Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1965

1

Nr 72

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.; given Stockholms slott den 5 mars
1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

1) antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning;

2) bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att särskilda bestämmelser om undantag från
riksbankslagens föreskrifter beträffande riksbankens sedelutgivningsrätt
skall gälla även för tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1966. Därvid föreslås,
att maximibeloppet för sedelutgivningsrätten höjs från 9 200 till 9 700 milj.
kr.

Vidare föreslås att riksbanken under samma tid får fortsatt befrielse från
skyldigheten att vid anfordran inlösa bankens sedlar med guld. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 72

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1965

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

Härigenom förordnas, att under tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1966
följande särskilda bestämmelser skola gälla i stället för bestämmelserna i
9 § och 11 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank1.

1 §‘

Riksbanken må utge sedlar till ett belopp av högst niotusensjuliundra miljoner
kronor.

2§.

Under tid då riksdagen ej håller session äger Konungen på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret
medge riksbanken att utge sedlar till ett belopp av ytterligare högst
sjuhundra miljoner kronor, om det prövas nödvändigt med hänsyn till utomordentliga
omständigheter. Blir sådant medgivande icke godkänt av riksdagen
inom tjugo dagar från början av nästföljande session, upphör medgivandet
att gälla vid utgången av nämnda tid.

3§.

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt guldmynt och omyntat
guld som tillhör riksbanken. 1

1 Senaste lag i ämnet se 1964: 264.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1965

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 5
mars 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
EdenmaN, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om särskilda bestäm■
melser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m., och anför.

I skrivelse den 28 januari 1965 har fullmäktige i riksbanken gjort framställning
om fortsatt provisorisk lagstiftning rörande riksbankens sedelutgivning
och hemställt om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. över framställningen har,
efter remiss, yttrande avgetts av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivningsrätt
och inlösningsskyldighet

Riksbankens rätt att utge sedlar grundas på stadgande i 72 § regeringsformen.
Enligt detta lagrum har riksbanken även skyldighet att vid anfordran
lösa in utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, om inte Kungl.
Maj :t och riksdagen i viss ordning medger undantag från denna skyldighet.

Enligt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank
(riksbankslagen) är riksbankens rätt att ge ut sedlar begränsad
till det belopp, som motsvarar dubbla summan av riksbankens metalliska
kassa beräknad enligt 11 §, jämte ett ytterligare belopp av 350 milj.
kr. Enligt 9 § andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar
få bemyndigande att ge ut sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350
milj. kr. Den utelöpande sedelmängden skall dock så snart ske kan nedbringas
med ett belopp motsvarande vad som utgetts med stöd av ett sådant
bemyndigande.

Enligt 10 § skall bankens utelöpande sedlar, till den del de överstiger ban 1-f

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 72

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1965

kens metalliska kassa, motsvaras av vissa i paragrafen angivna tillgångar
sammanräknade, den s. k. supplementära sedeltäckningen. Dessa tillgångar
är

a) lätt säljbara statspapper;

b) allmänna hypoteksbankens och Konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer samt andra inhemska obligationer, som noteras på utländsk
börs;

c) på betryggande sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som är nedsatt
på utrikes ort eller under transport men som inte enligt 11 § inräknas
i den metalliska kassan;

d) växlar, som är betalbara inom eller utom riket;

e) medel som innestår i räkning hos bank eller bankir på utrikes ort och
förfaller till betalning inom sex månader, efter avdrag av riksbankens skuld
i sådan räkning;

f) medel,
med högst samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och
obligationer som nämnts under a) och b), samt — intill ett belopp av 100
milj. kr. — mot annan säkerhet;

g) medel, som är utlånade till Internationella valutafonden.

Som riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet och dessutom, intill ett belopp motsvarande
15 % av hela metalliska kassan, banken tillhörigt guld som är nedsatt
på utrikes ort eller under transport och försäkrat på betryggande sätt. I 11 §
andra stycket stadgas, att den metalliska kassan inte får bibehållas vid lägre
belopp än 150 milj. kr.

I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade, modifierades riksbankslagens bestämmelser temporärt med
stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att
meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse
m. m. Denna lag gällde ursprungligen t. o. m. den 31 mars 1940 men
fick därefter fortsatt giltighet, sista gången genom lag den 16 maj 1947 (nr
194), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes t. o. m. den 30 juni 1948. Lagen
utgjorde ett led i krigsårens beredskapslagstiftning och hade karaktären
av fullmaktslag, som var tillämplig vid krig eller krigsfara vari riket befann
sig eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelades med stöd av 1939 års lag,
innebar i huvudsak följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 1940 (nr 54) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen om den metalliska kassan temporärt ur kraft. I kungörelsen
förordnades, att som riksbankens metalliska kassa skulle räknas allt
riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen föreskrivna begränsningarna
i sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering, hade

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1965

nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av liksbankens
guldbehållning som från säkerhetssynpunkter var mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, som medgav ökning av det belopp varmed
sedelutgivningen enligt 9 § första stycket riksbankslagen fick överstiga
dubbla summan av den metalliska kassan. Genom kungörelsen den 15 februari
1957 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens sedelutgivning
ökades sålunda detta belopp från 350 till 1 400 milj. kr. Genom kungörelsen
den 20 juni 1957 (nr 251) med viss bestämmelse angående riksbankens
sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 milj. kr.

1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni manad
1948, ersattes av lagen den 28 maj 1958 (nr 258) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

Enligt sistnämnda lag gällde under tiden den 1 juli 1948 den 30 juni
1949 i stället för stadgandena i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
särskilda bestämmelser. Dessa medgav riksbanken att ge ut sedlar till ett
belopp av högst 3 200 milj. kr. (1 §). Om så prövades nödigt med hänsyn
till utomordentliga omständigheter, fick Kungl. Maj:t, när liksdagen
inte var samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter
samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medge riksbanken att ge ut
sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 milj. kr. Ett sådant medgivande
skulle, om det inte godkändes av riksdagen inom tjugo dagar från
det att riksdagen åter sammanträtt, upphöra att gälla efter utgången av
nämnda tid (2 §). Slutligen skulle som riksbankens metalliska kassa räknas
allt riksbanken tillhörigt guldmynt och omyntat guld (3 g).

Som nämnts gällde 1948 års lag endast till utgången av juni månad 1949.
Den har emellertid senare successivt ersatts av ny lagstiftning. Därvid bär
maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning höjts. Nu gällande bestämmelser
återfinns i lagen den 21 maj 1965 (nr 265) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning. Maximibeloppet för sedelutgivningen
är där bestämt till 9 200 milj. kr.

Genom kungörelsen den 21 maj 1964 (nr 265) om befrielse för riksbanken
under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld har Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
medgivande befriat riksbanken från denna skyldighet för tiden t. o. m. den
30 juni 1965. Banken har dock rätt att dessförinnan återuppta inlösningen
av bankens sedlar, om förhållandena ger anledning till detta.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1965

Utredningar i ämnet

Riksbanksfullmäktige tillsatte den 15 december 1949 en kommitté med
uppdrag att se över riksbankslagens bestämmelser om sedelutgivningen.
Denna kommitté — 1949 års riksbankslagskommitté — föreslog ändrade
grunder för sedelutgivningsrätten och dessutom en huvudsakligen formell
omarbetning av riksbankslagen. Enligt kommitténs förslag skulle någon
övre gräns för sedelutgivningen inte fastställas. Inte heller i övrigt skulle
i princip finnas några »spärrar» för denna. En viss begränsning innefattades
emellertid bl. a. i en allmän bestämmelse om att riksbanken i all sin
verksamhet hade att verka för ett genomförande av de av riksdagen uppställda
penning- och valutapolitiska direktiven.

I skrivelse den 1 februari 1951 hemställde riksbanksfullmäktige, att
Kungl. Maj :t skulle underställa riksdagen förslag till ny riksbankslag i huvudsaklig
överensstämmelse med vad 1949 års riksbankslagskommitté föreslagit.
Sedan denna framställning remissbehandlats, framlades i prop.
1951:181 förslag till fortsatt provisorisk lagstiftning rörande riksbankens
sedelutgivning. I denna proposition förklarade sig chefen för finansdepartementet
inte beredd att ta slutlig ståndpunkt till frågan hur sedelutgivningsrätten
på längre sikt borde regleras. Samtidigt med att bankoutskottet tillstyrkte
bifall till propositionen underströk utskottet i sitt av riksdagen godkända
utlåtande (B:oU 1951: 20) vikten av ytterligare utredning i frågan.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallade chefen för finansdepartementet
den 13 november 1951 sakkunniga med uppdrag att utreda regleringen
av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt. Enligt direktiven
borde utredningen i stort sett begränsas till att avse den del av riksbankslagskommitténs
förslag till riksbankslag, som hade samband med sedelutgivningen.
Den 3 november 1955 avlämnade de sakkunniga betänkande om
riksbankens sedelutgivningsrätt och därmed sammanhängande penningpolitiska
frågor (SOU 1955: 43). I betänkandet anslöt sig de sakkunniga till den
av 1949 års riksbankslagskommitté intagna ståndpunkten att sedeltäckningsbestämmelserna
i nuvarande riksbankslag borde upphävas utan att ersättas
med några motsvarande bestämmelser. Vidare föreslog de sakkunniga
ett definitivt upphävande av riksbankens skyldighet att inlösa bankens sedlar
med guld. De framlagda författningsförslagen innefattade bl. a. ändringar
i 72 § regeringsformen.

I remissyttrande över de sakkunnigas betänkande uttalade riksbanksfullmäktige,
att den slutliga prövningen av frågan borde uppskjutas till dess en
översyn slutförts beträffande det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda
förslaget. En sådan översyn hade igångsatts av fullmäktige, som förklarade
sig ämna senare redovisa resultatet för Kungl. Maj :t. översynen har
ännu inte slutförts.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1965

I prop. 1936: 117 föreslog Kungl. Maj:t efter framställning av riksbanksfullmäktige
förlängning av den provisoriska lagstiftningen om sedelutgivpngsrätten.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen
och vissa motioner med anledning av denna (B:oU 1956: 30) tillstyrkte bankoutskottet
propositionens förslag. Därvid sade sig utskottet dela riksbanksfullmäktiges
uppfattning, att den definitiva regleringen av sedelutgivningsrätten
borde ske i samband med en allmän revision av riksbankslagen.

Den provisoriska lagstiftningen om sedelutgivningsrätten har efter framställning
av riksbanksfullmäktige och på förslag av Kungl. Maj:t successivt
förlängts för ett år i sänder (prop. 1957: 121, 1958: 89, 19o9: 58, 1960:
49, 1961:63, 1962: 65, 1963: 115 och 1964:130).

Kungl. Maj :t har den 31 maj 1963 förordnat, att riksbanksfullmäktiges
framställning den 1 februari 1951 och det betänkande som de sakkunniga
för utredning om reglering av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt
avgivit skall läggas till handlingarna.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 november 1963 bär chefen
för finansdepartementet tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa
en allmän översyn av gällande myntlagstiftning och därmed sammanhängande
frågor (myntkommittén). I direktiven för denna utredning framhålls
att riksbankens sedelinlösningsskyldighet alltsedan år 1931 varit suspenderad
genom varandra avlösande, provisoriska lagar. Denna provisoriska lagstiftning
kan enligt direktiven sägas ha i realiteten inneburit, att guldmyntfoten
åtminstone temporärt upphävts för Sveriges del. Vidare hänvisas till
det tidigare omnämnda förslaget i SOU 1955: 43, att grundlagsstadgandet
om skyldighet för riksbanken att inlösa sedlar med guld skulle upphävas,
och till ett förslag av samma innebörd i författningsutredningens betänkande
rörande ny regeringsform (SOU 1963: 16—19). Myntkommittén bör, sägs
det vidare i direktiven, vara oförhindrad att behandla hithörande spörsmål
i vad de direkt berörs av en ny myntlagstiftning. Kommittén bör sålunda ta
ställning till de förslag, som redan väckts i dessa frågor, och överväga darav
betingade ändringar i myntlagstiftningen. Myntkommitténs arbete pågår
alltjämt.

Bankoutskottet har i sina av riksdagen godkända utlåtanden (B:oU 1957:
22, 1958 A: 23, 1959:22, 1960:10, 1961: 18, 1962:10, 1963: 19 och 1964:35)
—’ samtidigt med att utskottet godtagit de föreslagna förlängningarna av
provisoriet — alltsedan år 1958 framhållit angelägenheten av en mera definitiv
reglering av sedelutgivningsrätten. Enligt vad bankoutskottet förklarade
i sitt utlåtande 1962: 10 över förslaget till lagstiftning i ämnet för tiden
den 1 juli 1962—den 30 juni 1963 hade utskottet under hand inhämtat, att
ett utkast till ny riksbankslag upprättats men att det fortsatta arbetet komplicerats
av att mera djupgående överväganden ansetts nödvändiga i vissa
stycken. Därvid hänvisades till att frågan om sedelutgivningen utgjorde eu
del av den vidare kreditpolitiska problematik, som kunde komma att aktua -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1965

liseras vid ett ställningstagande till Sveriges medverkan i det europeiska
ekonomiska samarbetet. Det hade därför inte ansetts lämpligt att bryta ut
frågan om sedelutgivningsrätten ur sitt sammanhang i riksbankslagen. Vid
riksdagsbehandlingen år 1963 yttrade bankoutskottet att, även om marknadsfrågan
nu var en annan än då riksdagen år 1962 tog ställning i ärendet,
det likväl torde få konstateras att förutsättningarna för att i det rådande
dagsläget ta upp frågan om riksbankens sedelutgivningsrätt till definitiv
prövning inte hade undergått någon väsentlig förändring sedan år
1962. En förlängning av den provisoriska lagstiftningen under ytterligare ett
år framstod med hänsyn därtill som motiverad. Jämväl vid riksdagsbehandlingen
år 1964 fann bankoutskottet en förlängning av den provisoriska lagstiftningen
om sedelutgivningsrätten motiverad. Utskottet förutsatte dock
att riksbanksfullmäktige alltfort var inriktade på att utan onödigt dröjsmål
framlägga förslag till revision av riksbankslagen.

Riksbanksfullmäktiges framställning

I den inledningsvis omnämnda skrivelsen hemställer riksbanksfullmäktige,
att gällande lagstiftning med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivningsrätt ges förlängd giltighet till utgången av juni 1966 och att
maximibeloppet för sedelutgivningsrätten i samband därmed höjs till 9 700
milj. kr. Härjämte hemställer fullmäktige, att riksbanken för tiden den 1
juli 1965—den 30 juni 1966 fritas från skyldigheten att inlösa sina sedlar
med guld, med rätt dock för riksbanken att före utgången av denna tid
återuppta inlösningen av bankens sedlar om förhållandena ger anledning
till detta.

I skrivelsen anför fullmäktige.

Det sedan 1948 tillämpade systemet med maximering av sedelutgivningsrätten
torde böra bibehållas även under nästa budgetår. Vad då angår frågan
om nu gällande maximibelopp, 9 200 miljoner kronor, kan bibehållas
även under denna tid är att märka följande.

Vid utgången av år 1964 utgjorde beloppet utelöpande sedlar 8 386 miljoner
kronor. Det högsta beloppet under året redovisades emellertid den 23
december och uppgick till 8 692 miljoner kronor. När sedelomloppet var som
störst under året förelåg sålunda en marginal för ytterligare sedelutgivning
om 508 miljoner kronor, motsvarande omkring 5,8 procent av den då utelöpande
sedelmängden.

..Om beloppet utelöpande sedlar vid de skilda rapportdagarna under 1964
jämföras med motsvarande siffror för föregående år, befinnes att förändringarna
i sedelomloppets omfattning varierat mellan en ökning å 2,8 procent,
som förefanns den 7 april, och en höjning å 8,5 procent, som registrerades
den 23 oktober. Då sedelmängden den 23 december nådde sin största
omfattning var ökningen 5,3 procent.

Om sedelomloppet under 1965 skulle procentuellt öka lika mycket som
under 1964, skulle det utelöpande beloppet sedlar den 23 december 1965

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1065

komma att ligga mellan 9 100—9 200 miljoner kronor. För senare delenax
år 1965 är emellertid att räkna även med den inverkan a sedeholymen
föranledes av den föreslagna höjningen av den allmänna yarnskatten^Me
hänsyn härtill och för att inom sedeltaket rymma aven sadana okmnaar
sedelbehovet som kunna sammanhänga med ändrade betalnings- och kassahållningsvanor
torde maximibeloppet för riksbankens sedelutgivningsratt
för nästa budgetår böra höjas med förslagsvis 500 miljoner kronor till 9 /00

miljoner kronor.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har för sin del tillstyrkt riksbanksfullmäktiges
förslag.

Departementschefen

I fråga om riksbankens rätt att ge ut sedlar gäller f. n. — i stället för
riksbankslagens motsvarande stadganden — föreskrifterna i lagen den 21
maj 1964 med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Dessa bestämmelser innebär bl. a., att riksbanken får ge ut sedlar till ett
belopp av högst 9 200 milj. kr. 1964 års lag, som gäller till utgången av
juni månad 1965, har liksom den föregående lagstiftningen på området
tillkommit som ett provisorium i avvaktan på att en mera definitiv reglering
av sedelutgivningsrätten kommer till stånd.

Som framgått av den tidigare redogörelsen, står frågan om den framtida
regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt i samband med frågan om
ny riksbankslagstiftning. De förslag i ämnet, som särskilt tillkallade sakkunniga
lade fram i betänkande redan år 1955, gjordes efter remissbehandling
till föremål för överarbetning inom riksbanken. Detta arbete har
emellertid av olika skäl ännu inte slutförts. Från riksbankens sida har därvid
hänvisats till sambandet mellan frågan om sedelutgivningsrätten och
den internationella kreditpolitiska problematiken. Vid behandlingen föregående
år av förslag till den nuvarande provisoriska lagstiftningen förklarade
sig banko utskottet förutsätta att riksbanksfullmäktige är inriktade pa
att utan onödigt dröjsmål framlägga förslag till revision av riksbankslagen.
Även enligt min mening bör det nu närmast ankomma på riksbanken att ta
initiativ till en mera permanent lagstiftning i detta ämne.

Riksbanksfullmäktige har hemställt om förlängning av den provisoriska
lagstiftningen under ytterligare ett år. Denna hemställan har tillstyrkts ax
riksgäldsfullmäktige, och även jag biträder förslaget.

Riksbanksfullmäktige har samtidigt föreslagit en höjning av maximibeloppet
för sedelutgivningen från nuvarande 9 200 milj. kr. till 9 700 milj.
kr. Denna höjning har av fullmäktige ansetts erforderlig för att riksbanken
skall kunna möta en viss ökning av sedelbehovet och liksom hittills
hålla en tillräcklig reserv med tanke på eventuella ytterligare ökningar, b ullmäktige
har därvid särskilt framhållit den inverkan på sedelvolymen som
föranledes av den föreslagna höjningen av den allmänna varuskatten den 1

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 är 1965

juli innevarande år. Förslaget om höjning av sedelutgivningens maximibelopp
som tillstyrkts av riksgäldsfullmäktige, föranleder inte någon erinran
från min sida.

I enlighet med det anförda förordar jag, att bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning under tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1966 meddelas
genom särskild lag i överensstämmelse med 1964 års lag i ämnet
men med den jämkningen att maximibeloppet för sedelutgivningen höjs till
9 700 milj. kr. J

Vad slutligen angår riksbankens skyldighet att vid anfordran lösa in utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse biträder jag riksbanksfullmäktiges
förslag om befrielse från denna skyldighet för tiden den 1 juli 1965—
den 30 juni 1966. Banken bör dock liksom nu ha rätt att återuppta inlösningen
av bankens sedlar före utgången av denna tid, om förhållandena
skulle ge anledning till detta.

_ * enlighet med vad jag anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

1) anta nyssnämnda lagförslag;

2) medge, att riksbanken för tiden den 1 juli 1965_den

30 juni 1966 fritas från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,
med rätt dock för riksbanken att före utgången av denna
tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar om förhållandena
ge anledning till detta.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans Ohlsson

MARCUS BOKTR. STHIM l«S 650 I 60