycket betydande arbete och
kostnader för det allmänna och för däri agerande enskilda parter. Det får
också förutsättas att målen i fråga rört rättsfrågor av stor betydelse. Otvivelaktigt
förekommer dessutom åtskilliga vidlyftiga mål med huvudförhandling
upp till 13 dagar, vilka på grund av sin omfattning vållar problem
av samma slag som de här redovisade målen.

I det föregående har revisorerna uppehållit sig vid de olägenheter från
principiell, processteknisk synpunkt som ifrågavarande mål kan medföra.
Det synes vara anledning att även ingå något på konsekvenserna från
ekonomiska och andra praktiska synpunkter.

För rättegångsväsendet innebär de mycket stora målen påfrestningar
i organisatoriskt och ekonomiskt avseende. Ett sådant mal torde ofta icke
kunna handläggas vid en häradsrätt eller en mindre rådhusrätt utan särskilda
organisatoriska åtgärder, omfattande bl. a. att extra arbetskraft av
vederbörande hovrätt ställes till förfogande antingen för det stora målet
eller för domstolens övriga arbete.

Det allmännas kostnader för målet blir betydande. Domare, protokollförare
och nämnd får sin arbetstid helt eller till väsentlig del belagd av
sysslande med målet. Avlöningar och arvoden till dem under handläggningstiden
får helt eller till väsentlig del räknas som kostnader för det allmänna
i målet. Därtill kommer kostnader för utskrift av protokoll, dom
och andra handlingar i målet ävensom för annat arbete för att förbereda
målets behandling m. m.

För åklagarväsendet torde i de mycket stora brottmålen belastning av
motsvarande slag uppkomma. Särskild åklagare — stundom också medhjälpare
till denne — torde ej sällan få utses för uppgiften att utföra åtalet
i ett mycket stort mål. Och åklagaren (jämte medhjälpare) torde i allmänhet
vara helt engagerad av uppgiften. Det allmännas utlägg till avlöning åt
åklagaren (och eventuella medhjälpare) utgör, liksom kostnaderna för utskrift
av handlingar och liknande utlägg, ytterligare poster som det allmänna
har att svara för i målet.

Därtill kommer i brottmålen kostnaderna för förundersökningen. I de
mycket stora brottmålen torde förundersökningen i regel vara synnerligen
vidlyftig, och belastningen från organisatoriska och ekonomiska synpunkter
stå i relation därtill.

I brottmålen tillkommer ytterligare regelmässigt kostnader för av åkla -

garen kallade vittnen samt för offentlig försvarare. Dessa kostnader, som
kan uppgå till betydande belopp, skall förskjutas av det allmänna. I händelse
den tilltalade frikännes skall de slutgiltigt stanna på det allmänna.
Blir den tilltalade fälld, skall han förklaras skyldig återgälda statsverket
vad som utgått till försvararen. Han torde emellertid endast i undantagsfall
kunna ens till någon del fullgöra denna skyldighet.

Även i tvistemålen kan arvoden till ombud åt part komma att bli en kostnad
som belastar statsverket, nämligen för den händelse parterna eller någon
av dem har fri rättegång.

Fullföljd av mycket stora mål till överinstanserna synes vålla problem av
i viss mån annan art än de som angivits för handläggningen av sådana mål
i underrätterna. Ett sådant mål torde för hovrätt innebära, att avdelning
vid vilken målet behandlas mer eller mindre fullständigt blockeras under
den tid målets handläggning pågår. Särskilt i hovrätt med få avdelningar
torde detta vara ägnat att vålla dröjsmål och o regelmässighet i fråga om
domstolens handläggning av övriga mål. Skulle frekvensen av de mycket
stora målen öka, så att flera sådana mål än för närvarande samtidigt blev
fullföljda till hovrätt, torde organisationsproblemet kunna bli besvärande,
i varje fall för hovrätt med två eller tre avdelningar.

Vid fullföljd av mycket stora mål till högsta domstolen synes organisatoriska
problem, liknande dem i hovrätt, uppkomma. Även för nedre
justitierevisionen torde sådana mål kunna medföra betydande organisatoriska
svårigheter.

I fråga om det allmännas kostnader för måls handläggning i överinstanserna
torde vad som anförts i detta hänseende beträffande underrätterna
äga motsvarande tillämpning.

De mycket stora målen medför emellertid allvarliga problem av de slag
som i det föregående översiktligt angivits icke blott för det allmänna. Även
enskilda parter, deras ombud och biträden lär vållas besvär och svårigheter.
Ombud och biträden torde kunna få viss olägenhet av den arbetsbelastning
och bundenhet som ett mycket stort mål medför. Och för parterna
torde deltagandet i ett mycket stort mål vara ägnat att medföra rubbningar
i deras tillvaro utöver vad som kan anses vara en naturlig följd av att de
blivit invecklade i rättegång. Det synes oundvikligt att deltagandet i en
rättegång som pågår i månader inkräktar på deras yrkesverksamhet och
försörjning på ett sätt som från olika allmänna och enskilda synpunkter är
ägnat att inge betänkligheter.

På grund av vad sålunda anförts är det enligt revisorernas mening påkallat,
att här berörda spörsmål blir närmare undersökta och utredda. Revisorerna
syftar därvid i första hand på frågorna angående de synnerligen
vidlyftiga målen. Även andra frågor rörande överdriven vidlyftighet i rättegångsmål
torde emellertid böra uppmärksammas. Enligt vad som påpekats

av nedre justitierevisionen och hovrätten för Nedre Norrland torde en dylik
utredning kunna inrymmas i domstolskommitténs uppgifter. Revisorerna
förordar att åt kommittén särskilt uppdrages att utreda hithörande spörsmål,
varvid de synpunkter och uppslag som anförts i det föregående synes
böra beaktas.

Försvarsdepartementet

§ 2

Den praktiska tillämpningen av vissa avlöningsbestämmelser

I sin år 1954 avgivna berättelse (§33) upptog revisorerna till behandling
vissa frågor rörande utformningen och tillämpningen av de statliga avlöningsförfattningarna.
Revisorerna framhöll därvid bl. a., att ett utmärkande
drag i det statliga lönesystemets utveckling var att avlöningsförmånerna blivit
alltmer differentierade. Härmed åsyftades bl. a. de särskilda ersättningar
samt lönetillägg och tilläggsarvoden som utgick enligt statens allmänna avlöningsreglemente
och enligt särskilda bestämmelser. Revisorerna framhöll,
att många av dessa ersättningar och tillägg självfallet var ofrånkomliga men
att det likväl föreföll som om flera av dem icke var tillräckligt motiverade.
Revisorerna ansåg att en allmän tendens utbildat sig inom den statliga sektorn
att tillskapa allt fler tillägg utöver lönen i vederbörlig lönegrad, vilket
medfört att lönebestämmelserna blivit alltmer komplicerade. Förhållandet
hade lett till att kvalificerade tjänstemän i ständigt ökad omfattning måste
ägna tid och intresse åt avlöningsgöromålen. Icke minst mot bakgrunden
härav ansåg revisorerna, att åtgärder snarast borde vidtagas i syfte att i
största möjliga utsträckning förenkla lönesystemet.

Statsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande nr 108 i princip till de av revisorerna
framförda synpunkterna och gav för sin del uttryck åt den uppfattningen,
att en översyn av de statliga löneförfattningarna i här berörda hänseenden
borde komma till stånd. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21 september 1956 tillkallade sedermera
chefen för civildepartementet särskilda sakkunniga ■— den s. k. löneförfattningsberedningen
— för att verkställa den ifrågavarande översynen.
Beredningen har ännu icke avslutat sitt arbete.

Under den tid som förflutit sedan 1954 års riksdagsrevisorer behandlade
ovan berörda problem har vid sidan av de grundläggande avlöningsreglementena
ett stort antal nya avlöningsförfattningar tillkommit. Då innehållet
i dessa särbestämmelser i vissa fall är av mycket komplicerad natur, har
innevarande års revisorer funnit det vara av intresse att undersöka vilka
administrativa svårigheter och vilka kostnader som kan vara förenade med
den praktiska tillämpningen av dem. Revisorerna har vid sin undersökning,
som i första hand omfattat myndigheter tillhörande försvaret, valt nedanstående
exempel.

Tjänstledighets- och semestertillägg

I enlighet med i propositionen 1963:160 framlagt förslag har med giltighet
fr. o. m. den 1 januari 1964 (SFS 1963:552) utfärdats föreskrifter om

tjänstledighets- och semestertillägg till statsanställd tjänstemannapersonal.
Huvudprincipen är att löntagare som uppbär ersättning utöver månadslön
skall i viss omfattning under tjänstledighet och semester äga bibehålla sådan
ersättning i form av särskilt lönetillägg. De ersättningar som berättigar till
dylikt tillägg är angivna i en vid författningen fogad bilaga. De varierar
efter de skilda avlöningsreglementen vederbörande tjänsteman är underkastad
(statens allmänna avlöningsreglemente, avlöningsreglementet för kyrkomusiker,
prästlönereglementet, avlöningsreglementet för statsunderstödda
folkhögskolor och lantbrukets statsunderstödda yrkesskolor samt polislönereglementet)
och utgör exempelvis för tjänstemän vid försvaret aderton och
för tjänstemän underkastade polislönereglementet åtta stycken tillägg.

Tilläggen beräknas med utgångspunkt i det sammanlagda beloppet av de
ersättningar som åtnjutits under föregående kalenderår, den s. k. underlagssumman.
För att tjänstledighetstillägg skall utgå måste underlagssumman
uppgå till minst 200 kronor. Någon sådan begränsning finnes icke beträffande
semestertillägget.

Tjänstledighetstillägg utgör för dag 0,25 procent av underlagssumman.
Tillägg som icke slutar på helt femtal ören skall jämkas till närmaste femtal.

Tjänstledighetstillägg utgår enligt nedan angivna grunder.

Uppbär tjänsteman under tjänstledigheten oavkortad lön eller lön med
A-avdrag, utgår helt tjänstledighetstillägg. Vidkännes tjänsteman under
ledigheten B-avdrag å lönen, utgår halvt tjänstledighetstillägg. Vid partiell
tjänstledighet avkortas eljest tillämpligt tjänstledighetstillägg i förhållande
till tjänstledighetens omfattning.

Åtnjuter tjänsteman, som är partiellt tjänstledig med C-avdrag eller som
är deltidsanställd, tjänstledighet med A- eller B-avdrag från den honom
åliggande tjänstgöringen, skall i fråga om rätt till tjänstledighetstillägg så
anses som om fråga vore om hel tjänstledighet med A- respektive B-avdrag.

Då underlagssumman måste utgöra minst 200 kronor, kan tjänstledig /200X0

25 \

hetstillägg utgå med lägst I-— ■ = ) 50 öre för dag. Halvt tillägg utgör

alltså lägst 25 öre; om tjänstemannen åtnjuter partiell tjänstledighet med
B-avdrag under en halv dag, äger han uppbära hälften av 25 öre, d. v. s. 12,5
öre jämkat till närmaste femtal ören eller 10 öre. Vid partiell tjänstledighet
av kortare omfattning exempelvis under en timme blir uträkningen — under
förutsättning att tjänstledighetsorsaken föranleder B-avdrag, att arbetstiden
för ifrågavarande dag uppgår till 7,5 timmar samt att helt tjänstledig 1

X 50 X1

hetstillägg utgör 50 öre — följande: = 3,3 öre jämkat till 5 öre.

Å X / jt)

Tillägget för den partiella tjänstledigheten under en dag är beroende av
arbetstiden för samma dag för berörda tjänsteman. Detta innebär att avlöningsuträknaren
i fall, där tjänsteman fullgör tjänstgöring efter tjänstgöringslista,
måste inhämta uppgift om hur många arbetstimmar som fast2
Rev. berättelse ang. statsverket dr 196i I.

ställts för tjänstledighetsdagen, innan tilläggets storlek kan uträknas. Beträffande
t. ex. försvaret gäller detta all militär och civilmilitär personal
som fullgör schemalagd tjänstgöring.

I vissa fall — särskilt beträffande personal i trupptjänst vid försvaret —
kan det inträffa, att tjänstledighetstillägget överstiger vederbörligt tjänstledighetsavdrag.
Tjänsteman kan exempelvis vid ledighet på grund av sjukdom
vidkännas A-avdrag med 2 kronor 70 öre för dag, under det att tjänstledighetstillägget
kan uppgå till 4 kronor 65 öre. Vid utbyte av tjänstledighet
för sjukdom mot semester skall A-avdraget återbetalas till tjänstemannen,
som i sin tur har att återbetala tjänstledighetstillägget till arbetsgivaren.
I detta fall gör löntagaren en ekonomisk förlust om han begär utbyte.
Har sjukdomen varit av sådan omfattning att löntagaren icke kunnat uttaga
sin årssemester, är det tillräckligt att utbyta en dags tjänstledighet för
sjukdom mot semester för att semestertillägget skall utgå. Detta innebär
att det stundom kan vara fördelaktigare för tjänsteman att vara sjukledig
än att åtnjuta semester.

Även semestertillägget är beroende av underlagssummans storlek. Såsom
ovan nämnts finnes dock ej någon nedre gräns för summans storlek, vilket
har till följd att även ett mycket ringa tillägg, t. ex. ett flygtraktamente om
15 kronor eller vikariatsersättning om 4 kronor 65 öre, utgör underlag för
semestertillägg. Tillägget utgår med viss procent, som är beroende av tjänstemannens
årssemester (procenttalet motsvarar det antal dagar som utgör
en tredjedel av årssemestern). En tjänsteman med årssemester om 27 dagar
åtnjuter alltså ett semestertillägg av 9 procent av underlagssumman jämkat
till närmaste krontal eller, om det slutar på 50 öre, till närmaste högre krontal.
En tjänsteman med en underlagssumma av 15 kronor erhåller i sist -

nämnda fall semestertillägg med

115X9 \

\1ÖÖ~“/

1 krona 35 öre jämkat till 1

krona. Ett vikariatsersättningsbelopp på 4 kronor 65 öre föranleder ett semestertillägg
av —= | 41,85 öre jämkat till 0 kronor.

Utbetalningsföreskrifterna beträffande semestertillägg är mycket detaljerade
och syftar till att utbetalning av tillägget i princip skall göras i samband
med tjänstemannens uttagande av huvuddelen av semestern. Som jämförelse
må nämnas att enligt semesterlagen gäller enklare regler för utbetalande
av semesterlön, varvid dock är att märka att semesterlönen normalt avser
avsevärt större belopp än semestertillägget. I praktiken lär de invecklade
utbetalningsföreskrifterna icke i detalj kunna följas, utan utbetalning torde
ej sällan verkställas i samband med uttagandet av sommarsemestern.

Här ifrågavarande författning omfattar i övrigt en mängd detalj föreskrifter,
som enligt uppgift ofta vållar besvärliga tolkningsproblem, bl. a. i fråga
om tillfälligt anställd personal, t. ex. sommarvikarier, och personal som

fullgör frivillig tjänstgöring vid försvaret samt i fråga om längden av den
semester som fordras för att semestertillägg skall utgå. Riksrevisionsverket
har som sin mening uttalat, att semestertillägg skall utgå om tjänsteman
beviljas åtminstone en dags semester samt att av författningens formulering
icke får utläsas ett krav på att tjänstemannen skall vara anställd redan vid
ingången av kalenderåret för att semestertillägg skall medgivas. Författningen
skall enligt ämbetsverkets tolkning tillämpas så, att den årssemester
som gällt vid första anställningen under året skall vara normerande.

Ersättning till tjänsteman vid utförande av särskilt obehagligt arbete

Efter förhandlingsöverenskommelse med vederbörande personalorganisationer
framlades i propositionen 1963:157 förslag att till eldare, värmeskötare,
reparatör och 1 :e reparatör vid fast maskinanläggning, som utför arbete
inuti ej rengjord värmepanna, oljetank eller oljecistern eller med rengöring
av septisk tank eller kloakledning, skulle utgå särskilt lönetillägg
med belopp motsvarande vad som utgår till kollektivavtalsanställd arbetare
hos myndigheten vid arbete av motsvarande slag. Närmare föreskrifter om
sådan ersättning har senare meddelats i kungl. brev den 5 juni 1963.

Inom statsförvaltningen saknas f. n. enhetliga bestämmelser rörande ersättning
till kollektivavtalsanställd personal för här avsett arbete. På vissa
håll, t. ex. vid statens mentalsjukhus och karolinska sjukhuset, är ifrågavarande
ersättning icke reglerad i kollektivavtal för arbetare. På andra håll
inom statsförvaltningen lär ersättning utgå enligt normer som tillämpas
inom den enskilda oljebranschen. Vid försvaret utgår enligt gällande kollektivavtal
obehagstillägg med vissa bestämda belopp för vissa slag av arbeten,
under det att i andra fall obehagstilläggets storlek skall fastställas efter värdering
i varje särskilt fall.

Enligt vad revisorerna inhämtat har tvekan uppstått i vad mån ersättning
skall utgå till personal vid myndighet, där kollektivavtalsanställd personal
icke finnes eller icke utför arbete av här ifrågavarande slag, samt efter
vilka grunder ersättning i sådana fall skall beräknas. Vidare har spörsmål
uppkommit huru obehagsgraden skall kunna fastställas, när ersättningen
skall utgå efter värdering i varje särskilt fall.

Medicinalstyrelsen har efter förhandlingar med vederbörande personalorganisation
uttryckt önskemål om generella enhetliga normer inom hela
statsförvaltningen med fast ersättningsbelopp för här nämnt slag av arbete.
Beträffande försvaret har vederbörande myndigheter ansett sig böra
för sådant arbete som enligt kollektivavtalets bestämmelser skall föranleda
ersättning efter prövning i varje särskilt fall rekommendera en schablonmässigt
beräknad timersättning.

Obekvämhetstillägg

Genom kungörelsen 1952:68, infördes i statsförvaltningen en form av
ersättning för arbete som utföres på obekväm arbetstid. Bestämmelserna
har sedermera omarbetats och återfinnes numera i kungörelsen 1964:242.

Obekvämhetstillägg utgår för timme räknat efter mycket detaljerade regler.

Av nedan intagna tabell framgår vad som avses med obekväm arbetstid
i kungörelsen ävensom storleken av obekvämhetstillägg vid olika förläggning
av obekväm arbetstid.

Med obekväm arbetstid avses

arbetstid som infaller å

mellan

följande

tidpunkter

Obekvämhetstillägg

för timme,
kronor

sön- eller helgdag, påsk-, midsommar- eller julafton

0—24

3: —

vardag närmast före Långfredagen, Kristi Himmelsfärds dag
eller Alla Helgons dag ....................................

lördag under månaderna april—september (utom midsommardagen
och, i förekommande fall, påskafton) ................

vardag närmast före sön- eller helgdag i andra fall än ovan sägs

vardag närmast efter sön- eller helgdag
annan vardag än ovan sägs ............

/ 0— 6
\19—24

/ 0— 6
\ fr—24

I 0— 6
\ 14—24

( 0— 6
\ 19—24

r o— 6

119—24

1: 50
3: —

3:—
1: 50

1: 50
1: 50

Anm. Vid tabellens tillämpning beträffande vardag, som omedelbart föregås och efterföljes
av sön- eller helgdag, skall med obekväm arbetstid förstås, utöver tiden 0—6,
tiden 14—24 samt, å lördag under månaderna april—september, jämväl tiden 6—14.
Obekvämhetstillägg utgår å här avsedd vardag med 3 kronor för timme.

För beräkning av obekvämhetstillägget finnes vidare närmare detaljerade
bestämmelser meddelade. Sålunda föreskrives i 4 § kungörelsen följande.

Av tjänstgöring, vars förläggning icke är bestämd genom tjänstgöringslista
eller annan därmed jämförlig handling, må för bestämmande av obekvämhetstillägg
icke tagas i beräkning arbetstid, som ej uppgår till 30 minuter
i en följd, med mindre under det kalenderdygn tjänstgöringen fullgjorts
förekommer någon period av dylik tjänstgöring, vilken uppgår till
minst 30 minuter i en följd.

Utbetalning av obekvämhetstillägget sker allenast för sammanlagt antal
hela tjänstgöringstimmar.

Utbetalning av ersättning verkställes efter därom av löntagaren gjort anspråk
med användande i regel av särskild blankett av relativt vidlyftig omfattning,
vilken skall ifyllas av löntagaren och bestyrkas av överordnad befattningshavare.

Arbetstidsreglering för militär och civilmilitär personal

För den militära och civilmilitära personalen vid försvaret har fr. o. m.
den 1 januari 1963 införts arbetstidsreglering. Bestämmelser härom finnes
meddelade i kungl. brev den 26 oktober 1962 med ändringar genom kungl.
brev den 29 juni 1964. Grundprincipen är att den genomsnittliga arbetstiden
skall utgöra 45 timmar för arbetsvecka. I denna arbetstid skall normalt
inrymmas all tjänstgöring, såväl den vanliga rutinmässiga tjänsten
som förbandsövningar. Såsom exempel kan nämnas att för personal i trupptjänst
vid armén utgör den regelmässiga veckoarbetstiden 42 timmar, varjämte
återstående arbetstid om 3 timmar för vecka omfördelas att uttagas
under visst antal förbandsövningsdygn, då arbetsmåttet är större än vid den
vanliga tjänsten. Veckoarbetstiden regleras kollektivt medelst dagordning
och individuellt medelst tjänstgöringslista. Dagordningen anger arbetstidens
förläggning mellan vissa tidpunkter på dagen. Tjänstgöringslistan uppgöres
veckovis och upptar fördelningen av befattningshavarens arbetstid på
olika arbetsuppgifter och dessas förläggning å tiden under arbetsveckan.
Beträffande personal i trupptjänst, sjötjänst och flygtjänst tillämpas normalt
tjänstgöringslista.

I samband med genomförandet av nämnda arbetstidsreglering har för den
militära och civilmilitära personalen tillkommit olika ekonomiska förmåner,
bl. a. gottgörelse för övertidstjänstgöring, ersättning för arbete på obekväm
arbetstid och för beredskapstjänst samt förbandsövningstillägg. Föreskrifterna
om rätten till övertidsgottgörelse har anslutits till de bestämmelser
som härom finnes meddelade i statens allmänna avlöningsreglemente. Sådan
gottgörelse kan alltså utgå endast till militär och civilmilitär befattningshavare
i högst lönegrad 19, som har arbete av sådant slag att behovet
och varaktigheten av övertidstjänstgöring kan kontrolleras och som icke
utövar mera självständigt befäl. Detaljerade tillämpningsföreskrifter till statens
allmänna avlöningsreglemente rörande bestämmelserna om övertidsgottgörelse
och frågan om i vilka fall sådan gottgörelse kan utgå till militära
och civilmilitära befattningshavare med hänsyn till den militära
tjänstens speciella karaktär har meddelats av försvarets civilförvaltning.
Ersättningen för obekväm arbetstid, det s. k. obekvämhetstillägget, utgår i
stort sett efter samma grunder som gäller för de civila statstjänstemännen.

Vad beträffar beredskapsersättningen har Kungl. Maj :t den 7 december
1962 meddelat särskilda bestämmelser, vilka ändrats i visst avseende
genom kungl. brev den 29 juni 1964. Storleken av nämnda ersättning varierar
med hänsyn till graden av beredskap —- i bestämmelserna angives fem
beredskapsgrader — samt till den veckodag under vilken beredskapstjänsten
fullgöres. Den högsta ersättningen utgår för beredskapstjänst på sön- och
helgdag samt på vardag före sådan dag.

Envar militär och civilmilitär befattningshavare på vilken arbetstidsbestämmelserna
är tillämpliga äger vid deltagande i förbandsövning uppbära
särskild ersättning, förbandsövningstillägg, för varje fullgjort förbandsövningsdygn
med 50 kronor. I vissa fall kan till befattningshavaren jämsides
med förbandsövningstillägget under förbandsövning utgå övertidsersättning
men ej obekvämhetstillägg eller beredskapsersättning. Förbandsövningstillägget
är nämligen kompensation för arbete på obekväm tid och
för sådan beredskapstjänst som oundgängligen måste uppstå under en
förbandsövning.

Revisorernas uttalande. Riksdagens revisorer upptog år 1954 till behandling
vissa frågor rörande utformningen och tillämpningen av de statliga avlöningsförfattningarna.
I anslutning härtill uttalade revisorerna på grundval
av en av dem företagen undersökning, att tiden syntes vara inne för en
förenkling och ett förbilligande i administrativt hänseende av det statliga
löneväsendet. Detta uttalande ledde sedermera till att inom civildepartementet
år 1956 en särskild utredning tillsattes, den s. k. löneförfattningsberedningen,
med uppgift att verkställa en översyn av avlöningsförfattningarna
i syfte att bl. a. söka tillvarataga de möjligheter till förenklingar i lönesystemet
som kunde tänkas föreligga. Beredningen har ännu icke avslutat
sitt arbete.

Under den tid som förflutit sedan 1954 års riksdagsrevisorer behandlade
ovan berörda problem har vid sidan av de grundläggande avlöningsreglementena
tillkommit en rad lönebestämmelser avseende såväl helt nya tillläggsförmåner
som en utvidgning av giltighetsområdet för vissa i reglementena
fastställda förmåner. De ifrågavarande särbestämmelserna är i
flera fall av mycket detaljerad och komplicerad natur, och deras praktiska
tillämpning bereder ej sällan vederbörande myndigheter avsevärda administrativa
svårigheter. Belysande exempel härpå har av revisorerna lämnats
i den föregående framställningen, vari redogjorts för innehållet i bestämmelserna
om tjänstledighets- och semestertillägg, ersättning till tjänsteman
vid utförande av särskilt obehagligt arbete, obekvämhetstillägg samt
arbetstidsreglering för militär och civilmilitär personal. Några av exemplen
må här återgivas.

Tjänstledighetstillägg skall beräknas med utgångspunkt i det sammanlagda
beloppet av de ersättningar som åtnjutits under föregående kalenderår,
den s. k. underlagssumman. För att tillägget skall utgå måste underlagssumman
uppgå till minst 200 kronor. Tillägget utgör för dag 0,25 procent
av underlagssumman och skall, om det icke slutar på helt femtal ören,
jämkas till närmaste femtal. Tillägget utgår enligt en särskilt fastställd
tabell, enligt vilken en tjänsteman som exempelvis åtnjuter tjänstledighet
med B-avdrag blir berättigad till halvt tjänstledighetstillägg. Då underlags -

summan måste utgöra minst 200 kronor, kan tjänstledighetstillägg utgå med

lägst 50 öre för dag. Halvt tillägg utgör alltså lägst 25 öre.

Om tjänstemannen åtnjuter partiell tjänstledighet med B-avdrag under en
halv dag äger han uppbära hälften av 25 öre, d. v. s. 12,5 öre jämkat till
närmaste femtal ören eller 10 öre. Vid partiell tjänstledighet av kortare omfattning,
exempelvis under en timme, blir uträkningen av tillägget — under
förutsättning att tjänstledighetsorsaken föranleder B-avdrag, att arbetstiden
för ifrågavarande dag uppgår till 7,5 timmar samt att helt tjänst ledighetstillägg

utgör 50 öre — följande: [ 2x7 5~~/ ^ °re’ ^

5 öre.

Även semestertillägget är beroende av underlagssummans storlek. Enär
någon nedre gräns härför icke fastställts, kan även ett mycket ringa tilllägg,
t. ex. ett flygtraktamente om 15 kronor eller vikariatsersättning om 4
kronor 65 öre, utgöra underlag för semestertillägg. Tillägget utgår med
viss procent, som är beroende av tjänstemannens årssemester. Procenttalet
motsvarar det antal dagar som utgör en tredjedel av årssemestern. En tjänsteman
med årssemester om 27 dagar åtnjuter alltså ett semestertillägg av
9 procent av underlagssumman, jämkat till närmaste krontal eller, om det
slutar på 50 öre, till närmaste högre krontal. En tjänsteman med en underlagssumma
av 15 kronor erhåller i sistnämnda fall semestertillägg med

/ 15X9_\

\TÖÖ }

1 krona 35 öre, jämkat till 1 krona. Ett vikariatsersättningsbelopp

på 4 kronor 65 öre föranleder ett semestertillägg av

/4.65X9 _\
\ 100 "_/

41,85 öre,

vilket belopp emellertid på grund av jämkningsreglerna icke skall utbetalas
till vederbörande löntagare.

Det förefaller revisorerna som om de här nämnda bestämmelserna om
tjänstledighets- och semestertillägg blivit alltför detaljrika och invecklade.
Det administrativa arbete som tillämpningen av bestämmelserna i en del
fall medför synes icke heller stå i rimlig proportion till storleken av de
ekonomiska förmåner som är syftet med dem. Å andra sidan kan bestämmelserna
under vissa förhållanden leda till konsekvenser som icke torde
ha varit avsedda vid deras tillkomst. Så t. ex. kan en löntagare som åtnjuter
tjänstledighetstillägg komma att åtnjuta högre lön då han är sjukledig
än då han utför sitt ordinarie arbete.

Grundprincipen då det gäller arbetstidsregleringen för militär och civilmilitär
personal är att den genomsnittliga arbetstiden skall utgöra 45 timmar
för arbetsvecka. I denna arbetstid skall normalt inrymmas all tjänstgöring,
såväl den vanliga rutinmässiga tjänsten som förbandsövningar. Såsom
exempel kan nämnas att för personal i trupptjänst vid armén utgör

den regelmässiga veckoarbetstiden 42 timmar, varjämte återstående arbetstid
om 3 timmar för vecka omfördelas att uttagas under visst antal förbandsövningsdygn,
då arbetsmåttet är större än vid den vanliga tjänsten.
Veckoarbetstiden regleras kollektivt medelst dagordning och individuellt
medelst tjänstgöringslista. Dagordningen anger arbetstidens förläggning
mellan vissa tidpunkter på dagen. Tjänstgöringslistan uppgörs veckovis och
upptar fördelningen av befattningshavarens arbetstid på olika arbetsuppgifter
och dessas förläggning å tiden under arbetsveckan. Beträffande personal
i trupptjänst, sjötjänst och flygtjänst tillämpas normalt tjänstgöringslista.

Enligt vad revisorerna inhämtat har en mängd felaktigheter uppstått vid
tillämpningen av bestämmelserna om arbetstidsreglering, vilket lett till
oriktiga utbetalningar. Bestämmelserna har också för kvalificerad personal
på truppförbanden medfört ett omfattande arbete med t. ex. förande av
tjänstgöringslistor, avlämnande av tjänstgöringsuppgifter, rapportering av
arbetsförhållanden etc. Vidare har det i flera fall inträffat att befattningshavare
med stöd av bestämmelserna kommit i åtnjutande av så stora tillläggsförmåner
att dessa för månad räknat överstigit vederbörlig månadslön.
Som exempel härpå kan nämnas, att vid ett truppförband tjänstemän i underordnade
befattningar i lön och tilläggsförmåner under en månad sammanlagt
uppburit belopp som för var och en i det närmaste motsvarat förbandschefens
månadslön. Sammanlagt uppgick statsverkets utgifter till följd
av den här berörda arbetstidsregleringen under år 1963 till omkring 25
milj. kronor. Upplysas må att det inom försvarsdepartementet ansetts erforderligt
att tillsätta en särskild beredning med uppgift att undersöka verkningarna
av arbetstidsregleringen och närmare analysera de ekonomiska
konsekvenserna av den.

Revisorerna har med de anförda exemplen, vilka kan mångfaldigas, velat
belysa de otillfredsställande konsekvenser som uppstått genom att inom det
statliga avlöningsväsendet så många detaljerade och svåröverskådliga särbestämmelser
om tilläggsförmåner av skilda slag tillskapats. En av anledningarna
till att hithörande föreskrifter ofta blivit så komplicerade och
svåra att tillämpa kan vara, att de tillkommit såsom resultat av löneförhandlingar
vid vilka kravet på s. k. millimeterrättvisa gjort sig gällande i
alltför hög grad. Angivna förhållande kan i sin tur mången gång ha föranlett
kompromisslösningar av sådan innebörd, att de lagt hinder i vägen för
eljest möjliga förenklingar i lönebestämmelserna. Revisorerna är angelägna
att i detta sammanhang framhålla att de är medvetna om att den minutiösa
granskning och noggrannhet som utmärker förhandlingsordningen måste
avspegla sig i relativt differentierade förmåner. För att åstadkomma en rationellare
och mindre kostnadskrävande administration inom statsförvaltningen
i här berörda hänseenden är det emellertid enligt revisorernas me -

ning nödvändigt att på ett radikalt sätt genomföra en förenkling av löneförfattningarna
bl. a. genom tillämpning i större utsträckning av mera
schematiska och schablonmässiga regler för de olika lönetilläggen. Revisorerna
bortser härvid icke från att en sådan omläggning av lönesystemet
kan kräva ömsesidiga speciella hänsynstaganden från såväl staten-arbetsgivarens
som vederbörande personalorganisationers sida.

Revisorerna anser det icke minst med hänsyn till den blivande nya förhandlingsordningen
för statstjänstemännen angeläget att ovan behandlade
problem i fortsättningen ägnas skärpt uppmärksamhet.

V.K>

oiisl*-

>f it:

''lift

* -»h vfi&ii

§ 3

Tekniska hjälpmedel inom den militära expeditionstjänsten

Enligt generalorder nr 1200 den 28 april 1956 angående organisationen
av och verksamheten vid stabsorgan m. m. i fred vid arméns förband skall
vid nämnda organ normalt finnas följande organisationsenheter, nämligen
regements(kår-) stab, bataljonsexpedition, kompani (skvadrons-, batteri-)
expeditioner samt kasernkompani.

Regements(kår-) staben är indelad i stabsavdelning, utbildningsavdelning,
mobiliseringsavdelning, tygavdelning, intendenturavdelning, sjukvårdsavdelning,
veterinäravdelning (endast vid vissa förband), kasernvårdsavdelning
och kassaavdelning.

Vid de olika avdelningarna inom regements(kår-) staben handlägges
bl. a. följande slag av ärenden.

Stabsavdelningen: ärenden av allmän natur som icke är att hänföra till
annan avdelning, huvuddelen av ärenden angående fredsorganisation, icke
hemliga böcker, fredsplacering av personal, anställning, avsked och befordran
av militär personal, kommenderingar till förband och skolor m. m.
utom förbandet, ekonomitjänst, reservpersonalens utbildning och tjänstgöring
i fred, semester, tjänstledighet, tillstånd att vistas utom riket, personliga
angelägenheter, personalvård samt i förekommande fall musikkårens
användning. I stabsavdelningen ingår en regements(kår-) expedition,
vid vilken bl. a. handhas den expeditionstjänst som är gemensam för förbandet
eller som erfordras för de avdelningar m. m. som saknar expeditionstjänst.
Till nämnda expedition hör bl. a. telefonväxel, skrivcentral och förbandets
arkiv.

Utbildningsavdelningen: ärenden angående utbildning och därmed sammanhängande
organisationsfrågor ävensom ärenden rörande skytte, gymnastik
och idrott, film, utmärkelsetecken för militära m. fl. färdigheter, utnyttjande
av undervisningsmateriel, användning och fördelning av övningsfält,
utbildningsanordningar, skjutbana m. m. samt ärenden rörande utbyggnad
och förbättring av utbildningsanordningar.

Mobiliseringsavdelningen: ärenden rörande organisation, utrustning, förläggning
och transport m. m. av i krigsorganisationen ingående enheter,
kryptotjänst, mobiliseringsredovisning m. m. av fordon, hästar och hundar,
redovisning av den vid förbandet truppregistrerade personalen, inkallelse
till tjänstgöring, adresskontroll, förordnande om konstituering, uppskov,
anstånd om hemförlovning, ändring i värnplikts- och tjänstgöringsförhållanden,
familjebidrag etc.

Tygavdelningen: ärenden angående tygmateriel och ammunition samt

tjänsten vid tygavdelningen underställda tygverkstäder, innefattande bl. a.
inköp och försäljning för förbandet av tygmateriel, förvaltning av förbandets
motor-, vapen-, eldlednings-, signal- och radarmateriel, den tekniska
tjänsten vid förråd, service- och utbildningsverkstäder samt materielvårdshallar.
Vid tygavdelningens expedition ombesörjes avdelningens expeditionst
jänst m. m. samt förrådsbokföring av tygmateriel och ammunition.

Intendenturavdelningen: ärenden angående intendenturmateriel, förplägnad,
drivmedel, bränsle m. m., förvaltning av övningsanslag och lägerkassa
samt, vid förband där militärveterinär på aktiv stat icke fullgör veterinärtjänsten,
veterinärmateriel. Vid avdelningens expedition ombesörjes expeditionstjänst
m. m. samt all förrådsbokföring vid förbandet utom bokföring
av tygmateriel, ammunition och böcker.

Sjukvårdsavdelningen: ärenden angående hälso- och sjukvård, livsmedelshygien
samt sjukvårdsmateriel. Under avdelningen lyder sjukhuset, där
sådant finnes.

Veterinäravdelningen: ärenden rörande hälso- och sjukvård av hästar
och hundar samt, vid förband där militärveterinär på aktiv stat tjänstgör,
ärenden rörande veterinärmateriel.

Kasernvårdsavdelningen: ärenden rörande markområden, kaserner,

tjänste- och uthyrningsbostäder, underhålls- och byggnadsfrågor, skogsvård,
arrenden och hyror, brandtjänst, förrådstjänst, fortifikatorisk planläggning,
maskintjänst etc.

Kassaavdelningen: ärenden rörande kassatjänst och avlöning.. Vid avdelningen
ombesörjes den kamerala bokföringen, förvaras anställningshandlingar
för förbandets civila personal samt föres tjänstematrikelkort m. m.

Såsom framgår av den här lämnade beskrivningen av organisationen och
verksamheten vid arméns förband, vilken i tillämpliga delar gäller även
förband tillhörande marinen och flygvapnet, är det rent expeditionella
arbetet, här taget i vidsträckt bemärkelse, av mycket stor omfattning. Revisorerna
har med anledning härav ansett sig böra närmare undersöka
vilka tekniska hjälpmedel (t. ex. skriv- och räknemaskiner, diktafoner,
kopieringsapparater, snabbtelefoner o. dyl.) som för närvarande står förbanden
till buds vid fullgörandet av detta arbete och har i sådant syfte
tillställt flertalet armé-, marin- och flygförband följande frågor i ämnet.

1) Anser Ni de av Eder nu disponerade hjälpmedlen kvantitativt tillräckliga?
Om icke, i vilka avseenden föreligger enligt Eder uppfattning
behov av en utökning?

2) Anser Ni att angivna hjälpmedel är kvalitativt tillfredsställande? Om
icke, i vilka avseenden anser Ni behov av modernisering eller förbättring
föreligga?

3) Vilka fördelar skulle enligt Eder uppfattning vinnas (ekonomiskt,
personellt etc.) om Edra ev. önskemål enligt punkt 1 och 2 kunde tillgodoses? -

4) Föreligger enligt Eder uppfattning i andra avseenden än de nu nämnda
möjligheter att rationalisera expeditionsarbetet och i så fall på vilket sätt?

De på frågorna avgivna svaren har givit vid handen, att en stor del av
den maskinpark som truppförbanden disponerar för expeditionstjänsten
är såväl kvantitativt som kvalitativt bristfällig. Till belysande härav lämnas
i det följande en kortfattad redogörelse för innehållet i en del av svaren.

Värmlands regemente anser att för regementsexpeditionen bör anskaffas
förvaringsskåp för stenciler, apparat för sammanslagning av kompendier
samt för sammanskakning av papper, elektrisk nitapparat, pappersdestruktör,
lackapparat och elstencilapparat. Vidare önskas för kasernvårdsavdelningen
en ljuskopieringsapparat, för personaldetaljen snabbtelefon och
kopieringsapparat, för varje kompaniexpedition en räknemaskin och för
tygexpeditionen en elektrisk räknemaskin.

Livgrenadjärregementet framhåller att de flesta av regementets skrivmaskiner
är äldre än 15 år. Maskinparken vid skrivcentral och förvaltningsexpeditioner
skulle radikalt behöva förnyas. Underhållet av de gamla maskinerna
drar orimligt höga kostnader., Tilldelade medel på inventarieanslaget
är otillräckliga för att medge önskvärd nyanskaffning.

Dalregementet uttalar bl. a. följande.

Begreppet expeditionellt arbete bör m. h. t. arbetsuppgifterna vid ett regemente
(utbildningsanstalt) ges en något vidare innebörd än annars är
vanligt. Förutom det till expeditionen knutna arbete som avser utskrift, registrering
och förmedling av tjänstemeddelanden samt tillhandahållande
av böcker, arkivhandlingar, expenser m. m., bör det även anses omfatta
framställning på lokalt plan av visst underlag för utbildningsverksamheten
med samma eller liknande hjälpmedel som användes i den egentliga expeditionstjänsten.

Vid sidan av behovet av tekniska hjälpmedel för expeditionstjänsten är
det också av betydelse i sammanhanget, att olika funktioner blir lämpligt
lokaliserade i förhållande till varandra och tilldelas tillräckliga utrymmen
samt att personalen blir fördelad och arbetsrutinerad på sådant sätt, att
utrustningen kan utnyttjas ändamålsenligt. För detta behövs lokaliseringsoch
arbetsstudier, som bör bedrivas dels innan maskinell utrustning anskaffas
för att i detalj klarlägga vilken anskaffning som kan bedömas
lönsam, dels också sedan utrustningen tagits i bruk för att utreda hur den
lämpligast bör användas. Arbetsstudieskolad personal bör biträda vid sådan
undersökning.

Ett insättande av maskinella och andra hjälpmedel på sätt här skisserats
bör medföra flera fördelar:

(1) Mer tid för konstruktiv arbetsinsats uppstår, då stabsmedlemmar
får snabb tillgång till grundläggande handlingar och snabbt fungerande
sambandsmedel.

(2) Kvalitativt bör utbildningsverksamheten vinna på om audiovisuella
hjälpmedel kan framställas med mindre omgång än f. n.

(3) Ett snabbare system för kopiering, duplicering och distribuering med -

för, att order och anvisningar snabbare når sina adressater med minskad
dödtid och ökad förberedelsetid som följd.

(4) Den ökade användningen av automatik åstadkommer ett minskat
behov av manuellt arbete främst inom skriv- och budcentralernas arbetsfält.
Hur stor denna minskning kan bli, om den kan ge ett ekonomiskt utslag
eller om den kan komma att utfyllas av ett uppdämt arbetskraftsbehov, som
f. n. icke tillgodoses, därom kan endast försöksverksamhet ge besked.

Under alla förhållanden bör ökad användning av maskinella hjälpmedel i
expeditionstjänsten medföra smidigare funktion och därmed också möjlighet
att nå goda resultat på de områden, som innefattar regementets väsentligaste
uppgifter, d. v. s. utbildnings- och mobiliseringsverksamhet.

Bohusläns regemente upplyser att regementet under de senaste åren disponerat
25 000 kronor årligen som ordinarie inventarieanslag, avsett för
inköp och underhåll av möbler, armaturer, mattor, gardiner, sängpersedlar,
kontorsmaskiner m. m. Huvuddelen av detta anslag erfordras för att möjliggöra
en någorlunda tillfredsställande möblering av förläggningslokaler
o. dyl. De medel som disponeras för underhåll och nyinköp av kontorsmaskiner
är därför mycket begränsade.

Norrlands dragoner anser att behov föreligger av ytterligare fyra skrivmaskiner,
fyra räknemaskiner, en kopieringsapparat och en snabbtelefon.
Som exempel på de kostnadsbesparingar som kan göras genom en modernisering
av den kontorstekniska utrustningen omnämnes, att en kartbild för,
visning i skriftprojektor kostar 17 kronor per styck i allmänna handeln.
Samma bild skulle regementet självt kunna framställa till en kostnad av 1
krona per styck, om tillgång funnes till modern kopieringsapparat. Därjämte
skulle framställningstiden nedbringas och förberedelsetiden för genomgångar
och lektioner förkortas.

Skånska dragonregementet konstaterar att 75 procent av regementets
skrivmaskinsbestånd är föråldrat och nedslitet och i behov av förnyelse.

Södra skånska regementet upplyser att, om vid tygavdelningen två kalkylmaskiner
anskaffades och nuvarande nedslitna och omoderna skrivmaskiner
ersattes med nya elektriska, tre s. k. skrivmånader per år skulle
inbesparas.

Skaraborgs regemente framhåller beträffande dikteringshjälpmedel
följande.

För att underlätta framställning av manus torde tid och arbete vinnas
genom införande av dikteringsmaskin. Gemensamt för de flesta typer av
dikteringsinaskiner som nu i rikligt urval finnes att tillgå, är att en apparat
fordras för den dikterande och en för utskriftsoperatrisen.

Följande hämtat från Ekonomisk Företagsledning

D=dikterare S=sekreterare. Antal ord 900

Handskr	Dikt	Dikt
manus	t sekr	mask

Skrivna manus	60 D min	—-	—
Diktera	—	30 D min	12 D min
Ta stenogram	—	30 S »	—
Maskinskrivna	50 S min	45 S »	30 S min
	14:20 kr	11:25 kr	4:50 kr
Minskad lönekostn		20%	68%

Lön beräknad till för D = 10:—/tim
» » » » S = 5:—/tim

I Teknisk Tidskrift nr 17/1930 var lönekostnaderna vid användandet av
samma metoder vid utskrivning av ett normalbrev om 100 ord resp. 1:05 kr,
0:64 kr, 0:41 kr, vilket innebär en lönekostnadsminskning av c:a 40% och
60%. Kostnaderna för en maskin med erforderliga tillbehör uppgår till c:a
1 000:—. Att kunna inrymma kostnaderna för dessa maskiner inom det ordinarie
kaserninventarieanslaget torde inte vara möjligt.

Göta signalregemente upplyser att av disponibla skrivmaskiner 23 är tjugo
år eller äldre och 6 över tio år. Av räknemaskinerna är 17 mellan tio och
femton år gamla. Kvaliteten på dessa maskiner är låg, i flera fall mycket
låg.

Göta ingenjörregemente uttalar bl. a. följande.

Omfattningen av det expeditionella arbetet har senare år ökat kraftigt
och tenderar att ytterligare öka. Orsakerna är många. Den snabba tekniska
utvecklingen nödvändiggör omfattande utrednings- och försöksverksamhet
med åtföljande ändringar i fråga om organisation, utrustning och metoder.
Den svåra befälsbristen medför att personal i allt större utsträckning får
uppgifter, som är större än deras formella kompetens, och som medför att
skriftliga instruktioner, order och anvisningar måste utfärdas i betydligt
större omfattning än förr. Reglementen, instruktioner och tekniska anvisningar
föråldras snabbt. Ändringar och tillägg måste ständigt skrivas. Skoloch
kursverksamheten har ökat o. s. v., o. s. v.

Sett mot denna bakgrund är det nödvändigt att i allt större utsträckning
införa maskiner i expeditionsarbetet för att nå ökad kapacitet och rationellare
metoder. För att nå en sådan effekt är nu disponerade maskinella
hjälpmedel helt otillräckliga.

Norrlands kustartilleriförsvar framhåller att den med expeditionsarbetet
sysselsatta personalen är så hårt engagerad, att tid icke gives för ifrågavarande
befattningshavare att följa utvecklingen i fråga om expeditionstekniska
hjälpmedel och andra expeditionsorganisatoriska landvinningar. Den
bästa effekten av rationaliseringssträvandena på detta område anses därför
kunna uppnås, om särskilda experter på kontorsmaskiner, kontorsmöbler,

blanketter och andra hjälpmedel på platsen studerade arbetsformer etc.
och i anslutning därtill lämnade förslag till rationaliseringar.

Göteborgs kustartilleriförsvar understryker bl. a. följande.

Arbetsbelastningen på nuvarande rationaliserade organisation är stor.
Tjänstegrenschefer (motsv.) ha som regel icke tid och möjlighet att tillräckligt
ägna sig åt frågor rörande effektivisering av expeditionstjänsten.
Ökat stöd av statskontoret synes önskvärt i detta avseende. Efter en av kontoret
genomförd organisationsundersökning borde representant (er) för kontoret
biträda vederbörande chef med att »komma in i» den nya organisationen,
detalj studera vissa rutiner, utarbeta instruktioner, effektivisera arbetsplatserna
m. m. F. n. lämnas dessa uppgifter helt åt vederbörande chefer,
vilka som ovan antytts icke ha möjligheter lösa dem. Därest statskontoret
icke kan biträda härvidlag borde konsulter få anlitas för expeditionstjänstens
effektivisering.

Blekinge flygflottilj påpekar att de tekniska hjälpmedel som flottiljen förfogar
över är otillräckliga och föråldrade. Ett flertal av skriv- och räknemaskinerna
har varit i bruk sedan flottiljen sattes upp år 1944 och är nu
förslitna. Förhållandet medför upprepade driftsstörningar med åtföljande
avbrott och förseningar av arbetsuppgifter samt risk för felaktigheter i utförda
arbeten.

Revisorernas uttalande. Den expeditionstjänst som förekommer vid krigsmaktens
olika förband är av mycket varierande slag och till sin omfattning
betydande. Fullgörandet av de med nämnda tjänst förenade arbetsuppgifterna
kräver därför en stor personalinsats. Det är med hänsyn såväl härtill
som till de ständigt stegrade lönekostnaderna i hög grad angeläget att
den med berörda arbete sysselsatta personalen utnyttjas så effektivt som
möjligt. Viktigt härvidlag är bl. a. att fullgoda tekniska hjälpmedel i erforderlig
utsträckning står till ifrågavarande personals förfogande.

Revisorerna har mot bakgrunden av vad nu sagts ansett sig böra närmare
undersöka, vilka tekniska hjälpmedel som för närvarande står truppförbanden
till buds vid utövandet av expeditionstjänsten, och har i sådant syfte
tillställt flertalet förband inom armén, marinen och flygvapnet förfrågningar
i ämnet. Av de inkomna svaren framgår, att stora brister föreligger
på förevarande område i såväl kvantitativt som kvalitativt avseende. Några
exempel härpå må här anföras.

Större delen av de tillfrågade förbanden uppger att de icke har tillgång till
erforderligt antal moderna skrivmaskiner. Så t. ex. är Skånska dragonregementets
skrivmaskinsbestånd till 75 procent föråldrat och nedslitet och i
behov av förnyelse. Av de skrivmaskiner som Göta signalregemcnte disponerar
över är icke mindre än 23 mer än tjugo år gamla.

Många truppförband saknar helt eller är otillräckligt utrustade med
snabbtelefoner, moderna räknemaskiner, dupliceringsmaskiner, kopierings -

maskiner, diktafoner, bandspelare, bokföringsmaskiner, pappersdestruktörer
etc.

Södra skånska regementet upplyser att enbart vid regementets tygavdelning
tre s. k. skrivmånader per år skulle inbesparas, om avdelningen försågs
med två kalkylmaskiner samt elektriska skrivmaskiner i utbyte mot de
föråldrade och nedslitna skrivmaskiner som f. n. användes. Norrlands dragoner
beräknar att förbandet skulle kunna nedbringa kostnaderna för vissa
kartbilder till 1/17 av de nuvarande, om det hade tillgång till en modern kopieringsapparat.
Skaraborgs regemente anser att lönekostnaderna för utskrift
av ett normalbrev skulle kunna minskas med mer än 50 procent, om
moderna dikteringsmaskiner funnes tillgängliga,

De anförda exemplen, vilka kan mångfaldigas, ger enligt revisorernas
mening klart vid handen, att den tekniska utrustning som de lokala militära
myndigheterna i sitt expeditionsarbete förfogar över icke alls motsvarar
de krav som i dagens läge måste uppställas på rationell kontorsdrift.
Praktiskt taget samtliga tillfrågade truppförband har förklarat, att angivna
förhållande leder till ett oekonomiskt utnyttjande av de personella resurserna
och vantrivsel i arbetet. Ofta måste extra arbetskraft anställas eller
extra skrivmånader tilldelas förbanden för att uppkommande arbetsbalanser
skall kunna avverkas.

En omständighet som i förevarande sammanhang bör uppmärksammas
är, att truppförbandens möjligheter att med egna anslagsmedel utöka och förbättra
de tekniska hjälpmedlen i expeditionsarbetet försvåras av att hithörande
kostnader enligt nu gällande bestämmelser skall bestridas av det
s. k. inventarieanslaget. Detta anslag är emellertid avsett jämväl för inköp
och underhåll av sådana artiklar som möbler, armaturer, mattor, gardiner,
sängpersedlar etc. Enligt vad revisorerna inhämtat har de på senare år
ökade och enligt revisorernas mening välmotiverade kraven på bättre komfort
och standard i fråga om bl. a. förläggnings- och fritidslokaler medfört
att större delen av inventarieanslaget måste reserveras uteslutande för sistnämnda
ändamål.

Revisorerna är medvetna om att ett tillgodoseende till alla delar av de
önskemål som truppförbanden i nuvarande läge ställer på en upprustning av
de tekniska resurserna i expeditionsarbetet kommer att kräva avsevärda
medelsanvisningar. Det torde därför icke vara möjligt att på kort tid helt
inhämta den eftersläpning på förevarande område som otvivelaktigt föreligger.
Effektiva åtgärder måste emellertid enligt revisorernas mening vidtagas
i syfte att enligt en bestämd plan successivt tillföra truppförbanden
moderna tekniska hjälpmedel i sådan utsträckning, att de får möjlighet att i
fortsättningen på ett mera rationellt och ekonomiskt sätt fullgöra de med
expeditionstjänsten sammanhängande arbetsuppgifterna.

§ 4

De värnpliktigas fria resor

Närmare föreskrifter om de värnpliktigas fria resor återfinnes i värnpliktsavlöningskungörelsen
den 12 september 1958 (SFS nr 485), vari bl. a.
stadgas följande.

3 §

1 inom. Värnpliktig är vid färd till och återfärd från inskrivning, vid inryckning
till tjänstgöring, vid ledighet samt vid utryckning från tjänstgöring
berättigad till fri resa — vid ledighet i den omfattning i 2 mom. sägs —
mellan de platser, som i 4—8 §§ angivas, under förutsättning att den kortaste
färdvägen mellan platserna överstiger 20 kilometer.

2 mom. I fråga om fria resor vid ledighet skall gälla, att värnpliktig under
första tjänstgöring (däremot svarande del av tjänstgöring i en följd) äger
åtnjuta fem fria resor samt att värnpliktig under tjänstgöring, som fullgöres
i direkt anslutning till första tjänstgöring (återstående del av tjänstgöring
i en följd), och under annan tjänstgöring äger åtnjuta en fri resa för varje
hel tjänstgöringsperiod om två månader som inkallelsen avser.

Fri resa vid ledighet skall i första hand åtnjutas vid övningsuppehåll. De
fria resorna under första tjänstgöring (däremot svarande del av tjänstgöring
i en följd) böra, såvitt möjligt, fördelas jämnt över tjänstgöringsperioden.

Värnpliktig, som under första tjänstgöring (däremot svarande del av
tjänstgöring i en följd) utnyttjat honom tillkommande fria resor, må medgivas
fri resa i samband med sådan tjänstledighet för enskild angelägenhet
av vikt, som enligt vad därom särskilt stadgas icke utan viktiga skäl fått
vägras honom.

4 §

1 mom. Vid färd till inskrivning må värnpliktig erhålla fri resa från hemvistet
i kyrkobokföringsorten till den plats, varest han kallats att inställa
sig eller, därest han icke erhållit personlig order om inställelse, till hemvistet
närbelägen plats, varest han genom inställelse kan undergå inskrivning.

2 mom. Uppehåller sig värnpliktig å annan plats inom riket än hemvistet
i kyrkobokföringsorten, och styrker han, att vistelsen å sådan plats föranledes
av hans verksamhet, studier, avmönstring från fartyg, nära anhörigs
allvarliga sjukdom eller annan angelägenhet av synnerlig vikt, må han vid
färd till inskrivning erhålla fri resa från uppehållsplatsen till närmast belägna
plats, varest han genom inställelse kan undergå inskrivning eller förnyad
prövning av sina värnpliktsförhållanden.

3 mom. Värnpliktig, som är bosatt eller av anledning som i 2 mom. sägs
uppehåller sig utom riket, må vid färd till inskrivning erhålla fri resa från
den plats inom riket, till vilken han vid resan från utlandet först anländer,
till plats som i 2 mom. sägs.

4 mom. Å sjömanshus inskriven värnpliktig må, utöver vad som följer av
3 Rev. berättelse ang. statsverket (Jr 196i I.

bestämmelserna i 1 och 3 mom., vid färd till inskrivning erhålla fri resa
från den plats inom riket, där han uppehåller sig, till plats som i 2 mom.
sägs.

5 §

Vid återfärd från inskrivning må värnpliktig erhålla fri resa från förrättningsplatsen
till a) den plats inom riket, varifrån han vid färden till inskrivningen
erhållit eller skolat erhålla fri resa; eller b) till annan plats inom riket,
i den mån kostnaderna därför enligt för allmänheten gällande tariff icke
överstiga motsvarande kostnader för färd enligt a).

6 §

1 mom. Vid inryckning till tjänstgöring må värnpliktig med motsvarande
tillämpning av bestämmelserna i 4 § erhålla fri resa från plats, som där angives,
till tjänstgöringsplatsen.

Har värnpliktig inställt sig till tjänstgöring vid annat förband (motsvarande)
än det, där tjänstgöringen skall äga rum, må han enligt vederbörande
chefs prövning erhålla fri resa till tjänstgöringsplatsen.

2 mom. Å sjömanshus inskriven värnpliktig, som enligt erhållen order
skall inrycka till tjänstgöring och som avmönstrar före fastställd inryckningsdag
vid sådan tidpunkt att han kan färdas till sitt hemvist i kyrkobokföringsorten
för att därifrån avresa till tjänstgöringsplatsen, må erhålla
fri resa till hemvistet från den plats inom riket, där han avmönstrar, eller,
vid avmönstring utomlands, från den plats inom riket, till vilken han vid
resan från utlandet först anländer.

7 §

Vid ledighet må värnpliktig, som är berättigad till fri resa, erhålla fri
fram- och återresa från tjänstgöringsplatsen till hemvistet i kyrkobokföringsorten
eller till den plats inom riket, där den värnpliktiges närmaste
anhörige är bosatt eller där den värnpliktige styrker sig vid tiden för inryckningen
hava haft sin verksamhet eller bedrivit studier eller — beträffande
värnpliktig, som är bosatt eller styrker sig vid tiden för inryckningen
hava haft sin verksamhet eller bedrivit studier utom riket — till den plats,
varest han vid utresan lämnar riket. Värnpliktig må ock erhålla fri framoch
återresa från tjänstgöringsplatsen till annan plats inom riket, i den mån
kostnaderna därför enligt för allmänheten gällande tariff icke överstiga
motsvarande kostnader för färd från tjänstgöringsplatsen till plats som sägs
i första punkten.

8 §

1 mom. Vid utryckning från tjänstgöring må värnpliktig erhålla fri resa
från tjänstgöringsplatsen till plats som i 7 § sägs.

Utöver vad i första stycket sägs må värnpliktig erhålla fri resa från tjänstgöringsplatsen
till den plats inom riket, där han styrker sig skola efter utryckningen
förlägga sin verksamhet eller bedriva studier, eller, beträffande värnpliktig,
som vid utryckningen saknar fast bostad, till den plats inom riket,
där han avser att mera stadigvarande vistas.

2 mom. Å sjömanshus inskriven värnpliktig må, utöver vad som följer av
bestämmelserna i 1 mom., åtnjuta fri resa från tjänstgöringsplatsen till den

plats, varest det sjömanshus han tillhör är beläget eller där omedelbar påinönstring
å fartyg skall äga rum.

3 mom. Vårdas värnpliktig vid tiden för utryckning å sjukvårdsanstalt
skola i fråga om resa i samband med den värnpliktiges utskrivning från anstalten
bestämmelserna i 1 och 2 mom. äga motsvarande tillämpning.

9 §

7 mom. Vid fri resa skall tåg, fartyg, spårvagn, buss eller annan bil i linjetrafik
anlitas. Då särskilda förhållanden därtill föranleda må jämväl flygplan
anlitas enligt bestämmelser, som försvarets civilförvaltning efter samråd
med överbefälhavaren äger utfärda.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas dels
att 1 klass å tåg och fartyg må begagnas av värnpliktig, som innehar officers
eller underofficers tjänstegrad (motsvarande), dels ock att snälltåg må begagnas,
därest tågresan i sin helhet uppgår till minst 200 kilometer, samt
sovplats må användas, därest kostnaden ingår i priset för befordran med
fartyg eller den sammanlagda restiden utgör minst 18 timmar.

2 mom. Fri resa på sätt i 1 mom. sägs beredes värnpliktig vid färd till inskrivning
genom honom tillställd order om inställelse och vid inryckning
till tjänstgöring genom honom tillställd order om militärtjänstgöring, vilka
handlingar enligt därom givna föreskrifter må användas såsom färdhandlingar.
Vid återfärd från inskrivning, vid ledighet och vid utryckning från
tjänstgöring beredes värnpliktig fri resa genom militär tjänstebiljett.

3 mom. Har färdhandling icke kommit värnpliktig tillhanda, äger han,
därest han å färdsträcka, där han är berättigad till fri resa, färdats med i
1 mom. första stycket angivet färdmedel, åtnjuta ersättning för vad resan
med tillämpning av 1 mom. andra stycket kostar enligt för allmänheten gällande
tariff.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning därest
värnpliktig icke mot företeende av färdhandling beretts fri resa på sätt i 1
mom. sägs, ehuru han varit berättigad till sådan förmån.

4 mom. Finnes i 1 mom. första stycket angivet färdmedel icke att tillgå
eller medför anlitandet av sådant färdmedel med hänsyn till kommunikationsförhållandena
oskälig tidsutdräkt, äger värnpliktig, som å färdsträcka,
där han är berättigad till fri resa, anlitat annat färdmedel, åtnjuta ersättning
härför med 10 öre per kilometer eller det högre belopp den värnpliktige
visar sig hava utgivit.

Hava flera värnpliktiga, som äro berättigade till ersättning för resa på
sätt i första stycket sägs, färdats gemensamt med färdmedel, som tillhör
någon av dem, äger denne åtnjuta särskild gottgörclse för varje medresande
värnpliktig med 5 öre per kilometer. Medresande värnpliktig må därvid
icke uppbära i första stycket omförmäld ersättning.

Bestämmelser beträffande beställning och betalning m. in. av värnpliktigas
resor och transporter finnes meddelade av marinförvaltningen i samråd
med försvarets civilförvaltning den 15 juli 1959 (TSA s. 160) samt av
fösvarets civilförvaltning den 14 juni 1960 (TFA s. 199, TSA s. 159, Ekof G
nr 40), den 13 december 1960 (TLA s. 423, TSA s. 329, Ekof C nr 97), den
20 februari 1962 (TLA s. 21, TSA s. 17, Ekof C nr 10), den 8 maj 1962 (TLA

s. 67, TSA s. 57, Ekof C nr 20), den 22 januari 1963 (TLA s. 52, TSA s. 55,
Ekof C nr 15), den 9 september 1963 (TLA s. 295, TSA s. 257, Ekof C nr 87)
och den 10 september 1963 (TLA s. 298, TSA s. 260, Ekof C nr 89).

Utöver ovannämnda bestämmelser rörande de värnpliktigas fria resor
har försvarets civilförvaltning den 1 januari 1964 i ”Anvisningar för tilllämpningen
av värnpliktsavlöningskungörelsen” (s. 3—7) utfärdat särskilda
tillämpningsföreskrifter i ämnet.

De resor som i förevarande sammanhang är aktuella är de värnpliktigas
inskrivningsresor, inryckningsresor, ledighetsresor och utryckningsresor.

Såsom framgår av ovan återgivna bestämmelser beredes de värnpliktiga
för närvarande fri resa på följande sätt.

1) Vid färd till inskrivning och vid inryckning till tjänstgöring genom
tillställd order om inställelse respektive tjänstgöring. Ordern gäller såsom
färdhandling.

2) Vid återfärd från inskrivning, vid ledighet och vid utryckning från
tjänstgöring genom särskilt utfärdad militär tjänstebiljett.

Färdbiljetter till de värnpliktiga utfärdas som regel av kompaniernas
kvartermästare (motsv.). Tillvägagångssättet härvidlag är i stort sett följande.

1) Uppgifter infordras från de värnpliktiga om önskad resväg m. m., i
allmänhet genom att de värnpliktiga får ifylla blanketter som tillställts dem.

2) Uppgifterna kontrolleras mot vederbörliga tjänstgöringskort beträffande
de värnpliktigas hemorter m. m.

3) Kompletterande uppgifter infordras vid behov.

4) Frågor av olika slag besvaras beträffande resvägar, färdsätt m. m.

5) I kommunikationstabell undersökes bl. a.

a) om färdvägen överstiger 20 km (i annat fall utgår ej fri resa),

b) om tågresa uppgår till minst 200 km, i vilket fall snälltåg får begagnas,
och

c) om den sammanlagda restiden utgör minst 18 timmar, då sovvagn
får begagnas.

6) Biljetterna avlämnas på avresestationen för stämpling.

7) De färdigstämplade biljetterna avhämtas, vilket kan föranleda ny färd
till stationen.

8) Biljetterna utlämnas till de värnpliktiga.

9) På vederbörandes tjänstgöringskort noteras att fri resa åtnjutits.

Enligt vad revisorerna inhämtat är tidsåtgången för arbetet med utfärdande
av färdbiljetterna varierande, beroende bl. a. på de värnpliktigas färdväg,
hemort etc. samt på vederbörande kvartermästares arbetsrutin. I medeltal
torde emellertid för samtliga arbetsmoment i samband med utfärdandet
av en biljett åtgå ca 20 minuter.

Den årliga utbildningskontingenten av värnpliktiga som fullgör sin första
tjänstgöring omfattar ca 50 000 man. Därtill kommer ett stort antal värnpliktiga
som antingen beordras till förlängd tjänstgöring i specialutbildning
av olika slag eller till repetitionstjänstgöring.

Löneställningen för de befattningshavare vilka tjänstgör som kvartermästare
(motsv.) och vilka som förut nämnts i regel ombesörjer utfärdandet
av färdbiljetter åt de värnpliktiga motsvarar i genomsnitt löneklass 16
med en årslön av för närvarande 21 624 kronor i ortsgrupp 4. Antalet arbetsdagar
under ett år är ca 300, varifrån emellertid skall avräknas tid för
semester och ett normalt antal sjukdagar. Antalet effektiva arbetsdagar
torde med hänsyn härtill utgöra ca 250. Om arbetstiden för en kvartermästare
uppgår till i medeltal 7,5 timmar per dag (veckoarbetstid 45 timmar),
omfattar årsarbetstiden ca 1 875 timmar, vilket motsvarar en timlön av i
runt tal 11 kronor 50 öre.

Under den första tjänstgöringen åtnjuter de värnpliktiga för närvarande
fem fria resor vid ledighet. I vissa fall kan ytterligare fria resor erhållas
med stöd av 3 § 2 mom. tredje stycket i värnpliktsavlöningskungörelsen.
Å andra sidan är vissa värnpliktiga icke berättigade till fria resor, nämligen
de vilkas färdväg icke överstiger 20 km.

Av ovannämnda beräkningar torde framgå att enbart de värnpliktigas
fria ledighetsresor under den första tjänstgöringen totalt kan föranleda utfärdandet
av omkring 250 000 biljetter per år. Med hänsyn till att arbetet
med utställandet av en biljett kräver genomsnittligt ca 20 minuter skulle
för utskrivandet av nyssnämnda antal biljetter åtgå en tid av inemot 83 500
timmar. Då den genomsnittliga timlönen för de befattningshavare som
handhar ifrågavarande arbetsuppgifter uppgår till 11 kronor 50 öre, kan
således statsverkets sammanlagda kostnader för utfärdandet av berörda
färdhandlingar uppgå till ca 960 000 kronor per år. Därtill kommer emellertid
de ytterligare kostnader som är förenade med biljetternas tryckning
och den kamerala behandlingen av dem vid försvarets civilförvaltning och
statens järnvägar.

Revisorernas uttalande. Inom krigsmakten fullgör varje år ca 50 000
värnpliktiga sin första tjänstgöring. Därtill kommer ett stort antal värnpliktiga
som antingen beordras till förlängd tjänstgöring i olika slag av
specialutbildning eller till repetitionstjänstgöring.

Med stöd av bestämmelser i värnpliktsavlöningskungörelsen äger de
värnpliktiga rätt till ett begränsat antal fria resor, nämligen dels vid färd
till inskrivning och vid inryckning till tjänstgöring, dels vid återfärd från
inskrivning, vid ledighet och vid utryckning från tjänstgöring. Vid de två
förstnämnda resorna gäller såsom färdhandling order om inställelse respektive
tjänstgöring och vid de övriga i särskild ordning utfärdade färdbiljetter.

Eftersom de värnpliktiga under sin första tjänstgöring vid ledighet som
regel äger rätt till minst fem fria resor, kan varje år enbart för detta slag
av resor utfärdas ca 250 000 färdbiljetter.

Det med utskrivandet av färdbiljetterna förenade arbetet är mycket tidskrävande.
Däri ingår nämligen bl. a. att infordra reseuppgifter från de
värnpliktiga, att kontrollera dessa uppgifter mot tjänstgöringskorten, att
kontrollera resornas längd, att låta stämpla biljetterna på avresestationen,
att utdela biljetterna till de värnpliktiga etc. I medeltal torde för samtliga
arbetsmoment i samband med utfärdandet av en enda färdbiljett åtgå en
tid av ca 20 minuter.

På truppförbanden omhänderhas bestyret med utskrivandet av de värnpliktigas
färdbiljetter i allmänhet av kompaniernas kvartermästare
(motsv.), vilka för sin effektiva arbetstid kan beräknas uppbära en timlön
av i runt tal 11 kronor 50 öre (ortsgrupp 4).

Av det nu sagda framgår att, om hänsyn tages endast till den första
tjänstgöringen, ca 83 000 arbetstimmar till en kostnad av ca 960 000 kronor
kan åtgå för att tillhandahålla färdbiljetter åt de värnpliktiga som
under nämnda tjänstgöring vid ledighet önskar utnyttja sin rätt till fria
resor. Härtill skall emellertid läggas de ytterligare kostnader som uppkommer
vid tryckningen av biljetterna och den kamerala behandlingen av
dem vid försvarets civilförvaltning och statens järnvägar. Sammanlagt torde
därför statsverkets utgifter i samband med utskrivandet etc. av färdbiljetter
enbart till nyssnämnda kategori värnpliktiga överstiga 1 milj. kronor
per år.

Med hänsyn till de betydande administrativa kostnader som således är
förenade med här berörda arbetsuppgifter finner revisorerna det i hög grad
angeläget, att åtgärder vidtages i syfte att reducera dessa kostnader. Enligt
revisorernas mening torde emellertid möjligheterna till större besparingar
på detta område för närvarande vara relativt begränsade, eftersom
systemet med maximering av antalet fria resor förutsätter att de värnpliktiga
i en eller annan form förses med färdbiljett, d.v.s. med bevis om
att de på statens bekostnad äger rätt att företaga viss bestämd resa.

Mot bakgrunden av nämnda förhållanden anser sig revisorerna böra
väcka frågan, om tillräckliga skäl föreligger att bibehålla nu gällande bestämmelser
om begränsning av de värnpliktigas rätt till fria resor. Kunde
dessa bestämmelser ändras så, att alla värnpliktiga iförda uniform och
försedda med identitetskort tillerkändes rätt att i obegränsad utsträckning
kostnadsfritt anlita av staten ägda kommunikationsmedel, skulle nämligen
det omständliga och kostnadskrävande förfaringssättet med utfärdandet av
särskilda färdbiljetter för dem praktiskt taget kunna helt avskaffas.

Revisorerna bortser självfallet icke från att en på angivet sätt utökad rätt
för de värnpliktiga till fria resor kan leda till många svårlösta problem.

Bl. a. är det tänkbart att de värnpliktigas resor på vissa sträckor kan komma
att öka i sådan omfattning att tidvis platsbrist kan uppstå till men för den
civila passagerartrafiken. Vidare torde det bli nödvändigt att begränsa de
värnpliktigas rätt att kostnadsfritt begagna sovvagn. Det är också sannolikt
att rent anslagsmässigt en ökad belastning på IV huvudtitelns reseanslag
blir ofrånkomlig. Det sistnämnda kommer dock att kompenseras av
att statens järnvägar i motsvarande grad erhåller ökade intäkter.

Revisorerna är för sin del icke beredda att i detta sammanhang taga
definitiv ställning till ovan behandlade spörsmål. Då emellertid ett slopande
av det administrativa arbetet i samband med utfärdandet av färdbiljetter
åt de värnpliktiga otvivelaktigt skulle medföra avsevärda besparingar för
statsverket, anser revisorerna att hithörande frågor snarast bör bli föremål
för en allsidig utredning.

§ 5

Inköp av robotsystemet Bloodhound

År 1958 träffade flygförvaltningen med en engelsk leverantör avtal om
inköp för svenska försvarets räkning av ett luftförsvarsrobotsystem för
försöksförband, benämnt Bloodhound Mk. I. Köpesumman uppgick till 1,63
milj. pund. Tre år senare gjorde flygförvaltningen från samme leverantör
ett nytt inköp av ett liknande robotsystem, benämnt Bloodhound Mk. II och
avsett för vårt territoriella luftförsvar. Köpesumman utgjorde i sistnämnda
fall 12,15 milj. pund.

Här berörda vapensystem ingår också i den engelska krigsmakten. I England
har stark kritik framförts mot det pris leverantören tillämpat vid leverans
till engelska staten av viss del av bloodhoundutrustningen. Kritiken
har numera resulterat i att leverantören förbundit sig att till staten återbetala
betydande belopp. Med anledning härav och sedan frågan i särskild
ordning aktualiserats hos revisorerna har revisorerna funnit det vara av intresse
att närmare undersöka den svenska upphandlingen av de båda robotsystemen.
Revisorerna har därför från flygförvaltningen begärt och erhållit
en detaljerad redogörelse för nämnda upphandlingsärende. Av redogörelsen
har i huvudsak framgått följande.

Bloodhound Mk. I (RB. 65)

Hösten 1957 uppdrog överbefälhavaren åt flygförvaltningen att i samråd
med armétygförvaltningen anskaffa ett luftvärnsrobotsystem för försöksförband.
För att lösa denna uppgift bildades vid flygförvaltningen en teknisk
systemgrupp med representanter från försvarsgrenarnas stabs- och
förvaltningsorgan. Före inköpet undersöktes världsmarknaden på för det
svenska försvaret tänkbara, från operativ och stridsekonomisk synpunkt
lämpliga robotsystem. Vissa vägledande kostnadsuppgifter erhölls under
denna utredning. Den tekniska systemgruppen fann vid sin undersökning,
att två brittiska företag, nämligen English Electric Co Ltd och Bristol Aircraft
Ltd (numera British Aircraft Corporation Ltd, i fortsättningen kallad
BAC) var de enda firmor som tillverkade luftvärnsrobotsystem, tillgängliga
och lämpliga för det angivna ändamålet. English Electric Co Ltd tillverkade
luftvärnsrobotsystemet Thunderbird, och BAC i samarbete med Bristol
Aero Engines Ltd, Ferranti Ltd (i fortsättningen kallat Ferranti) och
British Thomson-Houston Ltd luftvärnsrobotsystemet Bloodhound Mk. I.
I april 1958 infordrades detaljerade offerter för båda dessa robotsystem.
Offerterna erhölls i slutet av samma månad. De var på grund av tekniska

och andra orsaker icke direkt jämförbara. Efter noggranna studier av de
båda offerterna, varvid såväl stridsekonomisk som teknisk-ekonomisk värdering
företogs, framlade systemgruppen ett förslag om att systemet Bloodhound
Mk. I. skulle anskaffas. Den 29 augusti 1958 översändes ett »Letter
of Intent» till flygförvaltningens förhandlingspart BAC av följande lydelse.

Further to our previous correspondence and our discussions to today’s
date, we now write to confirm that \ve seriously consider to purchase Bristol/
Ferranti Bloodhound guided missile equipment for delivery as previously
quoted by you during the latter part of 1959 and 1960.

We are therefore in a position to proceed with you in detailed negotiations.

As we have explained to your representative, the Royal Swedish Air
Board have a limited amount of money with wich to purchase the weapon
system, spares, the associated ground equipment, the installations in Sweden
and the import duty etc. involved in the purchase of foreign equipment.

Before we can be in a position finally to place a firm order with you, it
is necessary for us to satisfy ourselves that an to us acceptable Bloodhound
system can be provided with the finances available. It is therefore our intention
to send representatives to Bristol as soon as possible to examine and
discuss with you the relevant technical matters followed by a visit to Bristol
on 16th September by Director of Purchasing, Royal Swedish Air Board, to
finalise the discussions with you.

We expect to be in a position to confirm our order for Bloodhound by the
end of September 1958.

Det bestämdes att en expertgrupp med representanter från bl. a. flygförvaltningen,
armétygförvaltningen, fortifikationsförvaltningen och flygstaben
skulle sändas till England för vidare diskussioner rörande systemets
omfattning och sammansättning i detalj samt att de ekonomiska förhandlingarna
skulle föras under ledning av chefen för flygförvaltningens inköpsavdelning.
Vid de tekniska och ekonomiska förhandlingar som sedan i England
ägde rum med BAC gjordes en del ändringar av den ursprungliga specifikationen;
bl. a. tillkom databehandlingsutrustning. En strikt jämförelse
mellan de av BAC ursprungligen offererade priserna och de som sedan uppnåddes
efter förhandlingarna går således icke att göra. En reducering av
priset med totalt cirka 10 procent erhölls efter hårda förhandlingar. Avtalet
slöts den 7 oktober 1958, och den totala kontraktssumman för det kompletta
operativa systemet Bloodhound Mk. I i enlighet med den av flygförvaltningen
slutligen accepterade specifikationen utgjorde £ 1,63 milj. f. o. b.
engelsk hamn. Nedanstående uppställning utvisar kontraktsbeloppet fördelat
på de större enheterna. Där så varit möjligt har för jämförelse de av
BAC ursprungligen offererade priserna för samma eller liknande utrustning
satts inom parentes.

1. »Bloodhound» Guide Missile, complete ........£ 461,305 (517,400)

2. Launchers/L.P.A’s, complete .................. 191,277 (181,800)

3. Launch Control Post.......................... 241,527 (393,375)

4. »Sting Ray» T. I. R........................... 297,726 (352,200)

5. Data Handling .............................. 130,188 ( ej off.)

6. Dummy explosives .......................... 22,503 (ej samma

utr. i off.)

7. Explosives area .............................. 4,966 »

8. Fuelling area ............ 4,078 »

9. Missile workshop ............................ 182,101 »

10. Base workshop .............................. 54,329 »

11. Spares .................................... 40,000 (ej inkl.

i off.)

£ 1,630,000

Bloodhound Mk. II (RB. 68)

För att finna ett för vårt territoriella luftförsvar lämpligt luftvärnsrobotsystem
bildades inom flygförvaltningen på nyåret 1960 en teknisk systemgrupp
för att undersöka marknaden för ett sådant system. Anskaffningen
av robotsystem 68 följde i stort samma rutin som för Bloodhound Mk. I.
Först gjordes en stridsekonomisk värdering av tänkbara system, därefter
framtogs en teknisk definition av systemet och dess inpassning i samverkande
försvarssystem, t. ex. stridsledningssystem. Slutligen följde ekonomisk-tekniska
förhandlingar för uppgörande av kontrakt. I det föreliggande
fallet kunde stridsekonomiska värderingar göras i jämförelse med flera andra
system, t. ex. de amerikanska Bomarc och Hawk, samt givetvis även med
Bloodhound Mk. I.

Under hösten 1960 inkom infordrade kostnadsuppgifter och beskrivningar
på bl. a. Bloodhound Mk. II från BAC, som även i detta fall var flygförvaltningens
förhandlingspart. Kostnadsuppgifter för samtliga system var baserade
på tillgängliga kontraktsförslag, preliminära offerter samt detaljerade
kostnadsberäkningar. Resultatet av de utförliga värderingar som gjordes
från olika synpunkter blev att chefen för flygvapnet i mars 1961 föreslog
överbefälhavaren anskaffning av Bloodhound Mk. II. De tekniska och ekonomiska
förhandlingar som därefter följde genomfördes i andan av det hårda
konkurrensförhållande som rådde i förhållande till de andra ovan nämnda
systemen.

Flygförvaltningens syfte var att vid förhandlingarna uppnå ett resultat
som med för ändamålet anvisade anslagsmedel kunde ge bästa stridsekonomiska
utdelning. Förhandlingarna präglades, förutom av det nämnda konkurrensläget,
av den situationen att den svenska affären syntes vara synnerligen
angelägen för BAC, då även Schweiz var intresserat av Bloodhound
Mk. II. Ett positivt resultat i Sverige väntades sannolikt påverka Schweiz

till inköp, vilket även blev fallet. Flygförvaltningen uppnådde ett kontrakt
med fasta priser. Kontraktet undertecknades den 31 oktober 1961. Kontraktsbeloppet
utgjorde £ 12,15 milj.

Flygförvaltningens kommentarer

Flygförvaltningens inköp av Bloodhound har aktualiserats med anledning
av den kritik som i England framkommit mot prissättningen på Bloodhound
Mk. I. Kritiken har riktat sig mot den del av bloodhoundutrustningen som
Ministry of Aviation (MOA) upphandlat direkt från Ferranti. Vid den
engelska anskaffningen av Bloodhound Mk. I och II har MOA nämligen själv
varit systemsammanhållande och därmed direktbeställare från såväl BAC
som från Ferranti och British Thomson-Houston m. fl. delleverantörer i systemet.
Vid export av Bloodhound till icke-brittiska länder har BAC däremot
varit systemsammanhållande och huvudleverantör. Denna senare metod bedömdes
för Sveriges del förmånlig, enär det ansågs ogörligt att från Sverige i
England koordinera delleverantörerna i tekniskt och ekonomiskt hänseende,
då det gällde ett så integrerat system som Bloodhound. Flygförvaltningens
principiella erfarenhet är dessutom den, att ett effektivare resultat uppnås
om en firma erhåller huvudansvaret för samordningen av de i ett modernt
vapensystem ingående större delfunktionerna.

I England föreligger nu en offentlig utredning av den 15 juli 1964 (Sir
John Lang Report). Rapporten omfattar en granskning av MOA kontrakt
med Ferranti såsom delleverantör i systemet. Rapporten omfattar endast
ferrantikontrakten i vad avser Bloodhound Mk. I. En närmare offentlig undersökning
beträffande prissättningen hos övriga engelska delleverantörer
i bloodhoundsystemet synes alltså icke ha varit påkallad.

Av rapporten framgår i korthet följande.

Den engelska upphandlingen hos Ferranti startade under 1956. Tidigare
beställt arbete hade inbegripit utveckling av systemet. Kostnadsberäkningar
pågick både hos industrien och MOA under hela tiden fram till slutförhandlingarna
om fasta priser, vilka förhandlingar slutfördes först under 1960—
1961. Bolagets förslag till fasta priser framlades i april 1960.

Enligt de ursprungliga huvudkontrakten hade MOA rätt till viss angiven
insyn i företaget genom egna granskande organ beträffande såväl tillverkningsprocessen
som kostnadsutvecklingen under tillverkningstiden. Ferranti
hade i kontrakten förbundit sig att tillämpa skälig vinst. Riktpunkten för
en dylik vinst har i rapporten uppgivits vara cirka 7 procent, en vinstmarginal
som var i linje med vad som i princip hade uttalats acceptabel från
båda håll. Det framhölls dock, att vinstprocenten torde kunna få tillåtas
öka, därest de verkliga tillverkningskostnaderna visat sig understiga de ursprungligen
mellan parterna överenskomna beräkningarna. Rapporten kri -

tiserar med full tydlighet, att de berörda upphandlande och granskande
statliga instanserna icke tillräckligt följt upp kostnadsutvecklingen före
slutförhandlingarna om fasta priser, vilka förhandlingar fördes på ett
sent stadium av tillverkningen. Rapporten visar, att det verkliga vinstutfallet
i genomsnitt uppgått till cirka 45 procent på försäljningspriset och
82 procent på bolagets självkostnader. Ferranti klandras för att vid prisförhandlingarna
ha tagit emot denna oskäliga vinst, som bolaget vid tiden
för uppgörelsen ansetts ha varit medveten om.

Av rapporten framgår även, att den huvudsakliga produktionen av
Bloodhound Mk. I avsett leveranser till brittiska flygvapnet och att exportorderna
varit relativt små. I övrigt framgår ej av rapporten något, varav
man kan dra slutsatser om det svenska inköpspriset för Bloodhound Mk. I
i vad avser den del som via BAC levererats till oss från Ferranti eller eljest.

Flygförvaltningen hade för genomförandet av Bloodhound Mk. I-affären ett
begränsat anslag till förfogande och fann det fördelaktigt och t. o. m. nödvändigt
att inköpa systemet affärsmässigt till fasta priser under utnyttjande
av den konkurrenssituation som förelåg.

Flygförvaltningen anser det viktigt att understryka, att ämbetsverkets
avtal om fasta priser för Bloodhound Mk. I tillkom redan 1958. Ferranti
kände vid denna tidpunkt icke tillräckligt till vare sig den egna produktionsprocessen
eller läget beträffande fortsatta beställningar från MOA. Som
nyss är nämnt slutförde MOA sina förhandlingar först 1960—1961. Hade
MOA slutit avtal om fasta priser ett par år tidigare hade, enligt vad som
torde kunna utläsas av den engelska rapporten, näppeligen anmärkning
kunnat riktas mot den engelska upphandlingen, enär båda parter vid sådan
tidigare tidpunkt ömsesidigt skulle ansetts ha tagit risker.

Ferrantis andel i de svenska leveranserna har utgjort cirka 40 procent av
priset för Bloodhound Mk. I och utgör cirka 55 procent för Bloodhound
Mk. II. Flygförvaltningens förhandlingspart, d. v. s. BAC, har meddelat
flygförvaltningen, att Ferranti av flera skäl icke anser sig kunna lämna
någon detaljredovisning av utfallet av vinst på den svenska affären. De
svenska priserna anses bl. a. icke kunna jämföras med de priser som gällt
för MOA. Detta har avseende icke endast på ferrantidelen utan på hela
systemet Bloodhound Mk. I. I flygförvaltningens kontrakt med BAC ingick
både beträffande detta bolag och dess medleverantörer kostnader som icke
belastar priserna hos MOA, t. ex. kostnader för garanti, dokumentation,
teknisk assistans, utbildning, reservdelsplanering, utvecklingskostnader,
British Government inspection samt royalty till Ministry of Aviation m. m.
I det till BAC betalade priset för det totala systemet ingick därjämte kostnader
för teknisk samordning, upphandlingsanordning, systemansvar och
administrering m. m. Modifieringsstandarden för den svenska versionen är
dessutom en olikhet. Inpassningen i det svenska stridsledningssystemet

m. m. har krävt icke obetydliga modifieringar. Vidare kan nämnas, att det
svenska kontraktet å Bloodhound Mk. I omfattade ett antal robotar som
utgjorde endast cirka 2 procent av den produktion som genomfördes för
MOA. Med hänsyn till bl. a. det anförda anser sig BAC och Ferranti icke
kunna framlägga en jämförelse mellan svenska och engelska priser.

Beträffande Bloodhound Mk. II föreligger som nämnt icke någon undersökningsrapport
i England. Anledningen lär vara, att upphandlingen beträffande
Bloodhound Mk. II icke är avslutad. Prisförhandlingar uppges
ännu pågå, varvid man torde ha att ta hänsyn till de erfarenheter som framkommit
i affären Mk. I. Jämväl beträffande Bloodhound Mk. II ansåg
flygförvaltningen det nödvändigt att söka ernå fasta priser för att ha garantier
för att hålla upphandlingen av ett önskat operativt system inom
tillgängliga anslagsmedel.

Flygförvaltningens slutsatser

Flygförvaltningen framhåller att undersökningen i England utmynnat i
klander av åtgärderna eller de bristande åtgärderna från myndigheternas
sida i kontraktssamarbetet samt att Ferranti mottagit vinster som strider
mot avtalens anda. Bolagets återbetalning till engelska staten synes ha grundat
sig på intresset hos bolaget att bibehålla goodwill och att icke avstängas
från fortsatta affärer. Bolagets erbjudande synes ha accepterats av brittiska
regeringen och parlamentet med hänsyn till att landet har svårt att avvara
en försvarsindustri som är mitt uppe i betydelsefulla fortlöpande insatser
för försvaret. Med hänsyn till att de svenska affärerna uppgjorts till fasta
priser föreligger från svensk sida icke juridisk grund att framföra krav mot
Ferranti via BAC oberoende av vinstens storlek. Om rätt för köparen till
justering av fasta priser skulle föreligga, därest en affär går bra för säljaren,
bör säljaren ha en motsvarande rätt att uttaga högre priser, därest felkalkylering
skett eller oförutsedda omständigheter inträffar.

Flygförvaltningen anser sig för sin del i vad avser det i fast pris slutna
kontraktet gällande Bloodhound Mk. I icke böra ta initiativ till eller tillstyrka
något krav mot Ferranti via BAC, eftersom ett dylikt krav ej skulle
gagna flygförvaltningen vid fortsatta affärer med utlandet. Flygförvaltningen
anser vidare från rent affärsjuridisk synpunkt att Ferranti själv
bör bedöma om det föreligger goodwillskäl för återbetalning till den svenske
köparen. Ferrantis nuvarande inställning till frågan om eventuell återbetalning
framgår av följande skrivelse från företaget, daterad den 12 augusti
1964.

With reference to the diseussion between British Aircraft Corporation
and the Boyal Swedish Airboard on the Bloodhound I contract, Ferranti
Limited have the following statement to make.

In April 1958 we provided to the British Aircraft Corporation (then

Bristol Aircraft Limited) commercial fixed price quotations for Bloodhound
I equipment to be offered to Sweden in competition with the American Nike,
Hawk and Bomarc systems and the English Electric Thunderbird system.

We agreed to a fixed price contract with reluctance because åt this time
the Bloodhound system was still undergoing its development trials and the
risk that these trials might lead to design changes, the cost of which we
would have to bear, was very high. Under the terms of the contract we
undertook to provide a specified performance for our equipment, commercial
responsibility for achieving which rested with us once the price had
been agreed with the customer. Such a risk did not exist in our contract
with the U. K. Government since the price was fixed åt a much later stage
in the life of the project when the development was completed.

In addition to the commercial risk involved in the sale to Sweden, the
price also covered the provision of special services for the customer which
were not provided for in our price to the U. K. Government. These included
the following:

(a) Warranty in respect of specified design and performance.

(b) The supply of extensive documentation.

(d) Training of Swedish personnel åt the Contractor’s works.

(e) Commercial sales costs.

(f) The costs of special design and development in so far as the equipment
differed from that supplied to the British Government.

(g) Inspection by the Aeronautical Inspection Directorate.

(h) A levy paid to the Ministry of Aviation in respect of Research and Development
and tooling costs of the system.

The contract with the Royal Swedish Airboard covered only a small
amount of equipment and the costs of the above services (b), (c), (d), (e)
and (f), were relatively heavy in relation to the value of the order.

Notwithstanding the recent discussions in the United Kingdom on the
prices paid for Bloodhound I and having regard to the hard bargaining åt
the date of contract, the high risks involved and the various services included
and provided, the Company re-affirms that the prices charged were not
unreasonable and considers there are no grounds for complaint or dissatisfaction
with the prices charged.

Beträffande det ännu icke slutlevererade robotsystemet Bloodhound
Mk. II, som utgör den större affären för Sveriges vidkommande, framhåller
flygförvaltningen att BAC:s inställning ger vid handen, att bolaget med hänsyn
till inträffade oförutsedda omkonstruktioner under tillverkningen kan
tänka sig möjligheten att gå med på att riva upp de fasta priserna till förmån
för senare prisdiskussioner då närmare erfarenheter föreligger beträffande
produktionsprocessen. Flygförvaltningen uppger sig emellertid
icke komma att acceptera en sådan kontraktsändring utan att särskilt beakta
de ekonomiska risker som flygförvaltningen därmed skulle ikläda sig, risker
som för närvarande bäres av leverantörerna på grund av det i fast pris
tecknade kontraktet för Bloodhound Mk. II.

Revisorernas uttalande. År 1958 inköpte flygförvaltningen från det engelska
företaget Bristol Aircraft Ltd (numera British Aircraft Corporation Ltd,
i det följande kallat BAC) för en köpesumma av 1,63 milj. pund ett luftförsvarssystem
benämnt Bloodhound Mk. I. Systemet var avsett för försöksförband.
Tre år senare gjorde flygförvaltningen som ett led i utbyggnaden
av vårt territoriella luftförsvar ett nytt inköp av ett liknande system benämnt
Bloodhound Mk. II. Köpesumman uppgick i sistnämnda fall till 12,15
milj. pund. Före de båda inköpen hade en inom flygförvaltningen tillsatt
teknisk systemgrupp med representanter från försvarsgrenarnas stabs- och
förvaltningsorgan noggrant undersökt olika på världsmarknaden förekommande
robotsystem, vilka från operativ och stridsekonomisk synpunkt kunde
anses lämpade för den svenska krigsmakten. Besultatet av de sålunda
gjorda undersökningarna utföll till förmån för Bloodhound-systemet. Köpekontrakten
innefattade i fråga om både Bloodhound Mk. I och Bloodhound
Mk. II fasta priser.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen har i England, i
vars luftförsvar också ingår Bloodhound-systemet, stark kritik framförts
mot det sätt varpå vederbörande statliga myndighet, Ministry of Aviation
(MOA), handlagt upphandlingen av viss del av detta system. Det har bl. a.
gjorts gällande att en delleverantör, Ferranti Ltd, tillgodogjort sig avsevärda
överpriser vid leverans av delar till Mk. I. Revisorerna har med anledning
härav funnit sig böra närmare undersöka den svenska upphandlingen
av såväl Bloodhound Mk. I som Bloodhound Mk. II.

Det bör i detta sammanhang till en början klargöras, att vid den engelska
upphandlingen MOA själv varit systemsammanhållande och därmed direktbeställare
från såväl BAC som andra delleverantörer, bl. a. det nyssnämnda
företaget Ferranti Ltd, medan vid export av Bloodhound-systemet till ickebrittiska
länder BAC varit systemsammanhållande och huvudleverantör.
För Sveriges del bedömde flygförvaltningen sistnämnda metod förmånlig,
enär det ansågs ogörligt att från Sverige i England tekniskt och ekonomiskt
koordinera delleverantörerna i ett så integrerat system som Bloodhound.
Vad den engelska upphandlingen beträffar bör vidare uppmärksammas att,
oaktat köpet avslutades till fasta priser, MOA förbehöll sig rätt till insyn
hos Ferranti Ltd genom egna granskande organ i fråga om såväl tillverkningsprocessen
som kostnadsutvecklingen under tillverkningstiden. Nämnda
företag förband sig därjämte genom kontrakt att tillämpa skäliga vinstmarginaler.

I samband med en i England nyligen företagen offentlig utredning rörande
MOA:s upphandling av Mk. I har framkommit, att Ferrantis vinstutfall
uppgått till ca 45 procent på försäljningspriset och 82 procent på självkostnadspriset.
En vinst av denna storlek har av utredningen betecknats som
oskälig icke minst mot bakgrund av att vid de prisförhandlingar som före -

gick köpet överenskommelse träffades mellan parterna om att 7 procent
skulle utgöra riktpunkten för företagets vinstmarginal. Ferranti Ltd har
numera förklarat sig villigt att till engelska staten återbetala de vinster som
bolaget uppburit i strid mot de ingångna avtalens anda. Enligt uppgift
uppgår de återbetalade vinstmedlen till betydande belopp. Det kan slutligen
omnämnas att någon undersökning, såvitt revisorerna har sig bekant,
icke verkställts beträffande MOA:s upphandling av Bloodhound Mk. II. Anledningen
härtill lär enligt uppgift vara, att förhandlingarna i fråga om
sistnämnda upphandling ännu icke är avslutade. Det synes sannolikt att vid
den slutliga uppgörelsen hänsyn kommer att tagas till de erfarenheter som
vunnits i samband med MOA:s köp av Mk. I.

Vad sedan angår de svenska inköpen av Bloodhound Mk. I och Mk. II har
flygförvaltningen på revisorernas förfrågan upplyst, att Ferranti Ltd:s andel
i berörda leveranser motsvarat ca 40 procent av priset på Mk. I och
ca 55 procent av priset på Mk. II. BAC har meddelat flygförvaltningen att
Ferranti Ltd av flera skäl icke anser sig kunna lämna någon detaljredovisning
av vinstutfallet på den svenska upphandlingen. Därjämte har framhållits
att de av Sverige erlagda priserna icke kan jämföras med de priser
MOA betalat, enär i de sistnämnda icke ingått t. ex. kostnader för garanti,
dokumentation, teknisk assistans, utbildning, reservdelsplanering, utvecklingskostnader,
British Government inspection samt royalty till MOA in. in.
Vidare har i den svenska versionen av Bloodhound-systemet gjorts icke
obetydliga modifieringar för att göra det anpassbart till det svenska stridsledningssystemet.

Flygförvaltningen är av den uppfattningen att ämbetsverket icke bör
medverka till att krav om återbetalning av viss del av det för Bloodhound
Mk. I erlagda fasta priset framställes mot Ferranti Ltd. Ämbetsverket anser
att företaget självt bör bedöma om det föreligger goodwillskäl för en sådan
återbetalning. Beträffande de för Bloodhound Mk. II avtalade priserna har
BAC antytt, att bolaget kan tänkas vara villigt att medge annullering av nu
gällande avtal om fasta priser med sikte på att, då närmare erfarenheter
föreligger om produktionskostnaderna, upptaga förnyade prisdiskussioner
med flygförvaltningen. Ämbetsverket har ännu icke tagit ställning till denna
fråga men har understrukit, att någon kontraktsändring icke kommer att
accepteras utan föregående beaktande av de ekonomiska risker som är förbundna
med ett upprivande av nu föreliggande kontrakt. Nämnas må i detta
sammanhang att leveransen till det svenska försvaret av Bloodhound Mk. II
ännu icke är slutförd.

Enligt revisorernas mening är det med hänsyn till här behandlade upphandlingsärendes
komplicerade natur svårt att bedöma, vilka åtgärder som
i nuvarande läge kan anses påkallade från den svenska statens sida. I sammanhanget
må erinras om att Ferranti Ltd icke är villigt att redovisa vinst -

utfallet på försäljningen till Sverige av Bloodhound Mk. I. Vid sådant förhållande
torde det vara förenat med stora svårigheter för flygförvaltningen
att med rimlig grad av säkerhet avgöra, om företaget på den ifrågavarande
affären tillgodogjort sig oskäliga vinster eller ej. Ett bedömande härav synes
bl. a. förutsätta kännedom om storleken av de serier av delar till robotsystemet
som bolaget totalt producerat. Något juridiskt stöd för ett svenskt
krav om återbetalning av viss del av den erlagda köpesumman torde med
hänsyn till att ett fast pris från början avtalats icke heller föreligga. Revisorerna
är mot bakgrunden av angivna omständigheter tveksamma, om något
återbetalningskrav i dagens läge bör framställas. Revisorerna anser emellertid
att, innan definitiv ställning tages till denna fråga, eventuella framställningar
om prisreduceringar från andra icke-brittiska beställare av Bloodhound
Mk. I bör avvaktas. Vad slutligen angår det för Bloodhound Mk. II
avtalade priset förutsätter revisorerna, att flygförvaltningen tillvaratager de
möjligheter som kan finnas för att ernå en förmånligare uppgörelse med
BAC. Revisorerna är emellertid ense med flygförvaltningen om att hänsyn
härvidlag måste tagas till de ekonomiska risker som för Sveriges del otvivelaktigt
föreligger vid ett upprivande av det redan tecknade kontraktet.

4 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1961 /.

§ 6

Utlåning av försvarsväsendets skjutbanor

Enligt av fortifikationsförvaltningen i samråd med berörda centrala förvaltningsmyndigheter
den 8 januari 1952 utfärdade »Bestämmelser i fråga
om ömsesidigt användande av försvarsväsendets och frivilliga skytteväsendets
skjutbanor m. m.» (TLA 1/1952) äger efter överenskommelse med vederbörande
militära lokala förvaltningsmyndigheter det frivilliga skytteväsendet
tillhörande skytteföreningar samt vissa frivilliga försvarsorganisationer
rätt att mot ersättning disponera krigsmaktens skjutbanor och dithörande
målskjutningsmateriel. Ersättning för dylikt begagnande utgår
enligt bestämmelserna antingen med 60 öre för varje påbörjat 100-tal avlossade
skarpa skott, därest till skjutbanan hörande målskjutningsmateriel
användes, varvid en fjärdedel utgör ersättning för målskjutningsmaterielen,
en fjärdedel ersättning för signalmaterielen och återstoden ersättning för
underhåll av skjutbanan, eller med 30 öre för varje påbörjat 100-tal avlossade
skarpa skott, därest skytteföreningen (motsv.) använder egen målskjutningsmateriel,
varvid hela beloppet utgör ersättning för underhåll av skjutbanan,
eller med 2 kronor i ett för allt per skjutdag och tavelställ som
tages i bruk, därest till skjutbanan hörande målskjutningsmateriel användes,
varvid en fjärdedel utgör ersättning för målskjutningsmaterielen, en
fjärdedel ersättning för signalmaterielen och återstoden ersättning för underhåll
av skjutbanan, eller med 1 krona i ett för allt per skjutdag och
tavelställ som tages i bruk, därest skytteföreningen (motsv.) använder egen
målskjutningsmateriel, varvid hela beloppet utgör ersättning för underhåll
av skjutbanan. Vid förbundsskjutningar o. dyl. och i de fall då över 10 000
skarpa skott avlossas under en dag må ovan nämnda ersättningsbelopp
nedsättas med 25 procent. — Då annat truppförband (motsv.) än det (de)
för vilket (vilka) banan är avsedd eller hemvärnet använder skjutbana utgår
ersättning endast med 30 öre för varje påbörjat 100-tal skarpa skott
eller med 1 krona per skjutdag och tavelställ, därest till skjutbanan hörande
målskjutningsmateriel användes. I annat fall utgår ersättning endast
för sådana skador och förluster som icke kan hänföras till normal förslitning.

Inbetald ersättning enligt ovan för användande av och skador å skjutbana
och dithörande materiel skall enligt bestämmelserna krediteras

1) för arméns del:

beträffande målskjutningsmateriel titel 32—5059

» signalmateriel » 32—5059

» skjutbana » 75023

2) för marinens del:

beträffande materiel tillhörande flottan titel 35—37116

» materiel tillhörande kustartilleriet » 35—37221

» skjutbana tillhörande flottan eller kustartilleriet » 76023

3) för flygvapnets del:

beträffande målskjutningsmateriel titel 38—5022

» signalmateriel » 38—5025

» skjutbana » 77023

För kronans användning av frivilliga skytteväsendets skjutbanor gäller
i tillämpliga delar samma ersättningsbestämmelser som för skytteföreningars
disposition av försvarets skjutbanor.

Vid av revisorerna gjord förfrågan hos ett antal truppförband har framkommit,
att de inkomster som inflyter till statsverket till följd av här berörda
utlåning merendels är av mycket ringa storlek. Som exempel må hänvisas
till nedanstående tablå, utvisande utlåningsverksamheten och det ekonomiska
utfallet därav vid Sundsvalls luftvärnskår under åren 1962 och
1963.

Utlånad till	Kårorder	Belopp
Sundsvalls läroverk	90/62	1: 20
Civilförsvaret	390/62
Sundsvalls civilförsvarsförening	424/62
» ^ Sundsvalls FBU	?/ 461/62	ro 1
Fo 23	552/62)
Fo 23 för utbildning av polispersonal	563/62	27: —
Fo 23	601/62J
Sundsvalls civilförsvarsförening	932/62
Sundsvalls reservofficersklubb	»	4: 80
Sundsvalls civilförsvarsförening	984/62
Postens driftvärn	1053/62	1: 50
Civilförsvaret	1220/62
Sundsvalls civilförsvarsförening	501/63	18: 60
Sundsvalls befutbförbund	510/63	12: 60
Fo 23 (hemvärn)	569/63	0: 90
Fo 23 (hemvärn)	616/63	1: 20
Selångers hemvärn	706/63	1: 20
Selångers hemvärn	883/63	0: 63
Sundsvalls civilförsvarsförening	898/63	7: 80
Sundsvalls befutbförbund	922/63	9: —
Fo 23 (hemvärn)	944/63	1: 50
Mellersta Norrlands kraftverk, driftvärn	1060/63	4: 50
Sundsvalls civilförsvarsförening	1094/63	2: 40
Länsstyrelsen, Härnösand	1158/63	10: 50
Sundsvalls luftvärnsförening	1364/63	4: 80

Utlånad till	Kårorder	Belopp
Sundsvall hv	48/64	2: 40
Länsstyrelsen, Härnösand	71/64	9: 60
Tuna landsfiskalsdistrikt	99/64	2: 40
Länsstyrelsen, Härnösand	142/64	4: 80
Sköns landsfiskalsdistrikt	214/64	4: 68
Sundsvalls hv	320/64	1: 17

Ett ytterligare belysande exempel på angivna förhållanden utgör Gotlands
regemente, som under budgetåret 1963/64 uthyrt sina skjutbanor till Gotlands
skytteförbund, försvarets fabriksverk, Visby hemvärn, civilförsvarspolisen,
Visby röda kors och Gotlands FBV-förbund men härför icke uttagit
någon ersättning alls, enär hyresbeloppen i varje särskilt fall ansetts alltför
ringa.

Revisorernas uttalande. Med stöd av bestämmelser, utfärdade år 1952
av fortifikationsförvaltningen och gällande ömsesidigt användande av försvarsväsendets
och frivilliga skytteväsendets skjutbanor m. m., förekommer
utlåning av vissa truppförbands skjutbanor dels till skytteföreningar
och frivilliga försvarsorganisationer, dels till andra truppförband än de för
vilka skjutbanorna är avsedda. Det åligger vederbörande militära lokala
förvaltningsmyndighet att i samband med utlåningen uttaga ersättning för
dispositionen av skjutbanorna. I bestämmelserna har noggrant angivits på
vilket sätt ersättningen skall beräknas. Olika taxor har härvid fastställts,
beroende bl. a. på om det utlånande truppförbandet ställer målskjutningsmateriel
till förfogande eller icke. I det förra fallet utgör ersättningen antingen
60 öre för varje påbörjat 100-tal avlossade skarpa skott eller
2 kronor i ett för allt per skjutdag och tavelställ, i det senare fallet respektive
30 öre och 1 krona. Då utlåning äger rum till annat truppförband skall,
därest till skjutbanan hörande målskjutningsmateriel användes, utlåningsavgiften
begränsas till 30 öre för varje påbörjat 100-tal skarpa skott eller
utgå med 1 krona per skjutdag och tavelställ. Om nyssnämnd materiel icke
tillhandahålles skall ersättning uttagas endast för sådana skador och förluster
som ej är hänförliga till normal förslitning. Influtna ersättningar
skall i förekommande fall delas upp och tillgodoföras skilda redovisningstitlar
för täckande av kostnader för målskjutningsmateriel, signalmateriel
samt underhåll av och skador å skjutbana.

De ersättningar som vederbörande truppförband i enlighet med ovan
angivna bestämmelser är skyldiga att uttaga utgöres i allmänhet av mycket
obetydliga belopp. Av de i det föregående återgivna exemplen framgår
sålunda att det ej sällan rör sig om blott någon krona eller mindre. Uppenbart
är att avgifterna i dylika fall ej tillnärmelsevis täcker ens det debiterande
truppförbandets faktureringskostnader. Debiteringsförfarandet blir

under sådana förhållanden ett rent självändamål, vilket särskilt starkt
framträder då debitering av avgifter verkställes militära lokala förvaltningsmyndigheter
emellan. Det må i sammanhanget omnämnas, att ett
truppförband på revisorernas förfrågan uppgivit, att det för sin utlåningsverksamhet
icke begärt någon avgift alls på grund av att ersättningsbeloppen
ansetts alltför ringa.

Enligt revisorernas mening talar starka skäl för att ovan berörda ersättningsbestämmelser
i deras nuvarande utformning slopas och att utlåning
av truppförbandens skjutbanor i fortsättningen göres kostnadsfri
i största möjliga utsträckning.

§ 7

Arkivering av handlingar hos försvarets centrala myndigheter

I sin år 1938 avgivna berättelse (§43) upptog riksdagens revisorer till
behandling vissa frågor rörande arkiveringen av statsmyndigheternas handlingar.
Revisorerna konstaterade, att arkivering ägde rum i större omfattning
än som var nödvändigt, vilket bl. a. ansågs bero på antingen att gallringsföreskrifter
helt saknades i vissa fall eller att förefintliga gallringsföreskrifter
var oenhetliga och ineffektiva. Revisorerna framhöll vidare, att
en del av de ifrågavarande föreskrifterna icke innefattade någon fullständig
gallringsplan utan endast avsåg visst eller vissa slag av handlingar. Angivna
förhållanden hade lett till att myndigheternas arkivaliebestånd vuxit
i sådan omfattning att ökade svårigheter hade uppstått att bereda plats för
de växande arkivaliemassorna. Revisorerna ansåg för sin del att behov
förelåg av nya utgallringsföreskrifter och föreslog därför att hithörande
frågor skulle bli föremål för närmare undersökning.

Med anledning av vad revisorerna sålunda uttalat hemställde 1939 års
riksdag, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för genomförande av en
utsträckt gallring av arkivalier samt därjämte till omprövning upptaga de
spörsmål som ägde samband därmed. Till följd härav tillkallade Kungl.
Maj :t påföljande år särskilda sakkunniga, med uppgift att genom lämpligt
avvägda gallringsföreskrifter åvägabringa en av praktiska och ekonomiska
skäl önskvärd begränsning av arkivaliebeståndet och arkivaliebildningen. De
sakkunniga, vilka antog benämningen 1940 års arkivsakkunniga, framlade
sedermera vissa förslag rörande bl. a. gallring i arméförvaltningens, marinförvaltningens
och flygförvaltningens arkiv. Under hänvisning till att det i
1943 års instruktion för krigsarkivet ålåg nämnda ämbetsverk att i samråd
med vederbörande försvarsmyndighet upprätta förslag till allmänna planer
för gallring av myndighetens arkiv ansåg de arkivsakkunniga sig i fortsättningen
icke böra taga befattning med gallring av ifrågavarande myndigheters
arkiv.

I enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 januari 1942 tillkallade
chefen för försvarsdepartementet sedermera vissa sakkunniga — militära
expeditionst jänstkommittén — för att inom departementet biträda med
utredning rörande möjligheten att förenkla och modernisera den militära
expeditionstjänsten. Kommittén framhöll i ett den 26 september 1944 avgivet
betänkande, att en sträng arkivgallring var av nöden och att åt krigsarkivarien
eller en sakkunnigutredning borde uppdragas att utreda frågan
angående gallring av försvarets arkivhandlingar. Krigsarkivarien förordade
för sin del i ett över betänkandet avgivet utlåtande att en särskild utred -

ning tillsattes, enär krigsarkivet på grund av stor arbetsbelastning och personalbrist
icke hade möjlighet att självt genomföra den mycket omfattande
utredningen.

I uttalande till statsrådsprotokollet den 26 april 1946 anförde chefen för
försvarsdepartementet bl. a., att dittills utförda undersökningar hade utvisat
att arkiverings- och gallringsfrågorna å ena sidan måste allsidigt och
ingående prövas men å andra sidan bringas till en lösning snarast möjligt.
Det framhölls att de berörda frågorna lämpligen borde utredas av inom
försvarsdepartementet tillkallade sakkunniga. Utredningen borde i första
hand ta sikte på att utarbeta gallringsplaner för expeditioner tillhörande
truppförband och högre staber vid de tre försvarsgrenarna men därjämte
behandla spörsmålet om gallring i de centrala förvaltningsmyndigheternas
arkiv. Frågan om gallring av hemliga handlingar borde särskilt beaktas.

Efter erhållet bemyndigande tillkallade chefen för försvarsdepartementet
den 24 maj 1946 fyra sakkunniga för att utreda ovan berörda problem. De
sakkunniga, som antog benämningen försvarets arkivkommitté, avgav den
1 juni 1949 ett betänkande rörande gallring av handlingar hos vissa av försvarets
myndigheter. I betänkandet framhölls bl. a., att kommittén ansett
sig bäst lösa sin uppgift genom att snarast åstadkomma ett gallringsförslag
omfattande ett så stort antal myndigheter som möjligt. Början hade gjorts
med truppförbanden och sådana myndigheter vilkas organisation motsvarade
eller nära anslöt sig till förbandens. Däremot hade de centrala staberna
och de centrala förvaltningsmyndigheterna lämnats utanför förslaget.
Däri ingick ej heller arkiv vid militärbefälsstaber, eskaderstaber, flygbasområdesstaber
m. fl.

På grundval av nyssnämnda betänkande utfärdade Kungl. Maj :t den 22
juni 1951 kungörelse angående utgallring av handlingar hos vissa av försvarets
myndigheter (SFS nr 481).

Med hänsyn till att den nyssnämnda kungörelsen icke berör de centrala
försvarsmyndigheterna har revisorerna ansett det vara av intresse att närmare
undersöka hur vissa av dessa myndigheter löst sina arkivproblem och
hur gallringsläget för dem i dagens läge ter sig. Revisorerna har i sådant
syfte av de berörda myndigheterna begärt följande uppgifter.

1. Antalet i ritningsarkiv (motsvarande) ingående eller eljest särskilt för
sig förvarade ritningar, kartor, diagram o. d.

2. Tillgången på övriga arkivhandlingar, uttryckt där så kan ske i hyllmeter.

3. Det årliga tillskottet av arkivhandlingar enligt pkt 1 och 2.

Uppgifterna skall lämnas för öppna och hemliga handlingar var för sig

och i avrundade tal. Där antalet icke kan närmare preciseras torde det uppskattas.

Uppgift skall i förekommande fall icke lämnas för Eder underlydande
fabriker, verkstäder, tygstationcr, förråd o. d.

4. Uppgift om för Eder gällande särskilda utgallringsföreskrifter (s. k.
gallringsbrev), varvid bör angivas om de berör hela Edert verksamhetsområde.
Om så icke är fallet, namngives de organisationsenheter som saknar
dylika föreskrifter.

5. Uppgift huruvida arkivlokaler utanför ämbetsbyggnaden disponeras av
Eder. Därest så är fallet, angives dessa lokalers belägenhet och, om de förhyres,
årliga kostnaderna för förhyrningen.

I nedanstående tablå har de uppgifter myndigheterna lämnat såsom svar
på frågorna nr 1—3 sammanställts. Krigsarkivets uppgifter finnes redovisade
för sig.

Innehav av

Årligt tillskott av

	ritningar, kartor,	övriga arkiv-	ritningar, kartor,	övriga arkiv-
Myndighet	diagram o. d.	handlingar	diagram o. d.	handlingar
	(st)	(hyllm.)	(st)	(hyllm.)
	hemliga	öppna	hemliga	öppna	hemliga	öppna	hemliga	öppna
1	2	3	4	5	6	7	I 8	9
Försvarsstaben	_		1 580	900			60	50
Arméstaben	78 800	48150	275	603	2 240	no	69	184
Marinstaben	—	—	104	140	—	_	8	9
Flygstaben	—	50 000	94	354	—	1 200	13	26
Försv. förv. direk.	—	—	2,5	7	—	—	0,3	0,75
Försv. civilförvaltn.	—	—	—	1)6 750	—	—	0,5	300
Fortifikat. förv.	13 000	210 000	100	1 000	1 500	11 500	5	65
Försv. int. verk	—	3 225	35	385	—	300	2	15
Arméförvaltn.	550	400 000	65	800	150	5 000	10	65
Marinförvaltn.	2)45 000	2)655 000	3)130	3)500	500	19 500	6	41
Flygförvaltn.	10 000	490 000	150	1 550	400	6 600	10	40
Försv. sjukv. styr.	—	4)500	9	70	—	0,1	0,2	3
Försv. forsk. anst.	—	5)428	79	495	—	60	10	60
Försv. radioanst.	250	4 750	1 000	50	6)25	6)475	142,5	7,5
Försv. fabriksstyr.	870	28 100	—	1)600	100	3 000	—	1)25
S:a	148 470	1 890153	3 623,5	14 204	4 915	47 745	336,5	891,25
S:a sum.	2 038 623	17 827	52 660	1 228
Krigsarkivet	6 000	91 000	1 200	20 700	—	80	1,5	62
S:a	97 000	21 900	7)80	63,5
S:a sum. sum.	2135 623	39 727	52 740	1 291

1 Uppdelning på hemliga och öppna har ej gjorts.

2 I detta antal ingår ett filmarkiv om 100 000 bilder och ett filmkortsarkiv om ca 50 000 filmkort.
Uppdelning av dessa på hemliga och öppna har gjorts här.

3 Avser handlingar fr. o. m. år 1944.

4 Här uppskattat antal. Lämnad uppgift: 4 hyllm.

6 I övrigt företages enligt forskningsanstalten ingen direkt arkivering av ritningar vid anstalten utan
dessa ingår delvis i rapporter eller korrespondens.

6 Bedömt här med ledning av uppgiften om innehav av ritningar.

7 Tillskottet 1 arkivdepån har uppgått till 2 200 år 1962 (hemliga) samt 90 år 1959, 3 260 år 1961, 611
år 1962 och 524 år 1963 (öppna).

Av tablån framgår att antalet ritningar, kartor, diagram o. dyl. hos
berörda myndigheter (krigsarkivet icke inräknat) uppgår till 2 038 623,
varav 148 470 hemliga och 1 890 153 öppna. Övriga handlingar upptar 17 827
hyllmeter, varav 3 623 m hemliga och 14 204 m öppna. Krigsarkivet har
under sin förvaring och vård 97 000 ritningar o. dyl., varav 6 000 hemliga
och 91 000 öppna, samt 21 900 hyllmeter övriga handlingar, varav 1 200 m
hemliga och 20 700 m öppna. Totalt finnes således hos angivna myndigheter
arkiverade ca 2,1 milj. ritningar och 4 hyllmil andra handlingar. Det årliga
tillskottet av ritningar o. dyl. kan beräknas uppgå till ca 52 600 ritningar
och 1,2 hyllkilometer övriga handlingar. Tilläggas må i detta sammanhang
att angivna tal i en del fall torde vara alltför lågt beräknade.

På revisorernas fråga vilka särskilda gallringsföreskrifter, bl. a. s. k. gallringsbrev,
som kan finnas utfärdade för myndigheterna har åtta av dem
meddelat att de saknar sådana föreskrifter. Detta gäller arméstaben, marinstaben,
flygstaben, försvarets förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning,
fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarets
forskningsanstalt. Särskilda gallringsföreskrifter finnes vid försvarsstaben
(gäller endast vissa inskrivningshandlingar vid inrikesavdelningen),
försvarets intendenturverk (gäller vissa redovisnings- och bokföringshandlingar),
arméförvaltningen (särskilda föreskrifter för ritningar
saknas), marinförvaltningen (gäller icke ritningar utom beräffande
skeppsbyggnadsavdelningen), flygförvaltningen (gäller icke robotavdelningen
och den numera i fortifikationsförvaltningen inordnade flygfältsbyrån
m. fl.), försvarets radioanstalt (gäller i huvudsak endast de mest skrymmande
serierna) samt försvarets fabriksverk (fabriksstyrelsen).

Nämnas må i detta sammanhang att flera av de tillfrågade myndigheterna
upplyst att förberedelser pågår för utarbetande av förslag till utgallringsföreskrifter.
Så är fallet med t. ex. försvarets intendenturverk, fortifikationsförvaltningen,
marinförvaltningen och försvarets forskningsanstalt. Försvarets
radioanstalt har understrukit behovet av nya utökade gallringsföreskrifter
och samtidigt upplyst att framställning härom gjorts till krigsarkivet,
som dock ännu ej »kunnat ställa för uppgiften lämpad och utbildad
befattningshavare till förfogande».

Med anledning av bl. a. sistnämnda uttalande har revisorerna ansett sig
böra från krigsarkivet inhämta närmare upplysningar om arkivets organisation,
arbetsläge o. dyl. Revisorerna har i sådant syfte tillställt ämbetsverket
följande frågor.

1) Hur stor är Eder tillgång på personal, dels sådan å stat upptagen och
dels annan disponerad arbetskraft?

2) Finnes tillgång till militär och teknisk expertis?

3) Hur stor del av personalen utnyttjas normalt för upprättande av för -

slag till utgallringsföreskrifter och är tillgången på kvalificerad dylik personal
tillräcklig?

4) Hur lång tid beräknas ungefärligt åtgå i vad på Eder ankommer för
upprättande av gallringsförslag för en myndighet av t. ex. armétygförvaltningens
storlek?

5) Hur är arbetet inom krigsarkivet i stort organiserat?

6) Hur många inspektioner har förrättats under åren 1944—1964 och
hos vilka av försvarets centrala myndigheter?

7) Är åtgärder nödvändiga för förbättrande av Edert arbetsläge och, om
så är fallet, vilka är de?

8) Hur stor del av till Eder inlevererat material har gallrats? Finnes
särskilt gallringsbrev för krigsarkivet?

9) Hur är hos Eder förvaringen och skötseln av hemliga handlingar organiserade? Krigsarkivarien

har på de framställda frågorna lämnat i huvudsak följande
svar.

1) Å stat upptagna löneplansplacerade tjänstemän:

19 st. med heltidstjänst
6 st. med halvtidstjänst
Annan disponerad arbetskraft:

I mån av tillgång ett mindre antal arkivarbetare och vpl. biträden.

2) Krigsarkivet disponerar arkivteknisk expertis. Vid upprättande av
gallringsförslag och i andra erforderliga fall utnyttjas militär och teknisk
expertis hos berörda myndigheter.

3) För upprättandet av förslag till utgallringsföreskrifter utnyttjas normalt
sex tjänstemän, av vilka en helt är frikopplad från andra arbetsuppgifter.
För gallringsuppgifter användes delvis personal, som har sin tjänst
på depåsektionerna. Den sammanlagda arbetsinsatsen torde motsvara insatsen
av tre heltidsanställda tjänstemän.

Tillgången på kvalificerad personal är otillräcklig (jfr svar på punkt 7
nedan).

4) Preciserat svar svårt att ge. Upprättandet av ett gallringsförslag är
först och främst beroende av om vederbörligt arkiv är tillfredsställande inventerat,
ordnat och förtecknat och vidare bl. a. av handlingarnas art. Erfarenhetsmässigt
kunna mindre arkiv ta längre tid än större, om handlingarna
äro av komplicerad natur. Arbetet kan också försvåras av pågående
organisationsförändringar. Ett gallringsförslag för en med arméförvaltningen
jämförbar myndighet, flygstyrelsen och flygförvaltningen, beräknas
ha tagit en heltidsanställd tjänsteman i anspråk under en sammanlagd tid
av närmare 2 år.

5) Arbetets organisation i krigsarkivet framgår av ämbetsverkets arbetsordning
(fastställd 1962). Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på bestämmelsen
3 § (sid. 3), med stöd varav befattningshavare ofta erhålla uppdrag
att utanför den gällande arbetsordningens ram på grund av underbemanningen
av administrativa sektionen biträda vid upprättandet av gallringsförslag.

6) 480 inspektioner har förättats under åren 1944—1964.

Nedanstående av försvarets centrala myndigheter har inspekterats under
åren 1944—1964.

Arméintendenturförvaltningen
Armétygförvaltningen
Befästningsinspektionen
Fabriksstyrelsens råd
Flygförvaltningen
F ortifikationsförvaltningen
Försvarets civilförvaltning
Försvarets fabriksstyrelse
Försvarets forskningsanstalt
Försvarets förvaltningsdirektion
Försvarets intendenturverk
Försvarets sjukvårdsstyrelse
Försvarets socialbyrå
Försvarsstaben
Marinförvaltningen
Militärapoteket
Militärpsykologiska institutet

Försvarets radioanstalt har kontinuerligt besökts av en befattningshavare
i krigsarkivet för rådgivning i arkivordnings-, arkivförtecknings- och gallringsfrågor.

7) Åtgärder äro nödvändiga för förbättrande av krigsarkivets arbetsläge.
Vad som erfordras framgår av en av krigsarkivet nyligen upprättad personalprognos.
Följande synpunkter böra beaktas.

Krigsarkivet är en underbemannad institution, som ännu ej är utbyggd
på det sätt som t. ex. riksarkivet ansett vara ett minimum för fullgörandet
av de instruktionsmässiga uppgifterna, nämligen att varje sektion måste
omfatta en förste arkivarie, en arkivarie och en amanuens per sektion. Av
stor betydelse är att utveckla administrativa sektionen till ett organ med
möjlighet att mer än nu verka för myndigheternas arkivvård och lösandet
av deras gallringsproblem (genom utsändande av tjänstemän från krigsarkivet)
.

8) I princip skola arkiven vara gallrade vid leverans till krigsarkivet. I
äldre tid gallrades åtskilligt material inom krigsarkivet. För tiden från 1945
kunna följande gallringar i krigsarkivet noteras:

a) Verifikationer avseende försvarsväsendets räkenskaper jämlikt Kungl.
brev 5/3 1943, 1 605 hyllmeter, uppskattningsvis 75 % per årgång.

b) Viss »rensning» i en del regementsarkiv huvudsakligen avseende åren
1908—1927 jämlikt SF 1951/481, cirka 180 hyllmeter.

c) Med stöd av Kungl. brev 30/12 1960 ha i krigsmaterielverkets arkiv
utgallrats cirka 160 hyllmeter. Gallringen fortsätter allteftersom vissa
gallringsbara serier ej längre erfordras för tjänsten.

d) Med stöd av Kungl. brev 13/7 1934 och allmänna gallringsbestämmclser
13/2 1963 har i arméförvaltningens arkiv utgallrats cirka 72 hyllmeter.

Något särskilt gallringsbrev för krigsarkivet finns ej.

9) Beträffande handhavandet av krigsarkivets särskilt förvarade hemliga
handlingar tillåter jag mig hänvisa till arbetsordningen sid. 8. En av sektionscheferna
är tilldelad uppgiften i fråga. För förvaringen äro upplåtna
två rum i källaren och ett i ämbetslokalen. Rummen äro specialinredda.
Ordnings- och förteckningsarbetena ankomma på vederbörande sektionschef.

I samband med ett av revisorerna i november detta år avlagt besök vid
krigsarkivet berördes närmare ovan behandlade problem. Krigsarkivarien
anförde i anslutning härtill bl. a. följande.

Gallringsfrågan kom relativt tidigt in i bilden på försvarssidan. Stora
serier av militära handlingar har i äldre tid utgallrats och bl. a. använts
vid patrontillverkningen. De ofrånkomliga vanskligheterna i alla gallringsbeslut
framstår klart, när man kan konstatera, att papper, som gått upp
i rök på detta sätt, idag måste bedömas ha varit värdefulla historiska källor.
Spörsmålet om utgallring av handlingar i myndigheternas arkiv upptogs
av riksdagens revisorer i slutet av 1930-talet och detta initiativ ledde
till utseendet av 1940 års arkivsakkunniga. Dessa arbetade vad försvaret
beträffar emellertid efter mycket skrivbordsmässiga principer och underlät
att ge sig ut på fältet. Så skedde emellertid från krigsarkivets sida alltsedan
mitten av 1940-talet och 1946—1949 arbetade försvarets arkivkommitté efter
samma riktlinjer, d. v. s. undersökningar av handlingar hos myndigheterna
själva, i kontor, expeditioner, förråd o. s. v. Det första stora gallringsbrevet,
1951 års kungörelse, nådde till följd härav en ytterst betydande effekt, det
omfattade inte mindre än omkring 130 myndigheter och möjliggjorde en
avsevärd utgallring hos en och var av dessa. Man kan väl säga, att det inte
fanns någon motsvarighet till en så ingripande gallring inom svensk statsförvaltning.

Efter 1951 års kungörelse avverkades ytterligare några grupper av myndigheter
ur gallringssynpunkt, där man kunde beräkna en avsevärd effekt,
tygstationer, intendenturförråd, fabriker, tvättanstalter, militärområden.
Också härvidlag företogs förarbetena ute på fältet. Det är givet, att den
mycket kraftiga utgallring som sker hos regionala och lokala myndigheter
måste få till följd ett förhållandevis kraftigare bevarande av handlingar
hos de centrala instanserna. Men också dessa myndigheter har fått eller får
successivt sina gallringsbrev. För att tillgodose möjligheten av en första
gallring hos myndigheter, som ej har särskilt gallringsbrev, tillkom 1963
års allmänna gallringsföreskrifter. Vad som återstår av särskilda gallringsbrev
på försvarssidan och av revideringar av nu gällande brev framgår av
det följande.

En omarbetning av 1951 års nu i vissa hänseenden föråldrade kungörelse
pågår. Härvid kommer sådana handlingstyper, som tillkommit efter 1951,
särskilt att beaktas. Vidare kommer möjligheterna till en skärpt utgallring
av handlingarna hos förvaltningsavdelningarna vid förbanden (motsvarande)
att utredas.

Gallringsutredningar har förberetts och kommer med det snaraste att
intensifieras vid arméstaben, marinstaben och flygstaben. Därefter kommer
även försvarsstabens arkiv att undersökas ur gallringssynpunkt. Hos dessa
staber kan för närvarande en ej obetydlig gallring dock ske med stöd av de
allmänna gallringsbestämmelserna.

Fortifikationsförvaltningens gallringsproblem är föremål för intensiv
uppmärksamhet både vad beträffar handlingar och ritningar. Ett förslag
till utgallring av ritningar vid befästningsavdelningen torde inom en nära
framtid kunna avges till riksarkivet.

För utredning av gallringsfrågorna vid arméförvaltningen och försvarets
intendenturverk är två befattningshavare avsedda. Arméförvaltningen har
med stöd av de allmänna gallringsbestämmelserna utgallrat nära 800 hyllmeter.

I samband med ordnings- och förteckningsarbetena i försvarets forskningsanstalts
arkiv har krigsarkivets representant även gjort förberedande
undersökningar i gallringsfrågan.

I marinförvaltningen pågår i nära samarbete med krigsarkivet en utredning
om möjligheterna till ytterligare utgallring utöver 1956 års brev. Frågan
om utgallring av ritningar vid vapenavdelningen är föremål för överväganden.

Ett gallringsförslag avseende de centrala flygverkstäderna är väl förberett
och torde kunna avges inom en relativt nära framtid.

En påbörjad undersökning av gallringsmöjligheterna vid örlogsvarven
kommer att fullföljas.

Utöver de här nämnda påbörjade och planerade undersökningarna beaktas
kontinuerligt gallringsbehov som uppstår hos olika myndigheter. I flera
fall har smärre gallringsbrev utfärdats av riksarkivet efter förslag av krigsarkivet.

För arkivvården allmänna och grundläggande bestämmelser har utfärdats
i den år 1961 fastställda allmänna arkivstadgan (SFS nr 590/1961) och
i riksarkivets anvisningar till denna stadga (SFS nr 591/1961). Till den del
dessa anvisningar berör försvarets myndigheter har de utarbetats i samråd
med krigsarkivet. Beträffande sistnämnda myndigheter finnes emellertid
också en särskild, av krigsarkivet fastställd arkivinstruktion, vilken enligt
kap. I innehåller samma grundläggande bestämmelser för arkivvården som
meddelats i allmänna arkivstadgan och i anvisningarna till denna. Genom
att vissa tillägg, förklaringar och uteslutningar gjorts i instruktionen föreligger
emellertid i en del hänseenden bristande överensstämmelse mellan
denna och riksarkivets anvisningar till arkivstadgan. Några exempel härpå
må nämnas.

I anvisningarna framhållcs, att en till myndighet inkommen skrivelse är
allmän handling från det den dit avlämnats och blir arkivhandling först i
och med att den vid avslutad handläggning lägges till förvaring. I instruktionen
heter det däremot, att med arkivhandling förstås varje allmän handling
vare sig den överförts till arkivlokal eller ännu förvaras i avdelnings,
byrås (motsv.) expedition.

Av cn anmärkning i anvisningarna framgår, att såsom arkivhandlingar
är att anse icke blott skriftstycken utan även kartor, ritningar, diagram
eller andra bilder ävensom film och fotografiska kopior, hålkort, fonogram
o. dyl. I instruktionen omnämnes emellertid icke diagram, hålkort och fono -

gram, varför dessa handlingar icke synes betraktas som arkivhandlingar
inom försvaret. Däremot finnes i instruktionen definitionerna »tjänstehandling»
och »expeditionshandling», vilka icke återfinnes i anvisningarna. Upplysningsvis
kan nämnas, att s. k. filmhålkort, avsedda för databehandling
och modern filmteknik, redan förekommer i stort antal inom vissa centrala
förvaltningar. Användningen av detta slags handlingar väntas öka mycket
starkt, vilket kommer att få inflytande på arkivbildning och arkivvård.
Omnämnas må slutligen också, att i anvisningarna uppgift lämnats om
vilka handlingar som icke skall räknas som arkivhandlingar. Motsvarande
uppgift har icke intagits i instruktionen.

I instruktionen (kap. 10) påpekas, att det icke är tillåtet för försvarsmyndighet
att utfärda bestämmelser om utgallring. Därjämte utsäges att,
om det i föreskrifter, order och anvisningar likväl talas om utrensning och
makulering av handlingar, detta icke får tolkas såsom ett tillstånd att förstöra
(utgallra) handlingar i andra fall än då Kungl. Maj:t eller riksarkivet
utfärdat bestämmelser om utgallring.

I instruktionen (bilaga 4) återfinnes en förteckning över gällande utgallringsföreskrifter,
bl. a. mobiliseringsinstruktionen för armén, fastställd genom
generalorder den 24 mars 1953, och mobiliseringsinstruktionen för
flygvapnet, fastställd genom flygvapenorder den 1 november 1956. Mobiliseringsinstruktionen
för marinen omnämnes icke. I förteckningen finnes
också upptagen förenämnda 1951 års kungörelse, vilken emellertid icke
gäller centrala myndigheter och ej heller vissa regionala organ, bland dem
militärbefälsstaberna. För de sistnämnda har dock nyligen gallringsföreskrifter
utfärdats genom beslut av riksarkivet den 1 juli 1964. Av det sagda
framgår att i fråga om exempelvis armén tre slag av utgallringsföreskrifter
för närvarande är gällande. Dessa har utfärdats av olika myndigheter och
har skilda tillämpningsområden.

Enligt riksarkivets anvisningar skall eller må vissa handlingar antingen
utgallras omedelbart eller efter viss tid, s. k. gallringsfrist, vilken kan variera.
Följande exempel må nämnas.

För en underavdelning till viss myndighet har upptagits 26 olika slag
av arkivhandlingar. Dessa skall utgallras enligt följande.

3 st. — när de ej längre erfordras för tjänsten

6 » — när de upphört att gälla

4 » •—- efter 1 år

11» — » 5 »

2 » — » 10»

Formuleringarna i de olika gallringsföreskrifterna överensstämmer ej alltid,
även då fråga är om utgallring av ett och samma slag av handlingar.
Beträffande gallring av ritningskopior är exempelvis följande föreskrifter
utfärdade.

1) Utgallring må ske under förutsättning att originalet finnes hos myndigheten
enligt myndighetens närmare bestämmande.

2) Kopior skall utgallras av ritningar vartill originalet förvaras hos myndigheten.

3) Kopior utgallras då de ej längre erfordras för tjänsten; dock skall
bevaras ett exemplar av kopia, upprättad av annan än försvaret tillhörande
myndighet.

4) Kopior utgallras då de ej längre erfordras för tjänsten; dock skall
ett exemplar av kopia bevaras i sådant fall, där original eller mellanoriginal
ej förvaras inom myndigheten.

Det kan till slut omnämnas att, såvitt revisorerna har sig bekant, några
särskilda bestämmelser icke finnes utfärdade för utgallring av handling hos
försvarets myndigheter under krig och krigsliknande förhållanden. Upplysas
må i detta sammanhang att försvarets arkivkommitté redan år 1949
i sitt då avgivna betänkande rörande gallring av handlingar hos vissa av
försvarets myndigheter framhöll vikten av att särbestämmelser för gallringsverksamheten
under nyss angivna förhållanden snarast utfärdades.

Revisorernas uttalande. Sedan riksdagens revisorer i sin år 1938 avgivna
berättelse till behandling upptagit vissa frågor rörande arkiveringen av statsmyndigheternas
handlingar och därvid konstaterat, att i brist på ändamålsenliga
gallringsföreskrifter arkivering ägde rum i större omfattning än som
var nödvändigt, hemställde riksdagen år 1939 att Kungl. Maj :t måtte vidtaga
åtgärder för genomförande av en utsträckt gallring av arkivalier och
i anslutning härtill till omprövning upptaga de spörsmål som ägde samband
därmed. Till följd härav tillkallade Kungl. Maj:t år 1940 särskilda sakkunniga,
1940 års arkivsakkunniga, med uppgift att genom lämpligt avvägda
gallringsföreskrifter åvägabringa en av praktiska och ekonomiska skäl önskvärd
begränsning av arkivaliebeståndet och arkivaliebildningen. Efter det att
nämnda sakkunniga förklarat sig icke böra taga befattning med gallring av
försvarsmyndigheternas arkiv och därefter den år 1942 tillsatta militära expeditionstjänstkommittén
förordat, att åt krigsarkivarien eller en sakkunnigutredning
borde uppdragas att utreda frågan om gallring av försvarets
arkivhandlingar, tillsattes för ändamålet cn särskild utredning, som antog
benämningen försvarets arkivkommitté.

På grundval av ett av arkivkommittén år 1949 avgivet betänkande, vilket
icke avsåg gallring av handlingar hos försvarets centrala staber och förvaltningar
m. fl., utfärdade Kungl. Maj :t år 1951 kungörelse angående utgallring
av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter.

Enär sistnämnda kungörelse icke omfattar de centrala försvarsmyndighcterna,
har innevarande års revisorer funnit det vara av intresse att undersöka
gallringsläget samt tendenserna i arkivbildningen hos vissa av ifråga -

varande myndigheter. Revisorerna har i sådant syfte från femton av myndigheterna
infordrat närmare uppgifter i ämnet och har också vid besök på
krigsarkivet inhämtat ytterligare kompletterande informationer.

Den av revisorerna gjorda undersökningen, för vilken redogörelse i detalj
lämnats i det föregående, har bl. a. givit vid handen, att hos de tillfrågade
myndigheterna förvaras drygt 2,1 milj. ritningar, kartor, diagram o. dyl.
och omkring 4 hyllmil övriga arkivhandlingar. Det årliga tillskottet av sådana
handlingar har uppgivits till ca 52 600 ritningar o. dyl. samt 1 200 hyllmeter
övriga handlingar.

Den stora anhopningen av arkivmassor som sålunda förekommer hos centrala
försvarsmyndigheter och den årliga kraftiga tillväxten av dessas arkiv
inger enligt revisorernas mening från flera synpunkter starka betänkligheter.
Redan nu föreligger svårigheter för berörda myndigheter att anskaffa
lämpliga lokaler för förvaringen och vården av arkivalierna, vilka, enligt vad
revisorerna inhämtat, till icke ringa del utgöres av för tjänsten inaktuella
och för forskningen betydelselösa handlingar. Det kan icke anses försvarligt
att i de centrala myndigheternas arkiv förvara t. ex. en mångfald varianter
av ritningar över anläggningar som utgått ur organisationen, oväsentliga
detalj ritningar, ritningar över i öppna handeln förekommande materiel
o. dyl. Bortsett från de icke oväsentliga kostnader som är förenade med förvaringen
och vården av dessa handlingar och med den retroaktiva gallringen
i äldre arkiv, innebär självfallet innehavet av en mängd för myndigheternas
tjänsteutövning obehövliga arkivalier ett avsevärt hinder i deras verksamhet.
Det får heller icke anses uteslutet att en anhopning av sekretessbelagda
handlingar, vilka med hänsyn till bl. a. bristen på lämpliga förvaringslokaler
måhända icke alltid går att tillfredsställande överblicka eller kontrollera,
kan medföra risker för obehörig insyn.

Mot bakgrunden av det nu sagda har revisorerna ansett sig böra ställa
frågan, om anledningen till den kraftiga tillväxten av de centrala försvarsmyndigheternas
arkiv kan vara att söka i att tillräckligt vida utgallringsmöjligheter
icke står nämnda myndigheter till buds.

Till en början må i detta sammanhang omnämnas, att riksarkivet genom
år 1963 utfärdade »allmänna gallringsbestämmelser för försvarets myndigheter»
givit dessa möjlighet att själva utgallra i huvudsak vissa kamerala
handlingar. Dessutom finnes för vissa försvarsmyndigheter utfärdade
särskilda gallringsföreskrifter, bl. a. i s. k. gallringsbrev. Sådana föreskrifter
saknas emellertid vid flera av de centrala myndigheterna, hl. a. arméstaben,
marinstaben, flygstaben, försvarets förvaltningsdirektion, fortifikationsförvaltningen,
försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarets
forskningsanstalt. Upplysas må också att i de fall särskilda gallringsföreskrifter
utfärdats, såsom vid försvarsstaben, försvarets intendenturverk,
försvarets radioanstalt m. fl., dessa bestämmelser icke omfattar hela myn -

dighetens verksamhetsområde. På förevarande område gällande bestämmelser
utmärkes vidare i många fall av en brist på enkelhet, enhetlighet och inbördes
överensstämmelse, vilket måste vara till hinder för en rationell utgallring.

Det är enligt revisorernas mening icke osannolikt, att den stora ansvällningen
av de centrala försvarsmyndigheternas arkiv åtminstone delvis beror
på att dessa myndigheter i brist på utgallringsföreskrifter eller tillräckligt
vida sådana icke har möjlighet att fortlöpande utgallra sina arkivhandlingar
i erforderlig omfattning. Härtill kommer emellertid att den i berörda frågor
förslagsställande myndigheten, nämligen krigsarkivet, för närvarande arbetar
under mindre gynnsamma förhållanden. Krigsarkivet har på revisorernas
förfrågan självt uppgivit, att det är en underbemannad institution,
som ännu icke utbyggts på det sätt som anses vara ett minimum för att det
skall kunna fullgöra sina instruktionsmässiga uppgifter. Krigsarkivet har i
samband härmed framhållit betydelsen av att dess administrativa sektion
utvecklas till ett organ med möjlighet att mer än nu verka för myndigheternas
arkivvård och lösandet av deras gallringsproblem. Arkivet har i anslutning
härtill understrukit betydelsen av att åtgärder vidtages för förbättrande
av dess arbetsläge.

Enligt revisorernas mening är det angeläget att här ovan behandlade
spörsmål i fråga om de centrala försvarsmyndigheternas gallringsproblem
snarast får en tillfredsställande lösning. Lämpligast synes vara att åt en expertkommitté
uppdrages att utreda och föreslå lämpliga åtgärder för en förbättring
av de nu rådande förhållandena. Uppmärksamhet bör härvid bl. a.
ägnas fi''ågan om icke enklare och mera enhetliga regler kan tillskapas för
gallringsverksamheten. Stora fördelar synes vidare kunna vinnas om galllingsföreskrifterna
i fortsättningen bleve mera allmängiltiga än vad som nu
är fallet och i större utsträckning medgåve rätt för myndigheterna att på
eget ansvar utgallra sådana handlingar som uppenbarligen icke behöver arkiveras.
Föreskrifterna torde även böra utformas så, att de blir mera oberoende
av eventuella växlingar i myndigheternas organisation, samtidigt som utgallringsobjekten
i större utsträckning än vad som nu är fallet anges efter
innehåll och art i stället för genom uppräkning av handling efter handling.
Det synes revisorerna tillika av behovet påkallat, att en närmare undersökning
verkställes rörande krigsarkivets verksamhet på förevarande område i
syfte att få klarlagt om arkivet i organisatoriskt och personellt hänseende
är så uppbyggt, att det har möjlighet att på ett effektivt sätt medverka till
lösandet av myndigheternas gallringsproblem.

Revisorerna anser slutligen att i samband med den här föreslagna utredningen
förslag bör utarbetas om särskilda utgallringsföreskrifter för försvarets
myndigheter att tillämpas under krig och krigsliknande förhållanden.
Sådana föreskrifter saknas nämligen för närvarande.

5 Rev. berättelse ang. statsverket är 196i I.

§ 8

Uppförande av kaj anläggning på Muskö

År 1958 påbörjade fortifikationsförvaltningen ett omfattande arbete med
byggande av en kaj anläggning i den marina hamn som är under uppförande
på Muskö. På revisorernas begäran har fortifikationsförvaltningen
tillställt dem en skriftlig redogörelse för den tekniska utformningen av
kajanläggningen samt motiven för ämbetsverkets val av den kajkonstruktion
som kommit till användning. Av den lämnade redogörelsen må följande
återgivas.

Hamnen skall bestå av en kajdel för mindre båtar, kallad kaj A, ett färjeläge
samt en 445 m lång huvudkaj. Vinkelrätt mot huvudkajen skall två
pirar utföras. Pirarna avdelar huvudlinjen i tre delar, kallade kaj B, C och
D. I anslutning till kaj D och vinkelrätt mot denna skall en 100 m lång
kaj E utföras jämte ett lyftbord. I förlängningen av kaj D skall en 120 m
lång båtpir byggas. Kajernas och pirernas längd och vattendjup framgår
av nedanstående tablå.

Utfyllning med sprängstensmassor för blivande stödbank, hamnplan m. m.
har verkställts. Arbetet föregicks av omfattande muddringsarbeten under
flera perioder till varierande nivåer samt i anslutning härtill geotekniska
mätningar och undersökningar. Totalt muddrades ca 260 000 m3 dy och
lera.

För att hindra utfyllda sprängstensmassor att glida ut i den s. k. Gullbodaviken
utfördes muddring av lera till fast botten på en sträcka av ca
350 m, där en stödbank av tippad sprängsten skulle utföras. Mellan stödbanken
och ursprunglig vattenlinje utfördes en successiv tippning av sprängsten
ut mot viken. Genom en i stödbanken kvarlämnad öppning av ca 30 m
bredd pressades leran ut mot sjön.

Kaj A
» B

* C.
» D

* E
Pir 2

» 3

Båtpir

Längd

15.0 m

145.0 >

150.0 »

100.0 »

83.0 »

51.0 »

120,0 »

Vattendjup

— 3,5 m

— 10,0 »

— 10,0 och — 6,0 m

— 6,0 m

— 4,0 »

— 10,0 *
— 6,0 »
— 4,0 »

Sedan ovannämnda utfyllningar för hamnplanet utförts till ca 2 m över
M. W., slöts stödbanken i krönet under senare hälften av år 1958.

I samband med fortifikationsförvaltningens val av lämpligaste konstruktionsprincip
för anläggningen prövades alternativa kaj- och pirkonstruktioner.
Vissa av alternativen förutsatte, att befintlig lera bortmuddrades
för efterföljande återfyllning med grus. På grund av den fasta bottnens
belägenhet ansågs det behövligt att denna muddring sträcktes långt utöver
stödbanken, om bankens stabilitet icke skulle äventyras. Detta skulle
i sin tur leda till att den blivande kajlinjen skulle komma så långt ut inom
vattenområdet, att fartygens manövreringsutrymme skulle bli alltför beskuret.
Kostnaderna för muddrings- och återfyllningsarbetena bedömdes vidare
bli avsevärda.

Med hänsyn till det nu sagda föreslogs utförande av s. k. cellspontkonstruktion,
enär nämnda konstruktion ansågs vara den enda tänkbara, såvida
icke leran bortmuddrades. Konstruktionen skulle utföras enligt s. k.
diafragmaprincip (raka tvärväggar, förbundna med mellanliggande bågar).
Konstruktionens totalbredd var för kajerna B och C 16,9 m och för pirerna
2 och 3 11,4 m. Kajerna D och E föreslogs utföras med böj fast spont.
Sedermera frångicks emellertid för kaj D den föreslagna böjfasta sponten,
och det bestämdes att även denna kaj skulle utföras med cellspont.

I ett senare skede ändrades ovannämnda principutförande för samtliga
kajer till cirkulära celler, s. k. primärceller, och med dessa kopplade s. k.
sekundärceller.

Efter kompletterande geotekniska undersökningar ansågs det nödvändigt
att förbättra lerans hållfasthetsegenskaper genom att i kajerna B och C
på en sträcka av 265 m utföra vertikal sanddränering till 14 m och till en
bredd motsvarande cellernas diameter. Efterhand som cellerna utfördes
fylldes de med sprängsten.

Minst ett halvår efter det att såväl primär- som sekundärceller fyllts med
sprängsten utfördes uppfyllning av hamnplanet mellan cellerna och förutnämnda
stödbank.

Kajernas och pirarnas överbyggnad avses skola utföras i betong, inrymmande
bl. a. en gångbar kulvert i vilken med vissa biutrymmen skall ingå
erforderliga serviceinstallationer, såsom ledningar för söt- och saltvatten,
ånga, kondens, tryckluft och elektriska kablar.

Kajerna och pirarna skall utföras med fenderverk av gummi, s. k. pollare,
beräknade för maximal dragkraft av 50 ton, samt med övrig konventionell
kajutrustning.

För konstruktionen av kajanläggningen har anlitats en utomstående expert.
De till nämnde expert utbetalade arvodena har per den 3 juli 1964
totalt uppgått till ca 350 000 kronor.

Kostnaderna för kajanläggningen beräknade fortifikationsförvaltningen

ursprungligen till 10 milj. kronor i 1957 års prisläge. Sedermera verkställde
ämbetsverket en allmän kostnadsöversyn, och i anslagsäskandena för budgetåret
1962/63 angavs de beräknade kostnaderna med utgångspunkt i nyssnämnda
års prisläge till 18 milj. kronor. Fortifikationsförvaltningen anförde
i sammanhanget följande.

Kostnadsberäkningen för kaj anläggningen i 1958 års förslag var baserad
på ett normalutförande med böjfast spont. Under projekteringsarbetet fann
man, att de stora djupen till fast botten, uppgående till genomsnittligt 20 m
och på vissa ställen upp till 28 m ävensom de ogynnsamma bottenförhållandena
i övrigt, omöjliggjorde ett tillämpande av den avsedda normalkonstruktionen.
Förhållandena krävde en helt ny konstruktionstyp. Att denna
måste bli dyrare än den ursprungligen avsedda var redan då uppenbart.
Fortifikationsförvaltningen anlitade Stockholms Stads Hamnstyrelses chefskonstruktör,
vilken tidigare varit engagerad i örlogsbasutredningens planläggningsarbete,
för att utreda frågan om lämplig konstruktion. Efter att
ha prövat och jämfört användbara förslag, stannade man slutligen vid den
nu under utförande varande konstruktionen med s. k. cellspont såsom den
tekniskt lämpligaste och från kostnadssynpunkt förmånligaste. På grund
av de svåra förhållandena på platsen har man successivt måst vidtaga förändringar
i konstruktionen och först under den senaste tiden har möjlighet
förelegat att närmare beräkna kostnaderna för kajens färdigställande.
Det visar sig härvid, att slutkostnaderna torde komma att med ca 8 mkr
överstiga det för ett normalutförande beräknade beloppet (10 mkr).

Enligt vad revisorerna inhämtat inträffade den 1 februari 1963, medan
bakfyllning med sten mot cellkonstruktionen pågick, en förskjutning utåt
av fyra celler, representerande en sammanlagd kaj längd av ca 70 m och
belägna ungefär i mitten av kajanläggningen, där djupet till fast botten är
störst (ca 30 m). Förloppet gick relativt hastigt, enligt uppgift under loppet
av några minuter. Den maximala förskjutningen har uppmätts till ca 2,5 m.

På av revisorerna gjord förfrågan rörande anledningen till kajförskjutningen
har fortifikationsförvaltningen meddelat, att ämbetsverket den 14
februari 1963, efter samråd med sjöfartsstyrelsen och statens geotekniska
institut, tillsatt en expertgrupp för utredning av de med förskjutningen
sammanhängande problemen, innefattande även förslag till reparationsåtgärder.
Utredningen har ännu icke slutfört sitt arbete.

I detta sammanhang må slutligen omnämnas, att i kaj anläggningen hittills
totalt investerats 11,9 milj. kronor. Hur stort belopp härav som belöper
på den förskjutna kajdelen är enligt vad fortifikationsförvaltningen uppgivit
svårbedömt. Ämbetsverket har emellertid uppskattningsvis beräknat
nämnda belopp till 1 milj. kronor. På revisorernas förfrågan, hur stora
kostnaderna kommer att bli för iståndsättning av kajanläggningen, har
fortifikationsförvaltningen upplyst att någon beräkning därav icke är möjlig,
förrän den nyssnämnda expertgruppen avslutat sina undersökningar.

Revisorernas uttalande. Som ett led i utbyggnaden av örlogsbasen på
Muskö påbörjade fortifikationsförvaltningen år 1958 omfattande arbeten
med att uppföra en kajanläggning i örlogsbasens hamn. Enligt fortifikationsförvaltningens
ursprungliga beräkningar skulle anläggningen kosta
ca 10 milj. kronor i 1957 års prisläge. I sina anslagsäskanden för budgetåret
1962/63 anmälde emellertid ämbetsverket, att förnyade kalkyler utvisat
att anläggningen med utgångspunkt i oförändrat prisläge skulle komma
att betinga ett pris av 18 milj. kronor. Som förklaring till kostnadsstegringarna
angavs, att de från början gjorda beräkningarna baserats på antagandet
att kajen kunde byggas med s. k. böjfast spont. Under projekteringsarbetet
hade det dock med hänsyn till vattendjupet i hamnen och vissa
ogynnsamma bottenförhållanden visat sig omöjligt att tillämpa den angivna
byggnadsmetoden. Enligt fortifikationsförvaltningens mening krävdes därför
för anläggningen framtagandet av en helt ny konstruktionstyp. Efter att
ha prövat och jämfört användbara förslag och sedan en utomstående expert
anlitats, beslöt ämbetsverket tillämpa en konstruktion med s. k. cellspont.
Det förutsågs härvid från ämbetsverkets sida, att denna konstruktion
visserligen skulle bli avsevärt dyrare än den från början planerade
men med beaktande av föreliggande förhållanden likväl den tekniskt lämpligaste
och från ekonomisk synpunkt förmånligaste.

Av ännu outredd anledning inträffade den 1 februari 1963 under pågående
arbete med den nya kajkonstruktionen en förskjutning utåt av sammanlagt
ca 70 in av den sammanlagda kajlängden. Förskjutningen, som
på sina ställen uppgår till ca 2,5 m, har ställt fortifikationsförvaltningen
inför svårlösta tekniska problem. Ämbetsverket har med hänsyn härtill, efter
samråd med sjöfartsstyrelsen och statens geotekniska institut, den 14
februari 1963 tillsatt en utomstående expertgrupp som fått till uppgift att
dels utreda anledningen (anledningarna) till den inträffade förskjutningen
i kajen och dels utreda samt föreslå från teknisk och ekonomisk synpunkt
lämpligaste reparationsåtgärder för åstadkommande av en tillräckligt hållfast
kaj konstruktion. Något utlåtande från expertgruppen föreligger ännu
icke.

Enligt vad fortifikationsförvaltningen på revisorernas förfrågan uppgivit,
kan storleken av de i den förskjutna delen av kajen investerade medlen
beräknas uppgå till ett belopp av ca 1 milj. kronor. Ämbetsverket har
vidare upplyst, att det i dagens läge är omöjligt att avgöra hur stora de
slutliga kostnaderna kommer att bli för kajens iståndsättning. Ämbetsverket
avvaktar härvidlag de förslag till reparationsåtgärder som kan komma
att avgivas av den nyssnämnda expertgruppen.

Revisorerna, som finner det angeläget att klarhet snarast vinnes i ovan
behandlade byggnadsärende, har, med hänsyn till att den tillsatta expertgruppen
ännu icke avgivit sitt utlåtande, i detta sammanhang velat in -

skränka sig till att lämna en redogörelse för vad som i ärendet förevarit.
Revisorerna kan dock icke underlåta att redan nu framhålla det otillfredsställande
i att kaj anläggningen, som började byggas år 1958 och som uppenbarligen
kommer att kosta mer än dubbelt så mycket som fortifikationsförvaltningen
ursprungligen beräknade, ännu icke är i funktionsdugligt
skick.

§ 9

Uppförande av avmagnetiseringsstation i Lysekil

Sedan Kungl. Maj:t jämlikt brev den 13 maj 1960 lämnat bifall till en av
fortifikationsförvaltningen i underdånig skrivelse den 24 mars 1960 gjord
framställning att få påbörja byggandet av en avmagnetiseringsstation vid
Lysekil, uppdrog ämbetsverket åt en privat byggnadsfirma att utföra anläggningen
på entreprenad. För det ifrågavarande arbetet har budgetåren
1959/60—1961/62 under investeringsanslaget »Övriga befästningsarbeten»
anvisats sammanlagt 1 210 000 kronor.

I byggnadsprogrammet för avmagnetiseringsstationen ingick bl. a. uppförandet
av sju s. k. dykdalber, vilka var avsedda att fixera det för avmagnetiseringen
erforderliga kabelmontaget. Dykdalberna dimensionerades med
hänsyn till funktion och kostnad endast för belastning av normalt förekommande
våg- och istryck. Fortifikationsförvaltningen har uppgivit att den
på grund av risken för pålmaskangrepp bedömde, att träpålar icke kunde
komma till användning för uppförande av dykdalberna. Dessa utfördes därför
med betongpålar. Sedan byggnadsarbetet påbörjats begärde entreprenören
att få utföra dykdalberna med skarvade pålar med hänsyn till det stora
pålningsdjupet — ca 35 in — och svårigheter att anskaffa för de långa pålarna
erforderlig pålkran. Fortifikationsförvaltningen medgav efter undersökning
att pålarna fick skarvas under förutsättning att skarvarna hade
samma hållfasthet som pålarna i övrigt. Pålningen utfördes sedermera av
ett välkänt entreprenadföretag såsom underentreprenad åt den förenämnda
byggnadsfirman. För skarvningen av pålarna användes en skarvtyp som
enligt uppgift av huvudentreprenören skulle uppfylla ställda fordringar.
Anläggningen färdigställdes och slutbesiktigades i juni 1961. Vid denna
tidpunkt hade i anläggningen, som ursprungligen kostnadsberäknades till
1 275 000 kronor, investerats sammanlagt 1 240 000 kronor.

I underdånig skrivelse den 27 maj 1964, från vilken ovanstående redogörelse
hämtats, anmälde fortifikationsförvaltningen att två av dykdalberna
hade havererat och hemställde i anledning härav att ytterligare 750 000
kronor måtte ställas till ämbetsverkets förfogande för erforderliga iståndsättningsarbeten.
Ämbetsverket anförde i skrivelsen bl. a. följande.

Under år 1963 och 1964 har vid avmagnetiseringsstationen inträffat dykdalbhavcrier
och i samband härmed har bristfällighcter i utförandet konstaterats,
vilket innebär att iståndsättnings- och reparationsåtgärder bör vidtagas
för att stationen skall kunna användas.

Förvaltningen får till en början kortfattat redogöra för inträffade haverier
och i samband därmed vidtagna åtgärder. I februari 1963 havererade

den yttersta av de sju dykdalberna (Dykdalb nr 1) på grund av de exceptionella
isbelastningarna, som förekom under denna vinter.

Ämbetsverket bedömde med ledning av inkomna rapporter att orsakssammanhangen
och ansvarsfrågorna var så komplicerade att de måste utredas
av en expert. Utredningen uppdrogs åt professorn Hjalmar Granholm
vid Chalmers tekniska högskola, som avgav utlåtande i ärendet den
27 juni 1963. Granholm anför bl. a. följande:

»Orsaken till sammanstörtandet av denna dykdalb torde alltså helt kunna
återföras på de synnerligen exceptionella isförhållandena. Anmärkningsvärt

är att ingen intilliggande dykdalb skadats ........ Jag har icke kunnat

av granskningen finna att det rör sig om något utförandefel, utan att det
i stället är fråga om en underskattning av istryckets storlek som orsakat
förstörandet.»

Någon grundad anledning att ifrågasätta de övriga dykdalbernas hållfasthet
förelåg således icke vid denna tidpunkt.

Den kontraktsenliga garantitiden för anläggningen utgick den 8 juni
1963. Med ledning av Granholms utlåtande löstes entreprenören från sina
kontraktsenliga förpliktelser.

Då det var angeläget att snarast iståndsätta anläggningen ersattes den
havererade dykdalben under hösten 1963 med en ny, vilken i samråd med
professor Granholm utfördes med förspända betongpålar för att öka dykdalbens
hållfasthet. Dykdalben är nämligen den yttersta i raden och kan
bedömas bli mest utsatt för åverkan av istryck.

I slutet av september månad 1963 havererade dykdalb nr 2. Förvaltningen
uppdrog av tidigare angivna skäl ånyo åt professor Granholm att
utreda orsaken till denna dykdalbs sammanstörtande. Vid den undersökning
som professor Granholm utförde framkom att pålskarvarna varit för
svagt dimensionerade. Granholm anför härom sammanfattningsvis följande:

»Fn överslagsnrässig beräkning av skarvens hållfasthet har genomförts i
beräkningsbilagan. Som resultat erhålles att skarvens svaga länk är förankringsjärnens
infästning. Skarvens statiska brottmoment uppgår till
approximativt 4,1 tonm. Orsaken till denna dykdalbs instörtande torde
alltså helt kunna återföras på de för svagt dimensionerade skarvarna. De
upplysningar som här erhållits beträffande skarvarnas hållfasthet omkullkastar
givetvis i viss mån de slutsatser som erhölls i det tidigare utlåtandet
avseende den först havererade dykdalben.»

Pålens statiska brottmoment uppgår till ca 10 tonm. Vid de noggranna
dykarundersökningar av återstående dykdalber som utfördes i oktober
1963 framkom att även pålskarvarna i dessa företedde brister, som med
största sannolikhet uppkommit på grund av de svåra isförhållandena vintern
1962/63. Förvaltningen igångsatte omgående ett omfattande arbete
med att utreda frågan om hur eventuella förstärkningsåtgärder skulle utföras.

Den 22 februari 1964 påseglades den nybyggda dykdalben nr 1 av en
lotsbåt, varvid avsevärda skador åstadkoms på dykdalbens pålar. Även
dessa skador har undersökts genom professor Granholms försorg, varvid i
utlåtande av 23 april 1964 konstaterats att skadorna är av sådan omfattning
att dykdalben icke är användbar i sitt nuvarande skick, att den icke kommer
att kunna motstå några nämnvärda påfrestningar av storm och isgång
och att således reparationsåtgärder snarast bör vidtagas.

I nämnda utlåtande anför Granholm vidare beträffande 5 ursprungliga
nu kvarstående dykdalberna följande:

»Med ledning av de erfarenheter som gjorts kan man tyvärr räkna med
att den befintliga anläggningen med de kvarstående dykdalberna kan vara
allvarligt skadad eller helt förstörd inom några år särskilt om man skulle
råka ut för isvintrar och svåra stormar. Min rekommendation är därför att
om man över huvud taget skall kunna bibehålla anläggningen, är det nödvändigt
att förstärkningsarbeten utföras så snart som möjligt och så att de
i varje fall äro avslutade innan höststormarna börja. Om man däremot uppskjuter
förstärkningen till dess att en eller flera dykdalber ha totalförstörts,
blir arbetet väsentligt svårare att genomföra och många gånger kostsammare
än om man utför förstärkningsarbetet nu omedelbart.»

I anledning av inträffade haverier och konstaterade bristfälligheter har
förvaltningen låtit upprätta två alternativa förslag till iståndsättningsåtgärder.

Kostnaderna är med hänsyn till arbetets komplicerade natur med bl. a.
undervattensarbete svåra att beräkna med större noggrannhet.

Alt. I. som upprättats av den konsult som förvaltningen ursprungligen
anlitade för dykdaibernas konstruktion,----innebär i princip en förstärk ning

av pålskarvarna medelst lokala kringgjutningar.

Dykdalb nr 1 och 7 behöver dessutom fixeras medelst bottenplatta av betong
och skadorna på pålhuvudet i dykdalb nr 1 repareras. Den havererade
dykdalb nr 2 måste ersättas med en ny.

Kostnaden för iståndsättning enligt detta alternativ beräknas till 570 000
kronor.

Kostnaderna äro baserade på att arbetet får igångsättas juni månad 1964
och utföras under sommaren. I annat fall tillkommer synnerligen svårbedömda
kostnader för eventuella stilleståndsperioder på grund av höststormar.
Av kostnadsskäl bör arbetet icke utföras under vintertid.

Alt. II. som upprättats av professor Granholm----innebär en kringgjut ning

av alla pålar samt bottcnplatta av betong till varje dykdalb. Reparation
av pålhuvudet till dykdalb nr 1 samt ny dykdalb nr 2 erfordras därjämte.

Kostnaden för iståndsättning enligt detta alternativ beräknas till ca
1.650.000 kronor enl. preliminärt anbud.

Iståndsättning enligt alt. II medför en starkare konstruktion men ger dock
ingen garanti för anläggningens bestånd vid påsegling av fartyg eller under
exceptionella isförhållanden.

Risken för påsegling synes kunna minskas genom lämpliga varningsanordningar
(belysning, anslag m.m.). Enligt Sveriges Meteorologiska och
Hydrologiska Instituts statistik förekommer isläggning å det aktuella området
ungefär vart 4:de år och svårare isförhållanden med tidsintervall av
ca 16 år.

Då ingendera av de alternativa konstruktionerna kan motstå svårare
(exceptionella) isförhållanden eller eventuell påsegling av fartyg bedömer
förvaltningen iståndsättning enligt det billigare alt. I vara det fördelaktigaste.

Hamnbyggnadsbyrån ÅR, som utfört anläggningen, har sedan bolagets
firmanamn ändrats till Byggnadsakticbolaget Inka, försatts i konkurs vid
Stockholms rådhusrätt på grund av ansökan, som den 4.12.1962 ingivits till
konkursdomaren i Stockholm.

Genom Försvarets Civilförvaltnings försorg har FortF fordran i konkursboet
på grund av de framkomna felaktigheterna bevakats. Med hänsyn till
konkursboets små tillgångar utöver vad som åtgår för täckande av prioriterade
fordringar torde icke någon utdelning i konkursen kunna påräknas.

Beträffande den skada som förorsakats av Lotsverkets båt på dykdalb nr
1 har Sjöfartsstyrelsen meddelat att styrelsen är beredd utgiva ersättning
för skadan, dock med den begränsning som följer av 10 kap. sjölagen, vilket
i detta fall skulle innebära en ersättning av ca 5.000 kronor.

Kostnaden för återuppbyggnad av dykdalb nr 1, som enligt ovan utförts
hösten 1963, har uppgått till 180.000 kronor. Förvaltningen och entreprenören
beräknade ursprungligen kostnaderna till ca 100.000:—■ kronor. Kostnadsökningen
är förorsakad av pålkranshaveri, stilleståndskostnader på
grund av höststormar och oförutsedda grundförhållanden.

Beträffande den principiella konstruktiva utformningen har samråd under
hand tagits med Sjöfartsstyrelsen.

I samband med ett av revisorerna i april 1964 avlagt besök vid avmagnetiseringsstationen
iakttog revisorerna att delar av vissa i anläggningen ingående
träkonstruktioner, bl. a. ca 200 träpålar, utsatts för omfattande
pålmaskangrepp. Med anledning härav framställde revisorerna i oktober
1964 till fortifikationsförvaltningen följande frågor i ämnet.

a) Hur stor del av träpålarna har utsatts för pålmaskangrepp?

b) Har träpålarna tryckimpregnerats? Om icke, vad är anledningen härtill? c)

Vilka åtgärder planeras för undvikande av ev. fortsatta angrepp av
pålmask?

d) Därest iståndsättning av träpålarna nu eller senare bedömes erforderlig,
till vilket belopp beräknas kostnaderna härför uppgå?

Fortifikationsförvaltningen har på ovanstående frågor lämnat följande svar.

I underdånig skrivelse den 27.5.1964 har endast iståndsättningen av dykdalberna
behandlats. I anläggningen ingår dessutom träkonstruktioner till
sina huvuddelar belägna på mer än 9 m djup. De undersökningar beträffande
pålmaskangreppen som i samråd med expertis utfördes under våren
1964 hade givit vid handen att några omfattande reparationer av träkonstruktionerna
icke var aktuella för närvarande.

Vid pågående undervattensarbeten för iståndsättning av dykdalberna har
emellertid en mera ingående och detaljerad dykarundersökning visat att
pålmaskangreppen under sommaren 1964 ökat kraftigt.

a) Alla pålar har i växlande omfattning utsatts för pålmaskangrepp.
Även impregnerat virke har angripits. Jämför b) nedan. Angreppen bedömes
ha nedsatt pålarnas bärighet med i genomsnitt minst 50%.

b) Allt trävirke ned till 8 m djup har arseniktryckimpregnerats med
2-procentig arseniklösning, vilket då ansågs tillfyllest, medan virke på större
djup lämnats obehandlat.

Enligt tillgänglig expertis och facklitteratur (Ex.: prof. Hj. Granholm
»Saltvattenhalten i Göta Älvs mynning och dess inverkan på förekomsten
av pålmask i Göteborgs hamn» samt »Veröffentlichungen aus dem Gebiete
der Medizinalverwaltung; Die Holz- und Steinschädlinge der Meereskiisten

und ihre Bekämpfung») förekommer pålmaskangrepp företrädesvis från
lågvattenytan och ned till 5 å 6 meters djup.

FortF bedömde med ledning härav vid projekteringen att tryckimpregnering
av trävirket ned till 8 m djup skulle vara betryggande.

c) Träkonstruktionerna förstärkes f. n. med virke, tryckimpregnerat med
ett Boliden-salt benämnt K 33 i 4 % lösning. Impregneringsmetoden har
valts i samråd med Svenska Träforskningsinstitutets Träskyddskommitté,
Kungl. Sjöfartsstyrelsen och f. d. chefen för Kristinebergs Zoologiska station
i Fiskebäckskil, fil. dr Gunnar Gustafson.

d) Kostnaderna för nu pågående förstärkning av träkonstruktionerna
(enl, c) ovan) beräknas uppgå till ca 300.000 kronor.

Dessa förstärkningsarbeten måste oundgängligen utföras nu för att förebygga
haverier på den omfattande kabelutrustningen. Marinens kostnader
för bärgning och återutläggning av kablar m. m. efter ett ev. haveri skulle
uppgå till belopp väsentligt överstigande kostnaderna för nu igångsatta
förstärkning av träkonstruktionerna.

Arbetet med iståndsättning av dykdalber och träkonstruktioner — vilket,
såsom framgått av ovanstående redogörelse, kommer att betinga en kostnad
av ca 1 050 000 kronor —- beräknas av fortifikationsförvaltningen kunna
slutföras före instundande årsskifte. Efterföljande installationsarbeten
bedömes kräva en arbetstid av ytterligare 1—2 månader.

Revisorernas uttalande. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande påbörjade
fortifikationsförvaltningen år 1960 uppförandet av en avmagnetiseringsstation
i vattnen utanför Lysekil. Anläggningen, som avsågs skola betjäna
såväl militära som civila fartyg, kostnadsberäknades ursprungligen
till 1 275 000 kronor. Den färdigställdes den 1 juni 1961 och togs i bruk den
1 augusti samma år. Vid denna tidpunkt hade i anläggningen investerats
sammanlagt 1 240 000 kronor.

Avmagnetiseringsstationen består bl. a. av sju s. k. dykdalber av betong
som pålats ner i sjöbottnen. På dykdalberna har det för avmagnetiseringen
erforderliga kabelmontaget fixerats. Skälet till att dykdalberna utfördes
av betong och icke av trä var, enligt vad fortifikationsförvaltningen
upplyst, risken för att sistnämnda material skulle utsättas för pålmaskangrepp.
Med hänsyn till det stora pålningsdjupet — ca 35 m — begärde den
av fortifikationsförvaltningen anlitade entreprenören, efter det att byggnadsarbetena
påbörjats, att få använda skarvade betongpålar. Fortifikationsförvaltningen
medgav efter närmare undersökning att pålarna fick
skarvas under förutsättning att skarvarna hade samma hållfasthet som
pålarna i övrigt.

I februari 1963 störtade en av de sju dykdalberna samman, vilket fick till
följd att avmagnetiseringsstationen tills vidare blev oanvändbar. Enligt fortifikationsförvaltningcns
bedömande var frågan om anledningen till haveriet
och det eventuella ansvaret härför av så komplicerad natur, att det var

nödvändigt att överlåta utredningen av hithörande problem till en utomstående
expert. I ett i juni 1963 avgivet utlåtande anförde nämnde expert,
att orsaken till sammanstörtandet av dykdalben helt syntes vara hänförlig
till de synnerligen exceptionella isförhållanden som var rådande vid haveriet.
Något utförandefel ansågs således icke föreligga. På grund härav befriade
fortifikationsförvaltningen vid garantitidens utgång den 8 juni 1963 entreprenören
från dennes kontraktsenliga garantiåtaganden.

I september 1963 — alltså endast ca tre månader efter det entreprenören
lösts från sin garanti — havererade ytterligare en dykdalb. Den förenämnde
experten fick av fortifikationsförvaltningen i uppdrag att också utreda
orsaken till det nya haveriet. Han konstaterade vid sina fortsatta undersökningar
att skarvarna i betongpålarna från början varit för svagt dimensionerade
och medgav i anslutning härtill att nämnda förhållande »i viss
mån» omkullkastade de slutsatser som redovisats i utlåtandet om anledningen
till att den första dykdalben störtade samman. Enligt expertens
mening var det i det uppkomna läget nödvändigt att, om anläggningen över
huvud taget skulle kunna bibehållas, vidtaga förstärkningsarbeten så snart
som möjligt. I anledning härav hemställde fortifikationsförvaltningen i underdånig
skrivelse den 27 maj 1964, att 750 000 kronor måtte ställas till
ämbetsverkets förfogande för att täcka kostnaderna för de erforderliga
iståndsättningsarbetena, vilket bifölls av Kungl. Maj:t. Enligt vad fortifikationsförvaltningen
upplyst beräknas reparationsarbetena vara slutförda före
instundande årsskifte.

I samband med ett av revisorerna i april 1964 avlagt besök vid avmagnetiseringsstationen
iakttog revisorerna, att delar av vissa i anläggningen ingående
träkonstruktioner, bl. a. ca 200 träpålar, utsatts för omfattande pålmaskangrepp.
Med anledning härav begärde revisorerna under sistlidna
oktober av fortifikationsförvaltningen upplysning om bl. a. hur stor del av
träpålarna som utsatts för pålmaskangrepp, vilka åtgärder som ämbetsverket
planerade för undvikande av ev. fortsatta sådana angrepp samt kostnaderna
för ev. reparationsarbeten. Fortifikationsförvaltningen meddelade
som svar att samtliga träpålar angripits av pålmask och att pålarnas bärighet
på grund härav nedsatts med minst 50 procent. Ämbetsverket sade sig
vid projekteringen av anläggningen ha räknat med att tryckimpregnering
av trävirket ned till 8 m djup skulle utgöra ett tillräckligt skydd mot pålmasken,
enär enligt vad som inhämtats av tillgänglig expertis och facklitteratur
i ämnet pålmaskangrepp förekommer företrädesvis från lågvattenytan
ned till 5 å 6 m djup. Fortifikationsförvaltningen upplyste vidare att i
den förenämnda underdåniga skrivelsen av den 27 maj 1964 endast iståndsättningen
av dykdalberna behandlats, eftersom de undersökningar beträffande
pålmaskangreppen som utfördes under våren 1964 hade givit vid

handen, att några omfattande reparationer av träkonstruktionerna icke var
aktuella för det dåvarande. I samband med reparationen av dykdalberna
hade emellertid en mera ingående och detaljerad dykarundersökning visat,
att pålmaskangreppen under sommaren 1964 ökat kraftigt och att omedelbara
förstärkningsarbeten nu var ofrånkomliga. På revisorernas förfrågan
har fortifikationsförvaltningen meddelat, att den ifrågavarande förstärkningen
av träkonstruktionerna kan beräknas draga en kostnad av ca
300 000 kronor.

Enligt revisorernas mening torde det vara uppenbart att allvarliga fel begåtts
i samband med projekteringen och byggandet av den här berörda anläggningen.
Redan nu är de beräknade reparationskostnaderna uppe i över
1 milj. kronor, d.v. s. ett belopp som i det närmaste motsvarar hela den
ursprungliga anläggningskostnaden. Härtill kommer de förluster som uppkommit
genom att anläggningen legat oanvändbar sedan februari 1963.
Nämnas må i sammanhanget att de fartyg som önskat utnyttja avmagnetiseringsstationen
under reparationstiden har måst hänvisas antingen till
Karlshamn eller till Stockholm, enär stationen vid Lysekil är den enda
på västkusten befintliga. Revisorerna kan slutligen icke underlåta att uttrycka
sin förvåning över att fortifikationsförvaltningen så sent som i slutet
på maj 1964 icke kunde förutse att pålmaskangreppen fått eller skulle
komma att få sådan omfattning, att snabba åtgärder var nödvändiga för att
förhindra ytterligare förstörelse.

§ 10

Det ekonomiska redovisningssystemet inom försvarets fabriksverk

Genom beslut av 1943 års riksdag organiserades från och med den 1 juli
samma år försvarets fabriksstyrelse med uppgift att i administrativt, tekniskt
och ekonomiskt hänseende utöva ledningen över de statliga fabriker
som tillverkar krigsmateriel och annan materiel för försvarsändamål samt
att handha nyanläggningsverksamheten vid dessa fabriker. Under fabriksstyrelsen
inordnades redan från början också vissa tvätt- och reparationsanstalter,
varjämte sedermera tillkommit vissa verkstäder. Tillsammans
med nämnda företag bildar fabriksstyrelsen försvarets fabriksverk, i vilket
förutom försvarets televerkstad och fem ammunitionssammansättningsverkstäder
ingår sex fabriker samt tolv tvätt- och reparationsanstalter, nämligen
Åkers krutbruk (Åkb), ammunitionsfabriken i Zakrisdal (AmfZ),
ammunitionsfabriken i Karlsborg (AmfK), Carl Gustafs stads gevärsfaktori
(Gf), centrala torpedverkstaden (CTV) och centrala beklädnadsverkstaden
(CBV) samt tvätterierna i Karlskrona (TvK), Landskrona (TvL),
Visby (TvVi), Stockholm (TvS), Långsele (TvLå), Boden (TvB), Umeå
(TvU), Karlstad (TvKd), Ockelbo (TvO), ödeshög (Tvög), Lund (TvLd)
och Alingsås (TvA).

Fabriksverket har i sin verksamhet under senare år vid sidan av den
rent militära produktionen i stegrad omfattning upptagit civila tillverkningar.
Den civila produktionen omfattar bl. a. detaljer för bildelar, kassaregisterdelar,
kylkompressorer och kylaggregat, vävstolar för industriellt
bruk, civila uniformer och persedlar etc. Slutligen kan omnämnas att
fabriksverket också i betydande utsträckning utför beställningar av krigsmateriel
till utlandet.

I sin år 1963 avgivna berättelse berörde riksdagens revisorer framför allt
vissa med fabriksverkets produktionsinriktning sammanhängande spörsmål
och förordade därvid en allsidig utredning av hithörande problem.

Årets revisorer har funnit det vara av intresse att närmare studera det
ekonomiska redovisningssystem som tillämpas inom försvarets fabriksverk
och har därför hos fabriksstyrelsen förhört sig om dels vilka bestämmelser
som gäller för och vilka principer som tillämpas vid självkostnadsberäkningarna
inom fabriksverket, dels hur kontroll verkställes inom verket att
ifrågavarande bestämmelser och principer följes i de konkreta fallen. Fabriksstyrelsen
har i anledning härav lämnat revisorerna nedanstående redogörelse
för gällande bestämmelser och tillämpade principer.

De grundläggande föreskrifterna framgår av Kungl. Maj :ts bestämmelser
den 9 juni 1944 (ändr. 21/6 1946 och 11/3 1955) angående förvaltningen
av försvarets fabriksfond. Dessa bestämmelser bygger i huvudsak på principiella
ståndpunktstaganden, som redovisats i proposition nr 75: 1944.

I huvudsak gäller att prissättningen av fabriksverkets produkter skall så
avpassas, att årligen uppstår ett överskott motsvarande viss av Kungl. Maj:t
fastställd procent av vid budgetårets ingång redovisad kapitalbehållning å
fabriksfonden. 1963/64 utgör procentsatsen 4 samt från och med den 1 juli
1964 5 %.

I princip innebär grundstadgandet att i självkostnadsberäkningen skall
medtagas alla i produktionen ingående kostnader. Vidare har stadgats att
vid prissättningen skall hänsyn tagas till att inneliggande förråd av råmaterial
och varor upptages till betryggande värden, vilket innebär att riskmarginaler
medtages vid kalkyleringen för att tillgodose behovet av värdereglering
genom nedskrivning av omsättningstillgångarna o. dyl.

I fråga om avskrivningar finnes särskilda bestämmelser utfärdade likaledes
den 9 juni 1944 (ändr. 21/6 1946). För av statens personalpensionsverk
utbetalade pensioner och livräntor avseende f. d. anställda vid fabriksverket
erlägges full ersättning. Tjänstepostavgift erlägges till postverket
enligt särskilt stadgande. Vidare utbetalas avgifter till allmänna tilläggspensioneringen
och sjukförsäkringsväsendet.

Såsom bidrag till täckande av de beredskapskostnader, som uppstår för
vidmakthållande i fred av de nytillverkande fabrikernas krigsberedskap,
erhålles gottgörelse från särskilt anslag å driftbudgetens fjärde huvudtitel.
Anslaget utgör för närvarande 1,6 miljoner kronor och är beräknat huvudsakligen
för täckande av s. k. tomgångsförluster i form av kapitalränta,
avskrivningar samt underhåll av byggnader, maskiner och utrustning samt
uppvärmning m. m. av byggnader. Personalkostnader ingår således endast
undantagsvis.

För självkostnadsberäkningen tillämpas vid nytillverkande fabrikerna en
påläggskalkyl enligt traditionellt mönster omfattande huvudkostnadsslagen
direkt material, materialomkostnader (ingår i kalkylen i form av materialpålägg),
direkt arbetslön, arbetsomkostnader (täckes av arbetspålägg eller
undantagsvis av maskintimpålägg beräknade för varje direkt kostnadsställe
eller maskingrupp) samt speciella direkta kostnader och grundvärdeomkostnader
(täckes av grundvärdepålägg). Vid fabrikerna efterkalkyleras praktiskt
taget alla tillverkningsorder antingen helt eller genom stickprovsvis
uttagna partier.

Vid tvättcrierna fördelas kostnaderna först på de direkta kostnadsställena
vattentvätt, efterbehandling, kemisk tvätt, avpress, textilreparationer och
skoreparationer. För textilreparationerna, som förekommer såväl för vattentvätt
som kemtvättat gods, utföres självkostnadsberäkningar enligt påläggsmctodcn.
För övriga direkta kostnadsställen användes divisionskalkylmetod,
vilket innebär att totala kostnaderna för cn period divideras med
antal behandlade kg gods respektive par skor under perioden, varigenom
erhålles en genomsnittlig självkostnad.

Beträffande frågan om kontrollen av bestämmelsernas efterföljd har fabriksstyrelsen
anfört följande.

I stort kontrolleras bestämmelsernas efterföljd genom att självkostnadsberäkningen
är inbyggd i bokföringen enligt den s. k. normalkontoplanen
för mekanisk verkstadsindustri. Gcnoin att huvudbokföringen är centraliserad
till fabriksstyrelsen blir det möjligt att för varje bokföringsperiod
följa dels resultatutvecklingen för varje fabrik och tvätteri i stort, dels resultatets
fördelning på påläggsdifferenser (= skillnad mellan verkliga omkostnader
och fastställda pålägg) och försäljningsdifferensen (= skillnad
mellan faktureringspris och kalkylerad kostnad). Vid tvätterierna kontrolleras
på samma sätt resultatutvecklingen för varje kostnadsställe.

Procentsatser för påläggsberäkningen fastställes av fabriksstyrelsen för
ett budgetår i taget omedelbart före budgetårets ingång efter förslag av vederbörande
fabrikschef på grundval av en budget, som granskas av styrelsens
ekonomisektion. Vissa i budgeten ingående kostnader eller normer för
dessas beräknande bestämmes av styrelsen årsvis. Detta gäller exempelvis
kapitalränta, avskrivningar, kostnader för fastighetsunderhåll, fördelning
av centraladministrationskostnader, pensionskostnader, sjukförsäkringsavgifter,
semesterersättningar till arbetare och tjänstepostavgifter.

För de nytillverkande fabrikerna avges offerterna i regel genom styrelsen,
som därvid fastställer försäljningspris på grundval av företedda förkalkyler,
som är uppbyggda enligt samma system som efterkalkylen. Sedan
en order slutlevererats och fakturerats insändes särskild rapport till styrelsens
försäljningsavdelning. I händelse av anmärkningsvärda differenser
mellan för- och efterkalkyl, göres särskild utredning till utrönande av orsakerna.
Dessa rapporter genomgås fortlöpande av generaldirektören.

Vid tvätterierna sker prissättningen likaledes centralt och årsvis, på
grundval av å tvätteribyrån upprättade budgets. Vid prissättningen tas hänsyn
till de verkliga kostnaderna för olika kunders tvättgods. Priserna för
landstingens tvätt skall därvid täcka kostnaderna vid det tvätteri, som
anlitas av landstinget. I fråga om militär tvätt och tvätt för statliga sjukhus
tillämpas däremot efter överenskommelse med försvarets intendenturverk
och medicinalstyrelsen en prislista för hela landet baserad på genomsnittskostnaden
vid samtliga tvätterier. Sistnämnda förhållande påverkar
givetvis det ekonomiska resultatet vid de olika tvätterierna. Kontroll av
prissättningen sker fortlöpande genom att resultatutvecklingen följes i huvudbokföringen
(se ovan).

Kostnadernas överensstämmelse med fastställda budgets kontrolleras vid
de nytillverkande fabrikerna dessutom var fjärde månad genom att specifikationer
utvisande omkostnadernas fördelning på kostnadsställen (s. k.
omkostnadsbokslut) insändes för granskning av ekonomisektionen. För
tvätterierna sker en motsvarande sådan kontroll månadsvis genom tvätteribyrån
på grundval av insända driftrapporter.

I syfte att få vissa av ovannämnda spörsmål mera i detalj belysta har revisorerna
tillställt fabriksstyrelsen följande ytterligare frågor i ämnet.

1) a. Hur stort har överskottet i procent varit på den vid budgetårets ingång
redovisade kapitalbehållningen å fabriksfonden under de senaste
fem budgetåren?

b. Vilken var den av Kungl. Maj :t fastställda procentsatsen under
dessa år?

2) a. Ingår i råmaterialpriset materialpluskostnader?

b. Vilka poster ingår i materialomkostnaderna?

c. Enligt vilka principer värderas den direkta lönen på »material under
arbete» vid inventering?

d. Hur prissättes färdigfabrikat i lagret?

3) Vilka poster ingår i grundvärdesomkostnaderna, uppdelade i rörliga
och fasta?

4) Utdrag önskas för varje bokföringsperiod under de två senaste budgetåren,
dels beträffande resultatutvecklingen för varje fabrik och
tvätteri i stort, dels resultatets fördelning på påläggsdifferenser, d.v.s.
skillnaden mellan de verkliga omkostnaderna och de kalkylerade, och
dels försäljningsdifferenserna, d.v.s. skillnaden mellan faktureringspris
och kalkylerad kostnad. På samma sätt göres utdrag av resultatutvecklingen
för varje inom vederbörande fabrik resp. tvätteri befintligt
kostnadsställe.

5) Efter vilka principer verkställes avskrivningarna med hänsyn till anskaffningsvärde,
återanskaffningsvärde etc.?

Med anledning därav har fabriksstyrelsen, såvitt gäller frågorna 1—3,
lämnat nedanstående uppgifter.

1) a. överskottet i procent av den vid budgetårets ingång redovisade ka pitalbehållningen

å försvarets fabriksfond har under de senaste
fem budgetåren varit 3,6 %.

b. Den av Kungl. Maj:t fastställda procentsatsen under dessa år har
varit 3,6 %. För budgetåret 1963/64 är motsvarande procentsats
fastställd till 4 % samt fr. o. m. 1964/65 till 5 %.

2) a. Materialpluskostnader, som direkt kan hänföras till viss material

såsom tull, frakt o. dyl. inkalkyleras i priset för ifrågavarande material;
övriga materialpluskostnader redovisas som omkostnad
(grundvärde- alt. materialomkostnad).

b. I materialomkostnaderna, omfattande inköps- och förrådskostnader,
ingår till materialhanteringen hänförliga kostnader såsom:

Lönekostnader

Lönebikostnader

Pensionskostnader

Sjukvårdskostnader

Förlagsränta

Lokalhyra

Maskinhyra

Förbrukningsmaterial (i förrådshanteringen o. dyl.)

Indirekta frakter
Värme och elkraft
Underhållskostnader

c. Den direkta lönen på »material under arbete» upptages vid inventering
till verkligt värde, d. v. s. den vid invcnteringstillfällct å respektive
objekt upparbetade direkta arbetslönen.

d. Färdigfabrikat i lager (förekommer vid AmfK och Åkb) upptages
t. o. m. budgetåret 1962/63 till självkostnadsvärde exkl. grundvärdepålägg.
Fr. o. m. 1963/64 ingår även grundvärdepålägget.

6 Rev. berättelse aixy. statsverket dr t96i I.

3) I grundvärdeomkostnaderna ingår:

Fasta:

Andel i FFS kostnader
Kostnader för tjänstebostäder

Lokalhyra (avskrivning och ränta som ej kan hänföras
till direkta produktionsställen)

Tj änstepostavgif ter
Viss vakthållning

Vissa kostnader för värme och fastighetsunderhåll

Rörliga:

Indirekta fraktkostnader o. dyl. av grundvärdekaraktär
Förlagsränta av grundvärdekaraktär
Kontorsmateriel, blanketter, tele, böcker, tidskrifter, annonsering
o. dyl.

Indirekta resekostnader

Anskaffning och underhåll av kontorsmaskiner och kontorsinventarier

Brand- och verkskydd
Viss vakthållning
Yttre renhållning och parkvård
Indirekta yttre transporter av grundvärdekaraktär
Vissa kassationskostnader
Vissa utvecklingskostnader
Diverse adminstrativa kostnader t. ex.

Löne-, sjukvårds- och övriga personalkostnader till gemensam
teknisk samt administrativ personal
Underhållskostnader för fastigheter och lokalvärme som
ej direkt kan hänföras till direkta produktionsställen.

I styrelsens kostnadsredovisning ingår normalt icke uppdelning i fasta
och rörliga kostnader. Ovanstående fördelning kan givetvis på vissa punkter
diskuteras då gränserna mellan fasta och rörliga kostnader av grundvärdeomkostnader
kan vara mycket flytande.

Såsom svar på fråga 4 har fabriksstyrelsen översänt tre tabellbilagor,
vilka återges i det följande (tabell 1-—3). Härutöver har revisorerna tillställts
koncernbalanser samt månadssammandrag för budgetåren 1961/62
och 1962/63 jämte resultatsammanställningar för dessa budgetår. Tillika
har specifikationer utvisande resultatutvecklingen inom varje kostnadsställe
inom respektive fabrik överlämnats till revisorerna.

Beträffande fråga 5 har upplysts att avskrivningarna verkställes å anskaffningsvärde
i enlighet med av Kungl. Maj:t den 9 juni 1944 utfärdade
bestämmelser angående avskrivning av försvarets fabriksfonds med anlitande
av kapitalinvesteringsmedel anskaffade kapitaltillgångar. Bestämmelserna
har följande innehåll.

1. Avsättning till fabriksfondens värdeminskningskon to skall årligen, intill
dess anskaffningskostnaden till fullo ersatts, ske med viss del av sagda
kostnader. Beträffande byggnader och maskiner skola härvid tillämpas de
procentsatser, som i fabriksstyrelsens omförmälda skrivelse av den 14 april

Specifikation av fabrikernas och tvätteriemas totala resultat 1961/62 och 1962/63
( — = Underskott )

	Juli— Aug.	Sept.	Okt.	Nov.	Dec.	Jan.	Febr.	Mars	April	Maj	Juni	Summa
1961162:
Amf K	1 916 962	61 421	107 340	200 564	11 502	92 789	101191	181 929	— 41 964	36 595	324 628	2 343 701
Gf	— 82 688	91 167	245 310	141 655	287 716	—130 468	174 419	255 540	40 015	93 080	— 6 499	1 109 247
Akb	— 73 422	6 185	14 505	114 660	48 418	— 96 580	92 736	9 469	— 57 430	169 031	—315 084	— 87 512
CTV	—276 094	— 49 256	1 545	—26 569	— 5 469	—173 924	84 888	348 412	— 27 329	184 826	256 535	317 565
Amf Z	—332 202	—224 042	—674 398	80 942	—104 144	—257 557	—164 366	—227 705	—388 855	187 660	—412 719	—2 517 386
CBV	— 43 129	— 3 468	66 842	—12 771	— 15 904	8 604	68 744	32 583	20 058	—69 244	8 838	61 153
TvS	— 42 836	47 098	61 422	—39 857	— 1 852	— 28 793	7 131	26 749	32 504	769	74 126	137 061
TvB	— 4 265	10 218	6 031	16 210	20 210	— 36 670	12 551	24 890	15 573	2 030	53 514	120 292
Tv Vi	— 10 992	2 563	— 11 197	8 510	7 905	— 7 906	9 812	5 554	5 120	4 050	41 018	54 737
TvLå	8 738	27 925	39 647	29 997	2 743	— 15 848	18 022	30 682	19 433	22 507	61 493	245 339
Tvög	— 8 243	— 2 480	— 8 003	—20 678	7 301	— 20 481	— 505	3 166	2 778	— 9 883	10 596	— 46 432
TvU	25 875	28 030	30 902	7 035	16 295	— 3 977	25 705	19 181	7 420	26 322	83 429	266 217
TvKd	38 611	57 174	42 032	40 461	8 345	259	39 567	— 2 477	21 366	26 332	16 896	254 774
TvL	18 727	36 398	23 496	15 092	16 065	— 15 095	27 619	5 357	413	— 777	26 034	153 329
TvK	24 050	12 430	19 768	—25 467	13 045	8 756	18 088	16 863	— 789	— 2 590	1 327	85 481
TvO	— 60 955	— 23 659	— 10 420	—23 753	— 48 194	— 35 508	— 41 958	— 22 386	— 33 324	—19 327	— 17 615	— 337 099
1962/63:
Amf K	196 243	467 800	— 5 172	321 568	59 542	— 23 306	147 697	471 734	30 517	57 714	54 518	1 778 855
Gf	— 85 290	— 94 537	179 366	—31 521	95 662	—163 127	— 49 015	559 734	161 717	117 069	307 999	998 057
Akb	—154 820	— 60 238	112 725	6 212	143 391	—142 555	97 521	139 436	4 040	—73 161	345 319	417 870
CTV	— 56 831	4 112	191 546	217 931	40 972	11 951	39 904	64 324	— 51 308	332 764	221 754	1 017 119
Amf Z	—432 395	— 95 381	— 68 941	— 1 735	210 752	—354 209	152 566	57 804	—142 794	—36 976	—415 417	—1 126 726
CBV	— 54 710	83 699	94 519	— 2 621	10 995	—174 389	— 23 180	— 68 503	— 31 717	—95 762	— 75 836	— 337 505
TvS	— 94 864	64 619	— 14181	— 7 523	— 616	— 49 011	— 48 281	— 4 698	17 328	—30 677	82 388	— 85 516
TvB	— 3 981	18 815	36 065	733	27 653	— 17 205	— 9 600	— 6 260	8109	19 409	111 871	185 609
TvVi	— 21 277	3 875	5 075	— 2 508	3 524	— 6159	122	— 4 577	2 578	3 218	27 175	11 046
TvLå	— 6 713	18 620	38 863	22 869	— 3 630	— 2 590	— 8 007	8 838	26 368	4 492	67 186	166 296
Tvög	10 863	2 942	16 969	11 253	— 2 396	— 8 160	14 638	6 938	— 3 781	16 015	1 725	67 046
TvLd	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1 947	— 11 183	— 13 130
TvU	23 440	21 804	19 053	4 640	8 319	3 710	11 524	7 367	4 880	2 320	117 573	224 630
TvKd	43 936	26 832	31 223	32 783	21 314	— 4 535	5 793	22 841	— 10 166	14 489	— 42 149	142 361
TvL	4 200	33 109	21 954	13 827	— 7 238	832	3 418	13 097	13 320	— 1 967	107 369	201 921
TvK	— 12 404	10 371	24 393	15 508	— 10 555	— 6 306	— 26 207	24 673	5 357	—24 832	43 457	43 455
TvO	— 23 734	— 18 328	1 686	9 211	— 4 070	— 34 398	— 22 424	— 6 965	— 16 327	— 9 238	2 341	— 122 246

Tabell 2

Specifikation av påläggsdifferenser vid fabrikerna 1961/62 och 1962/1963

	Juli— Aug.	Sept.	Okt.	Nov.	Dec.	Jan.	Febr.	Mars	April	Maj	Juni	Summa
1961162:												252 138
Amf K	— 25 302	54 411	74 024	191 107	33 422	114 561	43 040	117 988	— 61 995	— 54 036	—235 082
Gf	135 266	— 62 529	102 852	— 22 131	21 946	—209 955	— 1 172	— 8 451	3 863	53 953	—391 458	— 377 816
Åkb	— 45 799	— 84 806	30 701	77 406	1 405	— 6199	53 990	40 870	12 362	95 037	— 17 511	157 456
CTV	—198 129	— 58 263	— 24 783	— 56 754	— 17 277	—182 359	39 169	185 497	—128 519	75 361	60 802	— 305 255
Amf Z	—176 276	—132 969	—112 366	71 363	—121 978	— 44 389	—154 133	—67 605	— 78 340	199 241	—382 122	— 999 574
CBV	— 10 021	9 636	11 328	— 4 809	4 573	7 409	— 33 732	— 3 330	47 852	— 17 751	— 23 665	— 12 510
S:a	—320 261	—274 520	81 756	256 182	— 77 909	—320 932	— 52 838	264 969	—204 777	351 805	—989 036	— 1 285 561
1962163:												204 965
Amf K	65 856	31 533	— 31 112	18 578	107 356	— 48 295	138 281	14 130	— 2 507	55 899	—144 754
Gf	65 781	— 11 451	— 85 876	—106 842	—145 734	—248 077	—166 356	— 8 891	—109 712	— 55 985	—268 843	— 1 141 986
Åkb	— 45 012	— 47 116	138 343	— 67 230	167 385	—196 265	141 372	36 981	— 13 990	—159 346	33 738	— 11 140
CTV	— 62 358	— 34 950	136 527	87 031	— 6 187	— 30 484	67 913	—22 558	— 67 270	157 817	135 458	360 939
Amf Z	—199 503	—119 449	— 44 366	— 63 838	227 252	—281 813	105 037	42 077	—138 303	—115 372	94 185	— 494 093
CBV	— 30 614	30 039	66 519	17 167	14 499	— 17 644	— 4 787	— 6 082	— 6 095	— 24 269	21 oéi	59 794
S:a	—205 850	—151 394	180 035	—115 134	364 571	—822 578	281 460	55 657	—337 877	—141 256	—129 155	— 1 021 521

Anm.: — '' Underskott.

I differensen ingår arbets-, material- och
grundvärdepålägg.

Försäljningsresultat 1961/62 och 1962/63

( — = Förlust)

Fabrik/

Juli—
Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dcc.

Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Summa

1961162:

Amf K

Åkb

CTV

Amf Z

CBV

Summa

fabr.

2 047 844
4 609
62 268
59
33 367
— 132

6 683
131 880
112 719
18 18S
—95 625
1 143

16 435
115 426
- 32 430
16 203
-598 827
54 588

— 4 900
140 896

57 699
20 245
—11 301

— 250

—34 228
250 180
20 657
2 320
— 7 889
—24 862

7 358
36 249
-119 497
763
-206 324
3 083

31 449
151 445
27 675
38 872
—29 793
100 176

53 190
247 862
33 597
156 586
178 190
- 8 370

3 359
18 955
26 510
84 041
-287 083
- 21 334

78 801
75 814
42 780
99 147
—32 855
—20 685

-144 669
412 186
-266 093
220 336
-158 277
3 406

2 061 322
1 585 502
- 34 115

656 760
-1 572 797
86 763

2 148 015

174 988

—428 605

202 389

206178

-278 368

319 824

304 675

—175 552

243 002

66 889

2 783 435

TvS

TvB

TvVi

TvLå

Tvög

TvU

TvKd

TvL

TvK

TvO

Summa tv

—42 835

— 4 264
—10 991

8 738

— 8 131
25 874
38 611
18 726
25 210

—60 954

48 622

10 217
2 563

27 925
— 3 362

28 030
57 174
36 398

11 270
—16 185

45 049
5 898
5 179
35 773
8 272
30 689
41 428
23 064
18 878
8 662

9 386

16 071
8 325
31 803
—20 769
6 945
40 190
15 043
—25 656
—23 944

- 2 784

19 970
6137
2 152
7 150
16 218
7 995
15 981
17 036
-40 486

28 793

36 670

7 906
15 847
20 480

3 977
258
15 095

8 756
35 508

7 131

12 550
9 811
18 022
— 504

25 704
39 566
27 619
18 087
—41 957

21 767

24 750
5 086
30 959
5 077
19 007
2 261
5 308
16 957

22 347

26 958

15 669
3 178
18 728
2 633
7 334
21 578
226
852
33 513

1 505

1 935
1 550
22 468

- 9 945
26 304
26 489

- 821
- 2 624
-17 069

28 335

19 250
17 564
11 552

7 456

8 215
119

33 773
10 989
61 929

57 671

46 876
40 496
169169
64 059
173 913
271 147
92 676
98 051
362 554

—10 016

202 652

189 024

57 394

49 369

-155 262

116 029

104 303

61 939

49 792

—141 838

523 386

1962 63:

Amf K

Åkb

CTV

Amf Z

CBV

Summa

fabr.

245 349
91 697
14 807
100 074
— 1 937
27 087

445 089
—55 695
—34 036
27 170
— 440

50 219

6 749
255 987
63 615
43 335
- 50 410
23 889

287 561
61 769

36 596
118 377

37 354
—19 516

7 557
213 619
—14 486
33 236
—20 181
— 9 226

2 904
44 928
60 249
28 664
- 96 485
-162 179

10 353
122 769
—51 684
—41 955
24 260
—23 981

458 704
541 871
88 768
74 741

- 17 286

- 67 716

8 985
243 846
42 469
2 494

- 34 553

- 33 779

—18 711
145188
63 379
177 349
52 350
—19 961

375 240
1 256 775
289 484
319 542
—697 993
— 72 557

1 829 780

2 922 754
559 161
883 027

- 805 321

- 307 720

477 077

432 307

343 165

522 141

210 519

-121 919

39 762

1 079 082

229 462

399 594

1 470 491

5 081 681

TvS
TvB
TvVi
TvLå
Tvög
TvLd
TvU
TvKd
TvL
TvK
TvO

Summa tv

—96 844

— 4 352
—20 700

— 3 360
10 658

23 365
44 210
4 032
—12 740
—23 937

64 950
18 903
3 126
15 242
2 891

21 797
26 692
33 019
9 781
—18 415

18 581
35 875
5 050
39 838
16 892

18 944
37 400
21 789
25 575
1 471

-79 668

177 986

184 253

- 3 386

449

- 1 436
21 531
11 139

4 623
34 184
13 671
15 168
9 127

12 450

26 310
2 431

— 390

— 2 433

8 213
14 490

— 7 288
—11 059

— 4 398

105 070

38 326

36 468

17 389
6 175

2 267
8 315

3 683
6 002

880
6 589
34 439

-43 306

- 8 703
88
17 392
13 541

11 390
5 553
1 838
-24 056
-22 579

— 5 124

— 6 178

— 4 609
14 703

7 891

8 295
22 669
13 024
24 556

— 7 870

11 772

7 983

2 528
26 990

3 957

6 891
10 365
13 310
5 027
16 384

-37 224

22 002
3 207
5 105
15 928
1 802
2 290
14 354
- 2 011
-24 996
-10 680

41 529

43 074
3 682
916
12 561

32 235
23 974
15 408

1 152
57 570

33 595

-113 015

—48 842

67 357

43 795

-10 223

76 266

110 232

117 974
12 808
133 868
51 674
30 367
133 465
167 777
93 416
58 237
161 699

441 305

1944 angivits. Beträffande inventarier skall avsättning ske med lägst 20
procent av sagda kostnader.

2. Vad under punkten 1 föreskrivits rörande årliga avsättningar till värdeminskningskonto
skall äga tillämpning jämväl beträffande anläggningar,
som vid upptagandet till redovisning å fonden delvis avskrivits, skolande
sålunda från och med den 1 juli 1944 för sådana anläggningar verkställas
årsavsättningar, beräknade å de ursprungliga anskaffningsvärdena efter
nyss angivna procentsatser. Samma regler skola ock gälla beträffande anläggningar,
som äro under utförande vid nämnda tidpunkt. För grundavskrivning
å dylika anläggningar må tidigare anvisade anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar tagas i anspråk blott i den mån motsvarande
kapitalbudgetanslag disponerats före sagda tidpunkt. Härigenom uppkommande
besparingar å avskrivningsanslagen skola vid utgången av budgetåret
1943/44 tillgodoföras budgetutjämningsfonden.

3. Utgifter för avskrivning med 50 procent av byggnadskostnader, hänförliga
till utflyttningen av ammunitionsfabrikens avdelning å Marieberg,
må icke belasta fabriksfondens driftkostnadsstat utan skola täckas i annan
ordning, varom Kungl. Maj:t sedermera vill meddela beslut.

I kungl. brev den 21 juni 1946 har därjämte föreskrivits

att årsavsättning till fabriksfondens värdeminskningskonto skall beträffande
anläggningar, som vid upptagandet till redovisning å fonden delvis
avskrivits, ske till belopp beräknat å objektets å fonden redovisade anskaffningsvärde,
minskat med verkställd grundavskrivning,

alt förhöjning av den i nyssnämnda brev föreskrivna avskrivningsprocentsatsen
må äga rum beträffande objekt, som förvärvats till fabriksfonden
i begagnat skick, varvid hänsyn skall tagas till den fastställda avskrivningsprocentsatsen
för ett nytt sådant objekt enligt tillämpad livslängdstabell
och den beräknade återstående livslängden för objektet i fråga,

samt att luftskyddsrum, som uppförts med anlitande av investeringsanslag,
skola avskrivas enligt samma principer, som gälla för å investeringsanslag
anskaffade inventarier.

På av revisorerna gjord förfrågan, huruvida möjligheter föreligger att
med av fabriksstyrelsen nu tillämpat redovisningssystem få fram särskilda
resultatkonton för var och en av de tre verksamhetsgrenarna militära leveranser
inom landet, militära leveranser till utlandet och civila leveranser,
har styrelsen hänvisat till efterföljande sammanställning, vilken såsom en
bilaga fogats vid svaret.

I anslutning härtill har styrelsen anfört följande.

Det förtjänar påpekas att i bilagan redovisade resultat (vinst eller förlust)
framkommit genom att självkostnaderna efterkalkylerats med gällande
pålägg. För att bilden skall bli fullständig och realistisk bör även påläggs-
och budgeteringsdifferenser medtagas. Att med någon grad av exakthet
avgöra hur dessa differenser bör fördelas mellan olika slag av produkter
möter synnerliga svårigheter och torde icke vara möjliga utan mycket ingående
detaljanalyser.

Självkostnader, intäkter och resultat av vissa verksamhetsgrenar 1961/62 — 1963/64 vid fabriker och FFS

	1961/62	1962/63	1963/64
Verksamhets- gren	Självkostnad1	Försäljn.- intäkt	Resultat + = vinst — = förlust	Självkostnad1	Försäljn.- intäkt	Resultat	Självkostnad1	Försäljn.- intäkt	Resultat
Militära leve-ranser inom landet	50 757 063	54 426 324	+ 3 699 261	56 499 140	60 131 193	+ 3 632 053	52 714 965	58 526 183	+ 5811218
Militära leve-ranser till utlandet	2 559 256	2 694 478	+ 135 222	5 495 975	6 221 074	+ 725 099	13 581613	15 176 770	+ 1 595 157
Civila leve-ranser inom landet och till utlandet	11 802 594	10 582 880	— 1219 714	15 374 973	15 247 944	— 127 029	20 801 041	20 679 838	— 121203
S:a kronor	65 118 913	67 703 682	+ 2 584 769	77 370 088	81 600 211	+ 4 230 123	87 079 619	94 382 791	+ 7 285 172

1 motsvarar efterkalkylerad kostnad

Vad de redovisade förlusterna på de civila leveranserna angår är följande
angeläget att framhålla. Förlusterna på civilleveranserna sjunker kraftigt
med växande försäljningsintäkter, alltså med stigande orderingång. Om läget
verksamhetsåret 1963/64 kan sägas att förlustprocenten som redovisas
i tabellen är så låg att den helt ligger inom felmarginalen.

Den snabba förbättringen i resultatredovisningen för civila leveranser beror
i mycket hög grad på att de redovisade förlusterna för det första av de
tre åren i själva verket innehåller betydande igångkörningskostnader. Utvecklingen
därefter visar hur denna verksamhet, som främst berör kylkompressorer
och kylsystem, förhållandevis snabbt närmar sig ett fortvarighetstillstånd,
där också för civila leveranser full kostnadstäckning kan påräknas.

Det förtjänar också påpekas att samtliga militära leveranser inom landet
erhållits under fri konkurrens på lika villkor. De militära leveranserna till
utlandet och de civila leveranserna inom landet har fyllt och fyller en betydelsefull
ekonomisk funktion i sysselsättningsutjämnande syfte, varför
fabriksverket bedömer dessa tillverkningar som en företagsekonomiskt positiv
faktor.

Av fabriksstyrelsens redogörelse för verksamhetsåret 1962/63 framgår,
att den externa faktureringen för fabriksverket i dess helhet detta budgetår
uppgick till 109,4 milj. kronor, varav på fabrikerna belöpte 81,6 milj. kronor
och på tvätterierna 27,8 milj. kronor. Fabrikernas fakturering fördelade
sig med 60,1 milj. kronor på försvarets myndigheter, med 13,8 milj.
kronor på civila myndigheter och enskilda samt med 7,7 milj. kronor på utländska
beställare. Tvätteriernas fakturering fördelade sig med 11,8 milj.
kronor på försvarets myndigheter och med 16 milj. kronor på civila statliga
myndigheter, landsting och andra kommuner samt enskilda.

Vid utgången av budgetåret 1962/63 utgjorde totala antalet anställda vid
försvarets fabriksverk 4 050, varav arbetare 2 942 och tjänstemän 1 108.

Revisorernas uttalande. Försvarets fabriksverk, som tillkom genom beslut
av 1943 års riksdag, har enligt sin instruktion till huvuduppgift att tillverka
krigsmateriel och annan materiel för försvarsändamål. Denna produktion
bedrives vid sex fabriker. I fabriksverket ingår dessutom tolv tvätt- och reparationsanstalter,
en televerkstad och fem ammunitionssammansättningsverkstäder.
Den totala faktureringen uppgick för fabriksverket i dess helhet
under verksamhetsåret 1962/63 till 109,4 milj. kronor. Antalet anställda
utgjorde vid nämnda budgetårs utgång totalt 4 050, varav 2 942 arbetare och
1 108 tjänstemän. Den centrala ledningen av fabriksverket utövas av försvarets
fabriksstyrelse.

I fabriksverkets tillverkningsprogram ingår också produktion av rent
civila produkter. Denna produktionsgren har på senare år alltmer ökat i
omfattning. Samma är förhållandet med fabriksverkets tillverkning av
krigsmateriel för främmande staters räkning.

I sin år 1963 avgivna berättelse (§ 11) upptog riksdagens revisorer till
behandling vissa frågor, sammanhängande med försvarets fabriksverks nyinvesteringsbehov
fram till budgetåret 1969/70, produktionens omläggning
till ökad civil tillverkning samt tvätteriernas organisationsform med hänsyn
till att de numera till övervägande del har karaktär av landstingsbetjänande
institutioner. Revisorerna ansåg för sin del att samtliga dessa problem borde
närmare utredas genom en allsidigt sammansatt expertkommitté.

Innevarande års revisorer har funnit det vara av intresse att närmare
granska det ekonomiska redovisningssystem som användes inom fabriksverket.
I det föregående har lämnats en utförlig redogörelse för detta system,
av vilken bl. a. framgår vilka principer som tillämpas vid självkostnadsberäkningarna
inom fabriksverket, hur kontroll verkställes av att ifrågavarande
principer följes i de konkreta fallen, vilka regler som gäller i
fråga om avskrivning av kapitaltillgångar etc. För närmare detaljer i dessa
hänseenden torde få hänvisas till förenämnda redogörelse.

Den av revisorerna verkställda granskningen av fabriksverkets ekonomiska
redovisningssystem, vilket sedan lång tid tillbaka tillämpats inom
verket, ger, såvitt revisorerna kunnat finna, i stort sett icke anledning till
någon erinran. I fråga om principerna för självkostnadsberäkningen kan
dock enligt revisorernas mening ifrågasättas, om icke på ett par punkter en
ändring bör komma till stånd. Härom må anföras följande.

I enlighet med av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter skall avskrivning
av fabriksfondens med anlitande av kapitalinvesteringsmedel anskaffade
kapitaltillgångar verkställas med utgångspunkt i dessa tillgångars ursprungliga
anskaffningsvärden. Framför allt med hänsyn till förändringarna i
penningvärdet bör emellertid enligt revisorernas mening övervägas, om icke
i fortsättningen dessa avskrivningar i stället bör göras på nuvärdena. En
sådan ändring av avskrivningsreglerna skulle visserligen medföra en bokföringsmässig
ökning av fabriksverkets kostnader men samtidigt leda till
en mera rättvisande bild av fabriksverkets lönsamhet.

Revisorerna anser det vidare önskvärt att särskilda resultatkonton om
möjligt upplägges för envar av fabriksverkets tre tillverkningsgrenar: militära
leveranser inom landet, militära leveranser till utlandet och civila leveranser.
Härigenom skulle större möjligheter skapas att på ett mera tillförlitligt
sätt bedöma det ekonomiska resultatet av de ifrågavarande produktionsgrenarna
var för sig.

Vad revisorerna ovan anfört har avseende enbart på det redovisningstekniska
system som tillämpas inom försvarets fabriksverk. I ett annat avsnitt
av förevarande berättelse, till vilket torde få hänvisas, har emellertid
revisorerna ingått även på frågor som direkt berör eller äger samband med
själva driften vid vissa av fabriksverkets företagsenheter.

§ 11

Det ekonomiska utfallet av driften vid försvarets fabriksverks
tvätt- och reparationsanstalter

Såsom nämnts i § 10 av förevarande berättelse ingår i försvarets fabriksverk
bl. a. tolv tvätt- och reparationsanstalter, belägna i Karlskrona (TvK),
Landskrona (TvL), Visby (TvVi), Stockholm (TvS), Långsele (TvLå),
Boden (TvB), Umeå (TvU), Karlstad (TvKd), Ockelbo (TvO), ödeshög
(Tvög), Lund (TvLd) och Alingsås (TvA). Vid anstalterna utföres vattentvätt,
kemisk tvätt samt textil- och skoreparationer.

På grundval av särskilda med försvarets fabriksstyrelse träffade avtal har
ett flertal landsting sedan flera år tillbaka för sin sjukhustvätt utnyttjat de
ovannämnda anstalterna. För närvarande uppgår landstingens andel av tvätteriernas
totala tvättgodsmängd till mer än hälften av denna. En stor del
av produktionen utgöres också av tvätt åt de statliga mentalsjukhusen. Upplysas
må att i dagens läge ca fyra femtedelar av kundkretsen består av civila
beställare. Mot bakgrunden av angivna förhållande ansåg 1963 års riksdagsrevisorer
det med fog kunna ifrågasättas, om anledning förelåg att i
fortsättningen driva de här berörda företagen i försvarets fabriksverks regi.
Enligt revisorernas mening talade åtskilliga skäl för lämpligheten av att
landstingen, som är anstalternas största kunder, själva omhänderhade driften.
Detta föreföll revisorerna så mycket mer naturligt som vid 1963 års
riksdag beslut fattats om att huvudmannaskapet för den statliga mentalsjukvården
från och med den 1 januari 1967 skall övertagas av landstingen,
varigenom tvätteriernas karaktär av i första hand landstingsbetjänande
institutioner kommer att än ytterligare understrykas.

Innevarande års revisorer har ansett sig böra underkasta det ekonomiska
utfallet av de här nämnda företagens verksamhet en närmare granskning
och har i samband därmed också studerat de priser tvätterierna under de
senare åren tillämpat i fråga om de militära och civila beställarna. Revisorerna
har vid sin undersökning tagit del av bl. a. de till fabriksstyrelsen ingivna
periodvisa driftrapporterna från samtliga tvätterier under budgetåren
1959/60—1962/63 jämte sammanställningar av dessa rapporter, årssammanställningar
för ettvart av tvätterierna, vederbörliga prislistor under budgetåren
1959/60—1963/64 samt förefintliga avtal mellan fabriksstyrelsen och
tvätteriernas kunder. Revisorerna har vidare i skrivelse till fabriksstyrelsen
infordrat kompletterande upplysningar i följande avseenden. 1

1) För TvS och TvLå specifikation i stort av slutsummorna på konto
9511 (kr. 77 697: 50 resp. kr. 89 257: 90) för budgetåret 1962/63.

2) Vederbörliga kalkyler för följande tvättpriser under budgetåret
1963/64.

a) militär tvätt — 48 öre/kg.

b) statliga sjukhus — 49 öre/kg.

c) landsting (t. ex. Kronobergs och S. Kalmar läns) — 70 öre/kg.

3) Ingår i tvättpriset 62,5 öre för Gotlands läns landsting även efterbehandling? 4)

Resultatredovisningen för budgetåret 1963/64 torde tillställas revisorerna,
ävensom sammanställning över driftrapporter för 11 perioden under
samma budgetår.

6) Sammanställning av produktionen av vatten tvätt (i kg) samt fördelningen
på de olika kundkategorierna under budgetåret 1963/64.

7) En specifikation beträffande arten av de kostnader som påföres följande
konton, nämligen 2020, 2060, 2152, 4411, 4412, 4470.

8) Specifikation i stort av följande kostnader för TvDl under budgetåren
1962/63 och 1963/64, nämligen a) lab.avd., b) prod.tekn.avd., c) TvCm, d)
förvaltn.avd. och e) gemensamma kostnader.

Beträffande lab.avd. torde därjämte upplysning lämnas om vilka arbetsuppgifter
som åvilar avdelningen samt storleken och sammansättningen av
den personal som sysselsättes där.

9) I de avtal som FFS träffat med olika landsting har regelmässigt stadgats,
att landstingen för de leveranser fabriksverket fullgör skall erlägga
ersättning på sådant sätt, att täckning erhålles för samtliga med leveranserna
förenade kostnader. Hur regleras det ekonomiska mellanhavandet med
vederbörande landsting i de fall överskott eller underskott uppkommer vid
ett tvätteri?

Fabriksstyrelsen har som svar härpå meddelat följande.

1. På konto 9511 för tvätteriet Stockholm upptagna kr. 77 697:50 fördelar
sig sålunda

Återföring av kalkylmässigt uttagen avskrivning å maskiner,
d. v. s. uttagen avskrivning på i driften utnyttjade maskiner,
som är helt avskrivna. Beloppet ingår i den redovisade vinsten 78 828:—-

Avgår

Ersättningar till utomstående för av tvätteriets i Stockholm
fordon orsakade skador .................................. 1 130: 50

Återstod 77 697: 50

På konto 9511 för tvätteriet Långsele upptagna kr. 89 257: 90
fördelar sig sålunda

Återföring av kalkylmässigt uttagen avskrivning å redan helt
avskrivna maskiner. Beloppet ingår i den redovisade vinsten 90 909: —

A vgår

Ersättning till utomstående för av tvätteriets i Långsele fordon
orsakade skador ....................................

Ersättning för förstörda persedlar ......................

Ersättning för förstörda växter ........................

Återstod

1 511	10
no	—
30	—
89 257	90

2. Kalkyl för följande tvättpriser under budgetåret 1963/64

a) militär tvätt — 48 öre/kg

b) statliga sjukhus — 49 öre/kg

c) landsting (Kronobergs och Södra Kalmar läns) — 70 öre/kg

Kostnadsslag	a militär tvätt	b statliga sjukhus	c landsting TvK
Arbetslön, direkt och indirekt Särskilda lönetillägg, helgdagsersättning, över-	9.00	10.00	12.80
tidstillägg	0.53	0.59	0.76
Pensionskostnader	1.14	1.27	1.62
Semesterkostnader	0.79	0.88	1.12
Sjuk- och olycksfallskostnader	0.56	0.62	1.13
Tjänstemannalöner	1.36	1.36	1.47
Lokalhyra	2.50	2.50	2.80
Underhåll av fabriksfastigheter	1.53	1.53	2.38
Maskinhyra	3.91	3.91	3.69
Underhåll av maskiner och fordon	0.72	0.72	0.90
Anskaffning och underhåll av inventarier m. m.	0.42	0.42	0.50
Städning (entreprenad)	0.12	0.12	—
Förbrukningsmaterial	1.19	1.19	1.20
Tvättmedel	1.78	1.78	1.90
Bränsle till torktumlare	0.60	0.60	0.79
Frakter och transportkostnader (förhyrda)	0.41	0.41	0.55
Diverse fördelbara kostnader	0.06	0.06	0.06
Andel i FFS kostnader	2.35	2.35	2.45
Förvaltningsavdelning	1.89	1.89	1.58
övriga gemensamma driftkostnader	1.72	1.72	2.11
Driftvärme	4.23	4.23	3.43
Lokalvärme	0.29	0.29	0.22
Elanläggning	1.71	1.71	1.69
Vattenförsörjning	1.45	1.45	1.53
Biltransporter (egna)	5.58	5.58	5.36
Mek. verkstad	0.97	0.97	0.88
Summa	46.82	48.15	52.92

Observeras bör att kalkylen för militär tvätt och för statliga sjukhus gäller
som medeltal för samtliga tvätterier, medan kalkylen för landstingstvätt
gäller tvätteriet i Karlskrona.

I faktureringspriset 70 öre för Kronobergs och Södra Kalmar län ingår
efterbehandling med 8.0 öre/kg, samt textilreparationer likaledes med 8.0
öre/kg. Mot ovan angivna kostnad 52.92 öre/kg skall således ställas faktureringspriset
70—8—8 = 54 öre/kg.

3. I tvättpriset 62.5 öre/kg för Gotlands läns landsting ingår ej efterbehandling.
Denna kostnad debiteras efter styckpris per behandlat plagg.

4. Resultatredovisning för FFV tvätterier budgetåret 1963/64 bifogas ävensom
sammanställning över driftrapporter för 11 perioden samma budgetår.

6. Sammanställning av produktionen av vatten tvätt (i kg) samt fördelning
på de olika kundkategorierna under budgetåret 1963/64 bifogas.

7. Konto 2020. Andel i fabriksstyrelsens kostnader

Här upptages den del av fabriksstyrelsens kostnader som beräknas falla
på tvätterirörelsen.

löner och omkostnader
den del av löner och omkostnader,
som beräknas svara
mot för tvätterirörelsen utförda
arbeten

den del av löner och omkostnader
som motsvarar antalet
i tvätterirörelsen anställda i
relation till totala antalet anställda
inom fabriksverket
den del av löner och omkostnader,
som beräknas svara
mot för tvätterirörelsen utförda
arbeten

Konto 2060. Andel i tvätteriernas gemensamma kostnader

Här upptages vissa kostnader för

a) centrala m a s k i n v e r k s t a d e n

såsom maskinhyra, reservdelar, förbrukningsartiklar, experimentkostnader,
frakter och transporter m. m.

b) det gemensamma laboratoriet

såsom apparater och övrig utrustning, kemikalier, förbrukningsmaterial
m. m.

c) övriga för tvätterierna gemensamma kostnader
såsom vissa experimentkostnader, speciella blanketter, frakter och
transportkostnader m. m.

Konto 2152. Indirekta tjänstemannaavlöningar

Här upptages kostnader för tjänstemannaavlöningar hänförliga till de
olika avdelningarna inom tvätterierna. Benämningen indirekta är en kvarleva
från den tid då vid vissa tvätterier fanns tjänstemän som direkt deltog
i produktionsarbetet (exempelvis utförde ackordsatta arbetsmoment). Deras
löner kallades då direkta tjänstemannalöner.

Konto till. Förvaltningsavdelningen

Konto 4411 svarar mot konto 3411 i klass 3 och återfinnes som en indirekt
avdelning å högra delen av driftrapporterna. Av driftrapporterna framgår
vilka kostnadsslag som belastar denna avdelning (exempelvis 2031 lokalhyra,
2090 pensionskostnader, 2152 tjänstemannaavlöningar osv.).

Konto H12. övriga gemensamma driftkostnader

På samma sätt svarar här konto 4412 mot 3412 i klass 3 och återfinnes
som en indirekt avdelning å högra delen av driftrapporterna. Här finner
man att denna avdelning belastas av kostnader för exempelvis 2031 lokalhyra,
2090 pensionskostnader osv.

Konto 4470. Mekanisk verkstad

Återfinnes på samma sätt som ovan angivits för kontona 4411 och 4412.
Här finner man kostnader för exempelvis konto 2031 lokalhyra, 2040 maskinhyra,
2090 pensionskostnader. 2112 arbetslön osv.

Sålunda upptages här kostnader för

Tvätteribyrån:

Anläggningsbyrån:

Administrativa byrån
samt generaldirektören
och dennes sekreterare:

F a b r i k s b y r å n s i n k ö p s d e t a 1 j:

8. Tvätteriernas driftledning upphörde redovisningstekniskt från och med
den 1 juli 1963. Hela den centrala ledningen för tvätteriverksamheten inordnades
redan den 1 maj 1963 i en tvätteribyrå inom fabriksstyrelsen.

För budgetåret 1962/63 kan följande specifikation för tvätteriernas driftledning
lämnas:

a) La b. avd.

Löner inkl. övertid ................................ 132 797: 55

Resor och traktamenten............................ 31 200: 18

Inköp av ^.utrustning och förbrukningsmaterial .... 3 761: 60

Omkostnader ..................................... 59: 95

167 819: 18

b) Produktionstekniska avd.

Löner ........................................... 234 235:65

Resor och traktamenten..................... 73 909:22

Experimentkostnader .............................. 7 371:28

Omkostnader ..................................... 5 749:90

321 266: 05

c) Tvätteriernas centrala maskinverkstad

Löner inkl. övertid ................................ 10 843:65

Resor och traktamenten ............................ 2 946: —

Inköp av reservdelar och förbrukningsmaterial........ 26 453: 12

Experimentkostnader .............................. 385:17

Frakter och transporter ............................ 683: 58

Omkostnader (maskinhyra m. m.) .................. 19 197:04

60 508:56

d) F ö r v a 11 n i n g s a v d.

Löner inkl. övertid ................................ 246 713: —

Resor och traktamenten............................ 33 264:53

Omkostnader ..................................... 778:92

280 756: 45

e) Gemensamma kostnader

Löner ............................................ 2 953:50

Arbetsgivarebidrag ................................ 3 900: —

Resor och traktamenten............................ 2 544: 65

Pensionskostnader ................................ 98 313:18

7 % pålägg på TvDl löner för budgetåret 1962/63 för täckande
av del i fabriksstyrelsens allmänna kontorskostnader
...................................... 43 460: —

Kostnader för tvättsäckar .......................... 47 400: —

Avskrivning av okurant material.................... 7 687: 83

Maskinhyror för levererade maskiner ännu ej placerade

vid tvätteri .................................... 31 001: —

Annonser, telekostnader, anskaffning och underhåll av
kontorsmaskiner och inventarier, bokinköp, tidningar,

tidskrifter, inbindningskostnader, blanketter........ 9 037: 20

Frakter och transporter ............................ 595: 45

Övriga kostnader .................................. 10 348:25

257 241: 06

Laboratorieavdelningens arbetsuppgifter

a) Tvättmetoder

Arbetsuppgifterna omfattar utprovning av metoder för vattentvätt och
kemisk tvätt av olika persedeltyper med hänsyn till persedlarnas material
och tillverkningssätt, smutsighetsgrad, fläckighet, färg, impregnering etc.
Förutom egentlig tvättning innefattas också andra därmed sammanhängande
behandlingar såsom blekning, fläckurtagning, vattenavvisande impregnering,
flamskyddsimpregnering, fläckavvisande impregnering, krympfribehandling,
bakteriedödande behandling m. m.

b) Undersökningar av kemikalier och textila
utensilier

Arbetsuppgifterna omfattar analyser och undersökningar samt praktiska
jämförande provningar av olika kemikalier och textilier som användes i
tvätteriernas verksamhet. Arbetet utföres dels som underlag för upphandlingar,
dels som leveranskontroll, dels slutligen i form av uppföljning av
nyheter på området.

c) Undersökningar av textiliers och plaggs
tvättegenskaper

Arbetsuppgifterna omfattar huvudsakligen provtvättning av material och
färdiga persedlar samt undersökningar av uppkomna förändringar. I stor
utsträckning utföres detta arbete som en service åt tvätteriernas kunder i
samband med införande av nya persedlar och plagg, upphandlingar o. d.

d) Undersökningar av persedelskador för att utröna hur
skadan uppkommit och ge tvätteri eller ägare anvisningar för att undvika
ett upprepande.

e) Processreglering och a u t o m a t p r o g r a m m e r i n g

Arbetsuppgifterna omfattar uppläggning av och instruktion betr. nya

tvättmetoder, intrimning och provkörning av ny apparatur och ny automatik
samt fortlöpande kontroll och justering av tvättmetoderna vid de olika
tvätterierna.

f) Tvätteknisk maskintestning

Arbetsuppgifterna omfattar undersökningar, provkörningar och tvätteknisk
värdering av resultaten i samband med maskinupphandlingar och med
framkommande nya maskintyper.

g) Korrosionsfrågor

Undersökningar beträffande olika använda kemikaliers inverkan på materialet
i maskiner och övrig utrustning samt anvisningar om motåtgärder.

h) Tvätteknisk utbildning

Arbetsuppgifterna omfattar dels fortlöpande vidareutbildning av olika
personalkategorier inom tvätteribyrån och vid tvätterierna i form av föredrag
eller demonstrationer, dels tillfällig kursverksamhet för utomstående
t. ex. årligen återkommande utbildningskurs för tvättpersonal på flottans
långresefartyg. Vidare placeras arbetsledareaspiranter för egen utbildning
vid avdelningen.

Laboratorieavdelningens personal budgetåret 196316b

1 byrådirektör; civilingenjör, lgr 26

1 avdelningsingcnjör; läroverksingenjör, lgr 21

1 ingenjör; textil- och färgeritekniker, lgr 17 fr. o. m. 1 april 1964 lgr 19

2 förmän; tvättskola, lgr 12

1 förman; tvättskola, lgr 11

arbetsledareaspirant, anställd för egen utbildning; sedan 27 januari 1964
utlånad som arbetsledare vid lasarettet i Halmstad. Detta tvätteri skall nedläggas
då tvätteriet Alingsås övertager verksamheten.

9. Att ett överskott eller underskott uppkommer vid ett tvätteri innebär
icke att faktureringspriset för vederbörande landsting varit för högt eller
för lågt i förhållande till kostnaderna.

Varje år uppgöres en budget för nästkommande budgetår över samtliga
kostnader, inklusive andel i gemensamma centrala kostnader, för varje
tvätteri. Landstingens faktureringspriser fastställes med utgångspunkt från
de budgeterade kostnaderna för landstingstvätt vid det tvätteri, resp. landsting
anlitar. Faktureringspriserna för militär tvätt och tvätt för statliga
sjukhus fastställes däremot med utgångspunkt från den budgeterade genomsnittliga
kostnaden för denna slags tvätt vid samtliga tvätterier.

Faktureringspriserna fastställes i princip så att verksamheten beräknas

Resultatredovisning

Konto	Resultatkonto	TvS	TvB	TvVi	TvLå	Tvög
9262	Periodiserade värme- och el-
	kraftkostnader	60 183:46	80 583:52	967:45	28 403:62	35 958:5
9263	Periodiserade underhållskostn.
	för fabriksfastigh.	47 368:32	84 384:2;	15 140:05	41210:71	17136:18
	Driftresultat
9481	Vattentvätt	231 227 : 06	11 804: 08	44 641:21	74 331:12	44 359: 1
9482	Kemisk tvätt	67 623: 75	72 548: 66	6336: 77	72 311: 96
9483	Textilreparationer	114514: 06	115077: 88	27 665:53	25 709:56	2 292:33
9484	Skoreparationer	135 465: 59	480: —	6 120: —	86 710:04
9486	Arbeten utförda vid annan Tv
	eller hos utomstående	79 082:59		2 397:87		3 257:7
	Diverse resultat
9511	Driftfrämmande utgifter och
	inkomster	99 199: 29	84 826: —	20 868: —	112 975:90	3 729:3
9513	Rationaliseringsarbeten å fas-
	tigheter
9515	Div. tekniska utgifter
9518	Maskinuthyrning	2 705: —
9521	Marketenterirörelse	1 489: 92		131: 05
9531	Uthyrningsfastigheter	29 073: 97			2 069:37
9581	Div. driftfrämmande försälj-
	ning	19: 75	16 410:37		131: —
9583	Försäljning av inventarier och
	verktyg					200:
9590	Erhållna kassarabatter	2 210: —	1 498: 44	632: 42	2 125:10	1 175: 1
9610	Kalkyl- och inventeringsdiff.	225: 99	1 225: 43	32 497:36	1773:39	629: 9
9770	Div. ej driftfrämmande försälj-
	ning	3125: 47	9 537:62	42: —
		287 713: 34	297 173: 99	9 773: 07	300 575: 59	100 962:9

Anm.: Kursiverade belopp avser förluster.

ge en risktäckning på ca 5 %. Denna har under de senaste budgetåren i genomsnitt
legat omkring 3 %. Det »överskott» — risktäckning — som på
detta sätt framkommit, utnyttjas för utveckling och rationaliseringar vid
tvätterierna. Därmed skapas förutsättningar för undan för undan sänkta
kostnader i tvätteriverksamheten.

I den mån resultatutvecklingen för något särskilt tvätteri väsentligt avviker
från den genomsnittliga, justeras prissättningen för nästkommande
budgetår. Ett särfall av detta förfarande utgör nya tvätterier, där en jämn
prisnivå eftersträvas. De höga kostnaderna under de första åren på grund
av startsvårigheter och otillräcklig beläggning ger regelmässigt förluster i
början av ett tvätteris verksamhet, vilka förluster sedan »återbetalas» under
de närmast följande åren.

Ovanstående förfaringssätt har genomgående diskuterats med de olika
landstingen utan erinran. I de fall olika landsting gjort bruk av sin avtalsenliga
rätt att ta del av fabriksverkets räkenskaper och handlingar har
heller inga anmärkningar häremot framförts.

tvätterier 1963/64

TvA TvLd I TvU TvKd

22	179: 67	147	546	83	6	696.	64	15	077.	76
	863: —	48	834	26	65	132	86	90	916	97
11	347: 67	530	640.	60	133	690	67	31	871	32
								157	275	86
62	384: 62	51	587	15	20	460	88	125	431	58
	857: 55	20	279.	33		7	57	10	496	55
03	970: —	205	968:	90	65	266	—	32	914	50
2	910:29	95	762.	19
			84:	98		158	50
1	932: 06	1	431:	26		998	59	2	159	97
		3	358:	74	1	880:	13	1	752.	62
					2	094:	22		330	—
34	080 : 74	599	977:	76	282	992:	78	434	566:	37

TvL		TvK	TvO		Summa
6	297	•67	39	473:90	2	380.	85	76	804:	27
52	847	27	39	044:03	41	285	12	459	015:	62
71	283	•47	126	400:38	no	no.	52	960	094:	54
98	947	84	32	139: 75	25	615	68	520	126:	73
139	215	55	6	656: 54		962.	31	551	951:	05
			25	859:83				253	675:	46
	611	57		953:37				69	154:	88
51	144	51	96	417: —	25	281	50	282	683:	18
			11	000:—				11	000:	_
								228	672:	48
								2	705:	—
				195:06				1	816:	03
								27	004:	60
	65	19	1	628:02	1	081.	82	13	727:	99
									200:	_
1	224	97	2	698: 52	1	433	55	19	519:	99
	588	65	5	197:12	2	487	72	32	083:	82
	35	56		452:81				3	457:	56
267	099	97	7	014:29	48	431:	93	885	835:	80
		Tv	gemensamma	kostnader	30	843:	91

Summa kronor 916 679i 71

7 Rev. berättelse ang. statsverket år 196b l.

Den 1 juli 1963 höjdes de av försvarets fabriksstyrelse tillämpade priserna
med 2 öre/kg för vattentvätt, med 4 öre/kg för kemisk tvätt och med 5
procent på övriga servicegrenar. Enligt de fr. o. m. nämnda dag gällande
prislistorna tillämpade fabriksstyrelsen följande priser för vattentvätt och
kemisk tvätt fram till den 1 juli 1964, vid vilken tidpunkt en prishöjning
genomfördes med i allmänhet 3 öre/kg för vattentvätt och 2 öre/kg för
kemisk tvätt.

Vattentvätt

Försvaret

(över 150 kg per gång)

Statliga sjukhus
Gotlands läns landsting
Gävleborgs läns landsting
Kalmar läns södra landsting
Kronobergs läns landsting
Malmöhus läns landsting
Norrbottens läns landsting
Skaraborgs läns landsting
Stockholms läns landsting
Värmlands läns landsting
Västerbottens läns landsting
Västernorrlands läns landsting
Älvsborgs läns landsting
Östergötlands läns landsting
Bolidens Gruvaktiebolag

öre/kg

exkl. efterbehandling och textilrep.	48
				49
	»	»	»	62.5
inkl.			»	76
			»	70
	»		»	70
»	»		2>	74
				76
	»	»		75
	»	»		75
»	»	»	»	75
	»		»	76
»				74
»		»		75
				75
»				84

Kemisk tvätt

Försvaret (över 500 kg per gång) 52

Landstingen » 79

Till ovannämnda priser skall för landstingens och övriga icke statliga
kunders del läggas gällande omsättningsskatt.

Det ekonomiska utfallet av verksamheten vid tvätterierna under budgetåret
1963/64 framgår av sammanställningen på s. 96 och 97.

Av sammanställningen framgår att vatten tvätten totalt resulterat i ett
betydande underskott, under det att den kemiska tvätten samt textil- och
skoreparationerna givit stora vinster. Utvecklingen har varit densamma
under tidigare år, vilket framgår av följande uppställning.

Budgetår	Vattentvätt	Kem. tvätt	Textilrep.	Skorep.
1960/61	— 100 620	376 040	343 437	224 834
1961/62	— 130 975	263 630	124 817	225 742
1962/63	— 346 740	296 895	199 046	222 800
1963/64	— 960 094	520 126	551 951	253 675

Enligt fabriksstyrelsens resultatredovisningar för angivna budgetår har
tvätteriernas vinster totalt uppgått till respektive 638 123, 1 004 723, 921 661
och 916 679 kronor.

Vattentvättens fördelning i kilogram på de olika kundkategorierna framgår
av följande tablå, avseende budgetåret 1963/64.

Tvätteri	Militär	Statliga sjukhus	Landsting	Övriga	Summa totalt
TvS	1 914 881	286 693	799 677	385 306	3 386 557
TvB	651 742	355 435	2 178 100	111 543	3 296 820
TvVi	357 501	111 445	329 182	39 779	837 907
TvLå	732 451	147 749	1 980 466	132 533	2 993 199
Tvög	4 036	1 070 319	2 001 283	30 920	3 106 558
TvA	68 644	69 267	312 822	—	450 733
TvLd	—	122 648	2 568 004	—	2 690 652
TvU	109 608	644 496	2 022 295	90 832	2 867 231
TvKd	737 630	793 379	2 419 725	22 555	3 973 289
TvL	468 464	1 554 398	—	150 977	2 173 839
TvK	1 041 197	888 558	1 496 235	80 365	3 506 355
TvO	574 448	290 817	1 719 200	344 541	2 929 006
Summa
kilogram	6 660 602	6 335 204	17 826 989	1 389 351	32 212 146

I nedanstående uppställning anges de landsting med vilka fabriksstyrelsen
tecknat samarbetsavtal, giltighetstiden för dessa avtal samt de tvätterier
som utnyttjas av respektive landsting.

Landstingsområde	Tvätteri	Kontraktsår Giltighetstid
Stockholms	län	TvS	1958	10 år
Östergötlands		Tvög	1958	30 »
Gotlands	»	TvVi	1944	30 »
Kronobergs	»	TvK	1955	10 »
S. Kalmar		»	1955	10 »
Norrbottens	»	TvB	1952	10 »
Västerbottens	»	TvU	1953	10 »
Västernorrlands		TvLå	1946	10 »
Gävleborgs		TvO	1957	30 »
Värmlands		TvKd	1956	30 »
Malmöhus		TvLd	1959	10 »
Älvsborgs	»	TvA	1958	10 »
Skaraborgs	»	»	1958	10 »
Hallands		»	1958	10 »

Vad angår den ersättning som landstingen skall erlägga för tvättleveranserna
stadgas i samarbetsavtalen att denna skall beräknas så, att fabriksstyrelsen
erhåller täckning för samtliga med leveranserna förenade kostnader.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1965/66 har fabriksstyrelsen uppgivit
att kapitalinvesteringsbehovet för tvätterierna under budgetåren
1965/66—1970/71 belöper sig till ca 60 milj. kronor enligt följande uppställning.

100

Kostnader milj. kr 65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71

Objekt

Byggn. Mask. S;a B M B M B M B M B M B M
(B) (M)

Tv Östersund	4,1	1,4
Tv Mälarområdet	15,0	7,0
Tv Alingsås	4,2	1,8
Tv ödeshög	4,5	1,5
Tv Skåne	8,0	4,0
Tv Långsele	4,5	1,5
Ej förutsebara
projekt

Summa för
tvätterier c :a

5,5	1,9 0,4	2,2 1,0
22,0	0,6	6,0 2,0	8,4
6,0		2,2 1,0	2,0
6,0			2,0
12,0
6,0
3,0

5,0

0,8

0,5 2,5 1,0

4,0 2,0 4,0 2,0

2,0 0,5 2,5 1,0

Såsom allmän motivering för den ifrågasatta utbyggnaden har fabriksstyrelsen
anfört följande.

Förhandlingar har förts med Jämtlands läns landsting angående tillgodoseendet
av tvättbehovet för landstingets sjukvårdsinrättningar inklusive
Frösö sjukhus, som år 1967 överföres till landstinget. Tvättinrättningen vid
Frösö sjukhus nedlades våren 1964 i samband med att ny panncentral togs
i bruk. Tvätten ombesörjes provisoriskt av fabriksverkets tvätteri i Ockelbo.
Landstingets tvättinrättningar är otillräckliga och hårt slitna. Preliminärt
avtal — beroende av Kungl. Maj :ts och landstingets godkännande —
har träffats mellan fabriksstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott
angående uppförande av ett tvätteri i Östersund.

Med anledning av Kungl. Maj :ts uppdrag till fabriksstyrelsen att utreda
tvättfrågan i mälarområdet har förhandlingar förts med samtliga intressenter.
Dessa kan leda till att ett samarbete kommer till stånd mellan fabriksverket
och Uppsala, Västmanlands och Sörmlands läns landsting. Samarbetet
förutsätter, att betydande ny tvättkapacitet skapas inom mälarområdet.

Tvätteriet Alingsås, som för närvarande är under inkörning, synes få väsentligt
större tvättgodsmängder än beräknat, trots att tvätteriet projekterades
för en kapacitet av 26,5 ton per dag. Nu tillgängliga uppgifter tyder
på att kundernas sammanlagda tvättbehov ökat till cirka 35 ton per dag.
Preliminära förhandlingar har förts med Jönköpings läns landsting om en
eventuell anslutning till tvätteriet med en tvättgodsmängd av cirka 16 ton
per dag, inklusive tvättbehovet för Ryhovs och Vilhelmsro sjukhus, vilka
1967 överföres till detta landsting. En sådan anslutning nödvändiggör en
utbyggnad av tvätteriet, vilket är planerat för en sådan tillbyggnad. I annat
fall måste landstingets tvättbehov tillgodoses genom nybyggnad av ett
tvätteri.

Tvätteriet ödeshög är i dag fullbelagt. Tvätteriet ombesörjer provisoriskt
tvätten för Falbygdens sjukhus, som kommer att överflyttas till Tvätteriet
Alingsås, samt för Ryhovs och Vilhelmsro sjukhus, vilkas tvättbehov enligt
ovan skall lösas tillsammans med Jönköpings läns landstings tvättfrågor.
Bortfallet av dessa tvättgodsmängder uppväges dock till fullo av att
tvätt för Birgittas sjukhus i Vadstena, vars tvättinrättning beräknas bli

101

nedlagd 1965, övertages, samt av det starkt ökande tvättbehovet inom Östergötlands
läns landstingsområde. Den vidare utbyggnaden av landstingets
sjukvårdsinrättningar ger nya tvättbehov, som ej kan tillgodoses av tvätteriet.
Det militära tvättbehovet inom området ombesörjes för närvarande av
militära tvättinrättningar i Linköping och Eksjö. Det är rationellt att dessa
tvättinrättningar nedlägges, i Linköping främst på grund av svårigheter
med ångförsörjningen, i Eksjö på grund av lokalsvårigheter. En utbyggnad
av Tvätteriet ödeshög, alternativt nybyggnad, är nödvändig för att möta
det växande tvättbehovet inom området.

Malmöhus läns landsting har begärt att fabriksstyrelsen skall göra en
utredning beträffande tillgodoseendet av landstingets tvättbehov för i första
hand Hälsingborgsområdet inklusive S:ta Maria sjukhus, som 1967 överföres
till landstinget. Tvätteriet Landskrona, som övertogs av fabriksverket
redan 1944, har på grund av sin belägenhet i en kulturhistoriskt värdefull
byggnad inom Citadell-området i staden inte kunnat i tillräcklig grad moderniseras.
Tvätteriet kan ej i längden bibehållas. För båda dessa tvättbehov
måste en nybyggnad av ett tvätteri i Skåne komma till stånd, då Tvätteriet
Lund saknar tomtmark för utbyggnad, och arbetskraftstillgången i staden
är knapp.

Tvätteriet Långsele är överbelastat samtidigt som Västernorrlands läns
landstings tvättgods ökar i rask takt. 1967 överföres Sidsjöns sjukhus —
som för närvarande har egen tvättinrättning — till landstinget. Preliminära
förhandlingar har förts med landstinget angående en ökning av tvättkapaciteten
inom länet. Tillkomsten av ett tvätteri i Östersund innebär en tillfällig
avlastning av Tvätteriet Långsele, men redan omkring 1970 beräknas
en ökning av tvätteriets kapacitet bli ofrånkomlig.

De enligt utbyggnadsplanen för nästkommande budgetår erforderliga investeringarna
har fabriksstyrelsen redovisat sålunda.

Förhandlingar mellan fabriksstyrelsen och Jämtlands läns landsting angående
ett samarbete i tvättfrågan upptogs redan 1960. Från landstingets
sida meddelades då, att man ur sysselsättningssynpunkt ej var intresserad
av ett samarbete i Långsele men däremot kunde tänka sig ett samarbete vid
ett tvätteri i Östersund, avsett att tillgodose tvättbehoven för landstinget,
Frösö sjukhus och de militära förbanden i Östersund.

Efter utredning 1961 meddelade styrelsen landstinget att ett separat tvätteri
i Östersund skulle medföra högre investerings- och driftkostnader än
en utbyggnad av tvätteriet i Långsele. Fabriksstyrelsen ansåg sig därför icke
kunna föreslå överflyttning av det militära tvättgodset till det ifrågasatta
tvätteriet i Östersund. Landstinget beslöt därför att bygga ett eget centraltvätten
i Östersund.

Sedan landstinget 1963 frågat om fabriksstyrelsen vore beredd medverka
vid centraltvätteriets planering, uppförande och drift gjordes en översyn
av fabriksstyrelsens tidigare utredning. Denna översyn visade dels att landstingets
tvättgodsmängd ökat så att tvätteriet borde planeras för en kapacitet
av 7 ton per dag i stället för tidigare beräknade 5,4 ton per dag, dels
att ändrade förutsättningar gav lägre vatten-, el- och värmekostnader. Båda
dessa omständigheter gjorde alt de beräknade kostnaderna vid ett tvätteri i
Östersund nu låg mycket nära kostnaderna i Långsele.

Det fabriksstyrelsen underställda tvätteriet i Långsele är överbelagt och i

102

behov av en utbyggnad. Denna utbyggnad har uppskjutits i avvaktan på
resultatet av förhandlingarna med Jämtlands läns landsting. Preliminära
förhandlingar har dock förts med Västernorrlands läns landsting angående
detta landstings framtida tvättbehov. Dessa visar att landstingets tvättbehov
ökar mera än tidigare beräknats.

Tvätteriet Långsele är ett av fabriksverkets äldsta och från början icke
projekterat med tanke på utbyggnad. En större kapacitetsökning skulle därför
draga med sig en omfattande omdisponering av lokalerna och bli oproportionerligt
dyrbar. Om tvätteriet däremot avlastas visst tvättgods bl. a.
för de militära förbanden i Östersund, kan den återstående behövliga kapacitetsökningen
under överskådlig tid åstadkommas genom komplettering av
biutrymmen och utbyte av de gamla maskinerna mot modernare och effektivare
sådana.

Fabriksstyrelsen har därför med Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott
träffat avtal — som gjorts beroende av Kungl. Maj :ts och landstingets
godkännande — om uppförande av ett tvätteri i Östersund. Tvätteriets
kapacitet — 7 ton per dag eller 1 750 ton per år — har beräknats motsvara
landstingets behov omkring år 1975. Den lediga kapaciteten från starten
och under mycket lång tid framåt beräknas utnyttjad för avlastning av
Tvätteriet Långsele bl. a. med tvätt för militärförbanden i Östersund.

Tvätteriet har kostnadsberäknats till totalt 5,5 miljoner kronor, varav 4,1
miljoner kronor för byggnader och 1,4 miljoner kronor för maskiner. Under
budgetåret 1965/66 erfordras för byggnader 1,9 miljoner kronor och för
maskiner 0,4 miljoner kronor.

Med anledning av Kungl. Maj :ts uppdrag till fabriksstyrelsen att utreda
tvätterifrågan i Mälarområdet har förhandlingar förts med samtliga intressenter
i området. Dessa kan leda till att ett samarbete i en första etapp
kommer till stånd mellan fabriksverket och Uppsala, Västmanlands och
Södermanlands läns landsting. Inom området behövs ny tvättkapacitet för
ca 50 ton/dag, vilket uppskattats kosta ca 22 miljoner kronor. Då förhandlingar
pågår och lokaliseringsundersökningar om förläggning av verksamheten
icke är slutförda, är investeringsbehovet mycket preliminärt och
fabriksstyrelsen kommer, när förhandlingarna och därav föranledda undersökningar
slutförts, att återkomma med definitiva anslagsäskanden i särskild
skrivelse.

För projektering av byggnader erfordras budgetåret 1965/66 0,6 miljoner
kronor.

Revisorernas uttalande. Vid sidan av sin huvuduppgift att tillverka krigsmateriel
och annan materiel för försvarsändamål bedriver försvarets fabriksverk
bl. a. en omfattande serviceverksamhet i form av vattentvätt, kemisk
tvätt samt textil- och skoreparationer. Denna verksamhet är förlagd
till tolv tvätt- och reparationsanstalter, belägna i Karlskrona, Landskrona,
Visby, Stockholm, Långsele, Boden, Umeå, Karlstad, Ockelbo, ödeshög, Lund
och Alingsås.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen är den militära andelen
av berörda tvätteriers vattentvätt av mycket ringa storlek. Mer än hälften
av den totala tvättgodsmängden belöper nämligen på olika landsting, och

103

en stor del av produktionen avser vidare leveranser till de statliga mentalsjukhusen.
För närvarande utgöres icke mindre än ca fyra femtedelar av
tvätteriernas kunder av civila beställare. Med hänsyn till att den civila andelen
av produktionen är så starkt dominerande — ett förhållande som rått
sedan flera år tillbaka — ifrågasatte 1963 års riksdagsrevisorer om anledning
förefanns att i fortsättningen driva tvätterierna i försvarets fabriksverks
regi. Revisorerna ansåg för sin del att det låg närmast till hands att anförtro
åt landstingen, som är tvätteriernas största kunder, att själva omhänderha
driften och framhöll i detta sammanhang, att rörelsernas karaktär av till
övervägande del landstingsbetjänande institutioner skulle komma att än
ytterligare understrykas, när den statliga mentalsjukvården fr. o. m. den 1
januari 1967 överföres på landstingen.

Innevarande års revisorer har företagit en närmare undersökning av det
ekonomiska utfallet av den vid tvätterierna bedrivna verksamheten och har
i anslutning härtill också studerat den prissättning fabriksstyrelsen under
senare år tillämpat för de olika kundkategorierna. Vid undersökningen har
bl. a. framkommit följande.

Vattentvätten har de senaste budgetåren totalt sett resulterat i betydande
underskott. Förlusterna utgjorde under budgetåret 1960/61 100 620 kronor,
under budgetåret 1961/62 130 975 kronor, under budgetåret 1962/63 346 740
kronor och under budgetåret 1963/64 960 094 kronor eller tillhopa under
nämnda budgetår ca 1,5 milj. kronor. Kemisk tvätt samt textil- och skoreparationer
har däremot under angivna tid givit vinster, vilka sammanlagt
uppgått till i runda tal respektive 1,5, 1,2 och 0,9 milj. kronor. Till denna fråga
återkommer revisorerna i det följande.

De ekonomiska förhållandena mellan fabriksstyrelsen och de landsting
som utnyttjar tvätterierna är reglerade genom särskilda avtal, i vilka beträffande
prissättningen på tvättprodukterna stadgas att fabriksstyrelsen äger
rätt utfå full täckning för sina självkostnader vid de olika tvätterierna. I
sammanhanget bör bemärkas att varje tvätteri i kostnadshänseende skall
bedömas för sig, vilket i princip innebär att de ifrågavarande landstingen
har rätt respektive skyldighet att få del av den vinst eller täcka den
förlust som kan uppkomma vid det tvätteri som anlitas. På revisorernas förfrågan
hur detta mcllanhavande i praktiken fortlöpande regleras har fabriksstyrelsen
meddelat följande.

I den mån resultatutvecklingen för något särskilt tvätteri väsentligt avviker
från den genomsnittliga, justeras prissättningen för nästkommande
budgetår. Ett särfall av detta förfarande utgör nya tvättcrier, där en jämn
prisnivå eftersträvas. De höga kostnaderna under de första åren på grund
av startsvårigheter och otillräcklig beläggning ger regelmässigt förluster i
början av ett tvätteris verksamhet, vilka förluster sedan »återbetalas» under
de närmast följande åren.

Såvitt revisorerna kunnat finna överensstämmer sistnämnda uttalande

104

icke med den prissättning fabriksstyrelsen tillämpat i de konkreta fallen.
Eftersom vissa tvätterier gått med vinst och andra med förlust borde detta
rimligen ha givit utslag i de under åren företagna prisjusteringarna. Några
prissänkningar synes emellertid över huvud taget icke ha förekommit, och
de prishöjningar som verkställts har med få undantag varit generella.

Tvätteriernas kemiska tvätt utnyttjas praktiskt taget uteslutande av de
statliga kunderna, i första hand av försvaret. Det ekonomiska utfallet av
denna rörelsegren under de fyra senaste budgetåren framgår av nedanstående
uppställning.

1960/61 1961/62 1962/63 1963/64

Vinst i kr........... 376 040 263 630 296 895 520 126

Vinst i öre per kg .... 13.30 8.73 7.57 11.49

Den kemiska tvätten har således en följd av år lämnat betydande överskott.
Samma är förhållandet med textilreparationerna, vilket närmare
åskådliggöres i följande tablå.

1960/61 1961/62 1962/63 1963/64

Vinst .............. 343 437 124 817 199 046 551 951

Även skoreparationerna, vilka utföres endast åt militära kunder, har varit
vinstgivande. Resultatutvecklingen framgår av nedanstående tabell.

	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64
Vinst i kr. per år ....	224 834	225 742	222 800	253 675
Vinst i kr. per par ....	1.60	1.39	1.32	1.46
Vinst i % av självkost-
nadspriset ..........	16.2	15.2	15.0	16.2

överskotten på kemisk tvätt samt textil- och skoreparationer har av fabriksstyrelsen
använts till att täcka förlusterna på vattentvätten. Detta har
starkt bidragit till att tvätterierna totalt sett kunnat redovisa icke obetydliga
vinster. Dessa uppgick till 638 123 kronor för budgetåret 1960/61, till
1 004 723 kronor för budgetåret 1961/62, till 921 661 kronor för budgetåret
1962/63 och till 916 679 kronor för budgetåret 1963/64.

Revisorerna anser det för sin del otillfredsställande, att vattentvätten på
angivet sätt subventioneras genom att vinster på tvätteriernas övriga verksamhetsgrenar
tages i anspråk för ändamålet, i all synnerhet som beträffande
två av dessa grenar statliga myndigheter är praktiskt taget de enda kunderna.
Enligt revisorernas mening bör i fortsättningen prissättningen på de
olika tjänsterna avpassas så, att full ekonomisk bärighet uppnås för envar
av tvätteriernas rörelser. Det bör i sammanhanget också bemärkas att tvätterierna
med den nuvarande uppläggningen av verksamheten i stor utsträckning
kan arbeta utan konkurrens från andra företag i branschen.

105

Vid fabriksstyrelsen finnes organiserat ett särskilt tvättlaboratorium, som
enligt uppgift bl. a. har att utprova olika tvättmetoder, undersöka kemikalier
och textila utensilier, pröva textiliers och plaggs tvättegenskaper, undersöka
persedelskador, taga befattning med frågor om processreglering och
automatprogrammering, företaga tvätteknisk maskintestning m. m. Laboratoriet,
som sysselsätter sex personer, drog under budgetåret 1963/64 en
kostnad av inemot 168 000 kronor. Revisorerna vill i detta sammanhang
erinra om att ett liknande laboratorium finnes inrättat vid statens institut
för hantverk och industri. Vid detta laboratorium bedrives sedan flera år
tillbaka i samarbete med vederbörande branschorganisationer en omfattande
provnings- och kontrollverksamhet beträffande såväl kemisk tvätt som vattentvätt.
Enligt revisorernas mening bör i rationaliserings- och besparingssyfte
en undersökning snarast verkställas om möjligheterna att sammanslå
de båda laboratorierna till ett enda organ.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1965/66 har fabriksstyrelsen uppgivit
att det föreligger ett behov av stora kapitalinvesteringar — sammanlagt
ca 60 milj. kronor — i gamla och nya tvätterier under budgetåren
1965/66 — 1970/71. Bl. a. planeras nya tvätterier i Östersund, Skåne och mälarområdet
samt utbyggnader av de befintliga tvätterierna i Alingsås, ödeshög
och Långsele. Med hänsyn till den ringa andel av berörda tvätteriers
produktion som belöper eller kommer att belöpa på den statliga sektorn
framstår det enligt revisorernas mening som i högsta grad angeläget att, innan
beslut fattas om nämnda investeringar, en noggrann undersökning verkställes
rörande de fördelar som staten kan tänkas ernå genom den föreslagna
utbyggnaden. Skulle en dylik undersökning ge vid handen att för statsverkets
del några sådana fördelar icke alls eller endast i ringa mån skulle uppkomma,
anser revisorerna att någon utvidgning av fabriksverkets tvätteriverksamhet
icke bör komma till stånd.

Sistberörda spörsmål sammanhänger i hög grad med den av 1963 års revisorer
aktualiserade frågan om det framtida huvudmannaskapet för de nu av
försvarets fabriksstyrelse administrerade tvätt- och reparationsanstalterna.
Upplysas må att cn av fabriksstyrelsen tillsatt kommitté, i vilken ingår representanter
för såväl styrelsen som svenska landstingsförbundet, f. n. är
sysselsatt med denna organisationsfråga utan att dock ännu ha nått fram
till något slutligt resultat. Då statens redan nu ringa andel i ovannämnda
anstalters produktion kan beräknas komma att ytterligare kraftigt minska
samtidigt som krav om ökade statliga kapitalinsatser gång efter annan
framkommer, anser sig revisorerna böra understryka angelägenheten av att
under det fortsatta utredningsarbetet frågan om huvudmannaskapet får en
sådan allsidig belysning, att däri kommer att inrymmas även konkreta förslag
om totalt överförande till landstingen av den förevarande verksamheten.

106

Socialdepartementet

§ 12

Debitering och avräkning av vårdavgifter in. m.

I sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) stadgas bl. a., att landstingskommun
är skyldig att för dem som är bosatta inom vederbörande sjukvårdsområde
ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada,
kroppsfel och barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg därom. Samma
skyldighet åvilar landstingskommun i fråga om dem som vistas inom
sjukvårdsområdet utan att vara där bosatta, därest behov av omedelbar vård
föreligger. Med landstingskommun jämställes i förevarande avseende stad
som ej tillhör landstingskommun. Lagen ger den som driver sjukhus rätt
att bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall erläggas
till sjukhuset för där meddelad sjukvård.

Jämlikt lagen om allmän försäkring den 25 maj 1962 (nr 381) äger envar
försäkrad bl. a. rätt till viss ersättning för utgifter för sjukhusvård. I lagens
2 kap. 4 § lämnas närmare föreskrifter om hur ersättningsbeloppen skall
beräknas. Den grundläggande principen är att ersättningen skall motsvara
avgiften för vård å allmän sal. Tillika stadgas att Konungen äger fastställa
taxa för beräkning av ersättning som här avses. Har sådan taxa fastställts,
utgår ej ersättning för belopp varmed vårdavgiften överstiger i taxan angivet
belopp.

I nu gällande taxa har ersättningen fastställts till fem kronor per dag.

I lagens 3 kap. stadgas bl. a. om sjukpenning till försäkrad. Här må i detta
sammanhang endast erinras om att försäkringskassa vid inskrivning av
försäkrad skall besluta om dennes placering i s. k. sjukpenningklass. Avgörande
för placeringen är i första hand vederbörandes inkomst av förvärvsarbete.
Antalet sjukpenningklasser är 14 (nr 2—nr 15) och sjukpenningens
storlek 5 kronor i lägsta och 28 kronor i högsta sjukpenningklass. Av sjukpenningen
utgör fem kronor grundsjukpenning och återstoden tilläggssjukpenning.

Beträffande sjukpenningen vid sjukhusvård stadgas i 3 kap. 4 § följande.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning minskas
med fem kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen
skall intill ett belopp av två kronor 50 öre anses belöpa på grundsjukpenning.
I övrigt skall minskningen i första hand anses belöpa på sådan
del av tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen vid sjukhusvård lägst fem
kronor, såframt hon stadigvarande sammanbor med barn under tio år till
henne eller hennes make eller till någon, med vilken hon stadigvarande sammanbor
och med vilken hon varit gift eller har eller har haft. barn.

107

Med anledning av ikraftträdandet den 1 januari 1955 av lagen om allmän
sjukförsäkring beslöt svenska landstingsförbundet och svenska sjukkasseförbundet
i november 1954 att gemensamt rekommendera sina medlemmar
speciella anordningar för reglering av vissa administrativa och ekonomiska
förhållanden mellan landstingens sjukvårdsinrättningar och de allmänna
sjukkassorna. I denna rekommendation heter det bl. a. följande.

Förbundsstyrelserna äro ense, att sjukvårdsavgift icke skall erläggas av
sjukförsäkrad patient utan av vederbörande sjukkassa. Även om sjukkassa
enligt sjukförsäkringslagen formellt ej är betalningsansvarig gentemot
sjukvårdsinrättning för sjukvårdsavgift, har det dock — i överensstämmelse
med hittills tillämpad praxis — ansetts ändamålsenligt, att sjukkassan
i medlems ställe erlägger betalning till sjukvårdsinrättningen för sjukhusvård,
som meddelats medlemmen, dock endast för vård, för vilken denne
enligt sjukförsäkringslagen är berättigad till sjukhusvårdsersättning från
kassan.

Att sjukförsäkringslagen upphävts genom ikraftträdandet av lagen om allmän
försäkring och att i anslutning därtill sjukkassorna omvandlats till
allmänna försäkringskassor har icke medfört någon principiell ändring i
vad sålunda överenskommits. Det förfaringssätt som förutsättes i rekommendationen
tillämpas således alltjämt.

Ovan återgivna bestämmelser och anvisningar innebär bl. a. att allmän
iörsäkringskassa, i den mån fråga är om däri försäkrad, har att svara för
den del av kostnaden för vård å sjukhus som enligt vederbörande sjukvårdshuvudmans
bestämmande skall falla på den sjuke. Enligt vad revisorerna
erfarit är det därmed förbundna administrativa arbetet betungande. Revisorerna
har därför i skrivelse till samtliga försäkringskassor anhållit om
uppgift angående dels det system kassan f. n. tillämpar för debitering och
avräkning in., m. av vårdavgifter, dels de ändringar däri kassan eventuellt
anser önskvärda och möjliga att genomföra, dels ock de synpunkter i övrigt
kassan anser böra beaktas i hithörande spörsmål.

Av de inkomna yttrandena framgår att flertalet kassor har ett system med
individuell debitering och redovisning särskilt för varje patient. De tillämpade
systemen är i många fall till väsentliga delar grundade på den ovan
omnämnda, av landstingsförbundet och sjukkasseförbundet gemensamt utfärdade
rekommendationen. Denna rekommendation, vilken vid ett par tillfällen
ändrats och utvidgats i vissa delar, innehåller bl. a. regler som innebär
att för varje patient inskrivningsbesked skall lämnas sjukkassan och att
vid utskrivningen utskrivningsbesked jämte vårdräkning skall översändas
till kassan. Detaljerade bestämmelser lämnas beträffande de uppgifter som
bör upptagas i beskeden. Vidare förordas vissa förfaranden i fråga om pa -

108

tient som erhåller vård inom område för annan sjukkassa än den patienten
tillhör eller som över huvud taget icke är försäkrad i allmän sjukkassa.

Allmänt kan sägas att rekommendationen förutsätter en detaljerad redovisning
av data beträffande patienterna och att genom de gjorda ändringarna
och tilläggen ytterligare detaljer i redovisningen tillkommit. I sammanhanget
bör framhållas att i kassornas yttranden några egentliga anmärkningar
icke riktats emot förfarandet med in- och utskrivningsbesked i och
för sig. Beskeden anses behövliga även för det fall att vissa ändringar genomföres
beträffande förfarandet.

Det framgår emellertid av yttrandena att handhavandet av här ifrågavarande
arbetsuppgifter inneburit och i många fall fortfarande innebär betydande
administrativa problem för kassorna, På vissa håll har rationaliseringsåtgärder
i samarbete mellan kassorna, sjukhusen och landstingen vidtagits.

En av de linjer som härvid följts är att inom ramen för en individuell
redovisning vissa förenklingar vidtagits exempelvis så, att räkningarna sammanförs
i någon form av samlingsräkningar för bestämda tidsperioder, månad
eller kvartal, och att kontroll företages genom stickprov. Ett annat förfarande,
som införts inom ett antal kassor och som synes medföra än större
förenklingar, är att man frångått den individuella debiteringen av vårdavgifter
särskilt för varje patient och i stället tillämpar ett system med
klumpdebitering för viss tidsperiod. Innebörden av detta förfarande och
de fördelar det erbjuder framför den tidigare ordningen har beskrivits bl. a.
i yttrande från Hallands läns allmänna försäkringskassa, som anför bl. a.
följande.

Före 1964 erhöll försäkringskassan så gott som dagligen räkningar, upptagande
en eller flera patienter, som inte redovisades i födelsetidsföljd. Räkningarna
utgjorde samtidigt utskrivningsbesked. Med hänsyn till att sjukhusen
krävde tämligen omgående likvid och nödvändigheten av att på grund
av bestämmelserna i lagen om allmän försäkring om reducerad sjukpenning
vid sjukhusvård omgående göra noteringar om utskrivningsdag på
sjukkortet, måste de aktuella sjukfallen snarast framtagas för noteringar.
Detta arbete kunde särskilt vid det i centralkontoret inbyggda lokalkontoret
med ca 43 000 inskrivna försäkrade vara nog så tidskrävande, dels
på grund av att sjukkorten fanns på flera olika håll, beroende på de olika
arbetsmomenten vid handläggning av ett sjukfall, och dels på grund av att
patienterna inte redovisades i födelsetidsföljd på räkningarna. Ersättning
för debiterade vårdkostnader utbetalades vid två tillfällen i veckan över
postgiro. Detta föranledde vid varje tillfälle utskrivning av utbetalningskort
och specifikation av räkningarna på särskilda listor. Vidare föranledde
varje räkning i sinom tid siffergranskning. Eftersom räkningarna å vårdkostnader
utgjorde såväl betalningsunderlag som utskrivningsbesked, fanns
hos lokalkontoren, sedan räkningarna betalats via centralkontoret, ingen

109

handling, som verifierade noteringen om utskrivningsdag på berörda sjukkort.
Vid misstanke om felaktig notering angående utskrivningsdag eller
annan anledning till kontroll av uppgift om utskrivningsdag måste sålunda
vårdräkningen framtagas ur verifikationsmaterialet, vilket ofta var tidskrävande.

Numera erhålles ett utskrivningsbesked beträffande varje försäkrad. Beskeden
sorteras efter mottagandet i födelsetidsföljd, varigenom framtagandet
av sjukkort för olika noteringar avsevärt underlättas. Vidare kvarstannar
utskrivningsbeskeden hos lokalkontoren, där de förvaras i födelsetidsföljd
och vid behov sålunda är lätt åtkomliga. Från varje sjukhus
i länet erhålles endast en räkning per kvartal, allt som allt ett tiotal
räkningar. Lokalkontoren behöver inte alls taga befattning med dessa räkningar.
Kontroll och likvidering av dessa sker helt på centralkontoret. För
kontroll av på räkningarna upptagna vårddagar infordras från lokalkontoren
utskrivningsbeskeden, som kontrolleras mot till låns från sjukhusen
erhållna patientjournaler. Hittills har kontroll skett på detta sätt av den
räkning, avseende första kvartalet 1964, som utfärdats av centrallasarettet
i Halmstad. Denna kontroll har givit vid handen, att i ett mindre antal fall
felräkning av dagantal skett från sjukhusets sida såväl till kassans fördel
som nackdel; ett förhållande, som måste anses vara fullt rimligt med hänsyn
till omfattningen av verksamheten vid centrallasarettet i Halmstad. Jämförelse
mellan 1963 och 1964 av debiterade vårdkostnader har också givit
vid handen, att summan av under första kvartalet 1964 debiterade sjukhusvårdskostnader
är fullt rimlig.

Kassan anser sålunda, att erfarenheterna av den fr. o. m. 1964 påbörjade
försöksverksamheten beträffande avräkning mellan kassan och landstingets
sjukhus är enbart goda. Samarbetet med landstinget och de olika sjukhusen
har varit utmärkt.

Samma eller i princip likartat system som det ovan beskrivna tillämpas
numera inom ett tiotal av kassorna. Det synes ha slagit väl ut, och ytterligare
ett antal kassor har meddelat att man överväger eller redan inlett förhandlingar
med landsting och sjukhus om dylika förfaranden.

Försäkringskassornas yttranden innehåller även som ovan nämnts förslag
berörande själva grunderna för kostnadsfördelningen.

Det mest genomgripande förslaget innebär i korthet att sjukhusvårdsavgiften
helt slopas och hela kostnaden för sjukhusvården lägges på sjukvårdshuvudmännen.
Som motiv för förslaget har, förutom den radikala
förenkling av förfarandet det skulle innebära, bl. a. anförts att avgiften,
f. n. fem kronor per dag, utgör en mycket liten del av hela sjukhusvårdskostnaden,
vilken i extrema fall beräknats kunna uppgå till 185 kronor per
patient och dag. Den ökade kostnaden för huvudmannen skulle då av denne
uttagas skattevägen.

Ett annat förslag av betydande räckvidd har framförts av bl. a. Malmö
allmänna försäkringskassa, som hiirom anför i huvudsak följande.

En annan väg, som enligt kassans uppfattning skulle medföra förenkling,
vore, om avräkningen med sjukvårdsinrättningarna av försäkringskassornas
andel i sjukhusvårdskostnaderna kunde ske efter ungefär samma principer
som för närvarande tillämpas med apoteken beträffande kostnadsfria och
prisnedsatta läkemedel.

Varje månad översänder apoteken till Riksförsäkringsverket en räkning
på det belopp, som motsvarar vad apoteken har att tillgodoräkna sig för
under månaden utlämnade kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Därefter
erhåller apoteken likvid från Riksförsäkringsverket.

Kostnaderna för kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel fördelas, efter
avdrag av utgående statsbidrag, av Riksförsäkringsverket på landets försäkringskassor
i förhållande till antalet i respektive kassa inskrivna försäkrade,
som äro pliktiga att erlägga sjukförsäkringsavgift. Det belopp, varje
kassa har att erlägga, avdrages av Riksförsäkringsverket i den slutavräkning
beträffande statsbidrag, avgifter m. m., som kassorna årligen erhåller
från Riksförsäkringsverket.

På samma sätt skulle sjukhushuvudmännen varje månad eller kvartal kunna
tillställa Riksförsäkringsverket en uppgift om antalet vårddagar under
månaden resp. kvartalet och därefter från Riksförsäkringsverket erhålla likvid.

Huruvida fördelningen mellan kassorna av dessa kostnader skall ske
efter samma principer som beträffande kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel
kan givetvis diskuteras. Med hänsyn till att antalet vårdplatser inom
de olika kassaområdena torde variera högst väsentligt, skulle fördelningen
kunna ske med hänsyn till inom resp. område tillgängliga vårdplatser. I

I yttrandena framlagda synpunkter och förslag i övrigt berör huvudsakligen
en detalj i systemet som synes förorsaka kassorna avsevärt besvär,
nämligen den reducering av sjukpenningen som skall göras för varje dag
den försäkrade åtnjutit sjukhusvård. En sålunda reducerad sjukpenning
har tidigare benämnts hempenning. Bestämmelser om reduceringen finnes i
den tidigare återgivna 4 § lagen om allmän försäkring. Avdraget motiverades
vid sin tillkomst med att den försäkrade under vistelsen på sjukhus slapp
ifrån vissa av sina vanliga levnadskostnader. De av kassorna anförda synpunkterna
i frågan innebär bl. a., att besparingarna för den sjuke med tanke
på den numera förhållandevis korta genomsnittliga vårdtiden icke skulle
vara av nämnvärd betydelse. Ej heller anses risken för missbruk genom
överförsäkring eller utökad vårdtid vara stor, då intagning och vård på sjukhus
förutsätter att läkare bedömt det såsom erforderligt.

De kassor som yttrat sig beträffande den reducerade sjukpenningen har
praktiskt taget samstämmigt förklarat, att mycket stora lättnader skulle
vinnas om bestämmelserna härom slopades. I själva verket, har det sagts,
torde de förenklingar som är möjliga inom ramen för gällande system icke
kunna få större effekt så länge den reducerade sjukpenningen bibehålies.

De särskilda spörsmål som sammanhänger med vårdavgifterna för patienter
som vårdas inom annat sjukvårdsområde än där de är försäkrade, s. k.

utomlänspatienter m. fl., synes i allmänhet icke bereda sjukkassorna några
större svårigheter. Beträffande vissa av de framförda förslagen gäller f. ö.
att de kan utformas så, att de medför motsvarande förenklingar i förfarandet
jämväl för dessa patientkategorier.

Revisorernas uttalande. Den som är försäkrad i allmän försäkringskassa
äger enligt särskilt stadgande i lagen om allmän försäkring rätt till viss ersättning
för de utgifter han haft för sjukhusvård. Denna ersättning, som i
princip motsvarar avgiften på allmän sal, är f. n. fastställd till fem kronor
för varje vårddag.

Utbetalning av vårdkostnadsersättning på det sätt som förutsatts enligt
nyssnämnda lagbestämmelse förekommer dock icke i praktiken. Bestämmelsen
tillämpas i stället så, att vederbörande försäkringskassa direkt till sjukvårdsinrättningen
erlägger den avgift som den försäkrade i första hand själv
skulle ha haft att svara för. Detta system medför ett ganska omständligt
förfarande i och för reglering av de ekonomiska mellanhavandena mellan
försäkringskassorna och sjukhusen. För kassornas del kompliceras det administrativa
arbetet ytterligare därav, att den sjukpenning som sjukskriven
försäkrad äger uppbära från försäkringskassa författningsenligt skall för
de dagar han åtnjuter vård på sjukhus minskas med ett belopp av högst fem
kronor och lägst två kronor femtio öre per vårddag.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att något granska den ordning
som nu tillämpas av försäkringskassorna för handhavandet av dessa
ärenden och de möjligheter till förenklingar som eventuellt kan förefinnas.

Såsom framgår av de redogörelser som lämnats av försäkringskassorna
tillämpar flertalet kassor för sina ekonomiska uppgörelser med sjukhusen
f. n. ett system med individuell debitering av vårdavgifter för varje särskild
patient. Även om de därmed sammanhängande arbetsuppgifterna är av varierande
omfattning för olika kassor, beroende bl. a. på om hålkortsmaskiner
och liknande hjälpmedel står till buds eller ej eller om något slag av samlingsräkningar
användes, ger yttrandena vid handen att den pappersexercis och det
administrativa arbete i övrigt som detta system kräver i allmänhet icke anses
stå i rimlig proportion till de belopp kassorna erlägger i form av sjukhusvårdsavgifter.
Beloppen utgör också endast en ringa del av de totala
sjukhuskostnaderna, vilka har beräknats kunna i extrema fall nå ända upp
till 185 kronor per patient och dag. Det är därför, såvitt revisorerna kunnat
bedöma, ett steg i rätt riktning när ett tiotal kassor i samråd med vederbörande
landsting och sjukhus infört en ordning som innebär en mera schablonartad
klumpdebitering, avseende endast antalet vårddagar för viss tidsperiod,
i allmänhet kvartal, och alltså utan att kostnaderna för varje patient
särskilt redovisas. En närmare redogörelse för hur ett system av denna
art fungerar har lämnats i det ovan återgivna yttrandet från Hallands

112

läns försäkringskassa. De kassor som tillämpar en sådan ordning har uttalat
att erfarenheterna därav är goda. De risker för felaktiga debiteringar som
systemet medför synes icke vara större än att de mer än väl uppväges av
fördelar i form av minskat arbete.

Revisorerna har som nyss antytts kommit till den uppfattningen, att det
ovan avsedda systemet med kollektiv i stället för individuell debitering har
påtagliga fördelar. Revisorerna anser det angeläget att, så länge nuvarande
regler för sjukförsäkringen gäller, systemet införes av flera kassor än vad
nu är fallet. De förhandlingar i sådant syfte med landsting och sjukhus som
vissa kassor överväger eller redan inlett bör således igångsättas respektive
fullföljas, och ytterligare initiativ i denna riktning bör tagas.

Från försäkringskassornas sida har emellertid även framförts synpunkter
och förslag som avser ändringar i själva grunderna för avgiftssystemet eller
i sättet för uttagandet av avgifterna från kassorna.

Det mest genomgripande av dessa förslag är att sjukhusvården skulle bli
helt avgiftsfri och kostnaderna i stället helt bestridas av sjukvårdshuvudmännen.
En sådan reform skulle, om reduceringen av sjukpenningen samtidigt
slopades, innebära att försäkringskassorna helt frikopplades från befattningen
med kostnaderna för sjukhusvård.

Vad gäller sättet för uttagande av avgifterna inom ramen för det gällande
försäkringssystemet har den tanken framförts, att man skulle övergå till en
sådan ordning för avräkningen mellan kassorna och sjukvårdsinrättningarna
att denna handhaves centralt för hela landet enligt vissa schematiska
principer. Ett dylikt system skulle förete vissa likheter med det som nu gäller
i fråga om ersättningar till apoteken för kostnadsfria och prisnedsatta
läkemedel. Det skulle således i huvudsak innebära, att sjukhushuvudmännen
med lämpligt tidsintervall — månads- eller kvartalsvis — tillställde
riksförsäkringsverket uppgift om antalet vårddagar och på grundval härav
erhöll likvid från verket. Fördelningen av kostnaderna på de olika kassorna
kunde sedan göras efter enkla, lämpligt avvägda principer. I detta hänseende
kommer närmast antalet vårdplatser inom respektive kassaområden i
åtanke, men även andra fördelningsgrunder är tänkbara, t. ex. den genomsnittliga
beläggningen för ett antal år el. dyl.

I flertalet yttranden har frågan om den reducering av sjukpenningen som
skall göras vid sjukhusvård berörts. Kassorna har tämligen enhälligt förklarat
att denna detalj i försäkringssystemet bereder dem avsevärda administrativa
besvärligheter. Det har också i något yttrande sagts att reduceringsbeloppen
— lägst två kronor femtio öre och högst fem kronor -— är så
små, att de med hänsyn till de korta vårdtiderna och uppsplittringen på ett
stort antal poster i vissa fall icke ens torde täcka kostnaderna för det arbete
som deras uttagande kräver. Ett slopande av reduceringen är ett allmänt
önskemål. Uttalanden har bl. a. gjorts av innebörd att en sådan åtgärd skulle

113

vara ett värdefullt komplement till åtgärder som avser en förenkling av formerna
för reglering av mellanhavandena mellan kassorna och sjukhusen.

De här aktualiserade spörsmålen bör bedömas med beaktande av att en
särskild kommitté, 1961 års sjukförsäkringsutredning, har i uppdrag att
företaga en översyn av sjukförsäkringslagen m. m. I de mycket omfattande
uppgifterna för utredningen ingår enligt direktiven bl. a. att undersöka, om
nu tillämpade former för utbetalning av ersättning för sjukhusvård i alla
delar är lämpliga. I detta sammanhang beröres frågan om en mera schablonmässig
ordning för överförande av ersättning för sjukhusvård från kassorna
till sjukhusen. Det ankommer på utredningen att även pröva grunden för
att sjukförsäkringen, som nu sker, skall svara för en del av kostnaderna för
sjukhusvård genom att patienterna debiteras vårdavgift som sedan gäldas
av sjukförsäkringen. I enlighet härmed bör fördelarna och nackdelarna av
en helt avgiftsfri sjukhusvård undersökas.

Om hänsyn behövde tagas endast till önskvärdheten av förenklingar i de
administrativa förfaranden som här är i fråga för kassornas del, skulle
uppenbarligen en helt avgiftsfri sjukvård te sig förmånligast. Frågan måste
emellertid bedömas med beaktande av många andra betydelsefulla faktorer,
vilket förutsätter en sådan allsidig prövning som verkställes genom förenämnda
utredning. Revisorerna har självfallet icke ansett sig nu kunna eller
böra taga ställning till spörsmålet om avgiftsfri sjukhusvård.

Beträffande övriga i det föregående berörda huvudspörsmål vill revisorerna
anföra följande allmänna synpunkter.

Den förut omnämnda anordningen med en centralt för hela landet administrerad
utbetalning till sjukvårdshuvudmännen av sjukhusvårdsavgifterna
och en fördelning av kostnaderna härför på de olika kassorna enligt schematiska
grunder, exempelvis i ungefärlig analogi med vad som nu gäller i
fråga om läkemedelskostnaderna, borde, såvitt revisorerna kunnat bedöma,
medföra avsevärda lättnader och förenklingar i arbetet för kassorna såväl
som för sjukhusvårdens företrädare. Det borde också vara möjligt att avpassa
reglerna för kostnadsfördelningen så, att en i stort sett rättvis fördelning
av kostnaderna mellan kassorna åstadkommes. Revisorerna anser att
spörsmålet om ett sådant system utan större dröjsmål bör upptagas till övervägande
av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Utredningens uppdrag är så
omfattande att det torde krävas rätt lång tid innan det kan slutföras, I direktiven
har emellertid uttalats att det är utredningen obetaget att avge
delförslag i särskilda spörsmål. Det synes revisorerna starkt kunna ifrågasättas
om icke förevarande spörsmål är av sådan art, att det bör prövas i lämpligt
sammanhang utan avvaktan på utredningens ställningstagande till frågan
om avgiftsfri sjukvård eller andra för sjukförsäkringssystemet grundläggande
frågor. Därest prövningen ger till resultat att åtgärder i här ifrågasatt

8 Reu. berättelse ana. statsverket är 1tt6i /.

114

riktning bör vidtagas, torde detta kunna ske utan att ett senare ställningstagande
till frågan om ändrade grunder för sjukförsäkringen föregripes.

Enligt revisorernas mening kan vidare ifrågasättas, om icke de arbetsuppgifter
som föranledes av regeln om reducering av sjukpenningen vid sjukhusvård
är mera betungande och omfattande än som kan anses rimligt med
hänsyn till de avdragna beloppens storlek. Det synes också tveksamt om
motiven för avdragen i dag äger samma giltighet som då de infördes. Revisorerna
finner således de av försäkringskassorna framförda önskemålen om
slopande av reduceringen förståeliga. Det undandrar sig dock revisorernas
bedömande, om möjligen principiella eller andra skäl av avgörande styrka
kan föreligga för bibehållande av reduceringsreglerna, oavsett de betänkligheter
av administrativ art som synes kunna anföras emot dem. Mot bakgrunden
av nu anförda omständigheter finner revisorerna motiverat, att
jämväl förevarande spörsmål i lämpligt sammanhang prövas av utredningen.

115

§ 13

Pensionsdelegationema

Beträffande de allmänna försäkringskassornas handläggning av vissa
pensionsärenden m. m. stadgas i 18 kap. 20 § lagen om allmän försäkring
följande.

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning avgöras
i allmän försäkringskassa av en pensionsdelegation, bestående av fem
ledamöter. Dessa äro ordföranden i kassans styrelse, som tillika för ordet
i delegationen, två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två av landstinget
eller, om kassans verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av
stadsfullmäktige utsedda ledamöter. Omfattar kassans verksamhetsområde
två landstingskommuner eller landstingskommun och stad, som ej tillhör
sådan kommun, skola landstingen eller landstinget och stadsfullmäktige
vardera utse en ledamot. Då skäl äro därtill må Konungen utse särskild
ordförande i pensionsdelegation.

Suppleant för ordförande, som tillika är ordförande i kassans styrelse, är
den för honom utsedde suppleanten i styrelsen. För annan ordförande, så
ock för annan ledamot än ordförande utses en suppleant.

I allmän försäkringskassa må med Konungens medgivande finnas flera
ordförande i pensionsdelegation.

Flera delegationer har inrättats i Stockholms allmänna försäkringskassa,
som har fyra pensionsdelegationer, samt i Göteborgs, Stockholms läns,
Malmöhus läns och Älvsborgs läns allmänna försäkringskassor, vilka har
vardera två delegationer.

De förmåner enligt lagen om allmän försäkring som pensionsdelegationerna
skall pröva är således förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning.

Beträffande förtidspension stadgas i 7 kap. 1 § ovannämnda lag följande.

Rätt till folkpension i form av förtidspension tillkommer försäkrad, som
fyllt sexton år, för tid före den månad, då han fyller sextiosju år eller ålderspension
enligt denna lag dessförinnan börjar utgå till honom, därest hans
arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller
annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig.

Kan nedsättningen av arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den
antagas bliva bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till folkpension
i form av sjukbidrag.

Motsvarande stadgande beträffande rätt till förtidspension i form av tillläggspension
återfinnes i 13 kap. 1 §.

Den gradering av förtidspensionens storlek som pensionsdelegationen bär

116

att taga ställning till och besluta om regleras i 7 kap. 2 §, vilken har följande
lydelse:

Försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast
en ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension.

Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer
än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtidspension.

I övriga fall utgives en tredjedel av hel förtidspension.

Om rätten till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning stadgas i 9 kap.
2 och 3 §§.

För att pensionsdelegationen skall kunna taga ställning i de olika ärendena
fordras att dessa är i detalj utredda beträffande såväl medicinska som
sociala faktorer. Även eventuella rehabiliteringsmöjligheter måste utredas
liksom sökandens möjligheter att utnyttja en eventuellt kvarstående partiell
arbetsförmåga.

Med undantag av vad som gäller de rent medicinska faktorerna, vilka
framgår av det till ansökningen fogade läkarintyget, verkställes ifrågavarande
pensionsutredningar av tjänstemän på kassornas pensionsavdelningar.
Olika fakta avseende sociala och medicinska förhållanden samt uppgifter
rörande eventuella tidigare pensionsansökningar och uppgifter från
kassans sjukförsäkringsavdelning sammanställas till en särskild promemoria
för varje ärende som skall behandlas i pensionsdelegationen. De medicinska
förhållanden som upptages i promemorian utgöres av utdrag av eller
fullständig avskrift av det till ansökan fogade läkarintyget. Promemorian
avslutas med föredragandens förslag till beslut i ärendet. Vissa försäkringskassor
brukar även i handläggningspromemorian ta in ett särskilt yttrande
i ärendet från kassans förtroendeläkare.

Delegationens ordförande och ledamöter erhåller fem dagar före sammanträdesdagen
föredragningslista jämte promemorior över samtliga ärenden
som skall behandlas vid sammanträdet. Ledamöterna får härigenom
tillfälle att gå igenom ärendena och har sålunda möjlighet att komma väl
förberedda till sammanträdet. Snabbhet i föredragningen möjliggöres härigenom.

Därest föredraganden anmäler från delegationens beslut avvikande mening,
kommer ärendet enligt 20 kap. 10 § lagen om allmän försäkring att
prövas av riksförsäkringsverket. Detta gäller även om delegationens ordförande
anmäler avvikande mening.

Arvoden till pensionsdelegationernas ordförande och övriga ledamöter
har bestämts att utgå i enlighet med riksförsäkringsverkets cirkulär S 45/
1962 och A 2/1964.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att inhämta vissa upplysningar
rörande verksamheten vid de allmänna försäkringskassornas pen -

117

sionsdelegationer. Revisorerna har därför genom frågeformulär som tillställts
samtliga försäkringskassor anhållit om uppgifter i följande avseenden.

1. Antal sammanträden med pensionsdelegation under tiden 1/10 1963—
30/6 1964.

2. Antal av delegation avgjorda ärenden under samma tid.

3. Genomsnittligt antal ärenden per delegationssammanträde.

4. Genomsnittlig tidsåtgång per delegationssammanträde.

5. Antal hos kassan inneliggande delegationsärenden vid månadsskiftet
juni/juli 1964 som då ej föredragits i delegation.

6. Arvode för i delegationssammanträdena deltagande läkarledamöter under
tiden 1/10 1963—30/6 1964 i form av årsarvode, sammanträdesarvode
och ersättning per ärende.

7. Kassans förtroendeläkares deltagande vid den förberedande handläggningen
av delegationsärenden.

8. Kassans uppfattning rörande lämpligheten av ett eventuellt avgörande
av uppenbara pensionsfall på tjänstemannaplanet efter samråd mellan pensionsföredragande
och förtroendeläkare.

9. Antal ärenden i procent av samtliga pensionsdelegationsärenden som
skulle kunna avgöras på ovan antytt sätt.

10. övriga önskvärda rationaliseringsåtgärder rörande handläggningen av
pensionsdelegationsärenden.

De inkomna uppgifterna har nedan redovisats dels i tabellform, dels i
form av referat av de olika försäkringskassornas synpunkter.

Efterföljande tabell innehåller uppgifter rörande antalet sammanträden
med försäkringskassornas pensionsdelegationer under tiden den 1 oktober
1963—30 juni 1964, antal avgjorda ärenden under samma tid, genomsnittligt
antal ärenden per sammanträde, genomsnittlig tidsåtgång per sammanträde
samt antal inneliggande delegationsärenden vid månadsskiftet juni/
juli 1964.

Beträffande de av försäkringskassorna anförda synpunkterna må följande
uppgifter lämnas.

Stockholms läns allmänna försäkringskassa anser att minst 50 procent
av de ärenden som för närvarande föredrages i pensionsdelegation i stället
skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet efter samråd mellan pensionsföredragande
och förtroendeläkare.

Uppsala läns allmänna försäkringskassa framhåller att antalet fall av hel
förtidspension (sjukbidrag) utgör ca 72 procent och antalet fall av partiell
pension, invaliditetsersättning och invaliditetstillägg ca 28 procent av alla
fall som för närvarande föredrages i delegationen. Av antalet fall av hel
förtidspension (sjukbidrag) bör ca 90 procent, eller 62 procent av samtliga
fall som för närvarande föredrages i delegationen, kunna avgöras på tjänstemannaplanet.
Av återstående ca 38 procent av alla fall (10 procent hel för -

118

Försäkringskasseområde	Antal sammanträden med pen-sionsdelegation under tiden 1/10 1963—30/6 1964	Antal avgjorda ärenden under samma tid	Genomsnittligt antal avgjorda ärenden per delegationssam- manträde	Genomsnittlig ungefärlig tids- åtgång per delegationssamman-träde (timmar och minuter)	Antal inneliggande delegations- ärenden vid halvårsskiftet 1964	Anm.
t	m.
Stockholms	län	34	1 488	44	1	50	330	Två pensionsde-
Uppsala		18	720	40	0	45	70	legationer
Södermanlands	»	17	941	55	1	30	251
Östergötlands		19	1 141	60	2	45	184
Jönköpings	»	22	886	40	2	40	114
Kronobergs	»	19	1038	55	1	20	125
Kalmar	»	22	1 154	52	2	00	288
Gotlands	»	17	278	16	0	30	35
Blekinge		16	731	46	2	10	167
Kristianstads		21	847	40	2	20	213
Malmöhus	»	34	1 208	36	1	30	148	Två pensionsde-
Hallands		16	642	40	3	00	129	legationer
Göteborgs och Bohus		20	1 108	55	2	45	130
Älvsborgs	»	39	1 556	40	2	30	221	Två pensionsde-
Skaraborgs	»	19	865	46	2	40	165	legationer
Värmlands	»	26	1 297	50	3	20	135
Örebro	»	18	1 163	65	2	40	97
Västmanlands	»	17	686	40	3	10	195
Kopparbergs	»	18	1 057	59	1	30	157
Gävleborgs	»	17	1 191	70	1	50	273
Västernorrlands	»	15	1338	89	1	25	180
Jämtlands		19	771	41	2	40	26
Västerbottens		20	1 273	64	2	15	379
Norrbottens	»	15	1 229	82	2	00	293
Stockholm		72	4 004	57	2	00	1 180	Fyra pensionsde-
								legationer
Göteborg		35	1 974	56	1	45	334	Två pensionsde-
Malmö		19	953	45	2	00	113	legationer
Norrköping		14	439	31	1	50	82
Medeltal per delegation	19	959	51	2	30	215

119

tidspension och sjukbidrag samt 28 procent partiell pension, invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning) bör ytterligare ca 90 procent eller ca 28
procent av samtliga fall kunna avgöras på tjänstemannaplanet, om förtroendeläkarinstitutionen
förstärkes med en konsulterande psykiater. I återstående
ca 10 procent av samtliga fall bör med fördel beslutanderätten kunna
överlämnas till försäkringskassans styrelse.

Södermanlands läns allmänna försäkringskassa anser att förtidspensionsärenden
avseende psykiskt efterblivna som är inskrivna hos landstingets
centralstyrelse samt ärenden rörande sökande som är intagna på långvårdsklinik
eller vårdade på mentalsjukhus sedan mer än tre år utan olägenhet
kan avgöras på tjänstemannaplanet. Antalet dylika ärenden uppskattas till
ca 10 procent av samtliga delegationsärenden.

Östergötlands läns allmänna försäkringskassa anser att ca 25 procent av
delegationsärendena skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet.

Jönköpings läns allmänna försäkringskassa uppskattar motsvarande antal
ärenden till ca 20 procent. Förutom helt klara förtidspensionsärenden
anser kassan att även fullt klara ärenden avseende invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning (vårdbidrag) samt ärenden rörande indragning av
invaliditetstillägg i de fall då pensionstagaren intagits på anstalt och indragning
av förtidspension då pensionstagaren återgått i fullt arbete borde
kunna avgöras på tjänstemannaplanet. Dessutom är det, enligt kassans mening,
onödigt att ärenden som av rent formella skäl måste avslås eller ej
kan upptagas till prövning föredrages i delegationen.

Kronobergs läns allmänna försäkringskassa framhåller bl. a. att enligt
styrelsens för kassan uppfattning tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits
beträffande bedömningen av förtidspensionsfall enligt lagen om allmän försäkring.
Med hänsyn härtill och till ärendenas ofta komplicerade art samt
till svårigheten att entydigt avgöra när »uppenbara» pensionsfall föreligger,
anser sig styrelsen ej för närvarande kunna rekommendera att vissa
pensionsfall avgöres enbart på tjänstemannaplanet. Pensionsföredraganden
synes emellertid böra bemyndigas att besluta dels om förlängning tills vidare
av löpande sjukbidrag (vårdbidrag), dels om ändring från sjukbidrag
till förtidspension, dels ock om provisorisk minskning eller indragning av
förtidspension.

Kassan framhåller såsom betänkligt att en försäkrad för närvarande har
möjlighet att avsiktligt dröja med att söka fortsatt sjukbidrag för att därigenom
bli återinplacerad i sjukpenningklass och sålunda orättmätigt tillskansa
sig sjukförsäkringsförmåner som försäkringskassan saknar möjlighet
att förvägra honom. För att förhindra att luckor i pensionsutbctalningen
uppkommer bör pensionsföredraganden erhålla möjlighet att fatta provisoriskt
beslut om fortsatt sjukbidrag i nyssnämnda ärenden. Även då
det vid efterkontroll eller eljest kommer till försäkringskassans kännedom

120

att pensionstagares arbetsförmåga väsentligt förbättrats, bör provisoriskt
beslut om minskning eller indragning kunna fattas av pensionsföredraganden
för att förhindra dröjsmål. Slutligt beslut bör emellertid enligt styrelsens
mening fattas av pensionsdelegationen.

Försäkringskassans pensionsföredragande har i ett eget yttrande uttalat,
att han för sin del anser att ca 75 procent av samtliga ärenden som nu föredrages
i pensionsdelegation skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet.
Detta gäller i första hand klara ärenden rörande förlängning av löpande
sjukbidrag (vårdbidrag), där fråga ej är om ändring i pensionens storlek.
I andra hand gäller det ärenden beträffande vilka den medicinska och arbetsmässiga
invaliditeten är otvetydigt verifierad.

Kalmar läns allmänna försäkringskassa framhåller att det är för tidigt
att för närvarande bestämt uttala sig i de här berörda frågorna. Kassan anser
emellertid att det finns klara ärenden som skulle kunna avgöras på
tjänstemannaplanet. En stor del av pensionsärendena gäller utbyte av sjukpenning
mot förtidspension. Dessa ärenden har av kassan i samråd med förtroendeläkaren
så noggrant utretts i fråga om rehabilitering m. m., innan
pensionsfrågan aktualiserats, att handläggningen i pensiondelegationen blir
en formalitet.

Gotlands läns allmänna försäkringskassa finner det knappast önskvärt
att ärendena uppdelas för avgörande på tjänstemannaplanet och i pensionsdelegationen.
Kassan anser det riktigast att ärenden tillhörande samma kategori
avgöres av samma organ.

Blekinge läns allmänna försäkringskassa uttalar att pensionsansökningar
från försäkrade som under lång tid vårdats å anstalter, indragning av utgående
pensionsförmåner när den försäkrade återinträder i förvärvslivet
och indragning av invaliditetstillägg på grund av stadigvarande anstaltsvård
synes kunna avgöras på tjänstemannaplanet. Antalet dylika ärenden
uppskattas emellertid till endast ca 1 y2—2 procent.

Kristianstads läns allmänna försäkringskassa anser att det otvivelaktigt
finns ärenden av sådan beskaffenhet, att de utan olägenhet skulle kunna
avgöras av pensionsföredraganden i samråd med förtroendeläkaren. De
absolut »klara» ärenden som enligt kassans mening skulle kunna handläggas
i sådan ordning uppskattas till 10 å 15 procent av samtliga delegationsärenden.

Malmöhus läns allmänna försäkringskassa framhåller att de försäkrade
i de flesta fall varit sjukskrivna under avsevärd tid, då ansökan om förtidspension
göres. Kassans förtroendeläkare har således under lång tid följt
fallen och känner väl till sökandena. Ingen svårighet torde därför föreligga
för förtroendeläkaren och pensionsföredraganden att i samråd särskilja de
fullt klara fallen av hel förtidspension (sjukbidrag) från de mindre klara.

121

Kassan uppskattar antalet fullt klara fall till avsevärt över 50 procent. Vidare
ifrågasätter kassan om icke även ett relativt betydande antal fall av
partiell förtidspension skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet. Av
den ekonomisk-sociala utredningen i kombination med föreliggande medicinska
faktorer framgår ofta fullt klart huruvida 2/3 eller 1/3 av hel pension
skall utgå.

Kassan vill särskilt framhålla den arbetsminskning, kostnadsminskning
och snabbare handläggning som skulle kunna vinnas om fler ärenden finge
avgöras på tjänstemannaplanet.

Hallands läns allmänna försäkringskassa anser det ostridigt att vissa delegationsärenden
kan avgöras på tjänstemannaplanet, men kassan är ej beredd
att ange hur stor procent det skulle kunna röra sig om. Riksförsäkringsverket
förutsätites lämna direktiv rörande arten av de ärenden som
eventuellt skulle kunna avgöras på detta sätt. Därest hinder anses föreligga
för avgörande av uppenbara pensionsfall på tjänstemannaplanet, vill kassan
föreslå att, utöver den ordinarie pensionsföredraganden som i egenskap
av chef för kassans pensionsavdelning är hårt belastad av övriga arbetsuppgifter,
en av kassan utsedd assistent på pensionsavdelningen erhåller laglig
möjlighet att vid behov föredraga vissa ärenden i pensionsdelegationen.

Kassans pensionsföredragande anser för sin del att ca 40 procent av de
ärenden som för närvarande avgöres genom beslut i pensionsdelegationen
med fördel skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet.

Bohusläns allmänna försäkringskassa anser det för tidigt att uttala sig
om möjligheterna att avgöra förtidspensionsärenden på tjänstemannaplanet.
Antalet »klara» fall uppskattar kassan till ca 8 procent. Kassan framhåller
såsom en tänkbar rationaliseringsåtgärd att ett arbetsutskott bestående
av ordförande, pensionsföredragande och en av delegationsläkarna
finge avgöra fall om vilka enighet råder.

Älvsborgs läns allmänna försäkringskassa anser att 25—30 procent av
delegationsärendena skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet. I sådan
ordning skulle även fullt klara invaliditetstillägg, vårdbidrag samt invaliditetsersättning
till blinda personer kunna avgöras. Vidare framhåller kassan
att ärenden rörande indragning av förtidspensioner för personer vilka återvunnit
full arbetsförmåga eller för vilka t. ex. mantalsskrivningen i riket
upphört samt indragningar av invaliditetstillägg och vårdbidrag för personer
som intages på anstalter borde kunna avgöras på tjänstemannaplanet.

Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa anser att 15—20 procent av
delegationsärendena skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet. Kassan
uttalar vidare att försäkringsdomstolen inom några år genom prejudicerande
domar torde ha givit praxis erforderlig stadga för bedömningen av
de olika pensionsförmånerna. Antalet tveksamma fall förutsättes sålunda
minska betydligt, vilket i sin tur torde aktualisera frågan om den lärnpli -

122

gaste handläggningen av de s. k. delegationsärendena. Om verksamheten i
pensionsdelegationen därvid befinnes ha förlorat avsevärt i betydelse, vill
kassan föreslå att förtroendeläkarinstitutionen förstärkes med psykiatrisk
expertis och att de flesta ärendena avgöres på tjänstemannaplanet inom
kassans centralkontor. Vid prövning av ärenden av särskild beskaffenhet
torde två eller flera ledamöter i kassans styrelse kunna medverka.

Värmlands läns allmänna försäkringskassa framhåller svårigheterna vid
gränsdragningen mellan uppenbara pensionsfall och sådana som icke är
uppenbara. Kassan anser att en kommitté, bestående av ordföranden i pensionsdelegationen,
försäkringskassans direktör, förtroendeläkaren och pensionsföredraganden,
eventuellt skulle kunna avgöra uppenbara fall. Dessa
fall, vilkas antal beräknas uppgå till ca 20—25 procent, skulle därefter endast
behöva anmälas i pensionsdelegationen. Härigenom skulle en snabbare
expediering av ifrågavarande ärenden vinnas.

Örebro läns allmänna försäkringskassa anser att ca 15 procent av delegationsärendena
skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet. Vidare framhåller
kassan att vissa indragningsärenden, där den formella rätten till en
förmån upphört, med fördel skulle kunna avgöras på nämnt sätt. Detta gäller
även beslut rörande provisorisk indragning av pensionsförmån. Den nuvarande
handläggningsordningen, innebärande att pensionsdelegationen
skall fatta beslut om provisorisk indragning innan utbetalningsspärr får
göras, framstår enligt kassans mening såsom osmidig. Pensionsutbetalningen
kan nämligen icke spärras så snabbt som kan vara erforderligt.

Västmanlands läns allmänna försäkringskassa anser att ca 50 procent
av de ärenden som för närvarande handlägges i pensionsdelegationen utan
olägenhet skulle kunna handläggas på tjänstemannaplanet. Enligt kassans
mening skulle samtliga delegationsärenden kunna avgöras på tjänstemannaplanet,
därest förtroendeläkarinstitutionen vid kassan utökades med en
psykiater.

Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa uppskattar antalet delegationsärenden
som skulle kunna handläggas på tjänstemannaplanet till ca
50 procent.

Gävleborgs läns allmänna försäkringskassa uttalar att även om en stor
del av delegationsärendena kan anses vara uppenbara pensionsfall, d. v. s.
fall då ingen tvekan råder om att hel förtidspension skall utgå, bör beslutanderätten
förbehållas pensionsdelegationen. Lekmannainflytandet och läkarexpertisens
medverkan vid bedömningen är enligt kassan av stort värde
från trygghetssynpunkt för de försäkrade och för verksamheten i övrigt.
Uppenbart klara pensionsfall belastar ej heller pensionsdelegationen i sådan
grad att en förändring nu är motiverad.

Västernorrlands läns allmänna försäkringskassa anser det icke möjligt
att avgöra delegationsärenden på tjänstemannaplanet efter samråd mellan

123

pensionsföredraganden och förtroendeläkaren, då ett sådant förfarande
skulle bli alltför beroende av den enskilde förtroendeläkarens kompetens
och subjektiva bedömning. I en pensionsdelegation finnes olika medicinska
discipliner representerade, som enligt kassans förmenande icke kan ersättas
med enbart en förtroendeläkare. Kassan säger sig vara väl medveten
om att vissa förtidspensionsärenden kan, redan innan pensionsdelegationen
behandlar dem, anses såsom helt klara för hel förtidspension, men om avgörandet
skulle träffas på tjänstemannaplanet tillsammans med förtroendeläkaren
finnes risker för att icke fullt klara fall skulle komma att anses
som klara. Från folkpsykologisk synpunkt skulle ett sådant förfarande säkerligen
visa sig oklokt, då den enskilde medborgaren skulle komma att
känna sig utelämnad till något som han älskar att kalla »tjänstemannavälde».
Det torde väl också med tanke på att det finnes mellan 30—40 förtroendeläkare
och lika många pensionsföredragande föreligga risker för en
mycket varierande bedömning när det gäller att urskilja ärenden som helt
klara förtidspensionsfall.

Därest en rationellare organisation eftersträvas borde möjlighet finnas
att låta kassastyrelserna utgöra beslutsorgan i de pensionsärenden som nu
behandlas av pensionsdelegationerna. Kassastyrelserna förstärkta med ytterligare
en läkare skulle väl kunna handha denna arbetsuppgift. Redan nu
fungerar som regel styrelsernas ordförande som ordförande även i pensionsdelegationerna
och vice ordförandena i styrelserna som suppleanter för ordförandena
i pensionsdelegationerna. En av läkarna i pensionsdelegationen
är som regel också medicinalstyrelsens representant i kassastyrelsen.

Man kan också inom en sådan styrelse i enlighet med härom av riksförsäkringsverket
lämnade anvisningar ha ett särskilt arbetsutskott för handläggning
av nuvarande delegationsärenden. Sådant utskott skall bestå av
fem styrelseledamöter, nämligen ordföranden, de båda läkarna och två av
de fyra av landstinget utsedda ledamöterna. Kostnaderna för en sådan delegation
skulle ej bli högre än nu. Snarare skulle en del besparingar kunna
göras. Härutöver skulle en bättre kontinuitet mellan rena styrelseärenden
och pensionsärenden vinnas, och vidare skulle styrelsen för försäkringskassan
komma att bli mera delaktig i kassans handhavande av alla till kassan
hörande såväl försäkringsmässiga som administrativa arbetsuppgifter.

Kassan har även genom siffersammanställningar, utvisande dels årskostnader
för kassans styrelse och dess pensionsdelegation var för sig, dels motsvarande
kostnader för en kombinerad kassastyrelse och pensionsdelegation,
velat påvisa att det sistnämnda alternativet skulle medföra vissa kostnadsbesparingar.

Kassan säger sig vara medveten om att en organisation i enlighet med
den ovan skisserade ej är genomförbar omedelbart, men anser att förslaget
förtjänar att övervägas för framtiden.

124

Jämtlands läns allmänna försäkringskassa anser att högst 10 procent av
de ärenden som för närvarande handlägges i pensionsdelegationen skulle
kunna avgöras på tjänstemannaplanet. Indragning av invaliditetstillägg och
vårdbidrag på grund av att pensionstagaren intagits för stadigvarande vård
på anstalt kan utan olägenhet beslutas i sådan ordning.

Västerbottens läns allmänna försäkringskassa framhåller att endast ett
obetydligt antal ärenden (uppskattningsvis 2—3 procent) skulle kunna avgöras
på tjänstemannaplanet. Antalet är så lågt att rationaliseringsvinsten
synes betydelselös eller i varje fall så liten, att den icke uppväger verkningarna
av splittringen i handläggningen av ärendena. Gränsdragningsproblem
skulle, enligt kassan, ävenledes uppkomma mellan de fullt klara och de
mindre klara fallen.

Norrbottens läns allmänna försäkringskassa anser att tveklös ställning
kan tagas endast i ett fåtal pensionsfall och att avgörande av ärenden utanför
delegationen ej kan anses såsom en rationalisering utan snarare som
en splittring av ärendenas handläggning. Dessutom skulle ett gränsdragningsproblem
uppkomma, vilket skulle ha en negativ inverkan på delegationsarbetet.

Stockholms allmänna försäkringskassa anser att ca 25 procent av delegationsärendena
skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet. De ärenden
som i första hand skulle kunna avgöras i denna ordning är sådana där sjukbidrag
redan utgår och medicinskt status är oförändrat samt sådana där
pensionstagaren är intagen å anstalt för stadigvarande vård. Kassan anser
ej uteslutet att ytterligare ärenden, främst sådana där den medicinska utredningen
klart visar att arbetsoförmåga föreligger, skulle kunna avgöras
på detta sätt.

Göteborgs allmänna försäkringskassa anser det vara för tidigt att med
bestämdhet uttala sig då ännu ej tillräcklig erfarenhet vunnits. Det torde
endast bli några få ärenden av så lättbedömd karaktär att de bör avgöras
på tjänstemannaplanet. Däremot skulle systemet innebära svåra avvägningar
vid avgörandet av vilka ärenden som bör gå vidare till delegationen.

Kassan anser att denna viktiga reform ännu är i början av sin utveckling
och att det skulle vara av stort värde att alla frågeställningarna i samtliga
ärenden blir allsidigt belysta, bl. a. av den anledningen att samhällets möjligheter
till medicinsk rehabilitering och till inpassning av partiellt arbetsföra
i arbetslivet förändras och förbättras i snabb takt. Delegationens sammansättning
synes öka förutsättningarna för att utvecklingen inom hela
rehabiliteringsområdet beaktas vid prövningen.

Även om i ett fåtal fall viss administrativ vinst skulle uppnås genom
handläggning på tjänstemannaplanet, får denna vinst ställas i relation till
de stora belopp som varje förtidspensionsärende i allmänhet representerar.

Malmö allmänna försäkringskassa framhåller att den nuvarande kvalifi -

125

cerade bedömningen av dessa ekonomiskt alltmer betydelsefulla ärenden
är en avsevärd trygghetsfaktor för de försäkrade. Ytterligare några års erfarenhet
av den nuvarande ordningen synes nödvändig, innan ställning
tages till huruvida vissa delegationsärenden skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet.

Norrköpings allmänna försäkringskassa anser att uppenbara pensionsfall
utan olägenhet skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet.

Revisorernas uttalande. Enligt gällande föreskrifter skall vissa på allmän
försäkringskassa ankommande ärenden, nämligen sådana som avser förtidspension,
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning, behandlas av s. k.
pensionsdelegation. Denna skall bestå av ordföranden i kassans styrelse,
som tillika är ordförande i delegationen, två av medicinalstyrelsen utsedda
läkare och två av landstinget respektive av den stad som utgör kassans
verksamhetsområde utsedda ledamöter.

Revisorerna har ansett det vara av intresse att granska frågan, om den
gällande ordningen för handläggning av dessa ärenden kan anses vara i
olika avseenden ändamålsenlig. Med hänsyn härtill har revisorerna från
försäkringskassorna införskaffat uppgifter beträffande vissa i sammanhanget
relevanta spörsmål samt berett kassorna tillfälle att framlägga sina
synpunkter i frågan. De från kassorna inkomna svaren har redovisats i den
föregående framställningen.

Icke mindre än 19 av samtliga 28 tillfrågade försäkringskassor anser att
en viss del av de ärenden som för närvarande föredrages i pensionsdelegation
utan olägenhet skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet. Den procentuella
andelen av dylika ärenden uppskattas till i genomsnitt 30 procent
av samtliga delegationsärenden.

Beträffande kostnaderna för pensiondelegationerna kan anföras att ordföranden
i tjugotre av kassorna äger uppbära årsarvode av 7 200 kronor.
I de fem övriga kassorna är arvodet 6 000 eller 4 800 kronor. Varje annan
ledamot ävensom suppleant för ordföranden åtnjuter dels årsarvode av
1 800 kronor och dels dagarvode av 60 kronor för varje sammanträde vari
han deltager. Utöver dessa förmåner utgår till ledamot som är utsedd av
medicinalstyrelsen eller suppleant för denne ett arvode av 8 kronor för
varje ärende i vars avgörande han deltagit. Suppleant för sådan ledamot
som är utsedd av medicinalstyrelsen uppbär årsarvode av 1 200 kronor.
Suppleant för annan ledamot erhåller icke något årsarvode men är berättigad
till dagarvode av 60 kronor för varje sammanträde vari han deltager.

Av de från försäkringskassorna inkomna uppgifterna framgår, att arvodes-
och övriga kostnader per ärende som avgöres i pensionsdelegation uppgår
till ca 31 kronor. Av detta belopp utgör icke mindre än ca 24 kronor
ersättning till båda läkarledainötcrna.

126

Tidsåtgången per ärende i de olika pensionsdelegationerna varierar ganska
avsevärt. Sålunda avgöres exempelvis i Uppsala län i genomsnitt 40 ärenden
på ca 45 minuter, medan handläggningen av samma antal ärenden i
Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och Västmanlands län erfordrar
i runda tal respektive 2 timmar 40 minuter, 2 timmar 20 minuter,
3 timmar, 2 timmar 30 minuter och 3 timmar 10 minuter.

Av de från försäkringskassorna inhämtade uppgifterna framgår även, att
förtroendeläkaren tager del av samtliga ärenden som skall föredragas i pensionsdelegation
i endast åtta kassor, medan han i de övriga 20 kassorna
tager del endast av sådana ärenden som pensionsföredraganden anser tveksamma
eller där eljest medicinsk rådgivning befinnes erforderlig.

I många försäkringskassor torde, enligt vad revisorerna erfarit, pensionsdelegationernas
beslut närmast vara att betrakta såsom en formell bekräftelse
på det avgörande som i praktiken redan träffats på tjänstemannaplanet
av pensionsföredraganden och som finnes upptaget i föredragningspromemorian
såsom förslag till beslut. Pensionsföredragandens beslut har i de
mera tveksamma fallen oftast fattats efter samråd med kassans förtroendeläkare.
I den mån pensionsföredragandena vinner ökad erfarenhet när det
gäller att bedöma fall av invaliditet torde, såvitt revisorerna kunnat bedöma,
pensionsdelegationerna i allt flera ärenden komma att spela rollen
av enbart kontrollorgan. Det synes kunna ifrågasättas om en sådan ordning
icke i många fall är onödigt administrativt betungande och ägnad att fördröja
ärendenas handläggning.

De i flera fall avsevärda ärendebalanser som förekom i försäkringskassorna
vid senaste halvårsskifte kan sammanhänga med att dylika oförmånliga
verkningar redan inträtt.

Snabbhet i handläggningen av ifrågavarande ärenden får anses vara ett
angeläget önskemål från i första hand allmänhetens sida. Ett steg mot en
skyndsammare, mindre kostsam och från arbetssynpunkt rationellare handläggning
torde vara att kassornas pensionsföredragande erhåller vidgad laglig
möjlighet att efter samråd med förtroendeläkarna besluta i vissa helt
klara ärenden. Sådana ärenden kan vara pensionsfall i vilka ingen tvekan
råder om att hel förtidspension (sjukbidrag) skall utgå eller fall rörande
indragning av invaliditetstillägg och invaliditetsersättning på grund av att
pensionstagaren blivit intagen på anstalt för stadigvarande vård.

Försäkringskassornas pensionsföredragande torde med hänsyn till de
erfarenheter som de numera bör ha förvärvat sedan lagen om allmän försäkring
trädde i kraft den 1 januari 1963 allmänt sett kunna anses väl skickade
att avgöra, huruvida ett ärende bör föredragas i pensionsdelegation
eller kan avgöras på tjänstemannaplanet efter samråd med förtroendeläkaren.
Någon rättsförlust för allmänheten i de fall ett sålunda förenklat förfarande
tillämpas kan ej uppkomma, då ju den försäkrade har möjlighet att

127

även i dessa fall i vanlig ordning anföra besvär över försäkringskassans
beslut.

Revisorerna får sammanfattningsvis anföra, att de omständigheter som
framkommit vid förevarande undersökning talar för att en kostnadsbesparande
rationalisering av handläggningen av vissa ärenden inom de allmänna
försäkringskassorna kan ernås genom att tjänstemännen i kassan lämnas
ökad befogenhet att besluta å kassans vägnar. Möjligheterna till åtgärder
i sådant syfte bör enligt revisorernas mening ingående prövas.

128

§ 14

Moderskapspenningen

De bestämmelser som reglerar moderskapsförsäkringen är intagna i lagen
den 25 maj 1962 angående allmän försäkring, vilken trädde i kraft den 1
januari 1963. I lagen givna allmänna bestämmelser angående försäkringens
omfattning m. m. gäller således även beträffande moderskapspenningen.
Dessa bestämmelser innebär bl. a. (1 kap. 3 §), att enligt lagen försäkrade
är dels svenska medborgare och dels de som utan att vara svenska medborgare
är mantalsskrivna i riket. Det stadgas vidare (1 kap. 4 §), att försäkrad
från och med den månad varunder han uppnår sexton års ålder skall,
därest han är bosatt i riket, vara inskriven hos allmän försäkringskassa.
Därmed förstås den kassa inom vars verksamhetsområde han är mantalsskriven.
Är den försäkrade ej mantalsskriven i riket, skall han vara inskriven
hos den kassa inom vars verksamhetsområde han är bosatt vid årets
ingång eller, om han bosätter sig i riket senare under året, hos den kassa
inom vars verksamhetsområde bosättningen äger rum.

Genom lagen har en betydande utbyggnad av moderskapsförsäkringen
kommit till stånd. Avsikten har varit att försäkringen skall fylla samma
anspråk på effektivitet som annan socialförsäkring och att det således allenast
i undantagsfall skall förekomma att försäkringen måste kompletteras
med behovsprövad hjälp, som då får lämnas inom socialhjälpens ram.

Grundförmånen i den nu gällande moderskapsförsäkringen är moderskapspenningen.
I förevarande framställning har endast denna grundförmån
upptagits till granskning i visst, nedan närmare angivet hänseende.
Revisorerna har således icke ansett sig ha anledning att i detta sammanhang
beröra de olika tilläggsförmåner som också kan utgå i samband med
barnsbörd eller de begränsningar i vissa förmåner som kan följa med rätten
till moderskapspenning.

Stadgande om moderskapspenning har givits i lagens 3 kap. 12 §, vari föreskrives
följande.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller
skulle hava varit inskriven därest hon uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §,
äger vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. Moderskapspenning utgör
vid enkelbörd niohundra kronor och vid flerbörd nämnda belopp ökat med
fyrahundrafemtio kronor för varje barn utöver ett.

Av moderskapspenningen äger den försäkrade lyfta trehundra kronor
före nedkomsten, dock tidigast å etthundratjugonde dagen före den beräknade
tidpunkten därför.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen kan moderskapspenning
erhållas icke blott av svenska medborgare utan även, under vissa förutsätt -

129

ningar, av andra. Rätten till moderskapspenning för utländsk medborgare
regleras, förutom genom bestämmelserna i lagen om allmän försäkring,
genom ett antal konventioner mellan Sverige och vissa andra länder.

Som villkor för utländsk medborgares rätt till moderskapspenning gäller,
där icke genom konvention annorlunda är stadgat, att vederbörande skall
vara bosatt och mantalsskriven i riket och således försäkrad enligt lagen
och inskriven hos allmän försäkringskassa. Enligt konventionerna, vilka
innehåller en del sinsemellan olika föreskrifter som icke kommer att här
behandlas, kräves över lag bosättning i Sverige och inskrivning i allmän
försäkringskassa. Däremot har krav på mantalsskrivning i regel icke ställts.
Sådana konventioner gäller beträffande ett stort antal länder, bl. a. alla
våra närmaste grannländer.

Enligt vad revisorerna försport har på sina håll den meningen hävdats, att
rätten för utländska medborgare att här erhålla moderskapspenning i vissa
fall skulle missbrukas på det sättet, att vederbörande uppgiver sig ämna
bosätta sig i landet men kort tid efter barnsbörden lämnar landet. Revisorerna
har ansett sig böra ägna frågan härom viss uppmärksamhet och har
bl. a. från de allmänna försäkringskassorna införskaffat uppgifter beträffande
antalet utländska medborgare som budgetåret 1963/64 erhållit moderskapspenning
och antalet av dessa som, såvitt är vederbörande kassa veterligt,
lämnat landet.

De inkomna uppgifterna har redovisats i omstående tabell.

Revisorernas uttalande. Enligt 12 § lagen om allmän försäkring äger
kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller
skulle ha varit inskriven om hon fyllt sexton år, vid barnsbörd rätt till moderskapspenning.
Sådan utgår med ett belopp av vid enkelbörd 900 kronor
och vid flerbörd nämnda belopp ökat med 450 kronor för varje barn utöver
ett. Denna förmån kan utgå även till andra än svenska medborgare. Som
villkor härför gäller, i den mån icke genom konvention mellan Sverige och
respektive land annat överenskommits, att vederbörande skall vara bosatt
och mantalsskriven i Sverige och således försäkrad enligt ovannämnda lag
och inskriven hos allmän försäkringskassa. För dem som erhåller förmånen
på grund av konvention upprätthålles som regel icke kravet på mantalsskrivning.

Enligt en på sina håll hävdad uppfattning skulle det icke sällan förekomma
att utländska medborgare beger sig till Sverige och, under föregivande
av att de ämnar bosätta sig här, får uppbära moderskapspenning endast
för att kort tid därefter lämna landet. Revisorerna har med anledning
därav ansett sig böra ägna denna fråga viss uppmärksamhet. I sådant syfte
har revisorerna från försäkringskassorna införskaffat uppgifter om i vilken
9 Rev. berättelse ang. statsverket är 196i I.

130

Antal utländska medborgare som erhållit moderskapspenning budgetåret 1963/64

Försäkringskasseområde	Antal uti. medb. som uppburit moderskaps-penning	Antal av dessa som lämnat landet
Stockholms	län	940	31
Uppsala	»	149	1
Södermanlands		268	4
Östergötlands		124	8
Jönköpings	»	157	12
Kronobergs	»	62	2
Kalmar		25	1
Gotlands		ii	—
Blekinge		73	2
Kristianstads	»	74	4
Malmöhus	»	267	17
Hallands	»	90	—
Göteborgs och Bohus		245	12
Älvsborgs		495	21
Skaraborgs		129	2
Värmlands	»	223	6
Örebro		196	3
Västmanlands		434	22
Kopparbergs		i 223	i 5
Gävleborgs		132	5
Västernorrlands		163	8
Jämtlands	»	65	—
Västerbottens	»	79	2
Norbottens	»	166	5
Stockholm		2 998	2 30
Göteborg		385	13
Malmö		257	—
Norrköping		26	—
Summa	6 456	216

1 Beräknat på totalsiffrorna för 1963 och 1964.

2 Beräknat genom stickprov.

utsträckning under budgetåret 1963/64 moderskapspenning utgått till utländska
medborgare och i vad mån, såvitt är för kassorna bekant, dessa
numera lämnat landet.

De lämnade uppgifterna ger vid handen att hela antalet utländska medborgare
som nämnda budgetår erhållit moderskapspenning uppgår till i
runt tal 6 500. Detta innebär att de, bortsett från eventuella flerbörder,
skulle tillsammans uppburit ett belopp av närmare 6 milj. kronor. Till
jämförelse kan nämnas att från försäkringskassorna under år 1963 utbetalats
moderskapspenning eller häremot svarande förmån enligt tidigare
regler till ett totalt belopp av närmare 105 milj. kronor.

Antalet efter barnsbörden utflyttade har uppgivits till i runt tal 220 eller
drygt 3 procent av samtliga som erhållit moderskapspenning. Det må an -

131

märkas att uppgifterna om antalet utflyttade är något osäkra i vissa fall.
Bl. a. torde sådana som erhållit moderskapspenning på grund av konventionsbestämmelser
enligt vilka mantalsskrivning icke kräves ibland ha utflyttat
utan att försäkringskassan underrättats. Även i andra fall kan utflyttning
ha förekommit utan att kassan fått kännedom härom.

Det är således sannolikt att det ovan angivna procenttalet är något lägre
än det verkliga. Oavsett detta ger, såvitt revisorerna kunnat bedöma, det
föreliggande materialet icke i och för sig underlag för uppfattningen att
något mera utbrett missbruk skulle förekomma. Beaktas bör även att bland
de redovisade fallen givetvis kan finnas sådana, där utflyttningen föranletts
av omständigheter som tillkommit efter ankomsten till Sverige eller
efter barnsbörden och således icke varit planerad tidigare.

En omständighet som kan tänkas leda till missbruk av utländska medborgares
rätt till moderskapspenning är den ibland föreliggande svårigheten
att upprätthålla kravet på bosättning i riket. Denna svårighet understrykes
av att beslut om utgivande av förmånen i fråga måste grundas på
en förhandsbedömning av hur den försäkrade kommer att förhålla sig i
framtiden. Begreppet »bosatt i riket» förekommer f. ö. även i annan lagtext,
exempelvis i skatteförfattningarna, och lär emellanåt åstadkomma besvärligheter
i den praktiska tillämpningen. Revisorerna vill, vad beträffar
den allmänna försäkringen, erinra om ett par avgöranden i besvärsmål
som Kungl. Maj :t träffat i mars 1960, varvid frågan om bosättningsbegreppets
innebörd var aktuell. Målen gällde sjukkassemedlemmar som var
svenska medborgare. Av utgången i målen torde kunna utläsas bl. a., att
sjukkassemedlem — numera medlem i allmän försäkringskassa — som är
svensk medborgare och som ej genom utvandringsbevis eller på annat sätt
klargjort sin avsikt att stadigvarande bosätta sig utomlands skall anses
bosatt i Sverige intill ett år från det han lämnade Sverige. Besluten torde
emellertid icke giva stöd för något slags analog tillämpning av en dylik
regel i fråga om försäkrade som är utländska medborgare. Såvitt revisorerna
kunnat finna skulle en sådan regel för de utländska medborgarnas
del knappast heller bli av någon större betydelse, då det torde stöta på stora
praktiska svårigheter och även från andra synpunkter te sig mindre tilltalande
att ifrågasätta återbetalning av utgivna belopp.

Enligt vad revisorerna erfarit kräver försäkringskassa av utländsk medborgare
som önskar erhålla moderskapspenning bl. a. att hon förklarar sig
ämna kvarstanna i Sverige. Hon får vidare lämna kassan uppgifter exempelvis
om hur familjen ordnat sin försörjning och sin bostadsfråga i Sverige
och om hur den i övrigt planerat sin existens i framtiden. Det synes revisorerna
svårt att föreställa sig annat än att den prövning varom bär är fråga
i stort sett måste få den form den nu har. Humanitära skäl talar också för
att prövningen icke göres alltför rigorös.

132

Som ovan nämnts ger de inkomna uppgifterna icke stöd för uppfattningen,
att på förevarande område något utbrett missbruk skulle förekomma.
Sannolikt skulle en mera inträngande undersökning, varvid sådana faktorer
som tidsintervallerna mellan ankomsten till Sverige, barnsbörden och
utflyttningen ur riket ävensom orsakerna till den sistnämnda beaktades,
ytterligare reducera det antal fall där talet om missbruk möjligen skulle
kunna anses befogat. Det bör emellertid icke bortses från att den ovannämnda
svårigheten att upprätthålla kravet på bosättning i riket i och för
sig innebär risk för att sådant missbruk kan uppstå. Revisorerna anser
därför angeläget att utvecklingen på förevarande område följes med uppmärksamhet,
så att, därest den skulle gå i en ogynnsam riktning, lämpliga
motåtgärder kan vidtagas utan större tidsutdräkt. Härvid synes det bl.a. kunna
ifrågakomma att undersöka i vad mån principen om reciprocitet, vilken
kan förutsättas vara en av grunderna för vårt konventionssystem på området,
verkligen är genomförd även i vad avser de närmare villkoren för
lämnande av hjälp i de konkreta fallen.

133

§ 15

Abortförebyggande åtgärder

Enligt kungörelsen den 21 december 1945 (nr 863) angående statsbidrag
till viss verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande
syfte utgår till landsting eller stad som ej deltager i landsting
bidrag för anordnande och upprätthållande av sådan verksamhet. Bidrag
utgår därvid till läkares och kurators avlöning, till vissa resor samt
för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos kvinnor som besöker
kurator. Vissa laboratorieundersökningar ersättes även.

För ovan angivna ändamål är under femte huvudtiteln upptaget ett anslag
till abortförebyggande åtgärder, i vilket ingår en post betecknad Tillgodoseende
av överhängande hjälpbehov hos kvinnor som besöka kurator.
Revisorerna har ansett sig böra ägna viss uppmärksamhet åt frågan, hur
de under denna anslagspost anslagna medlen användes, och åt vissa härtill
angränsande spörsmål.

De senaste åren har under anslagsposten årligen anvisats 160 000 kronor.
Utgångspunkt för medelsberäkningen har varit ett belopp av 30 kronor för
varje kvinna som under det aktuella året väntas komma att inskrivas vid
de särskilda abortbyråer som enligt kungörelsen äger åtnjuta statsbidrag;
till den sålunda uppskattade summan har lagts 10 000 kronor med hänsyn
till att den abortförebyggande verksamheten inom familjerådgivningens
ram kan komma att belasta anslagsposten. Det ankommer på medicinalstyrelsen
att enligt grunder som styrelsen äger bestämma ställa medel från
anslagsposten till förfogande för kuratorerna vid nyss avsedda byråer. Dessas
antal är f. n. 19, varjämte till en av dem har inrättats en filial. Enligt de
av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningarna för medlens förvaltning må
kontant understöd till hjälpbehövande förekomma, men understöd bör i allmänhet
utbetalas till annan person eller till firma för visst ändamål.

Uppgifter, utvisande medicinalstyrelsens fördelning av medlen på de olika
byråerna budgetåret 1963/64, antalet nyinskrivna sökande år 1963 samt det
antal av dessa på vilka legal abort utförts har sammanställts i omstående
tabell. Anmärkas må att i vissa fall belopp utöver statsbidraget ställts till
förfogande av kommuner och enskilda.

134

Vid abortrådgivningsbyråerna inskrivna m. m. år 1963 samt fördelningen av medlen för
tillgodoseende av överhängande hjälpbehov budgetåret 1963/64

Byrå (huvudman)	Antalet sökande (under året nyinskrivna)	Under året nyin-skrivna på vilka legal abort utförts	Bidrags- belopp
		Antal	%	kr.
Stockholms stad	1 201	608	51	37 000
Stockholms läns landsting, Danderyd	420	143	34	17 000
Stockholms läns landsting, Södertälje	159	71	45	3 000
Uppsala läns landsting	256	148	58	7 000
Södermanlands läns landstingi)	24	17	71	2 000
Östergötlands läns landsting, Linköping	149	51	34	4 500
Östergötlands läns landsting, Motala	64	13	20	3 000
Gotlands läns landsting	47	19	40	2 000
Malmöhus läns landsting	217	45	21	7 000
Malmö stad	318	163	51	10 000
Hälsingborgs stad	107	40	37	3 000
Göteborgs stad	533	219	41	18 000
Värmlands läns landsting	160	89	56	6 000
Västmanlands läns landsting	317	151	48	9 000
Kopparbergs läns landsting	192	53	28	6 000
Gävleborgs läns landsting, Gävle	152	25	16	4 000
Gävleborgs läns landsting, Hudiksvall	92	55	60	3 000
Västernorrlands läns landsting, Örnsköldsvik	62	41	66	2 500
Västernorrlands läns landsting, Sundsvall	161	86	53	5 000
Norrbottens läns landsting	156	59	38	5 000
Summa	4 787	2 096	43	154 000

l Uppgifterna för detta landsting gäller tiden den 1 juli—31 december 1963.

Revisorerna har närmare granskat verifikationerna för de utbetalningar
som åtta av byråerna verkställt budgetåret 1963/64. I urvalet är byråer avolika
storlek och i olika delar av landet representerade, och de av dem sammanlagt
disponerade medlen motsvarar drygt hälften av hela anslagsposten.
De utbetalade beloppen har uppdelats i vissa grupper efter de ändamål
de avsetts för. Uppgifterna återfinnes i tabellen på s. 136 och 137.

I många fall har ändamålet med utbetalat belopp uppgivits vara mer än
ett. Beloppet har då i tabellen hänförts till det ändamål som huvuddelen
bedömts belöpa på. Posterna för avbetalning har gällt sådana ting som t. ex.
gasolkamin, symaskin, sängar och tvättmaskin. Bland kostnader som icke
specificerats i tabellen märkes sådana som avser skrivmaskinskurs, flytthjälp,
telefoninstallation och inköp av elugn m. m. Även sådana poster som
»komplettering av socialhjälp» förekommer.

135

Revisorerna har i skrivelse till byråerna anhållit om svar på frågorna, om
de för respektive byrå tillgängliga medlen varit tillräckliga för att täcka
behoven och om byrån har några synpunkter att anföra beträffande frågan
om gränsdragningen mellan de behov som bör tillgodoses av socialvården
respektive med medel från här ifrågavarande anslag. De inkomna svaren
redovisas nedan.

Sålunda anför Stockholms stads mentalvårdsbyrå bl. a. följande.

Bidraget är avsett att täcka ett överhängande hjälpbehov hos abortsökande
kvinnor. Det har till mycket stor del utgått till klädesbidrag som
är den ojämförligt största posten — och till uppehälle. Andra behov som
täckts har varit hjälp till inackorderingskostnad — ibland i det egna hemmet,
avbetalning på skulder av olika slag t. ex. symaskin, tvättmaskin etc.,
resekostnader, fickpengar.

Klädesbidraget avser främst att täcka behovet av kläder för dagligt bruk
under graviditeten. För patienter med ansträngd ekonomi har detta mycket
stor betydelse inte minst ur psykologisk synpunkt.

Beträffande bidrag till uppehälle (hyra och mat) har vi ansett det angeläget
att försöka bedöma om patienten-familjen genom detta kan förväntas
klara sig själv i fortsättningen. Om så har bedömts ej vara fallet har vederbörande
rekommenderats söka socialbidrag. Likaså när det gäller kostnader
för fortsatt utbildning etc. hänvisas vederbörande till de institutioner i samhället
som har behandlandet av sådana frågor till huvuduppgift.

För den kategori människor vars inkomstförhållanden av olika skäl ej
medger socialbidrag, anser vi det vara av värde att genom statsbidraget
kunna få ekonomisk hjälp i en trängd situation.

Byrån uttalar vidare att någon hjälpbehövande icke behövt avvisas men
att byrån disponerar även ett kommunalt anslag på 25 ÖÖO kronor om året.
Byrån anser att statsbidraget i första hand bör användas för att täcka behov
som samhällets övriga hjälporgan ej har möjlighet att tillgodose.

Stockholms läns landstings byrå i Danderyd uttalar bl. a. följande.

Vi har inte avvisat hjälpbehövande, men har ofta ej haft möjlighet att
kunna erbjuda hjälp med tillräckligt stora belopp. Vi har endast sällan
kunnat lämna mer än 500 kr. till någon hjälpsökande. Med hänsyn till nuvarande
kostnadsläge kan den summan knappast väsentligt förbättra någons
ekonomiska situation. Ej heller kan man skaffa den sökande något
väsentligt hjälpmedel såsom tvättmaskin eller dylikt.

På förfrågan i fjor från Riksdagens upplysningstjänst svarade vi att vi
anser oss behöva minst dubbla summan i anslag.

Graviditeten medför ofta en ekonomisk belastning. I samband därmed
kan behövas speciell klädutrustning, hemhjälp, konvalescentvistelse, m. m.
Samtidigt blir det ofta inkomstbortfall, eftersom vederbörandes arbetsinkomst
är högre än sjukpenningen. Flertalet av de sökande, som sålunda
råkat i ett akut ekonomiskt hjälpbehov, har ej brukat söka socialhjälp, och
vill helst inte göra det. Men om det ekonomiska hjälpbehovet är mycket
stort och/eller kan förutses bli långvarigt, och den sökande inte kan få tillräcklig
hjälp på annat håll, får man hänvisa till socialhjälp. Denna ger
dock ej mycket utöver existensminimum. I en bekymmersam situation kan

136

Utbetalade belopp, grupperade

Byrå	Kläder och uppehälle för moder och barn	Avbetalning eller betalning av skuld	Hemhjälp	Tandvårdshjälp o. dyl.
	Högst Kr	Lägst Kr	Totalt Kr	Högst Kr	Lägst Kr	Totalt Kr	Högst Kr	Lägst Kr	Totalt Kr	Högst Kr	Lägst Kr	Totalt Kr
1	600	100	28 030 (70)	500	200	2 570 (6)	—	—	—	500	400	1 400 (3)
2	800	20	16 000 (38)	—	—	- --	—	—	—	—	—	—
3	200	100	1 800 (11)	—	—	—	200	70	700 (5)	—	—	—
4	500	100	2 800 (11)	—	—	—	—	—	—	—	—	—
5	400	100	3 450 (17)	—	—	—	100	100	100 (1)	200	200	200 (1)
6	250	50	2 590 (17)
7	400	150	2 200 (8)	—	—	—	300	250	550 (2)	—	—	—
8	—	—	—	350	350	2 100 (6)	350	350	350 (1)	—	—	—
			56 870			4 670			1 700			1 600

Anm. Talen inom parentes i kolumnen för totalkostnaderna anger antalet utbetalningsposter.

det betyda en stor uppmuntran för den sökande att få förgylla sin tillvaro
med lite pengar utöver socialhjälpen.

Södermanlands läns landstings byrå anför bl. a., att det torde vara mera
sällan som rent ekonomiska angelägenheter är det främsta skälet för en
abortansökan. Ett vanligt motiv är för trång bostad.

Uttalanden i samma riktning förekommer även från andra byråer.

Västmanlands läns landstings byrå anför beträffande frågan om gränsdragningen
mellan behov som bör tillgodoses av socialvården respektive av
här ifrågavarande anslag följande.

Denna gränsdragning är givetvis ständigt mer eller mindre aktuell. Det
är dock vår erfarenhet, att de smidiga former under vilka medel från ifrågavarande
anslag kan utnyttjas är av stor betydelse för klientelet alldeles
särskilt, att de därvid besparas från förödmjukelsen att vara tvingade personligen
inställa sig hos vederbörande socialnämnd eller socialvårdstjänsteman
för förnyad prövning av ekonomiska behov. Säkerligen har gränsdragningen
härigenom av och till blivit sådan, att socialvårdens medel besparats,
en olägenhet som säkerligen skulle kunna undvikas om en mera smidig
praxis vunne insteg bland socialnämnderna, varvid särskilt kunde framhållas
betydelsen av att den hjälpsökande kunde få sina ärenden prövade

137

efter användningsändamål

Resor, fickpengar m. m.	Hyra	Konvalescentvård, rekreation o. dyl.	Kostförbättring	övrigt eller ej uppgivna ändamål
Högst Kr	Lägst Kr	Totalt Kr	Högst Kr	Lägst Kr	Totalt Kr	Högst Kr	Lägst Kr	Totalt Kr	Högst Kr	Lägst Kr	Totalt Kr	Högst Kr	Lägst Kr	Totalt Kr
250	250	250 (1)	1 000	50	3 150 (9)	—	—	—	—	—	—	500	300	1 600 (3)
—	—	—	500	500	500 (1)	200	200	200 (1)	—	—	—	300	300	300 (1)
									150	100	500 (4)	■-	—	—
150	150	150 (1)										600	200	2 300 (7)
150	150	150 (1)										500	100	600 (2)
100	100	100 O)	150	150	150 (1)	—	—	—	—	—	—	150	10	160 (2)
												250	250	250 (1)
150	100	250 (2)	—	—	—	350	200	2 000 (7)	—	—	—	200	100	300 (2)
		900			3 800			2 200			500			5 510

och avgjorda genom ombud och ej genom personlig inställelse, vilket genomgående
synes krävas av socialmyndigheterna. I stort sett måste dock
sägas, att anslaget utnyttjas under förhållanden och i former där socialvården
knappast enligt gängse praxis skulle ha kunnat ingripa, vilket givetvis
understryker betydelsen av att anslaget har tillräcklig storlek.

Västernorrlands läns landstings byrå lämnar exempel på olika fall av
hjälpbehov. Vad gäller socialvården uttalas att denna bör vara det organ
som skall tillgodose en hjälpsökandes behov. Härom anföres vidare.

Men kommunerna har olika syn på problemen. En del kommuner kan
lämna ekonomiskt stöd då det gäller att skaffa fram bostäder till katastroffall.
Men många av de abortsökande kvinnorna äro obenägna att vända sig
till socialvården då de anse det vara genant att söka socialhjälp eller kanske
någon gång blivit bryskt behandlade av någon socialnämnd. I en storstad
försvinner den hjälpsökande i mängden av människor, men ute på
landsbygden där alla känner varandra kan vägen till socialvårdsbyrån vara
svår att gå. Då går man hellre till en byrå för att söka legal abort, eftersom
det väntade barnet skulle betyda ekonomisk katastrof för familjen (modern)
just då, eller göra intrång i ett för trångt bostadsutrymme.

138

I skrivelserna uttalas i övrigt tämligen genomgående att medlen är otillräckliga.
Det framgår vidare att rätt olika uppfattningar föreligger beträffande
svårigheten att avgränsa socialvårdens uppgifter från abortrådgivningsbyråernas.

Revisorernas uttalande. Statligt stöd till abortförebyggande verksamhet
lämnas i olika former. Sålunda utgår under femte huvudtiteln ett anslag till
abortförebyggande åtgärder — för innevarande budgetår anvisat med
410 000 kronor. Anslaget är uppdelat på tre poster, nämligen en på 220 000
kronor för den rådgivande verksamheten, en på 160 000 kronor för tillgodoseende
av överhängande hjälpbehov hos kvinnor som besöker kurator
samt en på 30 000 kronor för vissa laboratorieundersökningar. Anslaget är
avsett för den abortförebyggande verksamhet som bedrives vid de för detta
ändamål inrättade kommunala byråerna, f. n. tjugo till antalet. Sedan några
år lämnas vidare bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning. Syftet
är att, när rådgivning i denna form kommit i gång, även viss abortförebyggande
verksamhet skall kunna förekomma inom ramen därför. Det må
slutligen erinras om att den för icke länge sedan genomförda höjningen
av moderskapspenningen bl. a. har till ändamål att motverka benägenheten
för abort.

Revisorerna är medvetna om vikten av att de aspekter på abortföreteelsen
om vilka här är fråga ägnas stor uppmärksamhet av statsmakterna. Det är
enligt revisorernas mening en betydelsefull samhällsuppgift att genom effektivt
stöd i olika former söka undanröja de svårigheter av personlig och
ekonomisk art som ofta är en avgörande orsak till att en kvinna önskar
få abort och som i många fall, där legal abort icke kunnat erhållas, lett
till illegal abort, ibland med katastrofala följder. Revisorerna vill understryka
angelägenheten av att de samlade resurserna för den abortförebyggande
verksamheten blir utnyttjade så att största möjliga effekt uppnås.

Revisorerna har icke för avsikt att här upptaga hela denna verksamhet
till granskning. Det har emellertid synts revisorerna som om dispositionsvillkoren
för den ovan omförmälda anslagsposten på 160 000 kronor skulle
vara så utformade, att tveksamhet kan uppkomma beträffande de ändamål
för vilka anslagsposten bör användas. Till följd härav kan även oklarhet
uppstå hur gränsen bör dragas mellan behov som bör tillgodoses genom
den allmänna socialvården och behov som bör tillgodoses genom medel från
anslagsposten. Revisorerna har därför ansett sig böra ägna viss uppmärksamhet
åt användningen av de under anslagsposten anvisade medlen och
vissa därtill angränsande spörsmål. I sådant syfte har revisorerna dels granskat
ett antal verifikationer för utbetalningar under budgetåret 1963/64 och
dels från abortrådgivningsbyråerna införskaffat uppgifter och synpunkter
till belysande av de nyss angivna frågorna.

139

Av den föregående redogörelsen framgår, att de under anslagsposten anvisade
medlen av medicinalstyrelsen fördelas mellan byråerna enligt i huvudsak
den principen, att 30 kronor utgår för varje vid byrån nyinskriven
kvinna. Härutöver synes vissa byråer för ifrågavarande ändamål kunna
disponera medel som tillskjutits av huvudmannen eller av enskilda givare.
Antalet nyinskrivna uppgick år 1963 till ca 4 800.

Den verkställda granskningen av verifikationsmaterialet, som gäller åtta
byråer med en sammanlagd medelstilldelning för budgetåret 1963/64 av
drygt 80 000 kronor, visar att de behov som tillgodosetts är av mycket varierande
art. Posten »kläder och uppehälle» dominerar starkt. Andra framträdande
poster i redovisningen är »avbetalning eller betalning av skuld»,
»hyra», »konvalescentvård, rekreation o. dyl.» samt »hemhjälp». Bland utbetalningarna
förekommer också sådana som avser maskinskrivningskurs,
flytthjälp, telefoninstallation, inköp av elugn, komplettering av socialhjälp
m. m.

Enligt revisorernas mening är det tveksamt, om samtliga de utbetalningar
som ovan angivits verkligen kan anses ha tillgodosett ett överhängande
hjälpbehov eller om icke det föreliggande behovet lika väl hade kunnat tillgodoses
vid ett senare tillfälle och med andra medel. Detta gäller exempelvis
utgifter för maskinskrivningskurs, telefoninstallation, flyttning och, i vissa
fall, avbetalningar. Det är emellertid svårt för en utomstående att bedöma,
i vad mån utbetalningar i de enskilda fallen får anses nödvändiga eller icke
för uppnående av det med de anslagna medlen avsedda syftet. Förarbetena
till de föreskrifter som reglerar verksamheten lämnar, såvitt revisorerna
kunnat finna, icke någon säker ledning beträffande de särskilda ändamål
för vilka medlen bör användas. Det må också ihågkommas att medlen disponeras
av de på byråerna tjänstgörande kuratorerna, vilka har att efter
granskning av omständigheterna i de olika fallen fatta beslut. Det ligger i
sakens natur att sådana beslut måste fattas snabbt. Av de inkomna svaren
framgår också att ett avgörande motiv för lämnad hjälp i allmänhet är den
psykologiska effekt åtgärden bedömts få på den hjälpsökandes inställning
till sitt aborlproblem. Det synes revisorerna som om kuratorerna bör tillerkännas
ett avsevärt mått av frihet i sin bedömning av hjälpbehoven.

En fråga som revisorerna ansett sig böra ställa är emellertid om det kan
förekomma, att här ifrågavarande medel disponeras för behov som det rätteligen
borde ankomma på den allmänna socialvården att tillgodose, och
om härigenom svårigheter kan uppstå att få medlen att räcka till för de
överhängande hjälpbehoven. I många av de inkomna skrivelserna har anförts
att medlen är otillräckliga, och medicinalstyrelsen har i sina anslagsframställningar
vid upprepade tillfällen, bl. a. i framställningen för budgetåret
1965/66, hemställt att beräkningsgrunden ändras från 30 till 50
kronor per nyinskriven kvinna. Det kan också förutses, vilket även direkt

140

uttalats av föredragande departementschefen i årets statsverksproposition,
att organiserandet av familjerådgivningen kommer att öka trycket på anslagsposten.

De granskade verifikationerna och uttalanden i de inkomna svaren ger
vid handen, att det icke sällan förekommer att medel från anslagsposten användes
för utgifter som egentligen bort bestridas av socialvården. Detta
framgår också av att vissa sökande erhållit hjälp därför att de av sociala
prestigehänsyn icke velat vända sig till socialvårdsmyndigheterna. Nämnda
förhållande synes bl. a. kunna medföra risk för att den samlade hjälpinsatsen
från det allmännas sida på förevarande område blir mindre än den
eljest skulle ha varit. Revisorerna inser att någon helt klar avgränsning av
de uppgifter som får anses ankomma på socialvården knappast är möjlig
att åstadkomma. Det får vidare med hänsyn till att här är fråga om hjälpbehov
som måste tillgodoses snabbt och till de skiljaktigheter som föreligger
i olika kommuners sätt att handha socialvården godtagas, att medlen
i viss utsträckning användes för behov som socialvården bort tillgodose.
Det här berörda problemet bör emellertid ägnas skärpt uppmärksamhet.
Revisorerna vill också starkt framhålla vikten av att de organ som har att
taga befattning med problemen för kvinnor i abortsituation, främst abortrådgivningsbyråerna
och de kommunala socialvårdsorganen samt familjerådgivningsbyråerna,
tar kontakt med varandra för att i samverkan åstadkomma
bästa möjliga lösningar av problemen.

Sammanfattningsvis må anföras att den ovan redovisade undersökningen
av vissa förhållanden inom den abortförebyggande verksamheten icke synts
revisorerna böra föranleda några anmärkningar emot abortrådgivningsbyråernas
sätt att handhava de medel som står till förfogande för tillgodoseende
av överhängande hjälpbehov hos de kvinnor som besöker byråerna.
Undersökningen har emellertid aktualiserat behovet av intimt samarbete
mellan de olika organ som har att taga befattning med de hjälpsökandes
behov. Om de resurser som det allmänna lämnar den för samhället betydelsefulla
abortförebyggande verksamheten skall kunna utnyttjas på bästa
sätt, är en sådan samverkan enligt revisorernas mening ofrånkomlig.

Revisorerna förutsätter att de ovan anförda synpunkterna blir beaktade i
det fortsatta arbetet inom den abortförebyggande verksamheten.

141

Kommunikationsdepartementet

§ 16

Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

I ett annat avsnitt av årets berättelse har revisorerna framfört förslag om
ändrad redovisning av automobilskattemedlen. Därvid har en utförlig redogörelse
lämnats för automobilskattemedlens specialstat och dess natur samt
för de budgettekniska frågor som har samband därmed. Revisorerna hänvisar
i dessa delar till den sålunda lämnade redogörelsen och kan i förevarande
sammanhang begränsa sig till att lämna den uppställning över
specialbudgeten, som årligen brukat införas i berättelsen.

Under budgetåret 1963/64 har inkomster och utgifter på specialbudgeten
uppgått till följande belopp.

Ingående balans den 1/7 1963 * 1

Tillgångar:

Reservationer .................................. 509 288 616:10

Fordran å budgetutjämningsfonden ............ 742 049 142: 95 1 251 337 759:05

Inkomster:

A. I. 2. a) Fordonsskatt ......................

2. b) Trafikomläggningsskatt ............

2. c) Bensin- och brännoljeskatt ..........

A. II. 15. Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
........................

16. Förrättningsavgifter vid statens bilinspektion
..........................

Utgifter:

VI. KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

A. Kommunikationsdepartementet m. m.

3 Kommittéer och utredningar genom sakkunniga

B. Väg- och vattenbgggnadsväsendet
Väg- och vattenbgggnadsverket
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

1 Avlöningar (9/10 av styrelsens verkliga avlöningar)
................................

2 Omkostnader (9/10 av styrelsens verkliga

omkostnader) ............................

Vägförvaltningarna:

3 Avlöningar (9/10 av förvaltningarnas verkliga
avlöningar) ..........................

4 Omkostnader (9/10 av förvaltningarnas verkliga
omkostnader) ........................

5 De lokala vägnämnderna in. m...............

6 Reglering av vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde ........

509 811 218: 63
87 647 107:63
1 222 634 625:07

1 422 071: 51

5 401 590:— 1 826 916 612:84
3 078 254 371:89

818 831: —

12 621 324: 31
2 223 834:35

32 514 018: 08

5 433 805: 28
338 707: 61

1 088 005:16 54 219 694:79

142

Vägunderhåll och vägbgggnader
Väghållningen på landet samt i städer och
stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare: 7

Vägunderhållet .......................... 438 763 997:03

8 Byggande av riksvägar .................. 255 903 184:75

9 Byggande av länsvägar .................. 173 359 940:98

10 Byggande av ödebygds vägar .............. 8 353 401:04

11 Byggande av storbroar .................. 26 627 987:06

Väghållningen i städer och stadsliknande samhällen,
som är väghållare:

12 Bidrag till underhåll av vägar och gator .. 66 732 750: —

13 Bidrag till byggande av vägar och gator .. 243 163 929: —

Enskild väghållning:

14 Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. 29 660 119: 32

15 Bidrag till byggande av enskilda vägar .... 16 023 416:24

Diverse ändamål:

16 Kostnader för övergång till högertrafik .... 2 029 680:58

17 Utredningar ............................ 579 013:41

18 Vissa kostnader i samband med internationella
vägkongresser ...................... 17 918:48

Äldre anslag (1962/63 B 12) .............. 16 807 412:33

C. Vägtrafikväsendet

Statens bilinspektion:

1 Avlöningar .............................. 4 990 329:05

2 Omkostnader ............................ 1 753 320: 18

3 Utrustning .............................. 223 831: 94

5 Bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
................................ 4 212 609:40

6 Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder

vid vissa järnvägskorsningar................ 348 646:50

Statens biltrafiknämnd:

7 Avlöningar .............................. 874 309: 54

8 Omkostnader ............................ 92 049:32

9 Statens trafiksäkerhetsråd m. m............. 201 894:06

10 Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhets forskning

.................................. 877 766: 08

11 Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande .......................... 1 200 000: —

D. Sjöfart

Hamnar och farleder

22 Bidrag till byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder........................

G. Tekniska institut

1 Statens väginstitut .......................... 1 249 684: 82

2 Statens väginstitut: Utrustning.............. 142 356:01

J. Diverse

Ersättning till statens allmänna fastighetsfond: 2

Byggnadsstyrelsens delfond................ 3 950 000: —

5 Bidrag till viss busstrafik m. m............. 2 999 999: 53

VIII. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
E. Högre utbildning och forskning
Tekniska högskolorna
Tekniska högskolan i Stockholm:

83 Avlöningar .............................. 180 000: —

Chalmers tekniska högskola:

89 Avlöningar .............................. 154 000: —

903 008 510: 86

375 014 239: 36

14 774 756:07

1 054 212: 69

1 392 040:83

6 949 999: 53

334 000: —

143

IX. JORDBRUKSDEPARTEMENTET
C. Lantbrukets rationalisering och befrämjande av
dess produktion, m. m.

17	Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess
	utövare erlagd bensinskatt ..................	101 705: —
18	Äldre anslag (1962/63 C 18) ..................	319335: —	421 040: —
7.	Skogsväsendet
6	Vägbyggnader å skogar i enskild ägo ........		10111 561: —
K.	Fiskeriväsendet m. m.
14	Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess ut-
	övare erlagd bensinskatt ....................	826 440: —
	Äldre anslag (1962/63 K 14) ..................	108150: —	934 590: —
XI.	INRIKESDEPARTEMENTET
C.	Arbetsmarknad m. m.
9	Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder ......		329 017 256: 69
E.	Polisväsendet
	Statspolisintendenten m. fl.:
1	Avlöningar ..............................	720 000: —
	Statspolisorganisationen:
2	Inköp av motorfordon m. m...............	1 590 000: —
3	Underhålls-, drift- och expeditionskostnader	4 051 000: —
4	Gottgörelse till polisdistrikten ............	21 690 000: —
5	Polisradioväsendet ......................	329 308:45
	Statens polisskola:
9	Avlöningar ..............................	330 000: —
10	Omkostnader ............................	56 000: —
11	Inredning och utrustning av nybyggnad . .	24 861:36
19	Vissa ersättningar åt befattningshavare vid
	polisväsendet m. m.......................	1 620 000: —	30 411 169: 81
XII	CIVILDEPARTEMENTET
C.	Pensionering
1	Personalpensionsförmåner m. m..............		23 200 000: —
		Summa utgifter	1 751 661 902: 63

Utgående balans den 30/6 196i

Tillgångar

Reservationer .................................. 498 156 215:94

Fordran å budgetutjämningsfonden.............. 828 436 253: 32 1 326 592 469:26

3 078 254 371:89

Revisorernas uttalande. Automobilskattemedlen utgör numera den enda
inom riksstaten kvarstående specialbudgeten av någon betydelse. Redovisningsformen
gör det möjligt att följa, i vad mån vissa statsinkomster som
direkt härleds ur motorfordonstrafiken, främst fordonsskatt och bensinskatt,
kommer till användning för väg- och vägtrafikväsendet eller närstående
ändamål. I ett annat avsnitt av årets berättelse har revisorerna lämnat
en redogörelse för specialbudgetens principer och därmed sammanhängande
budgettekniska frågor.

Inkomster och utgifter som hänför sig till automobilskattemedlen redovisas
såväl i riksstaten som i budgetredovisningen blandade med övriga poster,
och någon särredovisning av medlen förekommer icke. I syfte att möj -

144

liggöra en samlad överblick över dessa medel har revisorerna sedan ett antal
år tillbaka i sin berättelse intagit en sammanställning av automobilskattemedlens
specialbudget för det senast förflutna budgetåret.

Alltsedan budgetåret 1954/55 har ett överskott förelegat på specialbudgeten.
Detta överskott, som vid utgången av nämnda budgetår var relativt
obetydligt, steg därefter snabbt, så att det vid utgången av budgetåret
1958/59 utgjorde 743 milj. kronor. Med smärre variationer kvarblev det sedan
på denna nivå t. o. m. budgetåret 1962/63 för att sistförflutna budgetår
ånyo öka. Utvecklingen framgår av följande uppställning, i vilken beloppen
avrundats till jämna miljontal kronor.

Budgetår	Reserva- tioner	Överskott	Summa behållning
1954/55	398	53	451
1955/56	512	259	771
1956/57	681	287	968
1957/58	548	588	1 136
1958/59	383	743	1 126
1959/60	365	766	1 131
1960/61	376	747	1 123
1961/62	400	687	1 087
1962/63	509	742	1 251
1963/64	498	828	1 326

Under budgetåret 1963/64 har inkomsterna uppgått till 1 827 milj. kronor
och utgifterna till 1 752 milj. kronor. Inkomsterna överstiger alltså utgifterna
med 75 milj. kronor. Samtidigt har reservationerna nedgått med 11
milj. kronor, varför automobilskattemedlens fordran på budgetutjämningsfonden
ökat med 86 milj. kronor. Den 30 juni 1964 utvisar specialbudgeten
som följd härav en behållning å 1 326 milj. kronor, varav 498 milj. kronor
i form av reservationer på anvisade men för sitt ändamål ännu icke utnyttjade
anslag samt 828 milj. kronor som fordran å budgetutjämningsfonden.
Sistnämnda belopp motsvarar alltså vad som vid budgetårets utgång influtit
i automobilskattemedel men ännu icke anvisats för vägväsendet och övriga
med dessa medel avsedda ändamål.

145

§ 17

Behovet av en specialbudget för automobilskattemedlen

Specialbudgeter har som regel haft till ändamål ätt möjliggöra en särredovisning
av inkomster och utgifter med direkt anknytning till ett särskilt
avsnitt av den statliga verksamheten. Vanligen har det därvid gällt att i redovisningen
åskådliggöra, att inkomster som uppburits för ett visst ändamål
verkligen användes för därmed avsedda utgifter.

Specialbudgeter av detta slag tillkom i samband med genomförandet av
1911 års budgetreform i syfte att möjliggöra redovisning över riksstaten av
kostnaderna för sådana statliga institutioner, vilkas verksamhet självständigt
finansierades genom upptagandet för respektive ändamål av särskilda
avgifter eller ersättningar. De ursprungliga specialbudgeterna omfattade
bankinspektionens, försäkringsinspektionens, mynt- och justeringsverkets
samt patent- och registreringsverkets verksamhet ävensom lotsverkets redan
före budgetomläggningen på riksstaten redovisade rörelse. Samtliga till
hithörande specialbudgeter hänförliga inkomsttitlar uppfördes under rubriken
Uppbörd i statens verksamhet. Efter hand inordnades under längre
eller kortare tidsperioder ett antal nya uppbördstitlar samt ett flertal äldre
och nya skattetitlar m. fl. inkomsttitlar helt eller delvis i specialbudgetsystemet.
Bland annat behandlades ofta tillfälliga, för särskilt ändamål upptagna
skatter såsom specialbudgeter. På specialbudgeter har även redovisats
medel, härrörande ur verksamheter vilkas tillvaro staten i och för sig icke
velat främja men som staten likväl av någon anledning ansett böra regleras,
nämligen inkomster av rusdrycksmedel, lotterier och vadhållning vid tävlingar.

Sedan år 1912 har följande i riksstaten upptagna inkomsttitlar eller delar
av dem varit inordnade i specialbudgetsystemet: extra inkomst- och förmögenhetsskatt
(1934/35 och 1935/36), värnskatt (1915), bevillning av fast
egendom samt av inkomst (1918—1928/29), utjämningsskatt (1929/30—
1938/39), i stämpelmedcl ingående lotterivinstskatt (1928/29—1938/39), i
stämpelmedel ingående arvsskatt och skatt för gåva (1933/34—1936/37),
byggnadsskatt (1921 och 1922), automobilskattemedelstitlarna (1925/26 och
alltjämt), tullmedcl (1921—1925/26), accis å margarin (1933/34—1939/40),
skatt å oljekakor (1933/34), rusdrycksmedelstitlarna (1915—1931/32), inkomst
av myntning och justering (1912—1928/29), bidrag till bankinspektionen
(1912 och alltjämt), bidrag till fondinspektionen (1921 och alltjämt,
dock att denna tillsynsfunktion numera inordnats i bankinspektionen), bidrag
till sparbanksinspektionen (1929/30 och alltjämt, dock att denna tillsynsfunktion
numera inordnats i bankinspektionen), denatureringsavgifter

10 Rev berättelse ang. statsverken är H/Gi I.

146

(1921—1923/24), avgifter för granskning av biografbilder (1913—1928/29),
avgifter för prisreglering på jordbrukets område (1934/35—1939/40), avgifter
för täckande av förluster å spannmålsregleringen (1934/35—1939/40),
fyr- och båkmedel (1912 och 1913), patent- och varumärkes- samt registreringsavgifter
(1912—1934/35), bidrag till försäkringsinspektionen (1912
och alltjämt), inkomst av postsparbanksrörelsen (1921 och 1922), totalisatormedel
(1927/28—1946/47), inkomst av vadhållning vid idrottstävlingar
(1935/36—1939/40), lotterimedel (1938/39 och 1939/40), inkomst av Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag (1936/37) samt statsverkets fond av rusdrycksmedel
(1918—1932/33).

Specialbudgeterna utformades till en början i enlighet med ett av statskontoret
framlagt förslag, innebärande att utgifterna på de olika specialbudgeterna
redovisades över särskilda reservationsanslag och att merinkomster
och brister på motsvarande inkomsttitlar tillfördes respektive täcktes
av ifrågavarande reservationsanslag. Från och med budgetåret 1929/30
genomfördes den ändringen att specialbudgeternas inkomster över utgiftsanslagen
— som erhöll förslagsanslags natur — helt eller delvis avsattes till
särskilda, för respektive ändamål upprättade diversemedelsfonder.

Den stora omfattning, som specialbudgeterna under vissa tidsperioder erhållit
gjorde riksstaten och budgetredovisningen mindre enhetliga och försvårade
därigenom överblicken över statsrcgleringen. Under 1920-talet frångicks
därför efter hand systemet med specialbudgeter. I sin revisionsberättelse
för år 1926 konstaterade riksräkenskapsverket, att i den då gällande
riksstaten den mest angelägna reformen härutinnan genomförts i och med
slopandet av den typ av förslagsanslag som »i första hand» utgick av viss
inkomsttitel men för vilkas täckning den dåvarande kassafonden måste
anlitas, då utgifterna översteg de motsvarande inkomsterna. Från budgetteknisk
synpunkt ansåg ämbetsverket det önskvärt att samtliga specialbudgeter
avvecklades, vilkas bibehållande icke av vägande skäl befunnes
påkallat. Dessa synpunkter godkändes av 1929 års riksdag (jfr samma års
statsverksprop., ink., s. 11—13), och det stora flertalet specialbudgeter har
efter hand slopats. Systemet tillämpas numera endast för automobilskattemedlen
samt för inkomsttitlarna för bidrag till bankinspektionen och försäkringsinspektionen
och mot dessa svarande utgiftsanslag.

Av de sålunda kvarstående specialbudgeterna utgör automobilskattemedlen
den enda av någon väsentlig ekonomisk betydelse. Automobilbeskattningen
genomfördes år 1922 i avsikt att finansiera kostnaderna för vägväsendet.
Enligt riksdagens beslut skulle medlen vid sidan av riksstaten fördelas
mellan städer och landsbygd för att användas för underhåll av gator
och för samfärdseln viktiga vägar. Automobilskattemedlen inordnades fr.

o. m. budgetåret 1925/26 på riksstaten, varvid på utgiftssidan upptogs två

147

reservationsanslag över vilka influtna medel reserverades för fördelning på
städerna och landsbygden. Sedermera har dessa anslag delats på ett flertal
olika, såväl reservationsanslag som förslagsanslag och även obetecknade anslag.
Förslagsanslag uppfördes inom specialbudgeten fr. o. m. budgetåret
1929/30, varvid samtidigt — på sätt ovan nämnts -— inrättades en fondtitel,
automobilskattemedelsfonden, över vilken överskott och brister inom specialbudgeten
skulle regleras med hjälp av ett särskilt avsättningsanslag. I
viss omfattning har även medel direkt avsatts till denna fond, för att sedermera
från fonden disponeras för vägväsendet.

Den senast gällande förordningen om fördelning av automobilskattemedel
upphävdes år 1938. Fördelningen av dessa medel har därefter prövats vid
varje riksdag och kommit till uttryck i vederbörande regleringsbrev.

I den mån automobilskatternas avkastning ökades, utvidgades specialbudgetens
omfattning genom att allt flera anslag anvisades att utgå av automobilskattemedel.
Dessa täcker numera praktiskt taget samtliga kostnader för
vägväsendet och huvuddelen av kostnaderna för vägtrafikväsendet samt ett
flertal andra statliga utgifter för ändamål som på ett eller annat sätt berör
biltrafikväsendet eller automobilbeskattningen.

Automobilskattemedlens specialbudget var i början så anordnad, att iriksstaten
inkomsttitlarnas summa på utgiftssidan motsvarades av anslag på
samma belopp. I princip skulle såväl inkomsttitlar som anslag regleras
mot automobilskattemedelsfonden genom att fonden gottskrevs — förutom
avsättningsanslagets i riksstaten uppförda belopp — vid riksstatens realiserande
uppkommande merinkomster på inkomsttitlarna och besparingar
på andra anslag samt på motsvarande sätt belastades med uppkommande
brister respektive merutgifter. Avsättningsanslagets belopp representerade
härvid det i riksstaten beräknade överskottet på specialbudgeten. Automobilskattemedelsfonden
har alltså varit avsedd att inom ramen för på fonden
disponibla medel fungera på samma sätt som budgetutjämningsfonden
för den allmänna budgeten.

Inkomsterna av automobilskattemedel har under vissa år icke varit tillräckliga
för att bestrida de utgifter som skulle täckas av medlen. Specialbudgeten
har då undcrbalanserats. Förhållandet kom i riksstaten till uttryck
så, att det belopp varmed specialbudgetens beräknade inkomster understeg
summan av de till specialbudgeten hörande anslagen inräknades i
det på driftbudgeten uppförda underskottet, som skulle avföras på budgetutjämningsfonden.
I konsekvens härmed belastades respektive gottskrevs
budgetutjämningsfonden med vid realiserandet av riksstaten eventuellt uppkommen
ökning eller minskning av det beräknade underskottet på specialbudgeten.
Detta skedde över avsättningsanslaget. Å andra sidan bär specialbudgeten
under flertalet år överbalanscrats, vilket kommit till uttryck
på motsvarande sätt i redovisningen. De uppkomna överskotten på special -

148

budgeten har då avräknats på de från budgetutjämningsfonden tidigare
täckta underskotten på samma budget. Därest det under ett budgetår uppkomna
överskottet ej helt behövt tagas i anspråk för denna avräkning, har
det till återstående del balanserats på budgetutjämningsfonden, och de därefter
uppkomna överskotten har balanserats på motsvarande sätt.. Automobilskattemedelsfondens
funktioner kan sålunda sägas ha övertagits av budgetutjämningsfonden.
Inom denna särredovisas emellertid den behållning
eller brist som är att hänföra till automobilskattcmedlens specialbudget.

Reglerna för redovisning av inkomster och utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget har undergått åtskilliga förändringar under åren.
Under en följd av år utgjorde fordonsskatt och bensinskatt de enda inkomstposterna.
Under budgetåret 1954/55 tillkom på inkomstsidan den särskilda
investeringsavgiften för motorfordon. När denna avgift år 1956 utbyttes mot
en permanent omsättningsskatt för motorfordon, inräknades emellertid
icke inkomsterna därav i automobilskattemedlen utan redovisades under tullar
och acciser. Ej heller ingår bland automobilskattemedlen vissa andra
indirekta skatter till den del de belastar inköp och drift av motorfordon,
såsom tull, allmän varuskatt och energiskatt. Däremot tillkom på inkomstsidan
fr. o. m. budgetåret 1957/58 förrättningsavgifterna vid statens bilinspektion
och vissa inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket. Fr. o. m.
budgetåret 1963/64 har även den särskilda trafikomläggningsskatten, som
sammanhänger med den framtida övergången till högertrafik, intagits som
en särskild inkomstpost bland automobilskattemedlen.

Den skiftande uppfattning som kommit till synes då det gällt att bestämma
vilka inkomstposter som lämpligen bör hänföras till automobilskattemedlen
har gjort sig än mer märkbar i fråga om utgiftssidan. Såsom nämnts
omfattade utgifterna ursprungligen endast två anslag för vägväsendet. Efter
hand har till automobilskattemedlen hänförts allt flera anslag, så att antalet
nu uppgår till omkring ett 50-tal. Huvuddelen av anslagen hänför sig
till kommunikationsdepartementets verksamhetsområde och avser vägväsendet
och vägtrafikväsendet. Mera betydande anslagsposter finnes även
under inrikesdepartementets huvudtitel (vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
och polisväsendet) samt under civildepartementets huvudtitel (pensioner
åt f. d. anställningshavare och deras efterlevande). Andra anslag redovisas
under de huvudtitlar som avser ecklesiastik- och jordbruksdepartementen.

På vissa riksstatsanslag avräknas utgifterna endast till viss del på automobilskattemedlen.
Så är fallet med utgifterna för avlöningar och omkostnader
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vid vägförvaltningarna. Principerna
för denna avräkning fastställdes av 1954 års riksdag (jfr. prop. nr
112) i samband med beslut om höjning av automobilbeskattningen och innebar
i huvudsak att mot automobilskattemedlen skulle avräknas så stor

149

andel av anslagen som svarade mot väg- och vattenbyggnadsverkets göromål
med väg- och vägtrafikväsendet, under det att kostnaderna för organisationens
övriga verksamhetsområden lämnades utanför. Med denna beräkningsgrund
uppskattades automobilskattemedlens andel i de sammanlagda kostnaderna
till nio tiondelar. Avräkningsbestämmelscn borde icke fixeras till
ett fast belopp utan angivas med sagda relationstal. Samma andel skulle
gälla för kostnaderna för pensioner åt f. d. anställningshavare vid verket
och åt deras efterlevande. Då emellertid de under riksstatens tolfte huvudtitel
uppförda anslagen till tjänste- och familjepensioner anlitas även för
andra personalgrupper än väg- och vattenbyggnadsverkets, har det icke
varit praktiskt möjligt att använda ett fast relationstal. Ett för varje budgetår
beräknat fast belopp har i stället avräknats mot automobilskattemedlen.

Vid nyssnämnda riksdag reglerades även principerna för avräkning mot
automobilskattemedlen av kostnaderna för vissa delar av polisväsendet
(jfr prop. nr 174). Avräkningen hade tidigare skett efter ett varierande system,
innebärande att vissa anslag avfördes helt medan andra anslag avfördes
endast till viss del (med hälften, 11/100, 67/277 eller 67/480). Den komplicerade
metoden sammanhängde med att enligt riksdagens beslut en år 1936
genomförd utökning av statspolisen ansetts böra i sin helhet bestridas med
automobilskattemedel. Den år 1954 företagna förändringen medförde en
avsevärd förenkling, innebärande att i princip tre fjärdedelar av de beräknade
utgifterna under flertalet anslag avräknas mot automobilskattemedlen,
dock att de tidigare avräkningsgrunderna behållits i ett undantagsfall.
Den angivna andelen fastställes dock icke genom ett automatiskt verkande
relationstal, utan ett fast belopp bestämmes årligen för avräkningen av polisväsendets
ifrågavarande anslag.

Automobilskattemedlens specialstat kommer icke till synes i en samlad
redovisning i riksstaten. I specifikationen till driftbudgeten markeras däremot
automobilskattemedlen med särskild rubrik under skatterna, varjämte
vid de båda inkomstposterna under Uppbörd i statens verksamhet anmärkes
att respektive belopp skall tillföras ifrågavarande medel. Under utgiftsspecifikationen
anmärkes vid ettvart av de till ett 50-tal uppgående aktuella
anslagen att respektive belopp skall avräknas mot automobilskattemedlen,
i förekommande fall med det delbelopp eller det relationstal med vilket avräkning
skall verkställas.

I riksrevisionsverkets årliga budgetredovisning framträder specialstaten
på statens budgetutjämningsfond. Den slutliga behållningen eller bristen på
automobilskattemedlen ingår i redovisningen av budgetutjämningsfonden
i den allmänna budgetens behållning eller brist men redovisas därefter såsom
en fristående post, vilken frånräknas respektive tillägges innan det slutliga
utfallet av fonden angives. I budgetredovisningens specifikation över in -

150

komsterna på driftbudgeten redovisas även i en särskild kolumn den brist
respektive merinkomst som regleras över specialbudgeten. En motsvarande
kolumn för till specialstaten hänförliga merutgifter respektive besparingar
finnes i specifikationen över utgifterna på driftbudgeten.

Revisorernas uttalande. En specialbudget har till principiellt syfte att i
en särredovisning åskådliggöra, att inkomster som uppburits för ett visst
ändamål verkligen användes för därmed avsedda utgifter. I den mån denna
metod tillämpats inom svensk budgetpraxis har det vanligen gällt redovisningen
av kostnader för institutioner eller verksamhetsgrenar som finansierats
genom särskilda avgifter eller ersättningar. Specialstater har även anordnats
för tillfälliga eller för särskilt ändamål upptagna skatter.

Att speciella inkomster reserverades för speciella utgifter förekom tidigare
ofta. Under 1920-talet inträdde emellertid en reaktion emot användandet av
specialstater; de ansågs rubba enhetligheten i redovisningssystemet och
försvåra överblicken över statsregleringen. Systemet kom därför att tillämpas
allt sparsammare, och antalet specialstater minskade efter hand. För närvarande
återstår endast tre, nämligen automobilskattemedlens specialbudget
samt de båda specialbudgeter som sammanhänger med tillsynen över
bank- och försäkringsväsendet. Av dessa stater är endast den först nämnda
av större statsfinansiell och budgetteknisk betydelse.

Då automobilbeskattningen beslöts år 1922 i syfte att finansiera kostnaderna
för vägväsendet, inrättades samtidigt en specialstat för automobilskattemedlens
redovisning. Denna inordnades fr. o. m. budgetåret 1925/26
i riksstaten. Specialbudgetens inkomstsida tillföres inflytande fordonsskatt
och bensinskatt samt ytterligare några inkomstposter; på utgiftssidan redovisas
i form av olika anslag kostnaderna för vägväsendet (byggande, underhåll
och administration), kostnaderna för vägtrafikväsendet, kostnaderna
för polisväsendet till den del som anses belöpa på trafikövervakningen
samt kostnaderna för en rad andra ändamål som på ett eller annat sätt har
anknytning till förevarande verksamhetsområde.

De skäl som tidigare föranlett avveckling av den stora mängden specialbudgeter
inom riksstaten kan enligt revisorernas mening med samma styrka
åberopas beträffande automobilskattemedlens specialbudget. Av den i det föregående
lämnade redogörelsen torde framgå, att gällande system för redovisning
av automobilskattemedlen är i hög grad komplicerat och svåröverskådligt.
Härtill kommer att åtskillig tvekan kan råda rörande möjligheterna att
förverkliga den allmänna princip som ligger till grund för specialstaten, nämligen
att för särredovisning och inbördes avräkning samla alla de inkomster
och utgifter som är förknippade med bilismen. Det moderna samhället är i
hög grad motoriserat: inom jordbruk, skogsbruk och industri, inom varudistribution
och handel, inom persontrafik, inom fritidsverksamhet, inom

151

försvar och allmän förvaltning, på snart sagt alla områden är användandet
av motorfordon en förutsättning för att vi skall kunna upprätthålla och
utveckla den materiella standard vi uppnått. Att från samhällslivet i övrigt
särskilja en företeelse som på detta sätt ingår i och aktivt påverkar de elementära
samhällsfunktionerna är knappast möjligt, och det torde vara en
fåfäng strävan att genom en specialbudget söka åstadkomma en sorts vinstoch
förlusträkning som korrekt och uttömmande visar vilka intäkter och
kostnader som staten i berörda avseenden har att räkna med.

En närmare granskning ger också vid handen, att automobilskattemedlens
specialbudget i fråga om fullständighet och konsekvens lämnar mycket övrigt
att önska.

De skatter och avgifter som utgör specialstatens inkomstsida äger uppenbarligen
ett starkt samband med motorfordonstrafiken. Samtidigt har emellertid
vissa andra statsinkomster som med samma rätt kunde tänkas tillhöra
denna stat lämnats utanför. Så är förhållandet med den permanenta
omsättningsskatten för motorfordon, vilken under år 1956 ersatte den tidigare
investeringsavgiften. Av de medel som inflyter till statskassan i form
av tull, allmän varuskatt och energiskatt belastar en icke ringa del inköp och
drift av motorfordon; dessa inkomster ingår dock icke i automobilskattemedlen.
Hit räknas ej heller de skatteintäkter i övrigt som bilismen, särskilt
genom sin betydelse för näringslivet, tillför samhället.

Såvitt gäller utgiftssidan kan det stora antal anslag som hänföres till automobilskattemedlens
specialbudget inge föreställningen, att principen om en
rättvis avvägning mellan bilskatter och vägutgifter iakttages med synnerlig
noggrannhet; den exakta beräkningen har särskilt starkt markerats beträffande
de anslag som endast med vissa belopp eller vissa relationstal avräknas
mot automobilskattemedlen. Likväl åsamkas det allmänna åskilliga
och mången gång synnerligen betydande utgifter för bilismen, beträffande
vilka någon sådan avräkning ej förekommer eller ens satts i fråga. Som
exempel kan nämnas vissa utgifter inom rättsväsendets, sjukvårdens och
den allmänna samhällsplaneringens områden.

Till det nu sagda kommer att det direkta sambandet mellan inkomster
och utgifter på automobilskattemedlens specialbudget under senare tid i
icke ringa mån uppmjukats. Alltsedan budgetåret 1954/55 har ett obrutet
överskott förelegat på specialbudgeten, vilket innebär att skatteuttaget varit
större än det belopp som anvisats för vägväsendet och andra hithörande
ändamål. Detta överskott, outnyttjade anslagsreservationer ej medräknade,
uppgick per den 30 juni i år till ett sammanlagt belopp av 828,4 milj. kronor.
Någon fondering i egentlig mening av automobilskattcmedel förekommer
emellertid icke utan medlen användes, i den mån överskott föreligger, för
den allmänna budgetens behov. Ett belysande exempel på den nyssnämnda
uppmjukningen av specialbudgeten gavs nyligen i samband med statsmak -

152

temas beslut om övergång till högertrafik. För finansiering av kostnaderna
för denna reform, beräknade till i runt tal 400 milj. kronor, har som bekant
en särskild skatt pålagts fordonsägarna, oaktat nyssnämnda belopp bokföringsmässigt
sett hade kunnat rymmas inom specialbudgetens ordinarie
ram. Statsfinansiella och allmänt finanspolitiska överväganden har här
uppenbarligen fått fälla utslaget. Genom att på angivet sätt inkomsterna
fastställes efter andra grunder än hänsynen till de utgifter som därmed
skall bestridas har specialbudgetens innersta mening gått förlorad.

Revisorerna vill ifrågasätta om tillräckliga skäl numera föreligger att behålla
systemet med en särskild specialstat för automobilskattemedlen. Enligt
revisorernas mening bör det övervägas att avveckla denna specialbudget.
De till budgeten hörande inkomsterna och utgifterna skulle därvid redovisas
på riksstaten utan den nuvarande markeringen av posternas speciella natur.

Revisorerna förbiser icke att den särredovisning som automobilskattemedlens
specialbudget innehåller, främst dess saldering av utfallet från år
till år, kan vara av intresse då det gäller att taga ställning till vägväsendets
anslagsfrågor. Detta önskemål synes emellertid kunna tillgodoses på ett
mindre omständligt sätt än med en specialstat inom riksstaten, exempelvis
genom att i fortsättningen på ett fristående konto vid sidan av riksstaten
samla den nuvarande specialstatens inkomster och utgifter. En mera överslagsmässig
beräkning av anslagen torde därvid vara tillräcklig.

153

§ 18

Försökstillämpning av trefilsbana på viss vägsträcka

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bestämmelser om normalsektioner
för landets allmänna vägar skall vägnätet på landsbygden utbyggas
efter någon av följande normaltyper.

1. Typsektion A. Enfilig väg med mötesplatser, med en väg- och körbanebredd
av 3,5 meter. Denna sektion är avsedd för de minst trafikerade vägarna
i bygdevägnätet. Den är tillämplig vid en dimensionerande trafikvolym
mindre än 150 fordon per sommarmedeldygn men kan undantagsvis
användas även vid högre trafikintensitet.

2. Typsektion B. Tvåfilig väg utan vägrenar, med en vägbredd av 6,5 meter.
Därav utgör körbanebredden 6 meter, vartill på vardera sidan kommer
en stödremsa av 0,25 meters bredd avsedd för målad kantlinje. Sektionen
användes för huvudparten av bygdevägarna och för de mindre trafikerade
landsvägarna. Den dimensionerande trafikvolymen är beräknad till mellan
150 och 1 000 fordon per sommarmedeldygn men kan även här tänkas överstiga
det övre gränsvärdet.

3. Typsektion C. Tvåfilig väg med smala vägrenar. Vägbredden är 8 eller
9 meter och körbanebredden 6 respektive 7 meter. Vägrensbredden är alltid
1 meter, varav hälften är belagd. Denna sektion av avsedd för de hårdast trafikerade
bygdevägarna, huvudparten av landsvägarna samt de mindre trafikerade
riksvägarna. Den tillämpas för bygdevägar med högre trafikvolym
än den som gäller för sektion B och för landsvägar med en dimensionerande
trafikvolym mellan 600 och 3 000 fordon per sommarmedeldygn. Typsektionen
kan även ifrågakomma vid svagt trafikerade riksvägar, men körbanebredden
gives då alltid en bredd av 7 meter.

4. Typsektion D. Tvåfilig väg med breda vägrenar. Vägbredden är 12 meter,
körbanebredden 7 meter och vägrensbredden 2,5 meter. Sektionen är
avsedd för större delen av riksvägarna och för landsvägar med en dimensionerande
trafikvolym större än 3 000 fordon per sommarmedeldygn.

5. Typsektion E. Fyrfilig väg med dubbla körbanor. Varje körbana är 7
meter och har på sin vänstra sida en vägren med 3 meters bredd. Mittremsan
mellan körbanorna är 7 eller 12 meter. Därav utgör 1,5 meter närmast
varje körbana vägrenar på banornas högra sida. Sektionen är avsedd för
vägar med så stor trafikvolym att, om vägen vore tvåfilig, trafiksäkerheten
och framkomligheten bleve alltför nedsatt. Det har icke ansetts möjligt att
generellt ange när detta kan beräknas inträffa; vid trafik av viss art och
sammansättning kan det dock tänkas bli förhållandet redan vid en volym
av 6 000 fordon per sommarmedeldygn. Dubbla körbanor bör enligt nor -

154

merna i regel ej komma till utförande förrän trafiken uppnått eller inom
närmaste tid beräknas överskrida en storlek som medför trafikförhållanden
av så besvärande art att dubbla körbanor bedömes erforderliga. Där det
finnes anledning förmoda att denna trafikvolym kan uppnås bör linjeföringen
ske med hänsyn till ett framtida utförande med dubbla körbanor.
Förberedande åtgärder bör därvid vidtagas.

De nu angivna sektionstyperna gäller landsbygden. För vägar och gator
i samhällen finnes särskilda normer. — Bestämmelser om sektionstyper
daterar sig från år 1955, men vissa förändringar har efter hand vidtagits.
För närvarande pågår arbete med översyn av normerna.

il Standardnormer

för vägarna var föremål för utredning i samband med
utarbetande av den »Vägplan för Sverige» som framlades av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
delegation för översiktlig vägplanering. Frågan utvecklades
i såväl det preliminära förslaget år 1956 som i det slutliga betänkandet
i november 1957 (SOU 1958: 2). I slutbetänkandet framhöll delegationen
inledningsvis, att det med hänsyn till såväl den tekniska utvecklingen
som trafikutvecklingen icke vore möjligt eller önskvärt att på längre sikt
binda vägbyggandet genom fastställda normer. Dessa måste i stället successivt
anpassas efter de nya rön och erfarenheter som göres. Likväl krävdes
för såväl den långsiktiga planeringen som för det aktuella vägbyggandet
vissa bestämda riktlinjer, som möjliggjorde en följdriktig och likformig utbyggnad.

Delegationen redogjorde vidare för vissa utländska normer. År 1949 undertecknades
inom ECE en deklaration angående byggandet av internationella
huvudvägar av Belgien, Frankrike, Storbritannien, Luxemburg och
Nederländerna. Till deklarationen har sedermera Norge, Portugal och Sverige
(år 1952) anslutit sig. Den omfattar en plan för ett internationellt
huvudvägnät och avser såväl sträckningarna som standarden. Enligt deklarationen
indelas de internationella huvudvägarna i tre klasser:

Klass I: Vägar med 7 meter bred körbana (kan i bergig terräng minskas
till 6 meter).

Klass II: Vägar med två minst 7 meter breda körbanor, åtskilda av mittremsa.
Vägarna hårdgjorda där så erfordras.

Klass III: Där de topografiska, ekonomiska och finansiella förhållandena
det kräver må vägar med tre körfiler med en total bredd av 10,5 meter, undantagsvis
9 meter, provisoriskt tillåtas.

Någon anvisning i övrigt om i vilken omfattning eller med vilken bredd
vägrenar skall utföras lämnas icke i deklarationen, icke heller om minimibredden
för mittremsa.

Delegationen för översiktlig vägplanering konstaterade i sitt slutbetänkande,
att det preliminära förslaget i vad avsåge körbanebredderna i prin -

155

cip överensstämde med normerna för de internationella huvudvägarna.
Sammanfattningsvis föreslog delegationen att följande vägtyper lades till
grund för riksvägsförslaget.

A. Väg med dubbla körbanor, mittremsa och breda, hårdgjorda vägrenar.
Körbanebredd 7 meter, bredd på mittremsa normalt minst 6 meter samt
vägrensbredd 3 meter. Belagda, minst 0,5 meter breda kantremsor i direkt
anslutning till körbanorna, utgörande del av mittremsan respektive vägrenen.
Denna vägtyp utföres endera såsom motorväg med planskilda korsningar
eller som fyrfilig väg med korsningar i plan, där icke terräng- eller
trafikförhållandena motiverar planskild korsning. Dimensionerande hastighet
för motorväg som icke utgör lokal infartsväg 120 km/tim. samt för övriga
vägar med dubbla körbanor 100 km/tim.

B:l. Väg med 7 meter bred körbana och 3 meter breda, hårdgjorda vägrenar.
Vid större trafikvolymer utföres på vägrenarna 0,5 meter breda, belagda
kantremsor i direkt anslutning till körbanan. Särskilda uppställningsplatser
anordnas där så bedömes erforderligt. Dimensionerande hastighet
normalt 100 km/tim.

B:2. Väg med 7 meter bred körbana och 1 meter breda, hårdgjorda vägrenar.
Uppställningsplatser anordnas regelmässigt utmed vägen. Dimensionerande
hastighet normalt 80 km/tim.

B:3. Väg med 6 meter bred körbana och 1 meter breda, hårdgjorda vägrenar.
Alternativet i övrigt = B:2.

Då på tvåfiliga vägar med stora trafikvolymer framkomligheten väsentligt
försvårades och kapaciteten nedsattes genom att lastbilar i svåra stigningar
av mera avsevärd längd icke kunde hålla upp farten, förutsattes att
särskilda krypfiler anordnades för den uppåtgående långsamma lastbilstrafiken.
Den vägsektion som därvid erhölls vore icke att förväxla med trefilig
väg, emedan den endast avsåg att bereda plats för den uppåtgående
snabbare trafiken och vägen i övrigt fungerade som tvåfilig. —- Väg med
dubbla trefiliga körbanor förutsattes bliva erforderligt i vissa fall men redovisades
icke av delegationen.

Delegationen anförde beträffande vägtypen B:1 att vägrenarna förutsattes
— i varje fall på de mera trafikerade delarna — beläggas till en bredd
av 0,5 meter i anslutning till körbanan och avskiljas från denna genom målade
eller på annat sätt utförda kantlinjer. Återstående del av vägrenarna
borde, eventuellt genom oljegrusbehandling, hållas i sådant skick att den,
då så erfordrades, kunde utnyttjas för tillfällig uppställning samt för cykcloch
mopedtrafik. Vägrenarna vore i första band skyddsrenar avsedda att
inge förarna ökad säkerhetskänsla i medvetande om att avkörning från
körbanan kunde ske i hastigt påkommande situationer. De kunde därjämte
utnyttjas för tillfällig uppställning av motorfordon vid motorfel, punktering

156

eller andra haverier. För annan uppställning i anslutning till kortare avbrott
i resan borde särskilda uppställningsplatser anordnas.

Såsom en övergångsform mellan tvåfiliga och fyrfiliga vägar hade delegationen
för översiktlig vägplanering även diskuterat lämpligheten av den
trefiliga vägen såsom standardform. Denna vägtyp hade redovisats redan i
det preliminära förslaget, ehuru delegationen stannat för att icke upptaga
den såsom normalsektion för riksvägarna. I betänkandet anföres i denna
fråga följande.

Tid efter annan har det varit ingående diskussioner angående den trefiliga
vägens berättigande. Erfarenheter beträffande denna vägtyp finnas i
mycket obetydlig utsträckning inom landet. Man är därför hänvisad till
uppgifter i utländsk litteratur på området, som även den inte är särskilt uttömmande.
Vid ett internationellt vägtrafikmöte i Burgenstock hösten 1954
angavs synpunkter för och emot denna vägtyp, varjämte olycksfallsförhållandena
vid denna ävensom andra typer av vägar behandlades. Även i
»Highway Capacity Manual»1 anföras vissa synpunkter på denna standardform.

Den trefiliga vägens inplacering i vägsystemet har länge varit föremål för
diskussion i Förenta Staterna. Trefiliga vägar ha där byggts för att mottaga
trafikvolymer överstigande dem som kunna på ett tillfredsställande sätt
mottagas på tvåfiliga vägar, men som icke äro tillräckligt stora för att motivera
fyrfilig väg. De ha också utförts som etapper vid utbyggnader av fyrfiliga
vägar utan mittskiljeremsa. Dessutom bär förekommit att en tredje
fil har byggts på en redan utförd tvåfilig väg. I Europa ha trefiliga vägar
utförts i vissa länder bl. a. i Nederländerna, Frankrike och Italien.

Vid den i Förenta Staterna inträffade övergången från utförande av fyrfilig
väg utan mittskiljeremsa till sådan med mittskiljeremsa har det varit
en påtaglig tendens att eliminera byggandet av trefilig väg genom att övergå
direkt till fyrfilig väg med mittskiljeremsa för trafikvolymer överstigande
dom som kunna upptagas av en tvåfilig väg. En trefilig väg kan inte lämpligen
utbyggas till en fyrfilig väg med mittskiljeremsa. Om en trefilig väg
får kort livslängd på grund av stark trafikutveckling och måste ombyggas
till fyrfilig väg med mittskiljeremsa ställer sig detta nämligen oekonomiskt,
emedan en stor del av de nedlagda kostnaderna icke kunna nyttiggöras.

Med utgångspunkt från det sätt varpå bilföraren uppträder, erbjuder den
trefiliga vägen en psykologisk nackdel, som kan antagas medföra en hög
olycksfrekvens. På en tvåfilig väg måste en förare, som är engagerad i en
omkörningsmanöver, göra intrång i den högra körfilen, vilken i verkligheten
är avsedd för trafik i motsatt riktning. Han gör detta i medvetande om
att hans omkörning helt är beroende av hänsynen till föraren med förkörsrätt
kommande från motsatt håll. Vid trefilig väg föreligger icke någon
klar förkörsrätt. Ett fordon kommande i den ena riktningen har lika stor
rätt att köra i mittfilen som ett fordon i motsatt riktning och därmed föreligger
betydligt större trafikrisker.

En olägenhet ur trafiksäkerhetssynpunkt vid trefilig väg i jämförelse i)

i) US Department of Commerce, Bureau of Public Roads: Highways Capacity Manual,
1950.

157

med en väg med dubbla körbanor är dessutom svårigheten att undvika
bländning.

Vid det förutnämnda mötet i Burgenstock lämnades av J. F. L. van Gils en
rapport1 angående olycksfallsförhållandena å olika slag av vägar, vilken
bestyrker ovanstående förmodanden. Av rapporten framgår att antalet olyckor
vid samma trafikintensitet är väsentligt mindre på en fyrfilig väg med
dubbla körbanor än på en trefilig väg. Vidare framgår att vid en tvåfilig väg
olycksfallen kraftigt öka vid en trafikintensitet av ca 6 500 fordon/dygn,
medan motsvarande ökning vid en trefilig väg inträder vid ca 8 500 fordon/
dygn. Vid vägar med dubbla körbanor har någon dylik kraftig ökning ej
konstaterats. Med hänsyn till dessa förhållanden skulle alltså en trefilig väg
ha ett relativt litet användningsområde, d. v. s. för framtida trafikintensiteter
mellan 6 500 och 8 500 fordon/dygn. På grund av osäkerheten i beräkningarna
av den framtida trafikens storlek föreligger stora risker för att
en trefilig väg framdeles kan komma att få en trafikmängd, som är för
stor för denna standard med hänsyn till olycksfallsförhållandena.

Även om man inte skulle vilja godtaga en större olycksfallsfrekvens på
trefiliga vägar än på fyrfiliga så måste det dock stå klart att betydligt större
uppmärksamhet och anspänning kräves vid omkörningar på en trefilig väg
än på en fyrfilig, vilket även i sin tur verkar tröttande på förarna.

Då vid remissbehandlingen av det preliminära förslaget några väsentliga
erinringar icke anförts mot att den trefiliga vägen icke upptogs bland standardbredderna,
har densamma ansetts kunna uteslutas jämväl i det nu
framlagda förslaget.

Under förarbetena till delegationens slutbetänkande hade svenska vägföreningen
framhållit, att motorvägstandard för en viss vägsträcka kunde
vara berättigad oaktad den dimensionerande trafikmängden ännu icke motiverade
övergång till fyrfilig väg. Alternativet med tvåfilig motorväg borde
därför tagas upp till prövning. Delegationen anförde härom att en tvåfilig
motorväg icke syntes vara motiverad annat än som ett led i en framtida fyrfilig
motorväg och då icke under benämningen »motorväg». Byggd såsom
ena körbanan i en fyrfilig väg gav den nämligen icke alltid den mötessikt
som erfordrades vid 120 km/tim. Även om den med hänsyn till linjeföringen
kunde givas den standard som krävdes vid nämnda hastighet, syntes med
hänsyn till riskerna vid omkörningar, bländning in. m. vägar dimensionerade
för mer än 100 km/tim. böra utföras med dubbla körbanor.

Vägplanen för Sverige framlades för riksdagen genom 1959 års statsverksproposition.
Härvid anfördes att planen syntes ägnad att tjäna till ledning
för de kommande årens arbete med upprustning av vägarna. Vad beträffade
den föreslagna vägstandarden borde dock uppmärksamhet ägnas
åt frågan om icke de föreslagna höga dimensionerande hastigheterna kunde
sättas lägre, varigenom icke oväsentliga besparingar skulle kunna göras.
Flera skäl, lika. det nu anförda, kunde föranleda en principiell omprövning

l) Reports presented åt the Sccond Int. Course in Traffic Engineering 1954.

158

av planen, och en kontinuerlig överarbetning borde ske alltefter utvecklingens
krav. Detta allmänna uppföljande och genomförande av planen
borde ske i intimt samarbete mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
de myndigheter och organisationer som hade intresse av och vore beroende
av vägar och vägtransporter.

Vad sålunda anförts godkändes av riksdagen.

Riksvägen från Malmö och norrut efter västkusten, numera kallad E 6,
framgår på långa delar i en äldre och enligt nutida krav synnerligen otidsenlig
sträckning. I vägplanen för Sverige har denna väg föreslagits ersatt
av en motorväg på hela sträckan Malmö—Göteborg—Uddevalla. Endast
mindre delar därav har emellertid hittills kommit till utförande, främst
i Skåne samt omedelbart norr och söder om Göteborg, där vägen har sin
slutliga, fyrfiliga utformning. På några andra delar har vägen i sin definitiva
sträckning utbyggts med endast en körbana. Så är förhållandet med en
sträcka söder om Halmstad, nämligen vägdelen östra Karup—Fyllebro.

östra Karup ligger invid Hallandsåsens norra sluttning och Fyllebro vid
Fylleån, 2 km sydost om Halmstad. Den mellanliggande vägsträckan uppgick
på den tidigare riksvägen till 34 km och framgick över Laholm, Genevad
och Trönninge. Den nya vägen har dragits väster därom och helt nära
kusten. Befintlig bebyggelse beröres icke direkt av vägen på annat sätt än
att vägen framgår en knapp km från samhället Mellbystrand och på mindre
än 1 km avstånd från samhället Laxviks havsbad. En trafikplats i höjd med
Mellbystrand medger avkörning till denna ort.

Utförandet av den nämnda vägdelen fanns medtagen i flerårsplanen för
byggande av riksvägar redan från år 1958. Den minskning av medelsförbrukningsramen
för byggande av vägar i riket som vidtogs i början av 1960-talet medförde emellertid en inskränkning av projektet i två avseenden.
Dels begränsades företaget till att avse endast en körbana och dels uppdelades
arbetet i två etapper. Den första etappen avsåg delen östra Karup—
Mellbystrand, en sträcka på 8,5 km, och blev i huvudsak avslutad år 1961.
Den andra etappen, den 16,5 km långa sträckan från Mellbystrand till Fyllebro,
byggdes därefter från hösten 1962 och var färdigställd sommaren 1964,
då vägdelen i sin helhet öppnades för trafik.

Vägen är enligt gällande normer byggd med en körbana av 7 meters
bredd. Därtill kommer en 3 meter bred vägren på vardera sidan. Såvitt
gäller den vägren som i den helt färdigbyggda motorvägen kommer att gränsa
intill mittremsan är alltså den nuvarande vägen av högre standard än
vad normerna för en fyrfilig väg föreskriver. Såväl körbana som vägrenar
är hårdgjorda.

Vägen är ej formellt förklarad som motorväg av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
men den får med stöd av lokala trafikföreskrifter begagnas

159

endast av motorfordon. De tillfälliga hastighetsbegränsningar som under de
senaste åren föreskrivits för motorfordonstrafiken har icke tillämpats på
denna vägsträcka.

Någon trafikräkning har icke företagits på vägsträckan sedan den i sin
helhet öppnades för trafik. Med stöd av de trafikräkningar som senast företagits
på den äldre sträckningen av E 6 kan dock trafikmängden beräknas
till 5 000 fordon per årsmedeldygn. Under högtrafik sommartid beräknas
trafikmängden till mellan 10 000 och 12 000 fordon per dygn.

Revisorernas uttalande. Riksvägen utmed västkusten, numera kallad
europaväg nr 6 (E6), skall enligt vägplanen för Sverige utbyggas till fyrfilig
motorväg på hela sträckan Malmö—Göteborg—Uddevalla. Vägen, som
för närvarande framgår i en otidsenlig sträckning och är helt otillräcklig
för trafikbehovet, har på några kortare avsnitt blivit ombyggd. Så är förhållandet
med vägdelen östra Karup—Fyllebro mellan Hallandsåsen och
Halmstad, där den blivande motorvägens ena körbana är färdigställd på en
sträcka av 25 km. Vägdelen är i huvudsaklig överensstämmelse med gällande
normer för vägar i landet försedd med en 7 meter bred körbana samt
två vägrenar med vardera 3 meters bredd och har alltså en sammanlagd
bredd av 13 meter. Trafiken framgår på körbanans båda filer, en för vardera
trafikriktningen. Vägrenarna, som normalt icke är avsedda för trafik
i rörelse, utnyttjas således icke. Vägen öppnades för trafik sommaren 1964
och har en beräknad trafikmängd av 5 000 fordon per årsmedeldygn. Vid
högtrafik sommartid kan trafiktätheten uppgå till 10 000—12 000 fordon
per dygn.

Revisorerna vill ifrågasätta om icke denna vägdel borde kunna utnyttjas
mera effektivt än vad som för närvarande är fallet och har därvid tagit del
av det övervägande som ägnades det s. k. trefilssystemet i samband med
behandlingen av förslaget till Vägplan för Sverige. Trefilsvägen har hittills
kommit till användning i landet i så ringa omfattning att någon inhemsk
erfarenhet därav icke föreligger, och den ingår ej heller i planerna för den
framtida utbyggnaden av vägväsendet. Vägplanen för Sverige räknar för
de mera trafikerade riksvägarna endast med två vägtyper, antingen
tvåfilig väg med körbana om 7 meter och vägrenar om vardera 3 meter eller
— om denna typ ej fyller trafikbehovet — fyrfilig väg, vanligen med mittskiljeremsa.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens delegation för översiktlig vägplanering
diskuterade i sitt år 1959 avgivna betänkande möjligheten att använda trefilsvägar
men stannade för att icke rekommendera denna vägtyp. Med stöd
av amerikanska erfarenheter åberopade delegationen därvid främst två omständigheter.
Den ena gällde de ökade olycksrisker som kunde följa av att
två från skilda håll kommande, samtidigt omkörande fordonsförare båda

160

ansåge sig ha rätt till omkörningsfilen. Risken framträdde särskilt vid tät
trafik och begränsad sikt. Den andra faktorn var av ekonomisk natur och
innebar att en trefilsväg vid växande trafik snart nog behövde ersättas
av en fyrfilig väg och att dess varaktighet därför var tämligen begränsad.

Revisorerna vill framhålla att något slutligt ställningstagande till frågan
om trefilsvägars användning i landet icke föreligger. Delegationens uttalande
gäller endast trefilssystemet som standardform för vägutbyggnaden, icke
dess temporära användande i ett utvecklingsskede. Delegationens synpunkter
utmynnar för övrigt i slutsatsen att trefilsvägar är underlägsna fyrfiliga
vägar, ett förhållande varom någon tvekan icke torde råda. Härtill kan
anföras dels att det i samband med statsmakternas godkännande av planen
för det framtida utbyggandet av vägarna förutsattes att en fortlöpande
översyn av bl. a. standardkraven måste företagas, dels ock att den internationella
deklaration (inom ECE) angående byggande av huvudvägar, till
vilken Sverige anslutit sig, medgiver att trefilsvägar skall kunna användas
under vissa betingelser och därtill på vägar av så ringa bredd som 10,5 och
9 meter.

Revisorerna avser icke att påkalla någon omprövning av de principiella
riktlinjer som innebär att trefilsvägar icke ingår som standardtyp för vägväsendet.
De svenska vägarna, som i stor utsträckning framgår i kuperad
terräng och med begränsade siktsträckor, torde ofta icke vara lämpade härför.
Under den tämligen långa tid som kan beräknas förflyta innan vägnätet
i Sverige blivit utbyggt enligt föreliggande planer har man emellertid att
räkna med att vägarna flerstädes är alltför klent dimensionerade för den
trafik de har att bära, och det synes icke uteslutet att trefilssystemet på
åtskilliga sträckor skulle kunna medföra fördelar för trafiken genom att
tillgänglig vägbredd utnyttjas i högre omfattning. Delegationen för översiktlig
vägplanering har i detta sammanhang huvudsakligen redogjort för
synpunkter på amerikanska highways, medan några erfarenheter icke har
redovisats från åtskilliga europeiska länder där systemet prövats i en följd
av år. Framför allt synes det revisorerna att en mera ingående kännedom
om trefilssystemets förutsättningar för svenska förhållanden vore önskvärd.

Den av revisorerna i detta sammanhang aktualiserade delen av E 6 i Hallands
län synes från flera synpunkter väl lämpad för inhämtande av sådana
erfarenheter som nyss nämnts. Vägdelen fyller i fråga om bredd mer
än väl förutsättningarna för en trefilig väg enligt den internationella konventionens
bestämmelser, och den torde även beträffande kravet på fria
siktsträckor av tillräcklig längd vara lämpad för trefilskörning. Därtill
kommer att vägen utgör en etapp av en framtida motorväg med dubbla
körbanor och att alltså trefilskörning därstädes skulle komma att användas
i ett tidsbegränsat skede mellan två och fyra filer. Slutligen är trafikmäng -

161

den på vägsträckan av den omfattning att en lättnad säkerligen är påkallad
innan planerna på vägens utbyggnad till slutlig kapacitet hunnit förverkligas.

Revisorerna får alltså föreslå att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen närmare
prövar möjligheterna att på ifrågavarande delsträcka av E6 försöksvis
tillämpa trefilsköming och att därvid erfarenheter rörande systemets
användbarhet för svenska förhållanden inhämtas.

>öd

RS7.d 7*5

.in

i järn

r i * s.l; i• f no vu nv>$tnhhi w ? • rl i;,{> i t j
i rrofuit# oj''to

fii ii i ;/! .*;> r.tr-t}

t''''MT

t Tf

''i

i t

:< i

11 i?cy. berättelse ang. statsverket dr 196b /.

162

§ 19

Vägplaneringen inom örnsköldsviksregionen

År 1961 färdigställdes ett förslag till regionplan för örnsköldsvikstrakten,
utarbetat på uppdrag av det regionplaneförbund som bildats av örnsköldsviks
stad och kringliggande kommuner. Sedan planförslaget antagits
av vederbörande kommunala myndigheter, ingavs det år 1963 till Kungl.
Maj :t för fastställelse. Det har innevarande höst varit föremål för granskning
av byggnadsstyrelsen. Regionområdet omfattar örnsköldsviks stad och
landskommunerna Själevad, Grundsunda, Gideå och Nätra i Västernorrlands
län. Staden betecknas i planen som obestritt handelscentrum för en
naturlig storregion, som utom regionplaneområdet omfattar Anundsjö,
Björna och Trehörningsjö landskommuner, örnsköldsviks stad med de närliggande
tätorterna i Själevad och Arnäs skall bilda regioncentrum. Omkring
detta centrum grupperar sig fyra underregioner, däribland Nätra
kommun med Bjästa som traktcentrum.

örnsköldsvis underregion

De geografiska huvuddragen av Örnsköldsvik med närmaste omgivningar
framgår av efterföljande kartskiss. Staden ligger vid en vik av Bottenhavet.
Dess centrala bebyggelse begränsas i norr och nordväst av ett större höjdparti,
Åsberget. Norr om staden och öster om Åsberget ligger Gullänget med
AB Hägglund och Söners industriområde och därtill ansluten bostadsbebyggelse.
Söder om staden omkring Moälvens utflöde i den nämnda havsviken
ligger Alfredshems och Domsjö industri- och bostadsområden.

Örnsköldsvik och flera av regionens större orter förbindes genom riksväg
E 4 med Härnösand och Kramfors i sydväst. Riksvägen gränsar till
tätbebyggelsen i Själevad och passerar därefter Nätra kommun med tätorten
Bjästa omkring 20 km från staden. I nordostlig riktning från Örnsköldsvik
går riksvägen mot Umeå. Omkring 30 km från staden och några km
från riksvägen ligger industri- och bostadsområdet vid Husum.

Ungefär radiellt från regioncentrum utgår vidare riksväg 351 till Äsele
och Vilhelmina ävensom vägarna 352 från Gullänget över Björna till
Fredrika och Lycksele samt 335 (söder om väg 351) till Sollefteå och Östersund.

I regionplanen behandlades stadens trafikfrågor i ett särskilt avsnitt. Inledningsvis
anfördes därvid att trafikutvecklingen numera fortskred i så
snabbt tempo, att man måste räkna med att redan i början av 1960-talet
ha en dubbelt så stor trafik som vid trafikräkningen 1953 och på de större

163

stråkvägarna ännu större. Därtill kom trafiksäkerhetskraven, som ofta medförde
att den gamla vägsträckningen med täta tomtutsläpp och med relativt
måttliga krav beträffande kurvradier och fri sikt finge användas för de
lokala behoven, medan huvudvägen trafiksäkert borde leda den snabba
fjärrtrafiken förbi tätbebyggelseområdena. Det underströks dock att befintliga
huvudvägar, som i regionplanen avsågs för lokaltrafik, så vitt möjligt
ej borde försämras för förbifartstrafik intill dess förbifartsleden blivit utbyggd.
Huvudvägarna borde även såvitt möjligt befrias från korsande trafik.
— I planen angavs även att regionplaneringen icke åsyftade att ge
detaljerade rekommendationer för vägarnas utformning.

Enligt en trafikräkning i oktober 1956 hade trafikmängden vid stadens
västra infart uppgått till 3 300 fordon per dygn och på den östra infarten
till 2 660 fordon per dygn. På vägen genom Alfredshem hade trafikmängden
uppgått till 5 260 fordon per dygn. En av vägförvaltningen i samråd
med vederbörande företag uppgjord prognos rörande virkestransporterna
under åren 1957—-1966 utvisade att den största virkesmängden — mer än
250 000 m3 — skulle komma att framgå på väg 352 från Björna till Alfredshem
och Domsjö. Betydande virkesmängder, ehuru mindre än den nyssnämnda,
beräknades framgå till samma industrier dels på vägarna 335 och
351 från Bredbyn och Anundsjö, dels på riksvägen E4 från Arnäs. Virkestransporterna
från Björna till Husum skulle däremot som regel icke passera
Örnsköldsvik.

I regionplanen framhålles härefter att den befintliga riksvägen E 4 i de
avsnitt där den nu framgår genom tätbebyggelse i framtiden i huvudsak
skulle betjäna lokaltrafiken, medan den blivande riksvägen skulle gå ungefär
jämsides med den äldre och med relativt glesa anslutningar till det övriga
vägnätet.

Ett svårlöst problem utgjorde enligt planen åstadkommandet av en förbifart
vid Örnsköldsvik. I första hand borde fjärrtrafiken ledas genom staden
på en sträcka av 800 meter på den till sex filer breddade Centralgatan, där
tomtutsläpp och korsande trafik dock ej kunde undvikas. Gatan ansågs
dock trots korsningarna bli ganska framkomlig för genomfartstrafiken.
Möjlighet fanns givetvis också att draga huvudleden i öppet schakt eller
tunnel.

En förbifartsled borde ha högre trafikteknisk standard och vara tidsvinnande
i förhållande till vägen genom staden. Den mest rationella lösningen,
vilken förordats från flera håll, syntes vara att förbinda stadens västra
infart vid stadsgränsen och trafikplatsen öster om lasarettet med en tunnel,
vilken möjlighet ej heller var utesluten i förslaget. Detta måste dock betecknas
som kostsamt i förhållande till den ringa trafik den komme att betjäna.

Den i regionplancn upptagna förbifartsleden väster och norr om Åsberget
hade undersökts och godkänts av vägmyndigheterna. Den tjänade även syf -

164

tet att sammanbinda befintliga och blivande industriområden samt planerat
lokalcentrum i Gullänget med huvudvägnätet i ny sträckning utanför
bebyggelsen. Vägen kunde i sin östligaste del ansluta till befintlig lokalgata
men kunde också på ett trafiktekniskt lämpligare sätt gå på bro över
stickspår och lokalvägar öster om Hägglund och Söners äldre fabrikskomplex
med anslutning till riksvägen i Arnäs. Teoretiskt kunde vägen även gå
väster om Höglandssjön.

Riksvägen förutsattes få en 7 meter bred körbana och 3 meter breda vägrenar.
I de avsnitt där vägen upptog trafik mellan närbelägna tätorter, såsom
mellan Örnsköldsvik, Själevad och Arnäs, kunde finnas anledning att
höja vägens kapacitet. I den trånga Åsdalen mellan översjäla och staden
(söder om Åsberget) skulle dock anläggandet av dubbla körbanor bjuda på
betydande tekniska svårigheter, varför vissa förbättringar av befintlig väg
för lokal trafik samt ny riksväg av nämnda typ för snabbare trafik vore att
föredraga.

Beträffande vägnätet i övrigt anfördes i regionplanen bl. a., att virkestransporterna
från Björnavägen till Alfredshem för närvarande ginge genom
såväl Gullänget som Örnsköldsvik. Enligt förslaget skulle detta undvikas
genom ny väg utmed Lomsjöns östra strand och väster om Åsberget
till riksvägen vid översjäla. Därifrån kunde transporter till Domsjö föras
vidare på den ombyggda vägen söder om Moälven.

Staden Örnsköldsvik är egen väghållare inom gamla stadsområdet. Inom
Arnäs kommun, som sammanslogs med staden den 1 januari 1963, är kronan
väghållare.

Vägförvaltningen i Västernorrlands län har beträffande vägutbyggnadens
nuvarande läge och pågående vägplanering uppgivit följande.

På riksväg E4 från Själevadsbron och sydvästut mot Bjästa pågår utbyggnad
på en sträcka av omkring 10 km till Norrtjärn. Detta arbete beräknas
vara färdigt hösten 1966.

Beträffande sträckan från Själevadsbron till örnsköldsviks västra stadsgräns
räknar såväl regionplanen som en äldre vägfastställelse med ombyggnad
huvudsakligen norr om järnvägen. Härvid har förutsatts att riksvägen
för överskådlig framtid skall förbli tvåfilig. Sedan det emellertid genom
aktuella trafikräkningar och trafikprognoser visats, att man inom 15 eller
20 år måste räkna med att fyrfilig väg erfordras på denna sträcka, pågår
för närvarande projektering av vägen söder om järnvägen, där väsentligt
mindre intrång i befintlig bebyggelse erfordras för en väg av tillräcklig
bredd. Arbetsplanen beräknas bli utställd i början av år 1965. Företaget är
upptaget i gällande flerårsplan för perioden 1964—1968 med första medelstilldelning
år 1968, varvid en tvåfilig väg beräknas bli utbyggd i en första
etapp.

På sträckan från stadsgränsen till trafikrondellen vid västra stationen

165

ÖRNSKÖLDSVIK

0 1000 2000 m

9 oo

°0° blandad bebyggelse

XX xx xx* = E 4

trång ej färdig del.

Comsjön

SJÄLEVAD

ÖVERSJÄLA

till Björna

Härnösand

Åsberget

o oo oi

fGULLÄNGCT

Oo/LS==X

ooV>tögla»tdsL
ofc ^=}S)Q>1

S^fe^JARNÄS

NÄTRA KOMMUN

ö°°0o°o°^
^ÖRNSKÖLDS*
§o o VIK

O O o

— w\

o o o''

°n°0

ALFREDSHEM

Husum o
Umeå

DOMSJÖ

Bonäset

166

är ombyggnad nyligen färdigställd till tvåfilig väg. Fortsättningen utmed
Centralgatan på en sträcka av 300 meter till Lasarettsgatan är färdigställd
till fyrfilig väg.

På Centralgatan i Örnsköldsvik, delen Lasarettsgatan—Nygatan med en
längd av 200 meter, framgår riksvägen för närvarande på en delvis endast
5,5 meter bred körbana. För ombyggnad erfordras rivning av ett antal byggnader,
delvis med pågående affärsrörelse. Byggnadsföretaget är upptaget i
gällande fördelningsplan. Stadsplan är fastställd och arbetsplan avseende
sexfilig väg är under upprättande. Uppgörelse med fastighetsägarna om
förvärv av de aktuella fastigheterna har träffats av örnsköldsviks stad. Då
utbyggande av ersättningslokaler alltjämt pågår har fastigheterna ännu icke
kunnat utrymmas. Medel för företaget finns disponibla i fördelningsplanen
från och med år 1966, då arbetsplanen beräknas vara fastställd och byggnaderna
undanskaffade.

Den följande gatusträckan, vilken liksom den nyss nämnda i sin helhet
är belägen inom stadens centrala bebyggelse, avser Centralgatan på delen
Nygatan—Oskarsgatan, 300 meter, samt Oskarsgatan på delen Centralgatan—brandstationen,
400 meter. Arbetsplan och stadsplan är under upprättande,
men klarhet beträffande sträckningen har ännu icke vunnits, enär
två olika alternativ är under diskussion. Medel för utbyggnad av denna
sträcka finns medtagna i fördelningsplanen år 1968, då färdiga planer beräknas
föreligga.

Sträckan brandstationen-—Arnäs—Gideåbacka invid Husum är utbyggd
i slutlig sträckning under de senaste åren.

Beträffande förbifartsväg från översjäla över Gullänget till omkring 600
meter norr om brandstationen i Örnsköldsvik är utredningsplan under upprättande
inom vägförvaltningen. Arbetet har icke kunnat helt slutföras på
grund av svårigheter i samband med korsningen med järnvägsspår till
Hägglunds fabriker i Gullänget, men närmare utredning av detta problem
pågår. Vägen är avsedd att utbyggas med två körfiler och hög standard beträffande
linjeföringen. Sträckan finns icke medtagen i gällande flerårsplan.
Det är ej heller klarlagt huruvida sträckan skall ingå i riksväg E 4
eller icke. Den är längre än riksvägens nuvarande passage genom Örnsköldsvik.
På grund härav och enär huvuddelen av trafiken på riksvägen
har ärende i Örnsköldsvik, kan det ifrågasättas vilken av de båda sträckningarna
som skall ingå i riksvägen. Även oavsett eventuell förbifartstrafik
på riksvägen förbi Örnsköldsvik är emellertid den ifrågavarande vägdelen
av betydelse för att möjliggöra för trafiken från väg 352 norrifrån och
från Gullänget att nå riksvägen i båda riktningarna utan att passera genom
staden.

Även andra, väsentligt nordligare alternativ för en förbifart vid Örnsköldsvik
har diskuterats. Det anses emellertid mycket osäkert om sådana

167

sträckningar kan vara aktuella inom överskådlig tid, och någon närmare
utredning av dessa alternativ har icke företagits. Det anses heller icke föreligga
risk för att bebyggelse skall uppkomma som hindrar en sådan lösning,
om den i framtiden skulle visa sig erforderlig.

Nätra underregion

Enligt förslaget till regionplan för örnsköldsvikstrakten utgör Nätra
kommun sydväst om Örnsköldsvik en av de fyra underregioner som grupperar
sig omkring regioncentrum. Valet av huvudort inom denna del av
storregionen var icke självklart. Samhället Köpmanholmen vid kusten är
nämligen den största tätorten, uppbyggd kring kommunens dominerande
företag, Forss AB, under det att Bjästa vid riksväg E4 genom en rad investeringar
under senare år alltmer befäst sin ställning som kommunalt
centrum och även i stort sett fått de serviceanordningar man räknar med
för ett traktcentrum. I planen har även Bjästa valts som sådant centrum.

Den geografiska utformningen av området omkring Bjästa och Köpmanholmen
framgår av föregående kartskiss. Den nuvarande riksvägen E 4 från
Härnösand framgår i nordostlig riktning genom Bjästa samhälle, passerar
bro över Nätraån och fortsätter mot Örnsköldsvik. Inom den centrala delen
av Bjästa och huvudsakligen nordost om riksvägen ligger kommunens allmänna
inrättningar av servicekaraktär, såsom kommunalhus, skola, försäkringskassa
m. m. Från detta centrala område utgår i sydostlig riktning
och på södra sidan om Nätraån väg 886 till industriorten Köpmanholmen.
Söder om riksvägens bro över Nätraån utgår i nordvästlig riktning väg 350
mot Sidensjö och Bredbyn. Norr om brofästet och i riktning huvudsakligen
österut leder väg 346 mot Örnsköldsvik och Domsjö över Sund. Norr om
Köpmanholmen och norr om det sund som utgör Nätraåns och Åfjärdens
utflöde i Bottenhavet finns en tämligen omfattande bostads- och sommarstugebebyggelse.
Detta område förbindes dels med Köpmanholmen genom
en gångbro, dels med riksvägen och väg 346 genom en bristfällig vägförbindelse,
som till sin närmast området belägna del kan betecknas som en
grovbruten och för biltrafik svårframkomlig militärväg. över sundet mellan
området och Köpmanholmen har nyligen påbörjats byggande av ny enskild
bro, avsedd för biltrafik. Statsbidrag till detta företag har beviljats
med 70 procent av kostnaderna.

I förslaget till regionplan för örnsköldsvikstrakten redovisas en prognos
rörande de beräknade kvantiteterna biltransportcrat virke under perioden
1057—1966. Prognosen ger vid handen att de största virkesmängderna beräknas
komma att framgå på sträckan Sidensjö—Bjästa—Köpmanholmen.
Väsentligt mindre transporter väntas på riksvägen norrifrån och söderifrån.

Enligt regionplaneförslaget bör väg 886 Bjästa—Köpmanholmen utfor -

168

mas som huvudväg med direkt anslutning till riksvägen, eventuellt genom
helt ny sträckning huvudsakligen söder om den nuvarande vägen.

Beträffande vägfrågornas nuvarande läge inom ifrågavarande område är
till en början att märka, att ombyggnad för närvarande pågår av riksväg
E 4 på en sträcka av omkring 7 km vid Bjästa. Riksvägen, som nu passerar
genom Bjästa, kommer i den nya sträckningen att framgå väster om samhället.
Det kortaste avståndet mellan Bjästa och den närmaste punkten av
den nya riksvägen uppgår till omkring 1 km. Samtidigt härmed pågår omläggning
av väg 350 Bjästa—Sidensjö på omkring 4 km närmast Bjästa,
där vägen får en ny sträckning som ansluter till riksvägen något söder om
samhällets centrala område (vid den på skissen utmärkta cementfabriken).

Rörande vägplaneringen i övrigt inom bjästaområdet har vägförvaltningen
uppgivit följande.

Den nuvarande väg 886 Bjästa—Köpmanholmen är för omkring fem år
sedan förstärkt och försedd med asfaltbeläggning, varför den från bärighetssynpunkt
för närvarande bedömes som tillfredsställande. Den går emellertid
genom tätbebyggelse såväl i Bjästa som i Köpmanholmen och i Åmynnet
ungefär mitt på sträckan. Viss glesbebyggelse förekommer även mellan
dessa platser. Med hänsyn till bebyggelsen och därav föranledd hastighetsbegränsning
anses vägen icke vara av någon hög klass vare sig beträffande
framkomlighet eller trafiksäkerhet. Årsmedeldygnstrafiken år 1958 uppgick
till 950 fordon av vilka en stor del fullgjorde virkestransporter till massafabriken
i Köpmanholmen.

För väg 350 Bredbyn—Bjästa är arbetsplan nu fastställd, och vägen är
under utbyggnad på delen inom och närmast nordväst om Bjästa. Då regionplanen
förutsätter byggande av ny väg mellan Bjästa och Köpmanholmen
i möjligaste mån utanför befintlig bebyggelse och fri från direkta tomtanslutningar,
har i anslutning till nyssnämnda företag projektering utförts
även av väg 886 med en sträckning något söder och väster om befintlig
väg. Arbetsplan för denna sträcka har emellertid ännu icke fastställts.

Gällande flerårsplan för åren 1964—1968 upptager enligt vägförvaltningens
redogörelse två företag som kan beröra väg 886, nämligen dels
»Vägar i Bjästa», dels »Väg i Köpmanholmen». Båda företagen är upptagna
med medelstilldelning efter år 1968. I Bjästa kan inom ramen för det angivna
vägföretaget tänkas bli utfört en kortare anslutningsväg från den
punkt där väg 350 i sin nya sträckning träffar riksväg E 4 och till nuvarande
väg 886 sydost om Bjästa. Denna anslutning skulle tjäna som en provisorisk
vägförbättring intill dess väg 886 ombyggts i hela sin längd. I Köpmanholmen
avser det i fördelningsplanen upptagna företaget förbättring av
sträckningen genom själva samhället, där vägen för närvarande icke anses
ha erforderlig bredd och bl. a. saknar gångbanor. Däremot är någon ombyggnad
av vägen mellan samhällena Bjästa och Köpmanholmen icke medtagen
i flerårsplanen.

169

Arbetsplan rörande det ovan berörda vägföretag som avsåg ombyggnad
av väg 350 Bjästa—Sidensjö på delen Bjästa—Bjästamon utställdes av länsstyrelsen
i Västernorrlands län hösten 1962. I skrivelse den 14 november
1962 anförde Nät ra kommun vissa erinringar mot vägförslaget. Kommunen
anförde bl. a. att Bjästa samhälle uppbyggts efter en år 1947 fastställd
byggnadsplan, i vilken ingick en ny väg från Sidensjö förbi ålderdomshemmet
i Bjästa med anslutning till E 4 vid kommunalhuset. Denna väg hade
av länsmyndigheterna fastställts att komma till utförande, och kommunens
förvaltnings- och servicecentrum hade uppbyggts under hänsynstagande till
denna väntade vägsträckning. Vägförvaltningen och kommunen hade också
gemensamt eller i samförstånd vidtagit vissa förberedande åtgärder för den
äldre planens genomförande. Sålunda hade en grusås mitt i samhället genombrutits
och betydande fyllningsmassor hade lagts ut för att förbereda
en korsning med blivande E 4 i skilda plan. Ett förfulande ingrepp i naturen
hade därigenom åstadkommits till ingen nytta.

Enligt kommunens skrivelse hade vidare som skäl för att förlägga väg
350 söder om Bjästa, såsom arbetsplanen nu föreslog, i olika sammanhang
anförts dels trafikförhållandena i samhället och dels möjligheten att direkt
fortsätta företaget med ny väg till Köpmanholmen. Vad anginge den förstnämnda
omständigheten syntes man ha förstorat de svårigheter som skulle
uppstå om vägen fått passera genom Bjästa, särskilt om man jämförde med
förhållandena på andra orter. Norrut efter E 4 ginge tunga transporter,
bl. a. med timmer, genom den tätaste delen av Örnsköldsvik till industrierna
i Alfredshem och Husum, och betydande transporter ginge också från
Björnavägen in på E 4 i översjäla och komme att fortsätta på denna väg
till södra sidan av Moälven.

De väsentliga trafikproblemen, i synnerhet sedan E 4 flyttats förbi Bjästa,
syntes icke bli i sistnämnda ort utan i Köpmanholmen, där en radikal lösning
erfordrades. Kommunen ville ånyo understryka tidigare förslag om
att ny väg till Köpmanholmen borde förläggas till norra sidan av Nätraälven.
Denna lösning borde kombineras med en krypfil på nya E 4 mellan
anslutningarna för vägarna till Sidensjö respektive Köpmanholmen.

Även andra faktorer, bl. a. ekonomiska, talade mot den framlagda planen.
Det skulle draga stora kostnader att flytta en industri med ett 15-tal anställda
(cementfabriken) samt dyrbara elledningar. För skolskjutsarna blev
förhållandena försämrade, i vissa fall blev körsträckorna avsevärt längre.
Även befolkningen i övrigt fick längre resvägar till kommunens centrum.
Sammanfattningsvis innebar förslaget en försämring för Bjästa och omkringliggande
bygd, under det att för Köpmanholmen förhållandena blev
oförändrade.

I promemoria den 21 januari 1963 anförde vägförvaltningen i länet i an * ledning

av kommunens erinringar, att väg 886 Bjästa—Köpmanholmen

E 4 till

Örnsköldsvik

Väg 350

till tv

Sidensjö tv Sidensi°

Vä3 ++. /.

sträckning tV<

Väg^346 till Domsjö

y ^NÄTRA KYRKA

Kommunal hus -

Prästbordet

BJÄSTA

Cement fabrik -

NätraÖån

i Väg 886

// Nya E 4

O Fagerlandet

Åmynnet

E 4 Vtill Härnösand

JtfjärtCcn

Sveäjc-^

fjärde

Or//****!

BJÄSTA- KÖPMANHOLMEN
Teckenförklaring:

— ———= Planerad väg
xxxxkxx Grovbruten väg

KÖPMAN HOLMEN -

170

171

hade ungefär samma trafiktäthet som E 4 på delen söder om Bjästa. Vägen
var icke försedd med vägrenar eller gångbanor. På flera platser fanns ett
flertal tomtutsläpp med därav föranledda hastighetsbegränsningar, och ytterligare
bebyggelse var att vänta. Det syntes väl motiverat att vägen, som
sammanband kommunens två största tätortsbildningar, belägna 5 km från
varandra, ombyggdes i ny sträckning enligt den utredningsplan som redovisats.
Den av kommunen föreslagna nya vägen norr om Nätraån syntes
vägförvaltningen ha motiverats främst med virkestransporterna. Detta alternativ
förutsatte emellertid en ny bro över sundet vid Köpmanholmen
och skulle draga en kostnad av minst 2,5 milj. kronor. Då ombyggnad av
vägen söder om ån syntes erforderlig i framtiden av andra skäl än virkestransporterna
och denna väg i ny sträckning och med högre standard skulle
bli användbar även för dessa transporter, syntes tillräckliga skäl icke föreligga
att anlägga en väg även norr om Nätraån. Utredningsplanen hade uppgjorts
i samband med det nu aktuella företaget beträffande väg 350 och
avsåge endast att visa att förutsättningarna för en framtida fortsättning av
vägen till Köpmanholmen icke försämrades. Om väg 350 i stället hade dragits
till E 4, så att sträckningen passade en framtida fortsättning norr om
Nätraån, hade lösningen medfört krav på omedelbar ombyggnad även till
Köpmanholmen, vilket icke syntes ekonomiskt försvarbart.

I anledning av kommunens erinringar mot den föreslagna sträckningen
av väg 350 framhöll vägförvaltningen, att det speciellt från trafiksäkerhetssynpunkt
men även från framkomlighetssynpunkt vore synnerligen angeläget
att tunga transporter och genomfartstrafik kunde framgå vid sidan
om tätbebyggelse. Denna angelägenhet hade de senaste åren ytterligare betonats
genom den hastiga trafikökningen och genom omläggningen av virkestransporterna
från flottled till landsväg. Från nämnda synpunkter vore
den nu föreslagna sträckningen av väg 350 att föredraga, eftersom därigenom
virkestransporter till Köpmanholmen och all trafik mellan Köpmanholmen
och Örnsköldsvik kunde vid Bjästa framgå på väg som var fri från
direkta tomtutsläpp och randbebyggelse. Vad kommunen anfört rörande
längre resvägar gällde enligt vägförvaltningens beräkningar endast trafiken
från vissa delar av kommunen och med jämförelsevis korta sträckor
(högst 600 meter och lägst 60 meter), men i vissa fall blev färdvägen kortare
med vägförvaltningens förslag, t. ex. för trafiken på vägen Sidensjö—
Köpmanholmen och för viss del av trafiken mot Härnösand.

Det syntes vägförvaltningen slutligen uppenbart, att den inställning som
myndigheterna haft till vägfrågan i Bjästa år 1942 icke kunde vara bindande
för frågans bedömande i dagens situation. Den skada på terrängen som
åstadkommits genom det påtalade genombrottet av en grusås torde i allt
väsentligt kunna utjämnas genom terrängmodulering. Att trafikförhållandena
icke vore fullgoda på andra orter (ex. Örnsköldsvik) syntes ej kunna

172

åberopas för att icke i Bjästa välja det bästa förslaget. Den av kommunen
berörda cementindustrien syntes enligt vägförvaltningens mening icke behöva
flyttas eller inlösas. Fabrikens markområde utgjorde sammanlagt
12 000 m2, och därav beräknades 2 500 m2 behöva tagas i anspråk för vägbygget.
Ersättningsmark av tillräcklig omfattning skulle kunna ställas till
förfogande väster om fabriksområdet.

Genom beslut den 8 april 1963 fastställde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den i arbetsplanen föreslagna sträckningen av väg 350, och såsom redan
nämnts är företaget för närvarande under utförande. Vägdelen är grovbruten
i sin huvudsakliga längd. Dock har ännu icke någon uppgörelse
träffats angående den omnämnda cementfabriken. Förhandlingar därom
har endast påbörjats, och marken har icke tagits i anspråk.

Nätra kommun har icke anfört besvär över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beslut i nämnda vägfråga. Däremot har under hand samförstånd
uppnåtts mellan vägförvaltningen och kommunen att såsom komplettering
till ombyggnaden av väg 350 utbygga en anslutningsväg från nuvarande E 4
vid kommunalhuset genom samhället och med anslutning till väg 350 pa en
punkt tämligen nära dess korsning med den nya E 4.

Revisorernas uttalande. I Örnsköldsvik framgår riksväg E4 genom stadens
centrala partier, delvis på trånga gator med många korsningar. Vägen
är hårt belastad av trafik, i vilken tunga transporter, bl. a. av virke och
lut, till och från industrierna i Alfredshem, Domsjö och Husum utanför
staden utgör ett märkbart inslag. Norr om staden finnes visserligen en
kringgångsled över industrisamhället Gullänget, men denna led är av så
dålig beskaffenhet, att den icke utnyttjas av genomgångstrafiken och knappast
är användbar för tunga transporter.

Enligt ett år 1961 färdigställt förslag till regionplan för örnsköldsvikstrakten
erfordrades i framtiden såväl utbyggnad av riksväg E 4 i dess nuvarande
sträckning genom staden som en förbifartsled, den sistnämnda avsedd
för både den långväga och viss del av den lokala trafiken. Av de båda
vägsträckningarna borde enligt planen trafikleden genom staden utbyggas
i första hand. Staden, som är egen väghållare, har i enlighet härmed utbyggt
kortare delar av riksvägen till god standard, och projektering pågår
beträffande andra gatudelar i den centrala bebyggelsen, där även inlösen
av fastigheter för gatumark företagits i betydande omfattning. På ett viktigt
avsnitt inom staden är den avsedda sträckningen ännu icke fastställd;
utredning därom pågår enligt olika alternativ. Vilken lösning som än väljes
kommer emellertid riksvägens utbyggande med sex filer genom staden att
förorsaka kraftiga ingrepp i befintlig bebyggelse. Inom de under kronans
väghållning hörande ytterområdena har vägförvaltningen i Västernorrlands
län färdigställt tillfartsväg norrifrån, under det att projektering pågår be -

173

träffande den södra tillfarten. Frågan om sträckningen av en framtida
kringfartsled invid staden befinner sig alltjämt på utredningsstadiet.

Nätra kommun, sydväst om Örnsköldsvik, ingår som en del av örnsköldsvikstraktens
regionplaneområde. Riksväg E 4 passerar för närvarande kommunens
centralort Bjästa, men ett vägföretag har igångsatts som avser förläggning
av riksvägen i en nordligare sträckning utanför Bjästa. Likaså pågår
arbete med nysträckning av väg 350 Sidensjö—Bjästa, vilken enligt
fastställd arbetsplan skall korsa den nya E 4 och anknyta till den nuvarande
riksvägen söder om tätbebyggelsen i Bjästa. Utredning har även företagits
beträffande Sidensjövägens fortsättning mot sydost till industrisamhället
Köpmanholmen. Den befintliga vägen 886 Bjästa—Köpmanholmen tänkes
därvid bli lagd i ny sträckning helt nära den nu befintliga.

Under arbetet med planeringen av det nyssnämnda vägföretaget, ombyggnad
av viss del av väg 350, hävdade Nätra kommun med bestämdhet en
avvikande mening i fråga om vägens sträckning och yrkade att vägen skulle
dragas genom den centrala delen av Bjästa. För detta samhälle fanns en år
1947 fastställd byggnadsplan, i vilken förutsattes att väg 350 skulle passera
genom bebyggelsen. Denna sträckning överensstämde även med en äldre
vägfastställelse, och i enlighet med de nämnda förutsättningarna hade samhällets
centrum med sina allmänna serviceinrättningar utbyggts, varjämte
vissa förberedelser vidtagits för den tänkta vägsträckningen. Den sålunda
förordade lösningen sammanhängde även med kommunens planer beträffande
vägens framtida fortsättning mot Köpmanholmen. I stället för en nysträckning
av väg 886 Bjästa—Köpmanholmen i ett läge helt nära den befintliga
vägen söder om Nätraån önskade nämligen kommunen en vägförbindelse
norr om Nätraån samt en bro över ån vid Köpmanholmen. Vägförvaltningen
delade emellertid icke kommunens mening i denna del och
underströk därvid särskilt starkt angelägenheten av att vägar med livlig
och växande trafik förlädes utanför tätbebyggelse. Då väg 886 enligt vägförvaltningens
bedömande under alla förhållanden skulle kräva ombyggnad,
syntes tillräcklig anledning icke föreligga att anordna en vägförbindelse
även norr om Nätraån, helst som ett dylikt företag, kombinerat med
brobyggnad, skulle draga tämligen höga kostnader.

Revisorerna har besökt örnsköldsvikstraktens regionplaneområde och
närmare tagit del av de nu berörda vägfrågorna. Beträffande de närmare
detaljerna i ärendet får revisorerna hänvisa till den ovan lämnade redogörelsen.

Frågan om den lämpligaste sträckningen av viss vägförbindelse kan icke
alltid besvaras med säkerhet. För ett bestämt och definitivt ställningstagande
kräves vanligen tillgång till jämförbara utredningar om olika alternativ
med fullständiga tekniska och ekonomiska uppgifter, en förutsättning som
icke alltid föreligger. Med den översiktliga bedömning av de nu föreliggan -

174

de vägproblemen som revisorerna varit i tillfälle att ägna ärendet vill det
emellertid synas, som om den verkställda planeringen och påbörjade utbyggnaden
av vägarna i örnsköldsviksregionen lett till mindre lyckliga och
inbördes motsägande resultat. Det är ett genomgående drag i dagens vägplanering
att de livligt trafikerade riksvägarna ledes utanför städer och
större tätorter. Denna princip iakttages praktiskt taget överallt i landet
där så är möjligt, och den har även starkt understrukits av vägförvaltningen
då det gällt vägsystemet i Bjästa. I Örnsköldsvik har emellertid av
två tänkbara lösningar utbyggnaden av riksvägen genom den tätast bebyggda
stadskärnan erhållit förtur, och alternativet med en kringfartsled
vid staden har ställts i efterhand. Enligt revisorernas mening kommer den
sålunda valda sträckningen av riksvägen att innebära en otillräcklig lösning
av stadens trafikproblem, och betydande olägenheter torde vara att förvänta
såväl för den genompasserande trafiken som för stadens lokala fordonstrafik
och övriga trafikanter. Då staden genom riksvägens trafik med dess
inslag av tunga transporter delas i två delar, torde det valda alternativet
även för stadens innevånare i övrigt medföra skadeverkningar av olika slag
och otrivsamma förhållanden, vilka blir bestående under lång tid. Då en
kringfartsled invid staden under alla förhållanden bedömts som erforderlig,
hade det enligt revisorernas mening varit lämpligare att i första hand inrikta
resurserna på åstadkommandet av en sådan väg. Därigenom hade en
betydande del av trafiken, såväl långväga som av lokal natur, kunnat ledas
vid sidan om stadskärnan och utbyggandet av gatunätet begränsas till en
standard som anpassats efter det lokala behovet och till väsentligt lägre
kostnader i slutläget. Härtill kommer att mera utförliga utredningar torde
bli erforderliga beträffande de följdkostnader som kan föranledas av olika
alternativa sträckningar. Utgifter av dylik natur för såväl statsverket som
staden torde med säkerhet vara att vänta för exempelvis ombyggnad av
gator och vägar i de till riksvägen gränsande områdena, bl. a. till följd av
de begränsade möjligheterna till anslutningar och korsande trafik.

Den i och för sig riktiga principen om riksvägars sträckning utanför tätbebyggelse
har däremot som nämnts kommit till uttryck i Bjästa, ett samhälle
med omkring 800 invånare. Icke endast riksvägen E 4 har där flyttats
vid sidan om samhället — principen har därjämte iakttagits så konsekvent
att även väg 350 från Sidensjö till Bjästa och med tänkt fortsättning
till Köpmanholmen erhållit en sträckning som ej berör den centrala bebyggelsen.
Revisorerna har givetvis svårt att bedöma angelägenheten i jämförelse
med andra objekt av den av kommunen önskade nya vägen till
Köpmanholmen norr om Nätraån men har erhållit det bestämda intrycket,
att en dylik vägsträckning vore av stort värde såväl för transporterna till
Köpmanholmen som för den icke obetydliga bebyggelsen norr om ån, vilken
nu har ytterst bristfälliga kommunikationer. Om en väg i denna sträckning

175

kommer till utförande, synes det antagligt att en avsevärd avlastning skulle
vinnas beträffande den söder om ån befintliga väg 886, som alltjämt befinner
sig i gott skick; en dubblering av sistnämnda väg skulle därvid kunna
anstå. Ehuru tillräckligt underlag för en jämförelse icke föreligger, må beträffande
kostnaderna för de båda alternativen endast erinras om att en
utbyggnad söder om ån medför vissa ej obetydliga merkostnader, bl. a. i
form av provisorisk anslutning till befintligt vägsystem, samt att en bro
över Nätraån vid Köpmanholmen nu kommer till utförande som enskilt
företag med statsbidrag. Det vill förefalla revisorerna som om en både vägtekniskt
och ekonomiskt god lösning av vägfrågan i bjästaområdet hade
kunnat åstadkommas om de lokala önskemålen beaktats.

Beträffande det vägföretag som avser ombyggnad av väg 350, Sidensjö—
Bjästa, fastställdes arbetsplan den 8 april 1963. Företaget har påbörjats och
vägen är i huvudsak grovbruten, dock med undantag av ett kortare avsnitt
nära den nuvarande riksvägen vid Bjästa, där vägsträckningen gör ett ingrepp
i upplagsområdet för en befintlig cementfabrik. Förhandlingar om
ianspråktagande av denna mark hade vid revisorernas besök i oktober innevarande
år ej mer än påbörjats. Då frågan om ersättning för mark av denna
natur och om de kompensationsåtgärder som kan bli erforderliga torde vara
av ekonomisk vikt för kronan såsom väghållare och av avgörande betydelse
för industriföretaget och dess anställda, anser revisorerna att därav betingade
åtgärder bort vidtagas och en lösning eftersträvas långt tidigare
än nu skett.

176

§ 20

Sträckningen av riksväg E 6 i Hallands län

Riksväg E 6 från. Malmö och norrut efter västkusten har i vägplanen för
Sverige föreslagits ersatt av en motorväg på hela sträckan Malmö—Göteborg
—Uddevalla. Vägen framgår för närvarande i en äldre och enligt nutida
krav synnerligen otidsenlig sträckning och är till bredd och standard helt
otillräcklig för den höga trafikbelastningen. Kortare sträckor av den blivande
motorvägen har hittills kommit till utförande, bl. a. i Skåne samt
omedelbart norr och söder om Göteborg, där vägen har sin slutliga fyrfiliga
utformning. På ett avsnitt söder om Halmstad har vägen utbyggts med en
körbana.

Utredning och projektering av ifrågavarande motorvägbygge bedrevs tidigare
av vederbörande vägförvaltningar. Från år 1959 organiserades emellertid
av väg- och vattenbyggnadsverket en särskild arbetsgrupp, numera
benämnd planeringsavdelningen i Göteborg, till vilken nämnda arbete har
koncentrerats. Avdelningen bedriver utredningarna i visst samråd med vägförvaltningarna.

En av de färdigställda delarna av motorvägen avser den omkring 10 km
långa sträckan från Sagsjön till Mölndal. Beträffande sträckan närmast
söder därom — från Kollahed, sydväst om Kungsbacka, till Sagsjön — har
projekteringen färdigställts och förslag till utbyggnad ingivits till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för fastställelse. Etappen har en längd av närmare
15 km.

Riksvägen mellan Göteborg och Kungsbacka utgör en av landets mest belastade
vägavsnitt med en uppmätt dygnstrafik sommaren 1963 på drygt
24 000 fordon. Enligt en av planeringsavdelningen verkställd prognos beräknas
trafiktätheten på sträckan år 1990 komma att uppgå till 47 000
fordon per sommardygn med en antagen biltäthet i landet av 1 bil på 2,5
innevånare. Enär drygt hälften av trafiken från Göteborg söderut tappas av
mot Kungsbacka och Onsalahalvön, beräknas trafiktätheten på riksvägsträckan
närmast söder om Kungsbacka uppgå till knappt hälften av de
nyssnämnda trafiktalen.

Den befintliga riksvägen söder om det färdigprojekterade vägavsnittet går
från Kungsbacka stad genom bebyggelsen i Fjärås och ölmevalla och angränsar
bebyggelsen i Frillesås. På delen Kungsbacka—ölmevalla går vägen
på ett avstånd av åtskilliga km från kusten. I höjd med ölmevalla är vägen
däremot dragen nära kusten vid Näsbofjorden och likaså söder om ölmevalla
på en sträcka av omkring 5 km till i höjd med Frillesås. På vägdelen
Kungsbacka—Frillesås korsar vägen stambanan Göteborg—Varberg på flera
punkter.

KUNGSBACKA

Xygnern

Tjolöholm

Kustalfernativet

Åsa stn

Färdig motorväg W
mot Göteborg ^

Lfndome stn

Skiss

över del av planerad
motorväg Malmö-Göteborg

Teckenförklaring
ss = s= Fastställd väg
o o o o 0 o Kusfalternatlv
xxxxxxx Inlandsalternativ

Skala 1:100000

Kollahed

OCHngsbacKa fjorcCeit -

Inlandsalternatlvet

Ölmevalla

Frillesås

12 Rev. berättelse ang. statsverket är 1964 I.

178

År 1958 förelåg en av vägförvaltningen i Hallands län företagen preliminär
utredning för sträckningen av riksvägen på delen ölmevalla—Kungsbacka—Sagsjön.
Utredningen förutsatte att vägen från ölmevalla och norrut
till norra delen av Kungsbackafjorden förlädes helt nära kusten och
därefter fortsatte väster om Kungsbacka. På särskilt uppdrag av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen påbörjade planeringsavdelningen senhösten 1959
en undersökning för en möjlig alternativ östligare motorvägslinje med
sträckning helt öster om Kungsbacka, från Stråvalla (3 km söder Frillesås)
i söder förbi Torr- och ölmevallasjöarna, över Fjäråsslätten, genom Anneberg
och Fagered till Sagsjön. Denna väglinje förutsattes ge en kortare motorvägssträckning.
En allmän jämförande utredning utfördes för de båda
alternativen med beaktande av synpunkter från berörda myndigheter och
intressenter angående bebyggelseplanering, mark- och naturvårdsfrågor, byggnadskostnader,
trafikekonomi m. m. Med hänsyn till att en så väsentlig del
av trafiken från Göteborg avleddes västerut till Kungsbacka och Onsalahalvön
måste emellertid denna lösning kombineras med en fyrfilig infartsled
till staden, och någon vinst i den sammanlagda längden erforderlig motorväg
åstadkoms därigenom icke, under det att kostnaderna däremot skulle
ha blivit högre och trafikföringen mindre gynnsam. Utredningen granskades
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som därefter uppdrog åt planeringsavdelningen
i Göteborg att påbörja arbetet med en för fastställelse
avsedd utredningsplan i huvudsak efter det ursprungliga västra alternativet,
vilket från ölmevalla passerade efter kusten av Kungsbackafjorden upp till
Kollahed och vidare norrut mot länsgränsen vid Sagsjön. Planeringen av
den senare delsträckan har såsom nämnts resulterat i ett för fastställelse
ingivet förslag. Enligt planeringen utgår motorvägdelen från en trafikplats
vid Kollahed i en båge väster om Kungsbacka och sedermera i tämligen rät
linje norrut väster om Lindome till Sagsjön.

I enlighet med gällande normalsektionsritningar föreslås motorvägen i
allt få en krönbredd av 27 meter, uppdelad på två körbanor om vardera
7 meter, mittskiljeremsa om 7 meter och två vägrenar om vardera 3 meter.
Samma standard är avsedd för vägens fortsättning söderut. Utanför trafikplatserna
förutsättes anslutningsförbud komma att gälla för såväl den färdigplanerade
motorvägdelen som för dess fortsättning.

Enligt förslag till flerårsplan för åren 1964—1968 avses den nu planerade
motorvägsetappen komma att igångsättas år 1966 med en senare fortsatt
utbyggnad söderut från Kollahed. Vidare är avsikten att år 1967 påbörja
bl. a. infartsled från motorvägen till Kungsbacka stad. Utbyggnaden söderut
från Kollahed har förutsatts skola göras successivt, så att någon provisorisk
anslutning till befintligt vägsystcm icke skall behöva utföras.

Beträffande den söder om Kungsbacka belägna del av motorvägen som
närmast föreligger för planering kan vissa ytterligare uppgifter inhämtas

179

från den utredningsplan som år 1958 utarbetades på föranstaltande av vägförvaltningen
i Hallands län. I planen säges sammanfattningsvis, att möjligheter
visat sig förefinnas att förlägga riksvägen väster om Kungsbacka
och nära kusten på sträckan söder om staden, även om i vissa fall relativt
stora grundförstärkningsarbeten måste vidtagas. En betydande vinst gjordes
emellertid från åkerbrukssynpunkt, då varje annan östligare belägen sträckning
skulle komma att skada jordbruket i betydligt större omfattning.
Grundförhållandena dels vid Kungsbackaåns mynning i fjorden, dels vid
norra delen av Äskatorpsdalen (6 km norr om ölmevalla) och dels på sankängarna
mellan Tjolöholms slott och ölmevalla samt på vissa mossar mellan
Arendal och Lindome vore av avgörande betydelse för möjligheterna att genomföra
vägplanerna. Av geotekniska institutet företagen utredning hade
dock visat att den föreslagna sträckningen var användbar. Företaget berörde
vidare bebyggelseområden endast såvitt gällde en mindre avstyckningsplan
vid gränsen mot Göteborgs och Bohus län; i övrigt ginge vägen fram över
låglänta strandängar, betesmarker, utmarker och impediment. Värdefulla
åkermarker berördes också men i relativt liten omfattning. Naturvännerna
i Halland hade enligt utredningen hyst farhågor för att motorvägen komme
att inverka störande på bl. a. fågellivet vid kusten. Enligt uppgifter från
andra håll i landet syntes emellertid detta ej låta sig störas av motorbuller
eller vägtrafik över huvud taget.

Sedan planeringsavdelningen för fastställelse ingivit förslag till sträckning
av E 6 i en västlig linje på delen Kollahed—Sagsjön, torde det tidigare
s. k. östra alternativet icke längre vara aktuellt för fortsatt utredning. Däremot
har ett tredje alternativ därigenom framträtt, innebärande att vägen
från Kollahed dragés i ny sträckning mot sydost och anknyter till den tidigare
östliga sträckningen vid Tofta i Fjärås samt söder därom sammanfaller
med det östra alternativet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens planeringsavdelning hemställde i december
1960, att vederbörande specialenhet vid lantmäteriet i Göteborg efter
en översiktlig utredning skulle göra en jämförelse mellan de intrång och skador
i jordbruksnäringen som man hade att räkna med vid en ombyggnad av
riksväg E 6 enligt något av tre närmare angivna alternativ, nämligen det
västra, det östra och det öst-västliga. Uppdraget redovisades i mars 1961.

Sammanfattningsvis uttalades i utredningen, att det östra alternativet
skulle för jordbruksnäringen medföra avsevärt större bestående skador och
intrång än en sträckning enligt några av de två andra alternativen. De västra
och öst-västliga alternativen syntes orsaka skador på jordbruksnäringen av
sinsemellan ungefär samma omfattning. Den areal åkermark som behövde
tagas i anspråk uppgick till 52 respektive 59 hektar. Härtill kom beträffande
det öst-västliga alternativet att man ansåge sig böra ha en smal remsa mellan
motorvägen och järnvägen respektive mellan motorvägen och nuvarande

180

riksvägen, varigenom ytterligare omkring 10—15 hektar åker mer eller
mindre fullständigt skulle komma att undandragas från jordbruksproduktionen.
Om det vore möjligt att avstå från en dylik skiljeremsa, syntes det
från jordbrukssynpunkt likgiltigt vilket av de båda sistnämnda alternativen
som valdes. Skulle man däremot med hänsyn till vägtekniska eller trafiktekniska
synpunkter behålla kravet på skiljeremsa, syntes den västra
sträckningen orsaka minst bestående skador och intrång för jordbruksnäringen.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om att Göteborgs stad innevarande
år inköpt egendomen Tjolöholm, belägen på en halvö i Kungsbackafjorden
och omfattande även marker intill halvön. Egendomen är avsedd att
användas för fritidsändamål.

Omkring 2 mil söder om Frillesås, som utgör södra ändpunkten av den nu
behandlade delsträckan av motorvägen, har planeringsavdelningen i Göteborg
påbörjat utredning beträffande ett annat avsnitt av motorvägen, nämligen
från Åskloster söder om Viskan till Spannarp, 8 km ostsydost om Varberg,
en sträcka på ungefär 20 km. Den nuvarande sträckningen av riksvägen
går här tämligen nära kusten, på åtskilliga delar endast omkring 1 km därifrån,
och passerar genom bebyggelsen i Varbergs stad. Arbetet bedrives under
den enda tänkbara förutsättningen att motorvägen i framtiden skall
framgå öster om den nuvarande riksvägen och dragas som kringgångsled
öster om Varberg. Fältundersökningar har utförts och preliminära kostnadsuppskattningar
har företagits, men utredningsarbetet i övrigt befinner sig
ännu i ett tidigt stadium. Det har hittills resulterat i att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kunnat angiva en huvudsaklig sträckning efter vilken
arbetet i fortsättningen skall bedrivas. Arbetslinjen leder från Åskloster på
en sträcka av omkring 8 km i huvudsakligen sydlig riktning till gården
Stora Bläshammar och avböjer därefter i sydostlig riktning mot Spannarp.
Tidigare undersöktes preliminärt på delen söder om Stora Bläshammar ett
västligare alternativ över ägorna till kronoegendomen Lindhov, varvid motorvägen
på ett kortare avsnitt skulle korsa den befintliga vägen. Då de
geotekniska förutsättningarna här icke var gynnsamma — motorvägen
skulle på grund av den låga marknivån läggas på vägbank — och utrymmet
därjämte var alltför begränsat för erforderliga väganslutningar, har det
västliga alternativet övergivits. Det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefallda
utredningsalternativet framgår inom Lindberga kommun genom
villasamhället Trönninge, som skulle delas i två delar, varjämte motorvägen
skulle ta i anspråk mark som av kommunen är avsedd för blivande bebyggelse
i anslutning till den befintliga. På grund av de olägenheter som den
ifrågasatta sträckningen skulle medföra för kommunen har därför efter lokalt
initiativ, som förmedlats av länsstyrelsen i Hallands län, utredningsar -

Motorvägen

Åskloster

Malmö-Göteborg

Del förbi Varberg,
Skala 1:50000

Tofta sfn

Lindberg

Av KWS %
bestämd O
sträckning °o

Getterön

Träslöv stn

VARBERG

''v:**.*;

Av Länsstyrelsen
begärd Jämförande
undersökning.

182

betet utsträckts att omfatta även ett längre åt öster förlagt alternativ, som
anknyter till den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordade linjen vid
Träslövs station i höjd med Varberg och i fortsättningen söderut sammanfaller
med den preliminärt tänkta linjen. Med den östligare sträckningen
skulle bebyggelseområden av någon betydelse icke beröras.

Med en överslagsmässig kostnadsuppskattning rörande de båda nu aktuella
alternativen har byggnadskostnaderna angivits till 24 milj. kronor för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens linje och 28 milj. kronor för den östligare
linjen.

Revisorernas uttalande. Riksväg E 6, som i framtiden skall utformas som
fyrfilig motorväg på sträckan mellan Malmö och Uddevalla, utbygges för
närvarande etappvis. Vissa delar av motorvägen är färdigställda, främst i
Skåne samt omedelbart norr och söder om Göteborg. Till de färdigställda
delarna hör den omkring 10 km långa sträckan Mölndal—Sagsjön. Närmast
söder därom är projekteringen färdig för en sträcka på 15 km mellan Sagsjön
och Kollahed, sydväst om Kungsbacka. Utredningsplan för denna vägdel
har ingivits till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för fastställelse.

Den förberedande utredningen av sistnämnda vägdel innefattade även vägdelen
från Kollahed och söderut till ölmevalla och utfördes på så sätt att de
båda sträckorna planerades i ett sammanhang. Härvid vägdes mot varandra
två alternativ, det ena väster och det andra öster om Kungsbacka. Av dessa
ansågs det västra alternativet äga företräde. Sedan planeringen färdigställts
till den del som avser sträckan norr om Kollahed, bedriver nu väg- och vattenbyggnadsverkets
planeringsavdelning i Göteborg utredning om motorvägens
fortsättning söderut till Frillesås eller Stråvalla. I stället för det östra
alternativet, som genom den valda sträckningen förbi Kungsbacka förlorat
sin aktualitet, utredes nu jämsides med kustalternativet en tredje sträckning,
benämnd öst-västalternativet, som innebär att vägen från Kollahed avviker
österut och i höjd med Fjärås ansluter till den tidigare tänkta östliga
linjen. Inlandslinjen medför något längre vägsträcka och sämre lutningsförhållanden
men torde i kostnadshänseende ställa sig fördelaktigare om hänsyn
ej tages till den kapitaliserade trafikvinsten. Geotekniska undersökningar
har ännu ej utförts beträffande detta alternativ.

Även längre söderut på riksväg E 6 bedriver planeringsavdelningen utredning
för den blivande motorvägen, avseende den 20 km långa delsträckan
Åskloster—Spannarp, där vägen förutsättes bli förlagd öster om den nuvarande
riksvägen och med en kringgångsväg vid Varberg. Denna planering,
som ännu befinner sig i ett tidigt skede, har fortskridit så långt att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anvisat en bestämd linje för det fortsatta arbetet.
Då vägen med den avsedda sträckningen skulle komma att framgå genom
det i Lindberga kommun belägna villasamhället Trönninge, som därigenom

183

skulle få sin vidare utveckling begränsad, har efter framställning från länsstyrelsen
i Hallands län preliminär utredning igångsatts beträffande ett östligare
alternativ, som icke skulle beröra befintlig bebyggelse.

Revisorerna har besökt de ifrågavarande områdena. De iakttagelser som
därvid gjorts har givit revisorerna anledning att anföra vissa allmänna
synpunkter. All vägplanering syftar liksom planering av tätorter och landsbygd
i allmänhet ytterst till att utforma det framtida samhället på ett funktionsdugligt
och ändamålsenligt sätt utan att värdefulla naturtillgångar och
förutsättningar för trivsel går förlorade. Då det vid vägplaneringen gäller
att ta ställning till olika alternativ måste givetvis vägtekniska faktorer och
ekonomiska förhållanden väga synnerligen tungt, men det torde därjämte
vara en primär angelägenhet att vägarna dragés så, att intrång i bebyggelse
och värdefull natur i möjlig mån undvikes. Som intrång kan därvid anses,
förutom markingrepp, de störningar i form av buller och luftförorening
som tät trafik medför. Med den kraftiga tillväxt av landets största städer
som utgör ett framträdande drag i dagens utveckling måste strandområdena
på västkusten och främst i närheten av Göteborg anses vara av synnerlig
betydelse för framtiden, särskilt för sommarbebyggelse och fritidsändamål.
Det synes därvid angeläget, att en tillräckligt bred sektor närmast
havet och dess vikar lämnas fri för att framdeles kunna utnyttjas för dessa
syften. Vid planeringen av vägdelen Kollahed—Frillesås synes det västliga
alternativet icke ha beaktat detta önskemål, då vägen på åtskilliga avsnitt
skulle dragas helt nära strandlinjen och de innanför liggande markområdena
för överskådlig framtid därigenom avskäras från tillgång till vattnet. I
partierna i höjd med Fjärås synes detta förhållande särskilt olägligt med
hänsyn till att Göteborgs stad nyligen förvärvat egendomen Tjolöholm för
att användas främst för fritidsändamål. Beträffande vägdelen Åskloster—
Spannarp synes de båda nu bearbetade alternativen i åtskilliga hänseenden
tämligen likvärdiga. Det vill dock synas revisorerna som om sträckningen
av det västliga alternativet genom eller invid ett växande villasamhälle
skulle medföra ett betydande intrång för denna bebyggelses utveckling. Vatten-
och avloppsanordningar, som utförts med bidrag av statliga medel, har
även dimensionerats för en kommande utbyggnad.

Båda de nu berörda delarna av den blivande motorvägen befinner sig alltjämt
under utredning, och vederbörande vägmyndigheter har alltså icke tagit
ställning till de redovisade alternativen. Givetvis har ej heller revisorerna
varit i tillfälle att så ingående studera dessa vägärenden, att någon bestämd
uppfattning om de olika lösningarnas fördelar och brister kunnat erhållas.
Det kan emellertid beträffande båda dessa vägdelar föreligga viss risk för att
de närmast kusten dragna linjerna betraktas som huvudalternativ, bl. a. med
hänsyn till att utredning av dessa alternativ bedrivits mera ingående än
inlandsalternativen. Revisorerna finner det angeläget att även sistnämnda

184

alternativ blir föremål för en noggrann utredning och att vid den slutliga
prövningen de här ovan anförda synpunkterna vinner beaktande.

Såvitt gäller vägdelen genom Lindberga kommun vill revisorerna slutligen
understryka angelägenheten av att ett ställningstagande kommer till
stånd så snart ske kan efter verkställd utredning, så att ovisshet om motorvägens
sträckning icke längre än nödvändigt hämmar den lokala bebyggelseutvecklingen.

Reservation

av herr Carl E. Johansson, som anfört följande.

Revisorernas utlåtande i förevarande ärende kan jag ej biträda av följande
skäl.

Jag anser att revisorerna borde ha nöjt sig med att understryka angelägenheten
av att de olika alternativen göres till föremål för grundlig och likvärdig
utredning, innan beslut i ärendet fattas, och att den kritik som ensidigt
riktats mot det ena förslaget sålunda borde ha utgått ur utlåtandet.

Det är i lag föreskrivet vad som skall iakttagas i fråga om förutsättningarna
för att ny väg skall byggas och hur vägfrågorna skall behandlas. Av
dessa bestämmelser framgår att det är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
eventuellt Kungl. Maj :t, som avgör vägens sträckning. I vägstadgan är ytterligare
fastslaget vad som skall särskilt iakttagas i fråga om undersökningar
vid upprättande av arbetsplan.

Givetvis faller det inom revisorernas kompetensområde att granska det
färdiga arbetet, liksom det också är revisorerna obetaget att begära informationer
om pågående utredningsarbete. Men i detta fall har revisorerna
valt ett annat tillvägagångssätt och granskat alternativa sträckningar som
är under utredning och därvid givit klart till synes att man favoriserar
visst alternativ. Visserligen säger man att det endast är »vissa allmänna
synpunkter» man anför, men dessa »allmänna synpunkter» formar sig till
kritik av det alternativ man vill ha slaget ut. Härefter vitsordar man att
de berörda delarna är under utredning och att revisorerna ej heller varit
i tillfälle att så ingående studera dessa vägärenden att någon bestämd uppfattning
om de olika lösningarnas fördelar och brister kunnat erhållas. Men
sedan fortsätter man att det kan beträffande båda dessa vägdelar föreligga
»viss risk» för att de närmast kusten dragna linjerna betraktas som huvudalternativ.
Syftet med dessa till synes motsägande ställningstaganden förefaller
vara, att de som under tjänsteansvar har att fatta avgörande beslut
skall känna revisorernas uttalande som tryck till förmån för visst alternativ,
och den objektiva bedömningen kan därigenom lätt komma i fara.

Om, å andra sidan, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid sitt ställningstagande
väljer det av revisorerna kritiserade alternativet, föreligger uppen -

185

barligen fara för att fastställelsebeslutet överklagas och att bl. a. revisorernas
utlåtande åberopas som argument. Då, om ej på annat sätt, blir det
Kungl. Maj :t som får taga ställning mellan å ena sidan det av revisorerna
underförstått favoriserade förslaget och å andra sidan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ställningstagande. Vad detta kan innebära av möjligheter
till konstitutionella komplikationer har jag här ingen anledning att ingå på.

iOi 1

186

§ 21

Planering för fritidsändamål

Den samhälleliga utbyggnadsverksamheten regleras i första hand genom
1947 års byggnadslag. Denna har efter sin tillkomst undergått vissa ändringar,
vilka dock ej rubbat huvudprinciperna. Vissa förenklingar och förkortningar
av förfarandet i planläggnings- och byggnadsärenden och en
decentralisering till regionala och lokala organ av beslutanderätten i planoch
byggfrågor genomfördes år 1959.

Genom byggnadsförfattningarna har det lagts i det allmännas hand att
bestämma bebyggelseområdenas förläggning och omfattning. Principiellt
gäller att en på översiktlig planläggning grundad detaljplan skall ha fastställts,
innan tillstånd medgives till byggnadsföretag som innebär tätbebyggelse.
Även glesbebyggelse kan under vissa förutsättningar regleras.

För planering av bebyggelse anvisar byggnadslagen fyra olika planinstitut,
nämligen regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Byggnadsverksamheten
inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan
kan i vissa avseenden regleras genom utomplansbestämmelser.

Ansvaret för planväsendet är enligt gällande byggnadsförfattningar delat
mellan statliga och kommunala myndigheter. Kommunerna är de i första
hand aktivt verksamma och beslutande. Initiativet till upprättande av generalplan,
stadsplan och byggnadsplan ankommer på dem. De statliga myndigheternas
primära uppgift får anses vara att övervaka lagligheten av de
kommunala organens beslut samt att bevaka det allmännas intresse av en
rationell och från social synpunkt önskvärd bebyggelse. De har därför tilllagts
vissa möjligheter att inverka på avgörandet av planfrågor utan att
kommunernas självbestämmanderätt trädes för nära.

Beträffande regionplan tillkommer det Kungl. Maj:t att bestämma om sådan
plans upprättande. Frågan därom kan dock väckas helt formlöst av
kommuner, statliga myndigheter, sammanslutningar eller enskilda. Planen
antages av regionplanedirektionen, vilket är det beslutande organet för det
särskilda kommunalförbund som skall bildas för planens upprättande.

Regionplaner har hittills upprättats i mycket ringa omfattning. Färdigställda
planer finnes endast för åtta områden, med Stockholm, Göteborg,
Sundsvall, Borås, Kalmar-Nybro, Umeå, Örnsköldsvik och Eskilstuna som
centra. Några av dessa planer har fastställts eller befinner sig under prövning
hos byggnadsstyrelsen eller Kungl. Maj:t. I flertalet fall är de icke att
betrakta som definitiva utvecklingsprogram, eftersom förändringar som
uppträder under eller efter planarbetet påkallar överarbetning och ändring.
Regionplanearbetet är i viss mån ett fortlöpande programarbete.

187

översiktlig planering med sikte på någon eller några speciella sidor av
samhällsfunktionerna har vidare bedrivits på åtskilliga håll, exempelvis beträffande
lokaliseringsfrågor och näringslivets utveckling i Gävleborgs,
Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län samt beträffande fritidsbebyggelse
i Stockholms, Östergötlands, Gotlands och Hallands län samt på Öland.
Regional jordbruksplanering har utförts i ett flertal län.

Centralt utövar åtskilliga ämbetsverk och myndigheter förvaltningsuppgifter
som berör planväsendet. Främst bland dessa märkes byggnadsstyrelsen,
som genom sin planbyrå utövar den allmänna uppsikten på området,
översiktlig planverksamhet bedrives även av arbetsmarknadsstyrelsen, vars
arbete är inriktat bl. a. på den s. k. regionala lokaliseringsplaneringen, som
syftar till att skaffa underlag för utformningen av den framtida närings- och
bebyggelsestrukturen i landet. Inom bostadsstyrelsen och skolöverstyrelsen
bedrives åtskilligt utredningsarbete av översiktlig planeringskaraktär beträffande
myndigheternas respektive arbetsområden. Central planläggning
utföres hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såvitt gäller vägväsendet samt
anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Lantbruksstyrelsen utgör
den centralt sammanhållande myndigheten beträffande den huvudsakligen
regionalt bedrivna jordbruksplaneringen. Mer eller mindre långtgående översiktlig
planering bedrives slutligen av vissa andra myndigheter beträffande
speciella områden, såsom inom lantmäteristyrelsen, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen. I sammanhanget bör även nämnas de
uppgifter som ankommer på statens vatteninspektion och statens naturvårdsnämnd.

I sin år 1960 avgivna berättelse redogjorde riksdagens revisorer för den
skiftande planeringsverksamhet som sålunda bedrives på skilda håll och
upptog i anledning därav frågan om planväsendets centrala ledning. Revisorerna
framhöll bl. a. att den moderna samhällsutvecklingen fått till följd
att behovet av översiktlig planering blivit alltmer framträdande och för
framtiden kunde väntas göra sig gällande med ökad styrka. Den pågående
befolkningsomflyttningen ställde sålunda bestämda krav på samhällets utbyggnad
icke minst såvitt gällde områden för bostads- och industribebyggelse,
vägar och kommunikationsleder samt allmänna inrättningar av skilda
slag. Alla dessa åtgärder avsåg investeringar till högst avsevärda belopp. Redan
av detta skäl vore det av yttersta vikt, att utbyggnaden icke feldimensionerades
eller erhöll en olämplig lokalisering. För människornas trivsel
vore det icke mindre betydelsefullt, att de problem som härvidlag mötte
löstes på ett ändamålsenligt sätt. Det sagda gällde för övrigt icke blott bebyggelseplaneringen
i mera inskränkt bemärkelse. Allteftersom vattenkraften
exploaterades och andra ingrepp i landskapsbilden gjordes, anmälde sig
nämligen spörsmålet om icke tiden vore inne för en mera allomfattande
landskapsplanering, inom vilken även naturvården erhöll sin tillbörliga

188

plats. Det vore med andra ord fråga om gestaltningen av hela den miljö inom
vilken dagens och morgondagens människor hade att leva, verka och
finna rekreation.

Revisorerna begränsade sig i nämnda sammanhang till frågan om planväsendets
ledning och föreslog att spörsmålet om en central organisation gjordes
till föremål för en allsidig utredning. Någon sådan har dock ännu inte
kommit till stånd.

Hösten 1962 tillkallades inom kommunikationsdepartementet en kommitté
— 1962 års fritidsutredning — med uppdrag att verkställa utredning angående
fritidsområden, fritidsbebyggelse och därmed sammanhängande frågor.
I direktiven för utredningen erinras om den genomgripande strukturomvandling
som kännetecknar dagens samhälle och som tagit sig uttryck
bl. a. i en kraftig befolkningsomflyttning från landsbygd till städer, en högt
uppdriven arbetstakt i industrin och produktionsapparaten över huvud
samt en utveckling av bilismen som medfört en mångdubbelt ökad trafikfrekvens
och ett allt hetsigare tempo i trafiken, över huvud taget hade tillvaron
kommit att präglas av en intensitet helt utan tidigare motsvarighet. Detta
hade skapat ett trängande behov av avkoppling och återhämtning i lugn och
vederkvickande miljö. Det finge anses vara från folkhälsans synpunkt angeläget
att tätorternas befolkning bereddes tillfälle till rekreation i annan miljö,
särskilt genom vistelse ute i naturen. Det ökande välståndet och den längre
fritiden hade skapat förutsättningar härför, och ett växande anspråk på utrymme
för fritidsrekreation hade redan gjort sig gällande. Den befintliga
bebyggelsen av sommar- eller fritidskaraktär utökades med omkring 10 000
nya stugor per år. Det vore en viktig uppgift för det allmänna att leda denna
utveckling i rätta banor, så att icke en olämplig bebyggelse växte fram. Utredningens
arbete i detta syfte borde avse såväl kartläggning av nuläget som
prognoser för framtiden. Möjligheterna att främja utvecklingen borde inriktas
bl. a. på planerings- och markfrågor, på behovet av gemensamhetsanläggningar
samt på utformningen av byggnader. Ej endast fritidsbyggnader
borde ägnas uppmärksamhet utan även förutsättningarna för utnyttjande
av fritiden i mera rörliga former, såsom vid camping- och badplatser.

I fråga om planeringen anföres i direktiven att ett betydande antal detaljplaner
upprättats på enskilt initiativ. Enligt nyligen genomförd lagändring
ankomme det på kommunerna att taga ansvaret för denna uppgift. Takten
i planeringen fyllde emellertid icke behovet, bl. a. till följd av brist på sakkunniga
planerare. Vidare företogs planeringen ofta utan stöd av översiktlig
planläggning. Myndigheterna hade i viss utsträckning inriktat sig på att
med olika medel förhindra tillkomsten av fritidsbebyggelse som ansetts medföra
olämpliga verkningar. Det gällde nu i stället att främja en god lokalisering
och utformning av denna bebyggelse och verksamhet i övrigt.

189

I augusti innevarande år har fritidsutredningen redovisat första delen av
sitt arbete i ett betänkande med rubriken Friluftslivet i Sverige, del I, Utgångsläge
och utvecklingstendenser. Utredningen konstaterar att det vid inventeringsåret
1963 fanns mer än 300 000 fritidshus i landet och att dessa
utgjorde basen för ungefär 1 milj. människors friluftsliv. Denna bebyggelse
hade i storstadsregionerna och utmed kusterna redan nått sådan omfattning,
att naturvårdens och det rörliga friluftslivets behov av mark på många håll
var allvarligt hotade. Efterfrågan på nya fritidshus pekade mot en fördubbling
av det befintliga antalet redan under de närmaste 5—10 åren, och man
kunde hysa allvarliga betänkligheter hur det skulle vara möjligt att tillgodose
efterfrågan. Samtidigt utgjorde den del av befolkningen som nu och i
framtiden föredrog att ägna sig åt ett rörligt friluftsliv den ojämförligt större
delen, och för denna spelade tillgången på kollektiva anläggningar en avgörande
roll. En utredning rörande friluftslivet i USA hade räknat med en
ökning av friluftsaktiviteten med närmare 60 procent till 1970 och en tredubbling
fram till år 2000. Då utvecklingen i Sverige företedde många likheter
med den amerikanska, vore det icke osannolikt att vi här i landet
kunde motse en liknande tillväxt.

Beträffande planeringen för fritidsbebyggelse nämner utredningen att
flertalet eller omkring 75 procent av landets kommuner saknar en översiktsplan
i form av regionplan, generalplan eller annan översiktlig dispositionsplan
eller vägledande utredning. I Göteborgs och Bohus län samt i Stockholms
län hade emellertid en betydande översiktlig planering ägt rum — 60
respektive 50 procent av kommunerna i dessa två län hade någon form av
översiktsplan. Antalet detaljplaner i landet uppgick år 1963 till omkring 2 500
och planförslagen till omkring 1 500. Dessa planer rymde 45 procent av fritidshusen.
Ett relativt stort antal kommuner och särskilt kustkommunerna
hade dock bebyggelsen i viss mån reglerad genom utomplansbestämmelser.
Sammanfattningsvis uttalade utredningen att allvarliga brister förelåg beträffande
planering av den befintliga fritidsbebyggelsen och att man alltså
icke fått det grepp om bebyggelsen som lagstiftningen syftade till. Emellertid
stode ett stort antal kommuner i begrepp att påbörja planering i en eller annan
form.

Vid innevarande års riksdag har till behandling förevarit en proposition
(nr 185) angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik, ett ämne som
närmare utretts av den år 1959 tillsatta kommittén för näringslivets lokalisering.
Enligt propositionen bör samhället genom en aktiv näringspolitik
söka styra utvecklingen i sådana banor, att det stigande välståndet fördelas
på ett rättvist sätt och att människorna i olika delar av landet erbjuds en
tillfredsställande social och kulturell service. Åtskilliga lokaliseringspolitiska
stödåtgärder förutsättes komma till utförande för att främja nämnda ända -

190

mål. Det framhålles att en aktiv och förutseende samhällsplanering är en av
grundförutsättningarna för en lokalisering som på bästa sätt skall främja
det ekonomiska framåtskridandet. Samhällsplaneringen måste både anpassas
till strukturomvandlingen i samhället och stödja en lokalisering till områden
eller orter med goda allmänna förutsättningar för en företagslokalisering.
För att möta de växande anspråken på en väl planerad utbyggnad av
de samhälleliga basinvesteringarna kräves bland annat att kunskaperna om
de lokaliseringspolitiska förutsättningarna ökas genom intensifierad utredningsverksamhet.
En koncentration av forsknings- och utredningsverksamheten
på de olika områden som har beröring med förevarande problem har
dock icke ansetts böra ifrågakomma; det förutsättes ankomma på bl. a.
forskningsberedningen att överväga hur forskningsresurserna skall användas.
Vidare erinras i propositionen om att kommunerna i många avseenden
intar en nyckelställning inom samhällsplaneringen och samhällsbyggandet,
bl. a. då det gäller bebyggelseplaneringen. För flertalet lokaliseringspolitiska
åtgärder fordras emellertid en vidare överblick och ett bredare underlag för
bedömningen än vad som kan erhållas inom kommuner och kommunblock.
Dessa avvägningar måste göras regionalt och i åtskilliga fall centralt för
hela landet. De regionala utrednings- och planeringsuppgifterna bör ankomma
på länsstyrelserna, medan arbetsmarknadsstyrelsen får ställningen
som centralt lokaliseringsorgan. För vissa centrala uppgifter, närmast för
samordning av lokaliseringspolitiska frågor, anses vidare inom Kungl.
Maj:ts kansli böra inrättas ett särskilt organ, benämnt lokaliseringsberedningen.
— De förslag som framförs i propositionen nr 185 har godkänts
av årets höstriksdag.

Revisorernas uttalande. Befolkningsomflyttningen från landsbygden till
städer och tätorter utgör ett dominerande drag i det nutida samhället. Redan
för närvarande är omkring 75 procent av landets invånare bosatta i tätorter,
över 50 procent i städer och närmare 30 procent i städer med mer än
50 000 invånare. Denna urbanisering, som gått hand i hand med en fortskridande
rationalisering av näringslivet, har kommit att sätta sin prägel på flertalet
moderna levnadsformer. Kännetecknande för utvecklingen är icke
minst bebyggelsekoncentrationen, övergången till större ekonomiska driftenheter,
den allt intensivare arbetstakten och trafiken samt det stegrade
tempot i den dagliga tillvaron över huvud taget. Allt detta har för dagens
människor medfört ett starkt växande behov av avkoppling och återhämtning,
samtidigt som den höjda levnadsstandarden och den genom arbetstidsförkortningen
ökade fritiden skärpt anspråken på att få detta behov tillgodosett.
För den helt övervägande delen av befolkningen är detta liktydigt med
en önskan om miljöbyte, bad och friluftsliv. En stor del av intresset gäller
tillgången till eget fritidshus.

191

De problem som skapas genom nämnda utveckling har berörts i direktiven
för 1962 års fritidsutredning, där det även framhålles att den kraftiga
strukturomvandling som sålunda pågår kräver insatser från det allmännas
sida. Utredningen har innevarande höst redovisat första avsnittet av sitt arbete;
innebörden därav kan sägas utgöra en bekräftelse på angelägenheten
av att inom förevarande område verksamma samhällsåtgärder vidtages. Redan
nu har fritidsbebyggelsen i våra storstadsregioner och utmed kusterna
nått en sådan omfattning, att naturvårdens och det rörliga friluftslivets behov
av mark är starkt hotad. Rådande efterfrågan på fritidshus och fritidsmarker
kan vidare beräknas stiga i sådan grad, att det måste anses synnerligen
tveksamt om möjligheter föreligger att tillgodose den. Lägets allvar
understrykes ytterligare därav, att den nyssberörda strukturomvandlingen
av samhället beräknas fortskrida i mycket hagtig takt. Härtill kommer att
näringslivet i växande omfattning börjar ta i anspråk markområden som
lämpar sig för friluftsliv och fritidsbebyggelse.

I vissa hänseenden finnes redan nu förutsättningar för samhälleliga åtgärder
på ifrågavarande område. Gällande byggnadsförfattningar innehåller
bestämmelser om planering som i stor utsträckning är tillämpliga på fritidsbebyggelse.
Genom den vid innevarande års riksdag antagna nya naturvårdslagen
kommer vidare möjligheterna att skydda strandområden och andra för
friluftsliv värdefulla områden att ökas. Fritidsutredningens fortsatta arbete
torde även resultera i förslag om åtgärder i åtskilliga av de frågor som gäller
fritidsändamålen.

Då revisorerna innevarande år i flera av landets kustlän kommit i beröring
med de svårigheter för en väl avvägd samhällsutbyggnad som den ökade
fritiden kan medföra, har revisorerna funnit anledning att utan hinder av
pågående utredningsarbete anföra vissa synpunkter på ett spörsmål som ej
mera ingående behandlats i fritidsutredningens direktiv, nämligen frågan
om behovet av en översiktlig och mera riksomfattande planering såvitt gäller
markens utnyttjande i stort för olika konkurrerande ändamål.

Av fritidsutredningens betänkande framgår, att fritidsbebyggelsen för
närvarande i mycket stor utsträckning kommer till stånd utan stöd av
byggnadsplanering eller annan planenlig reglering. Allvarliga brister har
visats föreligga såväl när det gäller att färdigställa tillräckliga byggnadsplaner
som i fråga om byggnadsbestämmelsernas övervakande. Den nuvarande
regleringen av förhållandena innebär i bästa fall att en byggnadsplan upprättas
för en fastighet som förvärvats i exploateringssyfte. Fritidsområdenas
lokalisering blir därför huvudsakligen beroende av var dylika fastigheter
finnes tillgängliga för förvärv. Det torde vara uppenbart att ett dylikt tillvägagångssätt,
om det tillämpas även när fritidsverksamheten mångdubblas,
måste leda till socialt olämpliga och ekonomiskt ogynnsamma resultat. Om
utvecklingen fortsätter i hittillsvarande banor torde man med säkerhet ha

192

att räkna med att stora delar av de för fritidsändamål bäst lämpade regionerna,
särskilt kustområdena, blir täckta av en spridd och tämligen slumpvis
lokaliserad bebyggelse. Det måste även befaras att större orörda områden
för ett mera rörligt friluftsliv blir allt svårare att finna och att nyetablering
av industrier och andra anläggningar för näringslivet icke blir möjliga utan
konflikter med fritidsintressena.

Om olägenheter av detta slag skall kunna undvikas, synes det vara erforderligt
att problemet angripes ur vidare aspekter. Det framstår såsom
alltmer angeläget att en planering i tillräckligt god tid kommer till utförande,
syftande till en fördelning av tillgängliga resurser så, att utrymme
beredes fritidsintressena vid sidan av näringslivets utveckling. Kommunerna
är uppenbarligen alltför små områden för angivna syfte, och de saknar dessutom
som regel finansiella möjligheter till en effektiv planering som verkligen
leder till konkreta åtgärder. I det fåtal regionplaner som hittills utarbetats
i landet har fritidsintressena erhållit visst beaktande, och på några håll
i landet har utredningar verkställts rörande fritidsbebyggelsens förutsättningar
inom delar av län. Revisorerna har sett exempel på, bl. a. i Blekinge,
att en från länsstyrelsen ledd översiktlig planering i avsikt att få till stånd
skilda intresseområden medfört för framtiden mycket lovande resultat. Dessa
initiativ är givetvis att hälsa med tillfredsställelse, men det måste samtidigt
konstateras att planeringsverksamheten med ytterst få undantag icke
hunnit mer än påbörjas. Åtskilliga omständigheter tyder vidare på att även
en länsvis bedriven översiktlig planering ger alltför begränsade aspekter på
de aktuella frågorna. Särskilt är härvid att beakta, att befolkningen i stora
tätorter i det inre av landet utvecklar sin fritidsaktivitet inom kustområdena.
Om de föreliggande problemen skall kunna erhålla ett tillräckligt allsidigt
beaktande, torde det därför vara ofrånkomligt att planeringen utföres
över länsgränserna och lämpligen med hela landsdelar som utgångspunkt.

Även om delade meningar knappast behöver råda rörande behovet av en
mera omfattande planering av nu avsett slag, torde det vara svårare att konkret
angiva de former i vilka arbetet bör bedrivas för att ge påtagliga och
snabba resultat, översiktlig planering utföres nämligen såväl centralt för
hela landet som regionalt inom länen på en mängd olika områden, exempelvis
beträffande företagslokalisering, bostadsbyggande, vägväsen och naturvård.
Det är uppenbart att en översiktlig planering rörande fritidsfrågorna
icke kan bedrivas med framgång, om den icke tager hänsyn till utvecklingstendenserna
inom andra dylika områden. Särskilt måste givetvis de synpunkter
beaktas som framkommer vid lokaliseringsplaneringen för näringslivet
samt vid den allmänt naturvårdande verksamheten.

Det må i detta hänseende erinras om att 1960 års riksdagsrevisorer ägnade
uppmärksamhet åt den centrala samhällsplaneringen och framlade förslag
om en utredning rörande en central planmyndighet. Detta förslag har emel -

193

lertid hittills icke föranlett någon ändring i planväsendets administration. Då
någon given instans för en översiktlig fritidsplanering alltså icke finnes tillgänglig,
synes icke någon annan utväg stå öppen än att ett självständigt arbetande
utredningsorgan anförtros uppgiften att i samarbete med andra
planerande organ söka uppdraga huvudlinjerna för en ändamålsenlig utveckling
på området. Det kan nämnas att i Danmark ett särskilt tillsatt
»landsudvalg» med företrädare för olika myndigheter år 1962 framlagt en
»Zoneplan for Danmark». Denna innehåller förslag om en uppdelning av
hela landet mellan olika intresseområden, nämligen stads- och industriområden,
fritidsområden och lantbruksområden. Revisorerna får för sin del
föreslå att möjligheterna för upprättande av en liknande översiktsplan för
vårt land eller för delar därav tages under övervägande.

I diskussionen rörande fritidsproblemen kommer stundom den meningen
till uttryck, att dessa frågor för närvarande ägnas en relativt sett alltför
stor uppmärksamhet och att fritidsintressena utan olägenhet borde träda
tillbaka för andra viktiga samhälleliga angelägenheter, särskilt vid uppkommande
konfliktsituationer. Det må framhållas att dessa meningar knappast
äger någon betydelse för den fråga om en översiktlig planering som revisorerna
nu berört. Någon värdegradering av skilda samhällsintressen har revisorerna
icke företagit med de här anförda synpunkterna. Fritidsaktiviteten
torde under alla förhållanden komma att fortskrida och söka sitt utrymme
där detta för tillfället bäst erbjuder sig. Frågan gäller därför icke om denna
verksamhet skall beredas plats utan i vilka former detta kommer att ske. Då
bristande planering vanligen medför felinvesteringar och otrivsammare förhållanden
och även kan leda till att värdefulla tillgångar splittras eller spolieras,
torde ett långsiktigt program för fritidsintressenas utveckling vara
en högst angelägen samhällsfråga.

13 Rev. berättelse ang. statsverket är l.

194

F inansdepar temente t

§ 22

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

I enlighet med för riksrevisionsverket gällande instruktion har ämbetsverket
till revisorerna överlämnat vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.
Dessa avser den ordinarie uppbörden av dels preliminär Aoch
B-skatt under uppbördsåret 1963—64 (tabell 1 och 2), dels kvarstående
skatt enligt 1963 års taxering (tabell 3). Redogörelserna omfattar vidare
resultatet av restindrivningen t. o. m. utgången av år 1963 för varje särskilt
utmätningsmansdistrikt i fråga om 1957—58 — 1962—63 års preliminära
B-skatt samt kvarstående skatt enligt 1956—1961 års taxeringar.

Av redogörelserna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1963—64 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av
16 043 milj. kronor, varav 12 513 milj. kronor såsom A-skatt (78 procent)
och 3 530 milj. kronor såsom B-skatt (22 procent). Närmast föregående
uppbördsår uppgick under uppbördsterminerna influten preliminärskatt till
14 446 milj. kronor. Preliminärskatten har således ökat med 1 597 milj.
kronor. Av den debiterade B-skatten, 3 621 milj. kronor, restfördes 142
milj. kronor (4 procent). För erhållande av en fullständig bild av preliminärskatteuppbörden
måste till tidigare nämnda belopp läggas de fyllnadsinbetalningar
av preliminärskatt som verkställts efter uppbördsårets utgång.
Med fyllnadsinbetalningar avses sådana skatteinbetalningar som verkställts
inom viss tid efter utgången av uppbördsåret och som medtages vid
avräkningen av den preliminära skatten mot den slutliga. För uppbördsåret
1963—64 uppgick inbetalningarna av sådant slag till 896 milj. kronor,
varav 227 milj. kronor (25 procent) såsom A-skatt och 669 milj. kronor
(75 procent) såsom B-skatt. För närmast föregående uppbördsår inflöt såsom
fyllnadsinbetalningar 736 milj. kronor av vilket belopp 192 milj. kronor
(26 procent) utgjorde A-skatt och 544 milj. kronor (74 procent) Bskatt.
Enligt årets taxering belöper sig det sammanlagda beloppet av den
ränta med nio procent som med vissa begränsningar utgår å kvarstående
skatt till 46 milj. kronor, vilket innebär en ökning med 11 milj. kronor
jämfört med närmast föregående års taxering.

Vad årets fyllnadsinbetalningar beträffar har i fråga om A-skatt de
största beloppen inbetalats i Stockholms stad (48,5 milj. kronor), Stockholms
län (30,4 milj. kronor), Malmöhus län (27,0 milj. kronor) samt Göteborgs
och Bohus län (19,7 milj. kronor). Beträffande B-skatten, som i
huvudsak avser aktiebolag m. fl. juridiska personer, har de största beloppen
inbetalats i Stockholms stad (168,7 milj. kronor), Göteborgs och Bohus län
(95,6 milj. kronor), Malmöhus län (74,2 milj. kronor), Stockholms län

195

(49,2 milj. kronor) och Västmanlands län (44,6 milj. kronor).

Under uppbördsåret 1963—64 inbetalades av svenska aktiebolag B-skatt
med ett sammanlagt belopp av 1 294 milj. kronor. Närmast föregående uppbördsår
uppgick beloppet till 1 306 milj. kronor. Av tabell 2 framgår att
större differenser icke föreligger mellan vad som debiterats och vad som
influtit. I vissa län överstiger influtna helopp debiterade belopp, vilket sammanhänger
med att i de influtna beloppen även ingår under löpande uppbördsår
verkställda överbetalningar. De största beloppen har inbetalats i
Stockholms stad (441,4 milj. kronor), Göteborgs och Bohus län (158,7 milj.
kronor) och Malmöhus län (117,8 milj. kronor).

Den kvarstående skatten enligt 1963 års taxering uppgick till 1 073 milj.
kronor; av detta belopp restfördes 174 milj. kronor (16 procent). Av den
kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering, 1 250 milj.
kronor, restfördes 196 milj. kronor (16 procent). Den kvarstående skatten
har minskat i samtliga län. Den största minskningen uppvisar Stockholms
stad och Malmöhus län (19 milj. kronor vardera), Värmlands län (10 milj.
kronor), Skaraborgs län (9 milj. kronor) samt Södermanlands län, Kristianstads
län, Västmanlands län och Kopparbergs län (8 milj. kronor vardera).
I fråga om uppbördsresultatet har en förbättring inträtt i 7 län och
en försämring i 18. Den högsta inflytandeprocenten uppvisar Kronobergs
län (91,66 procent), Hallands län (89,78 procent), Skaraborgs län (89,00
procent), Gotlands län (88,30 procent), Jönköpings län (88,26 procent),
Älvsborgs län (87,49 procent) och Östergötlands län (87,38 procent). Den
lägsta förekommer i Stockholms stad (76,89 procent), Stockholms län (79,65
procent) och Norrbottens län (80,93 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1964 års taxering beräknas uppgå till omkring
1 364 milj. kronor och den överskjutande preliminära skatten till
omkring 1 461 milj. kronor (tabell 1).

Av 1957—58 års restförda B-skatt, 114,9 milj. kronor, vilken numera är
preskriberad för indrivningsåtgärder, har t. o. m. 1963 års utgång 31,9 milj.
kronor avkortats, 71,5 milj. kronor levererats och 11,2 milj. kronor avskrivits.
Såsom oredovisat kvarstod 0,3 milj. kronor. I tabellerna över restindrivningen
har levererade belopp ställts i relation till restförda, varvid
avdrag gjorts för avkortade belopp med hänsyn till att avkortningsförfarandct
är en från restindrivningen skild företeelse. Efter denna beräkningsgrund
har för riket i dess helhet 86 procent levererats och 14 procent avskrivits.
För landsbygd och städer utan egna uppbördsverk har 92 procent
levererats och 8 procent avskrivits, medan för städer med egna uppbördsverk
79 procent levererats och 21 procent avskrivits.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1956 års taxering, 151,7 milj.
kronor, har t. o. in. 1963 års utgång 20,9 milj. kronor avkortats, 102,8 milj.
kronor levererats och 27,3 milj. kronor avskrivits. Såsom oredovisat kvar -

196

stod således 0,7 milj. kronor. Levererat belopp har även här ställts i relation
till vad som efter avkortning återstått att indriva. Totalt har 79 procent
levererats och 21 procent avskrivits. Procenttalen för landsbygden är
85 respektive 15 och för städerna 72 respektive 28.

I tabell 4 återfinnes en sammanställning över resultatet av restindrivningen
för varje särskilt utmätningsmansdistrikt i fråga om antalet restförda
poster för 1958—-59 års preliminära B-skatt (B 58). De i tabellen och
i det följande inom parentes angivna talen avser 1957—58 års preliminära
B-skatt (B 57) efter lika lång tids indrivning. Av sammanställningen framgår
bl. a. att för riket i dess helhet 85 (84) procent av antalet restförda poster
guldits vid 1963 (1962) års utgång. För landsbygd och städer utan egna
uppbördsverk har 91 (90) procent guldits och för städer med egna uppbördsverk
73 (73) procent. De siffermässigt bästa resultaten har för landsbygden
uppnåtts i Södermanlands län, Gotlands län och Jämtlands län med

96 (95 respektive 94 och 95) procent, i Uppsala län och Älvsborgs län med
95 (94) procent samt Kalmar län, Hallands län och Västerbottens län med
94 (93 respektive 91 och 94) procent. Beträffande städer med egna uppbördsverk
har de högsta procenttalen uppnåtts i Nyköping med 97 (98)
procent, i Eskilstuna med 92 (90) procent samt i Sundsvall med 89 (87) procent.
I fråga om landsbygd och städer utan egna uppbördsverk har i 120 (93)
distrikt 96 procent eller mer guldits, i 112 (130) mellan 91 och 95 procent,
i 69 (67) mellan 86 och 90 procent och i 31 (40) mellan 81 och 85 procent.

97 procent har guldits i 1 stad med eget uppbördsverk, 92 procent i 1 stad,
mellan 86 och 90 procent i 4 (3) städer, mellan 81 och 85 procent i 2 (5)
städer och mellan 76 och 80 procent i 13 (8) städer.

En liknande sammanställning i fråga om den kvarstående skatten enligt
1958 års taxering (K 59) återfinnes i tabell 5. De inom parentes angivna talen
avser den kvarstående skatten enligt 1957 års taxering (K 58) efter lika
lång tids indrivning. Av sammanställningen kan bl. a. utläsas, att för riket i
dess helhet 75 (75) procent av antalet restförda poster guldits vid 1963
(1962) års utgång. För landsbygd och städer utan egna uppbördsverk har
81 (81) procent guldits och för städer med egna uppbördsverk 66 (66) procent.
De siffermässigt bästa resultaten har för landsbygden uppnåtts i Hallands
län med 87 (87) procent, i Västerbottens län med 87 (86) procent
samt i Kalmar län, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län, Skaraborgs
län och Jämtlands län med 85 (respektive 85, 85, 84, 85 och 84) procent.
Beträffande städer med egna uppbördsverk har de högsta procenttalen erhållits
i Nyköping med 89 (86) procent, i Karlskrona med 81 (81) procent,
i Växjö med 80 (79) procent samt i Östersund med 79 (76) procent. I fråga
om landsbygden har i 1 distrikt 96 procent guldits, i 35 (32) distrikt mellan
91 och 95 procent, i 92 (89) mellan 86 och 90 procent, i 94 (103) mellan
81 och 85 procent och i 65 (57) mellan 76 och 80 procent. 89 procent har

Tabell 1

Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1963

Län	Influten preliminär skatt	Restförd prel. B-skatt	S:a infl. o. restf. prel. skatt	Slutlig skatt	Kvar- stående skatt	A kvar- ståen- de skatt på- förd ränta	Över- skju- tande prel. skatt
Under uppbördsterminerna	Såsom fyllnadsinbetalningar	S:a prel. skatt
Prel. A-skatt	Prel. B-skatt	Prel. A-skatt	Prel. B-skatt
Milj. kr.	% av s:a infl. o. res tf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	% avs:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	Milj. kr.	% av s:a infl. o. restf. prel. skatt	Milj. kr.	Milj. kr.	Milj. kr.	% av slut- skatt	Milj. kr.	Milj. kr.
Stockholms stad	2 071,66	66	806,44	26	48,45	2	168,73	5	3 095,28	32,75	i	3 128,03	3 116,57	230,40	7	9,76	240,46
Stockholms ....	1 181,59	80	199,79	14	30,40	2	49,20	3	1 460,98	10,99	i	1 471,97	1 486,48	124,11	8	4,50	112,63
Uppsala ......	276,95	77	68,53	19	4,78	1	8,50	2	358,76	2,91	i	361,67	363,00	29,42	8	0,87	28,80
Södermanlands	372,24	77	91,46	19	4,74	1	12,51	2	480,95	3,34	i	484,29	478,12	34,67	7	1,08	40,67
Östergötlands ..	546,46	76	140,52	19	7,96	1	23,28	3	718,22	4,70	i	722,92	719,49	55,43	8	1,76	59,04
Jönköpings ...	392,06	75	104,65	20	7,76	1	15,01	3	519,48	3,62	i	523,10	525,94	49,48	9	1,64	46,70
Kronobergs ....	193,21	73	58,45	22	3,89	1	6,76	3	262,31	1,98	i	264,29	266,53	26,06	10	0,78	24,04
Kalmar.......	276,43	75	79,30	21	2,82	1	7,88	2	366,43	3,46	i	369,89	382,60	41,35	11	1,30	32,38
Gotlands......	55,31	72	17,59	23	0,65	1	1,88	3	75,43	1,14	i	76,57	80,11	9,97	12	0,27	6,68
Blekinge......	197,99	78	44,07	17	2,12	1	7,49	3	251,67	2,33	i	254,00	251,84	21,78	9	0,74	24,30
Kristianstads . .	303,40	70	108,04	25	5,05	1	14,43	3	430,92	5,47	i	436,39	443,50	46,55	10	1,53	39,83
Malmöhus ....	1 056,08	69	349,63	23	26,96	2	74,20	5	1 506,87	11,46	i	1 518,33	1 491,31	119,62	8	4,07	141,84
Hallands .....	213,43	71	72,80	24	3,67	1	7,36	3	297,26	2,47	i	299,73	303,20	31,66	10	0,96	27,95
Göteb. o. Bohus	1 179,91	72	338,13	20	19,73	1	95,63	6	1 633,40	12,54	i	1 645,94	1 621,71	114,81	7	4,18	136,58
Älvsborgs.....	543,16	76	135,53	19	8,95	1	20,48	3	708,12	4,42	i	712,54	705,37	59,11	8	1,76	66,10
Skaraborgs ....	297,83	70	103,91	25	5,27	1	14,55	3	421,56	4,25	i	425,81	427,11	41,55	10	1,28	39,87
Värmlands ____	400,04	77	101,07	19	5,58	1	10,87	2	517,56	4,12	i	521,68	510,14	40,47	8	1,08	53,32
Örebro .......	426,00	77	102,93	19	5,85	1	11,67	2	546,45	3,57	i	550,02	543,75	40,81	8	1,28	45,70
Västmanlands .	398,83	72	104,02	19	4,50	1	44,57	8	551,92	3,52	—	555,44	547,99	33,60	6	1,02	41,47
Kopparbergs ..	397,99	75	108,48	20	5,38	1	15,73	3	527,58	3,51	i	531,09	522,89	38,56	7	1,05	47,05
Gävleborgs ....	422,36	80	86,67	16	5,86	1	12,42	2	527,31	4,52	i	531,83	526,68	42,31	8	1,22	47,37
Västernorrlands	415,94	75	105,44	19	4,43	1	20,41	4	546,22	4,66	i	550,88	536,17	37,97	7	1,12	51,92
Jämtlands ....	171,69	79	36,74	17	2,29	1	4,61	2	215,33	2,21	i	217,54	216,93	20,98	10	0,56	22,98
Västerbottens ..	308,01	76	76,80	19	4,88	1	9,80	3	399,49	3,54	i	403,03	400,45	34,92	9	0,90	37,76
Norrbottens ...	414,24	79	89,66	17	4,53	1	11,32	2	519,75	4,22	i	523,97	517,40	38,20	7	1,21	45,50
Hela riket	12 512,81	73	3 530,65	21	226,50	1	669,29	4	16 939,25	141,70	i	17 080,95	16 985,28	1 363,79	8	45,92	1 460,94

198

guldits i 1 stad, 81 procent i 1 stad, mellan 76 och 80 procent i 3 (4) städer
samt mellan 71 och 75 procent i 9 (5) städer.

Av tabellerna 6 och 7 framgår resultatet av restindrivningen beträffande
städer med egna uppbördsverk i fråga om preliminär B-skatt för uppbördsåren
1957—58 — 1962—63 (B 57—B 62) samt kvarstående skatt enligt
1956—1961 års taxeringar (K 57—K 62) vid utgången av år 1963.

I tabell 8 redovisas resultatet av restindrivningen i fråga om K 57—K 62
för landsbygd och städer utan egna uppbördsverk.

Tabell 2

Resultatet av den ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt
för uppbördsåret 1963—64 1 fråga om svenska aktiebolag
med fördelning efter län

Län	Debiterade belopp Mkr.	Influtna belopp Mkr.
Stockholms stad........	443,33	441,39
Stockholms............	60,94	60,56
Uppsala..............	12,44	12,39
Södermanlands........	30,38	30,54
Östergötlands..........	43,58	43,61
Jönköpings............	21,84	21,22
Kronobergs............	8,95	8,99
Kalmar ..............	11,91	11,75
Gotlands..............	1,14	1,14
Blekinge..............	9,16	9,12
Kristianstads ..........	15,34	15,39
Malmöhus ............	116,92	117,75
Hallands..............	9,80	9,81
Göteborgs o. Bohus ....	159,06	158,69
Älvsborgs ............	34,37	33,45
Skaraborgs............	17,95	18,11
Värmlands............	35,16	35,31
Örebro................	32,34	32,29
Västmanlands..........	46,53	46,46
Kopparbergs ..........	51,80	51,36
Gävleborgs............	28,27	28,18
Västernorrlands........	42,85	42,80
Jämtlands ............	6,47	6,45
Västerbottens..........	13,11	13,10
Norrbottens............	44,06	43,99
Hela riket	1 297,70	1 293,85

199

Tabell 3

Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1963 års taxering
med fördelning efter län

Län	Debiterade belopp kr.	Influtna belopp kr.	Inflytande- procent	'' Restförda belopp kr.
Stockholms stad......	180 379 779	138 701 823	76,89	41 677 956
Stockholms..........	89 630 130	71393 639	79,65	18 236 491
Uppsala............	22 132 879	18 951 753	85,63	3181126
Södermanlands......	29 829 171	26 019 499	87,23	3 809 672
Östergötlands........	44 070 682	38 511 080	87,38	5 559 602
Jönköpings..........	39 138 067	34 544 425	88,26	4 593 642
Kronobergs..........	21 194 587	19 426 208	91,66	1 768 379
Kalmar ............	32 039 252	27 987 396	87,35	4 051 856
Gotlands............	8 208 896	7 248 297	88,30	960 599
Blekinge............	18 637 933	15 928 866	85,46	2 709 067
Kristianstads.........	35 953 015	31 274 865	86,99	4 678150
Malmöhus ..........	90 889 253	77 819 331	85,62	13 069 922
Hallands............	23 978 806	21 527 150	89,78	2 451 656
Göteborgs o. Bohus .. .	90 172 685	73 611 065	81,63	16 561 620
Älvsborgs...........	47 707 613	41 738 390	87,49	5 969 223
Skaraborgs..........	34 527 223	30 728 438	89,00	3 798 785
Värmlands..........	32 973 276	28 160 556	85,40	4 812 720
Örebro.............	31 552 635	26 765 012	84,83	4 787 623
Västmanlands .......	26 860 219	22 665 131	84,38	4 195 088
Kopparbergs ........	28159 545	24 411483	86,69	3 748 062
Gävleborgs..........	33 634 424	27 566 417	81,96	6 068 007
Västemorriands......	30 883 832	26 369 051	85,38	4 514 781
Jämtlands ..........	16 845 864	14 192 271	84,25	2 653 593
Västerbottens........	29 026 927	25 190 145	86,78	3 836 782
Norrbottens.........	34 609 786	28 010 278	80,93	6 599 508
Hela riket	1 073 036 479	898 742 569	83,76	174 293 910

I I

200

Tabell 4

Preliminär B-skatt för uppbördséret 1950—59 (B 58)

Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efler förhållandet mellan antalet t. o. m. utgången
av år 1963 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; talen inom
parentes avser preliminär B-skatt för uppbördsåret 1957—58 (B57)efter lika lång tids indrivning.

Län (Lb =landsbygd och städer utan egna uppbördsverk St = städer med eg-na uppbördsverk)	Antal utmät- nings- mans- dis- trikt	Antal utmätningsmansdistrikt	Genomsnittlig inflytandepro- cent per län
Inflytandeprocentklasser
56- 60	61— 65	66— 70	71— 75	76— 80	81— 85	86- 90	91— 95	96- 100
Stockholms stad..	1				1 (—)	-d)					73(76)
Stockholms .. Lb	17(18)		-0)	KD		2(1)	6(7)	6(6)	2(2)		83 (82)
St	1					1 (—)	-(1)				79(83)
Uppsala .... Lb	7(8)							1(1)	4(5)	2(2)	95 (94)
St	1			KD							69 (69)
Södermanlands Lb	9								4(4)	5(5)	96 (95)
St	2							- d)	l(-)	1(1)	93 (92)
Östergötlands . Lb	13					1 d)	2(3)	4 (1)	1(6)	5(2)	91 (91)
St	2				-(2)	2 (—)					78 (73)
Jönköpings .. Lb	15					-d)	-(2)	5 (3)	4(3)	6(6)	92 (90)
St	1			1 (—)			-d)				69 (81)
Kronobergs ... Lb	11	-0)				- d)	l(-)	1(2)	4(5)	5(2)	92 (84)
St	1							KD			86 (87)
Kalmar ..... Lb	16							2(1)	8(10)	6(5)	94 (93)
St	1					1 d)					78(79)
Gotlands ____ Lb	4								1 C2)	3(2)	96 (94)
Blekinge ____ Lb	7		-(1)	1 (—)			3(2)	2 (2)	1(2)		82 (82)
St	1					-d)	1 (-)				82 (78)
Kristianstads . Lb	17					-d)	2(3)	4(4)	9(7)	2(2)	90 (88)
St	1		1 (1)								63 (64)
Malmöhus ... Lb	16					-(2)	4(1)	4(4)	5(6)	3(3)	89 (89)
St	5	HD		1 (1)	2(2)		1 d)				68 (67)
Hallands ____Lb	9					1 (-)	-(2)	1(2)	3(2)	4(3)	94(91)
St	1				-O)	l(-)					78(73)
Gbgs o. Bohus. Lb	13(14)				- (1)	1 (-)	-d)	1(1)	6(7)	5(4)	91 (89)
St	2			KD		1(1)					69 (67)
Älvsborgs ... Lb	19						-d)	3(4)	6(3)	10(11)	95 (94)
St	1					1 d)					80(76)
Skaraborgs ... Lb	17(18)					2 (—)	- (1)	3(6)	8(6)	4(5)	93 (92)
Värmlands .. Lb	18					-d)	1 (2)	5(3)	5(8)	7(4)	93 (91)
St	2				- (1)	2(1)					77 (76)
Örebro ...... Lb	12					1(2)	3(4)	5 (4)	3(2)		87 (86)
St	1				-0)	l(-)					79(75)
Västmanlands Lb	11				-(1)	1 (-)	-(1)	2(2)	5(7)	3 (—)	92 (89)
St	1						-d)	1 (—)			87 (84)
Kopparbergs . Lb	20				-(2)	2(2)	4(2)	4(2)	2(6)	8(6)	88(87)
St	1				-d)	1 (-)					77(71)
Gävleborgs .. Lb	18				-0)	1(1)	3(4)	2(4)	6(5)	6(3)	91 (89)
St	1			KD							69 (67)
Västernorrlands Lb	21(22)						1(2)	5(4)	7(6)	8(10)	93 (92)
St	1							1 d)			89 (87)
Jämtlands ... Lb	15							Kl)	5(8)	9(6)	96 (95)
St	1					1(1)					80 (77)
Västerbottens .. Lb	24				1 (-)		- d)	4(2)	6(12)	13 (9)	94 (94)
St	1					1(1)					80 (76)
Norrbottens .. Lb	18						KD	4(8)	7(6)	6(3)	92 (90)
St	1						-d)	1 (-)			86 (85)
Landsbygd och
städer utan egna
uppbördsverk	347	-(1)	-(2)	2(1)	1(5)	12(13)	31 (40)	69 (67)	112	120	91 (90)
	(352)								(130)	(93)
Städer med egna
uppbördsverk	31(31)	HD	Kl)	5(4)	3(8)	13(8)	2(5)	4(3)	1 (—)	1 d)	73 (73)
Hela riket	378	1(2)	1(3)	7(5)	4(13)	25(21)	33 (45)	73 (70)	113	121	83 (84)
	(383)								(130)	(94)

201

Tabell 5

Kvarstående skatt enligt 1958 års taxering (K 59)

Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t.o.m. utgången
av år 1963 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; talen inom
parentes avser kvarstående skatt enligt 1957 års taxering (K 58) efter lika lång tids indrivning.

Län	Antal			Antal utmätningsmansdistrikt			.sfi Ö
(Lb = landsbygd	utmät-

och städer utan egna uppbördsverk	nings- mans-			Inllytandeprocentklasser			c *0 T co is >■» r> C 0) G ce C-
St = städer med eg-	dis-	51—	56—	61—	66— 71—	76—	81—	86—	91—	96—
na uppbördsverk)	trikt	55	60	65	70 75	80	85	90	95	100	<3.5 s
Stockholms stad ..	1			1 0)							64 (64)
Stockholms . . Lb 17(18)		1(1)	2 (2) 2 (3)	5(4)	5(4)	2 (3)	-d)		78 (78)
St	1			1 (—)	-(1)					63 (67)
ppsala ..... Lb	7(8)				1 (—) -d)	4(4)	-(2)	2(1)			80(81)
St	1				1 (1)						68 (68)
ermanlands Lb	9				1 (1)	3 (—)	4(6)	1 d)	-(1)		81(83)
St	2				-d) l(-)			KD			74 (70)
tlands . Lb	13				2(1) -(3)	3(2)	2(2)	5(5)	1 (-)		81(81)
St	2				1(2) 1 (—)						69 (68)
Jönköpings .. Lb	15				l(-) -O)	2(1)	4(7)	3(3)	4(3)	l(-)	84 (84)
St	1				K-)	-d)					69(78)
nobergs ... Lb	11				1 (-)	1 (2)	4(6)	4(2)	1 (1)		83 (83)
St	1					KD					80(79)
Kalmar ..... Lb	16				1 (-)	1(2)	5(4)	5(8)	4(2)		85 (85)
St	1				KD						71 (72)
otlands.....	4					-d)	4(2)	-d)			84(83)
lekinge .... Lb	7		l(-)	-(1)	KD	1 (2)	3 (2)	1(1)			75(75)
St	1						1 d)				81(81)
Kristianstads .	17				-0) l(-)	2(4)	10(8)	4(4)			83 (82)
St	1				-0) i(-)						71(69)
Malmöhus ...	16				1(1) -(1)	6(4)	5(6)	4(4)			81(81)
St	5	-0)	l(-)	2(2)	2 (2)						65(64)
Hallands .... Lb	9						2(3)	6(5)	KD		87 (87)
St	1				1 (1)						74(74)
Gbgs o. Bohus . Lb 13(14)				1 (1)		4(5)	4(3)	4(4)	-d)	85 (85)
st	2			1(1)	KD						62 (63)
Älvsborgs ....	19					3(2)	6(5)	8(11)	2(1)		85(84)
St	1			1 (—)	-0)						65 (66)
Skaraborgs ... Lb 17(18)				-(2)	4(1)	3(4)	8(7)	2(4)		85 (85)
Värmlands ...	18			KD	3 (3) 4 (4)	2(2)	3(4)	3(2)	2 t,2)		78 (77)
St	2				1 (1) 1(1)						70(71)
Örebro ...... Lb	12			1 (1)	3 (4) 3 (2)	4(4)	KD				73 (72)
St	1				1 (1)						69 (69)
Västmanlands . Lb	11		l(-)		1 (2) 3 (4)	3(2)	2(1)	1 (2)			75(75)
St	1				HD						74 (72)
Kopparbergs .	20				3 (2) 4 (4)	3(3)	2(6)	6(5)	2 (—)		79 (79)
St	1			-0)	1 (-)						66 (65)
Gävleborgs .. Lb	18				2 (-) 2 (5)	5(4)	5(5)	4(4)			79(79)
St	1			-(1)	1 (-)						66 (62)
Västcrnorrlands	21(22)				5 (2) 1 (6)	5(6)	5(4)	4(3)	HD		77 (78)
St	1					1 (1)					77 (76)
Jämtlands ... L	15				1 (2)	2(1)	6(6)	4(3)	2(3)		85 (84)
St	1					1 d)					79(76)
Västerbottens .	24					1 (1)	6(6)	9(9)	8(7)	-(1)	87 (86)
St	1		l(-)		1 O)						74 (72)
Norrbottens .. L	18		- (3)	3(1) 1(2)	5(5)	3(4)	4(2)	HD		76 (75)
St	1				-d) 1 (—)						73 (69)
Landsbygd och stader utan egna
uppbördsverk ...	347 (352)		4(1)	2(0)	27(19) 27 (43)	65 (57)	94 (103)	92 (89)	35(32)	1(2)	81(81)
Städer med egna
uppbördsverk 31 (31)	- (1)	1 (—)	6(6)	10(13) 9(5)	3(4)	ld)	1 d)			66 (66) 75 (75)
llela riket	378	— (1)	5(1)	8(12)	37(32) 36(48)	68(61)	96	93 (90)	36 (32)	1 (2)
	(383)					(104)

202

Tabell 6

Städer med egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande preliminär B-skatt för uppbördsåren
1957—58, 1958—59, 1959—60, 1960—61, 1961—62 och 1962—63 (B 57—B 62) t. o.m. år 1963.
Uppgifterna om resultatet efter ett års indrivning avser förhållandena vid utgången av det kalenderår
under vilket den sista av de sex uppbördsterminerna infallit.

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

Stockholm

Göteborg

Malmö

Norrköping

Uppsala

Västerås

Hälsingborg

			B 57	B 58	B 59	B 60	B 61	B 62	B 57	B 58	B 59	B
Eftei	i	år	31	32	32	32	32	32	32	32	44	32
»	2	»	58	56	56	55	55		59	60	67	58
»	3	»	68	66	65	64			69	70	75	68
»	4	»	73	71	70				74	75	80
»	5	»	76	73					77	78
»	6	»	77						78
»	1	»	28	29	30	32	32	34	28	34	35	35
»	2	»	50	50	50	51	53		55	59	58	58
»	3	»	59	61	60	62			65	68	67	69
»	4	»	64	66	65				70	73	72
»	5	»	66	68					72	74
»	6	»	67						73
»	1	»	32	43	34	38	38	39	37	54	45	45
»	2	»	55	56	55	60	60		63	69	68	71
»	3	»	63	64	64	70			72	76	76	79
»	4	»	67	69	68				76	80	78
»	5	»	69	70					77	81
»	6	»	70						78
»	1	»	52	58	60	63	65	67	62	65	66	74
»	2	»	67	73	74	74	76		75	80	80	83
»	3	»	72	77	78	78			79	83	83	86
»	4	»	72	78	79				79	84	83
»	5	»	73	78					79	84
»	6	»	73						79
»	1	»	45	45	45	47	49	53	50	49	50	51
»	2	»	54	54	54	56	59		60	60	64	62
»	3	»	62	61	61	64			69	69	70	69
»	4	»	67	65	66				74	74	75
»	5	»	69	69					76	78
»	6	»	70						77
»	1	»	68	68	69	68	66	68	64	67	74	67
»	2	»	77	79	80	81	82		74	80	84	83
»	3	»	82	84	84	86			79	85	86	90
»	4	»	84	86	86				80	87	88
»	5	»	84	87					81	90
»	6	»	85						81
»	1	»	24	26	27	28	30	29	28	29	29	27
»	2	»	40	41	43	46	47		48	47	47	50
»	3	»	49	50	53	53			58	60	60	61
»	4	»	54	56	58				64	67	66
»	5	»	58	57					68	69
»	6	»	59						69
»	1	»	38	36	46	43	48	54	34	37	47	48
»	2	»	61	64	62	56	65		62	67	66	64
»	3	»	69	73	70	69			71	77	75	75
»	4	»	73	77	75				76	80	79
»	5	»	75	79					77	82
»	6	»	76						78

B 61 B 62

Örebro

203

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 57	B 58	B 59	B 60	B 61	B 62	B 57	B 58	B 59	B 60	B 61	B 62
Linköping Efter 1 är	50	57	52	53	53	58	54	59	57	59	63	65
»	2 »	59	66	65	64	64		65	73	72	70	72
»	3 »	67	73	74	72			73	80	80	78
»	4 »	71	77	77				77	83	82
»	5 »	73	78					78	84
»	6 »	74						79
Borås »	1 »	67	67	62	53	51	54	79	78	74	67	60	62
»	2 »	71	73	70	59	64		82	83	80	74	72
»	3 »	73	76	74	68			84	85	82	80
»	4 »	75	79	77				86	87	85
»	5 »	76	80					86	88
»	6 »	76						86
Eskilstuna »	1 »	63	62	64	64	69	68	71	66	72	69	84	69
»	2 »	83	85	84	85	90		90	87	88	87	95
»	3 »	88	89	89	89			93	91	90	90
»	4 »	89	92	89				93	93	91
»	5 »	90	92					94	93
»	6 »	90						94
Gävle »	1 »	39	39	38	44	47	47	34	33	38	45	44	48
»	2 »	52	50	52	57	62		55	52	55	58	63
»	3 »	60	60	60	68			67	61	64	72
»	4 »	67	66	66				71	65	69
»	5 »	69	69					73	70
»	6 »	70						74
Jönköping »	1 »	35	30	26	29	31	43	36	37	45	46	45	51
»	2 »	59	53	45	46	74		59	61	70	70	69
»	3 »	68	62	50	55			66	70	76	75
»	4 »	80	65	55				74	75	77
»	5 »	81	69					76	77
»	6 »	81						77
Karlstad »	1 »	46	46	44	44	40	38	45	46	44	42	40	40
»	2 »	66	67	68	66	65		69	71	71	68	70
»	3 »	71	73	73	74			76	77	78	76
»	4 »	73	76	75				77	79	80
»	5 »	75	77					78	80
»	6 »	75						78
Lund »	1 »	45	44	41	43	48	47	59	54	50	50	50	51
»	2 »	62	64	58	60	65		78	75	69	74	75
»	3 »	67	70	63	65			83	82	75	78
»	4 »	69	73	66				85	85	77
»	5 »	71	75					86	86
»	6 »	71						86
Halmstad »	1 »	38	40	42	43	44	39	40	43	44	47	47	38
»	2 »	47	52	52	54	54		57	58	57	61	61
»	3 »	59	64	61	62			69	75	67	70
»	4 »	67	71	71				75	80	77
»	5 »	73	78					80	84
»	6 »	78						85

204

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 57	B 58	B 59	B 60	B 61	B 62	B 57	B 58	B 59	B 60	B 61	B 62
Södertälje Efter	1 år	40	40	47	41	44	41	39	38	47	37	41	36
»	2 »	63	60	62	64	63		61	61	63	62	63
»	3 »	72	72	71	73			71	74	73	72
»	4 »	78	76	77				77	77	80
»	5 »	83	79					80	80
»	6 »	86						84
Uddevalla »	1 »	36	44	45	43	39	47	32	40	38	46	33	50
»	2 »	62	59	56	54	60		63	59	51	58	66
»	3 »	72	66	63	62			71	66	61	67
»	4 »	77	71	69				76	70	66
»	5 »	80	77					79	77
»	6 »	81						79
Karlskrona »	1 »	42	45	49	48	60	64	54	47	56	54	65	72
»	2 »	67	70	69	73	73		81	73	76	79	77
»	3 »	76	76	75	80			86	81	82	85
»	4 »	78	80	78				87	84	83
»	5 »	78	82					87	85
»	6 »	78						87
Luleå »	1 »	52	37	55	62	65	62	51	38	61	63	66	63
»	2 »	71	67	70	76	78		73	66	75	83	79
»	3 »	81	78	78	83			82	78	82	90
»	4 »	i 85	84	83				90	82	86
»	5 »	85	86					90	83
»	6 »	85						90
Kalmar »	1 »	48	54	52	55	53	58	53	60	59	58	58	59
»	2 »	69	68	66	70	70		77	72	70	77	75
»	3 »	76	75	76	75			82	79	78	82
»	4 »	78	78	78				84	82	79
»	5 »	79	78					85	82
»	6 »	80						85
Sundsvall »	1 »	72	73	76	78	82	80	87	81	83	82	87	87
»	2 »	81	86	88	88	89		92	91	92	92	92
»	3 »	85	88	91	92			94	93	94	94
»	4 »	86	89	91				95	93	95
»	5 »	87	89					95	93
»	6 »	87						95
Landskrona a	1 »	45	45	43	45	48	51	52	54	58	53	66	56
»	2 »	62	63	62	65	69		73	75	79	75	85
»	3 »	68	69	67	70			79	80	82	80
»	4 »	70	71	69				81	82	83
»	5 »	71	73					81	84
H	6 »	71						81
Kristianstad »	1 »	24	27	28	33	33	36	24	26	31	34	38	40
	2 »	40	41	43	50	54		49	42	47	54	64
»	3 »	51	51	50	55			59	53	54	60
»	4 »	60	58	57				65	61	60
»	5 »	64	63					68	67
»	6 »	67						70
													T-
													-■nr**''
													.i__

205

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 57	B 58	B 59	B 60	B 61	B 62	B 57	B 58	B 59	B 60	B 61	B 62
Växjö Efter 1 år	51	70	71	57	62	69	54	78	76	74	56	74
»	2 »	77	79	80	74	72		84	92	84	91	79
»	3 »	83	84	86	81			89	95	92	94
»	4 »	86	86	89				90	95	96
»	5 »	87	86					91	95
)>	6 »	88						92
Nyköping »	1 »	90	91	95	94	98	99	95	96	97	95	98	99
»	2 »	95	96	96	99	100		96	99	98	98	100
»	3 »	97	97	97	99			98	99	98	98
»	4 »	98	97	97				98	99	98
»	5 »	98	97					98	99
»	6 »	98						98
Östersund »	1 »	53	55	52	56	55	61	52	58	50	58	56	64
»	2 »	64	68	68	72	77		66	71	66	76	83
»	3 »	71	76	77	84			75	79	77	87
»	4 »	75	79	83				79	82	80
»	5 »	77	80					81	84
»	6 »	78						82
Umeå »	1 »	46	50	50	49	52	52	59	59	65	41	65	70
»	2 »	62	64	67	63	67		74	74	79	64	82
»	3 »	70	74	78	76			79	79	85	87
»	4 »	72	78	81				82	83	87
»	5 »	76	80					85	84
»	6 »	77						86
Kristinehamn »	1 »	33	29	37	40	42	48	34	24	33	44	36	36
»	2 »	56	54	68	70	73		60	58	71	76	80
»	3 »	73	68	77	84			77	72	78	86
»	4 »	79	72	81				82	77	82
»	5 »	80	77					83	81
»	6 »	82						84
Trelleborg »	1 »	41	39	34	32	33	34	41	42	37	43	40	40
»	2 »	72	71	59	58	63		76	71	63	68	69
»	3 »	78	78	71	69			84	79	74	77
»	4 »	84	80	78				87	82	80
>►	5 »	84	81					87	82
»	6 »	84						87
Falun »	1 »	30	39	33	49	56	50	27	42	33	46	58	56
»	2 »	51	51	44	57	60		52	54	46	54	68
»	3 »	58	59	54	58			60	63	60	59
»	4 »	64	66	63				67	69	65
»	5 »	71	77					73	77
»	6 »	95						94

206

Tabell 7

Städer med egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1956, 1957, 1958,
1959, 1960 och 1961 års taxeringar (K 57 — K 62) vid utgången av resp. första, andra, tredje,
fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

Stockholm

Göteborg

Malmö

Norrköping

Uppsala

Västerås

Hälsingborg

Örebro

			57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61
Efter 1	år	51	51	51	50	49	49	48	48	48	45	41
»	2	»	58	59	59	59	57		59	59	60	57	54
»	3	»	62	63	63	63			64	65	66	64
»	4	»	63	64	64				67	68	69
»	5	»	64	65					69	70
»	6	»	65						70
»	1	»	46	45	46	46	48	48	42	45	46	43	41
»	2	»	56	55	55	56	57		57	58	59	55	55
»	3	»	61	60	60	61			63	64	65	63
»	4	»	64	63	62				66	67	68
»	5	»	65	64					67	68
»	6	»	66						68
»	1	»	53	58	56	56	56	56	55	55	59	58	58
»	2	»	61	65	64	64	64		64	64	68	69	69
»	3	»	64	68	67	67			68	68	72	73
»	4	»	65	69	69				70	69	74
»	5	»	66	70					71	70
»	6	»	67						71
»	1	»	56	58	59	62	65	60	58	62	62	68	69
»	2	»	64	64	64	67	68		68	70	69	75	75
»	3	»	66	67	66	70			71	73	71	78
»	4	»	68	68	67				72	73	71
»	5	»	69	70					73	74
»	6	»	69						73
»	1	»	56	56	56	55	59	47	47	50	58	54	55
»	2	»	62	62	62	62	66		57	60	67	64	65
»	3	»	67	66	66	65			65	66	71	70
»	4	»	69	68	68				68	70	74
»	5	»	70	70					70	73
»	6	»	70						71
»	1	»	64	62	63	66	68	67	58	57	62	60	65
»	2	»	71	69	70	73	75		70	72	74	75	76
»	3	»	74	71	72	77			78	76	79	81
»	4	»	75	72	74				79	79	80
»	5	»	76	74					81	84
»	6	»	76						81
»	1	»	39	39	41	41	46	44	40	44	42	35	42
»	2	»	45	45	49	49	53		50	56	53	45	55
»	3	»	49	50	54	53			57	62	60	53
»	4	»	51	52	56				60	67	63
»	5	»	52	54					61	69
»	6	»	53						62
»	1	»	53	52	53	53	56	53	52	50	49	52	51
»	2	»	61	62	62	63	66		64	62	59	63	67
»	3	»	68	67	66	68			71	69	64	70
»	4	»	70	69	69				73	70	66
»	5	»	72	71					75	72
»	6	»	73						75

207

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört eller avdrag för avkortat
K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62
				***#
Linköping Efter 1 år	56	54	57	57	62	59	51	54	52	57	63	64
» 2 »	63	60	65	66	69		62	63	66	67	75
» 3 »	67	65	69	69			74	69	72	72
» 4 »	68	67	71				76	72	74
» 5 »	70	69					77	74
» 6 »	71						77
Borås » 1 »	59	57	53	51	57	53	72	69	67	62	62	57
» 2 »	66	61	59	58	62		77	74	73	71	70
» 3 »	68	65	62	63			79	77	75	75
» 4 »	70	66	65				80	78	77
» 5 »	71	69					81	79
» 6 »	72						81
Eskilstuna » 1 »	55	55	58	58	59	59	60	65	64	66	66	69
» 2 »	62	61	64	66	67		70	75	72	77	77
» 3 »	64	63	69	69			72	78	76	80
» 4 »	64	66	71				74	79	77
» 5 »	66	67					75	79
» 6 »	68						76
Gävle » 1 »	45	48	50	54	52	49	42	40	43	48	46	52
» 2 »	53	55	58	61	61		53	51	55	60	60
» 3 »	58	60	63	66			61	59	63	67
» 4 »	60	62	66				64	62	68
» 5 »	62	64					66	65
» 6 »	62						66
Jönköping » 1 »	52	62	57	26	19	31	48	48	53	48	53	60
» 2 »	66	72	62	31	29		59	58	63	60	63
» 3 »	77	76	66	36			65	66	69	64
» 4 »	81	78	69				68	70	72
» 5 »	83	79					70	72
» 6 »	83						71
Karlstad » 1 »	57	60	57	58	58	55	61	63	54	59	54	61
» 2 »	62	64	63	64	66		69	71	64	69	67
» 3 »	66	67	67	68			74	75	70	72
» 4 »	67	69	68				76	76	71
» 5 »	68	70					78	77
» 6 »	68						78
Lund » 1 »	54	50	51	52	55	52	60	59	50	51	52	52
» 2 »	62	58	58	58	62		72	70	64	63	64
» 3 »	66	62	62	62			76	75	68	71
» 4 »	67	64	63				78	77	70
» 5 »	68	66					80	78
» 6 »	68						80
Halmstad » 1 »	55	55	56	57	59	58	48	52	52	52	48	53
» 2 »	64	64	64	66	66		63	67	64	67	65
» 3 »	71	70	70	71			72	74	72	74
» 4 »	76	74	74				77	79	77
» 5 »	79	77					82	83
» 6 »	80						84

208

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62
Södertälje Efter 1 år	55	50	48	51	54	50	44	42	51	47	51	49
»	2 »	62	61	57	60	62		54	60	66	62	66
»	3 »	66	66	61	64			61	69	73	66
»	4 »	69	67	63				64	73	76
»	5 »	70	68					65	75
»	6 »	70						67
Uddevalla »	1 »	53	54	47	44	47	46	62	57	48	51	51	50
»	2 »	62	61	57	53	55		73	72	62	62	64
»	3 »	68	67	63	59			78	79	69	68
»	4 »	71	70	66				81	81	72
»	5 »	73	73					83	83
»	6 »	75						85
Karlskrona »	1 »	63	64	67	65	71	71	65	69	65	65	59	72
»	2 »	72	74	75	76	79		74	78	78	77	72
»	3 »	77	78	80	79			79	82	84	80
»	4 »	78	81	81				81	83	86
»	5 »	80	82					82	84
»	6 »	80						82
Luleå »	1 »	50	57	57	48	60	58	40	52	59	58	52	45
»	2 »	63	69	66	59	68		53	70	69	72	63
»	3 »	68	69	71	63			66	74	77	78
»	4 »	69	69	73				67	77	80
»	5 »	69	69					69	78
»	6 »	69						70
Kalmar »	1 »	59	56	58	59	62	62	59	58	56	55	56	56
»	2 »	67	66	65	69	73		68	69	64	66	70
»	3 »	72	70	70	72			74	76	70	70
»	4 »	74	72	71				76	79	72
»	5 »	75	72					78	81
»	6 »	75						79
Sundsvall »	1 »	70	66	67	66	71	68	69	70	74	73	71	76
»	2 »	76	73	74	72	76		76	77	81	79	77
»	3 »	78	75	76	75			78	80	84	82
»	4 »	79	76	77				80	81	84
»	5 »	80	77					80	81
»	6 »	80						80
Landskrona »	1 »	55	55	60	55	60	55	58	62	63	58	63	62
»	2 »	61	62	67	63	65		64	70	72	66	71
»	3 »	63	64	69	65			67	73	75	69
»	4 »	64	66	70				68	74	77
»	5 »	65	67					69	74
»	6 »	66						69
Kristianstad »	1 »	47	48	49	48	51	52	43	42	49	38	46	58
»	2 »	57	58	60	59	62		54	53	61	51	59
»	3 »	64	64	66	65			62	62	67	56
»	4 »	68	69	71				65	65	71
»	5 »	72	72					69	70
»	6 »	75						70

209

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62
Växjö	Efter	1 år	68	71	70	69	68	73	71	75	76	77	70	78
»	2 »	75	76	75	73	76		77	82	80	83	81
	»	3 »	78	78	77	78			79	84	86	88
	»	4 »	79	79	80				81	85	87
	»	5 »	80	80					83	87
	»	6 »	80						83
Nyköping	»	1 »	77	77	81	81	86	84	87	74	73	88	92	86
»	2 »	81	82	86	84	88		90	81	86	91	94
	»	3 »	83	86	88	84			92	87	97	92
	»	4 »	84	86	89				92	88	97
	»	5 »	85	87					92	89
	»	6 »	85						92
Östersund	»	1 »	60	57	59	58	63	64	54	53	54	52	56	61
	»	2 »	63	67	70	70	71		64	65	65	68	66
	»	3 »	68	72	77	74			70	71	71	76
	»	4 »	70	76	79				74	73	72
	»	5 »	74	78					76	75
	»	6 »	74						76
Umeå	»	1 »	56	54	54	54	64	50	57	63	51	53	63	61
	»	2 »	64	61	66	70	71		67	72	64	78	77
	»	3 »	68	69	74	72			73	77	73	83
	»	4 »	71	72	74				75	81	75
	»	5 »	72	72					76	82
	»	6 »	72						76
Kristinehamn	»	1 »	64	58	58	50	61	63	54	54	50	48	57	63
	»	2 »	72	68	64	64	72		69	74	57	61	72
	»	3 »	76	71	69	71			77	79	61	66
	»	4 »	78	75	73				80	81	65
	»	5 »	80	77					82	82
	»	6 »	81						82
Trelleborg	»	1 »	53	47	51	46	50	51	62	64	57	67	58	53
»	2 »	61	57	58	56	56		73	75	68	77	66
	»	3 »	65	62	59	63			79	80	74	83
	»	4 »	66	63	62				81	82	76
	»	5 »	67	64					82	83
	»	6 »	67						83
Falun	»	1 »	41	45	47	53	59	54	43	40	43	41	55	55
	»	2 »	52	56	57	61	63		56	54	56	58	63
	»	3 »	58	60	64	66			65	58	67	65
	»	4 »	63	65	66				71	64	71
	»	5 »	67	69					73	67
	»	6 »	68						74

14 Rev. berättelse ang. statsverket är 196i I.

210

Tabell 8

Landsbygd och städer utan egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1956, 1957,
1958, 1959, 1960 och 1961 års taxeringar (K 57—K 62) vid utgången av resp. första, andra, tredje,
fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62
Stockholms	Efter 1	år	65	65	66	68	68	69	49	47	49	52	53	55
	»	2	»	73	72	73	74	75		62	60	60	64	67
	»	3	»	77	76	76	78			69	66	67	72
	»	4	»	78	78	78				72	71	70
	»	5	»	79	79					74	73
	»	6	»	79						75
Uppsala	»	1	»	71	71	71	74	77	75	74	74	72	73	79	80
»	2	»	77	78	76	78	83		83	83	81	80	89
	»	3	»	80	80	79	81			86	86	84	84
	»	4	»	80	81	80				87	86	86
	»	5	»	80	81					87	88
	»	6	»	80						87
Södermanlands	»	1	»	71	70	70	72	76	74	69	67	67	68	70	74
	»	2	»	79	79	78	78	83		81	82	80	79	82
	»	3	»	82	82	80	82			87	88	84	85
	»	4	»	83	83	81				88	89	86
	»	5	»	83	84					89	89
	»	6	»	83						89
Östergötlands	»	1	»	64	63	65	67	69	70	64	62	64	57	67	66
»	2	»	73	74	74	75	78		77	77	78	70	80
	»	3	»	78	78	79	80			82	83	84	75
	»	4	»	79	81	81				85	85	87
	»	5	»	81	82					86	87
	»	6	»	81						86
Jönköpings	»	1	»	67	69	70	73	72	73	63	67	66	68	66	70
»	2	»	76	78	78	80	81		77	79	78	80	81
	»	3	»	81	82	82	84			83	84	83	87
	»	4	»	83	84	84				86	86	85
	»	5	»	84	85					87	87
	»	6	»	85						87
Kronobergs	»	1	»	70	70	72	77	77	76	68	63	69	71	75	75
»	2	»	78	78	80	83	84		79	73	80	83	86
	»	3	»	j 81	82	82	85			83	77	83	88
	»	4	»	83	83	83				85	78	84
	»	5	»	83	83					85	79
	»	6	»	83						85
Kalmar	»	1	»	70	70	72	72	73	72	68	69	72	72	71	73
	»	2	»	79	80	80	80	81		80	80	82	82	81
	»	3	»	84	83	83	83			84	85	86	86
	»	4	»	85	85	85				86	86	88
	»	5	»	86	86					88	89
	»	6	»	86						88
Gotlands	»	1	»	71	69	72	75	77	77	76	73	77	77	78	77
	»	2	»	77	79	80	82	83		83	84	85	85	87
	»	3	»	81	82	83	85			86	87	87	88
	»	4	»	81	83	84				86	88	88
	»	5	»	82	83					87	88
	»	6	»	82						87

211

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62
Blekinge	Efter	1	år	55	55	58	59	60	59	56	53	56	56	53	54
	»	2	»	67	66	67	69	69		70	68	69	70	68
	»	3	»	72	72	73	73			76	76	76	77
	»	4	»	75	75	75				79	80	79
	»	5	»	76	77					81	82
	»	6	»	77						82
Kristianstads	»	1	»	67	66	68	70	70	68	63	62	64	62	66	65
	»	2	»	75	76	77	78	79		75	76	78	75	79
	»	3	»	80	80	81	82			80	81	84	80
	»	4	»	82	82	83				83	83	86
	»	5	»	83	83					85	85
	»	6	»	83						85
Malmöhus	»	1	»	66	67	67	66	69	70	64	65	58	67	65	70
	»	2	»	74	75	76	75	77		75	76	68	78	77
	»	3	»	78	79	79	78			80	81	72	82
	»	4	»	80	81	81				82	83	73
	»	5	»	81	82					83	84
	»	6	»	81						83
Hallands	»	1	»	75	73	76	79	79	79	70	69	70	72	78	75
	»	2	»	82	82	83	85	86		80	80	80	82	87
	»	3	»	86	85	86	87			85	86	86	86
	»	4	»	88	87	87				87	89	88
	»	5	»	88	88					88	90
	»	6	»	89						88
Göteb. och Bohus	»	1	»	69	70	70	73	73	74	64	62	60	61	61	67
	»	2	»	78	79	79	80	81		78	77	75	73	74
	»	3	»	83	83	83	84			84	84	81	79
	»	4	»	85	85	85				86	86	84
	»	5	»	87	86					87	87
	»	6	»	87						88
Älvsborgs	»	1	»	74	73	75	75	79	78	72	72	73	74	76	80
»	2	»	81	81	81	82	84		82	81	81	84	86
	»	3	»	84	83	84	85			86	85	84	87
	»	4	»	85	84	85				87	88	88
	»	5	»	86	85					88	89
	»	6	»	86						88
Skaraborgs	»	1	»	71	71	72	75	75	73	70	70	71	73	72	70
	»	2	»	79	79	80	82	82		81	81	82	84	82
	»	3	»	83	83	84	85			86	86	88	88
	»	4	»	84	85	85				88	88	89
	»	5	»	84	85					88	89
	»	6	»	85						89
Värmlands	»	1	»	62	62	63	66	67	68	61	62	63	65	65	67
	»	2	»	72	71	72	74	76		76	75	76	77	77
	»	3	»	77	75	76	77			82	82	81	82
	»	4	»	79	77	78				85	84	84
	»	5	»	80	78					86	86
	»	6	»	80						87

212

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 62
Örebro	Efter 1 år	56	56	59	61	63	62	52	48	52	55	53	57
	»	2 »	66	65	67	68	70		65	64	63	66	68
	»	3 »	71	70	71	72			73	71	71	73
	»	4 »	74	72	73				77	76	76
	»	5 »	75	74					79	78
	»	6 »	76						79
Västmanlands	»	1 »	63	63	63	64	67	66	66	65	63	65	62	71
	»	2 »	71	70	70	71	75		76	76	76	77	77
	»	3 »	75	73	73	75			81	81	81	82
	»	4 »	76	75	75				83	84	83
	»	5 »	77	76					84	85
	»	6 »	77						85
Kopparbergs	»	1 »	62	62	64	66	68	68	54	58	64	56	61	60
	»	2 »	71	72	73	74	76		67	71	76	71	74
	»	3 »	76	77	77	78			75	78	82	79
	»	4 »	79	79	79				80	82	84
	»	5 »	81	81					82	84
	»	6 »	81						83
Gävleborgs	»	1 »	60	61	62	64	66	65	54	56	58	58	61	62
	»	2 »	71	71	71	73	75		69	70	71	71	75
	»	3 »	77	77	76	77			78	77	78	79
	»	4 »	80	79	79				81	80	82
	»	5 »	81	81					84	83
	»	6 »	82						85
Västernorrlands	»	1 »	65	63	64	66	68	67	67	64	66	65	67	70
	»	2 »	73	72	72	73	76		77	75	77	76	77
	»	3 »	77	76	76	77			82	81	82	80
	»	4 »	79	78	77				83	84	84
	»	5 »	80	78					84	84
	»	6 »	80						84
Jämtlands	»	1 »	71	71	72	74	77	78	68	67	73	73	73	76
	»	2 »	80	80	80	81	84		79	80	83	83	83
	»	3 »	83	83	83	84			83	85	88	88
	»	4 »	85	84	85				86	87	89
	»	5 »	86	85					87	88
	»	6 »	86						87
Västerbottens	»	1 »	69	70	72	74	73	74	64	65	67	65	66	70
	»	2 »	78	79	80	81	83		77	78	78	79	81
	»	3 »	82	84	85	85			83	84	84	84
	»	4 »	85	86	87				86	87	87
	»	5 »	86	88					88	89
	»	6 »	86						88
Norrbottens	»	1 »	44	49	52	54	57	58	41	52	56	55	59	62
	»	2 »	59	62	64	66	68		62	68	72	71	74
	»	3 »	67	70	72	72			73	77	80	80
	»	4 »	72	75	76				78	81	84
	»	5 a	76	78					81	84
	»	6 »	77						83

213

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, inflöt
under uppbördsåret 1963—64 såsom A-skatt 12 513 milj. kronor och
såsom B-skatt 3 530 milj. kronor. Detta innebär att jämfört med närmast
föregående uppbördsår A-skatten ökat med 1 396 milj. kronor och B-skatten
med 201 milj. kronor. Vidare uppgick fyllnadsinbetalningarna för uppbördsåret
1963—64 till 896 milj. kronor, varav 227 milj. kronor utgjorde Askatt
och 669 milj. kronor B-skatt. Av sistnämnda belopp avser 512 milj.
kronor aktiebolag m. fl. juridiska personer samt 157 milj. kronor i huvudsak
fysiska personer. Jämfört med närmast föregående uppbördsår har fyllnadsinbetalningarna
ökat med 160 milj. kronor. Resultatet av den ordinarie
uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1963—64, då 96,09
procent inflöt, innebär en förbättring med 0,04 procent jämfört med närmast
föregående uppbördsår. I fråga om resultatet av den ordinarie uppbörden
av den kvarstående skatten enligt 1963 års taxering må nämnas,
att inflytandeprocenten uppgick till 83,76; motsvarande tal enligt närmast
föregående års taxering var 84,28.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas, såsom förut
omtalats, uppgå till omkring 1 364 milj. kronor och den överskjutande
preliminära skatten till omkring 1 461 milj. kronor. Jämfört med de uppgifter
som vid motsvarande tidpunkt förra året förelåg i fråga om 1963
års taxering har den kvarstående skatten ökat med ca 270 milj. kronor
och överskottsskatten minskat med 26 milj. kronor. Den kvarstående skatten
uppgår till 8 procent av den slutliga skatten, vilket innebär att den kvarstående
skattens andel i den slutliga skatten ökat med 1 procent jämfört
med närmast föregående års taxering.

Genom den nya organisation som exekutionsväsendet erhåller i samband
med förstatligandet av polisväsendet m. m. den 1 januari 1965 kommer en
helt ny distriktsindelning att införas. Med hänsyn såväl härtill som till pågående
utredningar inom uppbördsväsendets område har revisorerna utöver
vad som ovan skett icke ansett skäl föreligga att närmare ingå på en granskning
av skatteuppbörden.

214

§ 23

Redovisningen av bankinspektionens och försäkringsinspektionens utgifter

Jämlikt sin instruktion (SFS 1962:240 med senare ändr.) har bankinspektionen
till uppgift att i enlighet med gällande författningar och föreskrifter
utöva tillsyn över bankaktiebolag, sparbanker, kreditaktiebolag, fondkommissionärer
och fondbörser samt jordbrukets kreditkassor och deras
riksorganisation, att vara registreringsmyndighet i avseende på bankaktiebolagen
och sparbankerna, att beträffande bank- och fondväsendet följa
utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden
och föra kartellregister samt att utöva tillsyn över efterlevnaden
av föreskrifterna i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en
särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Bankinspektionen utgöres av en generaldirektör och chef samt följande
ledamöter, nämligen en biträdande ledamot för sparbanksärenden, en biträdande
ledamot för övriga ärenden, två avdelningschefer, av vilka den ene
är bankinspektör och den andre sparbanksinspektör, samt tre byråchefer.
Bankinspektören förestår bankavdelningen och sparbanksinspektören sparbanksavdelningen.
Byråcheferna förestår var sin byrå. De särskilda byråerna
är administrativa byrån, fondbyrån och jordbrukskassebyrån. Hos bankinspektionen
är anställda tjänstemän i enlighet med gällande personalförteckning
samt dessutom annan personal i mån av behov och tillgång på medel.

Bankinspektionens personalförteckning fastställes av Kungl. Maj :t. Den
upptar f. n. 30 tjänstemän på ordinarie stat och 1 tjänsteman på övergångsstat.

Kungl. Maj:t fastställer för inspektionen även en särskild utgiftsstat. För
innevarande budgetår har denna stat följande utseende.

Avlöningar och pensioner:

1. Avlöningar till tjänstemän, upptagna å

personalförteckningen, förslagsvis ....

2. Arvoden bestämda av Kungl. Maj :t ....

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie perso nal

..............................

4. Rörligt tillägg, förslagsvis..............

5. Arbetsgivaravgift till den allmänna sjuk försäkringen

m. m., förslagsvis ......

6. Arbetsgivaravgift till den allmänna till läggspensioneringen,

förslagsvis ......

7. Pensioner, förslagsvis ................

kronor 742 000

» 14 600

» 106 500

» 454 900

» 11700

» 58 400

» 213 200 1 601 300

215

Omkostnader:

kronor 6 000

» 101 000

» 25 000

» 96 300

» 13 000

» 105 000 346 300

Summa kronor 1 947 600

Bankinspektionens verksamhet finansieras av de kreditinrättningar som
omfattas av dess tillsyn. Härutinnan gällande bestämmelser innehåller i
huvudsak följande.

Enligt 159 § lagen om bankrörelse skall bankaktiebolag till bestridande av
kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet årligen
erlägga bidrag efter visst, för bolagen lika förhållande till sammanlagda
beloppet av bolagets eget kapital och skulder vid utgången av nästföregående
kalenderår, dock icke över tre tusendels procent. Närmare föreskrifter
om fastställande av bidrag och bidrags erläggande meddelas av Konungen.
Med stöd härav har Kungl Maj:t genom kungörelsen 1963:674 bestämt
nämnda bidragsprocent till tjugotre tiotusendelar och tillika föreskrivit, att
bankinspektionen årligen före utgången av januari månad skall lämna vederbörande
bolag uppgift om storleken av det bidrag som bolaget skall erlägga
för året.

I 84 § lagen om sparbanker stadgas bl. a., att varje sparbank skall till
bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet
årligen erlägga bidrag efter visst, för sparbankerna lika förhållande
till sammanlagda beloppet av de utav sparbanken vid utgången av nästföregående
kalenderår förvaltade medlen. Bidraget må dock icke överstiga
fem tusendels procent. Genom kungörelsen 1963:390 har nämnda procentsats
bestämts till fem tusendelar.

Varje kreditaktiebolag som omfattas av bankinspektionens tillsynsverksamhet
har enligt 14 § lagen om kreditaktiebolag att till bestridande av
kostnaden härför årligen erlägga bidrag efter visst, för bolagen lika förhållande
till sammanlagda beloppet av bolagets egna fonder och skulder vid
utgången av nästföregående kalenderår, dock icke över tre tusendels procent.
Bidragsprocenten har genom kungörelsen 1963:673 fastställts till tjugotre
tiotusendelar.

I 41 § lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet förcskrives,
att fondkommissionär skall till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens
verksamhet årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser
som av Konungen meddelas. Detta bidrag må icke i något fall överstiga,
för fondkommissionär som är bunden av viss i lagen angiven försäkran

1. Sjukvård in. in., förslagsvis ..........

2. Reseersättningar, förslagsvis ..........

3. Kungörelsekostnader, förslagsvis ......

4. Expenser, förslagsvis ................

5. Publikationstryck, förslagsvis ..........

6. Övriga utgifter: Lokalhyra, förslagsvis ..

216

två procent och för annan fondkommissionär tre procent av sammanlagda
beloppet av de provisioner som kommissionären under nästföregående kalenderår
uppburit å avtal som av honom slutits rörande köp eller försäljning
av fondpapper. Bidragsprocenten är genom kungörelsen 1961:647 fastställd
till fyra tiondelar respektive sex tiondelar.

Jordbrukskasserörelsen skall enligt 80 § lagen om jordbrukskasserörelsen
årligen erlägga bidrag till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens
organisation och verksamhet. Närmare föreskrifter härom återfinnes
i kungl. brev den 4 juni 1964, varigenom bidraget bestämts till nio tusendels
procent av sammanlagda beloppet av rörelsens eget kapital och skulder vid
utgången av nästföregående kalenderår.

De belopp som vederbörande kreditinrättningar enligt nu angivna bestämmelser
är skyldig att erlägga insattes på statsverkets checkräkning i
riksbanken och redovisas på den under rubriken Uppbörd i statens verksamhet
på riksstaten uppförda inkomsttiteln Bidrag till bankinspektionen,
över fyra på finansdepartementets huvudtitel anvisade avsättningsanslag
omföres dessa intäkter till fyra särskilda fonder som motsvarar bankinspektionens
olika tillsynsfunktioner, nämligen banktillsynens fond, fondtillsynens
fond, jordbrukskassetillsynens fond och sparbankstillsynens fond.
Bankinspektionens utgifter täckes av medel från envar av dessa fyra fonder
enligt av Kungl. Maj :t fastställd kostnadsfördelning. I den mån inkomsterna
överstiger utgifterna kvarstår överskottet på vederbörande fond.

I riksstaten för innevarande budgetår är den ovannämnda inkomsttiteln
uppförd med ett belopp av 1 865 000 kronor, medan motsvarande avsättningsanslag
är beräknade till respektive 750 000, 65 000, 75 000 och 975 000
kronor.

Försäkringsinspektionen är enligt sin instruktion (SFS 1957:635 med
senare ändr.) ålagd att taga den befattning med inländska försäkringsbolags
och utländska försäkringsanstalters verksamhet varom stadgas i lagen om
försäkringsrörelse, lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket och lagen om trafikförsäkring å motorfordon
samt med stöd av dessa lagar utfärdade bestämmelser, att vara tillsynsmyndighet
för andra understödsföreningar än sådana som uteslutande avser att
bereda understöd vid arbetslöshet, att vara tillsynsmyndighet för aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser, att, såvitt rör försäkringsväsendet,
följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden
ävensom föra kartellregister, att jämväl eljest verka för
en sund utveckling av försäkringsväsendet, att ombesörja beredskapsplanläggning
på försäkringsväsendets område samt att i övrigt fullgöra vad som
enligt lag eller särskild författning eller andra bestämmelser ankommer på
inspektionen.

217

Chef för försäkringsinspektionen är en generaldirektör. Ledamöter i inspektionen
är tre byråchefer, vilka förestår var sin byrå, nämligen försäkringsjuridiska
och administrativa byrån, livförsäkringsbyrån samt skadeförsäkringsbyrån,
ävensom två särskilt utsedda ledamöter, av vilka den ene
skall vara sakkunnig i ekonomiska frågor, särskilt rörande penningplaceringar,
och den andre en av försäkringsbolagsintressen oavhängig försäkringsexpert
eller en med försäkringsfrågor väl förtrogen representant för
försäkringstagarna. Hos försäkringsinspektionen är anställda tjänstemän i
enlighet med gällande personalförteckning samt dessutom annan personal i
mån av behov och tillgång på medel.

Försäkringsinspektionens personalförteckning fastställes av Kungl. Maj :t.
Den upptar f. n. 22 tjänstemän på ordinarie stat, 10 tjänstemän på övergångsstat
och 8 extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än Ae 21.

Förslag till utgiftsstat framlägges av Kungl. Maj:t och prövas av riksdagen.
För innevarande budgetår har denna stat följande utseende.

Utgifter

Avlöningar och pensioner:

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, för slagsvis

............................

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be stämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis ,.

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie perso nal

..............................

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............

ö. Pensioner, förslagsvis ...........-i......

kronor 563 000

» 10 600

» 528 000

» 453 400

* 117 000 1 672 000

Omkostnader:

1. Arbetsgivaravgift till den allmänna sjuk försäkringen

m. m., förslagsvis ......

2. Arbetsgivaravgift till den allmänna till läggspensioneringen

förslagsvis ......

3. Sjukvård m. in., förslagsvis............

4. Reseersättningar, förslagsvis ..........

5. Kungörelsekostnader, förslagsvis ......

6. Expenser, förslagsvis..................

7. Hyror, förslagsvis ....................

8. Publikation stryck, förslagsvis ..........

kronor 13 000

» 66 000

» 4 200

» 33 000

» 4 000

» 100 800

» 51 200

» 46 800 319 000

Summa kronor 1 091 000

Särskilda uppbördsmedel

Försålda publikationer .................. kronor 1 000 1 000

Nettoutgift 1 990 000

218

Försäkringsinspektionens verksamhet finansieras till huvudsaklig del av
de försäkringsbolag och understödsföreningar som omfattas av dess tillsyn.
Härom är stadgat i stort sett följande.

Enligt 292 § lagen om försäkringsrörelse skall försäkringsbolag till bestridande
av kostnaden för försäkringsinspektionens organisation och verksamhet
årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.
Detta bidrag skall bestämmas högst till en femtedels procent av bolagets
hela inkomst av avgifter för nästföregående räkenskapsår för försäkringar
som tillhör bolagets rörelse här i riket, dock må bidraget ej understiga tvåhundra
kronor.

I 26 § lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse
här i riket stadgas, att utländsk försäkringsanstalt som driver försäkringsrörelse
här i riket årligen skall till bestridande av kostnaden för
försäkringsinspektionens organisation och verksamhet erlägga bidrag enligt
bestämmelser som meddelas av Konungen. Detta bidrag skall bestämmas
högst till en femtedels procent av anstaltens hela inkomst av avgifter för
nästföregående räkenskapsår för försäkringar som tillhör anstaltens rörelse
här i riket, dock må bidraget ej understiga tvåhundra kronor.

Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och
verksamhet skall jämlikt 67 § lagen om understödsföreningar annan understödsförening
än sådan som uteslutande avser att bereda understöd vid
arbetslöshet årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser som meddelas av
Konungen. Detta bidrag skall bestämmas högst till en femtedels procent av
föreningens hela inkomst av avgifter för nästföregående räkenskapsår, dock
må bidraget ej understiga etthundra kronor.

I kungörelsen 1959:482 (med senare ändr.) har utfärdats närmare föreskrifter
om ifrågavarande bidrags beräkning. Bidraget skall i enlighet härmed
utgå med åtta tiondels promille av försäkringsanstaltens eller understödsföreningens
hela inkomst av avgifter för nästföregående räkenskapsår
avseende rörelsen här i riket, med undantag av avgift för återförsäkring,
såframt annan försäkringsanstalt eller understödsförening är pliktig utgiva
bidrag för det återförsäkrade beloppet. I fråga om inkomst av avgifter
för kollektiv tjänstepensionsförsäkring skall dock för den del av avgiftsinkomsten
som överstiger tjugo miljoner kronor bidraget beräknas efter fyra
tiondels promille. I intet fall må bidraget överstiga sextiotusen kronor
eller understiga tvåhundra kronor för försäkringsanstalt och etthundra kronor
för understödsförening.

Till ledning vid bidragsbeloppens beräkning skall från bidragsskyldig
försäkringsanstalt och understödsförening varje år till försäkringsinspektionen
översändas uppgift om anstaltens eller föreningens bidragspliktiga
inkomst under nästföregående räkenskapsår. Inspektionen skall, efter
granskning av uppgifterna, till varje bidragspliktig översända meddelande

219

om storleken av det bidrag som denne skall erlägga och den tid inom vilken
bidraget skall erläggas. Bidrag erlägges genom att insättas å statsverkets
checkräkning i riksbanken.

Influtna belopp redovisas på den under rubriken Uppbörd i statens verksamhet
på riksstaten uppförda inkomsttiteln Bidrag till försäkringsinspektionen.
över ett på finansdepartementets huvudtitel anvisat avsättningsanslag
omföres dessa intäkter till försäkringsinspektionens fond, från vilken
medel tages i anspråk för att täcka inspektionens utgifter. Eventuella överskott
kvarstår på fonden.

I riksstaten för innevarande budgetår är den ovannämnda inkomsttiteln
uppförd med ett belopp av 1 670 000 kronor, medan motsvarande avsättningsanslag
är beräknat till 1 970 000 kronor. Skillnaden eller 300 000 kronor
utgör det bidrag till täckande av utgifter för inspektionens understödsförenings-
och stiftelseavdelning som staten av vissa skäl ansetts böra svara
för.

Revisorernas uttalande. Kapitalförvaltande företag sådana som affärsbanker,
sparbanker, försäkringsbolag och liknande är underkastade viss
statlig tillsyn genom två för ändamålet särskilt inrättade ämbetsverk —
bankinspektionen och försäkringsinspektionen. De nämnda företagen har,
bortsett från ett mindre belopp som staten svarar för, att själva bestrida
de med denna tillsynsverksamhet förbundna kostnaderna och erlägger i
enlighet härmed bidrag efter i det föregående angivna grunder. Dessa bidrag
redovisas i riksstaten på vederbörliga inkomsttitlar under rubriken
Uppbörd i statens verksamhet och omföres över fem avsättningsanslag på
finansdepartementets huvudtitel till särskilda fonder vid sidan av riksstaten.
Att omföringen verkställes icke över två utan över fem anslag beror
på att bankinspektionens fond är uppdelad på fyra delfonder, varigenom
möjlighet skapats för särredovisning av bankinspektionens olika delfunktioner.
Utgifter i de båda myndigheternas verksamhet täckes av medel från
de ifrågavarande fonderna. I den mån inkomsterna är större än utgifterna
kvarstår överskottet som en behållning på respektive fonder.

För bankinspektionen och försäkringsinspektionen är alltså anordnade
två specialbudgeter. Utöver automobilskattemedlens specialbudget är dessa
båda specialbudgeter, såsom närmare belysts i ett annat avsnitt av förevarande
berättelse, de enda inom riksstaten alltjämt förekommande. I nämnda
avsnitt har på anförda skäl ifrågasatts, om icke automobilskattemedlens
specialbudget borde avvecklas. Beträffande den med bank- och försäkringsinspektionerna
sammanhängande verksamheten är enligt revisorernas
mening läget ett annat. Den rent tekniska utformningen av hithörande specialbudgeter
är enkel och medför, såvitt kan bedömas, icke några budgetära
komplikationer. De särredovisade medlen är ej heller av någon nämnvärd

220

betydelse från statsfinansiell synpunkt. Det måste dessutom betecknas som
sakligt stötande, om bidragsbelopp som en särskild kategori företag enligt
lag är skyldig att erlägga för ett visst syfte skulle disponeras för statsutgifter
utan den garanti för en ändamålsbestämd användning som specialbudgeten
utgör. Revisorerna anser därför att anledning saknas för en annan
budgetteknisk behandling av förevarande medel än den nu tillämpade.

När det gäller redovisningen i efterhand av de utgifter som uppkommer i
bank- och försäkringsinspektionernas verksamhet medför emellertid nuvarande
system en viss olägenhet. Som förut nämnts framträder dessa utgifter
på riksstaten endast i form av mot de beräknade inkomsterna svarande
avsättningsanslag. Lika liten reell upplysning får man av budgetredovisningen,
eftersom ju i förevarande fall de faktiska utgifterna och dessas fördelning
på olika ändamål bokföres på särskilda fondtitlar vid sidan av riksstaten.
En ändring på denna punkt skulle emellertid utan svårighet låta sig
göras, om budgetredovisningen i fortsättningen kompletterades med två
tabeller, avseende bankinspektionens respektive försäkringsinspektionens
verkliga utgifter enligt de för vederbörande budgetår gällande staterna samt
eventuella behållningar på respektive fonder. Enligt revisorernas mening
föreligger så mycket större skäl för en sådan åtgärd som det måste anses
vara ett allmänt intresse att på motsvarande sätt som inom övriga statliga
förvaltningsområden få en överblick över utfallet av nu ifrågavarande myndigheters
medelsdispositioner.

Ytterligare en ändring i förevarande sammanhang synes revisorerna böra
övervägas. Som framgår av det föregående är det endast beträffande försäkringsinspektionen
som riksdagen för prövning och godkännande förelägges
ett detaljerat förslag till utgiftsstat. Bankinspektionens utgiftsstat återigen
fastställes av Kungl. Maj:t utan riksdagens medverkan; detsamma gäller de
båda tillsynsmyndigheternas personalförteckningar. Denna ordning avviker
från den praxis som eljest utbildats på hithörande område i överensstämmelse
med regeringsformens allmänna bestämmelser om statsregleringen.
Enligt revisorernas mening synes genom anpassning till praxis i nu avsedda
fall en enhetlig princip för riksdagens behandling av statsmyndigheternas
anslagsäskanden böra åvägabringas.

221

§ 24

Vissa kostnader för kommittétrycket

Grundläggande bestämmelser om det statliga kommittéväsendet är meddelade
i den s. k. kommittékungörelsen (SFS 1946:394). I 2 § nämnda kungörelse
stadgas bl. a. att för tryckning av betänkande tillstånd av vederbörande
departementschef erfordras. Är vid betänkandet fogade tabeller eller
andra bilagor av större omfattning, skall i ansökning om tryckning särskilt
angivas i vad mån jämväl tryckning av dem anses nödvändig. Manuskript
skall vid avlämnande till sättning vara i sådant skick, att korrigeringskostnader
såvitt möjligt undvikes.

I anvisningar till förenämnda paragraf uttalas bl. a. följande.

Vid ansökan om tryckning av betänkande bör detta i regel avlämnas i
maskinskrift i sin slutliga avfattning. Manuskript till bilagor böra alltid
överlämnas till tryckeriet i definitiv utformning. Det åligger kommittéordförande
eller utredningsman att tillse, att ändringar och tillägg undvikas
sedan sättning påbörjats.

Frågan om möjligheterna att minska kostnaderna för kommittéväsendet
bl. a. genom ett förbilligande av utredningstrycket har uppmärksammats i
olika sammanhang. Sålunda uttalade exempelvis 1947 års riksdag (skr. nr
56, s. 5) att det vore önskvärt med åtgärder, ägnade att nedbringa utgifterna
för utredningsväsendet, och att det i främsta rummet kunde ifrågasättas,
huruvida icke besparingar kunde åstadkommas i kostnaderna för framläggandet
av utredningsresultaten.

I riksdagens revisorers berättelse för år 1947 upptogs det statliga kommittéväsendet
till behandling. Revisorerna framhöll beträffande frågan om
kostnaderna för utredningstrycket, att betänkandena ofta hade onödig bredd
och att större enkelhet och koncentration därför borde eftersträvas. I sitt
utlåtande över berättelsen uttalade sig statsutskottet i samma riktning (uti.
1948:153, s. 71 och 72) och föreslog i övrigt i enlighet med revisorernas
uttalande en översyn av kommittéväsendet. Utskottets förslag godkändes
av riksdagen.

Den 10 februari 1947, således vid en tidpunkt då de ovan återgivna uttalandena
ännu icke hade gjorts, tillkallade chefen för finansdepartementet
sakkunniga för utredning rörande modernisering, större spridning och eventuellt
förbilligande av det statliga utredningstrycket. Dessa sakkunniga —
trycksakskommittén — fäste i sitt betänkande (SOU 1950:25) stor vikt vid
korrigeringskostnaderna och framlade bl. a. ett omfattande siffermaterial
till belysande av dessa kostnader för de betänkanden som avgivits åren 1930,

222

1938 och 1946. Ur detta material har i nedanstående tabell intagna uppgifter
sammanställts.

År	Antal betänkanden	Totalt sidantal	Sättnings- kostnader (kr.)	Korrige- ringskost- nader (kr.)	Korr. kostn. i % av sättn. kostn.
1930	36	6.988	48.957:09	18.813:59	38.43
1938	60	13.938	100.904:07	34.364:75	34.06
1946	95	19.155	135.074:30	66.720:80	49.40

Korrigeringskostnaderna motsvarade således i genomsnitt år 1930 38,4
procent, år 1938 34,1 procent och år 1946 49,4 procent av sättningskostnaderna.
Kostnadstalen för de särskilda betänkandena varierar inom vida
gränser. Endast i sammanlagt fyra fall förekom över huvud taget icke någon
korrigeringskostnad, medan den högsta andelen var 92 procent år 1930,
111,2 procent år 1938 och 216,4 procent år 1946.

Kommittén uttalade att det i regel ansågs rimligt med korrigeringskostnader
upp till 10 procent av ordinarie sättningskostnader. Inom denna ram
höll sig år 1930 9 av totalt 36 betänkanden, år 1938 13 av totalt 60 och år
1946 5 av totalt 95 betänkanden.

De sakkunniga underströk avslutningsvis i denna fråga vikten av ett
fasthållande vid gällande krav på att färdigt manuskript skulle presteras
innan tryckningstillstånd meddelades.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att granska hur korrigeringskostnaderna
och deras relation till sättningskostnaderna utvecklats under
senare tid och därför införskaffat vissa uppgifter beträffande samtliga betänkanden
som utgivits av trycket åren 1955—1962. Uppgifterna omfattar
— förutom tryckningskostnaderna — upplagestorlek och sidantal för varje
betänkande. I nedanstående tabell har de lämnade uppgifterna hopsummerats
årsvis.

Antal
. betän**
kanden -

Upplaga

Ge Totalt

nomsnitt -

Sidor

Ge Totalt

nomsnitt -

Totalt

Tryckningskostnader

Genomsnitt

Sättnings

kostnad

Korr.
kostn.
| ^

Korrigerings sättll.
kostnad kostn.

1955	54
1956	62
1957	51
1958	46
1959	46
1960	42
1961	67
1962	59

103	050	1	908	12	014	222	525	563:87	9	732:66	203	454:97	83	303:33	40,9
124	450	2	007	14	094	227	610	862:90	9	852:63	247	182:90	99	465:70	40,2
114	700	2	249	10	635	209	461	853:53	9	055:95	187	287:85	66	745:21	35,6
80	400	1	748	8	874	193	443	101:47	9	632:64	176	999:16	66	717:93	37,7
78	600	1	709	8	741	190	374	386:66	8	138:84	152	087:56	54	850:62	36,1
82	100	1	955	10	628	253	501	490:68	11	940:25	188	511:72	67	755:89	35,9
197	200	2	943	13	296	198	817	709:31	12	204:62	250	480:97	no	708:—	44,2
122	740	2	080	9	717	165	579	865:68	9	828:23	200	563:08	84	542:11	42,2

223

De genomsnittliga korrigeringskostnaderna, uttryckta i procent av sättningskostnaderna,
rör sig således under perioden mellan lägst 35,6 procent
(år 1957) och högst 44,2 procent (år 1961). Det vägda medeltalet för
hela perioden är omkring 39,5 procent. Liksom tidigare varierar kostnadstalen
för de särskilda betänkandena avsevärt. Endast för ett av betänkandena
har icke några som helst korrekturkostnader debiterats. Det högsta
procenttalet för ettvart av åren 1955—1962 är respektive 95,6 144,3, 115,8,
88,1, 87,6, 91,3, 115,4 och 141,2.

Av följande tabell framgår antalet betänkanden, för vilka korrigeringskostnaderna
var högst 10 procent respektive mer än 10 procent av sättningskostnaderna.

1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962

Korr. kostn. högst 10 % av

sättn. kostn. 65726767

Korr. kostn. mer än 10 %

av sättn. kostn. 48 57 44 44 40 35 61 52

Revisorernas uttalande. Kommittéväsendet har i våra dagar en betydande
omfattning, och man bör med hänsyn till den snabba utveckling och den
genomgripande omdaning som sker på olika samhällsområden räkna med
att behovet av utredningar även i framtiden kommer att vara stort. Det
allmännas kostnader för utredningsverksamheten är avsevärda och torde
så förbli, och det är enligt revisorernas mening angeläget att genom rationaliseringsåtgärder
söka nedbringa dessa kostnader, självfallet under beaktande
av att utredningsverksamheten med hänsyn till sin betydelse i reformarbetet
bör beredas goda resurser. Hithörande spörsmål har också aktualiserats
vid åtskilliga tillfällen under de senaste årtiondena — särskilda utredningar
i frågan har företagits, och kritiska synpunkter på kommittéväsendet
och förslag till reformer har framförts i riksdagen. Det torde därför
kunna sägas att utredningsverksamhetens arbetssätt och arbetsformer är
under fortlöpande observation.

Revisorerna anser sig icke ha anledning att här gå in på de mer eller
mindre vittsyftande och allmänt kända reformprojekt på detta område som
framlagts i skilda sammanhang; årets riksdag har f. ö. haft att taga ställning
till ett par i motioner framförda förslag om utredningar, syftande till
en rätt genomgripande omorganisation av kommittéväsendet. Med förevarande
framställning har emellertid revisorerna velat fästa uppmärksamheten
på vissa hithörande spörsmål som föga beaktats i den allmänna debatten
under senare år men som synes vara av icke obetydligt intresse, särskilt
från ekonomisk synpunkt. De sålunda aktualiserade frågorna gäller kostnaderna
för korrigering av kommittétrycket och kostnaderna för stencilering
m. m. i jämförelse med tryckning av betänkanden.

224

Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen uttalade trycksakskommittén
i sitt år 1950 avgivna betänkande bl. a., att det i regel ansågs
rimligt med korrigeringskostnader som uppgick till högst 10 procent av
ordinarie sättningskostnader. Enligt vad revisorerna erfarit är detta tal
inom såväl statlig som enskild verksamhet allmänt vedertaget såsom en
lämplig övre gräns till vilken korrigeringskostnaderna kan tillåtas stiga.
Kommitténs utredning utvisade emellertid att de sammanlagda korrigeringskostnaderna
för de då undersökta åren utgjorde 38,4 procent för år
1930, 34 procent för år 1938 och 49,4 procent för år 1946 av respektive års
totala sättningskostnader. Endast ett litet antal betänkanden låg inom 10-procentsgränsen, nämligen 25 av de sammanlagt ifrågavarande år utgivna
191 betänkandena. Kommittén erinrade om att Kungl. Maj:t redan år 1922
förordnat att betänkanden, innan medgivande till tryckning fick lämnas,
skulle i sin slutgiltiga avfattning avlämnas i maskinskrift till vederbörande
departementschef. Kommittén anförde vidare att det likväl syntes vara
regel att ett betänkande redan förelåg i korrektur då det avlämnades till
departementschefen. Tryckerierna hade då ofta erhållit manuskripten kapitelvis
allt eftersom de utredigerats, och den definitiva utformningen hade
betänkandet erhållit först efter omfattande korrekturändringar. Kommittén
underströk vikten av att ovan angivna bestämmelse verkligen iakttogs.

Av revisorerna införskaffade uppgifter angående kommittéernas tryckningskostnader
för åren 1955—1962 har redovisats i det föregående. Uppgifterna
ger bl. a. vid handen att de årliga korrigeringskostnaderna, ställda
i relation till de totala sättningskostnadema, varierar mellan lägst 35,6 och
högst 44,2 procent och att medeltalet för hela perioden är 39,5 procent. De
båda senaste åren av den undersökta perioden visar de högsta värdena,
nämligen 44,2 procent för år 1961 och 42,2 procent för år 1962. Av de sammanlagt
under perioden avgivna 381 betänkandena är det endast 46, d. v. s.
mindre än en åttondel av hela antalet, för vilka korrigeringskostnaderna
hållits inom 10 procent av sättningskostnadema.

De anförda uppgifterna tyder på att någon påtaglig förbättring i nu berörda
förhållanden icke ägt rum sedan trycksakskommittén avgav sitt betänkande.
Vad gäller storleken av de belopp som här är i fråga kan nämnas,
att de sammanlagda sättningskostnadema för åren 1955—1962 var 1 606 568
kronor och de sammanlagda korrigeringskostnaderna för samma tid 634 089
kronor. Hade korrigeringskostnaderna hållits inom 10 procent av sättningskostnaderna
skulle de utgjort högst 160 657 kronor eller 473 432 kronor
mindre än de verkliga kostnaderna. Utslaget på de åtta år perioden omfattar
skulle detta betytt en besparing av i runt tal 60 000 kronor per år.

Det synes revisorerna mot bakgrunden av det ovan anförda angeläget att
möjligheterna till minskning av korrigeringskostnaderna tillvaratages och

225

att i sådant syfte i första hand frågan om orsakerna till de höga kostnaderna
uppmärksammas.

De ovan omnämnda, år 1922 givna föreskrifterna har f. n. sin motsvarighet
i vissa bestämmelser i kommittékungörelsen och anvisningarna till
denna. Enligt dessa bestämmelser bör i regel, då tillstånd till tryckning begäres
hos vederbörande departementschef, manuskript överlämnas i maskinskrift
i sin slutliga avfattning. Manuskript till bilagor bör vidare överlämnas
till tryckeri i sin definitiva utformning. Manuskript skall vara sådant
att korrigeringskostnader såvitt möjligt undvikes, och det åligger kommittéordförande
eller utredningsman att tillse att ändringar och tillägg
undvikes sedan sättning påbörjats.

Såvitt revisorerna kunnat bedöma borde ett förfarande i enlighet med
de sålunda gällande bestämmelserna i och för sig vara väl ägnat att hålla
korrigeringskostnaderna vid en rimlig nivå. Det torde emellertid nu liksom
under den tid trycksakskommitténs undersökning omfattade ofta förekomma,
att manuskript lämnas till sättning innan kommitténs ställningstagande
är slutgiltigt eller att delar av manuskript till ett betänkande lämnas till
sättning successivt allt eftersom de olika avsnitten utarbetats. Det säger sig
självt att sistnämnda förfarande bl. a. kan leda till att ett ställningstagande
i spörsmål som behandlas i ett senare skede av utredningsarbetet återverkar
på det tidigare skrivna på ett sätt som nödvändiggör omfattande korrekturändringar.
Olägenheter av denna art undvikes om i enlighet med föreskrifterna
och anvisningarna ett fullständigt, maskinskrivet betänkande är
färdigställt och åtminstone i allt väsentligt har slutbehandlats av kommittén
före sättningen.

Orsakerna till att ovannämnda förfaranden ofta användes är, såvitt revisorerna
har sig bekant, främst att man härigenom räknar med att vinna tid
för framläggande av betänkanden som bedömts såsom särskilt brådskande
eller att det för kommittéledamöterna och sekretariaten ansetts vara till fördel
att under pågående kommittéarbete få förfoga över tryckt arbetsmaterial
till betänkandet.

Revisorerna vill icke bestrida att i särskilda fall omständigheter kan föreligga
som gör att ett strikt iakttagande av bestämmelserna för kommittétrycket,
i den mån dessa icke är tvingande, icke bör krävas. Under alla omständigheter
bör dock i sådana fall vidtagna åtgärder vara väl motiverade,
och planeringen bör ha skett med omsorg, så att arbetet kan fullföljas på
ett ändamålsenligt sätt. Exempel saknas icke på förfarande som åsamkat
statsverket till synes helt onödiga kostnader. För några år sedan beordrade
en kommitté, under angivande av att ärendet var synnerligen brådskande,
sättning av manuskriptet till sitt betänkande vid en tidpunkt på sommaren
då tryckeriernas personal just skulle börja sin semester. Det uppgavs att
några nämnvärda ändringar i korrekturet icke behövde befaras; ombrytning

IT» [{eu. berättelse ang. statsverket år iOGtt /.

226

skulle bl. a. därför göras direkt och sättning i spalt, vilket annars är brukligt,
således icke förekomma. Trots stora svårigheter kunde ett företag förmås att
åtaga sig tryckningen. Sedan korrektur levererats till kommittén lät sig denna
icke avhöra förrän omkring ett halvt år senare och återställde då korrekturet
försett med synnerligen omfattande ändringar mot manuskriptet. Korrekturkostnaderna
för detta betänkande uppgick slutligen till 3 633 kronor,
motsvarande 48,5 procent av sättningskostnaderna. Det är då att märka,
att sättningskostnaderna i förevarande fall låg betydligt över genomsnittet
på grund av att betänkandet innehöll i angivet hänseende särskilt arbetskrävande
material.

I anvisningarna till 2 § kommittékungörelsen uttalas särskilt att bilagor
alltid bör överlämnas till tryckeriet i definitiv utformning. Även tillämpningen
av denna regel synes revisorerna lämna en del övrigt att önska. Det
förekom exempelvis för en tid sedan att en kommitté till sättning lämnat
fyra bilagor till sitt betänkande. I korrekturet hade sedan gjorts ändringar
av en sådan omfattning och art, att tryckeriet vägrade godtaga korrekturet
som underlag för andrakorrektur utan krävde nytt manuskript.

De relaterade fallen torde utgöra extrema exempel på mindre lyckad planering,
och det bör naturligtvis icke bortses från att omständigheter över
vilka vederbörande kommitté icke kunnat råda kan ha medverkat till de
ogynnsamma resultaten. De förut återgivna uppgifterna, avseende kommittéväsendet
i dess helhet, visar emellertid att förhållandena i här ifrågavarande
hänseenden allmänt sett icke är tillfredsställande. Det synes revisorerna
som om kommittéerna i stor utsträckning skulle underlåta att ställa
sig givna föreskrifter och anvisningar till efterrättelse, detta trots att de
vid erhållande av tryckningstillstånd i regel erinras om sina skyldigheter
enligt kommittékungörelsen. Frågan huruvida de regler i kungörelsen som
det här gäller verkligen tillgodoser syftet att hålla kostnaderna för utredningarna
nere samtidigt som menliga verkningar på effektiviteten i utredningsarbetet
undvikes bör enligt revisorernas mening övervägas. Även andra
möjligheter att åstadkomma rättelse än genom eventuella ändringar i kungörelsen
och anvisningarna synes därvid böra prövas. Revisorerna är icke
beredda att framlägga något förslag hur detta bör ske men vill här ytterligare
något beröra ett spörsmål som torde vara av stor betydelse för kommittéernas
kostnader för korrigering av betänkandena.

Som tidigare framhållits lär det mycket ofta förekomma att kommitté
använder sig av metoden att låta tryckerierna successivt sätta upp delar av
betänkandet allt eftersom de utarbetats men innan slutlig ställning tagits
till de olika avsnitten. Syftet härmed är att korrekturavdragen skall tjäna
som arbetsmaterial under pågående kommittéarbete. Förfarandet, som f. ö.
klart strider emot anvisningarna till kommittékungörelsen, lär motiveras
med att tryckt framställning skulle vara lämpligare än maskinskriven

227

såsom arbetsmaterial. Revisorerna vill för sin del hålla före att de eventuella
fördelarna med tryckt material framför maskinskrivet eller, vid behov,
stencilerat icke kan vara av nämnvärd betydelse för det löpande kommittéarbetet.
Att exempelvis kommittéer som avger stencilerade betänkanden
skulle ha mindre gynnsamma arbetsbetingelser än andra kommittéer
finner revisorerna icke sannolikt. Det kan enligt revisorernas mening ifrågasättas
om icke förfaringssättet med successiv sättning borde få användas
endast efter särskilt medgivande i fall då starka skäl härför kan åberopas.
Det kan exempelvis i fråga om mycket vidlyftiga betänkanden vara nödvändigt,
om uppgjord tidsplan skall kunna hållas, att sättningen får utföras
successivt.

Bestämmelserna i 2 § kommittékungörelsen avser endast tryckning av
betänkande, och någon motsvarighet till dessa regler finnes icke beträffande
betänkanden som stencileras eller framställes genom det numera ibland använda
s. k. kontorsoffsettrycket eller eventuellt på annat sätt. Vilket framställningssätt
som för ett visst betänkande ställer sig från kostnadssynpunkt
förmånligast är beroende av olika faktorer, icke minst upplagestorleken,
och kostnaderna för de olika sätten kan sinsemellan vara mycket
olika för ett och samma betänkande. Som exempel härpå kan nämnas att,
när ett nyligen avgivet, rätt omfattande betänkande skulle framläggas, en
uppskattning av kostnaderna visade belopp av ca 20 000 kronor för stencilering
och ca 12 000 kronor för kontorsoffsettryck, medan kostnaderna
för tryckning stannade vid omkring 7 000 kronor. Detta betänkande trycktes.
I allmänhet torde dock för icke alltför vidlyftiga betänkanden i liten
upplaga — 500 å 600 exemplar anses utgöra en lämplig övre gräns — tryckning
vara den dyraste framställningsmetoden.

Revisorerna vill mot bakgrunden av det nu anförda framhålla vikten av
att kommittéerna noga öveväger frågan om kostnaderna för publicering av
utredningens resultat och i detta spörsmål samråder med vederbörande departement
och med tryckeriintendenten i statskontoret. I detta sammanhang
må vidare erinras om den bestämmelse i kommittékungörelsen som förutsätter
att det i samband med prövning av tryckningsansökan skall särskilt
övervägas, i vad mån tryckning av tabeller eller andra bilagor av större omfattning
kan anses nödvändig. Även i stencilerade betänkanden ingår emellertid
ofta ett omfattande bilagematerial, ibland av en beskaffenhet som
kräver ett kostsamt manuellt arbete med utvikningsblad o. dyl. Dessa omständigheter
ger anledning att understryka angelägenheten av att även kommittéer
som icke har för avsikt att trycka sitt betänkande samråder med
ovannämnda myndigheter i hithörande frågor.

Det förekommer understundom att ett betänkande först utgives i en stencilerad
upplaga och sedan tryckes. Kostnaderna för ett dylikt förfarande är
betydande, och revisorerna vill starkt framhålla vikten av att det kommer till

228

användning endast när mycket starka skäl föreligger och sedan frågan underställts
vederbörande departement.

Revisorerna är medvetna om att i olika sammanhang framlagda förslag,
syftande till en organisatorisk omdaning av kommittéväsendet, är eller i
en nära framtid kommer under statsmakternas prövning. I detta läge har
revisorerna icke ansett sig böra föreslå någon särskild utredning beträffande
de ovan påtalade förhållandena men förutsätter att de av revisorerna anförda
synpunkterna beaktas i den fortlöpande övervakningen av kommittéernas
arbete. Av särskild vikt synes vara att garantier skapas för att kommittéerna
redan från början blir klart medvetna om kommittékungörelsens
bestämmelser och därav föranledda konsekvenser för verksamhetens planläggning.

Formen för utbetalning av löner inom statsförvaltningen

Grundläggande bestämmelser beträffande avlöningar till statens tjänstemän
lämnas, bortsett från den kollektivavtalsanställda och den kontraktsanställda
personalen, i statens allmänna avlöningsreglemente. Någon central
reglering för hela statsförvaltningen av sättet för utbetalning av lönerna
har dock icke vidtagits, och myndigheternas frihet i detta avseende har
också lett till att lön utbetalas i ett antal olika former.

Sättet för löneutbetalning har emellertid uppmärksammats i skilda sammanhang.
Spörsmålet har sålunda behandlats bl. a. av utredningen om sparstimulerande
åtgärder i ett den 22 januari 1960 avgivet betänkande med
förslag beträffande ändrade former för utbetalning av löner till i statens
tjänst anställda. Utredningen anför beträffande de då förekommande formerna
bl. a. följande.

De olika sätt för utbetalning av löner som tillämpas här i landet, här
avses såväl den allmänna förvaltningen som det enskilda näringslivet, kan
sammanföras i två huvudgrupper. Den ena gruppen kännetecknas av att
lönen krediteras ett särskilt löntagarens konto, medan den andra omfattar
övriga sätt, d. v. s. löneutbetalning i kontanter, via postgiroutbetalningskort,
check m. m. Den väsentliga skillnaden mellan dessa båda grupper från
sparandesynpunkt är att i det ena fallet löntagaren får hela lönen i kontant
form i sin hand och själv måste vidta särskild åtgärd om han, kortvarigt
eller på längre sikt, vill ha medlen placerade på ett konto, medan i det andra
fallet lönen redan från början är insatt på hans konto och han själv har
att ta initiativ om han vill ha medlen i kontant form. I detta fall kan dessutom
kontanterna erhållas successivt allt efter behov uppkommer och han
tvingas inte att ta emot alla medlen på en gång. Inom varje grupp förekommer
sedan en mängd olika förfaranden.

Utredningen lämnar vidare en redogörelse för de mera vanliga tillvägagångssätten
under framhållande av att endast ett fåtal av dem tillämpas
inom statsförvaltningen. Av redogörelsen framgår bl. a. att omkring 50 procent
av den civila statsförvaltningens tjänstemän då erhöll sin lön genom
någon form av kontant utbetalning och knappa 50 procent av den civila och
praktiskt taget hela den militära förvaltningen genom utbetalning i traditionell
form över postgiro, att det s. k. girolönesystemet icke syntes förekomma
inom statsförvaltningen och att systemen med inbetalning på ett löntagarens
konto kommit till användning endast i ringa utsträckning.

Beträffande de av utredningen anförda allmänna synpunkterna på administreringen
av löneutbetalningen må här återgivas följande.

230

Med hänsyn till arbetsgivarens kostnader anser utredningen att hos samma
arbetsgivare bör för varje med avseende på löneutbetalningen homogen
grupp anställda, d. v. s. avlöningstagare som av en eller annan anledning
sammanförts till en avlöningslista, endast ett sätt tillämpas. Givetvis kan
det framstå som fördelaktigt för löntagarna om de kan få välja utbetalningssätt
envar efter sina behov och framför allt om samma löntagare kan
få sin lön utbetald på flera olika sätt samtidigt, exempelvis få en del insatt
på postgirokonto, en del på en bankräkning och en del slutligen i kontant
form. Detta medför emellertid så mycket merarbete för arbetsgivaren att
utredningen icke vill rekommendera ett sådant förfarande.

Utredningen diskuterar de för- och nackdelar som från administrativa
synpunkter och med hänsyn till den sparstimulerande effekten m. m. är
förenade med olika utbetalningssätt och anför bl. a. följande.

Utredningens slutsats blir att förfarande med lön inbetald på ett löntagarens
konto, d. v. s. postgirokonto, checkräkning eller räntebärande bankräkning,
är det fördelaktigaste om man tar hänsyn till såväl kravet på sparstimulans
som administrativ enkelhet och individuella valmöjligheter för
löntagarna, och utredningen föreslår att löneutbetalningssystemet i statsförvaltningen
läggs om i enlighet med detta. Med hänsyn till osäkerheten
beträffande de sparstimulerande verkningarna hos nämnda olika sätt att
utbetala lön och till att sätten har olika verkningar såväl för olika arbetsgivare
som för olika grupper av löntagare vill utredningen icke förorda ett
visst sätt att tillämpas inom hela statsförvaltningen utan föreslår att utbetalningen
sker på sådant sätt som på de olika arbetsplatserna framstår
som det lämpligaste.

Utredningen sammanfattar sitt ställningstagande sålunda.

Det sätt varpå löner utbetalas påverkar sparandet. De olika sättens verkningar
varierar i betydande utsträckning. Någon möjlighet att med någon
säkerhet precisera verkningarna av de olika förfarandena finns inte, men
man kan ändå i viss utsträckning uttala sig om de olika systemen i jämförelse
med varandra. Lönerna för statsanställda utbetalas f. n. i allmänhet
på sätt som får betraktas som i ringa utsträckning sparstimulerande. Det
finns därför möjlighet att genom övergång till annat utbetalningssätt stimulera
sparandet. De förfaranden som bäst lämpar sig torde vara sådana
där myndigheten inbetalar lönen på ett löntagarens konto, d. v. s. postgiro,
checkräkning samt räntebärande bankräkning, och utredningen föreslår att
löneutbetalningssystemet i statsförvaltningen läggs om i enlighet med detta.
Då fördelarna av dessa förfaranden är växlande för såväl olika arbetsgivare
som olika grupper av löntagare och då det dessutom är mycket vanskligt
att uttala sig om deras relativa sparstimulerande verkningar, förordar utredningen
icke något visst av dem utan föreslår att de individuella förhållandena
hos varje myndighet får bli avgörande. Utredningen framhåller slutligen
det önskvärda i att månadslön införs för samtliga löntagare.

231

Frågan om en vidgad övergång till löneutbetalning genom insättning å
löntagarnas konton har prövats även i vissa andra sammanhang.

Sålunda erhöll försvarets civilförvaltning i februari 1961 i uppdrag av
Kungl. Maj:t att försöksvis anordna löneutbetalning genom insättning å
checkräkning. Ämbetsverket har utförligt redovisat resultaten härav i underdånig
skrivelse den 27 juni 1962, vari avslutningsvis anföres följande.

Såsom en sammanfattning av vad ovan anförts får civilförvaltningen
meddela att den erfarenhet, som vunnits av checklönesystemet, sedan detta
för något över ett år sedan börjat tillämpas, ger vid handen, att detta system
är ur många synpunkter överlägset tidigare använda löneutbetalningssystem.
En förutsättning för att checklönesystemets fördelar skola kunna
helt tillvaratagas — bl. a. ur krigsförberedelsesynpunkt — är emellertid, att
det tillämpas å alla berörda löntagare, för vilka alltså redan i fred skola
vara upplagda checklönekonton.

Civilförvaltningen anser sålunda tiden i och för sig inne att nu definitivt
besluta om övergång för försvarets del till checklön. Emellertid vill ämbetsverket
erinra, att dåvarande statens organisationsnämnd i samråd med civilförvajtningen
föreslagit en centraliserad löneuträkning och löneutbetalning
för samtliga statstjänstemän och — i avvaktan härpå — en vid civilförvaltningen
bedriven försöksverksamhet, innebärande att till nuvarande
system vid försvaret skulle anslutas vissa civila myndigheter. Under förutsättning
att något kommer att åtgöras i anledning av nämnda förslag kunna
skäl tala för att slutlig ståndpunkt i frågan icke nu tages. I avvaktan härpå
föreslår civilförvaltningen, att Kungl. Maj:t föreskriver, att å samtliga till
civilförvaltningen i avlöningsutbetalningshänseende anslutna tjänstemän
skall tills vidare tillämpas löneutbetalning genom insättning å checkräkning
hos Sveriges kreditbank enligt det checklönesystem, för vilket ovan
redogjorts.

Ett tämligen nytt lönebetalningssystem som har vissa drag gemensamma
med checklönesystemet, det s. k. postlönesystemet, har likaså försöksvis
prövats inom statsförvaltningen. I mars 1961 erhöll nämligen rikets allmänna
kartverk i uppdrag att organisera ett dylikt försök. Resultatet härav
redovisades i underdånig skrivelse den 12 april 1962. Kartverket anför däri
bl. a. att checklönesystemet syntes erbjuda vissa klara fördelar framför
andra system. Erfarenheterna av postlönesystemet vore emellertid övervägande
positiva, och om vissa förändringar vidtoges däri finge det enligt
verkets mening betraktas som ungefär likvärdigt med checklönesystemet.

Slutligen må erinras om att Kungl. Maj :t genom beslut den 28 juni 1962
uppdragit åt statskontoret att i samråd med vissa andra myndigheter utreda
de författningsmässiga och organisatoriska frågor som sammanhänger med
eu centralisering av löneuträkningen m. m. Samtidigt har åt försvarets civilförvaltning
uppdragits att i samråd med statskontoret, riksrevisionsverket
och statistiska centralbyrån försöksvis ombesörja löneuträkning och
löneutbetalning för tjänstemän hos dessa ämbetsverk enligt den ordning

232

som gäller för försvarets tjänstemän. Sist avsedda förfarande innefattar
bl. a. att datamaskiner kommer till användning.

Revisorerna har med anledning bl. a. av den livliga debatt som uppstått
beträffande ökningen av checkbedrägerierna ansett sig böra uppmärksamma,
hur tillämpningen av checklönesystemet i olika avseenden utfallit för
de statliga myndigheter som använder sig härav. Revisorerna har funnit
det lämpligt att samtidigt något beakta även för- och nackdelarna med övriga
löneutbetalningssystem. I skrivelse till de löneutbetalande myndigheterna
har revisorerna därför anhållit om svar på vissa frågor beträffande
deras erfarenheter av tillämpade system, beträffande de överväganden som
varit avgörande för deras val av system och beträffande de synpunkter de
anser böra vara vägledande vid val mellan olika system. Revisorerna har
vidare berett ett par banker och en bankorganisation, ett antal poliskamrar
samt personalens riksorganisationer tillfälle att yttra sig beträffande checklönesystemet
och, vad gäller personalorganisationerna, beträffande löneutbetalningssätten
över huvud taget.

Av de inkomna svaren framgår att formerna för löneutbetalning numera
i huvudsak är checklön, s. k. postlön, utbetalning genom postanvisning eller
liknande samt kontantutbetalning. Härtill kommer några verk som använder
annat system. Omfattningen härav är emellertid så obetydlig att man
i detta sammanhang kan bortse från dem. Ett mindre verk har redovisat
en så jämn fördelning av löneutbetalningssättet mellan ett flertal olika
former, att det icke ansetts böra medtagas i den följande sammanställningen.
Karakteristiskt är för övrigt att det endast i några undantagsfall förekommer
att ett och samma utbetalningssätt användes för samtliga anställda
i ett verk. I nedanstående tabell har en sammanställning gjorts, visande
hur de olika systemen fördelar sig på ämbetsverken med hänsyn till det
system som kommit till övervägande användning inom respektive verk. I

	Form för löneutbetalning
	Checklön	Postlön	Ivontantlön	Övriga utbet.-former
Antal ämbetsverk (ungefärliga tal)	60	10	20	30
I procent av hela an-talet verk	50	9	16	25

I vissa fall har svårigheter förelegat att bestämma till vilken kolumn ett
ämbetsverk bör hänföras — bl. a. bär de svar som avgivits om utbetalning
genom posten varit oklara. Uppgifterna har därför lämnats i runda tal;

233

tabellen torde dock återspegla den ungefärliga fördelningen av de olika huvudformerna
för löneutbetalningen. I övrigt vill revisorerna till tabellen
knyta följande kommentarer, delvis med utgångspunkt i den undersökning
som utredningen om sparstimulerande åtgärder gjorde för omkring fem
år sedan.

Uppgifterna tyder på att systemet med checklön vunnit en avsevärt ökad
spridning under de senaste åren. Av de inkomna svaren framgår vidare,
att checklön numera i stor utsträckning användes av många större enheter
inom statsförvaltningen, medan exempelvis kontantlönesystemet i allmänhet
tillämpas endast av mindre verk. Sex verk har förklarat, att man har
mer eller mindre bestämda planer på att övergå till checklön. Det totala
antalet verk med checklön torde därför f. n. överstiga 60. Systemet med
postlön fanns över huvud taget icke i sin nuvarande utformning då den förenämnda
utredningen gjorde sin undersökning. Även antalet verk med
denna form av lönebetalning torde komma att öka, då fyra verk, däribland
SJ, meddelat att man överväger att övergå till detta system. Många verk
har uttalat att de tidigare använt sig av kontantlön men numera övergått
till checklön, postlön eller utbetalning genom postanvisning eller postgiroanvisning
el. dyl. En markant minskning av kontantlönesystemets användning
har uppenbarligen skett.

Revisorerna anser sig som bakgrund till de synpunkter som anförts i ämbetsverkens
yttranden böra här lämna vissa uppgifter som belyser innebörden
i stora drag av checklönesystemet och av postlönesystemet i dess
nuvarande utformning.

Vad först gäller checklönen kan anföras att införandet av dylik på en
arbetsplats föregås av ingående diskussioner mellan arbetsgivaren och banken.
Löneutbetalningsdag fastställes, och det beslutas vilka personalkategorier
som skall ha checklön och vilka som bör erhålla sin lön i annan
form; det sistnämnda gäller oftast tillfälligt anställda och personal under
18 år. I samråd med arbetsgivaren brukar sedan banken muntligen eller
skriftligen ge de anställda en utförlig information om hur systemet fungerar.
För varje kontohavare upprättas ett standardkontrakt, vilket bl. a. innehåller
de bestämmelser som gäller för chccklönekonto. En hel del råd och
anvisningar för kontohavaren återfinnes också i de noteringshäften banken
utlämnar tillsammans med checkhäftena.

I fortsättningen har kontohavaren, dels genom egna noteringar och dels
genom de kontoutdrag han månatligen eller en gång i kvartalet erhåller
från banken, möjlighet att följa utvecklingen på kontot.

Beträffande postlönen har postbanken i ett informationsblad anfört följande
beträffande systemets huvudsakliga innebörd.

234

Postlönesystemet innebär, att de fast anställdas nettolöner utbetalas antingen
genom insättning på för de anställda upplagda motbokslösa, räntebärande
konton i Postbanken, postlönekonton, eller genom postgiroutbetalning.
Postlönekonto öppnas fr. o. m. det år den anställde uppnår 21 års
ålder. På postlönekonto kan även när som helst under månaden genom
girering insättas förskott, traktamenten o. d.

Efter särskild överenskommelse mellan löngivaren och Postbanken kan
utbetalning av lön genom postlönesystemet även omfatta korttidsanställd
personal eller personal, som har annan huvudarbetsgivare. Utbetalning sker
i sådant fall på samma sätt som till fast anställd under 21 års ålder, d. v. s.
genom postgiroutbetalning.

Anställd, som tilldelats postlönekonto, gör kontantuttag med användande
av speciella löneanvisningar, som inlöses av samtliga postanstalter. Övriga
anställda utkvitterar sin lön på valfri postanstalt genom erhållet utbetalningskort.

Postlönekontot kan även användas för in- och utbetalningar över postgirorörelsen.

Kontoutdrag utfärdas och tillställes kontoinnehavaren efter varje dag,
omsättning bokförts på postlönekontot.

Postlönekonto avslutas i samband med att kontoinnehavaren slutar sin
anställning, såvida inte denne erhåller ny anställning hos arbetsgivare, som
tillämpar postlönesystemet.

I verkens motiveringar för val av utbetalningsform anföres av dem som
tillämpar och ämnar bibehålla kontantlönesystemet i huvudsak, att detta
system använts sedan gammalt och fungerat väl och att övergång till annat
system antingen icke ifrågasatts eller ock avvisats av de anställda. Många
verk som tidigare utbetalat lönen direkt till de anställda i kontanter har
övergått till utbetalning genom postanvisning eller postgiroanvisning. De
har därigenom kommit ifrån att tvingas ligga inne med stora kontantkassor
och sluppit det tidsödande arbetet med hantering av småmynt m. m. för
inläggning i avlöningskuverten. De ämbetsverk som tillämpar denna form
säger sig vara tillfredsställda därmed. Den kan emellertid medföra en avsevärd
köbildning på postkontoren under avlöningsdagar.

De myndigheter som infört checklönesystemet har genomgående uttalat
stor tillfredsställelse över detta system och ansett betydande fördelar vara
förbundna därmed. I det av statsdepartementens organisationsavdelning avgivna
svaret, vilket torde ge en god bild av myndigheternas uppfattning i
berörda fråga, har systemets fördelar angivits sålunda.

Våra motiv för övergång till checklönesystem har i stora drag varit följande: a)

De olika utbetalningssätt som i dåvarande läge förekom beträffande
departementens tjänstemän (kontantlön, utbetalningskort, girokort, insättning
i bank ävensom del av lön till eget postgirokonto eller bank) skulle
vid en övergång till checklönesystemet reducerats till allenast ett.

235

b) Det stora antalet tillfälliga förändringar i utbetalningssätt som begärdes
under exempelvis sommarmånaderna skulle därvid kunna undvikas.

c) Avstämningen av avlöningsutanordningarna skulle förenklas avsevärt
vid användandet av endast ett utbetalningssätt.

d) Arbetet med upprättandet av växlingsnotor, uppräkning, kontroll och
inläggning av sedlar och mynt i avlöningskuvert, utlämning av lönekuvert
till de olika departementen m. m. skulle försvinna.

e) Kassörens extra arbete med ej avhämtade lönekuvert (försändelser
via postgiro till tillfällig adress och/eller insättning i riksbank) skulle bortfalla.

f) De med kontantlönesystemet förknippade riskerna skulle helt elimineras.

g) övergången till checklönesystemet beräknades för vårt vidkommande
innebära ett inbesparande av ca 6 arbetsdagar per månad.

Den bank som i allmänhet anlitas av myndigheterna i förevarande sammanhang
är Sveriges kreditbank AB. Beträffande sin egen erfarenhet av
checklönesystemet har banken anfört bl. a. följande.

Beträffande verkningarna av checklönesystemet må till en början framhållas,
att det icke torde kunna råda något som helst tvivel om att detta
system ur arbetsgivarsynpunkt är klart att föredraga jämfört med tidigare
kontantutbetalningssystem och att övergången till checklönesystem inneburit
betydande kostnadsbesparingar och andra arbetstekniska fördelar för
de verk och organisationer, som tagit detta steg.

Bankens allmänna intryck, grundat på tre års erfarenhet, är vidare, att
checklönesystemet uppskattas av kunderna som en smidig och bekväm avlöningsform,
som även för dem innebär påtagliga praktiska fördelar framför
kontantutbetalning. Den tveksamhet, som understundom kan förmärkas,
då systemet skall införas inom ett företag, brukar så gott som undantagslöst
försvinna, så snart vederbörande hunnit bli förtrogen med systemet.
Det bör för övrigt i detta sammanhang anmärkas, att systemet är så upplagt,
att det lämnar mycket stora möjligheter för den som önskar erhålla
sin lön på annat sätt, att få detta önskemål tillgodosett. Även om arbetsgivarna
i allmänhet önskar överföra lön för hela den anställda personalen
till banken, har var och en som så önskar möjlighet att omedelbart få hela
lönen eller del av densamma överförd till eget postgirokonto, till checklöneräkning
eller annan räkning i affärsbank eller sparbank.

Även de myndigheter som infört postlön ger allmänt uttryck åt tillfredsställelse
med detta system. Som exempel härpå må återgivas vad serafimerlasarettet
anfört i frågan.

Serafimerlasarcttet har sedan ca 20 år tillämpat postlönesystem. Löneutbetalningen
till fast anställd personal har före 1964 skett medelst (postgiro-)
utbetalningskort. Fr. o. m. 1964 har utbetalningen gjorts genom s. k.
girolön. Lön åt tillfälligt anställd personal utbetalas dock alltjämt kontant.

Lasarettet övergick från kontantlönesystem till postlönesystem dels för
att avbörda kassaavdelningcn arbetsbelastningen av den månatliga kontant -

236

utbetalningen till fast personal, f. n. ca 600 000 kronor, dels för att eliminera
den tidsspillan för befattningshavarna som uppstod vid de ofta förekommande
köerna vid avlöningstillfällena. övergången till girolön 1964 motiverades
med den arbetsbesparingen att endast en försändelse (utbetalningskort
med vidsittande lönespecifikation som talong) mot tidigare två (utbetalningskort
och separat lönespecifikation) behövde expedieras. Genom girolönesystem
kan dessutom de som så önskar erhålla lönen direkt insatt på
postgirokonto.

Girolönesystemet har hittills visat sig arbetsbesparande och även i övrigt
överlägset kontantlöne- och »postgiro»-systemet (utbetalningskort). En fördel
jämfört med sistnämnda system är även att utbetalningskortet kommer
till befattningshavaren i sluten försändelse, och därigenom hindrar ovidkommande
från insyn samt minskar risken för stöld.

Generalpoststyrelsen har för sin del anfört bl. a. följande.

Erfarenheterna under den tid postlönesystemet tillämpats för personalen
i generalpoststyrelsen har enbart varit goda främst genom att avlöningsuthetalningarna
har blivit spridda. De sker också i avrundade belopp så att
enbart sedlar i regel används. Härigenom kan löneutbetalning ske praktiskt
taget utan förberedelser. Tidigare förekommande ai’bete med att sända lönen
per post till lediga tjänstemän har helt upphört.

Från löntagarnas sida har systemet uppskattats särskilt för de möjligheter
det gett att beordra betalningar från kontot via postgirorörelsen
samt det enkla sätt på vilket innestående lönebelopp kan lyftas på vilken
postanstalt som helst i landet på tider som passar de flesta. Att kvarstående
lönebelopp blir räntebärande är givetvis också en fördel.

Genom att kontoutdrag expedieras varje dag omsättning sker, får löntagaren
snabbt besked om kontots ställning. Härigenom har antalet fall av
övertrassering kunnat hållas lågt och de fåtaliga fallen av rent missbruk
kunnat beivras mycket snabbt.

De synpunkter som enligt ämbetsverkens uppfattning allmänt bör läggas
på frågan om val av utbetalningssystem kan sammanfattas sålunda, att ett
dylikt system skall vara så långt möjligt arbetsbesparande för verket och
att det skall motsvara personalens intresse av att erhålla lönen på ett praktiskt
och smidigt sätt, bl. a. innebärande att den verkligen kan disponeras
fr. o. m. avlöningsdagen.

Av de hörda personalorganisationerna uttalar Sveriges akademikers centralorganisation
bl. a., att checklönesystemet kan anses som ett smidigt och
effektivt utbetalningssystem, under förutsättning att vissa förbättrade serviceanordningar
genomföres för att undvika de olägenheter som följer dels
av bankernas lördagsstängning, dels av den tusenkronorsgräns som nu gäller
för postverkets inlösen av checkar och dels av att postverket nu icke
löser in checkar, ställda på kontoinnehavaren själv. Möjlighet bör dock
finnas för personalen att välja annat system.

237

Statstjänstemannens riksförbund har berett sina underorganisationer tillfälle
att yttra sig. Organisationernas ställningstaganden varierar avsevärt.
Sålunda synes från något håll full valfrihet för tjänstemännen förordas. I
övrigt förekommer uttalanden till förmån för såväl kontantlönesystemet som
checklön och postlön. Motiveringarna för de skilda ståndpunkterna är i
stort sett desamma som framgår av här tidigare refererade uttalanden.

Tjänstemännens centralorganisation hänvisar på motsvarande sätt till
svar som avgivits av ett antal specialförbund inom stats tjänstemannasektionen.
Även i dessa svar framkommer olika meningar. En viss övervikt
finnes emellertid för uppfattningen om fördelarna av personliga kontosystem,
särskilt checklönesystemet och postlönesystemet.

De poliskamrar revisorerna hört i ärendet tar upp frågan om den ökande
brottsligheten i form av checkbedrägerier. Det säges dock endast i ett par
fall ha förekommit att sådana brott begåtts av statstjänstemän. Den brottstyp
som innebär att kontoinnehavare gör övertrassering på sitt eget konto
synes över huvud taget icke ha någon större omfattning. Den vanliga brottstypen
är att uttag göres med användande av olovligt åtkomna checkar eller
checkhäften. Vilken roll de statligt anställda kontoinnehavarnas checkar
spelar i detta sammanhang finnes icke närmare uppgifter om.

Revisorernas uttalande. De ofta förekommande uppgifterna om en oroväckande
ökning av antalet checkbedrägerier har föranlett revisorerna att
upptaga frågan, vilken utbredning checklönesystemet har inom den statliga
förvaltningen och hur systemet utfallit i praktiken. Revisorerna har
samtidigt ansett sig böra ägna viss uppmärksamhet åt löneutbetalningssystemet
över huvud taget inom statsförvaltningen. Revisorerna har därför
från löneutbetalande myndigheter samt från personalorganisationer, bankföretag
och polismyndigheter införskaffat uppgifter beträffande vissa frågor
av intresse i detta sammanhang. De inkomna svaren har i stora drag redovisats
i den föregående framställningen.

Revisorerna vill till en början framhålla, att någon central reglering för
hela statsförvaltningen beträffande sättet för lönernas utbetalning icke genomförts.
De inkomna svaren visar också en rätt rikhaltig provkarta på
olika former av löneutbetalning. Av svaren framgår emellertid också vissa
huvuddrag i den pågående utvecklingen på detta område. Det synes sålunda
uppenbart att det tidigare mycket vanliga systemet med kontantlön håller
på att mer och mer försvinna. Det tillämpas numera i huvudsak endast
inom vissa mindre verk och i övrigt beträffande personal för vilken med
hänsyn till arbetsplatsens belägenhet, anställningens korta varaktighet el.
dyl. annan utbetalningsform icke ansetts lämplig. Av särskilt intresse är
vidare den påtagligt starka ökningen av checklönesystemets användning.
När utredningen om sparstimulerande åtgärder år 1960 framlade sitt be -

238

tänkande om löneutbetalningssystemen, hade denna form av utbetalning
en helt obetydlig omfattning inom statsförvaltningen. Numera användes den
inom ett sextiotal verk, däribland många av de större, för flertalet av verkens
tjänstemän, och antalet synes komma att ytterligare stiga. Det kan av
svaren också konstateras att en rätt nyligen introducerad form för löneutbetalning,
den s. k. postlönen, införts av ett mindre antal ämbetsverk och
att även detta antal torde stiga.

En påtaglig tendens i utvecklingen synes således vara att man alltmer
övergått till system som innebär att lönen insättes på ett löntagarens konto.
Fördelarna därmed har ansetts vara mångahanda. Man kommer ifrån det
för verken ofta kostsamma, besvärande och riskfyllda hanterandet av stora
penningsummor i delvis små valörer och kan därigenom uppnå betydande
rationaliseringsvinster. Lönen blir från och med avlöningsdagen disponibel
för den anställde var denne än befinner sig, och han kan göra utbetalningar
utan att behöva bära med sig kontanter. Från samhällsekonomiska synpunkter
innebär systemet fördelar främst med hänsyn till den sparfrämjande
effekt det kan få.

Den mest påtagliga och livligast omdebatterade nackdelen med checklönesystemet
är att dess utbredning torde ha starkt bidragit till den ovannämnda
ökningen av checkbedrägerierna under den senaste tiden. Såvitt
framgår av uppgifter som revisorerna erhållit innebär de förseelser som
gäller kontoinnehavarnas övertrasseringar på egna konton icke så stora
problem för bankerna, och möjligheterna att stävja och på längre sikt effektivt
nedbringa frekvensen av sådant missbruk betecknas som goda. Det
allvarligaste problemet för dagen synes vara den grava kriminalitet som
förekommer med utnyttjande av stulna eller upphittade checkhäften. I den
allmänna debatten har icke saknats röster som ansett nyss antydda förhållanden
böra medföra att checklönesystemet icke får vidare utbredning.
Hithörande spörsmål ägnas emellertid nu skärpt uppmärksamhet bl. a. från
bankernas sida. Revisorerna återkommer nedan till dessa frågor.

Den andra huvudtypen av utbetalning genom insättning av lönen på ett
löntagarens konto är den nyssnämnda postlönen. Denna företer vissa likheter
med checklönen, och en redogörelse för systemets huvudsakliga innebörd har
lämnats i det föregående. Systemet har hittills kommit till användning inom
statsförvaltningen endast i rätt liten omfattning och har varit i funktion under
så kort tid att några mera ingående erfarenheter därav ännu icke kunnat
vinnas. Det lär emellertid ha nått en icke oväsentlig spridning inom bl. a. den
kommunala sektorn.

Utredningen om sparstimulerande åtgärder har i ovannämnda betänkande
rekommenderat omläggning av löneutbetalningssystemet till inbetalning
på löntagarkonton. Som av det ovan anförda torde framgå har utvecklingen
i icke oväsentlig grad gått i den av utredningen förordade riktningen.

239

Revisorerna finner för egen del betydande fördelar kunna vinnas genom
nyssnämnda system i form av främst rationaliseringsvinster för myndigheterna,
ökad benägenhet till sparande bland de anställda samt möjligheter
för dessa att utnyttja lönen utan den omgång och det besvär det många
gånger innebär att lyfta lönen på stationeringsorten eller på post eller i
bank. Enligt revisorernas mening talar övervägande skäl för att system av
denna art principiellt bör givas försteg framför de tidigare gängse formerna
med kontantbetalning, betalning genom postanvisning etc.

Vad gäller de ytterligare rationaliseringsvinster som här synes ligga inom
räckhåll vill revisorerna särskilt framhålla möjligheterna att med anlitande
av sådana moderna hjälpmedel som maskiner för elektronisk databehandling
o. dyl. åstadkomma en samordnad organisation för löneuträkning och
löneutbetalning. Frågan härom torde vara under prövning i den utredning
och den försöksverksamhet beträffande löneuträkning och löneutbetalning
som pågår inom statskontoret och försvarets civilförvaltning jämte vissa
andra myndigheter. Storleken av rationaliseringsvinsterna blir självfallet
beroende av i vilken grad utbetalningssystemet kan förenhetligas. Revisorerna
vill i detta sammanhang framhålla att de, med hänsyn bl. a. till att
postlönesystemet ännu fungerat endast under en förhållandevis kort tid
och att utredning pågår, icke ansett sig böra taga någon bestämd ståndpunkt
i frågan vilketdera av systemen checklön och postlön som är att
föredraga. Det kan emellertid konstateras att checklönen till skillnad från
postlönen redan vunnit avsevärd utbredning inom statsförvaltningen, och
det synes icke utan starka skäl böra ifrågakomma att verk som infört
checklön övergår till annat system. Ovan har berörts checklönesystemets
sannolikt icke obetydliga roll i ökningen av checkbedrägerierna. Bankerna
och myndigheterna har emellertid skärpt sin uppmärksamhet på denna
företeelse. Det kan härvidlag erinras om försöken att åstadkomma ett mera
tillförlitligt system för legitimation och om de åtgärder som vidtagits för
snabbare rapportering bankerna emellan och mellan dem och polisen. Ytterligare
säkerhetsåtgärder lär på senaste tiden ha vidtagits, vilka av naturliga
skäl icke ansetts böra avslöjas. Vad postlönesystemet beträffar är det
f. n. knappast möjligt att bedöma, huruvida ett mera utbrett sådant system
kan föra med sig olägenheter av det slag som här är i fråga. Utfallet av de
vidtagna åtgärderna torde få lämnas visst beaktande vid val av system.

Enligt vad revisorerna erfarit har under hand inom bankväsendet, mot
bakgrunden bl. a. av de förluster checkbedrägerierna förorsakar bankerna,
diskuterats möjligheten att kompensera förlusterna genom att uttaga särskilda
avgifter för öppnande av konton och för de särskilda transaktionerna
på kontona. Skulle en sådan ordning genomföras måste frågan om valet
mellan system komma i ett nytt läge och då få angripas från nya utgångspunkter.

240

Revisorerna har med det ovan anförda självfallet icke avsett att föregripa
de resultat de pågående utredningarna kan komma till utan endast velat
framföra vissa principiella synpunkter på de rationaliseringsmöjligheter
som synes föreligga i fråga om sättet för utbetalning av löner. Revisorerna
har emellertid ansett sig böra väcka frågan, om det icke skulle vara möjligt
att även i vad gäller beräkning och utbetalning av pensioner åstadkomma
ett sådant samordnat system som nu är under prövning beträffande lönerna.
Revisorerna kan icke bedöma om praktiska förutsättningar för ett sådant
system föreligger eller i vad mån det kan tänkas medföra rationaliseringsvinster
men anser frågan böra uppmärksammas i lämpligt sammanhang.

Revisorerna vill slutligen något beröra den splittring på ett flertal olika
utbetalningsformer som nu ofta förekommer i ett och samma ämbetsverk.
Sådan splittring är till viss del betingad av praktiska omständigheter och
ger i dessa fall icke anledning till någon erinran. Det vanligast förekommande
av sådana fall är att ett verk som har infört exempelvis checklön
använder denna utbetalningsform för de fast anställda men betalar lönen
kontant eller genom postanvisning till de mer eller mindre tillfälligt anställda.
Beträffande ett antal ämbetsverk vill det emellertid synas som om
fördelningen på olika utbetalningssätt icke skulle vara motiverad av arbetsanställningens
art, arbetsplatsens belägenhet eller liknande praktiska skäl.
Den enskilde anställdes egna önskemål har i stället fått vara utslagsgivande.
Revisorerna är medvetna om att det från olika synpunkter är önskvärt att
de anställdas önskemål vinner beaktande. Det synes dock kunna ifrågasättas
om icke de här åsyftade verken i samråd med personalen skulle
kunna åstadkomma större enhetlighet i löneutbetalningen. Revisorerna föreställer
sig att det skulle vara möjligt för verksledningarna att hos personalen
vinna gehör för verkens strävanden att rationalisera arbetet med
löneutbetalningarna.

241

Ecklesiastikdepartementet

§ 26

Statsbidragen till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet samt till
ungdomens förenings- och fritidsverksamhet

Enligt kungörelse den 28 juni 1963 (nr 463) må statsbidrag enligt de
grunder och i den ordning som stadgas i kungörelsen utgå för anordnande
av studiecirklar och föreläsningar inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.
Verksamheten skall stå under tillsyn av skolöverstyrelsen, på vilken
det ankommer att utfärda de anvisningar och fastställa de formulär
som bedömes nödvändiga för tillämpningen av utfärdade föreskrifter. Med
studieförbund avses i kungörelsen en av skolöverstyrelsen godkänd organisation,
som har till huvuduppgift att bland vuxna bedriva studie- och
bildningsverksamhet av riksomfattande karaktär och som har en självständig
ekonomisk förvaltning. För godkännande fordras att organisationen
under de tre senaste budgetåren genomfört minst 50 000 statsbidragsbcrättigade
studiecirkeltimmar om året. Studieförbunds studie- och bildningsverksamhet
skall stå under överinseende av en studierektor som av
skolöverstyrelsen förklarats lämplig för befattningen. Med länsbildningsförbund
förstås i kungörelsen en för varje län bildad sammanslutning av
organisationer och institutioner för folkbildnings- och kulturändamål. För
länsbildningsförbund skall finnas en av skolöverstyrelsen utsedd inspektör.

Med studiecirkel avses i kungörelsen en kamratkrets för gemensamma,
planmässigt bedrivna studier över ett på förhand angivet ämne eller problemområde.
Universitetscirkel är en studiecirkel för studier på väsentligen
samma nivå som vid universitet och högskolor.

Till den som anordnar studiecirkel utgår statsbidrag enligt följande grunder.

För annan studiecirkel än universitetscirkel (allmän studiecirkel) utgår
bidraget med hälften av kostnaderna för ledararvode och studiemateriel.
Bidraget må dock för varje studietimme ej överstiga 15 kronor. Därav må
högst 11 kronor avse ledararvodet. Statsbidrag må ej utgå för mer än tre
studietimmar vid varje sammankomst.

Är lärare vid statsunderstödd folkhögskola ledare för allmän studiecirkel
och ingår denna uppgift i tjänstgöringsskyldigheten vid folkhögskolan, må
ovannämnda statsbidrag för ledararvode ej utgå och statsbidraget för studiemateriel
ej överstiga 4 kronor för varje studietimme.

Medverkar expert eller fackman i allmän studiecirkel som han ej tillhör,
utgår statsbidrag med högst hälften av det belopp som utbetalas till experten
eller fackmannen i arvode, resekostnadsersättning och traktamente,
dock högst 30 kronor för varje studietimme. Statsbidrag för medverkan av

10 Rev. berättelse ana. statsverket är l''J6i /.

242

expert eller fackman må ej utgå för mer än två studietimmar vid varje
sammankomst och för högst två sammankomster under studiecirkelns verksamhetsperiod.

För universitetscirkel utgår bidraget med hälften av kostnaderna för ledararvode
och studiemateriel. Bidraget må dock för varje studietimme ej
överstiga 75 kronor. Därav må högst 60 kronor avse ledararvode. Därutöver
utgår statsbidrag med hälften av kostnaderna för resekostnadsersättning
och traktamente till ledaren beräknat enligt rese- och traktamentsklass
B i allmänna resereglementet (Arr).

Såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag skall gälla:

a) att studietiden för allmän studiecirkel omfattar minst 20 timmar fördelade
på minst 10 studieveckor,

b) att studietiden för universitetscirkel omfattar minst 48 studietimmar
fördelade på minst 16 sammankomster,

c) att i studiecirkel, om ej annat följer av vad nedan under g) sägs eller
skolöverstyrelsen medgiver undantag, må ingå högst 20 deltagare,

d) att i annan studiecirkel än universitetscirkel ingår endast den som
fyllt eller under kalenderåret fyller 14 år, dock att i musikcirkel må ingå
deltagare under 14 år, varvid antalet må uppgå till högst hälften av totala
antalet deltagare i cirkeln,

e) att minst 5 deltagare, ledaren inberäknad, är närvarande vid varje studietimme,

f) att högst hälften av studietiden för musikcirkel används för studier i
grupper om minst tre deltagare, ledaren inberäknad, dock att sådana studier
ej må avse musikteori, musikhistoria eller övningar i rytm, gehör och
notläsning,

g) att antalet deltagare överstiger 20, om musikcirkelverksamhet bedrives
i form av ensemble eller körer,

h) att grundmateriel för studiecirkel är godkänt av studieförbund eller
beträffande studiecirkel, anordnad av annan än studieförbund eller därtill
ansluten lokal avdelning (fristående studiecirkel), av skolöverstyrelsen,

i) att ledare för studiecirkel och medverkande expert eller fackman är
godkänd av studieförbund eller i fråga om fristående studiecirkel av skolöverstyrelsen.
Som ledare för universitetscirkel må -— om skolöverstyrelsen
ej medger undantag — godkännas endast den som uppfyller behörighetsvillkoren
för anställning som lektor vid gymnasium eller som äger motsvarande
kunskaper.

Som centralt organ för föreläsningar skall finnas en föreläsningsbyrå
med en styrelse bestående av sex ledamöter (tre valda av folkbildningsförbundet
och tre av samverkande bildningsförbunden). För byrån skall finnas
en föreståndare.

Föreläsningsbyrån skall dels förmedla föreläsningar samt ge råd och an -

243

visningar beträffande föreläsningar, dels fastställa och utbetala arvoden,
resekostnadsersättningar och traktamenten till föreläsare, dels ock fullgöra
de övriga uppgifter som enligt kungörelsen eller eljest föreskrives skall ankomma
på byrån.

Statsbidrag utgår till föreläsningar anordnade av länsbildningsförbund,
lokal föreläsningsförening, studieförbund eller till studieförbund ansluten
lokal avdelning.

Statsbidrag till föreläsningar skall av föreläsningsbyrån användas till utbetalning
av arvoden, resekostnadsersättningar och traktamenten till föreläsare.

Anordnare av föreläsningar skall till föreläsningsbyrån inbetala de avgifter
byrån bestämt. Avgifterna skall beträffande föreläsares resekostnader
och traktamenten bestämmas till lika stort belopp för alla föreläsningar.

Resekostnadsersättning och traktamente skall, om ej föreläsningsbyrån
annorlunda beslutat, beräknas enligt rese- och traktamentsklass B i Arr.

Såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag gäller att föreläsningar skall
vara offentliga, om ej skolöverstyrelsen medgiver undantag, samt att föreläsare
skall vara godkänd av föreläsningsbyrån.

Den som enligt ovan nämnd kungörelse uppburit statsbidrag är skyldig
att avlämna de redovisningshandlingar och den verksamhetsberättelse som
skolöverstyrelsen bestämmer. Handlingarna skall av skolöverstyrelsen överlämnas
till riksrevisionsverket. Studieförbund äger erhålla förskott på bidrag
med högst tre fjärdedelar av det belopp förbundet erhållit närmast
föregående redovisningsår.

Enligt kungörelse den 13 juni 1954 (nr 575; ändr. 1957:307) angående
statsbidrag till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet må statsbidrag
utgå för anordnande av kurser för utbildning av ungdomsledare (ungdomsledarkurser),
för anställande av instruktörer inom ungdomsorganisationerna
och för främjande av fritidsverksamhet bland ungdom genom anordnande
av fritidsgrupper. I kungörelsen stadgas härom följande.

Till riksorganisation vars verksamhet är särskilt inriktad på ungdom i
åldern 12—25 år och till samarbetande sådana organisationer må utgå statsbidrag
för anordnande av ungdomsledarkurser, förutsatt att medlemmarna
i vederbörande organisation beredes möjlighet att ägna sig åt fritidsverksamhet
och att organisationen bland medlemmarna bedriver en till kamratskap
fostrande verksamhet.

Statsbidrag må ej utgå till politisk organisation eller organisation vars
huvuduppgift är att tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen. För
ungdomsledarkurs som av skolöverstyrelsen godkänt riksförbund för studiecirkelverksamhct
anordnar i samverkan med politisk ungdomsorganisation
må dock bidrag kunna utgå till förbundet.

244

Organisation eller samarbetande organisationer måste för att statsbidrag
skall kunna utgå ha minst 3 000 medlemmar.

Statsbidrag må utgå för anordnande av dels ungdomsledarkurs som omfattar
minst två, högst fem dagar med deltagare från viss landsdel (regional
kurs), dels ock ungdomsledarkurs som omfattar minst sex och högst tolv
dagar med deltagare från hela riket (central kurs).

Vid såväl regional som central kurs skall undervisning meddelas under
minst sex undervisningstimmar per dag i av skolöverstyrelsen godkända huvudämnen
eller övningsämnen.

Vid central kurs må det föreskrivna minimiantalet undervisningstimmar
i dylika ämnen för kursen i dess helhet av kursanordnarna minskas med
högst två, om i stället undervisning under motsvarande antal undervisningstimmar
meddelas i ämne anknytande till kursanordnarnas intresseområde.
För såväl regional som central kurs gäller att undervisning varje dag meddelas
under minst lika många timmar i huvudämnen som i övningsämnen.

Statsbidrag må utgå med 10 kronor för varje kursdeltagare och dag kursen
pågår. Därutöver må utgå bidrag till kostnaderna för deltagarnas resor
från hem- till kursorten och åter enligt billigaste färdsätt, dock högst
med belopp motsvarande i medeltal för varje deltagare i regional kurs å ort
inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län 20
kronor och ort inom annat län 15 kronor samt för varje deltagare i central
kurs 75 kronor.

Såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag skall gälla:

a) att kursen är öppen för alla,

b) att tid och plats för kursen i god tid och på lämpligt sätt offentliggöres,

c) att antalet deltagare i kursen ej överstiger 40,

d) att vid kursen anlitas endast av skolöverstyrelsen godkända lärare.

Till riksorganisation, till samarbetande organisationer och till riksförbund
för studiecirkelverksamhet må under samma förutsättningar som
ovan beträffande ungdomsledarkurser utgå statsbidrag för anställande av
instruktörer med uppgift att handleda ungdom i sociala frågor och främja
en kulturellt betonad eller eljest för ungdom lämplig aktiv fritidsverksamhet.

Bidrag må ej utgå till politisk organisation eller organisation som har till
huvuduppgift att tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen.

Till avlöning åt instruktörer må statsbidrag utgå med belopp som motsvarar
tre fjärdedelar av instruktörens årslön, högst 10 350 kronor för helt
budgetår. Därutöver må utgå bidrag till resekostnadsersättning och traktamente
åt instruktören med högst 20 kronor per arbetsdag som denne
minst åtta timmar vistats utanför sin tjänstgöringszon. (Arr:s bestämmel -

245

scr om tjänstgöringszon skall tillämpas.) Sistnämnda bidrag må ej överstiga
4 000 kronor för helt budgetår.

Som villkor för åtnjutande av statsbidrag skall gälla:

a) att till instruktör utses endast den som av skolöverstyrelsen därtill förklarats
lämplig,

b) att instruktören anställes å heltid för minst ett år och i regel högst
tre år,

c) att instruktion för instruktören blivit fastställd av skolöverstyrelsen.

För främjande av fritidsverksamhet bland ungdom genom anordnande

av fritidsgrupper må statsbidrag utgå dels till av skolöverstyrelsen godkänt
riksförbund för studiecirkelverksamhet och dels till kommun, förutsatt
att vederbörande förbund eller kommun åtagit sig att vara huvudman för
fritidsverksamheten.

Med fritidsgrupp förstås en kamratkrets som samlas för att bedriva planlagd
fritidsverksamhet enligt de föreskrifter skolöverstyrelsen meddelat i
anslutning till kungörelsen.

Statsbidrag må ej utgå till fritidsverksamhet som i annan ordning erhåller
statsmedel eller som anordnas av organisation vars huvuduppgift är att
tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen.

Statsbidrag må för budgetår utgå dels med belopp högst motsvarande
hälften av de redovisade och godkända kostnaderna för kursledning och materiel,
dock ej med mer än 4 kronor 50 öre för varje medlem (skolöverstyrelsen
må medgiva statsbidrag med högre belopp om speciella skäl föreligger),
dels ock med två kronor för varje medlem till bestridande av kostnad
för lokal och därmed jämförlig utgift. (Bidraget skall beräknas på grundval
av det genomsnittliga antalet närvarande medlemmer vid tio av gruppens
sammankomster.)

Som villkor för åtnjutande av statsbidrag gäller:

a) att alla som fyllt 12 men ej 25 år må bli medlemmar av vederbörande
fritidsgrupp,

b) att gruppens verksamhet omfattar minst 20 timmar fördelade på minst
10 sammankomster under en tidrymd av minst 10 veckor,

c) att antalet medlemmar i gruppen ej är mindre än 5 eller större än 25,

d) att minst 5 medlemmar är närvarande vid varje sammankomst,

e) att gruppens sysselsättning främjar medlemmarnas självverksamhet,

f) att politisk eller religiös propaganda ej förekommer vid gruppens sammankomster,

g) att gruppen utsett en för dess verksamhet ansvarig person, vilken godkänts
av vederbörande huvudman,

h) att gruppen vid verksamhetsårets början anmält sig hos det kommunala
organ som av kommunen utsetts att mottaga sådan anmälan.

246

Revisorerna har tillställt skolöverstyrelsen en förfrågan om vilket system
som tillämpas för förvaltningen av de statsbidrag som utbetalas till ovan berörd
verksamhet samt hur kontrollen över medelsdispositionen är anordnad.
Skolöverstyrelsen har med anledning härav lämnat revisorerna följande
redogörelser.

Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet

Ansökan om statsbidrag till studiecirkelverksamheten inges till överstyrelsen
årligen före den 1 juni. I ansökan uppges det antal studiecirklar och
antal studietimmar som rapporterats till och godkänts av resp. studieförbund
och på vilka uppgifter förbundet grundar sin ansökan. Fristående
studiecirklar ansöker direkt hos skolöverstyrelsen på blanketter som upptar
plats för de uppgifter angående studiecirkelns avslutade verksamhet,
som enligt kungörelsen fordras för godkännande. Med ledning av sålunda
gjorda ansökningar tilldelar överstyrelsen studieförbunden och de fristående
studiecirklarna bidrag ur budgetårets förslagsanslag. Från det belopp
som beviljats varje studieförbund frånräknas därvid det förskott, icke överstigande
en tredjedel av statsbidraget för näst föregående budgetår, vilket
överstyrelsen i kungl. brev den 9 december 1949 bemyndigats bevilja. Dylikt
förskott utbetalas i början av varje budgetår efter ansökan. Fristående
studiecirklar kan icke erhålla förskott. Studieförbundens förskott utbetalas
sålunda innan slutredovisning av tidigare förskott inkommit. Dock grundar
sig beräkningen av förskottet på en preliminär redovisning av föregående
budgetårs bidrag i samband med ovan nämnda ansökan.

I samband med de nya bidragsbestämmelsernas ikraftträdande från och
med budgetåret 1963/64 genomföres en omläggning av ovan beskrivna system.
överstyrelsen har erbjudit studieförbunden att hos Statistiska centralbyråns
Datamaskincentral låta bearbeta studiecirklarnas rapporter för uträkning
av statsbidragets storlek och för erhållande av viss statistik. Under
budgetåret 1963/64 genomföres en försöksverksamhet i samarbete med
Datamaskincentralen och fem studieförbund samt de fristående studiecirklarna,
representerande drygt 65 % av den totala verksamheten. Avsikten
är att från budgetåret 1964/65 samtliga studiecirkelrapporter skall undergå
denna bearbetning. De fördelar överstyrelsen avser att uppnå med denna
rationalisering är dels att rapportering, bearbetning och uträkning av statsbidragets
storlek utföres på ett enhetligt sätt och i de avslutande momenten
gemensamt och direkt under överstyrelsens kontroll, dels även att redovisnings-
och ansökningsförfarande kan ske samtidigt före budgetårets slut.
(Ett önskemål vore dock att få förskjuta hela förfarandet en månad in på
nästföljande budgetår.) Härigenom kommer icke förskott att utbetalas före
slutredovisning av föregående budgetårs bidrag. Förskott kan utgå med
högst tre fjärdedelar av det belopp ett förbund erhållit närmast föregående
redovisningsår (SFS 1963:463, 16 §).

Kontroll

1. En betydelsefull del av kontrollen är den ständiga kontakt med studieförbunden
och verksamheten på fältet som Folkbildningsroteln uppehåller.
Som regel kallar överstyrelsen studierektorerna i de godkända studie -

247

förbunden till konferens två gånger varje år. Informationer och diskussioner
kring speciella frågor hålles vid andra konferenser till vilka överstyrelsen
inbjuder. De två konsulenterna för allmän folkbildning håller en ständig
kontakt med de olika organen och organisationerna och deras underavdelningar.
Godkännandet för statsbidrag av studiecirkelrapporterna är enligt
statsbidragskungörelsen (SFS 1963: 463, 9 § mom. h och i) delegerat till
resp. förbunds studierektorer, vilka skall vara godkända av överstyrelsen
(SFS 1963:463, 5 §). Tolknings- och bedömningsfrågor göres sålunda i
stor utsträckning av förbunden själva efter skolöverstyrelsens anvisningar
(utfärdade den 30 september 1963). Gemensamma riktlinjer dragas upp
av samarbetsorganet Samverkande Bildningsförbunden, dit även tveksamma
fall ofta hänskjuts. Sådana ärenden bereds i Samverkande Bildningsförbundens
pedagogiska nämnd, i vilken överstyrelsens konsulent är adjungerad
ledamot.

2. Icke systematiska kontroller företagas fortlöpande. De är utformade
enligt två typer. Den första typen utgöres av konsulenternas inspektion av
verksamheten ute i landet. Denna inspektion utföres ofta i form av föreläsningar,
konferenser och samtal med enskilda för rådgivning. Viss del av inspektionen
ägnas detaljerad kontroll av verksamhetens rapportering i lokalavdelning
eller distriktsorganisation. Den andra typen av kontroll utgöres
av de inspektioner som föranledes av anmälningar eller eljest påtalade missförhållanden
i särskilda fall.

3. Systematisk kontroll utföres varje år genom besök på riksförbundens
expeditioner vid den tidpunkt då rapporteringen slutföres och före utbetalning
av årets bidrag. Härvid göres en stickprovskontroll, varvid för varje
år ett särskilt distrikt, ibland flera, göres till föremål för granskning hos
samtliga förbund.

4. Intensiv kontroll av allt verifikationsmaterial i vissa utvalda stickprov
utföres så att detta material begäres insänt till överstyrelsen, som därefter
med extra anställd personal utför granskning av materialet. Dylik kontroll
har t. ex. utförts av samtliga studiecirklar i visst ämne, av visst förbunds
samtliga studiecirklar i visst distrikt eller av samtliga studiecirklar
i vissa områden.

Ungdomens förenings- och fritidsverksamhet

Skolöverstyrelsen har utfärdat anvisningar angående statsbidrag till fritidsverksamhet
den 28 februari 1958. Enligt dessa äger huvudman för fritidsverksamhet
— erkänt studieförbund, Riksidrottsförbundet eller kommun
— att hos överstyrelsen den 15 januari och den 1 juni rekvirera statsbidrag
för fritidsgrupper. Någon förskottering av statsbidrag till huvudmännen
förekommer icke. Sedan genomgång av ansökningarna och vissa
punktkontroller företagits utbetalas bidragen.

I samråd med huvudmännen har följande kontrollsystem utarbetats.
Kommunerna kontrollerar att de uppställda principerna för verksamheten
följs. Motsvarande kontroller utföres främst av de riksomfattande ungdomssainmanslutningar
inom vilkas ram verksamheten anordnats innan materialed
sedan överlämnas till studieförbund. Inom Riksidrottsförbundet, som
inom sitt verksamhetsområde har hälften av fritidsgruppsverksamheten, utövas
detaljgranskning och kontroll av idrottskonsulenterna i de olika

248

idrottsförbunden, vilkas gränser vanligen sammanfaller med landskapsgränserna.

Vid upprepade tillfällen har skolöverstyrelsen genomfört kontroller av
verksamheten dels avseende vissa huvudmäns totala verksamhet, dels rörande
vissa geografiska räjonger. Sålunda har hela fritidsgruppsverksamhcten
inom Riksidrottsförbundet, Arbetarnas bildningsförbund och Studiefrämjandet
detaljgranskats. För närvarande slutföres en detaljgranskning
av fritidsgruppsverksamheten i Stockholms stad.

Under ungdomskonsulentens reseverksamhet diskuteras fritidsgruppsverksamheten
med kommuner och representanter för ungdomssammanslutningar
ständigt. Vidare har granskningsfrågorna ingående upptagits till behandling
vid de instruktörskonferenser, som skolöverstyrelsen enligt Kungl.
Maj :ts uppdrag anordnat två gånger per år.

För att få en uppfattning om omfattningen och arten av de fel som kan
förekomma i samband med rekvisition av statsbidrag till den ovan behandlade
verksamheten har revisorerna granskat några av de promemorior som
inom skolöverstyrelsen under de senare åren upprättats i anslutning till
den kontroll som utövas av ämbetsverket. Vid granskningen har framkommit
bl. a. följande.

Statsbidrag hade rekvirerats av en stiftelse till bl. a. nio studiecirklar i
tyska språket. En granskning av vederbörliga studiecirkelrapporter och
närvarolistor utvisade emellertid, att stiftelsen redan erhållit bidrag till
dessa cirklar från Folkuniversitetet Deutsches Zentrum.

Ett bildningsförbund hade för sin studiecirkelverksamhet i Malmö rekvirerat
och erhållit betydande belopp i statsbidrag. Det visade sig vid skolöverstyrelsens
granskning av underlaget för statsbidragsredovisningen, att
detta var otillfredsställande i flera avseenden. Sålunda saknades exempelvis
närvarolistor eller verifikationer för 57 cirklar, till vilka utbetalats
statsbidrag med omkring 66 000 kronor.

En granskning av det verifikationsmaterial som legat till grund för en
barnavårdsnämnds ansökan om statsbidrag för fritidsgruppsarbete åren
1960—1963 hade givit vid handen att sammanlagt 30 588 deltagare i fritidsgrupperna,
motsvarande ett bidragsbelopp av 198 822 kronor, icke kunde
godkännas för erhållande av statsbidrag.

En barnavårdsnämnds fritidsbyrå hade sökt och erhållit statsbidrag för
fritidsgruppsarbete under budgetåren 1960/61—1962/63. Vid en detaljgranskning
av underlaget för statsbidragsrekvisitionerna framkom att 222 ansökningshandlingar,
motsvarande ett bidragsbelopp av ca 10 000 kronor, var
felaktiga. Felen var av följande slag.

1) Av fritidsgruppledaren strukna deltagare hade räknats med i ansökningshandlingarna.

2) Villkoret om fem deltagare i fritidsgruppsålder i vardera tio sammankomster
hade icke uppfyllts.

249

3) Tio sammankomster hade icke hållits enligt gruppledarens anteckningar.

4) Åldersuppgifter saknades.

5) Närvarolista ej ifylld för tio sammankomster.

6) I fritidsgrupp hade deltagare som icke var i fritidsgruppålder inräknats.

7) Enligt dagboksanteckningar hade fler än 25 deltagare varit inskrivna.

8) Gruppdagbok saknades som stöd för ansökan.

Av andra fel som uppdagats vid skolöverstyrelsens kontroll av statsbidragsrekvisitioner
må följande exempel nämnas.

1) Felräkning hade förekommit av deltagarantalet.

2) Entimmesmöten höst- och vårtermin med olika deltagare hade sammanförts
till en grupp vid redovisningen.

3) Dagbok hade förkommit.

4) Åldersuppgifter hade ändrats.

5) Av fritidsgruppledaren strukna deltagare hade räknats med i ansökningshandlingarna.

6) Ingen deltagarförteckning hade bifogats ansökningshandlingarna.

7) Olika grupper hade haft samma arbetstid och samma lärare.

8) Enskild undervisning hade angivits som gruppundervisning.

9) Flera icke bidragsberättigade grupper hade sammanförts vid redovisningen.

På grund av en till revisorerna inkommen skriftlig anmälan har revisorerna
verkställt en ingående undersökning av omständigheterna i samband
med statsbidragsrekvisitioner avseende ett studieförbunds lokalavdelning i
Linköping. Anledningen till anmälan framgår av en av anmälaren den 2
oktober 1963 till skolöverstyrelsen ingiven skrivelse, vilken har följande
huvudsakliga innehåll.

I samband med ett besvärsmål, som f. n. ligger hos Kungl. Maj:t, har jag
erfarit att Linköpings kommunala musikskola år 1961 hade visst samarbete
med Sveriges Kyrkliga Studieförbunds (SKS) lokalavdelning här i Linköping.
Formen för detta samarbete förefaller märklig i flera avseenden. Sålunda
har, enligt på stiftsrådets kansli tillgängliga handlingar, lärare vid
ovannämnda musikskola redovisats såsom handledare för olika cirklar
eller studiegrupper. Så långt är allt begripligt. Mer svårbegripligt för att
inte säga ofattbart är att dylik redovisning kunnat äga rum och riktigheten
av densamma bestyrkts, när tre av dessa namngivna lärare — fler har jag
inte talat med — säger sig icke ha någon som helst vetskap om dylikt engagemang.
Eleverna i de av SKS anordnade musikcirklarna synes undantagslöst
ha tillhört nämnda musikskola och torde i likhet med lärarna inte
haft någon aning om att de under vissa delar av läsåret redovisats såsom
elever i en SKS-cirkel. Statsbidrag har sökts och erhållits. I detta sammanhang
kanske bör påpekas att riktigheten av kursverksamhet, som avslutats

250

i maj månad, har bestyrkts redan den 14 april samma år. Detta så mycket

besynnerligare som redovisade handledare--— aldrig tillfrågats och

ännu mindre tjänstgjort eller uppburit arvode som handledare. På förfrågan
vart exempelvis de erhållna statsbidragen tagit vägen har SKS-avdelningens
nuvarande kassaförvaltare vid telefonsamtal meddelat att musikskolan
har ett tillgodohavande i SKS. Tillfrågade musiknämndsledamöter
vet ingenting om detta tillgodohavande. Anteckningar om något dylikt
finns inte heller i musikskolans räkenskaper eller musiknämndens protokoll.
Hur det förhåller sig torde endast en grundlig och förutsättningslös
utredning kunna visa.

Om vad här ovan anförts skulle föranleda en av Kungl. Skolöverstyrelsen
föranstaltad utredning, anhåller jag att få ta del av densamma och det
resultat vartill utredningen lett.

Såsom svar på ovanstående meddelade skolöverstyrelsen i skrivelse den 25
februari 1964 följande.

Eder skrivelse till skolöverstyrelsen i rubricerade ärende har av överstyrelsen
överlämnats till Sveriges kyrkliga studieförbund för yttrande över
i skrivelsen berörda förhållanden och därav eventuellt föranledda åtgärder.

Sedan förbundet i bifogade brev förklarat att det återbetalat för verksamhetsåret
1961 för mycket rekvirerat statsbidrag avseende de av Eder
påtalade studiecirklarna får överstyrelsen härmed meddela Eder detta för
kännedom.

Det till skrivelsen fogade brevet hade följande innehåll.

Härmed ber vi få meddela, att vi har till Kungl. Skolöverstyrelsen den
30/1 1964 återbetalat kronor 1 842:— utgörande statsbidrag till studiecirklar
i SKS lokalavdelning i Linköping, Lg 516—524, för verksamhetsåret
1961.

Dessa medel har i avvaktan på utredning ang. anslagets behöriga användande
icke utbetalats till någon handledare, vilket härmed intygas.

Vederbörande stiftsstudieledare har i ärendet avgivit särskilt yttrande
av i huvudsak följande innehåLl.

På anmodan av Sveriges Kyrkliga Studieförbund får undertecknad efter
samråd med företrädare för SKS’ lokalavdelning i Linköping avgiva följande
yttrande med anledning av skrivelse---- beträffande SKS’ i Linkö ping

och kommunala musikskolans i Linköping gemensamma verksamhet
året 1960—1961.

I februari 1961 ägde överläggning rum i Linköping mellan studieförbundets
dåvarande musikkonsulent — — — och kommunala musikskolans dåvarande
ledare---beträffande samarbete mellan studieförbundet och

musikskolan.

Efter denna överläggning översände (den sistnämnde) en förteckning till
SKS’ lokalavdelning i Linköping, upptagande studieämne, timantal jämte
uppgift på handledare för studieverksamhet, som man önskade rapportera
som studiecirklar. På samma förteckning angavs uppgifter rörande timersättning
för handledare. Denna förteckning upprättades efter det förfrågan
skett till lokalavdelningen beträffande de uppgifter som krävdes för att
rapportering skulle kunna göras.

251

På basis av dessa av musikskolan lämnade uppgifter sammanställdes föranmälan
av verksamheten av lokalavdelningen. Föranmälan granskades och
godkändes i vanlig ordning av studieförbundets distrikt och riksförbund.
Den 14 april 1961 årsrapporterades verksamheten enligt gängse praxis. Deltagarlistor
enligt SKS’ formulär sammanställdes med ledning av musikskolans
närvarolistor, där alltså korrespondens bör föreligga. Statsbidrag, beräknat
till 1 842:— kronor, söktes för handledararvoden, beräknade med
ledning av musikskolans lämnade uppgifter, om tillsammans 2 451: kro nor.

Statsbidrag om 1 804:— kronor utbetalades från riksförbundet till
lokalavdelningen den 20 juli 1961.

Då meddelande om att statsbidraget kommit lokalavdelningen tillhanda
lämnades musikskolan, begärdes att lokalavdelningen måtte reservera summan
å ett särskilt konto av sin bokföring som musikskolans tillgodohavande.
Lokalavdelningen upprättade till musikskolans tjänst detta begärda
konto, vilket så när som på 23:50 kronor förbrukades av musikskolan
verksamhetsåret 1961—62. Statsbidraget för musikskolan uppgick detta
nämnda verksamhetsår till 1 693:50 kronor, vilket likaledes på begäran
reserverades på musikskolans konto, där det alltjämt kvarstår.

Beträffande musiknämndens kännedom om dessa förhållanden, ävensom
handledarnas, saknar studieförbundet möjlighet att uttala sig. Studieförbundet
har sett det som sin uppgift att stå musikskolan till tjänst med begärd
service i studiehänseende, utifrån nämnda överenskommelse mellan
musikkonsulenten och den kommunala musikledaren.

Samarbete av ovan nämnt slag äger ej längre rum mellan SKS och musikskolan.
Blanketter och övriga verifikat finns tillgängliga för Skolöverstyrelsens
granskning.

Revisorerna har i skrivelse den 2 oktober 1964 från studieförbundets
lokalavdelning i Linköping infordrat upplysning om vilka lärare som upptagits
såsom kursledare vid de ovan nämnda kurserna samt storleken av
de arvoden som utbetalats till envar av dem. Lokalavdelningen har i anslutning
till lämnandet av dessa uppgifter anfört bl. a. följande.

För att klargöra vår roll i detta sammanhang måste jag redogöra något
för hur en SKS-lokalavdelning arbetar:

Dels driver vi helt i egen regi studieverksamhet, där organisatören själv
svarar för anskaffning av ledare och lokal, skaffar deltagare genom annonsering
och överhuvud taget planerar hela verksamheten, beräknar utgifter,
kommer överens med ledaren om arvoden o. dyl. samt även beräknar inkomsterna
såsom bidrag från stat och kommun och bestämmer vad deltagarna
skall erlägga i avgift. I dessa studiecirklar tillämpar vi principen att
ledaren erhåller sitt arvode genast vi får rapport om att kursen är avslutad
och vi tillgodogör oss så småningom de statsbidrag som verksamheten berättigar
till.

Fm annan gren av vår aktivitet är att bistå till SKS anslutna organisationer
i studiearbetet (exempel på sådana organisationer är scoutkårer, lottakårer
och många andra, främst sådana med kyrklig anknytning). Vi hjälper
därvid till att skaffa studieplaner och studiemateriel, gör upp förslag
om lämpliga studieobjekt för resp. organisationer och vi betalar som regel
leverantörernas fakturor på studiemateriel, medan organisationerna själva
gör upp med ledaren om ev. arvode och även utbetalar detta vid tidpunkt

252

som överenskommes. Sökande av statsbidrag ombesörjes av oss på grundval
av de uppgifter och verifikationer som organisationerna tillställer oss, och
när statsbidraget för aktuellt verksamhetsår kommer oss tillhanda, översänder
vi till varje organisation de belopp som svarar mot deras studieverksamhet
— efter avdrag av våra ev. utlägg för materiel, men i övrigt ograverat.
Här har vi alltså, vad ekonomin beträffar, endast en förmedlande funktion
— med undantag av att vi som ovan sagts ligger ute med pengar för
studiemateriel tills statsbidraget kommer. Men som framgår härav betalar
vi icke ut ledararvode till dessa cirklar — det får organisationerna klara
själva, och följaktligen kommer dessa arvoden ej med i vår egen kassabokföring
utan i den anslutna organisationens. Givetvis skall vi hos oss ha bestyrkta
uppgifter angående dyl. utgifter ävensom dubbletter på deltagarlistorna,
men — och det är väl här vi d. v. s. undertecknad varit litet lättsinnig
i de aktuella fallen. Resonemanget var att uppgifterna finns ju ändå
lätt tillgängliga hos stadens musikskola. Att samma lättvindiga förfaringssätt
tillämpades åren 1961/62, då undertecknad hade ett års praktik som
organisatör kan bara förklaras av att samarbetet med musikskolan fortsatt
i de spår som dragits upp föregående år. Tilläggas bör att musikskolan av
oss betraktats som en organisation, vilken vi sökt betjäna på samma sätt,
som vi betjänar de till SKS kollektivt anslutna organisationerna.

Revisorerna, som vid sammanträffande med representanter för bl. a. musiknämnden
och lokalavdelningen lämnats ytterligare informationer i detta
ärende, har med anledning av vad vid sammanträffandet framkom i skrivelse
den 26 oktober 1964 begärt följande upplysningar av lokalavdelningen.

1) Under vilken tid har samarbete förekommit med musikskolan i Linköping
i fråga om studiecirkelverksamheten?

2) Vilka belopp har under denna tid utbetalats i statsbidrag för nämnda
verksamhet? Tidpunkt för utbetalningen, ändamålet härmed och beloppets
storlek torde angivas i varje särskilt fall.

3) Hur stor del av i punkt 2 angivna belopp har återbetalats till statsverket?
Kommer ytterligare återbetalningar att verkställas och i så fall med
vilka belopp?

4) Har SKS utbetalat handledararvoden för berörda studiecirklar? Specifikation
torde i så fall lämnas.

Såsom svar har lokalavdelningen bl. a. meddelat följande.

Som svar på Edert brev av den 26 oktober 1964 betr. samarbetet mellan
SKS och musikskolan i Linköping meddelas härmed följande:

1. Undertecknad tillträdde uppdraget som studieorganisatör den 1 jan.
1961 och den 25 febr. 1961 vid ett sammanträde mellan representanter för
SKS och den dåvarande ledaren för Musikskolan inleddes det samarbete
vars resultat var 9 st. studiecirklar under verksamhetsåret 1960/61 och som
nu i drygt ett år varit föremål för utredning.

Verksamhetsåret därefter (1961/62) rapporterades likaså 9 st. studiecirklar
efter liknande underlag som 1960/61. I här nämnda fall har SKS
tjänstgjort som förmedlare av statsbidrag.

Hösten 1961 startades en föreläsningsserie i musikhistoria och en studiecirkel
i anslutning till de offentliga orkesterkonserterna i Linköping, båda
dessa i samråd med musikledaren, men helt i SKS’ egen regi, varför de
torde sakna intresse i detta sammanhang.

253

2. För verksamhetsåret 1960/61 erhölls för de nio cirklarna 1 842 kr. i
statsbidrag hösten 1961. Beloppet utbetalat till SKS Riksförbund som efter
avdrag av stadgeenlig deltagaravgift — i detta fall 37 kr. — till Linköpings
lokalavdelning översänt 1 805 kr. För de nio cirklarna som rapporterades
1961/62 erhölls i bidrag 1 556 kr. och efter avdrag av deltagaravgifter — i
detta fall 47: 50 kr. -— fick SKS i Linköping 1 518: 50 hösten 1962.

SKS i Linköping har förmedlat statsbidragsmedlen till den organisation
som svarat för utgifterna för verksamheten d. v. s. Musikskolan, och vi har
gjort det i enlighet med musikledarens önskemål genom att upprätta ett
»Musikskolans konto» i vår kassabokföring.

3. Den 31 januari 1964 erhöll SKS i Linköping från Riksförbundet SKS
meddelande om att man till Skolöverstyrelsen återbetalat kr. 1 842: — utgörande
statsbidrag för 9 st. cirklar under 1960/61. Vi anmodades att snarast
leverera 1 805 kr. till vårt förbundskonto för statsbidragsmedel. Så
skedde, samtidigt som undertecknad anhöll att bli delgiven resultatet av
utredningen -—- jag trodde då att utredningen var klar. SKS i Linköping
kommer att återbetala de belopp som vår överordnade organisation (SKS
Riksförbund) anmodar oss att göra, eller om vi blir övertygade om, att vi
förfarit oriktigt kommer vi att återbetala de medel som vi ev. erhållit genom
oriktigt förfarande.

4. Till de 9 st. cirklar 1960/61 och de likaså 9 st. cirklarna under 1961/62
som här talats om, och som sökts statsbidrag för har icke betalats något
handledararvode av SKS.

Revisorerna har beträffande den ovan berörda verksamheten ansett sig
böra stickprovsvis granska ytterligare några fall av statsbidragsrekvisitioner.
Revisorerna har härvid på måfå utvalt vissa fritidsgrupper, anordnade
av Hälsingborgs stads ungdomsstyrelse och Lunds stads ungdomsstyrelse.
Vid granskningen har bl. a. framkommit följande slag av felaktigheter.

1. Gruppledaren har upptagits som deltagare.

2. Gruppledaren har ej varit närvarande vid samtliga sammankomster.

3. Närvarolistorna har ej undertecknats av gruppledaren.

4. Gruppledarnas namnteckningar har icke varit egenhändiga.

5. Kontroll av närvarofrekvensen har icke alltid verkställts.

6. Närvarande medlemmar har ej uppgått till minst 5 vid varje sammankomst.

7. Vissa grupper har omfattat endast 9 sammankomster.

8. Verksamheten vid vissa grupper har ej omfattat 10 veckor.

Ungdomskonsulenterna vid de båda ungdomsstyrelserna har som förklaring
till de begångna felen bl. a. anfört följande.

Hälsingborgs stads ungdomsstyrelse

Vår kontroll av fritidsgrupper har i stort sett begränsat sig till åldrar,
antal veckor och närvarande, kontroll av genomsnittligt antal närvarande
och allmän kontroll av ansökningshandlingarna.

Vid flera tillfällen har diskuterats möjligheten att kontrollera om person
deltagit i mer än 2 grupper under en 10-veckorsperiod. Detta visar sig vara

254

en oöverskådlig arbetsuppgift och av den anledning kontrolleras strängt
taget icke namnuppgifterna. Detta torde vara anledningen till att gruppledare
har kunnat upptagas såsom deltagare enligt Eder punkt 1 och 2.

Betr. anmärkning av gruppledares egenhändiga namnteckning har vi funnit
att det i en förenings organisation oftast finns en administrativ och en
teknisk gruppledare, d. v. s. den tekniska gruppledaren leder grupparbetet
och den administrativa gruppledaren svarar för redovisningar och ansökningshandlingar
för berörda fritidsgrupper. Vi har icke tidigare funnit anledning
att ifrågasätta ansvarsförhållandet, då båda personerna representerar
föreningen och av föreningen utsetts att arbeta på detta sätt.

Vi är medvetna om att kontroll av fritidsgrupper i verksamhet, deras
kostnader och verifikationer m. m. skulle skärpa redovisningsförfarandet.

Edra anmärkningar kommer i fortsättningen att vara en vägledning för
oss, då dessa har aktualiserat nya kontrolluppgifter.

Lunds stads ungdomsstyrelse

Det har tidigare varit så att den av staden arvodesanställde ansvarige
föreståndaren för skolornas fritidsverksamhet till ungdomsstyrelsen redovisat
verksamheten i form av en sammanställning »Redovisning över fritidsverksamhet
anordnad av Lunds stads skolor» upptagande verksamhetsgrenar,
antal grupper, gruppmedlemmar, antalet närvarande samt kostnader.
Då jag 1963 tillträdde tjänsten som ungdomskonsulent hemställde jag
dessutom att få samtliga deltagarlistor för kontroll. Nu blev det inte så och
jag lät det hela bero. Tyvärr. Kanske därför att jag blev upplyst om att
vederbörande föreståndare var ansvarig inför stadsfullmäktige för verksamheten
och att han avgav sin redogörelse under tjänstemannaansvar.

I fortsättningen kommer jag självfallet att begära in samtliga närvarolistor.
Någon mera omfattande kontroll »ute på fältet» har jag väl ingen
möjlighet att svara för vad jag kan förstå. Denna kontroll åvilar väl i första
hand den ansvarige föreståndaren för fritidsverksamheten och det måste
väl för min del inskränka sig till stickprovskontroll bland grupperna.

Ungdomsstyrelsen har vidare anfört att vissa grupper har omfattat endast
9 sammankomster på grund av ledarens insjuknande. Annan ledare har ej
kunnat anskaffas, och då medeltalet närvarande varit 14,4 14,4 respektive
9,3 har det ansetts att statsbidrag kunnat begäras.

Verksamheten vid vissa grupper har pågått mindre än 10 veckor. Anledningen
härtill har uppgivits vara att den ansvarige föreståndaren för fritidsverksamheten
»missletts» av närvarolistans utdrag ur statsbidragsbestämmelserna.

Orsaken till att närvarolistorna ej undertecknats av gruppledaren har angivits
vara att gruppledaren i vissa fall glömt att underteckna. Vidare har
vissa listor »renskrivits» och undertecknats av föreståndaren under tjänstemannaansvar.

Revisorernas uttalande. Enligt kungörelser av den 28 juni 1963 och den
13 juni 1954 kan under vissa förhållanden statsbidrag utgå till det fria och

255

frivilliga folkbildningsarbetet respektive till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet.
Statsbidragen, som i regel utbetalas till av skolöverstyrelsen
godkända riksförbund och motsvarande organisationer men också i vissa
fall till kommunala organ, avser i fråga om den förstnämnda verksamheten
anordnande av studiecirklar och föreläsningar samt beträffande den sistnämnda
anordnande av kurser för utbildning av ungdomsledare, anställande
av instruktörer inom ungdomsorganisationerna och främjande av fritidsverksamhet
bland ungdom genom organiserande av fritidsgrupper. I
kungörelserna har noggrant angivits de villkor som gäller för erhållande av
statsbidragen. Redogörelse härför har av revisorerna lämnats i den föregående
framställningen, till vilken torde få hänvisas.

Här berörda verksamhet står under överinseende av skolöverstyrelsen,
som till ledning vid statsbidragsbestämmelsernas tillämpning utfärdat särskilda
anvisningar. Det åligger skolöverstyrelsen att i anslutning till rekvisitionerna
av statsbidragen utöva kontroll av att de bidragssökande uppfyllt
samtliga de med statsbidragsgivningen förenade villkoren.

Skolöverstyrelsen har på revisorernas begäran lämnat en redogörelse —
återgiven i det föregående — för det redovisningssystem som tillämpas vid
förvaltningen av hithörande medel samt för det sätt på vilket kontrollen
över medelsdispositioncn är anordnad. I fråga om den av skolöverstyrelsen
utövade kontrollen framgår av redogörelsen bl. a. följande.

Ridragsgivningen till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet granskas
på tre sätt, nämligen genom icke systematiska kontroller, genom systematiska
kontroller och genom intensiva kontroller. De icke systematiska kontrollerna
företages fortlöpande antingen genom inspektioner i samband med
konferenser, föreläsningar etc. eller genom inspektioner som föranledes av
anmälningar och eljest påtalade missförhållanden i särskilda fall. Systematiska
kontroller utföres varje år genom besök på riksförbundens expeditioner
vid den tidpunkt då studierapporteringen slutföres och före utbetalningen
av årets bidrag. Granskningen äger rum stickprovsmässigt. Intensiva
kontroller av allt verifikationsmaterial i vissa utvalda stickprov utföres
på så sätt att materialet infordras till skolöverstyrelsen, som därefter
med extra personal underkastar verifikationerna granskning. Sådan kontroll
har t. ex. utförts av samtliga studiecirklar i visst ämne, av visst studieförbunds
samtliga studiecirklar i visst distrikt eller av samtliga studiecirklar
i vissa områden.

Vad beträffar statsbidragen till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet
har skolöverstyrelsen i samråd med vederbörande huvudmän utarbetat
följande kontrollsystem. Kommunerna kontrollerar att de uppställda
principerna för verksamheten följes. Motsvarande kontroller utföres främst
av de riksomfattande ungdomssammanslutningar inom vilkas ram verksamheten
anordnats; kontrollerna insättes innan verifikationsmaterialet

2ö6

överlämnas till vederbörligt studieförbund. Inom riksidrottsförbundet, som
inom sitt verksamhetsområde har ca hälften av fritidsgruppsverksamheten,
utövas detaljgranskning och kontroll av idrottskonsulenterna i de olika
idrottsförbunden. Vid upprepade tillfällen har skolöverstyrelsen genomfört
kontroller av hithörande verksamhet avseende dels vissa huvudmäns totala
verksamhet och dels vissa geografiska räjonger.

Skolöverstyrelsen har framhållit att i fråga om såväl det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet som ungdomens förenings- och fritidsverksamhet
ett betydelsefullt led i kontrollen är den ständiga kontakt som ämbetsverket
upprätthåller med representanter för studieförbund och ungdomssammanslutningar.

För att få en uppfattning om arten och omfattningen av de fel som kan
begås i samband med rekvisition av här berörda statsbidrag har revisorerna
tagit del av några av de granskningspromemorior som under de senaste
åren upprättats inom skolöverstyrelsen i anslutning till den kontroll som
utövats av ämbetsverket. Revisorerna har härvid funnit att avsevärda brister
och felaktigheter i olika hänseenden vidlådit det redovisningsmaterial
som underkastats granskning. Framhållas må i detta sammanhang att skolöverstyrelsens
kontroll omfattat endast några få procent av det totala materialet.
Bland de fel och brister som oftast förekommit kan nämnas att
deltagarantal felräknats, åldersuppgifter saknats eller ändrats, närvarolistor
icke ifyllts, dagböcker förkommit, olika undervisningsgrupper sammanförts
till en enda vid redovisningen, deltagare som icke uppnått »fritidsgruppsålder»
inräknats i fritidsgrupper, deltagarförteckning icke bifogats ansökningshandlingarna,
olika grupper under samma arbetstid haft en och samma
lärare, enskild undervisning uppgivits som gruppundervisning etc. Icke
obetydliga belopp har av vederbörande huvudmän måst återbetalas till statsverket
såsom resultat av skolöverstyrelsens granskning. I ett fall har t. ex.
icke mindre än ca 200 000 kronor återbetalats, i ett annat ca 66 000 kronor
och i ett tredje ca 10 000 kronor etc.

Revisorerna har själva ansett sig böra företaga ett par kontroller av den
hithörande verksamheten och därvid för granskning slumpvis utvalt en del
fritidsgrupper som anordnats av ungdomsstyrelserna i två städer. Vid denna
granskning har framkommit ett flertal felaktigheter. Så t. ex. har gruppledare
upptagits såsom elev, gruppledare icke varit närvarande vid samtliga
sammankomster, närvarolistor icke undertecknats av gruppledarna,
gruppledarnas namnteckningar icke varit egenhändiga, vissa grupper omfattat
för få sammankomster, närvarande medlemmar icke uppgått till minst
fem vid varje sammankomst etc.

På grund av en till revisorerna inkommen anmälan har revisorerna företagit
en mera ingående undersökning av vissa omständigheter i samband
med statsbidragsrekvisitioner från ett studieförbund för en lokalavdelnings

257

räkning. I anmälan har gjorts gällande att statsbidrag begärts för studiecirklar
som i verkligheten icke existerat och att vissa lärare, utan att de
ens tillfrågats därom, i ansökningarna om statsbidrag upptagits såsom
handledare för de uppgivna studiecirklarna. De för underlaget till statsbidragsrekvisitionerna
närmast ansvariga — en kommunal musiknämnd och
den nyssnämnda lokalavdelningen — har på revisorernas förfrågan vidkänt
att statsbidrag begärts för icke bidragsberättigade studiegrupper och har
som förklaring åberopat okunnighet om gällande statsbidragsbestämmelser.
Vid revisorernas undersökning har vidare framkommit, att de i anmälan
omnämnda lärarna icke haft kännedom om att de upptagits såsom handledare
för de berörda studiecirklarna. Vederbörande studieförbund har redan
återbetalat de för verksamhetsåret 1961 oriktigt uppburna statsbidragen.
På av revisorerna gjord förfrågan hos lokalavdelningen om ytterligare
återbetalningar kommer att verkställas har avdelningen meddelat, att den
»kommer att återbetala de belopp som vår överordnade organisation (SKS
Riksförbund) anmodar oss att göra, eller om vi blir övertygade om, att vi
förfarit oriktigt kommer vi att återbetala de medel som vi ev. erhållit genom
oriktigt förfarande». Revisorerna kommer att överlämna de av revisorerna
i detta ärende införskaffade handlingarna till skolöverstyrelsen. Revisorerna
förutsätter härvid, att ämbetsverket kommer att verkställa de
ytterligare undersökningar som är påkallade för ernående av full klarhet
i ärendet.

Av det anförda torde framgå att, oaktat kontrollen över den här berörda
verksamheten omfattat endast en mycket ringa del av det totala redovisningsmaterialet,
en mängd fel av ej sällan graverande art uppdagats vid
granskningen. Det förefaller revisorerna mot bakgrunden härav angeläget
att särskilda åtgärder vidtages i syfte att för framtiden skapa ökade garantier
för att statsbidragsbestämmelserna blir i tillbörlig grad beaktade. Enligt
revisorernas mening bör en utredning därför snarast tillsättas med uppgift
att klarlägga orsakerna till de konstaterade missförhållandena. Uppmärksamhet
bör härvid bl. a. ägnas frågan om brister kan tänkas föreligga
i det nu tillämpade redovisningssystemet och om den hittillsvarande kontrollen
på förevarande område kan anses tillräckligt betryggande.

17 Iiev. berättelse ang. statsverket dr 196t l.

258

§ 27

Vidareutbildning av småskollärare till folkskollärare

År 1954 gjordes från svenska seminarielärarföreningens och Sveriges
småskollärarinneförbunds sida underdåniga framställningar om att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen inrättandet av en speciell utbildningskurs för
småskollärare som önskade utbilda sig till folkskollärare. Framställningarna,
som åtföljdes av förslag till sådan kurs, överlämnades av Kungl. Maj :t
påföljande år till den år 1954 tillsatta utredningen rörande folk- och småskoleseminariernas
organisation, seminarieutredningen, för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det åt utredningen lämnade uppdraget. I sitt
slutbetänkande »Seminarieorganisationen II» (SOU 1957:46) föreslog sedermera
nämnda utredning, såvitt nu är i fråga, införandet av en tvåårig vidareutbildning
för småskollärare, avsedd för dem som genomgått en tvåårig
småskollärarutbildning av äldre typ. Utbildningen avsågs skola inordnas
som ett normalt led i folkskoleseminariernas verksamhet.

Sedan skolöverstyrelsen tillstyrkt seminarieutredningens förslag anmäldes
frågan för riksdagen i 1960 års statsverksproposition (VIII ht., p. 176).
Föredragande departementschefen sade sig därvid icke ha något att erinra
mot att för småskollärarnas vidareutbildning till folkskollärare anordnades
en särskilt avpassad tvåårig studiegång, men framhöll att upprättandet av
klass i första årskursen borde göras beroende av i vad mån tillräckligt antal
godkända sökande anmält sig. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

I kungörelse den 3 juni 1960 (SFS nr 386) har Kungl. Maj:t utfärdat
närmare föreskrifter beträffande den här berörda utbildningen. Däri stadgas
bl. a. följande.

Vidareutbildningen av småskollärare till folkskollärare skall organiseras
såsom en tvåårig linje vid folkskoleseminarium och benämnas vidareutbildningslinje
för småskollärare. För inträde till nämnda linje, vilken avslutas
med folkskollärarexamen, fordras av den sökande

a) att under det år, då inträde sökes, fylla högst 35 år,

b) att vara fri från sjukdom eller lyte, som kan utgöra hinder för ett
framgångsrikt bedrivande av arbetet i seminariet eller menligt inverka på
andra lärarkandidater eller göra sökanden olämplig för läraryrket,

c) att ha avlagt småskollärarexamen och i denna examen eller i efterprövning
därtill ha erhållit i medeltal lägst vitsordet Med beröm godkänd i
de obligatoriska läroämnena och i medeltal lägst vitsordet Godkänd i övningsämnena,

d) att ha antingen i realexamen eller i fyllnadsprövning till denna examen
erhållit lägst vitsordet Godkänd i engelska eller ock genom inträdes -

259

prövning eller på sätt skolöverstyrelsen föreskriver styrkt sig äga däremot
svarande kunskaper, samt

e) att vid ansökningstidens utgång ha efter avlagd småskollärarexamen
med goda vitsord tjänstgjort under minst en termin som lärare i folkskola
eller annan under skolöverstyrelsens inseende ställd läroanstalt.

Hittills har anordnats endast en vidareutbildningslinje för småskollärare,
nämligen vid Guldhedens folkskoleseminarium i Göteborg. Vårterminen
1962 utexaminerades på denna linje femton, vårterminen 1963 tio och vårterminen
1964 tre folkskollärare. Innevarande hösttermin undervisas två
småskollärare i vardera av klasserna I och II.

Undervisningen på vidareutbildningslinjen är avsedd att så långt möjligt
samordnas med övrig undervisning vid folkskoleseminarierna. De vid Guldhedens
folkskoleseminarium vunna erfarenheterna har emellertid utvisat
att en stor del, uppskattningsvis ca 70 procent, av den för vidareutbildningen
erforderliga undervisningen måste bedrivas separat. Antalet veckotimmar
under läsåret 1964—1965 då samläsning ej gått att genomföra samt
lönekostnaderna härför framgår av följande uppställning.

Klass I:

läroämnen 20% veckotimmar efter löneklass ÅT 24 = kr. 32 492:50
övningsämnen 3 » » » CT 23 = » 3 156: —

Klass II:

läroämnen 13 » » » ÅT 26 = kr. 22 958: —

övningsämnen 1 » » » CT 23 = » 1 052: —

Totalt kr. 59 658: 50

I kostnadsberäkningarna har angiven löneklass valts såsom representerande
ett genomsnitt av de olika lärarnas löneklasser.

Revisorernas uttalande. Med bifall till ett i 1960 års statsverksproposition
framlagt förslag beslöt samma års riksdag om anordnande vid folkskoleseminarierna
av en särskild studiegång för sådana småskollärare som genomgått
en tvåårig småskollärarutbildning av äldre typ men önskade vidareutbilda
sig till folkskollärare. Förslaget grundade sig på en av 1954
års seminarieutredning gjord utredning i ämnet. Enligt riksdagsbeslutet
skall den ifrågavarande utbildningen bedrivas på en tvåårig vidareutbildningslinje
vid folkskoleseminarierna. Närmare föreskrifter om organisationen
av denna linje, kvalifikationskrav för inträde etc. har meddelats i kungörelse
den 3 juni 1960.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen har hittills endast
en vidareutbildningslinje för småskollärare inrättats, nämligen vid Guld -

260

hedens folkskoleseminarium i Göteborg. Elevantalet har varit mycket lågt,
och för närvarande undervisas vid nämnda seminarium blott två småskollärare
i vardera av klasserna I och II.

Undervisningen på vidareutbildningslinjen är avsedd att i största möjliga
utsträckning samordnas med övrig undervisning vid folkskoleseminarierna.
Enligt vad revisorerna inhämtat har det emellertid visat sig svårt
att i praktiken genomföra någon mera omfattande samordning. Vid Guldhedens
folkskoleseminarium har sålunda ca 70 procent av undervisningen
på vidareutbildningslinjen måst bedrivas separat. Nämnda förhållande har
medfört att kostnaderna per elev blivit avsevärda. Enligt en av folkskoleseminariets
rektor på revisorernas begäran utarbetad kalkyl uppgår enbart
lönekostnaderna för den separata undervisningen vid vidareutbildningslinjen
till ett årligt belopp av ca 60 000 kronor.

Den här berörda vidareutbildningen av småskollärare får bl. a. ses som
ett led i strävandena att lätta den rådande bristen på utexaminerade folkskollärare.
Detta syfte är självfallet i hög grad behjärtansvärt. Revisorerna
kan å andra sidan icke undgå att konstatera, att statsverkets kostnader för
den ifrågavarande utbildningen — ställda i relation till det antal elever,
sammanlagt fyra, som för närvarande undervisas — ter sig orimligt höga.
Det kan enligt revisorernas mening heller icke anses försvarligt att i nuvarande
läge binda kvalificerade lärarkrafter för så små klassavdelningar
som det här gäller.

Den omfattning i vilken möjligheten till vidareutbildning av småskollärare
hittills utnyttjats tyder icke på något större intresse. Enligt revisorernas
mening kan mot bakgrunden härav ifrågasättas, om något behov av
denna speciella utbildning verkligen föreligger. Under alla förhållanden
synes för utbildningens fortsatta bedrivande böra uppställas det kravet, att
antalet kursdeltagare väsentligt utökas. Det må i detta sammanhang erinras
om att föredragande departementschefen vid frågans anmälan i riksdagen
särskilt framhöll, att upprättandet av klass i första årskursen borde göras
beroende av i vad mån tillräckligt antal godkända sökande anmält sig. Det
torde därför från början ha förutsatts, att såsom villkor för organiserandet
av en vidareutbildningslinje skulle gälla, att undervisningen där omfattade
ett visst minimiantal elever. Detta villkor synes i rådande läge lättast kunna
uppfyllas genom en förlängning av tiden mellan de olika kurserna; intagning
av elever bör alltså icke såsom nu äga rum varje år utan med längre
intervaller, t. ex. vartannat eller vart tredje år. Revisorerna får därför föreslå
att intagningsreglerna i här nämnt avseende snarast ändras. Skulle likväl
efter en sådan ändring tillräckligt elevantal icke uppnås, bör enligt
revisorernas mening frågan om en avveckling av denna speciella utbildningslinje
prövas.

261

J or dbruksdepartementet
§ 28

Domänverkets fastighetsköp

Ytvidden av domänfondens och civila boställens skogar vid 1963 års ingång
uppgick till sammanlagt 5 883 147 hektar. Av denna areal utgjorde
95 324 hektar inägor, 4 104 002 hektar skogsmark och 1 683 821 hektar
impediment. Huvuddelen av totalarealen, eller 5 248 231 hektar, utgjordes
av kronoparker, under det att återstoden redovisades som kronoöverloppsmarker,
kronans oavmätta marker, jordbruksdomäner m. m. Av skogsmarksarealen
var närmare 700 000 hektar belägna ovan skogsodlingsgränsen;
dessa marker lämnar tills vidare praktiskt taget ingen avkastning.

Det mycket betydande mark- och skogsinnehav som av ålder varit i kronans
hand blev under 1800-talets tidigare del överfört i enskilda händer.
I södra och mellersta Sverige blev kronoskogarna föremål för skatteförsäljning,
och i de norra landsdelarna blev vidsträckta markområden avhända
kronan genom det sätt på vilket den allmänna avvittringen genomfördes.
Vid 1860-talets början återstod av de äldre kronoskogarna icke mer
än omkring 27 000 hektar. Efter hand gjorde sig emellertid den meningen
gällande, att staten borde för egen räkning tillvarataga och för framtiden
bevara och vårda sina skogstillgångar. I enlighet med denna nyare uppfattning
av kronoskogarnas betydelse kom ett skogskapital av stor omfattning
att samlas i kronans ägo. Vid sekelskiftet hade kronoparkernas ytvidd
ökats till närmare 4 500 000 hektar. Den ojämförligt största andelen
därav hade tillförts kronan vid avvittringar och storskiften i de nordligaste
länen, men även andra åtgärder hade bidragit till arealökningen, exempelvis
stockfångs- och rekognitionsskogars återfallande till kronan samt skogsmarkens
avsättning i samband med försäljning eller utarrendering av kronoegendomar.
Vissa arealer hade även inköpts; för åren 1875—1900 uppgick
summan därav till drygt 200 000 hektar.

Även under detta århundrade har arbetet pågått för återställande av
kronans tidigare skogsmarksinnehav. Å andra sidan har det icke kunnat
undvikas att mark av olika anledningar frångått kronan. Så har skett i
samband med markbyten och omarronderingar; i andra fall har mark behövt
tagas i anspråk för vägändamål, militära ändamål eller för annat allmänt
syfte. Vidare har alltsedan slutet av förra århundradet avsevärda
delar av jordbruksdomäncrnas öppna jord och byggnader frånsålts kronan,
och detsamma har gällt inägor på inköpta kronoparker och på annan
skogsmark. Särskilt från 1930-talets början blev denna försäljning livligare
än tidigare. För statsverket medförde innehavet av en mängd spridda
jordbruk dyrbara administrationsutgifter, och gårdarna lämnade som regel

262

icke något fördelaktigt ekonomiskt slutresultat. Tidigare brukade kronan
vid dylika försäljningar behålla skogsmarken, men numera medföljer enligt
gällande lagbestämmelser regelmässigt skogsområden vid överlåtelserna.

Nu berörda utveckling innebar att kronoparkernas areal utökades väsentligt.
Ytvidden, vilken såsom nämnts vid sekelskiftet utgjorde omkring
4,5 milj. hektar, hade intill år 1963 utökats till omkring 5,25 milj. hektar.
Jordbruksdomänernas utarrenderade mark minskade under perioden 1915
—1962 från ca 171 000 hektar till omkring 60 000 hektar. I de här redovisade
uppgifterna har icke medtagits sådan kronomark som exempelvis
kronoöverloppsmarker och kronans oavmätta marker.

Att åstadkomma någon fullständig redovisning av förändringarna i statens
skogsinnehav från exempelvis sekelskiftet låter sig av flera skäl svårligen
göra. Sålunda redovisades tidigare i markinnehavet stora arealer kalfjäll
och liknande mark, som numera lämnas utanför arealsummorna. Kronoöverloppsmarker
och renbetesfjäll ingick i sådana marker med mer än
1,7 milj. hektar. Vidare har åtskilliga markarealer överförts från en kategori
till en annan, varför förändringar i arealuppgifterna icke nödvändigtvis
behöver innebära att motsvarande markområden tillförts eller frångått
kronan. Avsevärda delar av kronoparkernas arealökningar avser sålunda
allmän mark som tidigare redovisats under annan rubrik.

1957 års riksdagsrevisorer ägnade uppmärksamhet åt frågan om köp och
försäljning av kronomark och i samband därmed åt behållningen på domänverkets
markfond. Revisorerna framhöll att under åren 1930—1956
markinköpen uppgått till mer än 170 000 hektar för en köpeskilling av 57
milj. kronor. Under samma tidsperiod hade försäljningarna uppgått till
98 000 hektar med ett salubelopp av 68 milj. kronor. Därtill anmärktes i
främsta rummet att arealuppgifterna icke lämnade något uttömmande svar
på frågan, huruvida statsverket i sin ägo behållit de realvärden i skog och
mark som kronoskogarna representerade, eftersom försäljningarna i långt
högre grad än inköpen varit inriktade på inägomark med därtill hörande
byggnader och vidare förvärven till betydande delar gällt ungskog eller
eftersatta skogsmarker. En mera rättvisande bild av balansen mellan tillskott
och avgång i kronans fastighetsbestånd syntes kunna hämtas ur redovisningen
för markfonden.

Redan vid 1874 års riksdag hade beslut fattats om att medel som influtit
vid försäljning av kronans egendom icke borde användas till löpande utgifter
utan endast till inköp av skogsmark. I sin nuvarande form hade markfonden
funnits sedan år 1912. Där redovisades som inkomster de belopp
som influtit vid försäljning eller överlåtelse av domänfondens fasta egendom
samt såsom utgifter köpeskillingar som erlagts vid förvärv av motsva -

263

rande egendom. Behållningen på markfonden visade en nästan oavbruten
stegring, från omkring 3 milj. kronor år 1916 till mer än 44 milj. kronor
år 1956. Det syntes enligt revisorerna ofrånkomligt och till och med önskvärt
att staten i egenskap av fastighetsägare kunde tillmötesgå olika anspråk
på övertagande av mark, särskilt när det gällde allmänna syften. En
förutsättning för att så skulle kunna ske borde dock vara att domänverket
bereddes möjlighet att i motsvarande utsträckning förvärva skogsmark på
andra håll, främst givetvis sådana större komplex eller skiften som lämpade
sig för skogsbruk i den av domänverket bedrivna formen. Med hänsyn
till riksdagens principbeslut om försäljningsmedlens användande för
återköp syntes det icke tillfredsställande att mycket betydande belopp samlades
på markfonden. Markpolitiken borde bedrivas efter sådana linjer att
nämnda beslut kunde praktiskt fullföljas.

Att riksdagens revisorer innevarande år ånyo upptager denna fråga till
granskning sker mot bakgrunden av två skilda synpunkter. Dels har revisorerna
velat lämna en bild av hur ifrågavarande verksamhet utvecklat
sig under tiden efter år 1956. Dels har revisorerna uppmärksammat att det
i den offentliga debatten vid skilda tillfällen gjorts gällande, att domänverkets
inköpspolitik under ett antal år bedrivits så intensivt, att alltför
litet utrymme beredes andra på fastighetsmarknaden uppträdande köpare,
och att till och med en förskjutning inträffat eller kan befaras i fråga om
de olika ägarekategoriernas skogsinnehav till kronans förmån.

Revisorerna lämnar i det följande vissa uppgifter rörande domänverkets
inköps- och försäljningsverksamhet, sammandragna i femårsperioder. Inköpen
under åren 1957—1963 redovisas även årsvis. För närmare uppgifter
beträffande de enskilda åren och verksamheten i övrigt hänvisas till 1957
års revisionsberättelse, där en tämligen utförlig redogörelse för inköps- och
försäljningsverksamheten återfinnes.

Som redan nämnts låter det sig av olika skäl svårligen göra att åstadkomma
en fullständig redovisning av förändringarna i statens skogsinnehav
från längre tid tillbaka. För tiden intill år 1930 finnes uppgifter sammanställda
endast beträffande inköp av kronoparker. Under åren 1875—
1929 har för bildande av kronoparker inköpts sammanlagt omkring 467 000
hektar till ett pris av över 41 milj. kronor. För tiden därefter framgår inköp
betalade ur markfonden av följande uppställning.

264

Sammandrag över domänverkets markköp ären 1930—1963

År	Inägor hektar	Skogsmark hektar	Impediment hektar	Summa hektar	Köpeskilling kronor
1930-1934	5 583	74 161	19 851	99 595	14 524 102
1935-1939	405	12 768	3 152	16 325	4 338 333
1940-1944	1 082	3 474	1 758	6 314	2 913 498
1945—1949	1 632	26 603	5 637	33 872	20 859 937
1950-1954	681	3 484	1 156	5 321	6 087 490
1955	289	1 269	404	1 962	1 982 911
1956	153	5 397	1 809	7 359	6 120 143
1957	208	1 288	516	2 012	2 694 160
1958	400	3 054	1 117	4 571	5 608 935
1959	496	3 499	1 051	5 046	6 043 709
1955—1959	1 546	14 507	4 897	20 950	22 449 858
1960	466	1 810	537	2 813	4 056 573
1961	1 102	7 864	2 482	11 448	18 883 124
1962	1 355	6 958	1 504	9 817	15 967 590
1963	782	5 775	1 147	7 704	10 670 381
1960-1963	3 705	22 407	5 670	31 782	49 577 668
Summa	14 634	157 404	42 121	214 159	120 750 886

I nedanstående tabell redovisas domänverkets försäljningar för jordbruksändamål.
Därtill må anmärkas att försäljningar skett även för bostadsändamål.
Då dessa försäljningar i huvudsak avser mindre arealer har
endast summan därav utförts i tabellens slutavsnitt.

Sammandrag över domänverkets marktörsäljnlngar för jordbruksändamål under åren 1930—1963

År	Inägor hektar	Skogsmark hektar	Impediment hektar	Summa hektar	Köpeskilling kronor
1930-1934	11 815	12 570	2 597	26 982	10 636 497
1935—1939	17J744	17 353	3 985	39 082	16 856 254
1940—1944	8 215	6 055	1 855	16 125	10 354 580
1945 — 1949	758	990	327	2 075	1 540 207
1950—1954	3 239	1 905	580	5 724	8 203 618
1955—1959	2 778	3 621	1 044	7 443	9 981 500
1960—1963 Tillkommer försäljningar för bostads-ändamål	1 492	2 055	357	3 904	5 914 268
1930-1963	2 737	2 033	580	5 350	40 900 947
Summa	48 778	46 582	11 325	106 685	104 387 871

Markfondens disponibla kontanta medel skall av Kungl. Maj :t användas
för inköp för domänfondens räkning av skogbärande eller för skogsbörd
tjänlig mark. Inköpen kan även avse aktier i bolag med fastighetstillgångar.
Fondens inkomster utgöres i främsta rummet av köpeskillingar i samband

265

med försäljning av kronoegendom. Till fonden föres emellertid även andra
slag av ersättningar, t. ex. i samband med ägoutbyten, vattenregleringar
och upplåtelser av mark för kraftledningar.

Såsom nämnts konstaterade 1957 års revisorer att tillgodohavandet på
markfonden visade en i stort sett regelbundet stigande kurva under en lång
följd av år, innebärande en ökning från omkring 3 milj. kronor år 1916
till mer än 44 milj. kronor år 1956. Vid ett fåtal årsslut hade dock behållningen
minskat, vanligen till följd av något större markköp. Under åren
1957—1963 visar markfonden följande utveckling i milj. kronor.

År	Inkomster	Utgifter	Behållning
1957	4,47	6,57	42,31
1958	6,82	11,61	37,52
1959	14,90	6,30	46,12
1960	10,51	6,45	50,18
1961	12,58	18,66	44,10
1962	13,73	17,73	40,10
1963	16,08	12,91	43,27

Bland större fastighetsförvärv för domänverkets räkning under perioden
1930—1956 må särskilt nämnas inköpet av de s. k. bergslagskomplexen år

År och län	Fastighet	Skogsareal hektar	Total areal hektar	Köpeskilling kronor
195 7 1958 Jönköpings	Mosshult Norregård m. fl.	436	748	1 125 000
Xlvsborgs	Kilanda säteri	1 001	1 596	1 850 000
1959 Kalmar	Mjöshult m. fl.	865	976	1 850 000
Värmlands	Possebergs säteri	607	756	1 275 000
1960 Skaraborgs	Ribbingsfors	506	677	1 750 000
1961 Kalmar	Misterhult	2 224	2 959	6 775 000
	Blankaholm	374	586	900 000
	Molgäng m. fl.	526	775	1 160 000
Älvsborgs	Årås säteri	516	540	1 110 000
Skaraborgs	Sjögerås	638	1 185	1 000 000
Norrbottens	I.ule-Altervattnet m. fl.	355	775	475 000
196 2 Stockholms	Kragsta	563	638	1 200 000
	Nor m. fl.	468	658	800 000
	Järsö Norra m. fl.	408	545	1 390 000
Uppsala	Björncrbo m. fl.	401	604	870 000
Södermanlands	Malstanäs m. fl.	795	1 172	2 215 000
Skaraborgs	Svaneberg	465	811	1 591 500
1963 Östergötlands	Hälla m. fl.	555	757	1 550 000
Kalmar	Ruda	1 no	1 303	1 855 344

266

1934, som avsåg närmare 49 000 hektar mark till en köpeskilling av
8 750 000, samt inköpet av Laxå bruks fastigheter år 1947, avseende närmare
25 000 hektar mark för 13 400 000 kronor. År 1956 inköptes Uggleheden
m. fl. fastigheter i Värmlands län, omfattande mer än 6 000 hektar
mark för 4 800 000 kronor. Av omstående förteckning framgår de fastighetsförvärv
under åren 1957—1963 som avsett en sammanlagd areal av
minst 500 hektar mark.

För att belysa frågan om betydelsen av domänverkets markköp för
balansen mellan å ena sidan det allmännas markinnehav och å andra sidan
de enskilda skogarna har i nedanstående avsnitt intagits vissa uppgifter
om dessa innehav fr. o. in. år 1940 samt förändringarna däri. I närmast
följande tabell redovisas Sveriges skogsmarksareal i kvadratkilometer, fördelad
på dels kronoskogar under domänstyrelsens förvaltning, dels skogar
under tillsyn av annan myndighet. I den sistnämnda gruppen utgör skogar
under 1948 års skogsvårdslag den helt dominerande arealen, men däri ingår
även vissa allmänningsskogar och ecklesiastika skogar. I båda fallen har
räknats med endast skogsmark, under det att impediment lämnats utanför.
Arealuppgifterna bygger på riksskogstaxeringens uppgifter; enär principerna
för redovisningen av vissa norrländska fjällmarker ändrats, blir tillgängliga
uppgifter för år 1963 icke helt jämförbara med de tidigare och
har därför utelämnats.

Landets skogsmarksareal 1 km2

År	Kronoskogar	Skogar under tillsyn av annan myndighet
	km2	%	km2	%
1940	40 159	17,8	182 914	81,0
1945	43 224	18,9	183 108	80,0
1950	43 479	18,9	184 797	80,4
1955	43 495	19,0	184 187	80,3
1957	43 589	19,0	184 102	80,3
1958	43 632	19,0	184 058	80,3
1959	43 685	19,0	184 005	80,2
1960	43 723	19,1	183 968	80,2
1961	43 778	19,1	184 029	80,2
1962	43 840	19,1	184 060	80,2

Tabellen visar en tämligen obetydlig ökning av kronans procentuella andel
av landets samlade skogsmarksareal, trots att åtskilliga markförvärv
förekommit från domänverkets sida under den redovisade perioden. Emellertid
har domänverkets markköp under senare tid varit koncentrerade till
landets södra och mellersta delar. En i viss mån annan bild av utvecklingen
erhålles, om man betraktar arealtillskotten för endast dessa områ -

267

den. I följande tabell redovisas — i tusental hektar — kronoskogarnas ytvidd
i de tre sydligaste domändistrikten, vilka omfattar Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Skaraborgs, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus
län ävensom länen söder om de nu nämnda. Arealerna redovisas dels som
skogsmark och dels som landareal; den sistnämnda beteckningen avser
inägor, skogsmark och impediment men däremot icke vattenområden.

	Östra distriktet	Västra distriktet	Södra distriktet	Summa
År	Skogs-	Land-	Skogs-	Land-	Skogs-	Land-	Skogs-	Land-
mark	areal	mark	areal	mark	areal	mark	areal
	Tusental hektar
1940	124	160	89	124	87	112	300	396
1945	127	163	89	125	88	112	304	400
1950	131	168	90	127	93	118	314	413
1955	132	169	91	128	97	120	320	417
1957	135	173	90	127	98	121	323	421
1958	135	173	92	130	99	122	326	425
1959	136	174	96	132	99	122	331	428
1960	138	176	96	133	99	123	333	432
1961	138	175	98	136	101	126	337	437
1962	143	180	98	136	102	126	343	442
1963	145	181	99	138	104	126	348	445

De arealökningar söm kommer till synes i tabellen ovan kan även åskåd
liggöras med procenttal enligt följande.

Distrikt	Arealökning i procent under perioden
1940—1957	1957 — 1963	1940—1963
östra distriktet
skogsmark	8,9	7,4	16,9
landareal	8,1	4,6	13,1
Västra distriktet
skogsmark	1,1	10,0	11,2
landareal	2,4	8,7	11,3
Södra distriktet
skogsmark	12,6	6,1	19,5
landareal	8,0	4,1	12,5
Genomsnitt
skogsmark	7,7	7,7	16,0
landareal	6,3	5,7	12,4

Enligt uppgifter från domänverket tager verket i mycket ringa utsträckning
egna initiativ för att få markförvärv till stånd. Flertalet inköpsärenden
aktualiseras genom att säljarna hembjuder fastigheterna till kronan.
En betydande mängd sådana hembud mottages årligen av domänstyrelsen;

268

åtskilliga av dessa väcker redan från början ringa intresse och avböjes
därför. I vissa fall bedömes priset vara alltför högt. Domänverket söker
vidare undvika fastigheter som är belägna i jordbruksbetonade bygder, fastigheter
med stor andel åkerjord och fastigheter av typen familjejordbruk.
Om fastigheten däremot bedömes lämplig för inköp lämnas regelmässigt
vederbörande lantbruksmyndigheter tillfälle att avgiva yttrande. Domänstyrelsen
äger bemyndigande att fullfölja inköp av fastigheter intill ett
pris av 100 000 kronor, därest landbruksnämnden eller — i händelse nämnden
ställer sig avvisande — lantbruksstyrelsen icke har något att erinra
mot förvärvet. Om även lantbruksstyrelsen motsätter sig inköp eller om
priset överstiger nämnda belopp, ankommer beslutanderätten på Kungl.
Maj :t.

Domänstyrelsen har framhållit att styrelsen i ringa omfattning fullföljer
inköpsärenden hos Kungl. Maj:t, om vederbörande landbruksmyndigheter
avstyrker förvärv. Nedanstående uppställning visar sådana markinköp under
tiden 1959—juni 1964 som domänstyrelsen mot vederbörande lantbruksnämnds
avstyrkande yttrande underställt Kungl. Maj:ts prövning och
därvid erhållit inköpsbemyndigande. Något fall där Kungl. Maj :t under
samma förutsättningar avslagit domänstyrelsens framställning uppgives
icke ha förekommit under den redovisade tiden.

År	Län	Fastighet	Areal i hektar	Lantbruks- styrelsens yttrande	Inköps- pris kronor
skogs- mark	in- ägor
1959	Värml.	Possebergs
		säteri	607	85	Ej önskvärt	1 275 000
	öst. g.	Skattelyckan
		ö:a 2:1 m. fl.	79	15		140 000
1960	Gbg o. B.	Budalen 1:4
		m. fl.	61	10	Ej avstyrkan	59 600
	Kalmar	Totebo 1:8
		m. fl.	360	65	Avstyrker	890 000
	Skar.	Bibbingsfors
		egendom	506	142		1 750 000
1961	Kopp.	Buska 4:2 in. fl.	47	16		125 000
	Kalmar	Blankaholms
		gård	374	54	Ingen erinran	900 000
	Gbg o. B.	örmjält 3:1	36	21		75 000
	Kalmar	Molgäng 1:8
		m. fl.	526	76	Ej hinder	1 160 000
1962	Kalmar	Hagedal 1:1	32	—	Motsätter sig ej	42 000
	öst. g.	Drögshult Norr-
		gård 1:32	298	10	»	725 000
	Kalmar	Ekenäs 1:3
		m. fl.	233	15	»	560 000
	Skar.	Svanebergs
		egendom	466	314	Tillstyrker ej	2 375 000
	Gbg o. B.	Nockeröd 1:4	31	5	Ingen erinran	55 000

269

År	Län	Fastighet	Areal i hektar	Lantbruks- styrelsens yttrande	Inköps- pris kronor
skogs- mark	in- ägor
1963	Kalmar	Bnemåla 1:1
		m. fl.	514	62	Motsätter sig ej	1 135 000
	Kalmar	Näs 1:2 m. fl.	86	40		185 000
	Älvsb.	Strand 1:18	41	—	»	100 000
	öst. g.	Hälla 2:1 m. fl.	556	163	Avstyrker	1 550 000
	Jönk.	Helgabo 1:5
		m. fl.	239	1	Tillstyrker	425 000
1964	Gbg o. B.	Fagerhult 1:8
		m. fl.	196	5		385 000
	Örebro	Nyhyttan 5:2	118	—	Ingen erinran	250 000
	Örebro	Hällsjö I.:a 1:9
		m. fl.	125	—	Motsätter sig ej	150 000
S :a 22 objekt	5 531	1 099		14 311 600

Av ovanstående har lantbruksstyrelsen avstyrkt inköp i 5 fall — med
en areal av 3 264 hektar produktiv mark samt 7 840 000 kronors inköpsvärde.
Därtill kommer tre fall i vilka innehållet av lantbruksstyrelsens
underdåniga yttrande ej är känt för domänstyrelsen. I flertalet fall har
lantbruksstyrelsen således ej haft något att erinra mot domänverkets ifrågavarande
förvärv.

Fem av de förtecknade inköpen har underställts Kungl. Maj :t, men icke
av domänstyrelsen utan genom besvär av vederbörande säljare i anledning
av domänverkets avslag på hembud. Sedan Kungl. Maj:t bifallit besvären
har inköpen fullföljts.

De fall där domänstyrelsen avvisat hembud på grund av lantbruksnämndens
avstyrkande och något förvärv alltså icke kommit till stånd är såväl
i fråga om antal som beträffande sammanlagda arealer vida överstigande
de nyss nämnda. Följande förteckning upptager fall av denna natur under
perioden 1962—juni 1964.

Län	År	Revir	Fastighet	Areal i	hektar
skogsmark	inägor
Stockholms	1964	Uppsala	Alby 2:1 m. fl.	28	(96)
Södermanlands	1963	Nyköpings	Finnstorp 1:14 (del)	—	4
		»	Smedby 2:2 m. fl.	—	66
Östergötlands	1962	Karlsby	Isefall 1:3 m. fl.	18	48
		5»	Kvarngården 1:1	23	50
		Linköpings	Sörkind 1:2 in. fl.	21	34
		»	Brofall 1:1	53	170
		»	Lida m. fl.	112	436
	1963	Karlsby	Torp 1:1	34	46
			Isefall 1:3 m. fl.	18	48

270

Län	År	Revir	Fastighet	Areal i hektar
skogsmark	inägor
Östergötlands	1963	Linköpings	Sunnebo Storgård 1:5
			m. fl.	88	38
		Gullbergs	Hervafall 1:1 m. fl.	87	53
		x>	Lilla Ingesby 1:1	132	23
	1964	Linköpings	Haneberg 1:1	94	20
Jönköpings	1962	Eksjö	Bygdås Mellang. 1:7 m. fl.	77	23
		»	Fåglehult 1:4 m. fl.	56	22
		Jönköpings	Älmhult 1:1	80	27
	1963	Eksjö	Bo 1:6	48	33
		»	Repperda Drageg. 6:4	14	5
		»	Redeby Mellang. 2:5	14	8
		Jönköpings	Södra Hökhult 1:6	135	15
		»	Palsbo Norreg. 2:13	78	10
	1964	Eksjö	Ramnäs Ö:a 1:1 (del)
			m. fl.	37	—
		Jönköpings	Röksberg 1:5 m. fl.	71	29
			Alabo 5:1	18	10
Kronobergs	1962	Sunnerbo	Örsnäs 1:2	29
		Värends	Fölshult 1:4	56
	1963		Granhult Storegård 1:5
		Sunnerbo	Moen 1:1	55	16
		»	Kölaboda 2:2 m. fl.	63	6
		»	Tubbarcmma 1:2	90	10
		Kalmar	Huvudhultakvarn 3:3	61	5
	1964	Kosta	Nöbbele Västregård 2:2	83	5
Kalmar	1962	Vimmerby	Hammarsebo 1:22	49	—
		»	Bäckhult 1:1	121	14
		Hornsö	Tortebo 1:4	80	4
	1963	Vimmerbv	Hammarsebo 1:25	122	14
		Tjusts	Löta 2:1	105	12
		Kalmar	Klippingsbo 2 :3 m. fl.	167	1
	1964	Vimmerby	örsåsa 1:11 m. fl.	58	18
		»	St. Aby 4:17 m. fl.	36	3
Gotlands	1964	Stockholms	Altajme 1:15 m. fl.	589	93
Kristianstads	1962	S. Skånes	Flensma 3:8 m. fl.	(10)	7
		Kolleberga	Vessmantorp 7:2 m. fl.	44	27
	1963	Blekinge-Åhus	Södra Mjönäs m. fl.	69	10
		N. Skånes	Vittsjö bruk	400	—
		S. Skånes	Gussaröd 1:4	28	15
	1964	Blekinge	Tegelstorp 1:1 a	156	11
		N. Skånes	Åraslöv 8:4 del	7	—
		»	Maglehult 1:2 m. fl.	(39)	7
		S. Skånes	Lillehem 6:2 m. fl.	3	—
			Lerbergstorp 2:1	(20)	18
			L:a Eljaröd 1:3 m. fl.	(2)	7
		»	Nöteboda 1:31	(4)	6
		»	Stensma 6:15 m. fl.	14	16
		»	Brännestad 1:39	13	20
Malmöhus	1964		Heinge 1:9	(12)	7
		»	Bjälkhult 1:6 m. fl.	20	17
Hallands	1963	Hallands	Baggåsen 1:1	45	24
Göteb. o.
Bohus	1962	Uddevalla	Nockeröd 1:4	20	8
		»	Fagerhult 1:8 m. fl.	196	5
	1963	5>	Alnäs 2:12 m. fl.	30	4
Älvsborgs	1962	Hunnebergs	Berg 3 :1	124	60
		Värnamo	Hålabäckstorp 1:2 m. fl.	150	15

271

Län	År	Revir	Fastighet	Areal i hektar
skogsmark	inägor
Älvsborgs	1963	Falköpings	Nåtared Lilleg. 4:2 m. fl.	16	9
		»	Backen 1:2	32	8
		Hunnebergs	Ekebacken 1:1 m. fl.	53	22
		Dalslands	Kroken 1:3	24	9
		»	Kölviken S:a 2:6 m. fl.	127	8
		Marks	Backen 1:1	6	2
			Flenstorp Västerg. 1:1	102	8
			Flenstorp österg. 2:1	no	10
		»	L:a Långared 2:3 m. fl.	50	14
	1964	Falköpings	Örnarp St. 1:3 m. fl.	98	_
		Marks	Sälgered Mellang, 1:1
			m. fl.	200	40
Skaraborgs	1962	Falköpings	Salaholms säteri	95
		»	Acklinga 10:1	2	7
		»	Starrsiken 1:3	33	8
		Hunnebergs	Skintan 2 :1 m. fl.	66	32
	1963	Falköpings	Nolgården 5:2 m. fl.	35	20
			ölanda 1:1 m. fl.	20
			Aspetorp 1:3 m. fl.	287	_
		»	Klostergården 13 :1	47	38
		»	Dränggården 2:6 m. fl.	109	55
			Starrsiken 1:3	30	15
		Kinne	Bjurum Stora 2:3	15	14
		»	Stora Rud 1:2 m. fl.	17
		Marks	örlidsås 1:1 m. fl.	95
	1964	Kinne	Midskog 1:1 m. fl.	2	5
		»	»	40	15
		»	Lövåsen 1:5 m. fl.	50	_
		»	Annikas Dråg 1:19	2	_
		Hunnebergs	del Gunnarbo 4:1	5	1
Örebro	1962	Karlsdals	del Staksund 2:1	80	_
		Örebro	Stenängen	218	135
			del Tycke 1:6	44	6
	1963		L:a Hallsjön 1:9 m. fl.	96	5
		Laxå	Aspamarken 1:3	30	7
		»	» 1:4	25	8
		»	» 1:7	34	7
		Karlsby	Kvarngården 1:10 m. fl.	50	2
Västmanlands	1962	Sala	Hylla 3:1 m. fl.	57	14
		Skinnskatte-
		bergs	del Solmyra 1:2	97	_
		Västerås	Sköldby 4:1	113	—
	1963	»	Skeftrunna 5:5	50	—
		»	» 5:6	14	4
		»	Sköldby 4:1 m. fl.	338	125
	1964	Skinnskatte-
		bergs	Naddebo 1:10	33	19
Kopparbergs	1963	Kopparbergs	Torrfasten 1:1	274	—
Gävleborgs	1962	V. Hälsinglands	Hamre 4:3 m. fl.	190	13
Västernorr-
lands	1962	Anundsjö	Stig 1:3 m. fl.	285	22
	1963	Junsele	Hålla 1:17	102	1
			Västvattnet 1:27 m. fl.	315	19
Västerbottens	1962	Norsjö	Bränntjärnliden 1:2	200	5
		Volgsjö	Torvsjö 2:35	23	—
		»	Idvattnet 1 :9 m. fl.	300	._
	1963	ö. Stensele	Vinliden 1:2 m. fl.	233	8

272

Län	År	Revir	Fastighet	Areal i hektar
skogsmark	inägor
Norrbottens	1962	Råneå	Bjurå 1:7	15	4
			Abrahamsån 1:2 m. fl.
		Vargiså	Njallejaur 1:6
		Älvsby	Arvidsträsk 2:8	80
		Piteå	del Roknäs 36:1	190	—
	1963	Råneträsks	Sarvisåive 1:18	250	3
		Brännbergs	Lövudden 1:1
		Älvsby	Granträsk 1:26 m. fl.	(338)	(ca 12)
S:a	11 039	1 867

Revisorerna har tagit del av aktmaterialet beträffande ett antal av de
förvärv respektive hembud som angives i ovan intagna båda förteckningar
och har även besökt vissa av de aktuella fastigheterna. Den följande redogörelsen
för några av de granskade ärendena torde kunna tjäna som typexempel
och lämna underlag för vissa synpunkter.

1) I början av år 1961 erhöll domänstyrelsen hembud på fastigheten
Blankaholm i Hjorteds socken av Kalmar län till ett pris av 1 000 000 kronor.
Fastigheten bestod av ett sammanhängande skifte omkring 3 mil söder
om Västervik. Kronoparken Hjorted — uppdelad på ett flertal större
skiften — var belägen 2—3 km från egendomen. Arealen åkerjord inklusive
tomt utgjorde 47 hektar, bete 8 hektar, skogsmark 374 hektar och impediment
158 hektar eller tillhopa 587 hektar landareal. Manbyggnad, fyra
arbetarbostäder och några torpställen var omoderna och i mindre gott
skick, ladugården i medelgott skick. Åkerjorden, som var splittrad på en
mängd olika skiften, betecknades som medelgod men i mindre god hävd.
Skogsmarkens normala medelbonitet utgjorde 3,9 m3 sk. Virkesförrådet
uppgick till 33 765 m3sk, d. v. s. 94 m3sk per hektar, med en sammansättning
av 83 procent tall, 6 procent gran och 11 procent löv. Egendomens
taxeringsvärde uppgick till 531 600 kronor.

Enligt domänverkets preliminära bedömning borde, därest kronan förvärvade
egendomen, jordbruket väsentligt nedskäras eller nedläggas samt
erforderligt byggnadsbestånd renoveras för en kostnad av omkring 100 000
kronor. Omkring 40 hektar av den sämst belägna åkerjorden borde skogsodlas.

Lantbruksnämnden i Kalmar län anförde i utlåtande den 29 maj 1961,
att egendomen hade sådan sammansättning av åker, äng och produktiv
skogsmark och vidare sådan bebyggelse att den utgjorde en enhet som
borde kunna bibehållas som en bestående enhet i enskild ägo. Med hänsyn
till den stora arealen inägojord syntes den ej heller vara en lämplig för -

273

valtningsenhet för domänverket, vars tidigare innehav i trakten icke angränsade
till egendomen. Några starka lägesmässiga skäl syntes ej kunna
åberopas för ett sammanförande av egendomen med kronoparken Hjorted.
Nämnden avstyrkte därför domänverkets förvärv.

Lantbruksstyrelsen framhöll i avgivet yttrande den 4 augusti 1961, att
man med hänsyn till inägojordens mindre goda arrondering borde räkna
med en tämligen kraftig reducering av inägoarealen. Dock syntes för överskådlig
tid framåt ekonomiska förutsättningar finnas för att driva egendomen
som ett familjeföretag med tyngdpunkten i skogsbruket. Som ett
alternativ till en dylik disposition stode domänverkets ifrågasatta förvärv.
I händelse detta realiserades syntes det mest rationellt att nedkrympa jordbruksdelen
till vad som erfordrades som skogsjordbruk för arbetskraften.
Även om en enskild brukare kunde uppehålla jordbruket, syntes denna
produktionsgren på grund av den bristfälliga arronderingen komma att
belastas med förhållandevis höga kostnader och det syntes bli svårt att
finna en enskild förvärvare som själv ägnade sig åt jordbruket. Lantbruksstyrelsen
fann att det från jordbrukspolitisk synpunkt icke förelåg avgörande
betänkligheter mot det ifrågasatta förvärvet.

I december 1961 erhöll domänstyrelsen Kungi. Maj :ts bemyndigande att
förvärva egendomen för ett pris av 900 000 kronor. Köpet genomfördes i
februari 1962. Därefter bär omkring 8 hektar av den sämst arronderade
åkerjorden planterats med skog. Den bättre åkerjorden utarrenderas till
brukaren av en grannfastighet. Upprustning av byggnaderna har ej utförts
eller planerats. Skogsvårdsåtgärder har företagits i normal omfattning.

2) I början av år 1962 salubjöds genom annons fastigheten Ekenäs l3
med inägan Lockebo lc i Målilla socken av Kalmar län för ett pris av 615 000
kronor. Fastigheten är belägen omkring 1 mil sydost om Hultsfred. Avståndet
till närmaste domäninnehav utgjorde 1—4 km.

Egendomen, som var taxeringsvärderad till 302 100 kronor, bestod av fem
skiften och innehöll omkring 10 hektar åker, 5 hektar bete, 241 hektar
skogsmark samt 18 hektar impediment och övrig mark eller tillsammans
274 hektar. Huvudbyggnad, en arbetarbostad och ladugård var i mindre
gott eller i dåligt skick. Åkrarna betecknades som till övervägande del sura
på grund av belägenheten till sjön Hulingen, som utgjorde magasin för
vattenkraft. Skogsmarken hade en medelbonitet av 4,1 m3sk och ett virkesförråd
av 26 102 m3sk (= 108 m3sk per hektar), därav mer än 25 000 m3sk
barrskog.

Lantbruksnämnden i Kalmar län framhöll i yttrande den 9 mars 1962
sammanfattningsvis, att egendomen hade sådan sammansättning av jordbruksjord
och skogsmark och vidare sådan bebyggelse att den kunde väntas
övergå till ett rent skogsbruk, vilket omdöme också på tillräckligt lång sikt

18 Rev. berättelse ang. statsverket är li)6b I.

274

kunde anses gälla angränsande brukningsenheter. Den syntes ej behövlig för
förstärkning av de kombinerade jord- och skogsbruken i området. Objektet
utgjorde en sådan enhet som väl kunde bibehållas som en bestående
enhet i enskild ägo. På grund av dess ringa inägoareal och belägenhet i
förhållande till domänverkets innehav i området syntes den också vara en
lämplig förvaltningsenhet för domänverket. Med hänsyn till att egendomen
motsvarade kraven på ett rationellt tvåfamilj sföretag med tyngdpunkten
på skogsbruket och som sådant kunde stödjas jämlikt rationaliseringskungörelsen
liksom också överföras till ny ägare med hjälp av statlig lånegaranti
avstyrkte nämnden bifall till förvärvet.

I yttrande den 6 juni 1962 anförde lantbruksstyrelsen, att med de av
lantbruksnämnden anförda förutsättningarna och med beaktande av de av
statsmakterna givna riktlinjerna för markförvärv inom ramen för domänverkets
markfond styrelsen icke funnit anledning att motsätta sig domänstyrelsens
förvärv av egendomen.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 28 september 1962 lämnat domänstyrelsen
bemyndigande att inköpa egendomen för ett pris av 560 000 kronor,
genomfördes förvärvet i slutet av år 1962.

3) År 1960 hembjöds egendomen Sjögerås i Vilske-Kleva och Norra Vånga
socknar i Skaraborgs län till domänverket för ett pris av 1 100 000 kronor.
Fastigheten var belägen väster om Mösseberg, omkring 18 km från Falköping,
och taxerad till i runt tal 800 000 kronor. Arealen utgjorde 8 hektar
tomt och trädgård, 202 hektar åker, 50 hektar bete, 456 hektar skogsmark,
182 hektar »inägor att beskogas», 274 hektar mossar och kärr samt 12
hektar övrig mark eller tillhopa 1 184 hektar landareal. Av byggnadsbeståndet
var huvudbyggnaden oanvänd och förfallen men en flygelbyggnad, två
omoderna arbetarbostäder och ekonomibyggnader i relativt gott skick; de
beräknades vid fortsatt jordbruksdrift kräva uprustning med åtminstone
200 000 kronor. Inägojorden bestod av 50 hektar fastmarksjord av dålig
beskaffenhet och återstoden av mossjord och kärrtorvjord. Skogsmarken
bestod av sand- och grusmarker samt utdikade torvmarker av för orten
medelgod beskaffenhet. Den ideala medelboniteten uppskattades till 5,72
m3sk, motsvarande en medelbonitet av 4,8 m3sk för fastighetstaxering. Virkesförrådet
hade uppskattats till omkring 43 000 m3sk, motsvarande 93
m3sk per hektar. Ståndskogen innehöll 18 procent tall, 49 procent gran och
33 procent löv, huvudsakligen i åldern 40—75 år. Egendomen planerades
ingå i ett större torrläggningsföretag; avloppskanalerna i ett äldre sådant
företag hade slammat igen. På fastigheten fanns även viss grusförekomst.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län framhöll i yttrande i början av år
1961 att det från ekonomiska synpunkter syntes försvarligt att nu skogsplantera
omkring 150—200 hektar av den mark som redovisades som åker.

275

Återstående åker, omkring 200—250 hektar, syntes även fortsättningsvis
böra användas som jordbruk. Efter hand som mossen sjönk borde ytterligare
åker överföras till skog. Nämnden hade från jordpolitiska synpunkter
intet att erinra mot att domänverket förvärvade egendomen. Möjligheten
för kringliggande jordbruk att förvärva viss från egendomen arrenderad
mark för framtida sammanläggning borde hållas öppen.

Sedan Kungl. Maj:t i april 1961 lämnat bemyndigande för domänverket
att inköpa egendomen Sjögerås, förvärvades denna för kronans räkning
i maj samma år. Viss del av jordbruksjorden har därefter förvaltats som
jordbruksdomän. Närmare 200 hektar åker, bestående av övervägande mossjord,
har överförts till skogsmark. Under åren 1961—1964 har skogsplantering
företagits på 129 hektar inägor och 21 hektar skogsmark, och övriga
skogsvårdsåtgärder har bedrivits i betydande omfattning. Domänverket
deltager i pågående gemensamt dikningsföretag med en andel av 77 000
kronor. Vidare har kompletteringsdikningar och vägförbättringar utförts.

4) I november 1962 hembjöds till domänverket fastigheten Bo l6 i Stenberga
socken, Jönköpings län. Den omfattade 10 hektar åker, 6 hektar tomt,
16 hektar bete, 48 hektar skogsmark och 4 hektar övrig mark eller tillhopa
84 hektar, allt samlat i ett skifte. Fastigheten hade tidigare frånsålts en
kronoegendom och därefter fått ekonomibyggnaden upprustad med lantbruksnämndens
stöd.

Lantbruksnämnden i Jönköpings län framhöll i yttrande i februari 1963,
att fastigheten numera vore en av de bäst bebyggda i orten. Nämnden ansåg
att fastigheten i första hand borde bestå som en självständig brukningsenhet
i enskild ägo, eventuellt kompletterad med angränsande tillskottsmark.
I varje fall syntes såväl byggnader som åker och skogsmark böra
bibehållas i enskild ägo som stöd för ortens jordbruk. Nämnden kunde därför
icke tillstyrka att domänverket förvärvade fastigheten.

Domänstyrelsen har härefter avstått från det ifrågasatta inköpet av
Bo 1«.

5) År 1962 hembjöds till domänverket fastigheten Älmhult l1 i Malmbäcks
socken, Jönköpings län. Den innehöll sammanlagt 145 hektar, varav
12 hektar åker, 15 hektar bete och 80 hektar skogsmark. Ägorna var samlade
i ett skifte.

Lantbruksnämnden i Jönköpings län framhöll i avgivet yttrande att åkerjorden
var splittrad och åkrarna så små att de lämpligen syntes böra överföras
till skogsmark. Byggnadsbeståndet var gammalt och förslitet. Gården
var emellertid belägen på småländska höglandet i en bygd där jordbruket
var inriktat på vallodling och djurskötsel och där jordbrukarna sökte kompensation
inom andra inkomstområden, främst skogsbruket. Fastigheten
borde kunna användas för komplettering av någon av de närbelägna kom -

276

binerade jord- och skogsbruksfastigheter som icke gav sina brukare skälig
inkomst. Nämnden avstyrkte därför förvärvet.

På grund av lantbruksnämndens inställning har domänstyrelsen icke
fullföljt inköpsplanerna.

6) I februari 1961 hembjöds fastigheten Djurhult Stora l3 in. fl. i Forshälla
socken, Göteborgs och Bohus län, till domänverket. Den innehöll 19
hektar åker, 4 hektar bete och äng, 127 hektar skogsmark och 31 hektar
övrig mark. Avståndet från fastighetens södra gräns till närmaste kronopark
uppgick till omkring 5 km.

Enligt vederbörande revirförvaltares bedömande utgjorde 10 hektar av
åkern ett samlat och nyligen täckdikat skifte, under det att återstoden utgjordes
av spridd och delvis förvildad inägomark. Byggnadsbeståndet var
av ringa värde. Skogen hade efter täta ägarbyten under lång tid blivit hårt
huggen; stora partier därav bestod av ungskog, kalmark och restskog. Med
en summarisk uppskattning beräknades virkesförrådet till omkring 70
m3sk per hektar eller totalt omkring 9 000 m3sk.

Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län avstyrkte i mars 1961 det
tilltänkta förvärvet, enär domänverket icke ägde mark i området och brukningsenheten
med hänsyn till ingående arealer kunde anses utgöra ett bestående
jordbruk. Behovet av investeringar i byggnaderna var emellertid
betydande. Om dylika investeringar ej komme till stånd, borde brukningsenheten
användas till förstärkning av intilliggande fastigheter.

Sedan domänstyrelsen beslutat att ej inköpa fastigheten lämnade ägaren
hembud till lantbruksnämnden, som i mars 1962 övertog fastigheten för
234 000 kronor. Efter det att ägaren återköpt mangårdsbyggnad med tomt
och en torpstuga försålts återstod 202 000 kronor av lantbruksnämndens
utlägg. Fastigheten är alltjämt i nämndens ägo. Domänverket har föreslagit
att gården jämte vissa andra fastigheter skall ingå i ett större arronderingsbyte
mellan verket och lantbruksnämnden.

Revisorernas uttalande. 1957 års revisorer ägnade uppmärksamhet åt
frågan om köp och försäljning av kronomark och i samband därmed åt
behållningen på domänverkets markfond. Revisorerna framhöll att under
åren 1930—1956 mer än 170 000 hektar mark inköpts av markfondens medel,
under det att försäljningarna under samma tidsperiod avsett 98 000
hektar. Arealuppgifterna lämnade emellertid icke något uttömmande svar
på frågan, huruvida statsverket i sin ägo behållit de realvärden i skog och
mark som kronoskogarna representerade, eftersom försäljningarna i långt
högre grad än inköpen varit inriktade på inägomark med därtill hörande
byggnader, under det att förvärven till betydande delar gällt ungskog eller
eftersatta skogsmarker. För att få en bild av balansen mellan tillskott och

277

avgång i kronans fastighetsbestånd borde man därför betrakta även den
värdemässiga redovisningen. Denna visade en utveckling motsatt den arealmässiga;
de inkomster som influtit av markförsäljningar översteg åtskilligt
utgifterna för markinköp. Behållningen på statens markfond, där dessa
poster redovisades, visade en nästan oavbruten stegring — från omkring
3 milj. kronor år 1916 till mer än 44 milj. kronor år 1956. Det syntes revisorerna
ofrånkomligt och till och med önskvärt att staten i egenskap av
fastighetsägare kunde tillmötesgå olika anspråk på överlämnande av mark,
särskilt när det gällde allmänna syften. I dylikt fall borde dock domänverket
beredas möjlighet att i motsvarande utsträckning förvärva skogsmark
på andra håll, främst sådana större komplex eller skiften som lämpade sig
för skogsbruk i den av domänverket bedrivna formen. Riksdagen hade år
1912 fattat principbeslut om att försäljningsmedlen på markfonden skulle
användas för återköp av mark. Det syntes därför icke tillfredsställande
att mycket betydande belopp samlades på fonden. Markpolitiken borde bedrivas
efter sådana linjer att nämnda beslut kunde praktiskt fullföljas.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att närmare undersöka hur
denna inköps- och försäljningsverksamhet utvecklat sig under tiden efter
år 1956. Den ovan lämnade redogörelsen utvisar, att domänverket under
åren 1957—1963 förvärvat sammanlagt 43 411 hektar mark, varav 4 809
hektar inägor och 30 248 hektar skogsmark. Försäljningarna under samma
tid bär avsett 8 615 hektar, varav 3 347 hektar inägor och 4 402 hektar
skogsmark. Inköpen har dragit en kostnad av sammanlagt 63,9 milj. kronor,
under det att försäljningarna inbringat sammanlagt 36,3 milj. kronor.
Eftersom markfonden har inkomstposter även av annan natur, främst
ersättningar i samband med upplåtelser av olika slag, har dess behållning
likväl undergått en mindre ökning eller från 42,3 milj. kronor år 1957 till
43,3 milj. kronor år 1963. Den tidigare successiva stegringen av fondens
behållning har alltså avstannat, och ett visst jämviktsläge har åstadkommits
till följd av en kraftigare inköpsverksamhet under den angivna sjuårsperioden.

Utöver det nu sagda har ytterligare en omständighet medverkat till att
revisorerna innevarande år ånyo upptagit denna fråga till granskning. I den
offentliga debatten har under senare år vid upprepade tillfällen gjorts gällande,
att domänverket bedriver en så livlig inköpsverksamhet att på marknaden
alltför ringa utrymme beredes andra skogsägarkategorier och att till
och med en förskjutning skulle ha inträffat eller kunnat befaras i balansen
mellan de större ägaregrupperna, främst mellan domänverket och det enskilda
skogsbruket.

Såsom framgår av tabellmaterialet i det föregående är den förskjutning
som inträffat i fråga om domänverkets skogsmarksinnehav i jämförelse
med de enskilda skogarna ytterst ringa; den inskränker sig till omkring 1

278

promille under de senaste sju åren och till 2 promille under tiden från och
med år 1945. Härvid är emellertid att märka att den angivna arealökningen
utgår från domänverkets samlade markinnehav, av vilket den helt övervägande
delen utgöres av stora och jämförelsevis svaga skogsmarker i de
nordligare delarna av landet. En annan bild av förskjutningen erhålles om
man begränsar jämförelsen till landets södra och mellersta delar, dit domänverkets
inköpsverksamhet på senare år i huvudsak varit koncentrerad. Kronoskogarnas
ytvidd i de tre sydligaste domändistrikten visar sålunda en
ökning av landarealen med 5,7 procent under åren 1957—1963 och med
7,7 procent under samma tid beträffande endast skogsmarksarealen. I dessa
landsdelar är dock domänverkets procentuella markinnehav avsevärt mindre
än i landet i dess helhet; det uppgår icke ens till 7 procent av den totala
skogsmarksarealen.

När domänverket under de senare åren förvärvat skogsegendomar har
vederbörande lantbruksnämnd som regel icke haft något att erinra däremot.
Antalet fall där domänverket mot lantbruksnämndens avstyrkande
har fullföljt inköpsärenden till Kungl. Maj:t är begränsat; det har vanligen
gällt större egendomar, och mestadels har lantbruksstyrelsen därvid ej
ställt sig avvisande. I vissa fall har inköpsärenden bringats under Kungl.
Maj:ts prövning icke av domänverket utan genom att säljarna anfört besvär
över domänverkets avslag på framställda hembud. I sammanhanget
hör även beaktas att de av domänverket inköpta större egendomarna i betydande
utsträckning innehållit skogsmarker som före förvärvet varit föremål
för kraftiga virkesuttag och inom vilka skogsvårdsåtgärder av olika
slag varit eftersatta. Fastigheternas inägor har flerstädes varit svaga och
av natur att böra planteras med skog.

För en rättvis bedömning av domänverkets inköpspolitik bör jämsides
med de verkställda förvärven beaktas det betydande antalet fall, där domänstyrelsen
avstår från att fullfölja aktualiserade inköpsplaner sedan vederbörande
lantbruksnämnd ställt sig avvisande gentemot ett ifrågasatt
förvärv. Den av revisorerna ovan intagna förteckningen över dylika ärenden
avser en tidrymd av två och ett halvt år och utvisar att dylika fall
förekommer i stort antal, överslagsvis har beräknats att av de hembud som
under de senaste fem åren ingivits till domänverket en tredjedel resulterat
i inköp, under det att två tredjedelar har avvisats. Avslagen har därvid grundats
på olika skäl — dels har domänverket över huvud taget icke varit
intresserat för objekten, dels har överenskommelse om pris icke uppnåtts
och dels har lantbruksnämndens negativa synpunkter varit avgörande. De
nämnda tre alternativen har uppgivits ingå med ungefär lika andelar i hela
antalet avslag.

Revisorerna har stickprovsvis genomgått aktmaterialet beträffande ett
antal nu ifrågavarande inköpsärenden och bär även besökt vissa av de

279

fastigheter som inköpts eller varit ifrågasatta för förvärv. Några dylika
ärenden har i det föregående redovisats som exempel. Vid sin granskning
har revisorerna gjort vissa iakttagelser, speciellt beträffande de ärenden
där framställda hembud avslagits och något förvärv alltså icke kommit till
stånd.

Från lantbruksnämndernas sida har ofta framhållits, att domänverkets
värderingar vanligen ligger högt i jämförelse med vad nämnderna ansett
sig kunna betala för skogsegendomar; nämnderna har därvid i huvudsak
varit bundna av det pris som de ansett sig kunna uttaga vid överlåtelse till
enskilda jordbrukare. Domänverket tillämpar emellertid numera vid fastighetsvärdering
samma förräntningsprocent som lantbruksnämnderna. Om
de båda myndigheterna likväl kommer till skilda resultat, torde olikheten
bero på att enskilda köpare eftersträvar tidigare uttag av skog, under det
att domänverket räknar med att kunna vänta längre på avkastningsresultatct,
och att detta förhållande kommer till uttryck i det slutliga prisbudet.

Det har uppgivits att domänverkets markinköp i stor utsträckning är inriktade
på fastigheter som är belägna i anslutning till eller på kort avstånd
från tidigare större kronoinnehav. I åtskilliga fall synes detta bestyrkas av
revisorernas granskning. Det bör dock anmärkas, att domänverket synes
ha intresse även för fastigheter som icke fyller angivna krav på belägenhet,
särskilt om de innehåller större skogsarealer, och att i vissa fall tämligen
stora avstånd från tidigare innehav har kunnat godtagas.

Inom vissa län har domänverket och lantbruksnämnderna påbörjat en
gemensam planering för att åstadkomma en omarrondering av spridda
skogstillgångar. Syftet är att domänverket skall kunna samla sitt markinnehav
till större skiften inom särskilda intresseområden, varvid andra
områden, inom vilka skogsmarken har en för jordbruksbygderna gynnsam
belägenhet, kan friställas för lantbruksnämndernas rationaliseringsinsatser.
Denna verksamhet synes dock hittills icke ha hunnit långt. Det finns enligt
revisorernas mening utrymme för en större aktivitet på detta område, och
det synes revisorerna angeläget att mera påtagliga resultat åvägabringas.

I ett flertal av de granskade förvärvsärendena har lantbruksnämnderna
intagit en avvisande hållning till av domänverket ifrågasatta markförvärv
under hänvisning till att ifrågavarande fastigheter varit erforderliga för
jordbrukets yttre rationalisering, varvid vederbörande landbruksnämnd sedermera
för egen räkning inköpt de hembjudna egendomarna. Revisorerna
har funnit exempel på att sådana inköpta fastigheter likväl icke kommit
till användning för förstärkning av brukningsdelar med skog. Förhållandet
kan givetvis tänkas bero därpå, att de avsedda rationaliseringarna erfordrar
ytterligare tid för att kunna fullföljas. I vissa fall synes det dock sannolikt,
att möjligheterna till dylik rationalisering bedömts alltför optimistiskt
och att de jordbrukspolitiska synpunkterna övervärderats. Detta omdöme

280

synes vara särskilt motiverat i några av revisorerna påträffade ärenden,
där vederbörande lantbruksnämnd avstyrkt kronans förvärv endast av det
skälet att domänverkets fastighetsinnehav principiellt icke borde ökas i den
ifrågavarande bygden.

Sammanfattningsvis vill revisorerna uttala, att den företagna granskningen
icke givit revisorerna anledning att påyrka ändrade riktlinjer för domänverkets
inköpsverksamhet. Revisorerna vill däremot understryka sitt år
1957 gjorda uttalande, att markfondens medel bör användas för sådana
markförvärv för vilka fonden är avsatt.

Herr Per Svensson har icke deltagit i behandlingen av förevarande ärende.

281

§ 29

Domänverkets natur- och fritidsverksamhet

I en framställning till Kungl. Maj:t den 24 augusti 1961 väckte domänstyrelsen
förslag om vissa aktiva åtgärder från domänverkets sida för att göra
kronoskögarna mera tillgängliga som fritidsområden för allmänheten. Det
var enligt styrelsens mening angeläget, att åtgärder vidtogs för att bereda
allmänheten möjligheter att väl utnyttja fritiden. Camping-, parkerings- och
rastplatser borde sålunda anordnas inom lämpliga områden, där tillfälle
gavs till vandringar i skog och mark, till bad och fiske m. m. Strövstigar till
naturreservat, fornminnen eller annat som kunde anses sevärt borde i samband
därmed utmärkas. Styrelsen ansåg att det statliga skogsbruket utan
intrång på sin huvuduppgift borde kunna tjäna det allmänna fritidsintresset.
En sådan verksamhet borde bl. a. kunna öka förståelsen för naturen och
skogshanteringen, vilket vore uppgifter som väl lämpade sig för statligt
skogsbruk. Styrelsen hade verkställt en inventering av sådana kronoparker
som i första hand borde ifrågakomma för fritidsverksamhet. Kostnaderna
beräknades i en del fall bli ganska stora, men styrelsen räknade även med
vissa inkomster. Styrelsen borde underställa Kungl. Maj:t de beräknade utgifterna
i sitt årliga generalförslag.

I en kompletterande skrivelse den 16 november 1961 uppskattade domänstyrelsen
kostnaderna för verksamheten under år 1962 till 500 000 kronor,
fördelade med 139 000 kronor på vägar, parkerings- och mötesplatser samt
strövstigar, 280 000 kronor på camping- och rastplatser samt 81 000 kronor
på kiosker, vägvisare, skyltar, kartor m. m. Kostnaderna för åren 1963 och
1964 väntades uppgå till omkring samma årliga belopp, varefter de bedömdes
sjunka till en ungefärlig nettokostnad av 200 000 kronor per år, eftersom
flertalet objekt då skulle vara fullt utbyggda och vissa av dem kunde väntas
lämna väsentliga intäkter.

Domänstyrelsens förslag vann full anslutning av samtliga de remissinstanser
som uttalade sig i ärendet. Förslaget förelädes 1962 års riksdag i propositionen
nr 39. Föredragande departementschefen anförde därvid bl. a.
att förslaget vore värt att prövas. Särskilda åtgärder för fritidsbesök på
kronoskogarna syntes nämligen ofta vara erforderliga för att skydda skogarna
mot skadegörelse eller besvärande intrång av besökarna. Genom att i
viss utsträckning koncentrera åtgärderna till områden utanför tätorternas
närmare grannskap vunnes också en större spridning av fritidsbesökarna;
därigenom kunde man undvika att dessa verkade hindrande eller störande
på skogsbrukets rationella bedrivande. Det erinrades också om att större
enskilda markägare, såsom skogsbolag, redan anordnade särskilda fritids -

282

områden på sina marker. I anledning av domänstyrelsens kostnadsberäkning
ansåg departementschefen för egen del att den årliga medelsdispositionen
borde vara av något mindre omfattning. Det borde få ankomma på
Kungl. Maj :t att bestämma beloppet i fråga i samband med ställningstagande
till generalförslaget angående domänverkets driftkostnader. — Vad i propositionen
föreslagits i dessa delar godkändes av 1962 års riksdag (jordbruksutsk.
uti. nr 8, riksd. skr. nr 237).

Vid den inventering som omnämndes i domänstyrelsens skrivelse den 24
augusti 1961 hade styrelsen närmare specificerat de åtgärder som tänktes
kunna ifrågakomma. För campingplatser borde vissa minimikrav gälla, bl. a.
tillgång till dricksvatten, toaletter och sopställ. Daglig tillsyn borde ordnas,
eventuellt även byggnad för vaktpersonal. Parkeringsplatser förutsattes komma
att anordnas vid åtskilliga besöksmål. Rastplatser borde förses med bänkar
och bord, sopkärl samt i viss utsträckning regnskydd och skyddsstaket.
ödeställen som uppstod i samband med nedläggning av skogsjordbruk kunde
tänkas bli utnyttjade som rastplatser, eventuellt förövernattning.Strövstigar
till utsiktspunkter, reservat m. m. borde utmärkas efter ett enhetligt system.
Nyssnämnda objekt samt natur- och kulturminnen borde förses med skyltar.
Kartor med lämpliga beskrivande texter kunde uppsättas. Badplatser borde
förses med samma anordningar som rastplatser och därjämte med livräddningsutrustning.
Kortfiskeområden borde i största möjliga utsträckning ordnas
på kronoparker som väntades bli mycket besökta och därvid utmärkas
med skyltar och anvisningar.

Alla eller de flesta av nu nämnda anordningar kunde ifrågakomma endast
beträffande vissa kronoparker, dit allmänheten väntades söka sig i större utsträckning.
På andra platser borde åtgärderna begränsas, exempelvis till parkeringsplatser
och rastplatser. Som exempel nämndes att kronoparker av sådan
karaktär som Halle- och Hunneberg i första hand borde ordnas som utflyktsmål,
under det att en kronopark sådan som Hamra borde vara en tillgång
främst för dem som var vana att vistas i skog och mark. I anknytning till
iordningställandet av kronoparkerna för ifrågavarande ändamål skulle styrelsens
PR-avdelning medverka till publicitet och till att fortlöpande trygga
kontakterna med press, radio och TV. Avdelningen skulle i samråd med respektive
revirförvaltare utarbeta kartor och folders för kronoparker, där man
kunde räkna med livlig besöksfrekvens.

Fn verksamhet av den art som avsågs med 1962 års riksdagsbeslut hade
redan tidigare bedrivits av domänverket, ehuru i liten skala. Under år 1961
vidtogs förberedelser för en ökad aktivitet på området, och domänstyrelsen
uttog efter förslag från revirförvaltarna ett 40-tal områden, jämnt spridda
över hela landet, för att iordningställas för vissa hithörande ändamål, främst
sportfiskeområden, utflyktsmål och badställen med campingplatser. De större
projekten framgår av denna förteckning.

283

övre Norrbottens distrikt: Räktforsområdet och kronoparken Karl Johan.

Nedre Norrbottens distrikt: Storforsen och Fjällforsen samt Reivoreservatet.

Skellefteå distrikt: Killingsand och kronoparken Gumbodatjälen.

Umeå distrikt: Kronoparken Kroksjökälen.

Sollefteå distrikt: Kronoparken Stenbithöjden samt Simsjölandet och Käringbergsområdet.

Östersunds distrikt: Kronoparken Tjärndalskilen.

Gävle-Dala distrikt: Fulufjället och kronoparken Älvdalen.

östra distriktet: Kronoparkerna Lovö och Omberg.

Västra distriktet: Kronoparkerna Granvik och Kroppefjäll.

Södra distriktet: Kronoparken Böda samt Skäralid.

Av det av domänstyrelsen för verksamhetsåret 1962 begärda beloppet,
500 000 kronor, anvisade Kungl. Maj :t 450 000 kronor för natur- och fritidsåtgärder,
varför vissa inskränkningar av den planerade verksamheten måste
vidtagas. Under nämnda år iordningställdes två större områden, nämligen
Hornslandet i Hudiksvalls revir samt Halle- och Hunneberg. En större
anläggning vid Böda påbörjades. För verksamhetsåret 1963 anvisades det
av domänstyrelsen begärda beloppet, 500 000 kronor. Därjämte medgavs att
styrelsen skulle för verksamheten få använda även därav influtna medel,
vilket medförde att ytterligare 114 000 kronor stod till förfogande. Detta
år färdigställdes anläggningarna i Böda och på kronoparken Hornslandet
samt iordningställdes kronoparkerna Kroksjökälen i Degerfors revir och
Käringberget i Fredrika revir. Båda de sistnämnda områdena har vildmarkskaraktär
med fiskevatten. Under innevarande år, då likaledes 500 000 kronor
har anvisats av Kungl. Maj:t och inkomsterna beräknats uppgå till
250 000 kronor, har främst kronoparken Kloten på Malingsbo m. fl. revir
samt kronoparkerna Granvik och Skagerholm i Tivedens revir upprustats
för natur- och fritidsändamål.

De nu nämnda områdena avser kronoparker m. in., där anordningar av
större omfattning vidtagits. Jämsides härmed har under ettvart av de tre
verksamhetsåren vidtagits även mindre omfattande åtgärder på ett avsevärt
antal kronoparker och enstaka besöksföremål. Sammanlagt har hittills mer
eller mindre omfattande anordningar vidtagits på mer än hälften av hela
antalet revir.

Utgifterna för år 1962 uppgick till omkring 475 000 kronor och för år 1963
till omkring 1 158 000 kronor.

Bödasand på Böda kronopark på Öland utgör den största av de anläggningar
som iordningställts i förevarandc sammanhang. Området omfattar
totalt omkring 30 hektar och upptager 1,5 km av Bödabuktens nära milslånga
sandstrand. Platsen, som tidigare var föga känd av allmänheten, arrenderades
under åren 1954—1961 av en enskild person. När revisorerna i

284

juni innevarande år besökte anläggningen hade investeringskostnaderna
uppgått till omkring 545 000 kronor. I dessa kostnader ingick färdigställande
av tre campingkvarter med toaletter, tvättstugor och diskhyddor,
husvagnskvarter samt centralanläggning, omfattande informationsavdelning,
sjukrum, tvätt- och strykrum, restaurang- och kafélokaler, kök, mindre
bageri, lager- och snabbköpsbutik, kiosk, telefonhytter och personalrum,
el- och vattenanordningar ävensom fasta inventarier. Investeringen omfattade
vidare parkeringsplats, sex mindre personalstugor, livräddningsbåtar
m. m. Inför 1964 års säsong ansågs ytterligare utbyggnad för omkring
250 000 kronor erforderlig (med ytterligare campingkvarter och personalutrymmen
in. m.), varjämte önskemål uttrycktes om fortsatt utbyggnad till
en kommande säsong, bl. a. med småstugor för uthyrning. Sommaren 1964
beräknades 30 personer bli sysselsatta med skötsel av anläggningen. Restaurang-
och kaférörelsen samt butiken m. fl. serviceanordningar är upplåtna
på arrende till en enskild företagare, men campingområdena och dithörande
delar av anläggningen drives av domänverket i egen regi.

Den nu omnämnda verksamheten är icke den enda som domänverket bedriver
för naturintressenas främjande. Sedan länge har verkets ordinarie
arbetsuppgifter omfattat flera stora avsnitt av landskaps- och naturvård,
nämligen dels tillsyn och skötsel av nationalparkerna, dels vården av på
kronoskogarna befintliga naturminnesmärken.

Genom riksdagsbeslut år 1909 avsattes tio nationalparker, och senare har
ytterligare sex tillkommit. De omfattar en sammanlagd areal av omkring
6 100 km2 och har till ändamål att bevara större sammanhängande områden
av viss landskapstyp i deras naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat
skick. De största nationalparkerna är belägna i Norrland och utgöres
av ödemarksvidder i eller i närheten av fjälltrakterna. De innefattar fjäll,
sjöar, myrar och urskogsartade områden och skall liksom en del parker
i södra Sverige bibehållas i sitt naturliga tillstånd. Tre av nationalparkerna
i södra Sverige, nämligen Garphyttan, Ängsö och Dalby Söderskog, representerar
rester av det äldre kulturlandskapet och skall behållas i oförändrat
skick, vilket innebär att genom röjningar, slätter o. dyl. den gamla odlingsprägeln
upprätthålles.

Intäkt av nationalpark skall tillföras parkens kassa och användas till att
bestrida kostnaderna för nationalparken eller annan nationalpark. Om intäkterna
understiger utgifterna har underskottet hittills blivit täckt av domänverkets
driftmedel. Fr. o. in. den 1 juli 1964 erhåller emellertid domänverket
genom medelsanvisning på riksstaten ersättning för förvaltningen
av naturvårdsobjekt. Under de senaste fem åren har inkomsterna av nationalparkerna
varierat mellan 28 000 och 82 000 kronor, under det att utgifterna
uppgått till mellan 81 000 och 237 000 kronor i runda tal. För de fem

285

åren sammanräknat har utgifterna överstigit inkomsterna med omkring
450 000 kronor.

År 1909 fattade statsmakterna beslut om att de myndigheter som ägde
befattning därmed finge, när sådant utan avsevärd uppoffring eller olägenhet
för kronan kunde äga rum, tillåta att mark eller föremål som vore att
anse som naturminnesmärke tills vidare lämnades orubbat. I enlighet med
de föreskrifter som utfärdades efter detta beslut har domänstyrelsen förordnat
om skyddande som naturminne av ett stort antal områden och enstaka
föremål. I vissa fall har också funnits anledning att upphäva fredningsbeslut.
Vid ingången av innevarande år hade sammanlagt 783 områden, även
kallade reservat, samt 805 enstaka föremål fredats på detta sätt. Södra och
mellersta Sverige är i detta hänseende rikast representerat. Av reservaten
ligger ungefär hälften och av föremålen 84 procent i de tre sydligaste domändistrikten
(östra, västra och södra).

Av reservaten utgöres 270 av urskogar eller urskogsartade områden med
en areal av omkring 42 500 hektar, vari även ingår inom områdena liggande
tjärnar, torvmarker samt berg och andra impediment. Avverkningar och
andra åtgärder utföres icke inom dessa områden. Ett stort antal kulturpåverkade
barrskogsbestånd är avsatta som reservat i och för bevarande i vetenskapligt
syfte av olika vegetationstyper. Antalet är omkring 150 och
arealen 2 500 hektar. Omkring 195 områden med en areal av sammanlagt
1 000 hektar utgöres av lövängar, hagar och lövlundar samt fälads- och hedmarker,
vilkas uppkomst och bevarande är helt beroende av skötsel i form
av huggning, röjning, slätter, betning m. m. övriga områden består i huvudsak
av torvmarker av skilda slag, tjärnar, stränder, öar, flygsandfält och
hällmarker, vilka i princip skall bevaras orörda. Kostnaderna för vården
av dessa naturminnen har hittills tillhört revirens ordinarie driftutgifter. I
detta hänseende torde — liksom beträffande nationalparkerna —- en förändring
komma att vidtagas under innevarande budgetår av innebörd att på
domänverkets driftstat kvarstår kostnaderna för sådana objekt som har
huvudsakligen skogligt intresse, under det att domänverket erhåller täckning
av riksstatsanslag för de kostnader som belöper på allmänna naturvårdsobjekt.

I detta sammanhang må erinras om att 1960 års riksdag godkände ett av
Kungl. Maj :t i propositionen nr 55 framlagt förslag om avstående av kronans
återköpsrätt till ett fridlyst område om 4,2 hektar av Rya skog i Göteborgs
stad mot en ersättning av 500 000 kronor. Samtidigt medgavs att den avtalade
ersättningen efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall finge
användas för inköp för kronans räkning av annan mark av naturvetenskapligt
värde. Under tiden 1960—oktober 1964 har därav förbrukats omkring
330 000 kronor, avseende tolv olika inköp, av vilka dock åtskilliga utgör
successiva köp inom samma områden. Flertalet förvärv avser den s. k.

286

Kävsjö mosse i Gnosjö kommun, Värnamo revir, samt Lya ljunghed i Hallands
revir.

Domänverkets anordningar för natur- och fritidsverksamheten kompletteras
med en tämligen omfattande PR-verksamhet för att fästa allmänhetens
uppmärksamhet på de tillgångar som erbjudes. Domänstyrelsens särskilda
PR-avdelning lämnar material till press, radio och TV. Särskilda folders
har utarbetats för ett antal nationalparker och för flera av de kronoparker
inom vilka mera omfattande anordningar vidtagits. Såvitt gäller kronoparkerna
har hittills utgivits beskrivningar för Hornslandet, Böda, Omberg och
Halle—Hunneberg. För Västerbottens och Norrbottens län finns mera översiktliga
folders. Avsikten är att sådana vägledningar skall finnas tillgängliga
för samtliga nationalparker och för kronoparker av betydelse för ifrågavarande
verksamhet. Beskrivningarna innehåller kartor över respektive
områden samt uppgifter om naturreservat och intressanta skogsbestånd,
flora och fauna, kulturminnesmärken och fiskeförhållanden, vägar och stigar,
utsiktspunkter, rastplatser och anordningar av andra slag.

De nämnda beskrivningarna trycks vanligen i upplagor mellan 25 000
och 50 000 exemplar. De distribueras till allmänheten i samarbete med resebyråer,
turist- och friluftsorganisationer, föreningar, myndigheter och skolor.

Beträffande samtliga nationalparker har domänstyrelsen utgivit separata,
beskrivande häften, omfattande mellan 8 och 56 sidor, vilka finnes tillgängliga
i bokhandeln. Dessa häften har även samlats i en bok, Sveriges nationalparker.
En mera kortfattad presentation, baserad på innehållet i nämnda
publikationer, lämnas vidare i en bok som överlämnats till samtliga skolkommuner
i landet. En sammanfattande folder om nationalparkerna har
utgivits i 25 000 exemplar.

Slutligen må i detta sammanhang omnämnas att domänstyrelsen i bokform
utgivit en fullständig förteckning över svenska nationalparker, naturminnen
och domänreservat m. m., den senaste upplagan av år 1961. Vidare
utgavs år 1951 en publikation, Naturvård i statens skogar, som innehåller
en systematisk beskrivning av fridlysta områden och deras vegetationstyper
samt av enstaka fridlysta naturföremål på kronoskogarna. I publikationen
lämnas rikhaltiga exempel på dylika områden och föremål samt ändamålet
med fridlysningen.

Revisorernas uttalande. Domänverket har sedan lång tid tillbaka bedrivit
en viss naturvårdande verksamhet, som har kommit en för naturvården
intresserad allmänhet till godo. Sedan år 1909 har verket sålunda förvaltat
landets nationalparker. Från samma tid daterar sig förvaltningen av frid -

287

lysta områden och enskilda naturföremål på kronoparkerna. Vissa andra
områden på kronomark, vilka lämpat sig för exempelvis bad eller fiske, har
även sedan länge av domänverket upplåtits för fritt begagnande, och vissa
enklare anordningar har där vidtagits för kommunikationer, ordningshållning
och allmän trevnad.

I enlighet med ett av domänstyrelsen framlagt förslag beslöt statsmakterna
år 1962, att domänverket skulle påbörja en aktiv verksamhet för att
göra vissa värdefulla områden på kronoparkerna lättare tillgängliga för ett
större flertal, den s. k. natur- och fritidsverksamheten. Därmed åsyftades i
främsta rummet att bereda allmänheten möjligheter att bättre använda fritiden.
För detta ändamål borde camping-, parkerings- och rastplatser anordnas
inom vissa lämpliga områden, där tillfälle skulle givas till vandring i
skog och mark, till bad och fiske m. m. Strövstigar till naturreservat eller
annat som kunde vara sevärt borde i samband därmed utmärkas. Dessa anordningar
tjänade även ett rent skogligt syfte genom att besöken på kronoparkerna
kunde kanaliseras till vissa lämpliga områden och leder samt
olägenheterna av mindre önskvärda besök på andra, vitt spridda och känsligare
marker därmed begränsas. Verksamheten ansågs även kunna öka förståelsen
för naturen och skogsbruket och borde således vara väl förenligt
med domänverkets skogsbrukande uppgifter, helst som även andra skogsägare
— bolag och enskilda — påbörjat liknande insatser. På grundval av en
verkställd inventering och uppskattning av erforderliga åtgärder beräknades
kostnaderna för verksamheten komma att belöpa sig till omkring 500 000
kronor under ettvart av de första tre åren men väntades därefter nedgå till
omkring 200 000 kronor årligen.

Natur- och fritidsverksamheten påbörjades år 1962 och har därefter bedrivits
i full skala de följande åren. Åtskilliga större områden på kronoparkerna
är helt eller i det väsentliga färdigställda. Bland de stora områdena
må nämnas Bödasand på Öland, Hornslandet på Hudiksvalls revir, HalleHunneberg
och Omberg, Kloten på Malingsbo revir samt Granvik och Skagersholm
på Tivedens revir. Mindre omfattande anläggningar eller anordningar
bär tillkommit på en mängd platser — i så stor omfattning att endast
ett mindre antal revir icke på något sätt berörts därav. Genom PB-verksamhet,
bl. a. utgivande av tryckta beskrivningar, har förutsättningar skapats
för att områdena skall bli kända av allmänheten och kunna utnyttjas
på riktigt sätt.

Bevisorerna har besökt några av domänverket nyligen iordningställda
natur- och fritidsområden eller platser som sedan gammalt varit upplåtna
för rekreationsändamål och har därvid funnit åtskilliga exempel på väl
genomförda åtgärder. Den största anläggningen, Bödasand, är enligt revisorernas
mening väl planerad och utbyggnaden av hög standard. Vid
Malmön på Tjusts revir och vid Stenshuvud på Skånes ostkust har anord -

288

ningar för allmänhetens besök och trivsel företagits i mindre skala men med
en tilltalande utformning.

För ifrågavarande verksamhet anvisade Kungl. Maj :t för år 1962 450 000
kronor och för åren 1963 och 1964 årligen 500 000 kronor. Verket har därjämte
erhållit bemyndigande att anlita av verksamheten inflytande medel.
Kostnaderna under år 1962 översteg något det avsedda beloppet och beräknas
för innevarande år komma att stanna inom den sålunda angivna ramen.
För år 1963 belöpte sig emellertid kostnaderna till betydligt högre belopp,
närmare det dubbla mot angiven utgiftsram. Ehuru kostnadssumman inrymmer
vissa belopp som slutligt skall bestridas av annan myndighet och
det i vissa fall torde röra sig om utgifter som kan tänkas hänförliga till revirens
allmänna driftkostnader, synes det likväl uppenbart att ett väsentligt
överskridande ägt rum. Förhållandet synes i icke ringa mån bero på att
åtgärder vid ett flertal revir igångsatts utan att medel för ändamålet anvisats
i vederbörande driftstat men i förhoppning om att täckning i efterhand
skulle erhållas genom extra tilldelning av driftmedel. Vidare synes
påbörjade åtgärder ha blivit mera kostnadskrävande än från början varit
beräknat eller tagit större omfattning än som varit tänkt. En allmän entusiasm
för den nya s. k. fritidsgiven synes ha kännetecknat åtgärderna.

Den snabba utveckling som domänverkets natur- och fritidsverksamhet
sålunda tagit bottnar givetvis i att åtgärderna fyller ett aktivt och påtagligt
behov. Utvecklingen visar emellertid också att stora fritidsanläggningar blir
kostnadskrävande. Anläggningen vid Bödasand har sålunda under åren 1962
och 1963 krävt investeringar uppgående till närmare 550 000 kronor, och
ytterligare betydande utbyggnad anses påkallad. Revisorerna förutsätter att
de nu påbörjade större anläggningarna färdigställes men vill understryka
att det jämsides härmed torde finnas ett betydande behov av insatser även av
annat slag. Stora anläggningar på ett fåtal platser i landet torde i många
fall bli utnyttjade huvudsakligen av befolkningen inom ett tämligen närbeläget
område, om icke besöken skall kombineras med långa bilresor. Det
vore enligt revisorernas mening önskvärt om resurserna nu i större utsträckning
inriktades på smärre anordningar, varigenom en större spridning
av besöksobjekten skulle åstadkommas. Till mindre omfattande åtgärder
torde höra även den vid fritidsgivens början planerade utmärkningen av intressanta
naturobjekt. Revisorerna har påträffat viktiga dylika objekt, där
vägvisning och uppgiftslämning varit tämligen bristfällig. Nationalparken
Dalby-Söderskog och naturområdet Äspet, båda i Skåne, kan anföras som
exempel. Av domänverkets omkring 360 naturområden och omkring 580 enstaka
naturföremål torde endast ett fåtal vara kända av allmänheten, och
upplysningar om deras speciella vegetationstyp eller eljest skogligt intressanta
egenskaper står ofta icke att erhålla ens i den bygd där de är belägna.
Det torde vara ett omfattande arbetsprogram som i detta hänseende förestår,

289

om den ursprungliga tanken att bereda tillgång till kronoparkernas naturvärden
skall fullföljas.

Den ovan berörda differensen mellan avsedd kostnadsram och faktiska
utgifter för verksamheten synes revisorerna tyda på att systemet för revirens
medelsdisposition och redovisningen inom styrelsen behöver kompletteras
eller i vart fall bringas att fungera mera tillfredsställande.

19 Rev. berättelse any. statsverket är 19Ct''t I.

290

§ 30

Utmarksdelningsfastighetema på Öland

Kronan äger på Öland mer än ett hundratal smärre utmarkslotter, kallade
utmarksdelningsfastigheter eller ”allmänna planer” vilka förvaltas av
domänverket.

Under 1500-, 1600- och 1700-talen utgjorde Öland en kronans jaktpark,
där icke något hemman hade äganderätt till skog och utmark. De äldre hemmanen
på Öland synes ha blivit skattlagda endast för sina inägor. På grund
av befolkningens missnöje med förhållandena upphörde den s. k. djurgårdsinrättningen
i början av 1800-talet. För att gynna näringslivet på ön
och åstadkomma skogsplantering på tidigare öppet liggande marker beslöts
samtidigt att kronoparker och utmarker skulle fördelas på hemmanen på
Öland. Redan beviljade intagor och uppodlingar skulle ingå i delningen men
behållas av vederbörande hemman och avräknas på deras lotter. Den tilldelade
marken skulle åsättas viss ränta att utgå till kronan. Vissa skogsallmänningar,
på vilka invånarna ägde rätt till utsyning av skog, skulle undantagas
från delningen. Likaså skulle vissa områden för kronans behov och
för allmänna ändamål undantagas.

Den sålunda beslutade utmarksdelningen genomfördes under senare delen
av 1810-talet. De områden som därvid avsattes för allmänna ändamål
utgjorde sammanlagt 189 med en areal av tillhopa 1 040 hektar. Däri ingick
90 stenbrott, sandtag eller lertag, 52 fiskelägen, 17 last-, hamn- och
lotsplaner samt färjställen, 16 marknadsplatser, kyrkvallar m. m., 7 planer
för tullkvarnar, 5 områden för kalkbrännerier eller alunbruk, 1 köpingsplats
och 1 kronotorp.

I skrivelse den 3 april 1924 till Kungl. Maj:t anförde länsstyrelsen i Kalmar
län, att ett stort antal av de vid utmarksdelningen på Öland avsatta områdena
helt eller delvis disponerades för annat ändamål än det för vilket de
undantagits vid delningen. I många fall hade sålunda enskilda personer slagit
sig ner på områdena utan att ha erhållit formligt tillstånd därtill. Andra
åter påstod sig besitta områdena med äganderätt. I vissa fall hade kommuner
eller byalag upplåtit områdena eller delar därav till enskilda mot årliga
avgälder. Det fanns vidare områden som dittills icke tagits i anspråk för
sitt ändamål och som till synes icke heller någonsin syntes komma att erfordras
för detta. Länsstyrelsen hemställde därför om uppdrag för kammarkollegiet
att utreda dispositionsrätten till områdena, varvid frågan om eventuell
försäljning av ej längre behövliga områden borde upptagas till prövning.

Efter företagen utredning hävdade kammarkollegiet med bestämdhet

291

kronans oinskränkta äganderätt till ifrågavarande områden. Utmarksdelningen
syntes enligt kollegiet närmast ha haft karaktär av en avvittring. De
områden som vid avvittringen i Norrland av de därvid uppkomna överloppsmarkerna
avsatts till åtskilliga ändamål hade icke avhänts kronan. Lika
litet lämnade bestämmelserna om utmarksdelningen på Öland stöd för antagande
att kronan avhänt sig äganderätten till dessa områden. De områden
som icke längre användes eller kunde användas för avsedda ändamål
kunde därför fritt disponeras av kronan. Vissa områden, särskilt de som
blivit bebyggda, syntes kunna försäljas till respektive lägenhetsinnehavare.
Länsstyrelsen i Kalmar län och domänstyrelsen delade i avgivna remissutlåtanden
kammarkollegiets mening.

Frågan om försäljning av vissa vid utmarksdelningen avsatta områden
anmäldes för 1928 års riksdag genom propositionen nr 135. Föredragande
departementschefen anförde därvid, att det syntes nödvändigt att åtgärder
vidtoges för en reglering av dispositionsrätten till områdena. Det vore av
vikt för de många personer som slagit sig ner på dylika områden och där
byggt hus och odlat eller eljest nedlagt icke obetydliga kostnader att vinna
säkerhet rörande den rätt med vilken marken av dem innehades samt att i förekommande
fall tillförsäkra sig tryggat innehav därav. I andra fall där områdena
ännu ej tagits i anspråk och ej heller behövdes för sitt ursprungliga
ändamål kunde det befinnas lämpligt att genom nya upplåtelser nyttiggöra
dem. För att åstadkomma en sådan reglering borde varje upplåtelse bli föremål
för särskild undersökning genom kammarkollegiet. Allt efter undersökningens
utfall syntes underhandlingar böra upptagas med dåvarande
brukare eller eventuella spekulanter angående fastigheternas upplåtande
med äganderätt eller nyttjanderätt. Prövningen av upplåtelser med äganderätt
syntes böra ankomma på Kungl. Maj :t.

Med bifall till propositionen lämnade riksdagen bemyndigande för Kungl.
Maj :t att utan riksdagens hörande i varje särskilt fall försälja ifrågavarande
avsatta områden eller, där särskilda skäl därtill förelåg, avstå dem utan
vederlag.

Efter nu nämnda riksdagsbeslut och särskilt under 1930-talet har åtskilliga
försäljningar av utmarksdelningsfastigheter successivt genomförts, i
främsta rummet av fastigheter med bebyggelse. Antalet försäljningar har
hittills uppgått till omkring 70. Flertalet av fastigheterna är alltså alltjämt
i kronans hand. En överslagsmässig inventering av områdena utvisar följande
kronoinnehav.

292

Kommun	Antal fastigheter	Summa areal hektar
Ölands Åkerbo	21	112,96
Köpingsvik	19	126,03
Gärdslösa	14	57,84
Mörbylånga	30	74,86
Torslunda	17	37,19
Ottenby	18	27,94
Summa 119	436,82

Förvaltningen av ifrågavarande fastigheter har såsom nämnts uppdragits
åt domänverket. Den direkta tillsynen därav ankommer på Ölands revir.
Fyra områden, innehållande fasta fornlämningar, har överlämnats till vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademiens vård och förvaltning.

Fastigheterna är av varierande storlek. 31 fastigheter har en areal understigande
1 hektar, 64 fastigheter har en areal mellan 1 och 5 hektar, 10 fastigheter
omfattar mellan 5 och 10 hektar, 9 fastigheter mellan 10 och 20
hektar, 2 fastigheter innehåller 20 respektive 21 hektar och 1 fastighet innehåller
omkring 52 hektar. Beträffande 2 fastigheter har någon areal icke
uppgivits.

Till sin belägenhet är fastigheterna tämligen jämnt spridda över hela
Öland. Mer än hälften utgöres av strandområden; av de återstående ligger
flertalet vid de större vägarna, ofta i eller nära bebyggda områden.

Med hänsyn till det ändamål för vilket de kvarvarande utmarksdelningsfastigheterna
ursprungligen avsatts rubriceras 51 fastigheter som fiskelägen,
d. v. s. tilläggsplats för fiskebåtar samt utrymme för sjöbodar och
redskap jämte torkställningar för nät. 13 fastigheter är avsedda som hamnplaner
eller lastplaner, 31 fastigheter utgör grustag (sand- eller lertag) och
15 fastigheter rubriceras som stenbrott eller kalkbrott.. Bland övriga ändamålsbeteckningar
förekommer marknadsplats, kvarnplats, kyrkvall, vägplan,
källplan och avrättningsplats. I några fall tjänar samma område flera
av de angivna ändamålen.

Beträffande omkring 75 av områdena har någon upplåtelse icke ägt rum
eller har områdena upplåtits utan avgäld till kommuner eller enskilda. Ett
område utnyttjas kostnadsfritt av vägförvaltningen. Ett 20-tal områden
upplåtes till bete och några områden som grustäkter mot mindre avgälder,
medan ett 10-tal områden disponeras som tomtplatser för byggnader
eller anläggningar av skilda slag. Ersättningsbelopp på 10, 15 eller 20 kronor
per år förekommer i åtskilliga fall. Inkomster av någon betydelse erhålles

293

endast från ett fåtal fastigheter. Sålunda har ett såsom ”sandtag” betecknat
område upplåtits för ett flertal olika ändamål, bl. a. bad- och campingplats,
tomt för pensionatsrörelse, sportstugetomter och fritidsområde, för
sammanlagt 975 kronor per år. Ett annat område upplåtes som campingplats
för 250 kronor årligen. Summan av de årliga inkomster som inflyter
till domänverket för ett 50-tal avgiftsbelagda upplåtelser uppgår till omkring
2 400 kronor.

Revisorernas uttalande. Den s. k. utmarksdelning som i början av förra
århundradet genomfördes på Öland innebar att skogsmark och utmark, som
tidigare disponerats som kunglig djurpark, utskiftades på enskilda hemman.
I samband därmed avsattes omkring 190 mindre fastigheter eller områden
för vissa allmänna ändamål, exempelvis som fiskelägen, hamnar, grustäkter,
stenbrott och samlingsplatser av olika slag. I början av 1900-talet visade det
sig att åtskilliga av dessa fastigheter tagits i anspråk av kommuner eller
enskilda och i vissa fall blivit bebyggda utan att något formligt tillstånd
därtill utverkats. Andra områden utnyttjades icke för det avsedda ändamålet,
och i åtskilliga fall syntes de icke heller komma att användas på sätt
som tänkts. För att möjliggöra en reglering av dessa förhållanden lämnade
1928 års riksdag bemyndigande för Kungl. Maj :t att försälja sådana områden
eller att överlåta dem utan vederlag. Sedermera har ett 70-tal överlåtelser
av detta slag genomförts.

Av dessa s. k. ntmarksdelningsfastigheter eller ”allmänna planer” på
Öland återstår numera i kronans hand omkring 120, spridda över hela ön
och omfattande en sammanlagd areal av 437 hektar. De förvaltas av domänverket
och utnyttjas i vissa fall för sitt ursprungliga ändamål — som fiskelägen,
hamnar m. m. — i andra fall för nya ändamål eller ligger oanvända.
Fastigheterna begagnas vanligen kostnadsfritt, men för drygt ett 40-tal upplåtelser
uttages avgälder; de sammanlagda årliga inkomsterna därav uppgår
till omkring 2 400 kronor.

Enligt vad revisorerna inhämtat medför innehavet av ifrågavarande vitt
spridda områden en mängd uppgifter för tillsyn och förvaltning, ett administrativt
arbete som i flertalet fall icke står i rimligt förhållande till områdenas
värde och betydelse. De ändamål som fastigheterna gagnar synes
i regel icke heller utgöra statliga angelägenheter. Det synes revisorerna därför
önskvärt att detta fastighetsinnehav — efter företagen inventering och
utredning — i lämplig omfattning avvecklas och att i kronans hand behålles
endast sådana fastigheter som kan tänkas vara av värde för statliga myndigheter
eller eljest av särskild anledning bör behållas för framtiden. Övriga
områden synes böra försäljas eller överlåtas, varvid kommuner och andra
offentliga menigheter i första hand torde böra beredas tillfälle att övertaga
områdena.

294

Enligt revisorernas mening bör avvecklingen omfatta även sådana områden
som alltjämt utnyttjas för det ursprungliga ändamålet; dessa torde icke
innefattas i riksdagens år 1928 lämnade försäljningsbemyndigande. Revisorerna
förutsätter att särskild uppmärksamhet ägnas områden som kan
tänkas äga betydelse för fritidsändamål. Dit torde kunna räknas strandfastigheter
som lämpar sig till allmänna bad-, båt- eller tilläggsplatser. Sådana
områden torde i åtskilliga fall böra behållas av kronan och kostnadsfritt
upplåtas till kommuner eller samfälligheter. Vidare bör givetvis beaktas, att
överlåtelser av strandfastigheter icke sker på ett sådant sätt att det allmänna
framdeles kan åläggas utbetala ersättning för mistad fiskerätt.

295

§ 31

Byggnadsbeståndet på jordbruksdomänen Lindhov

Kronans jordbruksdomän Lindhov i Lindberga kommun av Hallands län
är belägen omkring 4 km norr om Varberg. Dess ägor genomkorsas av nuvarande
europaväg nr 6 samt av Himleån och dess tillflöde Munkån. De båda
vattenflödena förenar sig omedelbart väster om gårdens byggnadscentrum
och utrinner i havet 1 km väster därom. Gårdens areal utgör numera 225
hektar, varav 192 hektar åker inklusive tomtmark, 9 hektar äng och kultiverad
betesmark och 24 hektar annan mark (impediment). Taxeringsvärdet
uppgår till 696 800 kronor. Gällande arrendekontrakt omfattar perioden
1957—1967 och arrendeavgälden utgör 22 000 kronor.

Egendomens markinnehav var tidigare långt större än för närvarande,
men betydande områden har efter hand frånsålts, bl. a. åtskilliga torpställen.
Den för sitt fågelliv bekanta Getterön har en gång tillhört egendomen.

Lindhovs marker är av betydande historiskt intresse genom att det medeltida
Varberg, som kallades Nyby, var beläget på egendomen. Denna äldre
stad förstördes av svenskarna år 1565, men lämningar av staden finnes
bevarade, bl. a. med en i terrängen synlig vallgrav med befästningsanläggning
och i form av byggnadsrester några få decimeter under markytan. Murar
och golv efter stadens kyrka påträffades år 1936 i samband med grundgrävning
för tillbyggnad av Lindhovs ekonomibyggnad, och resterna av ett
karmeliterkloster har varit föremål för utgrävningar sistlidna sommar. På
befallning av konung Kristian IV uppfördes år 1615 en ladugård, som skulle
brukas under Varbergs slott. Efter freden i Roskilde år 1658 blev Lindhov
kronoegendom. Från år 1725 och under lång tid framåt var egendomen
upplåten på ständigt arrende.

Enligt Kungl. Maj ris beslut den 25 januari 1935 är ”samtliga byggnader
samt över och under jorden befintliga rester av gamla Varberg” förklarade
för byggnadsminnesmärken.

Såsom framgår av nämnda fridlysning är även byggnaderna på Lindhovs
kungsgård av stort kulturhistoriskt värde. Byggnadsbeståndet är tämligen
omfattande och viss del därav betecknas från jordbrukssynpunkt som överloppshus.
I förevarande sammanhang är huvudbyggnaden med flyglar samt
ekonomihuset av intresse.

Mangårdsbyggnaden, som är belägen på byggnadsområdets västra del,
utgöres av en större träbyggnad i två våningar, 19 X 9,5 meter. Det uppfördes
år 1838 efter ritningar som fastställdes redan år 1774 och ersatte då en
äldre mangårdsbyggnad på samma plats, öster om huvudbyggnaden och i
vinkel mot denna finnes två friliggande flyglar med planytan 11,2 X 7,7 me -

296

ter, benämnda norra och södra flygeln. De är uppförda på låg stenfot och
byggda av timmer med rödmålad brädbeklädnad; de har brutet tak, täckt
med tegel. Flyglarna uppfördes år 1806 och är alltså äldre än mangårdsbyggnaden.
Deras exteriör har i huvudsak behållit sin ursprungliga prägel. Båda
har ursprungligen varit avsedda som bostäder. Den norra flygeln har undergått
inre ombyggnad och användes för närvarande som bostad. Fn inre ombyggnad
var i början av 1950-talet aktuell även beträffande den södra flygeln,
men planerna därpå fullföljdes icke. Denna byggnad står obegagnad.

öster om den gårdsplan som bildas av bostadshusen och helt nära intill
riksvägen Malmö—Göteborg (E 6) ligger kungsgårdens ekonomibyggnader.
Dessa domineras av en äldre ladugårdsbyggnad av synnerligen ovanlig och
ålderdomlig utformning, inrymmande stall för hästar och nötkreatur samt
svinhus in. m. Den består av en mot gårdsområdet (mot väster) öppen fyrkant
med en sammanlagd längd av omkring 160 meter. Mittpartiet har en
längd av 82 meter och en bredd av 12 meter och är uppfört i något bruten
linje; de två därmed sammanhängande flygeldelarna, vinkelställda mot mittpartiet,
har en längd av vardera 39 meter. Murarna, som är mer än 1 meter
tjocka, är uppförda av gråsten till en höjd av 3 meter samt med en drygt
1 meter hög överbyggnad av resvirke med brädbeklädnad. Den södra hälften
av ekonomibyggnaden stod färdig år 1789 och den norra år 1796. Byggnadens
yttre har i det väsentliga behållit sin ursprungliga planlösning och karaktär,
men åtskilliga förändringar har vidtagits under senare tid. Sålunda
har en tidigare i mellandelens centrum befintlig vagnport med överbyggnad
borttagits. Murar och tak i detta parti har rivits eller fått förfalla på en
sträcka av omkring 15 meter. Från mittpartiet har år 1938 en större hissloge
med silo tillbyggts. Denna har med sin ena gavel sammanbyggts med
den äldre ladugården och i övrigt förlagts bakom mittlängan och i något
sned vinkel mot denna.

I riksantikvarieämbetets aktmaterial beträffande Lindhov framhålles att
de äldre byggnaderna på kungsgården måste tillmätas stort antikvariskt
värde. Omdömet motiveras med att det är ytterst sällsynt att påträffa en anläggning
där man- och fägårdens efter en enhetlig plan byggda hus är bevarade.

I skrivelse till domänstyrelsen den 4 maj 1962 framhöll domänintendenten
i mellersta domänområdet att egendomens jordbruk var av svag beskaffenhet.
De båda åar som genomflyter markerna orsakade tidvis översvämning
av åkrarna. Byggnadsbeståndet angavs vara av ”nästan dålig beskaffenhet”,
djurstallarna och mangårdsbyggnaden ”i dåligt skick”. Kostnaderna
för iståndsättning av byggnaderna beräknades till sammanlagt 420 000
kronor, varav 120 000 kronor för mangårdsbyggnaden, 200 000 kronor för
djurstallarna och 100 000 kronor för tre arbetarbostäder. Med hänsyn till
åkerns beskaffenhet samt de betydande underhållskostnader för överflödiga

297

byggnader som allt framgent måste åvila arrendatorn på egendomen syntes
arrendeavgiften ej kunna sättas högre än till omkring 30 000 kronor. Detta
belopp skulle förränta taxeringsvärdet jämte byggnadskostnaderna, tillhopa
omkring 1 100 000 kronor, med cirka 2,7 procent. Då egendomen var helt
skoglös samt komme att utgöra en icke obetydlig belastning för jordbruksförvaltningens
ekonomiska resultat, borde en försäljning av egendomen
övervägas.

Från och med år 1957 har domänverket bekostat upprustning och fastighetsägaren
åvilande underhåll för ett belopp av omkring 150 000 kronor.
Därav faller 60 000 kronor på en år 1957 företagen förbättring av vattenoch
avloppsanläggningen samt återstoden på ett innevarande år bedrivet
arbete med förnyelse av takstolar m. m. i den gamla ekonomibyggnaden.

Revisorernas uttalande. Lindhovs kungsgård i Hallands län, 4 km norr
om Varberg, har varit i kronans ägo sedan Halland genom freden i Roskilde
år 1658 kom inom Sveriges gränser. Gårdens ägor kan sägas utgöra historisk
mark. Det medeltida Varberg låg på gårdens centrala delar, lämningar
av staden finnes några få decimeter under markytan, och rester av stadens
kyrka och kloster har påträffats och i viss utsträckning undersökts. Även
byggnadsbeståndet på Lindhov är av kulturhistoriskt värde. Bostadshusen
uppfördes under 1800-talets tidigare del men efter ritningar som fastställdes
under 1700-talet. Särskilt de båda gårdsflyglarna har en vacker exteriör.
Den gamla ladugården av gråsten, byggd som öppen fyrkant med sammanlagt
160 meters längd, är uppförd under 1700-talet. Dess typ och utformning,
som möjligen kan vara äldre, torde vara sällsynt. Såväl mark
som byggnader på Lindhov har år 1935 förklarats för byggnadsminnesmärkcn.

Revisorerna har besökt Lindhovs kungsgård och därvid iakttagit åtskilliga
anmärkningsvärda brister i gårdens tillstånd och underhåll. Avdikning
från markerna har icke företagits i erforderlig omfattning. En av de båda
för bostadsändamål avsedda gårdsflyglarna företer tecken på begynnande
röta och i övrigt märkbara brister i det yttre underhållet. Den gamla ladugården
har på en del av mellanpartiet lämnats så helt utan underhåll att
både takresning och murar förstörts och borttagits. I detta parti har dessutom
tillbyggts en hissloge som genom storlek och utformning ej alls harmonierar
med byggnaden i övrigt. På den gamla ladugården har taket till
stor del täckts med provisoriskt material av sådant utseende att det redan
på långt avstånd från gården gör ett föga tilltalande intryck.

Byggnadsbeståndet på kronans jordbruksdomäner bör — antingen det har
kulturhistoriskt intresse eller icke -—• givetvis hållas i godtagbart skick. Härtill
är att märka att enligt principen för tillsyn och underhåll av jordbruksdomänerna
byggnadsminnesmärkcn och äldre anläggningar med kultur -

298

historiskt intresse i görligaste män skall bevaras. Föreskrifter av denna innebörd
har även intagits i domänstyrelsens allmänna bestämmelser för utarrendering
av kronoegendomar. Att upprätthålla denna princip beträffande
en egendom som Lindhov torde onekligen innebära ett synnerligen svårlöst
problem, eftersom särskilt den ålderdomliga och tungarbetade ekonomibyggnaden
måste vara svår att utnyttja i tidsenlig jordbruksdrift. Enligt revisorernas
mening kan emellertid de föreliggande svårigheterna icke motivera att underhållet
eftersättes i den utsträckning som här skett. Nödvändiga åtgärder
måste givetvis vidtagas innan förfallet når en sådan gräns att förnyelse av
hela byggnadsdelar blir nödvändig. Markerna måste hållas avdikade.

Det kan givetvis ifrågasättas om Lindhov bör behållas som kronans jordbruksdomän.
Gårdens jordbruk betecknas som svagt, främst på grund av
den ringa höjden över havet som medför täta vattenöversvämningar pa omkring
hälften av åkermarken. Nuvarande europaväg nr 6 genomkorsar ägorna,
och bebyggelsen i det tillväxande Varberg närmar sig fastighetens södra
gräns. Dock finnes, som redan framhållits, arkeologiskt värdefulla lämningar
på en central del av markerna, och byggenskapen förklarades år 1935
som byggnadsminnesmärken, varför kronan ej kan undandraga sig sitt ansvar
och underlåta att taga hänsyn därtill. Enligt revisorernas mening bör
domänstyrelsen i samråd med riksantikvarieämbetet företaga en allsidig
prövning av frågan om kronoegendomens upprustning och framtida disposition.

Inrikesdepartementet

§ 32

299

Länsstyrelsernas anslagsframställningar

Enligt 8 § länsstyrelseinstruktionen åligger det länsstyrelse att årligen
före den 1 september till Kungl. Maj :t avgiva förslag dels till beräknande av
utgifterna i länet för nästföljande budgetår å de i riksstaten upptagna avlönings-
och omkostnadsanslagen till länsstyrelserna och landsstaten i övrigt,
dels till de andra framställningar inom länsstyrelsens ämbetsområde
som länsstyrelsen finner böra göras hos nästkommande års riksdag.

Anvisningar rörande den närmare utformningen och formella uppställningen
av anslagsframställningarna överlämnas årligen från inrikesdepartementet
till länsstyrelserna. Anvisningarna innefattas i en skrivelse från departementet,
en av finansdepartementet utfärdad promemoria angående
myndigheternas anslagsframställningar, en från statssekreteraren i sistnämnda
departement till övriga statssekreterare avlåten skrivelse samt en inom inrikesdepartementet
utarbetad uppställning för anslagsframställningen jämte
bilagor, vilken synes avsedd som ett slags mall för framställningen.

I förenämnda promemoria uttalas bl a. att däri lämnade anvisningar syftar
till att underlätta såväl myndigheternas som departementens budgetarbete.
Regler och riktlinjer lämnas beträffande tidpunkt m. m. för ingivande
av framställning samt beträffande redovisningar och beräkningar för olika
anslag och anslagsposter. Redovisning av personal, medelsåtgång och anslagsbehov
m. m. förutsättes beträffande vissa uppgifter skola lämnas i själva
framställningen och i övrigt i form av ett omfattande bilagematerial. I promemorian
finnes intaget ett exempel på hur en anslagsframställning för ett
ordinärt statligt ämbetsverk bör göras. I exemplet angives bl. a. tolv bilagor,
innehållande uppgifter som framgår av nedanstående ur exemplet hämtade
förteckning.

Bil. 1. Organisationstablåer.

Bil. 2. Detaljmotivering ang. föreslagna personalförändringar.

Bil. 3. Personalredovisning.

Bil. 4. Uppgifter för innevarande budgetår ang. anslagsposten till avlöningar
till ordinarie tjänstemän.

Bil. 5. Uppgifter för innevarande budgetår ang. anslagsposten till arvoden
och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t.

Bil. 6. Uppgifter för innevarande budgetår ang. anslagsposten till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal.

Bil. 7. Specifikation över styrelsens förslag till förändringar under avlöningsanslagct
för budgetåret 1965/66 med fördelning på de olika anslagsposterna.

300

Bil. 8—9. Sammanställning ang. avlönings- och omkostnadsanslagen, innehållande
anslagsbelopp och belastningssiffror för de två föregående budgetåren,
anslagsbelopp för innevarande budgetår samt styrelsens förslag för
nästa budgetår.

Bil. 10. Motivering ang. föreslagna ändringar av omkostnadsanslaget för
budgetåret 1965/66.

Bil. 11. Tjänsteändringsförslag på av civildepartementet fastställt formulär.

Bil. 12. Organisationsföredragandens årsredogörelse ang. bedriven rationaliseringsverksamhet,
varav ett exemplar har tillställts statskontoret.

I årets skrivelse från inrikesdepartementet till länsstyrelserna framhålles
bl. a. att anslagsframställningen bör vara departementet tillhanda senast
den 25 augusti, en avkortning således av den i länsstyrelseinstruktionen
angivna tidsfristen med ungefär en arbetsvecka. Vidare hänvisas till vad
som anförts i ovannämnda promemoria och i skrivelsen från statssekreteraren
i finansdepartementet till övriga statssekreterare. Härutöver lämnas
vissa föreskrifter som, bortsett från vad som anknyter till länsstyrelsernas
speciella förvaltningsuppgifter, synes innebära bl. a. krav på en i vissa avseenden
väsentligt mer detaljerad redovisning av olika förhållanden än som
gäller för statliga ämbetsverk i allmänhet.

Omfattningen av och graden av utförlighet i de uppgifter länsstyrelserna
är skyldiga lämna kan i viss mån belysas av förteckningarna över bilagor till
anslagsframställningarna. Som exempel har här valts framställningen från
länsstyrelsen i Kristianstads län för budgetåret 1965/66, vilken framställning
synes vara av för länsstyrelserna normal omfattning. Till framställningen
är fogade följande bilagor.

Bil. 1. Uppgifter för innevarande budgetår angående anslagsposten till
länsstyrelsernas avlöningar till övriga tjänstemän å ordinarie stat (landskansliet).

Bil. i a. Förteckning över tjänstemän å ordinarie stat (landskansliet).

Bil. 2. Uppgifter för innevarande budgetår angående anslagsposten till
länsstyrelsernas avlöningar till övrig icke-ordinariepersonal (landskansliet).

Bil. 2 a. Förteckning över icke-ordinarie personal (landskansliet).

Bil. 2 b. Beräkning av medelsbehovet till avlöningar till tillfällig personal
för budgetåret 1965/66 (landskansliet).

Bil. 3. Uppgifter för innevarande budgetår angående anslagsposten till
länsstyrelsernas avlöningar till övriga tjänstemän å ordinarie stat (landskontoret
och för länsstyrelsen gemensam personal).

Bil. 3 a. Förteckning över tjänstemän å ordinarie stat (landskontoret och
för länsstyrelsen gemensam personal).

Bil. i. Uppgifter för innevarande budgetår angående anslagsposten till
länsstyrelsernas avlöningar till övrig icke-ordinarie personal (landskontoret
och för länsstyrelsen gemensam personal).

Bil. 4 a. Förteckning över icke-ordinarie personal (landskontoret och för
länsstyrelsen gemensam personal).

301

Bil. A b. Beräkning av medelsbehovet till avlöningar till tillfällig personal
för budgetåret 1965/66 (landskontoret och för länsstyrelsen gemensam personal).

Bil. 5. Tjänstemän å övergångsstat vid länsstyrelsen budgetåret 1964/65.

Bil. 5 er. Förteckning över tjänstemän å övergångsstat vid länsstyrelsen
budgetåret 1964/65.

Bil. 6 a. Förslag till förändringar under avlöningsanslaget för länsstyrelserna
budgetåret 1965/66 (landskansliet).

Bil. 6 b. Förslag till förändringar under avlöningsanslaget för länsstyrelserna
budgetåret 1965/66 (landskontoret och för länsstyrelsen gemensam
personal).

Bil. 7. Arbetskraftens fördelning inom landskansliet.

Bil. 8. Arbetskraftens fördelning inom landskontoret.

Bil. 9. Arbetskraftens fördelning såvitt angår gemensam personal.

Bil. 10. Personalutveckling.

Bil. 11. Länsstyrelsens omkostnader.

Bil. 11 a. Specificerad uppgift rörande olika befattningshavares tjänsteresor.

Bil. 12. Uppgifter angående beräknade utgifter för expenser under budgetåret
1965/66 (länsstyrelsen).

Bil. 12 a. P. M. angående beräknade utgifter för expenser under budgetåret
1965/66 (länsstyrelsen).

Bil. 13. Uppgifter för innevarande budgetår angående anslagsposten till
häradsskrivarna m. fl. avlöningar till övriga tjänstemän å ordinarie stat.

Bil. 13 a. Förteckning över tjänstemän å ordinarie stat (häradsskrivarna
m. fl.).

Bil. 1A. Uppgifter för innevarande budgetår angående anslagsposten till
häradsskrivarna in. fl. avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.

Bil. 1A a. Förteckning över icke-ordinarie personal (häradsskrivarna
m. fl.).

Bil. 1A b. Beräkning av medelsbehovet till avlöningar till tillfällig personal
vid häradsskrivarorganisationen.

Bil. 15. Förslag till förändringar under avlöningsanslaget för häradsskrivarna
m. fl.

Bil. 16. Uppgift å och beräkning av utgifter under delposterna till expenser
i omkostnadsstaten för häradsskrivarna m. fl. för budgetåren 1962/63,
1963/64 resp. 1965/66.

Bil. 16 a. P. M. angående länsstyrelsens utgifter för häradsskrivarnas expenser
under budgetåret 1965/66.

Bil. 17. Personalredovisning (landskansliet).

Bil. 18. Personalredovisning (landskontoret och för länsstyrelsen gemensam
personal).

Bil. 19. Personalredovisning (häradsskrivarna).

Bil. 20. Utdrag av protokoll rörande kansliskrivare utöver personalplan å
landskansliet.

Bil. 21. Tjänsteändringsförslag (l:e länsnotarie Ao 23 — länsassessor Ao
25, landskansliet).

Bil. 22. Tjänsteändringsförslag (l:e länsnotarie Ao 21 — 1 :c länsnotarie
Ao 23, landskansliet).

302

Bil. 23. Framställning från expeditionsvakter vid länsstyrelsen om löncgradsuppflyttningar.

Bil. 2i. P. M. rörande rationaliseringsverksamheten inom länsstyrelsens
landskansli.

Bil. 25. P. M. rörande rationaliseringsverksamheten inom länsstyrelsens
landskontor.

Revisorerna har i rundskrivelse till samtliga länsstyrelser anhållit att få
del av deras synpunkter beträffande frågan om de arbetsuppgifter som åvilar
länsstyrelserna i samband med de årliga anslagsäskandena och beträffande
de åtgärder som eventuellt kan anses lämpliga i syfte att förenkla och
rationalisera petitaarbetet.

I de inkomna svaren har framförts såväl vissa allmänna synpunkter på
arbetet i stort som olika synpunkter och förslag beträffande särskilda moment
i arbetet.

Allmänna synpunkter

Vad först gäller de allmänna synpunkterna har praktiskt taget samtliga
länsstyrelser förklarat att arbetsuppgifterna i samband med anslagsäskandena
är betungande och rationaliseringsåtgärder önskvärda. Petita skall
upprättas under en tid då styrelsernas arbetsstyrka är reducerad på grund
av semestrar och arbetsveckan avkortad genom fria lördagar. Arbetet kan i
väsentliga avseenden icke påbörjas förrän regleringsbrevet erhållits, vilket
ofta sker först i juli, och boksluten för föregående budgetår färdigställts.

Ett antal länsstyrelser framhåller, att vissa uppgifter och redovisningar
som icke är nödvändiga för det översiktliga budgetarbetet i departementet
borde kunna få lämnas vid en senare tidpunkt än den 25 augusti. Länsstyrelsen
i Uppsala län framför tanken att fullständig anslagsberäkning skulle
krävas endast vart tredje år såsom fallet är beträffande underlaget för taxeringsarvodena.
Underlag för de årliga beräkningarna bör då utgöra de uppgifter
som länsstyrelsen för löpande budgetår lämnar varje vår. Avvikelser
därifrån bör ske endast för de fall, då länsstyrelsen äskar nyinrättande eller
uteslutande av tjänst, ändring av lönegrad eller löneklass samt, beträffande
expensanslagen, då väsentlig höjning äskas på grund av nyuppsättning,
prisstegring eller liknande förhållande. Länsstyrelsen i Älvsborgs län
framhåller att lättnader i arbetet skulle kunna vinnas bl. a. genom användande
av schablonberäkningar och klumpsummor i fråga om såväl lönekostnader
som expenser och anser vidare nödvändigt att budgetredovisningssystemet
omprövas i sin helhet. Frågan om schablonberäkningar beröres
även i ett par andra yttranden.

I den följande framställningen redovisas de huvudsakliga synpunkter och
förslag länsstyrelserna framfört beträffande vissa särskilda, för petitaarbe -

303

tet betungande arbetsuppgifter. För överskådlighetens skull har en gruppering
gjorts efter de därvid berörda huvudspörsmålen.

Personalredovisningen

De för länsstyrelserna gällande föreskrifterna beträffande personalredovisningen
synes medföra arbetsuppgifter av betydligt större omfattning än
som i detta häpseende åligger ämbetsverk i allmänhet. Föreskrifterna har
också föranlett erinringar i stor utsträckning från länsstyrelsernas sida.

Praktiskt taget samtliga länsstyrelser tar upp frågan om den i inrikesdepartementets
skrivelse föreskrivna skyldigheten att redovisa tjänstemännen
namneligen. I det ovan angivna exemplet på anslagsframställning har
i enlighet med föreskrifterna sådan redovisning lämnats i bilagorna 1 a, 2 a,
3 a, 4 a, 5 a, 13 a och 14 a, således beträffande såväl ordinarie som icke-ordinarie
tjänstemän samt tjänstemän på övergångsstat inom de olika avdelningarna
och inom häradsskrivarorganisationen m. m. Ett flertal länsstyrelser
ifrågasätter om icke namnuppgifterna kunde helt slopas, då de synes
obehövliga för anslagsberäkningarna, eller om de icke i vart fall kunde få
lämnas senare än den 25 augusti. Det anföres bl. a. att ombyte av befattningshavare
sker i en takt som snabbt gör många uppgifter inaktuella och
att en namnelig redogörelse för personalen författningsenligt lämnas till
statistiska centralbyrån varje år. Uppgifterna till departementet, om detta
anser sig böra vidhålla kravet på namnuppgifter, borde kunna få i tillämpliga
delar samordnas med redogörelsen till statistiska centralbyrån, vilken avser
läget den 1 oktober, alltså en senare tidpunkt än den då anslagsframställning
skall vara ingiven. Även personalförändringarna framgår av uppgifterna
till centralbyrån, och vissa länsstyrelser har därför anfört motsvarande
synpunkter jämväl beträffande bilagorna angående ”personalutveckling”
och ”personalredovisning” (i exemplet bilagorna 10, 17, 18 och 19).
Det har vidare ifrågasatts bl. a. om de detaljerade uppgifterna angående
personalens fördelning på sektioner m. m. fyller ett oundgängligt behov.

Det kan allmänt sägas att länsstyrelserna mycket starkt betonat önskvärdheten
av möjligheterna att rationalisera och förenkla personalredovisningen.

A vlöningsanslagen

En stor del av personalen är upptagen på de för landsstaten fastställda
personalplanerna. Ett flertal länsstyrelser har med hänvisning härtill ifrågasatt
om icke löneanslagsberäkningen för denna personal kunde göras centralt.
Länsstyrelsernas uppgifter skulle då kunna begränsas till förslag om
ändringar i planerna samt anslagen för extra och tillfällig personal. Beträffande
de båda sistnämnda personalkategorierna har även bl. a. den tanken

304

framförts, att anslaget skulle bestämmas med ledning av medelsåtgången
för sistförflutna budgetår och vad som kan förutses beträffande personalbehovet
för kommande budgetår.

Omkost nadsanslagcn

Vissa länsstyrelser har även tagit upp spörsmål beträffande omkostnadsanslagen.
Äskade belopp angives f. n. i klumpsummor utom vad gäller anslagsposten
”Expenser för eget behov”, som skall uppdelas på ett flertal delposter.
Förslag har framförts att även sistnämnda post bör få upptagas i en
klumpsumma och specificering ske senare under budgetåret i samband med
den beräkning av det verkliga medelsbehovet som skall verkställas i april
varje år. Ett annat förslag är att specificering skulle företagas endast på de
undertitlar som är upptagna i länsstyrelsens bokföring.

I fråga om anslaget till reseersättningar har i ett par fall ifrågasatts om
detta icke kunde givas karaktären av rent förslagsanslag, d. v. s. att det skulle
få överskridas utan att Kungl. Maj :ts medgivande behövde inhämtas. Bakgrunden
till dessa förslag synes vara de särskilda svårigheterna att för denna
anslagspost åstadkomma en förhandsberäkning av medelsbehovet.

Revisorernas uttalande. Av de i det föregående anförda uppgifterna angående
föreskrifterna för länsstyrelsernas anslagsframställningar, av det lämnade
exemplet på bilagematerialets omfattning för en sådan framställning
av normaltyp och av de återgivna uttalandena i länsstyrelsernas yttranden
torde framgå att de med länsstyrelsernas anslagsäskanden förenade arbetsuppgifterna
är betydande. Visserligen gavs år 1963 vissa ändrade riktlinjer
för petitaskrivningen i syfte att förenkla och schablonisera framställningarna.
Så föreskrevs exempelvis att lönekostnaderna för olika tjänster genomgående
skulle beräknas enligt näst högsta löneklassen förvarjetjänst; tidigare
hade de faktiska förhållandena måst läggas till grund för beräkningarna.
Samtidigt har emellertid nya arbetsuppgifter tillkommit, och det synes enligt
revisorernas mening icke behöva råda någon tvekan om att anslagsframställningarna
med den utformning som nu är föreskriven för dem kräver
en mycket avsevärd arbetsinsats från länsstyrelsernas sida. Man bör i sammanhanget
icke bortse ifrån att detta förhållande kan medföra svårigheter
i fråga om handhavandet av andra betydelsefulla arbetsuppgifter som ankommer
på länsstyrelserna. Revisorerna anser det angeläget att möjligheterna
till åtgärder i syfte att förenkla och rationalisera länsstyrelsernas petitaarbete
uppmärksammas.

Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har länsstyrelserna
framlagt ett antal önskemål om och förslag till förenklingar i petitaskrivningen.
Vissa av förslagen har en vittsyftande, generell innebörd. Sålunda
har bl. a. den tanken framförts, att fullständig anslagsberäkning skulle gö -

305

ras endast vart tredje år och att som underlag för de årliga beräkningarna
skulle utnyttjas den sammanställning som nu upprättas i ett senare skede
av budgetåret, den 1 april, då medelsbehovet bättre kan överblickas. Avvikelser
från denna ordning skulle ifrågakomma endast då fråga är om
tjänsteförändringar eller nya tjänster eller vid väsentligt ökade omkostnader.
Det har vidare ifrågasatts att schablonberäkningar och klumpsummor
skulle få användas för såväl löne- som omkostnadsanslagen med precisering
av beloppen vid ovannämnda tidpunkt. Det har också av en länsstyrelse
hävdats, att det vore nödvändigt med en omprövning av budgetredovisningssystemet
i dess helhet.

I övrigt avser önskemålen och förslagen i huvudsak olika detaljspörsmål.
Praktiskt taget fullständig enighet råder beträffande frågan om namnelig
redovisning av personalen. Denna redovisning anses på de flesta håll kunna
helt slopas eller i vart fall få ingivas senare än den 25 augusti, då petita
senast skall vara ingivna; den har nämligen bedömts sakna betydelse
för anslagsberäkningen. Sistnämnda synpunkt har framförts även beträffande
vissa andra personaluppgifter som nu skall avlämnas i samband med anslagsframställningen.
önskemål har vidare uttalats om förenklingar av personalredovisningen
i övrigt, exempelvis beträffande personalens fördelning
på sektioner in. in. I detta sammanhang ifrågasättes också om icke personalredovisningen
kan samordnas med den personalredovisning, avseende
läget den 1 oktober, som nu årligen tillställes statistiska centralbyrån.

En annan fråga av särskild vikt i förevarande avseende gäller anslagsberäkningen
för den personal som är upptagen på fastställda personalplaner.
I flera yttranden har den meningen hävdats, att denna beräkning lämpligen
bör göras centralt. En sådan reform skulle betyda en avsevärd arbetsbesparing
sammantaget för samtliga länsstyrelser.

Även beträffande omkostnadsanslagen har förslag till förenklingar framförts.
Anslagsposten ”Expcnser för eget behov” skall nu uppdelas på ett
stort antal delposter. Det har ifrågasatts att även denna post skall få anges
i en klumpsumma och att specificeringen skall få anstå till den tidigare
nämnda översynen per den 1 april. Ett annat förslag är att uppdelningen
av anslagsposten skall begränsas till undertitlarna i länsstyrelsens bokföring.
I fråga om reseanslaget har anförts att detta borde vara ett rent förslagsanslag.

De av länsstyrelserna framförda förslagen kan sammanfattningsvis sägas
gälla frågor om schablonberäkning av anslag och längre tidsintervall mellan
detaljberäkningarna, förenkling i olika avseenden av personalredovisningen,
längre tidsfrist för avlämnandet av vissa uppgifter, viss centralisering av
lönean slagsberäkningen samt vissa reformer i fråga om omkostnadsanslagens
beräkning och konstruktion. Det är självfallet icke möjligt för revisorerna
att konkret taga ställning till de olika förslagen. Revisorerna är

20 Rev. berättelse ang. statsverket är t9C>i I.

306

också medvetna om att departementen för sitt budgetarbete bl. a. bör ha
tillgång till en grundlig redovisning av anslagsbehov och medelsåtgång och
kan icke bedöma i vad mån genomförandet av ett visst förslag kan försvåra
detta arbete eller minska möjligheterna för den kontroll av medelsanvändningen
som är önskvärd. En liknande uppfattning har även uttryckts av ett
flertal länsstyrelser.

Vad länsstyrelserna själva anfört och vad revisorerna i övrigt erfarit har
emellertid givit revisorerna den uppfattningen, att en översyn av arbetet
med länsstyrelsernas anslagsframställningar bör göras i syfte att tillvarataga
de möjligheter till förenklingar och rationaliseringar som kan förefinnas.
Revisorerna har icke ansett sig böra lämna några närmare anvisningar
för en sådan översyn men vill allmänt framhålla att de mera vittsyftande
förslagen synes böra prövas i ett större sammanhang än som avser
endast länsstyrelserna.

307

§ 33

Fordonsregis treringen

I en inom kommunikationsdepartementet upprättad promemoria, vilken
ligger till grund för beslutad utredning angående fordonsregistreringen och
därmed sammanhängande spörsmål, bär följande redogörelse lämnats beträffande
gällande regler för registreringsverksamheten.

I vägtrafikförordningen den 28 september 1951 finnes bestämmelser om
kontroll från bland annat trafiksäkerhetssynpunkt genom registrering av
vissa motordrivna fordon och släpfordon. Motorfordon samt vissa traktorer
och släpfordon må tagas i bruk endast om fordonen är registrerade och vederbörligen
försedda med registreringsskylt, utvisande fordonets registreringsnummer.
Härifrån har undantag gjorts i fråga om fordonens brukande
enligt interimslieens, saluvagnslicens och turistvagnslicens. Vidare finnes
särskilda bestämmelser om rätt att tillfälligt bruka personbil som här i
riket förvärvats av utomlands bosatt person (s. k. exportvagn). Enligt de
allmänna bestämmelserna om fordonsregister och registreringsskyldighet
skall hos länsstyrelse föras bilregister och bilreservregister samt hos myndighet
som Konungen bestämmer centralt bilregister. Centrala bilregistret
föres hos statistiska centralbyrån. Bilregister föres i löpande följd i särskilda
serier för bilar, motorcyklar, traktorer och släpfordon. Fordon skall
vid upptagande i bilregistret tilldelas ordningsnummer, vilket jämte viss
bokstavsbeteckning utgör fordonets registreringsnummer. Som villkor för
fordons upptagande i bilregister skall gälla, att fordonet inom ett år före
ansökan undergått registreringsbesiktning eller upptagits i typintyg samt
att fordonet därefter icke underkastas sådan ändring, att det ej längre
överensstämmer med uppgifterna i utfärdat besiktningsinstrument eller
typintyg. Villkoret skall ej gälla vid överförande av registrerat fordon till
bilregistret i annat län och i viss utsträckning ej heller i fråga om reservregistrerade
fordon. Har registrerat fordon underkastats ändring föreligger
i princip skyldighet för ägaren att inställa fordonet för registreringsbesiktning.

Den löpande kontrollen av registrerade fordon sker för närvarande genom
länsstyrelsernas övervakning, flygande inspektion och inspektion hos
försäljare ävensom genom obligatorisk kontrollbesiktning i fråga om vissa
speciella fordon, huvudsakligen utryckningsfordon, fordon som nyttjas
i körskolor och vissa fordon som användes i yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse.
Genom riksdagens bifall till proposition 1963:91 föreligger
härjämte principiellt beslut om införande den 1 januari 1965 av
årlig besiktning av registrerade motorfordon som är äldre än tre år. I Kung],

308

Maj:ts av riksdagen antagna proposition nr 132 år 1964 har föreslagits
vissa av denna reform föranledda ändringar i bl. a. vägtrafikförordningen.
Den löpande kontrollen över registrerade fordon kommer, då reformen genomförts,
att utföras i form av dels årlig kontrollbesiktning av ovannämnda
specialfordon m. fl., dels årlig kontrollbesiktning av andra registrerade
motorfordon och släpvagnar som uppnått en ålder av tre år, dels ock kontrollbesiktning
i anledning av föreläggande härom eller körförbud, meddelade
vid årlig kontrollbesiktning, flygande inspektion och inspektion hos
försäljare.

Beträffande registreringsförfarandet gäller att fordon skall registreras
hos länsstyrelsen i det län där det har sin hemort. Hemorten är i första
hand den ort där ägaren är mantalsskriven och i vissa undantagsfall den ort
där fordonet företrädesvis brukas. Registreringsskyldigheten åvilar fordonets
ägare och skall fullgöras inom tre veckor från förvärvet. Då beträffande
registrerat fordon sådan förändring inträffar att fordonet skall registreras
i annat län, skall ägaren inom tre veckor från det förändringen inträdde
göra ansökan om ny registrering i det län där registrering skall ske. Sådan
skyldighet föreligger under vissa förutsättningar ej för den som innehar
saluvagnslicens. Förre ägaren är i angivna fall berättigad men ej skyldig
göra anmälan om att fordon övergått till ny ägare.

Registreringsansökan skall bl. a. innehålla uppgift om ägarens namn,
yrke, hemvist och postadress samt vara åtföljd av bl. a. besiktningsinstrument
eller typintyg. Brist i sådant hänseende medför att registrering vägras.
Bilregistret utgöres av de för länsstyrelsen avsedda exemplaren av besiktningsinstrument
eller typintyg och innehåller således, förutom ovannämnda
uppgifter om ägare, en rad vid registrerings- eller typbesiktningen anmärkta
förhållanden angående fordonet såsom fabrikat, typ, årsmodell och
chassinummer.

Anmälan till registreringsmyndigheten skall göras när fordonet övergår
till ny ägare utan att registrering skall ske i annat län. Anmälningsskyldigheten,
som skall fullgöras inom tre veckor från förvärvet, åvilar den
nye ägaren, medan också i dessa fall den förre ägaren är berättigad att
göra anmälan om övergång av äganderätten. Vidare gäller att ägare av
registrerat fordon skall anmäla ändring i fråga om fordonets hemort eller
ägares namn, hemvist och postadress jämväl när ändringen ej föranledes
av överlåtelse.

I fråga om fordons avregistrering gäller att sådan ägare av registrerat
motorfordon, vilken har för avsikt att under viss tid eller tills vidare icke
bruka fordonet, kan begära fordonets överförande till bilreservregistret.
Registrerat eller reservregistrerat fordon som förstörts eller eljest kan antagas
icke vidare komma att brukas skall anmälas för avförande ur registret.

309

Registrering skall vägras om fordonet befinnes ej vara i föreskrivet skick.
Ändring i registrerade förhållanden kan under vissa förutsättningar företagas
av registreringsmyndigheten självmant. Såväl enligt de nu gällande
som i propositionen 1964: 132 föreslagna reglerna skall i fråga om meddelade
körförbud anteckning alltid göras i bilregistret. Motsvarande gäller
föreläggande om kontrollbesiktning utom i det fall att det meddelats vid
flygande inspektion. Vid registrering av fordon i annat län skall den tidigare
registreringsmyndigheten översända uppgift om körförbud eller föreläggande
om kontrollbesiktning, övergår fordon till ny ägare, skall denne
underrättas om körförbud som gäller för fordonet.

I fråga om centrala bilregistret gäller att länsstyrelserna i samband med
registrering av fordon skall översända ett exemplar av besiktningsinstrumentet
eller typintyget till arméförvaltningen (biluttagningsmyndigheten),
som i sin tur skall vidarebefordra detta exemplar till statistiska centralbyrån.
Vidare skall till centrala bilregistret anmälan göras om fordons avförande
ur bilregistret eller bilreservregistret. Anmälan skall jämväl göras
om ändring av hemort för fordon som är upptaget i bilregister eller bilreservregister.
Ifrågavarande anmälningar angående fordon som är uttaget
enligt uttagningskungörelsen skall insändas till biluttagningsmyndigheten
för vidare befordran till statistiska centralbyrån. Länsstyrelses skyldighet
att anmäla ändring av fordons hemort skall enligt kungörelsen den 22 november
1957 tills vidare ej fullgöras i fråga om personbilar, motorcyklar,
traktorer och släpvagnar. De till statistiska centralbyrån inkomna uppgifterna
skall överföras på hålkort, avsedda för statistisk bearbetning. Sålunda
upprättade hålkort jämte det till grund härför liggande materialet
bildar, ordnade länsvis och i serier, det centrala bilregistret. Angående omfattningen
och fördelningen av det i centrala bilregistret redovisade fordonsbeståndet
åligger det statistiska centralbyrån att publicera de sammanställningar
som kan anses erforderliga.

Som ovan nämnts får motorfordon tagas i bruk i princip endast om det
är registrerat och vederbörligen försett med registreringsskylt. Beträffande
registreringsskylt har närmare föreskrifter givits angående dess beskaffenhet,
huvudsakligen avseende form, färg, material samt placeringen och utformningen
av bokstäver och siffror. Särskilda bestämmelser har givits för
interimsskylt, saluvagnsskylt, turistvagnsskylt och exportvagnsskylt.

De nu återgivna bestämmelserna rör huvudsakligen den genom bilregistreringcn
utövade kontrollen över fordonsbeståndet. Härjämte finnes
emellertid i anslutning till registreringsförfarandet föreskrifter som tjänar
andra syften. Sålunda skall automobilskatt enligt förordningen den 2 juni
1922 om automobilskatt årligen erläggas för här i riket registrerat motorfordon.
Vissa fordon är frikallade från skatteplikt. Anteckning om skatteplikt
skall göras i bilregistret. Skattskyldig är för visst kalenderår den som

310

vid kalenderårets början varit eller bort vara i bilregistret antecknad som
ägare eller, beträffande fordon som blivit under kalenderåret första gången
registrerat, den som därvid antecknats som ägare. Enligt kungörelsen den
12 december 1924 ang. uppbörd av automobilskatt m. m. skall skatten påföras
skattskyldig i bilregistret första gången då fordon registreras och sedermera
för varje kalenderår så länge fordonet är underkastat skatteplikt.
Den årliga uppbörden av skatt verkställes genom postverkets försorg, medan
skatten vid registrering första gången erlägges direkt till registreringsinyndigheten.
I sistnämnda fall må bevis om registrering ej utlämnas förrän
skatten erlagts. I viss omfattning kan jämväl till registre ringsmyndigheten
inbetalning av den årliga skatten fullgöras efter uppbördsterminens utgång.
Sedan restlängd upprättats verkställes däremot restindrivning enligt bestämmelserna
i uppbördsförordningen. Automobilskattens erläggande är en
förutsättning för fordonets brukande. För kontrollen härav har jämväl föreskrivits
skyldighet att under färd medföra skattekvitto för att på tillsägelse
av polisman för denne uppvisas.

Vidare spelar uppgifterna i bilregistret en viss roll i samband med uttagande
av den s. k. bilaccisen och för skattekontrollen när det gäller drivmedelsbeskattningen.
Så är fallet i fråga om den nyligen beslutade gasolbeskattningen
samt brännoljebeskattningen, när den fullgöres efter deklarationsförf
arande.

Enligt lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon skall
å motorfordon och vissa andra motordrivna fordon som är registrerade här
i riket eller utan registrering här brukas i trafik finnas trafikförsäkring.
Trafikförsäkring skall tagas och vidmakthållas av fordonets ägare. I anslutning
härtill har i vägtrafikförordningen föreskrivits att ansökan om
registrering av fordon skall vara åtföljd av bevis om trafikförsäkring. Vid
anmälan om övergång av äganderätten till fordon skall fogas nytt försäkringsbevis.
Anmälningsskyldighet till bilregistret föreligger jämväl angående
ny trafikförsäkring som tagits å motorfordon. I samband med registrering
av motorfordon åligger det registreringsmyndighet att till vederbörande
försäkringsanstalt översända ett exemplar av försäkringsbeviset,
försett med uppgift om fordonets registreringsnummer. Motsvarande underrättelse
skall göras vid anmälan om ny trafikförsäkring. Särskilda bestämmelser
har givits i fråga om trafikförsäkring av fordon som brukas
enligt interims-, saluvagns-, turistvagns- eller exportvagnslicens. Underlåtenhet
att fullgöra försäkringsplikt beträffande registrerat motorfordon
medför straffansvar liksom brukande av motorfordon som ej är här registrerat
utan att föreskriven trafikförsäkring finnes.

Länsregistren består som ovan nämnts av de i samband med registreringsförfarandet
utfärdade besiktningsinstrumenten, av vilka ett exemplar
tillställes fordonsägaren, ett exemplar förvaras i original vid länsregistret

311

och en kopia via biluttagningsmyndigheten tillställes den centrala registreringsmyndigheten.
Besiktningsinstrumenten är ordnade efter registreringsnummerordning
i olika grupper för personbilar, bussar, lastbilar, motorcyklar,
traktorer och släpfordon. Bilreservregistret är likaledes ordnat i
nummerordning och i grupper för fordonstyp. Därjämte föres ett avgångsregister,
avseende avgångna och till andra län överförda fordon. I detta
sammanhang förtjänar omnämnas den registrering som åligger länsstyrelserna
för krigstransportplanläggningen. Transportberedskapsregistret upptager
samtliga för inre transportverksamhet i krig disponibla personbilar
i yrkesmässig trafik samt vissa lastbilar och släpfordon. Registret är upplagt
som kortregister i tre serier, av vilka en förvaras hos lokalt transportledningsorgan
i krig. Serierna hålles fortlöpande aktuella i anslutning till
länsstyrelsernas bilregister. Ett särskilt stoppkortregister föres för vissa
iordonsgrupper för att kunna freda fordon från uttagning genom biluttagningsmyndigheten.

Biluttagningsmyndighetens register består av kortregister över uttagna
fordon jämte kompletteringsreserv. Dessutom föres ett centralt militärt
fordonsregister över samtliga krigsmakten tillhöriga fordon. Härutöver är
inom biluttagningsmyndigheten under uppläggning ett efter ägare ordnat
register över rikets samtliga lastbilar, oavsett uttagning, ävensom ett särskilt
register över såväl uttagna som outtagna traktorer. Hos biluttagningsmyndigheten
registrerade data överföres på hålkort.

Centrala bilregistret aktualiseras som ovan angivits med ledning av inkomna
besiktningsinstrument samt anmälningar om ändring i vissa registrerade
förhållanden. De inkomna uppgifterna överföres på hålkort, varifrån
de numera bearbetas i elektroniska databehandlingsmaskiner. Samtliga
för olika ändamål ordnade register har ersatts av ett enda register på
magnetband, omfattande det totala fordonsbeståndet.

Chefen för kommunikationsdepartementet har i juli detta år tillkallat eu
utredningsman för att verkställa den inledningsvis nämnda utredningen.

I början av året och således innan utredningsmannen tillkallats beslöt riksdagens
revisorer att upptaga frågan, huruvida den nuvarande registreringsorganisationen
kan anses innebära ett onödigt betungande arbete för länsstyrelserna
eller medföra olägenheter i andra avseenden. 1 anslutning härtill
har revisorerna sedermera i en den 16 juni 1964 dagtecknad rundskrivelse
till överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser anhållit om svar
på vissa frågor, i huvudsak avseende arbetsuppgifternas omfattning, betydelsen
för den totala arbetsbelastningen av den befattning med skattefrågor
och den stämpelbeläggning som ingår i registreringsarbetet, samarbetet
mellan de lokala registren å ena samt det centrala och det militära registret
å andra sidan, möjligheterna att tillgodose polisens och andra myndighe -

312

ters behov av aktuella uppgifter ur registret samt eventuella olägenheter av
nuvarande system i administrativt hänseende eller för näringsliv och allmänhet.
Revisorerna har i skrivelsen också anhållit om svar på frågan vilka
ändringar i nuvarande ordning som eventuellt kan anses påkallade.

I de inkomna yttrandena lämnas uppgifter om arbetets omfattning och
organisation. Det framhålles praktiskt taget genomgående, att. arbetet med
bilregisterärenden genom den starka ökningen av fordonsbeståndet numera
har en omfattning som innebär en hård press på den för dessa ärenden
disponibla arbetskraften. På många håll förekommer arbetsbalans och
en allmän tendens är att arbetsbördan ökar alltmer. De gällande reglerna
för registreringen har tillkommit vid en tid då antalet fordon icke var jämförbart
med det nuvarande.

Den detaljerade regleringen av registreringsförfarandet gör att mönstret
för arbetets organisation är tämligen givet. Det framgår också av yttrandena,
att arbetet i det stora hela är ensartat organiserat på de olika länsstyrelserna.
Arbetsbelastningen och utvecklingen av denna under de senaste
åren torde i viss mån belysas av i nedanstående tabell återgivna uppgifter
beträffande registrerade motorfordon åren 1959, 1961 och 1962.

Rapporteringen från det lokala registret till det centrala respektive till
det militära registret synes i stort sett betraktas som rutinärenden, vilka
i allmänhet icke bereder länsstyrelserna större svårigheter. Vad beträffar
frågan, huruvida polis och andra myndigheter snabbt kan erhålla aktuella
uppgifter ur registret, framhålles i allmänhet att detta intresse är tämligen
väl tillgodosett. Endast ett par länsstyrelser har haft mera markerade svårigheter
att utan längre dröjsmål lämna sådana uppgifter.

I den följande framställningen redovisas i stora drag av länsstyrelserna
i övrigt anförda synpunkter beträffande rådande förhållanden och beträffande
möjligheterna att modernisera och rationalisera registreringssystemet.

överståthållarämbetet anför bl. a. att arbetet med skatteärenden och stämpelbeläggning
uppskattningsvis torde utgöra 60 procent av bilregisterdetaljens
totala arbetsbelastning. Trots att särskilda åtgärder vidtagits — bl. a.
har personal anställts mot ackordsbetalning -— släpar registreringsarbetet
efter i vissa avseenden. Det nuvarande registreringssystemet är från administrativ
synpunkt svårt att bemästra, då det kräver stor personalinsats.
Det har från bilbranschen med hänsyn till det stora antalet bilar som säljes
på avbetalning med ägareförbehåll framförts önskemål om registrering i bilregistret
av dylika förbehåll. Detta torde dock kräva för stor arbetsinsats
för att kunna förverkligas inom nuvarande registreringssystem. Ämbetet
anser det böra övervägas om icke fordonsskatten borde inarbetas i drivmedelsskatten
och stämpelavgiften slopas och i stället registreringsavgiften

313

I centrala bilregistret upptagna motorfordon åren 1959, 1961 och 1962

Läns- bokstav	1959	1961	1962
bilar	motor- cyklar	bilar	motor- cyklar	bilar	motor- cyklar
A	120 776	10 608	140 834	8 877	150 075	7 816
B	72 679	8 254	93 124	6 410	104 254	5 751
C	28 387	4 209	33 156	3 285	36 336	2 887
D	38 400	5 608	45 121	4 285	48 572	3 779
E	58 113	10 159	67 907	7 877	73 801	6 921
F	48 893	9 023	58 325	6 679	63 112	5 710
G	26 401	4 296	31 761	3 108	34 269	2 635
H	38 870	6 762	44 790	5 026	47 741	4 331
I	9 085	2 219	10 544	1 627	11 517	1 417
K	21 250	3 472	24 952	2 562	27 542	2 303
L	45 112	7 457	53 316	5 415	58 008	4 683
M	102 003	14 080	122 147	10 497	133 886	9 350
N	28 276	5 755	33 706	4 196	36 824	3 672
0	88 886	16 866	107 601	13 256	118 459	11 760
P	62 065	12 367	72 749	9 432	78 869	8 243
R	44 925	7 675	51 220	5 679	55 474	4 906
S	49 892	8 546	58 375	6 255	63 606	5 328
T	46 830	7 576	54 148	5 642	58 081	4 861
U	40 662	4 905	48 in	3 647	52 047	3 205
\V	52 187	9 596	60 832	6 941	65 244	5 973
X	46 635	8 882	54 265	6 554	58 690	5 654
Y	46 161	8 545	53 045	6311	56 831	5 435
Z	21 238	3 688	24 877	2 492	27 001	2 085
AC	39 401	6 707	46 770	4 496	49 731	3 772
BD	38 759	5 970	47 271	4 177	51 844	3 562
Hela
riket	1 215 886	193 225	1 438 947	144 726	1 561814	126 039

höjas i motsvarande grad. Det är vidare nödvändigt med rationalisering av
arbetet. Bl. a. är datamaskiner önskvärda.

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar att arbetsbalans förekommer
och att genomgripande rationaliseringsåtgärder är nödvändiga. Länsstyrelsen
uppehåller sig särskilt vid frågan om kommissionärsverksamheten å
bilregisteravdelningen. Styrelsen säger sig ha i skilda sammanhang framfört
bl. a. en uppfattning, innebärande i huvudsak att de uppgifter ur bilregistret
som nu efter beställning skall tillhandahållas av kommissionären
mot kommissionärsarvode i stället skall lämnas i tjänsten mot särskilda
av Kungl. Maj:t fastställda avgifter, vilka tillgodoföres statsverket. Till
länsstyrelsens yttrande är fogad en av föreståndaren för bilregistret upprättad
promemoria, vari uppgifter om arbetsuppgifternas omfattning lämnas
jämte synpunkter på och förslag till rationaliseringsåtgärder. Av promemorian
framgår bl. a. att det med debitering och uppbörd av skatt sammanhängande
arbetet är mycket omfattande. Skatt borde få inbetalas di -

314

rekt till postverket, således genom valfritt postkontor. Postens personal
skulle då äga utfärda skattekvitto. Av övriga i promemorian framförda
eller omnämnda förslag kan särskilt nämnas ett som avser införande av
skyldighet för säljare av motorfordon att svara för att anmälan om överlåtelsen
ingives. Vidare borde de olika avgifterna, däribland trafikförsäkringsavgifterna
och stämpelavgiften, icke debiteras för sig utan inarbetas i
skatten.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller bl. a. att långa dröjsmål ibland
kan uppstå när det gäller att lämna åklagare och andra myndigheter aktuella
uppgifter ur registret. Det uttalas vidare allmänt att det nuvarande
systemet är otillfredsställande från alla synpunkter. Ändringar bör vidtagas,
men då en utredning tillsatts för dessa frågor finner sig länsstyrelsen
icke f. n. böra framlägga några synpunkter på hur detta bör ske.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att arbetsbalans förekommer,
att arbetet med skattefrågor är mycket betungande och att omkring 45
procent av alla anmälningar berör frågor om bilskatt. Det är önskvärt att
datamaskiner ställs till förfogande. Beträffande de olika avgifterna — automobilskatt,
registreringsavgift och stämpelavgift — anför länsstyrelsen följande.

Kn väsentlig minskning i arbetsbelastningen skulle uppstå om endast en
avgift förekom. Det finnes därför skäl föreslå, att registreringsavgiften och
stämpelavgiften inarbetas i bilskatten. Om man fördelar registreringsavgifterna
och stämpelavgiften för ett fordon på fordonets hela livslängd, torde
den erforderliga ökningen av bilskatten komma att bli ganska måttlig.
Även om man principiellt anser att den som i ett särskilt fall anlitar registreringsmyndigheten
också skall betala kostnaderna härför, synes den här föreslagna
debiteringen av avgifterna icke helt strida mot denna princip, bl. a.
med hänsyn till att fordon numera enligt vad statistiken visar i stor utsträckning
byter ägare och att ägare till nyinköpta fordon icke sällan inkommer
med anmälan om tillfällig avregistrering. Systemet skulle innebära
en förenkling för allmänheten vid ansökan eller anmälan. Erfarenheterna
från arbetet på bilregistret visar, att ett stort antal registreringssökande
icke medsänder registreringsavgift, där sådan skall betalas. Detta
förorsakar sökanden besvär med att separat insända avgiften med posten
och även en extra kostnad. Om anmälan avser överförande av ett fordon
till reservregistret, kan vidare ekonomisk förlust i fråga om skatteåterbäring
uppstå för sökanden, om avgiften icke inkommer under samma månad
som anmälan. Fordonet avföres nämligen först den dag, då ansökan
föreligger komplett. Dagen för avförandet av bilen ur bilregistret har inverkan
även på skyldigheten att betala premien för den obligatoriska försäkringen,
Respittiden tre veckor, inom vilken en ägare till ett motorfordon
skall anmäla förvärvet för registrering, kan utlöpa innan vederbörlig registreringsavgift
erlagts och fordonsägaren ådraga sig ansvar för försummad
registrering.

Skulle emellertid nu föreslagen anordning på grund av principiella skäl
icke anses kunna genomföras, bör dock övervägas, huruvida icke stämpel -

315

avgiften på registreringsbevisen bör kunna borttagas såsom särskild avgift
och avgiften för stämpel sammanslås med registreringsavgiften.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför likaså att arbetsbalans uppstått
och att maskinella hjälpmedel borde komma till användning. Styrelsen
framhåller vidare bl. a. att den registreringsavgift som nu uttages vid anmälan
om äganderättsövergång och vid överföring till reservregistret bör
slopas. Gällande bestämmelser angående förfarandet vid uppdelning av
skatt för tunga fordon å olika terminer bör överses.

Länsstyrelsen i Jönköpings län angiver bl. a. att trots övertidsarbete en
arbetsbalans innebärande omkring två veckors eftersläpning uppstått. En
nyordning i fråga om bilregisterföringen bör genomföras, men länsstyrelsen
hänvisar till att en utredning i frågan tillsatts och anser sig därför icke
nu böra göra något uttalande hur detta skall ske.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför att en betydande eftersläpning i arbetet
föreligger och att denna uppstår särskilt under förberedelserna till
den ordinarie bilskatteuppbörden och under den tid denna pågår samt under
semestertiden. Det är önskvärt med en rationalisering av bilregistreringen.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller bl. a. att registreringsmyndighetens
befattning med skattefrågor är mycket betungande och att en rationalisering
av arbetet bör ske. Länsstyrelsen framlägger intet förslag härutinnan
men uttalar att utländska system bör beaktas.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför bl. a. att styrelsen har för avsikt att
efter studier vid större länsstyrelser delvis omlägga arbetet vid bilregistret.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar bl. a. att arbetsbalans förekommer
och att arbetet med skattefrågor kan anses utgöra omkring 40 procent av
den totala arbetsbelastningen. Styrelsen anser att registreringsavgiften borde
vara densamma för alla fordon och att antalet viktklasser för skatteuttaget
borde minskas.

Styrelsen tillämpar den ordningen att ofullständiga anmälningar återsänds
till vederbörande, varigenom viss arbetsbesparing vinnes.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför likaså att arbetsbalans uppstått.
Bilregisterorganisationen har halkat efter i utvecklingen och en omorganisation
är av nöden. Det är angeläget att arbetet med skattefrågorna förenklas.
Möjligheterna att inbaka försäkringspremierna i skatten bör prövas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar ävenledes att arbetsbalans förekommer
och att arbetet med skattefrågor och uttagandet av stämpelavgift är
alltför betungande samt betonar i övrigt bl. a. att man bör övergå till ett
maskinellt system.

Länsstyrelsen i Hallands län anför att den icke anser påkallat att nu
föregripa den tillsatta utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig finna arbetet svårt att
klara på grund av fordonsökningen och bristen på arbetskraft inom länet.

316

Den gräns torde snart vara nådd inom vilken arbetsuppgifterna med hittills
tillämpade kontorsarbetsmetoder kan bemästras, och det är därför bra
att dessa frågor nu kommit under prövning av en utredning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hänvisar till den tillsatta utredningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att avgifterna för anmälan av övergång
av äganderätt inom länet, för registrering av fordon från annat län
samt för återregistrering av tillfälligt avfört fordon bör slopas. Registreringsavgiften
för nytt fordon bör sammanslås med fordonsskatten.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför att registrerings- och bilskattefrågor
är så sammanbundna med varandra, att svar icke kan lämnas på frågan hur
stor del av den totala arbetsbelastningen som belöper på skattefrågor. Det
vore praktiskt värdefullt om registrerings- och stämpelavgifterna kunde
inarbetas i bilskatten. Samma förfarande kan förtjäna övervägas i fråga om
den besiktningsavgift som torde komma att uttagas vid den årliga kontrollbesiktningen.
Alternativt kan besiktningsavgift och bilskatt få bli föremål
för gemensamt uppbördsförfarande.

Länsstyrelsen i Örebro län säger sig hittills ha kunnat tillfredsställande
klara arbetsuppgifterna men anser systemet föråldrat och datamaskiner
önskvärda. Uppmärksamhet bör ägnas utländska system för registrering.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser likaså datamaskiner behövliga
för att undvika den nuvarande balansen. Olika avgifter borde kunna sammanföras
till en enda avgift och de med den årliga bilskatten förbundna
arbetsuppgifterna förenklas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför i stort sett samma synpunkter beträffande
behovet av datamaskiner och framhåller i övrigt att själva systemet
för skatteuttaget bör omprövas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser likaså en mekanisering av arbetet
önskvärd, främst med hänsyn till arbetet med skatteärenden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län konstaterar att arbetsbalans föreligger
och att skattearbetet är synnerligen betungande men att debiteringen av
stämpelavgifter icke bereder några svårigheter. Registrerings- och anmälningsavgifter
bör inbakas i skatten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar att arbetsbalans kan förekomma
tillfälligt men att arbetet i stort sett löper bra och att någon mera genomgripande
ändring i systemet icke är påkallad. Möjligen kan maskinell utrustning
medföra fördelar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att arbetsbalans tidvis kan föreligga.
Det kan ifrågasättas om icke registreringsavgifterna kunde slopas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att arbetsbalans förekommer
och framlägger bl. a. vissa förslag till ändringar i det nuvarande systemet.
Länsstyrelsen anser att en stor arbetsbesparing skulle vinnas om anmälan
om äganderätt och om fordons överförande till reservregistret bleve avgifts -

317

fria. Därest detta anses genomförbart borde, säger styrelsen, frågan om
slopande av registreringsavgiften för nya fordon kunna övervägas. Sådan
avgift kunde i stället uttagas genom säljaren, som då hade att till statsverket
inleverera medlen. Länsstyrelsen framhåller vidare att registreringsmyndigheternas
befattning med försäkringsfrågorna borde upphöra. 1 stället
skulle vederbörande fordonsägare åläggas att medföra försäkringsbevis
och på begäran vara skyldig uppvisa det för polisen.

Revisorernas uttalande. Frågan om reformer inom bilregistreringssystemet
har på grund av framför allt den snabba tillväxten av fordonsparken
aktualiserats vid olika tillfällen sedan organisationens tillkomst. Den allmänna
debatten i dessa spörsmål har icke minst den senaste tiden varit livlig.
Revisorerna har därför, i första hand med sikte på arbetsförhållandena
inom länsstyrelserna, ansett sig böra undersöka frågan, om den nuvarande
organisationen kan anses vara ändamålsenlig i dagens läge eller om den
tvärtom kan anses medföra onödig arbetsbelastning för registreringsmyndigheterna
och olägenheter för andra myndigheter liksom för allmänheten.

I sådant syfte har revisorerna till överståthållarämbetet och länsstyrelserna
utsänt en rundskrivelse med anhållan om svar på ett antal frågor.
En redogörelse för vissa huvuddrag i de inkomna svaren liksom för registreringsverksamhetens
nuvarande utformning har lämnats i det föregående.
Därav framgår att de nämnda myndigheterna genomgående funnit
rådande förhållanden otillfredsställande, samtidigt som de starkt understrukit
behovet av reformer i olika hänseenden.

Såsom den tidigare framställningen likaledes ger vid handen, tillkallade
chefen för kommunikationsdepartementet i juli 1964 en utredningsman för
att utreda frågan om fordonsregistreringen och därmed sammanhängande
spörsmål. Vid nämnda tidpunkt hade förevarande fråga redan aktualiserats
hos revisorerna; den ovan berörda rundskrivelsen, vilken tillkom efter vissa
förberedande undersökningar, utsändes den 16 juni 1964.

Revisorerna är medvetna om att det, när en utredning just tillsatts för
en viss fråga, kan synas tveksamt om revisorerna bör upptaga samma spörsmål
till behandling. Revisorerna har också, sedan utredningen tillsattes, avstått
från att fullfölja sin undersökning, som eljest skulle ha omfattat även
de andra myndigheter utom länsstyrelserna som har alt taga befattning
med registreringsärenden. I länsstyrelsernas skrivelser bär emellertid i eu
del betydelsefulla frågor lämnats upplysningar och framförts synpunkter,
vilka synts revisorerna vara av sådant intresse icke endast för den sittande
utredningen utan även för den allmänna debatten på området alt de bör
publiceras redan nu. Revisorerna har härutöver, självfallet utan att på något
sätt vilja föregripa utredningsmannens ställningstaganden, ansett sig
böra särskilt beröra vissa hithörande spörsmål.

318

I direktiven för utredningen har en omfattande kartläggning gjorts av de
olika problem och problemkomplex som aktualiseras i samband med fordonsregistreringen.
Utredningen säges sålunda skola beakta, förutom rent
organisatoriska frågor, en rad särskilda synpunkter gällande bl. a. registrets
betydelse i fråga om fordonskontrollen och de beslutade reformerna beträffande
typbesiktning och årlig besiktning, redovisningen av äganderätten
till fordon, reservregistreringen av fordon, registreringsbeteckning, utformningen
av registreringsskyltarna, förfarandet vid skatteuppbörd och skattekontroll,
kontrollen över att försäkringsskyldighet fullgjorts, förbättring av
statistiken och eventuell integration med andra register såsom befolkningsregister
och körkortsregister.

I direktiven behandlas rätt ingående frågorna om debitering och uppbörd
av automobilskatten. Det anföres härom bl. a. att, utöver sådana åtgärder
som direkt berör registreringsförfarandet, omfattningen av eller föremålen
för skattskyldighet ej i förevarande sammanhang synes böra upptagas
till behandling. Revisorerna vill i denna fråga anföra följande.

Av länsstyrelsernas yttranden framgår att registreringsavdelningarnas befattning
med skattefrågor utgör en mycket betydande del av arbetsbelastningen
på avdelningarna. De länsstyrelser som försökt att siffermässigt
beräkna skattefrågornas andel i arbetet har angivit denna till 40 å 60 procent.
Det är därför förståeligt att från många länsstyrelser uttalats önskemål
om reformer på detta område, överståthållarämbetet har ifrågasatt att
all skatt skulle uttagas genom drivmedelsbeskattningen. Åtta länsstyrelser
har framfört förslag som, bortsett från vissa olikheter i detaljerna, avser
att registrerings- och stämpelavgifterna skulle inarbetas i automobilskatten.

Revisorerna avser självfallet icke att taga ställning till de ovan antydda
förslagen. Det synes också uppenbart att, om utredningen skulle leda till
inrättandet av ett centralt register eller om eljest datamaskiner och liknande
hjälpmedel skulle komma till allmän användning i skattearbetet, de
härmed sammanhängande problemen komme i ett annat läge. Det synes
emellertid revisorerna klart ådagalagt att, om nyss angivna förutsättningar
icke kommer att föreligga, skattesystemet såsom sådant och icke endast
organisationen av skattedebiteringen och skatteuppbörden är av mycket
stor betydelse när det gäller att åstadkomma förenklingar i registreringsverksamheten.

Revisorerna har med det ovan anförda velat fästa uppmärksamheten på
ett i detta sammanhang betydelsefullt spörsmål. Det är enligt revisorernas
mening angeläget att registreringsorganisationen utformas med beaktande
av beskattningssystemets integration i registreringsarbetet. Revisorerna anser
sig icke böra föreslå någon ändring i denna riktning av direktiven för
utredningen men vill understryka vikten av att en viss samordning på lämp -

319

ligt sätt åstadkommes vid prövningen av frågor beträffande skattesystemet
respektive registreringsorganisationen.

Revisorerna vill slutligen något beröra ett spörsmål som gäller kontrollen
av att skatte- och registreringsplikt fullgjorts. I direktiven har som en tänkbar
lösning av problemet nämnts möjligheten att registreringsskyltarna
skulle tillhandahållas enbart av myndighet och att deras utlämnande då
skulle kunna förenas med särskild kontroll bl. a. över att föreskrift om årlig
kontrollbesiktning iakttagits liksom över att skatte- och försäkringsplikt
fullgjorts. Sådana kontrollåtgärder torde, säges det, förutsätta att
skyltarna utbytes årligen eller årligen förses med kännetecken varav giltighetstiden
framgår. Revisorerna vill som en alternativ åtgärd peka på möjligheten
att knyta sådan kontroll till den nyssnämnda årliga kontrollbesiktning
av vissa fordon som skall utföras fr. o. m. den 1 januari 1965 och som
avser en rent teknisk kontroll. Visserligen är sådan kontroll föreskriven
endast för en del av fordonsbeståndet, men åtgärden skulle likväl innebära
en icke oväsentlig avlastning i kontrollarbetet. Revisorerna kan självfallet
icke uttala sig om de praktiska förutsättningarna för genomförandet av en
sådan ordning, men den torde, såvitt revisorerna kunnat bedöma, vara förtjänt
att närmare övervägas.

Sammanfattningsvis må anföras att revisorerna, med hänsyn till att utredning
pågår beträffande fordonsregistreringen, icke ansett sig böra upptaga
alla de därmed sammanhängande problemen till behandling. Revisorerna
har med det ovan anförda endast velat fästa uppmärksamheten på ett
par spörsmål på området som synts böra särskilt beaktas.

320

§ 34

Statens institut för byggnadsforskning

Frågan om forsknings- och rationaliseringsverksamheten på byggandets
område upptogs till ingående behandling vid 1960 års riksdag. De därmed
förbundna uppgifterna hade dittills omhänderhafts av statens nämnd för
byggnadsforskning. I statsverkspropositionen för nämnda år framlades under
femte huvudtiteln, punkt 11, ett förslag till omorganisation av verksamheten
med utgångspunkt i ett av byggnadsforskningsutredningen avgivet
betänkande angående byggnadsforskningens organisation. I propositionen
lämnades en redogörelse för innehållet i detta betänkande och för
de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen därav.

Föredragande departementschefen anförde beträffande organisationen
bl. a. följande.

Jag anser för egen del, att den nuvarande kombinationen av anslagsfördelande
och forskande uppgifter hos ett och samma organ är föga lycklig.
Jag är angelägen framhålla, att jag härmed inte avser att kritisera nämnden
för byggnadsforskning på grund av dess val av forskningsuppgifter eller
för genomförandet av det forskningsarbete nämnden själv åtagit sig. Jag
anser tvärtom, att den kritik nämnden fått uppbära i anledning av sin verksamhet
i alltför hög grad har undanskymt de obestridliga förtjänsterna hos
nämndens forskningsinitiativ. Emellertid framstår den gällande organisationsformen
såsom mindre tillfredsställande från principiell synpunkt. Förutsättningarna
för en kritisk bedömning av forskningsprojekten torde sålunda
förbättras och större säkerhet skapas för att den lämpligaste organisationsformen
väljes för varje enskild forskningsuppgift, om det organ,
som skall pröva olika initiativ och önskemål samt fördela forskningsresurserna,
ej har egna engagemang i praktiskt forskningsarbete. En ändring av
forskningsorganisationen bör därför genomföras.

Jag ansluter mig till förslaget att fördelningen av forskningsmedlen skall
anförtros ett statens råd för byggnadsforskning. I ett mindre antal remissyttranden
har den tanken framförts, att uppgiften på ett eller annat sätt
skulle kunna knytas till statens tekniska forskningsråd. Ehuru en sådan
anordning onekligen kunde vara förenad med vissa fördelar, anser jag mig
i varje fall inte f. n. böra förorda den. Byggnadsforskningens område är så
sammansatt och omfattande, att det framstår som naturligt, att ett särskilt
forskningsråd tillskapas för detsamma.

Huvuduppgifterna för rådet för byggnadsforskning bör vara att fortlöpande
kartlägga forskningsbehovet och forskningsresurserna samt mot denna
bakgrund pröva angelägenheten av olika forskningsuppgifter och fördela
för forskning tillgängliga medel på de forskare och institutioner, som anses
mest lämpade för uppgiften i varje särskilt fall. Såsom närmare framgår av
vad jag anför i det följande bör rådets verksamhetsområde även omfatta
forskning rörande planfrågor. Rådet bör ej inskränka sig till att bedöma

321

de forskningsprojekt, som institutioner och forskare själva framlägger, utan
vid behov även ta initiativ för att få sådana forskningsuppgifter utförda
som rådet bedömer såsom angelägna. Detta förutsätter en intim kontakt
mellan rådet och forskningsvärlden, så att rådet ständigt har en aktuell
överblick över de reella forskningsresurserna och det pågående forskningsarbetet.
Det bör också vara rådets uppgift att dra upp riktlinjer för information
angående resultaten av den forskning, som bedrives med stöd av bidrag
från rådet.

Enligt vad jag nyss anfört bör rådet för byggnadsforskning söka aktivt
verka för att de forskningsuppgifter rådet anser angelägna också blir genomförda.
I fråga om en del uppgifter, särskilt sådana som närmast avser
det praktiska utvecklingsarbetet inom byggnadsområdet, kan detta bli förenat
med svårigheter, om det inte finns någon statlig forskningsinstitution,
som är beredd att åtaga sig dem. En sådan institution erfordras också för
fullföljandet av det forskningsarbete nämnden för byggnadsforskning har
påbörjat i egen regi. Byggnadsforskningsutredningen har föreslagit, att för
ändamålet skall inrättas ett organ, benämnt svenska bygginstitutet. Vidare
bör enligt utredningen inrättas ett särskilt organ för forskning angående
husbyggnads- och samhällsplanering, svenska planeringsinstitutet. I fråga
om sistnämnda institution har utredningen anfört, att förslaget bör genomföras
endast om utredningens förslag angående finansiering av forskningen
på samhällsplaneringens område godtages.

Utredningens förslag i finansieringsfrågan innebär i huvudsak dels att
särskilda avgifter skall uttagas för fastställelse av stads- och byggnadsplaner,
dels att statsbidragen till regionplanering skall avlösas av ett statligt
anslag för samhällsplaneringsforskning. Det förra förslaget har avvisats i
flertalet remissyttranden, och även det senare förslaget har väckt kritik
från flera håll. I fråga om de två forskningsorganen är meningarna mycket
delade bland remissorganen.

Jag finner det klarlagt, att ett särskilt statligt forskningsinstitut för
byggnadsforskningen bör inrättas. Planforskningen hör enligt min mening
så intimt samman med övriga forskningsuppgifter på byggnadsområdet, att
det, i varje fall f. n., ej föreligger tillräckliga skäl att bryta ut planforskningen
till ett fristående forskningsorgan eller tillskapa särskilda finansieringsformer
för den del av planforskningen, som avser samhällsplanering.
De planforskningsuppgifter, som inte med fördel kan utföras vid befintliga
vetenskapliga institutioner eller av enskilda forskare, bör därför kunna
överlämnas till samma institut som skall handha övrig byggnadsforskning.
Institutet bör lämpligen benämnas statens institut för byggnadsforskning.
Liksom hittills bör medel från fonden för byggnadsforskning jämte de över
statsbudgeten anvisade medlen för byggnadsforskning kunna utnyttjas även
för planforskning. Det får ankomma på rådet för byggnadsforskning att
avväga resurserna mellan planforskning och övriga forskningsgrenar inom
byggnadsområdet.

Departementschefens förslag godkändes av riksdagen.

Instruktion för statens institut för byggnadsforskning utfärdades den 3
juni 1960 (SFS nr 312 jämte senare ändr.). I 2 § stadgas följande beträffande
institutets verksamhetsområde.

21 Rrv. berättelse ang. statsverket är 196i I.

322

Statens institut för byggnadsforskning har till uppgift att bedriva sådan
forsknings- och försöksverksamhet, som är ägnad att främja en rationell
utveckling av planering, produktion och förvaltning inom byggnadsområdet.

Institutet bör företrädesvis inrikta sin verksamhet på sådana för utvecklingen
inom byggnadsområdet väsentliga problem, vilka ej äro föremål för
uppmärksamhet från andra forskningsinstitutioners eller enskilda forskares
sida.

Ledningen av institutet utövas av en styrelse, bestående av ordförande
och fem övriga ledamöter, och närmast under styrelsen av en föreståndare.

Den av staten stödda byggnadsforskningen finansieras till största delen
genom en särskild avgift, byggnadsforskningsavgiften, vilken debiteras
byggnadsindustrien och utgår med viss del av lönesumman inom industrien
med vissa begränsningar. De genom avgiften influtna beloppen har under
senare tid uppgått till 4 å 5 milj. kronor per år. Årets riksdag har beslutat
en fördubbling av uttagsprocenten fr. o. m. den 1 januari 1965 — från 0,2
till 0,4 procent. Vidare utgår under elfte huvudtiteln årligen ett anslag till
byggnadsforskning, vilket anvisats med 800 000 kronor för budgetåret
1963/64 och, i anslutning till höjningen av uttagningsprocenten, uppräknats
till 1 200 000 kronor för budgetåret 1964/65, varjämte förebådats förslag om
uppräkning till 1 600 000 kronor för budgetåret 1965/66.

I början av innevarande år uppstod en mycket livlig debatt angående
verksamheten vid statens institut för byggnadsforskning. I debatten anfördes
från skilda håll kritiska synpunkter innebärande i stort att institutet
icke skulle arbeta effektivt, att valet av forskningsobjekt icke vore ändamålsenligt
och att institutets kontakter med den praktiska byggnadsverksamheten
vore bristfälliga. Icke minst riktade sig kritiken mot informationsverksamheten.
Det hävdades emellertid också i debatten — och detta
icke endast av företrädare för de statliga organen för byggnadsforskning -—
att institutet väl fyllde sin uppgift och att dess forskningsresultat kommit
till stor praktisk nytta.

Revisorerna har med anledning av nyssnämnda förhållanden och med
hänsyn till de betydande kostnaderna för byggnadsforskningen och dennas
stora ekonomiska betydelse för byggandet ansett sig böra ägna viss uppmärksamhet
åt verksamheten vid institutet. I sådant syfte har revisorerna
i rundskrivelse till länsarkitekterna och länsbostadsdirektörerna anhållit
om svar på vissa frågor, avseende forskningsarbetets inriktning och sättet
för information. I stort sett enahanda frågor har ställts till bostadsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen samt till vissa organisationer m. m. på byggnadsmarknaden.

De i förenämnda skrivelser ställda frågorna var följande.

323

1) Anser Ni att den nuvarande inriktningen av forskningsarbetet är ändamålsenlig
med hänsyn till den praktiska byggnadsverksamhetens behov?

2) Anser Ni sättet för information om forskningens resultat effektivt?

3) Anser Ni det vara påkallat med ändringar, och i så fall vilka, beträffande
forskningens inriktning och/eller sättet för information?

4) Har Ni i övrigt några synpunkter på hur en effektiv byggnadsforskning
bör åstadkommas?

En redogörelse för de inkomna svaren lämnas nedan. De i vissa fall förekommande
talen framför särskilda avsnitt i svaren angiver vilken av de
ställda frågorna respektive avsnitt utgör svar på.

Sålunda anför bostadsstyrelsen följande.

En betydande del av det forskningsarbete på byggandets område, för vilket
anslag utdelas av statens råd för byggnadsforskning, utförs av byggforskningsinstitutet.
Institutets verksamhet avser bl. a. områdena samhällsplanering,
byggnadsplanering, material och konstruktioner, värme, ventilation
och sanitet samt produktion. Denna inriktning av forskningsarbetet
torde få anses ändamålsenlig med hänsyn till den praktiska bostadsbyggnadsverksamhetens
behov, överblicken över det aktuella forskningsarbetet
skulle emellertid underlättas genom årliga redovisningar av programmen
för de uppgifter till vilka anslag har utdelats. Detta gäller inte bara institutets
forskning utan också andra forskningsuppgifter för vilka byggforskningsrådet
tilldelar anslag åt institutioner och enskilda.

Från bostadsstyrelsens synpunkt har institutets arbete visat sig vara av
stort värde. Styrelsen väntar sig också mycket av pågående och kommande
forskningsverksamhet. Som exempel kan nämnas olika uppgifter inom samhällsplaneringsområdet,
studier av åldringsbostäder, studentbostäder och
andra smålägenheter, rumsstudier i institutets planlaboratorium, studier
rörande utrustningsdetaljer av skilda slag, ljudisolering, grundläggningsoch
fuktproblem, byggskador och bostadsvaneundersökningar.

Institutets forskningsresultat publiceras i olika former, såsom handböcker,
handlingar, informationsblad, rapporter, småskrifter och särtryck; de
sprids även genom muntlig information. De varierande publikationsformerna
kan sägas rikta sig till olika typer av konsumenter. Bostadsstyrelsen vill
dock ifrågasätta om inte informationen lämpligen borde differentieras i än
högre grad på olika nivåer. Den informationsverksamhet, som institutet
bedriver, skulle vidare kunna byggas på, så att även byggarbetsplatsernas
folk kunde få tillgång till instruktivt utformad information. Huruvida institutet
eller andra för ändamålet lämpade organisationer skulle ombesörja
en sådan breddad informationsverksamhet undandrar sig styrelsens bedömande.

Av publikationsmaterialet torde informationsbladen, som har utgivits sedan
år 1962, ha den största spridningen. Bostadsstyrelsen bedömer dem som
synnerligen värdefulla: de förmedlar snabbt och i koncentrerad form resultaten
av institutets utredningar, de är välredigerade och välskrivna och de
kan samlas på ett praktiskt och överskådligt sätt.

Byggnadsstyrelsen ger uttryck åt följande uppfattning.

21* Rev. berättelse ang. statsverket år 196i I.

324

1) Det torde inte vara möjligt, att under den period av snabba förändringar
av material och arbetsmetoder, vari byggnadsverksamheten i dag befinner
sig, entydigt avgränsa forskningsarbetet med hänsyn till »den praktiska
byggnadsverksamhetens behov». Dessa behov är ständigt skiftande
och de som just nu kan vara trängande kan snabbt förlora sin aktualitet.
Dessa förhållanden ställer stora krav på institutets förmåga att välja och
avgränsa forskningsobjekt särskilt med hänsyn till att forskningsarbete är
tidskrävande. Det bör vidare observeras att institutet, i enlighet med statsmakternas
beslut, i huvudsak skall ägna sig åt sådana forskningsuppgifter
som inte lämpligen kan bedrivas vid högskolor och andra forskningsinstitutioner.

Styrelsen, som har att nära samarbeta med institutet såväl vad gäller
den material- och byggnadstekniska sidan som funktions- och planforskningen,
har den erfarenheten, att den nuvarande inriktningen av forskningsarbetet
i huvudsak är lämplig och att den stöder bland annat det arbete
inom styrelsen, som avser anvisningar och normer. Institutets forskningsarbete
är till iivervägande del målinriktat, men ger impulser åt en
mera djupgående forskning. Vid utarbetandet av utrymmesnormer har institutet
genomfört av styrelsen formulerade, klart avgränsade forskningsprogram,
som varit av grundläggande betydelse för normarbetet. Denna
form av uppdragsforskning bör kunna komma till stand i vidgad utsträckning,
varvid styrelsen genom erfarenheterna såväl från sin egen projekterande,
byggande och fastighetsförvaltande verksamhet som från sin myndighetsutövning
inom plan- och byggnadsväsendet kan bidraga till att aktualisera
forskningsuppgifter samt snabbt och effektivt utnyttja resultaten.

2) Byggnadsstyrelsen har för sin del inte några större svårigheter att
tillgodogöra sig informationer om forskningens resultat genom de meddelanden,
rapporter, informationsblad m. m. som institutet utger och genom
direkta kontakter med institutets personal. Informationsbladen innehåller
inte bara resultat från institutets och rådets egen verksamhet utan även
uppgifter om forskningsarbeten, som bedrives på annat håll inom och utom
landet. De kan därigenom betraktas som ett första försök att samordna informationen
rörande byggnadsforskningen i vidsträckt bemärkelse, vilket
är i hög grad önskvärt. Informationsbladen distribueras genom ett prenumerantsystem,
som hittills inte torde ha visat sig vara tillräckligt effektivt.
Institutet bör därför fullfölja de undersökningar som igångsatts för att genom
ändamålsenliga utgivningsformer och lämpliga spridningsvägar nå en
större läsekrets.

En betydelsefull och effektiv form av information om forskningens resultat,
som når praktiskt taget alla inom byggnadsbranschen verksamma,
är den som i form av förordningar, anvisningar och normer, oftast av periodisk
karaktär, reglerar byggnadsverksamheten. Exempel på sådana
publikationer, vilka alla i mer eller mindre hög grad bygger på resultat från
forskningen, är byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan, BABS,
som i sin nuvarande utgåva, BABS 1960, distribuerats i över 50 000 exemplar,
samt styrelsens övriga publikationer och meddelanden, som oftast ges
ut i upplagor på 5 000 till 15 000 exemplar. Andra exempel är Bygg AMA,
som torde utnyttjas vid de flesta byggnadsentreprenader, samt God Bostad,
som bostadsstyrelsen gett ut till ledning vid projektering av statligt belånade
bostadshus.

325

Med hänsyn till de uppgifter institutet har och till nödvändigheten av
att dess arbete bedrives på ett från vetenskapliga synpunkter oantastligt
sätt är informationsverksamheten enligt styrelsens uppfattning i huvudsak
tillfredsställande. Institutet torde inte kunna klandras för att under ett
övergångsskede ovanan vid teoretiskt planerings- och utvecklingsarbete inom
det praktiska byggandet kan medföra att den information som erbjudes
inte alltid till fullo utnyttjas. De olika branschorganisationerna borde här
visa intresse för att bearbeta och vidarebefordra forskningens resultat på
det sätt och i den form de själva vid varje tidpunkt bedömer som lämpligast.
Denna uppgift kan inte primärt anses tillhöra institutet.

3) Denna fråga kan anses vara besvarad genom vad som ovan anförts
under 1 och 2 och genom efterföljande svar på fråga 4.

4) Inom varje tekniskt område grundas utveckling och rationalisering
på vetenskaplig forskning av såväl grundläggande som tillämpad art. Inom
byggnadstekniken, som längre än annan teknik tillämpat och alltjämt tilllämpar
hantverksmässiga och på urgamla praktiska erfarenheter byggda
metoder, föreligger särskilt stora behov av forskning av grundläggande art
och utveckling av metoder för lösande av skilda tekniska problem genom en
mera målbunden forskning. Motsvarade gäller funktionsforskningen inom
hus- och samhällsplaneringen, som är ännu yngre som vetenskap. Mot denna
bakgrund anser byggnadsstyrelsen att den nuvarande inriktningen av
den statsunderstödda byggnadsforskningen är lämplig och ändamålsenlig
med hänsyn till tillgängliga resurser av medel och forskare. Det är emellertid
av vikt för den fortsatta utvecklingen, dels att dessa resurser förstärkes
genom lämpliga åtgärder, dels att arbetet inom byggnadsforskningen inte
hindras genom allt för ofta återkommande omorganisationer av verksamheten.
Osaklig och negativt inriktad kritik mot byggnadsforskningen, som
framförts vid en del tillfällen under senare tid, kan inte heller vara till gagn
för forskningen.

När genom den nu under utbyggnad varande utbildningen vid de tekniska
högskolorna underlag skapas för en ökad rekrytering av studerande, bör
lärarkadrarna utbyggas med flera professurer och forskningshandledare,
som i möjligaste mån avlastas elementär undervisning och administration,
och med sådana laboratorieresurser, att en väsentligt ökad del av de studerande
inriktas mot forskning på byggnadsområdet. Härigenom skulle också
möjligheter kunna skapas till en större differentiering och bredd inom
denna gren av den tekniska forskningen.

Länsarkitekten i Stockholms län framhåller att av de forskningsområden
som institutets verksamhet omfattar särskilt samhälls- och hyggnadsplaneringen,
framför allt den förstnämnda, är av intresse från en länsarkitekts
synpunkt samt anför vidare.

Att i den ström av informationer om byggnadsfrågor, som på olika sätt
sprids, kunna härleda hur byggnadsforskningens forskningsresultat har påverkat
den praktiska pågående planeringen synes i och för sig knappast
vara möjligt. Förutom av forskningsresultat påverkas således den aktuella
planeringen av normer och föreskrifter, av tidigare projekt, av idéprojekt,
av enskilda och kommunala intressen, av projektorernas kompetens, av lokala
förhållanden o. s.v. Det samband mellan den nuvarande forskningens

326

inriktning och den praktiska byggnadsverksamhetens behov, varom revisorerna
frågar, torde därför vara mycket svårt att bedöma.

I yttrandet omnämnes och kommenteras vidare vissa av institutet eller
dess föregångare publicerade utredningar. I fråga om forskningen beträffande
samhällsplaneringen anföres bl. a. följande.

Samhällsplaneringsforskningen, som icke synes haft någon föregångare
inom den tidigare statens nämnd för byggnadsforskning, har pågått under
mycket kort tid och synes vara under successiv utbyggnad. Med hänsyn till
den mycket snabba tillväxten av våra tätorter och fritidsområden liksom
bristande kunskaper om åtskilliga stadsplanefunktioner, anser länsarkitekten
denna forskning böra ges ett mycket starkt stöd för utveckling och
utbyggnad.

Vidare understrykes angelägenheten av att forskningen tar sikte också
på en begränsning av byggnadskostnaderna, varjämte lämnas synpunkter
på informationsverksamheten. En förbättring av resurserna för denna verksamhet
framhålles såsom önskvärd.

Länsarkitekten i Kalmar lön understryker likaså vikten av forskning
angående samhällsplaneringen. Sättet för information är icke tillfredsställande.
Redovisningen av forskningsresultaten bör få en klar systematisering
och en djupare differentiering.

Länsarkitekten i Malmöhus län uttalar bl. a. att samhällsbyggnadsfrågorna
icke synes ha givits önskvärt utrymme i forskningen. Informationen
torde vara tillräckligt effektiv för de intresserade men bör vidgas och mera
direkt inriktas på bestämda grupper.

Länsarkitekten i Hallands län uttalar bl. a. följande.

Det är viktigt att forskningen så långt möjligt inriktas på målforskning.
Som underlag kan därvid grundforskning vara nödvändig. Med hänsyn till
byggnadsforskningens ändamål och mening bör ej annan grundforskning
ske inom statens institut för byggnadsforskning än sådan som är nödvändig
för målforskningen och som direkt kommer byggandet och därmed sammanhängande
problem till godo.

Det är vidare nödvändigt att vid forskning i detaljproblem se dessa i
deras stora sammanhang och att vid forskning i stort se inverkan på detaljerna
(det lilla måste fungera i det stora).

Länsarkitekten i Skaraborgs län anför att forskningens inriktning är
lämplig men att den bör intensifieras och utvidgas. Klimat och andra förhållanden
gör att Sverige bör ha en egen forskning. Denna bör vara mera
inriktad på stadsplanefrågor och, vad gäller byggnadsverksamheten, på nya
metoder och material.

Länsarkitekten i Örebro län anser icke att några väsentliga invändningar
kan göras emot forskningens inriktning men anför beträffande samhällsplaneringen
följande.

327

Det framstår som en pressande nödvändighet att samhällsforskningen
hygges ut. Länsarkitektkontoret vill sålunda uttrycka ett önskemål att
även frågorna om tätorternas funktioner, de sociala, psykologiska, sanitära,
tekniska och ekonomiska återverkningarna av olika planläggningsåtgärder
blir föremål för ingående forskning. Hit synes även böra räknas frågor om
flerfamiljshusens markutrymmen, bostadsområdens yttre miljö och liknande.
Dessa frågor som ur synpunkten av sociala följdverkningar måste betecknas
som utomordentligt betydelsefulla, är uppenbarligen i behov av klarläggande.
De spridda, smärre utredningar, som hittills gjorts, har endast
gällt enstaka detaljer och givit en handfull normer av tumregels art, exempelvis
i fråga om lekplatser för barn. Det synes vara behövligt att hithörande
frågor ingående utredas.

Länsarkitekten i Jämtlands län tager särskilt upp de speciella förhållandena
i de nordligaste länen och anför härutinnan följande.

Den praktiska byggnadsverksamhetens forskningsbehov kan naturligt nog
skifta inom olika delar av landet. Den likriktning som sker i fråga om material,
konstruktioner och arbetsmetoder torde inte alltid vara naturlig och
riktig med hänsyn till exempelvis klimatiska förhållanden, distributionstekniska
möjligheter, befolkningstäthet och därav följande tillgång till utpräglat
specialinriktad arbetskraft, arbetsbesparande maskiner o. s.v. önskvärda
rationaliseringsåtgärder motverkas ofta av nämnda förhållanden liksom av
byggnadsobjektens ringa storlek och spridning över geografiskt stora områden.
En produktionsanpassad projektering i teoretiskt påvisbart kostnadssänkande
syfte kan kullkastas och vändas i sin motsats av att den valda produktionsformen
ej är realiserbar på den avsedda platsen på grund av att
den exempelvis förutsätter prefabricerat material, specialmaskiner för montage,
specialutbildad arbetskraft eller på annat sätt en produktionsapparat,
som utesluter ortens egna resurser. Utan att påstå att dessa aspekter glöms
hort kan jag ej underlåta att påvisa risken för att forskningsarbetets inriktning
på denna punkt kan domineras av gynnsammare förutsättningar för
massproduktion än vad som verkligen finns, speciellt i Norrland. Specifika
norrlandsproblem beträffande materialval, transportkostnader, större beroende
av klimatet i vissa byggnadsskeden o. s. v. bör ytterligare studeras
med hänsyn till ekonomi i vidsträckt betydelse. En större kunnighet och ett
ökat medvetande om särproblem i olika delar av landet måste befrämjas hos
projektorer och entreprenörer. Alltför ofta leder för de lokala förhållandena
olämpliga material och konstruktioner till kostnadskrävande rättelser
under och efter byggnadstiden.

Vad beträffar informationen framhåller länsarkitekten särskilt värdet
av föredrag och diskussioner på skilda platser i landet och möjligheterna
att därvid även forskningen kan få information från arbetsfältet.

Även länsarkitekten i Västerbottens län berör särskilt förhållandena i
Norrland och framför i dessa frågor synpunkter som i princip överensstämmer
med de ovan angivna.

Länsarkitekten i Norrbottens län efterlyser bl. a. ett konkret program för
forskningsverksamheten, vari de mest angelägna frågorna ges prioritet. I

328

programmet bör finnas rum för en regional verksamhet, betingad av klimatiska
förhållanden. Snöbyggforskningen är av vitalt intresse för Norrland
och en stor del av norra Svealand. Länsarkitekten uttalar vidare att muntlig
information lämnats endast i begränsad omfattning samt anför härom.

Denna muntliga information är värdefull och bör utbyggas till regionala
byggdagar eller fortbildningskurser. Vid sådan kontakt emellan forskare
eller motsvarande och konsument av byggforskningsresultat bör som ett
viktigt led förekomma diskussion och tillfälle att utbyta erfarenheter från
området.

Vad yttrandena av övriga länsarkitekter beträffar må nämnas, att i flera
fall göres uttalanden av innebörd att länsarkitektkontoren icke har sådan
befattning med forskningsinstitutet och resultaten av dess verksamhet att
de kan ingående bedöma dessa. I allmänhet framhålles emellertid att verksamhetens
inriktning är ändamålsenlig och informationen effektiv. I många
yttranden understrykes betydelsen av forskning på samhällsplaneringens
område.

Länsbostadsdirektören i Stockholms stad och län upptar bl. a. frågan om
den statliga långivningen till byggandet och anför härom och om informationen
följande.

Till grund för den statliga långivningen ligger det lånevärde eller den
produktionskostnad som fastställes för varje låneobjekt. Detta innebär att
ett låneobjekt vars tekniska standard enbart uppfyller minimikraven ändock
åsätts ett normalt lånevärde, varigenom det statliga lånet blir högt och
därmed även den statliga subventionen. Det måste därför vara ett mycket
starkt allmänt intresse att statens institut för byggnadsforskning bedrives
på ett rationellt sätt och att de senaste forskningsresultaten får största
möjliga spridning och högre belåningsvärden icke fastställes än som ett rationellt
bedrivet byggnadsarbete skulle kunna motivera.

Vad beträffar den andra framställda frågan torde det icke vara tillräckligt
att institutets resultat i huvudsak redovisas genom skriftserier.

Konkurrensen inom byggnadsbranschen har väl i princip medfört att storbyggmästarna
tillgodogöra sig institutets forskningsresultat, medan mindre
byggnadsföretagare säkerligen i stor utsträckning är okunniga om institutets
verksamhet.

Det synes därför erforderligt, att sättet för publiceringen av institutets
forskningsverksamhet breddas och att även den sist omnämnda kategorien
får tillgodogöra sig den byggnadstekniska forskningens senaste erfarenheter.

Länsbostadsdirektören i Östergötlands län anför beträffande informationen.

De föredrag, ibland med efterföljande diskussioner, som institutet anordnat
på skilda platser i landet har jag funnit värdefulla. Denna form av
verksamhet bör fortsätta ev. utökas.

Ett annat sätt att sprida informationer är kurser. Även om ett icke ringa
kursraseri f. n. grasserar tror jag att mindre kurser på olika ställen i lan -

329

det omfattande en, högst två dagar, med så korta resavstånd som möjligt för
deltagarna, skulle göra nytta. Kurser borde bl. a. läggas upp för kommunala
och statliga tjänstemän (byggnadsinspektörer, förmedlingsorganens
besiktningsmän, tekn. personal hos länsarkitektkontoren och länsbostadsnämnderna
och liknande).

Utvecklingen med nya material och nya byggmetoder går mycket snabbt.
De nya metoderna syftar i många fall till ett förbilligande av produktionen.
Risken är att kvaliteten blir lidande. Det är därför angeläget att de tjänstemän,
som skola granska och besiktiga konstruktioner och hus, ges möjlighet
att följa utvecklingen och även få del av de fel och misstag som begås.

Länsbostadsdirektören i Hallands län uttalar bl. a. följande.

Forskning bör alltid ses på längre sikt. Mitt intryck är dock att forskningens
inriktning ej bör bli föremål för ändring. Den bör som hittills inriktas
på områden där andra organ ej är verksamma. Samhällsplanering med
tillhörande planeringsfrågor, exempelvis miljö-, buller- och trafikfrågor, är
ett område där stora investeringar är förestående och där det redan nu står
klart att grova misstag skett och alltjämt sker.

Beträffande informationsverksamheten sker denna i huvudsak genom
fortlöpande publicering å informationsblad, i och för sig en utmärkt form.
Information via press, radio, television och filmupptagning bör ytterligare
ökas. Dessutom bör årligen återkommande distriktskonferenser ordnas för
berörda kategorier. Den av professor U. Åhrén, Tekniska högskolan, Stockholm,
bedrivna kursverksamheten i stadsbyggnad bör tjäna till ledning vid
anordnande av dessa konferenser. Professor Åhrén fann för sin del att dessa
frågor ej enbart hör hemma hos experterna. Han inbjöd även förtroendevalda
kommunalmän till deltagande. När det gäller samhällsplaneringen kan
inte nog understrykas betydelsen av att de som har det reella avgörandet
även får den information och insikt i problemen som helt enkelt är nödvändigt
för att nå bästa möjliga resultat. Här kommer även in i bilden värdet
av det ömsesidiga utbytet i anslutning till de diskussioner som bör följa
ett inforinationsföredrag.

Länsbostadsdirektören i Örebro län anför angående institutets samarbete
med länsbostadsnämnden följande.

I anslutning till sin övervakning av kommunernas tekniska kontroll av de
med statliga lån finansierade byggnadsföretagen har nämnden i åtskilliga
fall kontaktat institutet. Framför allt i de fall byggskador å låneobjekten
föranlett nämndens ingripanden — vilket förekommer ofta — har institutet
alltid beredvilligt biträtt nämnden vid utredningar om byggskadornas
orsaker m. in. Denna service från institutet har visat sig vara av stort värde
för icke allenast nämndens och förmedlingsorganens tekniska personal
utan även för berörda byggnadsföretagare. De samlade erfarenheter beträffande
olika byggskadors uppkomst, som institutets befattningshavare besitter,
har härigenom förmedlats till byggnadsteknikerna i nämnden, kommunerna
och olika byggnadsfirmor.

Även i ett annat avseende har institutet vid några tillfällen biträtt nämnden
i dess verksamhet, nämligen i dess strävanden mot en bättre planering
av bostadsproduktionen. I det syftet har nämnden anordnat konferenser,

330

varvid tjänstemän vid institutet medverkat med föreläsningar och i diskussioner.
De frågor som därvid behandlats har varit flerårsplanering av bostadsproduktionen,
markfrågor och exploateringsteknik. Inom länet har institutet
även i andra sammanhang medverkat på liknande sätt.

Erfarenheterna av institutets förenämnda medverkan är mycket goda. Det
forskningsarbete, som självfallet måste föregå dylik informationsverksamhet,
bedömer jag därför som ändamålsenligt med hänsyn till den praktiska
byggnadsverksamhetens behov. Måhända kan det vara påkallat med en intensifiering
av verksamheten, men detta är ju närmast en avvägningsfråga
med avseende på kostnader och personalresurser.

I övrigt understrykes värdet av muntlig information och lämpligheten
av att använda massmedia.

Länsbostadsdirektören i Västernorrlands län anför beträffande informationen
m. m.

Att byggnadsforskningen har en mycket stor uppgift att fylla, torde väl
knappast råda några delade meningar om. En stor del av forskningen ger
icke positiva resultat förrän efter relativt lång tid -— ofta flera år -— man
måste även räkna med att vissa forskningsarbeten ger negativa resultat,
d. v. s. icke ger det resultat man från början hoppats på och sålunda ej heller
anammas i praktiken. Flertalet av forskningsresultaten torde dock kunna
omsättas i positiva utfall, även om det icke synes ske alldeles omgående.
Förenkling i tekniskt utförande med åtföljande besparingar kommer härvid
framtiden tillgodo. Vad som i detta sammanhang synes vara av största
vikt är, att konstruktörer och konsulter som syssla med projektering i byggnadsfrågor,
byggföretagare och kanske framför allt det stora flertal små
byggmästare som bygger småhus verkligen omgående erhåller de senaste
forskningsresultaten och vad i samband därmed uträttats, presenterade i
lättfattlig och överskådlig form utan alltför vetenskapliga utvikningar och
som lätt kan anammas av den stora byggande allmänheten.

I de övriga yttrandena från länsbostadsdirektörerna som går in på de olika
spörsmålen anföres i allmänhet synpunkter som i allt väsentligt ligger
i linje med de ovan återgivna.

Svenska arkitekters riksförbund anför att forskningsarbetets nuvarande
inriktning är lämplig. Att institutet icke bedriver målforskning som kräver
större laboratorieresurser är riktigt med hänsyn till instruktionen, då sådana
resurser redan finnes vid de tekniska högskolorna m. fl. institutioner.
Inte heller beträffande informationen finner förbundet anledning till anmärkningar.

HSB.s riksförbund uttalar att forskningen i största möjliga utsträckning
bör vara målinriktad. Grundforskningen på det statliga planet bör bedrivas
genom de tekniska högskolorna.

Förbundet anför vidare att genom tillkomsten av ett särskilt statligt institut
för byggnadsforskning möjligheterna att efterhand effektivisera forskningen
ter sig gynnsamma och anför vidare härom.

331

Av stor betydelse är därvid att forskningen planeras i nära samråd med
företrädare för byggbranschen. Det måste även förutsättas att forskningen
i mycket stor utsträckning och mer än nu tar sikte på morgondagens behov.
Därvid bör forskningen med stor uppmärksamhet följa utvecklingen på det
internationella området.

Förbundet uttalar i fortsättningen följande.

Informationen om byggforskningens resultat kan säkerligen effektiviseras.
De rapporter som publiceras genom Byggforskningen är ibland ganska
svårtillgängliga. Det är emellertid av utomordentlig betydelse att forskningsresultaten
även göres tillgängliga för en mycket bred grupp av personer
utan teknisk fackutbildning, verksamma inom byggnadsbranschen.
Det kan bl. a. ske med korta sammanfattande och populärt hållna informationsblad
samt genom föredrag där forskningsresultaten redovisas för representanter
för byggsidan. Det är inte osannolikt att Byggforskningens resurser
på informationssidan behöver stärkas. Det är av största betydelse
att de konklusioner som framkommer i forskningsrapporterna ges en så
exakt formulering som möjligt. Svävande och diffusa formuleringar måste
undvikas. De som på grundval av forskningsresultaten har att i det praktiska
arbetet ta ställning och fatta beslut rörande uppföljningen av forskningsresultaten
måste ha ett klart och entydigt underlag att basera sina
beslut på.

Byggnadsforskningen borde om möjligt söka framlägga en långsiktig
forskningsplan vari anges inriktningen av den framtida forskningen. En
sådan förteckning över planerade forskningsobjekt utsändes sedan för kännedom
till de olika intresseorganisationerna inom byggområdet. Därigenom
kan icke erforderligt dubbelarbete måhända undvikas och forskningsuppgifterna
mer effektivt samordnas.

Då det gäller forskningens inriktning vill HSB, utan att i och för sig ange
någon angelägenhetsgradering av de olika uppgifterna, anföra några önskemål.
Det bör dock starkt betonas att en sådan uppräkning av önskemål
beträffande forskningens inriktning aldrig kan ge en fullständig bild av de
mycket omfattande forskningsbehoven.

Med den utveckling som vi av allt att döma står inför i fråga om industrialiserat
byggande måste denna fråga på forskningssidan ägnas stor uppmärksamhet.
Det är här en mängd olika problem som måste tas upp till
behandling, såsom frågor om organisation, planering, måttstandardiscring
samt byggprocessens förlopp.

Det är även angeläget att noggranna analyser görs beträffande produktivitets-
och kostnadsutvecklingen samt kostnadsstrukturen inom bostadsbyggandet.
Självfallet måste denna fråga bedömas mot bakgrund av den
fortskridande standardstegringen.

En stor fråga är vidare hur man i framtiden skall kunna lösa kommunikations-
och parkeringsproblemen till rimliga kostnader. Den ombyggnad
av våra städer som efterhand torde bli oundgängligen nödvändig om förslumning
skall kunna undvikas måste bli föremål för omfattande analyser.

I ett samhälle med växande anspråk måste servicefunktionerna inom bostadsförsörjningen
studeras. Det växande antalet åldringar samt den rela -

332

tivt stora gruppen av rörelsehämmade ställer krav pa bostadsplanering och
samhällsservice.

Med hänsyn till att installationskostnadernas andel av de totala byggnadskostnaderna
tenderar att öka måste även denna fråga ägnas aktivt intresse
såväl ur kostnadssynpunkt som ur standardsynpunkt. Till frågor
som anknyter till detta problemkomplex hör systemet för uppvärmning,
ventilation, ljudisolering m. m. På materialsidan framstår det som mest
angeläget att de nya materialens funktion och kvalitet på ett mycket tidigt
stadium blir föremål för byggnadsforskningens analyser. På detta område
torde en vidgad kunskap om vilka resultat man internationellt sett kommit
fram till vara att rekommendera.

Då det gäller möjligheterna att effektivisera forskningen spelar självfallet
de personalresurser som står till förfogande en avgörande roll. Med den
stora efterfrågan på kvalificerade tekniker som f. n. föreligger finns alltid
risk för att forskningskapaciteten blir otillräcklig.

En vidgad kontakt mellan den statliga byggnadsforskningen och byggföretagen
skulle kunna innebära en effektivisering av byggforskningen.
Statens råd för byggnadsforskning har i sommar tagit ett sådant initiativ.
Den statliga byggnadsforskningen kan stimulera den enskilt bedrivna forskningen
bl. a. genom anslag till den av olika företag med egen arbetskraft
bedrivna målforskningen.

Svenska riksbijggen anser att forskningens nuvarande inriktning är riktig
men att produktions- och underhållsområdet bör uppmärksammas mera.
Informationen är tillfredsställande för kvalificerad teknisk personal men
otillräcklig för lägre tekniker och arbetare.

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag hänvisar till synpunkter som anförts
i organisationens yttranden till Kungl. Maj :t beträffande byggforskningsutredningens
betänkande och angående framställningar om höjd byggnadsforskningsavgift.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen hänvisar till vissa yttranden i
förevarande frågor som föreningen angivit till Kungl. Maj :t och anför.

Fråga 1. Mot bakgrunden av vad i berörda yttranden anförts vill vi härutöver
framhålla följande. Institutets verksamhet bör vara av allmän karaktär
och resultaten vara giltiga för olika företagsformer, företagsstorlekar
och byggorter. Forskningsuppgifterna bör dock arbetas fram till resultat,
som utan ytterligare forsknings- och utvecklingsarbete kan omsättas på
byggnadsprojekt "för att erhålla bättre totallösningar. Då först blir arbetet
direkt till nytta för den praktiska byggnadsverksamheten.

Institutet bör inte ägna sig åt uppgifter, som med större fördel bedrives
i företagen, med hänsyn till dessas kompetens och erfarenhet av arbetet i
produktionen. Institutet har exempelvis ägnat uppmärksamhet åt »byggprocessen»
och avser tydligen att fortsätta med att närmare studera projektering
och byggande. Väsentligt angelägnare är enligt vår mening att skapa
en rationell ordning i tidigare led av processen, främst beträffande stadsplanearbetet.
Institutet kan bli ett lämpligt forum för en sådan uppgift. I
övrigt hänvisar vi till vad som avslutningsvis anföres under fråga 4.

Fråga 2. Vi ifrågasätter om man inte i princip bör organisatoriskt skilja

333

på forskning och information. Med anledning av den presskritik som förekom
i början av året har vi närmare utvecklat denna tanke i en ledare i tidskriften
Byggnadsindustrin (nr 4/64). Vi anser att informationsproblemet
inte är tillfredsställande löst. ömsesidiga kontakter mellan branschen och
Institutet har stor betydelse för att nå resultat. Man bör sträva efter att
förbättra dessa kontakter. Byggforskningsrådet, Institutet och AB. Svensk
Byggtjänst har klart för sig frågans betydelse och strävar att nå en tillfredsställande
lösning.

Fråga 3. Frågan må anses besvarad av vad som ovan sagts. Det är väsentligt
att byggforskningsorganen får arbetsro utan att störas av upprepade
organisationsförändringar. Det tar flera år att skapa ett funktionsdugligt
utredningsteam och ännu längre tid att få fram resultat, som kan märkbart
påverka en hel industri.

Fråga 4. Frågan kan svårligen besvaras direkt. Vi vill därför sätta den
in i sitt större sammanhang genom att teckna bakgrunden till dagens och
morgondagens förhållanden inom byggandet.

Den strukturbild, som bostadsbyggandet i dag uppvisar, är i väsentliga
delar ett resultat av den allmänna bostadspolitik, som förts allt sedan början
av 1940-talet. Nedgången i bostadsproduktionen i början av kriget utlöste
vissa regleringar av kriskaraktär, som i huvudsak fortfarande kvarstår.
Med anledning av den alltmer förvärrade bostadsbristen har därutöver
bostadspolitiska medel skapats, som med hänsyn till företagskategori starkt
differentierat möjligheterna till kapital- och markanskaffning samt förutsättningarna
för en ändamålsenlig förvaltning av bostadsfastigheter. Detta
i förening med den bristande balansen på bostadsmarknaden har medfört
ett tillbakaträngande av en sund, total konkurrens, som omfattar såväl
projektering som byggande och förvaltning av bostäder. På den enskilda
byggarsidan har ansträngningarna i första hand måst inrikta sig på att anpassa
byggandet till den reglerade marknadens villkor. Allt detta har medfört,
att bostadskonsumentens intressen inte kommit till sin fulla rätt. Kravet
att i tillräcklig omfattning producera bra och billiga bostäder skulle
eljest med hänsyn till begränsningen i tillgängliga resurser säkerligen i långt
högre grad än för närvarande ha inriktat huvudintresset på en industrialisering
av byggandet. Inom industrialiseringens ram och i en konkurrensstimulerande
marknad skulle utvecklingsansträngningarna på ett förmånligt
sätt ha koncentrerats på att skapa bättre och billigare lösningar. Detta
gäller främst byggherre- och byggarsidan men även de centrala organisationer
— däribland byggforskningen — där man har att lösa gemensamma
problem och att öka fonden av kunskaper av allmänt intresse för byggnadsindustrin.

Vi står emellertid trots allt i början av en industrialiscringsprocess, som
allt mer gör sig gällande och som måste göra det. Den omständigheten att
det måste ta en viss lid att åstadkomma balans mellan tillgång och efterfrågan
på bostäder får inte hindra att man snarast vidtager åtgärder, som
möjliggör en total konkurrens.

Den stegrade utveckling som blir följden av ett byggande i industriella
former bör på ett förmånligt sätt kunna rikta byggforskningen på angelägna
arbetsuppgifter. Det är så en effektiv byggnadsforskning skall åstadkommas
och styras.

334

Näringslivets byggnadsdelegation anför att medelsfördelningen icke får
bindas av detaljerade direktiv från statsmakterna och understryker vikten
av samordning av forskningen. Några skarpa avgränsningar bör inte göras
mellan grundforskning och målforskning. Institutet bör i första hand inrikta
sina ansträngningar på områden av allmängiltig betydelse för branschen
i dess helhet.

Delegationen, som anser den nuvarande informationen mindre tillfredsställande,
anser att forskning och information bör organisatoriskt skiljas åt
samt uttalar vidare följande.

Informationen får bl. a. anses innefatta en transformering av forskningsresultaten
till olika kunskapsnivåer, att sätta in dem i deras tekniska sammanhang
och göra dem lättillgängliga och direkt användbara för praktikens
folk. För denna uppgift fordras specialkunskaper, pedagogisk blick, rutin
och praktisk erfarenhet. I arbetet bör också ingå att följa forskningens resultat
utom landet och att översätta utländska forskningsredogörelser, som
bedömes vara av betydelse för vår inhemska industri. Verksamheten måste
självklart ha god anknytning till den inhemska forskningen över huvud
taget — inte bara det statliga institutet — samt till byggnadsindustrins
branschorganisationer och företag. Hur en sådan verksamhet än organiseras,
synes den med hänsyn till arbetsuppgifternas art och omfattning böra
handhas av ett i princip fristående organ.

Revisorerna har genom besök vid byggnadsforskningsinstitutet ytterligare
informerat sig i vissa frågor rörande institutets forskningsinriktning och
informationsverksamhet.

Det har därvid upplysts bl. a. att inom institutet nu är verksamma fem
forskningsgrupper om vardera 5—10 forskare. Gruppernas huvudsakliga
arbetsområden är respektive samhällsplanering, byggnadsplanering, värme-,
vatten- och sanitetsteknik, produktionsteknik samt ekonomisk analys.

En lämplig fördelning av forskningsuppgifterna mellan institutet och de
tekniska högskolorna, där den väsentliga delen av den i statlig regi bedrivna
forskningen utföres, har ansetts vara att högskolorna i huvudsak får hand
om material- och konstruktionstekniska problem och institutet övriga
forskningsområden.

Vad gäller informationen har meddelats att ett antal genomgripande åtgärder
beslutats i syfte att vidga och effektivisera denna. Byggnadsforskningsrådet
och institutets informationsavdelningar kommer således att sammanslås
från ingången av år 1965. I en promemoria angående organisationen
anföres bl. a., att inom den nya informationsavdelningen skall finnas
flera särskilda arbetsgrupper för att effektivt kunna utnyttja de sammanslagna
avdelningarnas kapacitet. Arbetsuppgifterna angives i promemorian
på följande sätt.

1. De av rådet hittills utgivna serierna Rapporter och Arbets -

335

rapporter fullföljs i planerad omfattning motsvarande den nuvarande,
ökad vikt läggs vid nomenklaturfrågor, däremot minskas arbetsinsatsen
vid språklig bearbetning och utredigering. Ett förenklat och förbilligat
tryckförfarande eftersträvas.

Distributionen bör även fortsättningsvis uppdras åt Byggtjänst.

2. De av institutet publicerade informationsbladen ges ut med
successivt ökande volym. Informationsbladen bibehåller sin målsättning att
vara nyhetsbetonad och lättillgänglig information om

institutets egna pågående forskningar,

utomstående forskares arbeten som bedrivs med medel från rådet,

nordisk och övrig utländsk forskning av intresse för den svenska byggbranschen.

Institutets egna arbeten beräknas avsätta material till något mindre än
hälften av denna volym, övrig svensk och nordisk forskning torde komma
att täckas med ungefär halva volymen och återstående del med utländska
referat.

Vad gäller bearbetningen av materialet, den språkliga och typografiska
utformningen samt sättet att behandla ämnet för viss vald nivå är det önskvärt
att större omsorg kan läggas ner på informationsbladen.

Bladen distribueras dels som förut genom prenumerationer och lösnummerförsäljning
via Byggtjänst, dels också genom inbladning selektivt i
fem ledande facktidskrifter.

3. Handböcker bör planeras i sådana ämnen där byggforskningen är ett
naturligt forum för sammanfattning av praktiskt tillämpbara kunskaper.
Där förutsättes ett samarbete med intresserade förlag liknande det som
etablerats för ombyggnadsboken och som visat sig lyckosamt. Ombyggnadsboken
kommer att ligga som grund för en studiehandledning hos Brevskolan,
som redan påbörjat arbetet i samarbete med byggforskningen.

Med en utgivning som den ovan skisserade kommer avdelningen att producera
genomsnittligt fyra skrifter per vecka av varierande omfattning.

4. För att möta den efterfrågan som ständigt finns på större grepp i informationshänseende
och som bl. a. aktualiserats av Sven Wallanders PM
till rådets ledamöter planeras en årlig informationskampanj
omkring ett tema och med flera olika åtgärder samordnade. Vid ett
sådant tillfälle kan sådana åtgärder som föredragsserie, utgivning av handbok
och informationsblad, presskonferens, TV-program, filmvisningar, studiebesök
och en offentlig diskussion omkring det valda temat samordnas i
tiden till en kraftig insats som ställer byggforskningen i centrum för dagsintresset.

5. En försöksverksamhet beträffande film har redan börjat planeras
och bör kunna leda till att avdelningen färdigställer en film under våren.
Tre angelägna ämnen har diskuterats och bör i mån av tillgång till resurser
kunna realiseras under de närmaste två åren.

6. Samarbete med Sveriges Radio har inletts för att främja producerandet
av informativa TV-progra in. Möjligheten att få inslag i det månatligen
återkommande Tekniskt magasin undersöks f. n.

7. En kontinuerligt fungerande service till facktidskrifter
bör organiseras, däri även inräknat Konsumentinstitutets Råd och rön som
uttryckt önskan om vidgat samarbete.

8. Med dagstidningarna upprätthålls en löpande kontakt, och informa -

336

tionsavdelningen går vidare på den inslagna vägen att utförligt presentera
visst material för tidning som uttryckt speciellt intresse för ämnet.

Revisorernas uttalande. Statens uppgifter på byggnadsforskningens område
omhänderhas främst av två för ändamålet särskilt inrättade organ,
nämligen statens råd för byggnadsforskning och statens institut för byggnadsforskning.
Den nuvarande organisationen, som i huvudsak tillkom år
1960, innebär att rådet har till uppgift att av tillgängliga medel lämna anslag
till lämpliga forskningsprojekt, medan institutet skall syssla med den
egentliga forskningen. Det finansiella stöd som förmedlas av rådet kan emellertid
utgå även till forskningsverksamhet på förevarande område som bedrives
i annan ordning än genom institutets försorg. Under budgetåren
1960/61—-1962/63 har av rådet totalt omkring 11 milj. kronor utdelats, varav
omkring 5 milj. kronor till institutet, 5 milj. kronor till övriga forskare och
1 milj. kronor till informationsverksamhet.

Verksamheten finansieras till största delen genom en särskild fond, bildad
av den s. k. byggnadsforskningsavgiften, och till en mindre del genom ett
anslag över budgeten, för innevarande budgetår anvisat med 1 200 000 kronor.

Institutets arbetsuppgifter har på visst sätt begränsats genom dess instruktion,
vari stadgas bl. a. att institutet företrädesvis bör inrikta sin verksamhet
på sådana för utvecklingen inom byggnadsområdet väsentliga problem
som ej är föremål för uppmärksamhet från andra forskningsinstitutioners
eller enskilda forskares sida. Institutet har bl. a. mot bakgrunden härav
och med hänsyn till att andra forskare nästan helt sysslar med material-
och konstruktionsforskning funnit huvudområdena för sin verksamhet
böra vara samhällsplanering, byggnadsplanering, vvs-teknik och produktionsfrågor
samt ekonomisk analys.

I början av innevarande år uppstod en livlig debatt om institutet för byggnadsforskning.
Revisorerna har med anledning av vissa i denna debatt framförda
påståenden ansett sig böra ägna uppmärksamhet åt institutets verksamhet.
I sådant syfte har revisorerna i skrivelse till bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
länsarkitekterna, länsbostadsdirektörerna och ett antal organisationer
m. in. inom byggnadsbranschen framställt vissa frågor rörande
de nämnda myndigheternas och organisationernas synpunkter på inriktningen
av institutets forskningsarbete och sättet för dess information om
forskningsresultat m. in. Frågorna och de inkomna svaren är redovisade
ovan. Genom besök vid institutet har revisorerna vidare inhämtat vissa kompletterande
upplysningar.

Som framgår av redogörelsen har de statliga myndigheter som yttrat sig
i stort sett icke funnit anledning till allvarligare anmärkningar emot forskningsarbetets
inriktning. I många fall har understrukits att tyngdpunkten

337

i forskningsverksamheten bör ligga på samhällsplaneringens område. Även
synpunkter på behovet av forskning beträffande detaljspörsmål inom byggnadstekniken
m. m. har dock anförts. Bl. a. bär i några yttranden framhållits
önskvärdheten av att forskningen beaktar de särskilda problem som
vållas av de för olika delar av landet särpräglade förhållandena i fråga om
klimatet, t. ex. snö- och istillgång, särskilt låga eller höga temperaturer eller
speciellt rik nederbörd o. dyl.

I de yttranden som avgivits av organisationer och företag på byggnadsmarknaden
har något skilda uppfattningar om den lämpligaste inriktningen
av institutets forskningsverksamhet givits till känna. Ställningstagandena
innebär i vissa fall att några anmärkningar icke ansetts kunna riktas emot
den nuvarande verksamheten och att den avsatt goda resultat i den praktiska
byggnadsverksamheten, medan i andra fall en nyorientering på vissa
punkter bedömts vara önskvärd.

Vad åter gäller informationsverksamheten har ett antal såväl statliga
myndigheter som andra funnit den tillfredsställande i sin nuvarande form.
Den har emellertid i åtskilliga yttranden betecknats såsom bristfällig. Kritiken
har huvudsakligen avsett, att informationen har för liten spridning, att
den är ofullständig och att den genom sin utformning är svårtillgänglig för
en stor del av dem som är verksamma inom byggnadsbranschen.

Revisorerna vill beträffande inriktningen av institutets forskningsarbete
till en början erinra om de riktlinjer för verksamheten som angivits av statsmakterna
genom den ovannämnda bestämmelsen i institutets instruktion.
Innebörden härav synes vara att det skall ankomma på institutet att skaffa
sig en överblick över den totala forskningsverksamhetens läge och på grundval
härav fortlöpande bedöma på vilka områden behoven är störst och vilka
slag av forskningsobjekt som således i första hand bör uppmärksammas.
Självfallet kan en sådan bedömning leda till olika meningar i frågan om
hur arbetet lämpligen bör inriktas. Det må i sammanhanget även hållas i
minnet, att forskningen till övervägande del finansieras av byggnadsindustrien,
även om kostnaderna kan sägas i sista hand stanna på konsumenterna.
Det måste bl. a. av detta skäl anses naturligt, att företrädare för byggnadsverksamheten
ställer anspråk på att forskningsresultaten skall komma
denna verksamhet till praktisk nytta och att de, när så icke anses vara fallet,
ger sitt missnöje till känna. Delvis torde emellertid denna kritik bottna i
bristande kännedom om institutets uppgift, vilken ju icke är att lämna bindande
anvisningar om hur olika frågor konkret skall lösas i de enskilda fallen.
De brister som åtminstone hittills i vissa avseenden har vidlådit informationsverksamheten
kan också ha bidragit till att på sina håll skapa ett
mindre gynnsamt intryck av institutets forskningsarbete. I princip kan
emellertid, såvitt det varit möjligt för revisorerna att bedöma, några mera
vägande invändningar icke göras mot detta arbetes inriktning. Revisorerna

338

vill likväl understryka angelägenheten av att vid valet av forskningsobjekt
skärpt uppmärksamhet ägnas sådana frågor som har en mera påtaglig betydelse
för strävandena att rationalisera och förbilliga byggnadsverksamheten.
Då en ändamålsenligt utformad samhällsplanering i många fall utgör en
grundförutsättning för att nämnda verksamhets olika moment skall kunna
samordnas på ett effektivt sätt, anser revisorerna det vidare önskvärt att
forskningen i hithörande frågor intensifieras och utvidgas. Genom den höjning
av byggnadsforskningsavgiften som beslutats vid årets riksdag synes
resurser härför vara säkrade.

För att forskningsresultaten skall kunna på bästa sätt medverka till åstadkommande
av en förbättrad samhällsplanering, metodförbättringar vid byggandet,
höjning av byggnadernas tekniska kvalitet, kostnadsbesparingar
på detta område m. m. kräves självfallet en effektiv information. De kritiska
synpunkter på institutets arbete som anförts i den allmänna diskussionen
har icke minst gällt den nu nämnda verksamheten. Som ovan antytts får
även enligt revisorernas mening informationen anses vara i vissa avseenden
bristfällig, även om detta förhållande icke på det sätt som emellanåt gjorts
gällande i den allmänna diskussionen synes kunna läggas institutet till last.

En starkt bidragande orsak till den bristande effektiviteten i informationsarbetet
torde vara den splittring av arbetsuppgifterna på byggnadsforskningsrådet
och institutet som hittills förelegat. I och med ingången av år
1965 kommer emellertid rådets och institutets informationsavdelningar att
sammanslås till ett organ inom institutet. I samband därmed kommer, såsom
närmare berörts i den föregående framställningen, en råd olika åtgärder
att vidtagas för att förbättra verksamheten på väsentliga punkter. Den sålunda
planerade rationaliseringen av informationsarbetet bör, såvitt revisorerna
kunnat bedöma, verksamt bidraga till att forskningsresultaten kommer
till nytta i den praktiska byggnadsverksamheten. Enligt revisorernas
mening bör härutinnan särskild vikt tillmätas den omständigheten, att
inom byggnadsbranschen endast ett mindre antal företag torde förfoga
över högskoleutbildade tekniker eller andra anställda med akademisk utbildning.
Detta gör det i hög grad angeläget att informationen får en sådan
utformning icke minst i språkligt avseende, att den verkligen kan förstås av
de yrkeskategorier den i första hand vänder sig till. Av stor betydelse är vidare
att ökade möjligheter skapas för den praktiska verksamheten att i sin
tur informera forskningen om aktuella behov och ge impulser till nya forskningsinitiativ.
Härvid synes icke minst regionalt präglade problem böra uppmärksammas.

Revisorerna får sammanfattningsvis anföra att institutet enligt sin instruktion
har att i första hand inrikta sig på sådana problem som icke behandlas
av andra forskningsinstitutioner eller enskilda forskare. Såvitt revisorerna
kunnat bedöma finnes icke underlag för uppfattningen, att insti -

339

tutet icke inom ramen för sina resurser skulle ha fullgjort vad som enligt
instruktionen åligger det. Angeläget är emellertid att de nya möjligheter till
forskningsinsatser som öppnas genom den beslutade, väsentliga ökningen av
stödet till forskningen för institutets del utnyttjas till att vidga och fullfölja
det arbete som nu pågår på olika områden och till att vid behov upptaga nya
forskningsobjekt även på andra områden inom det vida fält som byggnadsforskningen
utgör. Det är också av vikt att den beslutade effektiviseringen i
olika avseenden av informationsarbetet genomföres målmedvetet och utan
tidsutdräkt. Revisorerna anser sig kunna förutsätta att institutets vidgade
verksamhet kommer att bedrivas efter ovan angivna riktlinjer, varvid jämväl
de synpunkter som anförts av de förut omnämnda myndigheterna och
organisationerna torde böra skänkas tillbörligt beaktande.

340

Till l:a avdelningen av riksdagens statsutskott.

Sedan l:a avdelningen av riksdagens statsutskott hos riksdagens revisorer
under hand hemställt om ytterligare upplysningar i anledning av vissa
remissutlåtanden över 1963 års revisionsberättelse, får revisorerna härmed
överlämna bifogade tre promemorior rörande

1) »Försäljning av viss del av Husie boställe» (§6),

2) »Vissa drivmedelsanläggningar» (§7) samt

3) »Försvarets fabriksverk» (§11).

Stockholm den 14 april 1964

På riksdagens revisorers vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

/ Per Dahlberg

ang. fortifikationsförvaltningens remissutlåtande över vad riksdagens revisorer
under § 6 av sin berättelse år 1963 anfört om »Försäljning av viss del
av Husie boställe».

Av skäl som redovisats i berörda paragraf har riksdagens revisorer ansett
sig böra konstatera, »att fortifikationsförvaltningen vid handläggningen av
förevarande fastighetsaffär icke i tillbörlig grad beaktat kronans intressen».
Fortifikationsförvaltningen hävdar i sitt remissutlåtande att detta uttalande
saknar grund i de verkliga sakförhållandena. Härtill må inledningsvis
sägas, att det är mycket sällsynt att, i de fall revisorerna nödgas fälla omdömen
liknande det nyssnämnda, den kritiserade myndigheten helt ansluter
sig till revisorernas mening.

Vad sedan angår själva sakfrågan kan följande anföras.

Av riksdagens revisorers kansli avlades under år 1963 två besök vid
Skånska luftvärnsregementet (Lv 4). Därvid informerade regementschefen
om att i samband med beslutad utökning av Lv 4 och tillkomst av ny materiel
ett ökat behov hade uppkommit för regementet av förrådslokaler för
motorfordon och annan materiel. Vidare behövdes bostäder för personal,
lokaler för förläggning av kadetter och kursdeltagare samt expeditionslokaler.
För närmare detaljer i denna fråga torde få hänvisas till det aktuella
avsnittet av revisorernas berättelse. Det förtjänar framhållas, att vid
det ena av de båda ovannämnda besöken en besiktning företogs av vissa
byggnader på Husie boställe, vilka av vederbörande personal på Lv 4 be -

341

dömdes vara lämpliga att utnyttja för att tillgodose just de nyss angivna
lokalbehoven.

Fortifikationsförvaltningen uppger i sitt remissutlåtande, att ämbetsverket
föranstaltat om en noggrann genomgång av de på Husie boställe befintliga
byggnaderna med åtföljande detalj studium av byggnadsbeståndets tekniska
beskaffenhet. Resultatet av dessa undersökningar blev, att de ifrågavarande
byggnaderna bedömdes såsom icke lämpliga att utnyttjas för försvarets
räkning. Enligt vad revisorerna inhämtat upprättades dock icke
något protokoll över undersökningarna, och ej heller har det varit möjligt
för revisorerna att få taga del av någon ekonomisk kalkyl, utvisande kostnaderna
för erforderliga förbättrings- och iståndsättningsarbeten respektive
kostnaderna för alternativa lösningar av föreliggande lokalfrågor. Att märka
är vidare att chefen för Lv 4, d. v. s. det regemente för vars räkning här
avsedda markförvärv gjordes, icke hölls underrättad om de ovannämnda
undersökningarna, trots att han i skrivelse till fortifikationsförvaltningen
den 2 februari 1962 framlade förslag om byggnadernas utnyttjande för militärt
ändamål. Regementschefen anförde i denna skrivelse bl. a. följande.

Boningshusen kan disponeras såsom uthyrningsbostäder, främst för personal
tjänstgörande vid Lv 4. Husie boställes uthusbyggnader kan efter
smärre ombyggnadsarbeten till vissa delar användas till fredsförråd (garage
och uppställningsplats för pjäser, släpfordon m. m.).

På den ifrågavarande skrivelsen erhöll regementschefen aldrig något svar.
Enligt vad revisorerna erfarit fick regementschefen i själva verket kännedom
om resultatet av undersökningarna först efter det att fortifikationsförvaltningen
den 9 januari i år avgivit sitt remissutlåtande över förevarande
avsnitt av revisorernas berättelse. Det torde vara ytterst ovanligt att
högt kvalificerad personal på det lokala planet av en central förvaltningsmyndighet
icke delgives för dess verksamhet så viktiga uppgifter som det
här gäller, särskilt som på militärt håll delade meningar uppenbarligen
förelegat om lämpligheten av att för försvarets räkning disponera det ifrågavarande
byggnadsbeståndet.

Som förklaring till att det värdefulla byggnadsbeståndet på Husie boställe
jämte ett tomtområde på ca 19 500 m2 avyttrades för en köpeskilling
av allenast 45 000 kronor har fortifikationsförvaltningen i sitt remissutlåtande
hänvisat till att arrendatorn, då köpeavtalet träffades, avstod från
samtliga de ersättningsanspråk mot kronan som han eljest hade kunnat
resa till följd av sitt förtida frånträde av arrendet. Ämbetsverket har beräknat
dessa ersättningsanspråk till sammanlagt ca 750 000 kronor och har
också preciserat den kalkyl som ligger till grund för beräkningen. Riktigheten
av denna kalkyl kan emellertid enligt revisorernas uppfattning starkt
ifrågasättas. Härom må anföras följande.

22 Iicv. berättelse ang. statsverket år 196b I.

342

1) I kalkylen har fortifikationsförvaltningen, kronan till nackdel, gjort
sig skyldig till en ren felräkning på 28 000 kronor. Ämbetsverket har nämligen
tillgodofört arrendatorn detta belopp i ersättning för den uppskattade
värdeminskningen på de enbart för jordbruksdriften avsedda fasta anläggningarna
men samtidigt tillgodoräknat honom ca 250 000 kronor för inlösen
av bl. a. just dessa anläggningar. Arrendatorn har alltså tillerkänts ersättning
för värdeminskning på byggnader som kronan enligt samma kalkyl
inlöst till deras fulla värde.

2) Fortifikationsförvaltningen har räknat med att arrendatorn på grund
av att han frånträdde arrendet fyra år före arrendetidens utgång gått förlustig
nettoinkomster motsvarande ett kapitaliserat värde av tillhopa 390 000
kronor (210 000 kronor för jordbruksdriften och 180 000 kronor för svinskötseln).
Ämbetsverket har således uppskattat arrendatorns nettoinkomstbortfall
under vart och ett av de nämnda fyra åren till genomsnittligt ca
98 000 kronor. Fn helt annan bild av Husie boställes lönsamhet ger ett studium
av arrendatorns deklarerade inkomster under de fyra år som föregick
hans frånträde av arrendet. Enligt vederbörliga inkomstlängder utgjorde
arrendatorns inkomster av jordbruksfastighet åren 1959—1962 respektive
28 300 kronor, 38 320 kronor, 50 980 kronor och 52 460 kronor eller sammanlagt
i runt tal 170 000 kronor. Genomsnittligt uppgick alltså under de
fyra sist angivna åren arrendatorns inkomst av jordbruksfastighet till omkring
43 000 kronor per år. Härav framgår att fortifikationsförvaltningen i
sin kalkyl tillgodofört arrendatorn ersättning för inkomstbortfall med ett belopp
som är mer än dubbelt så stort som arrendatorns deklarerade inkomst
av jordbruksfastighet under de fyra åren före hans frånträde av arrendet.

3) Fortifikationsförvaltningen har vid beräkningen av storleken av det
belopp arrendatorn kalkylmässigt tillerkänts som ersättning för sitt inkomstbortfall
bortsett från den betydelsefulla omständigheten att, därest
arrendatorn kontant hade ersatts med nämnda belopp eller 390 000 kronor,
det allmänna hade återfått omkring hälften av beloppet i form av inkomstskatt.
Med den beräkningsmetod fortifikationsförvaltningen tillämpat har
arrendatorn alltså skattefritt tillgodoförts ett inkomstbelopp av 390 000
kronor.

4) I det av fortifikationsförvaltningen framräknade ersättningsbeloppet
för arrendatorns inkomstbortfall under de fyra återstående åren av arrendetiden
måste rimligen också ha inräknats värdet av utnyttjandet av de
anläggningar arrendatorn själv byggt. Trots detta har arrendatorn i ämbetsverkets
kalkyler tillgodoräknats det år 1962 uppskattade fulla värdet
av nämnda anläggningar eller ca 250 000 kronor. Det bör i sammanhanget
även beaktas att huvuddelen av ifrågavarande anläggningar, i strid mot
arrendeavtalets bestämmelser, uppförts utan att tillstånd därtill dessförinnan
lämnats av kronan.

343

Av det anförda torde framgå att den av fortifikationsförvaltningen uppgjorda
kalkylen icke är hållbar. Ämbetsverkets påstående, att »kronan i realiteten
fått i utbyte av försäljningen» förutom köpeskillingen ett belopp av
750 000 kronor, saknar därför grund i de verkliga förhållandena.

ang. vissa remissutlåtanden över vad riksdagens revisorer under § 7 av sin
berättelse år 1963 anfört om »Vissa drivmedelsanläggningar».

Fortifikationsförvaltningen framhåller i sitt remissutlåtande, att de uppgifter
om ifrågavarande anläggningar som ämbetsverket efter anfordran tillställde
revisorerna »inte av verket uppfattats såsom avsedda att vara någon
fullständig redogörelse av natur att kunna läggas till grund för så vittgående
kritiska omdömen som revisorerna fällt i detta sammanhang». Ett närmare
studium av nämnda redogörelse, vilken lämnades riksdagens revisorer
i två särskilda skrivelser (i sin helhet återgivna i berättelsen), ger emellertid
vid handen att ämbetsverkets uppgifter är ytterst detaljerade och
långt ifrån ger intryck av att vara ofullständiga. Fortifikationsförvaltningen
gör vidare gällande, att ämbetsverket icke heller kunde »förutse att avsikten
var att skrivelserna in extenso skulle intagas i berättelsen, i vilket
fall verket skulle ha övervägt att underställa chefen för försvarsstaben frågan
om deras hemligstämplande». Revisorerna vill med anledning av sistnämnda
uttalande med skärpa understryka, att revisorerna självfallet förbehåller
sig rätt att i sin berättelse utan inskränkning återge från myndigheter
på officiell väg infordrade uppgifter i den mån dessa icke är hemligstämplade.
Om fortifikationsförvaltningen varit tveksam om nödvändigheten
av att i förevarande fall helt eller delvis sekretessbelägga den till revisorerna
lämnade redogörelsen, borde ämbetsverket givetvis på förhand ha
underställt denna fråga försvarsstabens prövning. För den händelse fortifikationsförvaltningen
gjort sig skyldig till någon försummelse i nu nämnt
hänseende åvilar ansvaret härför självfallet icke revisorerna.

Fortifikationsförvaltningen åberopar i sitt remissvar bj. a. statsutskottets
utlåtande 1962:114 (punkt 10) och säger sig tolka detta utlåtande »som
uttryck för ett visst förtroende till fortifikationsförvaltningens vilja och
törmåga att komma till rätta med de svårigheter inom ifrågavarande område,
vilka förvaltningen i olika sammanhang öppet redovisat — ett förtroende
som emellertid på intet sätt synes delas av riksdagens revisorer».
Fortifikationsförvaltningen framhåller i anslutning härtill, att det med
hänsyn till sist angivna omständighet ligger nära till hands »att ställa frågan
huruvida statsutskottets uttalande skulle vara förhastat eller ogrundat».
Det bör emellertid i detta sammanhang bemärkas, att det av fortifikn -

344

lionsförvaltningen åberopade utlåtandet bygger på och i allt väsentligt
överensstämmer med vad 1961 års riksdagsrevisorer själva uttalade i berörda
avsnitt av sin berättelse. Revisorerna anförde nämligen däri bl. a.
följande.

Även om revisorerna således anse sig ha anledning att rikta stark kritik
mot det sätt på vilket de ifrågavarande byggnadsarbetena handlagts, kan å
andra sidan noteras att ansträngningar på senaste tiden gjorts från fortifikationsförvaltningens
sida att komma till rätta med här föreliggande problem.
Då det i anledning härav torde kunna förväntas, att fortifikationsförvaltningen
utan onödigt dröjsmål kommer att vidtaga de åtgärder som erfordras
för att få berörda drivmedelsanläggningar i funktionsdugligt skick,
har revisorerna ansett sig för denna gång böra inskränka sig till att lämna
en redogörelse för vad som i ärendet förevarit.

Av det sagda torde framgå att statsutskottet vid sitt ställningstagande år

1962 till här nämnda spörsmål icke, såsom fortifikationsförvaltningen synes
vilja göra gällande, hade någon från revisorerna skiljaktig uppfattning.

Vad sedan angår fortifikationsförvaltningens bemötande av den kritik

1963 års revisorer framfört mot ämbetsverkets sätt att handlägga de byggnadsfrågor
som behandlats i § 7 av revisorernas berättelse må följande
framhållas.

De anläggningar som i förevarande sammanhang är aktuella har de militära
beteckningarna B 318, B 161, B 586, B 432, B 472, B 473 och B 719.

Beträffande B 318. Fortifikationsförvaltningen betecknar de vid denna
anläggning gjorda revideringsarbetena (utbyggnad med fristående cisterner)
som en »nödlösning i detta speciella fall» och anser att en sådan lösning
»inte bör komma till generell tillämpning».

Beträffande B 161. Anläggningen var färdigställd år 1955, d. v. s. ca tre
år före den år 1958 inträffade s. k. Moheda-olyckan. Det var efter denna
olycka som det nya flygdrivmedlets (MC 77) explosionsfarlighet till fullo
klarladcs. Anläggning B 161 uppfördes emellertid för lagring av helt andra
produkter än MC 77, nämligen för flygfotogen, motorbensin, dieselbrännolja
och rökolja, vilka samtliga med undantag av motorbensin är klassificerade
som klass Il-produkter. Det bör vidare observeras att MC 77 började
användas av flygvapnet först under budgetåret 1957/58. Fortifikationsförvaltningen
har i sitt remissutlåtande icke lämnat någon förklaring till att
B 161 icke omedelbart efter färdigställandet år 1955 togs i anspråk för lagring
av de klass Il-produkter, för vilka anläggningen var avsedd. Enligt vad
revisorerna inhämtat var emellertid en huvudorsak härtill att cisternerna
trots omfattande reparationsarbeten icke kunde göras tillräckligt täta. Ämbetsverket
har slutligen icke heller angivit orsaken till att det i dagens läge
kommer att krävas ett kapitaltillskott av ytterligare ca 2 milj. kronor för
att få anläggningen användbar för lagring av just klass Il-produkter.

345

Beträffande B 586. Fortifikationsförvaltningen gör i fråga om denna anläggning
gällande, att »enstämmighet med flygförvaltningen beträffande
vattenbäddsanläggning rådde i juni 1961», men påstår samtidigt att flygförvaltningen
därefter »förfäktade en annan uppfattning i augusti 1961».
Försvarets intendenturverk upplyser i sitt remissutlåtande, att flygförvaltningen
för fortifikationsförvaltningen även dessförinnan framhållit, att risk
för sammanblandning av produkter borde undvikas, vilket framgår av forlifikationsförvaltningens
skrivelse till försvarsstaben i januari 1959, dnr
H 48 DB. I nämnda skrivelse anföres bl. a. att »förråden bör endast innehålla
flygdrivmedel med hänsyn till risken för sammanblandning med andra
kvaliteter främst vid olyckor av typ Moheda, men även vid ordinarie drift».
Det kan i detta sammanhang också förtjäna påpekas att riksrevisionsverket
i sitt remissutlåtande bl. a. uttalar, »att statens sakrevision vid sin granskning
under år 1960 av förhållandena vid drivmedelsanläggning B 161 kunde
konstatera, att icke obetydliga merkostnader uppkommit genom bristande
samarbete myndigheterna emellan på planeringsstadiet». Riksrevisionsverket
konstaterar vidare i anslutning härtill, att det i nu förevarande fall
dessutom framkommer »åsiktsbrytningar mellan förvaltningarna i tekniska
frågor».

Beträffande B i32, B 472 och B i73. Fortifikationsförvaltningen vidgår i
sitt remissutlåtande, »att en felkalkyl från början gjordes beträffande
B 432» och att ämbetsverket dragit konsekvenserna härav »för de likartade
anläggningarna B 472 och B 473». Ämbetsverket hänvisar beträffande de
två sistnämnda anläggningarna till chefens för flygvapnet skrivelse den 7
februari 1963, av vilken framgår att anläggningarna »av kostnadsskäl» icke
skall ombyggas såsom planerats. Fortifikationsförvaltningen lämnar i remissvaret
icke besked om för vilket ändamål B 472 och B 473 skall kunna
utnyttjas. Det torde således fortfarande vara ovisst hur ifrågavarande anläggningar,
som dragit en kostnad av ca 2 milj. kronor, i framtiden skall
kunna nyttiggöras av statsverket.

Beträffande B 719. Fortifikationsförvaltningen har beträffande denna anläggning
anfört bl. a. följande.

De bergundersökningar, som vid denna tid företogs för anläggning B 719
var ett led i en brett upplagd undersökning rörande olika möjligheter att
skaffa lagringsutrymme för de klass I-varor, som ursprungligen avsågs att
förvaras i B 161. FortF, som vid detta tillfälle väl kände till flygförvaltningens
skeptiska inställning till samlagring, gjorde stora ansträngningar
att vidtaga alla tänkbara försiktighetsmått för att undvika den av flygförvaltningen
befarade risken för produktvandring. Sålunda flyttades på den
uppgjorda skissen cisterner med olika bränsle så långt som möjligt ifrån
varandra och täta vattenridåer förutsattes bli anlagda mellan olika produkter.
De skisser över en tänkt anläggning, som i mars 1962 förelädes flyglbrvaltningen,
godkändes likväl inte. Flygförvaltningens uppfattning blev

346

utslagsgivande för överbefälhavarens ställningstagande och Kungl. Maj :ts
beslut.

Av fortifikationsförvaltningens här citerade yttrande framgår att fortifikationsförvaltningen
och flygförvaltningen uppenbarligen hyst olika uppfattningar
i de aktuella tekniska frågorna samt att den av flygförvaltningen
hävdade meningen vid den sakliga prövningen vunnit anslutning från överbefälhavaren
och tillika varit avgörande för Kungl. Maj :ts beslut.

Fortifikationsförvaltningen uttalar sammanfattningsvis att förvaltningen,
bortsett från felkalkylen beträffande B 432, icke kan finna »att de påtalade
åtgärderna — insatta i sitt större sammanhang och bedömda under rimligt
beaktande av föreliggande svårigheter ävensom av vad som uträttats över
hela fältet — berättigar till kritik av det slag, revisorerna här presterat».
Ämbetsverket hävdar vidare, att det vid ett objektivt bedömande knappast
behöver »råda delade meningar om att denna kritik i sin generaliserande,
kategoriska och onyanserade form är i hög grad överdriven och orättvis».
Enligt revisorernas mening är det bl. a. mot bakgrunden av fortifikationsförvaltningens
nu nämnda uttalande angeläget, att här avhandlade ärende
i hela dess vidd blir föremål för en objektiv undersökning genom en allsidigt
sammansatt expertkommitté.

ang. försvarets fabriksstyrelses remissutlåtande över vad riksdagens revisorer
under § 11 av sin berättelse år 1963 anfört om »Försvarets fabriksverk».

Ang. revisorernas kontakt med försvarets fabriksstyrelse

Sitt remissutlåtande i ärendet inleder försvarets fabriksstyrelse med här
ordagrant återgivna påstående: »Styrelsen finner skäl påpeka, att varken
den eller någon av dess tjänstemän beretts tillfälle att under hand eller på
annat sätt framlägga synpunkter i anledning av de faktiska uppgifter av
olika slag, av vilka revisorerna uppenbarligen dragit sina slutsatser.» Samma
påstående, till vilket då knutits stark kritik mot revisorerna, har återkommit
i olika pressuttalanden som gjorts av fabriksverkets chef, generaldirektör
Gunnar Svärd.

Det rätta förhållandet är emellertid följande.

På revisorernas initiativ har den 20 februari 1963 försvarets fabriksverks
då tillförordnade generaldirektör beretts tillfälle att vid en föredragning inför
revisorerna närmare utveckla verkets syn på aktuella problem. Revisorerna
har under år 1963 avlagt besök vid följande till fabriksverket hörande
företag, nämligen vid tvätterianstalten i Karlstad den 17 maj 1963, vid Carl

347

Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna den 27 maj 1963 och vid ammunitionsfabriken
Zakrisdal den 10 september 1963. Vid samtliga dessa tillfällen
har revisorerna ingående informerats om verksamheten, vid de båda sistnämnda
besöken därtill under medverkan av representanter för fabriksstyrelsen.
I anslutning härtill har en mängd sakuppgifter inhämtats från styrelsen,
bl. a. en resultatredovisning för verket de fyra senaste budgetåren
samt detalj uppgifter om produktionen vid vart och ett av verkets företag
alltsedan budgetåret 1945/46. Allt detta har redovisats i berättelsen, i vilken
även ordagrant intagits en på revisorernas begäran av fabriksstyrelsen utarbetad
redogörelse för verkets civila tillverkning och därmed sammanhängande
problem.

Av det sagda framgår att det är helt felaktigt att påstå, att fabriksstyrelsen
icke skulle ha beretts tillfälle att inför revisorerna framlägga sina synpunkter
på de förevarande spörsmålen. Det måste enligt revisorernas uppfattning
betecknas som högst anmärkningsvärt att ett ansvarigt ämbetsverk
i ett remissutlåtande, ställt till Kungl. Maj :t och avsett att läggas till
grund för riksdagens ställningstagande i viss fråga, anser sig kunna visa så
föga hänsyn till de faktiska förhållandena.

Ang. vissa sakuppgifter

I revisionsberättelsen har, som ovan nämnts, intagits en av fabriksstyrelsen
överlämnad resultatredovisning för försvarets fabriksverk budgetåren
1959/60—1962/63, avseende dels verket i dess helhet och dels envar av de i
verket ingående företagsenheterna. I anslutning härtill har i revisorernas uttalande
helt korrekt angivits att »flera av rörelserna vissa tider drivits med
betydande förluster», vilket exemplifierats. Genom ett förbiseende vid avläsningen
av den tabell i vilken resultatredovisningen presenterats har emellertid
tvätterianstalten i Långsele i stället för tvätterianstalten i ödeshög
kommit att angivas såsom förlustföretag. Då denna namnförväxling, som
självfallet icke alls påverkade det av revisorerna redovisade totalresultatet
av tvätteriernas verksamhet, uppmärksammades blev vederbörande remissmyndigheter
underrättade därom. Ingen av dessa myndigheter har funnit
anledning att över huvud taget beröra saken — ingen utom fabriksstyrelsen,
som särskilt i sina kontakter med pressen utnyttjat den för våldsam kritik
mot revisorerna. Styrelsen har vidare hävdat att de av revisorerna lämnade
uppgifterna om antalet anställda vid fabriksverket skulle vara felaktiga.
Härom är endast att säga att revisorerna, bortsett från att de fyra byråcheferna
frånräknats, exakt återgivit de uppgifter om antalet anställda vid fabriksstyrelsens
olika byråer och vid fabriksverkets anläggningar som styrelsen
själv tillhandahållit revisorerna. Genom ett korrekturfel har dock i
ett fall två siffror omkastats, så att på denna punkt brist på överensstämmelse
föreligger mellan recit och uttalande.

348

Det förtjänar kraftigt understrykas att angivna fel, vilka av fabriksstyrelsen
i tendentiöst syfte förstorats upp till orimliga proportioner, är helt utan
betydelse för en bedömning av de sakfrågor revisorerna behandlat.

Ang. försvarets fabriksverks anknytning till krigsmakten

I polemik mot revisorerna bestrider fabriksstyrelsen energiskt, att fabriksverket
skulle vara »en del av den svenska krigsmakten». Ett sådant påstående
skulle enligt styrelsen vara felaktigt icke blott från formell utan även
från reell synpunkt. I sitt förhållande till det militära försvaret skulle nämligen
fabriksverket vara att jämställa med vilken civil leverantör som helst.

Vid bedömningen av denna fråga bör följande uppmärksammas.

Försvarets fabriksstyrelse (försvarets fabriksverk) tillkom genom beslut
vid 1943 års riksdag, sedan förslag härom framlagts i propositionen nr 180
ang. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. Till grund för
Kungl. Maj :ts förslag i denna del låg dels 1941 års militära förvaltningsutrednings
den 28 mars 1942 avgivna betänkande med förslag rörande den
centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet (SOU 1942: 16),
dels 1942 års militära bolagsutrednings den 10 september 1942 dagtecknade
promemoria med utredning och förslag rörande bolagsdrift vid vissa försvarsväsendet
tillhöriga industrianläggningar (stencilerad). I sistnämnda
promemoria angavs syftet med de numera i fabriksverket ingående fabrikerna
sålunda.

Huvudändamålet med försvarsväsendets industrianläggningar är att säkra
tillverkningen och underhållet av för försvaret nödvändiga artiklar. Fabrikerna
måste alltså byggas och placeras främst med hänsyn till det militära
lägets krav. —--

I den nyssnämnda propositionen framhöll föredragande departementschefen,
att fyra huvudprinciper legat till grund för det framlagda förslaget
till den militära centralförvaltningens omorganisation. Beträffande
den första av dessa principer, centraliseringsprincipen, anförde departementschefen
bl. a. följande.

För mig framstår det såsom ett betydelsefullt önskemål, att den alltjämt
i övervägande utsträckning bestående isoleringen mellan försvarsgrenarna
i fråga om förvaltningsuppgifterna — en kvarleva från en tid då den moderna
krigföringens krav på samverkan mellan försvarsgrenarna även i rent
militärt hänseende ännu icke starkare framträtt — brytes genom ett sammanförande
av likartade sådana uppgifter till organ, som äro gemensamma
för samtliga försvarsgrenar. Jag ämnar således föreslå, att den centrala
förvaltningsverksamheten i vad avser ledningen av försvarsväsendets fabriker,
fortifikations- och byggnadsverksamheten, sjukvården samt den s. k.
civilförvaltningen, d. v. s. den rent administrativa och kamerala verksamheten
ävensom revisionen, fackgrensvis sammanföres till särskilda ämbetsverk.

Vidare uttalade departementschefen följande.

Den andra huvudprincipen syftar till en förstärkning av den tekniska och

349

den merkantila sakkunskapen inom försvarsförvaltningen. Denna grundsats
har främst kommit till uttryck i de förslag, som i det följande framläggas,
om tillskapande av ett krigsmaterielverk och en försvarets fabriksstyrelse.
Båda dessa ämbetsverk avses skola handha förhållandet mellan försvaret
och industrien, ehuru deras verksamhet ligger på olika plan. Krigsmaterielverket
spänner även över ett mera vidsträckt arbetsområde, planläggningen
för och anskaffningen från krigsindustrien i dess helhet, medan fabriksstyrelsen
skall handha ledningen för försvarets fabriker. På de ledande posterna
i dessa ämbetsverk måste dugande industrimän placeras, vilket uppenbarligen
bör kunna ske utan att dessa verk i något avseende komma att intaga
motsatsställning till övriga myndigheter inom försvarsförvaltningen.

Sammanfattningsvis framhöll departementschefen i förevarande avsnitt
av propositionen följande.

Av skäl, som jag i de följande avsnitten av denna framställning kommer
att närmare utveckla, har jag stannat vid att föreslå en indelning av den
centrala försvarsförvaltningen på åtta särskilda ämbetsverk, nämligen
krigsmaterielverket,
försvarets fabriksstyrelse,

försvarets fortifikationsförvaltning,---

försvarets sjukvårdsförvaltning,
försvarets civilförvaltning,
arméförvaltningen,
marinförvaltningen och
flygförvaltningen.

Jag vill här giva en kortfattad översikt över de olika planerade ämbetsverkens
arbetsuppgifter.

Försvarets fabriksstyrelse, som avses skola drivas såsom statligt affärsverk,
skall bland annat utöva ledningen av de statliga fabriker, som ha att
tillverka krigsmateriel eller annan materiel för försvarsändamål, samt anläggningar
för reparations- och underhållsverksamhet, där denna verksamhet
bedrives efter samma normer som en industrimässig serie- eller masstillverkning.

Mot vad departemenschefen sålunda anförde och föreslog hade riksdagen
icke något att erinra (skr. nr 319).

Frågan om fabriksverkets ställning inom den statliga förvaltningsorganisationen
och den principiella inriktningen av dess produktion har sedermera
icke behandlats i riksdagen. Någon ändring härutinnan har således
icke officiellt fastslagits.

Det är också helt i överensstämmelse med grunderna för 1943 års riksdagsbeslut
som ämbetsverket bär namnet försvarets fabriksstyrelse (försvarets
fabriksverk såsom sammanfattning av den centrala styrelsen och de lokala
företagsenheterna). Den kapitalfond över vilken verkets rörelse redovisas
benämnes försvarets fabriksfond och återfinnes i riksstaten icke under
statens affärsverksfonder utan tillsammans med försvarets fastighetsfond
under rubriken »Försvarets fonder».

350

Vidare står i instruktionen för fabriksverket (SFS 1962: 320) föreskrivet,
att »fabriksstyrelsen skall vid fullgörandet av sina uppgifter följa de direktiv
rörande de allmänna riktlinjerna för dess verksamhet och de anvisningar
rörande den närmare utformningen av verksamheten, vilka överbefälhavaren
finner erforderligt meddela för tillgodoseende av den operativa verksamheten».
Motsvarande stadgande finnes veterligen icke infört i instruktionen för
något civilt ämbetsverk. Ännu fram till den 1 juli 1963 gällde att fabriksstyrelsen
vid uppgörandet av förslag till anslagsäskanden skulle följa överbefälhavarens
direktiv rörande de allmänna riktlinjerna för förslagen, numera
ändrat till att avse enbart driftbudgeten. Chefen för fabriksverket ingår vidare
som självskriven ledamot i försvarets förvaltningsdirektion, som enligt
sin instruktion (SFS 1959:546) har till uppgift att »samordna den verksamhet,
som bedrives av krigsmaktens centrala förvaltningsmyndigheter».

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden anser revisorerna grund saknas
för fabriksstyrelsens påstående, att försvarets fabriksverk är att jämställa
med vilken civil leverantör som helst och att verket icke har organisatorisk
anknytning till krigsmakten. Tilläggas må att revisorerna, bl. a. genom
sina resor och därunder vid fabriksverkets anläggningar avlagda besök,
är väl underkunniga om verksamhetens rent företagsmässiga karaktär.

Ang. produktionsomställningen inom fabriksverket

Om försvarets fabriksverk således icke har karaktären av en gentemot den
militära organisationen obunden civil industrikoncern och det särskilt bör
hållas i minnet, att fabriksverket enligt 1943 års riksdagsbeslut har till huvuduppgift
att tillverka krigsmateriel för försvarets behov, är det å andra
sidan uppenbart att verket håller på att undergå en omvandling genom att
dess produktion alltmer inriktas på rent civila nyttigheter. Det är f. ö. just
om detta centrala problem som revisorernas berättelse i förevarande avsnitt
handlar. Fabriksstyrelsen har, särskilt genom sina till pressen vid olika tillfällen
lämnade uppgifter, sökt skapa ett intryck av att revisorerna därvid
riktat kritik mot styrelsen för dess sätt att sköta sina åligganden. Så är
ingalunda fallet. Revisorerna har tvärtom betecknat det »som ändamålsenligt,
att vid fabriksverkets anläggningar upptagits civil produktion som komplement
till den militära tillverkningen för att så långt det är möjligt trygga
en jämn sysselsättning». Ävenså har revisorerna lämnat en fyllig förklaring
till de produktionssvårigheter som fabriksverket f. n. har att kämpa med
och därvid framför allt pekat på ojämnheten i beställningarna från det
svenska försvaret.

Revisorerna har emellertid samtidigt framhållit att förevarande spörsmål
icke kan bedömas enbart med hänsyn till fabriksverkets rent företagsmässiga
intressen utan bör ses ur en vidare, samhällsekonomisk aspekt. Den
pågående omställningen av vissa delar av fabriksverkets produktion mot
ökad civil tillverkning måste därför enligt revisorernas uppfattning följas

351

»med den största uppmärksamhet från statsmakternas sida». I överensstämmelse
härmed har revisorerna uttalat sig för en allsidig utredning av de med
fabriksverkets framtida produktionsinriktning sammanhängande problemen,
varvid alternativt skulle prövas dels en mer eller mindre långtgående överlåtelse
på privata industriföretag av tillverkning som nu ombesörjes av fabriksverket,
dels möjligheten av att i strukturrationaliserande syfte koncentrera
driften inom verket till färre men större enheter. Revisorerna har för sin del
icke tagit ställning till hur förevarande spörsmål lämpligen bör lösas. Grundtanken
bakom förslaget är emellertid att först genom en dylik utredning erforderligt
material kan tillhandahållas för en korrekt bedömning av frågan
i hela dess vidd.

Fabriksstyrelsen är, såsom framgår av dess remissutlåtande, i så måtto
överens med revisorerna som den finner angeläget att en fast grund lägges
för en mera långsiktig inriktning av fabriksverkets produktion. Sålunda uttalar
styrelsen bl. a. följande.

De huvudprodukter fabriksverket numera har bygger i allt större utsträckning
på ett långsiktigt och kostsamt utvecklingsarbete. Detta betyder, att
företagsledningen ej sällan åtskilliga år innan en produkt kan beräknas vara
färdig att gå i produktion måste fatta beslut om betydande investeringar i
forskning, forskare, försök och utvecklingsarbete. Det kan icke vara rationellt
att göra sådana investeringar om man icke har en viss säkerhet för att
den verksamhet man planerar och beslutar sig för verkligen kommer att få
fortgå under en icke allt för kort tid framöver.

Styrelsen är ej heller främmande för tanken att en strukturrationalisering
av fabriksverket kan vara påkallad. Den anser emellertid — och härutinnan
skiljer sig dess uppfattning på ett avgörande sätt från den revisorerna
givit uttryck åt — att de utredningar som fabriksverkets aktuella läge gör
motiverade skall utföras i verkets egen regi utan inblandning av utomstående.

Gentemot denna uppfattning anser sig revisorerna böra framhålla, att försvarets
fabriksverk ovedersägligen är ett statligt ämbetsverk och som sådant
underkastat riksdagens insyn. Frågan om efter vilka riktlinjer verksamheten
skall bedrivas är icke verksledningens ensak; det ankommer fastmer
på statsmakterna att bestämma härom. Att riksdagen, innan fabriksverkets
framtida produktionsinriktning definitivt fastställes, får tillfälle att pröva
därmed sammanhängande frågor är enligt revisorernas mening så mycket
angelägnare som en eventuell omläggning på denna punkt skulle rubba de
förutsättningar på grundval av vilka riksdagen en gång fattade sitt beslut
om fabriksverkets inrättande. Ytterligare ett tungt vägande skäl för att frågan
bör underställas riksdagen utgör den omständigheten, att den nya inriktning
av verksamheten som fabriksstyrelsen målmedvetet söker befrämja
nödvändiggör cn omfattande export av krigsmateriel, ett i olika avseenden
känsligt problem för vilket statsmakterna i sista hand har att taga ansvaret.

352

Det bör å andra sidan, såsom ovan antytts, vara till fördel även för fabriksverket
att genom en utredning av det slag revisorerna åsyftat få en av
statsmakterna sanktionerad grund för den fortsatta verksamheten.

Allt talar således för att den av revisorerna föreslagna utredningen bör
komma till stånd. I själva verket är det ett normalt tillvägagångssätt i vårt
land, att mera genomgripande förändringar inom statsförvaltningen föregås
av dylika utredningar, till vilkas resultat riksdagen sedan får ta ställning.
I sammanhanget kan som exempel erinras om postutredningen 1956 och
statens skogsföretagsutredning. Fabriksstyrelsens uttalade farhåga för att
kompetent expertis icke skulle stå att uppbringa för ändamålet är enligt revisorernas
mening utan grund.

Ang. statsdrift och privatdrift på krigsmaterieltillverkningens område

Huvudparten av materiel- och ammunitionstillförseln till det svenska
försvaret härrör redan nu från den privata industrien. I händelse av krig
eller beredskap skulle detta i än högre grad bliva fallet. Insikten härom har
ofta kommit till uttryck i de uttalanden om fördelningen av krigsmaterieltillverkningen
mellan statliga och privata företag som gjorts i samband med
behandlingen av frågor om den militära förvaltningens utformning. Av särskilt
intresse i förevarande sammanhang är ett uttalande av dåvarande försvarsväsendets
verkstadsnämnd (alltså föregångaren till försvarets fabriksstyrelse),
som i ett gemensamt med dåvarande statens ammunitionsnämnd
avgivet utlåtande över 1941 års militära förvaltningsutrednings förenämnda
betänkande yttrade bl. a. följande (prop. 1943:180, s. 210).

I princip bör produktionen av krigsmateriel även under fredsförhållanden
i största möjliga utsträckning anförtros privatindustrien. Skälet härtill är
bl. a. krigsberedskapens tillgodoseende. Emellertid finnas vissa slag av tillverkningar,
vilka icke lämpligen kunna förläggas till privatindustrien. I
dylika fall bör man i första hand eftersträva att förlägga tillverkningen till
skuggfabriker. Endast i sista hand böra rent statliga fabriker ifrågakomma.
Dylika äro å andra sidan i vissa fall ofrånkomliga såsom experiment- och
moderfabriker. Härvid böra de dock ej givas större omfattning än som för
dessa uppgifter är oundgängligen nödvändigt. Även på grund av tillverkningens
speciella natur kunna fall förekomma, där lämplighetsskäl tala för
en statlig fabrik.

I sitt praktiska handlande har statsmakterna i stort sett följt dessa allmänna
principer. Ett auktoritativt uttalande i frågan gjordes så nyligen som
den 6 november 1963, då chefen för försvarsdepartementet besvarade en i
riksdagens andra kammare framställd interpellation, vars första led var utformad
som en fråga huruvida departementschefen ville medverka till att
frågor om utbyggnad av anläggningar på försvarets område utreddes på ett
sådant sätt, att möjligheterna att utnyttja befintlig kapacitet av betydande

353

omfattning inom enskilda företag blev fullt klarlagda. Departementschefen
anförde därvid bl. a. följande.

På den första frågan, som är av principiell natur, kan jag svara obetingat
ja. Vid den prövning som föregår ett beslut om investering i en statlig anläggning
för produktion åt försvaret tas helt naturligt hänsyn till möjligheten
att låta produktionen omhänderhas av enskilda företag.

Av intresse i sammanhanget är även de direktiv som utfärdats för en den
31 januari 1964 tillkallad utredning rörande utflyttning av Göteborgs örlogsvarv
m. m. Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
framhåller chefen för försvarsdepartementet därvid bl. a. följande.

Utredningen bör undersöka hur beräknat behov av förråds-, varvs- och
verkstadsresurser för örlogsbasen mest ekonomiskt skall tillgodoses under
såväl freds- som beredskaps- och krigsförhållanden. Med hänsyn till osäkerheten
beträffande för västkusten avsedda stridsfartygs framtida beskaffenhet
och antal bör därvid eftersträvas, att redan befintliga civila resurser utnyttjas
så långt de militära beredskapskraven medgiver. Möjligheterna att
utnyttja försvarsområdets resurser bör också uppmärksammas. Utbyggnad
av ytterligare militär kapacitet bör endast ifrågakomma för sådana objekt
beträffande vilka civila resurser helt saknas eller investering i civil kapacitet
ej är lämplig. Målet för utredningens arbete bör härvid vara att med beaktande
av de militära kraven söka nå den för statsverket bästa lösningen
från ekonomisk synpunkt.

Då riksdagens revisorer, utan att själva ta ställning i sak, föreslår en närmare
undersökning av lämpligheten av att privata företag övertar delar av
den krigsmaterieltillverkning som nu ombesörjes av försvarets fabriksverk,
är detta •— såsom framgår av de återgivna yttrandena — helt i överensstämmelse
med de allmänna principer som statsmakterna sedan länge tillämpat
på förevarande område.

Ang. tvätterianstalterna

I nära anslutning till den ovan berörda huvudfrågan har revisorerna uttalat
sig för en utredning om lämpligaste organisationsform för ledningen av
de tvätterirörelser som nu administreras av fabriksstyrelsen. Som motiv härför
har anförts att mer än tre fjärdedelar av tvätteriernas kunder utgöres av
civila institutioner, vilka efter landstingens övertagande av mentalsjukvården
kommer att praktiskt taget helt ha landsting som huvudmän.

Av fabriksstyrelsens remissutlåtande framgår att ej heller styrelsen anser
den för tvätteriverksamheten nu gällande företagsformen vara den från alla
synpunkter bästa. Fabriksverkets styrelse har därför uppdragit åt verkschefen
att i kontakt med landstingen och med hjälp av utomstående expertis
låta närmare utreda de ekonomiska, finansiella och administrativa förutsättningarna
för en bolagsbildning också med delägande för landstingen.
Avsikten är att snarast möjligt öppna förhandlingar med företrädare för
dessa intressen.

354

Såväl landstingsförbundet som stadsförbundet tillstyrker en utredning av
frågan i enlighet med revisorernas förslag.

Under förutsättning att representanter för landstingen och de landstingsfria
städerna beredes möjlighet att aktivt deltaga i utredningsarbetet synes
resultatet av den av fabriksstyrelsen förebådade utredningen rörande tvätterierna
kunna avvaktas, innan ytterligare åtgärder vidtages.

Sammanfattning

Såsom eu sammanfattning av det nu sagda vill revisorerna anföra följande.

1) Försvarets fabriksstyrelse har lämnat en grovt missvisande bild av
vad riksdagens revisorer gjort och uttalat i den i 1963 års berättelse behandlade
frågan om försvarets fabriksverk.

2) Vissa fel som är helt utan betydelse för sakfrågans bedömning har av
fabriksstyrelsen i tendentiöst syfte förstorats upp till orimliga proportioner.

3) Försvarets fabriksverk har direkt anknytning till krigsmakten med
huvuduppgift enligt 1943 års riksdagsbeslut att tillverka krigsmateriel för
försvarets behov.

4) Fabriksverket håller f. n. på att undergå en omvandling genom att dess
verksamhet alltmer inriktas på rent civil produktion.

5) De förutsättningar på vilka riksdagen byggde sitt beslut år 1943 om
fabriksverkets inrättande är därmed på väg att ändras.

6) Med fabriksverkets produktionsomställning förbundna problem i vad
gäller de nytillverkande fabrikerna bör bli föremål för en allsidig utredning,
vars resultat underställes riksdagen.

7) Att vid denna utredning särskilt uppmärksammas frågan om avvägningen
mellan statens och privatindustriens insatser på krigsmaterieltillverkningens
område är helt i överensstämmelse med sedan länge tillämpade
principer.

8) Under förutsättning att representanter för landstingen och de landstingsfria
städerna aktivt engageras i utredningsarbetet synes resultatet av
en av fabriksstyrelsen numera förebådad utredning om tvätteriverksamhetens
ledning kunna avvaktas, innan i berört avseende ytterligare åtgärder
vidtages.

Utöver det nu sagda bör avslutningsvis framhållas att riksdagens revisorer
icke utan vidare kan jämföras med revisorerna i ett privatföretag. Den av
riksdagens revisorer bedrivna verksamheten är ett led i den konstitutionella
kontrollen och avser enligt § 72 riksdagsordningen en granskning av »statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning».
Revisorerna förbehåller sig självfallet rätten att utan anvisningar
från granskade myndigheters sida avgöra vad de finner lämpligt offentliggöra
i den berättelse de är instruktionsenligt skyldiga att avgiva.

355

Avlagda besök

Följande statliga myndigheter och institutioner m. m. har under året be
sökts av revisorerna eller deras kansli.

Stockholms stad
Flygförvaltningen
Krigsarkivet
Sj öfartsstyrelsen
Statens väginstitut
Statens institut för hantverk och
industri

Statens institut för byggnadsforskning Sveriges

Kreditbank AB

Stockholms län
AB Tumba bruk, Tumba
Riksbankens sedelförstöringskontor,
Tumba

Uppsala län

Vattenfallsstyrelsens vattenbyggnadslaboratorium,
Älvkarleby
Älvkarleby kraftstation

Södermanlands län

Länsstyrelsens uppbördssektion,
Nyköping

Östergötlands län

Östergötlands läns allmänna försäkringskassa,
Linköping
Sveriges kyrkliga studieförbunds lokalavdelning
i Linköping
Linköping stads musiknämnd
Stadsfogdekontoret, Norrköping

Jönköpings län

Lantbruksnämnden, Jönköping
Länsstyrelsens uppbördssektion,
Jönköping

Kronobergs län

Kronobergs läns allmänna försäkringskassa,
Växjö
Lantbruksnämnden, Växjö
Länsstyrelsens kameralsektion,
Växjö

Kalmar län
Kalmar flygflottilj
Kalmar distrikt av statens fartygsinspektion

Grankullaviks hamn
Länsarkitekten, Kalmar
Borgholms slottsruin
Länsskolnämnden, Kalmar
Sjöbefälsskolan, Kalmar
Ljungbyholms högstadieskola
Vimmerby revir
Tjusts revir
Ölands revir
Kalmar revir

Vissa utmarksdelningsfastigheter
på Öland

Fritidsområdet Bödasand
Fritidsområdet Malmön
Länsstyrelsen, Kalmar
Länsarbetsnämnden, Kalmar
Länsbostadsnämnden, Kalmar
Vissa statsbelånade fastigheter

356

Blekinge lån

Marinkommando Syd, Karlskrona
Kungsholms fort, Karlskrona
Karlskronavarvet AB, Karlskrona
Gullberna sjukhus
Karlshamns stad samt Asarums
och Hällaryds kommuner (åtgärder
för allmän samhällsplanering) Stenshamns

fiskehamn
Vissa jordbruksrationaliseringsföretag Länsstyrelsen,

Karlskrona

Kristianstads län
Visst flygfält

Lantbruksnämnden, Kristianstad
Norra Skånes revir
Naturminnesområdet Stenshuvud
Fritidsområdet Äspet
Länsstyrelsens kameralsektion, Kristianstad Malmöhus

län

Malmö allmänna försäkringskassa
Hälsingborgs stads ungdomsstyrelse Lunds

stads ungdomsstyrelse
Nationalparken Dalby Söderskog
Länsstyrelsens kameralsektion,
Malmö

Kronokamrerarkontoret, Malmö

Hallands län

Vissa vägbyggnadsföretag
Varbergs museum
Jordbruksdomänen Åskloster
Jordbruksdomänen Lindhov
Länsstyrelsen, Halmstad

Göteborgs stads egendom Tjolöholm Göteborgs

och Bohus län
Bohusläns regemente, Uddevalla
Älvsborgs kustartilleriregemente,
Göteborg

Avmagnetiseringsstationen i Lysekil Guldhedens

folkskoleseminarium,
Göteborg
Uddevalla revir
Länsstyrelsen, Göteborg

Älvsborgs län

Älvsborgs regemente, Borås
Skaraborgs län

Skaraborgs pansarregemente, Skövde Göta

signalregemente, Karlsborg
Lantbruksnämnden, Skara
över jägmästaren i västra distriktet
Jordbruksdomänen Sjögerås

Kopparbergs län
Dalregementet, Falun
Älvdalens skjutfält

Gävleborgs län

Hälsinge flygflottilj, Söderhamn

Västernorrlands län
Sundsvalls luftvärnskår
Vissa vägbyggnadsföretag

Jämtlands län

Norrlands artilleriregemente, Östersund Jämtlands

flygflottilj, Frösön

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1964

av dem verkställda granskningen av

STATSVERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

Innehållsförteckning

Justitiedepartementet

§ 1 De vidlyftiga rättegångarna............................... 5

F örsvarsd e partem entet

§ 2 Den praktiska tillämpningen av vissa avlöningsbestännnelser .. (i

§ 3 Tekniska hjälpmedel inom den militära expeditionstjänsten .. 10

§ 4 De värnpliktigas fria resor............................ 15

§ 5 Inköp av robotsystemet Bloodhound....................... 23

§ 6 Utlåning av försvarsväsendets skjutbanor.................. 24

§ 7 Arkivering av handlingar hos försvarets centrala myndigheter 31

§ 8 Uppförande av kaj anläggning på Muskö.................... 42

§ 9 Uppförande av avmagnetiseringsstation i Lysekil............ 43

§ 10 Det ekonomiska redovisningssystemet inom försvarets fabriksverk
.................................................... 46

§11 Det ekonomiska utfallet av driften vid försvarets fabriksverks

tvätt- och reparationsanstalter ............................ 48

Socialdepartementet

§ 12 Debitering och avräkning av vårdavgifter m. m............. 62

§ 13 Pensionsdelegationerna .................................. 76

§ 14 Moderskapspenningen .................................... 89

§ 15 Abortförebyggande åtgärder............................... 90

Kommunikationsdepartementet

§ 16 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget .......... 93

§ 17 Behovet av en specialbudget för automobilskattemedlen...... 93

§ 18 Försökstillämpning av trefilsbana på viss vägsträcka........ 104

§ 19 Vägplaneringen inom örnsköldsviksregionen .............. 109

§ 20 Sträckningen av riksväg E 6 i Hallands län.................. 113

§ 21 Planering för fritidsändamål.............................. 121

Finansdepartementet

§ 22 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. in........... 142

§ 23 Redovisningen av bankinspektionens och försäkringsinspektio nens

utgifter............................................ 142

§ 24 Vissa kostnader för kommittétrycket....................... 145

§ 25 Formen för utbetalning av löner inom statsförvaltningen .... 148

Ecklesiastikdepartementet

§ 26 Statsbidragen till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet samt

till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet............ 157

§ 27 Vidareutbildning av småskollärare till folkskollärare ........ 162

Jordbruksdepartementet

§ 28 Domänverkets fastighetsköp .............................. 171

§ 29 Domänverkets natur- och fritidsverksamhet................ 174

§ 30 Utmarksdelningsfastigheterna på Öland.................... 178

§ 31 Byggnadsbeståndet på jordbruksdomänen Lindhov.......... 183

Inrikesdepartementet

§ 32 Länsstyrelsernas anslagsframställningar ................... 195

§ 33 Fordonsregistreringen .................................... 207

§ 34 Statens institut för byggnadsforskning..................... 208

Vid tryckningen av de till departement och ämbetsverk inkomna förklaringarna
och yttrandena har vissa vid dylika officiella skrivelser brukade formaliteter
utan betydelse för innehållet uteslutits.

JUSTITIEDEPARTEMENTET

§ 1 De vidlyftiga rättegångarna

Vad riksdagens revisorer anfört under denna paragraf har av justitiedepartementet
ej utsänts på remiss.

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

§ 2 Den praktiska tillämpningen av vissa avlöningsbcstämmelser
Överbefälhavaren

Riksdagsrevisorerna har i sin berättelse § 2 framhållit att de olika lillläggsbestämmelserna
till nu gällande löneförfattningar för statens tjänstemän
blivit alltmer differentierade och omfattande, vilket medfört att kvalificerade
tjänstemän i allt större omfattning måste ägna tid och intresse åt
avlöningsgöromålen. Mot denna bakgrund anser revisorerna att åtgärder
snarast bör vidtagas i syfte att förenkla lönesystemet. Hur nuvarande bestämmelser
eventuellt kan förenklas behandlas dock inte.

Revisorerna framhåller hl. a. att en mängd felaktigheter uppstått vid tilllämpningen
av bestämmelserna om arbetstidsreglering samt att i flera fall
till befattningshavare utgått tilläggsförmåner som för månad räknat överstigit
vederbörlig månadslön. I detta sammanhang bör dock beaktas att
arbetstidsregleringen, som infördes 1/1 1963 var något helt nytt för omedelbar
tillämpning. Det vore orealistiskt att förutsätta att fel på grund av
bristande kunskaper och ovana med bestämmelserna ej skulle komma att
uppstå. Försvarsgrenscheferna har i olika former bedrivit och bedriver fortsatt
kontroll, upplysning och undervisning för att underlätta arbetstidsregleringens
rätta genomförande. I de fall riksdagsrevisorerna kan påvisa
oriktiga utbetalningar, som skett på grund av medveten felaktig tillämpning,
förutsätts uppdagade fall leda till åtgärder i vanlig ordning.

Överbefälhavaren anser att det inte minst ur administrativ synpunkt är
angeläget med schematiska och schablonmässiga regler för olika lönetillägg
och biträder sålunda riksdagsrevisorernas uppfattning som ett steg i rätt
riktning. Det är härvid av stor vikt att en ändring av avlöningsbestämmelserna
inte medför en försämring av nu utgående förmåner till personalen,
ävensom att kravet på rättvisa vid kommande löneförmåner beaktas. Dock
svnes det för närvarande inte lämpligt att föregripa det arbete, som pågår
bl. a. inom civildepartementet inför övergång till ny förhandlingsordning
för offentligt anställd personal. Stockholm den 27 januari 1965.

På uppdrag av överbefälhavaren
B. LUNDVALL

Tjf. chef för försvarsstaben

Ivan Hultan

Ärendet berett av:

Byråintendent E. Olofson

Försvarets civilförvaltning

Såsom ämbetsverket tidigare framhållit i sitt utlåtande 14 januari 1955
med anledning av revisorernas åberopade, år 1954 gjorda uttalande angående
de statliga avlöningsförfattningarna, anser ämbetsverket det i hög
grad angeläget att åstadkomma enklare och mera lättillämpliga avlöningsbestämmelser.
Revisorerna ha i nu förevarande sammanhang närmast uppehållit
sig vid bestämmelser som anses innebära en långt gående detaljreglering
av tilläggsförmåner av olika slag. Beträffande de av revisorerna
sålunda berörda bestämmelserna har civilförvaltningen vad gäller tjänstledighets-
och semestertillägg den erfarenheten att utbetalningen av dessa
förmåner kräver en icke obetydlig arbetsinsats av den med avlöningsrapportering
och avlöningsuträkning sysselsatta personalen. Genom att bestämmelserna
äro detaljrika och jämförelsevis komplicerade blir tillämpningen
av desamma omständlig och arbetskrävande. Särskilt för försvarets del finnes
en mångfald tilläggsförmåner, som äro förmånsgrundande och därför
skola inräknas i vederbörlig underlagssumma, exempelvis sjötillägg, isbrytartillägg,
förbandsövningstillägg. Uträkningen av ovannämnda tilläggsförmåner
sker under januari månad, då arbetsbelastningen på avlöningssidan
även i övrigt är särskilt stor på grund av arbete med taxerings- och lönellPPgifter
m. m. Civilförvaltningen har även, i likhet med vad revisorerna
påtalat, uppmärksammat att det förekommit, att löntagare, som åtnjutit
tjänstledighetstillägg, uppburit löneförmåner med sammanlagt högre belopp
under sjukledighet än vid tjänstgöring, vilket förhållande uppenbarligen
måste anses otillfredsställande.

Beträffande obekvämhetstilläggel må anföras, att detta utgår till sådan
personal, bl. a. sjukvårdspersonal och maskintjänstpersonal, som enligt
schema fullgör tjänstgöring tämligen kontinuerligt fördelad på obekväm
arbetstid och annan tid månad för månad. Nämnda förmån kommer därför
att utgå med i stort sett enahanda belopp för längre tidsperiod räknat. Givetvis
skulle en bestämmelse med ett fixt ersättningsbelopp, beräknad exempelvis
för månad, i dylika fall — i stället för som nu en differentierad timersättning
— vara arbetsbesparande och rationell ur administrativ synpunkt.
Ett sådant sjvstem förutsätter dock att kravet på långt driven rättvisa
i viss mån uppges. Civilförvaltningen vill dock icke bortse från att
detta torde kunna komma att medföra någon kostnadsökning för statsverket,
något som emellertid på längre sikt bör kunna uppvägas genom minskade
administrationskostnader.

I fråga om den fr. o. in. 1 januari 1963 genomförda arbetstidsregleringen
för militär och civilmilitär personal och de i samband därmed tillkomna
ekonomiska förmånerna åt nämnda personal får civilförvaltningen framhålla
att bestämmelserna i ifrågavarande avseende med hänsyn till den
militära verksamhetens särpräglade natur måste vara relativt invecklade
för att kunna reglera de mycket skiftande arbetsförhållanden, som förekomma
inom försvaret. I detta sammanhang kan nämnas övnings- och utbildningsverksamhet
av olika slag varierande för de skilda försvarsgrenarna,
teknisk tjänst, isbrytartjänst, beredskapstjänst in. in. För alt överhuvud
kunna erhålla en arbetstidsreglering på hithörande område förutsättes eu
noggrann planering av verksamheten, vilket oundvikligen medför ett betydande
administrativt arbete exempelvis i form av upprättande av tjänstgöringslistor,
rapportering av arbetsförhållanden etc.

Vad gäller de av revisorerna påtalade felaktigheterna vid tillämpningen

av bestämmelserna har civilförvaltningen genom sin revision konstaterat
att oriktiga utbetalningar i detta hänseende förekommit. Detta torde i icke
ringa del ha berott på bristande insikter och rutin hos den personal som
omhänderhaft dessa frågor hos truppförbanden under arbetstidsregleringens
begynnelseskede. Sedan föreskrifterna varit i tillämpning ytterligare
viss tid och personalen vunnit större förtrogenhet med desamma, kan det
förväntas att antalet felaktigheter kommer att minska.

Såsom revisorerna påpekat uppgå kostnaderna för de ekonomiska förmånerna
i samband med den militära arbetstidsregleringen till relativt stora
belopp — för kalenderåret 1963 till omkring 25 mkr. Dessa kostnader
torde i någon mån få ses mot bakgrunden av vakanser i olika befattningar,
som förelegat inom försvaret, varför övertidstjänstgöring i större omfattning
än normalt måst tillgripas. Civilförvaltningen får erinra att efter förslag
av den av revisorerna nämnda, inom försvarsdepartementet tillsatta
särskilda beredningen fr. o. m. budgetåret 1964/65 vidtagits vissa anslagstekniska
åtgärder i syfte att få närmare kontroll av kostnaderna. Det torde
kunna förutsättas att beredningen kommer att beakta alla möjligheter till
rationaliseringsåtgärder som kunna vara ägnade att nedbringa kostnaderna.
Förslag i denna riktning har redan framlagts angående en mera rationell
ordning för dagbefälstjänsten. I samband därmed har utredningen ifrågasatt,
om icke ersättning för dagbefälstjänst bör utgå såsom ett särskilt,
schablonmässigt beräknat lönetillägg.

I anslutning till vad civilförvaltningen tidigare uttalat och vad ovan framhållits
biträder ämbetsverket revisorernas uppfattning om nödvändigheten
av förenklingar i avlöningssystemet genom tillämpning i större utsträckning
av mera schematiska och schablonmässiga regler för tilläggsförmåner
av olika slag. För staten-arbetsgivaren skulle detta åstadkomma betydande
arbetsbesparing och mindre kostnadskrävande administration. Ett sådant
förenklat system skulle även underlätta löneuträkningen vid maskinell
databehandling, vilken numera tillämpas i vidgad omfattning inom statsförvaltningen.
Såsom revisorerna anfört synes därför angeläget att vid blivande
kollektivavtals system för statstjänstemännen största uppmärksamhet
ägnas nu berörda problem.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och tf. byrådirektören
Björkquist, den sistnämnde föredragande, samt tf. byråcheferna
Stenborg och Lundström. Stockholm den 22 januari 1965.

RAGNAR LUNDBERG

Bertil Björkquist

M. Hage

Statskontoret

Med exempel från det miliära förvaltningsområdet belyser revisorerna
den utveckling mot allt större komplicitet och svåröverskådlighet samt ökat
administrationsarbete, som kännetecknar det nuvarande statliga avlöningsväsendet,
ävensom de otillfredsställande konsekvenserna i vissa hänsenden
av en del särbestämmelser om tilläggsförmåner av skilda slag. För att en
mera rationell och mindre kostnadskrävande administration skall kunna
åstadkommas inom ifrågavarande arbetsområde, är det — enligt revisorernas
mening — nödvändigt, att på ett radikalt sätt genomföra en förenk -

ling av löneförfattningarna bl. a. genom tillämpning i större utsträckning
av mera schematiska och schablonmässiga regler för de olika lönetilläggen.

Statskontoret vill i denna fråga anlägga följande betraktelsesätt. Lönen
består av olika komponenter. Ju färre dessa är, desto lättare är därmed
förenat administrationsarbete. Läget torde numera vara sådant, att det arbete,
som den egentliga lönen förorsakar, i stort antal fall är ringa i jämförelse
med den insats, som krävs för fastställande av olika lönetillägg.

Uppenbart är, att icke själva uträkningen av lön jämte tillägg är det mest
arbets- och kostnadskrävande momentet utan fastmera de registreringsrutiner,
som krävs, för att erforderligt underlag skall erhållas för uträkningsarbetet.
Som ett exempel på det merarbete i fråga om regi stre ringsrutiner
in. m., som förorsakats av vissa nyare avlöningsbestämnielser, må här anföras,
att de bestämmelser, som föranletts av numera fastställd arbetstidsreglering
inom försvaret, medfört en ökning med i stort 1/2 kontorsbiträde
per kassaavdelning vid berörda myndigheter, enligt från försvarets civilförvaltning
erhållna upplysningar.

Enligt statskontorets uppfattning är en genomgripande förenkling av de
för statstjänstemännen m. fl. gällande lönebestämmelserna av behovet påkallad.
Lönebestämmelser om tillägg av olika slag, bör om möjligt undvikas.
Enhetliga föreskrifter för likartade tjänstemannagrupper bör eftersträvas
— olika bestämmelser gäller f. n. i vissa avseenden för t. ex. skiida
lärarkategorier. Rationaliseringssträvandena bör även syfta till att underlätta
och förenkla registreringsrutiner och materiell bearbetning av data.

Arbete på en reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
pågår för närvarande med sikte på ny lagstiftning, avsedd att träda i kraft
den 1 januari 1966. I anslutning härtill utarbetar civildepartementets avtalsberedning
f. n. förslag till kollektivavtal om avlönings- och andra anställningsvillkor
för tjänstemän i statlig och statsunderstödd verksamhet.

Vid kommande förhandlingar med personalorganisationerna rörande ovan
nämnda kollektivavtal erbjudes osökt tillfälle till en radikal förenkling av
lönebestämmelserna. Statskontoret förutsätter, att alla möjligheter härtill
tillvaratas vid dessa förhandlingar.

Vid handläggning av detta ärende har närvarit byråchef Rudhe, direktör
Malmström och byrådirektör Hallgren, föredragande. Stockholm den 29 januari
1965.

GÖSTA BRUNO

L. O. Hallgren

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket ansluter sig till revisorernas uppfattning att det för
åstadkommande av en rationellare och mindre kostnadskrävande administration
är nödvändigt att på ett radikalt sätt genomföra en förenkling av löneförfattningarna.
Bland de av revisorerna anförda exemplen framstår det
som särskilt otillfredsställande att vissa tjänstemän genom tjänstledighetstillägg
kan komma i åtnjutande av icke obetydligt högre avlöning under
tjänstledighet än under tjänstgöring i full omfattning.

Riksrevisionsverket har genom sin revisions- och upplysningsverksamhet
kunnat bilda sig en god uppfattning om de slora svårigheter myndigheterna
haft att tolka och tillämpa den ständigt växande mängden av avlöningsbelt
Hei>. berättelse ang. statsverket är 1964. It

stämmelser av olika slag. Ämbetsverket vill också i detta sammanhang peka
på det administrativa merarbete som är förenat med nödvändigheten att
ompröva tidigare beslut om lönegrads- och löneklassplaceringar med anledning
av nya och ändrade bestämmelser om personliga tjänster och reglerade
befordringsgångar för olika personalkategorier. Härtill bidrar inte
minst att de övergångsföreskrifter som brukar utfärdas i anslutning till dylika
lönebestämmelser oftast ges retroaktiv verkan. I fråga om bestämmelserna
i Saar har riksrevisionsverket den erfarenheten att särskilt löneklassreglerna
är i behov av en radikal förenkling.

För närvarande pågår inom statskontoret en undersökning rörande möjligheterna
till ADB-behandling av statstjänstemännens löner. Enligt riksrevisionsverkets
mening torde en grundförutsättning härför vara en genomgripande
förenkling av avlöningssystemet.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Lindencrona, Lundgren, Petterson och Elofsson samt
närvarit byråchefen Ehnbom. Stockholm den 29 januari 1965.

GÖSTA RENLUND

Birger Näsholm

(föredragande)

§ 3 Tekniska hjälpmedel inom den militära expeditionstjänsten
Överbefälhavaren

Inledningsvis konstaterar revisorerna, att det expeditionella arbetet, här
taget i vidsträckt bemärkelse, är av mycket stor omfattning. Detta förhållande
har revisorerna ansett motivera en närmare undersökning av vilka
tekniska hjälpmedel som står förbanden (motsv. enheter inom marinen och
flygvapnet) till buds vid fullgörandet av detta arbete.

Undersökningen har givit vid handen, att en stor del av den maskinpark,
som förbanden disponerar för expeditionstjänsten är såväl kvantitativt som
kvalitativt bristfällig. Förhållandena belyses med en kortfattad redogörelse
för innehållet i de svar revisorerna erhållit på sina förfrågningar.

I anledning härav får överbefälhavaren i underdånighet anföra följande.

Vad revisorerna sålunda påpekat angående den kvalitativa bristfälligheten
bestyrkes av den utredning, som FIV verkställt före avgivandet av anslagsäskandena
för budgetåret 1964/65. FIV räknade sedan i sina anslagsäskanden
med vad utökning och engångsutbyte av skriv- och räknemaskiner
skulle kosta. Utgifterna för nyanskaffning och underhåll blev av den
storleksordning, att avsevärda reduceringar måstes göras i äskandena för att
kunna inrymma desamma inom kostnadsramen för försvaret och detta
trots att kostnaderna avsågs fördelas på sju budgetår. Genom det angivna
förhållandet har erforderlig nyanskaffning icke kunnat tillgodoses i skälig
och rimlig omfattning.

Med de anslag, som statsmakterna ställer till försvarsgrenschefernas och
förvaltningarnas förfogande, skall materielbehov såväl för krigs- som fredsbruk
tillgodoses. Det ankommer på förvaltningarna att efter anvisningar
av respektive försvarsgrenschefer väcka härav betingade förslag till Kungl.
Maj :t genom överbefälhavaren.

I vad gäller anslag för fredsbruk, i detta fall närmast anslaget till Inventarier
m. m., varifrån kostnader för anskaffning och underhåll av bl. a. kontorsmaskiner
bestrids, måste, som revisorerna framhållit, en avvägning ske
mellan de mest angelägna behoven. Härvid har för arméns del under senare
budgetår tyngdpunkten måst läggas bl. a. på anskaffning av kaserninventarier.
På liknande sätt har andra behov än kontorsmaskiner ansetts mera
angelägna även inom marinen och flygvapnet. Härigenom har, som revisorerna
också framhållit, förbandens möjligheter att utöva och förbättra tekniska
hjälpmedel avsevärt begränsats.

För att underlätta tjänsten, bättre utnyttja och spara kontorspersonal,
motverka nackdelarna av befälsvakanser och främja trivseln och därmed
rekryteringen av kontorspersonal, är det enligt överbefälhavarens uppfattning
önskvärt och nödvändigt, att en upprustning sker av de tekniska resurserna
för expeditionstjänsten på sätt riksdagens revisorer framhållit.

Följande frågor bör härvid främst beaktas

a) Anskaffning för engångsutbyte av förslitna kontorsmaskiner.

b) Utökning av befintligt antal manuella skriv- och räknemaskiner.

c) Viss anskaffning (främst till skrivcentraler) av elektriska skrivmaskiner.

d) Utökning av förbandens tekniska möjligheter att kopiera och mångfaldiga
handlingar av olika slag.

e) Utökning av tillgång på tekniska hjälpmedel såsom diktafoner, snabbtelefoner
m. m.

Förefintliga behov torde i vanlig ordning få bringas till riksdagens kännedom
genom de äskanden, som FIV efter överbefälhavarens direktiv och
försvarsgrenschefernas anvisningar ingiver till Kungl. Maj :t.

Sammanfattningsvis får överbefälhavaren framhålla

att en upprustning av de tekniska resurserna för expeditionstjänsten på
sätt riksdagens revisorer framhållit är önskvärd

att överbefälhavaren liksom försvarsgrenscheferna och FIV har uppmärksammat
och kommer att uppmärksamma behovet

att en begränsad upprustning i form av utbytesanskaffning in. m. torde
vara möjlig redan under budgetåret 1965/66. Stockholm den 29 januari
1965.

På uppdrag av ÖB

BENGT LUNDVALL

Tjf. chcf för försvarsstaben

B. Graah-Hagelbäck

Ärendet berett av
Major F. Stenhammar

Försvarets civilförvaltning

Civilförvaltningen får med anledning härav anföra följande. Civilförvaltningen
ansluter sig i allt väsentligt till revisorernas uttalande att den tekniska
utrustning, som de lokala militära myndigheterna i sitt expeditionsarbete
förfogar över icke alls motsvarar de krav som i dagens läge måste uppställas
på rationell kontorsdrift. Civilförvaltningen vill emellertid framhålla, att
inom försvaret under senare år pågått eu viss modernisering på området.
Som exempel må nämnas, att inom vissa, sektioner av försvaret står kon -

torstekniska hjälpmedel av modernaste slag till förfogande. Bland annat liar
det varit möjligt genom centralisering att vid visst kontorsarbete använda
såväl hålkorts- som EDB-maskiner, exempelvis i fråga om avlöningsuträkning,
kassabokföring samt viss personal- och materielredovisning.

Vad gäller kassornas utrustning med kontorsmaskiner må framhållas, att
de normer för personalbehovsberäkningar vid kassorna, vilka fastställts efter
tidsstudier av dåmera statens organisationsnämnd, förutsätter, att personalen
har tillgång till moderna kontorsmaskiner. I flera fall har civilförvaltningen
vid sina personalbehovsberäkningar vid kassorna kunnat konstatera,
att kassorna haft äldre maskiner. Civilförvaltningen har därför vid
beräkningen av personalbehovet ibland måst taga hänsyn därtill och frångå
fastställda normer.

Civilförvaltningen vill också peka på att ämbetsverket vid förrättningar
kunnat konstatera att i vissa fall inköp gjorts av olämpliga maskiner. Det
kan ifrågasättas, om icke central myndighet borde rådfrågas, innan i vart
fall mera komplicerade kontorsmaskiner anskaffas.

I anslutning till vad revisorerna anfört beträffande det s. k. inventarieanslaget
vill civilförvaltningen framhålla, att med utgångspunkt i gällande anslagssystem
är nuvarande ordning för anvisning av medel för tekniska
hjälpmedel enligt civilförvaltningens åsikt i princip lämplig. Civilförvaltningen
ifrågasätter emellertid, om icke i de planer, som Kungl. Maj :t varje
år fastställer för disposition av inventarieanslagen, särskilda poster borde
upptagas för anskaffning av ifrågavarande tekniska hjälpmedel.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Hanström, den sistnämnde föredragande, samt tf. byråchefen
Lundström. Stockholm den 26 januari 1965.

RAGNAR LUNDBERG

C. Hanström G. Nijman

Försvarets intendent urverk

För erhållande av underlag för avgivande av förslag till anslagsäskanden
för budgetåret 1964/65 har av försvarets intendenturverk infordrats uppgift
från regionala och lokala myndigheter beträffande bl. a. antal i bruk
varande skriv- och räknemaskiner samt dupliceringsmaskiner samt antalet
nyanskaffade eller utbytta dylika under budgetåren 60/61—63/64.

Bearbetningen av inkomna uppgifter ger vid handen att nyanskaffningen
av kontorsmaskiner under ovan angivna fyra budgetår i genomsnitt per år
uppgår till följande procent av totalantalet i bruk varande maskiner:

För armén

Reseskrivmaskiner........................ 1,2 %

Skrivmaskiner, övriga .................... 3,5 %

Räknemaskiner.......................... 3,4 %

Dupliceringsmaskiner .................... 7,8 %

För marinen

Reseskrivmaskiner........................ 2,9 %

Skrivmaskiner, övriga.................... 3,0 %

Räknemaskiner.......................... 4,7 %

Dupliceringsmaskiner .................... 8,3 %

För flygvapnet

Reseskrivmaskiner........................ 2,7 %

Skrivmaskiner, övriga .................... 4,8 %

Räknemaskiner.......................... 6,1 %

Dupliceringsmaskiner .................... 8,5 %

Totalt för hela försvaret

Reseskrivmaskiner........................ 1,8 %

Skrivmaskiner övriga .................... 3,5 %

Räknemaskiner.......................... 3,9 %

Dupliceringsmaskiner ....... 8,1 %

Ovanstående procentsiffror är i verkligheten lägre i vad gäller ersättningsanskaffning,
eftersom uppgifterna avser såväl utökning som ersättningsanskaffning.

Intendenturverkets uppgifter bekräftar sålunda de förhållanden i vad avser
kontorsmaskinernas långa brukningstid inom försvaret, som revisorerna
framhållit. Av till ämbetsverket inkomna uppgifter framgår även att
huvuddelen av i bruk varande kontorsmaskiner anskaffats i början av 1940-talet.

Som exempel kan nämnas att omsättningen av arméns skrivmaskiner
hittills har skett med 3,3 % per år, vilket innebär en hanteringstid av 33 år.
Enligt poststyrelsen beräknas slitningstiden för en skrivmaskin till 10 år.
För räknemaskiner är förhållandet likartat. Intendenturverket har därför
ansett det erforderligt med en snabb engångsanskaffning av kontorsmaskiner
för att höja standarden på kontorstekniska hjälpmedel. En beräkning
av medelsbehovet per den 1/7 1964 för utökning och engångsutbyte av
skriv- och räknemaskiner för arméns del gav vid handen en summa av totalt
2,3 mkr., vilket skulle fördelas på sju budgetår. För underhåll och ersättningsanskaffning
av kontorsmaskiner bedöms behovet per år för arméns
del till 800 000 kr.

Motsvarande beräkning av medelsbehovet för utökning och engångsutbyte
av skriv- och räknemaskiner för marinen och flygvapnet resulterade
i en summa av 840 000 resp. 455 000 kr., vilka skulle fördelas på 7 år. För
underhåll och ersättningsanskaffning av kontorsmaskiner bedöms behovet
till 250 000 resp. 125 000 kr.

Med hänsyn till kostnadsramen för försvarets del har betydande reduceringar
måst ske i förslagen till äskanden.

Kostnaderna för anskaffning och underhåll av möbler och andra inventarier
för försvarets regionala och lokala myndigheter med undantag för
»1. a. större verkstäder med särskild driftsbokföring bestrides av försvarsgrensvisa
inventarieanslag. Fr. o. in. budgetåret 1946/47 benämnes anslagen
»Inventarier in. in.» och är uppdelat på anslagsposterna »Kaserninventarier
in. in.» och »Förplägnadsmateriel». Anslagsposten »Kaserninventarier
in. in.» är i huvudsak avsedd för anskaffning och underhåll av möbler,
sängutrustning o. dyl. ävensom kontorsmaskiner. Tidigare har till denna
anslagspost hänförts även kostnader för snabbtelefoner vid armén. Med
hänsyn till att dessa anläggningar ersätter vanliga telefonapparater har
kostnaderna för sådana anläggningar överförts till telefonanslaget.

Vissa kontorstekniska hjälpmedel, t. ex. skrivmaskiner, dupliceringsmaskiner
och kopieringsapparater, som för närvarande anskaffas med anlitande
av inventarieanslag, användes vid förband och skolor även för andra
ändamål än stabs- och förvaltningstjänst. I samband med tillförsel av ny,
teknisk materiel tvingas ofta lokahnyndigheterna av tidsnöd alt ur böcker,

broschyrer etc. framställa preliminära, illustrerade malerielbeskiivningar
samt skötsel- och vårdföreskrifter för materielens handhavande i avvaktan
på mera fullständiga publikationer från resp. försvarsgrensförvaltning.
Likaledes framställes vid förbanden på dessa maskiner kompendier, åskådningsmateriel
m. in. för den ordinarie vpl- och befälsutbildningen. — Det
kan ifrågasättas, huruvida icke de kontorsmaskiner, som i en alltmer stegrad
takt användes för ovannämnda ändamål, rätteligen borde bekostas av
vederbörliga anslag för dels anskaffning och underhåll av tygmateriel (motsv.
), dels övningar in. in. Frågan om kostnadernas fördelning kompliceras
dock därav, att kontorsmaskiner av ekonomiska skäl endast undantagsvis
kan avses uteslutande för visst, avskilt ändamål. I stället måste dyrare maskiner,
där sådana disponeras, som regel placeras centralt och utnyttjas
för alla ändamål vid förbandet. I den män man vill eftersträva funktionell
kostnadsredovisning kan i sistnämnda fall inventarieanslaget årligen tillföras
medel från berörda tygmateriel- och övningsanslag. Praktiska skäl
motiverar dock alt i stället en uppräkning sker av inventarieanslagen i äskandena,
så att medel kan disponeras för erforderlig anskaffning enligt ovan
av kontorstekniska hjälpmedel.

Sammanförandet av kostnaderna för såväl möbler som kontorsmaskinei
under samma anslagspost medför också, sasom papekas av revisorerna, en
avvägning mellan behoven. På grund av begränsad medelstilldelning har
förläggningsstandarden icke kunnat följa med utvecklingen inom samhället
i övrigt varför en betydande del av anslagsmedlen måste användas för
förbättrande av förläggningsförhållandena.

Till upprustningen av de tekniska resurserna i det militära expeditionsarbetet
torde emellertid icke enbart höra anskaffning av modernare och
effektiva kontorsmaskiner samt utökning av beståndet utan även en modernisering
av inredningen i form av tidsenliga och lämpliga kontorsmöbler,
vilka är avpassade för moderna tekniska hjälpmedel.

Det torde därför ur den synpunkten vara lika väsentligt att anskaffa
moderna kontorsmöbler som kontorsmaskiner.

Genom att modernisera den militära kontorsstandarden torde man även
indirekt effektivisera den militära expeditionstjänsten på så sätt att personalrekryteringen
underlättas.

Vid avgörande av detta ärende har närvarit undertecknade Segrell och
Rosin, den senare föredragande. Stockholm den 1 februari 1965.

K. SEGRELL

Tjf. verkschef

Arne Rosin A. Holmquist

Statskontoret

Efter att ha inhämtat upplysningar från ett flertal förband inom armén,
marinen och flygvapnet rörande deras standard i fråga om kontorstekniska
hjälpmedel uttalar revisorerna, att den tekniska utrustning, som de lokala
militära myndigheterna i sitt expeditionsarbete förfogar över, icke alls motsvarar
de krav, som i dagens läge måste uppställas beträffande rationell
kontorsdrift. Effektiva åtgärder erfordras för åstadkommande av en upprustning
och mera rationella arbetsförhållanden.

Statskontoret har ägnat särskild uppmärksamhet åt av revisorerna påta -

lade förhållanden i samband med organisationsundersökningar och översyner
i olika sammanhang samt rekommenderat specificerad anskaffning
av kontorsteknisk utrustning av den art, revisorerna omnämner. Vid de
kurser för militär personal ■—- speciellt expeditionsföreståndarkurser —
vari statskontoret regelmässigt medverkat, har vidare undervisning, information
och studiebesök m. m. rörande kontorsteknik, innefattande all den
utrustning, som revisorerna uppräknar, givits stort utrymme.

1 den mån de rekommendationer och anvisningar, som sålunda lämnats,
icke kunnat följas, torde detta huvudsakligen bero på att inventarieanslaget
— såsom revisorerna antyder — ej räckt till för erforderlig upprustning
i förevarande hänseende. Framställning har i olika sammanhang gjorts angående
ökad medelstilldelning för ändamålet. Statskontoret — liksom tidigare
statens organisationsnämnd — har sålunda bl. a. föreslagit eller tillstyrkt
medel i särskild ordning för anskaffning av snabbkopieringsapparater
vid samtliga förband, snabbtelefonanläggningar i flera fall samt moderna
kortrotundor för utrymmeskrävande register.

Statskontoret hyser för sin del den uppfattningen, att ifrågavarande anslag
ej uppräknats i erforderlig utsträckning med hänsyn till de förändringar,
som förbandens behov och krav i fråga om kontorsutrustning m. m.
undergått. Som exempel kan nämnas att anskaffning av en maskin för
framställning av elstenciler tar i anspråk hela den del av ett förbands årsanslag
för inventarier, som normalt avsättes för anskaffning och underhåll
av all kontorsteknisk utrustning.

Det är emellertid ej endast i fråga om kontorsmaskiner m. in., som
brister föreligger. Minst lika allvarlig är på många håll eftersläpningen
beträffande ändamålsenliga kontorsmöbler, såsom skrivstolar samt skrivoch
arbetsbord av olika slag — för att icke tala om arkivutrustning.

Sammanfattningsvis vill statskontoret vitsorda revisorernas synpunkter
och erinringar. Ämbetsverket anser det således angeläget, att de militära
myndigheterna ges resurser för en upprustning med avseende på kontorstekniska
hjälpmedel samt kontors- och arkivutrustning i övrigt.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef Rudhe och
byrådirektör Hallgren, föredragande. Stockholm den 29 januari 1965.

GÖSTA BRUNO

L. O. Hallgren

§ 4 De värnpliktigas fria resor

Överbefälhavaren

1 likhet med riksdagsrevisorerna anser överbefälhavaren del vara angeläget,
att de administrativa kostnaderna i samband med utfärdande av färdbiljetter
vid fria resor för värnpliktiga reduceras i största möjliga omfattning.
Överbefälhavaren kan dock icke finna, att det för närvarande är
möjligt att vidga de värnpliktigas rätt till fria resor i den utsträckning, som
revisorerna ifrågasatt. Mot en obegränsad rätt för värnpliktiga att anlita
av staten ägda kommunikationsmedel talar främst kostnadsskäl men även
utbildnings- och rättviseskäl. Sistnämnda förhållanden berör bl. a. värnpliktiga
från överskottsområdena i mellan-Sverige, som placeras till tjänstgöring
vid förband i övre Norrland och på Gotland. Åtskilliga av dessa värn -

pliktiga kan nämligen på grund av de långa restiderna icke utnyttja vanlig
veckoslutsledighet för hemresa, såvida icke särskild extra ledighet kan
medges för ändamålet. Sådan ledighet kan dock icke utan men för utbildningsresultatet
beviljas annat än i mycket begränsad omfattning. Dessutom
bör beaktas att många värnpliktiga för sina hemresor är hänvisade till
kommunala eller enskilda trafikföretag. Rättviseskäl talar för att dessa
värnpliktiga medges motsvarande reseförmåner. Härför krävs emellertid
någon form av redovisningssystem, varför några väsentliga administrativa
kostnadsbesparingar icke torde kunna vinnas i dessa fall.

Däremot synes det vara möjligt att inom ramen för nuvarande bestämmelser
och kostnader kunna uppnå icke oväsentliga administrativa förenklingar
och besparingar vid resor med av staten ägda kommunikationsmedel.
Genom en återgång till det tidigare tillämpade enhetsprissystemet borde de!
vara möjligt för försvarets civilförvaltning att inköpa erforderligt antal
fria resor för den under utbildningsåret aktuella utbildningskontingenten.
Därigenom torde även ett förenklat biljettsystem kunna tillämpas. Denna
färdhandling synes kunna konstrueras så, att den enda uppgift, som behöver
manuellt införas avser bestämmelsestationen, medan däremot avresestationen
bör kunna markeras genom förbandets expeditionsstämpel. Om
samma biljettyp och -system användes även vid inskrivnings- samt in- och
litryckningsresor, bör även samtliga färdhandlingar för den värnpliktige
normalt tillkommande fria resor kunna samlas i ett biljett- eller kuponghäfte.
Detta kan, eventuellt försett med plåtavtryck, ingå i värnpliktshandlingarna
och följa dessa under den värnpliktiges tjänstgöring. Vid övningsuppehåll
eller i samband med annan ledighet utnyttjad fri resa användes
motsvarande biljett eller kupong. Någon anteckning om fri resa på vederbörandes
tjänstgöringsort är i sådant fall icke nödvändigt. På motsvarande
sätt kan förfaras vid inskrivning samt in- och utryckning. Genom detta
förfarande kan det manuella arbetet med utskrift av biljetter avsevärt reduceras,
och de arbetsmoment, som avser avlämning till biljettexpeditionen
för stämpling resp. avhämtning samt anteckningar å tjänstgöringskortet.
kan helt utgå.

Ytterligare förenklingar skulle kunna vinnas, därest bestämmelserna om
fri resa skall avse färd från tjänstgöringsplatsen till hemvistet i kyrkobokföringsorten
eller till den plats där den värnpliktiges närmaste anhörig
är bosatt, upphävdes och ersattes med rätt för värnpliktig att erhålla fri
resa till valfri ort inom riket. Därigenom skulle bland annat sådana tolkningsproblem
i fråga om vem som är att anse såsom »närmaste anhörige»,
vilka ofta kan uppstå, t. ex. i de fall den värnpliktiges föräldrar är döda
eller frånskilda, eller där den värnpliktiges anhöriga på grund av semester
eller annan anledning periodvis vistas på annat håll i landet vid tiden för
den värnpliktiges övningsuppehåll, etc., kunna undvikas.

Från administrativ synpunkt skulle förfarandet dessutom medföra avsevärda
fördelar genom att den tidsödande kontrollen beträffande de värnpliktigas
hemorter kunde slopas. Den kostnadsökning, som valfriheten i
detta avseende kan komma att medföra, synes därvid komma att begränsas
på grund av att de nuvarande ledighetsbestämmelserna icke gör det möjligt
för vederbörande att kunna utnyttja de fria resorna för långresor annat
än i samband med anbefallda övningsuppehåll. Det synes därför närmare
böra utredas, huruvida icke denna kostnadsökning kan komma att
uppvägas av de administrativa besparingar, som kan vinnas genom att den
tidsödande kontrollen av hemort, reslängd och färdväg kan slopas.

Kontrollen skulle därvid kunna begränsas till de fall då den sammanlagda
restiden berättigar vederbörande till sovvagnsbiljett. Nuvarande bestämmelser
om viss reslängd för rätt till snälltågsbiljett synes kunna upphävas,
därest icke kontrollen i detta avseende lämpligen kan överlåtas på vederbörande
tågbefälhavare eller konduktör. Icke heller synes anledning föreligga
bibehålla kravet på viss minimisträcka för erhållande av färdbiljett.
Det kan i detta sammanhang även ifrågasättas om icke eventuella snälltågs-
och sovvagnsavgifter borde kunna bestridas av den enskilde i utbyte
mot valfriheten i fråga om reslängd och färdmål.

Genom det ovan antydda systemet synes huvudparten av de arbetsmoment,
som påtalats av riksdagsrevisorerna kunna antingen helt slopas eller
avsevärt förenklas. Systemet syns även kunna tillämpas oavsett omfattningen
av de reseförmåner, som statsmakterna kan komma att medge de
värnpliktiga.

Då överbefälhavaren icke kan tillstyrka en oinskränkt rätt till fria resor
för värnpliktiga, men det likväl synes vara möjligt att i väsentlig grad tillgodose
riksdagsrevisorernas krav på administrativa förenklingar och besparingar
genom det ovan skisserade systemet, får överbefälhavaren förorda
att detta göres till föremål för närmare utredning och övervägande,
lämpligen genom 1954 års värnpliktsavlöningsutredning. Stockholm den 27
januari 19(55.

På uppdrag av överbefälhavaren
B. LUNDVALL

Tjf. dief för försvarsstaben

Urban Rosenblad

Ärendet berett av:

Stabskonsulent S. Olofsson

Försvarets civilförvaltning

Efter en redogörelse för gällande föreskrifter rörande de värnpliktigas
fria resor samt för resultatet av vissa beräkningar avseende storleken av
de årliga administrativa kostnaderna i samband med utskrift in. m. av
biljetter för nämnda resor, uttalar revisorerna bl. a. att det med hänsyn
till de betydande administrativa kostnaderna (ca 1 miljon kronor per år)
är i hög grad angeläget att åtgärder vidtagas i syfte att reducera dessa
kostnader. Enligt revisorernas mening torde möjligheter till besparingar
för närvarande vara relativt begränsade, eftersom systemet med inaximering
av antalet fria resor förutsätter, att de värnpliktiga i eu eller annan
form förses med färdbiljetter.

Mot bakgrunden av detta förhållande väcker revisorerna frågan om tillräckliga
skäl föreligger att bibehålla nu gällande bestämmelser om begränsning
av de värnpliktigas rätt till fria resor. Kunde bestämmelserna ändras
så att alla värnpliktiga, iförda uniform och försedda med identitetskort,
tillerkändes rätt att i obegränsad utsträckning kostnadsfritt anlita av staten
ägda kommunikationsmedel, skulle nämligen det omständliga och kostnadskrävande
förfaringssättet med utfärdandet av särskilda färdbiljetter
för dem praktiskt taget kunna helt avskaffas.

Revisorerna bortser icke från att förslaget kan leda till många svårlösta

problem och anser att hithörande frågor snarast bör bli föremål för en
allsidig utredning.

Civilförvaltningen vill först uppehålla sig något vid storleken av de
administrativa kostnaderna i samband med utfärdandet av ifrågavarande
biljetter.

Av redogörelsen för revisorernas beräkning framgår, att revisorerna räknat
med att 50 000 värnpliktiga, som fullgör sin första tjänstgöring, är berättigade
till 5 fria resor, vilket innebär totalt omkring 250 000 biljetter
per år. Revisorerna utgår vidare från att det är befattningshavare i genomsnitt
placerade i löneklass 16 med en timlön av i runt tal It kronor
och 50 öre, som ombesörjer utfärdandet av biljetterna. Den totala arbetstiden
för en befattningshavare att utfärda en biljett uppskattas av revisorerna
till 20 minuter.

Enligt civilförvaltningens mening är nämnda beräkningsgrunder till
väsentliga delar felaktiga. Av en årsklass värnpliktiga bor, enligt av centrala
värnpliktsbyrån under 15 års tid förd statistik, cirka 20 procent av
de värnpliktiga inom 20 km från tjänstgöringsplatsen och blir därför icke
berättigade till några fria resor. Vidare är det icke ovanligt, att de värnpliktiga
färdas i egna bilar eller som passagerare i andras och för den
skull icke utnyttjar möjligheten att åka gratis med allmänna färdmedel.
Beträffande den omfattningen, i vilken detta senare förfarande förekommer,
är självfallet svårt att utan noggrannare undersökning uttala sig,
men enligt vad som framkommit vid gjorda förfrågningar vid ett flertal
enheter, uppgår antalet sådana värnpliktiga till lågt räknat 10—20 procent.
I vissa fall har uppgivits 40—50 procent.

Man torde således kunna räkna med att biljetter icke utfärdas till mera
än cirka 30—35 000 värnpliktiga, d. v. s. 150 000—175 000 biljetter per år
i stället för nyssnämnda 250 000 biljetter. Enligt vad som under hand uppgivits
från järnvägsstyrelsen uppgår antalet biljetter av detta slag till cirka
150 000 per år. Revisorerna utgår vidare ifrån att en befattningshavare
(kompanikvartermästare-motsv.) själv utför de arbetsmoment, som är förenade
med utfärdande av de värnpliktigas färdbiljetter. Så torde det praktiskt
taget aldrig förhålla sig. Underlag för utfärdandet av biljetter infordras
av de värnpliktiga som regel via underavdelningschefer, t. ex. plutonchefer,
vilka även granskar de erhållna uppgifterna, innan dessa lämnas för
utskrift av biljetter. Ifyllandet av biljettblanketterna verkställes enligt ämbetsverkets
uppfattning med få undantag icke av kvartermästarna (motsv.)
utan av värnpliktiga, t. ex. sådana som är vid kompani sjukskrivna eller
som tillhör kasernkompani (motsv.). För kompanikvartermästarnas granskning
och underskrift anses åtgå en tid av i genomsnitt 2 minuter per
biljett. I de enstaka fall, då kompanikvartermästaren själv utför alla arbetsmoment,
har uppgivits att att det för arbetet åtgår högst 5 minuter
per biljett. Det bör framhållas, att biljett-blanketter, som användes för de
värnpliktigas resor, är försedda med mera förtryck än dem som är avsedda
för vanliga tjänsteresor, varför utskrift och kontroll kan göras snabbare.
De årliga arbetskostnaderna i samband med utfärdandet av biljetter för
de värnpliktigas fria resor är enligt civilförvaltningens beräkningar betydligt
lägre än vad revisorerna anfört — endast cirka en tredjedel därav. Vad
nu sagts innebär ej, att icke möjligheter till förenklingar och kostnadsbesparingar
som kan förefinnas, bör beaktas.

Civilförvaltningen har sedan flera år haft uppmärksamheten riktad på
det administrativa arbetet i samband med utfärdandet av biljetter för de

militära resorna i allmänhet och för de värnpliktigas fria resor i synnerhet.
En mängd olika förslag har undersökts — flera av dem har framförts
av befattningshavare vid truppförband (motsv.). En hel del förenklingar
har kunnat åstadkommas under årens lopp. Det är emellertid fråga om
mycket svårlösta problem, vilket bl. a. beror på att ett flertal myndigheter
och företag är berörda, t. ex. förutom järnvägsstyrelsen och de centrala,
regionala och lokala militära myndigheterna jämväl postverket i fråga om
dess busslinjer, de privata bussföretagen, rederiföretag med och utan samtrafik
med SJ samt SAS och AB Linjeflyg. Det skall även beaktas, att det
är ett starkt önskemål från de värnpliktigas sida, att de får företaga längre
resor med flyg mot en tilläggsavgift till militärbiljettspriset s. k. tilläggsresa
flyg.

I sammanhanget bör uppmärksammas, alt sedan militärtaxan upphört
att gälla den 1.7.1960 särskilt avtal träffats för försvarets järnvägstransporter
mellan järnvägsstyrelsen och försvarets civilförvaltning enligt särskilt
uppdrag av Ivungl. Maj :t. De rabatter, som överenskommits, är kommersiellt
motiverade.

Sedan våren 1964 undersöker representanter för statens järnvägars centralförvaltning
och civilförvaltningen olika möjligheter att förenkla arbetet
i samband med utskrivandet av biljetter för de värnpliktigas fria resor.
Olika alternativ är föremål för överväganden, t. ex. klippkort för lem resor
eller häften med fem biljetter, i båda fallen antingen med eller utan angivande
av påstignings- och ankomststationer. Frågan om att de värnpliktiga
mot uppvisande av identitetskort skulle få resa till valfria platser
— vad revisorerna närmast tänkt sig — har även övervägts. Mot detta talar
praktiska svårigheter för järnvägarna att utan förhandsanmälan taga
emot mängder av resande vid veckosluten, då resandefrekvensen redan är
stor. Det skulle bli erforderligt att införa någon form av uppgiftslämnande.
Frågan om att förse alla värnpliktiga med särskilt slags legitimationskort
är svårlöst i och för sig. Olika legitimationskort skulle erfordras för dem,
som är berättigade att åka i 1 respektive 2 klass. Uniformstvång kan icke
föreskrivas för de vapenfria värnpliktiga, som för den skull måste utrustas
med något särskilt slags intyg, om att de skulle äga färdas i civil
klädsel. Kostnaderna för det administrativa arbetet i samband med utfärdandet
av legitimationskort med fotografi, torde man ej kunna bortse
från, ävensom arbetet med att ersätta förlorade kort.

Ett system med obegränsat antal fria resor på statens kommunikationsmedel
till valfria orter skulle innebära en orättvisa mot de värnpliktiga,
som för alt komma till sina anhöriga är nödsakade att anlita privatägda
kommunikationsmedel. Det skulle vidare komma att medföra avsevärt
ökade kostnader för fjärde huvudtiteln, vilka kostnader icke kan anses
socialt motiverade och som ej heller står i rimlig proportion till de eventuella
besparingar, som ett minskat biljettutskrivande skulle kunna leda
till. Några personalbesparingar kan det säkerligen icke bli fråga om.

Enligt civilförvaltningens mening bör således antalet fria resor vara begränsat.
Däremot anser ämbetsverket, att dessa fria resor bör få företagas
till valfria orter inom riket. De nuvarande bestämmelserna i 7 § i värnpliktsavlöningskungörelsen
om att resa får ske »till hemvist i kyrkobokföringsorten
eller till den plats inom riket, där den värnpliktiges närmaste
anhörige är bosatt eller där den värnpliktige styrker sig vid tiden för inryckningen
ha haft sin verksamhet eller bedrivit studier utom riket, till
den plats, varest han vid utresan lämnar riket», har visat sig svåra att till -

lämpa och kontrollera. De medför ofta visst tyngande utredningsarbete och
ger icke sällan anledning till irritation. I civilförvaltningens yttrande den
2 oktober 1957 till chefen för kungl. försvarsdepartementet över 1954-års
värnpliktsavlöningsutredningsbetänkande med förslag till värnpliktsavlöningskungörelse,
anslöt sig ämbetsverket till utredningens förslag om att
värnpliktigas fria resor vid övningsuppehåll skulle få företagas till valfria
orter inom riket.

Med hänsyn till vad ovan anförts samt då frågan om en förenkling av
biljettutskrivandet i samband med de värnpliktigas fria resor redan är
föremål för utredning av representanter för de två avtalsslutande parterna,
statens järnvägar och civilförvaltningen, anser ämbetsverket, att tillräckliga
skäl icke föreligger för en särskild utredning rörande hithörande spörsmål.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknade Lundberg och Stenman,
den sistnämnde föredragande, samt tf. byråcheferna Lundström och
Stenborg. Stockholm den 26 januari 1965.

RAGNAR LUNDBERG

P. Stenman

Hugo Lundin

J ärnvägsstyrelsen

Riksdagens revisorer framhåller, att statsverkets kostnader för utskrivandet
etc. av färdbiljetter enbart åt värnpliktiga som fullgör sin första
tjänstgöring torde överstiga 1 milj. kronor per år. Med hänsyn till de betydande
administrativa kostnader som således är förenade med här berörda
arbetsuppgifter finner revisorerna det angeläget att åtgärder vidtages i syfte
att reducera dessa kostnader. Revisorerna har därför ansett sig böra väcka
frågan, om tillräckliga skäl föreligger att bibehålla nu gällande bestämmelser
om begränsning av de värnpliktigas rätt till fria resor. Det omständliga
och kostnadskrävande förfaringssättet med utfärdandet av särskilda färdbiljetter
för de värnpliktiga skulle enligt revisorernas mening praktiskt taget
kunna helt avskaffas, om bestämmelserna kunde ändras så, att alla
värnpliktiga iförda uniform och försedda med identitetskort tillerkändes
rätt att i obegränsad utsträckning kostnadsfritt anlita av staten ägda kommunikationsmedel.

Revisorerna framhåller att eu på angivet sätt utökad rätt för de värnpliktiga
till fria resor kan leda till svårlösta problem och pekar på förhållandet,
att de värnpliktigas resor på vissa sträckor kan komma att öka i sådan omfattning,
att tidvis platsbrist kan uppstå till men för den civila passagerartrafiken.
Det torde vidare bli nödvändigt att begränsa de värnpliktigas rätt
att kostnadsfritt begagna sovvagn.

Revisorerna framhåller, att den ökade belastning, som sannolikt uppstår
på fjärde huvudtitelns reseanslag, kommer att kompenseras av att statens
järnvägar i motsvarande mån erhåller ökade intäkter.

Rätten till de fria resorna skulle sålunda avse kommunikationsmedel, som
ägs av staten. Förslaget avser därför till övervägande del resor, som skulle
företagas med statens järnvägars tåg och bussar.

Enligt avtal mellan Försvarets Civilförvaltning och SJ lämnar SJ rabatt
med 25 procent för militära järnvägsresor, som utföres för under Försvars -

departementet hörande myndigheters räkning eller eljest bestrides av medel
från anslag under fjärde huvudtiteln. De militära myndigheterna tillhandahåller
och utfärdar blanketter för biljettbeställning och biljett. Enligt
värnpliktsavlöningskungörelsen den 12 september 1958 (3 g, 1 mom.) utfärdas
biljett endast om den kortaste färdvägen mellan platserna överstiger
20 km. Om rätten till fria resor utvidgas till att omfatta även resor upp till
20 km., måste SJ räkna med en väsentlig ansvällning av de kortväga resorna.
Dessa kommer till stor del att företas under toppbelastningstid, vilket
medför betydande merkostnader. Kommersiella motiv finnes därför inte för
rabattering av priset för dessa resor.

De värnpliktiga använder f. n. privatbil för sina resor i viss utsträckning.
Om fria resor i obegränsad utsträckning skulle medgivas kan detta även i
fråga om de mera långväga resorna väntas dels en viss övergång från privatbil
till tåg/buss, dels en ökning av sådana resor, som redan nu sker med
tåg/buss. Eftersom de värnpliktigas tjänstgöringstider alltmer ansluts till
vad som gäller i den civila sektorn beträffande fria lördagar och annan ledighet,
kommer denna ansvällning av trafiken att sammanfalla tidsmässigt
med de redan nu många gånger svårbemästrade trafiktopparna vid veckoskiftena
fr. o. m. fredagskvällarna. Med hänsyn härtill är det ej möjligt att
slopa alla formaliteter i samband med resorna.

För närvarande gäller att de värnpliktigas järnvägsresor skall förutan -mälas till SJ så att tågförstärkningar m. m. skall kunna vidtagas.

Om de värnpliktigas rätt till fria resor befinnes böra utvidgas, är det fortfarande
nödvändigt, att det upprätthålles en tillförlitlig form av förutanmälan
till olika berörda tåg och bussar, och att tillströmningen i anslutning
därtill kan regleras till vissa tåg och bussar. De fria resorna för de värnpliktiga
bör inte medföra risker för försämrad resestandard vare sig för de
värnpliktiga eller för övriga resenärer.

Förslaget, att enbart identitetskort skall berättiga uniformsförsedda värnpliktiga
att i obegränsad utsträckning kostnadsfritt anlita SJ, kan sålunda
ej anses genomförbart utan att vara kombinerat med ett system av förutanmälningar
och reglering av resandetillströmningen.

Styrelsen vill i detta sammanhang nämna, att överläggningar sedan en
tid pågår mellan Försvarets Civilförvaltning, Försvarsstaben och SJ centralförvaltning
om förenkling inom den nu gällande värnpliktsavlöningskungörelsens
ram av det administrativa arbetet med utfärdande av biljetter
för militära ledighetsresor. Det är styrelsens förhoppning, att dessa överläggningar
skall resultera i betydande förenklingar.

Om en utvidgning av de värnpliktigas rätt till fria resor anses böra genomföras,
är statens järnvägar även i övrigt beredda till förhandlingar med
berörda myndigheter såväl i fråga om ersättning till statens järnvägar som
om färdhandlingarnas utformning och formerna för förutanmälningar.

Vid handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Upinark,
koinmersielle direktören Ekelund (föredragande) och avdelningsdirektören
Elftman. Stockholm den 26 januari 1965.

ERIK UPMARK

Anders Ekelund

Statskontoret

Med hänsyn till de betydande administrativa kostnader, som är förenade
med de värnpliktigas rätt till vissa fria resor framhåller revisorerna angelägenheten
av att åtgärder vidtages i syfte att reducera dessa kostnader. I anslutning
härtill diskuterar revisorerna frågan om tillräckliga skäl föreligger
att bibehålla nu gällande bestämmelser om begränsning av denna rätt. Revisorerna
är dock för sin del ej beredda att i detta sammanhang taga definitiv
ställning till detta spörsmål utan anser att hithörande frågor snarast
bör bli föremål för en allsidig utredning.

Till grund för revisorernas bedömanden har legat vissa i berättelsen närmare
redovisade beräkningar rörande omfattningen av det administrativa
bestyret med utfärdande av färdbiljetter samt kostnader härför. Vid beräkningarna
har — såsom framgår av berättelsen — avseende icke fästs vid
värnpliktiga, vilkas färdväg ej överstiger 20 km. och vilka således icke är
berättigade till fria resor; ej heller har beaktats sådana värnpliktiga, som
antingen beordras till förlängd tjänstgöring i specialutbildning av olika slag
eller till repetitionsövning. I sammanhanget bör vidare framhållas, att värnpliktiga
— ej vapenföra eller sjukskrivna i grupp — i viss utsträckning utnyttjas
för ifrågavarande arbete. Av det anförda framgår, att de framräknade
administrativa kostnaderna måste bedömas såsom osäkra.

Vad därefter angår den av revisorerna framförda tanken på helt fria resor
för de värnpliktiga vill statskontoret utöver de betänkligheter, som revisorerna
själva anför — platsbrist och inskränkning i rätten att använda
sovvagnar — peka på ytterligare några faktorer.

Resorna för de värnpliktiga sker icke helt genom statsägda kommunikationsmedel
utan såväl kommunala som privatägda företag måste utnyttjas.
För sistnämnda resor kvarstår det administrativa arbetet. Ett frisläppande
av resorna såsom revisorerna tänkt sig medför självfallet vissa arbetslättnader.
Den därigenom uppkommande rationaliseringsvinsten torde emellertid
på intet sätt uppväga de genom frisläppandet sannolikt mångdubbelt
ökade resekostnaderna. Frågan om frisläppande av resorna bör med hänsyn
härtill icke ses enbart såsom ett rationaliseringsspörsmål utan fastmera
bedömas främst utifrån helt andra utgångspunkter.

Även om statskontoret sålunda håller före, att frågan om fria resor för de
värnpliktiga bör bedömas i annat sammanhang, anser ämbetsverket likväl
förtjänt att undersökas, om ej en förenkling av bestyret med utfärdandet
av färdbiljetter kan åstadkommas. Statskontoret vill således förorda, att en
sådan utredning kommer till stånd. Lämpligt synes vara att denna anförtros
1954 års värnpliktsavlöningsutredning.

Vid handläggningen av detta ärende bär närvarit byråchef Rudhe och
kapten Franzén, föredragande. Stockholm den 28 januari 1965.

GÖSTA BRUNO

Nils Franzén

§ 5 Inköp av robotsystemet Bloodhound
Överbefälhavaren

I fråga om Bloodhound Mk I delar överbefälhavaren den av revisorerna
framförda uppfattningen att det är tveksamt om något återbetalningskrav
bör framställas. Så länge inget nytt material framkommer, som kan föranleda
en ändrad bedömning, synes flygförvaltningens åsikt vara bärande att
det från rent affärs juridisk synpunkt bör överlämnas åt säljaren att avgöra
om goodwillskäl föreligger för återbetalning.

Överbefälhavaren förutsätter, liksom revisorerna, att flygförvaltningen
tillvaratar möjligheterna att ernå en förmånligare uppgörelse med BAC i
fråga om Bloodhound Mk II. Enligt vad överbefälhavaren har sig bekant
pågår förhandlingar i detta avseende mellan flygförvaltningen och BAC.

I övrigt har överbefälhavaren intet att anföra. Stockholm den 22 januari
1965.

På uppdrag av överbefälhavaren

BENGT LUNDVALL
Tjf. chef för försvarsstaben

Nils Sköld

Ärendet berett av:

Överstelöjtnant Johansson

Flygförvaltningen

Beträffande Bloodhound Mk I vidhåller flygförvaltningen inställningen i
sitt tidigare av riksdagsrevisorerna redovisade yttrande. Något erbjudande
om återbetalning av goodwillskäl har BAC hittills inte lämnat. Andra nya
omständigheter har förvaltningen veterligt icke heller inträffat. Rörande
Bloodhound Mk II pågår f. n. förhandlingar mellan BAC och ämbetsverket.
Så länge dessa förhandlingar pågår, synes icke lämpligt att flygförvaltningen
här gör något uttalande om läget i desamma.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknad chef, Stener, Sundquist
och Kollind, den sistnämnde föredragande. Stockholm den 29 januari
1965.

G. FALK

./. Lidströmer

Hans Kollind

Riksrevisionsverket

Beträffande Bloodhund Mk I har revisorerna ansett, att frågan om upptagande
av förhandlingar rörande eventuella prisreduceringar får hli beroende
av huruvida anspråk på återbetalning framställes av andra ickebrittiska
köpare. Det kan emellertid nämnas i detta sammanhang, alt enligt
uppgift blott en enda icke-brittisk beställare inköpt motsvarande utrustning.
Såvitt bekant har ännu icke några erinringar framförts mot prissätt -

ningen från denna köpare. För övrigt torde, såsom revisorerna också framhållit,
något juridiskt stöd för ett återbetalningskrav icke föreligga.

Vad däremot angår Bloodhound Mk II har i berättelsen antytts, att leverantören
skulle vara villig att upptaga förhandlingar om en revision av avtalet.
Enligt uppgift har sådana förhandlingar numera inletts. Riksrevisionsverket
förutsätter liksom revisorerna, att flygförvaltningen härvid —
dock med särskilt beaktande av de ekonomiska risker som kan vara förbundna
med ett frångående av den överenskomna fasta prissättningen ■—
tillvaratar de möjligheter som kan föreligga att ernå fördelaktigare villkor.
Ärendets vidare utveckling kommer att uppföljas.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Lindencrona, Lundgren, Petterson, Elof sson, varjämte
byråcheferna Ehnbom och Walck samt byrådirektören Nissback närvarit
och förste revisorn Holmqvist varit föredragande. Stockholm den 29 januari
1965.

Arne Holmqvist

GÖSTA RENLUNl)

§ 6 Utlåning av försvars väsendets skjutbanor
Försvarets civilförvaltning

Det av revisorerna väckta spörsmålet hänför sig till två frågor, nämligen
dels redovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen, dels uttagande
av ersättning för skjutbanornas upplåtande till frivilliga försvarsorganisationer.

Den första frågan är för närvarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Riksdagens år 1958 församlade revisorer tog upp frågan i sin berättelse,
§ 28. Riksdagens skrivelse 235/1959, såvitt den avsåg motsvarande punkt i
statsutskottets utlåtande (nr 87) över revisorernas berättelse, överlämnades
enligt beslut av Kungl. Maj:t (finansdepartementet) den 15/1 1960 till utredningen
angående redogöraransvarct in. in. för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av utredningsuppdraget. Utredningen har sedermera i
sitt den 9/11 1962 överlämnade betänkande (SOU 1962:49) avgivit förslag
i ämnet (s. 123).

I sin förenämnda berättelse uttalade 1958 års revisorer, såvitt nu är i
fråga, bl. a. följande. Revisorerna ansåg det kunna ifrågasättas, om inte bestämmelser
borde utfärdas, som möjliggjorde att i förekommande fall obetydliga
fordringar kunde eftergivas statliga myndigheter emellan. De gjorda
iakttagelserna hade främst avseende å försvaret; det syntes revisorerna
emellertid motiverat, att dylika regler gavs generell räckvidd.

I sitt remissutlåtande över vad revisorerna anfört uttalade civilförvaltningen
bl. a., att civilförvaltningen delade revisorernas uppfattning, att det
i flertalet fall tedde sig meningslöst att olika myndigheter emellan utställa
krav på endast någon krona. Undantag måste emellertid göras för det fall,
att det rörde sig om en begränsad anslagspost och ett överskridande av densamma
i annat fall skulle bli följden. Erhölle försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
bemyndigande att avstå från visst belopp, kunde civilförvaltningen,
i samråd med övriga centrala myndigheter, i för lokalmyn -

digheter gällande föreskrifter om kassaväsendet föreskriva, att räkning

o. dyl. ej behövde utställas å visst mindre belopp.

Utredningen, som på av densamma anförda grunder ansåg att de ifrågavarande
reglerna tills vidare borde avse endast försvaret, föreslog i nu aktuellt
hänseende att Kungl. Maj :t måtte föreskriva, att indrivning av fordran
å högst 10 kronor försvarets myndigheter emellan finge underlåtas.

Vidkommande frågan om uttagande av ersättning för skjutbanornas upplåtande
till frivilliga försvarsorganisationer anser- civilförvaltningen, att den
förenkling av bestämmelserna härom, som revisorerna efterlyser, kan ske
på två sätt, antingen genom att Kungl. Maj :t medgiver att räkning o. dyl.
ej behöver utställas å visst mindre belopp eller genom att upplåtelse göres
kostnadsfri.

Frågan huruvida det först angivna sättet går att genomföra är, vad avser
krav myndigheter emellan, som ovan sagts beroende av Kungl. Maj:ts prövning.
Frågan om i vilken utsträckning räkning rörande skjulbanor behöver
utställas på frivilliga försvarsorganisationer m. fl. bör enligt civilförvaltningens
åsikt avgöras på motsvarande sätt och i samband med frågan
om krav myndigheter emellan.

Beträffande förslaget att göra upplåtelse kostnadsfri får civilförvaltningen
erinra om 1962 års riksdagsbeslut (statsverkspropositionen 1962, bil. 6,
s. 193 och 194) att samtliga kostnader för frivilliga försvarsorganisationers
verksamhet i princip bör bestridas av till organisationernas förfogande stående
medel samt redovisas under anslagen till frivilligorganisationerna med
belopp motsvarande de verkliga kostnaderna.

Enligt Kungl. Maj :ts brev den 17/5 1963 angående bestämmelser om frivillig
tjänstgöring vid krigsmakten m. in. (TLA s. 129, ändr. TFA 1964
s. 105), det s. k. frivilligbrevet, gäller (avsnittet B II), att militär myndighet
under vissa förutsättningar har att utan ersättning ställa lokaler till
förfogande åt medlemmar i frivilligorganisationer för undervisnings- och
övningsändamål samt för förläggning. Bestämmelsen, som inte ansetts omfatta
upplåtande av t. ex. skjutbanor, avser emellertid endast vissa angivna
organisationer, bl. a. inte det frivilliga skvtteväsendet, och den grundläggande
förutsättningen för de nämnda förmånerna är, att ifrågavarande utbildning
sker för krigsmaktens räkning.

Såsom revisorerna anfört i sin förevarande berättelse innefattar kostnader
för användande av skjutbanor kostnader för målskjutningsmateriel,
signalmateriel samt underhåll av- och skador å skjutbana. Enligt frivilligbrevet
(avsnittet B III) ställer militär myndighet icke erforderlig materiel
till förfogande utan ersättning. Även om avsnittet B II omfattat upplåtande
av skjutbana, skulle detta icke inneburit att materiel ställes till förfogande
utan ersättning. Ändring härvidlag utgör fråga av sådan principiell räckvidd
att civilförvaltningen icke utan samråd med berörda centrala förvaltningsmyndigheter
kan ta ställning därtill.

Som framgår av det sagda står upplåtelse av skjutbanor kostnadsfritt i
strid mot dels riksdagens förenämnda principbeslut, dels bestämmelserna i
frivilligbrevet.

Civilförvaltningen vill också i sammanhanget uttala att ämbetsverket i
princip anser, att om användandet av försvarsväsendets skjutbanor göres
kostnadsfritt bör samma gälla beträffande kronans användning av frivilliga
skytteväsendets skjutbanor.

Civilförvaltningen vill slutligen framhålla, att revisorernas konstaterande
all de inkomster som inflyter till statsverket till följd av här berörda utlå -

ning merendels är av mycket ringa storlek helt överensstämmer med de
iakttagelser civilförvaltningen gjort vid sin revisionsverksamhet.

En ändring på sätt revisorerna ifrågasatt är enligt civilförvaltningens
åsikt önskvärd. Att få till stånd en sådan ändring torde enklast kunna ske
genom att krav understigande visst belopp ej skall behöva faktureras.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Hanström, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Insulander
och tf. byråchefen Lundström. Stockholm den 26 januari 1965.

RAGNAR LUNDBERG

Carl Hanström

G. Ni/man

Fortifikationsförvaltningen

Den av revisorerna väckta frågan är för närvarande föremål för handläggning
inom fortifikationsförvaltningen, sedan försvarets civilförvaltning den
27 december 1963 till ämbetsverket överlämnat en skrivelse från chefen för
Sundsvalls luftvärnskår, vari bl. a. — på i sak samma grunder som anförts
av revisorerna —- föreslås en översyn av de nu gällande, den 8 januari
1952 meddelade bestämmelserna i ämnet (TLA 1952 s. 1, ändr. TLA 1955
s. 181). I ett i ärendet avgivet yttrande har militärbefälhavaren för II. militärområdet
bestyrkt behovet av eu överarbetning av bestämmelserna i närmare
angiven riktning, varvid även framhållits att taxan för lån av målskjutningsmateriel
bör justeras till aktuell prisnivå. En höjning av utgående
ersättningsbelopp för användande av skjutbanorna och dithörande materiel
har föreslagits jämväl av arméförvaltningen i skrivelse till fortifikationsförvaltningen
den 15 juli 1964. Inom ämbetsverket har bl. a. inletts en undersökning
av upplåtelsefrekvensen och därmed det ekonomiska utfallet av
upplåtelserna.

Utan att härigenom föregripa sitt slutliga ställningstagande till de sålunda
väckta frågorna — vilket kommer att ske efter vederbörliga samråd —
vill förvaltningen framföra följande synpunkter.

1. Frågan om det motiverade i att utställa krav på obetydliga belopp försvarets
myndigheter emellan upptogs redan i den av riksdagens år 1958 församlade
revisorer avgivna berättelsen (§ 28) såsom eu del av det där väckta
spörsmålet om redovisning av vissa småbelopp inom statsförvaltningen.
Riksdagens skrivelse 235/1959, såvitt den avsåg motsvarande punkt i statsutskottets
utlåtande (nr 87) över revisorernas berättelse, överlämnades enligt
beslut av Kungl. Maj :t (finansdepartementet) den 15 januari 1960 till
utredningen angående redogöraransvaret m. m. för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av utredningsuppdraget. Utredningen har sedermera
i sitt den 9 november 1962 överlämnade betänkande (SOU 1962:49)
avgivit förslag i ämnet (s. 123). Förslaget är för närvarande beroende på
Kungl. Maj ris prövning. Enligt vad som under hand inhämtats från finansdepartementet
torde ett ställningstagande till frågan vara att emotse under
innevarande år.

gjorda iakttagelserna hade främst avseende å försvaret; det syntes revisorerna
emellertid motiverat, att dylika regler gavs generell räckvidd. — Utredningen,
som på av densamma anförda grunder ansåg att de ifrågasatta
reglerna tills vidare borde avse endast försvaret, föreslog i nu aktuellt hänseende
att Kungt. Maj :t måtte föreskriva, att indrivning av fordran å högst
10 kronor försvarets myndigheter emellan finge underlåtas.

2. Såvitt angår frågan om uttagande av ersättning för skjutbanornas upplåtande
till frivilliga försvarsorganisationer må framhållas att 1962 års riksdag
lämnat utan erinran vad föredragande departementschefen i samma års
statsverksproposition (bilaga 6, s. 193—194, jfr s. 298) anfört i fråga om
redovisning av kostnader för nämnda organisationers verksamhet, innebärande
att dessa kostnader alltjämt i princip bör bestridas av till organisationernas
förfogande stående medel samt redovisas under anslagen till frivilligorganisationerna
med belopp motsvarande de verkliga kostnaderna.

Enligt Kungl. Maj :ts brev den 17 maj 1963 angående bestämmelser om
frivillig tjänstgöring vid krigsmakten in. in. (TLA 1963, s. 129, ändr. TLA
1964 s. 105) gäller (avsnittet B II), att militär myndighet under vissa förutsättningar
har att utan ersättning ställa lokaler till förfogande åt medlemmar
i frivilligorganisationer för undervisnings- och övningsändamål
samt för förläggning. Bestämmelsen, som inte ansetts omfatta upplåtande
av t. ex. skjutbanor, avser emellertid endast vissa angivna organisationer,
bl. a. inte det frivilliga skytteväsendet, och den grundläggande förutsättningen
för de nämnda förmånerna är, att ifrågavarande utbildning sker för
krigsmaktens räkning.

Fortifikationsförvaltningen får i anslutning till revisorernas uttalande
under förevarande paragraf framhålla, att 1952 års föreskrifter, såvitt angår
upplåtande av skjutbanorna såsom fastighetsobjekt, utformats inom ramen
för av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser angående upplåtelse av krigsmaktens
fasta egendom samt angående förvaltningen av försvarets fastighetsfond.

En förenkling i av revisorerna åsyftad riktning av ifrågavarande bestämmelser
synes ämbetsverket i och för sig önskvärd. Särskilt gäller detta upplåtelse
försvarets myndigheter emellan. I fråga om frivilligorganisationerna
synes starka skäl tala för att upplåtelse göres kostnadsfri under samma
förutsättningar, som gäller för lokaler enligt de ovan berörda bestämmelserna
av den 17 maj 1963.

Betänkligheter synes däremot kunna resas mot att för närvarande utsträcka
den kostnadsfria upplåtelsen längre än vad nu sagts med hänsyn
till frågans principiella räckvidd. Till denna del synes ett fastställande av
ändrade upplåtelsenormer böra anstå i avvaktan på avgörandet av den ovan
under 1. berörda frågan samt resultatet av 1964 års försvarskostnadsutrednings
arbete. Såvitt angår det frivilliga skytteväsendet bör även beaktas, att
nuvarande bestämmelser utgått från att ömsesidighet gentemot försvaret bör
gälla i fråga om upplåtelsevillkoren.

En ändring av nuvarande bestämmelser om 1)1. a. upplåtelse av försvarets
skjutbanor av innebörd att ersättning härför i viss utsträckning inte skall
uttagas synes förutsätta Kungl. Maj :ts medgivande. Fortifikationsförvaltningen
kommer åt! i samband med avgörandet av de ovannämnda, vid ämbetsverket
anhängiggjorda ärendena att göra de framställningar i sagda
syfte, som förvaltningen efter samråd med övriga berörda myndigheter och
organisationer kan finna påkallade.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknade Wallén och

byrådirektören Lindwall, den senare föredragande, ävensom avdelningschefen
Lindholm och tf. byråchefen Thorsell. Stockholm den 22 januari 1965.

B. WALLÉN

Åke Lindwall

Försvarets intendenturverk

Revisorerna har, efter redogörelse för år 1952 utfärdade bestämmelser
avseende ersättning vid utlåning av skjutbanorna, konstaterat, att de uppkommande
ersättningsbeloppen i allmänhet utgöres av mycket obetydliga
belopp (i flertalet fall under 10 kr. och ej sällan endast någon krona eller
mindre). Debiteringsförfarandet blir därvid enligt revisorernas uppfattning
ett rent självändamål, då inflytande avgifter ej täcker ens faktureringskostnaderna.

Starka skäl talar enligt revisorerna för att nuvarande ersättningsbestämmelser
slopas och att utlåningen göres i möjligaste mån kostnadsfri framdeles.

Försvarets intendenturverk, som i ärendet är berört av ersättning vid utlåning
av marinens skjutbanor, delar revisorernas principiella uppfattning i
frågan. Även om en höjning skulle genomföras av 1952 års ersättningsbelopp
med hänsyn till inträffade prisstegringar, kommer ändock flertalet
debiterade ersättningsbelopp att understiga faktureringskostnaderna. Eu
förenkling av bestämmelserna enligt revisorernas uppfattning är därför
önskvärd.

I första hand bör ersättning för utlåning av skjutbanor försvarets myndigheter
emellan slopas. Därigenom skulle även det önskemål tillgodoses om
eftergift statsmyndigheter emellan av fordringar å högst 10 kr., som framfördes
av 1958 års revisorer i anslutning till den i deras berättelse under
§ 28 upptagna frågan om redovisning av småbelopp inom statsförvaltningen.

Även i fråga om de frivilliga försvarsorganisationerna bör utlåningen av
praktiska skäl göras kostnadsfri. Redan nu tillhandahålles dessa organisationer
lokaler för undervisning och övningar från militära myndigheter
utan ersättning enligt Kungl. Maj :ts brev den 17 maj 1963 (TLA 1963, s.
129). Denna bestämmelse synes även böra tillämpas på skjutbanor. Uppkommande
ersättningsbelopp för målskjutnings- och signalmateriel uppgår
till så obetydliga belopp, att även denna materiel bör utlånas kostnadsfritt
utan hinder av vad föredragande departementschefen i 1962 års statsverksproposition
(bilaga 6, s. 193—194) anfört beträffande redovisning av kostnader
för de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet.

Enligt ämbetsverkets uppfattning talar starka skäl för ett kostnadsfritt
upplåtande av försvarets skjutbanor jämte signal- och målskjutningsmateriel
även till det frivilliga skytteväsendet med hänsyn till den betydelse för
försvaret, som denna skytteverksamhet har. Frågan härom har emellertid
en viss principiell och prejudicerande innebörd.

I ärendets avgörande har deltagit undertecknad, tjänstförrättande chef
samt Rundgren, föredragande. Stockholm den 15 januari 1965.

K. SEGRELL

H. Hallgren

Ärendet berett av:

Major T. Thuresson

Arméförvaltningen

Efter redogörelse för innehållet i av fortifikationsförvaltningen i samråd
med berörda centrala förvaltningsmyndigheter inom försvaret den 8 januari
1952 utfärdade »Bestämmelser i fråga om ömsesidigt användande av försvarsväsendets
och frivilliga skytteväsendets skjutbanor m. in.» har revisorerna
framhållit, att de ersättningar, som uttagits i enlighet med sagda bestämmelser,
i allmänhet utgjordes av mycket obetydliga belopp, vilka ofta
ej tillnärmelsevis täckte ens det debiterande truppförbandets faktureringskostnader.
Enligt revisorernas mening talade starka skäl för att sagda ersättningsbestämmelser
i deras nuvarande utformning slopades och att utlåning
av truppförbandens skjutbanor i fortsättningen gjordes kostnadsfri i
största möjliga utsträckning.

Ovannämnda bestämmelser berör arméförvaltningens ämbetsområde såtillvida
som kostnaderna för anskaffning och underhåll av för armén avsedd
målskjutnings- och signalmateriel m. m. bestrides av till ämbetsverkets
förfogande stående riksstatsanslag. Viss målskjutningsmateriel, såsom
papptavlor och pappfigurer samt träramar och stolpar, varå ramarna anbringas,
måste efter relativt kort användningstid utbytas mot ny materiel,
varjämte fasta målanordningar, som ej är utsatta för samma snabba omsättning
som den övriga målskjutningsmaterielen, kräver i likhet med för
ändamålet erforderliga signalförbindelser och högtalaranläggningar kontinuerliga
underhållsåtgärder. För bestridande av, bland annat, bär avsedda
underhållskostnader ställer arméförvaltningen budgetårsvis till truppförbandens
förfogande maximerade anslagsbelopp, som — såvitt nu är i fråga
—- till storleken avvägts med hänsyn till skjututbildningens förutsedda omfattning
vid respektive förband. Med hänsyn främst till principerna för tilldelning
av underhållsmedel ävensom till nuvarande anslagssystem, enligt
vilket här avsedda kostnader skall belasta till respektive låntagares förfogande
ställda anslagsmedel, torde ifrågavarande utlåningsverksamhet icke
kunna göras helt kostnadsfri utan ändring i angivna hänseenden. Ett slutligt
ställningstagande till denna fråga synes enligt ämbetsverkets uppfattning
böra tills vidare anstå i avvaktan på resultatet av 1964 års försvarskostnadsutredning.

Sedan de i omförmälda bestämmelser fastställda avgifterna för utnyttjande
av försvarsväsendets skjutbanor och dithörande målskjutningsmateriel
in. m. visat sig otillräckliga, bland annat i förhållande till de under senare
år ökade materielkostnaderna, har arméförvaltningen i skrivelse till fortifikationsförvaltningen
den 15 juli 1964 föreslagit översyn av sagda bestämmelser
av innebörd, att däri angivna belopp höjes med cirka 50 % samt att
därutöver viss grundavgift för administration in. in. uttages för varje utlåningstillfälle.

Vad gäller frågan om debitering och fakturering försvarets myndigheter
emellan av obetydliga belopp, biträder arméförvaltningen i princip revisorernas
uppfattning, att dylik debitering bör förekomma endast om den är
ekonomiskt lönsam. I anslutning härtill må erinras om att detta spörsmål
behandlats av såväl riksdagens år 1958 församlade revisorer som utredningen
angående redogöraransvaret in. in., vars förslag härutinnan för närvarande
är beroende på Kungl. Maj :ls prövning.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade

Envall och Magnusson, den senare föredragande, jämväl krigsrådet Wettergren
och byråchefen Lindohf. Stockholm den 26 januari 1965.

E. ENVALL

H. Magnusson M. Looge

Marinförvaltningen

Med hänsyn till den ringa omfattning i vilken marinens skjutbanor utlånas
och de obetydliga belopp som härigenom inflyta, ansluter marinförvaltningen
sig till den mening som revisorerna uttala i sista stycket av sagda

§6. .....

I ärendets avgörande ha deltagit undertecknad, chef för marinförvaltningen,
Hammar, Wedin och Larsander, den sistnämnde föredragande. Stockholm
den 28 januari 1965.

S. LAGERMAN

L. Larsander

Flygförvaltningen

Vid varje flottilj inom flygvapnet finnas gevärs- och kpistbanor eller korthålls-
(pistol) banor. Vid flertalet flottiljer finnas båda dessa slag av skjutbanor.

Ersättning enligt de i revisorernas berättelse omnämnda av fortifikationsförvaltningen
i samråd med försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
m. fl. 8 januari 1952 utfärdade bestämmelser (med däri 12 november 1955
vidtagna ändringar) har under år 1963 uttagits endast vid F2, där ett belopp
av 68 kronor krediterats förbandet. Utlåning av skjutbanor har emellertid
förekommit rid de flesta flottiljerna, ehuru någon ersättning härför
icke debiterats, då ersättningsbeloppen ansetts alltför ringa.

Flygförvaltningen anser i likhet med revisorerna att ifrågavarande ersättningsbestämmelser
böra slopas och att utlåning av truppförbandens skjutbanor
i fortsättningen må ske kostnadsfritt.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknad chef och Kollind, föredragande.
Stockholm den 29 januari 1965.

G. FALK

Ä. Egertz

Hans Kollind

§ 7 Arkivering av handlingar hos försvarets centrala myndigheter
Överbefälhavaren

Riksdagens revisorer har påtalat att den stora anhopningen av arkivhandlingar
och den årliga tillväxten av arkiven inger starka betänkligheter och
att tillräckligt vida utgallringsmöjligheter icke står till de centrala försvarsmyndigheternas
förfogande. Enligt riksdagsrevisorerna vore det därför angeläget
att enklare och mera enhetliga regler tillskapades för gallringsverksamheten.
Bestämmelserna borde bli mera allmängiltiga och ägnade att
medge myndigheterna att på eget ansvar utgallra sådana handlingar som
uppenbarligen icke behöver arkiveras. Utgallringsobjekten borde också i
större utsträckning anges efter innehåll och art i stället för genom uppräkning
av handling efter handling.

överbefälhavaren vill i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av
att enkla, enhetliga och inbördes överensstämmande regler erhålles för gallringsverksamheten.
Dessa regler bör emellertid icke utformas så att de kan
medge undanhållande av handlingar vilket negativt skulle kunna påverka
rättssäkerheten. Från den synpunkten erfordras i princip att viss tid förflutit
innan en handling får utgallras. Gallringsföreskrifterna bör även
kompletteras med anvisningar som tillgodoser det framtida historiska forskningsintresset.
Bestämmelserna för gallringsverksamheten synes böra utfärdas
med hänsyn till vederbörliga centrala försvarsmyndigheters speciella
verksamhetsuppgifter. Krigsarkivets medverkan i vad avser utarbetande
av erforderliga bestämmelser kommer med anledning härav att krävas
i större omfattning än nuvarande resurser torde medge.

Enär det ur försvarets synpunkt är önskvärt att ändamålsenliga regler
tillskapas för arkivverksamheten vid de centrala försvarsmyndigheterna
synes det vara lämpligt att åt en expertkommitté uppdrages att utreda och
föreslå lämpliga åtgärder för en förbättring av de nu rådande förhållandena.
I detta sammanhang synes det även lämpligt att ta upp frågan om
utarbetande av särskilda gallringsföreskrifter för försvarets myndigheter
att tillämpas under krig och krigsliknande förhållanden. Stockholm den
30 januari 1965.

På uppdrag av överbefälhavaren
BENGT LUNDVALL

Tjf. chef för försvarsstaben

B. Graah-Hagelbnck

Ärendet berett av:

Övl B. Graah-Hagelbäck
Kn U. Hammarström

Krigsarkivet

När frågan om arkivbildningen inom statsförvaltningen nu åter kommit
i blickfältet för riksdagens revisorer, bör detta hälsas med glädje av arkivmyndigheternas
företrädare. Problemet kan inte nog uppmärksammas och
alla förslag till dess lösande bör beaktas.

Jämlikt författningarna har krigsarkivet att utarbeta förslag till gallringsföreskrifter
för myndigheter lydande under försvarsdepartementet. Av
berättelsen framgår, att gallringsbestämmelser numera föreligger för flertalet
myndigheter på det regionala och lokala planet. Det har varit en bestämd
avsikt hos krigsarkivet att i första hand försöka åstadkomma en så
radikal gallring som möjligt hos dessa. Konsekvensen blir givetvis, att de
centrala myndigheterna måste spara ett förhållandevis större arkivmaterial.
Revisorerna kommer här med ganska ansenliga siffror om arkivinnehav
och årligt tillskott. Det bör här genast inskjutas, att siffrorna ej är
helt rättvisande, beroende delvis på att revisorernas frågeställning ej varit
fullt klargörande, delvis på att myndigheterna i några fall, som nu kontrollerats
av krigsarkivet, lämnat för höga siffror. Det hade otvivelaktigt varit
av värde, om revisorerna delat upp frågan om det årliga tillskottet av arkivhandlingar
i två punkter, nämligen dels om den totala tillväxten dels
om omfattningen av de arkivhandlingar, som kommer att bli kvar efter
en jämlikt redan nu gällande bestämmelser utförd gallring. Av de tillfrågade
myndigheterna har några antytt svar på båda frågorna, andra har
svarat med en av de siffror som kan komma på fråga. Några exempel må
belysa vad här sagts:

Försvarets radioanstalt redovisar ett årligt tillskott av 150 hyllmeter,
vilken uppgift också — uppdelad på hemliga och öppna handlingar - - upptas
i revisorernas tabell. Där nämnes emellertid ej att radioanstalten, såsom
uppgivits i dess svar, beräknar, att cirka 85 % av dessa handlingar är
utgallringsbara enligt gallringsbrevet 12/2 1960. Det bör också inskjutas,
att en betydande del av radioanstaltens arkivinnehav, 1 050 hyllmeter, är
gallringsbar jämlikt samma brev.

Försvarets civilförvaltning redovisar ett årligt tillskott av 300 hyllmeter.
Den övervägande delen härav, 280 meter, består av verifikationer, vilka efter
10 år är gallringsbara jämlikt Kungl. brevet 5/3 1943. Också här kommer
det totala arkivinnehavet att successivt kunna nedbringas i avsevärd
utsträckning.

Marinförvaltningens innehav av ritningar har i tablån upptagits till
700 000 stycken. I marinförvaltningens uppgift anges antalet vara 550 000,
varav 100 000 filmer, vartill kommer 50 000 filmkort. I tablån synes siffran
550 000 ha ökats ej blott med siffran för filmkort (50 000) utan även, felaktigt,
med delsiffran för andra filmer (100 000). Formuleringen av marinförvaltningens
uppgift har tydligen varit missledande. Att den bör tolkas
på här angivet sätt har emellertid bekräftats vid förfrågan av krigsarkivet.

Av mindre betydelse är, att revisorerna på krigsarkivets årliga tillskott
redovisar 63,5 hyllmeter; denna uppgift avser storleken av institutionens
ämbetsarkiv.1

I andra fall har myndigheterna lämnat revisorerna för höga siffror. Armési
abens onaturligt höga siffror för sitt årliga tillskott av öppna handlingar,
184 hyllmeter, bör enligt från arméstaben inhämtad uppgift rätteligen
vara 55 hyllmeter. Innehavet av hemliga ritningar, kartor, diagram
o. d. bör efter nu företagen kontroll i arméstaben reduceras från 78 800 till

1 Vid studiet av tabellen har framkommit ytterligare några smärre felaktigheter av redaktionell
art. Sålunda har marinförvaltningens årliga totala tillskott redovisats till 47 hyllmeter
i stället för som ämbetsverket uppgivit 41 hyllmeter (varav 6 hyllmeter hemliga handlingar).
Genom sifferomkastning har arméstabens innehav av hemliga handlingar i tabellen
uppgivits vara 275 hyllmeter, medan arméstaben insänt besked om ett omfång av 257 hyllmeter.

17 800 (varav 17 000 föga utrymmeskrävande filmnegativ); det alltför höga
antalet beror på felräkning och felaktigt inräknande av tryckta kartor, som
ej är att hänföra till arkivhandlingar. På öppna sidan bör efter motsvarande
kontroll antalet 48 150 reduceras till 22 150 (varav 13 000 fotonegativ
och 1 600 bildband, bägge grupperna föga utrymmeskrävande); de för
höga siffrorna beror på felaktigt inräknande av visst underlag för tryck,
som ej är att hänföra till arkivhandlingar, och av överexemplar av film.

Det synes mig vidare ej vara rättvisande att — som sker på s. 57 _i de

totala sittrorna för arkivinnehavet hos de centrala försvarsmyndigheterna
inräkna krigsarkivets hela arkivbestånd, 21 900 hyllmeter utan att ange,
att det här är fråga om arkivhandlingar, som sträcker sig över eu tidrymd
av mer än fyra århundraden och som knappast har någon relevans för belysningen
av det nu aktuella problemet.

Revisorerna har beträffande ritningar, kartor, diagram o. d. infordrat
uppgifterna i stycketal. För att belysa frågan även på annat sätt må följande
siflror lämnas beträffande förvaring av ritningar in. in., då dylika
placeras i ritningsskåp. Beräkningarna utgår från skåpens yttermått.

Äldre litningar av skiftande format och ömtålighet ställer mycket olika
kra\ på utrymme. Krigsarkivet kan t. ex. inte hysa mer än omkring 300 ritningar
per kubikmeter, då det gäller vissa 1600- och 1700-talsritningar.
För ett bestand av mycket stora äldre rullade flygplanritningar är motsvarande
tal 800, medan i andra fall mellan 2 000 och 4 000 äldre kartor och
ritningai kan rymmas per kubikmeter. Om man gör beräkningar på modernare
material med standardiserat format, blir resultatet, att på 1 kubikmeter
förvaringsutrymme kan i A 2 format hysas 4 100 ritningar, och
i A 4 16 500 stycken. Om ritningarna överföres på film tager de givetvis
än mindre plats. Den sistnämnda antalsuppgiften torde då minst böra fyrdubblas.

Av de lämnade siffrorna torde framgå, att uppgifter om antal ritningar
hos olika myndigheter sålunda har begränsat värde i sammanhanget. De är
icke jämförbara och ger oklar bild av läget.

De här antydda justeringarna av de presenterade siffrorna liksom de
gjorda påpekandena innebär emellertid ej att gallringsproblemet kan skjutas
åt sidan. Det bör dock understrykas att med de gjorda reduceringarna
myndigheternas arkivinnehav och årliga arkivtillskott ej ter sig så skrämmande
som vid törsta anblicken av siffrorna.

I berättelsen har revisorerna redovisat vilka gallringsbrev som nu finns
för den centrala försvarsförvaltningen. Också här må det vara tillåtet att
göra några påpekanden. Revisorerna skjuter 1963 års allmänna gallringsbestämmelser
för försvarets myndigheter väl mycket i bakgrunden. Bestämmelserna
karakteriseras såsom gällande i huvudsak vissa kamerala handlingar.
I själva verket möjliggör de en betydande gallring, hos arméförvaltningen
t. ex. beräknad till omkring 800 hyllmeter. Försvarets civilförvaltning
kan, som tidigare nämnts jämlikt 1943 års gallringsbrev gallra verifikationerna,
som utgör större delen av arkivet. Beträffande flygförvaltningens
galliingsbiev anger revisorerna, att det ej gäller »robotavdelningen och den
numera i fortifikationsförvaltningen inordnade flygfältsbyrån in. fl.». Anmärkningen
är ej riktig. Gallringsbrevet för flygförvaltningen 3/3 1961 omfattar
hela ämbetsverket, däribland särskilda bestämmelser för såväl robotbyrån
som flygfältsbyrån.

Revisorerna pekar på de kostnader som uppstår genom byggande och inredande
av arkivlokaler. Krigsarkivet är i detta hänseende ovanligt lyckligt
2 Rev. berättelse ang. statsverket år lOG''/. It

lottat genom arkivmagasinen på Solvallaområdet som ej ställer höga anspråk
på utgifter för statsverket. Här finns det goda möjligheter att mottaga
arkivhandlingar från försvarets myndigheter. Myndigheterna avlastas,
allteftersom lokalbehoven kräver det, de arkivalier som ej längre erfordras
för tjänsten. Det torde därför knappast vara fullt riktigt, när revisorerna
anför, att det redan nu föreligger svårigheter för myndigheterna att anskaffa
lämpliga lokaler för förvaringen och vården av arkivalierna. Före
leveranserna har i regel en genomgripande gallring skett med stöd av vederbörliga
föreskrifter.

I krigsarkivets i berättelsen intagna skrivelse lämnas en redogörelse for
programmet för de fortsatta arbetena med gallringsutredningar. Revisorerna
framhåller i sitt uttalande att det är angeläget, att spörsmålen i fråga
om de centrala försvarsmyndigheternas gallringsproblem snarast får en tillfredsställande
lösning. Jag delar denna åsikt. Som ett medel att nå målet
hänvisar revisorerna till att en expertkommitté bör utreda och föreslå
lämpliga åtgärder för att förbättra de nu rådande förhållandena. Det kan
kanske här inskjutas, att alltsedan försvarets arkivkommitté 1949 upphörde
med sin verksamhet det vid flera tillfällen diskuterats i krigsarkivet
om ej förslag om en ny arkivkommitté borde avges till Kungl. Maj :t. Det
är möjligt, att en sådan snabbare kan lösa det i krigsarkivets skrivelse skisserade
gallringsprogrammet. Det bör dock anmärkas, att detta program
nu är upplagt efter andra linjer och att arkivsakkunskapen under alla förhållanden
niåste hämtas hos krigsarkivets personal. Tidsvinsten torde därför
knappast bli särskilt stor med en expertutredning.

Jag kan ej i alla stycken dela revisorernas åsikt om målsättningen fölen
dylik utredning.

Jag utgår sålunda från att gällande föreskrifter för myndigheternas arkivvård
ej skall bli föremål för förnyad utredning, då sådan skedde så nyligen
som 1961. I samband härmed delegerade Eders Kungl. Maj :t besluten i
gallringsfrågor till riksarkivet, i vad avser försvarsväsendet efter förslag av
krigsarkivet. Att, som revisorerna tycks vilja förorda, medgiva rätt för
myndigheterna att i större utsträckning på eget ansvar utgallra handlingar
är helt i strid med Eders Kungl. Maj:ts egen nyligen uttalade mening härom.
En möjlighet till skönsmässig utgallring av handlingar hos myndigheterna
kommer i direkt konflikt med vår gällande tryckfrihetslagstiftning,
som förutsätter offentlig insyn i myndigheternas verksamhet.

Ej heller kan jag dela revisorernas mening om önskvärdheten till varje
pris av enklare och mera enhetliga regler för gallringsverksamheten. En
sådan linje måste leda till minskad utgallring. 1963 års allmänna gallringsföreskrifter
är ett förenklat och schematiserat gallringsbrev och således
ett exempel på vad revisorerna önskar. Genom att ersätta detta brev med
speciella föreskrifter baserade på inträngande undersökningar av den ifrågakommande
myndighetens organisation och verksamhet kan man ernå
ökad gallringsfrekvens. Specialisering, ej generalisering, är sålunda enligt
min mening ett önskemål, om man vill nå effektivt gallringsresultat.

Det är givetvis endast skenbart som det kan vara någon olägenhet med
olika gallringsbestämmelser för olika myndigheter. Hos den enskilda myndigheten
vet man vad som där gäller och är självfallet alldeles oberoende
av om det finns andra föreskrifter hos andra myndigheter. Omnämnande
i gallringsbrev av handlingar, vilka inte berör myndigheten, verkar erfarenhetsmässigt
betungande och förvirrande för den personal som utför
gallringen.

Nar revisorerna med hänvisning till ett av riksarkivet utfärdat gallringsbrev
påpekar förefintligheten av olika gallringsfrister för handlingar tillhörande
samma avdelning av eu myndighet, bör detta förhållande enligt
mbl mening betraktas som resultatet av omsorgsfulla överväganden. En god
grund lades härvid av försvarets arkivkommitté, och de riktlinjer, som
denna expertutredning uppdrog, har sedermera följts av de beslutande
myndigheterna, först lvungl. Maj :t och sedermera riksarkivet. Gallringsirislernas
längd är givetvis helt dikterade av tjänstens krav och ej beroende
av historikernas eller arkivmännens önskemål. Om man skulle
eftersträva allenast cn gallringsfrist måste man givetvis tillgripa den längsta,
och ett sådant förfarande torde komma att äventyra gallringens effektuerande.
Att som revisorerna synes vilja förorda gallra efter enhetliga och
inbördes överensstämmande bestämmelser torde leda till raka motsatsen
till en omfattande ulgallring.

Revisorerna uttalar som ett önskemål, att gallringsföreskrifterna bör utformas
så att de blir mera oberoende av eventuella växlingar i myndigheternas
oi ganisation, samtidigt som utgallringsobjekten i större utsträckning
än vad som nu är fallet anges efter innehåll och art i stället för genom
uppräkning av handling efter handling. Jag vill härvidlag påpeka, att
i flera tall gallringsföreskrifter ej är bundna vid gällande organisation,
t. ex. den viktiga kungörelsen 1951 nr 481, och att likaledes som regel gallringsobjekten
i många fall anges efter innehåll och art. Det måste dock
för vederbörande befattningshavare vara lättare att verkställa gallringen,
om föreskrifterna ger en så konkret ledning som möjligt.

Enligt min mening bör en eventuell expertutredning framför allt inrikta
sig på att utarbeta förslag till gallringsbestämmelser för de myndigheter,
som ännu saknar särskilda sadana, och därvid tillse att förslagen grundar
sig på en så ingående utredning som möjligt av dessa myndigheters arkivbildning.

För att befrämja arbetet med upprättande av gallringsförslag har en
förste arkivarie i krigsarkivet befriats från andra arbetsuppgifter från den
1 juli 1964 till längst den 1 april innevarande år. Det är givetvis i första
band ett önskemål att detta arrangemang tills vidare måtte kunna förlängas.
På längre sikt är det emellertid nödvändigt, att statsmakterna i
enlighet med revisorernas uttalande positivt beaktar krigsarkivets personalbehov.
Såsom upprepade gånger framhållits i petitaskrivelser och i andra
sammanhang, är för närvarande samtliga krigsarkivets sektioner underbemannade.
Möjligheterna att lösa depåsektionernas uppgifter minskas ytterligare
därigenom att den serviceverksamhet, som ankommer på administrativa
sektionen, delvis måste utföras av depåsektionerna. Det gäller
därför att tå såväl depåsektionerna fullt bemannade som administrativa
sektionen utbyggd på ett sådant sätt, att den utan intrång på depåsektionerna
kan verka för förbättrandet av myndigheternas arkivvård och för
den successiva lösningen av deras gallringsproblem. Jag avser att återkomma
till detta spörsmål petitavägen.

Som slutpunkt i sitt uttalande säger revisorerna, att utgallringsföreskrifter
för närvarande saknas för försvarets myndigheter att tillämpas under
krig och krigsliknande förhållanden oeli att förslag härom bör utarbetas.
Med anledning härav vill jag påpeka, att samtliga försvarets myndigheter
i enlighet med av överbefälhavaren 1960 utfärdad order upprättat
planer för undanförsel och skydd av sina arkiv vid krig eller krigsfara med
iakttagande av rekommenderad prioritering. Några särskilda gallringsbe -

stämmelser är här ej av behovet påkallade. Ett betydande arbete bär utförts
och just avslutats i krigsarkivet för att granska och revidera myndigheternas
inskickade planer. Sedan skydds- och evakueringsfrågorna nu
lösts, är det, såsom framgår av överbefälhavarens ovannämnda order 1960.
krigsarkivets avsikt att i samråd med försvarsstaben utarbeta förslag till
regler för utgallring av handlingar som under krig och krigsliknande förhållanden
kan komma att bildas hos krigsorganiserade förband. Ett sådant
förslag kommer att endast i begränsad utsträckning omfatta de centrala

myndigheternas arkiv. _

I revisorernas berättelse, men ej i själva uttalandet, beröres frågan om
arkivinstruktionen för försvarets myndigheter och påpekas några punkter,
i vilka denna ej skulle stämma överens med riksarkivets anvisningar till
allmänna arkivstadgan. Med anledning härav vill jag till sist anföra följande.

Den av krigsarkivet år 1963 utfärdade arkivinstruktionen ersätter vissa
tidigare gällande, genom generalorder fastställda föreskrifter och anvisningar
nämligen »Föreskrifter och anvisningar rörande arkiv vid armén»
(go 2302/1930), »Föreskrifter och anvisningar rörande expeditions- och
arkivhandlingars förvaring och vård vid flygvapnet» (go 271/1939) samt
»Föreskrifter och anvisningar rörande expeditions- och arkivhandlingars
förvaring m. m. vid marinen (utom marinförvaltningen)» (go 1312/1948).
Den har bl. a. till syfte att ge de befattningshavare hos försvarsväsendets
myndigheter, vilka har att ta befattning med arkivvårdsarbetet vid sidan
av en mångfald andra arbetsuppgifter — såsom expeditionsofficerare och
expeditionsunderofficerare — en kortfattad och enkel sammanställning a"\
de bestämmelser i allmänna arkivstadgan (SFS nr 590/1961) och de av
riksarkivets anvisningar till densamma (SFS nr 591/1961), vilka ar aktuella
för det arkivvårdsarbete de har att utföra.

Avvikelserna i ordalag från riksarkivets anvisningar vid behandlingen
av begreppet arkivhandling är dikterade av en strävan att förenkla instruktionen
så mycket som möjligt utan att därigenom äventyra en god
arkivvård.

Behandlingen i instruktionen är helt kort och anknyter till begrepp, som
tidigare är kända av berörd personal (allmänna handlingar, expeditionshandlingar).
Det måste för vederbörande befattningshavare innebära en
väsentlig arbetsbesparing att vid behov använda en summarisk beskrivning
innehållande några väsentliga huvudpunkter.

Det har sålunda ansetts vara av praktiskt värde att påpeka att tryck ej
räknas till arkivhandlingar liksom att dessa innefattar även ritning, handritad
karta, film och fotografi. Däremot har det bedömts vara tyngande
för instruktionen att medtaga andra i riksarkivets anvisningar förekommande
bestämningar. Att arkivinstruktionen nödvändigtvis skulle behova
innehålla allt som står i riksarkivets anvisningar förefaller mig ingalunda
oivet. Riksarkivet meddelar vissa »riktlinjer» till ledning för bedömandet
huruvida en handling skall anses vara arkivhandling. Arkivinstruktionen
kan därför ej sägas strida mot anvisningarna.

Revisorerna fäster en särskild vikt vid att arkivinstruktionen ej medtar
bl. a. hålkort som arkivhandlingar och menar att dessa till följd härav
icke synes betraktas som arkivhandlingar inom försvaret. Jag tillåter mig
bestrida detta resonemang.

Att krigsarkivet i princip betraktar hålkort som arkivhandlingar tram«år
bl. a.°av att detta slag av handlingar medtagits i av krigsarkivet utarbetade
förslag till gallringsbeslut och därav att de omnänmes särskilt

i den av riksarkivet och krigsarkivet gemensamt utfärdade förteckningsplanen
för de centrala ämbetsverkens arkiv (SFS nr 110/1962), till vilken
hänvisas i arkivinstruktionen. Emedan hålkort i utomordentligt stor utsträckning
är gallringsbara, har det dock ej synts nödvändigt att i arkivinstruktionen
särskilt påkalla uppmärksamheten för deras del. Ej heller
beträffande diagram och fonogram har det ansetts nödvändigt att i instruktionen
särskilt betona, att de i princip faller inom begreppet arkivhandlingar.

Mycket viktiga ur arkivsynpunkt är utan tvivel de av revisorerna särskilt
nämnda s. k. »filmhålkorten», d. v. s. filmer visande exempelvis ritningar
och monterade på hålkort. Här är det emellertid karaktären av film
som är huvudsaken. Beträffande film framhålles, som ovan nämnts, i
instruktionen särskilt att den faller inom begreppet arkivhandling. Att så
är fallet även med filmhålkort synes mig självklart. Det kan f. ö. anmärkas
att redan nu termen filmhålkort börjar ersättas med termen bildkort.

Det återstår att behandla förekomsten i arkivinstruktionen av termerna
tjänstehandlingar och expeditionshandlingar, vilka ej förekommer i
riksarkivets anvisningar. Omnämnandet av begreppet tjänstehandlingar
avser att för den som ej är speciellt förtrogen med författningstext vara
en lättfattlig indikation rörande det område instruktionen gäller. Termen,
som endast förekommer inom parentes i förklarande syfte, torde ej kunna
vålla någon olägenhet.

Beträffande termen expeditionshandlingar är förhållandet följande. Denna
benämning är allmänt använd och har gammal hävd inom försvarsväsendet.
Därmed avsågs före utfärdandet av riksarkivets anvisningar till
allmänna arkivstadgan handlingar förvarade i expeditionslokaler till skillnad
från arkivhandlingar, vilka förvarades i arkivlokaler (se t. ex. de ovan
nämnda generalorderna). Enligt riksarkivets anvisningar skall emellertid
även för det löpande arbetet aktuella handlingar förvarade i expeditionslokalerna
ingå i begreppet arkivhandlingar. Detta innebär ett avsteg från
det tidigare språkbruket hos försvarsväsendets myndigheter. Genom att i
arkivinstruktionen ange att begreppet arkivhandling även innefattar vad
som kallas expeditionshandling har krigsarkivet dels velat klarlägga begreppen
för berörd personal, dels velat påverka språkbruket i enlighet med
riksarkivets direktiv.

I berättelsen fästes vidare uppmärksamheten på påpekandet i arkivinstruktionen
kap. 10, att det icke är tillåtet för försvarsmyndighet att utfärda
bestämmelser om utgallring etc. Påpekandet har sin grund i erfarenheten
att sådana bestämmelser ibland obehörigen meddelats, särskilt
då det gäller hemliga handlingar. Det har ansetts angeläget för arkivmyndigheten
att i görligaste mån söka stävja sådana brott mot gällande författningar.
Vad som i detta avseende förmäles i arkivinstruktionen står i
hästa samklang med § 15 i allmänna arkivstadgan.

Vidare påpekas, att mobiliseringsinstruktionen för marinen ej omnämnes
i den till arkivinstruktionen som bilaga 4 fogade förteckningen
över gällande utgallringsföreskrifter. Det är sakligt fullständigt motiverat
alt nämnda instruktion ej medtagits i bilagan: den innehåller nämligen
ej några ulgallringsbestämmelser. Stockholm den 20 januari 1965.

BERTIL BROOMÉ

Krigsarkivarie

Lennart Rosett

Statskontoret

I Kungl. Maj :ts kungörelse angående utgallring av handlingar hos vissa
statsmyndigheter (SFS 716/1953) angives vilka handlingar som är utgallringsbara
och när utgallring i så fall skall ske. Gallringsobjekt anges dels
med hänsyn till innehåll och art och dels genom uppräkning av handlingar.
Denna kungörelse gäller icke för till försvarsdepartementet hörande myndigheter.
För dessa gäller i stället kungörelse angående utgallring av handlingar
hos vissa av försvarets myndigheter (SFS 481/1951). I den till denna
kungörelse hörande bilaga anges vilka handlingar som skall utgallras och
när detta skall ske. Uppräkningen är omfattande och detaljerad. Enbart bilagans
omfång visar att den är väsentligt mera detaljerad än den kungörelse
som gäller för de civila myndigheterna.

Det är enligt revisorernas mening angeläget att spörsmålen i fråga om de
centrala försvarsmyndigheternas gallringsproblem snarast får en tillfredsställande
lösning. Revisorerna finner det lämpligast att åt en expertkommitté
uppdrages att utreda och föreslå lämpliga åtgärder för en förbättring
av nu rådande förhållanden. Enligt revisorernas mening bör uppmärksamhet
härvid bl. a. ägnas frågan om icke enklare och mera enhetliga regler
kan tillskapas för gallringsverksamheten. Stora fördelar anses kunna vinnas
om gallringsföreskrifterna i fortsättningen bleve mera allmängiltiga än
vad som nu är fallet.

Beträffande diarieförda ärenden må nämnas, att hos vissa myndigheter
inom den civila statsförvaltningen bestämmelserna för diarieföring och annan
registrering, utgallring och arkivering är samordnade, vilket i hög grad
underlättar framtida utgallring och arkivering. Metoden innebär i princip
följande.

Enligt en diarieplan fördelas ärendena efter sitt sakinnehåll i huvudgrupper.
För överskådlighetens skull, för underlättande av utgallring av
handlingarna eller av andra skäl uppdelas vissa huvudgrupper i ett antal
undergrupper. Viss ytterligare uppdelning kan även förekomma. Såväl huvud-
som undergrupper anges med koder, exempelvis enligt decimalsystemet.
För att underlätta gallring i årgångarna av diarieförda ärenden har utgallringsbara
ärendegrupper markerats på lämpligt sätt i diarieplanen.

Vid diarieföring åsättes ärendena vederbörlig beteckning enligt diarieplanen
samt löpande nummer och årtal.

När ett ärende avslutats sker arkivläggning. Inom huvud- och undergrupper
läggs ärendena därvid i diarienummerordning. Sedan gallringsfristen utlöpt
utgallras ärenden, tillhöriga de grupper, som enligt markeringar i diarieplanen
är utgallringsbara.

Med den relaterade metoden ernås — vad gäller gallringsmomentet — den
fördelen, att man vid gallringen ur det samlade materialet direkt kan utsortera
hela, utgallringsbara grupper av handlingar. Detta arbete kan utföras
av okvalificerad personal på en relativt sett kort tid.

De militära myndigheterna använder sig vid diarieföring av ett i väsentliga
delar gemensamt klassificeringssystem. Vid utformningen av detta synes
emellertid icke någon anknytning till gallringsverksamheten ha skett.
Om klassifikationssystemet kunde utvidgas till att bliva användbart vid såväl
diarieföring som utgallring och arkivering torde revisorernas önskemål
om enklare, mera enhetliga och allmängiltiga bestämmelser för utgallring
och arkivering komma att uppfyllas.

Statskontoret delar av ovan angivna skäl därför revisorernas åsikt att ut -

redning bör företagas för att undersöka möjligheterna till och om så visar
sig vara lämpligt utarbeta generella regler för registrering, utgallring och
arkivering hos de militära myndigheterna.

Revisorerna anser att gallringsföreskrifterna bör vara sådana att de icke
påverkas av organisationsförändringar. Det ovan beskrivna systemet för
samordning av diarieföring, gallring och arkivering torde regelmässigt icke
påverkas av organisatoriska förändringar hos vederbörande myndigheter.

Revisorerna finner det även påkallat, att en närmare undersökning verkställes
rörande den verksamhet inom krigsarkivet, som syftar till att på ett
effektivt sätt medverka till lösandet av myndigheternas gallringsproblein.
Även om behovet härav icke helt klarlagts, synes vissa omständigheter tyda
på att en sådan undersökning bör komma till stånd, bl. a. det förhållandet
att gallringsföreskrifter saknas för vissa av de centrala myndigheterna.
Statskontoret vill därför föreslå att Ivungl. Maj :t måtte föranstalta om en
föranalys beträffande behovet av en sådan undersökning.

För den händelse en sådan föranalys ger vid handen att en undersökning
är påkallad, synes denna lämpligen kunna utföras i anslutning till den utredning,
rörande riksarkivets framtida organisation, som omnämnes i statsverkspropositionen
1965 bilaga 10 (s. 56). I samband med en sådan undersökning
torde även kunna upptagas till behandling frågan, huruvida särskilda
gallringsföreskrifter bör utarbetas för att tillämpas under krig och krigsliknande
förhållanden.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Rudhe och
Nord samt såsom föredragande byrådirektör Hederén. Stockholm den 28 januari
1965.

GÖSTA BRUNO

.V. Hederén

Riksarkivet

Den syn på arkivgallringens betydelse ur ekonomiska och andra synpunkter,
som ligger till grund för revisorernas uttalanden, delas självfallet av arkivmyndigheterna.
För dem har gallringsverksamheten och dess effektivisering
alltmer kommit att framstå som en av de viktigaste och mest angelägna
arbetsuppgifterna. Under det att gallringen tidigare i viss mån omhänderhades
av särskilda kommittéer — 1940 års arkivsakkunniga, försvarets arkivkommitté
— har den under senare år i allt högre grad inordnats i arkivmyndigheternas
arbete. Denna utveckling baserar sig företrädesvis på erfarenheten,
att arkivgallringen måste betraktas som ett led i den allmänna arkivvården
och icke kan isoleras från denna. Sedan myndigheternas äldre arkiv
— om man ser till förvaltningen i dess helhet — i de flesta fall blivit föremål
för de gallringar, som ansetts vara möjliga, har gallringen allt mera
kommit att inriktas på de nu framväxande, stora arkivmassorna. Om man
här vill nå betydande resultat har det ofta visat sig nödvändigt att förbereda
gallringen redan vid arkivbildningen, så att de handlingar, som efter viss
tid kan utgallras, redan från början placeras för sig. Om gallringssynpunkterna
på detta sätt integreras i kansliarbetet, kan gallringen inte sällan verkställas
med nära nog mekanisk enkelhet. Gallringsregler av den art, som
här angivits, har exempelvis utfärdats för posten, länsstyrelserna, domkapitlen,
underdomstolarna och flera andra myndigheter.

Emellertid är det givet, att eu gallring, som på detta sätt inlemmas som
ett led i kontorsarbetet och därigenom i själva arkivbildningsprocessen,

måste komma att stå i samband med arkivvården i övrigt. Möjligheterna att
genom en expertutredning av det slag, som revisorerna föreslagit, tillskapa
gallringsregler av här antydd art måste enligt riksarkivets mening betraktas
som synnerligen begränsade, helst som sådana gallringsregler ej sällan
måste ändras efter relativt kort tid med hänsyn till förändringar i kontorsrutinerna
och därmed ofta i arkivbildningen. Eu samverkan mellan arkivmyndigheten
och vederbörande myndighet torde i allmänhet ge det bästa resultatet.
Det kan i detta sammanhang påpekas, att ett fruktbärande samarbete
på detta område i flera fall etablerats mellan arkivmyndigheterna och
det statliga rationaliseringsorganet, statskontoret. Att detta samarbete kan
utbyggas framstår som ett viktigt önskemål.

Av det sagda följer, att gallringsföreskrifter för olika myndigheter i stor
utsträckning måste få en olikartad prägel; de måste anpassas till myndighetens
kansliarbete och allmänna karaktär. Revisorernas förslag att föreskrifterna
borde ges eu mera allmängiltig prägel skulle, i varje fall om det
genomfördes i större utsträckning, kunna minska gallringseffekten därigenom
alt bestämmelserna kunde bli mindre väl avpassade efter de faktiska
förhållandena hos en viss myndighet.

Detta utesluter naturligtvis icke, att bestämmelser av mer allmän natur
kunnat och kan meddelas för vissa slag av handlingar. För de militära arkiven
har detta bland annat skett genom kungi. kungörelsen den 22 juni 1951.
nr 481. Den är f. n. föremål för omarbetning i krigsarkivet. I den mån det
därvid visar sig möjligt att utvidga kungörelsens giltighetsområde bör detta
självfallet ske. Bland andra allmänna gallringsbestämmelser, som är tilllämpliga
på försvarets myndigheter, kan nämnas kungl. kungörelserna den
21 december 1945 (nr 860), den 27 juni 1947 (nr 323) och den 11 februari
1955 (nr 32) samt riksarkivets av revisorerna omnämnda gallringsbeslut
den 13 februari 1963 (nr 48).

Överhuvud strävar riksarkivet, som fr. o. in. 1962 i regel utfärdar gallringsföreskrifter,
att i olika avseenden göra bestämmelserna enhetliga, så
långt detta visar sig möjligt. De önskemål revisorerna på denna punkt uttalat
är sålunda på väg att tillgodoses, även om det måste framhållas, att det
här är fråga om ett arbete på något längre sikt. Då det gäller att fastställa
gallringsflisternas längd har man att mot varandra väga kravet på enhetliga
frister och kravet att handlingarna skall utgallras efter kortast möjliga tid.
Vilketdera av dessa alternativ, som skall ges företräde, synes riksarkivet
böra bli föremål för prövning från fall till fall. I inte så få fall har det överlämnats
åt myndigheterna att själva besluta om gallringsfristernas längd.
Åtgärden motiveras av praktiska skäl men kan på sitt sätt bidra till en
minskad enhetlighet på detta område.

Så långt möjligt är det givetvis också önskvärt, att i bestämmelserna de
olika slagen av utgallringsbara handlingar anges så kortfattat och enkelt
som möjligt. Det torde utan överdrift kunna påstås, att en utveckling mot
mera enkla och kortfattade regler — av den art som revisorerna förordar —
sedan flera år pågår; i flera fall har bestämmelserna kunnat ges en synnerligen
summarisk prägel. Å andra sidan är dock förvaltningen i vissa fall
mera betjänt av detaljerade och exakta uppräkningar av utgallringsbara serier
eller kategorier av handlingar. Detta gäller bl. a. vissa militära arkiv,
där särskild hänsyn måste tagas till handlingarnas ömtåliga natur och risken
för felaktiga gallringar.

Revisorerna har även behandlat ett par andra gallringsproblem av principiell
natur. De uttalar sig sålunda för gallringsregler, som mera än nu är

oberoende av omorganisationer. Gentemot detta måste riksarkivet med bestämdhet
hävda, att omorganisationer ofta innebär så ingripande förändringar
i arkivbildningen, att förutsättningarna för tidigare meddelade gallringsföreskrifter
väsentligt rubbas. Givetvis kan det också tänkas, att gallringen
till följd av sådana ändringar kan utvidgas, eller att tidigare utfärdade
gallringsbrev tämligen oförändrade kan överflyttas på det ombildade
organet. Att arkivbildningen och gallringen i samband med omorganisationer
blir föremål för en översyn på det sätt nu gällande arkivstadga föreskriver
synes dock riksarkivet oundgängligt.

Revisorerna ifrågasätter därjämte, om det ej i större utsträckning skulle
vara möjligt att överlåta åt myndigheterna att själva företaga utgallringar.
Om därmed skulle avses en överflyttning på myndigheterna av viss beslutanderätt
i gallringsfrågor, måste riksarkivet framhålla, att en sådan åtgärd
synes ägnad att inge icke ringa betänkligheter ur såväl offentlighetsprincipens
som forskningens synpunkt. Det bör därjämte påpekas, att en effektiv gallring
förutsätter ingående jämförelser mellan olika myndigheter, då en stor
del av handlingarna endast kan utgallras under förutsättning att de bevaras
på annat håll. Den överblick över besläktade arkiv och gallringen i dem, som
kräves härför, äger den enskilda myndigheten endast sällan. En överflyttning
av beslutanderätten i vissa gallringsfrågor till myndigheterna själva
skulle med all sannolikhet leda till en mera ojämn gallring, och riskerna för
skadeverkningar kan knappast uteslutas.

Revisorerna har uppmärksammat, att gallringsbrev i vissa fall utfärdats
för byråarkiv eller andra delarkiv. Härtill kan sägas, att sådana gallringsföreskrifter
snarast torde böra ses som ett sätt att påskynda gallringen. När
man valt denna väg har det nämligen i regel skett för att snabbare möjliggöra
gallringar inom en avdelning, där sådana på grund av lokalsvårigheter,
omorganisationer eller dylikt synts särskilt angelägna.

Då det gäller att effektivisera gallringen, synes slutligen även eu annan
sida av verksamheten böra beröras. Erfarenheten har visat, att det från arkivmyndigheternas
sida ej är nog att åvägabringa gallringsbestämmelser,
det måste också tillses att gallringen blir verkställd. Därigenom förebygges,
att gallringsmedgivanden missförstås eller feltolkas eller att de endast ofullständigt
utnyttjas. Om gallringen skall genomföras i full utsträckning och
i rätt tid, är det ofta nödvändigt att arkivmyndigheten kan lämna råd och
anvisningar och företa erforderlig kontroll. Den serviceverksamhet, som —
bl. a. i detta syfte — organiserats vid riksarkivet och landsarkiven, har visat
sig vara en nära nog ofrånkomlig förutsättning för en rationell arkivvård.
Eu fortsatt utbyggnad av densamma är ytterst angelägen.

Med hänsyn till den stora roll som arkivmyndighetens resurser i olika
hänseenden måste spela, då det gäller att effektivisera gallringen, synes det
riksarkivet angeläget att krigsarkivet erhåller den personella utbyggnad,
som kan befinnas erforderlig. Därvid måste beaktas, att det ej enbart är
arkivgallringen, som ställer växande krav på arkivmyndigheternas insatser;
jämsides härmed företer även några andra sidor av arbetet en markant
ökning.

I behandlingen av föreliggande ärende bar deltagit riksarkivarien, arkivrådet
Jägerskiöld, tf. arkivrådet Sjöberg och byrådirektören Nilsson (föredragande).
Stockholm den 27 januari 1965.

INGVAR ANDERSSON

Nils Nilsson

2f Rev. berättelse ang. statsverket är 196b. 11

Sin Sjöblom

§ 8 Uppförande av kajanläggning på Muskö

Fortifikationsförvaltningen

1. Den kalkylmässiga kostnadsstegringen från 10 miljoner kronor till 18
miljoner kronor har granskats och godkänts av riksdagen (proposition
1962: 47, statsutskottets utlåtande nr 117, riksdagens skrivelse nr 287).
Detta förhållande har icke berörts i revisorernas uttalande.

2. Beträffande den i februari 1963 inträffade förskjutningen av kajen får
ämbetsverket meddela, att den av ämbetsverket i samråd med sjöfartsstyrelsen
och statens geotekniska institut tillsatta expertgruppen avgivit utlåtande,
dagtecknat den 15 januari 1965. Utlåtandet har med underdånig skrivelse
denna dag insänts till Kungl. Maj :t samt överlämnats till riksdagens
revisorers kansli. I detta sammanhang föranleder det inte något uttalande
från fortifikationsförvaltningens sida.

3. Revisorerna säger sig icke kunna underlåta att redan nu framhålla det
otillfredsställande i att kajanläggningen ännu icke är i funktionsdugligt
skick. Kajen är emellertid enligt byggnadsplanen avsedd att vara färdig vid
samma tidpunkt som varvsanläggningen i övrigt. Även med den försening
som förorsakas av erforderliga reparationsarbeten beräknas kajen vara i
funktionsdugligt skick vid den tid, då den planenligt skall tagas i bruk.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad Wallén samt
avdelningschefen Raab och tjf. byråchefen Thorsell, den sistnämnde föredragande.
Stockholm den 15 januari 1965.

B. WALLÉN

S. G. Thorsell

Chefen för marinen

I revisionsberättelsen omtalad kaj konstruktion och kaj byggnad faller
helt inom fortifikationsförvaltningens ansvars- och kompetensområde varför
chefen för marinen ej kan yttra sig härom.

I övrigt må anföras att marinen ännu icke har etablerat någon sådan verksamhet
på Muskö att behov förelegat av ifrågavarande kajer och pirar med
undantag av kaj A och färjeläget, som är färdiga och har utnyttjats av byggnadsentreprenören
och, i mindre omfattning, av marinen. Den kajsträcka
på vilken komplikationerna inträffat erfordras icke för marinen förrän i
samband med utflyttningen och etableringen av örlogsvarvet och övrig marin
verksamhet. Detta beräknas, med utgångspunkt från nuvarande beräkning
av tidpunkten för anläggningarnas byggnadsmässiga färdigställande,
äga rum sommaren 1968. Stockholm den 28 januari 1965.

För chefen för marinen
HENRIK LANGE

Chef för marinstaben

M. Starck

§ 9 Uppförande av avmagnetiseringsstatiou i Lysekil
Fortifikationsförvaltningen

Revisorernas redogörelse för händelseförloppet vitsordas i huvudsak av
fortifikationsförvaltningen. Möjligen kan följande mening (s. 76) anses i
någon mån missvisande: »I samband med ett av revisorerna i april 1964 avlagt
besök vid avmagnetiseringsstationen iakttog revisorerna att delar av
vissa i anläggningen ingående träkonstruktioner, bl. a. ca 200 träpålar, utsatts
för omfattande pålmaskangrepp.» Man får lätt det intrycket att revisorerna
själva iakttagit pålmaskangreppen på den omfattande träkonstruktionen,
vars översta del ligger ca 10 in. under vattenytan. Mera exakt skulle
det enligt fortifikationsförvaltningens mening ha varit att ange, att två
tjänstemän i revisorernas kansli besökt anläggningen och därvid informerats
om pålmaskangreppen (utan någon medverkan från fortifikationsförvaltningen,
som inte på förhand underrättats om besöket).

Fortifikationsförvaltningen kan begränsa sig till att behandla sista stycket
av revisorernas uttalande, som här återges in extenso.

»Enligt revisorernas mening torde det vara uppenbart att allvarliga fel
begåtts i samband med projekteringen och byggandet av den här berörda
anläggningen. Redan nu är de beräknade reparationskostnaderna uppe i
över 1 miljon kronor, d. v. s. ett belopp som i det närmaste motsvarar hela
den ursprungliga anläggningskostnaden. Härtill kommer de förluster som
uppkommit genom att anläggningen legat oanvändbar sedan februari 1963.
Nämnas må i sammanhanget att de fartyg som önskat utnyttja avmagnetiseringsstationen
under reparationstiden har måst hänvisas antingen till Karlshamn
eller till Stockholm, enär stationen vid Lysekil är den enda på västkusten
befintliga. Revisorerna kan slutligen icke underlåta att uttrycka sin
törvåning över att fortifikationsförvaltningen så sent som i slutet på maj
1964 icke kunde förutse att pålmaskangreppen fått eller skulle komma att
få sådan omfattning, att snabba åtgärder var nödvändiga för att förhindra
ytterligare förstörelse.»

Även om man numera förgäves letar efter några nyanserade omdömen i
revisorernas uttalanden i paragrafer som avser fortifikationsförvaltningen,
tillåter sig ämbetsverket likväl ifrågasätta, om revisorernas egen redogörelse
ger täckning för det kategoriskt negativa omdöme som inleder det citerade
stycket. Till en början är det ställt utom fråga att olyckliga yttre omständigheter
medverkat till de i och för sig synnerligen beklagliga skadorna på
ifrågavarande anläggning. Fortifikationsförvaltningens åtgärder i samband
med projekteringen och byggandet av anläggningen måste av allmängiltiga
skäl, som inte torde behöva utvecklas närmare, bedömas med utgående från
vid denna tid föreliggande omständigheter och förutsättningar samt då tillgängliga
kunskaper och får inte ses i perspektiv av senare händelser och insikter.

Till en början kan då påståendet om fel vid projekteringen utan vidare avvisas,
såvitt avser dykdalberna. Vad beträffar träkonstruktionens efter vad
det nu visat sig inte tillfredsställande impregnering byggde fortifikationsförvaltningen
— som givetvis inte i sin organisation liar företrädare för marinzoologisk
sakkunskap — på facklitteratur och utomstående expertis. Det
må vidare erinras om att även de impregnerade delarna av virket utsatts för

betydande angrepp, även om dessa varit av mindre intensitet än i fråga om
de icke impregnerade delarna.

Vad byggandet angår, vidgår fortifikationsförvaltningen att kritik kan
riktas mot det medgivande, som sommaren 1960 lämnades huvudentreprenören
att skarva pålarna, under förutsättning av att skarvarna var jämstarka
med pålen i övrigt. Medgivandet var föranlett av att entreprenören uppgett,
att sådan utrustning — bl. a. pålkran — inte fanns disponibel inom
landet, att det var möjligt att slå ned pålar av föreliggande längd och dimensioner
oskarvade. Möjlighet förelåg att hyra lämplig pålkran från Tyskland,
vilket dock skulle medfört förseningar, som av olika skäl inte kunde accepteras.
Det kan givetvis sägas, att dessa uppgifter inte borde ha godtagits
utan närmare undersökning och att medgivandet till skarvningen inte borde
ha lämnats. Vid uppförandet av de dykdalber, som ersatt de havererade,
har det visat sig möjligt att disponera erforderlig maskinutrustning för att
drivna ned pålarna oskarvade. Om man frigör sig från efterklokhet kan
man emellertid med fog ifrågasätta om fortifikationsförvaltningen hade någon
rimlig anledning att inte godta entreprenörens uppgift i denna del. Man
bör nämligen inte förbise, att det här var fråga om ett mycket speciellt bygge
i öppen sjö och att fortifikationsförvaltningens kännedom om tillgången
på maskinutrustning för arbeten av detta slag med nödvändighet måste vara
begränsad, medan däremot ifrågavarande entreprenör förutsattes besitta
denna kännedom.

Det kan även göras gällande att för fortifikationsförvaltningen såsom
fackmyndighet på byggnadsområdet inte kunde anses tillfyllest att godta en
överenskommelse om jämstarkhet utan att det bort ankomma på verket
att — i förekommande fall efter ingående undersökningar — pröva om skarven
fyllde de uppställda kraven. Fortifikationsförvaltningen har emellertid
tidigare1 varit nödsakad att i bl. a. materialfrågor lita på leverantörer och
entreprenörer i större utsträckning än vad förvaltningen numera med sina
i viss mån ökade resurser är benägen att göra. Den strävar efter att i största
utsträckning själv eller genom fristående expertis bedöma sådana frågor.
Emellertid kan detta av bl. a. kostnads- och tidsskäl fortfarande inte ske
över helå fältet. I det föreliggande fallet torde erfarenheten och kunskaperna
hos den underentreprenör, som utförde pålningen, ha bedömts utgöra en garanti
för de skarvade pålarnas hållfasthet, helst som det uppgavs att skarven
provats vid Chalmers provningsanstalt och befunnits jämstark med pålen i
övrigt. Att frågan var allt annat än enkel torde bäst framgå av det förhållandet
att professor Granholm först vid sin andra expertundersökning kunde
konstatera att skarvarna icke uppfyllde de krav på hållfasthet, som avtalats.

Fortifikatiöhsförvaltningen kan tyvärr ingenting göra för att skingra den
förvåning revisorerna inte kan underlåta att uttrycka över att fortifikationsförvaltningen
så sent som i slutet på maj 1964 icke kunde förutse att pålmaskangréppert
fått eller skulle komma att få sådan omfattning att snabba
åtgärder var nödvändiga för att förhindra ytterligare förstörelse. Denna förvåning
avser ju de förhållandena, att fortifikationsförvaltningen dels litade
på utlåtande i frågan våren 1964 från en expertgrupp, i vilken sakkunskap
på såväl pålmaskar som träforskning ingick, dels inte kunde förutse den
kraftiga ökningen av pålmaskangreppen under sommaren 1964. Det vore
kanske värt att notera att verket trots detta ådagalagt en sådan vaksamhet
att reparationsåtgärder kunnat sättas igång innan några kabelhaverier av
betydelse inträffat.

Frågan om fortifikationsförvaltningens rättsliga mellanhavanden till följd
av avtalsbrottet med huvudentreprenörens konkursbo och den underentreprenör,
som utfört pålningsarbetena, kommer att hänskjutas till försvarets
civilförvaltnings juridiska byrå, i samverkan med vilken verket kommer att
vidtaga de åtgärder, som visar sig möjliga i syfte att kräva ersättning för
kronans kostnader i samband med reparationerna av dykdalberna.

Reparationsarbetena har fortskridit så långt att avmagnetiseringsstationen
i Lysekil torde vara klar att tas i bruk inom någon månad.

Vid pågående projektering av en ny anläggning av samma slag men av
större format utnyttjas givetvis de negativa lärdomarna ifrån Lysekil. Bl. a.
har den en gång fastställda platsen för den nya anläggningen förkastats
med hänsyn till faran för skador genom storm och is, och man har efter omfattande
rekognosceringar lyckats finna ett nytt betydligt mindre riskabelt
läge, trots att de mycket speciella krav som måste ställas på anläggningar av
detta slag gör att valfriheten ifråga om placering är mycket begränsad.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad Wallén ävensom
överdirektören Hesselblad, tf. avdelningschefen Flygare, överingenjörerna
Dalborg och Lalander samt tjf. byråchefen Thorsell, den sistnämnde
föredragande. Stockholm den 22 januari 1965.

B. WALLÉN

Sven Gunnar Thorsell

Gunnar Lindh

Chefen för marinen

1. I »Underrättelse för sjöfarande» den 8/1 1965, häfte 1, Bilagan, »Upplysningar
rörande minfara och minskydd» framgår bland annat följande:

»Med hänsyn till ännu befintliga minrisker och andra sjöfartsrisker, såsom
till exempel efter kriget kvarvarande vrak, måste sjöfarten i vissa delar
av världen alltjämt bedrivas under beaktande härav.

Även den mest omsorgsfulla minsvepning förmår icke skapa 100-procentig
säkerhet mot vissa under det senaste kriget utlagda mintyper. Man
måste däriör räkna med, att, även inom sådana områden som »frigivits
lör sjöfart» eller kungjorts som »fria från minor», därest olyckliga omständigheter
samverkar, en viss, ehuru ringa minrisk tills vidare förefinnes.

De farvatten inom vilka upplysningar och anvisningar om minfarliga
områden och minsvepta vägar alltjämt erfordras äro bland annat södra och
östra delarna av Östersjön och Nordsjön samt de danska farvattnen och
Kattegatt».

2. Om sålunda eu viss ehuru ringa minrisk alltjämt föreligger, så har
likväl behandlingen av handelsfartyg — med undantag av en del statsägda
iärjor med flera — helt upphört. Detta beror på att redarna icke anser sig
ha anledning alt stå för de extra kostnader, som uppkomma på grund av
tidsförlust vid gång i avmagnetiseringsstation, där dock själva behandlingen
är avgiftsfri.

Beträffande örlogsfartygen pågår i fredstid en rutinmässig kontinuerlig
behandling. I »Sjötjänstreglemente för marinen 1964», kapitel 5, Fartygets
och personalens säkerhet, punkt 2, föreskrives följande:

»Innan fartyg utgår på expedition eller eljest vid första lägliga tillfälle,
skall fartygschef låta verkställa magnetisk undersökning och erforderlig
avmagnetisering av fartyget. Sådan undersökning och avmagnelisering gö -

res även eljest då behov därav föreligger under pågående expedition samt
före avrustning.»

Behandlade fartyg erhålla ett certifikat, i vilket anges när mätning och
avmagnetisering bör ske nästa gång.

3. I avmagnetiseringsstationen Lysekil behandlades ett 30-tal fartyg från
öppnandet i augusti 1961 fram till det första haveriet 1963. Därefter har
stationen inte kunnat användas för avmagnetisering av fartyg utan endast
för magnetiska kontrollmätningar i begränsad omfattning.

De av statsrevisorerna påpekade olägenheterna med att fartyg har behövt
gå till andra stationer, har emellertid varit obetydliga, eftersom behandling
i så fall skett i samband med förflyttningar, som vidtagits av andra skäl.

4. Vid planerandet av åtgärder för stationens iståndsättande har fortifikationsförvaltningen
tagit samråd med marinförvaltningen. Stockholm
den 28 januari 1965.

För chefen för marinen

HENRIK LANGE

Chef för marinstaben

M. Stnrck

§ 10 Det ekonomiska redovisningssystemet inom försvarets fabriksverk
Försvarets fabriksstyrelse

Styrelsen delar den av revisorerna framförda uppfattningen att avskrivningar,
gjorda på nuvärden, skulle ge en mer rättvisande bild av fabriksverkets
kostnadsläge och därmed av produktionens reella lönsamhet än avskrivningar
på de ursprungliga anskaffningsvärdena. Fabriksstyrelsen har
i olika sammanhang erinrat om att en med hänsyn till penningvärdeförändringar
och »teknisk fördyring» avvägd avskrivningspolitik är en förutsättning
för att verkets kapitaltillgångar löpande skall kunna bibehållas
till sitt realvärde. Med utgångspunkt från dessa principer bedömer företagsledningen
också numera regelmässigt den sannolika räntabiliteten i fråga
om projekt som innebär mera väsentliga nyinvesteringar.

I motsats till övriga affärsdrivande verk är försvarets fabriksverk — beträffande
de nytillverkande fabrikerna — för sina intäkter helt beroende
av de priser på produkter och tjänster, som kan erhållas under fri konkurrens
med in- och utländska företag. Taxesättning är för fabriksverket varken
lämplig eller möjlig. Konkurrensen kan i fråga om vissa produkter eller
under vissa tider vara så hård, att marknadsmässiga möjligheter att
finna prismässig täckning för kostnader, som ger utrymme för avskrivningar
på nuvärden, icke kan ernås. Varken inom eller utom landet torde
nämligen de företag, med vilka verket har att konkurrera, anse sig bundna
att strikt tillämpa den i och för sig företagsekonomiskt riktiga principen
om avskrivningar på nuvärden. Det är uppenbart att de i sina offerter ofta
utgår från en mer efter konkurrensläget anpassad avskrivningsteknik. Skulle
fabriksverket i varje sammanhang och vid varje tid vara ålagd utgå från
en väsentligt högre avskrivningskvot i sin offertkalkyl kunde detta medföra
ett försämrat konkurrensläge på grund av skenbart högre kostnader.

Fabriksstyrelsen är därför av den meningen att regeln om avskrivningar

på nuvärden för verkets del bör tillämpas i princip men icke som en fix
regel för varje enskilt bokföringsår eller för varje särskild produkt. Möjligheterna
härtill skulle skapas om styrelsen finge rätt men icke skyldighet
att vid avskrivningar utgå från nuvärdet på sina kapitaltillgångar samt om
det från statsmakternas sida markerades att denna regel i princip borde
ligga till grund för verkets självkostnadsberäkningar. Styrelsen finner angeläget
framhålla att det klart ligger i styrelsens intresse att driva en realistisk
avskrivningspolitik. Som undre gräns för avskrivningarnas storlek
bör sättas att dessa minst skall uppgå till av statsmakterna godtagna avskrivningar
på ursprungliga anskaffningsvärden.

Fabriksstyrelsen utgår därvid från att en sådan relation mellan till statsverket
inlevererade avskrivningsmedel och investeringsanslag för ersättningsinvesteringar
uppehälles, att verket ej hindras att konkret vidmakthålla
kapitaltillgångarna i rörelsen reellt intakta.

Mot revisorernas påpekande, att det är önskvärt att särskilda resultatkonton
upplägges för envar av fabriksverkets tre tillverkningsgrenar har
styrelsen intet att erinra. Fabriksstyrelsen kommer således att uppdela de
nuvarande självkostnads- och försäljningskontona på följande särskilda
konton: försvarsmateriel som försålts till kunder inom landet, försvarsmateriel
försåld till kunder utom landet, civila produkter försålda inom
landet och civila produkter försålda utom landet.

I detta ärendes handläggning har förutom generaldirektören Svärd, som
själv övertagit föredragningen, deltagit överingenjörerna Skoglund, österlind
och Platemar, avdelningsdirektören Lindahl samt byrådirektören Boström.
Stockholm den 1 februari 1965.

GUNNAR SVÄRD

Raoul Boström T. Bergman

Statskontoret

I fråga om avskrivningsnormerna är statskontoret ense med revisorerna,
att avskrivning bör ske på de i försvarets fabriksfond redovisade tillgångarnas
uppskattade nuanskaffningsvärde för att en rättvisande bild av fabriksverkets
lönsamhet skall kunna erhållas. I fråga om de statliga affärsverksfonderna
är det numera endast inom försvarets fabriksfond och luftfartsfonden
som avskrivning sker på de ursprungliga anskaffningsvärdena.

Med en övergång till avskrivning på nuanskaffningsvärdet kommer fabriksverkets
redovisade driftskostnader att öka och nettovinsten att minska
under i övrigt oförändrade förhållanden. Åtgärden kan därmed komma att
få konsekvenser för möjligheten att lämna förutsatt förräntning av det i
fabriksfonden investerade nettokapitalet.

Eftersom i direktiven för 1961 års affärsverksutredning anförts, att i
anslutning till utredningen eu översyn av avskrivningsnormerna för affärsverken
bör företagas och därvid även ett i tidigare sammanhang avgivet förslag
till förräntningsnormer beaktas, kan möjligen övervägas om icke affärsverksutredningens
förslag först bör avvaktas, innan nya avskrivningsregler
för på fabriksfonden redovisade tillgångar införes.

Statskontoret tillstyrker vidare en sådan ändring av fabriksverkets redovisningssystem,
att särskilda resultatkonton upplägges för de tre tilIverkningsgrenarna
militära leveranser inom landet, militära leveranser till
utlandet och civila leveranser. En del av dessa tillverkningar har, enligt

vad som framhållits av fabriksstyrelsen i dess yttrande till revisorerna, bedömts
som »en företagsekonomisk positiv faktor» genom att fylla en funktion
i sysselsättningsutjämnande syfte. Enligt statskontorets mening är det
angeläget, att redovisningen är så upplagd, att den ger möjlighet till separat
bedömning av det ekonomiska utfallet av dessa olikartade aktiviteter.
Enligt vad fabriksstyrelsen underhand upplyst, skulle den erforderliga omläggningen
av redovisningssystemet icke bli särskilt omfattande.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef Rudhe, direktör
Ivarsson och byrådirektör Lalin, föredragande. Stockholm den 22 januari
1965.

GÖSTA BRUNO

P. O. Lalin

Riksrevisionsverket

Genom beslut den 29 december 1961 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen
för finansdepartementet att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag
att verkställa utredning rörande riktlinjerna för affärsverkens prisoch
taxepolitik. Enligt direktiven för utredningen skall en översyn företagas
av affärsverkens avskrivningsnormer liksom av redovisningsprinciperna
över huvud taget. Revisorernas önskemål att avskrivningsreglernas utformning
inom fabriksverket överväges torde sålunda komma att beaktas
av nämnda utredning.

Riksrevisionsverket har ej något att invända mot revisorernas förslag att
särskilda resultatkonton upplägges för var och en av fabriksverkets tre tillverkningsgrenar,
nämligen militära leveranser inom landet, militära leveranser
till utlandet och civila leveranser.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Lindencrona, Lundgren, Petterson och Elof sson
samt närvarit byråchefen Ehnbom. Stockholm den 29 januari 1965.

GÖSTA RENLUND

Stig Saf ström
(föredragande)

§ 11 Det ekonomiska utfallet av driften vid försvarets fabriksverks
tvätt- och reparationsanstalter

Försvarets intendenturverk

För vattentvätten har försvarets fabriksstyrelse under budgetåret 1963/64

tillämpat följande faktureringspriser.

Försvaret (över 150 kg per gång)...... 48 öre/kg

Statliga sjukhus .................... 49 »

Landstingens tvätt vid TvK ........ 54 »

Dessa priser inkluderar ej efterbehandling och reparation av textiltvätten.
För övriga landsting är enligt revisorernas berättelse priset inklusive efterbehandling
och reparation, mellan 70 och 76 öre per kg.

Enligt eu vid försvarets intendenturverk verkställd undersökning avseende
budgetåret 1963/64 utgjorde den genomsnittliga debiteringen för arméns
vattentvätt vid fabriksverkets tvätterier ca 94 öre per kg.

I detta genomsnitt ingår egentlig tvättkostnad med 48,6 öre, efterbehandling
med 20,3 öre och reparationer med 25,7 öre, allt per kg räknat.

Beträffande landstingstvätten vid TvK uppgiver fabriksstyrelsen (s. 92),
att i det fakturerade priset på vatten tvätt ingår 8,0 öre per kg för efterbehandling
och 8,0 öre per kg för textilreparationer. För arméns tvätt vid samma
tvätteri var motsvarande priser i genomsnitt 17,3 öre per kg resp. 14,2
öre per kg.

Att kostnaden för textilreparationer ligger högre för den militära tvätten
än för landstingens tvättgods finner försvarets intendenturverk vara naturligt
med hänsyn till det kraftiga slitaget på försvarets materiel mellan tvättningarna.
För efterbehandlingskostnaderna talar sannolikheten för att förhållandet
är det motsatta, emedan den andel av tvättgodset, som kräver mera
kostnadskrävande efterbehandling, av intendenturverket bedömes vara
större för landstingstvätten än för försvaret. Ovan anförda genomsnittspriser
för efterbehandling av militärtvätten synes sålunda ligga för högt i förhållande
till det pris, som uttages av landstingen.

I detta sammanhang förtjänar framhållas att försvarets intendenturverk
i samråd med fabriksstyrelsen undersöker möjligheten att övergå till pris
per kg för efterbehandlingen av vattentvätt. De priser, som ovan redovisats
för militärtvätten, är genomsnitt av styckpriserna för de olika persedeltyper
som efterbehandlas.

Vid sin bedömning av det ekonomiska utfallet av tvätteriernas verksamhet
utgår revisorerna från driftsresultaten i redovisningen (s. 97—98). Fabriksstyrelsen
anför emellertid (s. 96) att överskott eller underskott vid ett
tvätteri icke innebär att faktureringspriset varit för högt eller för lågt i förhållande
till kostnaderna. Driftsresultaten uttrycker förhållandet mellan
fakturering och budgeterade kostnader.

Detta påpekande kan vara förklaringen till resultaten för de tre nyaste
tvätterierna, TvO, TvLd och TvA, som alla visa underskott på vattentvätten,
och vilka under budgetåret 1963/64 kan ha haft betydande extra kostnader
för inkörning. För bedömning av det verkliga resultatet erfordras emellertid
bättre insyn i principerna för budgetering och kostnadsfördelning än som
framgår av den av fabriksstyrelsen framlagda redovisningen. De nämnda
tre tvätterierna har alla startat under 1960-talet och svarar tillsammans för
mer än 80 % av det redovisade driftsunderskottet för vattentvätten vid samtliga
tvätterier.

Emellertid uppvisar även de tre äldsta tvätterierna (TvL, TvVi och TvS)
underskott på vattentvätten, medan såväl textilreparationer som skoreparationer
gett betydande överskott och kemiska tvätten likaså, på ett undantag
när, givit överskott. Om man jämför de inbördes resultaten av de olika verksamhetsgrenarna
vid respektive tvätteri, finner man för dessa äldre tvätterier
likartade relationer som för övriga tvätterier. Detta förhållande synes
bestyrka den av revisorerna gjorda bedömningen, att driftsresultatet kan anses
vara ett mått på det verkliga ekonomiska utfallet av verksamheten.

Med denna tolkning av fabriksstyrelsens redovisning utgör överskottet på
såväl den kemiska tvätten som skoreparationstjänsten 15 å 20 % av omsättningen.

För textilreparationerna kan den årliga omsättningen för militära behov
beräknas överstiga 4,5 miljoner kronor. Härtill kommer samma verksamhet

för andra myndigheter, vilka kan beräknas omsätta mer än 2 miljoner kronor
årligen. Driftsöverskottet ställt i relation till den uppskattade omsättningen
uppgår enligt denna beräkning till storleksordningen 8 %.

Driftsresultaten på de olika verksamhetsgrenarna synes kunna sammanfattas
på följande sätt.

Skoreparationer och kemisk tvätt, som båda till övervägande del utföres
för försvaret ger de största procentuella driftsöverskotten.

Textilreparationerna, som i betydande omfattning även utföres för andra
myndigheter än försvaret, ger lägre procentuellt överskott.

Vattentvätten, som till 21 % utföres för försvaret, ger omkring 4 % driftsunderskott.

Om dessa resultat av verksamheten i huvudsak är riktiga, kan fabriksstvrelsens
prissättning icke vara avpassad till de verkliga kostnaderna. Prishöjningarna
på den kemiska tvätten den 1/7 1963 och 1/7 1964 synes icke
vara motiverade av kostnadsläget.

Intendenturverket delar revisorernas uppfattning att varje gren inom tvätterirörelsen
bör ha full ekonomisk bärighet och att prissättningen bör anpassas
härefter. Beträffande landstingens vattentvätt råder konkurrens med
andra tvätterier och fabriksstyrelsen måste kunna erbjuda sina tjänster på
acceptabla villkor. Det är att befara, att frånvaron av konkurrens beträffande
försvarets tvätt- och reparationstjänst kan ha påverkat prispolitiken för
de olika verksamhetsgrenarna.

För att klarlägga olika förhållanden av betydelse för fabriksstyrelsens
prissättning och kostnadsfördelning bör intendenturverket beredas tillfälle
taga del av en fullständigare redovisning för det gångna budgetåret. Av denna
redovisning bör framgå dels innebörden av driftsresultatet, ställt i relation
till det verkliga ekonomiska utfallet av verksamheten, dels prognoserna
för kommande budgetår med avseende på kostnader, budgetering och prissättning.

Tvättlaboratoriet vid fabriksstyrelsen fyller enligt intendenturverkets bedömning
en viktig funktion inom tvätteriverksamheten. Vid en så betydande
verksamhet — omsättningen under året uppgick till omkring 33 miljoner
kronor — utgör den redovisade kostnaden för laboratoriet knappast en större
belastning, och det utrednings- och utvecklingsarbete som däri bedrives
synes vara av väsentlig betydelse för driften av tvätterierna. På det civila
området har tvätteribranschen en annan struktur och laboratoriet vid statens
institut för hantverk och industri har ej samma inriktning på stordriftens
problem som fabriksstyrelsens laboratorium.

Beträffande huvudmannaskapet för tvätterirörelsen ligger det i försvarets
intresse, att verksamheten inte överföres till landstingen. Den statliga andelen
av omsättningen var under året 56 %, därav för försvaret 41 %. Det
kommunala inflytandet på verksamhetens bedrivande synes bliva väl tillgodosett
med nuvarande organisation. Kontrollen av kvalitet och service vid
leveranser till försvaret skulle inte underlättas av att landstingen övertager
tvättverksamheten. Försvarets intendenturverk finner övervägande skäl tala
för att verksamheten även i fortsättningen bedrives i fabriksstyrelsens regi.

Vid avgivande av detta ärende har närvarit undertecknade Segrell och
Diurlin, den senare föredragande. Stockholm den 29 januari 1965.

F. B. Diurlin

K. SEGRELL

S. Uingius

Försvarets fabriksstyrelse

Den interna kommitté inom fabriksverket med företrädare för också
svenska landstingsförbundet — som revisorerna i sin berättelse omnämner
— vilken har till uppgift att genomlysa den principiella organisationen av
verkets tvätt- och reparationstjänst samt att söka finna former för vidgat
medinflytande och ökade möjligheter till insyn i verksamheten för de landsting
som berörs av densamma, kan beräknas ha slutfört sitt arbete under
februari månad 1965. I dess betänkande torde de synpunkter komma att
redovisas, som från olika utgångspunkter lagts på frågan om ett eventuellt
överförande av tvätt- och reparations tjänsten till landstingen.

I förevarande sammanhang kan det därför \ara tillräckligt att summera
vissa allmänna omständigheter, vilka enligt fabriksstyrelsens mening torde
få anses vara av betydelse för en diskussion av problemet.

Hela den starkt och snabbt expanderande tvätt- och reparationstjänsten
försvarets fabriksverk utför för olika landstings räkning bygger på särskilda,
efter fria förhandlingar med vederbörande landsting träffande uppgörelser
sammanfattade i särskilda för bägge parter bindande avtal för
varje uppgörelse. Förhandlingsgången kan i stort beskrivas på följande
sätt. Fabriksverket offererar sina tjänster och anger i offerten de villkor,
under vilka verket är berett att åtaga sig att lösa tvättfrågan för ett visst
landsting. Om dessa villkor förhandlas därefter tills en slutlig offert föreligger,
vilken landstinget ifråga accepterar eller förkastar. Alla dessa avtal
har begränsad giltighetstid. Uppsägningsrätt för bägge parter föreligger.

Någon skyldighet att överlåta sin tvätt på av fabriksverket bedrivna anstalter
föreligger alltså icke för något landsting. Avtalen är uteslutande
resultat av fria förhandlingar mellan jämställda parter.

De planer på nya tvätterier och utvidgningar av befintliga, som försvarets
fabriksstyrelse redovisat, utgår självfallet också dessa från samma normalt
affärsmässiga betingelser. Det kan i sammanhanget påpekas att då fråga
varit om det planerade mälardalstvätteriet tre landsting efter förhandlingar
godtagit fabriksverkets offert om samverkan under det att ett landsting
och Stockholms stad icke funnit det med sin fördel förenligt att så göra.

Fabriksstyrelsen har den erfarenheten, att dess motparter i förhandlingarna
om tvätterifrågornas lösning inom olika områden prövar styrelsens
erbjudanden om samverkan från allsidigt ekonomiska utgångspunkter
och med avgörande hänsyn till vad varje landsting har för intressen. På
detta sätt kommer alltså landstingsintresset till uttryck. Fabriksstyrelsen
å sin sida företräder, under det ansvar som åvilar den, statens intressen,
då framför allt i den meningen att den försöker tillse att gjorda och planerade
investeringar blir företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt ränta!)^.
Ett avtal om samverkan innebär alltså eu av två parter gjord avvägning,
vilket torde vara en viss garanti för att olika intressen blivit tillgodosedda.

Varje förslag om nyinvesteringar, som fabriksstyrelsen förelägger statsmakterna.
innehåller en analys, som gör det möjligt för dessa att »innan
beslut fattas om nämnda investeringar» bedöma »de fördelar som staten
kan tänkas ernå genom den föreslagna utbyggnaden». Den undersökning
av sådan innebörd som riksdagens revisorer finner angelägen utförs alltså
redan löpande och i omedelbar anknytning till varje konkret projekt.
Detta torde vara ett effektivare sätt att få problemet belyst än eu mera allmänt
inriktad undersökning av det slag riksdagens revisorer tydligen öns -

kar. Frågan om statens engagemang då det gäller att lösa offentliga tvättproblem
bör enligt styrelsens mening icke ses uteslutande ur den trängre
synpunkten av statens direkta »fördelar» av ett sådant, utan också ur en
vidare som kan sammanfattas i frågan: Kan man genom en statlig insats
nå en samhällsekonomisk fördel, nå totalt sett rationellare struktur inom
verksamheten, rationellare produktionsbetingelser och därmed sammanlagt
lägre kostnader? För den bedömningen är icke av synnerlig vikt att söka
bestämma hur stor eller liten del av produktionskapaciteten som tagits i anspråk
för i formell bemärkelse statlig tvätt. Det avgörande måste — ej
minst mot bakgrund av det snabbt växande tvättbehovet inom den offentliga
sektorn — vara vilken organisation som ger de bästa och säkraste utsikterna
att i fri samverkan mellan olika offentliga institutioner effektivast och
rationellast lösa tvättproblemet inom denna sektor.

Därmed torde också vara sagt att den omständigheten att inemot 90 c,o
av kapaciteten för vattentvätt vid fabriksverkets anläggningar inom ett antal
år förmodlingen kommer att vara belagd för olika landstings räkning i
och för sig icke är något skäl att »överföra verksamheten och anläggningarna
till landstingen». Att en kund eller en viss kundkategori dominerar en
viss verksamhet är icke enligt modern uppfattning som sådan någon anledning
att denna kund eller kundkategori skall leda, sköta eller äga de företag
där verksamheten bedrives. Tvärtom eftersträvar man numera alltmer markerat
inom enskilt näringsliv att decentralisera i den bemärkelsen att verksamhetsgrenar,
som låter sig klart definieras och som icke kan betraktas
som egentliga för ett företag eller en koncern, överlåtes på fristående och
självständiga enheter. Man menar sig därmed nå lägre kostnader och bättre
ekonomi. Det är svårt att förstå varför icke samma företagsekonomiska
teknik skulle vara lämplig för den klart avgränsade del inom ''landstingens
sjukvårdande verksamhet som tvättservicen utgör. Denna kan ju icke påstås
ha något omedelbart eller oupplösligt samband med den egentliga sjukvårdande
verksamheten. Den är ett område för sig — ett serviceområde —
där den rationella lösningen också måste vara den riktiga. Utslagsgivande
för den organisation man bör välja — och som landstingen i betydande utsträckning
redan valt — bör enligt fabriksstyrelsens mening vara, att kostnader
och priser hålles vid lägsta tänkbara nivå, att kvaliteten på det utförda
arbetet ur kundens synpunkt är godtagbar, att leveranstiderna kan göras
så korta att persedelbeståndet kan hållas vid rimlig omfattning och att kunden
— landstinget — behåller sin frihet att efter löpande avtalstids utgång
till prövning upptaga frågan om alternativa lösningar på sina tvättproblem.
Friheten för kunden i detta senare avseende konstituerar den konkurrens,
som riksdagens revisorer förmenar icke föreligga.

Enligt fabriksstyrelsens mening har riksdagens revisorer icke försökt
göra sannolikt att några fördelar ur någon av de ovan anförda synpunkterna
skulle uppnås genom ett »totalt överförande till landstingen av den förevarande
verksamheten». I samtliga avtal mellan olika landsting och fabriksverket
stipuleras att de priser som debiteras landstingen skall bestämmas
enligt självkostnadsprincipen. Detta ger enligt fabriksstyrelsens mening de
landsting med vilka avtal föreligger befogade anspråk på insyn i verksamheten.
Dessa anspråk har desto större fog för sig som fabriksstyrelsen förbundit
sig att driva rationaliseringsverksamheten med all kraft vartill kommer
att ett visst behov får anses föreligga av en löpande intern kvalitetskontroll.
Fabriksstyrelsen är därför beredd att inom ramen för den lämpligaste
företagsformen bereda landstingen alla de möjligheter till insyn som

låter sig förenas med effektiv ledning av verksamheten centralt och lokalt.

Riksdagens revisorer hävdar att den vattentvätt som utförts vid fabriksverkets
tvätterier under de senaste fyra budgetåren, budgetåren 1960_64.

skulle ha givit ett sammanlagt underskott av cirka 1,5 miljoner kronor.

Till denna slutsats förefaller revisorerna ha kommit genom att — uteslutande—
ta hänsyn till det konto i verkets resultatredovisning, där eu a vräkning
göres mellan de kalkylmässiga självkostnaderna för och intäkterna
av vattentvätten. Denna avräkning ger emellertid varken en fullständig eller
eu rättvisande bild av de taktiska driftsresultaten för en viss period. För
att få lram de faktiska driftsresultaten måste en korrigering göras mot de
konton i verkets resultatredovisning, där skillnaderna mellan kalkylmässiga
och verkligt havda kostnader redovisas.

Då det sammanlagda resultatet på ifrågavarande konton uppvisar ett
överskott av 1,95 milj. kronor torde eu sådan korrigering ge det resultatet
alt någon reell förlust på vattentvätten under de fyra budgetåren 1960—64
icke förelegat.

Den situationen har därmed ej heller förelegat att »vinsterna» på kemisk
tvätt, textil- och skoreparationer skulle hava använts för att täcka
förluster på vattentvätten. Riksdagsrevisorernas förmodan att vattentvätten,
vilken ju väsentligt utföres för landstingens räkning, skulle ha subventionerats
av verksamhetsgrenar, där statliga myndigheter är huvudkunder,
saknar därför täckning i verkligheten .

Självfallet eftersträvar fabriksstyrelsen eu sådan prissättnig på de olika
tjänster dess tvätteri- och reparationsanläggningar presterar att full ekonomisk
bärighet skall uppnås för envar av anläggningarna och för varje
särskild verksamhetsgren. Styrelsen möter emellertid då det gäller att omsätta
denna princip i praktiken svårigheter — under alla förhållanden på
kort sikt — som är långt ifrån okända inom alla företag eller koncerner
med »blandad produktion» nämligen svårigheten att utan alltför stark administrativ
belastning göra en — beträffande vissa gemensamma kostnader
— realistisk och absolut rättvisande kostnadsfördelning. Det förtjänar också
erinras om att under de fyra budgetår revisorerna ägnat sin uppmärksamhet
inte mindre än 6 av fabriksverkets 12 tvätterier befunnit sig i olika
stadier av sitt start- och inkörningsskede. Av en totalkapacitet för vattentvätt
på cirka 35 miljoner kilo per år har alltså under denna tid endast cirka
15 miljoner kilo per år befunnit sig i fortvarighetstillstånd. Denna omständighet
gör det särskilt äventyrligt att söka bedöma den förda prispolitiken
med utgångspunkt i resultaten för något eller några enstaka år, i all synnerhet
som fabriksstyrelsen i samförstånd med tvättförbrukarna principiellt
och konsekvent eftersträvat den jämna och lugna prisutveckling som ger
kunderna möjligheter att förberäkna sina självkostnader.

Revisorerna anser sig icke hava kunnat finna att fabriksstyrelsen på de
konkreta fallen tillämpat sin princip att start- och inkörningskostnader vid
•ett visst tvätteri skall »återbetalas» av detta tvätteris kunder.

Denna »återbetalning» påföres emellertid — vilket revisorerna icke synes
hava observerat — direkt vederbörande tvätteri som eu kostnad och redovisas
på ett särskilt konto för investeringar och igångsättningskostnader.
Den belastar alltså direkt tvätteriet i fråga. De på detta sätt återbetalda
medlen — under budgetåren 1960—64 ej mindre än 1,24 miljoner kronor —
fonderas. Dessa fonderade medel används sedan för att bestrida start- och
inkörningskostnader för nya tvätterier, vilket är eu förutsättning för jäm -

nast möjliga utgiftsutveckling i en snabbt expanderande rörelse. Under
sista åren har emellertid verkets två ojämförligt största tvätterier, tvätterierna
i Lund och Alingsås, startats. Av den anledningen har de fonderade
start- och inkörningsmedlen ej räckt till. Därför har eu väsentlig del av
detta slags utgifter redovisats som »kostnader i verksamheten». Reellt sett utgöres
dock alltjämnt dessa utgifter av förskott som på ovan angivet sätt
kommer att återbetalas. Tvätterierna i Lund har redan börjat denna återbetalning
över kontot för inventarier och igångkörningskostnader.

Den prispolitik fabriksverket funnit mest ändamålsenlig syftar till en
resultatutjämning över en följd av år för varje tvättförbrukare — de militära
förvaltningarna, mentalsjukhusen och varje enskilt landsting — men
icke till någon resultatutjämning mellan de olika kunderna. Därav drager
styrelsen konsekvenserna i en också över ett antal år differentierad och konkret
självkostnadsbestämd prissättning, i all den mån den allmänna kostnadsutvecklingen
i det ekonomiska livet ger utrymme härför. Detta betyder
icke och bör ej heller betyda att prisförändringarna, på enstaka år räknade,
skall omedelbart återspegla resultaten på varje särskilt tvätteri eller för
varje verksamhetsgren men däremot att driftsresultaten för varje anläggning
och för varje huvudgrupp av tjänster på sikt alltid skall slå igenom
i prisnivån och därmed de debiterade priserna.

Den omständigheten att företagna prishöjningar ofta varit generella innebär
icke någon avvikelse från denna princip. Kostnadsökningarna har varit
generella i betydande utsträckning. Stigande direkta och indirekta lönekostnader,
stigande priser på standardförnödenheter och -material som varit de
väsentliga kostnadsstegrande omständigheterna under senare år slår i stort
sett igenom procentuellt lika på de olika tvätterierna och inom de olika verksamhetsgrenarna.
Det är då ofrånkomligt att täcka dessa generella kostnadsstegringar
med generella prishöjningar, i all synnerhet som tvätteriverksamhet
är en typisk processindustri, där rationaliseringsgraden vid anläggningar
i fortvarighetstillstånd, regelmässigt icke utvisar några större
skillnader.

I den mån det varit företagsekonomiskt motiverat har emellertid prisökningarna
differentierats. Det färskaste exemplet härpå är de prishöjningar,
som befunnits nödvändiga att genomföra från den 1 juli 1964. Där fanns
en spännvidd mellan prishöjningar på högst 7 % och lägst 2 %. Den lägsta
prishöjningen uppgick alltså procentuellt sett icke till 1/3 av den högsta.

Det har varit och är fabriksstyrelsen angeläget att successivt låta uppnådda
rationaliseringsvinster komma kunderna till godo genom reella prissänkningar.
Så har också skett.

Från den 1 april 1960 till den 1 juli 1963 — 3 1/4 år — bibehölls fabriksverkets
faktureringspriser helt oförändrade för vattentvätt samt för textiloch
skoreparationer. Med hänsyn till under samma tid inträffade förskjutningar
i löneläget samt den allmänna kostnads- och prisnivån innebär detta
ej oväsentliga reella prissänkningar. De 1963 och 1964 genomförda prishöjningarna
var väsentligt lägre än den allmäna kostnadsstegringen vid oförändrad
rationaliseringsnivå i och för sig skulle ha gjort nödvändiga. Dessa
prishöjningar innehåller alltså väsentliga, ej synliga men reella prissänkningar,
vilket huvuddelen av tvätteriernas kunder synes ha observerat.

Kemisk tvätt, textilreparationer och skoreparationer har sammanlagt under
budgetåren 1960—64 givit överskott.

Inom området för kemisk tvätt pågår sedan några år ett omfattande maskinutbyte
och övergång till annan tvättvätska. Detta är i huvudsak föran -

lett av ökade kvalitetskrav. De beräknade ökade kostnaderna möttes med
prishöjningar den 1 juli 1961 och den 1 juli 1963. Efter den 1 juli 1963 ledde
detta till kraftigt ökade tillfälliga överskott, som emellertid väsentligen
var beroende på att de kalkylerade kostnadsökningarna icke slog igenom i beräknad
omfattning på grund av försenade maskinleveranser. Den 1 juli
1964 tog fabriksstyrelsen konsekvenserna härav genom att för kemtvätten
genomföra väsentligt mindre prishöjningar än som eljest skulle ha varit
motiverat.

Överskottet på textilreparationerna under de fyra budgetåren 1960—64
uppgår till cirka 5 % av faktureringsvärdet. Eu risktäckning av denna storlek
kan på intet sätt anses vara onormalt stor, Den prishöjning som genomfördes
den 1 juli 1964 uppgick endast till 2 %.

Vad skoreparationerna angår har dena verksamhet under senare år befunnit
sig i en anpassningsperiod. Under denna har väsentliga kostnader för
t. ex. omskolning av personal drabbat andra avdelningar vid resp. anläggning.
Andra kostnader för skoreparationer återfinnes under kontot kalkyloch
inventeringsdifferenser. Det verkliga överskottet har följaktligen varit
lägre än det revisorerna hänvisat till. En stabilisering av verksamheten har
nu ägt rum. Styrelsen har därför också för denna verksamhet hållit de senast
genomförda prishöjningarna väsentligt under genomsnittet.

Det är fabriksstyrelsens uppfattning att den prispolitik, som förts och förs
så smidigt som är praktiskt möjligt, ansluter till kostnadsutvecklingen både
på de olika anläggningarna och för de olika verksamhetsgrenarna och att
följaktligen icke särskilt anmärkningsvärda vinster uppkommer någonstädes.
Därtill kommer att fabriksstyrelsen icke tar ut några vinster ur tvätterioch
reparationsverksamheten. Dessa »plöjs» i stället ned i verksamheten
och ger därmed ett underlag för fortsatt utvecklings- och rationaliseringsarbete.
Det tjänar alltså på längre sikt kunderna i deras strävan efter lägsta
möjliga realkostnader på de tjänster fabriksverket utför för deras räkning.

Riksdagens revisorer anser en undersökning angelägen om möjligheterna
att sammanslå fabriksverkets tvättlaboratorium med det tvättlaboratorium
som finns inrättat vid Statens Institut för Hantverk och Industri.

Verksamheten vid fabriksstyrelsens laboratoriesektion är framför allt inriktad
på interna problem av rent driftteknisk art. Endast en mindre del är
Iaboratoriemässig. Huvuddelen av verksamheten vid fabriksstyrelsens laboratoriesektion
kräver ingående kännedom om de speciella tekniska förhållandena
vid verkets olika tvätterier. Sådan kännedom kan icke förutsättas hos
utomstående personal.

Vissa arbetsuppgifter kan emellertid utföras av utomstående, bl. a. den
laboratoriemässiga delen av tvättresultatkontrollen. För dessa utnyttjar
emellertid fabriksverkets tvätterier Statens provningsanstalt samt då det
gäller kemtvätt utländska laboratorier, då någon verksamhet inom landet av
denna art ej finnes.

Sedan någon tid övervägs inom en kommitté med representanter för olika
tvätteriintressenter möjligheterna till ökat samarbete i »laboratoriefrågor».
Man diskuterar därvid att söka stärka resurserna vid det laboratorium Statens
Institut för Hantverk och Industri har. Om dessa ansträngningar leder
till resultat torde fabriksverket komma att dit överföra framför allt små
tvätt kontrollundersökningar. Detta medför emellertid ej att behovet av en
intern driftsteknisk laboratoriesektion försvinner eller i väsentlig grad reduceras.

I detta ärendes handläggning har, förutom generaldirektören Svärd, som

själv övertagit föredragningen, deltagit överingenjörerna Skoglund och
Platemar, avdelningsdirektören Lindahl samt byrådirektören Boström.
Stockholm den 1 februari 1965.

GUNNAR SVÄRD

Raoul Boström ^ • Bergman

Statskontoret

För bedömning av det ekonomiska utfallet av driften vid försvarets fabriksverks
tvätt- och reparationsanstalter har riksdagens revisorer inhämtat
driftrapporter från fabriksverkets tvätterier, sammanställningar av rapporterna
jämte prislistor för budgetåren 1959/60—1962/63, förefintliga avtal
mellan fabriksstyrelsen och tvätteriernas kunder samt kompletterande upplysningar
och resultatredovisning, avseende budgetåret 1963/64, från fabriksstyrelsen.

Vid sin granskning av detta material har revisorerna konstaterat, att tvätteriernas
kemiska tvätt, ävensom textil- och skoreparationerna, varit vinstgivande
men att det överskott, denna verksamhet lämnat, använts till att
täcka de förluster, som vattentvätten förorsakat. Revisorerna finner det otillfredsställande,
att vattentvätten på detta sätt subventioneras. Enligt deras
mening bör i fortsättningen prissättningen beträffande de olika tjänsterna
avpassas så, att full ekonomisk bärighet uppnås för envar av tvätteriernas
rörelser.

Revisorernas granskning berör även det särskilda tvättlaboratorium, som
hör till fabriksstyrelsen och är avsett för fabriksverkets tvätterier. De erinrar
om att ett liknande laboratorium finnes inrättat vid statens institut för
hantverk och industri. Då sistnämnda laboratorium bedriver en omfattande
provnings- och kontrollverksamhet beträffande såväl kemisk tvätt som
vattentvätt, bör — enligt revisorernas mening — en undersökning snarast
verkställas angående möjligheterna att sammanslå de båda laboratorierna
till ett enda organ i rationaliserings- och besparingssyfte.

I fabriksverkets anslagsäskanden för budgetåret 1965/66 anmäles ett behov
av kapitalinvesteringar i gamla och nya tvätterier under budgetåren
1965/66—1970/71, vilket belöper sig till ca 60 miljoner kronor. Med hänsyn
till den ringa andel av tvätteriernas produktion, som faller på den statliga
sektorn, finner revisorerna det angeläget, att ev beslut om investeringar av
sådan storleksordning föregås av en noggrann undersökning rörande de fördelar,
som staten kan tänkas ernå genom den föreslagna utbyggnaden.

Slutligen framhåller revisorerna, med avseende på huvudmannaskapet för
tvätt- och reparationsanstalterna, att frågan härom under det fortsatta utredningsarbetet
bör få en så allsidig belysning, att däri kommer att inrymmas
även konkreta förslag om totalt överförande till landstingen av den i
fabriksverkets regi bedrivna tvättverksamheten.

Med avseende på prissättningen för tvättanstalternas tjänster finner statskontoret
det principiellt oriktigt att —- på sätt revisorerna påvisat — subventionera
vattentvätten.. Enligt ämbetsverkets mening bör nämligen en prissättning
eftersträvas, som möjliggör, att varje verksamhetsgren bär sina
kostnader.

Vad beträffar frågan om fabriksverkets tvätilaboratorium, har statskontoret
inhämtat, att detta laboratorium endast sysslar med de problem, som
rör verksamheten vid de stora statliga tvättanstalterna och betjäningen av
dessas storkunder. Tvättkontrollen, d. v. s. laboratorieundersökning av textilier,
som tvättats visst antal gånger, sker dock f. n. hos statens provningsanstalt.

Hantverksinstitutels tvättlaboratorium däremot betjänar — enligt avtal —
dels de ca 300 tvätterier, som är anslutna till Sveriges tvätteriförbund, dels
ett antal stora tvätterier utanför denna branschorganisation och tvättmedelstabriker,
deJs — i stor utsträckning — sådana landsting, som ej anlitar fabriksstyrelsens
tvätterier.

I fråga om samarbetet mellan de två laboratorierna kan anföras, att en
arbetsgrupp med representanter för dessa, för Stockholms sjukhusdirektion,
tvätteriförbundet, Kooperativa förbundet och kommunala bostadsföretag
sedan hösten 1964 behandlar centrala frågor rörande tvättlaboratorieverksamhet,
syftande bl. a. till en utbyggnad av resurserna för hantverksinstitutets
laboratorium. Sker sådan utbyggnad synes bl. a. all tvättkontroll
— även den kontroll, som sker hos provningsanstalten — kunna åläggas
detta laboratorium.

Det har upplysts, att i princip ingen skillnad föreligger mellan stortvätt
vid mindre tvätterier med avseende på laboratoriekontroll och konsultverksamhet
m. m. Hantverksinstitutets laboratorium bedriver allsidig verksamhet
inom detta område och hetjänar kunder av alla kategorier. Från företagsekonomisk
synpunkt har ett stort laboratorium större förutsättningar
än två mindre att uppnå rationell drift och därmed god lönsamhet. I ekonomiskt
avseende bör nämligen ett laboratorium av ifrågavarande art vara
självbärande.

Av ovan angivna skäl biträder statskontoret revisorernas uppfattning, att
en undersökning bör verkställas angående möjligheterna att sammanslå
fabriksverkets och hantverksinstitutets laboratorier..

Frågan om huvudmannaskapet för de nu av fabriksstyrelsen administrerade
tvätt- och reparationsanstalterna har behandlats i tidigare sammanhang.
Sålunda föreslog riksdagens revisorer i sin berättelse för år 1963 (§ 11 )
att utredning skulle ske rörande lämpligaste organisation härför med sikte
på ett överförande av den statliga tvättverksamheten antingen till landstingen
eller till ett särskilt bolag med företrädare för stat, landsting och landstingsfria
städer. I utlåtande den 29/1 1964 biträdde statskontoret detta förslag.

Sedermera har en särskild arbetsgrupp inom försvarets fabriksverk avgivit
betänkande angående strukturrationalisering vid fabriksverket. I anslutning
härtill har försvarets fabriksstyrelse framlagt förslag till ny organisation
för styrelsen. I utlåtande häröver den 14/1 1965 har statskontoret,
innan ställning tages till organisationen, ansett sig böra närmare beröra de
olika verksamhetsgrenarnas framtida uppgifter och ställning inom fabriksverket.
Statskontoret bar därvid — vad tvätterierna angår — anslutit sig till
revisorernas i förevarande sammanhang gjorda uttalande om angelägenheten
av att frågan om huvudmannaskapet under det redan igångsatta utredningsarbetet
får en sådan allsidig belysning, att däri kommer att inrymmas
även konkreta förslag om totalt överförande till landstingen av tvätteriverksamheten.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts finner statskontoret det naturligt att

resultatet av pågående utredning bör avvaktas, innan ställning tages till
frågan om ytterligare kapitalinvesteringar i tvätterierna.

Vid handläggningar av detta ärende bär närvarit byråchef Rudhe och
byrådirektör Hallgren, föredragande. Stockholm den 29 januari 1965.

GÖSTA BRUNO

L. O. Hallgren

Statens institut för hantverk och industri

Revisorerna har i skrivelse till fabriksstyrelsen infordrat kompletterande
upplysningar beträffande kostnaderna för tvätt och debiteringen därav.

Det framgår att vattentvätten gått med avsevärt underskott och att denna
subventionerats av kemtvätten och reparationerna.

Institutet har dock ej anledning att här gå in på de synpunkter, som kan
läggas på de olika formerna för debitering.

Upplysningsvis kan dock nämnas, att vissa ekonomiska frågeställningar
beträffande debitering och kassation vid tvättanstalten i Ockelbo bearbetats
av institutet i samband med den konsulterande verksamhet institutet har på
tvättområdet.

Institutet får i stället anknyta till revisorernas förslag om en utredning av
möjligheterna att på tvättområdet samordna laboratorieverksamheten vid
SHI med Försvarets Fabriksverk.

Utan att föregripa en eventuell utredning får institutet omnämna de arbetsuppgifter,
som för närvarande utföras av institutet på tvättområdet.

Allt sedan sin tillkomst har institutet anordnat kurser på tvättområdet.
Den första kemtvättkursen ägde rum år 1942 och den första vittvättkursen
år 1946. Sedan dess har årligen tvättkurser givits för tvättbranschens fackmän.
Kurserna har i regel omfattat en vecka. De har anordnats i samarbete
med yrkesförbundet, vilket dock ej hindrat att även utanför förbundet stående
fackmän kunnat övervara kurserna i relativt stor utsträckning.

Då Sveriges Tvätteriförbund i slutet av 1950-talet beslöt att dess medlemmar
skulle låta sina företag kontrolleras, uppdrogs åt institutet att utföra
detta arbete. Härför anställdes tvättkonsulenter, vars uppgift består i att besöka
tvätterierna i syfte att kontrollera utrustning, tvättresultat och bedöma
företagets möjligheter att utföra ett gott arbete. Provtvättningar, kontroll av
vatten, tvättvätska och dylikt ingår i detta arbete liksom rådgivning. Institutets
personal på tvättsidan har utvalts och anpassats för de speciella krav,
som fordras för genomförandet av den driftskontroll, som institutet atagit
sig för de kommersiella tvätteriernas räkning. Sammanlagt är det mellan
300—400 tvätterier, som kontinuerligt kontrolleras av SHI.

Laboratorieverksamheten på tvättområdet är ständigt stigande. Analyser
och praktiska provningar av tvätt- och rengöringsmedel utföres i syfte att
fastställa kvaliteten. Sålunda inkommer anbudsprov för analysering och undersökning
i samband med upphandlingar hos bl. a. kommunerna. Kontroll
av tvättmetoder utföres därigenom att speciella provlappar medföljer tvättgodset
vid de kommersiella tvätterierna. Efter 50 gångers tvättning göres
analys av de förändringar lappen genomgått med avseende på vithet, slitage,
askhalt och kemisk nedbrytning. För kemtvätten finnes härför avpassade
lappar, som tvättas en gång. De undersökas därefter med avseende på sot
och saltborttagning, förgråning m. in.

Reklamationsnämnden för tvättfrågor i vilken laboratoriechefen tjänstgör
som sekreterare uppdrager åt laboratoriet att undersöka skador som uppkommit
i samband med tvätt. Nämnden är sammansatt av representanter för
konsumenterna, tvättbranschen, konfektionärerna och textilhandlarförbundet.
Sammanlagt handlägges omkring 500 skadefrågor årligen.

Institutets möjligheter till tvättekniska utredningar ökas alltmer genom
inköp av speciell utrustning. Sålunda har t. ex. en industriell kemtvättmaskin
anskaffats varför tvättprovningar kan utföras i syfte att fastställa möjligheten
att kemtvätta aktuella plagg. Även på vittvättsidan planeras inköp
av vittvättmaskin varigenom både kem- och vittvättens problem blir tillgodosedda.

Av redogörelsen för nuvarande arbetsuppgifter framgår sålunda att dessa
sträcker sig över olika områden. Institutets samlade erfarenheter av tvätttekniska
frågor har genom verksamheten de senaste åren ökat avsevärt.
Speciella lokaler har inretts inom institutet och inköp gjorts av ej oväsentlig
storleksordning.

Med hänsyn till investeringarna finns därmed möjlighet för ytterligare
åtaganden på tvättområdet. Även en del utanför yrkesförbundet arbetande
större tvätttöretag har tecknat årsabonnemang på institutets kontrollverksamhet.
Kostnaderna för verksamheten täckas av uppburna avgifter, visst
anslag erhålles dock för reklamationsnämndens arbete.

Det är önskvärt att ytterligare tvättföretag anslutes till kontrollverksamheten,
då en större arbetsvolym ger bättre ekonomiskt utbyte.

Institutet har intet att invända mot att den av riksdagens revisorer föreslagna
undersökningen kommer till stånd och hemställer att bli representerat
i densamma för utrönande av huruvida och i vad mån en samordning av
tvättlaboratorieverksamheten vid institutet och Försvarets Fabriksverk kan
komma till stånd.

Det torde kunna konstateras att ett flertal arbetsuppgifter lämpligen kan
övertagas av institutet som innehar härför lämplig utrustning.

Av kostnadstablån för tvätterilaboratoriet — inköp av lab.utrustning och
förbrukningsmaterial — torde framgå att den tvättekniska laboratorieverksamheten
vid försvarets fabriksverk är av jämförelsevis ringa omfattning.
Stockholm den 1 februari 1965.

HARALD WIK

Tore Svensson Gösta Holmberg

Svenska landstingsförbundet

Förbundsstyrelsen kan vitsorda riksdagsrevisorernas uppfattning att
landstingen —- framförallt sedan även den statliga mentalsjukvården år
1967 överförts till landstingen — svarar för den dominerande delen av tvättproduktionen.
I utvecklingen synes även ligga att den landstingskominunala
produktionsandelen tenderar att bli ännu mer markant.

Varken förbundsstyrelsen, eller förbundets representanter i den av försvarets
fabriksverk bedrivna tvättkommittén för utredning av tvätteriernas
framtida företagsform, har fått en sådan insyn ifråga om det ekonomiska
utfallet av tvätteriverksamhetens skilda rörelsegrenar som skulle erfordras
för att helt kunna ta ställning till riksdagsrevisorernas ekonomiska beräk -

ningar. Med denna reservation vilt förbundsstyrelsen ändock i korthet beröra
vad riksdagsrevisorerna anfört.

Enligt riksdagsrevisorerna har vattentvätten under de senaste budgetåren
resulterat i betydande driftsunderskott. För budgetåret 1963/1964 uppgick
underskottet till 960 094 kronor, och för de sista fyra budgetaren tillsammans
till ca 1,5 miljoner kronor. Kemisk tvätt samt textil- och skoreparationer
lämnade under de senaste fyra budgetåren däremot överskott på 1,5, 1,2
och 0,9 miljoner kronor.

Försvarets fabriksverk, som tillfrågats av revisorerna om tillvägagångssättet
vid fördelningen av sina självkostnader vid de olika tvätterierna, hai
uppgivit att i den mån resultatutvecklingen för ett tvätteri avviker från den
genomsnittliga så justeras priserna nästföljande budgetår. För nystartade
tvätterier eftersträvas emellertid en jämn prisnivå och förlusterna »återbetalas»
under de närmast följande åren. Enligt riksdagsrevisorernas åsikt har
emellertid prishöjningarna varit generella.

De överskott som uppstått på tvätteriernas kemiska tvätt härrör så gott
som uteslutande och skoreparationerna i sin helhet från statliga kunder. Revisorerna
finner det därför otillfredsställande att vattenfvätten subventioneras
av överskotten från den kemiska tvätten, textilreparationerna och skoreparationerna
och påpekar även att tvätterierna med den nuvaiande uppläggningen
av verksamheten i stor utsträckning kan arbeta utan konkurrens
från andra företag i branschen.

Förbundsstyrelsen har ej möjlighet att uttala sig om hur dylika »återbetalningar»
av uppkomna driftunderskott vid nystartade tvätterier handhaves.
Det torde väl dock ej få anses onormalt att en verksamhet som denna
kan lämna underskott under en intrimningsperiod. Om de kommande årens
överskott därvid användes för att täcka startårens initialkostnader synes
inga principiella erinringar kunna riktas emot ett sådant förfarande. Av
vikt torde emellertid vara att ett landsting ej påföres kostnader som rätteligen
belöper på annat landsting eller annan kundkategori.

Vad gäller driftsförlusten för vattentvätt å ca 960 000 kronor synes den
bl. a. kunna hänföras till tvätteriet i Lund med ca 530 000 kronor och tvätteriet
i Alingsås med drygt 111 000 kronor. Inget av dessa tvätterier synes
ännu ha kommit i full drift, varför förlusterna måhända bör rubriceras som
inkörningskostnader. Under förutsättning att i övrigt likformiga och lika
tillämpade fördelningsregler gäller i driftbokföringen bör ju, såvitt förbundsstyrelsen
kan finna, underskotten för dessa tvätterier kunna betraktas
som temporära. Påpekas ma att även tvätteriet i Landskrona lämnat underskott
å drygt 71 000 kronor och här synes ingen landstingstvätt förekomma.
Tvätteriets i Stockholm underskott å vattentvätt med ca 231 000 kronor
härrör vidare till endast ca 25 % från landstingskunder. En jämförelse mellan
produktionsmängden vattentvätt från landstingen å s. 99 med lesultatredovisningen
å s. 97—98 tyder även i övrigt pa att landstingssektorn till ej
oväsentlig del ingår i produktionsunderlaget för de vinstgivande tvättarna.

Enligt revisorernas mening har staten som tidigare Iramhallits som kund
hos försvarets fabriksverk debiterats för höga kostnader för kemisk tvätt
och skoreparationer. Som förbundsstyrelsen förut anfört är det mycket
vanskligt att med enbart föreliggande material bedöma denna fråga. Det
kan givetvis ligga inom möjligheternas ram att förslitningsgraden på skor
förändrats till följd av en ökad nrotorisering av militära förband och att detta
ej föranlett prisjusteringar nedåt för militära beställare, men gentemot
en sådan hypotes kan även ställas upp ett antagande att militära tvättbestäl -

lare uppnår väsentliga fördelar genom den samköming som sker med bl. a.
landstingskommunal kunder vid större tvätterier. Vidare är det ej otänkbart
att fördelningsnycklar för uppdelning av försvarets fabriksverks kostnader
av andra skäl gynnar de statliga kunderna och att således överskotten
på t. ex. kemisk tvätt vid en strikt fördelning skulle avsevärt minskas. Förbundsstyrelsen
vill med ovanstående endast ha antytt att orsakerna till det
föreliggande resultatet kan vara flera.

Mot bakgrund av de intressen förbundet har att företräda är det emellertid
av intresse att ej vattentvättpriserna på bekostnad av kemisk tvätt och
skoreparationer under de relativt få år som återstår innan uppförandet av
moderna offentliga tvättanläggningar i stort sett slutförts i vårt land, hålles
nere av konkurrensskäl gentemot såväl enskilda landsting som privat företagsamhet.
En påföljd av ett dylikt förfarande skulle kunna leda till ökad
benägenhet till samgående i stora av försvarets fabriksverk bedrivna tvätterier,
varigenom det enskilda landstinget måhända nedlägger i egen regi bedrivet
tvätteri. I betraktande av de avtalsregler, som binder ett enskilt landsting,
skulle en sådan prispolitik kunna föras under en begränsad tidsperiod
med syfte att vinna ökad anslutning till försvarets tvättanläggningar och efterföljas
av en ökad prisdebitering grundad på kontraktens självkostnadsregler
sedan den uppsatta målsättningen uppnåtts. Erinras bör även om att
då skatteberedningens förslag om införande av mervärdesskatt ej genomföres,
bortfaller, såvitt nu kan bedömas, dessutom möjligheten för landstingen
att undgå erläggande av omsättningsskatt på f. n. 6 och enligt förslag
fr. o. m. 1/7 1965 9 % å det tvättpris försvarets fabriksverk debiterar.

Av ovanstående och jämväl av andra skäl bör enligt förbundsstyrelsens
mening de av riksdagsrevisorerna anförda synpunkterna närmare belysas.

Styrelsen delar revisorernas åsikt att i rationaliserings- och besparingssyfte
även bör undersökas möjligheterna att sammanslå verksamheterna vid
fabriksstyrelsens tvättlaboratorium med det laboratorium som finns inrättat
-vid statens institut för hantverk och industri.

Förbundsstyrelsen vill slutligen ansluta sig till statsrevisorernas uttalande
om att den av fabriksstyrelsen tillsatta kommittén för utredning av tvätteriernas
framtida företagsform och vari ingår representanter för svenska landstingsförbundet
under utredningsarbetet jämväl bör ge frågan om det framtida
huvudmannaskapet för tvätteri- och reparationsanstalterna en allsidig
belysning. Stockholm den 22 januari 1965.

FRIDOLF THAPPER

Bengt Olsson

SOCIALDEPARTEMENTET

§ 12 Debitering och avräkning av vårdavgifter m. m.
Riksförsäkringsverket

§ 12. Debitering och avräkning av vårdavgifter m. m.

Revisorerna har här granskat den ordning, som nu tillämpas av försäkringskassorna
för handhavandet av ärenden rörande erläggande av ersättning
för utgifter för sjukhusvård till vederbörande sjukvårdsinrättning och
de möjligheter till förenklingar, som eventuellt kan förefinnas.

Revisorerna har därvid framhållit såsom angeläget att, så länge nuvarande
regler för sjukförsäkringen gäller, ett av revisorerna i berättelsen beskrivet
och hos ett 10-tal kassor tillämpat system med klumpdebitering avseende
endast antalet vårddagar för viss tidsperiod införes i flera kassor än vad nu
är fallet. Vid tillämpning av sådant system redovisas alltså inte kostnaderna
för varje patient särskilt.

Riksförsäkringsverket har under hand i ett flertal fall medverkat, då fråga
uppstått om igångsättande av ovan angivna förenklade förfaringssätt för
debitering av sjukhnsvårdsavgifter. I avvaktan på besked om kassornas erfarenheter
ur skilda synpunkter av detta förfaringssätt har verket tillsvidare
icke vidtagit annan åtgärd än att hos Svenska landstingsförbundet under
hand efterhöra, huruvida förbundet var villigt att rekommendera sjukvårdshuvudmännen
att införa ifrågavarande förenklade debiteringssystem. Det
har därvid visat sig stöta på svårigheter att erhålla ett enhetligt förfaringssätt
för hela landet beroende på att sjukvårdshuvudmännen tillämpar skilda
debiteringssystem.

Vad revisorerna i övrigt anfört rörande förenkling i de administrativa förfaranden,
som här är i fråga för kassornas del torde komma att upptagas till
prövning av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Riksförsäkringsverket instämmer
i revisorernas uppfattning, att det är angeläget att få till stånd förenkling
i förevarande hänseenden.

§13. Pensionsdelegationerna

Under § 13 i sin berättelse har revisorerna redogjort för en genom förfrågningar
hos de allmänna försäkringskassorna gjord undersökning avseende
handläggningen av ärenden rörande förtidspension, invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning samt funnit undersökningsresultatet tala för att en
kostnadsbesparande rationalisering av handläggningen kunde ernås genom
att tjänstemännen i kassorna fick ökad befogenhet att besluta å kassans
vägnar. Möjligheterna till åtgärder i sådant syfte bör enligt revisorernas mening
omgående prövas.

Enligt 18 kap. 20 § lagen om allmän försäkring avgöres frågor om förtidspension,
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning av en pensionsdelegation,
vars sammansättning utformats så att den skall vara ett organ med speciell
sakkunskap ifråga om invaliditetsbedömning, rehabilitering och därmed

sammanhängande frågor. Dess prövning av ärenden rörande förtidspension
bör i princip avse endast själva invaliditetsbedömningen, inbegripet bedömningen
av invaliditetsgraden, tiden för invaliditetens inträde och dess varaktighet,
vidare frågor huruvida förtidspension eller sjukbidrag skall beviljas
och i det senare fallet den tid för vilken sjukbidrag skall utgå ävensom huruvida
förutsättningar föreligger för rätt till invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning.

Arbetet med expedieringen av delegationens beslut är helt förlagt till pensionsavdelningen.
Där avgöres huruvida och i vilken omfattning barntillägg
skall utgå ävensom huruvida tillgodoräknade pensionspoäng medför rätt till
tilläggspension. Tjänstemän å pensionsavdelningen uträknar därjämte pensionernas
storlek och tillämpar bestämmelserna i lagens 10 och 17 kapitel.

Före den 1 januari 1963 prövades varje ärende rörande invalidpension dels
av vederbörande pensionsnämnd under medverkan av ett ombud för den centrala
myndigheten (pensionsstyrelsen, riksförsäkringsverket), dels av denna
myndighet. I proposition nr 45 till 1961 års riksdag förklarade socialministern
att den förändring av pensionssystemets karaktär, som då förbereddes
och senare genomfördes fr. o. in. 1963, ställde helt andra krav än tidigare på
de organ, som skulle pröva pensionsansökningarna. Orsaken härtill var ■—
som framgår av sammanhanget — att i samband med slopandet av den tidigare
inkomstprövningen den medicinska bedömningen samt rehabiliteringsfrågorna
skulle få en avsevärt vidgad betydelse. Därjämte skulle pensionernas
maximibelopp komma att ökas från några tusen till över tjugotusen kronor
om året.

I pensionsdelegationen ansåg socialministern att man funnit ett organ,
som, utan att fördenskull bli för stort, fått den sakkunskap som var nödvändig,
samtidigt som lekmannainflytandet tillförsäkrats den vikt det borde ha.

Sedd mot bakgrunden av vad sålunda anförts framstår tanken att, såsom
revisorerna ifrågasatt, låta pensionsföredraganden ensam, efter samråd med
förtroendeläkaren, avgöra vissa ärenden rörande förtidspension som en betänklig
försämring av garantierna för en riktig handläggning, inte bara i
förhållande till nuvarande ordning utan också i förhållande till den som
gällde tidigare.

Visserligen åsyftas endast »uppenbara pensionsfall», »pensionsfall i vilka
ingen tvekan råder om att hel förtidspension (sjukbidrag) skall utgå» men
när det gäller att finna regler för denna avgränsning torde det bli uppenbart
att urvalet i stort sett måste bli beroende av föredragandens — efter samråd
med förtroendeläkaren — i varje särskilt fall intagna ståndpunkt. Att exempelvis
låta en sådan grupp av ärenden som förlängning av sjukbidrag ankomma
på föredraganden att avgöra torde ej vara försvarligt bl. a. med hänsyn
till den roll rehabiliteringsfrågan ofta måste spela i dylika fall.

Att en enda person anförtros att avgöra frågor av så stor betydelse, ej
minst ur ekonomisk synpunkt, som ärenden om förtidspension har för såväl
den enskilde som för hela pensionssystemet, finner riksförsäkringsverket
icke vara rimligt samt därjämte helt stå i strid med kravet på lekmannainflytande.
Mot den ifrågasatta ordningen talar även det förhållandet att, allteftersom
rehabiliteringsresurserna utbyggs, frågan om rehabilitering kommer
att tas under övervägande i många ärenden, där denna nu ej är aktuell.

Riksförsäkringsverket vill framhålla att pensionsdelegationens granskning
av de ifrågavarande »uppenbara pensionsfallen» ingalunda bör uppfattas
som eu tom formalitet. Dels torde det vara av icke ringa vikt att delegationen
har överblick över hela sitt verksamhetsfält och inte blir undandra -

gen en del därav dels torde inedvetandet hos föredraganden om att alla ärenden
skall granskas av delegationen verksamt bidra till att tillförlitliga och
fullständiga utredningar kommer till stånd även i de till synes klara fallen.

Vad därefter angår de förutsättningar för rätt till förtidspension och invaliditetsersättning,
som har avseende å svenskt medborgarskap, mantalsskrivning
i riket samt tillämpligheten av gällande konventioner, finnes knappast
något sakligt skäl varför dessa frågor skall prövas av pensionsdelegation.
Detsamma torde kunna sägas beträffande den förutsättning för rätt till invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning, som består däri att sökanden ej
får stadigvarande vårdas å vissa anstalter. Möjligen kunde det tänkas att
tjänstemän å pensionsavdelningen skulle få pröva frågor om indragning av
utgående förmån när nu ifrågavarande förutsättningar ej längre föreligger.
Det torde dock kunna ifrågasättas om vinsten av en sådan ändring av den
nuvarande ordningen skulle bli av nämnvärd betydelse.

Vad beträffar de fördelar, som skulle kunna uppnås genom de av revisorerna
ifrågasatta ändringarna i organisationen, vill Riksförsäkringsverket
framhålla att det torde vara mycket ovisst om någon kostnadsbesparing är
att vinna, förutsatt att man vill bibehålla den sakkunskap på det medicinska
området som hittills stått till buds.

Under åberopande av vad nu anförts får riksförsäkringsverket hemställa
att vad revisorerna anfört under § 13 icke måtte föranleda någon åtgärd.

§ 14. Moderskaps penningen

Revisorerna har i denna paragraf berört frågan huruvida rätten för utländska
medborgare att i Sverige erhålla moderskapspenning i vissa fall
skulle missbrukas på det sättet, att vederbörande uppgiver sig ämna bosätta
sig i landet men kort tid efter barnsbörden lämnar landet. Av uppgifter som
revisorerna inhämtat från de allmänna försäkringskassorna framgår, att
kassorna för budgetåret 1963/64 utgivit moderskapspenning till 6 456 utländska
medborgare med omkring 6 milj. kronor — bortsett från eventuella
flerbörder — samt att av dessa, såvitt var kassorna bekant, 216 stycken eller
drygt 3 procent lämnat landet. Uppgifterna om antalet utflyttade var emellertid
i vissa fall något osäkra och var det sannolikt, att det angivna procenttalet
var något lägre än det verkliga. Å andra sidan skulle en mera inträngande
undersökning angående anledningen till ifrågavarande försäkrades utflyttning
sannolikt ytterligare reducera det antal fall, där talet om missbruk
möjligen skulle kunna anses befogat. Man borde emellertid inte bortse från
att den ibland föreliggande svårigheten att upprätthålla kravet på bosättning
i riket i och för sig innebar risk för att missbruk kunde uppstå. På grund
härav har revisorerna ansett angeläget att utvecklingen på förevarande område
följdes med uppmärksamhet, så att därest den skulle gå i en ogynnsam
riktning, lämpliga motåtgärder kunde vidtagas utan större tidsutdräkt.

Riksförsäkringsverket är medvetet om att viss möjlighet till missbruk på
förevarande område föreligger. Något som kan giva anledning till oro har
emellertid hittills inte förekommit. Verket kommer att följa utvecklingen på
området.

I ärendets handläggning har, förutom undertecknad Broberg, deltagit överdirektören
Hultström, ledamöterna Albåge, Blomgren och Östlund samt
suppleanten Skantz.

I övrigt har närvarit avdelningschefen Wredmark, tf. avdelningscheferna
örtengren och Järnbrink, byråcheferna Skogsberg, Mauritzon och Ahlström

samt tf. byråcheferna Arnstedt och Sandberg. Stockholm den 29 januari
1965. J

ROLF BROBERG

C. Wredmark

Föredragande i fråga
om § 13

Statskontoret

§ 12 Debitering och avräkning av vårdavgifter in. m.

Det ifrågavarande debiterings- och avräkningsförfarandet omfattar ett
mycket stort antal ersättningsfall och torde vid nuvarande former innebära
en betydande arbetsvolym. Med hänsyn därtill finner statskontoret det angeläget
att man tillvaratar alla möjligheter till förenkling av det förevarande
arbetet hos sjukvårdsinrättningar och försäkringskassor som kan komma
itråga utan nämnvärt eftersättande av gällande materiella regler rörande
sjukförsäkringen.

Mot bakgrunden av i ärendet inhämtade uppgifter från försäkringskassorna
anvisar revisorerna huvudsakligen två alternativa vägar i syfte afl
törenkla det itrågavarande arbetet. Den ena innebär övergång till ett nu
inom vissa kassor prövat system, där debitering och avräkning av vårdavgifterna
mellan vederbörande sjukvårdsinrättning och försäkringskassa
sker enligt schematiska grunder (antalet vårddagar för viss tidsperiod).
Den andra avser tillämpning av en liknande schablonmässig debitering, där
avräkningen mellan sjukvårdsinrättningarna och försäkringskassorna emellertid
avses skola administreras centralt för hela landet.

Av de två skisserade lösningarna bör enligt statskontorets mening den
första i första hand komma ifråga. Statskontoret har därför ingen erinran
mot att densamma mera allmänt prövas. Den närmare utformningen av ett
sådant system synes lämpligen böra ankomma på riksförsäkringsverket i
samarbete med företrädare för sjukvårdsinrättningarnas huvudmän och försäkringskassorna.

Statskontoret finner det tveksamt om några ytterligare administrativa
fördelar står att vinna genom den andra av revisorerna diskuterade lösningen
med hänsyn till bl. a. det arbete som tillkommer på det centrala planet
och den särskilda rapportering som skulle krävas för fullgörandet av detta.
Ämbetsverket kan därför icke dela revisorernas uppfattning alt denna lösning
utan större dröjsmål bör upptagas till närmare övervägande av 1961 års
sjukförsäkringsutredning och således ges prioritet framför övriga frågor
som denna utredning har att behandla.

§ 13 Pensionsdelegat inner no

Revisorernas förslag under förevarande paragraf avser viss ändring av
gallande ordning för handläggning i allmän försäkringskassa av ärenden
röiande förtidspension samt invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
enligt lagen om allmän försäkring. Med hänsyn till innebörden av revisorernas
föi slag torde det vara erforderligt att erinra om de överväganden som
\id statsmakternas ställningstagande till socialförsäkringens organisation
agnades i rågan om handläggningen av nämnda ärenden och som föranledde
afl provningen anförtroddes särskilda inom försäkringskassorna inrättade

3 Ilev. berättelse ang. statsverket år t Uti''t. II

N. E. Ahlström

Föredragande i fråga
om §§ 12 och 14

organ kallade pensionsdelegationer (prop. 1961: 45 s. 100 ff, 176 ff.). Avgörandet
av pensionsärendena ansågs således ej höra påläggas kassastyrelserna
eftersom dessa var sammansatta med tanke på andra uppgifter. Som
ytterligare skäl anfördes att försäkringskassorna inte hade ekonomiskt ansvar
i fråga om pensionsförmånerna men väl i egenskap av sjukförsäkringsgivare
intresse av låga sjukhjälpskostnader. I konsekvens härmed blev den
kassatjänsteman som skulle vara föredragande för delegationen och svara
för ärendenas utredning ej berättigad deltaga i besluten men ålades skyldighet
att till protokollet anteckna sin mot delegationens beslut avvikande mening.

Revisorernas förslag att tjänstemännen i kassorna skulle erhålla »ökad»
befogenhet att i vissa pensionsärenden besluta å kassans vägnar innebär
alltså en väsentlig avvikelse från de av statsmakterna år 1961 godtagna principerna
för prövningen av förtidspensionsfrågorna. Den förenkling av beslutsförfarandet
som revisorerna förordar synes endast få avseende å ett
begränsat antal fall — främst där formella förutsättningar ej föreligger
och därför ej leda till några nämnvärda rationaliseringsvinster. För mera
genomgripande förändringar av beslutsordningen torde tiden ännu inte
vara inne. Ytterligare erfarenhet av det nuvarande beslutsförfarandet och
de möjligheter till rationalisering som detta kan erbjuda bör enligt statskontorets
mening avvaktas innan en omprövning överväges. Det synes naturligt
att denna i så fall företas i samband med ställningstagandet till yrkesskadeförsäkringens
framtida utformning samt en eventuell omprövning av den
allmänna socialförsäkringens finansiering.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef Jerdenius, föredragande.
Stockholm den 29 januari 1965.

GÖSTA BRUNO

Elof Jerdenius

Kalmar läns allmänna försäkringskassa

Inför ikraftträdandet den 1 januari 1955 av lag om allmän sjukförsäkring
träffades mellan dåvarande Svenska Sjukkasseförbundet och Sveriges
Landstingsförbund en överenskommelse, som innebar en rekommendation
angående administrativa och ekonomiska förhållanden mellan landstingens
sjukvårdsinrättningar och sjukkassorna. Denna rekommendation har i allt
väsentligt följts av Kalmar läns allmänna försäkringskassa och sjukhusen
inom länet. Rekommendationen innebär att sjukhusen vid utskrivningen
översänder en vårdräkning för varje patient.

Fr. o. in. den 1 januari 1965 tillämpas det förfarandet, att lasaretten inom
länet inte längre översänder en individuell vårdräkning för varje patient.
Istället översänder lasaretten vid varje månads slut en vårdräkning, upptagande
totala antalet vårddagar för alla under månaden utskrivna patienter.
Detta antal vårddagar multipliceras med vårdavgiften. Individuell räkning för
varje utskriven patient utfärdas således inte. Däremot kvarstår fortfarande
försäkringskassans krav att sjukvårdsinrättning ska avisera om intagen
patient och i samband med utskrivningen också tillställa försäkringskassan
ett utskrivningsbesked. Detta förfarande kan inte undvaras med hänsyn till
bl. a. bestämmelser i lag om allmän försäkring att det skall göras viss reducering
av sjukpenningen i samband med sjukhusvård.

Bästa lösningen av frågan om finansiering av sjukhusvården vore utan tvekan
att helt fri sjukhusvård på allmän sal infördes genom att sjukvårdshuvudmännen
svarade för kostnaderna utan att debitera försäkringskassan
tör eu ganska liten del av dem. En sådan reform är både önskvärd och
lämplig. Om inte denna lösning är genomförbar anser kassan att det förslag,
som har framförts av bl. a. Malmö allmänna försäkringskassa, är värt
allt beaktande. Den törenkling av debiteringsförfarandet, som numera har
skett med avseende på bl. a. lasaretten inom Kalmar län, innebär en betydande
arbetsbesparing, både för försäkringskassan och sjukvårdsinrättningarna.

Om sjukhusens avisering med avseende på intagning och utskrivning av
patient har samband med försäkringskassornas bestämmelser om att sjukpenning
ska reduceras i samband med sjukhusvård så är dock denna avisering
av betydelse inte enbart för dessa reduceringsregler. Även i sjukkontrollhänseende
är det nödvändigt att kassan har klart för sig var den
försäkrade vistas och vårdas. Sjukhusens aviseringsförfarande skulle med
andra ord inte kunna slopas av den anledningen att fri sjukhusvård genomföres,
annat debiteringsförfarande tillämpas eller att reducering av sjukpenning
vid sjukhusvård inte skulle behöva göras. Även i sjukanmälningsliänseende
kan sjukhusens avisering om intagning ha viss betydelse. Om en
lagändring kunde genomföras, som innebar att nämnda reducering av sjukpenningen
vid sjukhusvård slopades, skulle betydande administrativa förenklingar
för kassornas del ernås. Visserligen skulle slopandet av nämnda
reduceringsregler innebära en kostnadsökning, men kassan tror inte att
dessa ökade kostnader skulle ha så stor betydelse i finansiellt hänseende.
Redan nu sker som bekant icke reducering eller en myckt liten reducering
i fall då kvinnlig försäkrad har barn under 10 år. Socialvårdskommittén,
som ursprungligen föreslog ifrågavarande reducering av sjukpenningen vid
sjukhusvård, motiverade sitt ställningstagande med alt vid sjukhusvård
en patient gör vissa besparingar ifråga om kost, klädslitage, medicin in. m.
Det befarades även att vårdtiderna, om oreducerad sjukpenning utgick,
skulle bli längre än som ur ren vårdsynpunkt var erforderligt. Det sistnämnda
förhållandet kan man i dessa tider med brist på vårdplatser helt
bortse ifrån. Obestridligen göres väl kanske i vissa fall besparingar ifråga
om föda, medicin, läkarvårdskostnader o. s. v., medan återigen andra fall
kan peka på fördyringar i samband med sjukhusvård. Reduceringsreglerna
siar emellertid olika i skilda inkomstlägen. Dessutom är de så konstruerade,
alt de, bortsett från speciella fall (kvinnlig försäkrad med barn under 10
år), drabbar de lägre inkomsttagarna hårdast. Den sjukpenning, som försäkrad
i högst sjukpenningklass 7 erhåller vid sjukhusvård, utgör som regel
50 % av den sjukpenning, som utgår då den sjuke vårdas hemma. Reduceringsgraden
framgår av följande tabell:

Sjukpenning
per dag

Sjukpenning vid
sjukhusvård

r.o

Reducering
i % eu

10:

12: - -I t: --

11
i 1
12
15

En försäkrad, vars inkomst är ca 6 000 kronor per år, skulle således vid
sjukhusvård uppskattas göra eu besparing av tidigare nämnt slag med ca
50 %, medan försäkrad, vars inkomst är ca 20 000 kronor, skulle vid sjukhusvård
göra en besparing som kan uppskattas till ca 18 %. (Hänsyn har
i tabellen inte tagits till ev. barntillägg.) Visserligen är levnadskostnaderna
olika inom skilda inkomstlägen, och även försäkrade inom samma inkomstgrupp
har inte lika stora levnadskostnader.. Det torde väl dock vara så, att
i stort sett de fasta kostnaderna procentuellt är ungefärligen lika inom skilda
inkomstlägen. Därför synes den skillnad i reduceringsgrad, som nuvarande
regler innebär, vara mindre lyckad.

Kassan är medveten om att frågan om slopandet av reduceringsreglerna
är av ganska stor räckvidd. Vid kort sjukhusvårdstid betyder det intet eller
mycket litet om sjukpenning utbetalas utan reducering. Någon nämnvärd
besparing ifråga om klädslitage, kost, medicin o. s. v., kan det då knappast
bli. Vid sjukdom, som kräver lång sjukhusvårdstid, kan besparingarna bli
större.

Med hänsyn till vad ovan anförts finner kassan att slopandet av reduceringsreglerna
vid sjukhusvård bör utredas. Om de inte kan slopas helt vore
det önskvärt med en översyn av dem, så att större rättvisa om möjligt kunde
ernås.

Sammanfattning. Kalmar läns allmänna försäkringskassa har för sin del
intet att invända mot att helt fri sjukhusvård genomföres eller, om inte detta
är möjligt, att vårdavgifterna av kassorna erlades efter i stort sett samma
system, som tillämpas beträffande kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel.

Ett genomförande av helt fri sjukhusvård eller införande av något annat
betalningssystem får dock inte medföra alt sjukhusens avisering om intagning
och utskrivning slopas. För försäkringskassornas del är denna avisering
av stor betydelse. Denna aviserings värde ligger inte enbart däri, att
det för tillämpning av nuvarande reduceringsregler är nödvändigt att ha
kännedom om vårdtider utan den är av betydelse även i kontrollhänseende.

Kassan är också av den uppfattningen att reglerna om sjukpenningens
reducering vid sjukhusvård bör slopas eller i varje fall ändras. Kalmar den
30 januari 1965.

RUNE FERLING ÅKE MÅRTENSSON

Malmöhus allmänna försäkringskassa

Försäkringskassan har i skrivelse av den 25 september 1964 (bilaga A)
till riksdagens revisorer lämnat en redogörelse över det förfaringssätt, som
från och med den 1 maj 1964 tillämpas inom Malmöhus läns landstingsområde
beträffande debitering och avräkning m. m. av avgifter för vård Od
sjukvårdsinrättningar. Från och med den 1 januari 1965 tillämpas samma
förfaringssätt vid debitering av vårdavgifter vid Lunds lasarett beträffande
patienter tillhörande försäkringskassor i södra Sverige (bilaga B).

I lagen om allmän försäkring stadgas, dels att för dag då försäkrad åtnj uter
sjukhusvård skall sjukpenningen minskas med fem kronor, dock högst
med hälften av sjukpenningens belopp, samt dels att för tid efter ingången
av den månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju år eller dessförinnan börjat
åtnjuta ålderspension, må sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård

icke utgå för mer än sammanlagt etthundraåttio dagar. För försäkrad, som
åtnjuter hel förtidspension, skall i fråga om ersättning för sjukhusvård äga
motsvarande tillämpning.

Så länge nuvarande regler gäller för sjukförsäkringen måste sjukvårdsim
rättningarna avisera försäkringskassorna om in- och utskrivning av patienter.
På grund härav har kassan icke ansett att ytterligare förenklingar för
närvarande kunna genomföras.

Försäkringskassan finner för sin del, att förslaget från Malmö allmänna
försäkringskassa torde vara en enkel lösning av denna fråga, men så länge
bestämmelserna angående reducerad sjukpenning vid sjukhusvård och till
tiden begränsad sjukhusvårdsersättning för vissa kategorier av försäkrade
tillämpas torde det vara nödvändigt att nuvarande aviseringssystem beträffande
in- och utskrivning av patienter bibehålies.

För införandet av ett system liknande det Malmö allmänna försäkringskassa
föreslagit i sitt yttrande till riksdagens revisorer kräves enligt kassans
uppfattning en sådan lagändring att sjukhusens aviseringsskyldighet göres
överflödig.

Försäkringskassan vill i detta sammanhang framhålla, att erfarenheterna
av det förfaringssätt, som tillämpats från och med den 1 maj 1964 inom kassans
verksamhetsområde beträffande avräkning mellan kassan och landstingets
sjukhus, äro mycket goda. Samarbetet mellan kassan och de olika
sjukhushuvudmännen hav alltid varit det bästa tänkbara. Lund den 26 januari
1965.

TORSTEN ANDRÉE

Bertil Gisel-Ekdahl

Bilaga A

Beträffande debitering och avräkning m. in. av avgifter för vård i sjukvårdsinrättningar Med

anledning av t. f. avdelningsdirektör Torgny Asplunds skrivelse av
den 22 dennes får undertecknad försäkringskassa härmed lämna följande
svar å de framställda frågorna.

1. Försäkringskassan har träffat överenskommelse med Malmöhus läns
landsting om nytt förfaringssätt rörande betalning av sjukhusvårdsräkningar
i de fall undertecknad försäkringskassa skall svara för vårdkostnaden.

överenskommelsen, som trädde i kraft den 1 maj i år, omfattar samtliga
landstingets sjukhus.

I korthet innebär överenskommelsen, att sjukhusen från och med nämnda
datum icke skall lämna individuella räkningar för varje vårdfall utan i
stället vid varje månadsskifte till centralkontoret översända räkning, upptagande
enbart antalet vårddagar och totalkostnad för sjukhusvård, avseende
utskrivna patienter under den förflutna månaden.

Sjukhusen översänder till lokalkontoren in- och utskrivningsbesked. Utskrivningsbeskedcn
förvaras av lokalkontoren i särskild pärm, vari samtliga
under ett och samma år inkomna utskrivningsbesked förvaras i födelse -

tidsföljd. Dessa pärmar kommer att vid olika tidpunkter infordras av centralkontoret
för viss kontroll av sjukhusens debiteringar.

2. Se svar under fråga 1.

3. Då Lunds lasarett är ett regionssjukhus har undertecknad försäkringskassas
direktör träffat överenskommelse med Lunds lasarett och försäkringskassorna
i södra Sverige, att samma förfaringssätt från och med den 1
januari 1965 skall tillämpas rörande betalning av sjukhusvårdsräkningar i
de fall försäkringskassorna i södra Sverige skall svara för vårdkostnaden.

4. Det förfaringssätt, som nu tillämpas, har bidragit till att väsentligt förenkla
det administrativa arbetet för samtliga parter. Lund den 25 september
1964.

Bilaga B

Förenklad debitering av vårdavgifter för patienter tillhörande försäkringskassor
i södra Sverige

Härmed meddelas, att — såsom överenskoms vid sjukkassedirektörernas
sammanträde i Lund den 10 december 1964 — från och med den 1 januari
1965 skall tillämpas förenklad debitering av vårdavgifter för patienter tillhörande
Eder försäkringkassa enligt de regler, som gäller för avräkningen
mellan sjukvårdsinrättningarna inom Malmöhus läns landsting och Malmöhus
läns försäkringskassa och som framgår av bifogade PM. (Bilaga C.)

Överenskommelsen skall dock endast gälla patienter från Edert försäkringskasseområde,
som vårdas å lasarettet i Lund. Lund den 7 januari 1965.

Bilaga C

FM angående förenklad debitering av de vårdavgifter, som erlägges av försäkringskassorna Huvudprincipen Malmöhus

allmänna försäkringskassa debiteras varje månad ett belopp
motsvarande det debiterade antalet vårddagar för sjukförsäkrade patienter
multiplicerat med avgiften å allmän sal.

En överenskommelse om förenklad avgiftsdebitering skall omfatta samtliga
Malmöhus läns landstings sjukvårdsinrättningar.

Tillvägagångssättet

Vid patientens inskrivning å sjukvårdsinrättningen sändes —- liksom nu
— ett inskrivningsbesked till resp. lokalkontor för försäkringskassan.

Vid patientens utskrivning från sjukvårdsinrättningen sändes till resp.
lokalkontor — i stället för nuvarande vårdräkning — ett utskrivningsbesked
upptagande förutom erforderliga identifieringsuppgifter inskrivningsdatum,
utskrivningsdatum och antalet vårddagar.

Efter varje månads utgång sändes till centralkontoret för Malmöhus allmänna
försäkringskassa en räkning upptagande den totala summan av antalet
vårddagar multiplicerat med vårdavgiften å allmän sal för sjukförsäkrade
patienter, som är medlemmar i Malmö allmänna försäkringskassa.

Försäkringskassan betalar alltså icke avgiften för utförsäkrade patienter.

Försäkringskassan skall emellertid tillse, att lasarettskontoren snarast
möjligt erhåller uppgift om att patient är utförsäkrad.

Ovannämnda räkning till centralkontoret sändes från lasarettskontoren
omkring den 7 i varje månad.

Skulle det visa sig, att vårddagar för utförsäkrad patient upptagits bland
de vårddagar, som debiterats försäkringskassan, avdrages dessa vårddagar
å nästa räkning till försäkringskassan.

Värmlands läns allmänna försäkringskassa

Kassan, som för närvarande vid avräkning av vårdavgifter mellan kassan
och sjukhusen tillämpar systemet med individuella vårdräkningar för varje
intagen patient anser, att, med hänsyn till den förhållandevis ringa andel av
den totala vårdkostnaden kassan svarar för och med tanke på det merarbete
som förorsakas härav, eu ändring av tillvägagångssättet skulle vara synnerligen
önskvärd.

Preliminära underhandlingar har förts mellan kassans och landstingets
representanter om en övergång till kollektiv debitering av vårdavgifterna.
Underhandlingarna äro ännu icke slutförda.

För att emellertid på eu gång åstadkomma en radikal förenkling av administrationen
i detta avseende, kan man tänka sig en helt avgiftsfri sjukhusvård
för den försäkrade.

I samband härmed förordar kassan även, att den reducering av sjukpenningen
vid sjukhusvård som för närvarande förekommer i enlighet med bestämmelserna
i 3 kap. 4 § lagen om allmän försäkring upphör. Vid ställningstagandet
härtill har kassan främst tänkt på de administrativa lättnader,
som skulle bli följden av en sådan ändring. De ekonomiska konsekvenserna
för kassorna vid ett borttagande av avdraget vid sjukhusvård har kassan
således ej funnit sig kunna bedöma, då dels tillräckligt underlag härför
saknas och då dels den sidan av problemet förvisso kommer att beaktas i ett
senare skede i det fall förslaget av berörda instanser tas upp till allvarlig
prövning.

Om det förslag kassan föreslår skulle genomföras, kvarstår dock vissa
uppgifter, som kassorna på något sätt måste införskaffa från sjukhusen,
nämligen uppgift om in- och utskrivningsdag. Dessa uppgifter är nödvändiga,
då det gäller att ersätta de försäkrades resekostnader i samband med inskrivning
på och utskrivning från sjukhusen.

Hur detta problem löses, anser dock kassan vara av sekundär betydelse
och hör ej utgöra något hinder för ett eventuellt genomförande av det förslag
revisorerna i sitt uttalande anser som förmånligast och till vilket kassan ansluter
sig. Karlstad den 26 januari 1965.

E. HYLLENGREN

K. .1. Franzon

Norrbottens läns allmänna försäkringskassa

Inledningsvis vill kassan framhålla det gamla önskemålet, att försäkrad
måtte tillerkännas fri sjukhusvård utan att vidkännas sådant avdrag, varom
talas i 3 kap. 4 § tredje stycket lagen om allmän försäkring. En dylik förändring
skulle möjliggöra ett betydligt enklare förfaringssätt vid utgivande
av kassornas ersättning av sjukhusvård till sjukhusens huvudmän. Då vi
förmoda, att 1961 års sjukförsäkringsutredning kommer att behandla ifrågavarande
spörsmål i ett kommande betänkande, är här anförda synpunkter
att betrakta som angelägna önskemål.

De förenklingar, som kan företagas med iakttagande av lagens bestämmelser,
är väl ett system i likhet med den överenskommelse som träffats
mellan Hallands läns allmänna försäkringskassa och Hallands läns landsting
och som åberopas av revisorerna. Undertecknad försäkringskassa har
redan under 1964 tillställt Norrbottens läns landsting ett förslag till dylik
överenskommelse. Enligt meddelande från landstinget pågår viss utredning
rörande förslagets tillämpning. Någon överenskommelse har därför ännu
icke träffats. Vi emotser emellertid inom den närmaste tiden landstingets
besked om ett förenklat debiteringsförfarande, när det gäller sjukhusvårdsavgifter,
som kassan är pliktig ersätta. Luleå den 26 januari 1965.

G. A. LÅNG

Stockholms allmänna försäkringskassa

Debitering och avräkning av vårdavgifter. I fråga om Stockholms stads
sjukhus sker avräkning med kassan på så sätt att sjukhusen upprättar s. k.
samlingsräkningar två gånger i månaden (för långtidssjuka en gång i månaden).
I räkningarna stickprovsgranskar kassan för närvarande ungefär
1 procent av posterna före utanordning av ersättningen till respektive sjukhus.
Detta är ett av de system som används för att förenkla administrationen
och som redovisats av revisorerna.

Revisorerna redogör också för ett på andra håll prövat system med schablonartad
debitering som grundar sig endast på antalet vårddagar för viss
tidsperiod, i allmänhet kvartal, utan att kostnaderna för varje patient särskilt
redovisas. Revisorerna anser att detta system har påtagliga fördelar
och bör införas av flera kassor.

Kassan vill starkt understryka önskvärdheten av ett ytterligare förenklat
avräkningsförfarande och anser att man numera kan sikta direkt mot en på
enkla generella regler grundad årlig avräkning. Den bör ske direkt mellan
kassor och huvudmän utan någon omväg via Riksförsäkringsverket. Kostnadsutjämningen
för belastningen vid olika sjukhus för utomläns-, regioneller
rikspatienter borde även den kunna ske med schablonregler.

Om man väljer ett system med sådana generella år sbelopp har man anledning
att också diskutera i vilken utsträckning dessa även bör omfatta
den försäkringsfinansierade delen av annan vård vid sjukhus än vanlig sluten
vård. Frågan om kostnadsandel för dagsjukhusvård och andra mellanformer
bör lösas inom samma ram. Väntade problem med ersättningen för
vissa av sjukhushuvudmännen bedrivna former av öppen sjukvård —

trämst svaradininistrerade ersättningsfrågor inom den framväxande rehabiliteringsvården
— bör komina med i lösningen. Självfallet bör också sjuktransportkostnaderna
läggas in i denna ram.

Man skulle då få fram ett årsbelopp, som skalle utgöra eu försäkringsfinansierad
andel av huvudmännens totala kostnader för sjukvård m. in. —
en ersättning i ett för allt utan krav på anknytning i detalj till de särskilda
kostnaderna för varje vårdform.

En speciell ställning intar de statliga rikssjukhusen Karolinska sjukhuset
och Serafimerlasarettet. Man bör där överväga att staten primärt står för
kostnaderna och att ersättningen därefter tas ut av försäkringskassorna efter
vissa enkla regler.

Avgiftsfri sjukhusvård. Revisorerna redovisar också ett förslag att göra
sjukhusvården avgiftsfri och att kostnaderna i stället skulle bestridas av
sjukvårdshuvudmännen, vilket skulle innebära att försäkringskassorna helt
frikopplades från befattningen med kostnaderna för sjukhusvård.

Kassan har tidigare i olika sammanhang som sin åsikt framhållit att sjukhusavgiften
utgör en så liten del av sjukhuskostnaderna att sjukhusvården
i praktiken måste anses vara fri och att målsättningen alltfort bör vara en
även formellt sett avgiftsfri sjukhusvård. Från försäkringskassornas utgångspunkter
finns det ingen anledning att försäkringsfinansiera en liten
bråkdel av de totala kostnaderna för sluten vård. Även denna mindre del
bör tas ut på samma sätt som den större, d. v. s. skattevägen. Det överskottsproblem,
som därvid kan uppstå för vissa minoritetsgrupper av långtidssjuka
genom att de under längre tid i stor utsträckning får sin försörjning på
sjukhuset, bör numera inte vara omöjligt att lösa på enkelt och godtagbart
sätt.

Med hänsyn tagen till andra omständigheter kan avgiftsfri sjukhusvård
möjligen inte omedelbart genomföras. Om man emellertid kan räkna med
att det blir aktuellt längre fram får försäkringsfinansiering tillämpas tills
vidare med sikt på eu övergång till avgiftsfri sjukhusvård så snart det är
möjligt. Försäkringens andel i kostnaderna får under en sådan övergångstid
inte göras större än för närvarande och andelen bör på sätt som ovan
redovisats tillföras huvudmännen genom generella årsbelopp.

Oreducerad sjukpenning vid sjukhusvård. Revisorerna har slutligen tagit
upp frågan om reducering av sjukpenning vid sjukhusvård är rimlig ur de
försäkrades synpunkt och ur administrativa synpunkter rationell.

Även i denna fråga har kassan tidigare uttalat sig och då starkt ifrågasatt
det rimliga i att sjukpenning minskas under tiden då försäkrad ligger
på sjukhus. Motivet till att reduceringen infördes var att kostnaderna för
den intagne och hans familj ansågs minska under vårdtiden bland annat i
fråga om hushållsutgifter och medicinkostnader. Om man överhuvud taget
kan påstå att det inträffar en utgiftsminskning varierar emellertid denna
starkt i olika fall och den ekonomiska situationen beror av många andra
omständigheter som lika starkt påverkar vederbörandes ekonomi. Minskningen
av sjukpenningen leder därför, i varje fall för de icke långtidssjuka,
i och för sig inte till större inbördes rättvisa och påverkar i dagens läge inte
efterfrågan på sjukhusvård.

Om man granskar de intagnas ekonomiska situation kan man emellertid
inte undgå att samtidigt diskutera den av kostnadsökningar kännetecknade
ekonomiska situationen för dem som vårdas i sitt hem vid sjukdom och som
drabbas av läkemedels-, läkarvårds- och andra kostnader för hjälp eller
3f Het), berättelse ann. statsverket är 1''.)(’>''e 11

vård. Kostnader som den slipper som ligger på sjukhus. lar man bort reduceringen
av sjukpenningen fördjupar man klyftan mellan dessa båda kategorier,
vilket inte heller är tillfredsställande.

Även av andra skäl är angeläget att 1901 års sjukvårdskommitté samtidigt
med de övriga frågorna — försöker åstadkomma en lösning av hemsjukvårdens
ekonomiska problem och utreder hur den framtida kostnadsfördelningen
mellan den enskilde, försäkringen och samhället i övrigt skall
komma i balans med fördelningen vid sluten vård.

I administrativt avseende medför sjukpenningreduceringen åtskilliga
komplikationer. När vederbörande tjänsteman skall fatta beslut om reducering
av sjukpenningen har han att ta ställning till bland annat följande frågor.
Hur stor är den ursprungliga sjukpenningen? Skall minskning ske med
fem kronor eller med högst hälften av sjukpenningen? Andra frågor är om
kvinna sammanbor med barn under 10 år? Stadigvarande? Är barnet hennes
och/eller hennes makes? Om inte, är barnet adoptiv- eller fosterbarn?
Om ogift kvinnlig försäkrad inte har eget barn under 10 år, sammanbor
hon med man som hon tidigare har varit gift med eller med man som hon
har eller har haft barn tillsammans med och har i så fall mannen barn under
10 år som kvinnan sammanbor med? Stadigvarande? Varje enskilt reduceringsbeslut
medför dessutom extraarbete vid utskrift av ersättningsbesked
och vid bokföringen. Komplikationerna blir särskilt besvärande i de
fall man får korrigera ett tidigare sjukpenningbeslut och genom ett nytt
beslut sänka eller höja sjukpenningen.

Stockholmskassan har för sin del hålkortsmässig utbetalning av sjukpenning.
Beslut om sjukpenning fattas framåt i tiden för så lång tid läkarintyg
avser och utbetalas därefter veckovis över hålkort. Vid sjukhusintagning
kan förfarandet här kompliceras något mer än på andra håll. Har nämligen
sjukpenning för viss del av sjukhustiden redan utbetalats när inskrivnings-
eller utskrivningsbeskedet kommer medför detta att eu reglering genom
avdrag eller tillägg måste ske vid nästa sjukpenningutbetalning, eller,
om sådan inte är aktuell, att krav på för mycket utbetald sjukpenning måste
verkställas.

Hålkortsförfarande vid sjukpenningutbetalning tillämpas inte av någon
av de övriga kassorna men utvecklingen talar för att mekaniserad behandling
i någon form senare kommer att användas även av andra kassor, varför
det finns anledning redan nu ta hänsyn till en eventuell sådan utveckling.

Kassan har försökt att göra en uppskattning av sina administrationskostnader
för reduceringen av sjukpenning vid sjukhusvård. Först kan då konstateras
att ersättningen för sjukhusvård i Stockholm för år uppgår till
drygt 10 miljoner. På grund av reduceringen av sjukpenning under sjukhusvård
minskar sjukpenningkostnaderna med sannolikt cirka o miljoner kronor.
Som underlag för reduceringen erhåller kassan från sjukhusen totalt
cirka 250 000 in- och utskrivningsbesked varje år. Kassans kostnader för
sjukpenningreduceringen uppskattas till totalt cirka 2o0 000 kronor. Detta
är dock en grov uppskattning som icke kan läggas till grund för några överväganden.
Till kassans kostnader kommer emellertid också sjukhusens kostnader.

Åtskilliga skäl talar således för att reduceringen av sjukpenning under
sjukhustid inte är rimlig för stora grupper av de försäkrade. De administrativa
komplikationerna i samband med reduceringen är i det dagliga arbete!
högst besvärande. Någon tillförlitlig beräkning av administrationskostnader -

na finns emellertid inte. Kassan finner därför att hela problemkomplexet
bör utredas i ett sammanhang.

Kassan uttalar sig sålunda för att regleringen av sjukvårdsavgifterna
övergångsvis sker genom generell årsavräkning i avvaktan på övergång till
helt avgiftsfri sjukhusvård samt att konsekvenserna för de försäkrade och
för försäkringsadministrationen av den reducerade sjukpenningen under
sjukhustiden utredes med sikt på förenkling.

Avslutningsvis skulle kassan vilja framhålla att försäkringsarbetet på
grund av speciella regler och undantag tenderar att bli alltmer administrativt
svårhanterligt och kostnadskrävande och att man måste tillvarata alla
möjligheter till förenklingar. Sådana möjligheter finns inom de här ovan
berörda områden, som riksdagens revisorer redovisat. Stockholm den 30 januari
1965.

SVEN BOHMAN

Hans Nyström

Svenska landstingsförbundet

Landstingsförbundet som företrädare för sjukhushuvudmännen har i
och för sig icke anledning att uppmärksamma de svårigheter och den omständliga
administrativa apparat som erfordras hos sjukkassorna för ett
riktigt handhavande av systemet med individuell debitering av vårdavgiften.
Svårigheterna har emellertid sin motsvarighet på sjukhussidan och
detta gör att styrelsen sett såväl ur mera allmän försäkringskassesynpunkt
som även ur sjukhusförvaltningssynpunkt vill tillstyrka att det för närvarande
i samverkan myndigheterna emellan införda systemet med mera
schablonartad klumpdebitering av hela antalet vårddagar under viss tidsperiod
gives eu generell tillämpning.

Vad därefter angår av revisorerna berörda ytterligare problem avseende
en centralt för hela landet administrerad utbetalning till sjukvårdshuvudmännen
av vårdavgifter helt avgiftsfri sjukhusvård och slopande av reduceringen
av sjukpenningen under sjukhusvistelse torde dessa problem falla
inom ramen för 1961 års sjukförsäkringsutrednings uppdrag och synes
därför kunna aktualiseras först sedan denna kommitté i huvudbetänkande
eller i form tidigarelagt delbetänkande frambringat material som kan
erfordras för en mera allsidig bedömning. Stockholm den 22 januari 1965.

FRIDOLF THAPPKR

Bengt Olsson

§ 13 Pensionsdelegationerna

Riksförsäkringsverket. Se yttrandet över § 12, s. 62.

Medicinalstyrelsen

£>'' 13 Pensionsdelegationerna

Styrelsen har med intresse tagit del av de av revisorerna från de allmänna
försäkringskassorna inhämtade uppgifterna och finner liksom revisorerna,
att en kostnadsbesparande rationalisering av handläggningen a^
vissa av de på dessa delegationer ankommande ärendena rörande förtidspension,
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning bör övervagas. Svårigheten
torde därvid ligga i själva gränsdragningen mellan de »klara» tall,
som skulle kunna avgöras av kassans tjänstemän i samrad med tortroendeläkaren
— eventuellt jämte en psykiater — och de fall, som kraver
mera kvalificerad bedömning. Med hänsyn främst härtill finner medicinalstyrelsen
att en reform beträffande ifrågavarande handläggning bor föregås
av en utredning, eventuellt förenad med försöksverksamhet, och tar
liärmed föreslå att uppdrag i detta hänseende lämnas riksförsäkringsverket.

§ 15 Abortförebyggande åtgärder

Beträffande frågan om utnyttjandet av anslagsposten för »tillgodoseende
av överhängande hjälpbehov hos kvinnor som besöker kurator» framgår
av redogörelsen, att utbetalningar från ifrågavarande anslag i viss utsträckning
göres till ändamål, som närmast får anses ankomma pa den
allmänna socialvården. Behov av en ökad samverkan mellan de olika hjälporganen
synes i många fall föreligga; det är emellertid av vikt att denna
icke ökar belastningen på den enskilda kvinnan i en redan svar situation.
Det är ur abortförebyggande syfte av största vikt att utbetalning kan ske
snabbt och utan pappersexercis eller hänvisning, då kuratorn finner det
erforderligt. Med hänsyn till att de för kuratorn tillgängliga medlen tor
närvarande överallt är för knappa, vore det önskvärt, att ett samarbete
mellan kurator och sociallijälpsorgan jämväl kunde etableras sa, att kuratorn
finge viss befogenhet att under lämplig förutsättning forskottera
socialhjälp. Därest mera varaktigt — eller icke »överhängande» hjälpbehov
bedömes föreligga, måste givetvis hänvisning till socialhj alpsorganet
ske. Medicinalstyrelsen avser att framhålla behovet av samråd mellan berörda
samhällsorgan i samband med fördelningen mellan de abortradgivande
byråerna av medlen för ifrågavarande ändamal for budgetaret 1965-

’ Medicinalstyrelsen vill slutligen erinra om att styrelsen i sina anslag^säskanden
för budgetåret 1965/66 anhållit om en ökning av forevarande
anslagspost efter ett beräknat bidrag av 45 i stallet tor som hittills 60 kionor
per nyinskriven kvinna. Departementschefen har emellertid i statsverkspropositionen
icke anslutit sig härtill och därvid åberopat att ifragavarande
stöd ofta torde ha socialhjälpskaraktär, varför en ökning i stallet
borde åstadkommas genom att kommunerna hoj er små bidrag

I handläggningen av detta ärende har deltagit tjansteforrattandc gene -

raldirektören Rahm, medicinalrådet Frostner, föredragande, föredraganden
i ärenden rörande förlossningsvård af Geijerstam och förste byråsekreteraren
Linde. Stockholm den 27 januari 1965.

HÅKAN RAHM

Ivar Frostner

Kaij Gunnar Wilow

Statskontoret. Se yttrandet över § 12, s. 65.

Stockholms läns allmänna försäkringskassa

I hos kassan inrättade två pensionsdelegationer har under 1964 behandlats
sammanlagt 2 289 ärenden. Delegationernas beslut har i 2 040 ärenden,
motsvarande 89,1 %, fattats i överensstämmelse med pensionsföredragandens
förslag, som i 865 fall (37,8 %) tillkommit efter samråd med
kassans förtroendeläkare.

De angivna siffrorna, som för vardera delegationen visar i stort sett likartade
förhållanden (87,7 % resp. 90,6 %) talar för att en rationalisering
av handläggningen av övervägande antalet ärenden skulle kunna ernås,
därest tjänstemännen lämnas ökad befogenhet att besluta å kassans vägnar,
ett antal som skulle kunna förmodas ytterligare öka vid ett utvidgat
samråd mellan pensionsföredragande och förtroendeläkare.

Då emellertid delegationsärendena är av skiftande natur och nuvarande
handläggningsordning tillämpats under allenast två år, synes ytterligare
erfarenhet böra vinnas innan ändring vidtages. Solna den 3 februari 1965.

EINAR LINDH

Kristianstads läns allmänna försäkringskassa

Enligt lagen om allmän försäkring prövas ärenden om rätt till förtidspension,
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning av s. k. pensionsdelegationer
i de allmänna försäkringskassorna. Varje delegation består av fem ledamöter,
nämligen en ordförande (i regel ordföranden i kassans styrelse), två
av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två av vederbörande landsting eller
stadsfullmäktige valda personer. Ärendena förberedes och föredrages av en
tjänsteman i kassan och vid sammanträdena deltager regelmässigt en representant
för länsarbetsnämnden.

Riksdagens revisorer har funnit vad som framkommit vid en av dein verkställd
undersökning tala för att en kostnadsbesparande rationalisering kan
ernås genom att tjänstemännen i kassorna lämnas ökad befogenhet att fatta
beslut å kassornas vägnar. Av revisorernas berättelse framgår, att de närmast
tänkt sig att kassornas pensionsföredragande skulle erhålla möjlighet
att efter samråd med förtroendeläkaren besluta i vissa helt klara ärenden om
förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning. Härigenom skulle
enligt revisorernas mening arbetet inom kassorna kunna rationaliseras
samt kostnadsbesparingar och ökad snabbhet i handläggningen kunna vinnas.

Försäkringskassan kan vitsorda, att eu del av de ärenden, som enligt nu
gällande lagstiftning prövas av pensionsdelegation, är av så enkel beskaffen -

het, att någon tvekan ej kan råda om utgången av prövningen. I och för sig
skulle dessa ärenden utan olägenhet kunna avgöras på tjänstemannaplanet.
Fråga är emellertid, huruvida de fördelar, som härigenom skulle kunna vinnas,
är så stora, att organisatoriska förändringar är påkallade.

De delegationsärenden, i vilka utgången är självklar, är relativt fåtaliga
och föga arbetskrävande för delegationsledamöterna. Den tid, som åtgår för
att på sammanträdena pröva dessa ärenden, är obetydlig. Det kan därför
inte förväntas vare sig att delegationernas arbetsbelastning skulle avsevärt
minskas eller att antalet delegationssammanträden skulle kunna i nämnvärd
mån nedbringas om den ifrågasatta reformen genomfördes. Däremot skulle
på tjänstemannaplanet en viss arbetsbesparing uppstå, framför allt genom
att föredragningspromemorior inte behövde uppsättas i andra ärenden än
sådana som skulle prövas av delegationen. Promemoriorna i »självklara»
ärenden kan emellertid göras mycket kortfattade och torde därför inte kräva
någon större arbetsinsats.

Vad angår den kostnadsbesparing, som skulle erhållas om den föreslagna
reformen genomfördes, är att märka att den ersättning, som utgår till delegationens
ordförande och till dess landstingsvalda ledamöter, inte är beroende
av det antal ärenden, som prövas vid varje sammanträde. Däremot utgives
ersättning till läkarledamöterna med visst belopp för varje avgjort
ärende. Om den föreslagna ändringen genomfördes, skulle följaktligen försäkringens
utgifter i form av ersättning till läkarledamöterna nedbringas.
Läkarnas ersättning per ärende torde emellertid vara avvägd med hänsyn
till den genomsnittliga svårighetsgraden hos samtliga ärenden, som enligt
nu gällande ordning handlägges av pensionsdelegationerna. Utmönstras
ärenden av enkel beskaffenhet, kommer den genomsnittliga svårighetsgraden
hos de kvarstående ärendena att ökas, vilket kan antagas komma åt!
medföra krav på större ersättning per ärende. Vidare torde en sådan ändring
som regel komma att medföra, att kassornas förtroendeläkare i större
omfattning än nu måste rådfrågas vid pensionsbedömningen. Det torde även
bli nödvändigt, att förstärka förtroendeläkarinsitutionen med psykiatrisk
expertis. Kostnadsbesparingen kan till följd härav komma att bli mindre
än beräknat.

Självfallet är det ett angeläget önskemål, att pensionsärendena handlägges
och avgöres med all den skyndsamhet som är möjlig. Den eftersläpning
som förekommer torde emellertid endast till ytterst ringa del bero på att
enkla ärenden inte kan avgöras på tjänstemannaplanet utan måste prövas
av delegationen. Den föreslagna reformen kan därför inte förväntas leda
till att handläggningstiden överlag nedbringas i nämnvärd grad. Däremot
skulle enkla ärenden kunna avgöras något snabbare än för närvarande.
Med hänsyn till att pensionsdelegationerna i regel sammanträder två å tre
gånger i månaden och hinder i allmänhet ej föreligger att med kort varsel
medtaga ärenden av enkel beskaffenhet på delegationernas föredragningslistor
kan tidsvinsten dock inte förväntas bli särskilt stor. Eftersom övervägande
delen av de pensionssökande, det här gäller, uppbär förmåner från
sjukförsäkringen, synes den tidsbesparing, som kan uppnås genom den ifrågasatta
reformen, vara av relativt ringa betydelse för de enskilda.

De lagregler, som delegationen tillämpar vid prövningen huruvida rätt till
förtidspension, invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning föreligger, är så
utformade, att de lämnar föga utrymme för schablonmässiga bedömningar.
Det förutsättes, att varje särskilt ärende underkastas en ingående prövning
och att inte bara medicinska utan även sociala, arbetsmarknadsmässiga och

andra liknande synpunkter härvid beaktas. Det förutsattes också, att delegationerna
verkar för att de möjligheter, som bedöms föreligga att genom sjukhusvård,
arbetsvärd etc., återställa eller förbättra vederbörandes arbetsförmåga,
så vitt möjligt bli tillvaratagna. Enligt kassans mening är det lämpligt
att eu så konstruerad lagstiftning tillämpas av ett kollegium, där olika
synpunkter kan göra sig gällande. Med hänsyn härtill kan det inte anses tillrådligt
att — såsom revisorerna synes vilja förorda — överlåta åt pensionsföredraganden
att från fall till fall fritt pröva, huruvida ett ärende bör hänskjutas
till pensionsdelegation eller avgöras på tjänstemannaplanet efter
samråd med förtroendeläkaren. Om en reform av den föreslagna innebörden
anses böra genomföras, bör i stället en så vitt möjligt klar gräns dragas mellan
å ena sidan ärenden, som kan prövas på tjänstemannaplanet, och å andra
sidan ärenden, som skall avgöras av pensionsdelegation.

Den nuvarande organisationen för avgörande av frågor om förtidspension,
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning har beslutats efter noggranna
överväganden och fungerat under relativt kort tid. De erfarenheter,
som denna kassa har av organisationen, är goda. Kassan har inte blivit övertygad
om att en nyordning i enlighet med riksdagsrevisorernas förslag skulle
medföra sådana fördelar, att en omprövning bör ske av de regler, som nu
gäller. I varje fall bör med eu sådan omprövning anstå, till dess ytterligare
erfarenheter vunnits av det nuvarande systemet. Kristianstad den 28 januari
1965.

GUNNAR ENGSTRÖM L. AFZELIUS

Älvsborgs läns allmänna försäkringskassa

I sin sammanfattning framställer riksdagens revisorer det som önskvärt
att en rationalisering i bl. a. kostnads- och tidsbesparande syfte borde göras
när det gäller behandlingen av ansökningar om förtidspension och andra
förmåner, som enligt lagen om allmän försäkring skall handläggas av s. k,
pensionsdelegationer i de allmänna försäkringskassorna. Revisorerna anvisar
som en möjlig utväg, att vissa ärenden i motsats till vad nu lagligen kan
ske skulle avgöras på tjänstemannaplanet. Det synes vara de svar på ett av
revisorerna utsänt frågeformulär, som föranlett de slutledningar vilka redovisas
i revisorernas framställning. Frågeformuläret var dock så utformat,
att svaren måste bli något motsägande och kanske icke alldeles lämpliga alt
utgöra ett underlag för de slutsatser, som redovisats, bl. a. beroende på alt
i eu frågeställning begärs besked om det kan tänkas att »uppenbara pensionsfall,
d. v. s. fall då ingen tvekan råder om att hel förtidspension (sjukbidrag)
skall utgå, utan olägenhet skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet
efter samråd mellan pensionsföredragande och förtroendeläkare»,
medan nästa fråga, som efterlyser den förmodade omfattningen av fall, vilka
skulle tänkas kunna överföras på tjänstemannaplanet, formulerats så att
svaret skall ange en procentsats av samtliga ärenden, som föredrages i pensionsdelegationcrna.
Som bekant föredrages i dessa enligt lagen om allmän
försäkring icke blott ärenden om beviljandet av förtidspension utan också
indragning av sådan eller av sjukbidrag, utbyte av sjukbidrag mot förtidspension,
förlängning av sjukbidrag, beviljande av invaliditetstillägg, invaliditetsersättning
och vårdbidrag. Då svaren på frågeformuläret studeras bör
hänsyn tagas till ovanstående förhållande och det är i vart fall klart, att i

det svar undertecknad kassas tjänstemän avgivit, har uppskattningen av
antalet ärenden, som skulle kunna tänkas avgöras på tjänstemannaplanet,
varit helt avhängig av formuleringen av den sistnämnda frågan och i svaret
har förutsatts att om några ärenden skulle kunna överflyttas till en
handläggning på tjänstemannaplanet, så skulle det till allra största delen
röra sig om andra ärenden är förtidspensions- och sjukbidragsärenden.

Revisorerna har lämnat vissa uppgifter avseende kostnaderna för ett ärendes
behandling i pensionsdelegationen och kommit fram till en genomsnittlig
kostnad av 31 kronor. Ett förtidspensionsärende för en försäkrad född
1914 eller senare kan, om utgående pension kapitaliseras, innebära ekonomiska
konsekvenser motsvarande miljonbelopp, och sedd i det sammanhanget
torde kostnadsfrågan inte vara något starkare skäl för en ändring i
nuvarande lagbestämmelser. Revisorernas kartläggning av arvodesfrågorna
till ledamöterna i pensionsdelegationerna bör emellertid föranleda överväganden
huruvida icke de av landstingen utsedda ledamöterna och suppleanterna
samt ordförandena och deras ersättare borde åtnjuta arvodesförmåner,
som står i gynnsammare relation än för närvarande till motsvarande
förmåner till de av Kungl. Medicinalstyrelsen utsedda.

Ett annat skäl som enligt revisorernas uppfattning talar för att ett i deras
sammanfattning skisserat enklare förfaringssätt borde komma till användning
skulle vara, att man därigenom skulle ernå ett snabbare handläggningsförfarande
och kunna minska de ärendebalanser som finnes. Styrelsen
finner för sin del icke att några nämnvärda tidsvinster skulle kunna göras.
De ärenden, som förutsättes kunna avgöras i annan ordning än av delegationerna,
skulle enligt revisorernas uppfattning vara »fullt klara», cl. v. s. icke
kunna föranleda några tvivel eller diskussioner. För att klarlägga att ett
ärende är av denna beskaffenhet måste utredning verkställas och sammanfattning
av utredningens resultat framläggas som underlag till det beslut,
som skulle fattas på tjänstemannaplanet. Ett sådant ärende torde vid behandlingen
på delegationen inte hehöva taga längre tid än högst 1 minut,
och då delegationerna icke annat än i undantagsfall sammanträder med
längre mellanrum än högst 14 dagar, skulle möjligen tidsvinsten utgöra tiden
från utredningens färdigställande till delegationens nästkommande
sammanträde, under förutsättning att de tjänstemän, som skulle avgöra
ärendet omedelbart, hade haft möjlighet att sammanträda. Vid en tänkt behandling
av ärendet på tjänstemannaplanet måste väl förutsättas att föredraganden
ensam eller i samråd med förtroendeläkaren icke skulle kunna
avgöra ärendena; man måste väl tänka sig ett plenaförfarande där direktören,
som den för kassan ansvarige, utöver de förutnämnda måste kunna göra
sin mening gällande. De erfarenheter undertecknad kassa fått beträffande
handläggningstid och ärendebalanser har visat att det i ytterst ringa
grad är pensionsdelegationernas handläggning som fördröjer ett ärende.
Främsta orsaken till att ärenden kan taga längre tid än önskvärt är de bristande
resurserna på den medicinska sidan och tidigare viss underbemanning
av kassans uträkningsgrupp. En utökning av organisationen härvidlag
har nu skett och därmed torde handläggningstiden hos kassan efter delegationens
beslut kunna nedbringas till ett minimum.

Vid ett ställningstagande huruvida ärenden om pensioner skall föredragas
i pensionsdelegation eller avgöras på tjänstemannaplanet är det nödvändigt
att hänsyn tages till vilka omständigheter, som skall vara avgörande för rätten
till förtidspension. Enligt förarbetena till lagen om allmän försäkring
skall rätten till förtidspension föreligga om den försäkrade bär en »arbets -

invaliditet baserad på medicinska orsaker». Ett avgörande om sådan invaliditet
föreligger måste förutsätta att den beslutande instansen har kontakt
med och kännedom om så stor del av arbetslivet som möjligt, och man kan
inte rimligen begära att tjänstemännen på kassorna, förtroendeläkarna inräknade,
skall ha detta. Delegationernas sammansättning har väl fastställts
med tanke på att i desamma genom ordföranden och hans ersättare samt de
landstingsvalda ledamöterna skulle finnas önskvärd kunskap om arbetslivet.

Styrelsen finner sålunda att invaliditetsbegreppet så som det utformats i
lagen om allmän försäkring förutsätter att avgöranden i ärenden om förtidspension
lyftes över tjänstemannaplanet.

Styrelsen finner det mycket svårt att i lagen göra sådana definitioner att
eu gräns skulle kunna dragas mellan vad revisorerna kallat »fullt klara»
pensionsfall och andra och sålunda bestämma vilka förmånsärenden som
skulle beslutas i den ena eller andra ordningen.

Utan en entydig, lagstadgad definition i detta avseende komme det från
de försäkrades sida att framstå som om deras försäkringsärenden slumpmässigt
avgjordes på det ena eller andra sättet.

Styrelsen anser vidare att erfarenheten av lagstiftningen ännu är alltför
ringa för att nu göra de ändringar, som revisorerna ansett skulle vara syftet
med den prövning de förordat. Styrelsen är dock medveten om att då ytterligare
erfarenhet vunnits undersökningar naturligtvis kan göras dels om
det genom ändrade lagbestämmelser går att fastställa de avgränsningar mellan
olika ärenden, som måste finnas, för att handläggningsförfarandet skulle
kunna ändras och dels om några påtagliga fördelar, kostnadsbesparingar
eller tidsvinster står att få fram om t. ex. förtidspensionsärenden rörande
på anstalt intagna psykiskt efterblivna 16-åringar och å mentalsjukhus
långtidsvårdade försäkringsfall samt ärenden rörande invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning till försäkrade som saknar ledsyn överfördes för avgörande
på tjänstemannaplanet. Undersökningar i samma syfte skulle också
kunna göras beträffande ärenden rörande fall då mantalsskrivning inom riket
upphört samt beträffande indragning av invaliditetstillägg eller vårdbidrag
för den som intagits å anstalt.

Styrelsen anser att det ur demokratisk synpunkt vore betänkligt att driva
utvecklingen därhän, att lekmannainflytande! minskas, när det gäller ärenden,
där bedömningen är utslagsgivande. De försäkrade bör ha rätt att fordra,
att de i varje fall indirekt kan öva inflytande på den instans, som kan
komma att fatta för den enskildes existens så utslagsgivande beslut som
frågor om förtidspension. Revisorerna anmärker att allmänheten icke kan
lida någon rättsförlust genom vad som kallas för »förenklat förfarande»
då de försäkrade i vanlig ordning kan anföra besvär över försäkringskassans
beslut, men de försäkrade har ofta svårt att i detta hänseende bevaka
sina intressen. Dessutom kan i detta sammanhang erinras om att rättsförlust
kan drabba inte bara den enskilde utan också försäkringen, d. v. s. samhället,
och i sådant fall, d. v. s. då förmån beviljats oriktigt eller indicerad
indragning icke skett, torde icke någon besvärsmöjlighet föreligga, sådan
rätt synes i praktiken endast finnas för enskild försäkrad.

Sammanfattningsvis får styrelsen sålunda framhålla att erfarenheterna
är för ringa all f. n. motivera ändringar i berört avseende, att det är tvivelaktigt
om några besparingar vare sig i pengar eller lid kan åstadkommas
genom de åtgärder revisorerna rekommenderat; dock anser styrelsen att undersökningar
framdeles bör kunna göras huruvida de typer av ärenden, som

ovan uppräknats, kan i lagtext så preciseras, att avgörandet i dessa fall blir
av rent formell natur och därför skulle kunna avföras från delegationernas
dagordningar, där de, vilket styrelsen är angelägen betona, emellertid icke
utgör någon belastning, som kan rättfärdiga ingrepp, vilka skulle kunna
tolkas som inskränkning av den rest av lekmannainflytande, som försäkringen
innehåller. Borås den 19 januari 1965.

J. GUSTAFSSON

Ordförande

BIRGER CARLSSON

Direktör

Bilaga: Protokollsutdrag

Bilaga

Utdrag ur protokoll, fört vid sammanträde i Borås med styrelsen för Älvsborgs
läns allmänna försäkringskassa tisdagen den 19 januari 1965

Närvarande: Ledamöterna John Gustafsson, ordförande, Helge Engblad,
Fritz Wahlfridzon, Anton Larsson, Bertil Garnolf och Erik Blomgren.

Suppleanterna Evert Thunell i stället för ledamoten Karl Rosén samt John
Mathiasson.

Direktören Birger Carlsson.

Förtroendeläkaren Åke Fagrell.

Avdelningscheferna Olof Nilsson, Hans Gabrielii samt tf. avdelningschefen
Anna Ekroth.

§ 3. Styrelsen beslöt utse herr Wahlfridzon att jämte ordföranden justera
detta protokoll.

§ 23. I remiss av den 29 december 1964 hade Kungl. Maj :t infordrat kassans
yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
pensionsdelegationernas arbete och uppgifter.

I ärendet hade av centralkontoret utarbetats ett förslag till yttrande.

Efter därom hållen överläggning beslöt styrelsen

att efter de ändringar, som föranletts av diskussionen, till Konungen ingiva
yttrande av innehåll, som framgår av till protokollet fogad bilaga (bil.
§ 23/1965).

Västernorrlands läns allmänna försäkringskassa

Revisorerna har bland annat uttalat, att i inånga försäkringskassor torde
pensionsdelegationens beslut närmast vara att betrakta som en formell bekräftelse
på det avgörande som i praktiken redan träffats på tjänstemannaplanet
av pensionsföredraganden.

Med anledning av detta uttalande har försäkringskassan funnit det ange -

läget undersöka i vilken omfattning pensionsdelegationen under de senaste
sex månaderna beslutat i enlighet med föredragandens förslag.

Härvid har framkommit, att under tiden juli—december 1964 har pensionsdelegationen
handlagt sammanlagt 1 167 ärenden, varav delegationen
i 1 058 ärenden beslutat i enlighet med föredragandens förslag, bordlagt 74
ärenden för ytterligare utredning samt i 32 ärenden beslutat om högre och
i 3 ärenden om lägre pension än vad föredraganden föreslagit. Denna undersökning
ger visserligen vid handen att ändringsprocenten icke är särskilt
hög men bestyrker heller inte revisorernas teori om att pensionsdelegationens
beslut endast skulle vara av formell natur. Den nuvarande behandlingen
av ärendena uppfyller högt ställda krav på kvalitet, eftersom såväl läkarledamöterna
som lekmannaledamöterna i pensionsdelegationen ägnar stort
arbete åt genomgång av de utsända handlingarna. Man kan säkerligen räkna
med att förberedelsearbetet för ledamöterna tager en tid av 4—6 timmar beroende
på antalet ärenden. I Västernorrlands läns allmänna försäkringskassa
praktiseras vidare den ordningen att ordföranden under ett par timmars
lid före sammanträdet genomgår ärendena med pensionsföredraganden, innan
delegationssammanträdet tager sin början. Vid denna genomgång sker
ett värdefullt utbyte av synpunkter och överläggningarna leder ibland till
att pensionsföredraganden justerar sitt förslag i den ena eller den andra
riktningen. Vid delegationssammanträdena förekommer — som även framgår
av den redovisade statistiken — att delegationen kommer till andra beslut
än det av föredraganden framförda just beroende på de synpunkter,
som framföres av läkarledamöterna, av de landstingsvalda ledamöterna, som
har stor social erfarenhet, liksom även av arbetsvärdens representant. Det
skulle med all sannolikhet uppstå vissa svårigheter för pensionsföredraganden
om han själv hade att avgöra vilka ärenden som skulle kunna anses
vara så självklara att de icke behövde föredras i delegationen.

Förtroendeläkaren tillfrågas nu endast i ett begränsat antal ärenden och
skulle man tillämpa den av revisorerna skisserade ordningen skulle kostnaderna
för förtroendeläkarens medverkan stiga avsevärt.

Revisorerna har såsom en anmärkning framfört, att behandlingen av varje
ärende kostar 31 kronor och alt 24 kronor av delta belopp belöper sig på
läkarnas medverkan i pensionsdelegationen. Med hänsyn till att det här rör
sig om beslut som för det allmänna kan medföra utgifter i det enskilda fallet
uppgående till flera hundratusentals kronor, och i vissa fall till mer än en
miljon, förefaller kostnaden för behandlingen av varje ärende som tämligen
ringa.

Stor betydelse måste också tillmätas det förhållandet att ett överförande
av beslutsbefogenheten i vissa pensionsärenden från pensionsdelegationen
till tjänstemannaplanet skulle komma att menligt inverka på allmänhetens
förtroende för försäkringskassans handhavande av den allmänna pensioneringen.
Den trygghet allmänheten känner för att pensionsärendena prövas
av såväl medicinsk expertis som försäkringsmässig sådan och genom det
lekmannainflytande, som nu kan göra sig gällande i pensionsdelegationen,
skulle säkerligen komma att rubbas, om ärendena behandlades på det av revisorerna
föreslagna sättet.

Skulle revisorernas uttalande läggas till grund för en ändring av bestämmelserna
i 18 ka]>. 20 § lagen om allmän försäkring blir det nödvändigt, att
noggrant precisera och angiva de befogenheter som skall tillkomma pensionsdelegationen
och pensionsföredraganden. EU förfarande där det skulle
åligga pensionsföredraganden all eventuellt efter samråd med förtroendelä -

karen avgöra vilka ärenden som skall föredragas i pensionsdelegationen,
fyller icke de högt ställda rättssäkerhetskrav som man har rätt att ställa
och som det nuvarande systemet tillgodoser.

I övrigt ber kassan att få åberopa vad som anförts i yttrandet till Riksdagens
revisorer, av vilket avskrift bifogas (Bilaga). Härnösand den 30 januari
1965.

BO MARTINSSON

Ordförande

AXEL A. AHNÉLL
Direktör

Bilaga

Frågor att besvaras av de allmänna försäkringskassorna

1. Antal sammanträden med pensionsdelegation under tiden 1/10

1963—30/6 1964? ........................................ 15

2. Antal av delegation avgjorda ärenden under samma tid?...... 1 338

3. Genomsnittligt antal ärenden per delegationssammanlräde? .... 89,2

4. Genomsnittlig tidsåtgång per delegationssammanträde? .. 1 tim. 25 min.

5. Antal hos kassan inneliggande delegationsärenden (ftp, it och

ie) vid månadsskiftet juni/juli 1964 som då ej föredragits i delegation?
................................................ 180

6. Arvode för i delegationssanunanträdena deltagande läkarledamöter
under tiden 1/10 1963—30/6 1964 i form av

a) årsarvoden (beräknade för nämnda tid) .................. 4 500

b) sammanträdesarvoden.................................. 1 800

c) ersättning per ärende .................................. 18 800

Summa kronor 25 100

Kostnad för läkardeltagande i delegation per ärende kr.

7. Tager kassans förtroendeläkare del av

a) samtliga delegationsärenden?............................ Nej

b) endast vissa ärenden?.................................. Ja

8. Anser försäkringskassan att uppenbara pensionsfall, d. v. s. fall då ingen
tvekan råder om att hel förtidspension (sjukbidrag) skall utgå, utan
olägenhet skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet efter samråd
mellan pensionsföredragande och förtroendeläkare?

Detta är enligt vår mening icke möjligt då ett sådant förfarande skulle
bli alltför beroende av den enskilde förtroendeläkarens kompetens och subjektiva
bedömning. I en pensionsdelegation finns ju dock olika medicinska
discipliner representerade, som enligt vårt förmenande icke kan ersättas
med enbart en förtroendeläkare. Vi är väl medvetna om att vissa förtidspensionsärenden
kan, redan innan pensionsdelegationen behandlar dem, anses
såsom helt klara för hel förtidspension men om, som tanken synes vara, av -

görandet skulle ske på tjänstemannaplanet tillsammans med förtroendeläkaren
finnes risker för att icke fullt klara fall skulle komma att anses som
klara. Ur rent folkpsykologisk synpunkt skulle ett sådant tänkt förfarande
säkerligen visa sig oklokt då den enskilde medborgaren skulle komma att
känna sig utelämnad till något som han älskar att kalla »tjänstemannavälde».
Det torde väl också med tanke på att det finns mellan 30—40 förtroendeläkare
och lika många pensionsföredragande finnas risker för en mycket
varierande bedömning av de fall, som vore att anse som helt klara förtidspensionsfall.

9. Om svaret på föregående fråga är ja, hur stor procent av samtliga ärenden
som för närvarande föredrages i pensionsdelegationen skulle kunna
avgöras på tjänstemannaplanet?

10. Ev. övriga önskvärda rationaliseringsåtgärder rörande handläggningen
av pensionsdelegationsärenden?

Därest en rationellare organisation eftersträvas borde möjlighet finnas att
låta kassastyrelserna utgöra beslutsorgan i de pensionsärenden, som nu behandlas
av pensionsdelegationerna. Kassastyrelserna förstärkta med ytterligare
en läkare skulle väl kunna handha denna arbetsuppgift. Redan nu fungerar
som regel kassastyrelsernas ordförande som ordförande även i pensionsdelegationerna
och vice ordförandena i kassastyrelserna som suppleant
för ordförandena i pensionsdelegationerna. En av läkarna i pensionsdelegationen
är ju som regel också Kungl. Medicinalstyrelsens representant i
kassastyrelsen.

Man kan också med stöd av Riksförsäkringsverkets cirkulär A 20/1963
inom en sådan styrelse ha ett särskilt arbetsutskott för handläggning av nuvarande
delegationsärenden bestående av fem styrelseledamöter. Häri skulle
ingå ordföranden, de båda läkarna och 2 av de 4 av landstinget utsedda ledamöterna.
Delegationen skulle då icke behöva utökas med antalet ledamöter
och kostnaderna ej heller bli högre än nu. Snarare skulle en del besparingar
kunna göras.

Härutöver skulle eu bättre kontinuitet mellan »rena» styrelseärenden och
pensionsärenden också vinnas liksom att styrelsen för försäkringskassan
lcomme att bli mera delaktig i kassans handläggning av alla till kassan hörande
såväl försäkringsmässiga som administrativa funktioner.

Årskostnaden för vår nuvarande pensionsdelegation utgör vid en beräknad
ärendemängd av 1 750 kronor 52 500 eller per ärende kronor 30, fördelad
på följande sätt:

Kronor

Ordförandearvode ............................................ 7 200

Övriga 4 ledamöter X 1 800 .................................... 7 200

Sammanträdesarvode 20 X 4,5 X 00 ............................ 5 400

Resekostnader 4- traktamenten 20 X 235 ........................ 4 700

24 500

Ärendearvode 1 750 X 16 ...................................... 28 000

52 500

Sammanträdeskostnaderna vid beräknade 20 sammanträden utgör kr. 2625.
Årskostnaden för styrelsen med nuvarande antal ledamöter utgör kronor
12 580 fördelad på följande säd:

Kronor

Ordförandearvode ............................................ 2 400

Övriga 6 ledamöter X 480 .................................... 2 880

Sammanträdesarvoden 6,5 X 8 X 60........................... 3 620

Reseersättningar -f- traktamenten 8 X 460 ...................... 3 680

12 580

Sammanträdeskostnaderna vid 8 samanträden per år kronor 1 572: 50.

Kronor

Sammanlagda kostnader: Styrelsen ............................ 12 580

Pensionsdelegationen.................. 52 500

65 080

Beräknad kostnad därest styrelsen utökas med en läkare och med bibehållna
arvoden för ordföranden och övriga ledamöter och med 20 styrelsesammanträden
per år:

Kronor

Ordföranden ................................................ 9 600

Övriga 7 ledamöter 7 X 2 280 .................................. 15 960

Sammanträdesarvoden 7 X 20 X 60 ............................ 8 400

Resekostnader -f- traktamenten 20 X 460 ........................ 9 200

43 160

Ärendearvoden 1 750 X 16......................... 28 000

71 160

Omstående gällande förutsättningar men med arvoden såsom för pensionsdelegationen
:

Kronor

Ordföranden ................................................ 7 200

Övriga 7 ledamöter 7 X 1 800 .................................. 12 600

Sammanträdesarvoden 7 X 20 X 60 ............................ 8 400

Resekostnader -J- traktamenten 20 X 460 ........................ 9 200

37 400

Ärendearvoden 1 750 X 16 .................................... 28 000

65 400

Ovan gällande förutsättningar men med nu gällande styrelsearvoden förutom
ordförandens.

Kronor

Ordföranden ................................................ 7 200

Övriga 7 ledamöter 7 X 480 .................................... 3 360

Sammanträdesarvoden 7 X 20 X 60 ............................ 8 400

Resekostnader -{- traktamenten 20 X 460 ........................ 9 200

28 160

Ärendearvoden 1 750 X 16 ..................................... 28 000

56 160

Beräkning av kostnaderna för eu sammanslagning av styrelse och pensionsdelegation
med ett arbetsutskott för behandling av nuvarande pensions -

delegationsärenden:

Kronor

Ordföranden 7 200 -f- 2 400 a.u. ledamot........................ 9 600

2 av 4 ledamöter utsedda av landstinget 1 800 a.u............... 3 600

2 läkare utsedda av Kungl. Maj :t Med.st. 1 800 a.u................. 3 600

Sammanträdesarvoden 4 X 20 X 60 ............................ 4 800

Resekostnader -f- traktamenten 20 X 235 ........................ 4 700

26 300

Arvoden för 3 övriga ledamöter
2 av landstinget utsedda och

1 av länsstyrelsen utsedd 3 X 480 .............................. 1 440

Sammanträdesarvoden 8 X 60 .................................. 480

Resekostnader -|- traktamenten 8 X 75......................... 600

28 820

Ärendearvoden till läkarna 1 750 X 16 ......................... 28 000

56 820

Vi är väl medvetna om att en sådan organisation som här skisserats föranleder
lagändringar och att den ej är genomförbar omedelbart. På sikt
kan den dock enligt vår bedömning förtjäna överväganden.

Norrköpings allmänna försäkringskassa

De allmänna försäkringskassornas handhavande av ärenden rörande förtidspension,
invaliditetstillägg (vårdbidrag) och invaliditetsersättning sker
såsom revisorerna anfört i pensionsdelegationer. Delegationerna är sammansatta
av läkare och lekmän och man har vid personvalet strävat efter att
nå en så allsidig sammansättning som möjligt med avseende på specialiteter
och samhällskännedom.

Vid revisorernas bedömning av delegationernas hittillsvarande verksamhet
synes man framförallt ha uppmärksammat kostnaderna och ansett
dessa förhållandevis höga. På grundval av erhållna svar å en förhållandevis
förenklad frågeställning drar man sedan slutsatsen att systemet bör omprövas
och åberopar som skäl härför bl. a. att delegationernas beslut närmast
är en formell bekräftelse på föredragandens förslag. Vidare anför man
att höga ärendebalanser vid halvårsskiftet 1964 kan bero på det administrativa
förfarandet med föredragning i pensionsdelegationerna.

Vid ett ytligt bedömande av den på s,. 118 i revisorernas berättelse intagna
sammanställningen kan revisorernas bedömning förefalla riktig. Handläggningstiden
varierar mellan 1—5 minuter per ärende och utgör genomsnittligt
endast 3 minuter. Som i det följande skall belysas, ger detta emellertid
en allt för snäv bild av delegationernas arbete.

Enbart förekomsten av delegationerna tvingar föredraganden att ytterst
noga utreda ärendet och har detta skett på rätt sätt bör givetvis föredragandens
och delegationens beslut i det övervägande antalet fall överensstämma.
Även om delegationerna därigenom kan sägas ha fått form av kontrollerande
organ så erhålles ju också därigenom goda garantier för likformighet
och rättvisa. Därtill kommer att lagens möjligheter till viss skälighetsbedömning
gör det angeläget att få ärendet belyst ur flera aspekter.

Därest pensionsdelegationernas relativt korta handläggningstider skulle

tagas som intäkt för omdömet om »formell bekräftelse» vill kassan påminna
om att ärendena tillställes ledamöterna senast 5 dagar före sammanträdet.
De är därför regelmässigt väl genomgångna och kompletterade med den
personliga kännedomen om ärendet som frapperande ofta är tillfinnandes.
Under hand har uppgivits att upp till 5 timmars arbete har nedlagts av läkarledamöter
före pensionsdelegationens sammanträde.

Genom pensionsdelegationernas förekomst öppnas också goda möjligheter
att tillämpa socialförsäkringen på ett aktivt sätt. Måhända finns det speciella
förutsättningar härför i en försäkringskassa av Norrköpings karaktär
med ett begränsat antal ärenden (666 under år 1964) och som exempel på
sätt på vilket detta sker kan t. ex. nämnas förmedling av kontakt med socialnämnd,
nykterhetsnämnd och blindkonsulent liksom hänvisning för
erhållande av kostnadsfria hjälpmedel eller hemsjukvårdsbidrag. Dessa
exemplifierade åtgärder skulle kanske inte alltid gå att genomföra eller bli
mera komplicerade om delegationernas hjälp saknades. Ofta lages också
ärenden av detta slag om hand av någon delegationsmedlem.

Vidkommande de »avsevärda ärendebalanserna» så bör förhållandena
den 30 juni 1964 inte tillmätas allt för stor betydelse. Dels har det inte gått
så lång tid sedan den nya reformen genomfördes att potentiell handläggningstakt
har hunnit uppnås hos pensionsavdelningarnas personal och dels
har mätningen skett vid en typisk »ansamlingstid»,. Det sista antagandet
bygger på att löpande sjukbidrag ofta upphör vid halvårsskiftena. (Kvarleva
från pensionsnämnderna?)

I svaret på den förfrågan som kassan erhöll från revisorerna i augusti
1964 har kassan svarat »ja» på frågan, huruvida uppenbara pensionsfall
skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet. Till ytterligare belysning härav
vill kassan anföra följande: Det finns ett litet antal fall, där prövningen
av frågan om fortsatt förtidspension mera är en formsak än ett reellt bedömande.
Det gäller personer som kanske sedan flera år är intagna på sjukvårdsanstalt
t. ex. mentalsjukhus och där intygsutfärdande läkaren bestyrker
fortsatt vårdbehov under längre eller kortare tid. Sådana ärenden
synes utan olägenhet kunna avgöras på tjänstemannaplanet i samråd med
förtroendeläkaren.

Likaså bör ärenden avseende utgivande av förmån eller indragning av förmån
och där dess vara eller icke vara helt grundar sig på formella skäl
(lagtexten) kunna avgöras på samma sätt. Sådana ärenden är t. ex. utgivande
av invaliditetstillägg till förtidspensionär som saknar ledsyn, indragning
av invaliditetstillägg till person som intages å anstalt och indragning av
invaliditetsersättning till person som upphör förvärvsarbeta. Antalet ärenden
av nämnd karaktär är emellertid så få, att någon nämnvärd ändring av
delegationsarbetet inte skulle uppstå därest de skulle handläggas på tjänstemannaplanet.

Sammanfattningsvis vill kassan framhålla att endast en mycket ringa del
av pensionsdelegationernas arbetsuppgifter är av den art att de med samma
säkerhet för korrekt och allsidig handläggning kan överföras till beslut enbart
på tjänstemannaplanet. Med hänsyn härtill vill kassan förorda att
den nu tillämpade handläggningsordningen bibehålies. Norrköping den 28
januari 1965.

BENGT ANDERSSON

Ordförande

Henry Martinson
Direktör

§ 14 Moderskapspenningen

Socialstyrelsen
§ It Moderskapspenningen

Socialstyrelsen anser i likhet med riksdagens revisorer att den prövning
av utländska medborgares bosättning i riket, som görs av försäkringskassorna,
bör kunna godtagas i sin nuvarande form. Styrelsen ansluter sig
till revisorernas uppfattning, att utvecklingen på förevarande område bör
uppmärksammas i avsikt att, om tendenser till missbruk skulle framkomma,
motåtgärder snabbt skall kunna vidtagas.

§ 15 Abortförebyggande åtgärder

Enligt vad riksdagens revisorer funnit förekommer det icke sällan, att
medel från det anslag abortkuratorerna disponerar för att tillgodse överhängande
hjälpbehov hos sina klienter användes för utgifter, som egentligen
bort bestridas av socialvården. Detta torde enligt socialstyrelsens
uppfattning svårligen kunna helt undvikas. I den mån förhållandet beror
på att kvinnan i abortsituation icke önskar vända sig till socialvården anser
styrelsen, att det av psykologiska skäl kan vara befogat, att hon erhåller
hjälp ur det ifrågavarande anslaget. Något annorlunda bedömer styrelsen
frågan i de fall, där anslaget måst utnyttjas, därför att socialnämnden
ställt sig avvisande till fallet. Det av revisorerna förordade samarbetet
mellan abortrådgivningsbyråerna och socialvårdsorganen vill socialstyrelsen
tillstyrka. Styrelsen anser, att statens socialvårdskonsulenter bör kunna
spela en verksam roll i detta samarbete. I de fall, då en abortkurator förgäves
sökt hjälp hos en socialnämnd för en klient, bör hon enligt styrelsens
uppfattning hänvända sig till socialvårdskonsulenten i distriktet för
att få dennes bistånd med bedömningen av socialvårdsbehovet och, i den
mån sådant anses föreligga, med att få behovet tillgodosett.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektör Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchef Rosén samt t.f. byråchef Hasselrot,
föredragande. Stockholm den 26 januari 1965.

ERNST BEXELIUS

Brita Hasselrot

Riksförsäkringsverket. Se yttrandet över § 12, s. 64.

§ 15 Abortförebyggande åtgärder

Socialstyrelsen. Se yttrandet över § 14, s. 89.

Medicinalstyrelsen. Se yttrandet över § 13, s. 7G.

Svenska landstingsförbundet

De yttre förhållanden under vilka frågan om beviljande av ett ekonomiskt
bidrag i abortförebyggande syfte skall avgöras, är oftast så pressade
och en snar hjälpinsats så nödvändig att utrymme icke finns för en mera
ingående prövning från vilket samhällsorgan hjälpen skall ges. Man får
då nöja sig med ett konstaterande av att ett ekonomiskt hjälpbehov föreligger
som måste avhjälpas såväl med hänsyn till den enskilde som samhället
i stort. Att i en sådan situation hänvisa klienten till en ny hjälpinstans
med en upprepad genomgång och redovisning av ofta svåra personliga och
ekonomiska förhållanden måste många gånger framstå som klart inhumant
och kan föranleda till att vederbörande företar en illegal abort, som
kanske med ett direkt positivt ekonomiskt ingripande icke skulle ha kommit
till stånd. I botten på bedömningen får ofta läggas icke strängt objektiva
skäl utan fastmer en skattning från den rådgivandes sida av hur
den abortsökande subjektivt upplever sin situation.

Att landstingen som huvudmän för den abortrådgivande verksamheten
lagt det här i korthet relaterade betraktelsesättet på verksamheten framgår
kanske klarast av att landstingen i betydande utsträckning som komplettering
till de statligt anvisade medlen ställt anslag till förfogande för
att resurser skall stå till förfogande för lämnande av ekonomisk hjälp
där så är påkallat. Styrelsen kan för övrigt mot denna bakgrund kraftigt
understryka att ett väl dokumenterat behov av höjda statsanslag föreligger
och att sålunda medicinalstyrelsens vid upprepade tillfällen framförda
förslag om en höjning av grunderna för statsanslaget från 30 till
50 kronor per inskriven kvinna är väl underbyggt.

Slutligen vill styrelsen uttala sin anslutning till revisorernas allmänna
rekommendation för ett intimt samarbete mellan de olika landstings- och
primärkommunala organ som har att taga befattning med de behov som
kan föreligga för hjälpsökande i abortsituation. Stockholm den 22 januari
1905.

FRIDOLF THAPPER

Bengt Olsson

Svenska stadsförbundet

Statsrevisorerna har i förevarande ärende uttalat, att någon helt klar
avgränsning av de uppgifter som i här aktuella sammanhang får anses
ankomma på socialvården knappast är möjlig att åstadkomma. Revisorerna
har vidare ansett att det — med hänsyn till att hjälpbehov av ifrågavarande
natur måste tillgodoses snabbt och att det föreligger skiljaktigheter
mellan kommunernas sätt att handha socialvården — måste godtagas att

de medel som statsverket anvisar för dessa åtgärder i viss utsträckning
användes för behov som egentligen borde avhjälpas genom den kommunala
socialvården.

Förbundsstyrelsen vill här betona, att även om behovet av bidrag för
ifrågavarande ändamål skulle utgå i form av socialhjälp i större omfattning
än vad som hittills varit fallet, måste de kommunala utgifterna härför
betecknas som obetydliga i betraktande av den kommunala socialvårdsbudgeten
i stort. Frågan är sålunda inte av kommunalekonomiskt intresse.

Enligt styrelsens mening bör den hjälpsökandes uppfattning om den
egna situationen och hur denna lämpligen skall förbättras vara avgörande
för hur den ekonomiska hjälpen skall meddelas. I de ärenden där rätt till
socialhjälp föreligger, men klienten motsätter sig att ta emot dylik hjälp,
hör detta respekteras. Betänkligheter mot bidrag i form av socialhjälp kan
dock ha sin orsak i att ansökningsförfarandet kräver särskilt besök hos
socialnämnderna och att ärendena inte kan behandlas med önskvärd
snabbhet. I likhet med statsrevisorerna anser styrelsen, att ett vidgat samarbete
mellan rådgivningsbyråer och socialnämnder kan undanröja sådana
hinder. Närmare kontakter kan även påverka socialnämndernas inställning
till här aktuella hjälpfall och utjämna skillnaderna kommunerna emellan.
Socialstyrelsen och kommunförbunden torde härvid genom sina publikationer
och på annat sätt ha möjligheter att fästa socialnämndernas uppmärksamhet
på dessa frågor och verka för en mer positiv syn på åtgärder
i ifrågavarande syfte. Det finns emellertid enligt styrelsens kännedom om
socialvårdsorganens arbetsprinciper anledning förmoda att antalet hjälpfall
av antydd art är jämförelsevis litet i vart fall i förbundets medlemskrets.
Nu pågående förändringar i kommunernas struktur bör även medföra
eu gynnsammare behandling av sådana ärenden.

Statsrevisorerna har även uttalat tveksamhet om de utbetalade medlen
tillgodosett ett överhängande behov och sålunda stått i överensstämmelse
med syftet för bidragsgivningen. Som tidigare framhållits anser styrelsen
dock att det i hjälpsituationen är viktigare att den sökande såvitt möjligt
röner tillmötesgående för att den önskade effekten av bidraget skall uppnås
än att hjälpåtgärden i efterhand kan framstå som inadekvat. Det är
därför mycket tillfredsställande, att statsrevisorerna ej funnit skäl att påyrka
en begränsning av kuratorernas befogenheter i fråga om bidragsmedlens
användning.

Statsrevisorernas undersökning visar, att de medel som statsverket ställer
till förfogande för ändamålet inte är tillräckliga. Även om ett ökat utnyttjande
av socialhjälpen skulle komma till stånd, synes eu väsentlig höjning
av anslagsposten för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos
kvinnor som besöker kurator vara ofrånkomlig om bidrag skall lämnas i
den utsträckning som rådgivningsbyråerna bedömer som erforderlig. Oaktat
statsrevisorerna inte berört denna fråga vill styrelsen framhålla, att
den finner det angeläget att en anslagshöjning här företages på sätt som
anges i medicinalstyrelsens anslagsäskande för budgetåret 1965/66. Detta
synes även motiverat av att organiserandet av familjerådgivningen bedömts
komma att öka trvcket på denna anslagspost. Stockholm den 27 januari
1965.

Hd. MEHR

Annnlisa Ster ner

Svenska kommunförbundet

Det synes enligt förbundsstyrelsens mening tveksamt, huruvida det syftemål
som avses med det statliga stödet till abortförebyggande verksamhet
—- att motverka benägenheten för abort — i någon större omfattning kan
uppnås med det ringa bidragsbelopp som står till abortrådgivningsbyråernas
förfogande. Om det föregivna syftemålet framgångsrikt skall uppnås,
synes — enligt förbundsstyrelsens mening — samhällets ekonomiska stöd
åtgärder överhuvudtaget till barnfamiljer och ensamstående mödrar böra
förstärkas. Ur kommunal synpunkt har förbundsstyrelsen intet att erinra
mot den av abortrådgivningsbyråerna bedrivna understödsverksamheten
men önskar, i likhet med vad statsrevisorerna anför, framhålla angelägenheten
av samarbete mellan abortrådgivningsbyråerna och de kommunala
socialvårdsorganen. Stockholm den 29 januari 1965.

OLOF WIKLUND

Ingemar Lundh

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

§ 16 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Vad riksdagens revisorer anfört under denna paragraf har av kommunikationsdepartementet
ej utsänts på remiss.

§ 17 Behovet av en specialbudget för autoinobilskattemedlen

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

£ 17 Behovet av en specialbudget för automobilskattemedlen

Revisorerna framhåller inledningsvis, att specialbudgeter som regel haft
till ändamål att möjliggöra en särredovisning av inkomster och utgifter med
direkt anknytning till ett särskilt avsnitt av den statliga verksamheten och
att det därvid vanligen gällt att i redovisningen åskådliggöra, att inkomster
som uppburits för ett visst ändamål verkligen användes för därmed avsedda
utgifter.

Syftet med de från och med budgetåret 1925/26 å riksstaten inordnade
automobilskattemedelstitlarna torde även ha varit det ovan angivna. Det
må också erinras om, att ändamålet med den år 1922 beslutade bilbeskattningen
var att finansiera kostnaderna för vägväsendet.

Såsom framhållits av revisorerna har reglerna för redovisning av inkomster
och utgifter på automobilskattemedlens specialbudget under åren
undergått flera förändringar. Vad beträffar inkomstsidan kan den principen
till en början sägas ha varit rådande, att all beskattning på bilismen
uppförts å fonden. En ändring av denna princip gjordes emellertid t. ex.
1956 i och med att investeringsavgiften för motorfordon utbyttes mot en
permanent omsättningsskatt, vilken icke skulle inräknas i bilskattemedlen
utan redovisas under tullar och acciser. Även på utgiftssidan har förändringar
skett. Från att ursprungligen endast direkta utgifter för vägväsendet
hänförts till automobilskattemedlen har till dessa under årens lopp
hänförts ett stort antal anslag, vilka hör hemma icke blott under kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde utan jämväl under andra huvudtitlar.

Den utveckling som skett i fråga om bilskattemedlen beträffande såväl
inkomst- som utgiftssidan torde ge visst belägg för att det ursprungliga
syftet med eu specialbudget icke längre föreligger.

Vid överväganden rörande det fortsatta behovet av specialbudget kan
hl. a. följande synpunkter vara värda beaktande.

Med den fortgående ökningen av antalet motorfordon i landet och den
därmed sammanhängande stegrade trafiken på vägar och gator ökar de
årliga kostnaderna för vägunderhållet. Även kravet på förbättring av vägnätets
standard bl. a. för att uppnå större kapacitet och trafiksäkerhet

accentueras från år till år. Här föreligger ett visst samband mellan a
ena sidan ökningen av fordonsantalet och därmed ökade skatteintäkter vid
bibehållna skattesatser samt å andra sidan stegringen av väghållningskostnaderna
och därmed ökat behov av anslagsmedel, vilket förhållande skulle
kunna sägas medföra viss automatik i ekonomien. Ett bibehållande av principen
med specialdestinering skulle sålunda kunna säkerställa att erforderliga
medel ställes till förfogande för väghållningen i takt med behovet.

Vissa skäl torde emellertid kunna framföras mot ett sådant betraktelsesätt.
Sedan lång tid tillbaka föreligger eu tydlig eftersläpning av utbyggnaden
av väg- och gatunätet, vilket förhållande främst tar sig uttryck i köbildning
inom storstads- och andra tätortsområden, otillräcklig bärighet
för den tunga trafiken samt otillfredsställande trafiksäkerhet. Detta talar
för att utbyggande av vägkommunikationerna borde ligga före i tiden jämfört
med vissa slag av samhällsutbyggande i övrigt. Som exempel kan nämnas
den nyexploatering som äger rum i tätorternas ytterområden, och där
första åtgärden bör vara att lägga ut väg- och gatunätet för att det fortsatta
exploateringsarbetet skall kunna genomföras till så låga kostnader
som möjligt.

Tillämpande av en dylik princip skulle innebära, icke att vägutgifterna
växte i takt med trafikutvecklingen, utan att en snabbare investeringstakt
tillämpades i ett tidigt skede för att sedan sjunka när målet för en acceptabel
standard för väg- och gatunätet uppnåtts. Investeringspolitiken borde
således mindre anknytas till den förväntade successiva utvecklingen
under eu viss tidsperiod, utan snarare anpassas till den samhälleliga investeringspolitiken
som helhet, med sikte på den framtida trafiksituationen.
Vid en sådan anpassning borde därvid tillses, att transportsektorn gives
en sådan andel av samhällets resurser, att näringslivet och samhället som
helhet på sikt kommer att få en tillfredsställande transportstandard.

Del går icke att bortse från det faktum, att vägbyggnadspolitiken särskilt
under efterkrigstiden varit starkt bunden till den allmänna ekonomiska
politiken och icke minst till den förda arbetsmarknadspolitiken. Så
torde även framdeles komma att bli förhållandet. Det kan ifrågasättas om
en strikt tillämpning av principen med specialdestinering över huvud laget
är möjlig all genomföra, utan att den allmänna ekonomiska målsättningen
till vissa delar frångås. Möjligen skulle den på längre sikt kunna antagas
bli till ledning för fastställande av vägväsendets totala kostnader. Ett sådant
syftemål torde emellertid kunna ernås även om specialbudgeten för
automobilskattemedlen avskaffas.

Styrelsen finner det angeläget, att anslagen till väghållningen bestämmes
i första hand utifrån de behov som uppkommer med hänsyn till den samhälleliga
verksamheten i övrigt, d. v. s. för att tillgodose de krav som uppställes
för näringslivets transporter, fritidstrafiken etc., och oberoende av
de avgifter (skatter) som uttages av trafikanterna (transportörerna). Sådana
överväganden måste baseras på prognoser om den trafiksituation som
kan och anses böra råda i framtiden. Det bör därefter vara en annan fråga
för statsmakterna att välja en sådan avgiftsättning (beskattning) av trafiken,
att dels kostnaderna för väghållningen täckes, dels en lämplig trafikpolitisk
avvägning erhålles.

Revisorerna säger sig icke förbise att den särredovisning som automobilskattemedlens
specialbudget innehåller, främst dess saldering av utfallet
från år till år, kan vara av intresse då det gäller vägväsendets anslagsfrågor.
Ett sådant önskemål skulle emellertid kunna tillgodoses på ett mindre

omständligt sätt, exempelvis genom att på ett fristående konto vid sidan
av riksstaten samla den nuvarande specialstatens inkomster och utgifter.

Under hänvisning till det ovan anförda samt under den förutsättningen
att en sådan förenklad särredovisning, som antytts av revisorerna, kommer
till stånd finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke skäl att motsätta
sig att specialbudgeten för automobilskattemedlen slopas.

Till 1953 års trafikutredning överlämnades på sin tid för övervägande
vissa frågor om fordonsskattens utformning. Denna utredning, som numera
avslutat sitt arbete, synes emellertid icke närmare ha behandlat dessa
frågor. Därest beskattningsfrågorna skulle komma upp till behandling inom
den närmaste tiden, synes frågan om behovet i framtiden av en specialbudget
för automobilskattemedlen kunna upptagas till slutgiltig prövning
i samband med nyssnämnda överväganden.

.''s'' 18 Försökstillämpning av trefilsbana på viss vägsträcka

Efter alt bl. a. ha refererat i skilda sammanhang framförda synpunkter
på den trefiliga vägen, som vägtyp betraktad, ifrågasätter revisorerna om
icke den nyligen färdigställda vägen mellan ö. Karup och Halmstad (väg
E 6) borde kunna utnyttjas mera effektivt, än vad som för närvarande är
fallet, om vägen upplätes för trefilskörning. Revisorerna säger sig därmed
icke påkalla någon omprövning av de principiella riktlinjer som innebär
att trefilsvägar icke ingår som standardtyp för vägväsendet, utan vill endast
föreslå, att på ifrågavarande delsträcka av E 6 trefilskörning försöksvis
tillämpas och att därvid erfarenheter inhämtas rörande systemets användbarhet
för svenska förhållanden. Styrelsen vill beträffande nämnda
förslag anföra följande.

Såsom även framgår av berättelsen har frågan om den trefiliga vägen
varit föremål för ingående behandling i samband med utarbetandet av den
»Vägplan för Sverige» som framlades år 1957. Av olika skäl förkastades
vägtvpen som normalsektion i svenskt vägbyggande, bl. a. då dess användningsområde
på grund av den starkt ökade olycksfrekvensen vid trafikmängder,
som skulle motivera trefilighet, är starkt begränsat. En direkt
utbyggnad med dubbla körbanor vore då att föredraga, särskilt som trefilighet
av ekonomiska skäl ej kan utgöra en etapputbyggnad till fyrfilig
väg.

Den trefiliga vägen har utan tvivel eu framkomlighetshöjande effekt
framför den tvåfiliga, vilket innebär, att trafiken vid i övrigt lika förhållanden
flyter lättare på den förstnämnda vägtypen. En förutsättning härför
är bl. a. att varje särskild körfil har ungefär samma standard på den trefiliga
vägen som på den tvåfiliga. Detta innebär emellertid — om lika krav
på trafiksäkerhet skall uppnås i båda fallen — att den trefiliga vägen kräver
större total bredd än den tvåfiliga. Trafiksäkerhetskravet förutsätter
vidare, att siktförhållandena är mycket goda längs vägen. I kuperad terräng
blir det sålunda mycket svårt att tillämpa eu trefilig vägsektion.

Styrelsen kan i och för sig dela revisorernas inställning om lämpligheten
av ett mellanting mellan de i Sverige tillämpade tvåfil svägarna och de fyrfiliga
vägarna. Skillnaden mellan tvåfilsväg och väg med dubbla körbanor
är med avseende pa de trafikmängder vägen förmår avveckla så stor, all
det vore önskvärt att tillämpa eu mellanscktion av något slag, eventuellt
eu Irefilssekfion, åtminstone som en övergångsform innan vägen kan utbyggas
som fyrfilig.

! del aktuella fallet, där man disponerar över eu given totalbredd (kör -

bana -f- vägrenar), kommer en övergång från tvåfilsindelning till tretilsindelning
att innebära en minskning av filbredden och vägrensbredden. En
tvåfilig körbana enligt de för närvarande gällande reglerna för vägar med
snabb och stor trafik fordrar två 3,5 m breda körfiler jämte två 3,0 in breda
vägrenar. Vägrenarnas relativt stora bredd är dikterad av framför allt trafiksäkerlietsskäl.
De utgör ett slags buffertar mot förekommande fasta eller
tillfälliga hinder intill körbanan, samtidigt som de medger uppställning vid
sidan av körbanan av sådana fordon, som av en eller annan orsak tvingas
stanna. Om man i stället tar i anspråk utrymme för tre rörliga filer kan
vid samma totalbredd (= 13,0 in) skilda alternativ ifrågakomma. Förutsättes
att varje fil skall behålla 3,5 m bredd, återstår endast 1,25 m för
varje vägren. En annan möjlighet är att ge vardera körfilen en bredd av
3,0 in, varvid vägrenarna kan göras 2,0 in breda. Härigenom vidmakthålles
en någorlunda bred säkerhetsstrimla mot vägkant. Vilketdera alternativ
som än väljes ökas olycksrikerna, om trafikanterna icke reagerar genom
en sänkning av hastigheten vid mötes- eller omkörningssituationer.

Av det ovan sagda torde framgå, att en förändring av eu tvåfilig väg till
en trefilig — med bibehållande av totala vägbredden — icke kan göras utan
att detta menligt inverkar på trafiksäkerheten.

Det faktum, att den trefiliga vägen kommit att framstå såsom mindre
trafiksäker än övriga slag av vägar torde få tillskrivas den normalt förekommande
trafikföringen på trefilsvägar. Den mellersta av de tre filerna
utnyttjas växelvis av båda trafikriktningarna för omkörning, dock utan att
det i reglerna för den trefiliga vägen är fastställt när den ena eller andra
riktningen har företräde, detta till skillnad från trafikföring på tvåfilig
väg. På tvåfilig väg innebär möte sålunda alltid förbud mot omkörning, under
det att vid trefilig väg en av de i mittfilen mötande alltid har möjlighet
att genomföra en påbörjad omkörning. Vilken av de två som detta gäller är
dock oklart.

För att trefilsvägen ur trafiksäkerhetssynpunkt skall vara acceptabel erfordras
att trafikanterna får eu god ledning genom en väl genomtänkt och
utförd trafiklinjemålning. Det är t. ex. erforderligt att den trefiliga vägen
genom sådan målning göres tvåfilig på sådana sträckor, där så på grund
av sikt förhållandena är nödvändigt. Det må emellertid påpekas, att denna
för trafiken erforderliga vägledning, under vinterförhållanden i vårt land
fungerar mycket otillfredsställande eller icke alls.

Sedan tiden för framläggandet av vägplanen år 1957 har styrelsen följt
utvecklingen beträffande trefilsvägar. Det har emellertid, enligt styrelsens
uppfattning, icke framkommit något av väsentligt värde i denna fråga som
talar för att denna vägtyp nu bör införas. De uttalanden som gjorts utomlands
synes snarare peka i den riktningen att större restriktioner är att
vänta med avseende på trefilsvägar.

Med hänsyn till att trefilighet ej kan åstadkommas på vägsträckan Ö.
Karup—Halmstad utan ur trafiksäkerhetssynpunkt menlig inverkan på
grund av minskad vägrensbredd eller filbredd och under hänvisning till
vad ovan i övrigt anförts, avstyrker styrelsen förslaget. Styrelsen ifrågasätter
också om erfarenheter av denna försökssträcka — med hänsyn till
dess nuvarande utformning — skulle kunna läggas till grund för ett mera
omfattande utnyttjande av trefilsvägar i Sverige. Styrelsen vill också i detta
sammanhang framhålla, att frågan om de tekniska normerna — däribland
tvärsektionerna — kommer att bli föremål för prövning inom den av Kungl.
Maj :t nyligen tillsatta vägplaneutredningen.

Styrelsen vill slutligen upplysningsvis nämna, att den aktuella vägsträckan
Ö. Karup— Halmstad icke undantagits från hastighetsbegränsning vid
de generella hastighetsbegränsningar, som vid skilda tillfällen försöksvis
i il lämpats i landet.

,sv V.) Vägplaneringen inom örnsköldsviksregionen

Revisorerna framhåller beträffande örnsköldsviksregionen alt det vill
synas som om den verkställda planeringen och påbörjade utbyggnaden av
vägarna i regionen lett till mindre lyckliga och inbördes motsägande resultat
samt att det är ett genomgående drag i dagens vägplanering att de livligt
trafikerade riksvägarna ledes utanför städer och större tätorter. I anslutning
härtill konstaterar revisorerna beträffande Örnsköldsvik att av
två tänkbara lösningar, utbyggnaden av riksvägen genom den tätast bebyggda
stadskärnan, erhållit förtur, medan alternativet med en kringfartsled
ställts i efterhand. Enligt revisorernas mening borde resurserna i första
hand ha inriktats på åstadkommandet av en kringfartsled, varvid utbyggandet
av gatunätet skulle kunnat begränsas till en standard, som anpassats
efter det lokala behovet och till väsentligt lägre kostnad i nuläget.

Styrelsen delar revisorernas uppfattning att den valda sträckningen kommer
att innebära eu otillräcklig lösning av stadens trafikproblem, vilket
bäst framgår av det förhållandet att regionplanen, som upprättats i samråd
med vägmyndigheterna, anger en kringfartsled.

Till skillnad mot vad som framhålles av revisorerna är styrelsen av den
bestämda uppfattningen, att genomfartsleden måste givas förtur framför
kringfartsleden och att i dagsläget en utbyggnad av kringfartsleden icke
löser stadens trafikproblem. Detta med hänsyn till att den trafik, som vid
utbyggnad av kringfartsleden skulle överföras till denna, relativt den trafik
som alltjämt kommer att framgå i Centralgatan, kan beräknas bli av så
ringa omfattning, atl den endast motsvarar några få års trafikökning i
Centralgatan.

Då Centralgatan kommer att ingå såsom en mycket betydelsefull cityavgränsande
länk i stadens interna huvudtrafikledssystem och såsom sådan
under alla förhållanden måste givas en hög standard i trafiktekniskt hänseende
och därjämte dimensioneras för de framtida, väsentligt större trafikvolymer,
som är att förutse, synes enligt styrelsens mening det förhållandet
atl man i ett mellanskede utnyttjar den överkapacitet, som kommer att
finnas i Centralgatan för framförandet av övergripande trafik, att innebära
elt tillvaratagande av tillgängliga resurser.

I anslutning därtill vill styrelsen framhålla att den av revisorerna framförda
uppfattningen, att etl byggande av kringfarten i förtur skulle medföra
väsentligt lägre kostnader i slutläget genom att utbyggandet av gatunätet
skulle kunna anpassas till det lokala behovet, icke är relevant eftersom
den aktuella utbyggnaden av Centralgatan och de till densamma anslutande
infartslederna under alla förhållanden kommer att erfordras för
atl tillgodose det lokala trafikbehovet oberoende av, om förbifartstrafiken
Iramdeles ledes över kringfartsleden.

Då en utbyggnad av Centralgatan och de till densamma anslutande infarlslederna
från väster och öster är nödvändiga i dagens läge och de begränsade
resurserna icke medgiver en samtidig utbyggnad av kringfartsleden
synes del styrelsen ofrånkomligt atl man under eu övergångstid får
acceptera de av revisorerna påtalade olägenheterna av sådana tunga transporter
genom staden, som skulle kunnat använda sig av kringfartsleden.
i Hcv. berättelse ang. statsverket är 196''i. //

Beträffande vägnätets utformning och utbyggnad inom Nätra kommun
framhålles i revisorernas berättelse, att det vill förefalla revisorerna som
om en både vägtekniskt och ekonomiskt god lösning av vngfrågan i bjästaområdet
hade kunnat åstadkommas om de lokala önskemålen beaktats.
Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

På sträckan Sidensjö—Bjästa—Köpmanholmen framgår betydande virkestransporter.
Den av styrelsen sammanställda skogstransportkartan utvisar
sålunda för avverkningsåret 1959/60 en lastbilstransporterad kvantitet
rundvirke, som varierar mellan 60 000 och 150 000 ton. De allmänna
vägar, som har att upptaga dessa transporter, är väg 350 Bjästa—Sidensjo
och väg 886 Bjästa—Köpmanholmen.

Ombyggnad av väg 350 pågår på delen Bjästa—Bjästamon enligt aibetsplan,
som fastställts av styrelsen den 8 april 1963. Denna sträckning ansluter
till nuvarande väg E 4 Härnösand—Örnsköldsvik söder om den centi ala
bebyggelsen i Bjästa. Härigenom har vägen med hänsyn till den tunga trafiken
kunnat givas en ur trafiksäkerhets- och framkomlighetssynpunkt
hög standard. Nuvarande väg 886 förstärktes och försågs med asfaltbeläggning
för omkring 5 år sedan, varför vägen för närvarande bedömes som
tillfredsställande ur bärighetssynpunkt. I Bjästa framgår nyssnämnda väg
genom tätbebyggelse och ansluter till väg E 4 i samhällets centrum. Ai betsplan
för omläggning av ca 1 km av vägen närmast Bjästa för erhållande
av eu väg fri från bebyggelse har upprättats och av länsstyrelsen överlämnats
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för fastställelse. En sådan omläggning
skulle innebära, att den för virkestransporterna så betydelsefulla
förbindelsen Sidensjö—Köpmanholmen kommer alt vid Bjästa erhalla eu
genomgående sträckning. Någon ombyggnad av återstående del av a äg 886
mellan Bjästa och Köpmanholmen torde enligt styrelsens uppfattning icke
bli erforderlig under avsevärd tid.

Den av kommunen önskade omläggningen av väg 350 grundar sig pa
eu äldre arbetsplan, vars sträckning är redovisad i en byggnadsplan av år
1947 för centrala delen av Bjästa. Denna sträckning går genom bebyggelsen
med direkta tomtutfarter och ansluter till väg E 4 vid kommunalhuset.
Utmed sträckningen finnes bl. a. centralskola, ålderdomshem och pensionärsbostäder.
Denna väg, som närmast är att betrakta som eu lokalgata i
samhället, kan enligt styrelsens uppfattning icke anses fylla de krav i fråga
om standard som numera ställes på en betydelsefull länsväg med tung trafik.
Vidare har kommunen föreslagit att en ny vägförbindelse bygges mellan
Bjästa och Köpmanholmen norr om Nätraån och med en bro över
ån vid Köpmanholmen. En sådan lösning borde enligt kommunens uppfattning
kombineras med en s. k. krypfil på den planerade nya vägen
E 4 väster om Bjästa mellan anslutningarna för vägarna till Sidensjö respektive
Köpmanholmen. Den av kommunen föreslagna lösningen av den
för näringslivet viktiga förbindelsen Sidensjö—Bjästa—Köpmanholmen
medför att virkesbilarna på en sträcka av ca 1 km måste färdas på väg E 4
och bl. a. vid på- och avfarterna orsaka stora störningar för riksvägstrafiken.
Innan E 4 ombyggts måste den tunga trafiken passera genom tätbebyggelsen
i Bjästa med de ur trafiksynpunkt tidigare påtalade olägenheterna.

Med hänsyn till trafikens utveckling och till förhållandena i övrigt vid
Bjästa anser styrelsen att den lösning vägfrågan erhållit i Bjästaområdet
ur vägsynpunkt är lämpligare än den av kommunen förordade.

Bvggnadskostnaden för den pågående omläggningen av väg 350 närmast

Bjästa har beräknats till 1 250 000 kronor. Den framlagda arbetsplanen
för omläggning av väg 886 med en sträckning utanför tätbebyggelsen i
Bjästa redovisar eu beräknad kostnad av 370 000 kronor. Byggandet av eu
ny enskild bro över Nätraån vid Köpmanholmen jämte tillfarter har påbörjats
och kostnaden härför uppgår till 450 000 kronor. I revisorernas berättelse
omnämnes att såsom komplettering till ombyggnaden av väg 350
har en anslutningsväg från nuvarande väg E 4 vid kommunalhuset förbi
centralskolan och ålderdomshemmet och med anslutning till väg 350 i närheten
av dess korsning med blivande väg E 4 diskuterats. Om kostnaden
för en sådan lokalväg — uppskattad till 430 000 kronor — medräknas erhålles
en totalkostnad av 2 500 000 kronor för de aktuella vägarbetena i
Bjästaområdet.

Den av kommunen önskade sträckningen för väg 350 vid Bjästa skulle
medföra eu vägomläggning av ungefär samma längd som den beslutade,
varför kostnaden i båda fallen kan anses vara lika stor. Den föreslagna
nya vägen norr om Nätraån till Köpmanholmen skulle, som framgår av revisorernas
berättelse, draga en kostnad av minst 2 500 000 kronor. Om man
bortser från kostnaden för den »krypfil», som föreslås på nya väg E 4 mellan
anslutningarna vid Bjästa, erhålles en totalkostnad för denna lösning
av vägfrågan uppgående till minst 3 750 000 kronor.

Den företagna kostnadsjämförelsen visar att något stöd icke föreligger
för ett påstående att en lösning av vägfrågan vid Bjästa enligt de lokala
önskemålen skulle var den fördelaktigaste ur ekonomisk synpunkt.

Det må framhållas, att fullständig enighet icke rått inom Nätra kommun
beträffande sträckningen för väg 350 närmast Bjästa. Av protokollet från
kommunalfullmäktiges sammanträde den 31 oktober 1962, då yttrande över
den av vägförvaltningen framlagda arbetsplanen avgavs, framgår att 6 ledamöter
av 20 vid företagen omröstning röstade för vägförvaltningens förslag
och att tre ledamöter anförde reservation mot beslutet om att kommunen
skulle påyrka eu sträckning som leder förbi skolan och kommunalhuset.
I 65 § väglagen angives att den, som är missnöjd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beslut om fastställande av arbetsplan, bar att hos
Konungen anföra besvär däröver. Nätra kommun har icke utnyttjat denna
möjlighet. Av betydelse i detta sammanhang är även att vägnämnden i
Nätra och Nordingrå vägnämndsområde vid sammanträde den 7 december
1962 efter ingående överläggningar enhälligt tillstyrkt den av vägförvaltningen
upprättade arbetsplanen med det tillägget att ovan omnämnd lokalväg
från kommunalhuset förbi skolområdet till nya vägen 350 borde byggas.

Vidkommande vad revisorerna avslutningsvis anfört rörande upptagande
av förhandlingar med ägaren till en utmed allmänna vägen 350 BjästaSidensjö
belägen cemenlvarufabrik tillåter sig styrelsen till en början anmäla
att någon mark ännu icke tagits i anspråk från fastigheten med undantag
av ett mindre område i fastighetens västra sida utanför fabrikens
upplagsplats för betongvaror. Fabrikens kommunikationer är följaktligen
itel t oförändrade.

Delta till trots har förhandlingar sedan läng lid förts med ägaren till
fabriken rörande bl. a. de åtgärder, som skäligen bör vidtagas med anledning
av vägens framdragande över fastigheten, innebärande bl. a. anskaffande
och iordningställande av viss ersättningsmark numera tillhörig
kommunen ävensom viss ändring av fabriksbyggnaden. Att redan nu
exakt beräkna, vilken ersättning, som skäligen bör utgå till fabriksägaren
låter sig icke göra, men har vägförvaltningen i länet i samråd med ägaren

100

redan vidtalat sakkunnig att verkställa utredning i hithörande hänseende.

Styrelsen kan beträffande lämplig tidpunkt för markuppgörelser i allmänhet
icke heller underlåta att framhålla, hurusom eu av de ledande
markägarorganisationerna i landet, nämligen RLF, upprepade gånger såsom
sin mening framhållit att slutgiltiga uppgörelser avseende ersättning
för mark och intrång generellt icke bör ske, förrän vägföretaget färdigställts
över respektive fastigheter. Detta givetvis med hänsyn till svårigheterna
att tidigare kunna exakt överblicka skadornas art och omfattning. Med
hänsyn till bl. a. statens räntekostnader har styrelsen emellertid icke ansetl
sig kunna generellt godtaga denna regel utan har i sådana fall, där skadorna
klart kunna överblickas, träffat uppgörelse vid tidigare tidpunkt.
Då detta icke är förhållandet beträffande nu aktuell fastighet har någon
uppgörelse ännu icke kunnat komma till stånd.

Styrelsen vill även framhålla dels att väl tilltagna förskott i regel utanordnas
till vederbörande markägare, så snart marken tagits i anspråk,
dels att markägaren jämlikt bestämmelserna i allmänna väglagen åtnjuter
ränta med 6 % från tillträdesdagen tills betalning sker, dels ock att han,
därest han vill framställa ersättningsanspråk, äger att själv instämma sin
talan till vederbörande ägodelningsrätt (§ 23 AVL).

§ 20 Sträckningen av riksväg E 6 i Hallands län

Revisorernas uttalande under ovannämnda rubrik gäller sträckningen av
riksväg E ö på två avsnitt inom Hallands län, nämligen Kollahed—Frillesås
och Äskloster—Spannarp. Mot vad revisorerna anfört i sin inledande allmänna
redogörelse finnes i princip intet att erinra.

Revisorerna konstaterar, att de nu berörda delarna av den blivande motorvägen
befinner sig alltjämt under utredning och att vederbörande vägmyndigheter
alltså icke ännu tagit ställning till de redovisade alternativ, varom
bär är fråga. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner detta revisorernas
konstaterande av synnerligen stor betydelse i sammanhanget. Vägmyndigheterna
har alltså ännu, till följd av att ytterligare utredningar i ärendena
erfordras, icke varit i tillfälle till en lullständig teknisk samt trafik- och
samhällsekonomisk in. in. bedömning av de båda aktuella alternativen i de
här berörda avsnitten. Styrelsen saknar därför anledning att här närmare
ingå i någon diskussion, beträffande de för- och nackdelar av skilda slag,
som vidlåder de olika alternativen utan föredrar att göra det slutliga ställningstagandet
först vid den tidpunkt när alla fakta föreligger.

Styrelsen kan icke underlåta att, i likhet med reservanten i ärendet, framhålla
att det i väglag och vägstadga finnes föreskrivet på vilket sätt vägärenden
av här ifrågavarande art skall handläggas. Detta gäller vad beträffar
lokal, regional och central instans. Något avsteg härifrån i bär aktuella
ärenden kommer självfallet icke att göras. Även för övrigt delar styrelsen
helt de synpunkter som reservationsvis framförts och vill särskilt framhålla
som sin uppfattning, att vad revisorerna anfört knappast är ägnat att underlätta
dessa två vägärendens fortsatta handläggning.

Slutligen får styrelsen framhålla, att styrelsen hyser förståelse för angelägenheten
av att ett ställningstagande till sträckningen genom Lindberga
kommun kommer till stånd så snart ske kan efter verkställd utredning. Resurserna
för vägprojektering är emellertid begränsade. Det torde därför fa
anses naturligt, att resurserna i första hand insättes på sådana objekt, som
beräknas komma till utförande inom de närmaste åren, till vilka icke delen
genom Lindberga kan sägas höra. Styrelsen kan för närvarande icke

101

lämna någon utfästelse om den tidpunkt, vid vilken utredningsarbetet kan
återupptagas och slutföras, men kommer att ha frågan under uppmärksamhet.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade,
överingenjören Klingberg, förrådsdirektören Morting, byråchefen Fjellström,
överingenjörerna Ekberg och Hawerman, byråchefen Liljeberg samt byråchefen
Wirseen. Stockholm den 28 januari 1965.

GUST. VAHLBERG

Per Olov Tjällgren

Statskontoret

Statskontoret tillstyrker revisorernas förslag.

Motivet till den särskilda bilbeskattningen är att den skall ge ekonomiskt
utrymme för de kostnader för vägväsendet och andra funktioner för biltrafiken
som statsmakterna åtagit sig. För att kontrollera att detta samband
mellan specialskatt och ändamål iakttas har automobilskattemedlen redovisats
på särskild specialstat. I stort sett har också specialstaten fungerat i
enlighet med sitt syfte. Ett överskott har visserligen uppkommit på automobilskattemedelsfonden
(ca 800 milj. kr.), men det är inte särskilt stort i förhållande
till de totala kostnaderna för vägväsendet under en längre period.
Överskottet, som uppkom under början och mitten av 1950-talet i samband
med bilbeståndets språngartade ökning, har för övrigt legat ungefär oförändrat
under senare år.

För att upprätthålla det ovannämnda sambandet, utan vilket en särskild
biltrafikbeskattning svårligen synes kunna motiveras, är det emellertid inte
nödvändigt med den ur budgetteknisk synpunkt klumpiga anordning som
specialstaten utgör. Det är en arbetskrävande uppgift att i detalj fördela de
anslag och bråkdelar av anslag som anses skola belasta specialbudgeten. I
grunden är det dock en bedömningsfråga vilka utgifter som skall föras hil.
Noggrannheten är alltså endast skenbar.

För att tillgodose det egentliga syftet med specialstaten — att vara en
mätare för det totala bilskattebehovet — är det enligt statskontorets mening
tillräckligt att nöja sig med att i statsverkspropositionen göra en mera överslagsmässig
beräkning av de totala kostnaderna för bilismen. Redovisningen
av utfallet kan, såsom revisorerna antyder, ske vid sidan av riksstaten och
utan att det görs någon ackumulering av över- eller underskott i särskild
fond. En fond som den nuvarande, som inte är något annat än ett bokföringssaldo,
fyller inte någon funktion.

Därest bilismens särskilda specialstat ersättes med en summarisk redovisning
av ovannämnda art synes det emellertid statskontoret väsentligt att
beslutet härom också innefattar en precisering av vilka kostnader — för
t. ex. vägväsende, trafikövervakning, sjukvård — som skall medräknas i
denna kalkyl,. Framtida missförstånd kan eljest uppkomma.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit direktör Ivarsson, föredragande.
Stockholm den 29 januari 1965.

GÖSTA BRUNO

Sven Ivar Ivarsson

102

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket ansluter sig helt till revisorernas uppfattning att autoinobilskattemedlens
specialbudget bör avvecklas. Anordningen med specialbudgeter
strider mot den inom finansteorin hävdade principen om budgetens
enhet, vilken innebär, att samtliga statsinkomster skall disponeras för samtliga
statsutgifter. Anordningen med specialbudgeter har sin motsvarighet i
det äldre finanssystemet, då medel till vissa utgifter ofta anslogs att utgå ur
vissa tillgångar.

Mycket vore dock ej vunnet med att upphäva den nuvarande sammankopplingen
av inkomster och utgifter på vägväsendets område, om ett liknande
samband i fortsättningen skulle upprätthallas vid sidan av riksstaten.
Då i stort sett samma skäl kan anföras mot en dylik redovisning som mot
den nuvarande, kan riksrevisionsverket ej tillstyrka revisorernas förslag om
någon form av särredovisning av hithörande inkomster och utgifter vid sidan
av rikstaten. Den specifikation av inkomster och utgifter, som lämnas i
riksstat och budgetredovisning, torde för övrigt vara tillräcklig för att ge
den intresserade en ungefärlig uppfattning om vad staten tar in och ger ut
på bilismen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Lindenerona, Lundgren, Petterson och Elofsson samt
närvarit byråchefen Ehnhom. Stockholm den 29 januari 1965.

GÖSTA RENLUND

Stig Scifström
(föredragande)

Svenska vägföreningen

Ett på grundval av 1911 års budgetreform infört system med ett stort antal
specialbudgeter har efter beslut av 1929 års riksdag efter hand avvecklats
så att numera endast en specialbudget av större betydelse kvarstår,
nämligen automobilskattemedlens. Riksdagsrevisorerna framhåller, att redovisningssystemet
är komplicerat och svåröverskådligt. Samhället är i så
hög grad'' motoriserat, att det knappast är möjligt att genom en specialbudget
åstadkomma en korrekt vinst- och förlusträkning. Granskas bilskattemedlens
specialbudget finner man brister i fråga om fullständighet
och konsekvens. Skatter och avgifter på inkomstsidan har ett starkt samband
med motorfordonstrafiken. Vissa statsinkomster kunde ha tillförts specialstaten
men är dock lämnade utanför och ingår i allmänna budgeten. På
utgiftssidan kommer helt eller delvis väganslagen och en råd andra anslag.
Detta inger föreställningen att en rättvis avvägning sker mellan bilskatter
och utgifter för vägändamål.

Efter att ha erinrat om det betydande överskottet på specialbudgeten utan
motsvarande fondering i egentlig mening, ifrågasättes om tillräckliga skäl
föreligger för att behålla systemet med en specialredovisning. Revisorerna
förbiser icke intresset av att eu särredovisning sker, men menar att detta
önskemål kan tillgodoses mindre omständligt, om ett fristående konto läggs
upp vid sidan av riksstaten.

Revisorernas huvudsakliga skäl för en eventuell ändring motiveras där -

103

för av önskemål om ett förenklat budgetarbete snarare är ett frångående av
särredovisningen, som är av intresse för ställningstagandet till vägväsendets
anslagsfrågor.

Alltsedan bilbeskattningen infördes 1922 bär riksdagen vid en rad olika
tillfällen beträffande ändringar i bilbeskattningen och utredningar om vägväsendet
och dess behov hävdat, att inkomsterna från bilismen helt skall
användas för vägändamål. Detta är en knäsatt princip, och trafikanterna har
anledning beklaga dels att inflytande bilskatter ej blivit till fullo utnyttjade,
och dels att en uppmjukning av principen ägt rum på senare år. Olika inkomster,
som rimligen borde ha använts för vägbehovens täckande, har i
stället tillförts allmänna budgeten och därmed icke kommit vägväsendet till
godo. För budgetåret 1962/63 uppgick inkomsterna av fordons- och drivmedelsskatter
inkl. smärre uppbördsmedel till ca 1 595 milj. kronor, vilka redovisades
på specialbudgeten, medan samtidigt andra extra pålagor, som tillfördes
allmänna budgeten, uppgick till 228 milj. kronor i särskild omsättningsskatt
för personbilar och 220 milj. kronor i energiskatt, sålunda tillhopa
ca 450 milj. kronor.

I olika sammanhang har anförts, att bilismen förorsakar samhället kostnader,
för vilka den egentligen borde belastas. Detta har uppgivits även i revisorernas
utlåtande, exempelvis för rättsväsendets och sjukvårdens områden.
Detta kan dock ifrågasättas. Vid en domstol behandlas trafikmål och
andra brottmål, exempelvis tjuvnadsbrott. Gör man å ena sidan gällande,
att bilismen är ansvarig och skall betala trafikmålens behandling, skulle
kunna hävdas, att banker, juvelerare och varuhus borde betala för handläggningen
av mål rörande inbrott och snatteri. Många skadas genom trafikolyckor
och behandlas på sjukhus, andra skadas genom olycksfall i arbete utan
att därför industrierna åläggs att betala samhällets kostnader för sjukvården.

Däremot för man icke fram i debatten att bilismen fått påtaga sig ett kostnadsansvar
för vägutgifter, som egentligen skulle erläggas av andra trafikantgrupper.
Den allmänna vägen betalas till 100 9/ av bilskattemedel. Vågen
begagnas av fotgängare, cyklister, mopedister, hästfordon och traktorer,
utan att det görs gällande, att dessa trafikanter skall belastas med några
särskilda vägavgifter. Kostnadsansvaret varierar för olika vägtyper. Motorvägen
bör enligt denna princip betalas av bilisterna. För eu länsväg genom
ett samhälle är förhållandet ett annat. Där måste anordningar, såsom gångoch
cvkel-mopedbanor, övergångsställen m. in. utföras för dessa olika trafikantgrupper.
Ändock belastas bilismen med kostnaderna härför. Dessutom
bör framhållas, att viss del av vägnätet, bl. a. ödebygdsvägarna, förorsakar
kostnader som ej motsvaras av bilskatteintäkter. Det finns med andra ord
för närvarande icke någon mera fullständig beräkning av kostnadsansvaret,
och från bilismens sida kan med fog göras gällande, alt den mer än väl betalar
sina utgifter. Dessutom direktfinansieras vägbyggena, och dagens bilister
betalar för anläggningar, som har lång varaktighet och är till nytta för
kommande bilägare.

Trots att den nämnda redovisningen över specialbudgeten sålunda ej kan
sägas vara exakt, talar starka skäl för ett bibehållande av specialdestinationen.
Till stor del sammanhänger detta med riksdagens nyligen fattade beslut
om en nyinriktad trafikpolitik. 1 princip bygger den på ett fritt konkurrensförhållande
mellan de olika trafikmedlcn och att dessa skall bära sina kostnader.
Särskilda sakkunniga har tillsatts för alt följa upp det reformprogram.
som påbörjades den 1 juli 1964, och som skall genomföras i tre etap -

104

per. Jämföres järnvägs- och vägtrafik, har för SJ:s del fastställts regler för
förräntning av kapitalet å affärsbanenätet, och bidrag utgår av allmänna
medel för att täcka driftsunderskottet på icke lönsamma järnvägar. För
närvarande är bidraget ca 200 milj. kronor per år. Här har principen varit
att renodla kostnaderna och att icke belasta SJ med utgifter, som skulle
snedvrida verksamheten genom exempelvis högre taxor för trafik på affärsbanenätet.
Av samma anledning är det ett önskemål, att bilismen icke belastas
med kostnader, som den ej rimligen skall svara för. Ett högt skatteuttag,
som innebär ett stöd till allmänna budgeten, minskar bilismens konkurrenskraft
och snedvrider den på lång sikt önskvärda utvecklingen inom transportsektorn.

Men även andra skäl kan åberopas. Sakkunniga har nyligen tillkallats för
en översyn av vägplanen. Två å tre år torde förflyta, innan denna utredning
är slutförd. Gällande vägplan har beräknat vägbehoven till 1975. Den långsiktiga
planeringen skall nu utsträckas till 1985, och utredningen har enligt
sina direktiv att redovisa vägbehoven och att göra lönsamhetskalkyler för
investeringarna. Utom de direkta vinsterna av vägutbyggnaderna i form av
vägförkortningar, höjd säkerhet in. in. torde få förutsättas, att utredningen
även måste beakta frågor om indirekta vinster av vägnätets utbyggnad, såsom
förmåner för näringslivet, försvaret in. m.

Efter hand aktualiseras frågan om bilbeskattningens utformning på längre
sikt. Så länge vägplanens revidering icke blivit klar, saknas uppgift om
storleken av framtida erforderliga insatser för vägupprustningen. Vägutgifterna
direktfinansieras för närvarande av bilskatterna, men andra finansieringsmetoder
är tänkbara och kan komma att användas. Med tanke på våganläggningarnas
varaktighet ■— broarnas livslängd är 40 å 50 år — kan viss
lånefinansiering över kapitalbudgeten tänkas.

Vägföreningen anser med hänsyn till ovannämnda förhållanden att specialdestinationen
bör bibehållas. Arbetet med nuvarande budgettekniska beräkningar
kan ej gärna vara så omfattande, att det är ett bärande skäl att
slopa specialbudgeten. Intresset för eu särredovisning av bilskatternas samband
med anslagen för vägväsendet har för övrigt icke bestritts av riksdagsrevisorerna
utan tvärt om understrukits. Stockholm den 26 januari 1965.

BO HAMMARSKJÖLD

Arnold Torell

§ 18 Försökstillämpning av trefilsbana på viss vägsträcka
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Se yttrandet över § 1 7, s. 95.

Statens väginstitut

Revisorerna föreslår att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen närmare prövar
möjligheterna att vägdelen östra Karup—Fyllebro på Europaväg nr 6 (E
6) mellan Hallandsåsen och Halmstad används för försöksvis tillämpad trefilskörning
och att därvid erfarenheter rörande systemets användbarhet för
svenska förhållanden inhämtas.

Vägdelen östra Karup—Fyllebro består av den ena 7 meter breda körba -

105

nan på den blivande motorvägen Malmö—Göteborg—Uddevalla. På ömse sidor
av körbanan finnes en vägren med 3 meters bredd.

Revisorerna avser icke att påkalla någon omprövning av de principiella
riktlinjer, som innebär att trefilsvägar icke ingår som standardtyp för det
svenska vägväsendet. Nämnda principiella riktlinjer återfinnes i det av delegationen
för översiktlig vägplanering framlagda betänkandet »Vägplan för
Sverige» (SOU 1958:2). 1 vägplanen bär delegationen åberopat ett flertal
omständigheter, som stöd för sin uppfattning att icke rekommendera trefilsvägar.
Väginstitutet, som i alla avseenden delar denna uppfattning, får dessutom
framhålla följande.

Den nuvarande vägens totala bredd är 13,0 meter. Om den skall göras trefilig
blir körbanebredden 10,5 meter, varför vägrenarna endast blir 1,25 meter
vardera. Fordon, som blir stående på vägen på grund av motorfel m. m.,
kommer sålunda att inkräkta på körbanebredden, varigenom de utgör en
stor fara för trafiken.

Avståndet mellan pelarna vid de broar, som korsar över ifrågavarande
väg, är 13 meter. Detta innebär att avståndet från de yttre körbanornas ytterkanter
till pelarna endast är 1,25 meter. Av väginstitutet utförda undersökningar
av fordonens sidoläge vid passerande av sidohinder visar, att om
avståndet till sidohindret är större än 2 meter hade det ingen inverkan på
fordonens sidoläge. Om avståndet minskade till 1,25 meter, körde personbilarna
i medeltal ca 0,2 meter närmare vägmitten vid ett försök och ca 0,35
meter vid ett annat. Dylika kursavvikelser kan under ogynnsamma förhållanden
inverka på trafiksäkerheten. För att förhindra påkörning av pelarna
måste skyddsräcken uppsättas. Avståndet från körbanekanten till sidohindret
torde bli högst 1,0 meter, varför kursavvikelserna i detta fall torde bli
ännu större än de ovannämnda.

Trefilsvägen kräver normalt eu tydlig linjemarkering. Under vinterförhållanden
med snö- och isbeläggning samt sändning kan markeringen bli mindre
synlig, vilket kan försvåra användningen av trefilsvägen. Vidare kommer
ifrågavarande trefilsväg att vara eu enstaka experimentsträcka. Trafikanternas
anpassning till det mycket speciella trafikbeteende som denna vägtyp
kräver, kommer redan av detta skäl att försvåras och detta kommer särskilt
bli fallet om trafiklinjerna ibland är helt osynliga.

Trafikbelastningen på den föreslagna försökssträckan är för närvarande
av sådan storlek att den sommartid kan uppgå till 10—12 000 fordon per
dygn. Enligt en i USA 1953 utförd undersökning på trefilsvägar uppgick antalet
olyckor per miljon fordonskilometer till 1,5 vid ca 8 000 fordon per
dygn och ökade därpå mycket hastigt till ca 8,0 vid 10—12 000 fordon per
dygn. Denna erfarenhet antyder, atl det föreslagna försöket kan komma att
få en mycket olycklig inverkan på trafiksäkerheten.

Väginstitutet anser av ovan anförda skäl, att riksdagsrevisorernas förslag
angående försöksverksamhet med trefilsvägar icke bör föranleda någon åtgärd.
Stockholm den 30 januari 1965.

NILS G. RRUZEL1US

4t Rev. berättelse (ing. statsverket är 196b. Il

106

Länsstyrelsen i Hallands län

Länsstyrelsen får överlämna i ärendet av vägförvaltningen i länet avgivet
yttrande (bilaga) samt för egen del anföra följande.

Väg E 6 är å den omkring 25 km långa sträckan Östra Karup (Pråmhuset)—Fyllebro
13 m bred. å bron över Lagan och å viadukten över västkustbanan
är dock krönbredden 10 in. Vägen har en förhållandevis rak sträckning
och sikten är i stort sett god. Bortsett från nyssnämnda båda punkter
får vägen därför anses ha en bredd och en utformning i övrigt som väl bör
medgiva trefilskörning. Såsom framgår av vägförvaltningens yttrande föreligger
ej heller beträffande slitlager, ytbehandling o. dyl. hinder mot anordnande
av sådan körning.

Trefilskörning torde ännu icke ha praktiserats i Sverige. Systemet har
däremot prövats på åtskilliga andra håll, bl. a. i flera europeiska länder.
Några erfarenheter härav har dock ej redovisats. I Danmark där trefilskörning
under åtskillig tid tillämpats på vissa vägsträckor torde, såvitt länsstyrelsen
har sig bekant, några allvarliga olägenheter av detta system icke uppkommit.

För trefilskörning å nu ifrågavarande vägsträcka talar angelägenheten av
att så långt sig göra låter utnyttja vägens kapacitet för att tillgodose den
starka trafiken på vägen vilken kulminerar under sommaren.

Mot lämpligheten av att i vårt land använda trefilssystemet på vägar vars
standard i och för sig tillåter detta system talar givetvis det förhållandet att
de erforderliga markeringarna å vägbanan under viss del av året kan täckas
av snö. För nu ifrågavarande del av väg E 6 torde dock på grund av klimatförhållandena
i denna del av landet några större olägenheter härav icke behöva
uppstå.

I likhet med statsrevisorerna finner länsstyrelsen det lämpligt att erfarenheter
av trefilskörning vinnes inom landet. Länsstyrelsen vill därför tillstyrka
att trefilssystemet under ett tidsbegränsat skede på försök tillämpas på
den ifrågavarande delsträckan av väg E 6. Ett dylikt system får dock ej fördröja
den nödvändiga utbyggnaden av den framtida motorvägen med dubbla
körbanor.

Länsstyrelsen vill slutligen påpeka att de tillfälliga hastighetsbegränsningar
som föreskrivits för motorfordonstrafiken har tillämpats å vägsträckan i
fråga.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade, landshövding
och tf. förste länsassessor, deltagit landssekreteraren Segrell. Halmstad
den 30 januari 1965.

Åke Andrén

INGVAR LINDELL

Yttrande från vägförvaltningen i Hallands lön

Enligt av Delegationen för översiktlig vägplanering framlagd Vägplan för
Sverige skall väg E 6 från Malmö till Göteborg utbyggas som fyrfilig motorväg
med dubbla körbanor, mittskiljeremsa och breda vägrenar. Medel har
emellertid nu ej ställts till förfogande för en omedelbar utbyggnad av vägen
till denna standard, utan har på sträckan Ö. Karup—Halmstad vägen i eu
första etapp utbyggts med eu 7 meter bred körbana jämte två stycken 3 me -

107

ter breda vägrenar, d. v. s. eu total krönbredd av 13 meter. Undantag härifrån
gäller för bron över Lagan och viadukten över SJ, där vägrensbredden
är 1,5 meter, d. v. s. den totala krönbredden 10 meter. Körbana och vägrenar
ha utförts med likformig bärighet och försetts med samma »grundbeläggning»,
nämligen bitumenstabiliserat bärlagergrus. Avsikten är att nästa år
på körbanan lägga ett slitlager av asfaltbetong samt förse vägrenarna med
ytbehandling.

Vägbankens krönbredd skulle — med undantag för ovannämnda bro och
viadukt — teoretiskt kunna medgiva utrymme för tre stycken 3,5 meter breda
körfiler jämte två stycken 1,25 meter breda vägrenar eller alternativt en
4 meter bred mittfil och två 3,5 meter breda körfiler samt två stycken 1,0
meter breda vägrenar. För att möjliggöra delta erfordras justering av vägrenarnas
sidolutning samt ändring med avseende på bredden beträffande slitlager
och ytbehandling på resp. körbana och vägrenar. Vidare borde viss
kompletterande siktröjning utföras i insidan av kurvor. Vid justeringen av
vägrenarnas sidolutning måste därjämte beaktas, att fria höjden över körbanan,
där viadukter föra över motortrafikvägen, icke på någon punkt kommer
att underskriva föreskrivna mått. Den minskade vägrensbredd, som
skulle bli en följd av vägens apterande till trefilig, torde även medföra behov
av ytterligare skyddsräcken. Vid bron över Lagan och viadukten över SJ,
där enligt vad ovan sagts vägrensbredden är inknappad, torde det därjämte
vara nödvändigt att införa omkörningsförbud och tvåfilighet.

De tre meter breda vägrenarna möjliggör, att fordon tillfälligtvis kunna föras
åt sidan från själva körbanan. Minskas vägrensbredden till 1,0 eller 1,25
meter genom att vägen utnyttjas som trefilig, har man ej längre denna möjlighet.

Beträffande lämpligheten av trefilig väg över huvud taget bör jämväl beaktas,
att erfarenheter från olika länder, som prövat trefiliga vägar, visar en
högre olycksfallsfrekvens på sådan väg än på fyrfilig väg med mittskiljeremsa,
samt att en trefilig väg torde kräva mycket goda siktförhållanden för att
kunna fungera någorlunda tillfredsställande. Vissa undersökningar utomlands
av olycksfallsfrekvensen på två- och trefiliga vägar vid olika trafikintensitet
synes ge vid handen, att trefilig väg möjligen skulle kunna vara
motiverad inom det relativt snäva intervallet 6 000 Ull 9 000 fordon per dygn.
Med den kuperade terräng man vanligen har att räkna med i Sverige, är det
i de flesta fall svårt att få en sådan geometrisk utformning av vägen, att en
trefilig väg kan anses försvarbar. Som regel får man nog därför säga, att
den trefiliga vägen i allmänhet ej är något att tillämpa för svenska förhållanden.

De gynnsamma lerrängförhållandena mellan Ö. Kamp och Halmstad har
emellertid tillåtit en geometrisk utformning av vägen i plan och profil, som
medfört bättre siktförhållanden än vad man i allmänhet kan räkna med. Om
man alltså i något enstaka fall som försöksverksamhet eller såsom ett provisorium
i avvaktan på den andra körbanans utbyggnad skulle kunna tänka
sig en trefilig väg, synes det ej vara helt orealistiskt, om sträckan ö. Karnp

-Halmstad i så fall koinmc i fråga.

Vägsträckan Ö. Karup- Halmstad har tills dato varit i trafik under något
mer än ett halft år. Den på samma sätt utbyggda förbifarten vid Falkenberg,
vilken delvis beräknas komma att ingå i den framtida motorvägen, har nu
trafikerats i ett par års tid. Dessa båda vägsträckor ha hittills visat sig utan
några trafikstorkningar klara även förekommande toppbelastningar och i
stort sett synes trafiken ha flutit förhållandevis friktionsfritt. Studium av

108

trafikanternas beteende visar emellertid, att spontan trefilig körning rätt ofta
förekommer vid omkörningar genom att det långsammare fordonet föres
ut på renen, varvid samtidigt möte möjliggöres, detta ehuru vägen med trafiklinjer
markerats som tvåfilig med breda vägrenar. Även fall av fyrfilig
körning har stundom kunnat noteras, vilket med de hastigheter, som förekommer
här, torde vara otillfredsställande ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Vägförvaltningen är tveksam till lämpligheten av att på en enstaka förhållandevis
kort vägsträcka (ca 2,5 mil) officiellt tillämpa trefilskörning,
men vill under åberopande av vad ovan anförts för sin del ej motsätta sig,
att man försöksvis som ett provisorium i avvaktan på den andra körbanans
utbyggnad tills vidare inrättar vägsträckan Ö. Karup—Halmstad som trefilig
väg under förutsättning, att de centrala myndigheter, som ha att taga
ställning till frågan, skulle finna eu sådan försöksverksamhet påkallad.
Halmstad den 2ft januari 1965.

Svenska vägföreningen

Revisorerna har icke något yrkande om att införa den trefiliga vägen som
normalsektion men önskar, att vägtypen försöksvis prövas på den 25 km
långa sträckan mellan östra Karup och Fyllebro i Hallands län. I övrigt har
bl. a. anförts, att i vägplanen redovisades i huvudsak amerikanska erfarenheter
av vägtypen men icke från de länder i Europa, som prövat densamma.

Ehuru standardfrågan icke aktualiserats, vill vägföreningen dock framhålla,
att nya europeiska rön föreligger för bedömning av trefilsvägens lämplighet.
Till 1949 års deklaration om internationella huvudvägnätet (E-vägarna)
hör en bilaga (annex II) rörande geometrisk standard. Ursprungligen
fanns tre vägklasser såsom refererats i revisorernas yttrande genom uppgifter
intagna i vägplanen. Dessa vägklasser omfattade dels tvåfilig väg, dels
väg med dubbla körbanor och dels trefilig väg, som provisoriskt tilläts, där
topografiska och ekonomiska förhållanden så krävde. Dessa bestämmelser
har emellertid den 31 december 1957 reviderats på så sätt, att vägarna indelas
i två huvudtyper, omfattande vanliga vägar och motorvägar. Den förra
typen indelas i sin tur i två kategorier - - tvåfilig väg, resp. vägar med mer
än två filer. Beträffande dessa senare anges, att den trefiliga vägen normalt
kan befordra en trafik ej överstigande 900- -1 300 fordon per timme mot
1 500—3 000 för en fyrfilig väg. För högre trafiksäkerhet rekommenderas
emellertid en uppdelning på dubbla körbanor vid en trafikvolym på mellan
600—900 fordon per timme. I de fall trefilig väg förekommer, anges det vara
särskilt angeläget att göra längsgående filmarkeringar. Med hänsyn härtill
och i övrigt till den utförliga redogörelse som finns i vägplanen om trefilsvägens
säkerhets- och kapacitetsförhållanden vill vägföreningen starkt understryka,
att det icke föreligger några som helst skäl för att införa vägtypen
som standard. Tvärtom är man i Europa inne på alt låta vägtypen utgå
efter hand.

Om en trefilig väg förekommer, kan trafikeringen ordnas på två sätt. I
ena fallet åtskils filerna av streckade linjer, varvid mittfilen får användas
för omkörningar i båda riktningarna med kollisionsrisk i mittfilen. I andra
fallet avskils ena filen med spärrlinje på alternerande sträckor, vilket innebär
att omkörning i mittfil sker utan att motriktad trafik möter. Svårigheter
uppstår att upprätthålla detta system vintertid, då linjemarkeringen försvinner
vid snötäckt mark. Vid stark trafik uppstår också olycksriskabla stock -

109

ningar i slutpunkten av de tillåtna omkörningssträckorna, då trafiken på
två filer skall införas i eu enda fil på nästa sträcka.

1 det aktuella fallet har E 6 en tvåfilig körbana och belagda vägrenar med
en total bredd av 13 in. Om 3 st. 3,5 in breda filer markeras, kräver detta
10,5 in effektiv körbana, varvid återstående bredd om 1,25 m på vardera sidan
utgör vägren. Förutsättes att det bästa markeringssystemet användes,
med alternerande omkörningssträckor, betyder det att endast 1,25 m vägren
finns utanför den fil, där omkörning ej får ske. Ett fordon som får motorstopp
eller måste stanna tillfälligt får ej rum på en så smal vägren. Detta
fordon kan sålunda icke omköras utan att det omkörande inkräktar på mittfilen
med därav följande risker.

Trafiken på ifrågavarande del av E 6 når sommartid eu sådan storlek, att
1 ullständig motorväg hade varit motiverad att bygga redan från början. Det
måste anses olyckligt att bygga en tvåfilig väg, när den vissa dagar året efter
öppnandet har en trafik som med 2 å 3 000 fordon överskrider den gräns
man i vägplanen rekommenderat för övergång till väg med delade körbanor
skilda åt av mittremsa. Riksdagsrevisorernas förslag att söka finna en lösning
för ökad framkomlighet är värt erkännande, men vägföreningen hävdar
på grund av här anförda skäl att trefilsvägens olycksrisker är så stora,
att föreningen bestämt avråder från försöket.

Det kan visserligen anföras, att en del starkt trafikerade vägar får besvärliga
trafikförhållanden, innan de blir ombyggda till motorväg. Vägföreningen
håller före att trafikövervakningen bör intensifieras under topptrafiktid.
För att trafiken skall kunna löpa så smidigt som möjligt bör polisen upplysa
och vägleda trafikanterna och stävja oarter i körsättet. Stockholm den 22
januari 1965.

BO HAMMARSKJÖLD

Arnold Torell

§ 19 Vägplaneringen inom örnsköldsviksregionen
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Se yttrandet över 17, s. 97.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Revisorerna meddelar till en början vissa sakuppgifter. Till komplettering
härav kan länsstyrelsen meddela följande.

Ombyggnad av riksväg E 4 förbi Bjästa har förberetts för all kunna snabbt
igångsättas som beredskapsarbete. Bl. a. har marklösen och röjning utförts.
Det egentliga väghyggnadsarbctet har emellertid inte påbörjats. Företaget är
i gällande flerårsplan för riksvägar upptaget sist bland de i slutet av planen
ulan medelstilldelning upptagna vägföretagen. Det kommer sålunda, om del
skall utföras med ordinarie medel, ej att påbörjas inom de allra närmaste
åren.

Beträffande Centralgatan i Örnsköldsvik måste framhållas, att totala gatubredden
enligt eu stadsplan från är 1949 skall vara 35 in. Denna bredd finnes
också sedan länge på huvuddelen av den ca 800 in långa gatan. Endast
inom två kvarter på ömse sidor om Storgatan och på sammanlagt ca 140 in:s

längd finns bebyggelse (äldre träbyggnader) som inkräktar på det 35 in
breda gatuområdet. Körbanebredden är här 5,5 in, såsom revisorerna också
meddelar.

Med anledning av revisorernas utlåtande vill länsstyrelsen anföra följande: Beträffande

Örnsköldsvik. Breddning av Centralgatan till 35 m enligt 1940
års stadsplan bedömes av länsstyrelsen erforderlig ur stadsplanesynpunkt
alldeles oavsett om riksvägstrafik framgår på gatan eller ej.

Väg 922 mot Alfredshem, Domsjö är den hårdast trafikerade infartsvägen
till Örnsköldsvik. Möjligheten till förbifart från denna väg mot riksväg E 4
norrut föreligger inte utan helt orealistiska vägförlängningar. Av trafiken
på riksväg E 4 är trafiken till staden den dominerande och förbifartstrafiken
en mindre del. Med hänsyn härtill bli de väsentligaste trafikfrågorna i
staden olösta, därest endast förbifartsled bygges, medan däremot en utbyggnad
av infarter och genomfart genom staden innebär en lösning av problemen
för den större och mera lokala trafikströmmen vilken, med hänsyn till
den betydande standardförbättring, som erhålles, under en avsevärd övergångstid
även kan tillgodose den långväga trafiken längs riksväg E 4. I själva
verket har under den följd av år då dessa problem varit under behandling,
full enighet rått mellan berörda vägmyndigheter (vägnämnd, länsvägnämnd,
länsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen) om utbyggnadsordningen.
Ej heller vid regionplanearbetet har vid något tillfälle till länsstyrelsen
framförts förslag i annan riktning. Även inom kommunala myndigheter
i örnsköldsviks stad liksom inom regionplaneorganen har, såvitt länsstyrelsen
har sig bekant, enighet rått om att Centralgatan bör byggas ut snarast.
Beträffande anslutningen till riksväg E 4 norrut diskuteras inom staden f. n.
två alternativ (Oskarsgatan och rådhusalternativet), men att endera skall
utföras bär såvitt länsstyrelsen kunnat erfara varit allas avsikt. I regionplanen
finns alternativet Oskarsgatan medtaget, medan rådhusalternativet
framkommit efter regionplanens upprättande. Länsstyrelsen bär därför ännu
inte varit i tillfälle att ta slutlig ställning i denna fråga.

Beträffande B jästa. Med hänsyn till det i förhållande till medelstilldelningen
synnerligen stora vägombyggnadsbehovet inom länet har länsstyrelsen
under senare år vid upprättandet av förslagen till flerårsplaner för
byggande av länsvägar lagt speciell vikt vid att företagen skall komma nyttotrafiken
till godo. För att nyttan skall bli så stor som möjligt har ombyggnaderna
påbörjats vid skogsindustrierna och sedan successivt förflyttats
längre och längre in i landet. Dessutom har satsats hårt på ombyggnad av
svaga broar.

I vad avser den viktigaste transportleden till skogsindustrin i Köpmanholmen,
d. v. s. vägförbindelsen Sidensjö—Bjästa—Köpmanholmen, utfördes
åren 1957—58 i anslutning till vägunderhållet, förstärkning och breddning
av den ca 5 km långa vägen 886 Bjästa—Köpmanholmen, varvid även
asfaltbeläggning utfördes. Länsstyrelsens uppfattning har varit att sedan
förstärkningen utförts, den nuvarande vägen på denna sträcka skulle kunna
tjänstgöra under avsevärd tid.

Väg 350 Bjästa Sidensjö har på delen närmast befintlig riksväg E 4 eu
ur profilsynpunkt synnerligen dålig standard (brant backe). Dessutom har
bron över Nätraån vid Mjäla en otillfredsställande bärighet och utgör därför
eu svår flaskhals för virkestransporterna.. Ombyggnad av den branta backen
samt av bron vid Mjäla bar länsstyrelsen därför funnit nödvändiga. För att
enhetlighet i vägstandarden skall ernås har det därvid befunnits lämpligt

att även mellanliggande delsträcka ombygges. I gällande flerårsplan har
därför medtagits ombyggnad av väg 350 på delen Bjästa—östersel, vilket
företag pågår.

Vid projekteringen av detta företag har eftersträvats alt vägen dels skulle
givas god kontakt i Bjästa med den befintliga, förstärkta vägen Bjästa—
Köpmanholmen och dels möliggöra en framtida ombyggnad av vägen Bjästa
—Köpmanholmen i en direkt förlängning av vägen Sidensjö—Bjästa. Genom
att den sträckning som nu utbygges valts, synes dessa förutsättningar bliva
uppfyllda, samtidigt som vägen får en god allmän standard, såväl vad beträffar
framkomlighet som trafiksäkerhet.

Sålunda kommer vägen, i motsats till om den tidigare planerade sträckningen
mellan skola och kommunalkontor valts, att framgå i huvudsak helt
fri från randbebyggelse med direkta tomtutsläpp. Genom den planerade och
i fierårsplanen ingående förlängningen av företaget österut från anslutningspunkten
med befintlig riksväg E 4 till befintlig väg 886 mellan Fagerlandet
och Åmynnet kommer även en genomgående vägförbindelse Sidensjö
- Bjästa—Köpmanholmen att på kort tid erhållas. Vid en framtida ombyggnad
av vägen Bjästa—Köpmanholmen i sträckning i enlighet med en
av vägtörvaltningen företagen utredning, vilken i stort överensstämmer
med regionplanens löreslagna sträckning, erhålles även högklassig väg, fri
från randbebyggelse och tomtutsläpp mellan de två huvudorterna i kommunen.

Därest vägnätet utbyggts enligt kommunens förslag, d. v. s. dels med vägen
Bjästa—Sidensjö lörlagd mellan å ena sidan skolan och å andra sidan kommunalhuset
och ålderdomshemmet, samt dels med eu ny väg förlagd norr
om Nätraån mellan Bjästa och Köpmanholmen, skulle ett flertal påtagliga
nackdelar ha uppstått. Intill dess att riksväg E 4 ombyggts i ny sträckning
väster om samhället skulle alla virkestransporter från Sidensjö ha varit
tvingade att framgå dels å väg 350 mellan skolan och kommunalhuset och
dels antingen å befintlig riksväg E 4 genom tätbebyggelsen mellan kommunalhuset
och en punkt ca 200 m norr om bron över Nätraån i Bjästa eller
genom tätbebyggelsen kring befintlig väg 886 i Bjästa. I detta sammanhang
förtjänar framhållas, att skolan i Bjästa numera omfattar såväl låg- som
mellan- och högstadiet och att elevantalet uppgår till 600 ä 700.

Efter det att riksväg E 4 ombyggts väster om samhället skulle virkesbilarna
trån Sidensjö antingen ha kommit att framgå på samma sätt som före
dess ombyggnad eller också skulle de, som kommunen förutsatt, men som
med hänsyn till vägförlängningen icke synes självklart, ha färdats längs den
nya riksvägen på en sträcka av en dryg kilometer för att från väg 350 kunna
växla in på den nya vägen mellan Bjästa och Köpmanholmen norr om
Nätraån.

Enligt länsstyrelsens uppfattning hade det ur i första hand trafiksäkerhetssynpunkt,
men även ur framkomlighetssynpunkt, varit olämpligt att
leda den tunga trafiken genom de tätbebyggda delarna i Bjästa.

Ur framkomlighets- och även ur trafiksäkerhetssynpunkt synes det ej
heller ha vård lämpligt att medvetet tvinga virkesbilarna att på eu kort
sträcka framgå å blivande riksväg E 4.

Enär dessutom kommunens förslag inneburit all eu dyrbar dubblering
av vägen Bjästa Köpmanholmen framtvingats tidigare än vad som med
hänsyn till vägnätets standard i övrigt av behovet kan bedömas vara påkallat
finner länsstyrelsen den utbyggnad av vägnätet som nu är beslutad genom
i laga ordning fastställda arbetsplaner vara avsevärt fördelaktigare.

112

Angående ärendenas formella handläggning. De beslut, som av revisorerna
kritiseras, ha fattats av länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i fullt samförstånd. Inte i något fall har besvär anförts, som medfört
att ett ärende av denna anledning underställts Kungl. Maj :ts prövning.
Däremot har före år 1963 berörda stadsplaner fastställts av Kungl. Maj:t i
enlighet med länsstyrelsens förslag. Även vid samråd med olika planmvndigheter
har, i den mån de påtalade frågorna berörts i regionplanesammanhang,
likaledes enighet rätt.

Sammanfattning. Den av revisorerna påtalade olikheten i tillämpningen
av principer om förbifart mellan Örnsköldsvik och Bjästa har sin orsak i
de olika förutsättningar, som råder på de båda platserna. I båda fallen har
man i första hand velat tillgodose de trafikleder, där den största trafiken
framgår. I Bjästa byggs därför förbifart först. I Örnsköldsvik däremot kommer
genomfarten först till utförande, beroende dels på att större delen av
trafiken längs riksvägen har ärende i staden, dels på att trafiken på väg
922 från Alfredshem, Domsjö måste ledas in till och genom staden.

Vad revisorerna anfört har icke i något avseende givit länsstyrelsen anledning
att ändra sin uppfattning, att hittills vidtagna åtgärder beträffande
vägplaneringen i örnsköldsviksregionen under föreliggande omständigheter
varit väl lämpade att successivt åstadkomma en förbättring i vägstandarden
genom åtgärder, som samtidigt innebär led i ett på längre sikt ändamålsenligt
vägsystem.

I detta ärendes slutliga handläggning har förutom undertecknade landshövding
och vägdirektör, föredragande, jämväl deltagit landssekreterare Harald
Ljungh. Härnösand den 26 januari 1965.

ERIC WESSTRÖM

A. Hjelmér

Bilaga: översiktskarta1 med förklaringar.

örnsköldsviks stad

Utdrag av protokoll, fört hos stadsfullmäktige i Örnsköldsvik den 12 februari
1965.

§ 27. Kungl. Maj :t hade genom resolution den 30 december 1964 infordrat
stadens utlåtande över vid resolutionen fogad berättelse av riksdagens
revisorer om vägplaneringen inom örnsköldsviksregionen.

Drätselkammaren hade den 1 februari 1965 § 90 föreslagit stadsfullmäktige
att avgiva följande utlåtande:

Under lång tid har det framstått som ett oavvisligt krav, att de av stadens
infartsleder och gator, som nu motsvara riksvägen E 4, skulle erhålla
en bättre utformning. Den alldeles övervägande delen av den trafik, som
använder dessa trafikleder, har staden som mål. Den trafik, som skulle använda
en väl utbyggd kringfartsled, är jämförelsevis obetydlig. Det har
vidare ansetts, att leden genom staden måste ha i stort sett samma standard
antingen den skulle upptaga genomgångstrafiken eller icke. Under sådana
förhållanden och då båda vägföretagen icke kunde komma till utförande
samtidigt har staden ansett, att leden genom staden borde utbyggas först.

1 Ej avtryckt

113

Staden finner emellertid angeläget framhålla, att en kringfartsled med
hänsyn till trafikens utveckling också bör anläggas så snart som möjligt.
För kringfartsledens snara anläggande talar även, att riksvägen E 4 genom
staden måste tillåta in- och utfarter även om detta medför olägenheter för
genomfartstrafiken.

Drätselkammarens förslag bifölls.

Herr ordföranden deltog ej i beslutet.

GÖSTA LILJEBÄCK

Nätra kommun

I den del berättelsen berör förhållandena i Nätra kommun, synes statsrevisorernas
uppfattning väl överensstämma med kommunens uppfattning
i ärendet. Sålunda hyser kommunen fortfarande den åsikten vad angår
väg 886 att vägens förläggning på norra sidan Nätraån blivit nyttosammare
och ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare än vad fallet är med den
sträckning vägförvaltningen stannat för.

Berättelsen har föredragits för kommunalnämnden, som intet har att
erinra mot statsrevisorernas uttalande. Bjästa den 1 februari 1965.

J. ARV.. SJÖLUND

Kommunaldirektör

§ 20 Sträckningen av riksväg E 6 i Hallands län
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Se yttrandet över § 17, s. 100.

Statens naturvårdsnämnd

Den omfattande utbyggnaden av landets vägnät medför stora ingrepp
i naturen. Beträffande motorvägarna är standardkraven så höga, att tekniska
och ekonomiska skäl i vissa fall kan utesluta alternativ för vägarnas
framdragning i terrängen. För de av revisorerna påtalade avsnitten av motorvägen
söder om Kungsbacka synes de topografiska förhållandena dock
möjliggöra två huvudalternativ för vägens sträckning.

Kustalternativet Kungsbacka—Frillesås berör ett ur såväl vetenskapliga
som sociala naturvårdssynpunkter ömtåligt område med ornitologiskt synnerligen
värdefulla strandängar vid sidan av värdefulla strövmarker. Inlandsalternativet
synes däremot beröra i huvudsak mer oömma marker,
vilka delvis torde öppnas för friluftsverksamhet om vägen kommer till
stånd.

Naturvärdsnämnden har i början av år 1964 vid kontakter med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens planeringskontor i Göteborg framhållit dessa synpunkter
och därvid starkt understrukit nödvändigheten av att inlandsalternativet
blir föremål för en lika grundlig utredning som kustalternativet.

Naturvärdsnämnden anser i princip att kustområdena ej bör skäras sönder
eller avsnöras av vägar. Så få sträckor med relativt orörd natur åter -

114

står utmed västkusten att frågan om denna naturs fortsatta existens ej
bör bedömas enbart på grundval av ekonomiska överväganden. Även om
kostnaderna för eu motorväg i inlandet skulle visa sig blir något högre,
bör detta ej anses vara något avgörande skäl för val av ett något billigare
kustalternativ. Ej heller jordbrukssynpunkter kan i dagens läge få tillmätas
avgörande betydelse för val av alternativ.

Statens naturvårdsnämnd får därför livligt instämma i revisorernas krav
på en likvärdig utredning för inlandsalternativet. Nämnden utgår från att
den får tillfälle att granska alternativen när utredningsarbetet har slutförts.
I detta sammanhang vill nämnden starkt understryka önskvärdheten
av att vägmyndigheterna redan på tidigt projekteringsstadium samråder
med respektive läns naturvårdsråd för informationsutbyte. Därigenom borde
åtskilliga kontroversiella frågor kunna lösas i ett så tidigt skede att
modifikationer i fråga om vägarnas sträckning ännu lätt kan verkställas.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Rhedin
och Esping samt byrådirektören Rasmusson, föredragande. Stockholm den
25 januari 1965.

SÖREN LANE

G. Rasmusson

Länsstyrelsen i Hallands län

Med anledning härav får länsstyrelsen överlämna i ärendet avgivna yttranden
av vägförvaltningen i länet, drätselkamrarna i Varberg och Kungsbacka
samt att kommunalnämnderna i Lindberga, Veddige, Värö, Löftadalens
och Fjärås kommuner. (Bilagor A—H).

För egen del får länsstyrelsen anföra följande.

I olika sammanhang har till länsstyrelsen framförts yrkanden och önskemål
beträffande vägens lämpligaste sträckning. Härvid har framförts
skäl som talar både för och emot vart och ett av alternativen. Att divergerande
åsikter råder om lämpligaste sträckningen framgår också av de nu
av länsstyrelsen infordrade yttrandena.

Innan pågående utredningar är slutförda och resultaten härav föreligger
anser sig länsstyrelsen icke böra föregripa sitt blivande ställningstagande
genom att i förväg göra något uttalande till förmån för det ena eller det
andra alternativet.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade, landshövding
och tf. förste länsassessor, deltagit landssekreteraren Segrell. Halmstad
den 30 januari 1965.

INGVAR LINDELL

Åke Andrén

115

Bilaga A

Yttrande från vägförvaltningen i Hallands lön

I den regionplan för Göteborg med omgivningar, som framlades i början
av 1940-talet, redovisades en framtida »fj ärrtrafikled» söder ut från Göteborg
med en sträckning väster om västkustbanan och strax väster om
Kungsbacka stad samt därefter följande stranden utmed Ivungsbackafjordens
insida ner emot Ölmevalla. På den av regionplanekontoret år 1958 upprättade
kartan över Göteborgsregionen med förslag till planläggning är denna
vägsträckning angiven med vissa smärre modifikationer. »Kustalternativet»
sammanfaller i allt väsentligt med denna i den ursprungliga regionplanen
angivna sträckningen för den blivande motorvägen.

Med skrivelse den 9 december 1954 bemyndigade Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vägförvaltningen att uppdraga åt särskild förrättningsman
att verkställa erforderliga utredningar för bedömande av möjligheten
att lägga riksvägen på delen Sagsjön—Varla—Hanhals—Ölmevalla i sträckning
väster om Kungsbacka, d. v. s. i huvudsak enligt den sträckning, som
redovisades i den ursprungliga regionplanen. Resultatet av denna undersökning
framlades år 1958 i form av en preliminär utredningsplan, som visade,
att en vägsträckning enligt den ursprungliga regionplanens tankegångar vore
möjlig att genomföra men på vissa avsnitt skulle erfordra omfattande
grundförstärkningsarbeten.

Väg- och vattenbyggnadsverkets planeringskontor har nu arbetat vidare
på detta vägförslag men utreder även en alternativ linje i enlighet med
Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse den 5 februari 1964, det
s. k. »inlandsalternativet», vilket i huvudsak överensstämmer med den väglinje,
som angives i av regionplaneförbundet i september 1963 framlagt nytt
förslag till regionplan för Göteborg med omgivningar. Enligt vad som meddelas
från Planeringskontoret utredes kustalternativet och inlandsalternativet
lika ingående och med samma noggrannhetsgrad. Först när resultatet av
dessa båda utredningar föreligger, kan man taga definitiv ställning till vilket
alternativ som bör förordas.

På sträckan Spannarp—Varberg—Åskloster har två alternativa linjer —
eu västlig och en östlig — undersökts. I skrivelse den 17 september 1962 har
Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat den västra linjen, som beräknades
medföra lägre kostnader och vissa tekniska fördelar. Det är rikligt,
att denna västra linje kommer förhållandevis hårt in på bebyggelsen i
villasamhället Trönninge i Lindberga kommun. Vid jämförelse mellan de
båda alternativen får denna olägenhet vägas mot de större kostnaderna för
den östra linjen och det intrång denna gör på andra fastigheter. En tänkbar
möjlighet vore att helt radikalt draga motorvägen i en sträckning ytterligare
omkring en halv mil längre åt öster, vilket sannolikt skulle minska intrången
på bebyggelse och odlad jord, men i gengäld fjärma vägen från de större
trafikalstrarna i orten: Varberg, Åskloster, Värö och Frillesås, d. v. s. de
samhällen i detta avsnitt av Halland, inom vilka den huvudsakliga utvecklingen
och expansionen av olika slag förväntas. Halmstad den 20 januari
1965.

116

Bilaga B

Yttrande från drätselkammaren i Varberg
Då remishandlingarna icke innehålla några preciserade förslag anser sig
drätselkammaren ännu icke böra avgiva yttrande. Kammaren önskar emellertid,
att den ånyo beredes tillfälle avgiva yttrande, då sådana förslag föreligga.
Varberg den 26 januari 1965.

Bilaga C

Yttrande från drätselkammaren i Kungsbacka
Statsrevisorernas ställningstagande till de alternativa sträckningarna av
motorvägen närmast söder om Kungsbacka synes vara en helt opåkallad inblandning
i det utredningsarbete som pågår. När undersökningen av de alternativa
sträckningarna föreligger bör vid ett ställningstagande till de olika
alternativen hänsyn ej tagas till detta statsrevisorernas uttalande eller åberopas
vid argumentering. Statsrevisorerna synes värna speciellt om Göteborgs
stads nyförvärv av egendomen Tjolöholm, vilken sannolikt kommer
att upplåtas för fritidsändamål. Upplysningsvis kan i detta sammanhang
meddelas att stränderna och havsvikarna vid kustalternativförslaget ej äro
lämpade för bad, då bottnen utgöres av lera. För att anordna badmöjligheter
på Tjolöholm synes lösningen vara att anordna bassänger på land, till
vilka saltvatten hämtas via en intagsledning från havet. Trots brist på tomter
för sommarstugebebyggelse har det aktuella kustavsnittet ej nämnbar
bebyggelse, men kan naturligtvis om badmöjligheterna ordnas med bassänger
området göras mera attraktivt. Ur turist- och PR-synpunkt, för i synnerhet
norra Halland och Göteborgsregionen, är kustalternativet att föredraga.
Kungsbacka stads drätselkammare får därför för sin del föreslå
att utredningarna av de alternativa sträckningarna fortsätter förutsättningslöst att

staden får taga del av utredningarna och därefter avgiva sitt yttrande
om de olika förslagen. Kungsbacka den 21 januari 1965.

Bilaga D

Yttrande från kommunalfullmäktige i Lindberga kommun
Utdrag ur protokoll den 25 januari 1965.

§ 126. I Kungl. skrivelse från Kungl. Kommunikationsdepartementet den
30 december 1964 hade begärts underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i bilagd del av sin berättelse angående
motorvägens sträckning genom Hallands län.

Angående den del av motorvägen som berör Lindberga kommun beslöt

117

kommunalfullmäktige, efter votering, med 22 röster mot 12, att förorda den
av Kunigl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen bestämda sträckningen.

På ordförandens önskan beslöt fullmäktige enhälligt att avge detta beslut
utan kommentarer.

Bilaga: Yttrande från kommunalnämnden i Lindberga kommun.

Bilaga

1 ttrande från kommunalnämnden i Lindberga kommun

Kommunen har förut fattat beslut i denna fråga enligt följande utdrag ur
kommunalfullmäktiges protokoll fört vid sammanträde den 19 oktober 1962
§ 60 så lydande.

»En skrivelse från Väg- och Vattenbyggnadsverket angående motorvägens
sträckning genom kommunen föranledde en livlig debatt som utmynnade i
följande beslut.

Kunigl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens beslut om slopande av den s. k.
östra linjen biträddes av fullmäktige. Däremot fasthöll fullmäktige vid sitt
tidigare ställningstagande vari framhålles de nackdelar sträckningen genom
Trönninge tätbebyggelse innebär. Fullmäktige anser fortfarande att en ännu
västligare sträckning mellan Göingegården och Varberg vore den linje som
gjorde minst intrång varför enhälligt beslöts ingå till Länsstyrelsen för att
ernå omprövning i denna fråga;»

Detta av kommunen önskade alternativ visade sig emellertid byggnadstekniskt
svårt att genomföra samtidigt som sträckningen ansågs komma allt
lör nära Varbergs stad. Vi lår därför tillstyrka den av Väg- och Vattenbyggnadsverket
bestämda sträckningen. Den än en gång aktualiserade östligare
sträckningen vill vi på det bestämdaste ånyo avstyrka. Denna sträckning går
tram över kommunens förnämsta jordbruksbygd och splittrar många bärkraftiga
brukningsdelar. Sålunda skulle stor skada och intrång drabba enskilda
kommunmedlemmar, vilket vi ej vill medverka till. Den stora kostnadsökning
för detta förslag att tagas av allmänna medel är också ett skäl.
Man har anledning att förvåna sig över hur revisorerna sett på sin uppgift.
Vi instämma till alla delar i riksdagsman Karl Johanssons reservation.

Efter detta vårt utlåtande överlämna vi ärendet med förtroende i myndigheternas
händer övertygade om att med den sakkunskap som står till förfogande
denna vägfråga löses på bästa sätt och uttala vi den förhoppningen
att denna viktiga trafikled snart blir verklighet. Lindberga, Tofta den 20 januari
1965.

Bilaga K

Yttrande från kommunalnämnden i Veddige kommun
Utdrag au protokoll den 25 januari 1965.

§ 74. Länsstyrelsen i Hallands län hade i resolution den 12 januari 1965
anhållit om kommunalnämndens yttrande över planerade motorvägen
Malmö--Göteborg med hänsyn till dels den av Kungl. väg- och vattenbygg -

118

nadsstyrelsen bestämda sträckningen (västra alternativet) och dels en
ifrågasatt sträckning längre inåt landet (östra alternativet).

Veddige kommunalnämnd, som för sin del i första hand ansåg sig behöva
taga ställning till frågan om motorvägens sträckning å delen förbi
Varberg och norrut förbi Åskloster, beslöt, efter överläggning i ärendet, uttala,
att Veddige kommun har ett självklart intresse av att det västra alternativet
kommer till utförande och att planerat mot i så fall anordnas strax
öster om Åsklosters gård. Nämnden anser att en sådan lösning helt sammanfaller
med alla berörda parters intressen i frågan.

Bilaga F

Yttrande från kommunalnämnden i Värö kommun

A. Delsträcka Kollahed—Frillesås:

Som helhet betraktat vill nämnden förorda kustalternativet, då detta synes
göra minst intrång i jordbrukets brukningsförhållanden. Svårigheterna att
i Fjärås komma fram med tre parallella trafikleder inom ett begränsat område
synes oss besvärande.

I den södra delen genom Löftadalens kommun kunde en östligare sträckning
tänkas ge en bättre lösning av vägfrågan.

B. Då någon plan för sträckning av motorvägen inom Värö kommun
ännu ej föreligger få vi vänta med yttrande i denna del. Vi räkna med att
få återkomma i samband med Värö kommuns generalplan.

C. Delsträcka Åskloster—Spannarp:

Det synes oss klart att när det gäller motorvägens sträckning genom
Lindberga kommun är Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag till västlig
sådan att föredraga. Denna lösning torde bli både billigast och minst
besvärande ur intrångssynpunkt. Värö den 23 januari 1965.

Bilaga G

Yttrande från kommunalnämnden i Löftadalens kommun
Utdrag ur protokoll den 20 januari 1965.

§ 35. Sedan ordf. föredragit resolutionen vidtog en mycket livlig diskussion
i ärendet.

Johannes Samuelsson ansåg alt kommunalnämnden icke hade anledning
att diskutera eller yttra sig över annan del av vägen än vad den berör Löftadalens
kommun. Härom var nämnden ense. Samuelsson fortsatte: »Vi
ha här att taga ställning till för- och nackdelarna i kommunen av de två
olika alternativen.» Samuelsson ansåg att »det västliga förslaget, kustalternativet,
kommer att stympa stora delar av den bästa jordbruksbygden inom
Ölmevalla och Landa socknar. Dessutom kommer ett betydande byggnadsområde
inom Buared och Harestorp att spolieras. Detta är ett område, som
inom en snar framtid kommer att bebyggas, därest vi slipper motorvägen
över området.

119

Det öst-väslliga förslaget, inlandsalternativet, kommer däremot inom
kommunen icke på långt när att beröra åkerjorden i samma omfattning,
och vidare kommer denna sträckning även vägtekniskt sett att ligga betydligt
bättre till med mindre korsningar och lättare järnvägskorsning. För
kommunens del kommer den utan tvivel att ha betydande fördelar, inte
minst ur störnings- och bullersynpunkt. Även ur nyttosynpunkt torde otvivelaktigt
denna sträckning vara den fördelaktigaste för kommunen. Ett
vägmot i trakten av Fjärås station ger östra delen av vår kommun, Gällinge
och Idala, större fördel av vägen.»

Samuelsson föreslog, att kommunalnämnden skulle förorda det öst-västliga
alternativet, inlandsalternativet, såsom det för Löftadalens kommun
mest fördelaktiga.

Gustav Johansson, Åsa sade sig hava helt motsatta åsikter mot den Samuelsson
redovisat. Kustalternativet skulle för Löftadalens kommun ha
mycket större betydelse, inte minst ur turistsynpunkt.

Gustav Johansson föreslog att kommunalnämnden skulle förorda det
västliga alternativet, kustalternativet.

Kommunalnämnden beslöt, med stöd av samtliga ledamöter med undantag
av Gustav Johansson och Gustav Andersson, vilken senare för egen
del sade sig icke vilja ta personlig ställning, utan böjde sig för majoritetens
beslut, men ville ändock hava framfört det västliga förslaget såsom fördelaktigare,
i enlighet med Johannes Samuelssons förslag att förorda, att blivande
motorvägen genom Löftadalens kommun, Frillesås norrut mot Kollahed,
dragés i enlighet med det å bifogade kartskiss visade östliga förslaget,
inlandsalternativet.

Mot det sålunda fattade beslutet reserverade sig Gustav Johansson, Åsa,
med motiveringen, att han ansåg det västliga alternativet vara fördelaktigare
för Löftadalens kommun.

Bilaga H

Yttrande från kommunalnämnden i Fjärås kommun

Kommunalnämnden har, efter att ha tagit del av ovan angivet protokollsutdrag,
övervägt däri berörda spörsmål. Härvid ha de synpunkter som
framfördes vid fullmäktiges sammanträde den 11 april 1961 och som återgivits
i fullmäktiges yttrande av samma dag till länsstyrelsen ånyo betonats.
Kommunalnämnden har sedan nämnda yttrande avgavs haft god tid
och möjlighet att närmare överväga följderna av vägens sträckning efter
de olika alternativen. Nämnden har härvid funnit att alternativ I, kustalternativet,
minst skadar kommunens och befolkningens intressen. Icke
enbart själva sträckningen efter de andra alternativen över i alla avseenden
värdefull mark utan även klyvningen av hela kommunen skulle medföra
oreparabla skador. Vägportar kan icke eliminera dessa skador på grund av
befolkningens gruppering i kommunen. Den ifrågasatta klyvningen av
Fjäråsslätten förstör kommunen ur såväl allmänt ekonomisk synpunkt
som jordbrukssynpunkl och även i skönhetsavseende. Ett bevarande av
Fjärås bräcka i utsiktsavseende är uteslutet vid alla andra alternativ än
kustalternativet.

120

Det har i det till kommunen för yttrande översända protokollet erinrats
om att Göteborgs stad inköpt egendomen Tjolöholm och att densamma är
avsedd att användas för fritidsändamål. I anledning av erinringen vill
nämnden framhålla lämpligheten av att detta för göteborgarna så betydelsefulla
fritidsområde utnyttjas genom begagnande av den nya motorvägen
i största möjliga utsträckning. Ett mot här vid Tjolöholm skulle särskilt
vid högtrafik under vår och sommar ur trafiksynpunkt bli än mer avlastande
för E 6 och övriga vägar i närheten än om motet förlädes i grannkommunerna.
Motorvägens begagnande för hela resan från Göteborg skulle
medföra att fritidsområdet komme att utnyttjas maximalt med hänsyn
till den korta restiden. Fritidsområdet är lämpligt som utflyktsmål för göteborgarna
och för genomgångstrafiken skulle Tjolöholm bli ett lämpligt
och naturskönt rastställe.

Beträffande revisorernas uttalande framför nämnden sitt ogillande. Av
vad som framgår av uttalandet föreligger icke tillräckliga utredningsresultat
för att avgöra frågan ur kostnadssynpunkt. Såvitt nämnden kan förstå
föreligger icke möjlighet till några så väsentliga besparingar vid val
av de ifrågavarande alternativen att kostnadshänsyn får bli avgörande när
så utomordentligt väsentliga intressen stå på spel som beträffande Fjärås
kommun. Nämnden ansluter sig i övrigt till vad som anförts i reservationen
av herr Carl E. Johansson.

Som tidigare framhållits har nämnden nu under lång tid hatt tillfälle
att noga penetrera vägsträckningen inom kommunen. Nämnden har också
haft tillfälle att diskutera frågan med befolkningen i kommunen. De uttalanden
som spontant gjorts av befolkningen i särskild lista till länsstyrelsen
har under den gångna tiden fått än större skärpa, varför nämndens
anslutning till kustalternativet är ett uttryck för majoritetens önskan i
Fjärås kommun. Fjärås den 30 januari 1965.

Iiegionplanekontoret i Göteborg

Det är utan tvekan nödvändigt att Kungsbackafjorden med angränsande
landområden reserveras för fritidsändamål av olika slag. Göteborgsregionens
växande tätorter och industrier kommer söderut att utbreda sig ner
över Särö, Kungsbacka och Fjärås. Söder om denna linje måste utrymme
beredas för vidsträckta badområden, campinganläggningar, småbåtshamnar
och strövområden. Inte minst ytkrävande blir de ca 20 000 fritidshus som
behövs ytterligare inom denna del av regionen utöver befintliga 6 000—8 000
hus, för att vid sekelskiftet täcka miljonbefolkningens behov av fritidshus.
Om man har den totala bilden av det framtida storstadsområdet och dess
nyttjande för olika ändamål i minnet framstår riksdagsrevisorernas kritiska
inställning till den s. k. kustlinjesträckningen av motorvägen som fullt motiverad.
Revisorerna har anfört att anläggningskostnaderna för detta alternativ
och inlandsalternativet i storl sett blir lika och att intrånget i jordbruksmark
också blir i stort sett likvärdigt. Kustlinjen tar emellertid för fritidsändamål
lämplig mark. Då inlandsalternativet medför en något längre
vägsträcka skulle egentligen endast den kapitaliserade driftskostnaden för
biltrafiken kunna tillmätas någon betydelse.

All form av s. k. utifrånmatning av samhällen innebär givetvis längre
körsträckor för bilarna men samtidigt vinst för fotgängare och boende genom
ökad trafiksäkerhet, renare luft och mindre buller. På motsvarande

121

sätt bör samhällets grönområden, dess perifera parker, planeras. Hit far
människorna för att få rekreation och vederkvickelse från ett pressande arbetsliv.
Tillräckligt stora arealer i relation till befolkningen behöver avsättas
för fritidsändamål, och de avsatta områdena bör ges maximalt skydd mot
störningar. Huvudvägarna måste t. ex. hållas på betydande avstånd från
friområdena för att ej spoliera värdet av samhällets ansträngningar i övrigt
för att bereda invånarna rekreation.

Med stigande allmänintresse för fritiden och fritidssysselsättningen torde
det undan för undan bli klart att vissa eftergifter måste göras för att åt
framtiden bevara välbelägna naturområden eller mark för fritidsbebyggelse.
Särskilt i storstadsområdet och dess närhet framstår en allsidig samhällsplanering
innefattande vägar, bebyggelse och friområden som starkt
befogad. Med en sådan helhetssyn har riksdagens revisorer tydligen sett på
problemet med dragning av E 6 söder om Kungsbacka. Regionplanekontoret
ansluter sig helt till de redovisade synpunkterna som är väsentliga för en
objektiv bedömning av vägfrågan. fiöteborg den 21 januari 1965. ,

§ 21 Planering för fritidsändamål

Byggnadsstyrelsen

Revisorernas uttalanden går i korthet ut på att fritidslivets problem måste
angripas ur vidare aspekter än som nu sker. Kommunerna är enligt revisorernas
mening alltför små för att de skall kunna åstadkomma en effektiv
planering; även eu länsvis bedriven översiktlig planering anses ge alltför
begränsade aspekter på de aktuella frågorna. Revisorerna för därför fram
tanken på ett självständigt arbetande, centralt utredningsorgan som skulle
anförtros uppgiften att uppdra huvudlinjerna för eu ändamålsenlig utveckling
på området. Som tänkbar förebild nämnes den år 1962 framlagda »Zoneplan
för Danmark».

På grundval av erfarenheterna från sitt verksamhetsområde kan byggnadsstyrelsen
vitsorda riktigheten av den redogörelse för fritidslivets nuvarande
situation — framförallt i vad avser fritidsbebyggelsen -— som lämnats
i revisorernas berättelse. Behovet av effektiva insatser, i första hand på översiktlig
nivå.....inom kommungrupper, län och landsdelar — är utomordent ligt

starkt, och därtill kommer att insatserna måste forceras till det yttersta
för att icke föregripas av det snabbt fortgående skeendet.

De olyckliga resultaten av försenade insatser, bristande förutseende och
beredskap från planorganens sida är många och uppenbara. Utan tvivel har
de emellertid bidragit till att rikta uppmärksamheten på de problem som
1 ritidslivet i dess nutida former medför. Såsom revisorerna påpekat har initiativ
till översiktlig planering också tagits på skilda håll, bl. a. i de län som
blivit särskilt eftersökta för fritidsbebyggelse och olika former av rörligt
fritidsliv.

BygKnadsstyrelsen bär för sin del haft vissa möjligheter att följa utvecklingen
i fråga om fritidsbebyggelsen genom sina kontakter med region- och
generalplaneverk sa niheten inom olika delar av landet. För att fullständiga
sin bild av den regionala planering som i varierande former bedrives inom
länen har styrelsen i samband med sin behandling av detta ärende under
band inhämtat vissa uppgifter härom från länsarkitekterna. Av dessa upp -

122

gifter framgår att översiktliga utredningar med sikte på fritidsproblemen
antingen pågår eller håller på att förberedas inom flertalet län. Vad som i
vissa fall verkat återhållande synes främst ha varit bristen på personal hos
de länsorgan som närmast har att svara för länsmyndigheternas insatser,
bl. a. inom länsarkitektkontoren. Med direkt sikte på att bereda länsarkitekterna
ökade möjligheter till medverkan i detta slags planeringsuppgitter har
byggnadsstyrelsen i senaste petita begärt en rätt betydande förstärkning av
anslaget till länsarkitektkontoren. Kungl. Maj :t har även genom beslut den
13 november 1964 medgivit ett extra anslag på 100 000 kronor för dessa
uppgifter samt i årets statsverksproposition föreslagit en uppräkning av
disponibelt anslag med 125 000 kronor.

Tillsättandet av 1962 års fritidsutredning får givetvis också ses som ett
utslag av den uppmärksamhet som från centralt håll ägnas åt fritidslivets
problem. Enligt vad byggnadsstyrelsen har sig bekant är utredningens andra
betänkande att emotse i en mycket nära framtid. I detta kommer bl. a.
fritidsbebyggelsen och dess planläggningsproblem att behandlas, och det kan
förvänta» att utredningen där även kommer att ingå på de organisatoriska
spörsmål som riksdagsrevisorerna i sin berättelse ansett böra tagas under
särskilt övervägande.

Byggnadsstyrelsen vill därför förorda att fritidsutredningens betänkande
avvaktas, innan ytterligare åtgärder i här åsyftade avseenden vidtages.
Stockholm den 29 januari 1965.

SIXTEN LARSSON

Ivar Jonsson

Statens naturvårdsnämnd

Naturvårdsnämnden finner det vara av utomordentlig vikt att frågan om
eu översiktlig riksomfattande planering i vårt land snarast får sin lösning.
Den inventering och planering som för närvarade bedrivs på länsplanet avses
i allmänhet skola leda fram till en dispositionsplan för markanvändningen
och ligga till grund för bl. a. efterföljande general- och detaljplanering
på kommunplanet. Denna markanvändningsplan är underbyggd av inventeringar
avseende bland annat naturförhållandena och fritidsbebyggelsens
omfattning. Däremot synes det ännu ej ha lyckats att i planeringen inarbeta
exempelvis det behov av mark som den fortgående industrialiseringen
medför. Eu regional dispositionsplan inkluderande även dylik exploatering
är enligt naturvårdsnämndens asikt ytterst önskvärd. Planen bör i stora
drag redovisa en uppdelning av länet eller länen i vissa intresse- eller aktivitetsregioner,
såsom områden för areell produktion (jord- och skogsbruk),
industriområden, urbaniseringsområden samt områden för naturvård
och friluftsliv. Dessa områden eller zoner bör utgöra ganska stora enheter
och i sina huvuddrag ansluta sig till redan existerande förhållanden.
För att ta Göteborgs och Bohus län som ett exempel bör den tunga industrin
i sådan plan lokaliseras enbart till vissa därför accepterade regioner såsom
Uddevalla, Stenungsund- och Göteborgsområdena, medan områdena däremellan
reserveras för de andra aktiviteterna.

En svensk »zoneplan» med angiven utformning måste dock för att bli av
verkligt värde bearbetas och kompletteras så att den bildar en översiktlig
riksplan. Särskilt angeläget är att en sådan riksplan kommer till stånd för

123

våra kuster och att man därvid ej är bunden av länsgränserna. Den aktuella
konflikten mellan å ena sidan naturvårds- och friluftsintressena samt å
andra sidan den planerade cellulosa- och kraftindustrin inom Vård kommun
i Halland illustrerar det stora behovet av dylik riksplanering. Först sedan
en allmän indelning av landet i intresseområden genomförts får man
en fast grund att arbeta vidare på inom all planeringsverksamhet för att
slutligen kunna nå den på lång sikt bästa användningen av landets natur
och naturtillgångar. Den under tryckning varande del II av 1962 års fritidsutrednings
betänkanden torde komma att innehålla vissa förslag i dessa
frågor.

Under åberopande av det anförda vill naturvårdsnämnden livligt instämma
i vad riksdagens revisorer anfört om nödvändigheten av ett långsiktigt
program för fritidsintressenas utveckling. Härvid får nämnden starkt understryka
att som grund för ett sådant program krävs en allmänt accepterad
indelning av i första hand landets kustområden på ovan angivna intressekategorier.

Vid handläggning av detta ärende har närvarit byråcheferna Rhedin och
Esping samt byrådirektör Rasmusson, föredragande. Stockholm den 25 januari
1965.

SÖREN LANE

G. Rasmusson

Arbetsmarknadsstyrelsen

Vid urvalet av arbetsobjekt lämpliga att utföra som beredskapsarbeten,
har anläggnings- och byggnadsarbeten för fritidsändamål i ökad utsträckning
kommit ifråga. Detta sammanhänger med att sådana arbeten till viss
del är belägna i avfolkningsbygder där tillgången på arbetstillfällen av annat
slag är ringa. Fritidsanläggningar kan dessutom utbyggas i mindre etapper,
vilket möjliggör anpassning till läget på arbetsmarknaden. Under senare
år har relativt stora sådana arbeten aktualiserats som beredskapsarbeten.
Vid bedömningen av projektens lämplighet såväl vad gäller deras dimensionering
och utformning som deras lokalisering har därvid i vissa fall
behov av en översiktlig planering för fritidsändamål framträtt.

Turismen har också betydelse i lokaliseringspolitiska sammanhang genom
att den ger ökad inkomst och sysselsättning samt därjämte kan ge underlag
för en förbättring av serviceutrustningen i glesbygdsområdena. Statsmakterna
har mot bakgrunden härav beslutat att turistanläggningar skall kunna
komma ifråga för lokaliseringspolitiska stödåtgärder. Även vid ställningstagande
till åtgärder av detta slag kommer att föreligga behov av översiktlig
planering för att undvika felinvesteringar.

Genom en ökad planering och inventering av för fritidsändamål lämpliga
markområden torde det också bli lättare att ta ställning till de konflikter
som kan uppstå mellan fritidsintressena och t. ex. näringslivets intressen i
fråga om markanvändningen.

En planering för fritidsändamål har kommit igång i flera kommuner och
län. Styrelsen är av den uppfattningen att planeringen måste intensifieras
och förutsätter att fritidsulredningen kommer att upptaga denna fråga till
behandling.

124

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad Montell, överdirektör
och souschef; och har i ärendets behandling deltagit byråchefen Canarp
samt byrådirektören Buregren, föredragande. Stockholm den 1 februari
1965.

C. Canarp

EBIK MONTELL

Torsten Buregren

Länsstyrelsen i Stockholms län

I ärendet har länsstyrelsen hört länsarkitekten. Yttrandet bifogas. (Bilaga).

För egen del får länsstyrelsen anföra.

Länsstyrelsen vill till en början framhålla, att det här som på andra områden
givetvis krävs en samordning. Det centrala verket för översiktsplanering
är byggnadsstyrelsen. Genom sin planbyrå och sin ledande ställning i
Rådet för samhällsplanering är styrelsen också mest skickad att vara den
sammanhållande kraften i en riksplanering av det slag revisorerna avser.
Då denna uppgift sålunda redan åvilar ett organ synes revisorernas förslag
ej böra föranleda någon särskild åtgärd.

Revisorernas resonemang i denna fråga finner länsstyrelsen i hög grad
teoretiskt. Det är inte länsstyrelsen bekant, att det föreligger några svårigheter
på grund av bristande samordning mellan de olika länens översiktsplanering.
Efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse är stor och starkt växande
i alla län och denna efterfrågan möts av ett synnerligen starkt intresse
från fastighetsägarnas sida att utnyttja marken för sådan bebyggelse.
Problemet för de planvårdande instanserna i länen är därför främst att
kanalisera och styra strömmen av fritidsbebyggelse på sådant sätt att tillräckligt
stora områden hålls öppna för friluftsliv och strövinöjligheter samt
alt naturvården tillgodoses. För samordningen härvidlag fungerar nu på
riksplanet statens naturvårdsnämnd vilken upprätthåller intim kontakt
med länsstyrelserna, bland annat genom de nytillkomna naturvårdsintendenterna.

Då revisorernas uttalanden måhända kan ge intryck av att en ökad samordning
på riksplanet skulle gc större förutsättningar än för närvarande att
skapa möjligheter för en växande fritidsbebyggelse, är länsstyrelsen angelägen
att framhålla, att länsplaneringen, åtminstone i detta län, är inriktad på
att befrämja fritidsbebyggelsen i all den utsträckning som är rimlig utan
eftersättande av jordbrukets, skogsbrukets, landsbygdsbefolkningens, bostadsbyggandets,
det rörliga friluftslivets samt natur- och landskapsvårdens
behov. Länsstyrelsen hyser uppfattningen att samma inställning råder i de
övriga länen.

I sammanhanget vill länsstyrelsen understryka, att generalplaner eller
översiktliga markdispositionsplaner för kommunernas hela område numera
föreligger eller är under färdigställande i praktiskt taget länets alla kommuner.
Den alldeles övervägande delen av fritidsbebyggelsen äger numera rum
efter fastställda byggnadsplaner. Visserligen saknar den svenska lagstiftningen
som länsstyrelsen i flera sammanhang framfört ett generellt instrument
för reglering av glesbebyggelsen, men genom den nya naturvårdslagstiftningen
med däri innefattade bestämmelser om naturreservat, strandskydd
och andra bebyggelseförbud samt de ökade statsanslagen i anslutning

125

iiärtill har möjligheterna att reglera glesbebyggelsen förbättrats. Eu allmän
reglering av glesbebyggelsen och tillskapande av en statlig fond för kommunernas
förvärv av mark för både bostadsbyggande, fritidsbebyggelse och friluftsliv
skulle givetvis vara idealet. Härutöver vill länsstyrelsen erinra om
sina tidigare till Kungi. Maj :t ingivna förslag angående dels sommarstugeskatt
och dels bidrag och förskott till uppgörande av byggnadsplaner. Stockholm
den 28 januari 1965.

ERIK WESTERLIND

OInf Ljungström

Yttrande från länsarkitekten i Stockholms län

Den i Stockholms län bedrivna översiktliga bebyggelseplaneringen har
hittills omfattat, dels regionplanen för Stockholmstrakten, fastställd den 4
november 1960 och för närvarande föremål för revidering, dels skilda kommuners
generalplaneutredningar, dels ock den under hösten 1964 färdigställda
planen för fritidsbebyggelsens utveckling i länets skärgårdsområde.

Åtgärder ha under senaste tiden vidtagits för att planmässigt utreda bl. a.
fritidsbebyggelsens lämpliga lokalisering även i de inre delarna av länet.

Med syfte att säkerställa tillgången till fria strandområden i skärgårdsoch
kustbandet m. in. ha betydande områden belagts med byggnadsförbud
enligt strandlagen. Motsvarande åtgärder med stöd av nya naturvårdslagen
förberedas för länets insjöar.

En del av kommunernas generalplaner behandla fritidsbebyggelsens lokalisering
medan andra icke ännu upptagit dessa frågor. I en del fall ha generalplanerna
antagits av kommunerna som handlingsprogram, men man saknar
i allmänhet eu fast och konsekvent tillämpning av desamma vid detaljplaneringen.
Detta har givetvis sin orsak i att generalplan, som ej fastställts
saknar rättsligt underlag. Ett fastställande, helt eller delvis, skulle dock
medföra sådana ekonomiska åtaganden om inlösen som kommunerna i allmänhet
ej mäkta bära, särskilt ifråga om fritidsreservat. Generalplanerna
ha därför ej fått den betydelse som underlag för den fortsatta planeringen
som de borde haft och som i byggnadslagstiftningen avsetts. På grund av
blockindelningen måste även ett nytänkande vid generalplaneringen komma
till stånd och det är angeläget alt samarbetsnämnderna inrikta sitt arbete
därpå.

Sannolikt skulle eu sammanställning av hittills upprättade region- eller
generalplaner i landet visa att fritidsverksamheterna icke tillgodosetts i den
utsträckning och med det sammanhang som är önskvärt.

Att fritidsverksamheten, såväl avseende stugbebyggelsen som det rörliga
friluftslivet sprider sig över allt större, av kommun- och länsgränser oberoende
områden och alt detta ofta sker slumpvis, är ett faktum, som kräver
stor uppmärksamhet. Dessa problem synas icke kunna bemästras av de skilda
kommunblocken i deras generalplanearbcte, bl. a. med tanke på det måttliga
intresse som kan förväntas från de kommuner som skola vara värdar
för fritidsverksamheter av skilda slag. Med hänsyn härtill torde, såsom revisorerna
framhålla, en mera vittomfattande planering än den som hittills
ägt rum vara påkallad. Det bör emellertid framhållas att planeringen för fritidsverksamhet
icke kan ske annat än i intimt samband med övrig översiktlig
samhällsplanering där bostadsccntra och näringsliv böra vara de väsentli -

126

gaste faktorerna, men så avpassade att de ej inkräkta på för friluftslivet och
naturnjutandet omistliga områden. Vårt land har eu i förhållande till folkmängden
så stor areal och inrymmer så många skilda landskapstyper att en
planering där alla olika intressen av näringsgeografisk, ekonomisk och miljömässig
art bör kunna väl tillgodoses och ändå giva god plats för de av
skiftande fritidsverksamheter betingade utrymmes- och miljökraven.

För uppnående av en samordnad planläggning där, förutom att fritidslivets
behov tillgodoses, alla andra olika planintressen samordnas till en helhet
synes, såsom revisorerna föreslagit, eu översiktlig planering i grova drag,
om ej för hela riket, så i varje fall för stora sammanhängande delar därav
vara angelägen.

Huru denna omfattande, krävande och i många avseenden känsliga planeringsuppgift
skall organiseras så att kommunernas självbestämmanderätt
icke trädes för nära torde fordra särskild utredning icke minst som den, för
att få åsyftad verkan, måste vara grundad på särskild lagstiftning. Uppgiften
synes böra anförtros ett organ som är väl orienterat i olika grenar av
planering. Det synes då ligga nära till hands att byggnadsstyrelsen, som
bl. a. genom sin planbyrå och sin ledande ställning i Rådet för samhällsplanering,
har stor erfarenhet av hithörande frågor och genom länsarkitektorganisationen
är representerad ute i länen, blir den sammanhållande kraften
i denna riksplanering.

Länsarkitekten får sålunda förorda att frågan om en översiktsplanering
för att oberoende av kommun- och länsgräns tillgodose fritids- och naturvårdsproblemen
och samordna dessa med övrig samhällsplanering föres vidare
och anförtros byggnadsstyrelsen eller detta verk nära anslutet organ.
Stockholm den 19 januari 1965.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

Länsstyrelsen delar revisorernas åsikt angående angelägenheten av en
översiktlig planering av markens utnyttjande i stort för olika konkurrerande
ändamål, syftande till en fördelning av tillgängliga resurser, så att utrymme
beredes fritidsintressena vid sidan av näringslivets utveckling. Revisorerna
ha föreslagit att möjligheterna för upprättande aven översiktsplan för
vårt land eller för delar därav tages under övervägande i likhet med en år
1962 framlagd »Zoneplan for Danmark» vilken innehåller förslag om eu
uppdelning av hela Danmark mellan olika intresseområden, nämligen stadsoch
industriområden, fritidsområden och lantbruksområden.

Riktlinjerna för planeringen rörande fritidsfrågorna synes i likhet med
vad som i. ex. gäller företagslokalisering, bostadsbyggande och vägväsen böra
uppdragas med riksomfattande perspektiv. Revisorerna hava vidare förklarat
att de! med hänsyn till avsaknaden av en central planmyndighet som
svarar för översiktlig fritidsplanering bär anförtros åt ett självständigt arbetande
utredningsorgan att i samarbete med andra planerande organ söka
uppdraga huvudlinjerna för en ändamålsenlig utveckling. Länsstyrelsen delar
revisorernas åsikt men vill understryka att det centrala utredningsorganet
endast bör uppdraga vissa allmänna riktlinjer i samråd med andra planeringsorgan.
Länsstyrelsen ifrågasätter om ej uppdragandet av riktlinjerna
för planeringen av fritidsbebyggelsen lämpligen bör anförtros åt fritidsutredningen
och att det senare bör ankomma på statens naturvårdsnämnd att
svara härför. Själva den översiktliga planeringen synes däremot böra ske re -

127

gionalt varvid länet i flertalet fall synes vara en lämplig enhet. Planeringen
synes böra anförtros särskilda länsplanekontor i huvudsaklig överensstämmelse
med länsstyrelsens bifogade framställning av den 15 november 1962,
med den jämkning däri som kan föranledas av tillkomsten av särskilda lokaliseringsorgan
i länen. 1 avbidan på ny länsindelning torde man emellertid
i vissa fall böra frångå länsindelningen och skapa regionorgan av annan omfattning.

Som sammanfattning vill länsstyrelsen framhålla angelägenheten av att
tillräckliga medel ställas till förfogande för översiktlig planering vilket icke
för närvarande är fallet och att resurserna för utbildning rörande översiktlig
samhällsplanering skyndsamt förstärkes. Den översiktliga planeringen
bör i första hand ske regionalt för varje län, och sedan fördjupas för de olika
kommunblocken.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade landshövding
och förste länsassessor, föredragande, samt landssekreteraren Åke Lindeberg.
Linköping den 23 januari 1965.

PER ECKERBERG

Arne Beskow

Länsstyrelsen i Blekinge län

Länsstyrelsen får överlämna av överlantmätaren och länsarkitekten i länet
avgivna yttranden (bilagor A—B) i ärendet samt för egen del anföra följande.

I fråga om fritidsplaneringen föreligger uppenbarligen behov av en översiktlig
planläggning för större områden än dem som kommunerna vanligen
omfatta. Det har länge stått klart för länsstyrelsen, att länets kommuner i
detta hänseende utgöra för små enheter för att en tillfredsställande samordning
av fritidsplaneringen med den allmänna samhällsplaneringen skall
kunna ske. Länsstyrelsen har därför funnit angeläget att få till stånd en
översiktlig planering omfattande hela länet med speciellt beaktande av fritidsintressena
och därmed sammanhängande frågor. Detta planeringsarbete,
som pågått drygt ett år men ännu icke slutförts, kommer av hittills vunna
erfarenheter att döma att bliva av allra största betydelse för den planering,
som kommunerna ha att företaga. Även om en översiktlig länsplanering som
den ifrågavarande icke alltid kan ge den slutliga lösningen på frågan om
markens lämpliga uppdelning och disposition, utgör den dock ett underlag
för general- och detaljplanearbetet, som svårligen torde kunna undvaras vid
nutida planering för olika om marken konkurrerande ändamål.

Under vissa förhållanden kan emellertid även eu länsvis bedriven planering
visa sig otillräcklig såsom grund för eu allsidig bedömning av de frågor,
som måste påverka markanvändningen. Inom områden, där olika fritidsverksamheter
i växande omfattning utövas av befolkningen i storstäderna
och de större tätorterna i inlandet i synnerhet gäller detta kustområdena
— kan det, därest området för donna fritidsaktivitet berör flera till varandra
gränsande län, otvivelaktigt föreligga behov av en samordnad planering
över länsgränserna för att fritidsintressena och därmed sammanhängande
problem skola vinna tillbörligt beaktande.

Länsstyrelsen delar därför riksdagens revisorers uppfattning om behovet
av en mera omfattande översiktsplanering rörande markanvändningen för

128

fritidsändamål och vill uttala sin tillfredsställelse med det initiativ som tagits
för att få till stånd en dylik samordning av fritidsplaneringen.

På vilket sätt en samordning skall kunna åstadkommas är givetvis en fråga,
som närmare bör utredas. Om en riksplanering efter danskt mönster är
den för vårt lands vidkommande lämpligaste lösningen är naturligtvis icke
alldeles givet. Icke heller synes självklart, att det för en samordnad översiktsplanering
behövs ett särskilt organ med enbart dessa uppgifter.

Enligt länsstyrelsens mening bör i första hand övervägas att göra statens
naturvårdsnämnd till utredningsorgan för översiktsplaneringen. Detta förutsätter
givetvis, att nämnden utbygges och i övrigt erhåller resurser för att
aktivt kunna taga del vid lösandet av samordningsproblemen och i samarbete
med andra planerande organ bedriva en planeringsverksamhet av föreslagen
omfattning rörande fritidsfrågor och naturvård. Det synes också böra
tillkomma nämnden att träffa avgörande i frågor av angiven karaktär, där
de beslutande regionala organen företräda skilda meningar.

I avgivandet av detta utlåtande har deltagit undertecknade, landshövding
och förste länsassessor, föredragande. Karlskrona den 5 februari 1965.

THURE ANDERSSON

Åke Eklöf

Bilaga A

Yttrande från överlantmätaren i Blekinge län

Revisorerna ha anfört åtskilliga synpunkter, som tala för att behov föreligger
av en mera riksomfattande översiktlig fritidsplanering. Under hänvisning
bl. a. till den i Danmark år 191)2 framlagda »Zoneplan for Danmark»
ha revisorerna föreslagit att möjligheterna för upprättande av en liknande
översiktsplan för vårt land eller delar därav övervägas.

överlantmätaren delar i stort sett de av revisorerna anförda synpunkterna.
I Sverige hav hittills den översiktliga fritidsplaneringen bedrivits i huvudsak
kommunvis. För planeringen väsentliga sammanhang ha dock en
räckvidd, som sträcker sig långt utanför kommungränserna. Det ständigt
stegrade behovet av miljöbyte, bad och friluftsliv för en växande tätortsbefolkning
gör det till ett alltmera påtagligt allmänt intresse, att mark för friluftslivet
i dess olika former finnes tillgänglig i erforderlig utsträckning. För
befolkningen i storstäderna och för andra större tätorter i inlandet kan detta
behov omöjligen tillgodoses inom den egna kommunen eller ens inom det
egna länet utan i allt större utsträckning måste man för fritidslivet tillgripa
områden — vid kusten, vid insjöar eller i fjällen — belägna på långa avstånd
från hemorterna. Det föreligger alltså på detta område otvivelaktigt
ett samhälleligt hushållningsproblem av hög angelägenhetsgrad, som kräver
samordnade insatser inom de olika kommunerna och de olika länen.

Hur en sådan samordning lämpligast skall kunna åstadkommas är en fråga,
som noga bör övervägas. Det är långt ifrån säkert att en formlig riksplanering,
exempelvis efter danskt mönster, är den för vårt land bästa lösningen.
Vad som i första hand synes behövas är, att något centralt organ är verksamt
på riksplanet för behovsinventering och prognoser. Genom det mate -

129

rial, som på så sätt kan åstadkommas och ställas till länens och kommunernas
förfogande, torde det bli möjligt att tillgodose kravet på samordning i
stort, även om det egentliga planeringsarbetet sker inom de olika länens
ram.

Den ordning för den översiktliga fritidsplaneringen, som sedan ett par år
pågår i Blekinge län och som innefattar dels en på länsstyrelsens initiativ
bedriven länsplanering, dels på kommunalt initiativ bedrivna översiktliga
planer för de olika kommunerna, synes såvitt hittills kan bedömas utgöra en
i och för sig lämplig metod. Bl. a. för de kvantitativa bedömandena av inarkbehov
för olika slag av fritidsanläggningar vore det emellertid synnerligen
värdefullt om översiktsplaneringen inom länet kunde tillföras resultaten av
en central behovsinventering och prognosverksamhet på sätt ovan berörts.

Om det alltså föreligger olika möjligheter att förverkliga syftemålet med
riksdagsrevisorernas förslag och om meningarna givetvis kunna vara delade
om vilken väg, som härvidlag skall väljas, så torde likväl någon oenighet
knappast böra råda om att en samordning i stort av fritidsplaneringen inom
riket är starkt motiverad. Frågan om metoden att åstadkomma denna samordning
synes böra närmare utredas. Karlskrona den 26 januari 1965.

Bilaga B

Yttrande från länsarkitekten i Blekinge län

Revisorerna ha anfört vissa synpunkter på ett spörsmål, som de anse icke
behandlats mera ingående i direktiven till fritidsutredningen nämligen
behovet av en översiktlig och riksomfattande planering ifråga om markens
utnyttjande i stort för olika konkurrerande ändamål. Synpunkterna kan
sammanfattningsvis sägas vara följande.

Av fritidsutredningens betänkande framgår att fritidsbebyggelsen i mycket
stor utsträckning kommer till stånd utan stöd av byggnadsplanering eller
annan planenlig reglering. Den nuvarande regleringen av förhållandena
innebär i bästa fall, att en byggnadsplan upprättas för en fastighet, som förvärvats
i exploateringssyfte. Fritidsområdenas lokalisering blir därför huvudsakligen
beroende av var dylika fastigheter kunna förvärvas. Om utvecklingen
fortsätter som hittills torde man med säkerhet ha att räkna med att
stora delar av de för fritidsändamål bäst lämpade regionerna särskilt kustområdena
bli täckta av en spridd och tämligen slumpvis lokaliserad bebyggelse.
Det kan även befaras att större områden för ett mera rörligt friluftsliv,
bli allt svårare att finna och att nyetablering av industrier och andra anläggningar
för näringslivet icke blir möjligt utan konflikter med fritidsintressena.

Om sådana olägenheter skall kunna undvikas måste en planering utföras,
som syftar till en fördelning av tillgängliga markresurser så att utrymme
beredes fritidsintressena vid sidan av näringslivets utveckling. Kommunerna
äro uppenbarligen alltför små områden för angivna syften. Åtskilliga omständigheter
tyder vidare på att även en länsvis bedriven översiktlig planering
ger alltför begränsade aspekter på de aktuella frågorna. Om de föreliggande
problemen skall kunna erhålla ett tillräckligt allsidigt beaktande torde
det därför vara ofrånkomligt, att planeringen utföres över länsgränserna
och lämpligen med hela landsdelar som utgångspunkt.

5 liev. berättelse antj. statsverket år It

130

Det torde emellertid vara svårt att ange de former i vilka planeringsarbetet
bör bedrivas för att ge påtagliga och snabba resultat. För närvarande synes
icke någon annan utväg stå öppen, än att självständigt arbetande ut redningsorgan
anförtros uppgiften, att i samarbete med andra planerande organ
söka uppdraga huvudlinjerna för en ändamålsenlig utveckling på området.
Den år 1962 framlagda »Zoneplan for Danmark» utgör ett exempel på
en uppdelning av ett helt land mellan olika intresseområden, nämligen stadsocli
industriområden, fritidsområden och lantbruksområden. Möjligheterna
för upprättandet av en liknande översiktsplan för vårt land eller delar därav
bör tagas under övervägande.

Länsarkitektkontoret biträder i huvudsak riksdagsrevisorernas synpunkter.
Friluftslivet — såväl det rörliga som fritidsbebyggelsen — samt naturvården
och turistnäringen kan sägas utgöra ett gemensamt intresseområde,
som i viss utsträckning är sammankopplat med jord- och skogsbruket. För
tillgodoseende av detta intresse krävcs sammanhängande markområden av
betydande storlek i såväl kustbygden som inlandet. Kravet på sådana markområden
kommer att stiga i takt med friluftsaktiviteten, vilken beräknas
oavbrutet öka. I detta hänseende har vårt land jämförts med USA, där den
totala friluftsaktiviteten beräknats bli tredubblad fram till år 2000 jämfört
med omfattningen år 1960. Det må dessutom nämnas, att vårt land sannolikt
har att framdeles i viss utsträckning tillgodose behovet av fritidsområden
för andra länders innevånare bl. a. i turismens form. (Sverige har benämnts
»ett av Europas fritidsområden»). Den antydda utvecklingen av friluftslivet
sedd i sitt samband med en avsevärd utökad naturvård och i förhållande
till en tilltagande industrialisering talar för att den översiktliga fritidsplaneringen
bör ses i större sammanhang än vad en kommun eller till och
med ett län utgör.

Samordningen av fritidsplaneringen med den allmänna samhällsplaneringen
skulle i hög grad underlättas om det på riksplanet funnes ett organ,
som i samarbete med andra centrala organ — främst byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
och statens naturvårdsnämnd — ägnade sig åt dels
den rådgivnings- och prognosverksamhet, som erfordras för den på det regionala
planet bedrivna planeringen och dels att försöka uppdraga huvudlinjerna
för en ändamålsenlig utveckling på området. Frågan huruvida »Zoneplan
for Danmark» bör tjäna som förebild i sistnämnda hänseende anser
sig länsarkitektkontoret icke kunna taga ställning till för närvarande.

Denna plan redovisar emellertid en intressant metodik för en schematisk
»riksplanering», varför möjligheten att upprätta en dylik plan för hela vårt
land eller åtminstone för den tätbefolkade södra delen av landet synes böra
undersökas. Det må i detta sammanhang nämnas att frågan hur den översiktliga
planeringen för fritidsändamål bör bedrivas torde komma att ytterligare
belysas i samband med att fritidsutredningen framlägger betänkandet
om bl. a. lokalisering och översiktlig planering av fritidsbebyggelsen (Friluftslivet
del II). Utredningen har ställt i utsikt, att betänkandet skulle vara
färdigställt omkring årsskiftet 1964/65.

Till sist må framhållas, att om det centrala organ för fritidsplaneringen,
som ovan antytts, anses böra komma till stånd, är det för Blekinges del angeläget,
att detta sker inom en icke alltför avlägsen framtid, då fritidsplaneringen
i länet numera befinner sig i ett sådant läge, att dess samordning
med den allmänna samhällsplaneringen inom kort blir aktuell. Karlskrona
den 29 januari 1965.

131

Länsstyrelsen i Malmöhus län

För länets vidkommande föreligger ett trängande behov av en översiktlig
bedömning av marktillgång och markbehov för bl. a. olika fritidsändamål.
Den alltmer ökande tätortstillväxten inom speciellt västra Skåne accentuerar
i förening med stadsbefolkningens ökade rörlighet behovet av översiktlig
planering med aktgivande på grunddragen för markens användning,
bl. a. såvitt rör fritidsändamål. Särskilt måste här den ökade belastning beaktas,
som broförbindelsen över Öresund kominer att medföra för de redan
hårt utnyttjade fritidsområdena i länet. I sitt yttrande över öresundsdelegationernas
betänkande framhöll länsstyrelsen bl. a.:

»I anslutning till vad länsstyrelsen ovan framhållit rörande vikten av att
resurser tillskapas för en vittomfattande regional planering vill länsstyrelsen
jämväl erinra om att de hinder, vilka hittills som följd av avsaknaden av
en fast förbindelse över Öresund verkat dämpande på turisttrafiken, kommer
att elimineras, så snart sådan förbindelse tillskapats. Turisttrafiken kan
därför i förening med det förhållandet att vårt land mot slutet av 1960-talet
övergår till högertrafik väntas komma att förete en språngvis utveckling,
som svårligen för närvarande kan överblickas. Klart är emellertid att synnerligen
omfattande planeringsarbeten erfordras. För att i första hand de
sydligaste delarna av vårt land skall i skilda avseenden kunna stå rustade
att möta de krav, som en sådan utveckling av turisttrafiken ställer, måste
planeringsarbetet i god tid påbörjas. Länsstyrelsen vill därvid särskilt understryka
betydelsen av att en konstruktiv planering för tillgodoseende av friluftslivets
behov och naturvårdens intressen i sammanhanget verkställes».

Det är enligt länsstyrelsens bedömning inte möjligt att inom detta län säkerställa
rekreationsområden av tillräcklig omfattning ens för det här väntade
behovet. Det bör därför — enligt länsstyrelsens uppfattning — i första
hand ankomma på centrala planeringsorgan att utifrån denna bedömning
föranstalta om sådan samordning och samverkan mellan närmast intresseberörda
län som erfordras för en regional bedömning av hithörande spörsmål.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit jämväl
landssekreteraren Hulterström och länsarkitekten Persson. Malmö den 29
januari 1965.

GÖSTA NETZÉN

Bengt Emilsson

Länsstyrelsen i Hallands län

Länsstyrelsen får överlämna i ärendet av länsarkitekten i länet avgivet
yttrande (Bilaga). För egen del får länsstyrelsen anföra följande.

De snabba förändringarna i samhällets utveckling medför ökat behov ov
översiktlig planläggning. En sådan planläggning måste tillgodose krav från
flera olika samhällsintressen. Således bör en översiktsplan ange den framtida
utbyggnaden av vägar, industrier, bostäder, skolor och serviceinrättningar
m. in. Planen måste helt naturligt även beakta naturvårds- och fritidsintressena.

Av stor betydelse är jämväl att de förslag som framkommit vid översikts -

132

planering kan realiseras genom att vinna stöd hos kommunerna. Det är därför
nödvändigt att kommunerna på ett tidigt stadium deltager i översiktsplaneringen.
I nu gällande byggnadslagstiftning har också kommunerna tilldelats
en väsentlig roll i det översiktliga planläggningsarbetet. Kommunernas
möjligheter att bedriva översiktlig planläggning har också utökats genom
tillkomsten av kommunblocken. Den nödvändiga samordningen av blockens
översiktsplanering bör lämpligen ske på länsplanet. Vid det nyligen beslutade
uppbyggandet av lokaliseringsverksamheten har även länsstyrelserna givits
en central ställning i länsförvaltningen som en följd av deras särskilda
förutsättningar att leda och samordna planeringsuppgifterna på länsplanet.

Länsstyrelsen i Hallands län har tidigt insett betydelsen av en översiktlig
planläggning. Speciellt på den översiktliga fritidsplaneringens område har
krävts särskilda insatser för att erhålla eu planmässig utbyggnad av kustens
fritidsbebyggelse. Länsstyrelsen uppdrog således redan år 1951 åt länsarkitekten
att dels inom lämpliga kustområden verkställa en inventering av hittills
skedd fastighetsbildning och bebyggelse för fritidsändamål, dels bl. a.
med ledning av inventeringen utarbeta utkast till riktlinjer för planläggning
för den fortsatta utvecklingen av fastighetsbildning och bebyggelse för fritidsändamål
inom länets kustområden. För utförande av fältarbeten m. in. i
samband med denna utredning ställde byggnadsstyrelsen personal och medel
till länsarkitektens förfogande.

Länsarkitekten har år 1961 framlagt första etappen av Strandutredningen
för Hallands län. Såsom framgår av bifogat1 exemplar av utredningen ingår
i denna ett omfattande inventerings- och planläggningsarbete. Strandutredningen
avses fortsättas i eu andra etapp, som syftar till att, såvitt avser länets
kustområden, utgöra underlag för den regionala planeringen.

På länsstyrelsens initiativ har dessutom översiktlig planläggning igångsatts
inom såväl Halmstads- som Kungsbackaregionerna. Länsstyrelsen avser
att även för de övriga regionerna inom länet få till stånd en översiktsplanering.
Intresset härför synes stort från berörda kommuners sida. Länsstyrelsen,
biträdd av länsexperterna, har goda möjligheter att handha dessa
samordningsuppgifter. Härtill kommer att inrättandet av ett planeringsråd
för lokaliseringsfrågor kan förväntas ytterligare stärka länsstyrelsens möjligheter
att samordna den översiktliga planläggningen.

I ett flertal kommuner inom länet pågår därjämte ett intensivt generalplanearbete.
Sådana generalplaner är av stort värde för fritidsplaneringen i länets
såväl kust- som inlandsbygder.

Fritidsplaneringen bör ingå som ett led i den översiktliga planläggningen
och kan därför ej utbrytas ur densamma. För att rätt kunna avväga näringslivets
och fritidsintressenas behov måste enligt länsstyrelsens mening den
översiktliga planläggningen sammanhållas regionvis.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade, landshövding
och tf. förste länsassessor, deltagit landssekreteraren Segrell och byrådirektören
Källsbo. Halmstad den 30 januari 1965.

INGVAR LINDELL

Åke Andrén

1 Ej avtryckt

133

Bilagd

Yttrande från länsarkitekten i Hallands län

Länsarkitekten har den 28 augusti 1964 å stadshotellet i Varherg lämnat
riksdagens revisorer en redogörelse för pågående översiktlig planläggning i
Hallands län och har därvid framhållit angelägenheten av en samordning av
planläggningen. Länsarkitekten hav med tillfredsställelse hälsat tillkomsten
av kommunblocken, som underlättar en planläggning i större sammanhang
och som man kan hoppas så småningom skall resultera i ändrad kommunindelning.
Nyligen har förslag till regionplan framlagts för Göteborgsregionen.
Regionala utredningar pågår för Kungsbackaregionen och Halmstadsregionen.
Generalplaneutredningar pågår för stora delar av det halländska
kustbandet. Sistnämnda utredningar avser även översyn av gällande av kommunerna
tidigare antagna generalplaner. För stora delar av hallandskusten
pågår översiktliga utredningar angående VA-frågans lösning.

Länsarkitekten har år 1961 framlagt första etappen av Strandutredningen
för Hallands län — vilken överlämnades till revisorerna — vari redovisats
inventeringar, statistik, enkäter, analyser m. m. över fritidsbebyggelsen i länet
och i vilken gjorts vissa antaganden om den framtida utvecklingen av
denna bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar för bad- och
friluftsliv. Såsom underlag för planeringen har lämnats vissa praktiska målsättningar
samt utkast till markdisposition för kustbandet. Strandutredningen
fortsätter nu i en andra etapp som avser en samordning av den enligt
ovan pågående regionala och generalplanemässiga planeringen inom länet.
Utredningen avser i första hand att bevaka att mark reserveras för tätorternas
tillväxt vad gäller helårsbosättning, industrier m. in., att åtgärder vidtages
för bevarande av områden som äro värdefulla ur naturvårdssynpunkt,
att de ytterligare bebyggelsefria naturområden reserveras, som bedömes erforderliga
med tanke på förväntad framtida omfattning av friluftslivet, såväl
fritidsbebyggelsen som det rörliga friluftslivet (bil. I).1

Länsarkitekten har hos länsstyrelsen väckt frågan om utökning av gällande
strandskydd för kuststräckan och insjöarna och länsarkitekten har till
länsstyrelsen överlämnat förslag till åtgärder beträffande de områden som i
första hand böra skyddas ur naturvårdssynpunkt. Med anledning av de utvecklingstendenser
som senast bekräftats av 1962 års Fritidsutredning kommer
länsarkitekten i dagarna att till kommunerna överlämna bifogad PM 2
(bil. 2)1 angående den fortsatta planeringen.

Beträffande den av revisorerna nämnda »Zoneplan for Danmark» har
länsarkitekten beretts tillfälle att särskilt studera densamma, och vid länsarkitektmötet
i Nora den 17—19 september 1964 inför byggnadsstyrelsen ge
ett referat av dessa studier (se bil. 3).1 Länsarkitekten anser att en liknande
enkel planläggning för Sveriges del kan övervägas. I densamma borde även
kunna inrymmas den industriplanering som bör ses i rikssammanhang exempelvis
kraftverk, oljeraffinaderier, massafabriker o. dyl. samt flyghamnar
och skjutfält d. v. s. industrier med stort »uppland» eller »upptagningsområde».
Halmstad den 26 januari 1965.

1 Kj avtryckt.

131

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen får dels överlämna från regionplanechefen i Göteborgsregionen
Bertil Hultén samt länsarkitekten och överlantmätaren i länet infordrade
yttranden (bilagor A—C) dels ock för egen del anföra följande.

Av den på begäran av 1962 års fritidsutredning gjorda inventeringen
framgår, att antalet fritidsstugor inom Göteborgs och Bohus län sommaren
1963 uppgick till i det närmaste 28 000, samt att länet på grund härav får
anses höra till de typiska s o mmars t u ge re g i o n er n a inom riket. Huvuddelen
av alla sommarstugor ligga vid kusterna och insjöarna inom ett område av
högst en kilometer från närmaste strand. Detta beror givetvis på att kustområdena
och insjöstränderna äro mest lockande för fritidsbebyggelse. Närheten
till badplatser, möjligheterna till segling, annan båtsport och fiske synes
därvid vara avgörande. Välståndsutvecklingen och den ökade fritiden,
förkortad arbetsvecka och längre semester, medföra en tendens till alltjämt
ökad efterfrågan efter fritidsbebyggelse, därvid man kan räkna med att efterfrågan
kommer att vara starkast i närheten av storstäderna, alltså även
i närheten av Göteborg. Härigenom uppkommer en stor konkurrens om utrymmet
i själva kustzonen, som ställer stora krav på en långsiktig och omsorgsfull
planering. Med hänsyn till näringslivet i länet är det också nödvändigt,
att den översiktliga planeringen tager sikte på att reservera vissa
kustområden för industrier, hamnar och helårsbebyggelse. Efterfrågan på
mark för dylika ändamål inom länet har ökat och kan med hänsyn till utvecklingen
inom näringslivet och utrikeshandeln beräknas bliva av betydande
omfattning. Det är således av vikt att styra utvecklingen av fritidsbebyggelsen
enligt översiktlig planering genom samhällets försorg. I nu gällande
byggnadslagstiftning är den översiktliga planeringen anförtrodd åt kommunerna.
Översiktsplaner ha efter anvisningar av och samråd med länsarkitektkontoret
utarbetats för i det närmaste hela kustområdet i Bohuslän.
Dessutom täcker det översiktliga planarbetet för göteborgsregionen delar av
tre län (N, O och P län).

Länsstyrelsen bedriver sedan några år tillbaka en aktiv naturvårdspolitik
i den utsträckning de begränsade arbetskraftsresurserna tillåta. Såsom ett
led i denna politik har länsstyrelsen börjat tillskapa åtskilliga naturreservat
för att tillgodose såväl sociala som kulturella ändamål. Tillskapandet av naturreservat
ingår i princip som ett led i den översiktliga planläggningen. Det
gäller ju icke blott att tillgodose behovet för dem, som vilja disponera egna
fritidshus utan också för dem som bedriva rörligt friluftsliv ävensom för det
kulturella naturskyddet. Särskilt beträffande Västkusten bör det uppmärksammas,
att efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse kommer icke endast
från göteborgare samt invånare i andra närliggande städer såsom Trollhättan,
Vänersborg, Uddevalla och Borås utan även från invånare i så gott som
hela södra och mellersta Sverige. Den europeiska kontinenten är numera till
stora delar redan starkt utnyttjad för fritidsbebyggelse inom därför lämpade
områden. Även från andra länder i Europa, särskilt Danmark och Tyskland,
kan sålunda förväntas ett stigande intresse för fritidsbosättning i de västsvenska
länen. Detsamma gäller i stort sett också företrädare för det rörliga
friluftslivet, som behöver campingplatser, parkeringsplatser, båtplatser
in. in.

Stor konkurrens råder alltså mellan skilda intressen, då det gäller att bestämma
markanvändningen inom länet — detta gäller särskilt kustzonen.
Härvid måste beaktas dels motsättningarna mellan å ena sidan de intressen,

135

som företrädas av fritidsbebyggelsen och det rörliga friluftslivet, och å andra
sidan de intressen, som företrädas av dem, som önska få industri och helårsbebyggelse
av olika slag lokaliserade till Västkusten. Därjämte föreligga
också vissa motsättningar mellan fritidsbebyggelsen och det rörliga friluftslivet.

Mot bakgrunden härav är det angeläget, att planeringen för och samordningen
av dessa olika intressen sker på ett annat plan än det kommunala.
Det kan befaras att kommunerna vid sin bedömning av lokaliseringen taga
alltför stor hänsyn till lokala försörjningsproblem, skattefrågor m. in. Även
länsstyrelserna synes ha svårt att frigöra sig från ett visst länstänkande.
Den zonplanering, som således bör komma till stånd torde av olika skäl, såsom
statsrevisorerna framhålla, icke böra ske länsvis utan borde utsträckas
till att omfatta hela landsdelar. Det av riksdagens revisorer upptagna problemet
om zonplanering har sedan en tid tillbaka uppmärksammats av länsstyrelsen,
som för sin del understöder tanken på en sådan planeriing, omfattande
hela Västsverige, och är denna fråga aktualiserad i Inrikesdepartementet.
Därvid har tanken varit att lägga utredningen på en utomstående institution
t. ex. universitetet i Göteborg. En översiktlig planering, som äger rum för
sådana stora enheter, eventuellt kallade zoner, kunde i sin tur ligga till
grund för en riksplan.

För närvarande råder såväl på riksplanet som länsplanet en viss splittring
i det översiktliga planarbetet. Olika regionala och centrala organ äro verksamma
på planeringsområdet med utgångspunkt från var sina speciella förutsättningar
och med hänsyn till sina skilda problem. En samordning med
sikte på att planeringen bör röra de flesta sidorna av samhällslivet är angelägen
och denna samordning bör ske på riksplanet. Denna översiktliga planering
bör således omfatta befolkningsförhållanden, näringsliv, fritidsverksamhet,
naturvård och kommunikationer för att endast nämna några viktiga
exempel.

På grund av vad sålunda anförts vill länsstyrelsen instämma i vad riksdagens
revisorer anfört om behovet av en översiktlig zonplanering och en riksplan.
Då det gäller riksplaneringen anser länsstyrelsen det icke lämpligt att
anförtro densamma åt den arbetstyngda och på olika uppgifter splittrade
byggnadsstyrelsen. Utredningen bör i stället uppdragas åt ett särskilt tillsatt
organ i vilket bl. a. representanter för Statens naturvårdsnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen
bör ingå. Göteborg den 3 februari 1965.

ERIK AXELSON

Carl Wellander

Bilaga A

Yttrande från regionplanechefen i Göteborg

Enligt riksdagsrevisorerna är det ofrånkomligt att en planering för fritidsändamål
sker över nuvarande länsgränser och lämpligen med hela landsdelar
som utgångspunkt.

Det översiktliga planarbetet för göteborgsregionen täcker delar av tre län
(N, O och P län). Planeringen har i frågor som rört fritidsändamål måst utsträckas
över den formella regionplanegränsen. Denna fastställdes redan på

136

40-talet och baserades på alltför låga antaganden beträffande befolkningsoch
industriutvecklingen. Några av de i 1963 års regionplan föreslagna stora
inlandsreservaten ligger därför delvis utanför den formella plangränsen.
Detta gör även vissa områden som i framtiden bör utnyttjas för fritidsbebyggelse
för göteborgsregionens blivande miljonbefolkning.

Den översiktliga planeringen som bedrivs av regionplanekontoret i Göteborg
sker sålunda bl. a. för att reservera lämpliga fritidsområden för landets
näst största tätortskoncentration. Detta inventerings- och lokaliseringsarbete
har fortlöpande ägt rum under de 15 år kontoret verkat och har bl. a.
inneburit mycket omfattande terrängstudier.

Göteborgsregionen är emellertid inte den enda stora befolkningskoncentrationen
som har intresse av att framför allt kustområdet reserveras för fritidsändamål
av olika slag. Vid lokaliseringen av vissa industrier med starkt
nedsmutsande effekt på omgivningen, t. ex. massafabriker och oljeindustrier,
kan man behöva överblicka hela kustzonen från Oslo i norr till »Örestad»
i söder. Inom detta område kommer vid sekelskiftet ca 7 milj. människor att
bo. Ytterligare ca 500 000 fritidshus kommer att behövas. Med den internationella
pulsådern E6 löpande längs hela kuststråket får man räkna med
stora anläggningar för det rörliga friluftslivet. Området får betydelse både
för Norden och Centraleuropa.

Stiftelsen Västsvenska Fritidsområden, »Västkuststiftelsen», bildades för
några år sedan av Göteborgs stad och landstinget i Göteborgs och Bohus län.
Motsvarande norska organisation, Oslofjordens Friluftsråd (OF), som delvis
stått modell för Västkuststiftelsen, har 4 län, 16 städer och ett stort antal
kommuner och enskilda organisationer som medlemmar. Både OF och Västkuststiftelsen
arbetar för att trygga tillgången på utflyktsmål. Lokaliseringen
av dessa reservat måste gå hand i hand med en översiktlig planläggning
för fritidsbebyggelsen.

En ny länsindelning i Västsverige, med hela kuststräckan uppdelad på endast
två län, Göteborgs län resp. Malmö län, skulle utgöra ett bättre administrativt
underlag för bedömning av de stora lokaliseringsfrågorna. Dessa bör
i största utsträckning anpassas till de stora befolkningskoncentrationernas
behov och önskemål. Möjligheter finns numera i växande grad för en ekonomisk
gottgörelse till markägare som får lida intrång vid avsättandet av naturreservat.
Med den av fritidsutredningen diskuterade stugavgiften skulle
också berörda landskommuner få större ekonomiskt utbyte av en koncentrerad
fritidsbebyggelse.

Att dessa omfattande planeringsfrågor icke kan ses ur enbart kommunal
synvinkel är påtagligt. Någon garanti för en allsidig bedömning från länsorganen
finns ej heller, så länge länen inte är anpassade till landets stora naturliga
intresseområden. Ett typiskt exempel på en bedömning i alltför liten
skala utgör frågan om placering av en illaluktande sulfatindustri vid
Värö i Halland. Anläggningens influens sträcker sig långt in över göteborgsregionens
värdefullaste bad- och fritidsområden i södra delen. Om frågan
hade bedömts med hänsyn till den stora befolkningskoncentrationens behov
av rekreationsområden skulle projektet sannolikt aldrig fått något stöd av
länsmyndigheter.

Statens Naturvårdsnämnd, som enligt Naturvårdslagen har överinseende
över naturvården i riket, har liksom regionplanestyrelsen varnat för en befarad
fellokalisering i detta fall. Rimligtvis borde entydiga uttalanden från
dessa två organ få avgöra frågan, som inte kan behandlas på basis av föråldrade
länsgränser.

137

Statens Naturvårdsnämnd bör snarast utbyggas, så att den kan spela en
aktiv, riksplanerande roll i frågor som rör fritidsbebyggelse och naturreservat.
I ärenden där Naturvårdsnämnden och en länsstyrelse har skilda uppfattningar
bör Naturvårdsnäinnden, med bättre insikt i rikssammanhangen,
få avgöra. Ett nordiskt samarbete bör inledas för planering av Kattegatts
och Skageracks kuster.

Riksdagens revisorer uttalar att »ett långsiktigt program för fritidsintressenas
utveckling är eu högst angelägen samhällsfråga». Innan vi fått ett
riksplaneringsorgan som fångar in alla samhällsplaneringens aspekter behövs
eu last uppslutning kring Naturvårdsnämnden, som bör kunna ge anvisningar
både när det gäller fritidsbebyggelse och naturvård. Dessa två ämnesområden
hänger intimt samman, speciellt ur social synvinkel. I ett senare
skede kommer Naturvårdsnämnden att ingå som en viktig del i riksplaneorganet.
Kanske kommer detta t. o. in. att utvecklas just ur naturvården.
Göteborg den 25 januari 1965.

Bilaga B

Yttrande från länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län

Riksdagens revisorer har i sin senaste berättelse tagit upp frågan om planväsendets
organisation och behovet av en central myndighet med ledande
och icke blott granskande och kontrollerande funktioner. I berättelsen uppehåller
sig revisorerna speciellt vid dels de lokaliseringspolitiska aspekterna
på näringslivet, dels den starkt expanderande fritidsbebyggelsen samt
den konkurrens beträffande marktillgångarna och de konflikter som därigenom
kan uppkomma och som man sett flera uppmärksammade exempel på,
icke minst på västkusten. Både näringslivets lokalisering, fritidsbebyggelsens
lokalisering och utformning och slutligen bevarandet av större orörda
områden för det rörliga friluftslivet kräver en vidare överblick och ett bredare
underlag för bedömningen än vad som kan erhållas inom kommuner
och kommunblock. Avvägningarna mellan näringslivets och den därtill anslutna
permanenta bebyggelsens behov å ena sidan och friluftslivets och fritidsbebyggelsens
krav å den andra måste göras regionalt över större sammanhängande
näringsgeografiskt sammanhållna regioner och i många fall
centralt för hela riket. Man är med andra ord inne på tankar om en hela riket
omfattande planeringsverksamhet och hänvisar bl. a. till det om ett särskilt
»landsudvalg» framlagda förslaget om en »Zoneplan för Danmark».
Revisorerna föreslår att möjligheterna för upprättande av en liknande översiktsplan
för hela landet eller delar därav tages under övervägande.

Den snabba utvecklingen på samhällslivets alla områden och de följder,
denna medfört, har alltmer aktualiserat frågan om en översiktlig samhällsplanering
över större regioner med som sitt yttersta mål en riksplanering,
syftande till att reglera markanvändningen så att de — framförallt i sydoch
mellansverige — begränsade marktillgångarna tillvaratages på det sätt,
som ur allmän synpunkt befinnes lämpligast. Det är därvid uppenbart att
planeringsväsendets nuvarande organisation, såväl som gällande lagstiftning
på området icke motsvarar dagens krav. En grundlig omorganisation av
planväsendet och eu lika grundlig revidering av byggnadslagstiftningen
5f Rev. berättelse ang. statsverket år 196b. II

138

framstår därför som synnerligen angelägna reformer. Den revidering av lagstiftningen
som framkom som ett resnltat av de förslag 1951 års byggnadsutredning
lade fram, måste i detta sammanhang betraktas som ett otillfredsställande
lappverk och i flera avseenden som ett baksteg, speciellt med avseende
på den översiktliga planläggningen.

Den grundläggande tanken, som framskymtar bakom revisorernas här
framförda förslag, nämligen om en centralt ledd översiktlig planeringsverksamhet
omfattande hela eller väsentliga delar av landet är enligt länsarkitektens
mening fullt riktig och bör helhjärtat stödjas. En sådan översiktlig planering
måste emellertid, om den skall tjäna till syfte att utgöra underlag för
en riktig bedömning av markanvändningen, beröra icke blott en utan de
flesta sidor av den samhälleliga verksamhetens yttringar, befolkningsförhållanden,
näringslivet, kommunikationer, arbetskraftsproblem, undervisningsväsendet,
fritidsverksamhet och naturvård för att endast ta några exempel.
En samlad överblick och totalprognos för den sannolika utvecklingen på
dessa olika fält är en primär förutsättning för planeringen i stort. Denna
förutsättning föreligger icke i dag. Inom snart sagt de flesta centrala och regionala
organ ända upp till departementsplanet håller man på med planering
eller söker påverka densamma utifrån vars och ens speciella synpunkter.
Men i samordningen mellan dessa planeringsaktiviteter förefinnes starka
brister, vilka synes bli allt större ju högre upp i administrationen man
kommer.

Den splittring i planeringsarbetet, dess handhavande och ledning som sålunda
för närvarande råder genom att olika regionala och centrala organ äro
verksamma på planeringsområdet med utgångspunkt från sina speciella förutsättningar
och problemställningar utan att erforderlig samordning sker
utgör för närvarande en allvarlig belastning på planeringsarbetet. En samordning
av alla dessa aktiviteter under en gemensam central ledning är därför
nödvändig. Riksdagens revisorer har vid flera tillfällen varit inne på dylika
tankegångar och påtalat rådande missförhållanden, hittills dock utan
att detta lett till erforderliga utredningar och åtgärder. Vad beträffar fritidsplaneringen,
som revisorerna här speciellt uppehållit sig vid, är det uppenbart
att denna lika litet som övriga samhällsföreteelser, betraktas såsom isolerad
och från de övriga fristående. Att upprätta något speciellt organ för
att leda fritidsplaneringen och dra upp riktlinjerna för en ändamålsenlig
utveckling på detta område vore att ytterligare öka den redan långt drivna
splittringen inom planeringen. Vad man i främsta rummet måste eftersträva
är att planväsendet ges en sådan uppbyggnad att samtliga trådar löper samman
till en enda central myndighet som har att närmast under den politiska
ledningen, regering och riksdag, svara för hela den översiktliga planeringen
och den många gånger mycket svåra och känsliga avvägningen mellan olika
och med varandra konkurrerande intressen och krav i fråga om markanvändningen.

Man borde sålunda i första hand inrikta sig på att få till stånd eu skyndsam
utredning om hur planväsendet bör vara uppbyggt för att den nödvändiga
samordningen och enhetligheten i det översiktliga planeringsarbetet
skall kunna åstadkommas. Utredningen bör syfta till att framlägga förslag
till en sådan organisation av planväsendet och i samband därmed en sådan
revision av hithörande lagstiftning att här påtalade och klart dokumenterade
olägenheter i möjligaste mån undanröjas och organisationen blir ett effektivt
instrument till främjande av eu sund och riktig samhällsutveckling.
Den översiktliga regionala planeringen bör i lagstiftningen ges en större

139

tyngd och auktoritet gentemot kommunernas och kommunblockens egen
planering och starkare än hittills binda kommunerna att följa översiktsplaneringens
anvisningar och intentioner.

Den starkt expanderande och påträngande fritidsbebyggelsen kräver emellertid
omedelbara planeringsåtgärder för att ledas in i riktiga banor, åtgärder
som måste påbörjas utan att avvakta resultaten av ovannämnda utredning
om planväsendets organisation och lagstiftningens revidering. Frågan
är då i vilka former en översiktlig fritidsplanering i större sammanhang
skall ske och vilken central myndighet som skall åläggas ansvaret för att
den kommer till stånd.

Sedan gammalt har byggnadsstyrelsen ansetts vara det centrala organ,
som närmast under departementsnivå varit ansvarig för samhällsplaneringen.
Inom styrelsen bär ansvaret i första hand åvilat dess planbyrå, förutvarande
stadsplanebyrån. Byggnadsstyrelsen har tidigare haft och borde även
nu ha den översikt över hela planeringsfältet som länsarkitekten efterlyst
såsom absolut nödvändig. Vid den omorganisation av styrelsen, som skedde
för några år sedan tog man framförallt sikte på styrelsens utredande, projekterande,
byggande och fastighetsförvaltande uppgifter och stadsplanebyrån
blev mycket styvmoderligt behandlad. Dess relativt fåtaliga personal hår
i stor omfattning bundits vid den rutinmässiga .ärendebehandlingen och dess
viktiga uppgifter, som ledande organ inom samhällsplaneringens område har
i hög grad blivit tillbakasatta. Samma sak gäller styrelsens regionala organ,
länsarkitektkontoren, som i varje fall inom de s. k. storstadslänen, där expansionen
varit kraftigast, icke får mycken Hd över att aktivt deltaga i planeringsarbetet
så som önskvärt vore. Detta i förening med en statlig lönepolitik,
som gör det synnerligen svårt för de statliga organen att konkurrera
med kommuner och enskilda företag om arbetskraften har medfört ytterst
beklagliga konsekvenser för dessa organs kapacitet och möjlighet att hävda
sin ledande ställning.

I det aktuella läget och i avvaktan på en grundlig och ofrånkomlig översyn
av planväsendets organisation synes det länsarkitekten riktigast att i
stället för att inrätta ett nytt utredningsorgan och därmed ytterligare splittra
planeringsverksamheten, öka resurserna hos redan befintliga organ på
området, byggnadsstyrelsens planbyrå och länsarkitektkontoren, och ge dessa
möjligheter att på ett tillfredsställande sätt fylla sina viktiga funktioner
på planeringsområdet, bland vilka just samordningen av den översiktliga
planeringen även i fråga om fritidsplaneringen, utgör en av de viktigaste.
Göteborg den 27 januari 1965.

Bilaga C

Yttrande från överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län
Det av riksdagsrevisorerna påtalade behovet av en översiktlig och mera
riksomfattande planering såvitt gäller markens utnyttjande i stort för olika
konkurrerande ändamål kan helt vitsordas av överlantmätaren. Den befolkningsomflyttning
från landsbygd till tätort, som sker med stor kraft i Sverige,
är ingen isolerad företeelse utan är av global karaktär. Under de hundra
år, som gått sedan industrialiseringen börjat sälta in har landsbygden förlorat
inte mindre än fyra miljoner människor, som sökt sig till stadsnäring -

140

arna. Utvecklingen fortsätter, och det troliga är, att fram till 1975 kominer
landsbygden att mista ytterligare tvåhundratusen människor. Stigande ekonomiska
resurser, växande fritid och tack vare bilismens starka expansion
ökad rörlighet gör, att vi i dag kan bevittna en temporär folkvandring i motsatt
riktning mot den tidigare nämnda, från våra tätorter tillbaka till landsbygden.
Denna folkvandring försiggår i många olika former, från kortare
utflykter vid veckosluten under hela eller större delen av året till längre eller
kortare resor och vistelser på landsbygden under semestern. Drivkraften
härtill är tätortsbefolkningens allt starkare behov av att söka avkoppling
och rekreation i en annan miljö än den normala arbetsplatsens och bostadens.
Det har blivit en huvudlinje för de flesta människor att försöka kompensera
sin allt mera utarmade, tråkiga och intetsägande stadstillvaro med
eu smula »grönbete». Detta syns bl. a. på den höga besöksfrekvensen vid sådana
sevärdheter, som har ett stycke natur i sig. Från sådan statistik kan
bl. a. utläsas, att de stora naturparkerna har mycket stor dragningskraft
medan antalet besökare vid våra kulturminnen är betydligt blygsammare.
Det mest karaktäristiska för efterkrigstiden på det här området är emellertid,
att människorna visar ett starkt stegrat intresse för att ansluta sig till
fritidsorganisationer. Detta är ett tecken på att man vill ha ut mera av sin
fritid och av bilen. Inom en mycket stor grupp svenska hem råder dock en
stor vilsenhet beträffande vad man skall göra på sin lediga tid och när man
far ut för att söka naturupplevelser läppjar man endast på det som är mest
tillgängligt och har mycket svårt att fördjupa sig på ett sätt som vore önskvärt.
Detta är en sida av problemet, där det gäller att med upplysning och
handledning lära stadsbon att bli Du med naturen. Den andra sidan är att
säkerställa friområden för dem, som söker sig ut i naturen för att ägna sig
åt sport, skidåkning, .fiske och liknande, eventuellt i anslutning till egen
sportstuga. Det må här understrykas, att vi är på väg in i en båtålder och att
fritidsfisket blivit en allt mera omfattande gren av friluftslivet. Samtidigt
måste det poängteras, att vi i Sverige har en speciell form av fritidssysselsättning,
nämligen den dubbla bosättningen. Detta är någonting, som inte
tillnärmelsevis finns i samma utsträckning i andra länder, och den skapar
uppenbarligen speciella problem. De starka och mycket skiftande önskemål,
som sålunda föreligga att kunna utöva sina fritidsintressen på ställer givetvis
stora krav på samordningen och planeringen.

Det uppstår helt naturligt en kraftig konkurrens om markanvändningen
där olika intressegrupper har olika uppfattning. Statsmakterna vill kanske
säkra vissa områden för hela folkets behov, städer och samhällen kan ha
samma önskemål för sina egna innevånares del, vilka ofta tar sikte på områden
utanför den egna kommunens gränser. Värdkommunen i sin tur har
kanske behov av att utnyttja marken för permanentbebyggelse eller industriändamål
och markägaren slutligen vill få ut mesta möjliga ekonomiska utbyte
av markanvändningen.

Det sagda torde klart visa att det krävs en riksplanering och regional planering
för att klara problemen. Det är t. ex. ett riksintresse att komma åt
Västkustens badbalja, att få avnjuta fjällregionernas naturupplevelser och
att få uppleva Gotlands speciella flora och fauna. Problemet är emellertid
inte bara av nationellt intresse, utan har även vissa internationella aspekter.
Sveriges orörda natur och utrymme är nämligen något, som kan sägas vara
otrolig och eftertraktad lyx för många av de kolossalt tätbefolkade länderna
på kontinenten. Kontentan av detta kan måhända sägas vara, att det behövs
en nationell planläggning med inslag av internationella aspekter.

141

Utan tvekan påverkar så gott som all statlig politik och statliga åtgöranden
inom olika förvaltningsområden samhällsutvecklingen och samhällsbyggandet
på ett eller annat sätt. Man frågar sig då, vad den centrala statsförvaltningen
kan göra och gör. Det bedrivs givetvis åtskillig riksplanering inom
de centrala ämbetsverken men tyvärr är väl inte alltid samarbetet mellan
dessa vad man skulle önska. Striden om massafabriksprojektet i Värö
kommun i Hallands län kommer därvid osökt i tankarna. Projektets anhängare
förnekar naturligtvis inte behovet av fritidsområden lika lite som
dess motståndare kan dra i tvivelsmål vikten av att skogsindustrin inte hindras
i sin utveckling. Om man haft en storregional planering skulle strider
som denna om Värö aldrig behövt uppstå. Det måste vara fel, att börja diskutera
markens rätta användning så sent som när ett projekt redan är förberett.
Allt talar därför för att tiden är mogen för att inrätta något centralt
organ, som tar hand om dessa planeringsfrågor så att resurserna samordnas
och inte såsom nu splittras till förfång för resultatet och effektiviteten.

Uppenbart skulle exemplen på behovet av en riksomfattande planering
kunna mångfaldigas, men överlantmätaren vill här begränsa sig till att under
hänvisning till vad ovan anförts tillstyrka revisorernas förslag, att ett
självständigt arbetande allsidigt sammansatt utredningsorgan snarast tillsättes
och anförtros uppgiften, att i samarbete med andra planerande organ
söka uppdraga huvudlinjerna för en ändamålsenlig utveckling och samordning
på riks- och regionplaneringens område. Göteborg den 27 januari 1965.

1962 års fritidsutredning

De av revisorerna aktualiserade frågorna kommer att behandlas i fritidsutredningens
betänkande del II, som f. n. är under tryckning. Ärendets fortsatta
behandling torde därför lämpligen böra samordnas med prövningen av
utredningens förslag. Stockholm den 26 januari 1965.

BÖRJE LUNDGREN

Claes-Eric Norrbom

142

FINANSDEPARTEMENTET

§ 22 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

Vad riksdagens revisorer anfört under denna paragraf har av finansdepartementet
ej utsänts på remiss.

§ 23 Redovisningen av bankinspektionens och försäkringsinspektionens
utgifter

Riksrevisionsverket

I sitt betänkande angående donationsfonder och övriga diverse medel
inom statsförvaltningen (SOU 1959: 29) föreslog 1956 års fondutredning,
att specialbudgeterna för bank- och fondinspektionen, sparbanlcsinspektionen
och försäkringsinspektionen skulle avvecklas. Detta förslag tillstyrktes
av dåvarande riksräkenskapsverket i dess yttrande den 8 januari 1960
över fondutredningens betänkande.

Enligt riksrevisionsverkets mening föreligger ej skäl att bibehålla de nuvarande
specialbudgeterna för bankinspektionen och försäkringsinpektionen.
Huruvida de bidrag, som skall erläggas till statsverket för att täcka
kostnaderna för dessa myndigheters verksamhet, är skäliga, kan lätt kontrolleras
utan hjälp av specialbudget. Riksrevisionsverket vill erinra om att
på en mängd andra områden inom statsverksamheten uttages avgifter för
att täcka statsverkets kostnader för speciella ändamål utan att man ansett
det nödvändigt med den budgettekniska bindning mellan inkomster och
utgifter som specialbudgeten innebär.

Specialbudgeten utgör en kvarleva från ett föråldrat budgetsystem. Det
torde ej heller kunna bestridas, att dess användning komplicerar den statliga
redovisningen. Riksrevisionsverket förordar, att bankinspektionens och
försäkringsinspektioncns specialbudgeter avvecklas. Härigenom kommer
även revisorernas önskemål om en enhetlig behandling av anslagen till bankinspektionen
och försäkringsinspektionen att tillgodoses.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Lindencrona, Lundgren, Petterson och Elofsson samt
närvarit byråchefen Ehnbom. Stockholm den 29 januari 1965.

GÖSTA RENLUND

Stig Säfström
Föredragande

143

Bankinspektionen

För att åstadkomma eu överblick över utfallet av bankinspektionens medelsdisposition
bär revisorerna föreslagit att budgetredovisningen i fortsättningen
kompletteras med en tabell avseende inspektionens verkliga utgifter
enligt den för vederbörande budgetår gällande staten samt eventuella behållningar
å respektive fonder.

Då underlaget för en dylik redovisning finnes i de till riksrevisionsverket
avlämnade räkenskaperna skulle ett realiserande av revisorernas förslag
på denna punkt icke vara förenat med några svårigheter. Bankinspektionen
har därför i och för sig ingenting att invända mot förslaget men tillåter sig
dock ifrågasätta om intresset för en sådan redovisning är så allmänt att
det kan anses motivera en särskild bilaga till budgetredovisningen. Därest
redovisningen begränsas till att endast avse behållningen å respektive fonder
kan en sådan redovisning åstadkommas på enklare sätt, förslagsvis i
noter till de i utdraget ur rikshuvudboken intagna specifikationerna av inoch
utgående balanserna å myndigheternas konton.

Revisorerna har vidare påpekat att ordningen för fastställandet av bankinspektionens
utgiftsstat och personalförteckning avviker från den praxis,
som eljest utbildats och ansett att en enhetlig princip för riksdagens behandling
av statsmyndigheternas anslagsäskanden borde åvägabringas genom
en anpassning till praxis i nu angivna fall.

Revisorerna, som ej ifrågasatt någon avveckling av specialbudgeten för
bankinspektionen, har i anslutning härtill föreslagit att verkets stat och
personalförteckning skall godkännas av riksdagen. Förklaringen till att så
nu icke sker är att det enligt 194 § lagen om bankrörelse och 99 § sparbankslagen
ankommer på Konungen att meddela närmare bestämmelser
om tillsyns- och registreringsmyndighetens organisation och verksamhet. Ett
tillgodoseende av revisorernas önskemål på denna punkt förutsätter sålunda
ändringar i bank- och sparbankslagarna.

Med berörda lagbestämmelser sammanhänger även det förhållandet att
sådana icke-ordinarie tjänster vid bankinspektionen, som av Kungl. Maj :t
hänförts till lönegrad, vilken eljest ifrågakommer vid ordinarie civilanställning,
enligt 3 § tredje mom., Saar, skall, där ej annat särskilt angives, likställas
med ordinarie tjänster i samma lönegrad. Skulle nyss angivna lagändringar
komma till stånd, finns icke någon anledning att bibehålla denna
särställning för ifrågavarande tjänster, varför jämväl härav betingade ändringar
i Saar bör vidtagas.

Såväl bank- och fondinspektionen som sparbanksinspektionen har i utlåtanden
den 15 respektive 14 januari 1960 över 1956 års fondutrednings
betänkande Donationsfonder och övriga diversemedel inom statsförvaltningen
(SOU 1959: 29), vari specialbudgeterna för inspektionerna föreslagits
slopade, uttalat att det nuvarande systemet i praktiken fungerat väl.
Erfarenheterna från tiden efter det nämnda utlåtanden avgivits ger icke inspektionen
anledning att hysa en annan uppfattning än den, åt vilken inspektionerna
tidigare givit uttryck. Enligt bankinspektionens mening saknas
sålunda — även om principiella skäl kunna anföras för en ändring — anledning
att tillgodose revisorernas önskemål på denna punkt.

I behandlingen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade Wulff
och Edberg, den senare föredragande, bankinspektören Hanström, spar -

144

bankinspektören Oredsson, biträdande ledamoten Stenius samt byråchefen
för fondärenden, Åsell. Stockholm den 1 februari 1965.

K. WULFF

John W. Edberg

Försäkringsinspektionen

I fråga om redovisningen i efterhand av de utgifter som uppkommer i
bank- och försäkringsinspelttionens verksamhet har revisorerna uttalat, att
nuvarande system medför viss olägenhet så till vida, att dessa utgifter framträder
på riksstaten endast i form av mot de beräknade inkomsterna svarande
avsättningsanslag. Icke heller, framhålles det, kan reell upplysning
erhållas av budgetredovisningen, enär de faktiska utgifterna och dessas fördelning
på olika ändamål bokföres på särskilda fondtitlar vid sidan av riksstaten.
En ändring på denna punkt skulle emellertid enligt revisorernas
uppfattning utan svårighet låta sig göras, om budgetredovisningen i fortsättningen
kompletterades med två tabeller, avseende bankinspektionens
respektive försäkringsinspektionens verkliga utgifter enligt de för vederbörande
budgetår gällande staterna samt eventuella behållningar på respektive
fonder.

Enligt inspektionens mening är vad revisorerna i här berörda avseende
framhållit välbetänkt. Det måste såsom påpekats anses vara ett allmänt intresse
att på motsvarande sätt som inom övriga statliga förvaltningsområden
få en överblick över utfallet av de båda tillsynsmyndigheternas medelsdispositioner.
Emellertid lämnar försäkringsinspektionen i sina petitaskrivelser
varje år redogörelse för de verkliga utgifter, som för det gångna
budgetåret belöper på de olika i inspektionens utgiftsstat upptagna anslagsposterna.
Likaså lämnas i petitaskrivelsen varje år uppgift angående ställningen
å försäkringsinspektionens fond vid det löpande budgetårets början
samt — med hänsynstagande till vad som beräknas inflyta från försäkringsbolag
och understödsföreningar i bidrag under löpande och påföljande budgetår
— fondens beräknade ställning vid utgången av löpande och påföljande
budgetår. Såvitt angår försäkringsinspektionen torde det därför utan
svårighet vara möjligt att — om så anses böra ske — med ledning av de
sålunda lämnade uppgifterna fortsättningsvis komplettera budgetredovisningen
i enlighet med de av revisorerna uttalade önskemålen. Inspektionen
skall gärna i fortsättningen i sina petitaskrivelser lämna här ifrågavarande
uppgifter i tabellarisk form och icke endast såsom hittills i löpande text.

Vad därefter angår frågan om fastställande av bankinspektionens och försäkringsinspektionens
utgiftsstater och personalförteckningar vill inspektionen
först påpeka, att en missuppfattning föreligger i revisorernas skrivelse
i fråga om här berörda förhållanden för försäkringsinspektionens del.
Försäkringsinspektionens personalförteckning fastställes i likhet med dess
utgiftsstat av Kungl. Maj :t i samverkan med riksdagen.

Den ordning, som i dessa hänseenden gäller för banksinspektionen, nämligen
att detta verks utgiftsstat och personalförteckning fastställes endast av
Kungl. Maj :t, torde ha sin grund i de av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna
särskilda lagarna av år 1955 om bankrörelse och om sparbanker. I båda dessa
lagar stadgas bl. a., att närmare bestämmelser om tillsynsmyndighetens

145

och registreringsmyndighetens organisation och verksamhet meddelas av
Konungen.

Emellertid vill försäkringsinspektionen, då denna fråga nu aktualiserats
av statsrevisorerna, begagna tillfället att uttala, att det faktiskt skulle vara
lyckligt för tillsynen över den privata försäkringsverksamheten i riket, om
verket lämnades viss frihet att i samråd med Kungl. Maj :t inom en fast
angiven utgiftsram få vidtaga de dispositioner i fråga om kostnader och
personalorganisation som kunde bedömas lämpliga. En sådan ordning borde
i vart fall icke möta några betänkligheter om det finnes en väl organiserad
effektivitetskontroll inom statsförvaltningen av sådant slag som nu
håller på att byggas upp i statskontoret. Slutsatsen av här avgivna överväganden
synes sålunda snarast bli, att det för försäkringsinspektionens del
skulle vara önskvärt med ett närmande till den ordning som i fråga om utgiftsstat
och personalförteckning råder beträffande bankinspektionen. Vad
gäller den övervägande del av kostnaderna för inspektionen, som belastar
försäkringstagarna, synes vidare utgiftsramen böra avvägas uteslutande
från synpunkten av i vad mån tillsynen representerar ett värde för försäkringstagare
som minst svarar mot deras kostnader för ändamålet.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Sterner,
byråchefen Brundin, överinspektören Torén samt tf. byråchefen Blomqvist,
föredragande. Stockholm den 28 januari 1965.

RICHARD STERNER

Erik Blomqvist

§ 24 Vissa kostnader för kommittétrycket

Statskontoret

Revisorerna uttalar att kostnaderna för utredningsverksamheten är avsevärda
och att det är angeläget att genom rationaliseringsåtgärder söka nedbringa
desamma. De frågor som i sammanhanget aktualiseras gäller kostnaderna
för korrigering av kommittétrycket samt kostnaderna för stencilering
m. m. i jämförelse med tryckning av betänkande. I medvetande om i
olika sammanhang framlagda förslag, syftande till en organisatorisk omdaning
av kommittéväsendet, har revisorerna icke ansett sig böra föreslå
någon särskild utredning men förutsätter att anförda synpunkter beaktas
i den fortlöpande övervakningen av kommittéernas arbete.

Som framhålles i revisorernas redogörelse finns i den s. k. kommittékungörelsen
bestämmelser om bl. a. att manuskript till betänkande skall vid avlämnande
till sättning vara i sådant skick, att korrigeringskostnader såvitt
möjligt undvikes. I anvisningarna till förenämnda kungörelse sägs bl. a. att
vid ansökan om tryckning av betänkande bör detta i regel avlämnas i maskinskrift
i sin slutliga avfattning.

I det fall att de nämnda bestämmelserna iakttoges i större omfattning än
som hittills har varit fallet vid kommittéernas arbete, torde korrigeringskostnaderna
med sannolikhet kunna väsentligt begränsas. Detta bär också,
som revisorerna framhåller, uppmärksammats och påtalats i ett flertal olika
sammanhang — dock utan att någon påtaglig förbättring i nu berörda förhållanden
ägt rum.

146

En av anledningarna till de höga korrigeringskostnaderna torde få sökas
i det förhållande, att kommittéerna vanligtvis är i tidsnöd, när utredningsarbetet
har fortskridit så långt så att resultaten skall framläggas. I syfte att
vinna tid lämnas manuskript till sättning innan detsamma är slutgiltigt utformat.
Förfarandet kan emellertid ofta medföra försening i stället för den
tillämnade tidsvinsten, då omfattande korrigeringar är mer tidsödande att
utföra än nysättning.

Som ett ytterligare skäl till att kommittéerna lämnar manuskript till sättning
innan detsamma fått sin definitiva utformning nämner revisorerna metoden
att använda korrekturavdrag som arbetsmaterial under det pågående
utredningsarbetet. Förfarandet, som ej överensstämmer med de ovan nämnda
anvisningarna till kommittékungörelsen, synes enligt statskontorets mening
vara orationellt och bör icke komma till användning annat än i undantagsfall.

En utökad upplysning till kommittéerna beträffande kostnads- och leveranstidskonsekvenser
m. m. i samband med redigering och tryckning av betänkanden
synes motiverad. Genom statskontorets försorg har tidigare utgivits
en broschyr med råd och anvisningar beträffande kommittétrycket.
En omarbetning av nämnda broschyr är planerad och det synes lämpligt att
i detta sammanhang ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om korrigeringskostnaderna.
Broschyren bör genom vederbörande departements försorg
tillställas kommittéerna redan när utredningsuppdragen ges.

Utgivningen av nämnda broschyr torde dock sannolikt ej vara tillräcklig
för uppnående av ett tillfredsställande resultat. Jämsides med denna åtgärd
bör därför eftersträvas att kommittéerna i samarbetet med statskontorets
tryckeriexpedition erhåller så allsidig belysning som möjligt av frågan om
korrigeringarnas betydelse ur såväl tids- som kostnadssynpunkt. I samband
härmed bör också mer ingående prövas bl. a. vilka tidpunkter för manuskriptinlämning
som är lämpliga med hänsyn till såväl kommittéernas önskemål
och deras aktuella arbetssituation som till tryckeriernas leveranskapacitet
vid tillfället i fråga. Statskontoret avser att i sistnämnda hänseende
närmare överväga sådana åtgärder som kan leda till en effektivisering av
planeringsarbetet i samband med tryckning av betänkanden.

I sammanhanget kan även nämnas att Kungl. Maj :t den 28/6 1962 uppdragit
åt statskontoret att utreda frågan om den statliga publikationsverksamhetens
finansiering m. m. I utredningen kommer för publikationer i allmänhet
att uppmärksammas bl. a. kommittéers och myndigheters behov av
service beträffande ex-vis redigeringsfrågor, korrekturläsning, lagerhållning
och distribution. Utredningen kommer att redovisas vid senare tillfälle under
innevarande år.

Beträffande frågan om kostnaderna för stencilering m. m. i jämförelse
med tryckning av betänkande sammanfaller statskontorets erfarenheter
med vad som i detta hänseende sägs i revisorernas berättelse. Ämbetsverket
vill även framhålla fördelen av att kommittéerna vid behov samråder med
vederbörande departement och statskontoret innan mångfaldigande av betänkande
sker, oavsett vilken framställningsmetod som planeras.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef Nord och tryckeriintendent
Johansson, föredragande. Stockholm den 25 januari 1965.

GÖSTA BRUNO

/. Johansson

147

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket ansluter sig till de av revisorerna anförda synpunkterna
på såväl kostnaderna för korrigering av kommittétrycket som kostnaderna
för stencilering m. m. i jämförelse med tryckning av betänkanden.
Ämbetsverket har vid undersökning av kostnaderna för kommittétrycket
under budgetåret 1963/64 funnit att för 43 tryckta betänkanden den sammanlagda
sättningskostnaden uppgått till 283 134: 93 kronor och korrigeringskostnaden
till 117 503: 15 kronor eller 41,5 % av sättningskostnaden.

De höga korrigeringskostnaderna torde i första rummet få ses i samband
med de särskilda former i vilka kommittéarbetet bedrives. I anslutning till
vad revisorerna anför härom vill riksrevisionsverket för sin de! framhålla
att det i större utsträckning än vad nu är fallet torde vara möjligt att i utredningsarbetet
taga slutlig ställning till innehållet i maskinskrivna manuskript
innan sättning påbörjas. Det bör ankomma på ordförande eller utredningsman
att planlägga och leda utredningsarbetet så att detta syfte i
möjligaste mån uppnås. Fastare former för kommittéarbetets bedrivande
genom införandet av bestämmelser om signering och justering av manuskript
innan dessa avlämnas till sättning skulle måhända medföra viss effekt
men torde å andra sidan tynga utredningsarbetet. I vissa fall skulle
sannolikt tryckningen av ett betänkande med fördel kunna ombesörjas av
exempelvis statskontorets tryckeriexpedition. Det är likväl svårt att överblicka
i vilken utsträckning dylika åtgärder medför större kostnader för
maskinskrivning och stencilering. Om man vill hålla nere de sammanlagda
kostnaderna för renskrivning och tryckning torde det väsentliga vara att
arbetet planeras och bedrives på ett praktiskt sätt.

Åtskilligt arbete nedlägges av enskilda kommittéledamöter på rent språklig
granskning av utredningstext. Det kan enligt riksrevisionsverkets mening
leda till besparingar om uppgiften att fullgöra sådan granskning anförtros
en mindre grupp inom kommittén.

I de fall maskinskrivet manuskript kan läggas till grund för ett slutligt
ställningstagande i utredningsarbetet, minskar behovet av särskilda korrekturupplagor.
I tryckningskostnaderna för 1963/64 ingår kostnader för korrekturupplagor
med 35 907: 77 kronor. Viss besparing torde sannolikt kunna
vinnas även i fråga om denna kostnadspost.

Som revisorerna framhåller synes det vara av särskild vikt att garantier
skapas för att kommittéerna redan från början blir klart medvetna om kommittékungörelsens
bestämmelser och därav föranledda konsekvenser för
verksamhetens planläggning. Det förtjänar enligt riksrevisionsverkets mening
övervägas om icke såsom komplettering till författningsbestämmelserna
kunde meddelas någon form av information om förfarandet vid publicering
av utredningsresultat. Upplysning om de ekonomiska konsekvenserna
av bristande planering och olämpligt publiceringsförfarande kan förväntas
medföra större kostnadsmedvetenhet hos de för publicering av utredningsresultaten
ansvariga kommittéordförandena m. fl.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, (förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Lindencrona, Lundgren, Petterson och Elofsson samt
närvarit byråchefen Ehnbom, varjämte byrådirektören Törnebohm varit föredragande.
Stockholm den 29 januari 1965.

GÖSTA RENLUND

Yngve Törnebohm

148

§ 25 Formen för utbetalning av löner inom statsförvaltningen

Försvarets civilförvaltning

Genom beslut den 10 februari 1961 uppdrog Kungl. Maj:t åt civilförvaltningen,
att, i den omfattning civilförvaltningen fann lämpligt, försöksvis
tills vidare anordna löneutbetalning genom insättning å checkräkning.

I anledning av detta uppdrag beslöt civilförvaltningen, efter att ha berett
företrädare för vederbörliga personalorganisationer tillfälle att uttala sig i
frågan och efter överläggningar med Sveriges kreditbank, här nedan kallad
banken, alt försök skulle igångsättas fr. o. in. maj månad 1961. Försöken
skulle till en början omfatta ca 14 000 tjänstemän vid försvaret vid 27 särskilt
utvalda kassor. Sedan försöksverksamheten stabiliserat sig ha därefter
ytterligare tjänstemän inom försvaret inlemmats i checklönesystemet.
Nu omfattar detta samtliga försvarets kassor och berör för närvarande
omkring 40 000 tjänstemän vid försvaret.

Såsom av revisorerna erinrats har Kungl. Maj :t genom beslut 28 juni

1962 uppdragit åt civilförvaltningen att i samråd med statskontoret, riksrevisionsverket
och statistiska centralbyrån organisera och tills vidare försöksvis
ombesörja löneuträkning och löneutbetalning för tjänstemän hos
sistnämnda tre ämbetsverk enligt den ordning, som gäller beträffande försvarets
tjänstemän. Sedan civilförvaltningen i anledning härav överarbetat
sina bestämmelser angående löneutbetalning att anpassas även till löneutbetalning
vid civila verk, övertog civilförvaltningen fr. o. m. 1 januari

1963 successivt löneuträkningen och löneutbetalningen vid ifrågavarande
tre ämbetsverk. Detta gör att sagda verksamhet vid utgången av nästföregående
kalenderår berörde sammanlagt över 41 000 personer med en månatlig
omslutning efter avdrag för skatt av över 48 mkr.

Vidare ombesörjer civilförvaltningen numera också i anslutning till
Kungl. Maj:ts beslut 29 maj 1964 fr. o. in. 1 januari 1965 central uträkning
av löner till personal inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, omfattande
rikspolisstyrelsen och den lokala polisorganisationen, statens polisskola,
statens kriminaltekniska laboratorium, riksåklagarämbetet och övriga
åklagarmyndigheter samt exekutionsorganisationens samtliga kronofogdedistrikt.
Med hänsyn härtill omfattar civilförvaltningens verksamhet
på ifrågavarande område fr. o. m. innevarande kalenderår ytterligare ca
16 500 personer. Den utbetalade nettolönesumman för januari 1965 uppgår
till omkring 74,5 mkr.

1 fråga om den närmare utformningen av det nu tillämpade systemet
hänvisar ämbetsverket till den av revisorerna omförmälda utförliga redogörelse
vilken av verket avgivits i underdånig skrivelse 27 juni 1962.

Med avseende på de erfarenheter som vunnits av det nya utbetalningssystemet
framhöll civilförvaltningen i nyssnämnda skrivelse, att dessa givit
vid handen, att det nya systemet ur många synpunkter är överlägset
tidigare använt system och att det nya systemet därför borde kunna utbyggas
att omfatta än flera tjänstemän än dittills. Den tid som därefter förflutit
har icke föranlett civilförvaltningen att ändra uppfattning härom.
Inlemmandet av de civila verken i tillämpat löneutbetalningssystem har
— sett ur civilförvaltningens synpunkt — gått bra och styrkt erfarenheten,
att möjligheter finnas för en vidgad samordning avseende centra -

149

liserad avlöningsuträkning och avlöningsutbetalning med hjälp av maskinell
utrustning.

Eu förutsättning för att ett system med centraliserad avlöningsuträkning
och avlöningsutbetalning skall vara smidigt och rationellt är, att man har
ett utbetalningsförfarande som så långt möjligt avlastar den utbetalande
myndigheten. Civilförvaltningen, som tidigare tillämpade systemet med utbetalning
över postgiro (medförande maskinell utskrift av postgirokort till
varje löntagare), anser det vara uppenbart, att ett sådant utbetalningsförfarande
måste väljas som möjliggör för den utbetalande myndigheten att
tillhandahålla därtill anslutna tjänstemän lönen genom någon form av kontoinsättning.
Lika självklart är, att formen för den löneutbetalning som
handhaves av ett och samma verk måste vara enhetlig. Endast härigenom
kan verklig effektivisering och besparing åstadkommas.

Det av civilförvaltningen tillämpade systemet innebär, att i princip all
den personal, för vars avlöning civilförvaltningen har att svara, skall vara
anslulen till det centraliserade systemet, vilket medför att samtliga löner
utanordnas till en penninginrättning, som ombesörjer distributionen av lönerna
till löntagarna. Härigenom vinnes den fördelen att civilförvaltningen
i fråga om själva utbetalningen endast har en part att samverka med. Därvid
blir det också för ämbetsverket ovidkommande, att de enskilda löntagarna
genom överenskommelser med utbetalningsorganet i vissa fall kan
välja att erhålla sina avlöningsmedel på annat sätt än genom insättning
på ett checklönekonto. Någon rätt för den enskilde löntagaren att hos den
löneuträknande myndigheten, civilförvaltningen, utverka annan ordning än
den av verket fastställda föreligger icke och bör icke heller under några
förhållanden medgivas.

Även om sålunda för alla till ämbetsverkets centrala löneuträknings- och
löneutbetalningssystem anslutna tjänstemän gäller allenast ett sätt för ämbetsverkets
utbetalning av lön, förekommer, att viss personal temporärt
icke kan vara ansluten till det centrala systemet och därmed också blir
utesluten från checklön. Härutinnan vill civilförvaltningen framhålla, att
avlöningsuträkningen måste grunda sig på visst rapporteringsförfarande.
Vederbörliga rapporter måste vara inkomna till den avlöningsuträknande
myndigheten före viss dag för att samtliga löner skola kunna vara tillgängliga
för löntagarna vid det fastställda utbetalningstillfället. Anställes eu
person efter det rapporterna för viss månad skall vara tillgängliga för löneuträkningen,
måste särskilda åtgärder vidtagas för att vederbörande skall
erhålla lön för sagda månad. Förseningar kunna vidare uppkomma på grund
av andra förhållanden i samband med anställningen. Då ett starkt rationaliserat
ADB-förfarande, byggt på massverkan, icke kan tillåtas bliva brutet
genom enstaka utanför normalrutinen liggande fall, har det icke hittills
befunnits möjligt och lämpligt att inordna sådana fall i det centraliserade
systemet. Med hänsyn härtill har bestämts, att nyanställda, som icke kunnat
rapporteras till central avlöningsuträkning inom därför föreskriven tid,
icke skola anslutas till systemet under första anställningsmånaden.

Ett annat undantag från huvudregeln om anslutning till det centraliserade
utbetalningssystemet föreligger med avseende på sista anställningsmånaden.
Enligt bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente
skall, då tjänstemans anställning hos staten upphör vid annan tidpunkt än
kalendermånads utgång, löneutbetalning ske i samband med anställningens
upphörande. Enär maskinell avlöningsuträkning av skäl som ovan an -

150

tytts icke ger utrymme för individuell behandling med »personliga» utbetalningsdagar,
kan av praktiska skäl centralsystemet icke förenas med sagda
utbetalningsregel i statens allmänna avlöningsreglemente. Härtill kommer
att löneutbetalningen för viss kalendermånad grundas på preliminär
beräkning, vilket i enlighet med statens allmänna avlöningsreglementes
bestämmelser innebär att eventuella tillägg till och avdrag på lön som regel
sker i nästföljande månad. För den som slutar sin anställning måste således
slutlig reglering av löneförhållandena ske i samband med sista avlöningstillfället.
Med hänsyn härtill avföres vederbörande ur centralsystemet
med utgången av näst sista anställningsmånaden.

Förutom ovannämnda rapporteringstekniska och lönetekniska skäl för
vissa undantag från tillämpningen av centraliserad avlöningsuträkning och
avlöningsutbetalning kan i vissa fall även praktiska skäl finnas för liknande
undantag. Så är främst fallet beträffande tjänstemän med kortvarig
anställning och personal, vars lön icke utbetalas månadsvis. Vad särskilt
angår de korttidsanställda må framhållas, att intagningsproceduren självfallet
medför visst arbete i form av grundrapportering och att det av denna
anledning kan vara mindre rationellt att inlemma vederbörande i systemet.

För den som sålunda av olika skäl icke är ansluten till det centrala systemet
sker utbetalning av vederbörandes lön icke genom civilförvaltningen
utan genom den lokala myndighet där vederbörande är löneredovisad ( = i
princip där han tjänstgör).

De nämnda undantagen basera sig såsom framgått av det föregående på
såväl tekniska som praktiska skäl. Civilförvaltningen anser, att — sett på
längre sikt — vissa av dessa skäl skulle kunna undanröjas. Revisorerna ha
själva varit inne på tankegångar härom i det att fråga väckts, om det icke
skulle vara möjligt att även i vad gäller beräkning och utbetalning av pensioner
åstadkomma ett sådant samordnat system som nu är under prövning
beträffande lönerna. Civilförvaltningen föreställer sig att en sådan
ordning skulle kunna genomföras att pensionsutbetalande myndighet tillställer
pensionsavgången tjänsteman dennes pension genom insättning på
det för vederbörande redan upplagda checklönekontot. Genom samverkan
mellan löneutbetalande och pensionsutbetalande myndigheter skulle därvid
en smidig reglering av tjänstemannens löneförhållanden under sista
anställningsmånaden kunna åstadkommas.

I detta sammanhang får civilförvaltningen meddela, att ett liknande system
införts beträffande avgångna fältflygare och flygnavigatörer. Enligt
gällande bestämmelser äger flertalet av dessa efter slutad anställning under
kortare eller längre tid — beroende på anställningstidens längd — månatligen
erhålla utbetalning av för dem fastställd s. k. tjänstepremie. Med hänsyn
härtill bibehålies vederbörandes checklönekonto hos banken, vilken underrättas
om, att medel fortsättningsvis komma att insättas å detta. Checklönekontot
avslutas sålunda icke förrän sista utbetalning av tjänstepremiebelopp
ägt rum, vilken kan ske flera år efter vederbörandes avgång ur tjänst.

En uttrycklig förutsättning för att rationaliseringsvinster skall kunna
ernås vid en centraliserad avlöningsutbetalning är att det system som utnyttjas
medför möjligheter till en långt driven automatisering och att erforderlig
utrustning finnes härför. Vidare måste avlöningssystemet vara
uppbyggt och bestämmelsernas genomförande anpassat med väsentligt större
hänsynstagande till möjligheterna för automatisering än vad nuvarande
avlöningsreglementen medgiva. Det omständliga rapporteringsförfarandet,.
som vid varje utbetalningssystem erfordras vid tillämpning av nuvarande

151

reglementen, skulle vid sådant förhållande kunna väsentligen inskränkas,
varvid jämväl ytterligare centralisering skulle kunna åstadkommas. Andra
frågor som också måste vinna sin lösning för att nå en långt driven centralisering
är ansvars- och revisionsfrågorna. Icke minst väsentligt är det
att skapa förutsättningar för en sådan ordning, att beslut om t. ex. löneklassplacering,
inplacering i avdragsgrupp, olika löneavdrag m. m. kunna
frambringas maskinellt och utan formellt beslut från vederbörande anställningsmyndighet.

Revisorerna ha icke tagit någon ståndpunkt till frågan om vilket avlöningssystem
som slutligen lämpligen bör tillämpas, men ifrågasätta, om
icke checklönesystemet spelat en roll i ökningen av checkbedrägerierna.
Civilförvaltningen anser sig icke kunna göra annat uttalande i sistnämnda
avseende än att enligt vad ämbetsverket har sig bekant inom verkets nu
tämligen vittomfattande utbetalningsområde några mera omfattande sådana
bedrägerier icke förekommit. För övrigt avser såsom revisorerna även framhållit
bankerna att vidtaga åtgärder för att söka stävja dylika bedrägerier.
Civilförvaltningen har för sin del enbart goda erfarenheter av det nu tilllämpade
checklönesystemet och anser sig icke kunna bedöma, huruvida ur
skilda synpunkter ett annat på kontoinsättning byggt system skulle kunna
vara att föredraga. Ämbetsverket vill emellertid framhålla angelägenheten
av att det system för avlöningsutbetalning, som slutligt väljes för statsförvaltningen,
utformas så att det medgiver en smidig anpassning till vad som
i förevarande hänseende må komma att gälla under beredskaps- och krigsförhållanden.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Ivrook, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Hallin, tf.
byråchefen Lundström och byrådirektören Modig. Stockholm den 22 januari
1965.

Carl-Otto Krook

RAGNAR LUNDBERG

Kerstin Frej

Poststyrelsen

Sedan länge förmedlar postverket löneutbetalningar i betydande omfattning
och i olika former. Utöver postanvisningar, postgiroutbetalningskort och
gireringar, vilka är de ursprungliga utbetalningssätten, tillkom under 1950-talet det s. k. girolönesystemet, vilket f. n. tillämpas för ca 300 000 personer.
Bland annat till följd av arbetsgivarnas strävanden under senare år att rationalisera
löneutbetalningarna har en rad former av s. k. kontolön tillkommit,
dvs. lönebeloppet sättes in på ett för varje anställd öppnat konto i ett
kreditinstitut. Postbankens medverkan i denna löneutbetalningsform sker
inom ramen för dets. k. postlönesystemet, vilket inberäknat en försöksperiod
nu tillämpats i fyra år. F. n. erhåller ca 37 000 personer postlön, men antalet
torde under de närmaste åren komma att stiga avsevärt. Hälften av postlönekunderna
är statsanställda och hälften är kommunalt anställda.

Att döma av vissa formuleringar i revisorernas berättelse förefaller det
som om termen »postlön» på sina håll användes som beteckning för löneutbetalning
genom postverkets försorg oavsett i vilken form detta sker. På
grund härav vill styrelsen framhålla, att man inom postverket reserverar
namnet postlön för den form av kontolön, som infördes år 1963 efter viss

152

omarbetning av systemet med s. k. löntagarkonto, vilket försöksvis tillämpades
åren 1961 och 1962.

Beträffande postlönesystemets utformning må följande anföras. Postlönesystemet
innebär, att de fast anställdas nettolöner utbetalas antingen genom
insättning på för de anställda upplagda motbokslösa, räntebärande konton
i postbanken, postlönekonton, eller genom postgiroutbetalning. Postlönekonto
öppnas fr. o. in. det år den anställde uppnår 21 års ålder. På postlönekonto
kan även när som helst under månaden genom girering insättas förskott,
traktamenten o. d.

Efter särskild överenskommelse mellan löngivaren och postbanken kan
utbetalning av lön genom postlönesystemet även omfatta korttidsanställd
personal eller personal, som har annan huvudarbetsgivare. Utbetalning sker
i sådant fall på samma sätt som till fast anställd under 21 års ålder, dvs.
genom postgiroutbetalning.

Anställd som tilldelats postlönekonto gör kontantuttag med användande
av speciella löneanvisningar, som inlöses av samtliga postanstalter. Övriga
anställda utkvitterar sin lön på valfri postanstalt genom erhållet utbetalningskort.
Postlönekontot kan även användas för in- och utbetalningar över
postgirorörelsen. Kontoutdrag utfärdas och tillställes kontoinnehavaren efter
varje dag, då omsättning bokförts på postlönekontot. Postlönekonto avslutas
i samband med att kontoinnehavaren slutar sin anställning, såvida inte denne
erhåller anställning hos annan arbetsgivare, som tillämpar postlönesystemet.
I anslutning till statsrevisorernas behandling av spörsmålet om förekomsten
av checkbedrägerier får poststyrelsen meddela följande rörande
erfarenheterna hittills av pos-tlönesystemet. I postlönesystemet liksom i andra
kontolönesystem får vissa faromoment anses ligga latenta, vilka kan leda
till uppkomsten av förluster för vederbörande bankinstitut. Förluster kan
sålunda uppkomma, dels genom att kontoinnehavare övertrasserar sitt konto,
dels genom att de blanketter, som användes för kontantuttag från kontot,
kommer i obehöriga händer, varefter de falskeligen utnyttjas för uttag.
Postbankens erfarenheter av postlönesystemet i här berörda avseenden måste
anses vara övervägande goda. De övertrasseringar som görs på grund av
rent förbiseende från kontoinnehavarnas sida, är såväl antalsmässigt som
beloppsmässigt av ringa omfattning. Detta förhållande torde få tillskrivas
den omständigheten, att kontoinnehavarna genom de kontoutdrag, som utfärdas
efter varje omsättning, snabbt får vetskap om kontots ställning. Beträffande
de Övertrasseringar, som uppkommer genom grov vårdslöshet eller,
i undantagsfall, med vetskap om att täckning saknas, har postbanken
— genom att postanstalterna omedelbart efter ett uttag insänder löneanvisningarna
till postbanken — möjlighet att snabbt ingripa för att förhindra
ytterligare uttag. Bidragande orsaker till det gynnsamma utfallet av postlönesystemet
vad gäller i systemet liggande förlustrisker torde bland annat
vara, att postbanken kontinuerligt utövar kontroll över kontonas handhavande
och i fall av missbruk omedelbart låter avsluta ifrågavarande postlönekonton.
Vidare kan nämnas att postlönekonto i princip endast upplägges,
då löngivaren är kontoinnehavarens huvudarbetsgivare samt att postlönekonto
f. n. endast öppnas för löntagare, som fyllt eller under det år
kontot upplägges fyller 21 år.

Beträffande förfalskningar av postlöneanvisningar kan nämnas, att sådana
hittills förekommit i mycket liten omfattning. Anledningen härtill torde
vara att löntagarna noggrant iakttager de föreskrifter, som lämnas om
blanketternas förvaring.

153

Sammanfattningsvis kan sägas, att postlönesystemet synes vara överlägset
checklönesystemet beträffande möjligheterna att snabbt upptäcka eventuella
kontomissbruk och omedelbart vidtaga förebyggande åtgärder.

Som en av fördelarna med kontolön brukar framhållas, att denna löneutbetalningsform
har en sparstimulerande effekt. För riktigheten av detta antagande
talar erfarenheterna hittills av postlönesystemet, vilka visar att
kontoinnehavarnas innestående behållning successivt stiger. Det synes emellertid
uppenbart att sparandet hos de yngsta kunderna i allmänhet är tämligen
obetydligt, ett förhållande som för övrigt stämmer överens med sparundersökningar,
som företagits i andra sammanhang. Det bör vidare framhållas,
att det är ovisst om de belopp, som ackumuleras på lönekontona
verkligen representerar ett ökat totalt sparande, eller om det endast innebär
att sparbelopp flyttas över från ett kreditinstitut till ett annat. Veterligen
har denna aspekt av kontolönens sparstimulerande verkan inte närmare
utretts.

Revisorerna uttalar att checklön befriar den anställde från den omgång
och det besvär det många gånger innebär att lyfta lönen på post eller i bank.
I annat sammanhang återger revisorerna vad en personalorganisation anfört
om checklönesystemet, nämligen att detta är ett smidigt utbetalningssystem,
förutsatt att vissa förbättrade serviceanordningar genomföres för
att undvika de olägenheter, som följer dels av bankernas lördagsstängning,
dels av den tusenkronorsgräns, som nu gäller för postverkets inlösen av
checkar och dels av att postverket nu icke löser in checkar, ställda på kontoinnehavaren
själv. I anslutning härtill vill poststyrelsen först vad beträffar
den nämnda tusenkronorsgränsen anföra, att den av postverket tillämpade
beloppsgränsen är högre än den som gäller hos butiker och andra företag,
vilka liksom postverket mottager checkar i stor skala. Vidare vill styrelsen
som en allmän iakttagelse framhålla, att det skulle vara ett misstag att tro,
att förekomsten av checklön gjort sedlar och mynt överflödiga. Tvärtom visar
de senaste årens erfarenheter i postkassor, butiker och andra inrättningar
med öppethållande efter bankstängningsdags, att allmänhetens behov
av att växla till sig kontanter är mycket stort. Ehuru postverket endast
mottager check som likvid men inte medger kontantinlösen, presenterades
under 1964 nära 9 miljoner checkar i postkassorna, vilket torde motsvara
icke mindre än 20 procent av samtliga checkar som utställdes i vårt land,
till ett sammanlagt belopp av 72,4 miljarder kronor. Mottagandet av checkar
i postkassorna förorsakar på grund av ökade hanteringskostnader och
ränteförluster till följd av ökad kassahållning årligen kostnader, som sammanlagt
kan beräknas till över 3 mkr, dvs. 30 å 40 öre per check.

Checklönekundernas anspråk på postanstalterna gör sig särskilt starkt
gällande i två fall, nämligen dels då checklön införes på arbetsplatser, som
är belägna på orter, där det överhuvudtaget inte finns några bankkontor,
dels under sena cflermiddagstimmar efter hankstängningsdags och under
sommarlördagarna, då trassatbankerna är stängda. Vid dessa tidpunkter är
postanstalterna även av andra skäl hårt ansträngda. Nackdelarna med lönecheckarna
är för postverkets vidkommande att de i regel kräver längre expeditionstid
än sedlar till motsvarande belopp, att de ökar kraven på kassahållningen
och att de förorsakar visst annat merarbele i samband med överföringen
via postbankens clearingexpedition till riksbankens clearing.

För postverkets del är mottagandet av lönecheckar inte endast eu kostnadsfråga
utan även i hög grad en personalfråga. Om postverket medgav
kontantinlösen av checkar, skulle postanstalterna enligt styrelsens bedöm -

154

ning få en helt ny kategori av kunder, nämligen personer, som inte hade något
postalt ärende att uträtta vid postkassorna utan kom dit enbart för att
skaffa kontanter mot check. Ett stort antal dylika personer skulle således belasta
postkassorna till förfång för postverkets reguljära kunder. Trassatbankerna
har som svar på önskemål att de skulle återinföra visst öppethållande
på sommarlördagarna till tjänst för checklönekunderna uttalat, att de
vill ge sina anställda ledigt på lördagarna för att de skall kunna lämna så
mycket bättre service under övriga dagar. I anslutning härtill vill poststyrelsen
erinra om de betydande personalproblem, som under senare år aktualiserats
för postverket. Även om poststyrelsen är väl medveten om angelägenheten
av att erbjuda allmänheten en god service, är styrelsen — mot den
förut angivna bakgrunden — dock inte utan vidare beredd att åtaga sig
uppgifter av här antytt slag, i synnerhet som dessa i hög grad skulle komma
att belasta personalen under s. k. obekväm arbetstid.

Enligt poststyrelsens mening skulle en betydande del av de olägenheter
och kostnader, som nu är förenade med checklönesystemet, elimineras, om
kontoinnehavarna genom lämpliga åtgärder kunde förmås att avstå från att
ställa ut checkar på småbelopp. Därigenom skulle antalet checkar och därmed
hanterings- och bokföringskostnaderna reduceras. Det kan i detta sammanhang
nämnas att olägenheterna med småcheckar saknar motsvarighet
inom postlönesystemet. På grund av systemets utformning utställer postlönekunderna
i genomsnitt endast två å tre löneanvisningar per månad,
varigenom bokförings- och hanteringskostnaderna begränsas.

De samhällsekonomiska aspekterna av kontolönesystemet kan enligt poststyrelsen
sammanfattas på följande sätt. Jämfört med kontantlön innebär
kontolön rationaliseringsvinster för löngivarna och viss inlåningsökning för
de kreditinstitut, som övertar ifrågavarande löneutbetalning. Mot dessa
fördelar måste emellertid ställas de betydande olägenheterna ur personaloch
kostnadssynpunkt, som övervältras på postanstalter, butiker och andra
inrättningar, som har kassarörelse och långt öppethållande.

Vid löneutbetalningstillfällena ökas i hög grad besöksfrekvensen vid postanstalterna.
Postverket försöker på olika sätt att utjämna arbetsbelastningen
vid postkassorna. Det skulle enligt poststyrelsens mening ligga i linje
med dessa strävanden, om löneutbetalningarna i större utsträckning än som
hittills skett kunde utspridas på olika dagar.

Vad beträffar det av statsrevisorerna behandlade spörsmålet om en enda
eller flera löneutbetalningsformer hos en och samma arbetsgivare delar
poststyrelsen givetvis den framförda principiella uppfattningen att löneutbetalningsformen
bör göras så enhetlig som möjligt. Styrelsen vill emellertid
med hänvisning till vad som ovan anförts framhålla, att i den mån det
dominerande löneutbetalningssättet är någon form av kontolön, måste undantag
göras för personer under viss fastställd minimiålder, för personer,
som kan anses mindre lämpade att handha ett lönekonto och för personer,
som misskött sitt konto. Redan hos arbetsgivare med tämligen begränsat
antal anställda synes det därför nödvändigt att komplettera kontolönen med
något annat löneutbetalningssätt. Som framhållits i revisorernas berättelse
erbjuder postlönesystemet möjlighet att kombinera kontolön med lön via
postgiroutbetalning till personer under 21 år och andra anställda, vilka av
någon anledning inte anses böra erhålla kontolön.

Poststyrelsen vill slutligen framhålla att den hittillsvarande utvecklingen
pekar på att postlönesystemet är mindre kostnadskrävande och innebär
färre risker för bedrägliga förfaranden än checklönesystemet. Styrelsen in -

155

stämmer emellertid i statsrevisorernas uttalande att det f. n. är svårt att
göra en helt rättvisande jämförelse mellan checklöne- och postlönesystemen,
eftersom postlönesystemet hittills tillämpats endast en kort tid. Bland
annat på grund härav är det enligt styrelsens mening motiverat att skjuta
upp det slutliga ställningstagandet till frågan om sättet för de statliga lönernas
utbetalning till dess att erforderlig erfarenhet vunnits om de nu tillämpade
utbetalningssystemen och därav uppkommande konsekvenser.

I avgörandet av detta ärende bär deltagit generaldirektören Hörjel, direktören
Apelqvist, riksbanksdirektören Callans samt postbankschefen Lönnqvist
(föredragande). Stockholm den 8 februari 1965.

NILS HÖRJEL

Sven Lönnqvist

Statskontoret

Riksdagens revisorer framhåller i sitt yttrande att de finner betydande
fördelar törenade med ett löneutbetalningssystem, som innebär att lönen
insättes på ett löntagarens konto. De fördelar som vinns genom nyssnämnda
system är främst rationaliseringsvinster för myndigheterna, ökad benägenhet
till sparande bland de anställda samt i vissa fall möjligheter för
dessa att utnyttja lönen utan den omgång och det besvär det många gånger
innebär att lyfta lönen på stationeringsorten eller på post eller i bank.

Enligt revisorernas mening talar övervägande skäl för att system av
denna art principiellt bör givas försteg framför de tidigare gängse formerna
med kontantbetalning, betalning genom postanvisning etc.

Statskontoret har ur de synpunkter ämbetsverket närmast har att företräda
funnit att en övergång från kontantlön till utbetalning över ett motbokslöst
löntagarkonto bör eftersträvas inom den statliga förvaltningen.
Denna uppfattning motiveras främst av den arbetsminskning och de arbetstekniska
fördelar som därigenom kan uppnås hos myndigheterna.

Beträffande den sparstimulerande effekt som utbetalning över ett löntagarekonto
förutsättes ha torde råda en viss tveksamhet. Det anses sannolikt
att denna utbetalningsmetod stimulerar kortsiktigt sparande. Huruvida
den stimulerar till långsiktigt sparande är mer ovisst. Frågan om i
vilken grad ett långsiktigt sparande aktiveras genom denna utbetalningsform
är av allmänt intresse men torde ej böra få påverka valet mellan olika
alternativ, så länge frågan ej närmare klarlagts.

Beträffande de olika former av löntagarkonton, som enligt revisorernas
redogörelse nu används för lönutbetalning, synes enligt statskontorets mening
checklönen och postlönen vara de alternativ, som bäst tillfredsställer
kraven på administrativ enkelhet. För båda torde det vara möjligt att med
anlitande av automatisk databehandling åstadkomma en samordnad organisation
för löneuträkning och löneutbetalning. Det torde också vara möjligt
att bibehålla en viss valfrihet mellan de båda utbetalningsformerna
inom ett i övrigt enhetligt tekniskt system. I vad avser det administrativa
arbetet hos myndigheterna och därmed förenade kostnader synes det svårt
att dra några säkra slutsatser om vilket av de två här nämnda lönekontosystemen
som är att föredra.

Ur löntagarens synpunkt erbjuder checken den fördelen att densamma är
användbar som direkt betalningsmedel i praktiskt taget alla sammanhang.

156

Postlöneanvisningen däremot kan f. n. endast inlösas på postanstalter. En
sådan inskränkning i användbarheten kan vara besvärande, om det ingår
i löntagarens vanor att eljest använda checken som betalningsmedel. Av intresse
i sammanhanget synes vara att få närmare klarlagt hur denna fördel
med checklönesystemet i praktiken uppfattas och utnyttjas av löntagarna.

Ett mycket stort antal betalningar sker numera över postgiro. Postlönesystemet
innebär att löntagarens postlönekonto tillika kan användas som
ett vanligt postgirokonto. Vid checklönesystemet kan samma effekt nås,
men i detta fall måste löntagaren i särskild ordning beordra överföring av
medel från checklönekontot till sitt postgirokonto.

Slutligen må framhållas, att både checklönesystemet och postlönesystemet
torde innebära omfattande redovisningsarbeten hos penninginstituten.
Nämnda förhållande ävensom ett orättmätigt utnyttjande av checker och
postlöneanvisningar medför självfallet kostnader av olika slag. Enligt statskontorets
mening synes det angeläget att man närmare klarlägger dessa
kostnader i syfte att få ett säkrare underlag för att kunna bedöma vilket
löneutbetalningssystem som ur olika synpunkter är lämpligast.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit direktör Malmström,
föredragande. Stockholm den 1 februari 1965.

GÖSTA BRUNO

K. E. Malmström

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket får anföra, att ämbetsverket ansluter sig till revisorernas
uttalande.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Lindencrona, Lundgren, Petterson och Elofsson
samt närvarit byråcheferna Ehnbom och Säfström, varjämte byrådirekdirektören
Jarder varit föredragande. Stockholm den 29 januari 1965.

GÖSTA RENLUND

Ingrid Jarder

157

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

§ 26 Statsbidragen till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet samt
till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet

Statskontoret

Gällande bestämmelser om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
trädde i kraft den 1 juli 1963. Enligt vad statskontoret
inhämtat hänför sig de av riksdagsrevisorerna påtalade bristerna och felaktigheterna
i redovisningsmaterialet till tiden innan dessa bestämmelser
började tillämpas. I samband med övergången till de nya statsbidragsbestämmelserna
ansågs det påkallat att pröva möjligheterna att med hjälp
av automatisk databehandling bearbeta det för bidragsgivningen erforderliga
materialet. Såsom framgår av skolöverstyrelsens till revisorerna lämnade
redogörelse för förvaltningen av nämnda statsbidrag har således under
budgetåret 1963/64 vid statistiska centralbyråns datamaskincentral
bedrivits viss försöksverksamhet för uträkning av statsbidragets storlek
och för erhållande av viss statistik på grundval av studiecirklarnas rapporter.
Denna försöksverksamhet har huvudsakligen finansierats med medel
som tillskjutits av statskontoret medan studieförbunden svarat för en
mindre del av kostnaderna. Under innevarande budgetår skall samtliga
studiecirkelrapporter undergå nämnda bearbetning. Även till denna lämnar
statskontoret bidrag.

Genom den vid statistiska centralbyrån sålunda bedrivna automatiska
databehandlingen av uppgiftsmaterialet förbättras möjligheterna att bearbeta
redovisningarna och att tillfredsställande kontrollera att de formella
förutsättningarna för utbetalning av statsbidrag till det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet föreligger. Därigenom kan emellertid ej kontrolleras
att de i redovisningshandlingarna lämnade uppgifterna överensstämmer
med faktiska förhållanden. Att så är fallet intygas skriftligen dels av ledarna
för de olika studiecirklarna och dels av de lokalorgan som lämnar
uppgifter till grund för studieförbundens ansökningar om statsbidrag. Såsom
framgår av handlingarna i ärendet utövar dessutom skolöverstyrelsen
viss kontroll i nämnda hänseende. Enligt statskontorets mening bör erfarenheterna
av den genomförda omläggningen av det administrativa förfarandet
avvaktas innan den av revisorerna föreslagna utredningen beträffande
nämnda statsbidrag kommer till stånd.

Bestämmelserna om statsbidrag till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet
tillkom år 1954. Enligt vad statskontoret inhämtat utnyttjas
för närvarande — med undantag för ett studieförbund — ej maskinell
databehandling för kontroll av att de för statsbidraget föreskrivna villkoren
är uppfyllda. Statskontoret vill ifrågasätta om inte även för detta
bidrag bör användas ett förfarande liknande det som nu tillämpas för bidragsgivningen
till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Inom skol -

158

överstyrelsen lär en förändring därhän vara under övervägande. Om denna
kommer till stånd, synes det ej heller ifråga om förevarande statsbidrag
erforderligt med någon utredning med det av riksdagsrevisorerna avsedda
syftet.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef Jerdenius
och byrådirektör Ehrén, föredragande. Stockholm den 27 januari 1965.

GÖSTA BRUNO

Hans Ehrén

Riksrevisionsverket

Mot bakgrunden av de felaktigheter som uppdagats vid granskningen
av statsbidragsrekvisitioner till här ifrågavarande ändamål finner revisorerna
det angeläget att särskilda åtgärder vidtages i syfte att för framtiden
skapa ökade garantier för att statsbidragsbestämmelserna blir i tillbörlig
grad beaktade. Enligt revisorernas mening bör en utredning därför snarast
tillsättas med uppgift att klarlägga orsakerna till de konstaterade
missförhållandena, varvid uppmärksamhet bör ägnas frågan om brister
kan tänkas föreligga i det nu tillämpade redovisningssystemet och om den
hittillsvarande kontrollen på förevarande område kan anses tillräckligt
betryggande.

Vad särskilt gäller det fria och frivilliga folkbildningsarbetet bör enligt
riksrevisionsverkets mening i första hand avvaktas resultatet ur kontrollsynpunkt
av den i samband med de nya bidragsbestämmelsernas ikraftträdande
igångsatta försöksverksamheten med datamaskinbehandling av
studiecirklarnas rapporter. I fråga om statsbidragen till ungdomens förenings-
och fritidsverksamhet torde kunna förväntas att 1962 års ungdomsutredning
kommer att ägna uppmärksamhet åt bidragsbestämmelserna.

Kontrollens intensitet bör enligt riksrevisionsverkets mening avvägas
med hänsyn till bidragsanslagens relativt begränsade storlek i förhållande
till den mycket omfattande verksamhet det här är fråga om. Åtskilliga av
de uppmärksammade felaktigheterna torde sannolikt sammanhänga med
statsbidragsvillkorens mycket detaljrika och rigorösa utformning, vilket
förhållande uppenbarligen måste vålla vissa svårigheter i tillämpningen. En
utredning av det slag revisorerna påyrkat bör enligt ämbetsverkets mening
i första hand söka åstadkomma enklare och mera schablonmässiga statsbidragsbestämmelser
än de nuvarande.

GÖSTA RENLUND

Birger Näsholm
Föredragande

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen vill inledningsvis påpeka, att redogörelsen för statsbidragsbestämmelserna
beträffande studiecirkelverksamheten är missvisade såtill -

159

vida, som de i berättelsen citerade bestämmelserna gäller från och med 1/7
1963, medan samtliga de i berättelsen upptagna granskningsfallen hänför
sig till tidigare bestämmelser på detta område (kungörelsen 1947: 508 med
senare vidtagna ändringar). I 1947 års kungörelse föreskrevs att »statsbidrag
utgår för anordnande av allmänna studiecirklar . . .», medan bestämmelsen
i 1963 års kungörelse har följande formulering: »Till den som anordnar
studiecirkel utgår statsbidrag . . överstyrelsen återkommer i det
följande med en närmare uttolkning av de skiljaktiga formuleringarnas innebörd.
I redogörelsen för bestämmelserna angående statsbidrag till ungdomens
förenings- och fritidsverksamhet har de ändringar, som vidtagits genom
kungörelsen 1964: 511, ej omnämnts och vidare har ej noterats, att
statsbidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet utgår enligt
kungörelsen 1964: 510, varför de citerade bestämmelserna om bidrag till avlöning
av ungdomsinstruktörer ej är aktuella.

Studiecirkeluerkscimheten. Det granskningsfall beträffande studiecirkelverksamheten
inom ABF:s lokalavdelning i Malmö, som omnämns i berättelsen,
härrör från eu intensivkontroll i fyra städer (Malmö, Kalmar, Karlstad
och Umeå) av studiecirklar och fritidsgrupper verksamma under budgetåret
1958/59. Därvid detalj granskades sammanlagt 3 047 studiecirklar
inom de 13 godkända studieförbunden. Det sammanlagda antalet statsbidragsberättigade
studiecirklar i hela riket utgjorde nämnda år 64 412.
Granskningen omfattade sålunda 4,7 % av samtliga studiecirklar. Utöver det
ovan omnämnda granskningsfallet i Malmö föranledde överstyrelsens kontroll,
att statsbidraget återkrävdes för endast en studiecirkel i Malmö (TBV)
med 150 kronor.

Vad beträffar felaktigheterna rörande ca 300 cirklar inom Malmö ABFavdelning
(ej 57 cirklar som angivits i berättelsen) är detta granskningsfall
det mest omfattande som förekommit vid någon av överstyrelsens kontroller.
Ärendet har utförligt redovisats i samband med överstyrelsens yttrande
(12/1 1963) över en framställning till Kungl. Maj :t från ABF om befrielse
från skyldigheten att återbetala det begärda statsbidragsbeloppet. I överstyrelsens
yttrande heter det bl. a.

»Överstyrelsen har under handläggning av detta ärende funnit, att den
främsta orsaken till Malmö ABF-avdelnings brister i redovisningen varit
oförmåga att bemästra kraven på administrativa åtgärder i samband med
en starkt ökande verksamhet. Något avsiktligt åsidosättande av statsbidragsbestämmelserna
har enligt vad som framkommit icke ägt rum. Överstyrelsen
har inte kunnat konstatera något missbruk av statsbidragsmedel. Från
pedagogisk synpunkt har avdelningen ådagalagt eu målmedveten strävan
att hålla en god kvalitet och överstyrelsen har i detta hänseende ingen
anmärkning att rikta mot verksamheten.»

Överstyrelsens egen kontroll är icke den enda kontroll av verksamheten
som sker. Enligt bestämmelserna skall varje studieförbund, genom sin av
skolöverstyrelsen godkända studierektor, granska och godkänna varje studiecirkel,
för vilken statsbidrag rekvireras. Denna första kontroll är ordnad
på varierande sätt i olika studieförbund men innefattar ofta en dubbelkontroll.
Vid rekvisition av studiecirkclbidraget intygar studierektor att samtliga
studiecirklar kontrollerats och befunnits fylla fordringarna för statsbidrag.
Den kontroll som överstyrelsen utövar gäller alltså eu kontroll av
att förbunden utfört det, som de intygat vid rekvisitionen av statsbidrag.
Fn dylik intensivkontroll av verifikationsmaterialet sker vanligtvis enligt
följande rutin. Närvarolistorna granskas, kontroll verkställs alt statsbidrags -

160

givningens villkor uppfylls beträffande antal närvarande vid varje sammankomst
och beträffande antal sammankomster,. Uppmärksamhet ägnas
åt namnen på deltagare och ledare, sammanträdestider och -platser. Uträkningen
av statsbidraget kontrolleras. Ledarnas kompetens samt studieplanernas
utformning genomgås.

Alt överstyrelsen trots studieförbundens egen kontroll kan finna anledning
påtala felaktigheter, förklaras delvis av verksamhetens natur. I sina
yttersta förgreningar och långt upp i leden är den uppbyggd på frivillig medverkan
under fritid. En grundläggande princip för verksamheten är att
den bygger mer på förtroende än på rigorös kontroll. Detta och verksamhetens
karaktär av ideell folkrörelse med förtroendevalda funktionärer innebär
bl. a., att kommunikationerna mellan riksförbund och lokalavdelning
kan möta en del praktiska svårigheter och att informationen blir ojämn.
En annan orsak torde vara att bestämmelserna intill 30/6 1963 föreskrev
studiecirkeln såsom bidragsmottagande och uppgiftslämnande enhet, varigenom
ett stort ansvar och förtroende var utspritt på mycket små enheter
och på många gånger otillräckligt informerade frivilliga medarbetare. De
från 1/7 1963 införda bestämmelserna innebär en större fasthet härvidlag,
genom att ansvaret läggs på en studiecirkelanordnare, vanligtvis en lokalavdelning
av ett studieförbund, som rapporterar verksamheten till förbundet.
En tredje orsak, som överstyrelsen finner angeläget framhålla i detta sammanhang,
torde vara bestämmelsernas detaljrika utformning och många
gånger svårtolkade innebörd. Det fall rörande nio musikcirklar i Linköping,
som refereras av revisorerna på s. 249—253 och 256—257, förefaller gälla
just en sådan tolkningsfråga, ehuru överstyrelsen ännu inte varit i tillfälle
att ta slutlig ställning i det ärendet.

Överstyrelsen kan icke instämma i revisorernas uppfattning att studiecirkelverksamheten
uppvisar »en mängd fel av ej sällan graverande art»,
såsom anförts på s. 257. Med den kraftiga expansion, som studiecirkelverksamheten
uppvisat sedan 1947, synes det vidare ofrånkomligt att informationen
om detaljer i statsbidragsvillkoren och uttolkningen av dessa icke
uppvisar hundraprocentig effektivitet.

Ungdomens fritidsverksamhet. Budgetåret 1957/58 infordrade överstyrelsen
uppgifter beträffande samtliga fritidsgrupper från ABF, JUF :s studiefrämjande
och Riksidrottsförbundet, sammanlagt 17 316 grupper med
291 295 deltagare. Detta år var antalet fritidsgrupper sammanlagt 47 926.
Följaktligen kontrollerades 32 % av hela materialet,. Antalet deltagare var
745 591 och därigenom omfattades 39 % av deltagarantalet av denna kontroll.
Mindre än en halv procent av det sålunda kontrollerade materialet
var behäftat med felaktigheter. Rörande granskningen anförde överstyrelsen
att »endast smärre felaktigheter, som inte haft betydelse för anslagsgivningen,
har därvid uppdagats». Granskningen medförde icke några återbetalningslcrav
från överstyrelsens sida.

Såsom tidigare omnämnts genomförde överstyrelsen en intensivkontroll
av studiecirklar och fritidsgrupper i fyra städer beträffande verksamhetsåret
1958/59. Vid denna kontroll detalj granskades sammanlagt 774 fritidsgrupper.
Det totala antalet fritidsgrupper under nämnda år utgjorde 44 041.
Granskningen medförde inte någon anmärkning på statsbidragsrekvisitionerna.
Fortlöpande granskningar av underlaget för studieförbundens och
riksidrottsförbundets bidragsrekvisitioner genomförs årligen genom stickprov
utan att anledning till anmärkningar hittills förelegat i något fall.

Sedan 1954 har överstyrelsen vid de två årligen återkommande instruk -

161

törskonterenserna systematiskt l>ehandlat frågor rörande fritidsverksamheten,
bl. a. kontrollåtgärderna. I och med verksamhetens utveckling har
efterhand den ordningen etablerats, att de riksomfattande ungdomsorganisationerna
även själva kontrollerar att bestämmelserna har efterlevts, innan
materialet överlämnas till studieförbunden.

Vissa kommuners fritidsgruppverksamhet har varit föremål för intensivkontroller
och resultatet härav framgår av följande uppställning:

Ort Tids- Hela Därav Fel Återbetal period

antal felaktiga i ning till

grupper grupper % SÖ

Göteborg............ 60/61—62/63 2 119 222 11 % 10 000: —

Halmstad .......... vt 61; vt 62 94 46 49 % 700: —

Stockholm.......... vt 60—63/64 13 105 4 336 33 % 243 500: —

Sundsvall .......... vt 61—62/63 90 — — —

Örebro ............ vt 60—61/62 396 59 15 % 3 100: —

Under budgetåret 1963/64 beviljades statsbidrag för totalt 89 116 fritidsgrupper,
av vilka 6 127 var arrangerade genom kommuners försorg. Kommunernas
andel av fritidsgrupperna utgjorde således endast ca 7 %, en
siffra som är representativ även för tidigare budgetår.

Av det anförda framgår, att vissa kommuner brustit beträffande krav
som bidragsbestämmelserna ställer på fritidsgruppverksamheten, medan
den etappkontroll, som de riksomfattande ungdomsorganisationerna etablerat,
har medfört att dessa rigoröst förmått uppfylla de uppställda kraven.
Arten av felaktigheter inom de kommunala grupperna framgår av PM från
överstyrelsen, som återgivits i revisorernas berättelse på s. 248—249.

En omkonstruktion av bidragsbestämmelserna i riktning mot eu förenkling
är säkerligen motiverad och 1962 års ungdomsutredning har även erhållit
i uppdrag att verkställa eu översyn av reglerna för bidragsgivningen
till fritidsverksamheten. Eu anpassning av redovisningsmaterialet beträffande
fritidsgrupper till databehandling är i detta sammanhang angelägen
att överväga.

Vad slutligen gäller revisorernas förslag om tillsättande av eu utredning,
vill överstyrelsen angående studiecirkelverksamheten anföra följande. 1960
års folkbildningsutredning ägnade uppmärksamhet åt kontrollfrågorna. De
från 1/7 1963 gällande bestämmelserna har medfört en betydligt fastare organisation
av hela denna verksamhet. I samband med omläggningen till de
nya bestämmelserna och som en följd därav har från kontrollsynpunkt några
viktiga ändringar genomförts, och detta torde innebära förbättrad kontroll
i jämförelse med vad som gällt under den av revisorerna granskade
tidsperioden. Fr. o. m. innevarande budgetår kommer på skolöverstyrelsens
initiativ samtliga slutrapporter av studiecirklar att databehandlas och statsbidraget
att uträknas på statistiska centralbyråns maskincentral. Härigenom
har enhetliga bestämmelser beträffande slutrapporteringen kunnat
åstadkommas och överstyrelsens systematiska kontroll blir på detta sätt eu
total kontroll. Även större säkerhet i beräkningen av statsbidragets storlek
vinns härigenom. Inför denna omläggning har förbunden funnit det nödvändigt
att genom en ökad information tillse att primärmaterialet blir så pålitligt
som möjligt. Bl. a. har man kommit överens om att utarbeta gemensamt
informationsmaterial till lokalavdelningarna. Ytterligare en garanti för
minskat antal felaktigheter kan ses i utvecklingen mot fler avlönade befattningar
såsom lokala studiecirkelarrangörer, vilken utveckling underlättas
6 Rev. berättelse ang. statsverket år 196b. It

162

av de nya bidragsbestänimelsernas utformning vad avser studieförbundens
organisationsbidrag.

Vid sammanträde den 11 januari 1965 med styrelsen för Samverkande
bildningsförbunden (där samtliga 13 studieförbund ingår) behandlades revisorernas
berättelse. Ur protokollet från sammanträdet vill överstyrelsen
citera följande:

»Under den efterföljande diskussionen uttalades tveksamhet beträffande
värdet av den föreslagna utredningen. Redovisnings- och kontrollsystemet
torde i sig självt vara ganska tillfredsställande men studieförbundens organisatoriska
resurser var allt för otillfredsställande för att möjliggöra en effektiv
kontroll av redovisningsmaterialet. Möjligen skulle detta utgöra en
motivering för en utredning som knappast skulle komma till annat resultat
än att ökade organisatoriska resurser måste ställas till studieförbundens
förfogande. Om de påtalade bristerna huvudsakligast beror på okunnighet
och slarv, kan man inte komma tillrätta med bristerna genom en omläggning
av redovisningssystemet utan endast genom att studieförbunden ges möjlighet
att genom en effektivare informations- och revisionsverksamhet komma åt
okunnigheten. Vidare erinrades om att den nya författningen förutsätter en
utbyggnad av och ökad organisatorisk fasthet i studieförbunden. Denna konsolidering
är på väg, men studieförbunden har av olika skäl hunnit olika
långt i denna utveckling. Det kan därför anses vara för tidigt att nu ge sig
på en utredning.»

Med hänvisning till studieförbundens uttalande och till vad överstyrelsen
anfört i det föregående anser överstyrelsen en särskild utredning i det av
revisorerna angivna syftet icke erforderlig.

Detta yttrande har avgivits av generaldirektören, i närvaro av undervisningsråden
Lund och Grendin samt tf. byrådirektören Inez Johnson, föredragande.
Stockholm den 25 januari 1965.

HANS LÖWBEER

Inez Johnson Margareta Persson

§ 27 Vidareutbildning av småskollärare till folkskollärare

Statskontoret

Den av revisorerna konstaterade ringa anslutningen till den vid Guldhedens
folkskoleseminarium i Göteborg bedrivna vidareutbildningsverksamheten
för småskollärare motiverar uppenbarligen ett närmare övervägande av
villkoren för verksamhetens upprätthållande. Skilda omständigheter kan givetvis
ligga till grund för den särskilt under de senaste åren framträdande
bristen på intresse från småskollärarnas sida för ifrågavarande år 1960 införda
2-åriga vidareutbildning till folkskollärare. Framhållas må sålunda
den förbättring av småskollärarnas löneläge som inträdde år 1962 genom
den då genomförda lönegradsuppflyttningen för dessa befattningshavare
(från 10 till 13 lönegraden). Lönedifferensen mellan småskollärare och
folkskollärare (lönegrad 16) har sålunda undergått en icke oväsentlig
minskning efter införandet av ifrågavarande vidareutbildningsmöjlighet.
Vidare må framhållas att för småskollärarna numera även föreligger möjlighet
att genomgå den vid lärarhögskolorna i Stockholm och Göteborg år

163

1962 införda särskilda utbildningen av hjälpklasslärare och andra speciallärare.
För denna endast 1-åriga speciallärarutbildning, med vilken utbildning
småskollärare kan erhålla tjänst i folkskollärares löneställning, har intresset
hittills varit jämförelsevis betydande. Till utbildningen i fråga har
sålunda, enligt vad statskontoret under hand inhämtat, sedan läsåret 1962/
63 antagits sammanlagt omkring 170 småskollärare.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts bör man enligt statskontorets mening
knappast kunna räkna med att anslutningen till ifrågavarande vidareutbildningslinje
skall, med nuvarande 2-åriga studiegång, förbättras i någon
högre grad. För vinnande av syftemålet med vidareutbildningen torde
därför en mera allmän översyn vara erforderlig. Enligt vad under hand upplysts
har också 1960 års lärarutbildningssakkunniga i sitt arbete tagit upp
vidareutbildningsspörsmålet. Resultatet av de sakkunnigas undersökningar
härutinnan, berörande bl. a. småskollärarna, avses komma att redovisas i
deras i en nära framtid föreliggande huvudbetänkande. Vid Kungl. Maj :ts
prövning av detta betänkande torde således även den av revisorerna nu aktualiserade
frågan om villkoren för vidareutbildningens anordnande bliva
föremål för övervägande. Åtgärd härutinnan i anledning av revisorernas
ifrågavarande uttalande torde vid angivna förhållande icke för närvarande
vara påkallad, särskilt som från statsmakternas sida uttryckligen förutsatts
(se prop. 1960: 1 bil. 10 s. 449) att upprättandet av klass av första årskursen
skulle göras beroende av i vad mån tillräckligt antal godkända sökande
anmält sig.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byrådirektör Werner,
föredragande. Stockholm den 18 januari 1965.

GÖSTA BRUNO

C. Werner

Skolöverstyrelsen

Skolöverstyrelsen har inhämtat yttrande i ärendet av rektor vid Guldhedens
folkskoleseminarium i Göteborg och av Sveriges småskollärarförbund,
vilka yttranden bifogas (Bilagor A—B).

Intagning på vidareutbildningslinjen för småskollärare till folkskollärare
skedde första gången höstterminen 1960 vid Guldhedens folkskoleseminarium
i Göteborg. I regleringsbrev den 3 juni 1960 till skolöverstyrelsen angående
vissa anslag för budgetåret 1960/61 till bl. a. anstalter för lärarutbildning
(s. 23) föreskrev Kungl. Maj it att, »därest icke så många behöriga
småskollärare kunna intagas på den tvååriga vidareutbildningslinjen, att de
fylla en hel klass, intagningen i denna klass må så ordnas, att ungefär halva
klassen utgöres av småskollärare och återstoden av kvinnliga studenter,

som skola utbildas till folkskollärare---». För budgetåren 1961/63

gällde motsvarande bestämmelse. För närvarande är föreskrivet, att två
klasser av tvååriga folkskollärarlinjen vid Guldhedens folkskoleseminarium
är öppna även för vidareutbildning av småskollärare till folkskollärare. Föreskrift
om minimiantal deltagare på vidareutbildningslinjen saknas.

överstyrelsen anmälde redan hösten 1961 i sina petita för budgetåret
1962/63, att småskollärare inte anmält sig till vidareutbildningslinjen i den
utsträckning man väntat. Då denna utbildning även hösten 1962 fålt ringa

164

anslutning, ifrågasatte överstyrelsen i sina petita för budgetåret 1963/64,
om linjen i fortsättningen borde upphållas. Överstyrelsen ansåg det inte
längre motiverat att räkna med intagning på linjen i Göteborg år 1963. Då
emellertid Sveriges småskollärarförbund tidigare framhållit att vidare utbildningsmöjligheter
för småskollärare borde finnas även i Stockholm, tillstyrkte
överstyrelsen med tvlekan att intagning finge ske på \. idare utbildningslinje
vid folkskoleseminariet i Stockholm. Om ej tillräckligt antal småskollärare
skulle anmäla sig, föreslog överstyrelsen, att studenter intogs på
återstående platser. Ett kort referat av överstyrelsens synpunkter i denna
fråga medtogs i Kungl. Maj:ts proposition 1963: 111 (s. 42 sista stycket).

I departementschefens uttalande berördes emellertid inte problemet.

I likhet med riksdagens revisorer anser överstyrelsen att vidareutbildningen
av småskollärare till folkskollärare blir alltför dyrbar genom att endast
fyra småskollärare under innevarande läsår deltar i undervisningen
vid tiuldhedens folkskoleseminarium och med beaktande av att samläsning
icke bedömts kunna ske i större utsträckning.

Enligt Sveriges småskollärarförbund beror det avtagande intresset för
linjen sannolikt på dess placering i Göteborg, och förbundet återkommer
i sitt yttrande till att den borde förläggas till östra Sverige.

Av revisorernas uttalande har även framgått, att undervisningen på vidareutbildningslinjen
för småskollärare under läsåret 1964/65 samordnats
med övrig undervisning vid seminariet endast till ca 30 %. Enligt rektors
yttrande kan samläsning med folkskollärarlinjerna vid seminariet inte ske
i nämnvärd utsträckning, då timplaner och kursmoment endast delvis överensstämmer.

De båda remissinstanserna hävdar det rättvisa i att även småskollärare
liksom andra lärarkategorier har möjlighet att utbilda sig för närmast
högre skolstadium, överstyrelsen delar denna uppfattning men vill samtidigt
framhålla, att kostnaderna för utbildning av en småskollärare till folkskollärare
rimligtvis inte bör bli större än kostnaderna för utbildning av en
student till folkskollärare.

För att minska de nu alltför höga kostnaderna för vidareutbildningen av
småskollärare till folkskollärare föreslår överstyrelsen följande åtgärder.

1. Intagning på vidareutbildningslinjen vartannat eller vart tredje år av
så många småskollärare att utbildningskostnaderna per deltagare blir ungefär
desamma som för en lärarkandidat på tvåårig folkskollärarlinje.

2. Ett friare studiesätt införs på ifrågavarande linje. Antalet schemabundna
timmar skulle avsevärt kunna minskas om t. ex. långläxor och betingsläsning
blir regel.

3. Möjlighet ges deltagare i utbildningen att i de ämnen rektor finner
lämpligt följa tim- och kursplanerna för folkskollärarlinjerna för att på så
sätt samläsning med dessa linjer skall ske i avsevärt större utsträckning än
hittills.

Detta yttrande har avgivits av generaldirektören, i närvaro av skolråden
Bosson-Nordbö och Junel, undervisningsrådet Hårleman och förste byråsekreteraren
Atterfors, föredragande. Stockholm den 18 januari 1965.

Kerstin Atterfors

HANS LÖWBEER

Ingrid Lindahl

165

liilaga .1

Yttrande från rektor vid Guldhcdens folkskoleseminarium

1. I berättelsen framhålles, att den berörda vidareutbildningen är »ett led
i strävandena att lätta den rådande bristen på utexaminerade folkskollärare»
(s. 260). Det må så vara, att detta kan anges som ett motiv, men vid tillkomsten
av denna linje var det främsta motivet ett demokratiskt rättvisekrav,
nämligen att skapa en möjlighet till vidareutbildning för den enda
kategori lärare, som saknade en sådan, nämligen småskollärarna. Redan
1946 års skolkommission uttalade önskvärdheten av att en »form av förstärkt
utbildning anordnas för dem av småskolans lärare, som önskar förvärva
kompetens för tjänstgöring på mellanskolestadiet» (SOU 1948:27,
s. 381). Om detta förslag skrev 1954 års seminarieutredning, att det »ingick
som ett led i skolkommissionens strävan att eliminera de historiskt betingade
skrankorna mellan de olika lärarkategorierna i den svenska skolan och
skapa möjligheter för varje lärare, till vilket skolstadium hans kompetens
än hänvisade honom, att genom vidareutbildning avancera till undervisning
på högre skolstadier» (Seminarieorganisationen II: s. 285). Det har synts
mig angeläget att skissera denna bakgrund, mot vilken en i och för sig relativt
hög utbildningskostnad i själva verket ändå inte bör väga alltför tungt.
Det bör kanske också i detta sammanhang nämnas, att åtskilliga av de på
denna linje intagna, alltid mycket ambitiösa lärarkandidater erhållit synnerligen
vackra vitsord i sina avgångsbetyg.

2. I revisorernas berättelse framhålles, att det från början »torde» ha förutsatts
»att såsom villkor för orgainserandet av en vidareutbildningslinje
skulle gälla, att undervisningen där omfattade ett visst minimiantal elever»

(s. 260). Till detta må endast anföras, dels att något minimiantal, mig veterligen,
aldrig fastslagits, dels att någon utbildning överhuvudtaget inte skulle
ha igångsatts, om man krävt en helt fylld avdelning på 24 lärarkandidater.
Det bör också här nämnas, att ifrågavarande utbildningslinje organiserades
först 1960 med den första examinationen 1962 och alt elevantalet först höstterminen
1964 sjunkit till det av revisorerna nämnda låga antalet. Linjen
har alltså ägt bestånd endast under en relativt kort tid. Att redan under denna
period t. ex. helt inhibera utbildningen på denna linje, innan man klart
sett, åt vilket håll trenden pekade, skulle enligt min mening inte ha varit
lämpligt, om man — vilket man bör göra — ser projektet mot den bakgrund
jag tecknat ovan under punkt 1. Även utan statsrevisorernas påpekande
skulle problemen kring utbildningen på denna linje ha blivit föremål
för överväganden.

3. De av revisorerna anförda kostnadsberäkningarna avser innevarande
läsår med dess låga elevantal. Ända sedan linjens tillkomst har enligt min
mening allt gjorts för att nedbringa kostnaderna. Sainläsning har praktiserats
inte bara med klassavdelningar på studentlinjen utan även med avdelningar
på 4-årig linje, ibland med gott, ibland med mindre gott resultat.
Kurserna på vidareutbildningslinjen är i flertalet ämnen starkt koncentrerade
och sammanfaller endast till en mindre del med kurser i klasser på andra
linjer. Följaktligen råder ingen överensstämmelse mellan timplanerna.
Detta medför oundvikligen hinder för eu mer omfattande sainläsning. Lärarkandidaterna,
som ofta inte på många år bedrivit teoretiska studier, har
också i allmänhet varit i stort behov av den handledning och instruktion de
kunnat få som enskild grupp, vilket gäller undervisningen i flertalet ämnen.

166

4. Anledningarna till det sjunkande deltagarantalet kan väl ej med säkerhet
bestämmas. Enligt min mening kan man nog inte bortse från följande
omständigheter:

a) Den senaste löneregleringen för småskollärarna medförde en löne gradsplacering,

som påtagligt minskade löneskillnaden mellan småskollärare
och folkskollärare, vilket torde ha avsevärt minskat intresset för vidareutbildning.
_

b) Linjens existens har ej varit tillräckligt känd. De två första aren agde
en omfattande annonsering rum i landets större dagliga tidningar, men med
hänsyn till den knappa anslagsposten under Övriga expenser har jag ej
kunnat fortsätta med denna annonsering. Jag har även vid flera tillfällen
muntligen föreslagit representanter för Småskollärarförbundet att genom
Svensk Skoltidning sprida en folder med upplysningar rörande linjen, men
dessa hänvändelser har ej gett något resultat.

5. Revisorerna har föreslagit, att intagning av elever inte bör som nu
»äga rum varje år utan med längre intervaller, t. ex. vartannat eller vart

tredje år.----Skulle likväl efter en sådan ändring tillräckligt elevantal

icke uppnås, bör enligt revisorernas mening frågan om en avveckling av
denna speciella utbildningslinje prövas» (s. 260). Jag har i och för sig ingenting
att invända mot revisorernas förslag, under förutsättning att termen
»tillräckligt elevantal» omvandlas i en exakt siffra för undvikande av missförstånd.
Till detta vill jag foga ett önskemål om åtgärder för ökad kännedom
om linjens existens.

Till sist vill jag framhålla, att jag med hänsyn till vad jag under punkt 1
anfört som ett demokratiskt rättvisekrav, och med kännedom om de goda
examensresultat som i flera fall uppnåtts på denna linje, skulle livligt beklaga,
ifall linjen definitivt bleve nedlagd. Göteborg den 5 januari 1965.

BENGT BOLIN

Bil

PM rörande undervisningen i klass Vs II (Vidareutbildningslinje
för småskollärare) läsåret 1965/66

1. Avdelningen (2 lärarkandidater) läser vissa ämnen el. delar av ämnen
tillsammans med huvudsakligen klass F IV4, eftersom kursplanerna i denna
klass mer överensstämmer med kurserna i Vs II, än vad kursplanerna på
2-åriga linjen gör. Så har hitintills ej kunnat arrangeras, eftersom intagningen
på 4-åriga linjen här vid seminariet endast skett sporadiskt. (Det har
f. ö. förutsatts, att samläsning skulle ske med 2-årig linje. Sedan minskningen
av lärarkandidater började på vidareutbildningslinjen, är det först
kommande läsår seminariet får någon klass IV4.) Med II4 har samläsning
tidigare ordnats.

2. En sådan samläsning underlättas dels av att kommande läsår klass
IV4 omfattar endast 23 lärarkandidater, dels av att av de två lärarkandidaterna
i Vs II en har vitsord i engelska i studentexamen, den andra behörighet
att undervisa i detta språk. (Engelska läses ej i klass IV.)

3. U-nder förutsättning att en viss modifikation av kursplanerna och en
viss reduktion av timtalen får ske, planerar jag för kommande läsår följande
åtgärder.

167

I de ämnen eller ämnesgrenar, där samläsning ej kan anordnas, bedrives
betiagsläsning (kristendomskunskap, bibliotekskunskap, psykologi och pedagogik,
biologi med hälsolära, fysik, metodik). För instruktion, vissa seminarieövningar
och förhör beräknar jag sammanlagt 103 undervisningstimmar
å kronor 50 (AT25) = kronor 5 150, vilket skulle utgöra hela kostnaden
för de två lärarkandidaterna läsåret 1965/66.

Bilaga b

Utdrag ur skolöverstyrelsens förslag till anslagsäskanden för
budgetåret 1962/63

I regleringsbreven den 3 juni 1960 och den 2 juni 1961 har beträffande
den tvååriga folkskollärarlinjen vid Guldhedens folkskoleseminarium i Göteborg,
angivits, att den i första hand är avsedd för vidareutbildning av småskollärare
till folkskollärare. Till denna linje har icke anmält sig sökande
i den utsträckning man måhända väntat sig. År 1960 skedde intagning första
gången till linjen, men den första klassen kunde ej helt fyllas utan omfattade
läsåret 1960/61 endast 16 lärarkandidater. Det ansågs ej lämpligt
att då utfylla den med studenter, vilket varit möjligt enligt bestämmelserna,
enär man väntade sig, att ett antal småskollärare skulle söka inträde 1961
i andra årskursen. Så har emellertid ej blivit fallet, utan klassen omfattar
nu även i andra årskursen endast 16 lärarkandidater. I den nya klassen av
första årskursen, som intogs 1961, finns enligt seminariets katalog för läsåret
1961/62 endast 9 småskollärare, medan på de övriga 15 platserna intagits
studenter.

Emellertid bär Sveriges småskollärarförbund i underdånig framställning
den 7 oktober 1961, vilken remitterats till skolöverstyrelsen för yttrande och
härmed återgår, hemställt, att en vidareutbildningslinje för småskollärare
nästkommande läsår förlägges till Stockholm, utan att därför linjen i Göteborg
skulle nedläggas. Förbundet anser, att en linje i Stockholm skulle få
större antal sökande än linjen i Göteborg.

Anledningen till att överstyrelsen föreslog, att vidareutbildningslinjen
skulle förläggas till Guldhedens seminarium i Göteborg, var den, att om där
vid intagningen en klass ej skulle helt fyllas med småskollärare, det vore
möjligt att på de lediga platserna placera studenter, som godkänts vid inträdesprövningarna
till den tvååriga folkskollärarlinjen vid det andra seminariet
i staden men av platsbrist ej kunnat mottagas där. Denna anordning
var tydligen välbetänkt.

Vid seminariet i Stockholm finns ej nu någon tvåårig folkskollärarlinje,
varför en liknande anordning som i Göteborg där ej kan ifrågakomma, i den
händelse eu eventuell klass på vidareutbildningslinje ej skulle få platserna
helt besatta med småskollärare. Seminariet i Stockholm har stora lokalsvårigheter
och skulle knappast för närvarande kunna ta emot ytterligare eu
utbildningslinje. Om nästa år en extra klass skulle tillfälligt kunna beredas
plats där, vore det angelägnare att vid detta seminarium placera ytterligare
en klass i första årskursen av den tvååriga småskollärarlinjen. Vid inträdesprövningarna
till denna linje 1961 var antalet prövande 85 till 24 platser,
och till de 22 platserna på den treåriga linjen var antalet prövande 125, varav
53 studenter —-11 av de sistnämnda vann inträde.

I och för sig skulle överstyrelsen icke ha något att erinra mot att eu vidareutbildningslinje
för småskollärare förlädes till Stockholm, men såsom

168

framgår av det ovan anförda, möter detta organisatoriska svårigheter. Härtill
kommer, att del bland småskollärarkåren uppenbarligen råder obetydligt
intresse för vidareutbildning till folkskollärare. Göteborg borde ju ligga
väl till för rekrytering från i varje fall västra och södra Sverige. Trots upprepad
annonsering har det likväl ej gått att få 24 platser besatta. Skulle en
vidareutbildningslinje förläggas till Stockholm, torde åtminstone första året
ett antal småskollärare i Stockholm eller dess närhet komma att söka inträde,
men hur många det kan röra sig om är ej möjligt förutse. För sådana
som för att kunna delta i utbildningen icke kan bo i hemorten, torde i regel
vara tämligen egalt, om de får resa till Stockholm eller Göteborg — detta
gäller inte minst sådana med hemort i Norrland.

Sedan länge brukar varje år en och annan småskollärare söka och vinna
inträde i högre årskurs på fyraårig folkskollärarlinje. Därvidlag torde ofta
bostadsortens läge i förhållande till seminarium med sådan linje vara av betydelse.
I och med att antalet fyraåriga folkskollärarlinjer minskat, har
också denna möjlighet för småskollärare att vidareutbilda sig till folkskollärare
blivit mindre. Trots det hittills otillräckliga antalet sökande till den
särskilda vidareutbildningslinjen för småskollärare i Göteborg föreslår överstyrelsen
därför, att intagning till denna linje bör kunna ifrågakomma även
nästa år. Om intagning då ej kommer till stånd på tvåårig folkskollärarlinje
vid Annedals seminarium, bör vid Guldhedens seminarium intas två klasser
på tvång folkskollärarlinje, av vilka den ena i första hand avses för småskollärare.
Härigenom blir det möjligt att på eventuellt lediga platser i sistnämnda
klass placera studenter.

Bilaga c

Utdrag ur skolöverstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret
1963/64

Överstyrelsen vill i detta sammanhang beröra ett speciellt problem. Sedan
budgetåret 1960/61 är den tvååriga folkskollärarlinjen vid Guldhedens folkskoleseminarium
i Göteborg avsedd för vidareutbildning av småskollärare
till folkskollärare. Anslutningen till denna linje har emellertid ej fått den
omfattning som avsetts. Läsåret 1960/61 omfattade första årskursen endast
16 lärarkandidater, och antalet blev ej, såsom man haft anledning vänta sig,
större i andra årskursen läsåret 1961/62. Sistnämnda läsår kunde i första
årskursen endast 9 småskollärare tas in, och på övriga platser i klassen
placerades studenter. Till första årskursen i år synes, enligt vad under hand
erfarits, endast 5 småskollärare komma att intas, och på de övriga platserna
i klassen får sålunda studenter placeras.

Då denna vidareutbildning av'' småskollärare till folkskollärare fått så
ringa anslutning, kan det ifrågasättas, om linjen i fortsättningen bör uppehållas.
Såsom överstyrelsen anförde i sina anslagsäskanden för innevarande
budgetår, hemställde Sveriges småskollärarförbund i underdånig skrivelse
den 7 oktober 1961, att en vidareutbildningslinje för småskollärare skulle
förläggas till Stockholm, utan att därför linjen i Göteborg skulle nedläggas.
Förbundet ansåg, att en linje i Stockholm skulle få större antal sökande än
linjen i Göteborg, överstyrelsen framhöll, att överstyrelsen i och för sig inte
skulle ha något att erinra mot att en dylik linje förlädes till Stockholm men
att detta skulle möta organisatoriska svårigheter samt att det inom små -

1(39

skollärarkåren uppenbarligen råder obetydligt intresse för vidareutbildning
till folkskollärare. Göteborg borde ju ligga väl till för rekrytering från i varja
fall västra och södra Sverige, överstyrelsen föreslog, att intagning till
denna linje i Göteborg borde kunna ifrågakomma även i år, vilket också
blev Ivungl. Maj:ts beslut.

Med hänsyn till den minskade anslutningen till denna vidareutbildningslinje
i Göteborg synes det icke längre motiverat att räkna med intagning
på den år 1963. Om än med tvekan vill överstyrelsen nu tillstyrka, att intagning
på sådan linje i stället må ske vid folkskoleseminariet i Stockholm.
Om ej tillräckligt med småskollärare anmäler sig, bör på återstående platser
i klassen intas studenter.

Bilaga B

Yttrande från Sveriges småskollärurförbund

Som en allmän princip vill Sveriges småskollärarförbund bestämt hävda
att samtliga lärare — oavsett vilket stadium de utbildats för — skall beredas
möjlighet till vidareutbildning för andra stadier. Detta är en princip
som redan 1946 års skolkommission förde fram och som också underströks
av 1954 års seminarieutredning i dess betänkande Seminarieorganisationen
II.

Riksdagens revisorer påpekar i sitt yttrande att linjen för vidareutbildning
av småskollärare till folkskollärare på grund av det ringa intresset för
ifrågavarande linje blivit för kostnadskrävande.

Genom förfrågningar från medlemmar har småskollärarförbundet funnit
att många småskollärare är intresserade av denna vidareutbildning men att
de på grund av bl. a. ekonomiska skäl ej kunnat söka till densamma1. Vidare
skulle ett större antal småskollärare med afl sannolikhet söka till denna
utbildningslinje om den förlädes till andra delar av landet. Med anledning
av dessa önskemål från kårens sida gjorde Sveriges småskollärarförbund
den 7 oktober 1961 en framställning till Ivungl. Maj:t med anhållan om att
en linje för vidareutbildning av småskollärare till folkskollärare måtte inrättas
i Stockholm. (Bilaga a.)

Som framgår av ovannämnda skrivelse har Ivungl. Maj :t avslagit en framställning
att vid tjänstledighet av här aktuellt slag medge B-avdrag under
en tid av 360 dagar — i likhet med vad som utgår vid folkskollärares vidareutbildning.
Dessutom är de ekonomiska förutsättningarna betydligt gynnsammare
under utbildning till speciallärare för årskurserna 1—6 vid den
utbildningslinje som startade hösten 1962 och som endast omfattar hälften
så lång tid som vidaneutbildningslinjen i Göteborg.

Sveriges småskollärarförbund vill föreslå att en linje för vidareutbildning
av småskollärare till folkskollärare förlägges till östra Sverige vilket skulle
skapa större förutsättningar för en tillfredsställande rekrytering. Förbundet
anser att vidareutbildningslinjen i Göteborg i så fall kan nedläggas.

Sveriges småskollärarförbund vill än eu gång understryka värdet av att
samtliga lärare beredes möjlighet till vidareutbildning samt anhåller att
ovanstående synpunkter beaktas vid frågans vidare behandling inom Kungl.
Skolöverstyrelsen. Stockholm den 15 januari 1965.

EDIT RYDELIUS

Ordförande

Rev. berättelse (tng. statsverket år 19(14. II

170

Bilaga a

Framställning från Sveriges småskollärarförbund

Härmed får Sveriges småskollärarförbund, Kammakargatan 48, Stockholm
C, i underdånighet hemställa att Eders Kungl. Maj :t måtte bestämma att en
utbildningslinje för vidareutbildning av småskollärare till folkskollärare
jämlikt K. K. 386/1960 för nästkommande läsår måtte förläggas till Stockholm.

Under den tid som förflutit sedan den första vidareutbildningslinjen
jämlikt nämnda kungörelse inrättades vid Guldhedens folkskoleseminarium
i Göteborg har det genom förfrågningar och på annat isätt visat sig att ett
intresse bland småskollärarna finnes att vidareutbilda sig till folkskollärare.
Ett hinder torde emellertid ha varit utbildningslinjens förläggning till
västra Sverige. En förläggning av utbildningslinjen centralt till Stockholm
skulle säkerligen medföra större antal inträdessökande.

De småskollärare, som för närvarande med tjänstledighet från småskollärartjänst
genomgår vidareutbildningslinjen, har av Kungl. Skolöverstyrelsen
medgivits tjänstledighet med B-avdrag under sammanlagt 180 dagar.
En framställning från förbundet till Eders Kungl. Maj :t att vid sådan
tjänstledighet medge B-avdrag under en tid av 360 dagar har avslagits. Med
hänsyn till rekryteringsområdet torde större möjlighet ur ekonomisk synpunkt
föreligga för småskollärare att genomgå en centralt till Stockholm
förlagd vidareutbildningslinje.

Förbundet får därför hemställa, att Eders Kungl. Maj :t måtte beakta dessa
synpunkter vid kommande beslut om anordnande av vidareutbildningslinje
för småskollärare. Förbundets avsikt med denna framställning är icke
att den redan inrättade vidareutbildningslinjen i Göteborg skulle nedläggas
utan att en vidareutbildningslinje i Stockholm skulle anordnas parallellt
med nyssnämnda linje. Stockholm den 7 oktober 1961.

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

§ 28 Domänverkets fastighetsköp

Domänstyrelsen

Mot den redogörelse revisorerna lämnat för ifrågavarande inköpsverksamhet
har styrelsen intet att erinra. Detsamma gäller även revisorernas
uttalande.

Styrelsen anser sig endast närmare böra kommentera vad revisorerna på
s. 279, 4:e stycket anfört angående bytesverksamheten mellan domänverket
och lantbruksnämnderna. En del markbyten och även direkta markförsäljningar
har visserligen skett mellan domänverket och nämnderna, men kan
styrelsen instämma1 i revisorernas uttalande att denna verksamhet hittills
icke hunnit långt — total landareal (avstådd och erhållen mark) uppgår för
genomförda byten 1956—1964 till ca 6 000 ha.

I syfte att söka intensifiera denna verksamhet har inom domänverket för
några revir upprättats förteckningar över smärre friliggande domänverksområden
som vederbörande jägmästare anser lämpliga för byten med eller
direkt försäljning till vederbörande lantbruksnämnd eller jordbrukare. Förteckningarna
har tillställts respektive lantbruksnämnder. Hittills har dock
dessa inventeringar icke i någon större omfattning lett till byte eller försäljning
bl. a. beroende på att nämnderna tycks sakna bytesobjekt. Trots
detta har domänstyrelsen förklarat sig beredd överväga att göra liknande
inventeringar inom en del andra revir i den mån vederbörande lantbruksnämnd
så önskar.

Styrelsen vill även i anknytning till revisorernas uttalande att markfondens
medel bör användas för sådana markförvärv för vilka fonden är avsatt,
framhålla att markinköpsverksamheten säkerligen under ifrågavarande
tidsperiod (1957—1963), skulle ha varit icke oväsentligt större därest
lantbruksnämnderna ej ställt sig så oförstående till statliga markförvärv
som ej sällan varit fallet.

I detta ärendes handläggning ha, förutom generaldirektören, deltagit överdirektören
och byråchefen Nyström, föredragande. Stockholm den 13 januari
1965.

För generaldirektören

RAGNAR NYSTRÖM

Z. Raskasov

172

Lantbruksstyrelsen

Riksdagsrevisorerna, som senast 1957 behandlade domänverkets fastighetsköp,
iiar angivit att avsikten med 1964 års granskning varit dels att belysa
den senare utvecklingen och dels att få en uppfattning om sakförhållandena
bakom den aktuella debatten om domänverkets inköpspolitik.

Vid behandlingen av dessa frågor har revisorerna även berört lantbruksnämndernas
handläggning av ärenden rörande domänverkets markförvärv
och vissa företeelser som inverkar härpå.

I hithörande spörsmål vill lantbruksstyrelsen, som icke haft tillfälle att
lämna någon redovisning vid revisorernas utredning, anlägga följande synpunkter.

Enligt uppgift tager domänverket i mycket ringa utsträckning egna initiativ
för att få markförvärv till stånd. Flertalet inköpsärenden aktualiseras
genom hembud till kronan. Detta förhållande bör ses mot bakgrunden
av att säljarna, i övertygelsen att domänverket hållit en förhållandevis hög
prisnivå vid sina markinköp och i vetskap om att köpeskillingarna erlägges
kontant ofta betraktat det som förmånligt att sälja till domänverket.
På senare år torde domänverket genom upplysning om sitt köpintresse väsentligt
ha stimulerat till hembud.

Revisorerna anför att lantbruksnämnderna ofta framhållit att domänverkets
värderingar vanligen ligger högre än vad enskilda jordbrukare kunna
betala, men synes mena att detta icke längre skulle vara fallet eftersom domänverket
numera tillämpar ungefär samma förräntningsprocent som lantbruksnämnderna
i sina värderingar. Förhållandet är att domänverket sedan
1959 tillämpar statens normalränta, som nu stigit till 5 1/4 % och att
lantbruksnämnderna sedan flera år ha använt en diskonteringsfaktor av
5—5 1/2 % i olika områden. Nämndernas nivå har utformats vid en omfattande
omsättning, som visat god balans vid köp och försäljning av skogsmark
i marknaden utan nämnvärda vinster och förluster. I själva verket ligger
domänverkets prisnivå alltjämt högre trots den utjämning som ägt rum
beträffande diskonteringsfaktorn. Förklaringen härtill torde till en del vara
att domänstyrelsen utgår från en egen bruttoprisserie för virkesprodukter
medan lantbruksnämnderna utgår från de officiellt överenskomna leveranspriserna
i varje län. Vidare torde domänverket, som icke är underställt
skogsvårdslagen, räkna med en avsevärt snabbare avvecklingstakt av
äldre, mindre räntabel skog än enskilda skogsägare kunna räkna med. Härutöver
kan noteras några smärre skillnader beträffande omkostnadsberäkningarna.

Revisorernas uttalande i det följande att, om de båda myndigheterna likväl
kommer till olika resultat, torde olikheten bero på att de enskilda köparna
eftersträvar tidigare virkesutttag, d. v. s. kortare omloppstider än
domänverket, som kan vänta längre på avkastningen, torde således icke
vara riktigt. Dels kan ifrågasättas om någon övervägande tendens till tidigare
avverkning förefinnes hos de enskilda skogsbrukarna. Särskilt vad
gäller slutavverkning är det snarare tämligen vanligt att enskilda kvarhåller
avverkningsmogen skog. Skulle emellertid tendensen i fråga föreligga så
borde den i värderingshänseende verka i motsatt riktning mot vad revisorerna
synes ha antagit. På den aktuella diskonteringsnivån leder nämligen
eu kortare omloppstid i stället till en lägre prisnivå. Revisorernas uttalande
skulle därför innebära att domänverket skulle tillämpa en lägre prisnivå
än lantbruksnämnderna.

173

I fråga om lokaliseringen av domänverkets markförvärv har revisorerna
anfört bl. a. att domänverket synes ha intresse även för fastigheter som
icke ligga i anslutning till eller på kort avstånd från tidigare större kronoinnehav,
särskilt om de innehåller större skogsarealer. Domänstyrelsen har
vid flera tillfällen, hl. a. i en överenskommelse 1960 med lantbruksstyrelsen,
deklarerat sitt intresse av att hl. a. förvärva friliggande skogsområden
som kärnor till rationella driftsenheter i områden där jordbruket viker. Lantbruk
sstyrelsen har under angivna omständigheter icke haft något att invända
häremot och åtskilliga dylika förvärv har skett under senare år.

I olika sammanhang har domänstyrelsen deklarerat att punktförvärven
skulle inriktas på fastigheter av minst herrgårdsstorlek, d. v. s. större fastigheter
än vad som är lämpligt för reguljära eu- och tvåfamilj sföretag och
där byggnadsbeståndet har en typ och omfattning som kräver särskilda
investeringar utöver vad som är önskvärt för ett normalt lantbruk. Familjeföretagets
krav på arealer har emellertid ökat snabbt och det torde vara
nödvändigt att hålla blicken öppen för den snabba utvecklingen mot större
enheter även för denna företagsform vid förvärvsprövningen. I 1947 års
program angavs basjordbruket till 10—20 ha och det s. k. norm jordbruket
till 20—30 ha. I dagens läge framstår exempelvis en enhet om upp till 50
—60 ha åker och 200 ha skogsmark som ett familjeföretag. Beroende på
driftsformerna kan arealerna även för dylika företag lämpligen göras vtterligare
större. Företag i denna storleksordning kunde för ej så länge sedan
ofta i den gängse uppfattningen framstå som gods eller herrgårdar. Numera
ar del allmännas insatser inriktade på att med finansieringsstöd främja tillkomsten
av sådana enheter, bl. a. i samband med de koncentrerade rationaliseringsinsatserna.

Revisorerna anser alt del finns utrymme för större aktivitet när det gäller
intressearronderingsverksamheten mellan domänverket och lantbruksnämnderna
varigenom för jordbruksbygderna gynnsamt belägna marker
skulle friställas för lantbruksnämndernas rationaliseringsinsatser. Lantbruksslvrelsen
delar revisorernas uppfattning och anser sig här böra anföra
några synpunkter på orsakerna till den begränsade omfattningen.

Intressearrondering i skogsbruket innebär att olika företagsformer lokaliseras
där deras speciella resurser kommer bäst till sin rätt, varigenom
den totala produktionskapaciteten i hela skogsbruket optimeras. Det innebär
i detta sammanhang att ett utpräglat storskogsbruk som domänverket
bör komma bäst till sin rätt där det finns utrymme för stora behandlingsenhcter,
d. v. s. i särskilt skogrika områden i den egentliga skogsbygden
så länge det finns andra driftsformer med till jordbruket bundna resurser
— exempelvis den lasta arbetskraften och dragkraften — vilka med gott
ekonomiskt resultat kan driva skogsbruk i närheten av jordbruksbygden
men som vanligen icke har förutsättningar att driva rationellt skogsbruk
på längre avstånd från brukningscentra. Lantbruksstyrelsen finner det synnerligen
angeläget med en målmedveten och planmässig inköpsverksamhet
som ett nödvändigt led i intressearronderingsverksamheten, som härigenom
kan baseras på en lämplig avvägning mellan företagsekonomiska och samhälleliga
intressen.

Vad gäller markbyten mellan de båda ämbetsverken kan visserligen noleras
afl de haft begränsad omfattning. Detta beror huvudsakligen på att
domänverket så gott som alltid direkt och utan mellanhand köpt sådana
fastigheter som bäst lämpat sig att tillföras domänverket. På grund härav
bär mycket få objekt, som lämpar sig för byte med domänverket, kommit

174

i lantbruksnämndernas ägo. Det förefaller emellertid som om utvecklingen
skulle kunna möjliggöra en ökande bytesverksamhet under förutsättning
att lantbruksorganisationen får resurser att köpa samman mark för strukturrationalisering
i områden, där utrymme finns för olika ägarekategorier.
I viss begränsad omfattning kan tillämpningen av 5 § jordförvärvslagen
också leda till att lantbruksnämnd blir skyldig att lösa till sig sådan mark,
som sedan kan gå i byte.

Slutligen påpekar revisorerna att de funnit exempel på att fastigheter
som lantbruksnämnderna förvärvat sedan domänverksförvärv avstyrkts
med motivering att objekten varit erforderliga för jordbrukets yttre rationalisering
alltjämt icke kommit till användning för detta ändamal.

Utvecklingen har gått mycket snabbt och förutsättningarna för disposition
av markerna kan därför vara andra nu än vid tiden för inköpen. Nämndernas
syfte torde ha varit att hålla objekten disponibla för avsedd strukI
urrationalisering. Om avsedda åtgärder inte inom rimlig tid blir genomförda,
kvarstår möjligheten att överföra marken till domänverket. Styrelsen
har för avsikt att närmare undersöka i vad mån sådana överlåtelser nu
bör komma till stånd.

I handläggningen av detta ärende har deltagit överdirektör Wetterhall, tf.
byråchef Hansén samt avdelningsdirektör Kallstenius, föredragande. Stockholm
den 30 januari 1965.

LENNART KALLSTENIUS

§ 29 Domänverkets natur- och fritidsverksamhet
Domänstyrelsen

Domänstyrelsens generalförslag upptager beräknade kostnader för domänverkets''
verksamhet. Kostnaderna grupperas enligt eu detaljrik systematik
i överensstämmelse med verkets kontoplan. Medelsförbrukning och
resultatsförskjutningar följas under året med ledning av periodiska budgetuppföljningsrapporter
från reviren. Kostnaden för fritidsverksamhet redovisas
helt friställd från annan verksamhet i generalförslaget från och med
1963. I generalförslaget ingår ett belopp för oförutsedda kostnader. Härigenom
understrvkes att de skilda kostnadsposterna icke är slutgiltigt fastställda.
Även planläggningen kan bli föremål för ändring. Kungl. Maj:ts
beslut angående generalförslaget fastställes genom ett Kungl. brev, i vilket
även posten oförutsedda kostnader återfinnes. I regleringsbreven för åren
1962—1964 utgjorde denna kostnadspost 5,7, 4,8 respektive 5,1 milj. kr.
I generalförslaget för 1965 har styrelsen upptagit 7,7 milj. kr. som oförutsedda
kostnader. I regleringsbrevet upptagna belopp är i likhet med kostnaderna
i generalförslaget att betrakta som beräkningsposter, vilka styrelsen
vid behov kan överskrida. Även i fråga om kostnader för fritidsverksamhet,
anser styrelsen sig böra vidtaga de åtgärder som enligt styrelsens mening
visar sig oundgängligen nödvändiga under löpande år oaktat kostnaderna
därigenom kommer att överstiga i regleringsbrevet beräknat belopp
för verksamheten.

I den mån revirens kostnadsöverskridanden inom fritidsverksamheten

har betydelse i förevarande sammanhang — Ölands revir undantaget — är
de helt avliängiga under året tillkomna arbetsuppgifter, och förverkligandet
av godkända åtgärder som av skilda orsaker icke kunnat utföras inom
beräknad och fastställd kostnadsram. Enär erfarenhet av åtgärder som
främjar fritidsverksamheten nu allmänt erhållits inom styrelsen och lokalförvaltningen
torde framdeles god överensstämmelse mellan planer, kostnadsberäkningar
in. in. och genomförda ågärder och kostnader vara att
förvänta. Styrelsen vill nämna att under 19(55 kommer kostnaderna för fritidsverksamhet
att återfinnas specificerade i revirens budgetredovisning,
varigenom eventuella medelsbehov skall framkomma på ett tidigt stadium
och underlätta för styrelsen att bedöma behovet härav.

I generalförslaget för 1965 anmälde styrelsen under Fritidsverksamhet,
punkt I B 13, att trågan om vissa icke oväsentliga överskridanden av anvisade
medel skulle upptagas till behandling. Styrelsebeslut föreligger nu
om att fritidsverksamheten inom Ölands revir, som ensamt bidragit till
huvudparten av 1963 års faktiska överskridande, skall i detalj klarläggas
för tiden 1962—1964.

Det bör emellertid beträffande Böda Sand framhållas att ett tvångsläge
förelegat genom en publikanslutning som mångdubbelt överskred den förväntade
och som svårligen kunde avvisas. Anläggningen planerades för 250
tält men under somrarna 1963 och 1964 har mottagits tre—fyradubbelt
detta antal. Investeringskostnaden per besökare synes därför knappast ha
blivit större än vad från början beräknats.

Vid bedömning av lämpliga objekt för fritidsåtgärder var styrelsen vid
verksamhetens igångsättande i viss mån bunden genom att på en del revir
med särskilt attraktiva områden redan en stor aktivitet förelåg från allmänhetens
sida. Denna aktivitet måste tas om hand och kanaliseras men
då det rörde sig om stora besökssiffror, måste också åtgärderna på dessa
områden bli relativt omfattande och kostnadskrävande. Exempel på sådana
områden är — förutom ovannämnda Böda Sand — kronoparkerna Hornslandet,
Omberg, Halle-Hunneberg in. fl. Målsättningen har emellertid under
uppbyggnadstiden varit att med tillgängliga medel sprida åtgärderna
över så stora delar av landet som möjligt. Under år 1962 företogs sålunda
fritidsfrämjande åtgärder på 37 revir, under 1963 och 1964 på 34 respektive
46 revir.

I generalförslaget för 1965 är upptaget fritidsåtgärder som berör 46 olika
revir. Styrelsen planerar för närvarande icke utbyggnad av nya fritidsobjekt
av större omfattning. Sedan åtgärderna på Tivedens och Malingsbo
revir slutförts under de närmaste åren, torde ansträngningarna att skapa
förbättrade möjligheter för allmänheten att utnyttja kronoparkernas naturvärden
huvudsakligen komma att beröra medelstora eller smärre projekt.
Ett undantag härifrån bör dock omnämnas, nämligen fullföljandet
av planeringen av viss fritids- och naturvårdsverksamhet i nordvästra Dalarnas
fjällområden, där en långsiktig utbyggnad av väsentlig omfattning
måste komma att äga ram och åtminstone till en del böra bestridas av domänverkets
fritidsmedel.

Styrelsen är medveten om att mycket återstår att göra för allmänhetens
upplysning beträffande intressanta naturobjekt och fritidsarrangemang.
När det gäller vägledningen till de olika platserna och områdena bär emellertid
av vägförvaltningarna hävdade principer medfört avsevärda hinder
för eu effektiv vägvisning. Sedan den nya naturvårdslagen trätt i kraft
kommer vidare många domänreservat att skyddas som naturreservat och

176

efter Kungl. Maj:ts prövning omföras till naturvårdsfonden, vilket medfört
att uppskyltningen i vissa fall uppskjutits till dessa åtgärder vidtagits.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknad, deltagit jägmästaren
Haglund, föredragande. Stockholm den 25 januari 1965.

P. SKÖLD

B. Thelander

Statens naturvårdsnämnd

Under senare lid har åtgärder i ökad utsträckning vidtagits för att på
olika sätt främja naturvården och tillgodose det stegrade behovet av fritidsområden.
Den inom domänverket i enlighet med statsmakternas beslut
av år 1962 bedrivna fritidsverksamheten utgör ett betydelsefullt led i utvecklingen.
Inom ramen för denna verksamhet har åtskilliga anläggningar
av växlande storlek kommit till stånd. Avsevärda belopp har hittills tagits
i anspråk för ändamålet. Verksamheten torde även framdeles komma
att vara förenad med betydande kostnader. För verksamhetsåret 1965
har domänstyrelsen i sitt förslag till utgiftsstat sålunda beräknat nettoutgiften
för ändamålet till i runt tal 670 000 kronor. I årets statsverksproposition
har departementschefen uttalat att för de närmaste åren härför
borde kunna ifrågakomma en nettoutgift av högst 1 000 000 kronor. Det
skulle ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma beloppet i samband med
att ställning tas till förslaget rörande domänverkets driftskostnader.

Som framhållits av revisorerna bottnar den snabba utvecklingen av domänverkets
natur- och fritidsverksamhet i att åtgärderna fyller ett aktuellt
behov. Med hänsyn till styrkan av detta behov finner naturvårdsnämnden
det mycket angeläget att verksamheten fullföljes.

Uppkommande svårigheter att rätt beräkna kostnaderna för verksamheten
har inte alltid kunnat bemästras. Enligt vad nämnden^ under hand
erfarit räknar emellertid domänstyrelsen med att, sedan närmare erfarenheter
nu vunnits av verksamheten, för framtiden bättre överensstämmelse
mellan kostnadsberäkningar och verkliga utgifter kommer att uppnås.
Vidare har bl. a. det av revisorerna påtalade överskridandet under
1963, vilket i väsentlig mån betingats av verksamheten i Ölands revir, föranlett
beslut om en särskild utredning inom domänstyrelsen angående
natur- och fritidsverksamheten i detta revir. Härvid torde även övervägas
förslag att överföra Böda kronopark till naturvårdsfonden. Om ett sadant
överförande sker skulle kostnaderna för vård och förvaltning av området
komma att bestridas av medel, anvisade på riksstaten under titeln Naturvård:
Kostnader för vård och förvaltning av naturvårdsobjekt. Under budgetåret
1964/65 disponeras nämnda anslag av statens naturvårdsnämnd
med 525 000 kronor för vård och förvaltning av nationalparker och objekt,
som redovisas på naturvårdsfonden, medan 75 000 kronor står till buds
för vård och förvaltning av naturvårdsobjekt i enskild ägo. Nämnden har
i sina petita för budgetåret 1965/66 föreslagit att anslaget måtte ökas från
600 000 kronor till 1 805 000 kronor. I 1965 års statsverksproposition föreslås
emellertid en höjning av anslaget till endast 1 000 000 kronor.

Beträffande frågan om de åtgärder som bör ifrågakomma inom ramen
för domänverkets fritidsverksamhet uttalar revisorerna, att det vore önsk -

177

värt om resurserna nu i större utsträckning inriktades på smärre anordningar,
varigenom en större spridning av besöksobjekten skulle åstadkommas.
Vad först angår anläggningen Bödasand vill nämnden uttala,
att denna anläggning torde ha betydelse för rekreationssökandc från hela
riket, och dess storlek lär därför väl kunna motiveras. Då större anläggningar
av liknande typ otvivelaktigt erfordras för att tillgodose behovet inom
vissa andra områden, torde resurserna enligt nämndens åsikt framdeles
böra inriktas på flera såväl större som mindre anordningar. Härvid bör,
som revisorerna framhållit, en spridning av besöksobjekten eftersträvas.

Naturvårdsnämnden delar revisorernas åsikt att särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt vägvisning och utmärkning beträffande för allmänheten
intressanta naturvårdsobjekt. Vid den inventering avseende vård och förvaltning
av redan fridlysta naturvårdsobjekt, som påbörjats av naturvårdsnämnden,
bär den sistnämnda frågan aktualiserats. Anvisningar rörande
utmärkning av naturreservat och naturminnen på mark som inte äges av
kronan kommer sålunda att inom kort distribueras av nämnden. För att
åstadkomma internordiskt enhetlig vägvisning till sevärdheter pågår utredning
inom nordiska vägtrafikkommittén. Ehuru frågan om vägvisning
torde böra hållas i viss mån öppen i avvaktan på slutförandet av denna utredning,
synes det angeläget att man redan nu intensifierar arbetet med att
anordna ändamålsenlig vägvisning till vissa naturvårdsobjekt. Enligt nämndens
erfarenhet torde domänverkets arbete i detta avseende väl fylla måttet
för vad som rimligen kan krävas.

Domänverkets åtgärder för att på annat sätt än nu nämnts sprida upplysning
om de naturvårdsobjekt som står under dess förvaltning anser
naturvårdsnämnden väl motiverade. De beskrivningar och folders som iordningställts
genom verkets försorg fyller ett stort behov. Det är nämndens
förhoppning att ekonomiska resurser även framdeles skall finnas tillgängliga
för utgivande av sådant material.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Rhedin
och Esping samt tf. byrådirektör Muntzing, föredragande. Stockholm den
25 januari 1965.

SÖREN LANE

Lars Muntzing

1962 års fritidsutredning

Fritidsutredningen vill understryka revisorernas uttalande om att domänverkets
natur- och fritidsverksamhet fyller ett påtagligt behov. Domänverkets
insatser på området har utan tvekan ökat möjligheterna för
allmänheten att bedriva friluftsliv i lämpliga former och till rimliga kostnader.
Vad beträffar avvägningen mellan större och mindre anläggningar
får utredningen för sin del uttala, att det föreligger ett klart behov av både
större och mindre anläggningar. Speciellt inom de områden, som är starkt
eftersökta under sommarsemestern, torde den riktiga lösningen vara att
åstadkomma anläggningar med eu betydande kapacitet. Fritidsutredningen
vill i likhet med revisorerna understryka angelägenheten av att allmänheten
får kännedom om anläggningar som står till förfogande.

Fritidsutredningen har icke funnit anledning att taga ställning till i vad

178

mån kostnaderna för verksamheten formellt överskridit givna bemyndiganden.
Stockholm den 26 januari 1965.

BÖRJE LUNDGREN

Claes-Eric Norrbom

§ 30 Ltmarksdelnings fastigheterna på Öland
Kammarkollegiet

Det av revisorerna omnämnda riksdagsbeslutet år 1928 (riksdagens skrivelse
nr 179) avsåg sådana vid utmarksdelningen avsatta områden, som ej
nyttjades för det avsedda ändamålet. Övriga områden omfattas ej av det genom
riksdagsbeslutet lämnade bemyndigandet att sälja eller avstå mark.

Rörande verkställigheten av beslutet om reglering av u t ro a r k sde 1 n i ags områdena
må följande nämnas.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 24 maj 1928 anbefalldes domänstyrelsen
att efter samråd med kollegiet och länsstyrelsen inkomma med plan för reglering
av dispositionsrätten till områdena. Sedan dylik plan inkommit, uppdrog
Kungl. Maj:t den 7 november 1929 åt kollegiet och domänstyrelsen att
gemensamt, i huvudsaklig överensstämmelse med planen, verkställa utredning
rörande ifrågavarande områden. Planen innebar att förfarandet skulle
inledas med en kungörelse, varigenom viss tid bereddes dem som önskade
förvärva mark från områdena att inkomma med ansökningar härom. Därefter
skulle kollegiet utreda äganderätten till de områden, som ansökningarna
avsågo, och undersöka, huruvida område eller del därav fortfarande
borde stå avsatt för visst redan bestämt ändamål eller för annat allmänt
behov eller om avstyckning finge äga rum. Tveksamma äganderätts- och
dispositionsfrågor skulle hänskjutas till Kungl. Maj :t. Där försäljning ansågs
kunna ske, skulle lantmäteri förrättning och värdering äga rum, varefter
frågan om försäljningsmedgivande successivt skulle "underställas
Kungl. Maj :ts prövning. Kostnaderna för den förberedande behandlingen av
ärendena skulle bestridas ur domänfonden för att sedermera ersättas från
inflytande köpeskillingar.

Sedan länsstyrelsen anmodats utfärda sådan kungörelse som nyss sagts
och bereda vederbörande kommuner m. fl. tillfälle till yttrande över inkomna
ansökningar, anmälde länsstyrelsen i skrivelse till kollegiet den 27 juli
1931, att efter kungörelse inkommit 578 förvärvsansökningar men att ansökningshandlingarna
till mycket stor del
fälliga i avseende på förvärvsområdenas läge, areal och värde. Länsstyrelsen
hemställde därför bl. a. om bemyndigande att för vinnande av erforderlig
utredning förordna lantmätare att med biträde av en med ortsförhållandena
väl förtrogen person uppmäta och kartlägga samt värdera förvärvsområdena.
Den av länsstyrelsen sålunda föreslagna jämkningen i den godkända
regleringsplamen blev av Kungl. Maj:t i huvudsak godkänd genom beslut
den 11 september 1931.

Utmarksdelningsområdena ha — nästan alla efter 1928 — upptagits i
jordeboken under rubriken kronoegendomar under allmän disposition, jordlägenheter,
och redovisas i jordregistret såsom särskilda enheter.

179

Med tillämpning av ovan angivna förfarande har ett stort antal — överslagsvis
omkring 600 — försäljningar genomförts. Flertalet försäljningar ha
avsett tomtområden som vart för sig utgjort mindre delar av en jordregisterenhet.
I stort sett torde härigenom den år 1928 beslutade regleringen ha
blivit slutförd, ehuru alltjämt enstaka försäljningsärenden förekomma.

Genom beslut den 2 maj 1941 har Kungl. Maj:t föreskrivit, att de utmarksdelningsfastigheter,
beträffande vilka särskilt beslut om deras avhändande
eller disposition för visst ändamål eller av viss myndighet icke
meddelats, skola stå under domänstyrelsens vård och förvaltning och avkastningen
därav tillföras domänfonden.

Jämlikt särskilda beslut av Kungl. Maj :t ha sex fastigheter överförts till
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens förvaltning, två fastigheter
upplåtits till akademien och en fastighet ställts under generalpoststyrelsens
förvaltning. Av övriga fastigheter ha 68 icke berörts av försäljningar.

Kronans äganderätt till ifrågavarande områden saknar större ekonomiskt
värde. Även om de förvaltningsbestyr, som äro förenade därmed, knappast
torde vara särskilt betungande, delar kollegiet därför revisorernas mening,
att kronans rätt lämpligen bör avvecklas, där icke visst område erfordras
eller kan tänkas bli erforderligt för statligt ändamål eller till området eljest
är knutet sådant allmänt intresse, att området på grund därav finnes böra
bibehållas i kronans hand. Vid bedömandet av sistnämnda fråga bör enligt
kollegiets mening iakttagas, att avhändelse sker med stor försiktighet, särskilt
med tanke på det allt mer ökade intresset för Öland som turistmål
och fritidslandskap.

Revisorerna ha nämnt, att behovet av mark för fritidsändamål kan motivera
att kronan behåller äganderätten till vissa1 områden. Det är sannolikt
att även allmänna naturvårds- och landskapsvårdssvnpunkter i många fall
göra det olämpligt alt kronan avhänder sig äganderätten. Genom den planläggning
ur naturvårdssynpunkt, som skett på läns plan et och som enligt
uppgift är i det närmaste färdigställd, torde erhållas en god utgångspunkt
för bedömning av dessa frågor. Vad särskilt angår de många områden, som
undantagits såsom grustäkt och stenbrott, krävas självfallet noggranna överväganden
icke minst med tanke på den nya naturvårdslagens ersättningsregler.
— Även ur antikvarisk synpunkt kan del i vissa fall vara önskvärt
att kronan kvarstår såsom markägare.

I de fall där kronan anses böra avhända sig äganderätten synes normalt
knappast vara anledning att räkna med överlåtelse till annan kommun än
borgerlig primärkommun. Överlåtelse till enskilda torde, sedan den på 1928
års riksdagsbeslut grundade regleringen slutförts, icke kunna ifrågakomma
annat än undantagsvis.

Utan närmare kännedom om de särskilda fastigheternas beskaffenhet och
nuvarande användning är kollegiet icke berett att utöver nu angivna allmänna
synpunkter uttala sig rörande riktlinjerna för en avveckling. Vissa
speciella frågor må emellertid något beröras.

Vad särskilt angår de områden, som alltjämt användas för det ursprungligen
avsedda ändamålet, vill kollegiet framhålla att om kronans äganderätt
skall överlåtas, detta icke får leda till inskränkning i rätten att utnyttja områdena.
I detta sammanhang må nämnas att Göta hovrätt i utslag den 28
maj 1924 i Sv .IT 1924 rf s. 61) i mål angående olovligt bortförande av grus
från ett såsom grustag undantaget område funnit att grustaget vid ulmarksdelningen
icke avsatts allenast för vederbörande sockncmäns behov.

Vattenområde och fiskerätt ha ansetts tillhöra sådana utmarksdelnings -

180

områden som äro belägna vid strand (hovrättens utslag den 29 maj 1936
i mål angående delning av fiskevatten i Äleklinta by). I den mån dylika
områden skola överlåtas, torde detta förhållande påkalla särskilda överväganden.
Eftersom tiden för framställande av ersättningsanspråk jämlikt
lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt in. in. utgått,
kan den av revisorerna berörda frågan om ersättning för mistad fiskerätt
endast avse ersättning på grund av eventuell framtida lagstiftning. Överlåtelsevillkor
varigenom köparen av vattenområde avstår från anspråk på
dylik ersättning lärer icke kunna givas sakrättslig verkan.

Slutligen må nämnas, att vid en inventering kan framkomma, att vid utmarksdelningen
för allmänna ändamål avsatts ytterligare områden utöver
de cirka 190 som voro kända vid tiden för 1928 års riksdagsbeslut och
till vilka den genomförda regleringen hänfört sig. Kollegiet vill hänvisa till
följande uttalande av överlantmätaren i Kalmar län, återgivet i protokoll,
1''öri vid ett av fiskerättskommittén den 18 augusti 1945 hållet möte i Kalmar
(SOU 1947: 47 s. 468):

»Åtskilliga av dessa planer [de vid utmarksdelning avsatta allmänna kronoplanerna]
äro numera på grund av kammarkollegiets beslut särskilda
jordeboksenheter, men det finns också områden, vilkia alltjämt ligga som
någon sorts samfälld kronomark inom de primära skifteslagen, och det är
svårt att avgöra vilka rättigheter, som äro knutna till sådana områden.
Beträffande dylika utmarksdelningar är det bland Ölands befolkning ett alimänt
öniskemål att det ort för ort bleve utrett huru de skola tolkas.»

1 den mån dylika vid den tidigare regleringen icke observerade områden
nu påträffas, synes det vara anledning att även beträffande dem upptaga
frågan om avveckling av kronans rätt.

Kollegiet tillstyrker att en inventering och utredning rörande kvarstående
utmarksdelningsområden företas med syfte att i den mån så befinnes lämpligt
kronans rätt till områdena skall bringas att upphöra. Frågan om riktlinjerna
för avvecklingen torde, såsom ovan antytts, icke kunna närmare
bedömas förrän sådan inventering och utredning skett.

För försäljning av utmarksdelningsområden skulle i och för sig numera
icke — såsom fallet var vid tillkomsten av 1928 års riksdagsbeslut — krävas
särskilt bemyndigande, utan domänstyrelsen torde äga besluta om försäljning
på grund av det av riksdagen årligen lämnade allmänna försäljningsbemyndigandel
och Kungl. Maj ris med stöd därav gjorda delegering av
beslutanderätten. Med hänsyn till vikten av de allmänna intressen som böra
beaktas i sammanhanget och till att överlåtelse i vissa fall förutsättes kunna
ske utan vederlag, lärer emellertid awecklingsfrågan, sedan inventering
och utredning verkställts, lå underställas riksdagen för principbeslut,
varefter det torde böra ankomma på Kungl. Maj ri att besluta om dispositionen
av de särskilda områdena.

Vad angår den utredning soin sålunda skulle föregå principbeslut i ärendet
vill kollegiet endast framhålla angelägenheten av att utredningsarbetet
be drives på sådant sätt att alla till områdena knutna — allmänna och enskilda
— intressen bli vederbörligen beaktade.

I beslutet om detta utlåtande bär förutom undertecknade deltagit kammarrådet
Bohman. Stockholm den 28 januari 1965.

ERIK ÅBERG

Nils Eclling
Föredragande

181

Domänstyrelsen

Förhållandena på Öland har under senare år snabbt förändrats genom
den växande turismen och friluftslivet. Ön har sommartid mycket stor betydelse
som mål lör den rekreationssökande allmänheten. En broförbindelse
med fastlandet skulle ytterligare öka öns betydelse i detta avseende
och vidare i hög grad stimulera till användandet av bilfärjeförbindelsen
irån norra Öland till Gotland. Under alla förhållanden har man att emotse
ett växande tryck på ön av turister, campare, tomtköpare etc. En betydande
markvärdestegring torde vara att vänta på ön. Ölands resurser i
olika avseenden måste stärkas för att möta den väntade expansionen,
bärskvattenförsörjning från fastlandet förberedes exempelvis. Ur naturvårdssynpunkt
är detta landskap känsligt för ingrepp.

Mot denna bakgrund kan ett markinnehav i statens hand visa sig synnerligen
värdefullt. Markförsäljning eller långvarig markupplåtelse bör sålunda
ske först etter en samlad bedömning av förhållandena på längre sikt.
Möjligheterna till en sådan samlad bedömning av den lämpliga användningen
av utmarksdelningsfastigheterna är f. n. mycket goda på grund
av den översiktliga exploaterings- och naturvårdsplan för Öland som nyligen
färdigställts under ledning av överlantmätaren Gunnar Arnberg. Planen
väntas komma att i en senare etapp följas av en täktplan och en plan
för erforderliga investeringar för vägar, naturvårdsändamål etc. Åtskilliga
av utmarksdelningsfastigheterna, icke minst fiskelägena, synes böra ingå
i naturreservat. Andra torde böra göras till föremål för naturvårdande åtgärder
efter täktverksamhet. Styrelsen anser att starka skäl talar för att
många av fastigheterna bör bibehållas i kronans ägo. Åtskilliga torde emellertid
utan olägenhet kunna försäljas eller upplåtas med nyttjanderätt till
kommuner eller enskilda.

I likhet med revisorerna anser sålunda styrelsen att en inventering och
utredning bör företagas för att ligga till grund för ett samlat ställningstagande
till frågan om fastigheternas framtida status och disposition. En
dylik inventering och utredning synes lämpligen kunna anförtros åt överlantmätaren
Arnberg, då den bör bygga på och fullfölja intentionerna i den
av honom ledda översiktliga planeringen av Öland. Utredningen synes böra
omfatta även de utmarksdelningsfastigheter som förvaltas av vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien.

Enligt styrelsens mening föreligger vidare icke längre skäl för användandet
av andra och omständligare regler vid försäljning av utmarksdelningsfastigheter
under styrelsens förvaltning än som gäller för annan av
styrelsen förvaltad egendom. Länsstyrelsen borde sålunda icke längre behöva
handha försäljningarna och samma försäljningsbemyndigande till
Kungl. Maj:t respektive domänstyrelsen borde gälla som vid vanliga markförsäljningar.
Denna administrativa fråga borde lämpligen också penetreras
i utredningen.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknad, deltagit byråchefen
Nyström samt avdelningsdirektören Lidskog, föredragande. Stockholm
den 26 januari 1965.

P. SKÖLD

Ingvar Lidskog

182

Länsstyrelsen i Kalmar län

Länsstyrelsen delar revisorernas uppfattning att det synes önskvärt att
dessa s. k. utmarksdelningsfastigheter — efter närmare inventering och
utredning — i lämplig omfattning avvecklas och att i Kronans hand endast
behålles sådana fastigheter som kan tänkas vara av värde för statliga
myndigheter eller eljest av särskild anledning bör behållas för framtiden.
Åtskilliga av dessa fastigheter torde med hänsyn till sitt ömtåliga läge
vid kusten böra bibehållas i det allmännas — stat eller kommuns — ägo
och icke överlåtas till enskilda. Andra fastigheter åter — framförallt sådana
som är belägna inne i byarna eller är bebyggda med enskilda personer
tillhöriga hus — torde kunna överlåtas till privatpersoner.

Vissa fastigheter utgör stentäkter och grustag och bereder ur naturskyddets
och landskapsvårdens synpunkter bekymmer.

Under länsstyrelsens ledning pågår för närvarande en översiktlig planläggning
av Öland för att i första hand komma till rätta med den alltmer
ökade fritidsbebyggelsen och dess inverkan på naturskydd, landskapsvård
och fornminnesvård. Planen, som beräknas bli färdig under vårens lopp,
torde ge ett visst underlag för bedömning av lämpligaste användningen av
utmarksdelningsfastigheterna.

Den föreslagna utredningen — som länsstyrelsen sålunda tillstyrker —
bör komma till stånd i samråd med domänverket, länsmyndigheterna och
vederbörande kommun. Kalmar den 12 januari 1965.

GÖSTA HANN ING

Birger Carle

Vägförvaltningen i Kalmar län

Vägförvaltningen delar revisorernas uppfattning om önskvärdheten av
att ifrågavarande fastighetsinnehav — efter företagen inventering och utredning
—- avvecklas i lämplig omfattning och att i kronans ägo bibehållas
endast sådana fastigheter som kunna tänkas vara av värde för statliga myndigheter
eller eljest av särskild anledning böra bibehållas för framtiden.

För vägförvaltningens vidkommande föreligger intresse för vissa fastigheter
inrymmande grus- eller sandtag, stenbrott och liknande, ävensom
för fastigheter, som kunna komma att beröras av kommande vägomläggningar.

Vägförvaltningen tillstyrker således att de av revisorerna föreslagna åtgärderna
komma till utförande. Kalmar den 16 januari 1965.

L.-G. HULT

A. Andersson

183

§ 31 Byggnadsbeståndet på jordbruksdomänen Lindhov
Riksantikvarieämbetet

Inom Lindhovs ägor finns omfattande lämningar av det medeltida Varberg,
kallat Nyby, vilket förstördes genom krigshandlingar år 1565. Stadsområdets
omfattning har schematiskt utmärkts på här bifogade karta.
(Bilaga.) En exakt bestämning av områdets gränser kan göras först sedan
grävningsundersökningar utförts. Då den mot europaväg E 6 framskjutande
hisslogen uppfördes år 1938, anträffades lämningar av stadens
kyika, och \id schaktningar inom den gamla delen av ekonomianläggningen
och inom själva gårdsområdet har talrika skelett anträffats, vilket visar,
att stadens begravningsplats varit belägen här. Sommaren 1964 blottades
något hundratal meter öster om den nämnda hisslogen och väg E 4
grunderna till kyrkan inom stadens karmeliterkloster, en byggnad av betydande
mått och samma planform som Riddarholmskyrkan i Stockholm.
Genom provschakt upptagna i samband med den förlidna sommarens
grävningar och vid plöjning har man på flera ställen inom det område,
som angivits på den ovan berörda kartan, anträffat lämningar av den
gamla stadsbebyggelsen.

Lindhovs manbyggnad med tillhörande flyglar och de äldre, i sitt slag
unika delarna av ekonomianläggningen har betydande kulturhistoriskt värde
och är, liksom resterna av den gamla stadsbebyggelsen, intagna i 1935
års förteckning över staten tillhöriga byggnadsminnesmärken och får sålunda
icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd rivas, överlåtas, flyttas eller användas
till ändamål, varigenom dess kulturhistoriska eller konstnärliga värde
förminskas.

Lämningarna av den gamla staden är emellertid icke endast byggnadsminnesmärke,
utan utgör även fast fornlämning och är i denna egenskap
ställda under hägn av lagen den 12 juni 1942 om fornminnen. De får icke
utgrävas, rubbas, överhöljas eller eljest genom plantering eller bebyggelse
eller på annat sätt förändras eller borttagas utan tillstånd av riksantikvarien.
Jorden får brukas som hittills, dock icke till sådant djup att fornlämningarna
skadas.

Av ovan berörda skäl finner ämbetet det vara angeläget, att Lindhovs
kungsgård och i varje fall de delar därav som gömmer lämningar av den
gamla staden och där de nuvarande åbyggnaderna är belägna, behålles i
statens ägo. Huruvida det härvid med hänsyn till att fornlämningsområdet
och de gamla åbyggnaderna måste skötas på särskilt sätt kan visa sig
lämpligt att avskilja detta område till en särskild fastighet, torde eu grundligare
utredning än den som hittills kunnat verkställas få visa. Redan nu
må anföras, att ett framtida praktiskt utnyttjande för jordbruksändamål
av ekonomibyggnaderna och den mark som döljer stadslämningarna kan
innebära risker för fornlämningarna genom de krav som det moderna lantbruket
ställer.

Riksantikvarieämbetet anser det sålunda lämpligt att en allsidig prövning
av frågan om kronoegendomens upprustning och framtida disposition
i enlighet med statsrevisorernas förslag företages och är för sin del
berett att biträda i en sådan utredning. Härvid bör även genom provgräv -

184

ningar gränserna för fornlämningsområdet mer exakt fastställas. Stockholm
den 30 januari 1965.

G. SELLING

Per-Olof Westlund

Område med lämningar av Ny Varberg (täckt område)

Bilaga

LINDHOVS

KUN6S6Å.RD

. C-a 1500 m N
l till Varbwqs
Stadsqröns

•vo

järnväg

Skala 1:4 000

A Fixpunkt 3,562 m. ö. h.

185

Domänstyrelsen

Mot den av revisorerna lämnade historiska redogörelsen för egendomen
har styrelsen i huvudsak intet att erinra men vill tillägga att den egentliga
förvaltningen av egendomen övertogs av domänverket från den 14 mars
1933, sedan Kungl. Maj :t och riksdagen enligt nådigt brev den 3 mars 1933
godkänt ett mellan domänstyrelsen och generalmajoren friherre Axel von
Faltzburgs arvingar i december 1932 träffat avtal rörande avveckling av den
arvingarna enligt kammarkollegiets och statskontorets kontrakt den 12 november
1723 tillkommande perpetuella arrenderätten. Huvudgårdens areal
utgör sedan 1957 130 ha tomt och åker, 54 ha till bete utlagd åker, 11 ha äng
och 7 ha annan mark, sammanlagt 202 ha.

Revisorerna ha uttalat bl. a., att avdikning från markerna icke företagits
i erforderlig omfattning samt att vissa byggnader företer märkbara brister
i det yttre underhållet. Enligt revisorernas mening bör domänstyrelsen i
samråd med riksantikvarieämbetet företaga en allsidig prövning av frågan
om egendomens upprustning och framtida disposition.

Med anledning härav får styrelsen överlämna ett från domänintendenten
i Mellersta domänområdet infordrat yttrande jämte kopia av protokoll över
en å egendomen den 16 december 1964 hållen ekonomisk besiktning (Bilagor
A B).

Härutöver får styrelsen i fråga om avdikningen framhålla, att vid uppskattningsförrättning
å egendomen år 1954 måste 54 ha av egendomens
åker, belägen norr om Himleån och väster om järnvägen Varberg—Göteborg,
hänföras till betesmark på grund av de skador, som uppenbarligen
lörorsakats dessa marker efter Västerbygdens vattendomstols dom den 22
februari 1936 om befrielse för Varbergs stad från skyldigheten att utföra en
i vägbanken mellan stadens hamnområde och Getterön ingående brobyggnad.
Särskilt vid västlig vind pressas vattnet upp i Himleån med åtföljande översvämning
av de lågt belägna markerna. Tillfredsställande torrläggning har
bedömts ej kunna ske utan en kostnadskrävande invallning.

Beträffande byggnadsbeståndet på egendomen har åtskilliga överläggningar
under årens lopp ägt rum med landsantikvarien och representanter
för riksantikvarieämbetet, som år 1944 på styrelsens begäran utförde en
kulturhistorisk inventering av sagda byggnadsbestånd. Att anpassa och utnyttja
den ålderdomliga och tungarbetade ekonomibyggnaden i dagens mekaniserade
jordbruksdrift innebär svårlösta problem, v ilket även revisorerna
framhållit. Det har dessutom vid grävning för erforderliga avlopp in. in.
visat sig att byggnaden är belägen mitt över den gamla kyrkogården. Beträffande
den på 1930-talet uppförda hisslogen, som ej harmonierar med
byggnaden i övrigt, råder samstämmighet i uppfattningen mellan domänverket
och riksantikvarieämbetet, att densamma på längre sikt bör försvinna
och den ursprungliga s. k. mittaxeln i gårdsanläggningen återställas. Som
domänintendenten i sitt yttrande upplyst ersattes ladugårdstaket under
sommaren 1964 med eternittak, varvid takstolarna delvis utbyttes mot nya
sådana. Förslag till restaurering av manbyggnaden uppgjordes av styrelsens
byggnadskontor under åren 1963/64 och beslut om arbetets utförande har
numera meddelats.

Det arrendatorn enligt arrendekontraktet åvilande byggnadsunderhållet
har eftersatts i viss utsträckning. Enligt ovan nämnda protokoll över ekonomisk
besiktning skola bristerna av arrendatorn avhjälpas före den 1 november
1965, varefter efterbesiktning kommer att verkställas.

186

I anslutning till medgivande av domänstyrelsen i skrivelse den 26 juli
1963 har Varbergs museum i samförstånd med riksantikvarieämbetet under
sommaren 1964 låtit igångsätta provgrävning och undersökning å fornlämningsområdet.
Detta arbete pågick ännu den 7 oktober 1964, då representanter
för styrelsen besökte egendomen. Så snart områdets utsträckning blivit
fastställt och klarlagt, kommer egendomen att ånyo besökas för överläggning
om den framtida dispositionen.

Vid detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad tf. överdirektör,
närvarit förste byråsekreteraren Mathiasson, föredragande. Stockholm den
29 januari 1965.

S. HOLMSTEDT

R. Mathiasson

Bilaga A

Yttrande från domänintendenten i Mellersta domänområdet

Beträffande avdelningen av åker och tomter får jag anföra följande.

Vid gårdstomten rinner Munkån ut i Himleån, som utmynnar i en vik av
havet. Vid västliga stormar drives havsvattnet in i viken, varvid vattenståndet
stiger högst betydligt. Härvid uppdämmas Himleån så pass att översvämningar
uppstå på tomt-, åker- och betesmarker i betydande omfattningar.
Även om Himleån vidgas mellan havet och gårdstomten, lär egendomen icke
kunna befrias från påverkan av högt vattenstånd i ån vid västliga stormar.

Viken, där Himleån utmynnar hade tidigare två utlopp. Det ena utloppet
har fyllts igen av Varbergs stad, år 1935. Västerbygdens vattendomstol har
i dom den 22 februari 1936 medgivit staden rätt att igenfylla det ena utloppet.
Den 6 maj 1955 har domänstyrelsen funnit att lagliga skäl icke kunde
åberopas för resning i detta mål (J 4163/55).

Upprensning av de öppna dikena på egendomen kan förbättra dräneringen
av markerna. Markerna kunna dock icke bli fullständigt dränerade på
detta sätt. Täckdikning kan ej verkställas på de lågt belägna åkrarna.

Underhållet av byggnaderna har arrendatorn Olof Johansson, eftersatt i
viss mån. Underhållet av södra gårdsflygeln är dock icke eftersatt i så stor
omfattning som revisorerna angiva.

Sålunda har arrendatorn insatt nya kopplade fönster i byggnaden samt
rödfärgat huset med oljeblandad färg. På Lindhov frodas emellertid ett
grönt mögel på väggarna och särskilt på detta hus. Färgen finns emellertid
kvar under möglet, men huset verkar genom möglet vara dåligt underhållet.

I sin beskrivning av ladugården anför riksdagens revisorer att en i mellandelens
centrum tidigare befintlig vagnport med överbyggnad fått förfalla
eller rivits på en sträcka av 15 meter. Då takstolarna föregående år ersattes
med nya sådana rasade stenmurarna till denna vagnport. Murarna
har ersatts av brädväggar emedan byggnadsanslaget för detta distrikt icke
förslog för att stenmurar skulle kunna återuppföras.

Ladugårdstaket har de senaste åren täckts med plastpresenningar här
och var, vilket revisorerna påtalat. Detta tak ersattes emellertid föregående
sommar med eternittak. Takstolarna ersattes med nya på drygt 2/3 av byggnaden.
Skullen utformades enligt riksantikvarieämbetets anvisningar med

187

samma låga takhöjd, som den gamla skullen hade. Hissbalk upplades för att
arrendutorn skulle kunna installera en något bättre släphiss, än den han tidigare
hade på skullen. Arrendatorn har dock ännu icke installerat någon
hiss och skullen är icke belagd med stråfoder eller halm. Härigenom kondenserar
vattenångorna från ladugården vintertid mot skullgolvet, varvid
en del golvbräder svällt och rest sig på kant.

Mangårdsbyggnaden skall ombyggas denna vinter enligt domänstyrelsens
beslut J 4198/55 den 11 december 1964.

Den 16 december 1964 förrättades ekonomisk besiktning på egendomen.
Arrendatorn har ålagts att före den 1 november 1965 avhjälpa anmärkta
brister på husen. Besiktningen skall fortsätta beträffande diken, stängsel
m. m. vid tjänlig väderlek.

Sedan anmärkta brister botats, vilket kommer att kontrolleras, äro byggnaderna
i normalt skick samt kunna icke sägas vara förfallna.

På kronans bekostnad kommer takränna att uppsättas på vagnslidret
samt plåtränna att byggas i vinkeln mellan log- och ladugårdstaket mot
söder.

Förslag till avtal om rivning av det hönshus med vedbod, som tillhör bostadshuset
för fodermarsken, kommer att insändas till domänstyrelsen emedan
byggnaden är förfallen och obehövlig. Fodermarskens bostad nyttjas av
pensionär och erfordras icke såsom arbetarbostad. Växjö den 19 januari
1965.

Bilaga B

Protokoll fört vid ekonomisk besiktning på kronoegendomen f. d. Kungsgården
6 mantal Lindhov l1 jämte Lindhov 129 och 138 i Lindberga kommun
av Hallands län den 16 december 196i

Närvarande: Egendomens arrendator Olof Johansson samt undertecknad
domänintendent.

Tillgängliga handlingar

1. Arrendekontrakt för tiden 1957 14/3 1967.

2. Protokoll över av- och tillträdessyn den 14 och 15 maj 1957.

3. Brandförsäkringsbrev nr 4-245091 och G 219259 med Brandförsäkringsverket
utvisande att kronans hus äro försäkrade för 852 000 kronor.

Under besiktningen anmärktes följande brister.

Bgggnader tillhöriga kronan

1. Mangårdsbyggningen, 19 X 9,5 X 6,2 m, synades icke emedan huset
skall ombyggas enligt domänstyrelsens beslut J 4198/55 den 11. 12. 64.

2. Södra flygeln, 11,2 X 7,7 X 2,4 in, av brädfodrat timmer under tak
av tegel innehållande 3 rum och kök, golvad vind med två rum utan eldstäder.

Felande tegelpannorna (bortblåsta under storm föregående vecka) ersättas.

Mossan avskrapas från takteglet.

Brädklädseln på västra sidan lagas. Dörrfoder lagas.

Fönster, dörrar och lister målas.

Mögel borstas bort från väggarna.

188

Då arrendatorn påbörjat vissa invändiga ombyggnadsarbeten men dessa
arbeten avbrutits på föranstaltande från kronans sida emedan huset utgör
ett byggnadsminnesmärke föreskrivas icke omedelbara åtgärder för husets
islåndsättning invändigt.

Byggnaden nr 3 i syneprotokollet, uthus, hade rivits i enlighet med synemännens
anvisning.

3. Norra flygeln, 11,2 X 7,7 X 2,4 in, av brädfodrat timmer under tak
av tegel, innehållande 4 rum, kök och förstuga samt två vindsrum. Försedd
med centralvärme, vatten och avlopp. Uppförd år 1806 och ombyggd år
1940.

Ytterdörren förses med ny panel.

Vindskivorna lagas, söndrigt taktegel utbytes.

4. Brygghus, källare och vedbod, 17,8 X 8,9 X 2,3 m, av gråsten under
tak av spån.

Fotbräda på norra gavelväggen lagas.

Spåntaket lagas på västra sidan.

Gråstensväggarna lagas.

Dörrar, fönster och lister målas.

Betonggolvet lagas i brygghuset.

Vindstrappan lagas.

5. Källare, 6,5 X 2,8 X 2 m, av betong under tak av eternit.

Uppförd år 1939.

Ny glasruta insättes i södra dörren.

Dörrar och vindskivor målas.

ti. Bostadshus för fodermarsken, 8,2 X 6 X 2,6 in, av trä under tak av
tegel med en mindre kökskvist, innehållande 3 rum och kök, försedd med
avlopp och centralvärme. Ombyggd år 1933.

Nockbräder och taklister repareras.

Hängrännorna utbytas.

Norra takfallet omlägges.

Mögel borstas bort från väggen mot norr.

7. Vedbod och hönshus till nr 6, 10 X 4 X 1>7 in, av trä under tak av
spån.

Spåntaket omtäckes på norra sidan.

Fönster och dörrar lagas och målas.

Väggarna lagas och rödfärgas.

8. Hemlighus till nr 6, 4,2 X 1.8 X 2,4 m, av stolpar och bräder under
tak av papp.

Nytt fönster insättes.

Huset rödfärgas.

9. Hönshus för arrendatorn, 6 X 3,3 X 2,5 in, av trä under tak av papp.

Fönstren lagas och målas.

Dörren målas.

Södra väggen lagas och rödfärgas.

Byggnaden nr 11 i syneprotokollet, trädgårdsbod är riven i enlighet med
synemännens anvisning.

10. Norra magasinet, 11,3 X 9,5 X 3,9 in, av stolpar och bräder under
tak av tegel inredd till traktorgarage och bodar samt spannmålsloft.

Tegeltaket repareras.

Nockbräder, vindskivor och vattenlister repareras.

Väggarna repareras.

189

Dörrar, portar och fönster repareras och målas.

Vindskivor och huvbräder strykes med mark cuprinol.

Plastpressenning under taket mot löftet borttages.

11. Redskapshus, 35,8 X 10 X 2,25 m, vagnslider 16 X 8,1 X 2,25 m, avstolpar
och bräder under tak av eternit inrymmande jämväl traktor- och
bilgarage. Uppfört år 1940 och tillbyggt år 1946.

Mossa skrapas bort från taket.

Portarna till redskapslidret avkapas i jämnhöjd med nedre kanten på
brädväggen.

Fönstren lagas och målas.

Garageportarna målas.

Rötskadade partier i nedre delarna av brädväggarna kapas och ersättas
med liggande bräder.

Huset rödfärgas.

Trasiga eternitplattor utbytas.

12. Ladugårdsbyggnad av gråsten till 3 meters höjd och därovanpå 1,1 in
överbyggnad av stolpar och bräder under tak av eternit, bestående av tre
sammanbyggda längor, bildande öppen fyrkant. Byggnaderna funnos år
1836 och hava innevarande år försetts med nytt tak av eternit, som bekostades
av arrendatorn, samt nya takstolar på mittenlängan och södra
längan och takstolsförstärkningar på norra längan. Gråstensväggarna till
foderladan i mittenlängan, vilka rasade då takstolarna borttogos, hava ersatts
med brädväggar.

Stenväggarna omfogas i erforderlig omfattning.

Brädväggarna rödfärgas.

Fönster och dörrar lagas och målas.

Bjälklaget och skullbotten repareras i norra längan och svinhuset i mittenlängan.

Svinhusinredningen repareras.

Mjölkrummet: dörrar och väggar lagas och målas. Taket målas.

Skullgolvet omlägges i erforderlig omfattning över kostallet och ungdj ursladugården
(södra längan).

13. Loge, 46,8 X 20 X 6,65 in, av stolpar och bräder under tak av eternit
innehållande lada med betonggolv, spannmålssilor och pressfodersilor,
6 X 7,3 m. Uppförd år 1937.

Pressfodersilon byggd år 1947.

Nya väderbräder uppsättas på östra gaveln.

Väggarna lagas, varvid utanpåliggande brädlappar borttagas.

Stuprännorna repareras.

Fönstren lagas.

Huset rödfärgas. Fönster, portar och lister målas.

14. Gödselstad, 20 X 16,5 in, av betong anlagd år 1937.

Utan anmärkning.

15. Södra magasinet, 12,2 X 9,5 X 3,9 in, av- stolpar och bräder under
tak av tegel innehållande spannmålsmagasin i två bottnar.

Fönstren lagas och målas.

Takhuven repareras.

Huv- och väderbräder samt vattenlister cuprinolstrykas.

Väggarna repareras och befrias från mögel. Rödfärgningen bättras.

16. Västra arbetarbostaden, 12 X 7,2 X 3,4 in, av plank, brädfodrad under
tak av tegel innehållande två lägenheter om vardera ett rum och kök

190

i bottenvåningen och ett vindsrum, försedd med centralvärme från kökspannor
samt vatten och avlopp. Ombyggd år 1939.

Takhuven repareras och cuprinolstrykes.

Fönstren kittas och målas.

Huset rödfärgas.

Dörrar, foder och knutbräder målas.

17. Mellersta arbetarbostaden, 12 X 7,2 X 3,4 m, av plank, brädfodrad,
under tak av tegel innehållande två lägenheter om vardera ett rum och
kök i bottenvåningen och ett vindsrum, försedd med centralvärme från
kökspannor samt vatten och avlopp.

Ombyggd år 1939.

Tegeltaket lagas.

Huv, vindskivor och väderbräder cuprinolstrykas.

Östra ytterdörren repareras.

Fönstren lagas, kittas och målas.

Dörrar, foder och knutbräder målas.

Södra väggen repareras.

Hängrännorna repareras.

Huset rödfärgas.

18. Uthus till föregående båda byggnader, 15 X 3,2 X 2 m, av trä under
tak av spån.

Taket repareras.

Huv, väderbräder och vattenlister repareras och cuprinolstrykas.
Fönstren lagas och målas.

Väggarna lagas och rödfärgas.

19. Källare, 6,1 X 4,1 Xl>8 m, av betong, täckt med jord.

Byggd år 1939.

Dörrarna målas.

Trappnedgången lagas.

20. östra arbetarbostaden, 14,5 X 8 X 3 m, av trä under tak av tegel,
innehållande två lägenheter om vardera två rum och kök samt två vindsrum,
försedd med centralvärme från kökspannor, vatten och avlopp samt
matkällare. Byggd år 1937.

Fönstren kittas och målas.

Dörrar, lister och knutbräder målas.

Västra dörren repareras.

Huset rödfärgas.

21. Brygghus, vedbod och hönshus, 10,5 X 4,8 X 2,2 m, av stolpar och
bräder under tak av eternit. Byggt år 1937.

Väggar och dörrar repareras.

Fönster, dörrar och lister målas.

Huset rödfärgas.

Utslängda sopor vid uthusen till arbetarbostäderna bortföras.

Soporna skola uppsamlas i sopkärl, som tömmas.

Kronans hus voro brandförsäkrade till följande belopp:

1. Mangårdsbyggningen ............................ 80 000 kronor

2. Södra flygeln .................................... 25 000 »

3. Norra » 40 000 »

4. Brygghus m. m................................... 2 500 »

f>. Källare ........................................

6. Bostadshus ...................................... 35 000 »

191

7. Vedbod in. m..................................... 2 000 kronor

8. Hemlighus ...................................... 500 »

9. Hönshus ........................................ 2 000 »

10. Norra magasinet ................................. 15 000 »

11. Redskapshuset .................................. 25 000 »

12. Ladugården .................................... 300 000 »

13. Logen .......................................... 150 000 »

14. Gödselstaden ....................................

15. Södra magasinet.................................. 15 000 »

16. Västra arbetarbostaden ............................ 50 000 »

17. Mellersta » .......................... 70 000 »

18. Uthus .......................................... 5 000 »

19. Källare ......................................... -—

20. Östra arbetarbostaden ............................ 30 000 »

21. Brygghus ...................................... 5 000 »

Brandförsäkringsvärdena skola av arrendatorn omgående ändras så att
husen nr 11, redskapshuset försäkras för 35 000 kronor, nr 17, mellersta
arbetarbostaden försäkras för 50 000 kronor, och nr 20, östra arbetarbostaden,
försäkras för 70 000 kronor.

Ovan anmärkta brister skola av arrendatorn avhjälpas före den 1 november
1965, varefter efterbesiktning kommer att verkställas.

Besiktningen kommer att fortsättas beträffande dikning, hägnader m. m.

Länsstyrelsen i Hallands län

Länsstyrelsen får överlämna i ärendet avgivna yttranden av lantbruksnämnden
och landsantikvarien i länet. (Bilaga A—B).

För egen del får länsstyrelsen anföra följande.

Egendomens jordbruk har av revisorerna betecknats som svagt, främst
beroende på att markerna icke avdikats i erforderlig omfattning.

För att brukningsenheten, vars areal enligt uppgift uppgår till 225 hektar,
varav omkring 192 hektar åker, skall kunna uppfylla nutida krav på ett
jordbruk av motsvarande storlek synes det angeläget att awattningsförhållandena
i största möjliga utsträckning förbättras. Härvid kommer täckdikning
främst i fråga. En sådan torde emellertid kräva betydande kapitalinsats.
För att undvika felinvesteringar är det av vikt att, såsom lantbruksnämnden
i sitt yttrande närmare utvecklat, det sannolika sambandet mellan
Himleåns nuvarande avrinningsmöjligheter och de omfattande översvämningarna
inom brukningsenheten undersökes. Först härefter torde det
vara möjligt att närmare bedöma i vilken utsträckning åkerjorden kan torrläggas
genom täckdikning. I avvaktan på resultatet av en sådan undersökning
bör under alla förhållanden av lantbruksnämnden föreslagna åtgärder
för att förbättra vattenavledningen genom nuvarande diken vidtagas.

Länsstyrelsen delar revisorernas åsikt att byggnadsbeståndet bör hållas i
godtagbart skick. De påtalade bristerna torde emellertid delvis sakna aktualitet.
Såsom lantbruksnämnden framhållit har nämligen de äldre ekonomibyggnaderna
numera försetts med ny takresning och nya tak av eternit.

Byggnadsbeståndets kulturhistoriska betydelse och de icke minst från arkeologisk
synpunkt värdefulla resterna av medeltidsstaden Nyby talar för
att egendomen förblir i statens ägo. Frågan om egendomens upprustning

192

och framtida disposition synes därför, såsom revisorerna föreslagit, lämpligen
böra bli föremål för en allsidig prövning.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade, landshövding
och tf. förste länsassessor. deltagit landssekreteraren Segrell. Halmstad
den 29 januari 1965.

Åke Andrén

INGVAR LINDELL

Bilaga A

Yttrande från lantbruksnämnden i Hallands län

Torrläggningsförhållanden. Vid besiktning av fastigheten har konstaterats
att betydande områden av åkerjorden inte kan anses tillfredsställande torrlagda.
Detta torde i första hand vara beroende av vattenståndet i Himleån
och i tillflödet Munkån, som vid högvattenstånd medför omfattande översvämningar.
Enligt erhållna uppgifter har dessa olägenheter ökats, sedan
fast förbindelse under 1930-talet ordnades mellan Getterön och fastlandet.
Då Himleåns utlopp utmynnar i havet i sydsydvästlig riktning, synes det
sannolikt, att vattenströmmen i huvudsak gått mellan Getterön och fastlandet
och att vattnets avbördande till havet från Himleån således försvårats
genom att nämnda väg utan broförbindelse kom till utförande. En viss
breddning av Himleån dels väster om västkustbanan, dels mellan E 6 och
Göingegården synes också vara påkallad för att förbättra avrinningen.

Först sedan avloppsförhållandena närmare klarlagts, vilket lämpligen
bör handläggas av lantbruksingeniör, är det möjligt att närmare bedöma i
vilken utsträckning det är möjligt att genom täckdikning förbättra åkerjordens
torrläggning. I avvaktan på en dylik utredning synes det angeläget,
att kvarvarande öppna dikens vattenavledande förmåga vidmakthålles genom
regelbundet återkommande upprensningar. För att motverka den tilltagande
förekomsten av vass i och i närheten av dessa diken kan det starkt
ifrågasättas om inte behandling med härför lämpliga kemiska preparat bör
ske.

Produktionsinriktning. Sedan förutsättningarna för en förbättrad torrläggning
av fastigheten närmare klarlagts synes det möjligt att närmare
diskutera den lämpligaste produktionsinriktningen för fastigheten ifråga.
Behovet av byggnader för gårdens drift synes nämligen i hög grad vara beroende
härav. Med hänsyn till den rikliga tillgången på ängs- och kulturheten
synes dock redan nu åtskilligt tala för att animalieproduktion i form av
mjölk, kött och event. fläsk bör ha goda förutsättningar att här vara ekonomiskt
lönande. Förutsättningarna för en lönande spannmålsodling för försäljning
eller för förädling på gården synes däremot f. n. inte vara särskilt
gynnsamma. Förbättrade torrläggningsförhållanden kan dock ändra dessa
förutsättningar.

Byggnaderna. Som Statsrevisorerna framhållit är enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 25 januari 1935 samtliga byggnader samt över och under jorden
befintliga rester av gamla Varberg förklarade för byggnadsminnes-märken.
Nämnden vill dock starkt ifrågasätta, om detta förhållande bör hindra, att
vissa byggnader, såsom exempelvis en äldre mejeribyggnad och ett närbeläget
mindre bostadshus, rives. Dessa byggnader äro nämligen dyra i un -

103

derhåll, sakna betydelse för jordbruksdriften och synes inte ha något större
kulturhistoriskt värde.

övrig äldre bebyggelse av kulturhistoriskt värde synes redan vara föremål
för domänverkets uppmärksamhet. Sålunda har under det gångna året
de äldre ekonomibyggnaderna försetts med ny takresning och nya tak av
eternit. Det av Statsrevisorerna påtalade förhållandet att taket till stor del
täckts med provisoriskt material synes sålunda ej längre äga giltighet.

Den äldre ekonomibyggnaden med gråstensmurar är i sin östra del delvis
moderniserad och försedd med utgödslingsanordning. Ventilationsanordningen
synes dock inte fungera tillfredsställande, vilket dock åtminstone
delvis kan bero på för ringa djurantal i förhållande till luftkuben. Västra
delen av samma byggnad, tidigare delvis inrymmande häststall, kräver en
omfattande renovering och modernisering för att ekonomiskt kunna utnyttjas
för kött- och/eller fläskproduktion. Utvändigt är denna byggnad i behov
av reparation. Enligt uppgift av arrendatorn är detta arbete avsett att utföras
innevarande år.

Eu under 1930-talet uppförd maskin- och redskapshall saknar såväl betonggolv
som lämpligt utrymme för maskinernas skötsel och vård under
vinterhalvåret. Byggnaden synes lämpligt placerad ur jordbrukssynpunkt
men olämpligt placerad med hänsyn till den äldre bebyggelsen. Innan maskinhallen
blir föremål för mera genomgripande förbättringsåtgärder, vilket
synes vara av behovet påkallat, torde det böra övervägas, om byggnaden inte
lämpligen bör förtlvttas till annan plats. Den äldre bebyggelsens kulturhistoriska
värde synes genom eu sådan åtgärd bättre kunna komma till sin rätt.

Manbyggnaden är i behov av omfattande renovering och modernisering.
Planer härpå lär emellertid föreligga. Den flygelbyggnad, som f. n. står oanvänd,
bör likaledes renoveras och förses med bl. a. värmeledning för att sedan
uthyras, eftersom byggnaden inte synes behövlig för å gården anställd
personal.

Frågan om fastighetens event. försäljning. Med hänsyn till erforderliga
investeringar i såväl jord som byggnader, för att brukningsenheten något
så när skall motsvara nutida krav på en jordbruksenhet av motsvarande
storlek, synes det ur ren ekonomisk synpunkt vara mest välbetänkt att låta
försälja Lindhovs kungsgård. Det framtida underhållet av den otidsenliga
och i många hänseenden alltför omfattande bebyggelsen kommer alltid att
bli betungande och kommer väl också att påverka köpeskillingens storlek
likaväl som den påverkar arrendebeloppet vid event. fortsatt bortarrendering.

Byggnadernas kulturhistoriska värde liksom också de arkeologiska värdetulla
lämningar som fastigheten rymmer talar dock närmast för att fastigheten
trots allt bör bevaras i kronans ägo även i fortsättningen. Det synes
dock rimligt, att kostnaderna för restaurering av den äldre kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelsen finansieras genom särskilda anslag i stället för att
regleras medelst arrendeinkomster. Stockholm den 11 januari 1965.

7 Hev. berättelse ang. statsverket cir 196/i. It

194

Bilaga B

Yttrande från landsantikvarien i Hallands län

Att Lindhovs kungsgård är av speciellt kulturhistoriskt intresse står utom
allt tvivel, och detta omdöme gäller såväl byggnadsbeståndet med dess ovanligt
enhetliga 1700-talsplan som omgivande marker med lämningar av den
år 1565 förstörda medeltidsstaden Nyby.

Byggnaderna förklarades år 1935 som statligt byggnadsminnesmärke och
är intagna i förteckningen över kronan tillhöriga kulturhistoriska byggnader.
De under jorden befintliga resterna av den medeltida staden är fasta
fornlämningar och för dem gäller alltså fornminneslagens bestämmelser.

Då nu fråga uppkommit om kronan överhuvudtaget skall behålla egendomen
såsom jordbruk, bl. a. på grund av olämplig ekonomibyggnad och delvis
eftersatt underhåll, vill jag härmed påpeka att ur kulturminnesvårdens
synpunkt en försäljning icke är önskvärd. Det är tvärtom angeläget och till
fördel att ett område av denna karaktär förblir i statens ägo. Halmstad den
27 januari 1965.

195

INRIKESDEPARTEMENTET

§ 32 Länsstyrelsernas anslagsframställningar

Statskontoret

Riksdagens revisorer framhåller att länsstyrelsernas årliga anslagsframställningar
med den utformning som nu är föreskriven kräver en mycket
avsevärd arbetsinsats från länsstyrelsernas sida. Av revisorernas utredning
framgår bl. a. att länsstyrelserna i vissa avseenden är skyldiga att i sina
anslagsframställningar lämna en mer omfattande och detaljerad redovisning
än statliga myndigheter i allmänhet. Statskontoret delar revisorernas
uppfattning att eu översyn bör göras i syfte att söka förenkla och rationalisera
arbetet med länsstyrelsernas anslagsframställningar.

Anslagsäskandena följer i fråga om utformning, formell uppställning
och bilagematerialets omfattning i allmänhet nästan helt en inom inrikesdepartementet
utarbetad uppställning jämte bilagor för länsstyrelsernas anslagsframställningar.
I länsstyrelsernas svar till revisorerna har framförts
åtskilliga önskemål och förslag om förenklingar. Statskontoret anser sig i
likhet med revisorerna inte ha förutsättningar att i detalj bedöma om ett
genomförande av de olika förslagen skulle komma att försvåra inrikesdepartementets
budgetarbete. Departementet måste givetvis såsom revisorerna
framhållit ha en grundlig redovisning från de anslagsäskande myndigheterna.
Det synes dock enligt statskontorets mening kunna starkt ifrågasättas,
om inte den redovisning som enligt gällande föreskrifter skall göras
i länsstyrelsernas anslagsframställningar på vissa punkter är mer omfattande
och detaljerade än vad som kan vara nödvändigt. Uppgifternas mångfald
och detaljrikedom torde t. o. m. kunna innebära viss risk för att man
främst koncentrerar intresset till detaljposter men förlorar överblicken
och helhetsbilden.

Vad som enligt statskontorets uppfattning i första hand borde kunna
förenklas är personalredovisningen och redovisningen i fråga om anslagsposten
expenser för eget behov. Statskontoret har svårt att inse det egentliga
syftet med att uppgift skall lämnas till departementet om de anställda
tjänstemännens namn. Dessa uppgifter kan såvitt statskontoret förstår knappast
ha någon större relevans vid bedömningen av anslagsbehovet. Om uppgifterna
ur kontrollsynpunkt eller av någon annan anledning likväl inte
skulle kunna undvaras, förefaller det angeläget att uppgifterna tas in i annat
sammanhang, t. ex. i samband med den personalstatistik som skall
lämnas till statistiska centralbyrån.

Även i övrigt synes den personalredovisning som skall lämnas av länsstyrelserna
i viss utsträckning vara mer omfattande än vad som gäller för
andra myndigheter. I det av revisorerna valda exemplet från länsstyrelsen
i Kristianstads län förekommer, bortsett från namnförteckningarna över
tjänstemännen, redovisning av personalresurserna i fem olika slags bilagor,
varav vissa i regel ej torde ha någon motsvarighet när det gäller andra
myndigheter. Länsstyrelserna har enligt revisorernas berättelser bl. a. ifrå -

196

gasatt, om de detaljerade uppgifterna angående personalens fördelning på
sektioner in. in. fyller ett oundgängligt behov. Även om någon form av redovisning
av hur personalen fördelar sig på organisatoriska enheter anses
erforderlig, synes det doek enligt statskontorets mening i varje fall kunna
ifrågasättas, om det finns anledning att gå så långt som till att ange fördelningen
på arbetsdetaljer o. dvl. inom sektionerna. Statskontoret kan
självfallet inte bedöma i vad mån departementet har behov av att kräva
mer detaljerade uppgifter beträffande länsstyrelserna än beträffande andra
myndigheter. Vissa möjligheter torde dock finnas att förenkla uppgifterna
om personalen, vilka framstår som särskilt omfattande mot bakgrunden
av alt denna personalredovisning i regel inte motsvaras av några
uppgifter om arbetsvolym eller prestationer.

Redovisningen beträffande anslagsposten expenser för eget behov är i
viss utsträckning mer specificerad på delposter än som är föreskrivet i kungörelsen
1941:535 med vissa föreskrifter angående bokföring och redovisning
av utgifter från omkostnadsanslag. Statskontoret har här den uppfattningen
att redan den uppdelning som skall göras enligt nämnda kungörelse"
är onödigt specificerad och tynger myndigheternas bokföringsarbete
mer än vad som kan anses svara mot den praktiska nyttan av detaljuppdelningen.
Den inom statskontoret pågående utredningen rörande bokföring,
kostnadsredovisning och programbudgetering inom statsverket (se
nedan) undersöker möjligheterna att minska antalet undertitlar. Det bör
framhållas att den föreskrivna uppdelningen i länsstyrelsernas anslagsäskanden
påverkar inte blott arbetet därmed utan även har medfört att flertalet
länsstyrelser funnit det nödvändigt att i den löpande bokföringen upplägga
konton för varje delpost som skall särredovisas i äskandena.

De möjligheter till förenklingar som behanddlats ovan avser sådana ändringar
som bör kunna genomföras inom ramen för nuvarande budgetsystem
och budgetteknik samt innebär i stort sett endast en anpassning till
vad som gäller för statliga ämbetsverk i allmänhet. När det gäller länsstyrelsernas
mer vittsyftande förslag har riksdagens revisorer framhållit att
förslagen bör prövas i ett större sammanhang än som avser enbart länsstyrelserna.
Statskontoret får i anslutning till detta uttalande anföra följande.

Inom statskontoret har som ovan nämnts påbörjats en utredning rörande
bokföring, kostnadsredovisning och programbudgetering inom statsverksamheten.
Direktiv för utredningen (programbudgetutrcdningen), som
skall bedrivas av statskontoret i samråd med riksrevisionsverket, har utfärdats
av Kungl. Maj :t den 13 december 1963. Syftet med utredningen är
att man skall erhålla ett allsidigt grepp över den ekonomiska redovisningen
inom den statliga sektorn, bl. a. genom att införa kostnadsredovisning enligt
företagsekonomiska principer och att söka introducera den form av
budgetering som brukar kallas program- eller prestationsbudgetering. En
tillämpning av en sådan budgetmetod innebär i korthet att budgeteringen
inom en myndighet, liksom även statsmakternas prövning och beviljande
av anslag, fnte på traditionellt sätt inriktas på en fördelning av verksamhetens
utgifter på avlönings- resp. omkostnadsanslag. I stället fördelas medlen
primärt med hänsyn till de skilda ändamål som myndigheten instruktionsenligt
har att uppfylla. För länsstyrelserna skulle sålunda anslagen
av statsmakterna fastställas på grundval av en programbudget, av vilken
framgick vilka resurser som erfordras för varje verksamhetsgren länsstyrelsen
bedriver, t. ex. social- och barnavård, allmän hälsovård, plan- och
byggnadsverksamhet, civilförsvar, prisövervakning, taxeringsrevision, prov -

197

ning av taxeringsbesvär, uppbörd av allmänna skatter, folkbokföring etc.
Till grund för bedömningen av anslagsbehovet skulle ligga uppgifter om
prestationerna på resp. områden. En användning av denna budgettyp har
på de håll där den kommit till användning ansetts kunna underlätta presentationen
av budgetmaterialet och erbjuda ökad insyn i den statliga verksamheten
samt därigenom även underlätta behandlingen av utgiftsfrågorna
inom riksdag och departement.

Programbudgetutredningen spänner över hela den civila sidan av statsförvaltningen
och kommer sålunda även att omfatta länsstyrelsernas budgeterings-
och redovisningssystem. Utredningen kommer inte bara att vara
teoretisk och principiell utan kommer även alt bedrivas i form av försöksverksamhet
vid vissa utvalda myndigheter. Utredningsarbetet beräknas
emellertid komma att bli relativt långvarigt och de för utredningsarbetet
disponibla personalresurserna torde inte inom överskådlig tid kunna insättas
på länsstyrelsernas speciella problem.

Enligt finansdepartementets PM den 20. 5. 1964 ang. myndigheternas anslagsframställningar,
avd. C, punkt 5 (s. 5) bör myndigheterna som en bakgrund
till anslagsäskandena lämna en översikt över utvecklingen inom det
aktuella verksamhetsområdet. Vid denna redovisning bör eftersträvas att få
fram siffermaterial som är ägnat att belysa utvecklingen och arbetsvolymen.
Vidare bör eftersträvas att ange utgifternas fördelning på kostnadsställen
och enheter. I motiveringarna för begärda anslag bör relevanta sakuppgifter
lämnas i stället för allmänt hållna motiveringar. Såvitt statskontoret
kan bedöma borde det finnas relativt goda förutsättningar för länsstyrelserna
att i ökad omfattning presentera sina anslagsäskanden i enlighet
med vad som angivits i nämnda avsnitt av gällande budgetanvisningar.
Man synes därför — utan att avvakta resultatet av statskontorets programbudgetutredning
— böra eftersträva att i större utsträckning än vad nu är
fallet utforma länsstyrelsernas anslagsframställningar på ett sådant sätt
att man får en redovisning av kostnader och prestationer för de olika funktionerna
inom länsstyrelsernas verksamhetsområde. En fylligare redovisning
i detta avseende torde ge inrikes- och finansdepartementet ett bättre
underlag än det nuvarande för att bedöma anslagsbehovet, samtidigt som
möjligheterna ökar att modifiera den mycket omfattande och detaljerade
redovisningen i fråga om personal och av utgifter under omkostnadsansla O

f» t

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit direktör Ivarsson och
byrådirektör Horneij, föredragande. Stockholm den 26 januari 1965.

GÖSTA BRUNO

Lennart Horneij

Länsstyrelsen i Östergötlands län

Såsom länsstyrelsen i tidigare till riksdagens revisorer den 28 september
1964 överlämnad promemoria (bilaga) anfört böra länsstyrelsernas anslagsframställningar
i vissa delar kunna förenklas. Arbetsbelastningen med
dessa framställningar är särskilt betungande, enär den inträffar under semestertiden.
Då arbetet är beroende av såväl föregående budgetårs belastningssiffror
som personal- och anslagstilldelning för det innevarande budgetåret
enligt regleringsbrev och det möter svårighet att få dessa uppgifter
tillgängliga i tid, uppstår även härigenom tidsnöd.

198

Det framlagda förslaget om avgivande av fullständig anslagsframställning
vart tredje år anser sig länsstyrelsen ej kunna tillstyrka. De stora personalförändringar
som varje år förekomma hos länsstyrelserna skulle göra
det nödvändigt för länsstyrelserna att inkomma med kompletterande anmälningar
om ytterligare anslagsmedel, ett arbete som skulle bliva nästan
lika betungande som om fullständiga petita uppgjordes.

Såsom länsstyrelsen tidigare framhållit synes namnredovisningar kunna
helt slopas.

Huruvida anslagsberäkningarna skola göras centralt anser länsstyrelsen
endast vara en fråga om arbetsfördelning. En centralisering kan kanske
visa sig olämplig, enär interna arbetsförhållanden kunna inverka. Då lönekostnaderna
numera uträknas efter viss schablon, ifrågasätter länsstyrelsen
om icke även avlöningsanslagen för icke-ordinarie personal inom personalplanerna,
i likhet med vad som gäller för den ordinarie personalen, borde
utgöra förslagsanslag. Begränsade anslagsmedel skulle då tilldelas länsstyrelserna
endast för den extra och tillfälliga personal, som måste anställas
utöver gällande personalplaner, samt för övertids- och vikariatsersättningar.
En mera exakt beräkning av anslagsförbrukningarna kunde därefter
ske vid omräkningen av anslagsbehovet i april månad.

Förslaget att länsstyrelsernas resekostnadsanslag skulle upptagas som
förslagsanslag vill länsstyrelsen tillstyrka. Stora svårigheter förefinnas att
beräkna medelsförbrukningen dels på grund av den omfattande utbildningsverksamheten
för personalen och därunder utgående traktamentsersättningar
dels ock på grund av ofta förekommande omstationeringar av
tjänstemän, bland annat landskanslister och taxeringsassistenter.

Anslagsäskandet för »Expenser för eget behov» föreslås få upptagas i en
klumpsumma eller endast med de undertitlar som upptages i länsstyrelsens
bokföring. Länsstyrelsen tillstyrker det senare förslaget. En beräkning
av de olika anslagsposterna, såsom ersättning för städningskostnader, skrivmateriel
och telefonavgifter, måste otvivelaktigt ändå göras för att man
skall kunna framräkna ett totalbelopp.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknade landskamrerare
och länsassessor, föredragande. Linköping den 29 januari 1965.

STEN NEIKTER

B. Curling

Bilaga

PM angående länsstyrelsernas arbetsuppgifter med de årliga
anslags äskandena

Sedan numera lönerna upptagas schablonmässigt efter vissa löneklasser,
har själva arbetet väsentligt underlättats. Viss ytterligare rationalisering
bör dock vara möjlig såsom framgår av vad nedan anföres.

Numera redovisas tjänstemännen inom personalplanerna å såväl en bilaga
upptagande de olika tjänsterna som å en bilaga med såväl tjänster som
namn å innehavarna av respektive tjänster. Länsstyrelsen ifrågasätter huruvida
namnredovisning över huvud taget är erforderlig. Skola emellertid

199

tjänstemännen anges namneligen, torde detta kunna ske pa samma bilaga
genom en namnspecifikation efter varje tjänst.

Såvitt gäller tillfällig personal, torde namnangivelse vara överflödig och
av ringa intresse, då namnen ofta äro inaktuella redan innan petitan hinner
expedieras. Det torde räcka med en specifikation av antalet extra tjänster
i de olika lönegraderna för varje sektion eller detalj. Detta med undantag
av de Ag-tjänster som genom Kungl. Maj:ts beslut särskilt tilldelats, vilka
givetvis böra angivas namneligen.

Då petitaarbetet måste fullgöras under den mest aktuella semestertiden,
föreligga stora svårigheter medhinna detsamma.

Om bilagorna angående arbetskraftens fördelning på de olika sektionerna,
personalutvecklingen och personalredovisningen ej äro direkt nödvändiga
för anslagsberäkningen, borde de kunna lämnas vid en senare tidpunkt
än som nu sker, förslagsvis den 15 oktober i samband med att personalstatistik
översändes till statistiska centralbyrån. Linköping den 29
januari 1965.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

Det råder enligt länsstyrelsens mening ingen tvekan om att arbetsuppgifterna
i samband med anslagsäskandena äro mycket betungande och tidsödande.
Denna uppfattning delar enligt revisorernas berättelse praktiskt taget
samtliga länsstyrelser.

Att arbetet med petitan är så betungande beror i huvudsak på att länsstyrelserna
ha att avgiva omfattande och specificerade uppgifter i olika avseenden.
Statliga ämbetsverk i övrigt synas enligt berättelsen icke ha att avgiva
så detaljerad redovisning som länsstyrelserna. Det är därför enligt länsstyrelsens
mening i hög grad önskvärt med rationaliseringsåtgärder i avsikt att
förenkla petitaarbetet.

Beträffande personalredovisningen och uppgifterna beträffande personalutvecklingen
är uppgörandet av bilagorna nr 10, 17—19 synnerligen tidsödande
och arbetskrävande. Enbart arbetet härmed krävde vid uppgörandet
av petitan för budgetåret 1965/66 cirka 35 arbetstimmar. Ett slopande av
denna redovisning eller, om den anses absolut nödvändig, en omfattande
förenkling av densamma, är därför önskvärt. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen
nödvändigheten av att i petitan redovisa tjänstemännen namneligen.
Länsstyrelsen vill i detta sammanhang hänvisa till vad den i denna del anfört
i sitt yttrande till riksdagens revisorer, vilket yttrande bilägges (Bilaga).

Beträffande avlöningsanslagen vill länsstyrelsen i likhet med vad den anfört
i yttrandet till revisorerna föreslå den rationaliseringen, att löneanslagsberäkningen
för personal enligt de för landsstaten fastställda personalplanerna
verkställes centralt, vilket med hänsyn till gällande schablonberäkning
synes kunna ske. Länsstyrelsernas uppgifter för beräkning av avlöningsanslagen
skulle då kunna begränsas på sätt revisorerna framhållit
till att endast avse ändringar i planerna samt anslagen till extra och lilltällig
personal. En så omfattande central beräkning som möjligt av anslagen
synes vara rationell och därmed arbetsbesparande för samtliga länsstyrelser.

Beträffande omkostnadsanslagen synes det önskvärt att det nuvarande
systemet med noggrann beräkning av omkostnaderna för det avsedda budgetåret
ersättes med att länsstyrelserna i normalfallet utan äskande tilldelas
ett visst anslag grundat på medelsförbrukningen under ett visst antal år.

200

Därvid förutsättes att en viss uppräkning sker med hänsyn till de eventuella
ytterligare arbetsuppgifter, som kunna tillföras länsstyrelserna och med beaktande
av den fortlöpande stegringen av priserna. För närvarande har
länsstyrelserna att så noggrant som möjligt beräkna varje delpost å omkostnadsanslaget
och särskilt motivera den, därest den överstiger motsvarande
förbrukning under det gångna budgetåret. Skulle med ovannämnda förslag
till förenkling länsstyrelse av någon anledning behöva större expensanslag
än vad som normalt skulle tilldelas den, exempelvis på grund av utökade
lokaler, bör det i så fall åligga sådan länsstyrelse att i petitaskrivelsen beräkna
och motivera den ökning av anslaget, som erfordras utöver den normala
tilldelningen.

I fråga om anslaget till reseersättningar är det enligt länsstyrelsens mening
önskvärt att detta anslag erhåller karaktären av rent förslagsanslag.

I likhet med länsstyrelsen i Älvsborgs län vill länsstyrelsen framhålla att
lättnader i petitaarbetet skulle vinnas genom användandet av schablonberäkningar
och klumpsummor i fråga om såväl lönekostnader som expenser.
En rationalisering av petitaarbetet synes nödvändig även av den anledningen,
att länsstyrelsen icke allenast har att svara för petitan för den egna
länsstyrelsen och bäradsskrivarorganisationen. Enligt länsstyrelseinstruktionen
§ 8 skall länsstyrelsen dessutom före den 15 juli till rikspolisstyrelsen
avgiva beräkning av utgifterna för det lokala polisväsendet i länet samt
före den 1 augusti avgiva beräkning dels angående de statliga utgifterna för
civilförsvaret i länet dels ock för det lokala exekutionsväsendet.

Som framhållits är själva arbetet med anslagsberäkningarna mycket betungande.
Härtill kommer att arbetet måste utföras å sommartid, då en stor
del av personalen åtnjuter semester och då även arbetsveckan på grund av
fria lördagar är avkortad. Detta medför även svårigheter för de befattningshavare,
som avdelats för petitaarbetet, att kunna konferera med andra befattningshavare,
som ha att bedöma behovet av personal och inköp för det
kommande budgetåret. Av denna anledning vore det särskilt önskvärt, om
petitaarbetet kunde ske redan under april månad, då länsstyrelsen ändock
har att omräkna anslagen för det löpande budgetåret.

I anledning av det anförda hemställer länsstyrelsen all varje åtgärd,
som är ägnad att förenkla petitaarbetet, måtte beaktas. Huruvida ovan
framförda förslag till förenklingar äro genomförbara med hänsyn till det
centrala budgetarbetet undandrager sig givetvis länsstyrelsens bedömande.
Stockholm den 29 januari 1965.

GUSTAF-ADOLF KROOX

E. Arrander

Bilaga

Yttrande frän länsstyrelsen i Kronobergs län
Jämlikt 8 § länsstyrelseinstruktionen åligger det länsstyrelse att årligen
före den 1 september till Kungl. Maj :t avgiva förslag dels till beräknande av
utgifterna i länet för nästföljande budgetår å de till riksstaten upptagna
avlönings- och omkostnadsanslagen till länsstyrelserna och landsstaten i
övrigt och dels till de andra framställningar inom länsstyrelsens ämbets -

201

område, som länsstyrelsen finner böra göras hos nästkommande års riksdag.
Detta petitaarbete ntföres å länsstyrelsernas kameralsektioner.

Under juli månad brukar Ivungl. Maj :t överlämna skriftliga anvisningar
rörande utformningen av länsstyrelsernas anslagsframställningar.

Arbetet med uppgörandet av anslagsäskandena är enligt länsstyrelsens
mening tidsödande och mycket omfattande, vilket torde framgå av länsstyrelsernas
petitor. Härtill kommer att arbetet måste utföras under den del av
året, då personal normalt åtnjuter semester, varför även kameralsektionens
personal är reducerad. Då anslagsarbetet vidare förutsätter samråd med och
uppgifter från personal å länsstyrelsens övriga sektioner uppkommer vissa
svårigheter med hänsyn till pågående semestrar.

Under i stort sett samma tid har kameralsektionen även att uppgöra och
till riksrevisionsverket senast den 15 augusti översända huvudboken.

Att påbörja förberedelsearbetet under exempelvis juni månad är även
svårt, då denna månad som regel brukar vara mycket arbetskrävande med
hänsyn till det förestående budgetårsskiftet. Dessutom måste vissa belastningssiffror
avseende det gångna budgetåret angivas i petitan och i vissa
fall hänsyn tagas till belastningssifror, även om de icke skola redovisas.
Även Kungl. Maj:ts brev angående vissa anslag till landsstaten för det nya
budgetåret bör avvaktas. Detta brev, som bl. a. innehåller personalplaner,
kommer vanligen länsstyrelserna tillhanda under juli månad.

Det skulle vara i hög grad önskvärt, om det omfattande petitaarbete, som
länsstyrelserna ha att utföra under sommarmånader, kunde förenklas. Enligt
länsstyrelsens mening synes så också kunna ske. Huruvida de av länsstyrelsen
här nedan föreslagna förenklingarna kunna genomföras med hänsyn
till det centrala budgetarbetet undandrager sig dock länsstyrelsens bedömande.

Vissa förenklingar ha under senare år genomförts i petitaarbetet. Bland
annat har den förenklingen genomförts att vid beräkning av avlöningar till
personal å ordinarie stat och till icke-ordinarie personal enligt personalplanerna
grundlönerna beräknas efter näst högsta löneklassen i lönegraden
och för tjänst i reglerad befordringsgång efter lägsta löneklass i högsta
lönegraden i befordringsgången. Lönerna schablonberäknas sålunda. Dock
skall i likhet med tidigare år personalen namneligen uppgivas. Då vid anslagsberäkningen
lönerna för huvudparten av personalen vid länsstyrelserna
och häradsskrivarkontoren beräknas på detta sätt, synes beräkningen i
stället kunna verkställas centralt, då av personalplanerna direkt framgå antalet
berörda tjänster av olika slag för hela riket. Därest uppdelning å län
av ifrågavarande kostnader skulle vara erforderlig, torde eu sådan med lätthet
även kunna göras vid en central beräkning. Ortsgrupperingen synes inte
utgöra något hinder för det föreslagna beräkningssättet. Länsstyrelserna synas
härigenom kunna befrias från arbetet med att upprätta diverse bilagor.
Genom ett dylikt förfaringssätt erhåller visserligen icke Kungl. Maj :t namnuppgifter
å de olika befattningshavarna, men i viss utsträckning kan ju
upplysning härom hämtas från statskalendern. Emot nu föreslaget system
skulle visserligen kunna invändas, att det är värdefullt för länsstyrelserna
att en gång om året få en fullständig överblick över personalen och dess
placering, vilket bl. a. nu sker, då personalen namneligen måste angivas å
bilagor. Vid denna länsstyrelse användes emellertid väggtavlor med fack
(Esseltes system Ullradex) och olikfärgade kort för ordinarie, extra ordinarie
och tillfällig person al, där varje anställd har ett kort med namn,
tjänstetitel och lönegrad. Dessa personalkort äro uppdelade på länsstyrel 8

Rev. berättelse ang. statsverket är /,%''/. It

202

sens båda avdelningar samt med häradsskrivar- och landsfiskalskontorens
personal var för sig. Med detta system kan därför länsstyrelsen näi som
helst överblicka personalens placering.

Beträffande beräkning av medelsbehovet för avlöningar till den tillfälliga
personalen får det anses tveksamt, huruvida någon förenkling i beiäkningssättet
i denna del låter sig göra med hänsyn till variationer år från år i behovet
av dylik personal.

Beträffande omkostnader bortsett från expenser för eget behov ha länsstyrelserna
att angiva äskade belopp i klumpsummor. Vad angår expenser
för eget behov ha däremot länsstyrelserna — som framgår av petitorna —
att specificera de äskade beloppen å ett flertal delposter. Beräkningen a\
anslagsbehovet ha länsstyrelserna att göra så noggrant som möjligt samt att
motivera, därest behovet uppgår till eller överskrider det för det löpande
budgetåret anvisade anslaget.''De äskade anslagen skäras regelmässigt ned
och reducerade avrundade anslag tilldelas. Därest de anvisade beloppen \isa
sig otillräckliga, vilket i regel är fallet, måste ytterligare medel begäras vid
den obligatoriska omräkningen av anslagen under april månad av det löpande
budgetåret.

Förslagsvis skulle länsstyrelsernas arbete i denna del kunna begränsas
till att i anslagsäskandena angivas endast belastningssiffrorna i klumpsummor
för de två senaste budgetåren. Medel, som anvisas, synas kunna beräknas
till viss procent av de medel, som faktiskt förbrukats (engångsutgifter
icke inräknade) under de två angivna budgetåren. Under april månad omräknas
anslagen, som ovan nämnts, varvid ytterligare medel då böra ställas
till förfogande, om det visat sig att de anvisade beloppen icke varit tillräckliga.
Endast i det fall att länsstyrelse redan vid uppgörande av petitan kan
förutse att kostnaderna för expenser komma att avvika väsentligt från de
närmast föregående åren — t. ex. på grund av inflyttning i nya lokaler etc.
— bör detta uppgivas i petitan och tilläggets storlek beräknas.

Det kan nämnas att då länsstyrelsen nu beräknar utgifterna för det påföljande
budgetåret den i stort sett är hänvisad till att utgå från den verkliga
förbrukningen under senare budgetår.

I övrigt anser länsstyrelsen varje åtgärd till förenkling av arbetet med
uppgörandet av anslagsäskandena vara av stor betydelse. Växjö den 6 oktober
1964.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Till en början får länsstyrelsen åberopa sitt härvid i avskrift fogade svar
den 5 oktober 1964 på revisorernas rundskrivelse till länsstyrelserna den 22
september 1964 i frågan. (Bilaga). I svaret förklarade länsstyrelsen, att det
framstod som ett önskemål att för arbetet i samband med de årliga anslagsäskandena
kunna förfoga över något längre tid än för närvarande. Vidare
skulle länsstyrelsen välkomna ett slopande av kravet på namnuppgifter å
de anställda. Med anledning av de av revisorerna redovisade synpunkterna
och förslagen från övriga länsstyrelser samt revisorernas eget uttalande får
länsstyrelsen ytterligare avgiva följande utlåtande.

I fråga om anslaget till länsstyrelsernas reseersättningar ansluter länsstyrelsen
sig till det från andra håll framförda önskemålet, att detsamma gives
karaktären av »rent förslagsanslag» och alltså må överskridas utan Eders
Kungl. Maj :ts medgivande. I själva verket har länsstyrelsen mycket små

203

möjligheter ;itt begränsa utgifterna för reseersättningar. Anslagsbegränsningen
saknar därför besparande effekt och dess upphävande, vilket skulle
medföra ett slopande av det till synes förspillda arbetet med föreskriven utredning
om anledningen till ett anslagsöverskridande, skulle för länsstyrelsen
innebära en välkommen rationaliseringsåtgärd.

I övrigt framkomna önskemål och förslag anser sig länsstyrelsen icke böra
biträda. Liksom revisorerna håller länsstyrelsen före, att de mera vittsyftande
förslagen om fullständig anslagsberäkning endast vart tredje år och
om schablonberäkningar och klumpsummor för såväl löne- som omkostnadsanslagen
bör prövas i ett större sammanhang än som avser endast länsstyrelserna.
Vad sedan angår önskemålen och förslagen i olika detalj spörsmål
förefaller därför anförda skäl knappast övertygande. Sålunda skulle en
samordning av den till anslagsframställningarna hörande personalredovisningen
med de vitt artskilda personalstatistiska uppgifterna till statistiska
centralbyrån näppeligen kunna tänkas innebära en rationalisering.

EU förverkligande av den från några håll hävdade meningen, att anslagsberäkningen
för den planenliga personalen borde göras centralt, skulle såvitt
länsstyrelsen kan finna endast innebära ett överflyttande av arbete från
länsstyrelsen till det förmodligen icke mindre arbetstyngda inrikesdepartementet,
vartill kommer att även beträffande beräkningen av utgifterna för
planenlig personal eu lokalkännedom kan vara nödvändig, såsom då hänsyn
måste tagas till förefintliga tjänster å övergångsstat eller eljest övertaliga
tjänster. Angående anslagsposten till expenser för eget behov finner
länsstyrelsen den nu tillämpade specificeringen ändamålsenlig.

Utöver det ovan anförda önskar länsstyrelsen i detta sammanhang framföra
följande synpunkter med anledning av den i statssekreterarskrivelse
den 19 januari 1965 angående statsbudgetens utveckling budgetåren 1966/67
—1969/70 bebådade samordningen av uppgiftslämnandet till årets långtidsbudget
med petita för budgetåret 1966/67. Enligt skrivelsen bör dessa petita
på de genom samma skrivelse infordrade uppgifterna till innevarande
års långtidsbudget och skall i den mån avvikelser förekommer uppgift lämnas
om anledningen härtill. Självfallet kan för uppgiftslämnandet till långtidsbudgeten
icke ens i fråga om det första budgetåret under den aktuella
pei ioden göras så omfattande bedömningar och specificerade beräkningar,
som lägges till grund för petita och så torde ej heller ha varit avsikten. Föreskriften
att petita för budgetåret 1966/67 skall bygga på uppgifterna till
långtidsbudgeten är därför ägnad att ingiva bekymmer och länsstyrelsen
skulle fördenskull önska bliva befriad från skyldigheten att redovisa anledningen
till uppkommande avvikelser i petita från de till långtidsbudgeten
lämnade uppgifterna.

I handläggningen av detta ärende har — förutom undertecknade — deltagit
tillförordnade förste länsassessorn Isaksson. Malmö den 9 februari 1965.

C. ARTHUR NORGREN

Per Mellblom

204

Bilaga

Yttrande från länsstyrelsen i Malmöhus län

Arbetsuppgifterna i samband med anslagsäskandena har i år varit särskilt
betungande. Till följd av omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
bortföll visserligen det tidigare arbetet med upprättande av
förslag till anslagsäskanden för landsfogdarna in. fl. och landsfiskalerna
in. fl. Till följd av samma omorganisation anbefalldes emellertid länsstyrelserna
i stället med mycket kort varsel dels att för beräkning av kostnaderna
för den lokala polisorganisationen inom respektive län under budgetåret
1965/66 senast den 15 augusti till rikspolisstyrelsen ingiva förslag rörande
medelsbehovet under följande anslag, nämligen
Lokala polisorganisationen: Avlöningar,

Lokala polisorganisationen: Omkostnader,

Lokala polisorganisationen: Utrustning,

Polisverket: Inköp av motorfordon m. m.,

Polisverket: Diverse utgifter,

Statspolisorganisationen: Gottgörelse till polisdistrikten,

Bidrag till reservpolisorganisationen in. in.,

Bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden in. in.,

Gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda anordningar
för polisväsendet i dess helhet m. in.,

Vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet in. in. samt

Länsstyrelsernas kostnader för fångtransport,
dels ock att till Kungl. Maj :t likaledes senast den 15 augusti 1964 inkomma
med förslag till beräknande av utgifterna under anslagen till lokala exekutionsorganisationens
avlöningar och omkostnader för budgetåret 1965/66
samt att tillställa exekutionsväsendets organisationsnämnd avskrifter av
förslagen. Vidare tillkom beträffande anslagsäskandena för landsstaten bilagor
för personalutveckling och personalredovisning för hudgetåren 1962/
63, 1963/64, 1964/65 och 1965/66.

De ovan relaterade förhållandena, som gjort arbetsuppgifterna i samband
med anslagsäskandena i år särskilt betungande, torde dessbättre genomgående
ha varit av engångsnatur. Framdeles torde de lokala polischeferna ha
att upprätta förslag till utgiftsstater för polisdistrikten. Sedan förslagen
granskats av länspolischefen, torde länsstyrelsen komma att upprätta statförslag
för hela länets vidkommande och insända detsamma till rikspolisstyrelsen,
som slutligen upprättar statförslag för polisväsendet i dess helhet.
Det finns anledning förmoda, att länsstyrelsens åtgärder skall företagas i så
god tid, att de är slutförda, innan länsstyrelsen påbörjar det egentliga arbetet
med förslagen till anslagsäskanden för länsstyrelsen, häradsskrivarna
m. fl. och den lokala exekutionsorganisationen. I fråga om det nytillkomna
arbetet med upprättande av förslag till anslagsäskande för den lokala exekutiansorganisationen,
vilket i år måste utföras med mycket kort varsel,
torde detsamma i fortsättningen kunna påbörjas tidigare. Vad slutligen angår
de nya bilagorna för personalutveckling och personalredovisning ligger
det i sakens natur, att arbetet därmed under kommande år betydligt reduceras,
eftersom de uppgifter för äldre budgetår, som skall medtagas, redan
föreligger.

205

Jämväl under normala förhållanden är emellertid arbetet med upprättande
av förslag till anslagsäskanden mycket betungande även efter de förenklingar,
som genomfördes i fjor. Detta beror huvudsakligen på att den tid,
som står till länsstyrelsens förfogande för arbetet, är snävt begränsad. Eftersom
anslagsberäkningarna skall göras med utgångspunkt i de belopp,
som anvisats för löpande budgetår, kan det egentliga arbetet påbörjas först
sedan Kungl. Maj :ls brev angående anslagen för samma budgetår kommit
länsstyrelsen tillhanda.

Enligt föreskrift i länsstyrelseinstruktionen skall länsstyrelsen sedan avgiva
sina förslag till Kungl. Maj :t före den 1 september, vilken tidpunkt för
övrigt enligt Kungl. Inrikesdepartementets önskemål flyttats tillbaka till senast
den 25 augusti.

För att göra arbetet i samband med de årliga anslagsäskandena mindre
betungande framstår det i första hand som ett önskemål för länsstyrelsen
att för detsamma kunna förfoga över något längre tid. Detta önskemål gör
sig så mycket starkare gällande, som svårigheterna att sommartiden disponera
med visst arbete sysselsatt j>ersonal ej endast å övertid utan även å eljest
arbetsfria lördagar, medan annan personal vid länsstyrelsen liksom
även hos konkurrerande arbetsgivare är ledig, blir allt kännbarare. I syfte
att förenkla arbetet skulle länsstyrelsen vidare välkomna ett slopande av
kravet på namnuppgifter å de anställda. Bestyret med upprättandet av bilagorna
för namnuppgifterna utgör i själva verket en icke obetydlig del av
arbetet. Det försvåras därjämte av att behöva utföras vid en årstid, då utnämningsärendenas
antal plägar kulminera. Malmö den 5 oktober 1964.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

Länsstyrelsen vidhåller sin tidigare framförda åsikt att systemet för anslagsframställningarna
bör omprövas i sin helhet. Naturligtvis bör — såsom
riksdagsrevisorerna framhållit — ett så vittsyftande förslag prövas i
ett större sammanhang än som avser enbart länsstyrelserna. I avvaktan på
resultatet av den inom statskontoret pågående utredningen om programbudgetering
kan dock avsevärda förenklingar i nu föreskrivet uppgiftslämnande
vinnas genom att vissa uppgifter slopas och andra lämnas respektive
inhämtas i annan ordning än som nu sker.

Sålunda bör — såvitt länsstyrelsen kan bedöma — skyldigheten att redovisa
tjänstemännen namneligen kunna bortfalla. Detsamma gäller även
uppgifter angående personalutveckling och personalredovisning. Beräkningen
av löneanslagen hör kunna begränsas till förslag om ändringar i personalplanen
samt anslagen för extra och tillfällig personal. Övriga beräkningar
bör kunna göras centralt.

Länsstyrelsen biträder de förslag som framförts i fråga om omkostnadsanslagens
beräkning och konstruktion men ifrågasätter om icke en längre
gående uppmjukning av anslagsbundenheten skulle medföra ett ekonomiskt
bättre utnyttjande av tillgängliga medel.

Länsstyrelsen vill slutligen, i anslutning till revisorernas uttalande, understryka
att anslagsframställningarna med den nu föreskrivna utformningen
kräver en arbetsinsats som medför svårigheter alt handha andra
betydelsefulla arbetsuppgifter som ankommer på länsstyrelsen.

Avskrift av länsstyrelsens yttrande till Riksdagens revisorer bifogas. (Bilaga.
)

206

I detta ärendes handläggning ha deltagit undertecknade landshövding
och länsassessor samt tf. landskamreraren Bergström. Vänersborg den 2
februari 1965.

MATS LEMNE

Lennart Palm

Bilaga

Yttrande från länsstyrelsen i Älvsborgs län

Länsstyrelsen vitsordar att det årliga arbetet med anslagsäskandet är
arbetskrävande och bedömer att det genom förstatligandet av polis- och
exekutionsväsendet kommer att bli än mer omfattande och tyngande.

Ett underlättande av dessa arbetsuppgifter skulle enligt länsstyrelsens
mening kunna vinnas dels genom slopande av den för närvarande onödigt
detaljerade redovisningen av ordinarie och icke-ordinarie personal och
dels genom användande av schablonberäkningar och klumpsummor såväl
i fråga om lönekostnader som expenser.

Genomförandet av dessa förenklingsåtgärder -— som bör kunna ske relativt
snabbt — får dock icke undanskymma nödvändigheten av att budgetredovisningssystemet
omprövas i sin helhet.

Utgångspunkten för petitaarbetet bör vara kostnadskalkyler som dels
ger möjlighet att bedöma organisationens effektivitet i nuläget och dels
ger tillfälle till jämförelser av kostnadsläget mellan lokalförvaltningarna.
Nuvarande system anknyter endast till föregående års belastningssiffror och
någon mätare på om kostnadsläget är berättigat eller oberättigat finnes
icke.

Länsstyrelsen vill därför för sin del tillstyrka att nuvarande budgetredovisningssystem
göras till föremål för en förutsättningslös utredning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Petitaarbetet å länsstyrelserna har tenderat att bli alltmer komplicerat
och att ta ökad arbetstid och arbetskraft i anspråk. Större delen av de uppgifter,
som sammanställas i petitan, äro icke i den form de lämnas till direkt
nytta för länsstyrelsen. Det är givetvis för länsstyrelsen svårt att
bedöma i vad mån dessa uppgifter och sammanställningar äro erforderliga
för petitaarbetet i departementen. Det vill dock synas som om vissa förenklingar
kunde ske utan att kraven på tillfredsställande material för
budgetarbetet behövde eftersättas.

Beträffande personalredovisningen har ifrågasatts nödvändigheten av
att i den omfattning som sker redovisa tjänstemännen namneligen. Länsstyrelsen
har funnit det värdefullt att den extra och tillfälliga personalen
redovisas namneligen. För länsstyrelsens del skulle det dock innebära en
lättnad om så ej behövde ske beträffande ordinarie och extra ordinarie
personal. Departementets behov av överskådliga uppgifter därom borde kunna
tillgodoses genom att departementet tillställdes ett exemplar av de uppgifter,
som årligen lämnas till statistiska centralbyrån.

207

I fråga om avlöningsanslagen har länsstyrelsen i första hand uppmärksammat
förslaget, att länsstyrelserna icke skulle behöva göra årliga beräkningar
för annat än extra och tillfällig personal samt beträffande ändringar
i personalplanerna, medan beräkningen av lönerna för i personalplanerna
upptagen personal skulle ske centralt. Ett betydande arbete skulle
härigenom avlastas från länsstyrelserna. Länsstyrelsen är å andra sidan
medveten om att uppgifterna erfordras för riksbudgeten och att eu högst
betydande nytillkommen arbetsbörda härigenom skulle läggas på departementet.
En förutsättning för en sådan överflyttning synes vara, att med
anlitande av moderna kontorsmaskiner arbetet med denna beräkning skulle
kunna väsentligt underlättas.

1 fråga om omkostnadsanslagen anser länsstyrelsen den långt drivna
specificering som nu fordras knappast fylla någon uppgift. Ur arbetssynpunkt
bör den uppdelning på olika poster som anses önskvärd ske redan
i länsstyrelsens bokföring. De sidobokföringar länsstyrelserna nu nödgas
föra ta betydande tid i anspråk. Ej heller de uppdelningar som föreskrivits
för reseanslaget torde ha någon större uppgift att fylla.

Sammanfattningsvis får länsstyrelsen uttala, att icke oväsentliga lättnader
i länsstyrelsernas petitaarbete vore att vinna om de förslag revisorernas
uttalande innehåller kunde genomföras i den omfattning ovan anförts.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit tf. landskamreraren K. E.
Hansén och tf. länsassessorn Gunnar Rudberg, föredragande. Luleå den 30
januari 1965.

K. E. HANSÉN

Gunnar Rudberg

§ 33 Fordonsregistreringen

Bilregister ut redningen

Utredningen är medveten om att länsstyrelsernas befattning med bilskattefrågor
svarar för en betydande del av arbetsbelastningen vid de lokala
bilregistren. Det torde även stå klart att förenklingar i det administrativa
arbetet vid registren kan nås ej enbart genom rationalisering av
registrerings- och uppbördsverksamheten inom ramen för existerande bilskattesystem
utan även genom ändringar i systemet för uttagande av skatt
och avgifter.

Bilregisterutredningen, som jämlikt sina direktiv ej har att pröva frågan
om skattesystemets utformning, har under hand erfarit att en utredning
för översyn av bilskattesystemet förberedes inom finansdepartementet. Bilregisterutredningen
finner det angeläget att man vid en sådan översyn
prövar de administrativa och organisatoriska konsekvenserna av olika möjligheter
till utformning av skattesystemet, i förekommande fall i samråd
med bilregisterutredningen. Eu samordnad bedömning av rationaliseringsmöjligheterna
kan då ske i överensstämmelse med de av riksdagens revisorer
anförda synpunkterna.

Den av revisorerna nämnda möjligheten att i samband med årlig kontrollbesiktning
utföra även kontrollåtgärder av administrativ natur är eu
fråga som bilregisterutredningen jämlikt sina direktiv avser utreda.

208

I handläggning av delta ärende har, förutom undertecknad utredningsman,
deltagit experterna Eriksson, Forss, Gullnäs, Pernelid, Rällfors och
Thulin. Stockholm den 29 januari 1965.

KJELL EDSTRÖM

Eino Rova

§ 34 Statens institut för byggnadsforskning
Statens råd för byggnadsforskning

1. Riksdagsrevisorerna konstaterar sammanfattningsvis att institutets val
av forskningsuppgifter väl överensstämmer med av statsmakterna givna direktiv,
men vill understryka angelägenheten av att därvid skärpt uppmärksamhet
ägnas sådana frågor, som bär en mera påtaglig betydelse för strävandena
att rationalisera och förbilliga byggnadsverksamheten.

2. Revisorerna anser vidare önskvärt att forskning beträffande samhällsplanering
intensifieras och utvidgas inom institutet.

3. Slutligen anser revisorerna att informationen beträffande forskningen
i vissa avseenden är bristfällig, vilket dock inte lägges institutet till last.

Som revisorerna genom att utförligt citera föredragande departementschefen
vid 1960 års riksdags behandling av byggnadsforskningens omorganisation
framhållit bör huvuduppgifterna för rådet för byggnadsforskning
rara

»att fortlöpande kartlägga forskningsbehovet och forskningsresurserna
samt mot denna bakgrund pröva angelägenheten av olika forskningsuppgifter
och fördela för forskning tillgängliga medel på de forskare och institutioner,
som anses mest lämpade för uppgiften i varje särskilt fall. Såsom
närmare framgår av vad jag anför i det följande bör rådets verksamhetsområde
även omfatta forskning rörande planfrågor. Rådet bör ej inskränka sig
till att bedöma de forskningsprojekt, som institutioner och forskare själva
framlägger, utan vid behov även ta initiativ för att få sådana forskningsuppgifter
utförda som rådet bedömer såsom angelägna... Det bör också vara
rådets uppgift att dra upp riktlinjer för information angående resultaten av
den forskning, som bedrives med stöd av bidrag från rådet. . .

De planforskningsuppgifter, som inte med fördel kan utföras vid befintliga
vetenskapliga institutioner eller av enskilda forskare, bör därför kunna
överlämnas till samma institut, som skall handha övrig byggnadsforskning.
Institutet bör lämpligen benämnas statens institut för byggnadsforskning
. . . Det får ankomma på rådet för byggnadsforskning att avväga resurserna
mellan planforskning och övriga forskningsgrenar inom byggnadsområdet».

Här är alltså BFR:s och institutets uppgifter och inbördes relationer klart
uttalade. Det är tydligt att institutets val av uppgifter måste påverkas av
den allmänna anslagspolitik, som förs av rådet. Informationen om forskningsresultaten
är även en uppgift för vilken BFR har ansvar. BFR har
fr. o. m. 1/1 1965 uppdragit åt institutet att svara för väsentliga delar av
den. Den granskning av institutets verksamhet som revisorerna låtit verkställa
berör alltså i hög grad BFR.

209

BFR har efter att ha följt institutets verksamhet under 4 1/2 år, 1/7 1960
—31/12 1964, och för denna tid lämnat anslag om tillhopa drygt 9 mkr
samma åsikt beträffande institutets inriktning och verksamhet som revisorerna.
Institutet har med framgång under sin korta verksamhet angripit
sina olika uppgifter där forskning utanför institutet varit otillräcklig. Revisorerna
anser att institutet bör i högre grad inrikta sig på uppgifter med
»mera påtaglig betydelse för strävandena att rationalisera och förbilliga
fry88nadsverksamheten». BFR vill framhålla, att institutet enligt sin instruktion
skall påtaga sig forskningsuppgifter av grundläggande natur när
dessa inte behandlas på annat håll. Sådan forskning är nödvändig som underlag
för mera praktiskt inriktad forskning.

BFR vill betona det stora värdet av den forskning på installationsområdet,
soin bedrivits och hedrivs inom institutet. Installationerna representerar
nu ca 15 % av den totala byggnadskostnaden, eller för 1963 ca 1 500
mkr. Deras andel i underhållskostnaderna är proportionsvis ännu större.
Möjligheterna att få forskning till stånd på detta viktiga område är p. g. a.
brist på forskare och över huvud taget kvalificerade tekniker mycket begränsade.

Samhällsplaneringsforskningen vid institutet har haft det utrymme som
tillgängliga personella och ekonomiska resurser medgivit.

Den av revisorerna önskade utvidgningen av forskningen som möjliggörs
genom den nu höjda byggnadsforskningsavgiften har planerats.

Under budgetåret 1963/64 förbrukade institutet drygt 1 miljon kronor
för forskning om samhälls- och byggnadsplanering. Detta belopp utgjorde
mer än 40 % av institutets totala förbrukning av forskningsmedel. Under
den korta tid som institutet byggt upp en planeringsforskning —- drygt 4 år
— har omsättningen av forskningsmedel mer än fördubblats.

BFR bär efter 1960 ökat sina insatser ifråga om den totala samhälls- och
byggnadsplaneringsforskningen. Planeringsforskningens procentuella andel
av den totala förbrukningen av byggnadsforskningsmedel har stigit från
19 % eller 503 000 kronor 1960/61 till 23 % eller 1 262 000 kronor i 963/64.

Denna utveckling av samhälls- och byggnadsplaneringsforskningen skulle
inte varit möjlig utan institutets medverkan. Resurser för systematisk
planeringsforskning kring större ämnesområden har hitintills saknats utanför
institutet. Planforskningen står som vetenskaplig gren i början av sin
utveckling och dess omfattning vid de tekniska högskolorna är blygsam.
Institutet har därför fått ta sig an eu stor del av arbetet på detta eftersatta
område. Av de anslag som BFR beviljat har ca 80 % gått till institutet. De
forskningsmetodiska erfarenheter som vunnits vid institutet under den
gångna perioden möjliggör eu fortsatt utvidgning och intensifiering av
forskningsverksamheten.

Bristen på forskare utgör ett hinder vid utökning av samhällsplaneringsforskning.
Orsaken till denna brist är i första hand otillräckliga utbildningsiesurser
både ilråga om grund- och torskarutbildning. Härigenom försenas
uppbyggnaden av en grundläggande forskning. Det vore emellertid önskvärt,
att den fortsatta utvecklingen av samhällsplaneringsforskningen vid
institutet skedde parallellt med grundforskning vid högskolor och universitet.
I väntan på en lösning av utbildningsfrågan, söker BFR bidra till
forskningens uppbyggnad vid högskolorna bl. a. genom att lämna anslag till
unga forskare att genomföra licentiatarbeten.

Revisorerna framhåller forskning om regionala problem som angelägen.
Institutet har vin,tern 1963/64 påbörjat studier i Norrland av snöhantering

210

och snöns inverkan på stadsplanens utformning. De pågående studierna av
planeringsprocessen utgör en annan central uppgift. De syftar till att förenkla
och effektivisera planproceduren och därigenom till en rationellare
byggnadsverksamhet. Betydelsen av denna forskning har framhållits av
byggnadsstyrelsen i dess utredning om bebyggelseplaneringens läge (Aktuellt
från byggnadsstyrelsen 1964: 2).

Revisorerna anmärker att informationen om forskningsresultaten är otillräcklig.
BFR kan i viss mån inse att detta är berättigat. Här möter dock
stora svårigheter. Informationsapparaten innehåller en sändarkrets och en
mottagarkrets. Båda dessa måste fungera väl för att god effekt skall nås.
Detta är ett faktum, som alltför ofta förbises då man diskuterar dessa problem.

Inom andra industrigrenar har de stora företagen sina egna informationsavdelningar
med stora bibliotek och informationstekniskt utbildad personal
såsom serviceorgan åt sina producerande och forskande avdelningar.
De har alltså mycket goda förutsättningar att ta emot forskningsresultat
och vidarebefordra dem till produktionen. I Sverige finns ett mycket ringa
antal företag inom byggnadsbransch^! med sådana möjligheter. Många
bvggfackmän har ej tid att ta del av forskningsresultat, som kommer i deras
väg. En rad av de funktioner som de enskilda informationsavdelningarna
skulle ha, när det gäller att samla, ordna och distribuera uppgifter om
forskningsresultat kan med fördel förläggas till för branschen gemensamma
organ såsom dokumentationscentraler och bibliotek.

En dokumentationscentral finns f. n. lios Svensk Byggtjänst, som är ett
centralorgan för byggnadsteknisk information. Den arbetar med ett byggnadstekniskt
litteraturkartotek, med klassificering och referat av svensk
byggnadsteknisk litteratur samt besvarar litteraturfrågor. Den erhåller för
sitt arbete stöd av BFR. Denna central har emellertid alltför små resurser
vad avser personal, bibliotek och andra hjälpmedel för att kunna ge en sådan
service åt branschen, som vore önskvärd. BFR har beslutat ställa medel
till förfogande för att bygga upp en större central och utreder f. n. (jan.
1965) under vilka former denna större dokumentationscentral för byggnadsbranschen
skall kunna skapas.

Det är emellertid inte nog med att del genom en dokumentationscentral
ges möjligheter att ordna och förvara information på sådant sätt att den
blir lätt tillgänglig för den, som söker upplysningar, utan företagens mottagarsida
måste ytterligare rustas upp för att kunna utnyttja dokumentationscentralens
tjänster. Denna funktion är när det gäller de små och medelstora
företagen inom branschen nästan helt försummad.

Genom AB Norrlands Byggtjänst har en försöksverksamhet startats för
att förbättra företagens nyhetstjänst, ordna, komplettera och förnya deras
innehav av litteratur och materialbroschyrer och hålla det vid stånd. Försöken,
som hittills skett i blygsam skala, bär i och för sig slagit väl ut, men
blottat allvarliga brister, vilka nedan redovisas. Genom anslag från BFR söker
man nu få fram hjälpmedel för kontorens arbete med dessa uppgifter.

Erfarenheterna från Norrlands Bvggtjänsts försöksverksamhet har företaget
formulerat sålunda:

1. Få kontor har tid och personella resurser att hålla sitt kunskapsmaterial
i olika former aktuellt, även de som till svnes har välordnade arkiv och
en klar policy i informationsfrågor.

2. Svårigheten för det enskilda kontoret att komplettera med ändamålsenligt
material är mycket stor.

211

3. Problemet att upprätta ett internt studiearkiv bestående av egna utredningar,
typritningar -etc. är för många kontor oöverstigligt.

4. Svårigheten att skapa ett naturligt intresse för studier av andra källor
än rena handböcker, användning av litteraturhänvisningar, referattidskrifter
och andra hjälpmedel har ökat. Tillväxten av antalet dokument har
dämpat den enskilde fackmannens intresse att följa med. Resignation och
mättnad uppstår snabbare samtidigt som den muntliga informationens tryck
ökar. För en informationscentral gäller mer att genom sovring minska detta
tryck än att bidraga med ytterligare material.

5. »Nyheter», som in,te »säljs» mycket aktivt, riskerar att inte utnyttjas
i den utsträckning som är möjlig och önskvärd.

6. Skeenden, förhållanden och problem av vital betydelse registreras sällan
så, att de värdefulla rönen blir mer allmänt kända inom kontoret = arbetsplatsen.

7. Handläggningen av informationsfrågorna har sällan någon ren rutin
på kontoren även om den är dokumenterad. Eu noggrannare uppföljning av
informationsmaterialet är genom tids- och teknikernöd ofta ej genomförbar.
Dubbelarbete förekommer i mycket stor omfattning.

Ett viktigt problem berörs av revisorerna, när de i sitt uttalande säger »att
institutets uppgift ju icke är att lämna bindande anvisningar om hur
olika frågor konkret skall lösas i de enskilda fallen». De uppgifterna åligger
det andra myndigheter att ge och framför allt då Byggnadsstyrelsen.
BFR stöder forskning som ligger till grund för sådana anvisningar.

Byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan avses utkomma
1965 i kraftigt reviderad utgåva. Den förra var av 1960. Revideringarna
bygger till största delen på forskningsresultat och erfarenheter, som framkommit
under mellantiden och som av styrelsen transformerats till normer
för byggandet. Arbetarskyddsstyrelsen och Bostadsstyrelsen har på liknande
sätt sett till att forskningsresultat inarbetats i bestämmelser och
normer och detsamma gäller brandskyddsmyndigheter.

Anvisningar av formellt mindre bindande natur än de ovan nämnda lämnas
t. ex. av byggstandardiseringen. Genom direkt av Byggforskningen initierad
och stödd verksamhet har vidare en serie handledningar avsedda att
åstadkomma enhetliga och rationella projekteringshandlingar tillkommit
och arbetet härmed fortgår alltjämt.

Direkta anvisningar för byggandet lämnas även av andra organisationer
såsom ByggAMA, eivilförsvarsstyrelsen, Svenska Brandskyddsföreningen
m. fl. Nämnden för egenskapsredovisning för byggvaror (ER-nämnden)
lämnar genom sitt arbete (som kraftigt stöds av BFR) underlag för projektorer,
producenter och byggherrar att välja lämpliga material. Byggforskningens
»Småskrifter» lämnar forskningsresultat och praktiska erfarenheter
i eu för praktiken lämplig form. En sammanfattande rapportering av
in- och utländska forskningsresultat sker genom Byggforskningens informationsblad.
Den kommer att väsentligt utbyggas.

Den största svårigheten att få forskningsresultat snabbt tillämpade ligger
i att få mottagarna att utnyttja de hjälpmedel, som ställs till deras förfogande.
Här är undervisningen den givna vägen. Den primära undervisningen
sker vid högre och lägre undervisningsanstalter. Först om eleverna
vid högskolor, tekniska läroverk och tekniska fackskolor bibringas vanor
att aktivt söka information om nya rön och upplyses om var de skall söka
den, kan eu ny inställning till informationsbehovet komma att genomsyra
branschen. BFR överväger åtgärder att befrämja detta.

212

Kunskapsspridning kan också ske genom föredrag, kurser och konferenser.
Efterutbildning sker genom ingenjörsorganisationer såsom Svenska
Teknologföreningen, Tekniska Läroverkens Ingenjörsförbund och genom
lokala ingenjörs- och byggmästarföreningar. BFR har genom anslag till
Svensk Byggtjänst kraftigt stött en sådan efterutbildning. Sålunda bekostades
budgetåren 1962/63 och 1963/64 ca 80 föredrag och konferenser i
9 orter av byggforskningsmedel. Revisorernas rundfrågor har belyst intresset
för denna form av information och BFR har för avsikt att avsevärt utbygga
den.

De senaste forskningsrönen bör även regelbundet införlivas med undervisningen
vid de olika läroanstalterna. BFR lämnar utan kostnad sina skrifter
åt skolbibliotk och (selektivt) åt lärare samt ger elever en stor rabatt
tf. n. 40 %).

De insatser av allmänna medel, som erfordras för en effektiviserad information
om nya rön inom byggnadsbranschen, är mycket stora. BFR
har erhållit möjligheter att här öka sina insatser genom den höjning av
byggnadsforskningsavgiften, som nu är beslutad och som träder i kraft
fr. o. m. 1/1 1965, men branschens behov av information är så stort att det
tillsammans med forskningsbehov och ökade forskningskostnader motiverar
en ytterligare anslagsökning. BFR avser därför att hösten 1965 anhålla
om en ökning med 50 % av sina anslag.

Under hänvisning till vad som ovan sagts vill BFR hemställa att revisorernas
berättelse vad gäller denna paragraf icke föranleder någon Kungl.
Maj :ts vidare åtgärd.

Sammanfattning

1. BFR har sedan institutet började sin verksamhet 1/7 1960 nära följ t
den och finner liksom revisorerna att institutets val av arbetsuppgifter väl
överensstämmer med av statsmakterna givna direktiv. Institutet har med
framgång under sin korta verksamhet angripit sina mycket olikartade uppgifter.
Speciellt där forskningen utanför institutet är otillräcklig har dess
insatser varit värdefulla.

2. Revisorerna anser det önskvärt att forskning beträffande samhällsplanering
intensifieras och utökas inom institutet. Samhällsplaneringsforskningen
utbyggs så snabbt forskareresurser och tillgängliga medel rimligen
tillåter. Den har vid institutet mer än fördubblats mellan 1960—61 och
1963—64. Denna utveckling fortsätter.

3. Revisorerna har anmärkt att informationen om forskningsresultatet är
otillräcklig. Detta är enligt BFR:s åsikt i viss mån riktigt. Det beror till
stor del på att mottagarefunktionen hos företag och enskilda är otillfredsställande.
Detta kan förbättras genom utbildning vid läroanstalter och genom
efterutbildning. BFR planerar åtgärder härför.

4. BFR hemställer att revisorernas berättelse vad gäller § 34 icke föranleder
någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

I detta ärendes behandling har deltagit ordföranden Hjalmar Olson, ledamöterna
Jansson, Molander, Schackne, Severin, Tyrén och Österberg, föreståndaren
Jacobsson samt bitr. föreståndaren Bengtsson. Stockholm den 8
februari 1965.

HJALMAR OLSON

B. Åke Bengtsson

213

Statens institut för byggnadsforskning

Revisorerna redogör i berättelsen för bakgrunden till bildandet av institutet
samt även för vilka ekonomiska förutsättningar som funnits för forskningsverksamheten.
Revisorerna, som observerat den pressdebatt som i början
av 1964 förekom rörande byggforskningen, har i rundskrivelse till länsarkitekterna,
länsbostadsnämnderna, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och vissa organisationer begärt svar på frågor rörande bl. a. inriktningen
av forskningsarbetet och dess ändamålsenlighet med hänsyn till den praktiska
byggnadsverksamhetens behov samt effektiviteten hos informationen
om forskningens resultat. Revisorerna frågade även om det vore påkallat
med ändringar beträffande forskningens inriktning och sättet för informationen
eller om i övrigt några synpunkter fanns på hur en effektiv byggnadsforskning
kunde åstadkommas.

Revisorerna lämnar i berättelsen en utförlig redogörelse för svaren på de
utsända frågorna. Revisorerna har även citerat en inom institutet upprättad
promemoria angående förslag till sammanslagning av rådets för byggnadsforskning
och institutets informationsavdelningar.

Revisorernas uttalanden har gällt forskningsinriktningen och informationsverksamheten.
I revisorernas sammanfattning angående forskningsverksamheten
uttalas att underlag icke finns för uppfattningen att institutet
icke inom ramen för sina resurser skulle ha fullgjort vad som enligt
instruktionen åligger det. Beträffande informationsverksamheten uttalar
revisorerna likaledes i sammanfattningen att det är av vikt att den beslutade
effektiviseringen i olika avseenden av informationsarbetet genomföres
målmedvetet och utan tidsutdräkt.

Institutet har med tillfredsställelse sett att riksdagens revisorer velqt
granska förefintligheten av saklig bakgrund till den kritik som framförts
mot institutet. Institutet är givetvis berett att i sitt fortsatta arbete uppmärksamma
revisorernas påpekanden.

I anslutning till revisorernas uttalande om informationsverksamheten
får institutet meddela att statens råd för byggnadsforskning i skrivelse den
31 december 1964 uppdragit åt institutet att i enlighet med en utarbetad
promemoria svara för publikationsverksamheten inom den statliga byggnadsforskningens
område.

Under hänvisning till revisorernas egna uttalanden och till vad ovan anförts
får statens institut för byggnadsforskning hemställa att revisorernas
uttalande beträffande institutet icke föranleder någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.

Detta ärende har behandlats vid sammanträde med institutets styrelse
den 29 januari 1965, varvid följande deltagit i beslutet: Harry Törnquist,
Sven Gabriel Bergström, Tage Jönsson, Gunnar Lindman och Lennart Holm,
den sistnämnde föredragande. Stockholm den 1 februari 1965.

HARRY TÖRNQUIST.

Lennart Holm