Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

Nr 153

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar
in. m.; given Stockholms slott den 22 oktober
1965.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar
in. in.,

2) lag om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. och 4 § prästlönekostnadslagen
den 29 juni 1951 (nr 570),

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1947 (nr 275)
om kyrkomusiker,

4) lag om ändrad lydelse av 44 § ecklesiastika boställsordningen den 30
augusti 1932 (nr 400),

5) förordning om ändrad lydelse av 4 och 7 §§ förordningen den 3 juni
1960 (nr 267) angående skogsvårdsstyrelser.

Under Hans Maj ris

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Höns Gustafsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det skall ankomma på statens avtalsverk att i
vissa fall företräda kommuner och vissa andra icke-statliga offentliga arbetsgivare
vid slutande av kollektivavtal m. m.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 15-3

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

1) Förslag
till

Lag

om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för arbetstagare hos kommun,
som må bestämmas genom avtal, enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen
skall fastställas under medverkan av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer, skall statens avtalsverk på kommunens vägnar föra
förhandling samt sluta och uppsäga kollektivavtal om villkoret eller på annat
sätt enhetligt reglera detta.

Med kommun likställas i denna lag landstingskommun, municipalsamhälle,
kommunalförbund, tingslag, församling, kyrklig samfällighet, skogsvårdsstyrelse,
hushållningssällskap, allmän försäkringskassa och annan allmän
inrättning.

2 §.

Har kollektivavtal enligt 1 § slutits på kommuns vägnar, skall kommunen
inom yrkesgrupp och område som avses i avtalet tillämpa detta även på arbetstagare
som icke omfattas av avtalet eller annat tillämpligt kollektivavtal.
Gäller mer än ett kollektivavtal för samma yrkesgrupp och område, bestämmer
statens avtalsverk vilka villkor som skola tillämpas för arbetstagare
som icke omfattas av kollektivavtal.

3 §.

Beslut om lockout eller annan stridsåtgärd vid konflikt om anställningseller
arbetsvillkor som avses i 1 § meddelas på kommuns vägnar av statens
avtalsverk.

4 §.

Vid tillämpningen av kollektivavtal som slutits enligt 1 § eller avtal om
anställnings- eller arbetsvillkor i överensstämmelse med sådant kollektivavtal
skall kommun följa föreskrifter och anvisningar som avtalsverket meddelar.
Saknas föreskrifter eller anvisningar, skall kommunen inhämta sådana
från avtalsverket.

5 §•

I tvist om avtal angående anställnings- eller arbetsvillkor som avses i 1 §
eller om påföljd för otillåten stridsåtgärd vid konflikt om sådant villkor
företrädes kommun såväl vid som utom domstol av statens avtalsverk.

6 §•

Bestämmelserna i 2 och 4 §§ gälla i tillämpliga delar även när anställnings-
eller arbetsvillkor som avses i 1 § regleras enhetligt på annat sätt än
genom kollektivavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1965

7 §•

Som arbetstagare skall vid tillämpningen av denna lag anses även den
som, utan att vara anställd hos kommun, utför arbete för kommuns räkning
och därvid till kommunen intager en beroende ställning av väsentligen
samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Kommunen skall anses
som arbetsgivare enligt lagen.

8 §•

Konungen må förordna att bestämmelse i denna lag om statens avtalsverk
i stället skall gälla Konungen.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, avtalsverket må överlämna
till annan statlig myndighet eller till arbetsgivaren att handlägga fråga
som enligt lagen ankommer på avtalsverket.

9 §■

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Intill den 1 januari 1968 är lagen tillämplig även på annat anställningseiler
arbetsvillkor för arbetstagare hos kommun än som avses i 1 § första
stycket, om villkoret må bestämmas genom avtal och närmast före lagens
ikraftträdande regleras genom bestämmelse som meddelats av Konungen
eller statlig myndighet. Med kommun likställes därvid arbetsgivare som
avses i 1 § andra stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

2) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. och 4 § prästlönekostnadslagen
den 29 juni 1951 (nr 570)

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. och 4 § prästlönekostnadslagen den
29 juni 19511 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §•

1 mom. Pastoratet skall bestrida 1 mom. Pastoratet skall bestrida
kostnaderna för följande avlönings- kostnaderna för följande avlöningsförmåner,
nämligen förmåner, nämligen

1) församlingspräst enligt präst- 1) församlingspräst tillkomman lönereglementet

tillkommande lön, de lön, kallortstillägg och språktillkallortstillägg
och språktillägg, lägg,

2) församlingspräst, vikarie----pastoratet, samt

3) församlingspräst enligt präst- 3) församlingspräst tillkommande
lönereglementet tillkommande vika- vikariatsersättning och tjänstedubbriatsersättning
och tj änstedubble- leringsarvode.

ringsarvode.

4 §•

Kostnad för tjänstebostad, som Kostnad för tjänstebostad, som

pastoratet enligt prästlönereglemen- pastoratet tillhandahåller försam tet

tillhandahåller församlingspräst, lingspräst, så ock för bränslekost så

ock för bränslekostnadsgottgörel- nadsgottgörelse, som prästen äger
se, som prästen äger erhålla, skall erhålla, skall bestridas av pastoratet,
bestridas av pastoratet.

Tjänstebostadshyra, som--- — tillkommer pastoratet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

1 Senaste lydelse av 3 § 1 mom. och 4 § se 1963:449.

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1965

3) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om

kyrkomusiker

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 27 juni 1947 om kyrkomusiker1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1. Kyrkomusiker äger rätt till avlöningsförmåner
ävensom i vissa fall
tjänstepensionsrätt i enlighet med
vad Konungen efter av riksdagen
godkända grunder bestämmer.

2. Kostnaderna för

(Föreslagen lydelse)

§•

1. Sådana anställnings- och arbetsvillkor
för kyrkomusiker som
må bestämmas genom avtal fastställas,
efter av riksdagen godkända
grunder, under medverkan av Konungen
eller myndighet som Konungen
bestämmer.

--stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1960: 632.

fl Bihang till riksdagens protokoll 1065. 1 samt. i\rr lss

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

4) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 44 § ecklesiastika boställsordningen
den 30 augusti 1932 (nr 400)

Härigenom förordnas, att 44 § ecklesiastika boställsordningen den 30
augusti 19321 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

44 §.

För skötseln-------pastorat gemensamt.

Skogsbiträde skall------skoglig utbildning.

Skogsbiträde utses-------till skogsbiträde.

Kan sökande------därtill skickad.

Skogsbiträde skall för uppdraget Sådana anställnings- och arbetsäga
uppbära lön eller arvode samt villkor för skogsbiträde som må beresekostnadsersättning,
traktamente stämmas genom avtal fastställas unoch
ersättning för expenser med be- der medverkan av Konungen eller
lopp, som stiftsnämnden bestämmer, myndighet som Konungen bestämmer.

Skyldighet att------av stiftsnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

1 Senaste lydelse av 44 § se 1963:450.

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

5) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 och 7 §§ förordningen den 3 juni 1960 (nr 267)
angående skogsvårdsstyrelser

Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ förordningen den 3 juni 1960 angå -

ende skogsvårdsstyrelser skola erhålla
(Nuvarande lydelse)

Hos skogsvårdsstyrelserna äro anställda
tjänstemän i enlighet med
gällande personalförteckning.

Annan personal må anställas i
mån av behov och tillgång på medel.
Vid bestämmande av anställningsvillkor
för denna personal skall
skogsvårdsstyrelsen ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som må av
Kungl. Maj.t eller, efter Kungl.
Maj.ts bemyndigande, av skogsstyrelsen
meddelas. 1

Ordförande och övriga ledamöter
i skogsvårdsstyrelse så ock skogsvårdsstyrelses
tjänstemän äro i utövningen
av sina befattningar underkastade
det ansvar och den påföljd,
som i allmän lag stadgas om statens

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

Hos skogsvårdsstyrelserna äro anställda
tjänstemän i enlighet med
gällande personalförteckning. Sådana
anställnings- och arbetsvillkor för
dessa tjänstemän som må bestämmas
genom avtal fastställas under
medverkan av Kungl. Maj.t eller
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Annan personal må anställas i
mån av behov och tillgång på medel.
Sådana anställnings- och arbetsvillkor
för denna personal som må bestämmas
genom avtal fastställas under
medverkan av Kungl. Maj.t eller
myndighet som Kungl. Maj.t bestämmer.
Övriga anställnings- och
arbetsvillkor för denna personal fastställas
av skogsvårdsstyrelsen. Denna
skall därvid ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter som meddelas
av Kungl. Maj.t eller, efter Kungl.
Maj:ts bemyndigande, av skogsstyrelsen.

Ordförande och övriga ledamöter
i skogsvårdsstyrelse samt skogsvårdsstyrelses
tjänstemän äro i utövningen
av sina befattningar underkastade
det ansvar och den påföljd,
som i allmän lag stadgas om

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

(Nuvarande lydelse)

ämbets- och tjänstemän. 1 fråga om
åtal och disciplinär bestraffning skola
föreskrifterna i 23—28 §§ allmänna
verksstadgan den 7 januari 1955
(nr 3) äga motsvarande tillämpning,
dock att de i 23 och 25 §§ meddelade
bestämmelserna icke skola gälla
be träffan de läns jägmästare.

(Föreslagen lydelse)

statens ämbets- och tjänstemän.
Kungl. Maj.t meddelar bestämmelser
om åtal och disciplinär bestraffning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966.

Kungl. Maj ds proposition nr 153 år 1965

Vtdrcig av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 22 oktober 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Andersson, Lindström, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för civildepartementet, statsrådet Gustafsson, fråga om att ge statens
avtalsverk ställning som ställföreträdare i vissa fall för kommun m. fl.
och vissa därmed sammanhängande spörsmål samt anför.

Anställningsvillkoren för åtskilliga kommunala och andra icke-statliga
offentliga tjänstemän regleras f. n. i statliga avlöningsreglementen och
andra författningar. Detta gäller beträffande bl. a. präster, flertalet lärare
vid kommunala och enskilda skolor samt högre tjänstemän hos hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser. Till grund för regleringen ligger
överenskommelser som träffats vid förhandlingar mellan företrädare för
civildepartementet eller i vissa fall statlig myndighet samt tjänstemännens
organisationer.

Enligt den nya lagstiftning om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
som träder i kraft den 1 januari 1966 (prop. 1965: 60, KL-U 1, rskr 267,
SFS 1965: 274—284) får kommunaltjänstemän och övriga offentliga tjänstemän
rätt att genom sina organisationer förhandla om lön och andra ekonomiska
villkor samt att sluta kollektivavtal härom. Tvist om tolkning och
tillämpning av sådana avtal kommer att kunna prövas av arbetsdomstolen.
Arbetsgivarna och tjänstemännen får rätt att i intressetvister tillgripa arbetsinställelse
(lockout och strejk).

I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1965:77, SU 106, rskr 296) har
den 1 juli 1965 inrättats ett nytt ämbetsverk — statens avtalsverk — med
uppgift att bandha huvuddelen av den förhandlingsverksamhet som tidigare
bedrivits i civildepartementet och hos olika statliga myndigheter. I
prop. 1965: 77 uttalade föredragande departementschefen, att avtalsverkets
befogenhet att företräda andra arbetsgivare än staten syntes böra regleras
i lag. Förslag till eu sådan lag har framlagts i en inom civildepartementet
utarbetad promemoria (Stencil C 1965:3) med förslag till lag om rätt i

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1965

vissa fall för statens avtalsverk att företräda kommun m. fl. Lagförslaget
torde som bilaga få fogas till statsrådsprotokollet i ärendet.

I prop. 1965:60 angående reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
in. m. erinrade föredragande departementschefen (s. 232)
om att det f. n. finns vissa bestämmelser i lag — exempelvis 2 § lagen
den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker och 18 kap. 13 § lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring — angående ordningen för
fastställande av avlöningsvillkor m. in. för vissa offentliga tjänstemän. I
den mån ändring av sådana bestämmelser påkallades av den i propositionen
föreslagna nya lagstiftningen, torde, framhöll departementschefen, förslag
därom få framläggas senare. I nyssnämnda departementspromemoria har
framlagts förslag till ändring av här avsedda bestämmelser.

över de i departementspromemorian framlagda förslagen har efter remiss
yttranden avgetts av socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet,
skolöverstyrelsen, domkapitlet i Uppsala, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
arbetsdomstolens ordförande, statens lönenämnd, statens personalpensionsverk,
Landsorganisationen, Statstjänarkartellen, Svenska kommunalarbetareförbundet,
Sveriges akademikers centralorganisation, Svenska
stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Stockholms stads lönenämnd, Svenska pastoratens riksförbund, Hushållningssällskapens
förbund, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Apotekarsocieteten,
Nordiska museet, Tekniska museet, Försäkringskassornas förhandlingsorganisation
och Nykterhetsvårdens anstaltsförbund.

Förslagen har remitterats även till Tjänstemännens centralorganisation,
som överlämnat remissen till statstjänstemannasektionen (TCO-S) för besvarande.
Yttrande har inkommit från TCO-S.

Sveriges akademikers centralorganisation har till sitt remissvar fogat
yttrande från Sveriges farmacevtförbund.

Den i departementspromemorian berörda frågan om ändring av 18 kap.
13 § lagen om allmän försäkring har chefen för socialdepartementet anmält
den 8 oktober 1965 i samband med remiss till lagrådet av förslag om annan
ändring av nämnda lag.

Jag anhåller att få upptaga återstående spörsmål till behandling.

Gällande ordning

F. n. regleras avlöningsvillkoren för ett flertal kategorier kommunala och
andra icke-statliga arbetstagare i allmän tjänst genom avlöningsreglementen
som utfärdats av Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens beslut eller genom
särskilda av Kungl. Maj :t eller statlig myndighet meddelade bestämmelser.

De nu gällande av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsreglementena är sta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

tens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948, nr 436 (Saar), prästlönereglementet
den 29 juni 1951 (nr 577) samt avlöningsreglementena för
kyrkomusiker den 9 juni 1950 (nr 385), för övningslärare den 9 juni 1950
(nr 386) samt för statsunderstödda folkhögskolor och lantbrukets statsunderstödda
yrkesskolor den 27 augusti 1951 (nr 615). Reglementena innehåller
lönebestämmelser av generell natur, t. ex. regler om löneklassplacering,
sjuklön och semester. Med undantag av Saar innehåller de även bestämmelser
om vilka lönegrader som skall gälla för olika tjänster. Lönegradsplaceringen
av de tjänster Saar avser är i allmänhet reglerad genom
särskilda föreskrifter som meddelats av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut.

Nyssnämnda avlöningsreglementen är f. n. tillämpliga på följande grupper
icke-statliga tjänstemän.

Den största gruppen utgöres av den hos kommunerna anställda lärarpersonalen.
Saar eller, vad beträffar övningslärare, avlöningsreglementet för
övningslärare (Arö) är sålunda tillämpligt på skoldirektörer och biträdande
skoldirektörer utom dem i Stockholm, Göteborg och Malmö, rektorer och
lärare vid grundskolor, folkskolor, fortsättningsskolor och i folkskolor inbyggda
realskollinjer samt föreståndare och biträdande föreståndare vid
elevhem som anordnats i anslutning till sådana skolor. Detsamma gäller
om rektorer och lärare vid de högre kommunala skolorna (dvs. kommunala
flickskolor, kommunala realskolor, praktiska kommunala realskolor
och högre folkskolor), kommunala fackskolor, kommunala allmänna gymnasier
och statsunderstödda kommunala handelsgymnasier samt, med vissa
undantag, statsunderstödda kommunala yrkesskolor på vilka skolstadgan
den 6 juni 1962 (nr 439) äger tillämpning. Saar är vidare tillämpligt på kursföreståndare
och lärare vid statsunderstödda yrkesutbildningskurser för
arbetslösa.

Vad beträffar landstingens tjänstemän är Saar eller Arö tillämpligt på
rektorer och lärare vid flertalet statsunderstödda landstingskommunala yrkesskolor,
på vilka skolstadgan äger tillämpning, samt på rektorer och lärare
vid sådana statsunderstödda särskolor för psykiskt efterblivna och
epileptikerskolor, som drivs av landsting. För sådana landstingsanställda
rektorer och lärare vid lantbrukets statsunderstödda yrkesskolor, som anställts
i enlighet med bestämmelserna i stadgan för lantbrukets yrkesskolor,
gäller avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbrukets
statsunderstödda yrkesskolor (Arfl) eller Arö.

Saar är vidare tillämpligt på sådana tjänstemän vid skogsvårdsstyrelser,
vilkas t jänster är uppförda på personalförteckning som fastställts av Kungl.
Maj :t med stöd av riksdagens beslut. Även rektorer och lärare vid skogsvårdsstyrelsernas
skogsbruksskolor omfattas av Saar. I detta sammanhang
må anmärkas alt skogsvårdsstyrelserna vid bestämmande av avlöningsvillkor
för annan personal än som avses i Saar skall ställa sig till efterrättelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

de föreskrifter, som må meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, av skogsstyrelsen (4 § andra stycket förordningen den 3
juni 1960, nr 267, angående skogsvårdsstyrelser). Kungl. Maj :t bär i brev
den 3 juni 1965 meddelat sådana föreskrifter som avses i stadgandet.

Även sådana tjänstemän hos hushållningssällskap, vilkas tjänster är uppförda
på personalförteckning som fastställts av Kungl. Maj :t med stöd av
riksdagens beslut, har sina avlöningsvillkor reglerade i Saar. Vissa av lantbrukets
statsunderstödda yrkesskolor drivs av hushållningssällskap. För
flertalet rektorer och lärare vid dessa skolor gäller Arfl eller Arö.

Prästlönereglementet är tillämpligt på biskopar, församlingspräster och
flertalet övriga innehavare av prästerliga tjänster. Avlöningsvillkoren för
organister, biträdande kyrkomusiker, kantorer och orgelspelare, vilka anställts
enligt bestämmelserna i kyrkomusikerstadgan den 2 juni 1950 (nr
375), regleras i avlöningsreglementet för kyrkomusiker.

För sådana tjänstemän vid Nordiska museet eller Tekniska museet, vilkas
tjänster är uppförda på en av Kungl. Maj :t fastställd personalförteckning,
gäller Saar.

Även viss lärarpersonal i enskild tjänst har sina avlöningsvillkor fastställda
i statliga avlöningsreglementen. Arfl eller Arö är sålunda tillämpligt på
rektorer och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor, som anställts i enlighet
med bestämmelserna i folkhögskolestadgan den 12 september 1958 (nr
478), samt rektorer och lärare vid lantbrukets statsunderstödda yrkesskolor,
som anställts i enlighet med bestämmelserna i stadgan för lantbrukets
yrkesskolor. Saar eller Arö är tillämpligt på rektorer och lärare vid statsunderstödda
enskilda handelsgymnasier, vid privatskolor, på vilka privatläroverksstadgan
den 25 mars 1960 (nr 92) är tillämplig, samt vid statsunderstödda
särskolor för psykiskt efterblivna och epileptikerskolor.

För vissa icke-statliga tjänstemän gäller särskilda av Kungl. Maj:t eller
statlig myndighet meddelade eller godkända avlöningsbestämmelser.

Enligt 18 kap. 13 § tredje stycket lagen om allmän försäkring skall sålunda
avlönings-, pensions- och andra anställningsvillkor för befattningshavare
hos allmän försäkringskassa, vilka tillsätts och entledigas av riksförsäkringsverket,
bestämmas i den ordning Kungl. Maj :t förordnar. Av
befattningshavarna vid allmän försäkringskassa tillsätter och entledigar
riksförsäkringsverket direktör, föredragande för pensionsärenden och annan
befattningshavare med lön motsvarande lägst lönen i lönegrad 21 på
löneplan A i statens löneförordning. I brev den 9 september 1964 har Kungl.
Maj :t föreskrivit att avlönings-, pensions- och andra anställningsvillkor
för dessa tjänstemän skall bestämmas av riksförsäkringsverket efter hörande
av kassan; verket har dock rätt att till Kungl. Maj :t hänskjuta prövningen
av fråga om sådant villkor. F. n. regleras dessa anställningsvillkor
i ett av verket den 1 januari 1963 utfärdat reglemente. 118 kap. 13 § tredje
stycket lagen om allmän försäkring föreskrivs även att allmän försäkrings -

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1965

kassa är pliktig att beträffande avlönings-, pensions- och andra anställningsvillkor
för förtroendeläkare ställa sig till efterrättelse de anvisningar
som meddelas av riksförsäkringsverket.

Även för vissa befattningshavare hos församlingar och pastorat in. in.
gäller särskilda av Kungl. Maj :t eller statlig myndighet utfärdade föreskrifter
om avlöningsförmåner m. in. Bestämmelser om avlöningsvillkor för
vissa vikarier på prästerliga tjänster och icke prästvigda tjänstebiträden åt
präster har sålunda utfärdats av Kungl. Maj :t i cirkulär den 30 juni 1965.
Vidare fastställs vissa anställningsvillkor för skogsbiträden hos pastorat
av statlig myndighet, nämligen stiftsnämnd. Enligt 44 § femte stycket ecklesiastika
boställsordningen den 30 augusti 1932 (nr 400) skall sålunda skogsbiträde
äga uppbära lön eller arvode samt resekostnadsersättning, traktamente
och ersättning för expenser med belopp som stiftsnämnden bestämmer. Vidare
må nämnas att stiftsnämnd fastställer anställningsvillkoren för sådana
biträden för upprättande av hushållningsplan som avses i 46 § ecklesiastika
boställsordningen samt att avlöningsvillkoren för gårdskarl vid biskopsgård
(jfr kungl. cirkulär den 30 april 1937, nr 219, angående biskopsgårds förvaltning
m. in.) f. n. regleras genom kollektivavtal som på arbetsgivarsidan slutits
av stiftsnämnderna.

Särskilda statliga lönebestämmelser gäller vidare för vissa arvodesanställda
befattningshavare inom det statsunderstödda undervisningsväsendet,
t. ex. timlärare (timlärarkungörelsen den 28 juni 1962, nr 481) och pension&avgångna
lärare (kungörelsen den 28 juni 1962, nr 482, om avlöningsförmåner
till vissa pensionsavgångna rektorer och lärare). Detsamma gäller
beträffande tjänstemän vid vanföreanstalterna (jfr K. br. den 18 juli 1947
och den 2 december 1949) och Eugeniahemmet (jfr K. br. den 15 maj 1953
in. fl.) samt vissa tjänstemän vid Allmänna barnhuset (jfr ämbetsskrivelse
den 31 januari 1958).

För vissa icke-statliga arbetstagare gäller avlöningsbestämmelser som icke
meddelats av Kungl. Maj :t eller statlig myndighet men genom särskilt beslut
godkänts av Kungl. Maj :t. Så är fallet med vissa tjänstemän vid Sveriges utsädesförening
(av Kungl. Maj :t godkänt tjänstereglemente den 12 mars
1962) och Svenska jägareförbundet (av Kungl. Maj :t godkänt tjänstereglemente
den 16 mars 1962).

Pensionsvillkoren för de tjänstemän beträffande vilka statligt avlöningsreglemente
eller andra statliga lönebestämmelser är tillämpliga regleras
i allmänhet i statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) den
28 maj 1959 (nr 287). SPR omfattar emellertid även vissa icke-statliga befattningshavare
som icke är underkastade statliga avlöningsbestämmelser,
bl. a. vissa tjänstemän inom socialvården samt hälso- och sjukvården (1 §
1 mom. c) SPR). I stort sett utgörs denna kategori av grupper som tidigare
tillhörde området för statsunderstödd pensionering enligt äldre bestämmelser

2f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr lss

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

än 1959 års. Flertalet huvudmän erlägger avgifter för pensioneringen och anslutningen
till densamma är som regel inte obligatorisk utan frivillig. 1 allmänhet
äger huvudmannen rätt att upphöra med pensionering, för vilken
han börjat betala. I viss utsträckning äger han också avstå från att betala
förekommande avgifter mot däremot svarande nedsättning av pensionsförmånerna.
Ifrågavarande pensionsbestämmelser tjänar med andra ord i väsentlig
omfattning snarare ett försäkringsändamål än syftet att reglera anställnings-
och arbetsvillkoren. Pensionerna till de icke-statliga offentliga
tjänstemän, för vilka SPR gäller, utbetalas direkt av staten (jfr 2 § kungörelsen
den 14 december 1962, nr 662, angående utbetalning av personalpensionsförmån
och pension enligt lagen om allmän försäkring i vissa
fall). På pensionsområdet tillämpas således ej det system som i allmänhet
gäller på löneområdet, nämligen att staten ålägger huvudmannen att till
tjänstemännen utge vissa bestämda förmåner.

Frågan om framtida statlig medverkan vid reglering av anställningsvillkoren
för arbetstagare inom apoteksväsendet har behandlats av riksdagen
i samband med att riksdagen år 1963 fattade principbeslut om statsgaranti
för pensionerna inom apoteksväsendet (prop. 1963: 157, SU 147,
rskr 335). I den proposition som låg till grund för nämnda principbeslut
uttalade föredragande departementschefen, att det vid lämnande av en sådan
garanti borde förutsättas att staten inträdde som avtalsslutande part
i fråga om förmåner, som kunde påverka pensionskostnaderna, dvs. såväl
löne- som pensionsförmåner. Frågan om den närmare utformningen av
de statliga åtagandena torde, framhöll departementschefen, senare få underställas
riksdagen. I utlåtande över propositionen anförde statsutskottet
bl. a. att det med hänsyn till pensionsfrågans dåvarande läge inte vore möjligt
att bedöma de närmare förutsättningar och villkor under vilka garantin
borde sättas i kraft. Utskottet förutsatte därför, att Kungl. Maj :t efter
slutförandet av förhandlingarna skulle ta ställning till denna fråga och
för riksdagen framlägga härav föranledda förslag. Utskottet hemställde i
sitt utlåtande att riksdagen måtte, med beaktande av vad utskottet anfört,
godkänna vad i statsrådsprotokollet föreslagits rörande statsgaranti för
pensioner in. in. inom apoteksväsendet. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Kungl. Maj :t har därefter genom beslut den 29 juni 1964 dels bemyndigat
chefen för oivildepartementet att föranstalta om förberedandet
och utförandet av förhandlingar angående löne- och pensionsförmåner inom
apoteksväsendet, dels förordnat, att pågående utredning av frågan om
nya pensionsbestämmelser för apoteksinnehavare och apoteksanställda
och därmed sammanhängande spörsmål (riksdagsberättelsen 1963: I In:
43) skall överföras till civildepartementet samt vila i avvaktan på det avsedda
förhandlingsarbetet. Det må i detta sammanhang anmärkas att den
år 1963 tillsatta läkemedelsförsörjningsutredningen (riksdagsberättelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

1964: I S: 43) bl. a. skall överväga en ny ordning för läkemedelsförsörjningen
på detaljhandelsplanet. I direktiven anförs härom bl. a.

Mycket torde därvid tala för att de samhälleliga organ som nu är huvudmän
för sjukvården också får ett ökat ansvar för läkemedelsförsörjningen.
Detta skulle i så fall vara att gå vidare på den väg, som anvisades i prop.
1962: 184 i fråga om läkemedelsförsörjningen vid vissa sjukhus. En sådan
ordning torde dock inte böra utesluta att läkemedel också tillhandahålles
genom privatägda apotek. Därest nu skisserade ordning icke skulle visa sig
ändamålsenlig, kan som ett alternativ förtjäna övervägas ett system med
apoteken anknutna till ett statligt företag.

Slutligen må nämnas att den nuvarande regleringen av anställningsvillkoren
för arbetstagare vid vissa erkända och enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare
tillkommit under statlig medverkan. Den 24 mars 1964 träffades
sålunda en överenskommelse mellan företrädare för staten, Nykterhetsvårdens
anstaltsförbund och berörda personalorganisationer om att civildepartementet
skulle överta den förhandlingsverksamhet beträffande
ifrågavarande personal som dittills bedrivits av anstaltsförbundet. Sedan
förhandlingar därefter förts mellan företrädare för civildepartementet och
personalorganisationerna träffades under våren 1965 en överenskommelse
om anställningsvillkoren. Kungl. Maj :t har i beslut den 7 maj 1965 förklarat
sig intet ha att erinra mot överenskommelsen. Vissa vårdanstalter är icke
medlemmar av anstaltsförbundet. Någon överenskommelse om att företrädare
för civildepartementet skall företräda dessa anstalter i förhandlingsfrågor
har icke träffats.

Vad beträffar frågan om arbetsgivarens skyldighet att följa gällande statliga
avlöningsbestämmelser må anmärkas följande.

Enligt särskilt stadgande i varje avlöningsreglemente (exempelvis 18 §
1 mom. första stycket Saar) äger tjänsteman, som avses i reglementet, på
grund av sin anställning rätt till avlöningsförmåner under förutsättningar
och enligt grunder, som stadgas i reglementet och de särskilda bestämmelser,
vilka meddelas på grundval av föreskrift i reglementet eller eljest utfärdas
av Kungl. Maj :t. Som regel finns också särskilda författningsbestämmelser
som ålägger huvudmannen att utge de av staten bestämda avlöningsförmånerna.

I allmänhet utgår statsbidrag till avlöning av de tjänstemän vilkas avlöningsvillkor
regleras i statliga reglementen eller andra författningar. I sådana
fall har som regel uppställts såsom villkor för statsbidrag att arbetsgivarna
tillämpar de statliga lönebestämmelserna. Som exempel härpå må
nämnas kungörelsen den 1 december 1961 (nr 620) om statsbidrag till hushållningssällskapsorganisationen,
m. m. Enligt 3 § 2 mom. i kungörelsen
skall såsom villkor för statsbidrag till avlöning gälla bl. a. att för tjänsteman
tillämpas bestämmelserna i Saar och i anslutning därtill meddelade
bestämmelser. I vissa fall har dock bestämmelser om skyldighet för arbets -

lö Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

givaren att följa de statliga lönebestämmelserna meddelats i annan författning
än statsbidragskungörelsen för verksamhetsområdet. För det allmänna
skolväsendet meddelas sålunda bestämmelser härom i skolstadgan.

Statsbidrag utgår ej till avlöning av präster eller kyrkomusiker. Församlingarnas
skyldighet att till dessa tjänstemän utge lön m. in. enligt de statliga
bestämmelserna är fastställd i lag. Vad beträffar församlingsprästerna
föreskrivs sålunda i 3 § prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570)
att pastorat skall bestrida kostnaderna för vissa avlöningsförmåner, som
enligt prästlönereglementet tillkommer församlingspräst, bl. a. lön, vikariatsersättning
och traktamente. I 2 § 1 lagen om kyrkomusiker föreskrivs,
att sådan tjänsteman äger rätt till avlöningsförmåner ävensom i vissa fall
tjänstepensionsrätt i enlighet med vad Kungl. Maj :t efter av riksdagen godkända
grunder bestämmer. Kostnaderna för kyrkomusikers verksamhet
skall enligt 2 § 2, utom i vissa särskilda fall, gäldas av pastorat och församling,
vardera i den utsträckning Kungl. Maj :t efter av riksdagen godkända
grunder bestämmer. Enligt 3 § i lagen äger Kungl. Maj:t meddela bestämmelser
om kyrkomusikers anställande och kyrkomusikers verksamhet i
den mån dessa frågor icke regleras i lagen.

Samtliga avlöningsreglementen innehåller föreskrift (exempelvis 18 §
1 mom. andra stycket Saar) att tjänsteman icke, utom i vissa särskilda
fall, äger uppbära högre avlöningsförmåner än som framgår av varje reglemente.
I flera fall har också uttryckligen uppställts som villkor för statsbidrag
att arbetsgivaren icke utbetalar lön till tjänstemännen utöver vad
som anges i den tillämpliga löneförfattningen (exempelvis 3 § 2 mom. b)
kungörelsen om statsbidrag till hushållningssällskapsorganisationen, m. m.).

Den nya förhandlingsrätten och den nya statliga förhandlingsorganisationen I

kommunaltjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 275), som träder i
kraft den 1 januari 1966, är vissa bestämmelser meddelade om de icke-statliga
offentliga tjänstemännens ställning i arbetsrättsligt hänseende.

Enligt 2 § nämnda lag gäller om sådan tjänstemans anställningsförhållande
vad som är bestämt i avtal. Från denna huvudregel gäller det undantaget
att avtal ej må träffas om inrättande eller indragning av tjänst
eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt, myndighets eller inrättnings
arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten
eller inrättningen, arbetstidens förläggning eller rätt till annan
ledighet än semester. Ej heller får avtal träffas om anställningsvillkor som
regleras i lag eller annan författning och angår tjänstetillsättning, disciplinär
bestraffning eller anställnings upphörande.

I 3 § i lagen meddelas vissa föreskrifter om rätten att vidta stridsåt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

gärder av eller mot tjänsteman som avses i lagen. Enligt denna paragraf får
lockout eller strejk vidtas vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor
för i lagen avsedd tjänsteman som får bestämmas genom avtal,
om annat ej följer av lag eller avtal. I övrigt är stridsåtgärd som berör bestående
anställningsförhållande icke tilläten. Vidare gäller att Tjänsteman
får delta i strejk endast efter beslut av arbetstagarförening som anordnat
strejken. I 4 § första stycket meddelas vissa föreskrifter om skyldighet att
gälda skadestånd för det fall att stridsåtgärd vidtas i strid mot bestämmelse
i 3 §.

Arbetsdomstolen blir forum för prövning av mål rörande kollektivavtal
även på det offentliga tjänstemannaområdet. Enligt 4 § andra stycket kommunaltjänstemannalagen
skall det ankomma på arbetsdomstolen att pröva
även mål om skadestånd enligt första stycket i samma paragraf.

I enlighet med de av årets riksdag (prop. 1965: 77, SU 106, rskr 296) godkända
riktlinjerna för den statliga förhandlingsverksamheten skall statens
avtalsverk överta även den statliga förhandlingsverksamhet som rör anställningsvillkoren
för icke statsanställda tjänstemän. I nämnda proposition
(s. 26) uttalade föredragande departementschefen, att det var avsett
att avtalsverkets förhandlingar för dessa tjänstemän skulle kunna utmynna
i kollektivavtal samt att dessa kollektivavtal uppenbarligen borde
vara bindande för vederbörande arbetsgivare. Departementschefen framhöll
vidare, att avtalsverkets behörighet att företräda andra arbetsgivare
än staten borde regleras i lag. Dessa uttalanden föranledde icke någon erinran
från riksdagens sida.

Kungl. Maj :t har den 3 juni 1965 (nr 462) utfärdat instruktion för statens
avtalsverk. Enligt 2 § i instruktionen är avtalsverket central statsmyndighet
för förhandling om anställnings- eller arbetsvillkor för — förutom arbetstagare
hos staten med undantag av riksdagen och dess verk — övriga
arbetstagare vilkas anställnings- eller arbetsvillkor skall fastställas under
medverkan av Kungl. Maj :t eller myndighet soin Kungl. Maj:t bestämmer. I
4 § töreskrivs att verket skall meddela de föreskrifter och anvisningar som
behövs för tillämpningen av kollektivavtal som verket slutit eller avtal om
anställnings- eller arbetsvillkor i överensstämmelse med sådant kollektivavtal
samt att verket, på begäran av annan myndighet eller inrättning, skall
avge utlåtande om tillämpningen av kollektivavtal som annan myndighet eller
inrättning slutit eller avtal om anställnings- eller arbetsvillkor i överensstämmelse
med sådant kollektivavtal. Enligt föreskrift i 5 § äger avtalsverket
överlämna till annan myndighet eller inrättning att handlägga fråga
som ankommer på verket och icke är av sådan beskaffenhet att den skall
underställas Kungl. Maj:t eller riksdagen.

Vissa bestämmelser om kollektivavtal för statliga arbetstagare har meddelats
i kungörelsen den 30 juni 1965 (nr 465) om vissa statliga kollektivavtal
in. in. Beträffande innehållet i kungörelsen må bär nämnas följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

Enligt 2 § i kungörelsen slutes kollektivavtal om anställnings- eller arbetsvillkor
för bl. a. statstjänstemän utom tjänstemän hos riksdagen och dess
verk av statens avtalsverk. I 8 § föreskrivs att myndighet vid tillämpningen
av kollektivavtal som avtalsverket slutit eller avtal om anställnings- eller
arbetsvillkor i överensstämmelse härmed skall följa föreskrifter och anvisningar
som avtalsverket meddelar; saknas föreskrifter eller anvisningar,
skall myndigheten inhämta sådana från avtalsverket. Enligt 4 § skall myndighet,
som är bunden av kollektivavtal, inom yrkesgrupp och område som
avses i avtalet tillämpa detta även på arbetstagare som icke omfattas av avtalet
eller annat tillämpligt kollektivavtal. Gäller mer än ett kollektivavtal
för samma yrkesgrupp och område, bestämmer den myndighet som äger
sluta kollektivavtal för yrkesgruppen och området vilka villkor som skall
tillämpas för arbetstagare som icke omfattas av kollektivavtal. I 10 § föreskrivs
att avtalsverket företräder staten såväl vid som utom domstol i tvist
om anställnings- eller arbetsvillkor för statstjänsteman eller om påföljd för
otillåten stridsåtgärd av eller mot statstjänsteman eller förening av statstjänstemän.
Slutligen gäller enligt 6 § i kungörelsen att avtalsverket meddelar
beslut om lockout eller annan stridsåtgärd mot arbetstagare hos
staten.

Departementspromemorian

Såsom framhölls i prop. 1965: 77 bör avtalsverkets behörighet att företräda
andra arbetsgivare än staten anges i lag. Det synes lämpligt att hithörande
frågor regleras i en särskild författning. Utgångspunkten för en sådan
reglering bör vara att de rättshandlingar avtalsverket företar medför
samma rättsverkningar som de skulle ha haft om arbetsgivaren själv företagit
dem och att sålunda det rättsförhållande som grundläggs genom
handlingen uppstår omedelbart mellan arbetsgivaren, å ena, samt arbetstagarna
och deras organisationer, å andra sidan. Dessa senare bör alltså
vara att anse som parter i rättsförhållandet och de bör kunna vända sig
direkt mot varandra med sina anspråk i anledning av rättsförhållandet.
Avtalsverket däremot bör stå utanför det genom dess rättshandling uppkomna
rättsförhållandet. Anspråk på grund av rättsförhållandet bör med
andra ord icke kunna riktas mot avtalsverket såsom företrädare för statsverket.
För att tillförsäkra avtalsverket de avsedda befogenheterna bör avtalsverket
få ställning som legal ställföreträdare för de kommuner och
övriga arbetsgivare varom är fråga.

Som arbetsgivarens ställföreträdare bör det ankomma på avtalsverket att
förhandla enligt lagen den It september 1936 (nr 506) om förenings- och
förhandlingsrätt beträffande anställningsvillkoren för de ifrågavarande
tjänstemännen och att träffa och uppsäga kollektivavtal om dessa villkor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 är 1965

Avtalsverket bör även kunna på annat sätt än genom kollektivavtal, exempelvis
genom ett reglemente, enhetligt reglera sådana anställningsvillkor
varom avtal får träffas. Eliuru fråga om tillämpning av kollektivavtal eller
reglemente avses skola i princip prövas av vederbörande arbetsgivare och
denne kommer att gentemot tjänstemännen och deras organisationer bära
ansvaret för tillämpningen, synes avtalsverket böra äga rätt att såsom inom
den egentliga statsförvaltningen (prop. 1965: 77 s. 25) meddela bindande
anvisningar om tillämpningen. Vid förhandling för biläggande av tvist rörande
avtal som tillkommit under medverkan av avtalsverket eller som
hämtar sitt innehåll från sådant avtal bör avtalsverket äga företräda arbetsgivaren.
Avtalsverket bör vidare ha rätt att i sådan tvist föra arbetsgivarens
talan inför arbetsdomstolen eller annan domstol. Verket bör också äga
föra talan i tvist om påföljd för otillåten stridsåtgärd. Slutligen torde det
böra ankomma på avtalsverket att besluta om lockout eller annan stridsåtgärd
mot arbetstagare vilkas anställningsvillkor skall kunna regleras genom
förhandlingar i avtalsverkets regi.

Om kollektivavtal gäller bör arbetsgivaren icke ha rätt att i enskilda avtal
med arbetstagare som icke är bundna av kollektivavtalet överenskomma
om andra anställnings- eller arbetsvillkor än dem som enligt avtalet gäller
för yrkesgruppen och området. I lag bör därför — i överensstämmelse med
vad som enligt 4 § kungörelsen om vissa statliga kollektivavtal m. m. gäller
på det statliga området —- föreskrivas att arbetsgivare som är bunden av
kollektivavtal skall inom yrkesgrupp och område som avtalet avser tilllämpa
kollektivavtalet även på arbetstagare som icke omfattas av avtalet
eller annat tillämpligt kollektivavtal.

Vad härefter angår spörsmålet om avgränsning av de arbetstagare hos
kommun eller annan offentlig arbetsgivare beträffande vilka avtalsverket
skall företräda arbetsgivaren är olika lösningar tänkbara. En möjlighet är
att såsom skett i 1 § Saar uppräkna arbetstagarna. En dylik uppräkning är
dock förenad med vissa olägenheter framför allt i det hänseendet att ändring
av lagen ofta bleve aktuell. En lämpligare lösning synes vara att låta
lagen omfatta sådana arbetstagare hos kommun eller annan offentlig arbetsgivare,
vilkas anställningsvillkor enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen
skall fastställas under medverkan av Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer. I lag är medverkan av Kungl. Maj :t eller statlig
myndighet f. n. föreskriven endast undantagsvis, t. ex. beträffande vissa
befattningshavare i de allmänna försäkringskassorna (18 kap. 13 § lagen
om allmän försäkring) samt kyrkomusiker (2 § 1 lagen om kyrkomusiker ).
Med särskilt beslut av riksdagen avses framför allt det fall att riksdagen
som villkor för statsbidrag till icke-statlig offentlig verksamhet uppställer
att arbetstagares anställningsvillkor skall fastställas under medverkan av
Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Avsikten är
alltså icke att avtalsverket skall utöva förhandlingsrätten för alla arbetsgi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1965

vare som uppbär statsbidrag. Endast om riksdagen föreskrivit, att Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall medverka vid
reglering'' av anställningsvillkoren, får avtalsverket befogenhet att företräda
arbetsgivaren.

Kungl. Maj :t bör (jfr prop. 1965: 77 s. 24) själv kunna handlägga vissa
frågor som tillhör avtalsverkets kompetensområde och bör även kunna delegera
sådana frågor, t. ex. förhandlingar rörande vissa sjukhusläkare, till
annat organ än avtalsverket. Vidare bör avtalsverket (jfr prop. 1965: 77 s.
23) ha befogenhet att även inom det ieke-statliga offentliga arbetsgivarområdet
såväl överlämna uppgift som ankommer på verket till annat organ, t. ex.
domkapitel eller kommun, som återkalla ett beslut härom. De nu nämnda
befogenheterna för Kungl. Maj :t och avtalsverket bör anges i lagen. Närmare
bestämmelser om avtalsverkets rätt att överlämna vissa ämbetsåligganden
till annat organ torde även såvitt gäller det icke-statliga offentliga arbetsgivarområdet
böra meddelas i instruktionen för avtalsverket.

Det torde icke behöva befaras att kommun eller annan arbetsgivare som
avses i lagen utan vederbörligt bemyndigande företar rättshandling som
det enligt lagen tillkommer avtalsverket eller annat statligt organ att vidtaga.
Anmärkas kan att statsbidragskungörelserna på området i vissa fall
innehåller bestämmelser om rätt att reducera bidraget, om huvudmannen
åsidosätter statsbidragsvillkoren (jfr t. ex. 28 § kungörelsen den 19 december
1958, nr 665, om statsbidrag till driftkostnader för det allmänna skolväsendet).
I vissa andra fall, t. ex. för hushållningssällskapen, har som
villkor för statsbidrag uppställts att de statliga lönebestämmelserna följs.
Det synes bl. a. med hänsyn härtill icke vara nödvändigt att såvitt gäller detta
område ingå på frågan om verkan i förhållande till motparten av rättshandling
som myndighet företar utan vederbörligt bemyndigande.

Om avtalsverkets i promemorian behandlade ämbetsåligganden bestämmes
att avse arbetstagare, vilkas anställningsvillkor enligt lag eller särskilt
beslut av riksdagen skall fastställas under medverkan av Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, krävs ett särskilt övergångsstadgande.
Den åsyftade bestämmelsen träffar nämligen icke alla de kategorier
icke-statliga arbetstagare, vilkas anställningsvillkor f. n. regleras
genom statliga bestämmelser, exempelvis icke lärare vid grundskolan.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de tillämpningsföreskrifter
till lagen som erfordras, exempelvis regler om att avtal i vissa fall skall
slutas under förbehåll om Kungl. Maj :ts godkännande.

Slutligen erinras i promemorian om att det — såsom framgår av vad
jag tidigare anfört — finns vissa bestämmelser i lag angående ordningen
för reglering av anställningsvillkoren för vissa offentliga tjänstemän, nämligen
18 kap. 13 § lagen om allmän försäkring, 3 § 1 mom. och 4 § prästlönekostnadslagen,
2 § lagen om kyrkomusiker, 44 § ecklesiastika boställsord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1965

ningen samt 4 § förordningen angående skogsvårdsstyrelser. I promemorian
framhålls att dessa bestämmelser bygger på förutsättningen att de anställningsvillkor
som avses i bestämmelserna regleras i offentligrättslig ordning
och att bestämmelserna synes böra anpassas till den nya ordningen enligt
vilken de offentliga tjänstemännens anställningsförhållanden i princip
regleras i avtal. Förslag till sådana ändringar av bestämmelserna framläggs
i promemorian.

Remissyttrandena

Departementspromemorians förslag till lag om rätt i vissa fall för statens
avtalsverk att företräda kommun m. fl. haj helt eller i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet,
lantbriiksstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande, statens lönenämnd,
Landsorganisationen, Statstjänarkartellen, Svenska kommunalarbetareförbundet,
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-S),
Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska pastoratens
riksförbund, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Tekniska museet och Försäkringskassornas
förhandlingsorganisation.

Domkapitlet i Uppsala, skolöverstyrelsen, skogsstyrelsen, Hushållningssällskapens
förbund, Nykterhetsvårdens anstaltsförbund samt Nordiska museet
har förklarat sig inte ha något att erinra mot att förslaget genomförs i
den mån det berör deras verksamhetsområden.

En kritisk inställning till förslaget präglar Svenska landstingsförbundets
yttrande.

Ingen remissinstans har avstyrkt lagstiftning enligt de i departementspromemorian
förordade riktlinjerna.

Beträffande den allmänna inställningen till förslaget må följande
anföras ur remissyttrandena.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser det ändamålsenligt
att statens avtalsverk får rätt att som legal ställföreträdare lör
kommunerna ingå för kommunerna rättsligt bindande avtal för sådana kommunalt
anställda arbetstagare, vilkas avlöningsvillkor hittills fastställts i
statliga avlöningsreglementen och andra författningar. Förbunden ansluter
sig också i princip helt till den i promemorian uttalade meningen att frågan
om avtalsverkets befogenhet att företräda kommun bör regleras i lag.
Stockholms stads lönenämnd framhåller att förslaget ansluter sig till vad
som f. n. tillämpas och alltså endast innebär alt gällande ordning anpassas
till den beslutade reformen av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt.
Enligt Landsorganisationens mening synes någon invändning icke kunna
resas mot att avtalsverket får ställning som legal ställföreträdare för kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

muner och andra icke-statliga offentliga arbetsgivare när det gäller förhandlingar
om avta! för sådana arbetstagare vilkas anställnings- eller arbetsvillkor
skall fastställas under medverkan av staten. Statstjänarkartellen finner
förslaget välgrundat med hänsyn till hur förband]ingsverksamhcten
hittills har bedrivits och utvecklats. Svenska kommunalarbetareförbundet
anser det logiskt och riktigt att avtalsverket får företräda kommunerna vid
förhandlingar om avtal för sådana kommunala tjänstemän vilkas arbetsvillkor
reellt bestämmes av staten. Svenska pastoratens riksförbund har i
princip icke något att invända mot att avtalsverket får de befogenheter med
avseende på kommunerna som föreslås i lagförslaget.

Arbetsdomstolens ordförande uppehåller sig närmare vid frågan om förslagets
rättsverkningar och anför härom. Syftet med den föreslagna lagen
är att i vissa angivna avseenden„ge statens avtalsverk ställning såsom legal
ställföreträdare för de kommuner och övriga arbetsgivare, på vilka lagen föreslås
tillämplig. Härav följer, att en kommun — såvitt icke delegation skett enligt
8 § — icke äger företa sådan rättshandling, som förbehålls avtalsverkel,
ävensom att konmiunen har att bära ansvaret för de rättshandlingar avtalsverket
i sådana fall företagit å dess vägnar. En kommun kan sålunda icke
med framgång såsom ursäkt för att den åsidosatt en bestämmelse i ett av
avtalsverket å dess vägnar träffat kollektivavtal åberopa, att den jämlikt 4 §
följt av avtalsverket utfärdade föreskrifter eller anvisningar. Å andra sidan
bär icke avtalsverket i ett sådant fall något ansvar gentemot kollektivavtalets
arbetstagarpart. Grunderna för den föreslagna lagen och utformningen av
densamma synes närmast leda till att lagen endast avses vara av betydelse
i fråga om förhållandet mellan å ena sidan staten och å andra sidan kommunerna
och övriga åsyftade arbetsgivare. Det i promemorian berörda
problemet rörande rättsverkan i förhållande till motparten av rättshandling,
som kommun företagit utan vederbörligt bemyndigande, torde därför i princip
böra lösas med utgångspunkt från att enbart den omständigheten att
bemyndigande saknats icke kan betaga rättshandlingen dess rättsverkan
gentemot motparten. Om annat är åsyftat, synes detta böra komma till uttryck
i lagtexten.

Svenska landstingsförbundet har i princip intet att erinra mot förslaget
alt i lag reglera avtalsverkets befogenhet att företräda kommun vid förhandlingar
med organisationer, som representerar kommunalt anställda
arbetstagare, vilkas avlöningsvillkor hittills fastställts genom statliga avlöningsreglementen
och andra författningar. Förbundet kan dock icke förorda,
att lagförslaget i sin föreliggande utformning föreläggs riksdagen.

Vad angår frågan vilka befogenheter i olika hänseenden
som bör tillkomma avtalsverket beträffande ifrågavarande arbetstagare har
under remissbehandlingen erinran i sak icke framställts mot förslagen att
avtalsverket får förhandla samt sluta och uppsäga kollektivavtal (1 §), besluta
om lockout eller annan stridsåtgärd (3 §), meddela föreskrifter och

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

anvisningar om tillämpningen av kollektivavtal in. m. (4 §), företräda arbetsgivaren
i rättstvist vid och utom domstol (.5 §) samt till annan statlig
myndighet eller till arbetsgivaren överlåta befogenhet enligt lagen (8 §).
Såsom framgår av det följande gör några remissinstanser uttalanden om til 1-Iämpningen av vissa av de här avsedda bestämmelserna.

Den föreslagna befogenheten för avtalsverket att, om mer än ett kollektivavtal
gäller för samma yrkesgrupp och område, bestämma vilka villkor som
skall tillämpas för arbetstagare som icke omfattas av kollektivavtal (2 §
andra punkten) kritiseras av Svenska landstingsförbundet, som anför.
Skulle konkurrens råda mellan tlera kollektivavtal, av vilka kommunen
varit »partsdelaktig» i ett och avtalsverket i ett annat, bör kommunen
icke frånhändas möjligheten att hävda »sitt» avtal. Även om den skisserade
situationen är mera teoretisk än praktisk, torde frågan böra utredas närmare.

Den i departementspromemorian föreslagna metoden för avgränsn
i n g av lagens tillämpningsområde har vunnit gillande i flera
remissyttranden. Sålunda anför Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
att den valda metoden synes överlägsen utkast som tidigare
under hand delgivits förhunden och som byggt på en uppräkning av de berörda
arbetstagarkategorierna. Svenska pastoratens riksförbund anser, att
lagens tillämpningsområde bestämts på ett ändamålsenligt sätt. Landsorganisationen
framhåller, att någon invändning icke kan resas mot att lagen
får avse sådana arbetstagare hos kommun och övriga offentliga arbetsgivare
vilkas anställnings- eller arbetsvillkor skall fastställas under medverkan avstaten.
Landsorganisationen förutsätter, att föreskrift om att anställningseller
arbetsvillkor skall fastställas under statlig medverkan framdeles icke
kommer att uppställas som villkor för statsbidrag enligt i princip andra
grunder än f. n„ så att icke avtalsverkets befogenhet att inträda som förhandlingspart
på ifrågavarande område utvidgas utöver vad som är sakligt
motiverat. Svenska kommunalarbetareförbundet gör ett liknande uttalande.
Även arbetsdomstolens ordförande anser, att det föreslagna sättet att avgränsa
lagens tillämpningsområde i och för sig kan godtas, om lagen avses
vara av betydelse endast i fråga om förhållandet mellan å ena sidan staten
och å andra sidan kommunerna och övriga åsyftade arbetsgivare. Vissa svårigheter
kan dock befaras att vid den praktiska tillämpningen fastställa,
huruvida viss arbetstagare berörs av- lagen eller ej. Dessa svårigheter torde
dock kunna undanröjas genom att i administrativ väg vidtas lämpliga
åtgärder för att hålla myndigheter och andra underrättade om lagens aktuella
tillämpningsområde.

1 några remissyttranden behandlas 1 rågan huruvida vissa grupper av anställda
lämpligen bör omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Sålunda
anser Apotekarsocieteten, SACO och Sveriges farmacevtförbund att den apoteksanställda
personalen i vart fall tills vidare bör lämnas utanför. Apote -

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

larsocietcten tramhäller, att apotekens pensionsfrågor alltjämt är under
utredning och att aviserade förhandlingar härom ännu ej påbörjats, samt
anför vidare.

,^jlote^en enskilda företag. Apoteksinnehavarna har det fulla ansvaret
tor rörelserna i både ekonomiskt och funktionellt hänseende. Detta ansvar
synes svårligen kunna upprätthållas om apoteksinnehavarna berövas
inflytande på avtalen rörande de anställdas arbetsförhållanden och ekonomiska
anställningsvillkor. Direktionen är av den bestämda uppfattningen
att innan beslutade utredningar verkställts och erforderliga beslut fattats
om ändrad ordning för ingående av avtal in. in., det måste ankomma på
apotekarsocieteten att som hittills förhandla med den apoteksanställda personalens
organisationer i dessa frågor. — Den för två år sedan tillsatta
statliga utredningen rörande läkemedelsförsörjningen skall enligt direktiven
bl. a. överväga om apoteksväsendet bör omorganiseras till ett statligt bolag.
Inte ens om en sådan omorganisation skulle genomföras, torde apoteksområdet
komma att föras in under den nu föreslagna lagen, eftersom förhållandet
mellan avtalsverket och de statsägda bolagen regleras av föreskrifterna
i 6 § av avtalsverkets instruktion. Enligt dessa skall verket under
vissa förutsättningar biträda vid förhandling om slutande av kollektivavtal
for anställda i bolagen. Att avtalsverket under nu rådande förhållanden
skulle erhålla vidare befogenheter inom apoteksområdet kan ej accepteras.
Däremot har direktionen för sin del intet att erinra emot att avtalsverket
medverkar vid apotekarsocietetens avtalsförhandlingar med personalorganisationerna.
Med hänsyn till bl. a. Kungl. Maj :ts inflytande över läkemedelsprissättningen
ter sig en sådan medverkan icke onaturlig.

Sveriges farmacevtförbund, till vars yttrande SACO ansluter sig, yrkar
att den föreslagna lagen i avvaktan på resultatet av den pågående utredningen
om läkemedelsförsörjningen icke görs tillämplig på apoteksväsendet.
Forst sedan apotekens organisationsform slutligt fastställts finns det anledning
ta ställning till i vilken ordning förhandlingarna bör föras.

Frågan om prästerskapets inordnande under lagförslaget behandlas av
kammarkollegiet. Kammarkollegiet framhåller, att prästlönereglementet är
tillämpligt på vissa präster som icke är anställda hos pastorat, nämligen
ärkebiskopen och övriga biskopar, kyrkoherdar i svenska församlingar i
utlandet, kyrkoherden för samer, garnisonspastorn i Boden, stifts- och
kontraktsadjunkter samt pastoratsadjunkter — samtliga helt avlönade med
kyrkofondsmedel. Något tvivel torde icke råda om att den föreslagna lagen
äger tillämpning på församlingsprästerna. Däremot synes lagen icke bli
tillämplig på övriga med kyrkofondsmedel avlönade präster, häri inbegripet
kyi koherdar för döva, vilka visserligen icke är underkastade prästlönereglementet
men vilkas avlöningskostnader i sista hand bestrids från kyrkofonden.
Då denna kategori präster ej heller är att hänföra under statsI
jänstemannalagen, synes frågan om vilken myndighet, som har att förhandla
med organisation, som företräder dessa präster såsom arbetstagare,
icke vara tillfredsställande klarlagd. Kammarkollegiet anser det önskvärt

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

att sådana regler tillskapas, att samma ordning i förevarande hänseende
blir gällande för församlingspräster och övriga präster. Domkapitlet i Uppsala
anser likaledes, att avtalsverket bör företräda arbetsgivarsidan även beträffande
andra präster än församlingspräster, t. ex. biskopar samt stifts-,
kontrakts- och pastoratsadjunkter.

Beträffande lagens tillämpning på nykterhetsvårdsanstalterna framhåller
socialstyrelsen, att vissa sådana anstalter, bl. a. de som drivs av Stockholms
stad, Göteborgs stad, Gävle stad och Gävleborgs läns landsting, icke
är medlemmar av Nykterhetsvårdens anstaltsförbund och att någon överenskommelse
icke torde ha träffats om att civildepartementet skall omhänderha
förhandlingsverksamheten för dessa anstalter. Styrelsen förordar, att
avtalsverket får befogenhet att föra förhandlingar även i fråga om personalen
vid dessa anstalter. Styrelsen anser sig icke kunna bedöma, om bestämmelsen
i 1 § av lagförslaget kan tolkas så att avtalsverket äger sluta
och uppsäga kollektivavtal för befattningshavare vid nykterhetsvårdsanstalter,
vilkas huvudmän icke är anslutna till anstaltsförbundet.

Municipalsamhälle kan enligt kammarkollegiets mening knappast ha sådana
arbetstagare i sin tjänst som avses i lagförslaget. Motsvarande invändning
synes kunna göras i fråga om tingslag, vars uppgift är att sörja för
tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande inom sitt område.

1 anslutning till förslaget om skyldighet för arbetsgivaren
att från avtalsverket inhämta föreskrifter och anvisningar
om tillämpning av avtal (4 § andra punkten) anför Svenska
stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. Förhunden godtar den skyldighet
som åläggs kommun att i tveksamma fall inhämta föreskrifter eller
anvisningar om tillämpningen av kollektivavtal som slutits av avtalsverket
eller av bestämmelser som verket utfärdat. Förbunden vill dock framhålla
vikten av att avtalsverket erhåller sådana resurser, att verket snabbt
kan lämna direktiv och information då kommun hänvänder sig till verket.
Vidare bör kommuns skyldighet att inhämta handlingsföreskrifter motsvaras
av en, lämpligen i instruktion fastslagen, förpliktelse för avtalsverket att
lämna för kommun bindande anvisningar, så snart kommunen begär detta.
Fn sådan förpliktelse ter sig naturlig också mot bakgrunden av att verket
enligt förslagen skall företräda kommun i avtalstvister. Stockholms stads
lönenämnd gör ett liknande uttalande. Även Svenska pastoratens riksförbund
understryker betydelsen av att avtalsverket får tillräckliga resurser för att
snabbt kunna besvara förfrågningar från kommunerna rörande avtalstilllämpningen.
I annat fall torde — då det gäller de kyrkliga kommunerna —
frågorna komma att ställas till domkapitlen eller pastoratsförbundets
kansli. Detta är, framhåller förbundet, givetvis icke lämpligt bl. a. med hänsyn
till önskvärdheten av enhetlig avtalstillämpning. Riksförsäkringsverket
anser, all det inte bör ankomma på försäkringskassa utan på riksförsäk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

ringsverket att frän avtalsverket i förekommande fall inhämta föreskrifter
och anvisningar om tillämpningen av avtal rörande försäkringskasseanställda.

I några remissyttranden upptas frågan vem som skall svara för kostnaderna
i rättstvist inom lagens tillämpningsområde. Svenska
stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anför härom. Spörsmålet
är mycket väsentligt. Kostnaderna för kommunen torde utgöras av dels
motpart tillerkända belopp, dels egna rättegångskostnader eller motsvarande
kostnader vid uppgörelse utom domstol. Motpart tillerkända belopp
kan i huvudsak utgöras dels av förmån som enligt avtal skolat utgå
till arbetstagare, dels av skadestånd för ekonomiska eller ideella skador
uppkomna t. ex. i anledning av brott mot kollektivavtal, dels slutligen av
ersättning för motpartens rättegångskostnader (motsvarande). Med hänsyn
till de befogenheter som tillkommer avtalsverket och de motsvarande
skyldigheter som ålagts kommun anser förbunden det orimligt att kommun,
som fullgjort sina skyldigheter enligt lagen, belastas med utdömda
skadestånds- och rättegångskostnader. Förbunden yrkar därför, att nämnda
kostnader ersätts genom särskilt bidrag av statsmedel till kommunen.
Även de kostnader kommunen haft för egen del för förberedelse och talans
utförande i samband med rättstvist bör ersättas genom särskilt statsbidrag.
Avsteg härifrån bör ske endast i de fall kommun genom att icke följa anvisning
från avtalsverket framkallat rättstvisten. Förbunden förutsätter att
dessa frågor löses i samband med behandlingen av lagförslagen. Svenska
landstingsförbundet och Stockholms stads lönenämnd uttalar sig i samma
riktning. Svenska pastoratens riksförbund framhåller, att lönetvister f. n.
handläggs i administrativ ordning utan kostnader för parterna men att det
förhandlings- och rättegångsförfarande, som i fortsättningen skall komma
till användning, kan komma att medföra avsevärda kostnader. Riksförbundet
utgår ifrån att avtalsverket kommer att svara för dessa kostnader. I
vart fall de kyrkliga kommunerna har i regel ringa ekonomisk bärkraft och
det kan inte anses som en godtagbar konsekvens av den nya lagstiftningen
att en kommun skall svara för kostnaderna i en tappad tvist med en personalorganisation
där kommunen endast följt avtalsverkets föreskrifter eller
anvisningar.

Förslaget om rätt för avtalsverket att överlåta sina
befogenheter behandlas i några remissyttranden. Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet ifrågasätter starkt, om avtalsverket
bör överlåta till kommun att föra förhandling. Förbunden framhåller, att åtskilliga
av de förhandlingsfrågor, som enligt förslaget skall handläggas av
avtalsverket, torde komma att beröra endast enstaka kommuner eller ett
mindre antal kommuner. Detta gäller främst i fråga om rättstvister, men
även vissa intressetvister kan ha mycket begränsad räckvidd sedda från
avtalsverkets synpunkt. Det är förbundens erfarenhet från det kommunala

Knngl. Maj.ls proposition nr 153 år 1965

lörhandlingsområdet, att det i sådana fall kan vara lämpligt att de lokala
parterna själva förhandlar. Från denna synpunkt kunde det tyckas vara
ändamålsenligt att avtalsverket, såsom föreslås, kan delegera sin förhandlingsrätt
till kommunen. Med de behörighetsregler som förslaget innehåller
finner förbunden det emellertid synnerligen tveksamt huruvida och i vilken
utsträckning detta bör ske. Kommun saknar ju dessutom helt inilytande
över det centrala förhandlingsarbete som bedrivs av avtalsverket. Under
sådana förhållanden måste det te sig utomordentligt vanskligt för den enskilda
kommunen att överta förhandlingsansvaret i en detaljfråga, då
man samtidigt ej har kännedom om eller kan överblicka förhandlingskomplexet
i dess helhet. Förbunden vill därför allvarligt ifrågasätta lämpligheten
av att avtalsverket överlåter förhandlingsbefogenhet till kommun. I
varje fall bör eu sådan delegation icke kunna ske om kommunen motsätter
sig det. Om delegation kommer till stånd, bör avtalsverket, om kommunen
så önskar, t. ex. genom tjänsteman hos verket lämna biträde vid den lokala
lörhandlingen. Inom kommunförbundens förhandlingsområde brukar förbunden
i stor utsträckning biträda vid lokal förhandling genom att tjänsteman
från förbundens förhandlingsavdelningar är närvarande vid förhandlingen.
Om avtalsverket icke lämnar motsvarande förhandlingsbiträde, kommer
kommunerna antagligen att begära sådant biträde från förbunden,
vilket torde vara mindre lämpligt, eftersom förbunden icke är part inom
detta förhandlingsområde. Stockholms stads lönenämnd framhåller, att den
föreslagna rätten att delegera befogenhet att förhandla avser såväl intressefrågor
som rättstvister. Med hänsyn till att förhandlingsverksamheten redan
nu i allt väsentligt är centraliserad blir utrymmet för lokala förhandlingar i
intressefrågor synnerligen begränsat. Erfarenheten visar emellertid att frågor
av detta slag, som överlämnats till lokal reglering, ofta varit svåra att
lösa, när de behandlats isolerade från övriga anställningsvillkor. För staden
torde det därför allmänt sett vara till fördel alt de överenskommelser
avtalsverket träffar för ifrågavarande personalgrupper syftar till en så fullständig
reglering av avtalsområdet som möjligt. Från kommunal synpunkt
är det önskvärt alt avtalsverket samråder med vederbörande kommunala
förhandlingsorgan om avgränsningen av ämnesområdet för de centrala förhandlingarna.
När det gäller rättstvister förutsätter lönenämnden, att avtalsverket
vid förekommande lokala förhandlingar biträder kommunen i
den omfattning kommunen så önskar. För landstingens del torde bestämmelsen,
framhåller Svenska landstingsförbundet, komma att beröra lärarpersonal,
en arbetstagargrupp som omfattar 2—3 procent av de landstingsanställda.
Det är förbundets erfarenhet att antalet intressetvister beträffande
denna arbetstagargrupp är ringa. Förbundet framhåller vidare att kommunerna
kommer att sakna inflytande på de förhandlingar som avtalsverket
skall föra. Förbundet ifrågasätter därför, om behov föreligger av bestämmelsen.
Ett skäl för att tillförsäkra avtalsverket rätten att överlåta be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

fogenhet till kommun att handlägga vissa avtalsfrågor skulle vara att en
del intressetvister har en begränsad räckvidd och i huvudsak berör det lokala
planet. Dessa tvister torde utgöra ett ringa antal och kommun torde
icke sällan sakna erfarenhet av förhandlingsarbete. Även Svenska pastoratens
riksförbund förutsätter, att möjligheten att överlåta befogenhet till
kommun eller annan kommer att tillämpas restriktivt. Huvudparten av de
kyrkliga kommunerna torde, framhåller riksförbundet, sakna möjlighet att
träda i avtalsverkets ställe. Avtalsverkets eventuella delegation av sina befogenheter
bör givetvis icke få till följd, att kommunförbunden — med eller
utan tillämpning av den kommunala delegationslagen — skall träda in inom
verkets avtalsområde. För att undvika dylika konsekvenser torde det bli
erforderligt med samråd mellan avtalsverket och kommunförbunden innan
befogenhetsöverlåtelse sker.

Vad beträffar skogsvårdsstyrelseområdet anser skogsstyrelsen praktiska
skäl tala för att styrelsen på detta område får samma befogenheter som
enligt 1 § kungörelsen om vissa statliga kollektivavtal m. in. tillkommer
central förvaltningsmyndighet i fråga om arbetstagare hos staten. Enligt
denna paragraf skall kollektivavtal om anställnings- eller arbetsvillkor för
arbetstagare som ej är tjänstemän normalt slutas av den centrala förvaltningsmyndigheten,
där sådan finns. Även vissa andra befogenheter på avtalsområdet
tillkommer den centrala förvaltningsmyndigheten. Inom skogsvårdsstyrelseorganisationen
tillämpas f. n. dels fyra för organisationen
speciella kollektivavtal, nämligen avtal med Svenska skogsarbetareförbundet
för de vid skogsvårdsstyrelserna anställda förmännen, avtal med samma
förbund rörande arbete i skogsplantskolor, avtal med samma förbund
rörande skogliga beredskapsarbeten samt avtal med Svenska lantarbetareförbundet
rörande arbete i skogsplantskolor i södra Sverige, dels ett antal
s. k. hängavtal till kollektivavtal på bl. a. skogsbrukets område. Samtliga
avtal av detta slag har sedan år 1946 slutits av styrelsen. Vidare har styrelsen
utfärdat erforderliga föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen
av avtalen.

Vad gäller de allmänna försäkringskassorna anser Statstjänarkartellen
att avtalsverket lämpligen bör till riksförsäkringsverket överlämna uppgiften
att handha förhandlingsverksamheten beträffande de befattningshavare
hos kassorna, som tillsätts och entledigas av riksförsäkringsverket. En dylik
anordning är enligt Statstjänarkartellens mening rationell med hänsyn till
riksförsäkringsverkets ställning såsom tillsynsmyndighet för de allmänna
försäkringskassorna. Även från praktiska synpunkter förefaller det lämpligt
att riksförsäkringsverket bibehåller sin ställning som förhandlande part. Då
kan t. ex. en smidig samordning lättare anordnas med den förhandlingsverksamhet
som rör den övriga och större delen av försäkringskassetjänstemännen.
Enligt Statstjänarkartellens erfarenhet är en sådan samordning arbetsbesparande
och rationell och bör därför bibehållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

Försäkringskassornas förhandlingsorganisation understryker vikten av
samarbete mellan avtalsverket och organisationen och utgår från att organisationen
även framdeles kommer att höras innan avtal träffas för försäkringskassornas
personal.

Önskemål om en sådan ordning bottnar icke enbart i att försäkringskassornas
styrelser genom förhandlingsorganisationen vill säga sin mening om
villkoren för de tjänstemän, vilka direkt beröras av den föreslagna lagändringen.
Enligt senast tillgänglig statistik (1 oktober 1964) berördes endast
158 av totalt 7 808 anställda i försäkringskassorna av de villkor, som bestämdes
av riksförsäkringsverket. För övriga upprättade förhandlingsorganisationen
avtal. Eftersom förhandlingsorganisationens andel i totala antalet
anställda i stort sett torde komma att bestå och huvudparten av de
försäkringskasseanställdas lönekostnader även i fortsättningen kommer
att kunna härledas till avtal, som upprättats av förhandlingsorganisationen,
kan villkoren för de tjänstemän, som omfattas av lagförslaget, icke enbart
bestämmas med utgångspunkt från att ett visst samband kan råda mellan
dessa tjänstemän och vissa grupper av statstjänstemän. Det är lika angeläget
att sambandet mellan av lagförslaget berörda tjänstemän och övriga
tjänstemän i försäkringskassorna beaktas och torde även detta utgöra skäl
för att förhandlingsorganisationen skall få framföra sina synpunkter på de
villkor, vilka skali gälla för tjänstemän, som omfattas av lagförslaget.

Även riksförsäkringsverket framhåller, att Försäkringskassornas förhandlingsorganisation
hör ha möjlighet att närvara vid förhandlingar om arbetsvillkoren
för de ifrågavarande försäkringskassetjänstemännen.

Nykterlietsvårdens anstaltsförbund understryker alt förbundets förhandlingsdelegation
bör utnyttjas av avtalsverket.

Innan civildepartementet den 24 mars 1964 övertog förhandlingsverksamheten,
ombesörjdes denna av förbundets förhandlingsdelegation med biträde
av särskild sakkunnig samt med representanter för socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå som observatörer. Denna ordning fungerade tillfredsställande.
Förbundets organisation jämte förhandlingsdelegationens speciella
kännedom om förhållandena på anstalterna var i denna verksamhet
ytterst värdefull. Vid överenskommelsen den 24 mars 1964 förutsattes att
denna sakkunskap alltfort på ett objektivt sätt skulle utnyttjas vid förhandlingarna.

I några remissyttranden förordas vissa redaktionella ändringa
r i lagförslaget eller görs — utöver vad som redan redovisats — uttalanden
om den närmare innebörden av vissa bestämmelser.

Beträffande 1 § av den föreslagna nya lagen förutsätter arbetsdomstolens
ordförande att uttrycket »anställnings- eller arbetsvillkor» använts i en vidsträckt
mening och avser att rymma även regler om annat än de enskilda
arbetsavtalen exempelvis regler om kollektivavtals giltighetstid, uppsägning
av kollektivavtal samt förhandlingsordning. Arbetsdomstolens ordförande
anmärker vidare, att ordet »äger» icke tillfredsställande klargör att
fråga är om ett legalt ställföreträdarskap för avtalsverket och en motsvarande
begränsning i förhållande till staten i kommunernas och övriga

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1965

offentliga rättssubjekts rättshandlingsförmåga. Sistnämnda påpekande gör
även statens lönenämnd, som också anser att orden »rätt för» i rubriken till
lagen icke ger ett fullt klart uttryck för vad som avses.

Apotekarsocieteten framhåller att apoteken, med hänsyn till det sätt på
vilket lagens tillämpningsområde angetts i 1 §, icke kan anses vara omfattade
av lagförslaget. Sveriges farmacevtförbund och SACO anför i denna
fråga, att det av lagförslaget icke kan utläsas att det skall omfatta apoteksväsendet,
eftersom endast offentliga arbetsgivare uppräknas i lagförslaget.

Statens personalpensionsverk anför beträffande 1 §.

Man torde få räkna med att nya grupper av icke-statligt anställda kan
komma att införas under den statliga personalpensioneringen. Övergångsbestämmelsen
till lagen är då ej tillämplig. Är huvudmannen annan än
kommun eller vad därmed enligt 1 § skall likställas, kommer gruppen ej
heller in under lagens tillämplighet med mindre lagen ändras. Möjligen
skulle i samband med utvidgning av den statliga personalpensioneringen
kunna vid sidan av lagen föreskrivas som villkor för anslutningen, att statens
avtalsverk skall för huvudmannens räkning omhänderha pensionsförhandlingarna
eller eljest reglera arbetstagarnas pensionsförhållanden. Pensionsverket
ifrågasätter emellertid om inte i stället 1 § i lagen bör utformas
så, att en dylik grupp kan omfattas av lagen under förutsättning att fråga
är om anställningsvillkor, som enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen
skall fastställas under medverkan av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer. För en omarbetning torde även tala önskvärdheten
att undvika den obestämdhet som vidlåder uttrycket »allmän inrättning».

TCO-S ifrågasätter behovet av den föreslagna 2 §'' och yttrar i anslutning
härtill. Bestämmelsen synes i huvudsak vara en kodifiering av arbetsdomstolens
praxis att arbetsgivare skal! tillämpa kollektivavtalets villkor även
på arbetstagare som står utanför avtalet, t. ex. oorganiserade. Denna praxis
innefattar dock icke någon rätt för den icke avtalsbundne arbetstagaren
att själv rikta anspråk mot arbetsgivaren t. ex. för att utfå avtalsenlig lön.
Talerätt tillkommer endast avtalsslutande organisation. TCO-S ifrågasätter,
om icke lagförslaget i detta avseende kan medföra en »sådan ändrad rättsställning,
att oorganiserad arbetstagare inför allmän domstol kan åberopa
en laglig rätt att få ut avtalade förmåner». Om detta antagande är riktigt,
vill TCO-S för sin del uttala betänkligheter mot förslaget. Det kan för
övrigt — mot bakgrunden av praxis i arbetsdomstolen — ifrågasättas, om
icke bestämmelsen helt kan utgå ur lagtexten.

Det föreslagna stadgandet i 3 § att beslut om lockout eller annan stridsåtgärd
meddelas av avtalsverket berörs av arbetsdomstolens ordförande
som yttrar. Eftersom den föreslagna lagstiftningen tar sikte endast på det
interna förhållandet mellan stat och kommun m. fl., torde en lockout som
beslutas av kommun i strid mot föreskriften i 3 § icke enbart på grund
härav kunna anses otillåten jämlikt bestämmelsen i 3 § kommunaltjänstemannalagen
om att lockout må vidtas, om annat ej följer av lag eller avtal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

Beträffande den i 8 § föreslagna delegationsrätten framhåller arbetsdomstolens
ordförande, att delegationsrätten enligt orden gäller ntan begränsningar
men att den inskränkningen dock får antas skola gälla, att avtalsverket
icke får till kommun helt överlåta att sluta kollektivavtal för arbetstagare,
vilkas anställnings- eller arbetsvillkor enligt beslut av riksdagen
skall fastställas under medverkan av Konungen eller myndighet, som Konungen
bestämmer.

I fråga om den föreslagna övergångsbestämmelsen till den nya lagen
framhåller arbetsdomstolens ordförande, att bestämmelsen efter orden kan
innebära att däri angivna arbetstagare kommer att utan begränsning i tiden
omfattas av lagen men att detta icke kan antas vara meningen; fråga
vore i så fall icke om en övergångsbestämmelse och den borde då ha sin
plats i själva lagtexten. Bestämmelsen bör därför utformas på sådant sätt
— exempelvis genom en tidsangivelse — att därav framgår, när dess verkningar
upphör.

De förslag till ändring av särskilda författningar som
framlagts i departementspromemorian behandlas i några remissyttranden,
huvudsakligen från formella synpunkter.

Statens lönenämnd, Svenska pastoratens riksförbund in. fl. framhåller,
att några av ifrågavarande författningar, t. ex. 44 §'' ecklesiastika boställsordningen,
anger vilka avlöningsförmåner befattningshavaren äger rätt till. I
sådana fall bör lagtexten ändras och ersättas med ett mera neutralt uttryck
t. ex. »anställnings- eller arbetsvillkor».

TCO-S hemställer, att det i ett par av författningsförslagen använda uttrycket
»fastställas under medverkan av» ersätts med uttryck, som klart
anger att villkoren skall regleras genom avtal.

Departementschefen

F. n. regleras de ekonomiska anställningsvillkoren för ett stort antal
grupper icke-statliga tjänstemän i allmän tjänst genom bestämmelser i
statliga avlöningsreglementen och andra författningar. Denna reglering bygger
på överenskommelser som träffats mellan staten, som regel företrädd
av chefen för civildepartementet, och tjänstemännens organisationer. Enligt
den nya lagstiftningen om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt,
vilken träder i kraft den t januari 11)66, får dessa tjänstemän samma rätt
som övriga arbetstagare att förhandla om lön, pension och övriga ekonomiska
villkor samt alt träffa kollektivavtal om dessa villkor. Den förhandlingsverksamhet
som hittills bedrivits i civildepartementet har den 1 juli
1965 i överensstämmelse med riksdagens beslut överflyttats till statens avtalsverk.
Vid framläggandet av förslaget till sistnämnda reform uttalade
min företrädare (prop. 1965:77 s. 26), att avtalsverkets förhandlingar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1965

icke-statliga arbetstagare borde kunna utmynna i kollektivavtal som är
bindande för arbetsgivaren. Mot detta uttalande gjordes ingen1 erinran under
riksdagsbehandlingen (SU 106, rskr 296).

i överensstämmelse med vad sålunda förutsatts har i departementspromemorian
t öreslagits en särskild lag, som ger avtals verket ställning som
arbetsgivarens ställföreträdare. Enligt förslaget skall det ankomma på avtalsverket
att förhandla samt sluta och uppsäga kollektivavtal på arbetsgivarens
vägnar och att även i övrigt företräda denne i vissa hänseenden. Förslaget
har i princip godtagits av samtliga remissinstanser. Även jag anser,
att förslaget innebär en lämplig lösning. Samtidigt som det nära ansluter
sig till den hittills tillämpade ordningen på detta område sker genom förslaget
en anpassning till det ändrade rättsläge som uppkommer vid ikraftträdandet
av den nya förhandlingsrättslagstiftningen.

Vad angår de befogenheter som bör tillkomma avtalsverket utöver rätten
att törhandla samt sluta och uppsäga kollektivavtal på arbetsgivarens vägnar
innebär förslaget, att avtalsverket som arbetsgivarens ställföreträdare
beslutar om lockout och för talan i rättstvist m. in. vid och utom domstol.
Förslaget innebär vidare, att arbetsgivaren vid avtalslillämpningen skall
följa föreskrifter och anvisningar som avtalsverket utfärdat. Även i dessa
delar- har förslaget biträtts av remissinstanserna och jag föreslår, att avtalsverket
får också dessa befogenheter.

Såsom framhålls i departementspromemorian innebär förslaget, att de
rättshandlingar avtalsverket företar med stöd av lagen medför samma rättsverkningar
för arbetsgivaren som om denne själv företagit dem. Det rättsförhållande
som grundläggs genom handlingen uppstår sålunda omedelbart
mellan arbetsgivaren, å ena, samt arbetstagarna och deras organisationer,
å andra sidan. Såsom parter i rättsförhållandet har arbetsgivaren och
arbetstagarsidan alt vända sig direkt mot varandra med sina anspråk; avtalsverket
står däremot utanför det genom dess rättshandling uppkomna
rättsförhållandet. Att avtalsverket får ställning som ställföreträdare för
arbetsgivaren medför att denne får bära ansvaret för de rättshandlingar avtalsverket
företar på hans vägnar. Såsom arbetsdomstolens ordförande
anmärkt kan arbetsgivaren alltså icke med framgång såsom ursäkt för att
han åsidosatt en bestämmelse i ett av avtalsverket träffat kollektivavtal åberopa,
att han töljt av avtalsverket utfärdade föreskrifter eller anvisningar.
Av det anförda följer, att arbetsgivaren icke äger företa sådan rättshandling
som i lagen förbehållits avtalsverket. Denna begränsning i arbetsgivarens
befogenheter gäller emellertid endast i förhållande till avtalsverket som
företrädare för staten, däremot ej i förhållande till arbetstagarsidan. Om
exempelvis eu kommun i strid mot lagen sluter ett kollektivavtal, bör sålunda
enbart denna omständighet icke föranleda att avtalet blir ogiltigt. En
annan sak är att kommunens beslut att ingå avtalet kan komma att undanröjas
efter besvär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1965

Med hänsyn till önskvärdheten av att enhetliga anställnings- och arbetsvillkor
gäller för tjänster av samma slag bör arbetsgivare, som är bunden :fv
kollektivavtal, vara skyldig att inom yrkesgrupp och område som avses i
avtalet tillämpa detta även på arbetstagare, som icke omfattas av avtalet
eller annat tillämpligt kollektivavtal. Såsom föreslås i promemorian bör
lagen innehålla ett särskilt stadgande härom. Stadgandet ansluter sig till
den inom kollektivt reglerade arbetsområden gängse regeln att kollektivavtalets
förmåner, om annat ej avtalas, förutsätts utgå även till oorganiserade
arbetstagare. Denna regel binder arbetsgivaren endast i förhållande till motparten
dvs. den avtalsslutande organisationen och medlemmarna i denna.
Genom det här förordade stadgandet blir arbetsgivaren även i förhållande
till staten skyldig att iaktta regeln. Av vad jag tidigare anfört om rättsverkningarna
av den föreslagna lagen följer, att stadgandet icke, såsom ifrågasatts
av någon remissinstans, avser att direkt reglera de oorganiserade
arbetstagarnas förmåner. Om mer än ett kollektivavtal gäller för samma
yrkesgrupp och område, bör avtalsverket, såsom föreslås i promemorian,
ha befogenhet att bestämma vilka villkor som skall gälla för sådan arbetstagare
inom yrkesgruppen och området som icke omfattas av någotdera
avtalet. Kritik häremot har framförts av Svenska landstingsförbundet. Gentemot
vad förbundet anfört vill jag framhålla, att kommun självfallet har att
pröva om de anställnings- eller arbetsvillkor varom är fråga skall regleras
enligt föreskrifterna i den föreslagna lagen men att kommunen, om så befinnes
vara fallet, har att till avtalsverket hänskjuta frågan vilka villkor
som skall tillämpas.

Enligt promemorieförslaget avser lagen sådana anställnings- och arbetsvillkor
för arbetstagare hos kommun som enligt lag eller särskilt beslut av
riksdagen skall fastställas under medverkan av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer. Med kommun likställs i förslaget landstingskommun,
municipalsamhälle, kommunalförbund, tingslag, församling,
kyrklig samfällighet, skogsvårdsstyrelse, hushållningssällskap, allmän försäkringskassa
och annan allmän inrättning. Det sålunda föreslagna sättet
att bestämma lagens tillämpningsområde bär i allmänhet godtagits av remissinstanserna
och jag ansluter mig till denna lösning. Med särskilt beslut
av riksdagen avses bl. a. det fall att riksdagen som villkor för statsbidrag
till icke-statlig offentlig verksamhet uppställer, att arbetstagares anställningsvillkor
skall fastställas under medverkan av Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer. Avsikten är alltså icke att avtalsverket
skall utöva förhandlingsrätten för alla arbetsgivare som uppbär statsbidrag.
Endast om riksdagen föreskrivit, att Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer skall medverka vid reglering av anställningsvillkoren,
får avtalsverket befogenhet att företräda arbetsgivaren. Jag är
medveten om att tvekan kan uppkomma om innebörden av uttrycket allmän
inrättning. Detta torde emellertid i praktiken inte medföra några olägcn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 är 1(165

heter, eftersom det ankommer på riksdagen att meddela beslut som avses
i*iet föreslagna stadgandet. Riksdagen lär icke komma att besluta om statlig
medverkan vid lönesättningen på andra områden än sådana där dylik
medverkan framstår som rimlig med hänsyn till arbetsgivarens ställning
och uppgifter.

I några remissyttranden har gjorts uttalanden rörande lagens tillämplighet
på vissa grupper av arbetsgivare. Sålunda har bl. a. Apotekarsocieteten
gjort gällande, att apoteken icke kan inbegripas under uttrycket allmän inrättning.
Med anledning härav erinrar jag om att apotekens verksamhet i
betydande utsträckning är statligt reglerad. Riksdagen har år 1963 fattat
principbeslut om att staten skall inträda som avtalsslutande part i fråga om
löne- och pensionsförmåner för de apoteksanställda och chefen för civildepartementet
har fått Kungl. Maj :ts bemyndigande alt förhandla om löneoch
pensionsförmåner för denna personal. Med hänsyn härtill anser jag för
min del, att apoteken är allmänna inrättningar i lagens mening och att de
omfattas av lagen.

I ett par yttranden behandlas frågan om avtalsverkets medverkan vid
förhandlingar om anställnings- eller arbetsvillkoren för nykterhetsvårdsanstalternas
personal. Något riksdagsbeslut om Kungl. Maj :ts eller statlig
myndighets medverkan vid dessa förhandlingar föreligger icke. Nykterhetsvårdens
anstaltsförbund anser, att avtalsverket bör överta förhandlingarna
för personalen vid anstalter som tillhör förbundet; på arbetsgivarsidan
ombesörjs dessa förhandlingar f. n. av företrädare för civildepartementet
efter överenskommelse med anstaltsförbundet. Vad angår anstalter som icke
tillhör förbundet föreslår socialstyrelsen, att avtalsverket övertar förhandlingarna
även för dessa anstalters personal. För egen del har jag intet att invända
mot dessa förslag under förutsättning att anstalterna biträder dem.
Intill dess riksdagen beslutat om formerna för reglering av den här berörda
personalens löner m. in., bör frågan om avtalsverkets medverkan i förhandlingarna
kunna lösas genom överenskommelse mellan staten och anstalterna.

Frågan om avtalsverkets behörighet att förhandla om anställnings- och
arbetsvillkor för olika grupper av svenska kyrkans prästerskap har berörts
i ett par remissyttranden. Såsom kammarkollegiet anmärkt blir lagen tilllämplig
på församlingsprästerna. Uppsala domkapitel anser, att avtalsverket
bör företräda arbetsgivarsidan även i fråga om övriga präster dvs. biskopar,
stifts-, kontrakts- och pastoratsadjunkter m. fl. Jag ansluter mig i princip
härtill. Regleringen av avtalsverkets kompetens såvitt gäller andra präster
än församlingsprästerna torde ankomma på Kungl. Maj :t.

Kammarkollegiet har anmärkt, att municipalsamhälle och tingslag icke
har sådana arbetstagare för vilka anställnings- eller arbetsvillkoren fastställs
under medverkan av Kungl. Maj :t eller statlig myndighet. I och för
sig är anmärkningen riktig. Det synes emellertid lämpligt att låta lagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1965

avse samma grupper av arbetsgivare som kommunaltjänstemannalagen.
Genom att ge lagen ett dylikt relativt vidsträckt tillämpningsområde kan
man utan lagändring hänföra nya grupper av offentligt anställda arbetstagare
under lagen.

I flera yttranden berörs frågan vem som slutligt bör stå kostnaderna
i rättstvist. Kommunförbunden har gjort gällande, att staten som regel
bör svara för kommuns kostnader i rättstvist vid och utom domstol.
Om arbetsgivaren av domstol ålagts att ersätta motparten dennes rättegångskostnader
eller att utge skadestånd till motparten och kostnaderna
åsamkats arbetsgivaren utan dennes förskyllan, kan det vara skäligt att arbetsgivaren
får ersättning för dessa kostnader av statsmedel. Däremot bör i
princip arbetsgivaren själv slutligt svara för kostnader som hänför sig till
tvistens handläggning utom domstol. Några författningsbestämmelser om
skyldighet för staten att svara för kostnader i rättstvist synes emellertid
knappast kunna meddelas. På frågan om ersättning bör utgå inverkar,
förutom kostnadens beskaffenhet, olika faktorer såsom tvistefrågans art,
vem som gett upphov till tvisten och hur tvistefrågan handlagts på arbetsgivarsidan.
Fråga om ersättning av statsmedel torde därför få upptas från
fall till fall efter framställning från arbetsgivaren till Kungl. Maj :t. Innan
erfarenhet vunnits av den nya ordningen, anser jag mig icke böra hemställa
om anvisande av särskilda medel för dessa ändamål eller om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att utanordna medel för bestridande av här avsedda kostnader.

Såsom framhålls i departementspromemorian bör Kungl. Maj :t själv
kunna handlägga fråga som enligt lagen tillhör avtalsverkets kompetensområde
och bör även kunna överlämna sådan fråga till annan statlig myndighet
än avtalsverket eller till arbetsgivaren. Vidare bör Kungl. Maj :t kunna
ge avtalsverket rätt att överlämna uppgift som ankommer på verket till annan
statlig myndighet eller till arbetsgivaren. Vad beträffar rätten att överlämna
ärende till arbetsgivaren har i några yttranden bl. a. från kommunförbunden
framhållits att denna rätt bör utnyttjas sparsamt. Jag är i stort
sett av samma mening. Avtalsverket bör sålunda icke få överlämna till arbetsgivaren
att handlägga fråga, som skall underställas Kungl. Maj :t eller
riksdagen. En dylik begränsning är redan föreskriven i instruktionen för
avtalsverket. Det är emellertid vanskligt att uppställa några ytterligare regler
i detta hänseende. Frågan om överlåtelse till arbetsgivaren att förhandla
har betydelse främst för lösning förhandlingsvägen av rättstvister. I sådana
tvister bör som regel förekomma förhandling på två plan, lokal förhandling
mellan de av tvisten närmast berörda parterna samt central förhandling mellan
dem som slutit kollektivavtalet. Vem som på arbetsgivarsidan lämpligen
bör föra en lokal förhandling i rättstvist inom det i lagen avsedda arbetsmarknadsområdet
beror av flera omständigheter bl. a. tvistefrågans betydelse
för andra parter samt arbetsgivarens vana vid sådana förhandlingar och re -

Kungl. Maj ds proposition nr 153 år 1965

surser att föra dem. Jag anser, att prövningen härav i första hand bör tillkomma
avtalsverket. Jag utgår från att avtalsverket kommer att fästa
stort avseende vid vederbörande arbetsgivares bedömande av frågan huruvida
uppdraget bör anförtros honom och att avtalsverket, där så är lämpligt,
låter sina tjänstemän delta i lokala förhandlingar eller på annat sätt biträder
arbetsgivare som behöver hjälp i förhandlingsarbetet. Jag vill allmänt
understryka vikten av samarbete i dessa frågor mellan avtalsverket
och arbetsgivarna.

Avtalsverket bör i sin verksamhet på förevarande område självfallet utnyttja
den kännedom om de särskilda förhållandena på olika förvaltningsområden
som arbetsgivarsammanslutningarna besitter. Exempelvis bör avtalsverket
i förhandlingsfrågor rörande apoteksanställda samarbeta med
Apotekarsocieteten. På t. ex. försäkringskasseområdet behövs samarbete med
vederbörande arbetsgivarorganisation även av den anledningen att förhandlingarna
på detta område förs av staten beträffande högre tjänstemän och av
arbetsgivarna själva beträffande övriga tjänstemän. Såsom Försäkringskassornas
förhandlingsorganisation förutsatt i sitt remissvar bör organisationen
liksom hitintills beredas tillfälle att framföra synpunkter, innan avtal
träffas om anställnings- eller arbetsvillkor för sådana försäkringskassetjänstemän
som omfattas av lagförslaget. Jag vill emellertid framhålla att det
också synes lämpligt, att avtalsverket bereds tillfälle att framföra synpunkter
innan avtal träffas om villkoren för övriga försäkringskassetjänstemän.

Den här förordade lagen synes i huvudsak böra utformas i överensstämmelse
med den i departementspromemorian föreslagna lagtexten. Beträffande
vissa speciella frågor vill jag framhålla följande.

Såsom föreslås i promemorian kan uttrycket anställnings- eller arbetsvillkor
lämpligen användas som sammanfattande benämning på de anställningsfrågor
varmed avtalsverket har att ta befattning. Uttrycket, som
används även i stats- och kommunaltjänstemannalagarna, avser att omfatta
— förutom villkor som närmast rör de enskilda arbetsavtalen — frågor
om exempelvis kollektivavtals giltighetstid, uppsägning av kollektivavtal,
förhandlingsordning samt begränsning av rätten att vidta stridsåtgärder.

Vad beträffar stadgandet i 3 § om befogenhet för avtalsverket att besluta
om stridsåtgärd kan jag ansluta mig till vad arbetsdomstolens ordförande
yttrat om stadgandets innebörd. Om exempelvis en kommun beslutat lockout
i strid mot detta stadgande medför detta sålunda icke att stridsåtgärden
skall anses otillåten enligt 3 § kommunaltjänstemannalagen på den
grund att stridsåtgärden strider mot lag.

I enlighet med vad arbetsdomstolens ordförande påpekat bör övergångsbestämmelsen
tidsbegränsas. Begränsningen kan lämpligen bestämmas till
två år från lagens ikraftträdande, övergångsbestämmelsen omfattar uppen -

Kunyl. Maj:ts proposition nr 153 år 1965

barligen icke sådana anställnings- eller arbetsvillkor som icke meddelats utan
endast godkänts av Kungl. Maj :t eller statlig myndighet såsom fallet är med
vissa tjänstemän vid Sveriges utsädesförening och Svenska jägareförbundet.
Om den föreslagna lagen icke blir tillämplig på dessa tjänstemän på grund
av riksdagsbeslut enligt 1 §, bör avtalsverkets medverkan vid förhandling
rörande tjänstemännen kunna lösas genom överenskommelse mellan staten
och arbetsgivaren. Vad beträffar övergångsbestämmelsens tillämplighet på
pensionsområdet vill jag framhålla, att bestämmelsen icke blir tillämplig i
sådana fall då anslutningen till det statliga pensionssystemet icke innebär
en reglering av anställnings- eller arbetsvillkor rörande pension utan endast
har karaktären av pensionsförsäkring.

I lagtexten synes böra göras några mindre, formella jämkningar. Vidare
synes lagens rubrik böra ändras till lag om ställföreträdare för kommun vid
vissa avtalsförhandlingar m. m.

Såsom anmärkts i departementspromemorian bör vissa nu gällande författningar,
som innehåller bestämmelser rörande här avsedda arbetstagares
löneförmåner m. m., anpassas till den nya ordningen enligt vilken de offentliga
tjänstemännens anställningsförhållanden i princip regleras i avtal. De
av mig föreslagna ändringarna av dessa författningar ansluter sig med
smärre justeringar till de remitterade förslagen. Med anledning av TCO-S’
invändning mot det i vissa av dessa författningsförslag använda uttrycket
»fastställas under medverkan av» vill jag framhålla, att uttrycket endast
anger vem som i förhandlingsfrågor företräder arbetsgivarsidan.

En av de föreslagna följdändringarna avser 4 § förordningen angående
skogsvårdsstyrelser. I 7 § samma förordning förekommer en hänvisning till
bestämmelserna i allmänna verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3) i fråga
om åtal och disciplinär bestraffning. De där intagna bestämmelserna om
åtal och disciplinär bestraffning kommer att den 1 januari 1966 ersättas
av bestämmelser i annan författning. Det synes därför lämpligt att i detta
sammanhang ändra 7 § så, att hänvisningen ersätts av ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i motsvarande hänseende.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 januari 1966.

Hemställan

I enlighet med del anförda har inom civildepartementet upprättats förslag
till

1) log om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar

771. 777.,

2) lag om undrad lydelse av 3 § 1 mom. och 4 § prästlönekostnadslagen
den 29 juni 1951 (nr 570),

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1965

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 19il (nr 275)
om kyrkomusiker,

4) lag om ändrad lydelse av ii § ecklesiastika bostcillsordningen den 30
augusti 1932 (nr iOO),

5) förordning om ändrad lydelse av i och 7 §§ förordningen den 3 juni
1960 (nr 267) angående skogsvårdsstyrelser.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att antaga författningsförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Claes-W. Englund

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1965

Bilaga

Departementspromemorians förslag

till

Lag

om rätt i vissa fall för statens avtalsverk att företräda kommun m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Om sådana anställnings- eller arbetsvillkor för arbetstagare hos kommun
varom avtal må träffas enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen skola
fastställas under medverkan av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer, äger statens avtalsverk på kommunens vägnar föra förhandling
samt sluta och uppsäga kollektivavtal om villkoren eller eljest enhetligt
reglera dessa.

2 §.

Kommun, som enligt 1 § är bunden av kollektivavtal, skall inom yrkesgrupp
och område som avses i avtalet tillämpa detta även på arbetstagare
som icke omfattas av avtalet eller annat tillämpligt kollektivavtal. Gäller
mer än ett kollektivavtal för samma yrkesgrupp och område, bestämmer
avtalsverket vilka villkor som skola tillämpas för arbetstagare som icke
omfattas av kollektivavtal.

3 §•

Beslut om lockout eller annan stridsåtgärd vid konflikt om anställningseller
arbetsvillkor som avses i 1 § meddelas av statens avtalsverk.

4 §.

Vid tillämpningen av kollektivavtal som statens avtalsverk slutit eller avtal
om anställnings- eller arbetsvillkor i överensstämmelse med sådant kollektivavtal
skall kommun följa föreskrifter och anvisningar som avtalsverket
meddelar. Saknas föreskrifter eller anvisningar, skall kommunen inhämta
sådana från avtalsverket.

5 §•

6 §•

Bestämmelserna i 2 och 4 §§ gälla i tillämpliga delar även när statens avtalsverk
på annat sätt än genom kollektivavtal enhetligt reglerar anställnings-
eller arbetsvillkor som avses i 1 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1965

7 §•

Som arbetstagare skall vid tillämpningen av denna lag anses även den
som, utan att vara anställd hos kommun, utför arbete för kommunens
räkning och därvid till kommunen intager en beroende ställning av väsentligen
samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Kommunen skall
anses som arbetsgivare enligt lagen.

8 §.

Konungen äger förordna att bestämmelse i denna lag om statens avtalsverk
i stället skall gälla annan statlig myndighet eller Konungen eller att
avtalsverket må överlåta befogenhet, som enligt lagen tillkommer verket,
till annan statlig myndighet eller till kommun.

9 §■

Närmare föreskrifter för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Befogenhet som enligt lagen tillkommer Konungen eller statens avtalsverk
gäller även annan grupp av arbetstagare än som avses i 1 § i den mån
anställnings- eller arbetsvillkor för arbetstagare inom gruppen närmast före
lagens ikraftträdande regleras genom bestämmelse som meddelats av Konungen
eller statlig myndighet.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 6 5 0 : 95