Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1965

Nr 7

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
behörighet att utöva veterinärgrket m. m.; given
Stockholms slott den 18 december 196b.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelserna i allmänna veterinärinstruktionen
om behörighet att utöva veterinärkonsten ersätts med en lag om behörighet
att utöva veterinäryrket. Lagen innehåller bl. a. regler om förvärv
och förlust av sådan behörighet, om annonsering av specialistkompetens
samt om verksamhet på djurhälso- och djursjukvårdens område vilken utövas
av annan än behörig veterinär.

Härjämte berörs fråga om vissa jämkningar i hälsovårdsstadgan.

Iiihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 7

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 dr 1965

Förslag

till

Lag

om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Behörig att utöva veterinäryrket är

a) den som är legitimerad enligt 2 §;

b) den som är av veterinärstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande,
av annan myndighet förordnad att tjänstgöra som veterinär;

c) i den utsträckning, som särskilt anges för varje fall, den som enligt 8 §
innehar begränsad behörighet att utöva veterinäryrket.

2 §.

Legitimation som veterinär meddelas av veterinärstyrelsen.

Den som avlagt veterinärexamen i Sverige eller som avlagt sådan examen
utomlands och genomgått av Konungen föreskriven efterutbildning i Sverige
skall på ansökan erhålla legitimation som veterinär, om ej sådana omständigheter
föreligga som enligt denna lag kunna föranleda återkallelse av legitimation.

Om den som avlagt veterinärexamen utomlands äger framstående skicklighet
och särskild erfarenhet inom veterinäryrket, må han erhålla legitimation
som veterinär utan att ha genomgått efterutbildning.

3 §■

Har legitimerad veterinär genom dom som vunnit laga kraft
dömts till fängelse eller avsatts eller suspenderats från tjänst som veterinär
för brott som han förövat under utövning av veterinäryrket,
dömts till fängelse i minst sex månader för annat brott,
funnits skyldig till medverkan till obehörig utövning av veterinäryrket
eller J

funnits skyldig till medverkan till smittfarligt kvacksalveri på djur,
äger veterinärstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom’ brottet
visat sig icke vara skickad att utöva veterinäryrket.

4 §•

Har legitimerad veterinär visat grov oskicklighet vid utövning av veterinäryrket
eller eljest visat sig uppenbart olämplig som veterinär utan att det
föreligger sådant fall som avses i 3 §, äger veterinärstyrelsen återkalla hans
legitimation.

5 §•

Blir legitimerad veterinär på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning
av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva veterinäryrket, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1965

veterinärstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda

skäl föranleda annat. . ..

Föreligger grundad anledning till antagande att veterinärs legitimation
bör återkallas enligt första stycket, äger veterinärstyrelsen efter samråd
med medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning
i den utsträckning som fordras för att hans förmåga att utöva veterinäryr ket

skall kunna bedömas. .. ....

Förordnas om läkarundersökning enligt andra stycket, ager vetennarstyrelsen
återkalla legitimationen för tiden till dess ärendet slutligt avgores
Vägrar den som skall undersökas att inställa sig till undersökning, skall
polismyndighet på styrelsens begäran lämna erforderlig handräckning.

6 §•

Legitimation för veterinär som Konungen eller veterinärstyrelsen förordnat
till innehavare av veterinärtjänst må icke återkallas så länge veterinären
innehar tjänsten. Legitimationen må dock återkallas för tid då han på grund
av ådömd suspension eller av anledning som avses i 5 § första stycket icke
uppehåller tjänsten.

7 §•

Har veterinärs legitimation återkallats, skall veterinärstyrelsen på hans
begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medge det.

8 §‘

Begränsad behörighet att utöva veterinäryrket meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av veterinärstyrelsen.

För utövning av veterinäryrket inom veterinärdistrikt intill nksgransen
må begränsad behörighet meddelas att gälla den som vid varje tidpunkt uppehåller
tjänst, motsvarande svensk distriktsveterinärbefattning, i angransande
veterinärdistrikt i Finland eller Norge.

9 §.

Veterinär, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss
gren av veterinäryrket, må icke för allmänheten tillkännage att han ar specialist
inom den grenen eller eljest äger särskild kunnighet i denna.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, veterinärstyrelsen fastställer
villkoren för rätt att tillkännage specialitet enligt denna paragraf.

10 §.

Den som, utan att vara behörig att utöva veterinäryrket, mot ersättning
undersöker djurs hälsotillstånd eller behandlar djur för sjukdom eller darmed
jämförligt tillstånd genom att vidtaga eller föreskriva åtgärd i förebyggande,
botande eller lindrande syfte må ej under utövning av denna verksamhet
behandla sjukdom på vilken epizootilagen den 12 april 1935 (nr
105) eller förordningen den 26 maj 1961 (nr 309) om bekämpande av salmonellainfektion
hos djur in. in. är helt eller delvis tillämplig.

Om den, som saknar behörighet att utöva veterinaryrket men forvarvat
veterinärtitel eller annan titel vari ordet veterinär ingår, begagnar titeln i
verksamhet som avses i första stycket, åligger det honom att därvid tydligt
utmärka titelns ursprung och beskaffenhet.

lf llihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1965

I övrigt må ej den som, utan att vara behörig att utöva veterinäryrket,
bedriver i första stycket avsedd verksamhet i samband därmed beteckna
sig veterinär eller begagna titel eller yrkesbeteckning vari denna benämning
ingår eller som ger sken av att han är legitimerad eller på annat sätt
auktoriserad av myndighet eller har specialistkompetens som veterinär.

Veterinärstyrelsen må medge undantag från bestämmelserna i denna paragraf.
r

11 §•

Utövar veterinär, vars legitimation är återkallad eller vars behörighet att
utöva veterinäryrket upphört av annan anledning, likväl veterinäryrket mot
ersättning eller åsidosätter veterinär med begränsad behörighet, när han ut°''_ar
v_eterinäryrket mot ersättning, de föreskrifter om behörigheten som
gälla för honom, dömes för obehörig utövning av veterinäryrket till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.

Veterinär, som bryter mot 9 § första stycket, dömes till dagsböter.

12 §.

Den som bryter mot 10 § första stycket, dömes för smittfärligt kvacksalven
på djur till dagsböter eller fängelse i högst ett år, om gärningen ej är
belagd med straff enligt 11 §. Den omständigheten att han på grund av brist
i utbildning och erfarenhet ej kunnat inse sjukdomens natur befriar honom
ej från ansvar.

Den som bryter mot 10 § andra eller tredje stycket, dömes till dagsböter.

13 §.

Beslut som veterinärstyrelsen meddelar med stöd av denna lag länder till
omedelbar efterrättelse, om annat ej förordnas.

14 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då 37 § 1 mom. allmänna veterinannstrukhonen
den 17 november 1933 (nr 616) skall upphöra att gälla.
Hänvisning i lag eller annan författning till bestämmelse i detta moment
skall i stället avse motsvarande bestämmelse i denna lag.

Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad veterinär skall anses som
legitimerad enligt denna lag.

Den som vid lagens ikraftträdande äger behörighet enligt 37 § 1 mom. b)
nyssnämnda instruktion skall anses som legitimerad veterinär enligt denna
lag, om behörigheten ej är begränsad. Veterinärstyrelsen skall på ansökan
utfarda legitimationsbevis för honom. Är behörigheten begränsad, skall den
anses som begränsad behörighet meddelad enligt 8 § första stycket denna
lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1965

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 13 november 196i.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning
angående behörighet att utöva veterinäryrket m. m. samt anför.

Med skrivelse den 28 maj 1964 har veterinärstyrelsen framlagt förslag till
lag om behörighet att utöva veterinäryrket.

över förslaget har remissyttranden avgetts av chefen för armén, medicinalstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, statens utlänningskommission, styrelsen
för veterinärhögskolan, styrelsen för statens veterinärmedicinska anstalt,
länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, livsmedeisstadgekommittén,
Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Svenska stadsförbundet, Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO) och Sveriges veterinärförbund.
En del av dessa har bifogat yttranden från underlydande och andra organ.

Jag anhåller nu att till behandling få uppta denna fråga.

Gällande bestämmelser

Behörigheten att utöva veterinäryrket eller, med författningstextens uttryckssätt,
veterinärkonsten är reglerad i 87 § 1 mom. allmänna veterinärinstruktionen
den 17 november 1933 (nr 616). Aktuell i detta sammanhang
är även en kungörelse den 2 maj 1947 (nr 207), genom vilken vissa uppdrag
och befogenheter, som getts medicinalstyrelsen bl. a. i veterinärinstruktionen,
överflyttats på veterinärstyrelsen. Behörighet att utöva veterinärkonsten
tillkommer a) den som avlagt veterinärexamen inom riket
och därefter blivit förklarad för legitimerad veterinär av veterinärstyrelsen.
Sådan behörighet har också den som blivit berättigad att inneha veterinärtjänst
på grund av särskilt av Kungl. Maj-.t givet bemyndigande, men det
finns numera inte någon veterinär med behörighet grundad på dylikt bemyndigande.
Behörighet tillkommer vidare b) den som, utan att vara legiti -

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1965

merad veterinär, innehar veterinärbefattning, till vilken han utnämnts av
Kungl. Maj :t, eller av Kungl. Maj :t fått särskilt tillstånd att utöva veterinärkonsten
i riket. Slutligen tillkommer behörighet c) den som, utan att vara
legitimerad veterinär, är förordnad av veterinärstyrelsen att tjänstgöra som
vikarie för veterinär eller att som extra veterinär uppehålla veterinärtjänst.
Behörigheten gäller i sådana fall endast så länge förordnandet varar. Veterinärstyrelsen
meddelar jämlikt 2 § i styrelsens instruktion den 30 juni 1947
(nr 496) legitimationsbevis såsom veterinär åt behöriga svenska medborgare.

Av intresse i detta sammanhang är även lagen den 30 juni 1960 (nr 408)
om behörighet att utöva läkaryrket (ändrad 1963: 252 och 1964: 214), vilken
lag kompletteras av lagen s. d. (nr 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område (den s. k. kvacksalvarlagen), samt
lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket
(ändrad 1964:550).

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen tramhåller att återkallande av legitimation ej nämnts i
vare sig allmänna veterinärinstruktionen eller instruktionen för styrelsen.
Styrelsen anser sig därför ej ha möjlighet att dra in ett utfärdat legitimationsbevis.
Denna brist har uppmärksammats i några fall av förtidspensionering
på grund av sinnessjukdom samt av grov oskicklighet och bedrägligt
förfarande i anslutning till alkoholism. Styrelsen förordar att bristen
avhjälps samt att frågor rörande behörigheten att utöva veterinäryrket och
veterinärens ställning som legitimerad samlas i en behörighetslag såsom
skett för läkare och tandläkare. I en dylik lag bör enligt styrelsen också
regleras sådan djursjukvård som utövas av annan än behörig veterinär.

Veterinärstyrelsens förslag till lagtext motsvarar i allt väsentligt behörighetslagen
för läkare. Därjämte innehåller förslaget såsom 1 § följande
bestämmelser, vilka i huvudsak har förebilder i kvacksalvarlagen.

Den, som mot ersättning undersöker hälsotillståndet hos eller behandlar
annans djur för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidtaga
eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte, må ej
under utövning av sådan verksamhet

a) undersöka eller behandla sådana smittsamma sjukdomar på vilka
epizootilagen är tillämplig eller som avses i förordningen om bekämpande
av salmonellainfektion hos djur,

b) undersöka eller behandla djur under allmän eller lokal bedövning
eller med användande av receptbelagda läkemedel,

c) beteckna sig veterinär eller begagna titel eller yrkesbeteckning, vari
sådan benämning ingår eller som giver sken av att han är legitimerad eller
eljest auktoriserad av myndighet.

Dessa bestämmelser gälla dock ej den som innehar behörighet att utöva
veterinäryrket eller som eljest är i sin verksamhet ställd under veterinär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1965 7

styrelsens tillsyn och erhållit styrelsens medgivande till undantag från bestämmelserna.

Till närmare motivering av dessa bestämmelser anför veterinärstyrelsen,
att förbudet under a) med hänsyn till risken för smittöverföring bör omfatta
inte bara behandling utan även undersökning, att användning av bedövningsmedel
bör förbjudas med hänsyn till därmed lörenade möjligheter
till osakkunniga ingrepp samt att huvudsakliga syftet med förbudet under
b) i övrigt är att hämma okontrollerad användning av antibiotika, hormoner
eller gifter.

Remissyttrandena

Veterinärstyrelsens förslag om att utfärda en särskild behörighetslag för
veterinärer tillstyrks av så gott som samtliga remissorgan. Flera av dessa
uttalar sin tillfredsställelse med att ett enhetligt regelsystem skapas för
samtliga legitimationskrävande yrken på hälso- och sjukvårdens område.
RLF förordar dock uppskov med lagstiftningsfrågan till dess statsmakterna
tagit ställning till föreliggande förslag om veterinärutbildningens och
den veterinärmedicinska forskningens organisation och inriktning.

Från en del håll understryks att lagen inte får onödigtvis fördyra djurhälsovården.
Sveriges lantbruks förbund yttrar.

Receptbelagda läkemedel används i relativt stor omfattning inom djurskötseln,
och behandling av djur med dessa läkemedel görs ej enbart av
veterinärer utan av djurägarna själva, av anställda personer och även av
andra, exempelvis seminbiträden. Med en hård tolkning synes exempelvis
en anställd djurskötare ej få behandla arbetsgivarens djur med receptbelagda
läkemedel. Om del av djurskötarens lön betraktas som sådan ersättning
som avses i 1 §, skulle behandlingen nämligen inte vara tilläten. Eu
seminassistent skulle ej heller få använda receptbelagda preparat för behandling
av dräktighetsstörningar hos djur. I stället skulle veterinär behöva
tillkallas för att utföra dylika åtgärder. En så betydande inskränkning
av nuvarande möjligheter för icke veterinär personal att behandla djur är
ej sakligt motiverad. Ett strikt följande av förslagets 1 § torde också förhindra,
att rutinpersonal används för vissa massundersökningar av husdjur,
såsom tuberkulinundersökningar etc. Det finns enligt förbundets mening
ej skäl att använda veterinärer för sådana undersökningar. En så dyrbar
arbetskraft skulle medföra avsevärda kostnadsökningar för jordbrukarna,
vilket ej vore förenligt med rationaliseringssträvandena och kostnadsjakten
inom vårt jordbruk.

Liknande uttalanden görs av RLF och lantbruksstyrelsen samt av Hushållningssällskapens
förbund, som dessutom vänder sig mot bestämmelserna
i 1 § a) och c) i veterinärstyrelsens lagförslag. Dessa synes förbundet
såvitt rör a) obehövliga och i fråga om c) svårgenomförda eftersom benämningen
veterinärassistent redan är i bruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1965
Departementschefen

I likhet med veterinärstyrelsen och flertalet remissorgan anser jag att
lagbestämmelser om behörighet att utöva veterinäryrket bör utan uppskov
utfärdas i nära överensstämmelse med vad som redan gäller för läkare och
tandläkare. Jag finner det också vara ett allmänt intresse att behörighetsreglerna
kompletteras med bestämmelser som hindrar kvacksalvare att behandla
djursjukdomar, som är särskilt smittfarliga för omgivningen, och
att missbruka veterinärtiteln. Sådana bestämmelser torde lämpligen böra
i lagen placeras efter behörighetsreglerna samt utformas i nära anslutning
till 1 § första stycket, 2 § a) och 6—8 §§ kvacksalvarlagen. Naturligtvis bör
bestämmelserna inte drabba anställd djurskötare som behandlar arbetsgivarens
djur enligt veterinärs ordination. En sådan avgränsning av bestämmelsernas
tillämpningsområde torde motsvara vad som är avsett i fråga om
kvacksalvarlagen (se prop. 1960: 141 s. 187). För att förebygga eventuella
olägenheter av bestämmelserna bör veterinärstyrelsen få befogenhet att dispensera
från dem. Vad veterinärstyrelsens förslag till 1 § innehåller utöver
det nu sagda anser jag mig inte böra biträda. Erforderlig kontroll över användningen
av bedövnings- och läkemedel torde få anordnas med stöd av
annan lagstiftning. Vad angår frågan om undersökning av smittsam sjukdom
vill jag hänvisa till att 2 § a) kvacksalvarlagen avser endast behandling.
Detta motiverades i propositionen (1960: 141 s. 187) med att kvacksalvaren
givetvis först måste undersöka patienten för att kunna efter måttet
av sin förmåga fastställa sjukdomens natur av behandlingsförbjuden eller
ej.

Frågan om rätten att tillkännage specialitet inom viss gren av veterinäryrket
bör regleras genom tillämpningsföreskrifter som utfärdas av Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av veterinärstyrelsen. Mål om
specialistbehörighet för veterinär bör — liksom redan är fallet beträffande
mål om specialistbehörighet för läkare och tandläkare — vid besvär hos
Kungl. Maj :t prövas och avgöras av regeringsrätten.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet på grundval
av veterinärstyrelsens förslag utarbetats förslag till lag om behörighet
att utöva veterinäryrket m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Bo S. Hedström

* Denna bilaga har uteslutits här. Frånsett redaktionella jämkningar stämmer bilagan överens
med det vid propositionen fogade lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1965

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 17 december
1964.

Närvarande:

justitierådet Hagbergh,
regeringsrådet Wilkens,
justitieråden Riben,

Bergsten.

Enligt lagrådet den 1 december 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 13 november 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om behörighet att utöva
veterinäryrket m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Berndt Erneholm.

Lagförslaget föranledde följande yttranden av lagrådet.

Enligt det remitterade förslaget skall behörigheten att utöva veterinäryrket
regleras i nära överensstämmelse med vad som redan gäller för läkare
och tandläkare. Bestämmelserna i förslaget ha därför till väsentlig
del utformats med ledning av de åren 1960 och 1963 antagna lagarna om
behörighet att utöva läkaryrket och tandläkaryrket; även 1960 års s. k.
kvacksalvarlag har till viss del tjänat såsom mönster. I åtskilliga fall avvika
emellertid bestämmelserna i förslaget i rent redaktionellt hänseende från
förebilderna i dessa lagar. Då den språkliga utformningen av 1960 och 1963
års lagar är fullt godtagbar och olikheter av denna art i vissa fall kunna
föranleda tvekan om bestämmelsernas innebörd, hemställer lagrådet, att
lagtexten måtte, i den mån saklig överensstämmelse med nämnda lagar är
avsedd, även språkligt avfattas lika med dessa.

Utöver vad som följer av det nu sagda vill lagrådet förorda några jämkningar
av lagtexten.

10 § upptager i såväl första som andra stycket en tämligen utförlig beskrivning
å den verksamhet för behandling av djur som åsyftas med bestämmelserna.
Andra stycket synes kunna förenklas genom att där i stället
hänvisas till den i första stycket avsedda verksamheten och samma hänvisning
bör då även ske i paragrafens tredje stycke (jfr kvacksalvarlagen 2 och

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1965

6 §§). Lagrådet förordar att andra stycket ges den lydelsen, att om den,
som saknar behörighet att utöva veterinäryrket men förvärvat veterinärtitel
eller annan titel vari ordet veterinär ingår, begagnar titeln i verksamhet
som sägs i första stycket, det åligger honom att därvid tydligt utmärka titelns
ursprung och beskaffenhet, samt att den i tredje stycket gjorda hänvisningen
får gälla i första stycket avsedd verksamhet. Vidare bör tredje
stycket avfattas så att det klart framgår att även där är fråga om person
som saknar behörighet att utöva veterinäryrket.

Dispensregeln i paragrafens sista stycke bör lämpligen formuleras så att
den avser undantag från bestämmelserna »i denna paragraf».

Straffbestämmelserna i 11 § i det remitterade förslaget synas bli mera
överskådliga om de bestämmelser som hänföra sig till 10 § överföras till en
särskild paragraf. 11 § skulle i så fall, efter det föreslagna första stycket,
innehålla ett andra stycke med bestämmelse om straff för veterinär som
bryter mot föreskriften i 9 § första stycket.

En följande paragraf, betecknad 12 §, bör under angiven förutsättning
upptaga ett första stycke, motsvarande det remitterade förslaget 11 § andra
stycket, med bestämmelse om straff för smittfarligt kvacksalveri. Första
punkten bör, i stället för det remitterade förslagets uttryck »i annat fall»,
innehålla en reservation att bestämmelsen ej gäller om gärningen är belagd
med straff enligt 11 §. I ett andra stycke skulle därefter inflyta ett stadgande
om straff för den som bryter mot någon av bestämmelserna i 10 §
andra och tredje styckena.

Därest förslagets straffbestämmelser uppdelas på två paragrafer, komma
12 och 13 §§ i förslaget att betecknas 13 och 14 §§.

I tredje stycket av övergångsbestämmelserna har upptagits föreskrift om
att behörighet enligt 37 § 1 mom. b) allmänna veterinärinstruktionen skall
jämställas med legitimation enligt nya lagen, varvid dock stadgats undantag
för det fall då fråga är om begränsad behörighet som grundas på tillstånd
av Kungl. Maj :t. Att i undantaget sålunda angiva att det skall vara
fråga om behörighet, som grundas på tillstånd av Kungl. Maj :t, synes med
hänsyn till avfattningen av nämnda bestämmelse i veterinärinstruktionen
överflödigt. Lagrådet vill förorda att i första punkten av ifrågavarande övergångsbestämmelse
inskjutas orden »såframt behörigheten ej är begränsad»
och att tredje punkten undergår en därtill anpassad jämkning.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1965

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 december 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström*
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 17 december
1964 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 13 november 1964
remitterade förslaget till lag om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.
och redogör för yttrandet samt anför ytterligare följande.

I ett av veterinärstyrelsen avgivet förslag till allmän veterinärinstruktion
har begreppet tj änsteveterinär fått en ny innebörd. Därmed skall i allmänhet
avses endast distriktsveterinär och inte, såsom nu, även stadsveterinär.
Uttrycket tjänsteveterinär förekommer bl. a. i 9, 10 och 13 §§ hälsovårdsstadgan
den 19 december 1958 (nr 663). Vid ett genomförande av den nya
terminologin torde dessa paragrafer böra ändras så, att de fortfarande blir
tillämpliga på stadsveterinär. Det torde, om riksdagen inte uttalar annan
mening i samband med behandlingen av förenämnda lagförslag, ankomma
på Kungl. Maj :t att ändra hälsovårdsstadgan enligt vad nu sagts.

Föredraganden hemställer härefter att lagförslaget måtte, med vissa jämkningar
av redaktionell art, enligt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till 1965 års riksdag
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bo S. Hedström

Stockholm 1965. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640788