Kungl. Maj.ts proposition nr 93 ur 1965

1

Nr 93

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningcn
den 28 juni 1916 (nr 469); given Stockholms slott
den 26 februari 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den som beretts plats på ålderdomshem skall
få viss valfrihet i fråga om sin kyrkobokföring. Kyrkobokföringen skall sålunda
ske antingen i den församling där ålderdomshemmet ligger eller i
den församling där han var kyrkobokförd innan han kom i åtnjutande av
vård eller tillsyn i ålderdomshem. 1

1 intrång till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 93

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas dels att i 14 § folkbokföringsförordningen den 28
juni 1946 skall införas ett nytt moment, betecknat 5 mom.1, av nedan angiven
lydelse, dels att 14 § 6 mom. samma förordning2 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

6 mom. Intages någon å sjukvårdsinrättning
eller ålderdomshem
eller å förbättrings-, uppfostrings-,
tvångsarbets- eller straffanstalt,
medför detta ej förändring i avseende
å hans kyrkobokföring, såvida icke
under tiden sådana förhållanden
inträffa, att han på grund därav bort,
därest han ej varit intagen d inrättningen
eller anstalten, annorstädes
kyrkobokföras. I fråga om kyrkobokföring
av den som villkorligt el 1

Förutvarande 14 § 5 mom. upphävt se 1950:41.

8 Senaste lydelse av 14 § 6 mom. se 1960:36.

5 mom. Den som beretts plats i
ålderdomshem i annan församling
än den, där han rätteligen var eller
bort vara kyrkobokförd när han kom
i åtnjutande av vård eller tillsyn i sådant
hem, äger vara kyrkobokförd i
sistnämnda församling.

Om särskilda skäl föreligga, må
den som beretts plats i ålderdomshem
och är kyrkobokförd i den församling
där ålderdomshemmet år
beläget, utan hinder av bestämmelserna
i 13 § 1 mom. tredje stycket
bokföras på annan fastighet i församlingen.
År den som beretts plats
i ålderdomshem kyrkobokförd i annan
församling, må han bokföras på
den fastighet där han förut var bokförd
eller under rubrik å församlingen
skrivna eller, om särskilda
skäl föreligga, på annan fastighet.

6 mom. Intages någon i sjukvårdsinrättning
eller i ungdomsvårdsskola,
fångvårds- eller arbetsanstalt,
medför detta ej förändring
med avseende på hans kyrkobokföring,
såvida icke under tiden sådana
förhållanden inträffa, att han
på grund därav bort, därest han ej
varit intagen i inrättningen eller anstalten,
annorstädes kyrkobokföras.

I fråga om kyrkobokföring av den
som villkorligt frigivits eller utskri -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1965

(Nuvarande lydelse)

ler på prov frigivits eller utskrivits
från fångvårdsanstalt skall under
prövotiden så anses som vore han
fortfarande intagen å anstalten.

(Föreslagen lydelse)

vits från fångvårds- eller arbetsanstalt
eller som efter dom å ungdomsfängelse
eller internering överförts
till vård utom anstalt skall under
prövotiden eller under vården
utom anstalt så anses som om han
fortfarande vore intagen i anstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

Den som före förordningens ikraftträdande beretts plats i ålderdomshem
äger påkalla att de nya bestämmelserna tillämpas på honom.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1965

Utdrag av protokollet över finansärenden hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26 februari
1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om kyrkobokföring
av den som beretts plats på ålderdomshem samt anför.

Inledning

I motioner vid 1960 års riksdag påtalades vissa olägenheter som uppkom
genom att pensionärer på ålderdomshem i annan församling än hemförsamlingen
enligt då gällande bestämmelser skulle kyrkobokföras och mantalsskrivas
på ålderdomshemmet. För att avhjälpa dessa olägenheter föreslog
motionärerna, att pensionärerna skulle få behålla sin tidigare kyrkobokförings-
och mantalsskrivningsort. På förslag av L3U 1960: 3 (rskr 77)
upptogs därför ålderdomshem bland de i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469) uppräknade inrättningarna. Intagning på
sådan inrättning medför sålunda ej ändring i kyrkobokföringen. Författningsändringen
(1960:36) trädde i kraft den 1 juli 1960.

De nya bestämmelserna ha emellertid lett till vissa tolkningssvårigheter.
Särskilt tveksamt är om pensionärerna äger valfrihet i fråga om sin kyrkobokföringsort.

På grund härav har i april 1964 inom finansdepartementet upprättats en
promemoria angående folkbokföring av pensionärer på ålderdomshem
(Stencil Fi 1964: 2). I promemorian föreslås viss valfrihet för pensionärerna
i fråga om deras kyrkobokföring.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av
kammarrätten, statistiska centralbyrån, länsstyrelserna i Kristianstads,
Kopparbergs och Västerbottens län, kyrkobokföringsinspektörerna i Skara
stifts andra inspektionsområde, Växjö stifts första inspektionsområde och
Karlstads stift samt ordföranden i uppbördsorganisationskommittén.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1965

Remissinstanserna har med ett undantag tillstyrkt de i promemorian
framlagda förslagen. Det vid promemorian fogade författningsförslaget torde
få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Innan jag går närmare in på den i promemorian behandlade frågan vill
jag erinra om att 1961 års riksdag funnit en författningsändring motiverad
beträffande ett näraliggande spörsmål, nämligen mantalsskrivning av patienter
i familjevård. Riksdagen ansåg det olämpligt att såsom ofta sker i
praxis mantalsskriva sådana patienter på den ort där familjevårdhemmet
ligger (L8U 1961: 12, rskr 151). Senare har även styrelsen för Nykterhetsvårdens
Anstaltsförbund i skrivelse till Kungl. Maj :t begärt författningsändring
i samma fråga.

För närvarande pågår inom centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
utredning i syfte att modernisera folkbokföringsförordningen. Därvid
avses även bosättningsbegreppet skola överses. Vilka regler som bör gälla
för mantalsskrivning av patienter i hemsjukvård är i hög grad beroende
av utformningen av bosättningsbegreppet. Jag är därför inte beredd att nu
upptaga denna fråga till närmare övervägande.

Gällande rätt m. m.

Enligt 36 § folkbokföringsförordningen (FBF) skall fysisk person mantalsskrivas
i det distrikt och på den fastighet, där han den 1 november förrättningsåret
rätteligen skall vara kyrkobokförd. Vad i det följande sägs
om en persons kyrkobokföring gäller därför även hans mantalsskrivning.
Som huvudregel gäller enligt 13 § 1 mom. första stycket FBF att envar
skall kyrkobokföras i den församling där han är bosatt. I tredje stycket av
samma mom. stadgas vidare som ett andra led i huvudregeln, att envar skall
kyrkobokföras på den fastighet där han är bosatt. Den som inte är bosatt
på någon fastighet i församlingen skall i regel bokföras under rubrik »å
församlingen skrivna». Den i sammanhanget relevanta motsvarigheten till
sistnämnda rubrik benämnes vid mantalsskrivningen »å kommunen
skrivna».

Enligt 13 § 2 mom. FBF skall — med vissa undantag som nu inte är aktuella
— en person anses bosatt på den fastighet där han regelmässigt
vistas. Från huvudregeln att envar skall kyrkobokföras där han är bosatt
göres undantag i 14 § 6 mom. FBF för den som intages på sjukvårdsinrättning
eller ålderdomshem eller på förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets-
eller straffanstalt. Sådan intagning medför ej ändring beträffande
den intagnes kyrkobokföring, såvida det inte under liden inträffar sådana
förhållanden, att han på grund därav bort kyrkobokföras på annan ort, om
han inte varit intagen på inrättningen eller anstalten. Slutligen må nämnas
att 14 § 1—4 mom. FBF innehåller vissa valfrihetsbestämmelser som
inte torde vara aktuella beträffande pensionärer på ålderdomshem.

It llihang till riksdagens protokoll 1965. I samt. Nr 9’i

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1965

Frågans tidigare behandling

För personer som är intagna på ålderdomshem fanns ursprungligen inga
särskilda bestämmelser i FBF. De skulle alltså mantalsskrivas där de var
bosatta, dvs. på ålderdomshemmet, även om de före intagningen varit mantalsskrivna
i annan kommun.

Genom ett utslag av kammarrätten år 1950 blev ett antal personer, som
var intagna på ett kommunalt ålderdomshem där vårdavgiften täcktes av
deras folkpensioner, mantalsskrivna på hemmet för år 1949. Grunden torde
ha varit att de ansågs där bosatta. Samma år upphävdes 14 § 5 mom. FBF
den s. k. fattigvårdsregeln — dock ej med verkan för mantalsskrivningen
för år 1950 eller tidigare år. Något hinder för att genomgående anse
vistelse på ålderdomshem såsom sådan bosättning, som skall föranleda kyrkobokföring
och mantalsskrivning, förelåg därefter inte enligt vare sig 14 §
5 eller 6 mom. FBF. Frågan om undantag från denna regel väcktes emellertid
redan år 1950. Socialvårdskommitténs då avgivna betänkande med förslag
till lag om socialhjälp innehåller förslag till ändring av 14 § 6 mom
FBF.

Uttalanden i denna fråga gjordes vid 1955 års riksdag, i anslutning till
prop. 1955: 177 med förslag till lag om socialhjälp, och vid 1956 års riksdag
med anledning av motion. Både ekonomiska och humanitära skäl anfördes.
I utlåtande (L3U 1956: 12) gav tredje lagutskottet en sammanfattning.
Spörsmålen gällde fall, då vårdtagare från en kommun mottagits
och följaktligen mantalsskrivits pa ålderdomshem beläget i annan
kommun. Den senare kommunen skulle enligt socialhjälpslagen slutligen
få bära kostnaden för samtliga vårdtagare på hemmet. Mantalsskrivningsorten
bestämde vidare vilken kommun som skulle svara för kommunandelen
i de inkomstprövade folkpensionerna. Detta hade befarats kunna
medföra svårigheter att få till stånd ålderdomshem, gemensamma för flera
kommuner, eller göra det svårare för en kommun att få en annan kommuns
samtycke till att bygga ålderdomshem i den andra kommunen eller
inackordera vårdtagare i ett där beläget ålderdomshem. Häremot hade insänts,
bl. a. av andra lagutskottet (L2U 1955: 39), att svårigheterna i praktiken
kunde lösas av de berörda kommunerna genom överenskommelser,
förbundsordning för gemensamt ålderdomshem eller inackorderingsavtal.
Vad beträffar de humanitära skälen för en ändring hade bl. a. Växjö domkapitel
i skrivelse i december 1954 till Kungl. Maj :t anfört, »att det icke
vore tilltalande, att äldre personer tvångsvis skulle slitas från samhörigheten
med sin gamla hemförsamling, att vid jordfästning i den gamla hemförsamlingen
kantor och kyrkovaktmästare icke vore skyldiga att tjänstgöra
utan särskild ersättning osv.». Vidare hade av social vårdskommittén
anförts, att åldringarna skulle mista sin rösträtt i sin tidigare hemkommun.

Utskottet slutade med att hänvisa till pågående utredning och tog där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 dr 1965 7

för ej slutlig ställning till frågan, hur mantals- och kyrkoskrivning av vårdtagare
på ålderdomshem borde ske, men gjorde följande uttalande, som
utskottet sedan åberopade även år 1960: »Emellertid anser utskottet frågan
ha så stor känslomässig betydelse för gamla vårdtagare, att vid dess slutliga
avgörande stor vikt bör fästas vid de humanitära synpunkterna, oavsett att
ett sådant betraktelsesätt måhända står i strid med en genomgående tanke
i gällande folkbokföringsförordning, att hänsyn ej skall tagas till de folkbokfördas
personliga önskemål. Några övertygande skäl av praktisk natur
mot att, såsom socialvårdskommittén i sitt betänkande med förslag till lag
om socialhjälp föreslagit, jämställa ålderdomshem med sjukvårdsinrättning
i 14 § 6 mom. FBF---— synes hittills icke ha blivit förebragta.»

I de likalydande motionerna 1960: I: 128 och II: 153 ställdes de humanitära
synpunkterna helt i förgrunden. Efter en inledande orientering om
praxis i fråga om kyrko- och mantalsskrivning av vårdtagare på ålderdomshem
anförde motionärerna följande.

Gentemot detta förfarande torde ingen invändning kunna resas därest
vederbörande pensionärer inte har någon som helst fast anknytning med
sin hemsocken, alltså saknar fastighet, bostad, lägenhet, bohag och möblerat
rum hos någon son eller dotter eller liknande. Dock kan även under sådana
omständigheter skäl anföras för att åldringar, som bott större delen
av sitt liv inom samma hemsocken, själva finge uttala sitt önskemål om
kyrkoskrivningsort och i förekommande fall uttaga sitt flyttningsbetyg.

Direkt inhumant synes emellertid kammarrättens ovan anförda utslag
kunna verka, när det gäller åldringar, som i sin hemsocken har egen lägenhet,
men som inte längre på grund av sin ålder, särskilt vintertid, kan bebo
denna. Nu är det mycket vanligt, att just sådana gamla under några
korta vintermånader flyttar till ålderdomshemmet, som kanske ligger i
grannsocknen, och det är väl icke mer än naturligt, att de har svårt att inse,
varför detta tillfälliga uppbrott från hemmet skall medföra, att de till och
med emot deras uttryckligt uttalade önskan måste skrivas i den kommun
eller den socken, där ålderdomshemmet är beläget.

För många av dessa gamla uppfattas kyrko- och mantalsskrivningen i
den nya socknen som om de ryckts upp med rötterna, och då för många av
dem deras jordafärd mänskligt sett kan vara nära förestående, ser de med
vemod och sorg, att det inte blir själaringning i »deras» kyrka och församling,
och att de kanske till och med som främlingar skall jordas i sin församlings
kyrkogård.

Den tragedi, som det för mången pensionär med eget hem innebär att
tvångsvis kyrko- och mantalsskrivas på ålderdomshem, skulle kunna undvikas,
därest bland i 14 § 6 inom. FBF angivna inrättningar även nämndes
ålderdomshem------•

Tredje lagutskottet (L3U 1960:3) åberopade jämte motionärernas sin
egen sakmotivering från år 1956 men fann nu ej anledning att längre avvakta
ytterligare förslag. På utskottets tillstyrkande antog riksdagen (rskr 77)
därefter för sin del den sedermera av Kungl. Maj :t utfärdade förordningen
den 18 mars 1960 (nr 36) genom vilken 14 § 6 mom. FBF fr. o. in. den 1 juli
1960 har sin nuvarande ordalydelse.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr !)3 år W65

Tolkningen av den nya bestämmelsen berördes i en interpellation av herr
Fredi iksson i riksdagens andra kammare hösten 1963. Interpellanten ansag
att pensionärerna borde ha valrätt mellan den församling där ålderdomshemmet
är beläget och den församling där de tidigare skrivits. Den
ovillkorliga kvarskrivningen i den tidigare församlingen hade skapat olägenheter
bl. a. då pensionär skulle utöva sin rösträtt. Särskilt gällde detta
pensionärer, som måst skrivas på församlingen. Enligt interpellanten hänfördes
de nämligen alltid till kommunens sista valdistrikt, vars vallokal
ofta låg långt från pensionärens tidigare bostad och den plats där han förut
röstat. Härtill kom att uppgift om pensionärens nya adress ofta saknades i
längden. Eftersom valförrättaren hade stora svårigheter att spåra upp pensionären
blev resultatet därvid att denne inte fick röstkort och således inte
visste var han skulle kunna utöva sin rösträtt.

I mitt svar den 13 december 1963 framhöll jag bl. a. att frågan om sådan
valrätt var en tolkningsfråga som ännu inte prövats i sista instans och att
lagstiftningens innehåll alltså var oklart på denna punkt.

Depar tementspr omemor ian

Allmän motivering

Efter en redogörelse för frågans tidigare behandling förklaras i promemorian
att den nya bestämmelsen i 14 § 6 mom. FBF rörande ålderdomshem
kom under inflytande av en redan utbildad praxis, gällande övriga
där uppräknade anstalter och inrättningar. Detta har gett upphov till olika
tolkningar. Enligt eu mening medför sammanhanget, att även ålderdomshemmen
blivit sådana anstalter, som de intagna inte kan vara kyrko- och
mantalsskrivna på. Följden har blivit, att man inte endast ansett sig förhindrad
att skriva nyintagna på ålderdomshem utan även överfört åldringar,
som redan skrivits på hemmet, till uppslag för rubriken å församlingen
skrivna. Till följd av eu annan åsikt har på vissa håll uppkommit en kategoriklyvning,
så att de som intagits före men ej de som intagits efter halvårsskiftet
1960 ansetts kunna vara kyrko- och mantalsskrivna på ålderdomshem.
I förekommande fall skrivs därvid nyintagna på församlingen. Slutligen
tinns det företrädare för den inställningen, att pensionärer inte bör
skrivas på församlingen utan på ålderdomshemmet i sådana fall, där de
inte har anknytning till någon annan fastighet som de kan skrivas på.

1 fråga om tillämpligheten av 1960 års lagstiftning uttalas i promemorian
att stadgandet synes vara tillämpligt på dem som fr. o. in. den 1 juli 1960
blir intagna. Beträffande de då redan intagna kan emellertid enligt promemorian
samma humanitära skäl anföras. Att det tydligen inte ansågs nödvändigt
att meddela övergångsbestämmelser kan möjligen, heter det vidare
i promemorian, ha den förklaringen att lagrummet antogs ge pensionärerna
valfrihet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 är 1965

9

I promemorian behandlas därefter begreppen kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet,
skrivning under rubrik och fiktiv flyttning.

Vad först angår kyrkobokföringsort får det enligt promemorian anses
vara en vedertagen uppfattning, att det är en form av verklig bosättning
som ålderdomshemmen bjuder pensionärerna. Enligt prop. 1946: 255 (s.
155) med förslag till folkbokföringsförordning anslöt sig departementschefen
till folkbokföringskommitténs uppfattning, att även sådan anstaltsvistelse
som ursprungligen avsetts i 14 § 6 mom. FBF är bosättning och att
14 § 6 mom. därför stadgar undantag från huvudregeln att envar skall
kyrkobokföras där han är bosatt. Såvitt angår de ursprungligen avsedda
anstalterna torde detta undantag ej ha uppfattats fakultativt, så att del
kunde bero av någons fria val eller myndighets diskretionära prövning, om
den intagne skulle kyrkobokföras i anstaltsorten eller annan ort. Såsom
framgår av det tidigare återgivna interpellationssvaret är det en ännu inte
avgjord tolkningsfråga, hur det förhåller sig i detta avseende beträffande
ålderdomshemmen.

Vad härefter angår kyrkobokföringsfastighet framhålles i promemorian
att beträffande de i 14 § 6 mom. FBF ursprungligen omnämnda anstalterna
och inrättningarna synes 14 § 6 mom. ha tillämpats som ett undantag från
huvudregeln även i detta avseende. Den som intagits på inrättning eller
anstalt varom här är fråga skall inte kyrkobokföras och mantalsskrivas där,
även om han på grund av långvarigheten av inrättnings- eller anstaltsvistelsen
måste anses vara bosatt där. Förordningen genom vilken ålderdomshemmen
tillädes de i 14 § 6 inom. uppräknade inrättningarna trädde i kraft
den 1 juli 1960 och gällde sålunda vid mantalsskrivningen för år 1961. För
är 1961 har kammarrätten genom utslag den 15 januari 1964 fastställt, att
en pensionär skulle vara mantalsskriven på ålderdomshem, enär han
den 11 juni 1960 bort vara kyrkobokförd där och därefter och intill den
2 november 1960 »sådana förhållanden icke förekommit, att någon förändring
i hans kyrkobokföring bort ske». Förordningens ikraftträdande har
sålunda inte ansetts medföra hinder för pensionärer, som redan förut bort
vara kyrkoboklörda på ålderdomshem, att fortfarande vara det.

När det gäller rubriken »å församlingen skrivna» uttalas i promemorian
alt vårdtagare på anstalt som avses i 14 § 6 mom. är, Om anstalten ligger i
hans kyrkobokföringsort, bosatt »å någon» fastighet i församlingen men att
han inte skall bokföras på fastigheten. Enligt 14 § 6 mom. medför intagningen
ej förändring i avseende på hans kyrkobokföring. I vissa fall har
den intagne ansetts böra skrivas på fastighet där han var bosatt vid intagningen.

Ej heller i fråga om den som icke är bosatt på någon fastighet i församlingen
gäller undantagslöst, att han skall bokföras under rubrik »å församlingen
skrivna», heter det vidare i promemorian. I 19 § 1 mom. tredje
stycket FBF tillerkännes pastor eu prövningsrätt i varje särskilt fall be -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1965

träffande den som uppehåller sig utom församlingen. Har pastor låtit denne
stå kvar på sin kyrkobokföringsfastighet måste pastor emellertid överföra
honom till rubriken, om han mantalsskrives under rubriken Ȍ kommunen
skrivna». Dessa bestämmelser i förening med stadgandet i 14 § 6 mom., att
intagningen på anstalt ej medför ändring i den intagnes kyrkobokföring,
tillämpas ej så att denne alltid får stå kvarskriven på sin dittillsvarande
kyrkobokföringsfastighet. I promemorian erinras om att 1894—1915 års förordningar
omnämnde de för längre tid på anstalt utom hemorten intagna
som exempel på personer, för vilka rubriken »å församlingen skrivna»
egentligen avsetts, »såvida anledning till deras upptagande å annat ställe
i församlingsboken saknas». Som en sådan anledning torde ha gällt stadgandet:
»Om å sådan inrättning eller anstalt intagen person är bokförd
i församlingsbok såsom medlem av familj och familjen flyttar till annan
församling, medan han är intagen å inrättningen eller anstalten, må han
dock, om så begäres, upptagas på samma ställe som familjen».

Det sista citatet är, påpekas i promemorian, kyrkobokföringsförordningarnas
konkretare motsvarighet till förbehållet i 14 § 6 mom. FBF: »Såvida icke
under tiden sådana förhållanden inträffa, att han på grund därav bort, därest
han ej varit intagen å inrättningen eller anstalten, annorstädes kyrkoboktöras».
Detta stadgande erbjuder en möjlighet vid sidan av alternativet att
låta den frånvarande stå kvar på den gamla kyrkobokföringsfastigheten eller
att skriva honom på församlingen enligt 13 § 1 mom. tredje stycket FBF.
Stadgandet tillämpas t. ex. när en pensionär på ålderdomshem skrivs hos
anhöriga. Enligt samma bestämmelse skulle pensionären också kunna i
kyrkoböckerna flytta från ort till annan med de anhöriga utan egen förändring
av vistelseorten, på samma sätt som i praktiken ibland sker med
t. ex. långtidspatienter på sjukhus. En sådan tillämpning vore emellertid,
framhålls det i promemorian, ej i överensstämmelse med 1960 års lagstiftnings
syfte att garantera åldringen oförändrad kyrkobokföringsort.

Sammanfattningsvis uttalas i promemorian att kammarrättens utslag den
15 januari 1964 bidragit till att skapa klarhet om innebörden av 14 § 6
mom. FBF i dess lydelse efter år 1960. Ännu är det dock enligt promemorian
ovisst vilken ställning praxis kommer att inta till frågan om valrätt för pensionärerna
mellan den ena och den andra kyrkobokföringsorten m. m. Ett
positivt ställningstagande kan försvåras av momentets hävdvunna tillämpning
i övrigt. Även vad som nyss anförts om fiktiv flyttning kan enligt promemorian
åberopas för att bryta ut bestämmelsen från 6 inom.

I promemorian föreslås därför att särbestämmelsen om ålderdomshem
bryts ut ur 6 mom. och i stället placeras i det sedan år 1950 vakanta 5 mom.
Vidare anses i promemorian att bestämmelsen bör avfattas som en valfrihetsbestämmelse
- en valfrihet som med hänsyn till den stationära personkategorin
och den begränsade valmöjligheten icke torde behöva möta

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1965

betänkligheter mot bakgrunden av folkbokföringsförordningens grundprinciper.
Den föreslagna placeringen i 5 mom. försvaras även av den därigenom
vunna anslutningen till valfrihetsbestämmelserna i 14 § 1—4 mom.

Bestämmelsen i första stycket av 5 mom. föreslås i promemorian få den
lydelsen att den, som beretts plats i ålderdomshem och därigenom blivit bosatt
i annan församling, äger utan hinder härav vara ltyrkobokförd i den
församling där han var bosatt innan han kom i åtnjutande av vård eller
tillsyn i ålderdomshem. Samtidigt föreslås i andra stycket att pastor beträffande
sådan person äger utan hinder av bestämmelserna i 13 § 1 mom.
tredje stycket FBF pröva, om denne skall kyrkobokföras på fastighet eller
under rubrik som där sägs eller på annan fastighet i församlingen. Syftet
med den lagstiftning som föreslås i promemorian är endast att, med hänsyn
till förekommen tvekan i praxis, till dess en ny folkbokföringsförordning
trätt i kraft fullfölja och klargöra vad som redan torde vara avsett med
1960 års lagstiftning.

Specialmotivering

I promemorian framhålls att det genom kammarrättsutslag fastställts,
att med ordet ålderdomshem i 14 § 6 mom. FBF avses kommun tillhörigt
ålderdomshem. Förslaget anknyter med orden »den som beretts plats i ålderdomshem»
och »vård eller tillsyn» i 5 mom. samt »intages någon» i 6
mom. till socialhjälpslagens terminologi i 18—22 §§.

Promemorieförslaget medger i 14 § 5 mom. första stycket FBF undantag
från huvudregeln i 13 § 1 mom. första stycket, att envar skall
kyrkobokföras i den församling där han är bosatt. Undantaget är fakultativt,
liksom undantagen enligt 14 § 3 och 4 mom. Enligt 21 § jämförd
med bl. a. 14 § 3—5 mom. (se även prop. 1946: 255 s. 128, 165 och 187) kan
den därtill berättigade låta sin kyrkobokföring bestämmas av huvudregeln
eller av undantagsregeln allteftersom flyttningsanmälan göres eller underlåtes.
Formen för valrättens utövande bindes emellertid ej genom den föreslagna
formuleringen. Denna är i övrigt sådan att även den, som på grund
av äldre bestämmelser eller en sedermera ångrad flyttningsanmälan blivit
kyrkobokförd i den församling, där ålderdomshemmet är beläget, men önskar
få sin förutvarande kyrkobokföring återställd, skall kunna få denna
önskan uppfylld. Liksom i andra rättsliga angelägenheter kan eu del gamla
behöva få hjälp med tillämpningen av det föreslagna stadgandet. I detta
sammanhang erinras i promemorian om att mantalsuppgifter enligt 38 och
43 §§ FBF bör insamlas även på ålderdomshemmen. Fastighetsägarens plikter
torde som regel i dessa fall åvila kommunen. I samband därmed bör
hjälp beredas även de pensionärer som skall lämna sin mantalsuppgift i annan
kommun. Om den förutsedda 1966 års folkbokföringsförordning skulle

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1965

komma att sakna motsvarighet till dessa bestämmelser, torde i samband
därmed komma under övervägande, i vilken annan ordning folkbokföringsmyndigheterna
skall få erforderlig kunskap om pensionärerna.

Skillnaden mot en vanlig flyttning — vid vilken huvudregelns tillämpning
är obligatorisk — markeras med ordet »därigenom» i den föreslagna undantagsregelns
inledningsord: »Den som beretts plats i ålderdomshem och därigenom
blivit bosatt i annan församling». Alternativa kyrkobokföringsorter
för den som är bosatt i ålderdomshem för att få vård eller tillsyn är den
lörsamling, där hemmet är beläget, och den församling, där pensionären
var l>osatt (jfr 14 § 3 mom.) innan han kom i åtnjutande av vård eller
tillsyn i ålderdomshem, sålunda vanligen den församling där han senast
hade enskilt hushåll och var kyrkobokförd. Därmed bortfaller den nuvarande
teoretiska möjligheten att kyrkobokföra flyttningar för en pensionär tillsammans
med anhöriga, hos vilka pensionären skrivits, fastän denne själv
hela tiden bor på ett och samma ålderdomshem. Det förekommer att pensionärer
flyttar mellan olika ålderdomshem, men det synes ej föreligga
tillräckliga skäl att i sådant fall låta någon välja att vara kvarskriven i en
församling och kommun, med vilken han inte har annat samband än att han
någon tid varit bosatt i ålderdomshem där. Man bör räkna med en viss rörelsetrihet
för pensionärerna likaväl som för personer i verksammare åldrar,
bosatta i enskilda hushåll, t. ex. för någon tids annan anstaltsvård, för besök
hos anhöriga, för sommarvistelse i egen lägenhet osv., ulan att detta
medför ändring av kyrkobokföringen. Frågan under vilka förhållanden
vistelse på annan ort skall föranleda sådan ändring blir emellertid att bedöma
på samma sätt, vare sig pensionären är kyrkobokförd där ålderdomshemmet
är beläget eller i sin gamla församling. I båda fallen är den aktuella
kyrkobokföringsorten bestämd av att pensionären beretts plats i ålderdomshem
och därigenom blivit därstädes bosatt.

Fnligt 14 § 5 mom. a n d r a stycket FBF — angående skrivning under
fastighet eller rubrik — ges inte såsom i första stycket en valfrihet åt den
som beretts plats i ålderdomshem, påpekas det vidare i promemorian, utan
här får folkbokföringsmyndigheterna eu möjlighet till diskretionär prövning,
större än enligt 13 § 1 mom. tredje stycket, i ersättning för de alternativ
som orden »såvida icke under tiden» etc. i 14 § 6 mom. erbjuder. Från
registreringssynpunkter är det lika litet här som i 3 och 4 momentens fall
lämpligt att ge bestämmanderätt åt enskilda, som ju bl. a. inte kan tillräckligt
överblicka de fortgående förändringarna i fastigheternas bestånd
och användning. Utan att vara bunden av någon pensionärens viljeförklaring
kan pastor, om han finner skäl och möjlighet därtill, heakta pensionärens
önskemål och bästa och allt efter omständigheterna skriva honom på
ålderdomshemmet, på hans gamla kyrkobokföringsfastighet, på någon annan
fastighet i kyrkobokföringsorten, t. ex. där pensionären brukar bo någon
tid av året eller hos anhöriga, eller under rubriken »å församlingen

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1965

skrivna», en skrivning som enligt folkbokföringsförordningens betraktelsesätt
inte innebär något diskriminerande. I promemorian föreslås inte någon
motsvarighet till slutorden i 13 § 1 mom. tredje stycket, enligt vilka den
som inte mantalsskrivs på fastighet ej heller får vara kyrkobokförd annorledes
än på församlingen. Vid tillämpning av 36 § blir sålunda den av pastor
enligt 14 § 5 mom. bestämda kyrkobokföringsfastigheten att anse som »den
fastighet, där han den 1 november förrättningsåret rätteligen skall vara kyrkobokförd».

1 promemorian påpekas slutligen, att den som bor på ålderdomshem i
kyrkobokföringsorten aldrig torde behöva skrivas på församlingen. A\
praktiska skäl torde ålderdomshemmet såsom kyrkobokföringsfastighet ofta
även vara att föredra framför en möjlig annan fastighet. Om ålderdomshemmet
ligger i en annan församling kan däremot en bokföring under rubrik
»å församlingen skrivna» bli aktuell.

Remissyttrandena

Samtliga liörda remissinstanser utom en tillstyrker de i promemorian föreslagna
bestämmelserna om valfrihet för pensionärer på ålderdomshem beträffande
kyrkobokföringen. Avstyrkande yttrande avges endast av kammarrätten
som uttalar att även om de föreslagna åtgärderna vore i och för
sig önskvärda — vilket kammarrätten inte kan finna — lär de inte vara av
sådan vikt att de inte kan anstå till den planerade omarbetningen av folkbokföringsförordningen.

1 de tillstyrkande remissyttrandena vitsordas allmänt att osäkerhet råder
rörande innebörden av gällande rätt. Behov av ny lagstiftning anses därför
föreligga. I detta sammanhang hävdar bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens
län att nuvarande bestämmelse i 14 § 6 mom. FBF inte kan anses innebära
att pensionärerna på ålderdomshem har någon valrätt mellan den ena eller
andra kyrkobokföringsorten.

De i promemorian anförda skälen för införande av valfrihet i fråga om
pensionärers kyrkobokföring har understrukits i flera av de tillstyrkande
yttrandena. Kyrkobokföringsinspektören i Karlstads stift vill sålunda på
grund av sina erfarenheter vid inspektioner av kyrkobokföringen vitsorda,
att kyrkobokföring på ålderdomshem i annan församling än den, där pensionären
förut haft sin bostad och med vilken församling han även efter
intagandet på ålderdomshemmet bevarar en viss samhörighet, tör många
äldre personer varit av så stor känslomässig betydelse, att de genom överflyttning
till den församling, där ålderdomshemmet är beläget, åsamkats i
och för sig onödiga l>ekymmer och personliga svårigheter. Detta gäller inte
minst i de fall, då fråga uppkommer beträffande pensionärens framtida
jordfästning och begravning. Han kan då riskera att komma att betraktas

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1965

som »utsocknes» i sin egen församling med viss inskränkning beträffande
gravplats m. m. Ytterligare markeras detta, om pensionären i den gamla
församlingen innehar bostad eller annan bosättningsanknytning, som på
grund av ålder eller motsvarande ej kan utnyttjas. Några bärande skäl mot
de nya förslagen anser inspektören inte ha förebragts.

Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts första inspektionsområde
tinner likaså att inga sakskäl anförts mot den föreslagna ändringen i det
förberedande arbetet eller i anslutning till motioner i riksdagen. Tvärtom
iramgår tydligt av utredningen och motiveringen till förslaget, att såväl
humanitära som praktiska skäl, t. ex. vid begravning, talar för ändringen
i författningen. För en sådan ändring talar också den hittillsvarande oklarheten
i tolkningen. Samtliga dessa skäl för den föreslagna ändringen anser
inspektören vara mycket tungt vägande. Särskilt landsförsamlingarnas
problem tår sin lösning genom den föreslagna lydelsen av 14 § FBF. Detta
problem ökar i samma omfattning som nya och för många församlingar och
kommuner gemensamma ålderdomshem ersätter de gamla och mera decentraliserade
hemmen. Varje år har pastor att ta ställning till frågan om
den tortsatta kyrkoskrivningen av pensionärer som beretts plats på ålderdomshem.
Det ideligen upprepade önskemålet är då, att pensionären skall
vara kvarskriven i sin gamla församling och helst på sin gamla fastighet.
Förslaget kan därför enligt inspektören ses som ett led i en humanitär
åldringsvård.

hnligt länsstyrelsen i Kopparbergs län innebär den föreslagna ändringen
att för person, som fått plats på ålderdomshem och därigenom blivit bosatt
i annan församling än den i vilken han bodde före intagningen i ålderdomshemmet,
den församling där ålderdomshemmet är beläget i första hand
skall anses^ vara rätt kyrkobokföringsort. Om den intagne så önskar kan
han dock få kvarstå i den församling i vilken han var bosatt före intagningen.
Detta förslag betraktar länsstyrelsen som en kompromiss mellan den
regel som gällde före 1960 års ändring och den regel som tillkom genom ändrin
gen .Genom eu bestämmelse i enlighet med förslaget skapas sålunda en
viss möjlighet till anpassning efter vad som i varje särskilt fall är önskvärt
tor den enskilde. Detta får anses ur humanitär synpunkt mera tillfredsställande
än en »tvångsskrivning» på det ena eller andra sättet. Eftersom
bestämmelsens räckvidd begränsar sig till personer i den speciella situation,
som uppkommer genom att människor på grund av ålderdom måste beredas
vård, anser länsstyrelsen det ur principiell synpunkt inte föreligga anledning
till särskilda betänkligheter mot valfrihet. Länsstyrelsen går därvid
in på frågan om det — bortsett från att det i detta sammanhang ofta torde
galla personer som i högre grad än andra har behov av råd och hjälp i personliga
angelägenheter — i den praktiska tillämpningen av en sådan valfrihetsbestämmelse
kan uppstå några olägenheter eller svårigheter. Den
aktivitet som stundom hittills utvecklats från kommuners sida för att

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1965

»klaga bort» sådana personer som antas kunna bli en belastning för kommunens
ekonomi skulle med den föreslagna regeln kunna tänkas ta sig uttryck
i någon form av påverkan av personer tillhörande den kategoii val om
bär är fråga. För att valfriheten skall bli en realitet fordras sålunda, framhåller
länsstyrelsen, att sådan ej önskvärd påverkan inte förekommer.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län betonar att del är fråga om eu
speciell personkategori och anser den föreslagna valfriheten behjärtansvärd.

Förslaget att ge pastor viss handlingsfrihet beträffande val av kyrkobokföringsfastighet
har bland de tillstyrkande remissorganen närmare kommenterats
endast av kyrkobokföringsinspektören i Väx jo stifts forsta inspektionsområde.
Denne finner förslaget synnerligen ändamålsenligt, inte
minst i församlingar i städer och större tätorter. Fastighetsombildningar
kan nödvändiggöra prövning och omprövning på föreslaget sätt. Den planerade
omgrupperingen av personakterna i församlingsliggaren för personer
i samma fastighet, från familjevis till strikt nummermässig ordning, skulle
i stora fastigheter kunna skapa vissa problem beträffande personakter for
pensionärer som kanske sedan länge inte varit i egentlig mening bosatta på
fastigheten. Dessa problem anser inspektören kunna få sin lösning genom
den föreslagna rätten för pastor att pröva lämpligheten av kvrkoskrivning
på viss fastighet m. in.

Kammarrätten har som tidigare nämnts avstyrkt det remitterade förslaget.
Beträffande de i promemorian omtalade tolkningssvårigheterna
nämner kammarrätten, att en av dem torde vara undanröjd genom kammarrättens
utslag den 15 januari 1964 varigenom fastslagits, att den som
före den 1 juli 1960 intagits på ålderdomshem alltjämt kan vara skriven
där. De övriga missförhållanden som promemorian omnämner i detta
sammanhang kan enligt kammarrätten utan svårighet bemästras genom
anvisningar av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.

Såvitt kammarrätten kunnat finna har den föreslagna valfriheten inte i
promemorian motiverats på annat sätt än att den skulle varit avsedd med
1960 års ändring. Att någon valfrihet inte införts genom ändringen i lagtexten
är uppenbart. Men ej heller av förarbetena till denna kan enligt kammarrättens
uppfattning slutas att någon sådan avsikt varit för handen. Om
sålunda något skäl för valfrihetens införande inte kan sagas vara anfört,
får å andra sidan vägande skäl anses tala mot den. Kammarratten anför

härom.

Valfriheten i avseende å kyrkobokföringsort har i folkboklöringsförordningen
inskränkts i förhållande till tidigare gällande lagstiftning, enar självbestämmanderätten
ansetts kunna leda till missbruk. Den nu föreslagna
valfriheten kräver för att kunna utövas ej annan anknytning tdl föregående
ort än tidigare bosättning. Sådan vidsträckt valtrihet tillkommer enligt lolkbokföringsförordningen
endast ledamot av statsrådet. En av grundprinciperna
inom folkbokföringen är, såsom folkhokföringskommittcn samman -

Knngl. Maj.ts proposition nr 93 år 1965

hUtar, »att det ej skal) vara den enskilde tillåtet att genom åtgärd eller underlåtenhet
disponera over sin folkbokföring» (SOU 1944:52 s. 232) Utan
tvingande skäl bör denna princip ej frångås, och detta gäller i särskilt hög
grad nar det blir fråga om en så pass vidsträckt valfrihet som i det företagande
forslaget. Den är så omfattande att t. ex. pensionär, som under
manga år rätteligen varit mantalsskriven på ålderdomshem, kan bestämma
att kommun, som han för länge sedan släppt kontakten med, skall i annan
kommuns ställe inträda som mantalsskrivningskommun. Den föreslagna
JagsUftningen kan vidare enligt kammarrättens mening förorsaka stora
olägenheter. Sålunda kan valfriheten i vissa fall tänkas bli utnyttjad i syfte
att na den lagsta kommunala utdebiteringen. Pensionären kan möjligen
aven bliva utsatt för påtryckningar. Vidare kan pensionär till förfång för
fo kbokfonngsarbetet efter behag växla kyrkobokföringsort och därmed
också mantalssknvningsort. Det må även påpekas att utredningar angående
yederborandes bosättning före intagningen på ålderdomshem kan bli tidsodande,
i all synnerhet såvitt gäller pensionärer, vilkas intagning ligger
langt tillbaka i tiden. h

När det gäller den tekniska utformningen av de nya bestämmelserna
har remissinstanserna tillstyrkt att dessa bryts ut ur 14 § 6 mom.
FBF och införs såsom ett nytt 5 mom. i förordningen.

I fråga om lydelsen av första stycket av 5 mom. FBF anser kammarratten
det mera adekvat om anknytning sker till den församling, som varit
vederborandes rätta kyrkobokföringsort vid intagningen på ålderdomshemmet,
i stället för forsamlingen där pensionären var bosatt »innan» han intogs
på ålderdomshemmet. Vidare bör författningstexten avfattas i överensstämmelse
med terminologin i folkbokföringsförordningen i stället för i
socialhjälpslagen. Förslagsvis kan författningsrummet enligt kammarrätten
utformas sålunda.

.... som intagits å ålderdomshem och därigenom blivit bosatt i den

orsamling, där ålderdomshemmet är beläget, äger utan hinder härav vara
kyrkobokford i den församling, där han vid intagningen å hemmet rätteligen
skolat vara kyrkobokford.»

Kyrkobokföring sinspektör en i Skara stifts andra inspektionsområde
fruktar, att mindre rutinerade kyrkobokförare kommer att fatta den nya
bestämmelsen — liksom den gamla - som eu förordning om att vederbörande
skall vara kyrkobokford i förutvarande hemförsamling, när han
intas på ålderdomshem, vilket kan leda till icke önskvärda konsekvenser.
Eu person bosätter sig på ålderdomshem exempelvis i närheten av sina barns
bostad och blir där kyrkoskriven. Efter några år flyttar han till hemförsamlingens
ålderdomshem och önskar bli kyrkoskriven där. Men pastor
laser i förordningen, att han äger vara kyrkobokford i den församling där
han var bosatt, innan han kom till ålderdomshemmet, och tvekar att bifalla
hans begäran. För att skapa full klarhet kunde man enligt inspektören
till 14 § 5 mom. foga exempelvis följande: »Dock kan han, om han så önskar,
vara kyrkobokford å ålderdomshemmet».

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1965

Vad angår lydelsen av a n d r a stycket av ä inom. anser länsstyrelsen i
Kopparbergs län förslaget erbjuda de alternativ som bör komma i tiaga.

Begreppet pastor borde enligt kyrkobokföringsinspektören i 1 äxjö stifts
första inspektionsområde möjligen på något sätt fixeras till att avse pastor
i den aktuella kyrkobokföringsförsamlingen, antingen denna är den församling
där ålderdomshemmet ligger eller den gamla hemförsamlingen. Möjligen
kan begreppet pastor, fortsätter inspektören, anses vara otvetydigt
angivet genom bestämmelserna i första stycket samma moment.

Kammarrätten framhåller att bestämmelserna i andra stycket avses bil
tillämpliga såväl vid skrivning i den församling där ålderdomshemmet äi
beläget som vid skrivning i annan församling. Grunden för ett val av förstnämnda
församling som kyrkobokföringsort är bosättningen på ålderdomshemmet.
Har pensionären träffat sådant val, bör han också vara skriven
på ålderdomshemmet. Annan fastighet inom församlingen bör enligt kammarrättens
mening inte komma i fråga som kyrkobokföringsfastighet med
mindre anknytning till fastigheten efter vanliga regler bedömes utgöra bosättning.
An mindre bör i fall som nu avses skrivning ske under rubrik.
Kammarrätten anser följaktligen att bestämmelser varom nu är fråga inte
hör meddelas i fråga om pensionär som valt att skrivas i föi samling där
ålderdomshemmet är beläget.

Vad härefter angår det fall att annan församling än bosättningsförsamIingen
valts som kyrkobokföringsort, bör enligt kammarrättens mening
möjligheterna att skrivas på fastighet inte bli sämre än enligt gällande bestämmelser.
Med stöd av 14 § 6 mom. (jämför orden »medför detta ej förändring»
och »såvida icke under tiden») samt 14 § 1 mom. tredje stycket
kan för närvarande pensionär bli kvarskriven på den senaste kyrkobokföringsfastigheten
eller skriven pa annan fastighet vartill han fatt viss anknytning.
Om i enlighet med förslaget orden »eller ålderdomshem» utmönstras
ur 14 § 6 inom., har pastor i detta hänseende endast att hålla sig
till 13 § 1 mom. tredje stycket, och härigenom minskar möjligheterna att
skriva pensionär på fastighet. Därför hör valfrihetsbestämmelserna beträffande
ifrågavarande pensionärsgrupp, såsom även föreslagits, kompletteras
med bestämmelser angående redovisning på fastighet inom församlingen. Författningsrummet
har emellertid, anför kammarrätten vidaie, blivit så allmänt
utformat att det ej ger pastor någon direkt vägledning utan medger
en mycket fri bedömning. Sålunda har i författningstexten inte getts någon
närmare förklaring på vad som avses med begreppen »fastighet» och »annan
fastighet». Författningstexten bör därför enligt kammarrättens mening
med beaktande av vad sålunda anförts utformas i bättre överensstämmelse
med vad som anges i promemorian.

Frågan om övergångsbestämmelse har upptagits av lånsslyrelsen i \ Österbottens
län. Länsstyrelsen anser att bestämmelsen bör utformas så att

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1965

det klart framgår att valfriheten inte endast gäller för de åldringar som
intagits efter den tilltänkta bestämmelsens ikraftträdande utan även för
dem som vid ikraftträdandet redan är intagna på ålderdomshemmet.

Departementschefen

Frågan om var en person, som vistas på ålderdomshem utanför den egna
kommunen eller församlingen, bör mantalsskrivas och kyrkobokföras har
diskuterats vid ett flertal tillfällen. Ursprungligen fanns det i 1946 års folkbokföringsförordning
(FBF) inga särbestämmelser beträffande ålderdomshem
och detta ledde till kyrkobokföring och mantalsskrivning på ålderdomshemmet
även om personen tidigare varit skriven i annan kommun.
Detta stod visserligen i överensstämmelse med huvudregeln att man skall
kyrkobokföras där man är bosatt men innebar för många vårdtagare att
man klippte av banden med den gamla hemförsamlingen på ett sätt som
kan ha stor känslomässig betydelse för gamla människor. Främst av humanitära
skäl ansåg 1960 års riksdag att den intagne i stället borde skrivas
i den ort där han var bosatt före intagningen. Med anledning härav infördes
i 14 § 6 mom. FBF det tillägget, att intagning på ålderdomshem inte
skall föranleda ändring av kyrkobokföringen.

Av såväl departementspromemorian som remissyttrandena framgår att
den nya lagstiftningen lett till tolkningssvårigheter. Som jag framhöll i interpellationssvar
vid 1963 ars höstriksdag är frågan huruvida pensionär på
ålderdomshem har valfrihet beträffande kyrkobokföringsort en tolkningsfråga.
Den har alltjämt inte prövats av högsta instans i sådana frågor, dvs.
kammarrätten. Lagstiftningens innehåll på denna punkt är alltså fortfarande
oklar. På grund härav har frågan om dessa pensionärers kyrkobokföring
utretts inom finansdepartementet.

I departementspromemorian har nu föreslagits, att pensionär på ålderdomshem
i annan församling skall få valfrihet i fråga om sin kyrkobokföringsort.
Valet har föreslagits stå mellan två församlingar, den där ålderdomshemmet
ligger och den där han var bosatt före intagningen på sådant
hem. Vidare har i promemorian föreslagits alt pastor skall få större frihet
att skriva pensionären på viss fastighet eller under rubriken »å församlingen
skrivna».

Vid remissbehandlingen har de i promemorian framlagda förslagen vunnit
så gott som enhällig anslutning. I flertalet yttranden understryks de
humanitära skälen för införandet av valfrihet. Principiella erinringar har
framförts endast av kammarrätten, som finner sådan valfrihet strida mot
en grundprincip inom folkbokföringen, nämligen att man inte skall få disponera
över sin folkbokföring.

Enligt min mening föreligger det ett behov att nu söka åstadkomma eu
definitiv lösning av frågan om kyrkobokföringen av dem som vistas på ål -

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 93 är 1965

derdomshem. Oavsett om den i promemorian föreslagna valfriheten var avsedd
vid tillkomsten av 1960 års lagstiftning eller icke, får den anses innebära
ett fullföljande av den humanitära linje som onekligen var vägledande
vid 1960 års författningsändring. För egen del anser jag de tidigare angivna
humanitära synpunkterna väga betydligt tyngre än den invändning av principiell
natur som framförts av kammarrätten. När det gäller den principiella
sidan av saken måste man för övrigt beakta att det här rör sig om
en klart avgränsad och speciell personkategori som i regel inte kommer
att ändra sin faktiska bosättningsort. Genom valfriheten kan man vidare
i stort sett undgå de olägenheter i fråga om pensionärernas rösträtt som
påtalades i den tidigare omnämnda interpellationen vid 1963 års riksdag.

Några större olägenheter av praktisk natur anser jag inte kunna uppstå
genom införande av den aktuella valfriheten. Risken för missbruk i
syfte att nå en lägre kommunal utdebitering får anses ringa, eftersom denna
pensionärskategori i stor utsträckning är fri från inkomstskatt. Om man
slår fast att det är en rättighet att välja, kan man inte gärna tala om missbruk
när denna valfrihet utnyttjas på ena eller andra sättet. Det torde för
övrigt vara omöjligt att påvisa att det endast är en lägre utdebitering som
varit den avgörande faktorn vid utnyttjandet av valfriheten. Inte heller bör
man numera behöva räkna med missbruk från kommuns sida genom obehörig
påverkan av pensionärer i valet av kyrkobokföringsort. Jag får därför
tillstyrka att den i promemorian föreslagna valfriheten införes.

Valfriheten bör i enlighet med promemorieförslaget konstrueras som ett
undantag från huvudregeln att bosättningen bestämmer kyrkobokföringen.
Den som inte känner någon samhörighet med den tidigare hemortsförsamlingen,
kanske på grund av endast en kortare tids vistelse där, bör nämligen
vara oförhindrad att låta kyrkobokföra sig pa ålderdomshemmet. Den
kyrkobokföring som ägt rum i samband med inflyttningen bör enligt min
mening inte vara bindande för framtiden utan pensionären bör kunna utöva
sin valrätt vid senare tidpunkt om han finner skäl därtill.

Sedan det blivit klart i vilken församling pensionären skall skrivas, aktualiseras
frågan på vilken fastighet i församlingen han skall bokföras.
För närvarande föreligger prövningsrätt för pastor endast om pensionären
skrivits i annan församling än där ålderdomshemmet ligger. Denna
prövningsrätt är för övrigt begränsad till ett val mellan kvarskrivning på
gamla fastigheten och överföring till rubriken »å församlingen skrivna». T
promemorian har nu föreslagits en obegränsad valfrihet för pastoi vare sig
det är fråga om ålderdomshemsförsamlingen eller den tidigare församlingen.
Denna utvidgning av valfriheten har kammarrätten funnit alltför
vidsträckt.

Enligt min mening bör pensionären när ålderdomshemmet ligger i den
gamla kyrkobokföringsorten -- i enlighet med huvudregeln skrivas på ålderdomshemmet
om han uttrycker önskemål härom genom att göra flytt -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1965

ningsanmälan. önskar han däremot vara skriven på sin gamla fastighet,
bör han inte göra sådan anmälan. Pensionären kan emellertid även begära
att bli kyrkobokförd på annan fastighet inom församlingen. Pastor bör efterkomma
sådana önskemål om pensionären har anknytning till fastigheten
genom nära anhörigs bosättning där el. dyl. I likhet med kammarrätten
anser jag att skrivning under rubriken »å församlingen skrivna» inte bör
förekomma när pensionären är bosatt på ålderdomshem i samma församling.

Ligger ålderdomshemmet i annan församling än pensionärens hemortsförsamling
och har pensionären genom att underlåta att lämna flyttningsuttryck
åt sin önskan att inte byta församling, bör skrivningen
ske på den fastighet pensionären önskar om han har viss anknytning till
denna, t. ex. genom att han äger fastigheten eller tidvis vistas hos barn som
är bosatta på tastigheten eller att han förvarar sina inventarier där.

Vid flyttning från ett utanför hemortsförsamlingen beläget ålderdomshem
till ett annat bör han inte skrivas i den tidigare ålderdomshemsförsamlingen.

När det gällei den tekniska utformningen kan man inte genom
anvisningar av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden införa
den nya valfriheten för pensionärer utan härför krävs ändring i själva
FBF. Enighet råder om att valfrihetsbestämmelsen bör införas under det
vakanta 5 mom. i 14 § FBF. Därvid bör preciseras att den alternativa församlingen
endast är den, där pensionären var bosatt innan han erhöll vård
eller tillsyn i ålderdomshem. Någon anknytning till socialhjälpslagens
terminologi synes inte påkallad, även om det givetvis är fråga om endast
kommunala ålderdomshem. Å andra sidan bör terminologin avvika från
den i b mom. FBF med hänsyn till att inflyttning till ålderdomshem är
helt fi ivillig. Genom uttrycket »beretts plats» utesluts sådana personer som
tillhör ålderdomshemmets personal och som är bosatta på ålderdomshemmet.

Ä\en bestämmelsen om på vilken tastighet kyrkobokföringen skall ske
bör i enlighet med utredningsförslaget införas i 14 § ä mom. FBF. Såsom
kammarrätten påpekat bör dock klargöras att kyrkobokföringen inte skall
få ske på vilken fastighet som helst utan endast på viss fastighet beträffande
vilken särskilda skäl föreligger. Sådant särskilt skäl är pensionärens viljeförklaring
och faktiska anknytning till en fastighet eller till församlingen
som sådan. Det får ankomma på centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
att lämna anvisningar om vad som avses med särskilda skäl.
Genom uttrycket »om särskilda skäl föreligga» vinnes vidare en möjlighet
till överprövning av pastors beslut. Att det här är fråga om pastor i den aktuella
kyrkobokföringsförsamlingen får anses framgå redan av bestämmelsen
i 5 mom. första stycket.

21

Kungl. Ma j.ts proposition nr 93 år 1995

De nu föreslagna bestämmelserna i 5 mom. FBF föranleder en redaktionell
ändring av 6 mom. förordningen. I samband härmed förordas viss modernisering
av sistnämnda författningsrum. Sålunda föreslås bl. a. att uttrycken
förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt, som
är föråldrade, utbyts mot ungdomsvårdsskola, fångvårds- eller arbetsanstalt.

De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1965. Beträffande de
pensionärer som redan dessförinnan inflyttat på ålderdomshem och enligt
1960 års lagstiftning kvarskrivits i sin gamla hemförsamling skulle en allmän
överföring till ålderdomshemsförsamlingen medföra alltför stort administrativt
arbete. En sådan ändring av kyrkobokföringen bör ske endast
om pensionären själv begär det. Därmed undviker man tvångsskrivning
och fullföljer principen om valfrihet. Ett uttryckligt stadgande härom bör
införas som övergångsbestämmelse.

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom
finansdepartementet upprättat förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lurs Wettergren

22

Kungl. Maj:ts proposition nr !)3 år 1965

Bilaga

Promemorieförslaget

till

förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946

(nr 469)

Härigenom förordnas att i 14 § folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 skall införas ett nytt moment, betecknat 5 mom., samt att 14 § 6 mom.
samma förordning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

14

o mom.~

6 mom. Intages någon å sjukvårdsinrättning
eller ålderdomshem eller
å förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets-
eller straffanstalt medför detta
ej förändring i avseende å hans
kyrkobokföring, såvida icke under
tiden sådana förhållanden inträffa,
att han på grund därav bort, därest
han ej varit intagen å inrättningen
eller anstalten, annorstädes kyrkobokföras.
I fråga om kyrkobokföring
av den som villkorligt eller på
prov frigivits eller utskrivits från
fångvårdsanstalt skall under prövotiden
så anses som vore han fortfarande
intagen å anstalten.

(Föreslagen lydelse)

§•

5 mom. Den som beretts plats i
ålderdomshem och därigenom blivit
bosatt i annan församling äger utan
hinder härav vara kyrkobokförd i
den församling, varest han var bosatt
innan han kom i åtnjutande av
vård eller tillsyn i ålderdomshem.

Beträffande den som beretts plats
i ålderdomshem äger pastor utan
hinder av vad i 13 § 1 mom. tredje
stycket är stadgat pröva, huruvida
han skall bokföras å fastighet eller
under rubrik som där sägs eller å
annan fastighet i församlingen.

6 mom. Intages någon å sjukvårdsinrättning
eller å förbättrings-, uppfostrings-,
tvångsarbets- eller straffanstalt
medför detta ej förändring i
avseende å hans kyrkobokföring, såvida
icke under tiden sådana förhållanden
inträffa, att han på grund
därav bort, därest han ej varit intagen
å inrättningen eller anstalten,
annorstädes kyrkobokföras. I fråga
om kyrkobokföring av den som villkorligt
eller på prov frigivits eller
utskrivits från fångvårdsanstalt skall
under prövotiden så anses som vore
han fortfarande intagen å anstalten.

Denna förordning träder i kraft
etc.

1 Senaste lydelse av 6 inom., se 1960: 36.

2 Upphävt 1950:41.

MARCUS BOKTR. STHIM 1965 650156