Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1965
1
Nr 98
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256), m. m.; given Stockholms
slott den 19 mars 1965.
/ ArV \ '' J f fif j | « r\ fl''3 {<
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen den 25
maj 1962 (nr 256);
2) lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen den 25 maj 1962
(nr 257);
3) lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen den 25 maj 1962 (nr
258).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen,
för vilken giltighetstiden utgår den 30 juni 1965, skall erhålla förlängd giltighet
t. o. m. den 30 juni 1968.
1 intrång till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 98
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1965
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256)
Härigenom förordnas, att likviditets- och kassakvotslagen den 25 maj 1962
(nr 256), vilken gäller till och med den 30 juni 1965, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1968.
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen den 25 maj 1962 (nr 257)
Härigenom förordnas, att placeringskvotslagen den 25 maj 1962 (nr 257),
vilken gäller till och med den 30 juni 1965, skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 juni 1968.
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen den 25 maj 1962 (nr 258)
Härigenom förordnas, att ränteregleringslagen den 25 maj 1962 (nr 258),
vilken gäller till och med den 30 juni 1965, skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 juni 1968.
Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konunqen i statsrådet på Stockholms slott den 5 mars
1965.
N ärvaranide:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt giltighet av
likviditets- och kassakvotslagen, m. m., samt anför.
Inledning
Den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen, som i huvudsak fick sm
nuvarande utformning år 1962, består av lagarna om likviditetskvot och
kassakvot för vissa kreditinrättningar (likviditets- och kassakvotslagen),
om placeringskvot för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslagen) samt
om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslagen), alla av den
25 maj 1962 (nr 256—258). Ränteregleringslagen undergick viss ändring
den 21 maj 1964 (nr 268). Bestämmelserna i dessa lagar är tidsbegränsade
och gäller t. o. m. den 30 juni 1965. De skall äga tillämpning först efter förordnande
av Kungl. Maj :t. Sådant förordnande förutsätter framställning av
fullmäktige i riksbanken och kan meddelas i den mån det prövas erforderligt
för att uppnå vissa syften, som anges i de olika lagarna. Något dylikt förordnande
har inte meddelats, men i viss utsträckning har överenskommelser
av motsvarande innebörd träffats mellan riksbanken och berörda kreditinrättningar.
I en den 22 oktober 1964 dagtecknad skrivelse har fullmäktige i riksbanken
hemställt, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen att likviditets- och
kassakvotslagen, placeringskvotslagen samt ränteregleringslagen erhåller
förlängd giltighet till utgången av juni 1968. Som motiv för sm framställning
anför fullmäktige att lagarna fullgör en beredskapsfunktion samt att
de i övrigt tjänar som bakgrund till av riksbanken upprätthållna kreditjxditiska
arrangemang på berörda områden. Giltighetstiden för lagarna anser
fullmäktige lämpligen kunna begränsas till tre år.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965
Enligt vid skrivelsen fogat protokollsutdrag liar två ledamöter av fullmäktige,
herrar Kollberg och Svärd, förklarat sig anse, att fullmäktige ej
bort hemställa om förlängning av de angivna lagarna.
Över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgetts av bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, poststyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
jordbrukskasseförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund samt
Folksam.
Bland remissinstanserna föreligger delade meningar om behovet av den
ifrågavarande lagstiftningen. Samtidigt som ett sådant behov från flera håll
ansetts föreligga och en fortsatt giltighet tillstyrkts har från andra håll riktats
principiell kritik mot lagstiftningen och en förlängning av den avstyrkts.
Härjämte har framkommit förslag till ändringar av de gällande
maximitalen för likviditets- och kassakvoter.
Gällande bestämmelser
Likviditets - och kassa kvotslagen är en fullmaktslag, som
ger Kungl. Maj:t befogenhet att på framställning av fullmäktige i riksbanken
under vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om likviditetseller
kassakvot.
Såsom närmare förutsättning för att sådant förordnande skall kunna
meddelas galler, att det prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål
som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Förordnandet
skall avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare (1 g).
Föi ordnande om likviditetskvot kan omfatta bankaktiebolagen, sparbankerna,
centralkassorna för jordbrukskredit, postsparbanken eller postgirorörelsen.
Förordnande om kassakvot däremot kan endast avse affärsbankerna,
postsparbanken eller postgirorörelsen. Beträffande affärsbankerna, sparbankerna
och centralkassorna kan nu avsedda förordnanden begränsas att
avse inrättningar av viss storlek. Möjlighet finns också att undanta viss
kreditinrättning, om särskilda omständigheter föranleder därtill (2 g).
Med likviditetskvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan
nettobeloppet av kreditinrättningens likvida medel, bestämt på närmare angivet
sätt (likviditetskvotens täljare) och inrättningens samtliga förbindelser
med vissa undantag (likviditetskvotens nämnare). Såsom likvida medel
anses bl. a. kassamedel, checkar och postremissväxlar, nettofordringar på
inländska banker, statspapper, hypoteksbankens, stadshypotekskassans och
bostadskreditkassans obligationer samt avista nettotillgångar på utlandet
(3—5 gg). Det procenttal vartill likviditetskvoten minst skall uppgå, fastställs
av riksbanken. Detta tal får i fråga om sparbankerna och centralkassorna
för jordbrukskredit ej sättas högre än till 25 och i fråga om andra
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965
kreditinrättningar ej högre än till 50. Möjlighet föreligger för riksbanken att
indela kreditinrättningarna i storleksgrupper eller efter rörelsens art, för
vilka kvoten fastställs till olika procenttal (6 §).
Med kassakvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan kreditinrättningens
i riksbanken innestående medel och inrättningens samtliga
förbindelser med vissa undantag. Kassakvoten innefattar- alltså inte i kreditinrättningen
inneliggande kassa. Det procenttal, vartill kassakvot minst skall
uppgå, fastställs av riksbanken. Talet får inte sättas högre än till 15. Jämväl
i fråga om kassakvot föreligger möjlighet för riksbanken att indela kreditinrättningarna
i grupper, för vilka kvoten fastställs till olika procenttal
(7 §).
Utöver de regler jag nu nämnt innehåller likviditets- och kassakvotslagen
bl. a. bestämmelser om uppgiftsskyldighet och om påföljder vid överträdelse
av riksbankens föreskrifter (9 och 10 §§). Över riksbankens beslut enligt
lagen kan klagan ej föras (11 §).
Placeringskvotslagen är likaledes en fullmaktslag, som ger
Kungl. Maj :t befogenhet att förordna om placeringskvot i den mån på grund
av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt för att tillgodose behovet
av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggandet. Sådant förordnande,
som förutsätter framställning av fullmäktige i riksbanken, skall avse
bestämd tid eller ock gälla tills vidare (1 §).
Förordnande om placeringskvot kan omfatta försäkringsbolagen, sparbankerna,
postsparbanken, postgirorörelsen eller allmänna pensionsfonden.
Beträffande försäkringsbolagen och sparbankerna kan ett förordnande begränsas
att avse sådana inrättningar av viss storlek eller vilkas rörelse är av
speciell beskaffenhet. Viss kreditinrättning kan undantas från förordnande
om placeringskvot om särskilda omständigheter föranleder därtill (2 §).
Med placeringskvot avses förhållandet mellan storleksförändringen under
viss i förväg bestämd period (beräkningsperiod) av kreditinrättningens prioriterade
placeringar, bestämda på visst sätt, och storleksförändringen under
samma tid av inrättningens samtliga placeringar med vissa angivna undantag.
Som prioriterade placeringar anges i lagen en rad tillgångar som företrädesvis
kommer statsfinansieringen eller bostadsfinansieringen tillgodo.
Dit hänförs sålunda kassa, checkar och banktillgodohavanden med avdrag
för bankskulder, statspapper, av liypoteksbanken, stadshypotekskassan och
bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom av hypoteksaktiebolag
efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer för möjliggörande av bostadskreditgivning.
Vidare anges såsom prioriterade placeringar bl. a. lån
mot inteckning i fastighet med bebyggelse övervägande för bostäder eller
i tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse liksom ock lån till kommun
eller med kommunal garanti, dock endast under förutsättning att långivningen
avsetts för ny bebyggelse av angivet slag (3—5 §§).
Det procenttal, vartill placeringskvot minst skall uppgå, fastställs av
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965
Ivuagl. Maj:t och får ej sättas högre än till 80. Möjlighet föreligger för
Kungl. Maj :t att indela kreditinrättningarna i storleksgrupper eller efter rörelsens
art, för vilka kvoten fastställs till olika procenttal (6 §).
Härutöver innehåller jämväl placeringskvotslagen bl. a. regler om uppgiftsskyldighet
och om påföljder vid överträdelse av lagens föreskrifter
(7 och 8 §§). över riksbankens beslut enligt lagen kan klagan ej föras (9 §).
Ränteregleringslagen är liksom de båda föregående lagarna
en fullmaktslag. Enligt 1 § lagen kan Kungl. Maj:t efter framställning av
fullmäktige i riksbanken i den mån på grund av utomordentliga omständigheter
så prövas nödigt för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet, förordna att lagens bestämmelser
om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmälningsskyldighet, maximi-
eller minimiränta eller skyldighet att inhämta tillstånd till utgivande
av vissa skuldebrev helt eller delvis skall äga tillämpning. Med ränta likställs
i lagen varje annan gottgörelse, som utgör vederlag vid lån av pengar
och inte enbart utgör ersättning för särskilda omkostnader i anledning av
lånet (2 §). Lagens bestämmelser skall emellertid inte tillämpas på ränta,
för vars beräknande eller fastställande gäller särskilda bestämmelser i lag
eller annan allmän författning eller enligt beslut av Kungl. Maj :t (3 §).
I fråga om inlåning av pengar omfattar riksbankens befogenhet att meddela
föreskrifter angående anmälningsskyldighet kreditinrättning och annan
som bedriver sådan inlåning på räkning som av bank allmänneligen
begagnas. När det gäller utlåning av pengar, kan anmälningsskyldighet
åläggas bankaktiebolag, sparbank, jordbrukskreditkassa, postsparbanken,
poslgirorörelsen, försäkringsbolag och allmänna pensionsfonden. Anmälningsskyldighet
får enligt lagen föreskrivas i fråga om räntesatser och övriga
villkor, som tillämpas vid inlåning eller utlåning liksom beträffande
ändring av inlåningsränta och höjning av utlåningsränta. I de båda sistnämnda
fallen får riksbanken dessutom föreskriva, att anmälan skall göras
minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen samt innehålla uppgift
om skälen för ändringen (4 §).
För de typer av inlåning som nyss berörts, kan riksbanken fastställa
maximi- eller minimiränta. Vidare kan riksbanken fastställa maximiränta
för utlåning av pengar från sådan kreditinrättning som jag nämnt i det
föregående. Olika räntor kan fastställas för skilda slag av inlåning eller
utlåning. Föreskrifter om maximi- eller minimiränta får meddelas att gälla
viss tid, högst sex månader. Giltighetstiden kan förlängas, dock högst med
sex månader åt gången (5 §).
Bestämmelser om emissionskontroll återfinns i 6 §. Enligt dessa kan
riksbanken föreskriva att obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna
rörelsen avsedda skuldebrev inte utan tillstånd av riksbanken får
utges av annan än riksgäldskontoret. Vidare kan riksbanken föreskriva att
Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965 7
andra skuldebrev än sådana som nyss angetts ej får utges av kreditaktiebolag
utan tillstånd av riksbanken.
Ränteregleringslagen innehåller utöver vad nu återgetts vissa andra bestämmelser,
bl. a. om uppgiftsskyldighet och om påföljder vid överträdelse
av riksbankens föreskrifter (7—9 §§). Kungl. Maj:t har enligt 12 § rätt
att meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av
lagen.
Remissyttrandena
Som jag inledningsvis nämnt föreligger bland remissinstanserna delade
meningar om behovet av en beredskapslagstiftning på det kreditpolitiska
området. Bankinspektionen, försäkringsinspektionen, poststyrelsen samt
fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) anser en sådan lagstiftning
alltjämt erforderlig och har inget att erinra mot den föreslagna förlängningen
av lagarna. Två ledamöter av riksgäldsfullmäktige, herrar Svensson
och Östman, har emellertid reserverat sig mot fullmäktiges yttrande
och anfört, att fullmäktige bort avstyrka en förlängning av lagstiftningen.
Sveriges jordbrukskasseförbund vill med hänsyn till behovet av en beredskapslagstiftning
på området inte motsätta sig en förlängning av lagarna
intill utgången av juni månad 1968. Förbundet understryker emellertid,
att lagarna enbart bör vara beredskapslagar, avsedda att användas uteslutande
i verkligt kritiska situationer. Enligt förbundets mening är de i likviditets-
och kassakvotslagen och i placeringskvotslagen angivna maximitalen
för respektive kvoter alltför höga. Den för centralkassorna angivna
maximala likviditetskvoten på 25 % ligger orimligt högt i förhållande till
den normala storleken på denna kvot och en kassakvot på 15 % är jämväl
för hög. Förbundet föreslår därför att dessa bestämmelser blir föremål för
omprövning.
Ej heller Folksam har någon erinran mot en förlängning av ränteregleringslagen
men vill understryka att ränteregleringen inte får fastlåsa räntorna
vid en för marknadsläget främmande nivå. Kreditpolitiken bör ej
hindra försäkringsbolagen att placera sitt kapital i olika kreditslag och
med hänsyn därtill tillämpa de räntesatser som gäller på kreditmarknaden.
Svenska bankföreningen framhåller, att likviditets- och kassakvoter kan
ha sitt berättigande som konjunkturpolitiska medel i vissa undantagssituationer,
då en akut inflationsfara uppkommit till följd av överlikviditet i
penninginstituten. Oaktat tyngdpunkten i konjunkturpolitiken enligt föreningens
mening bör läggas på räntevapnet, operationer i öppna marknaden
och finanspolitiska åtgärder vill föreningen därför inte motsätta sig
en förlängning av likviditets- och kassakvotslagen. Å andra sidan anser
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1965
föreningen de nuvarande maximitalen för likviditetskvot och kassakvot vara
orimligt höga och hemställer att dessa maximital sänks, för likviditetskvot
till 35 % och för kassakvot till 10 %.
Däremot avstyrker föreningen en förlängning såväl av placeringskvotslagen
som av ränteregleringslagen. Beträffande den förra lagen anmärker
föreningen att direkt reglerande ingrepp i syfte att prioritera vissa kreditbehov
innebär att marknadsmekanismen i kreditväsendet sätts ur spel genom
att räntabiliteten bortkopplas som fördelningsnorm, något som inte
är förenligt med sund samhällsekonomi. Kreditprioritering kan därför medföra
ett mindre sparande och en lägre ekonomisk framstegstakt än eljest
skulle blivit fallet.
Vad avser ränteregleringslagen framhåller föreningen att normalt tilllämpas
vid utlåningen ett helt register av olika räntesatser, avpassade efter
krediternas ändamål, risk och löptid samt säkerhetens art o. d. En räntereglering
måste vara betydligt mer schematisk och får därför lätt till
följd att de tillgängliga kreditresurserna inte blir fördelade på det sätt som
från samhällsekonomisk synpunkt vore mest önskvärt. En konstlad nedpressning
av räntenivån på vissa områden av samhällsekonomin är ägnad
att försvåra kreditförsörjningen inom dessa sektorer. Även en räntemaximering
på inlåningssidan löper enligt föreningens mening stor risk att förfela
sitt ändamål med hänsyn till att, om bankerna ej tillåts att betala räntor
som allmänheten finner tillfredsställande, kapitalet söker sig till andra
placeringsformer. Detta gäller särskilt företagens överskottsmedel och medel
som innehas av andra större placerare. I vart fall såvitt angår sådana
medel skulle följaktligen en maximering av bankinstitutens inlåningsräntor
knappast utgöra något väsentligt hinder för en ränteglidning uppåt. Den
möjlighet, ränteregleringslagen ger till ränteminimering på inlåningssidan,
saknar enligt föreningens mening betydelse för främjandet av lagens syfte.
Vad slutligen beträffar emissionskontrollen föreligger enligt föreningens
mening ej något behov av en lagregel om sådan kontroll. I den män det
befinnes nödvändigt att emissionsverksamheten blir föremål för en planering,
där de skilda behoven avvägs med varandra, bör en sådan kunna
åstadkommas genom ett fritt samråd mellan riksbanken och de emitterande
affärsbankerna.
En förlängning av lagstiftningen avstyrkes av Svenska sparbanksförening,
en. Föreningen erinrar om att sparbankerna inrangerades bland de institut
som omfattades av den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen genom 1962
års likviditets- och kassakvotslag samt placeringskvotslag. I sitt då avgivna
yttrande ställde sig föreningen helt avvisande till en lagstiftning och uttalade
hl. a. att det saknades anledning att stifta likviditets- och kassakvotslagar
för sparbankerna. Beträffande den föreslagna lagstiftningen om placeringskvot
framhöll föreningen att en prioritering visat sig möjlig genom
överenskommelser utan tillgripande av lagstiftning. En lagstiftning om pla
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965
ceringskvoter kunde dessutom komma i konflikt med sparbankernas grundläggande
uppgift att tillgodose lokala behov. Vad gäller lagstiftningen om
räntereglering och emissionskontroll hänvisar föreningen till sitt yttrande
över den promemoria som låg till grund för år 1964 vidtagna ändringar i
denna lagstiftning, i vilket föreningen som sin uppfattning uttalat, att utvecklingen
bekräftat föreningens tidigare framförda åsikt att lagen är obehövlig.
Inför den nu föreslagna förlängningen har enligt föreningens åsikt
inga omständigheter framkommit som skulle kunna utgöra underlag för ett
ändrat ställningstagande. Snarare får utvecklingen på kreditmarknaden under
de senare åren ses som en bekräftelse på att man kan bedriva en effektiv
penningpolitik med de medel som riksbanken i övrigt förfogar över.
Jämväl Svenska försäkringsbolags riksförbund ställer sig avvisande till en
förlängning av lagstiftningen och erinrar om att förbundet avgett remissyttranden
dels den 15 september 1960 över förslaget till placeringskvotslag, dels
den 8 januari 1962 över förslaget till ränteregleringslag. Förbundet avstyrkte
såväl införandet av de nämnda lagarna som förlängning av då gallande
ränteregleringslag. Sammanfattningsvis uttalade därvid förbundet att förekomsten
av dylika lagar inte kunde vara befordrande för förståelsen mellan
berörda myndigheter och kreditinrättningar. Förbundet har uppmärksammat
att även riksbanksfullmäktige i blotta förekomsten av dessa lagar ser
en faktor av betydelse, oaktat lagarna inte under den gångna tiden satts i
funktion. Det torde vara ostridigt att lagarnas existens i skilda situationer
utgjort ett tryck på kreditinrättningarna. Förbundet avstyrker darfor att giltighetstiden
för placeringskvots- och ränteregleringslagarna förlängs.
Departementschefen
Det är en nödvändig förutsättning för en effektiv ekonomisk politik att
det allmänna genom sina penningpolitiska organ har möjligheter att påverka
den totala kreditvolymen och kreditfördelningen i samhället och därmed
också priset på kredit. De traditionella medlen för denna påverkan
som stått till riksbankens förfogande är diskontoförändringar och marknadsoperationer,
dvs. köp och försäljning av värdepapper. Som framgår
av min redogörelse för lagstiftningen på området förfogar emellertid det
allmänna över andra medel av kreditpolitisk och finanspolitisk karaktar,
som är av betydelse för konjunktur stabilisering och för fördelning av samhällets
resurser. Sålunda ingår bland de kreditpolitiska instrumenten möjligheten
att ställa krav på bankernas likviditet och kassahållning och darmed
påverka likviditetsförhållandena i banksystemet. Lagstiftningen angående
placeringskvoter ger möjlighet att differentiera kreditpolitikens
verkningar när det gäller inriktningen på olika kreditändamål, främst i
syfte att tillgodose bostadsproduktionens och statens finansieringsbehov.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965
Genom lagstiftningen om räntereglering och emissionskontroll har statsmakterna
fått ökad möjlighet att påverka räntebildningen och att säkerställa
tillräckligt utrymme på kapitalmarknaden för upplåning som är särskilt
angelägen från allmän synpunkt.
Vad man ytterst avser med dessa penningpolitiska ingripanden är att genom
förändringar i utbud och efterfrågan av kredit påverka efterfrågan på
varor och arbetskraft. Lagstiftningen har karaktär av beredskapslagstiftning
och har hittills inte behövt sättas i tillämpning. Någon direkt praktisk erfarenhet
av hur den kreditpolitiska lagstiftningen fungerar har man därför
inte. De syften, lagstiftningen avser att tillgodose, har emellertid kunnat förverkligas
genom överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten.
Förhandenvaron av en lagstiftning har därvid otvivelaktigt varit av betydelse
för att dylika överenskommelser kunnat uppnås.
Den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen, som fick sin nuvarande utformning
år 1962 bortsett från en senare ändring i ränteregleringslagen, är
giltig t. o. m. utgången av juni 1965. Riksbanksfullmäktige har funnit lagstiftningen
behövlig även efter den 30 juni i år och har därför hemställt om
förlängd giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, placeringskvotslagen
samt ränteregleringslagen, förslagsvis under ytterligare tre år. Fn fortsatt beredskapslagstiftning
på området har accepterats av flera remissinstanser
men väckt gensaga hos andra, vilka följaktligen ställt sig avvisande till en
förlängning av lagarnas giltighetstid. Härjämte har framkommit önskemål
om sänkning av de procenttal, vartill likviditets- och kassakvoter högst må
uppgå.
I samband med den kreditpolitiska lagstiftningens tillkomst år 1962 redovisade
jag utförligt i prop. 1962: 52 mina allmänna synpunkter på behovet
av en sådan lagstiftning. Jag framhöll därvid bl. a., att en fast finanspolitik
måste kompletteras med en målmedveten kreditpolitik som påverkar företagens
och hushållens möjligheter och benägenhet att finansiera utgifter
genom upptagande av lån eller avveckling av finansiella tillgångar. Vid
sidan härav måste man ta hänsyn till de kreditpolitiska medlens verkan på
kreditmarknadens förmåga att fördela de finansiella resurserna så, att de ur
samhällsekonomisk synpunkt mest angelägna kreditbehoven tillgodoses. Att
därvid enbart sätta sin lit till de traditionella kreditpolitiska instrumenten
när det gäller att realisera kreditpolitiska målsättningar ansåg jag vara alltför
djärvt. Jag fann det därför nödvändigt att bland de kreditpolitiska instrumenten
ingår möjligheten att ställa krav på bankernas likviditet och
kassahållning och att det finns garantier för att uppställda krav respekterades.
Vad beträffar en lagstiftning som motiveras av behovet att prioritera vissa
krediter framhöll jag i samband med lagstiftningens tillkomst att det helt
otillräckliga utbudet av långfristigt kapital medfört tendenser hos de på kapitalmarknaden
uppträdande kreditinstituten till en placeringsinriktning
som avvikit från den fördelning av kreditbehoven som följt av bl. a. den
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965
ekonomiska politiken. Samtidigt uttalade jag förhoppningen att främst genom
en smidigare räntebildning ooh allmänna pensionsfondens tillväxt en
mera tillfredsställande balans skulle bli rådande samt att placeringsreglerande
ingrepp som sträcker sig över längre perioder inte skulle bli nödvändiga.
Å andra sidan ansåg jag att, även om utvecklingen på kapitalmarknaden
gick mot ett läge där bättre balans kunde uppnås mellan löpande efterfrågan
och utbud, under en övergångsperiod kunde behövas vissa placeringsregler
liksom garantier för att reglerna efterföljdes. Under denna tid
syntes tillräckliga erfarenheter kunna vinnas rörande faktorer, som påverkar
behovet av en lagstiftning av ifrågavarande slag. Mot bakgrunden av det
anförda fann jag mig böra förorda en beredskapslagstiftning som omfattar
dels eu lag om likviditets- och kassakvoter och dels en lag om placeringskvoter.
I vad avser motiven för ränteregleringslagen framhöll jag i den proposition
som låg till grund för lagstiftningen (prop. 1962: 143) bl. a., att det
allmännas intresse av att påverka ränteläget utöver vad som var möjligt
med de traditionella medlen har flera bevekelsegrunder. Det kan sålunda
vara stabiliseringspolitiskt önskvärt att vid en kraftig kreditåtstrainning
undvika en okontrollerad och av spekulativa inslag förstärkt räntestegringsprocess.
I en svag konjunktur kan det vara behövligt att utan en
överdriven likviditetsökning och utan en inte önskvärd eftersläpning
åstadkomma en låg, investeringsstimulerande räntenivå. Därtill kom
alt det måste anses vara ett allmänt intresse att räntenivån på inlåningssidan
står i ett rimligt förhållande till avkastningen av bankernas tillgångar
och att inlåningsräntornas struktur är överskådlig och inte missgynnar
vissa grupper av sparande. Gentemot påståendet att en räntereglering
skulle leda till en ur samhällsekonomiska synpunkter olämplig fordelning
av de finansiella resurserna framhöll jag att prisbildningsmekanismen
på kreditmarknaden inte är sådan att det är möjligt att tala om
ett alldeles bestämt jämviktsläge till vilket räntestrukturen anpassas om
den ej påverkas av räntereglerande ingrepp. Å andra sidan underströk jag
att de räntereglerande ingreppen givetvis borde handhas på ett sådant sätt
att man undviker de skadliga verkningar som skulle uppstå ''sid en xäntenivå
som på längre sikt är ur balans med marknadsläget. Även emissionskontrollen
fann jag erforderlig i första hand som ett nödvändigt komplement
till andra räntereglerande åtgärder men jämväl som ett prioriteringsinstrument
avsett att garantera att en tillräckligt stor del av kapitalmarknadsutrymmet
står till förfogande för vissa ändamål, t. ex. statens, bostadsproduktionens
och kraftverkens finansiering.
De motiv för eu lagstiftning på det kreditpolitiska området som sålunda
redovisades i samband med lagstiftningens tillkomst är i allt väsentligt
alltjämt aktuella. Svenska bankföreningen anför i sitt yttrande att likviditets-
och kassakvoter kan ha berättigande som konjunkturpolitiskt hjälpmedel
i vissa undantagssituationer, då eu akut inflationsfara uppkommit
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965
till följd av överlikviditet i bankinstituten. För egen del anser jag det knappast
kunna bestiidas att sadana kvoter i vissa lägen är ägnade att förstärka
penningpolitikens effektivitet. Redan möjligheten att på detta sätt influera
på kreditströmmen i samhället kan antas verka i riktning mot en genomsnittligt
lägre räntenivå än den som skulle ha gällt därest denna möjlighet
saknats. Genom kvotsättningen kan i ej oväsentlig utsträckning förhindras
att bankernas kassa och övriga likvida medel blir underlag för en inte
önskvärd kreditutvidgning. Som förut nämnts är det här fråga om en bcredskapslagstiftning,
avsedd att kunna tillämpas endast för den händelse
förhandlingsuppgörelser med kreditinstituten om åtgärder för att vinna en
kreditpolitisk restriktivitet inte kan vinnas. Det ligger i sakens natur att
lagens existens ger riksbanken större möjligheter att vid diskussionerna med
kreditinrättningarna hävda allmänna kreditpolitiska intressen.
En förlängning av placeringskvotslagen har avstyrkts av bl. a. Svenska
bankföreningen. Föreningen anser att direkt reglerande ingrepp i syfte att
prioritera vissa kreditbehov innebär, att marknadsmekanismen i kreditväsendet
sätts ur spel genom att räntabiliteten bortkopplas som fördelningsnorm
samt att en kreditprioritering därför kan medföra ett mindre
sparande och en lägre ekonomisk framstegstakt. Liknande uttalanden göres
jämväl av andra remissinstanser. För egen del vill jag understryka att
lagens syfte är att i ansträngda lägen skydda statens och bostadsbyggandets
kreditbehov. Ett sådant skydd anser jag ännu inte kunna undvaras. Jag vill
eiinra om det faktum att redan ett enda kreditinstitut genom att vägra att
ansluta sig till en överenskommelse kan förhindra att en lösning åstadkommes
på frivillig väg. Även denna lagstiftning har emellertid karaktär
av beredskapslagstiftning, avsedd att tillämpas endast i den mån det på
grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt. Lagstiftningens
undantagskaraktär är följaktligen mycket starkt markerad. I första hand
bor utnyttjas möjligheter att genom samråd och överenskommelser mellan
riksbanken och kreditinstituten säkerställa en tillfredsställande placeringsfördelning.
Lagstiftningen bör ej utnyttjas, förrän andra möjligheter uttömts.
Ränteregleringslagen fyller en beredskapsfunktion av samma slag som
de båda förut nämnda lagarna. Att bestämmelser av den innebörd som ränteiegleringslagen
omfattar har betydelse står enligt min uppfattning klart.
Liksom i fråga om den Övriga beredskapslagstiftningen kan den omständigheten
att lagen inte behövt tillämpas ej användas som argument för att
lagstiftningen varit obehövlig. Svenska bankföreningen har i sitt yttrande
anfört att en reglering av kreditinrättningarnas utlåningsräntor lätt skulle
ta olyckliga verkningar på kreditfördelningen. I yttrandet framhålls att eu
räntereglering vare sig den avser utlåningssidan eller inlåningssidan löper
stor risk att förfela sitt syfte. Självfallet måste räntereglerande ingrepp vidtas
på sådant sätt att man undviker de skadliga verkningar som kan upp
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965
stå vid en räntenivå som på längre sikt är ur balans med marknadsläget.
Jag anser emellertid att en lagstiftning om räntereglering i vissa lägen utgör
ett värdefullt komplement till de övriga penningpolitiska medlen. Detsamma
gäller de bestämmelser om emissionskontroll som finns intagna i
ränteregleringslagen. Emissionskontrollen tjänar syftet att kontrollera räntesättningen
för nyemitterade obligationer, vilket är av betydelse för den
allmänna räntepolitiken. Härutöver tillgodoser emissionskontrollen ett prioriteringssyfte
till förmån för statens och bostadsbyggandets finansiering.
Mitt ställningstagande blir därför att jag vill förorda en förlängning
t. o. m. den 30 juni 1968 av likviditets- och kassakvotslagen, placeringskvotslagen
samt ränteregleringslagen.
I vissa yttranden har framförts önskemål om sänkning av maximitalen
för likviditetskvot för sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit
från 25 till 15 % och i fråga om andra kreditinrättningar från 50 till 35 %
samt för kassakvot från 15 till 10 %. Jag vill i anledning härav erinra om
att de ifrågavarande maximitalen ingår i en beredskapslagstiftning som är
avsedd att tillämpas endast i speciella lägen. De fastställda kvottalen måste
därför vara så avvägda, att maximikvoter ej uppnås under mer normala
förhållanden utan att de ger erforderligt handlingsutrymme i kritiska situationer.
Jag anser därför att kvottalen inte bör sänkas.
Departementschefens hemställan
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag om försatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen den 25 maj
1962 (nr 256);
2) lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen den 25 maj 1962 (nr
257) ;
3) lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen den 25 maj 1962 (nr
258) .
Lagförslagen torde såsom bilaga1 få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande avstatsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Höns Ohlsson
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har här uteslutits.
14
Kungl. Alaj.ts proposition nr 98 år J965
Ltdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 mars
1965.
Närvarande:
justitierådet Hagbergh,
regeringsrådet Wilkens,
justitieråden Riben,
Bergsten.
Enligt lagrådet den 12 mars 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll
över tinansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5
mars 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till 1) lag om fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen den
25 maj 1962 (nr 256), 2) lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 257) samt 3) lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr 258).
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsrådet Stig Jungefors.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1965
15
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
19 mars 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, EdeNman,
Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 17 mars 1965
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 mars 1965 remitterade förslagen
till
1) lag om fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen den 25
maj 1962 (nr 256);
2) lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen den 25 maj 1962 (nr
257) ;
3) lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen den 25 maj 1962 (nr
258) .
Föredraganden hemställer att lagförslagen, som lagrådet lämnat utan erinran,
måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Hahr
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650138