Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1965

1

Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande angående fortsatt
valutareglering; given Stockholms slott den 5
mars 1965.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed

1) begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;

2) inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning
om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begärs riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1966. För riksdagens
yttrande framläggs i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt
giltighet av valutaförordningen under samma tid.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 71

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1965

Förslag

till

Förordning

om fortsatt giltighet av vahitaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)

Härigenom förordnas att valutaförordningen den 5 juni 1959, som enligt
förordning den 21 maj 1964 (nr 267) gäller till och med den 30 juni 1965,
skall aga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1965

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
5 mars 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt valutareglering
och anför.

Enligt valutalagen kan Kungl. Maj :t på framställning av fullmäktige i
riksbanken under vissa förutsättningar förordna om valutareglering i enlighet
med närmare bestämmelser i lagen. I allmänhet får sådant förordnande
meddelas för högst ett år i sänder och endast efter riksdagens samtycke.
Därvid skall även de valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj :t
avser att utfärda, föreläggas riksdagen. Dessa föreskrifter ar intagna i valutaförordningen.

Förordnande om valutareglering har senast meddelats för tiden den 1 juli
1964—den 30 juni 1965.

Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 14 januari 1965 hemställt
om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1966.

Över riksbanksfullmäktiges framställning har, efter remiss, yttranden avgetts
av fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen och
Svenska sparbanksföreningen.

Gällande bestämmelser

V a 1 u t a 1 a g e n den 22 juni 1939 (nr 350) gäller enligt lag den 5 juni
1959 (nr 262) fr. o. m. den 1 juli 1959 tills vidare. Valutalagen är en fullmaktslag.
Den ger sålunda, som jag redan nämnt, Kungl. Maj :t befogenhet
att under vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering.
De närmare förutsättningarna för valutareglering anges i 1 §. Denna

lf Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 71

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1965

innehåller i första och andra styckena regler för fall av krig och krigsfara.
För övriga fall finns bestämmelserna om valutareglering i tredje stycket.
Däi uppställs som förutsättning för förordnande om valutareglering att
ett sådant förordnande bedöms erforderligt för att uppnå det mål, som fastställts
för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn
till rikets betalningsförhållanden med utlandet.

Förordnande om valutareglering i andra fall än vid krig eller krigsfara
meddelas med riksdagens samtycke efter framställning av riksbanksfullmäktige.
Om riksdagens samtycke inte skulle kunna avvaktas utan synnerlig
olägenhet, kan Kungl. Maj:t emellertid utan sådant samtycke interimistiskt
förordna om valutareglering i viss utsträckning.

När Kungl. Maj:t begär riksdagens samtycke till förordnande om valutareglering,
skall även de valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj:t avser
att utfärda med stöd av den begärda fullmakten, föreläggas riksdagen.
Huvudbestämmelsen om vad sådana föreskrifter får innehålla finns i sju
särskilda punkter i 2 § första stycket.

Sålunda kan till en början föreskrivas att endast riksbanken och annan
bank, som riksbanken därtill bemyndigar (valutabank), får driva handel
med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar
och fordringar, som innefattar rätt till betalning i utländskt
mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), liksom med
aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka är utfärdade av någon
som är bosatt i utlandet (punkt 1).

\ idare kan föreskrivas, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper endast i den omfattning och på de villkor
Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande — riksbanken
bestämmer får förvärvas och föryttras mot vederlag i svenskt mynt (punkt
2). För att tillgodose behovet av utländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper kan införas föreskrift om att sådana
tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant
ersättning i svenskt mynt (punkt 3).

Bestämmelser kan även meddelas om att svenska och utländska betalningsmedel,
fordringar och värdepapper inte utan särskilt tillstånd får utföras
ur Sverige eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas
på den som är bosatt i utlandet (punkt 4) samt att sådana tillgångar inte
får införas till Sverige utan tillstånd av riksbanken (punkt 5). Dessutom
kan föreskrivas att förfogande inte får ske över värdepapper, som införs
till Sverige eller som förvaras här för utomlands bosatt person, eller över
köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper, i vidare
mån an Kungl. Maj :t eller — efter Kungl. Maj :ts bemyndigande — riksbanken
bestämmer (punkt 6).

Slutligen kan helt allmänt förordnas, att något förfogande i annat hänseende
än förut sagts över utländska betalningsmedel, utländska fordringar

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1965

och utländska värdepapper inte får ske utan tillstånd av riksbanken på annat
sätt än genom föryttring till denna eller till valutabank (punkt 7).

Utan hinder av sådana valutareglerande bestämmelser som jag nu beskrivit
kan riksbanken enligt 3 § meddela bankaktiebolag eller annan tillstånd
att på villkor, som riksbanken bestämmer, driva den rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken
finner behövlig för att tillhandagå allmänheten med medel för
reseändamål.

När det anses behövligt för tillsyn över efterlevnaden av ett valutareglerande
förordnande, kan Kungl. Maj :t enligt 5 § föreskriva skyldighet att
förete handelsböcker jämte därtill hörande handlingar, medge polismyndighet,
riksbanken eller av denna förordnad tjänsteman rätt att öppna och
granska brev och andra försändelser till eller från utlandet samt även i
övrigt meddela de föreskrifter, som behövs för att genomföra förordnandet
och för att hindra åtgärder vilka är ägnade att uppenbart motverka ändamålet
med detta.

För överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av valutalagen,
får enligt 9 § stadgas straff, högst fängelse i två år. Dessutom kan meddelas
bestämmelser om förverkande till kronan av betalningsmedel, fordringar
eller värdepapper, som brottet avser, eller av vederlag för sådan egendom
eller om utgivande av motsvarande värde.

Förordnande om valutareglering enligt de fr. o. in. den 1 juli 1959 gällande
bestämmelserna gavs första gången för tiden fr. o. m. samma dag
t. o. in. den 30 juni 1960. Därefter har getts förnyade förordnanden, senast
för iiden den 1 juli 1964—den 30 juni 1965. Sålunda har Kungl. Maj:t genom
förordning den 21 maj 1964 (nr 266) om tillämpning av valutalagen

_med riksdagens samtycke — förordnat, att bestämmelserna i 2 § första

stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma lag skall
äga tillämpning under den angivna tidsperioden. Föreskrifterna om heinbudsskyldighet
— 2 § första stycket 3) — och om brevkontroll — 5 § 2) —
omfattas däremot inte av förordnandet.

De valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelat med stöd
av valutalagen, återfinns i valutaförordningen den 5 juni 1959
(nr 264). Denna har i enlighet med 1 § tredje stycket valutalagen utfärdats
efter riksdagens hörande. Förordningen gällde ursprungligen endast för
tiden t. o. in. den 30 juni 1960 men har, likaledes efter riksdagens hörande,
tillagts fortsatt giltighet för ett år i sänder, senast för tiden t. o. in. den
30 juni 1965 genom förordning den 21 maj 1964 (nr 267).

Valutaförordningens nuvarande bestämmelser innehåller i stort sett följande.

Efter ett inledande stadgande i 1 §, vari ges vissa grundläggande defini -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1965

tioner, innehåller valutaförordningen i 2 § första stycket eu föreskrift, som
under riksbankens kontroll lägger all växling mellan utländsk och svensk
valuta. Förvärv av utländska betalningsmedel eller fordringar mot vederlag
i svenskt mynt eller föryttring av sådana tillgångar får ske endast från
respektive till riksbanken eller genom dess förmedling. Från denna föreskrift
medges dock vissa undantag i 2 § andra stycket. Riksbanken kan sålunda
meddela bankaktiebolag, sparbank och postbanken tillstånd att för
egen eller riksbankens räkning driva handel med utländska betalningsmedel
och utländska fordringar. Riksbanken får även ge postverket tillstånd
att driva den handel med utländska betalningsmedel, som fordras för verkets
rörelse med postanvisningar. Vidare kan riksbanken bevilja bank eller
annan tillstand att driva den rörelse med utländska betalningsmedel och
utländska banktillgodohavanden, som riksbanken anser erforderligt för allmänhetens
tillhandagående med medel för reseändamål. Bank, som enligt
den först återgivna undantagsbestämmelsen erhållit det vidsträcktare tillståndet
att driva valutahandel, kallas i förordningen, liksom i valutalagen,
valutabank.

Riksbanken äger enligt 3 § första stycket bestämma närmare, i vilken
omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska
fordringar får förvärvas eller föryttras mot vederlag i svenskt mynt. Begränsning
får inte ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller
föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska
fordringar, som härrör från eller fordras för löpande betalning.

Efter den nu redovisade grundregeln om valutahandelsmonopol följer i
valutaförordningen tre olika avsnitt, innehållande skilda förbud mot att
utan riksbankens tillstånd vidta valutadisponerande åtgärder. Dessa förbud
gäller numera väsentligen s. k. kapitalbetalningar. För löpande betalningar
ges nämligen i ett följande avsnitt bestämmelser om vittgående undantag
från de allmänna förbudsreglerna.

I det första av de tre nyssnämnda avsnitten ges ramen av förbud beträffande
utströmningen ur landet av de värden, som berörs av valutaregleringen
(4 och 5 §§), under det att det andra avsnittet innehåller motsvarande
förbud i fråga om den ingående strömmen (6—8 §§). Dessa förbud
beträffande utgående respektive ingående betalningsströmmar svarar i stor
utsträckning mot varandra. Förbud råder sålunda mot att utan riksbankens
tillstånd ut- eller införa andra betalningsmedel än växlar. Resande
får emellertid ut- eller införa resevaluta till belopp som riksbanken medger.
Utförselförbudet gäller utan inskränkning även värdepapper, under det att
införselförbud beträffande värdepapper gäller endast i den mån de inte
införs genom översändande till riksbanken eller till valutabank.

I avsnittet rörande utgående betalningsströmmar ges, utöver förbud mot
konkret utförsel, ett allmänt förbud för den som är bosatt i Sverige (s. k.
valutainlänning) att verkställa betalning till eller till förmån för den som

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1965

är bosatt i utlandet (s. k. valutautlänning). På motsvarande satt stadgas
i avsnittet rörande ingående betalningsströmmar principiellt forbud toi
valutainlänning att direkt eller genom annans förmedling ta mot betalning
från valutautlänning. Några närmare anvisningar om vad som avses
med betalning lämnas inte. Vissa förfaranden anges emellertid uttryckligen
som förbjudna. Hit hör överförande av tillgodohavande hai i ne
till konto eller räkning som förs i utlandet, överlåtelse av betalningsmedel,
värdepapper eller fordringsbevis av presentationspappers karaktar till ''alutautlänning
samt valutainlännings inbetalning på eller överföring ti 1
konto eller räkning som förs i Sverige till förmån för valutautlanning. I avsnittet
om ingående betalningar finns vidare ett forbud för valutainlanning
att ikläda sig skuld till valutautlänning, om det inte ar fråga om ingåen e
av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade villkor eller om vi -

tagande av därmed jämförliga åtgärder. _ ,

I det tredje av de förut angivna avsnitten av valutaförordningen (9 och
10 S§) förbjuds valutainlänning att utan riksbankens tillstånd forfoga over
innehav av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden
på sådant sätt, att hans innehav av dylika tillgångar minskas, i -stånd fordras dock inte för föryttring till riksbanken eller till valutabank
eller till försäljningsställe för resevaluta. Ett motsvarande förfogande oibud
«äller även beträffande valutainlännings innehav av andra utländska
fordringar än banktillgodohavanden liksom hans innehav av utländska
värdepapper. För att hindra kringgående av valutaförordningens bestämmelser
har vidare stadgats att valutainlänning, som gentemot utlandet ager
rätt att kräva betalning eller som gentemot utlandet ådragit sig betalningsskyldighet,
inte får medge anstånd med eller uppskjuta betalningen eller
träffa avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt
inte annat följer av handelsbruk. Valutainlänning får inte heller, i
svfte att kringgå valutaförordningens bestämmelser, till valutautlanning,
med vilken han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom
köpa varor till annat pris än det som i allmänhet gäller eller i sådant syfte
vidta andra liknande åtgärder.

Löpande betalningar har i allmänhet undantagits från valutareglering.

1 10 a § har angetts de betalningar av detta slag, som kan ske utan hin er
av de tidigare återgivna förbudsreglerna. Sålunda får valutainlanning genom
valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken, såval
verkställa som motta löpande betalning i förhållande till valutautlanning.
Med betalning genom valutabank jämställs därvid dels betalning genom
avräkning i kontokurantförhållande, under förutsättning att valutainlanningen
är bokföringsskyldig och att riksbankens föreskrifter beträffande
betalningsväg iakttas, dels betalning med postanvisning. Vidare undantas
vissa direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlanningar
från valutaregleringen. Sålunda får valutainlänning

i Sverige verkställa

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1965

betalning till eller till förmån för valutautlänning för arbetsprestation, som
denne utfört i Sverige, och vidare i Sverige verkställa betalning till eller
till förmån för valutautlänning som gåva eller understöd till denne. Valutainlannmg
äger dessutom under vistelse utomlands verkställa betalning
till valutautlänning för uppehållskostnader utomlands och för inköp för
personligt bruk. På motsvarande sätt får valutainlänning under vistelse
utomlands ta mot betalning från valutautlänning för arbetsprestation, som
betalningsmottagaren utfört utomlands. Vidare får valutainlänning ta mot
betalning i Sverige från valutautlänning för dennes uppehållskostnader

här och for inkop, som kan antas vara avsedda för köparens personliga
bruk.

I en särskild anvisning till 3 och 10 a §§ har närmare angetts vad som i
valutaförordningen avses med löpande betalning. Hit hör exempelvis normala
likvider vid export och import av varor och tjänster, omkostnader
med anledning därav, andra normala betalningar i samband med näringsverksamhet,
vissa försäkringsbetalningar, ränta och annan avkastning av
kapitaltillgång, normala reseutgifter samt pensioner, understöd och liknande
personliga betalningar. I anvisningen har uttryckligen angetts, att
betalning i samband med direkt investering, värdepappersöverlåtelse, personlig
kapitalöverföring eller annan kapitalbetalning inte anses som löpande
betalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter, som fordras
för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.

Till de nu återgivna centrala bestämmelserna har fogats ett stadgande
(13 §) om möjlighet för riksbanken att ålägga var och en, som uppehåller
sig i Sverige, att deklarera bl. a. sina utländska betalningsmedel,
fordringar och värdepapper samt sina tillgångar och skulder i utlandet. I
ett sista avsnitt finns regler om ansvar för överträdelse av valutaförordningens
bestämmelser (15—21 §§).

Riksbanksfullmäktiges framställning

Riksbanksfullmäktige hemställer, som jag inledningsvis nämnt, att Kungl.
Maj :t matte med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen begära riksdagens
samtycke till fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli 1965_

den 30 juni 1966. Enligt fullmäktige bör valutaregleringen avse samma
lagrum i valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 § första stycket
1), 2) och 4) 7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 §.

I sin skrivelse hänvisar fullmäktige till de allmänna synpunkter på valuta!
egleringen och frågan om dess förlängning, som redovisas i prop.
1963:139 (s. 49). Anledning synes alltjämt föreligga att ta valutalagens
gallande fullmakter i anspråk för ytterligare ett år och att samtidigt ge
valutaförordningen fortsatt giltighet.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1965

Enligt vid skrivelsen fogat protokollsutdrag har herr Wedén reserverat
sig mot fullmäktiges beslut och ansett att fullmäktige bort överväga en väsentlig
uppmjukning av valutaregleringen.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna har fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten)
samt Svenska sparbanksföreningen ej haft något att erinra mot framställningen
om fortsatt valutareglering. En reservant i riksgäldsfullmäktige, herr
Östman, har dock ansett att fullmäktige i sitt yttrande bort framhålla önskvärdheten
av en väsentlig uppmjukning av valutaregleringen.

Svenska bankföreningen erinrar om att föreningen tidigare i flera sammanhang
framhållit önskvärdheten av att valutaregleringen avskaffas. Någon
väsentlig olägenhet härav är enligt föreningens mening inte att befara.
Föreningen avstyrker därför den ifrågasatta förlängningen.

Departementschefen

Valutaregleringens författningsmässiga grundval utgörs av 1939 års valutalag,
vilken numera gäller tills vidare. Valutalagen är en fullmaktslag,
som ger Kungl. Maj:t möjlighet att under vissa i lagen angivna betingelser
utfärda valutareglerande bestämmelser inom vissa i lagen angivna gränser.
Under fredsförhållanden får ett sådant förordnande i princip ges endast
med riksdagens samtycke och för en tid av högst ett år i sändei. Samtidigt
skall riksdagen föreläggas de valutareglerande bestämmelser, som Kungl.
Maj:t ämnar utfärda med stöd av den begärda fullmakten. Sedan år 1959
finns dessa bestämmelser i valutaförordningen. Varje gång riksdagen lamnat
samtycke till fortsatt valutareglering har valutaförordningen förlängts
för motsvarande tid.

Förordnande om valutareglering har med riksdagens samtycke senast
meddelats för tiden den 1 juli 1964—den 30 juni 1965. Valutaförordningen
gäller för samma tid. Riksbanksfullmäktige har funnit valutareglering behövlig
även efter den 30 juni i år och har därför hemställt om fortsatt sådan
reglering för tiden t. o. m. den 30 juni 1966. En fortsatt valutareglering
har även accepterats av majoriteten i riksgäldsfullmäktige samt av Svenska
sparbanksföreningen men avvisats av Svenska bankföreningen som funnit
det önskvärt att valutaregleringen avskaffas.

Jag har tidigare år, när frågan om fortsatt valutareglering prövats, redovisat
mina synpunkter på behovet av en sådan reglering. Som jag därvid
framhållit är mycket stora delar av betalningarna till och från utlandet i
praktiken ej underkastade någon begränsning genom valutaregleringen. De

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1965

löpande betalningarna är som bekant undantagna från regleringen. I fråga
om kapitalrörelserna gäller att ansökningar om direkta investeringar i utlandet
har bifallits så gott som undantagslöst under senare år. Förhållandet
har varit detsamma beträffande ansökningarna om utländska direkta

investeringar i Sverige. Det kan nämnas att under tioårsperioden 1955_

1964 tillstånd till direkta investeringar i utlandet lämnats till ett sammanlagt
belopp på inemot 3,2 miljarder kr., varav inte mindre än ca 750 milj.
kr. under år 1964. Tillstånd till finansiell upplåning utomlands har vidare
till mycket betydande belopp lämnats för fartygsbyggen och finansiering av
svenska investeringar i utlandet liksom till utländska dotterbolag i Sverige.
Under år 1964 har därjämte en väsentlig liberalisering av valutaregleringens
tillämpning genomförts i fråga om de kommersiella krediterna.

Valutaregleringen begränsar således för närvarande främst värdepappershandeln
över gränserna. I denna funktion utgör den enligt min uppfattning
ett väsentligt ekonomiskt-politiskt instrument i den uppsättning av
sådana medel, som står samhället till buds för uppnåendet av de allmänt
omfattade målen för den ekonomiska politiken. Ett upphävande av valutaregleringen
skulle som jag anfört i ett tidigare sammanhang genom kapitalrörelsernas
ettekt pa den interna likviditeten i Sverige kunna avsevärt begränsa
möjligheterna att föra en effektiv penningpolitik och därmed eu
ändamålsenligt utformad allmän stabiliseringspolitik. De skäl, som tidigare
motiverade valutaregleringen, är således fortfarande tillämpliga. Riksdagens
samtycke bör därför inhämtas till förordnande om valutareglering för ytterligare
ett år. I enlighet med riksbanksfullmäktiges förslag bör förordnandet
omtatta samma stadganden i valutalagen som för närvarande.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte

1) begära riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med
stöd av 1 § tredje stycket valutalagen förordnar, att vad som
föreskrives i 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 §
1) och 3) ävensom 9 § samma lag skall äga fortsatt tillämpning
under tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1966;

2) inhämta riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om fortsatt
giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 26i).

11

Knngl. Maj:ts proposition nr It år 1965

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans Ohlsson

MARCUS BOKTR. STHLM i965 65015»