Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
1
Nr 63
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående det statliga
utvecklingsbiståndets administration; given Stockholms
slott den 5 mars 1965.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
statsrådet hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ulla Lindström
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av en av statskontoret företagen utredning om det statliga
utvecklingsbiståndets administration föreslås i propositionen att nämnden
för internationellt bistånd (NIB) skall upphöra den 1 juli 1965, vid vilket
datum ett nytt centralorgan för biståndsverksamheten benämnt styrelsen
för internationell utveckling upprättas. Det nya organet föreslås få ställning
som ämbetsverk under utrikesdepartementet med en generaldirektör
som chef. Till det nya organet koncentreras administrationen av det bilaterala
tekniska, humanitära och finansiella biståndet samt förekommande
verksfunktioner avseende det multilaterala biståndet. Eftersom den nya
styrelsen skall fungera som centralt administrativt organ för hela den
svenska biståndsverksamheten, förutsätts den få en i förhållande till NIB
betydligt utvidgad organisation.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 63
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 5 mars 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lindström fråga om det statliga utvecklingsbiståndets administration
samt anför.
Inledning
Den 20 september 1963 uppdrog jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
åt statskontoret att företaga utredning av personalorganisationen
och administrationen inom nämnden för internationellt bistånd (NIB) samt
att framlägga därav föranledda förslag. Den 1 november samma år uppdrogs
åt statskontoret att även utreda relationerna mellan NIB och dess fältprojekt.
Den 3 januari 1964, slutligen, fick utredningen tilläggsdirektiv att
framlägga förslag till en närmare samordning av de olika biståndsformernas
centrala administration.
Första avsnittet av statskontorets utredning lades till grund för de förslag
beträffande NIB:s organisation, som genomförts under innevarande
budgetår (prop. 1964: 1 bil. 5 s. 41, SU 53, rskr 156). Även den andra delen
av uppdraget har nu slutförts.
Vid utvidgningen av uppdraget i januari 1964 angavs i direktiven bl. a.
Enligt departementsstadgan sorterar det tekniska och humanitära biståndet
under utrikesdepartementet, medan det finansiella biståndet sorterar
under finansdepartementet och det kommersiella under handelsdepartementet.
I finansdepartementets handläggning av ärenden rörande det bilaterala
finansiella biståndet ingår f. n. vissa uppgifter av administrativ natur. I
huvudsak delegeras emellertid den löpande administrationen av det bilaterala
finansiella biståndet till särskilda experter och myndigheter, verksamma
på de områden som respektive biståndsinsatser avser. Även i flera
andra biståndsgivande stater skiljer sig den departementala och administrativa
handläggningen av den finansiella biståndsgivningen från motsvarande
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
förfarande med avseende på det tekniska biståndet. Detta är i och för sig
naturligt, eftersom det rör sig om väsentligen skilda typer av biståndsverksamhet.
Bilateralt tekniskt och finansiellt bistånd lämnas emellertid stundom
till samma eller sinsemellan integrerade projekt. Av detta och andra
skäl bör formerna för samarbetet mellan berörda departement och myndigheter
när det gäller olika typer av bilateralt bistånd närmare övervägas.
Det kan härvid bli fråga om dels en utbyggnad av det samråd som redan
nu fortlöpande äger rum mellan dessa departement och myndigheter, dels
en fördjupad samverkan på det exekutiva planet, eventuellt i förening med
en viss centralisering av härför lämpade arbetsuppgifter.
Det svenska biståndet till u-länder genom olika FN-organ (det multilaterala)
föranleder viss medverkan av NIB, närmast i form av rekrytering av
experter samt uttagande av stipendiater på de internationella organens begäran.
Avvägningen av anslagen till FN-organen sammanhänger med politiska
bedömningar inom ramen för utrikespolitiken och har därför handlagts
utanför NIB. Sambandet mellan bilateral och multilateral biståndsverksamhet
har förstärkts påtagligt under senare år. ökningar av multilaterala
anslag medför ökade krav på rekrytering av experter, konsulter m. m.
Direkt anknytning sker även mellan biståndsaktioner, finansierade av FNorgan,
och svenska fältprojekt i u-länder. Beslut om anslag och aktiviteter
på det internationella planet har visat sig få en återverkan även på NIB och
påkallar förr eller senare nämndens tjänster. Det kan därför nu finnas skäl
att vidga NIB:s befattning med de multilaterala biståndsärendena. Som berednings-
eller remissorgan för sådana ärenden kan NIB behöva en organisatorisk
förstärkning och/eller bör dess chef deltaga i det interdepartementala
samarbete, som f. n. sker genom en särskild arbetsgrupp med representanter
för utrikes-, finans- och handelsdepartementen, liksom i den
s. k. FN-nämnden, vari samtliga svenska kontaktkommittéer för olika FNorgan
ingår.
Överhuvudtaget bör möjligheterna till en närmare samordning av de olika
biståndsformernas centrala administration förutsättningslöst prövas, i syfte
att åstadkomma en rationell förvaltning av u-hjälpsanslagen och effektiva
föibindelselinjer till de svenska biståndsprojekten i u-länder.
Statskontoret har i detta senare avsnitt av utredningen biträtts av två
särskilda sakkunniga, nämligen landshövdingen Valter Åman, ordförande
i NIB:s styrelse, och dåvarande statssekreteraren, nuvarande generalsekreteraren
i NIB Ernst Michanek. För sitt uppdrag har utredarna haft samtal
och diskussioner med representanter för berörda myndigheter och organisationer.
Under hösten 1964 har de vidare besökt ett antal biståndsadministrerande
myndigheter och institutioner i Storbritannien och Frankrike, i Nederländerna
och Västtyskland. I det senare studiebesöket deltog även representanter
för utrikes- och finansdepartementen. Administrativa förhållanden
vid fältprojekt samt kontakten mellan projekt och svenska beskickningar
har även studerats under resor, nämligen i Algeriet, Ceylon, Etiopien,
Indien, Libanon, Pakistan och Tunisien.
Resultatet av utredningen föreligger i en redogörelse (slene.), betitlad
»Det statliga utvecklingsbiståndets administration», dagtecknad den 19 februari
1965.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
Samråd i ärendet har ägt rum med NIB, som därvid förklarat sig icke ha
något att erinra mot att biståndsadministrationen organiseras i huvudsaklig
överensstämmelse med de förslag som framläggs i redogörelsen.
Utvecklingsbiståndets nuvarande omfattning och administration
Den svenska u-hjälpen var till omfånget relativt begränsad fram till början
av 1960-talet och företedde i administrativt avseende en splittrad bild.
Splittringen hade uppkommit som en återspegling av biståndsverksamhetens
organisation på det internationella planet. De olika FN-organ, som
handlägger bl. a. biståndsfrågor, hänvände sig vanligen i sådana ärenden
direkt till sina kontaktorgan eller kontaktmän inom förvaltning och näringsliv
i Sverige. Visserligen förekom viss samordning. Inom utrikesdepartementet
bereddes frågor som rörde den politiska bedömningen av biståndsärenden.
Den bilaterala hjälpen administrerades av Centralkommittén för
svenskt tekniskt bistånd, som var ett halvstathgt organ med representanter
för såväl folkrörelserna som statsmakterna och med statsanslag för större
delen av sin verksamhet. Utan att ha formella samordningsuppgifter hade
kommittén kommit att tjänstgöra som en naturlig centralpunkt för dem
som var engagerade i eller intresserade av olika biståndsuppgifter. Samordningen
genom utrikesdepartementet och Centralkommittén var dock otillräcklig.
På våren 1960 tillsattes en utredning, administrationsutredningen för
biståndet till utvecklingsländerna, med uppgift att uppdraga riktlinjer för
hur en effektiv administration av u-hjälpen borde utformas och fungera.
Utredningen avgav två betänkanden, varav det ena behandlade utvecklingshjälpens
administration (SOU 1961:22) och det andra rekryteringen av
svenska fackmän för tjänstgöring i hjälpprojekt utomlands samt mottagning
och placering i Sverige av stipendiater från u-länder m. in. (SOU
1961: 50).
På grundval av utredningens arbete föreslog Kungl. Maj:t i prop. 1961:
174 att ett helstatligt organ för handläggning av biståndsfrågor skulle inrättas.
Sedan riksdagen godkänt förslaget (SU 1961:157, rskr 365) inrättades
det nya organet, som fick namnet nämnden för internationellt bistånd
(NIB) och trädde i funktion den 1 januari 1962. Nämnden är centralorgan
för det statliga tekniska biståndet till u-länder och har till uppgift
att sköta den löpande administrationen av bilateral teknisk biståndsverksamhet.
Omfång, inriktning och avvägningar av det tekniska biståndet —
biståndspolitiken — bestäms av regering och riksdag, men till nämndens
funktioner hör att utarbeta förslag till biståndsinsatser även på längre sikt,
varpå politiska beslut kan grundas, och att bearbeta och verkställa statsmakternas
förslag resp. beslut. Nämnden lyder under utrikesdepartementet, och
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
det svenska bistånd, som lämnas genom internationella organ eller direkt
trän Sverige till vissa u-länder, samordnas med den utrikespolitik, som för
övrigt utformas inom departementet.
Sedan NIB:s tillkomst har emellertid omfattningen starkt vuxit även av
andra biståndsformer, som under nämndens uppbyggnadsskede ansetts böra
administreras utanför denna. Här åsyftas närmast det finansiella och i
nagon mån det humanitära biståndet. Även det handelspolitiska och kommersiella
biståndet har genom sin nära anknytning till den allmänna handelspolitiken
ansetts böra ligga utanför biståndsorganets kompetens.
Medan nämnden administrerar viss stipendiatverksamhet och expertrekrytering
med anknytning till det multilaterala tekniska biståndet handläggs
detta i övrigt, huvudsakligen anslag till olika FN-organ, inom utrikesdepartementet.
Avvägningen av dessa anslag bedöms inom ramen för utrikespolitiken.
Ett nordiskt tekniskt bistånd har vidare inletts och administreras
i särskilda former.
Samtidigt som således andra biståndsformer framträtt vid sidan av det
rent bilaterala tekniska biståndet, har gränserna mellan dem och den tekniska
hjälpen blivit mindre skarpa.
Här må erinras om den ganska avsevärda expansion, som den svenska
u-hjälpen undergått på senare år och som skall fortsätta mot det av riksdagen
år 1962 angivna målet: 1 % av nationalinkomsten. Utvecklingen
framgår av följande tabell. Siffrorna (i milj. kr.) avser anslagen för budgetåren
1961/62—1964/65 samt förslagen till anslag i statsverkspropositionen
för budgetåret 1965/66.
61/62 |
62/63 |
63/64 |
64/65 |
65/66 |
|
Bilateralt och nordiskt tekniskt |
|||||
bistånd (III, V o. VIII ht) |
21,2 |
22,7 |
36,0 |
40,2 |
61,5 |
(III ht) ................ |
19,3 |
42,2 |
53,4 |
71,7 |
79,4 |
Humanitärt bistånd (III ht).. |
2,0 |
5,0 |
5,0 |
7,5 |
7,5 |
(VII ht) ................ Multilateralt finansiellt bistånd |
— |
20,0 |
50,0 |
70,0 |
90,0 |
(VII ht)................ |
10,0 |
40,2 |
32,1 |
36,1 |
41,4 |
52,5 |
130,1 |
176,5 |
225,5 |
279,8 |
I det följande lämnas i huvuddrag en redogörelse för den nuvarande
administrationen av den officiella svenska biståndsverksamheten.
Tekniskt bistånd
Det bilaterala tekniska biståndet redovisas i riksstaten
under tredje huvudtiteln. Anslagen utbetalas och disponeras av NIB och i
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
viss del av byggnadsstyrelsen. För budgetåret 1964/65 är anslagna till denna
verksamhet 34,3 milj. kr., varav 3,2 milj. kr. för NIB:s administration,
23 milj. kr. för fältprojekt, 2,6 milj. kr. för bilateralt bistånd i anslutning
till FN:s Särskilda fond, 4,5 milj. kr. för stipendiat- och kursverksamhet
samt 1 milj. kr. för rekrytering och utbildning av experter. I årets statsverksproposition
(bil. 5 s. 28) föreslås 55 milj. kr. för det bilaterala tekniska
biståndet. I avvaktan på särskild proposition i ämnet har endast upptagits
ett preliminärt beräknat belopp för NIB:s administration med 3,5
milj. kr. För fältprojekt har begärts 45 milj. kr. (vari ingår 2,6 milj. kr.
för bistånd i anslutning till Särskilda fonden) och för övrig verksamhet 6,5
milj. kr.
Vid sidan av detta bilaterala bistånd bidrar Sverige till utvecklingsbiståndet
även genom nordisk och skandinavisk samverkan. Tredje huvudtiteln
upptar för detta ändamål för budgetåret 1964/65 2,75 milj. kr., vilket i årets
statsverksproposition (bil. 5 s. 48) föreslås höjt till 3,5 milj. kr. Medlen
går till Nordic Tanganyikan Centre. Sverige betalar hälften av utgifterna.
Verksamheten administreras av en internordisk styrelse med sekretariat.
Under femte huvudtiteln är vidare för budgetåret 1964/65 upptaget ett anslag
av 2,8 milj. kr. till det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea.
Anslaget utbetalas och disponeras av statskontoret efter Kungl. Maj :ts föreskrifter.
Insatsen härstammar från ett avtal år 1956 mellan de skandinaviska
regeringarna å ena sidan och koreanska regeringen samt FN:s hjälporgan
(UNKRA) å den andra. Årets statsverksproposition (bil. 7 s. 382)
upptar det svenska bidraget till 2,7 milj. kr. Även denna insats står under
ledning av en interskandinavisk styrelse med exekutivorgan. Till biståndsanslagen
brukar också hänföras ett anslag under åttonde huvudtiteln till
Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Institutet leds av en styrelse i vilken
även övriga nordiska länder är representerade. Anslagna medel ställs till
Uppsala universitets förfogande. Anslaget för budgetåret 1964/65 uppgår
till 283 000 kr. och föreslås för budgetåret 1965/66 (prop. 1965: 1 bil. 10 s.
491) höjt till 327 000 kr.
Också anslagen för Sveriges bidrag till de multilaterala tekniska
biståndsprogrammen redovisas under tredje huvudtiteln. För
budgetåret 1964/65 anslogs totalt 71,7 milj. kr. härför, varav under följande
anslag: FN:s utvidgade tekniska biståndsprogram (EPTA) 10,4 milj.
kr., FN:s Särskilda fond 42,4 milj. kr., FN:s barnfond (UNICEF) 3,9 milj.
kr., Biträdande experter för multilateral biståndsverksamhet 3 milj. kr. samt
Övrigt multilateralt tekniskt bistånd 12 milj. kr. Årets statsverksproposition
(bil. 5 s. 22) upptar totalt under denna rubrik 79,4 milj. kr., varav till
resp. anslag 13 milj. kr. (EPTA), 46,8 milj. kr. (Särskilda fonden), 5,2 milj.
kr. (UNICEF), 4 milj. kr. (Experter) samt 10,4 milj. kr. (övrigt multilateralt
tekniskt bistånd).
Anslagen till EPTA, Särskilda fonden, UNICEF och övrigt multilateralt
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
tekniskt bistånd utbetalas och disponeras av utrikesdepartementet. Under
det sistnämnda anslaget inryms bl. a. samarbetsavtal med UNESCO, FAO
och ILO avseende svenskt bidrag till finansiering av ett antal undervisningsoch
yrkesskoleprojekt för afrikanska kvinnor. Verksamheten administreras
av respektive FN-organ. Anslaget Övrigt multilateralt tekniskt bistånd avses
även täcka utgifter, som uppkommer till följd av politiska rekommendationer
i FN och som inte kunnat förutses i samband med anslagsbehandlingen.
I detta sammanhang bör också nämnas, att vissa internationella organ
alltjämt tar direktkontakt med närmast berörda svenska fackmyndighet för
rekrytering av experter. Sålunda vänder sig ICAO direkt till luftfartsstyrelsen
och ITU till telestyrelsen med hänsyn till att kandidater för expertuppdrag
på dessa områden så gott som uteslutande kan rekryteras inom resp.
verk.
Slutligen bör erinras om att förutom de under tredje huvudtiteln upptagna
direkt anslagen till multilateral teknisk biståndsverksamhet under skilda
huvudtitlar redovisas anslag till FN:s fackorgans reguljära budgetar —
FAO, ILO, UNESCO, m. fl. F. n. torde en inte oväsentlig del av dessa fackorgans
reguljära medel komma u-länderna till godo.
Humanitärt bistånd
Anslaget för humanitärt bistånd upptas under tredje huvudtiteln för
budgetåret 1964/65 till 7,5 milj. kr. I årets statsverksproposition (bil. 5 s.
50) föreslås samma belopp. Anslaget utbetalas och disponeras av utrikesdepartementet.
Medel härur las i anspråk för olika biståndsinsatser av nödhjälpskaraktär,
för stödbidrag till biståndsaktioner av frivilligorganisationer
såsom missionen, Rädda barnen och Röda korset samt för flyktingändamål.
Finansiellt bistånd
Det bilaterala finansiella biståndet redovisas under
sjunde huvudtiteln. För budgetåret 1964/65 uppgår anslaget till 70 milj. kr.,
medan i årets statsverksproposition (bil. 9 s. 77) föreslås 90 milj. kr. Inom
ramen för denna biståndsform förekommer såväl krediter som gåvor. De
förra lämnas för finansiering av utvecklingsprojekt eller utvecklingsprogram,
de senare huvudsakligen i form av varor. För administrationen av
detta bistånd svarar f. n. finansdepartementet, som emellertid delegerar vissa
löpande administrativa uppgifter till särskilda experter och myndigheter.
Den finansiella biståndsgivningen sker i nära samråd med övriga berörda
departement och med NIB.
Det multilaterala finansiella biståndet utgörs av bidrag
till Internationella utvecklingsfonden (IDA). Bidraget redovisas under sjun
-
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1965
de huvudtiteln. För budgetåret 1964/65 uppgår bidraget till 36,1 milj. kr. I
årets statsverksproposition (bil. 9 s. 89) har det upptagits till 41,4 milj. kr.
IDA-bidraget handhas av finansdepartementet i samarbete med riksbanken.
Handelspolitiskt och kommersiellt bistånd
De handelspolitiska och kommersiella biståndsfrågorna handläggs inom
handelsdepartementet i samråd med utrikes- och finansdepartementen samt
i förekommande fall med jordbruksdepartementet. Biståndsåtgärderna inom
det förstnämnda området berör bl. a. tull- och importpolitiken gentemot uländerna
liksom också frågan om stabilisering av dessas råvaruexport. Åtgärderna
är av sådan art, att de inte kan särskiljas från övriga handelspolitiska
åtgärder.
De kommersiella biståndsåtgärderna omfattar f. n. statlig exportkreditgarantigivning.
Garantiärenden handläggs av exportkreditnämnden. Inom
en total garantiram på 3 miljarder kr. har 800 milj. kr. reserverats för s. k.
u-garantier, dvs. garantier som ges på speciellt gynnsamma villkor vid viss
export av betydelse för u-länders ekonomiska och sociala framåtskridande.
Samråd
För samråd i biståndsärenden håller departementen kontakt sinsemellan.
De löpande kontakterna består i delgivning till intresserade parter av inkommande
rapporter från utrikesförvaltningen och av annan skriftväxling samt
i remittering för yttrande om eller kommentarer till framförda förslag.
Dagliga underhandskontakter upprätthålls på tjänstemannaplanet. Tjänstemän
i utrikes- och finansdepartementen är vidare medlemmar av biståndsnämndens
styrelse. Därjämte förekommer regelbundet samråd om biståndsfrågor
av mer principiell natur i den s. k. u-gruppen, som sammanträder ca
en gång i månaden. Detta informella organ är sammansatt av de för biståndsärendena
närmast ansvariga tjänstemännen inom utrikes-, finans- och handelsdepartementen
under ordförandeskap av utrikesdepartementets representant.
Till sammanträdena kallas generalsekreteraren i NIB eller dennes
ställföreträdare. När de behandlade ärendenas art så motiverat, har även
företrädare för jordbruksdepartementet och för det nordiska Tanganyikaprojektet
kallats.
Till denna genomgång av biståndsverksamhetens nuvarande administration
bör tilläggas att utrikesdepartementet och utrikesförvaltningens organ
utomlands tar åtskillig befattning med samtliga statliga biståndsformer.
Sålunda biträder utrikesförvaltningen vid förhandlingar med mottagarländer
såväl i fråga om tekniskt som finansiellt bistånd. Svenska beskickningar
i u-länder ger vidare genom sin rapportering underlag för beslut i olika biståndsfrågor
och tjänstgör som serviceorgan för besökande förhandlare och
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1965
experter. De har även många uppgifter i samband med administrationen av
bilaterala svenska biståndsprojekt. Genom kontakten med FN och dess fackorgan
och andra internationella organisationer sköter utrikesförvaltningen
också den fortlöpande bevakningen av frågor inom den multilatera biståndsverksamheten.
Finansdepartementet och riksbanken ombesörjer de svenska
kontakterna, bl. a. i frågor rörande multilateralt finansiellt bistånd, med
Världsbanken, Internationella finansieringsbolaget och Internationella utvecklingsfonden
(IDA).
Statskontorets utredning
Sammanfattning
I sitt förslag »Det statliga utvecklingsbiståndets administration» föreslår
statskontoret att nämnden för internationellt bistånd den 1 juli 1965 ersätts
av ett ämbetsverk, benämnt statens styrelse för internationellt bistånd,
med en generaldirektör som chef. Han skall även vara ordförande i
verkets styrelse, som föreslås bli av lekmannatyp och ha sex ledamöter utöver
ordföranden. NIB :s råd föreslås avskaffat.
Statskontoret föreslår en samordning av biståndsverksamheten, så att
handläggningen av bilaterala tekniska, humanitära och finansiella biståndsärenden
koncentreras till den nya centrala biståndsmyndigheten. Som bilaterala
betraktas härvid även svenska biståndsinsatser i anslutning till den
av internationella organ bedrivna biståndsverksamheten. I ärenden rörande
Sveriges bidrag till dessa organ, dvs. det svenska multilaterala biståndet
i egentlig mening, bör förekommande verksfunktioner anförtros biståndsmyndigheten,
i den mån de inte åligger riksbanken.
Det humanitära bistånd, som överförs till biståndsmyndigheten enligt
förslaget, omfattar katastrofhjälp, i den mån den inte är av rent multilateral
natur (huvudsakligen vissa mer eller mindre stående anslag till flyktingsprogram),
samt bidrag till icke-statliga organisationer, inklusive missionen,
som bedriver teknisk eller humanitär biståndsverksamhet.
Det bilaterala finansiella bistånd, som föreslås överfört, innefattar både
kredit- och gåvohjälp, s. k. parallellfinansieringsoperationer och andra biståndsinsatser
i anslutning till Världsbanksgruppens verksamhet.
Det nordiska biståndet för svenskt vidkommande föreslås dock inte bli
helt inordnat under biståndsmyndigheten förrän vid eventuell tillkomst avytterligare
nordiska projekt.
Vissa fackbetonade delar av biståndsadministralionen föreslås bli »utkontrakterade»
på utomstående myndigheter. Sådan decentralisering förordas
för bl. a. stipendiatverksamheten.
Biståndsmyndigheten föreslås skola framlägga förslag till anslag för bila -
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
teralt tekniskt och humanitärt bistånd och därmed integrerat finansiellt bistånd
i sina årliga petita. Beträffande anslag till övrigt bilateralt finansiellt
bistånd och multilateralt bistånd bör biståndsmyndighetens medverkan ske
inom ramen för ett interdepartementalt samrådsarrangemang.
Ett samrådsbehov föreligger i sådana frågor av principiell innebörd, där
flera departements arbetsområden är berörda. För att tillgodose detta föreslås
ett formaliserat arrangemang med regelbundna sammanträden på statssekreterarnivå
och under ordförandeskap av ett statsråd.
Den nya statens styrelse för internationellt bistånd föreslås bli organiserad
på sju byråer, fördelade på tre avdelningar för tekniskt bistånd, för finansiellt
bistånd samt för administrativa ärenden m. m.
Bedömning av nuvarande ordning
Statskontoret beskriver i sin utredning de olika biståndsformerna och
konstaterar, att skiljelinjerna mellan u-hjälpens humanitära och utvecklingsfrämjande
syften i regel är oklara och att detta även gäller dess medel
— kapital, expertkunskaper, handelslättnader eller kommersiellt stöd. Renodlade
former är sällsynta och avsiktliga kombinationer av olika biståndsslag,
s. k. integrerat bistånd, ofta fördelaktiga. En viktig uppgift för planeringen
av svenskt bistånd måste vara att arbeta fram lämpliga kombinationer
av biståndsslag.
Olika slag av bistånd hänger alltså nära samman. De påverkar varandra
i hög grad och biståndsverksamheten måste betraktas som en enhet. Administrationen
av verksamheten bör därför också ske enhetligt i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsförvaltningen vedertagna former. Statskontoret
anser emellertid att handläggningen f. n. icke tillgår på detta sätt. Verksamheten
är splittrad på flera organ och verkställande uppgifter för ett par biståndsslag
ankommer på departement. Särskilda men ändå otillräckliga
former för samråd förekommer. En enhetlig långtidsplanering saknas.
I utredningen anförs att administrationen av statligt bistånd f. n. är uppdelad
i stort sett med avseende på biståndets medel. Tekniskt bistånd administreras
sålunda av utrikesdepartementet med därtill anknutet verk, NIB,
finansiellt bistånd ankommer på finansdepartementet och handelspolitiskt
samt kommersiellt bistånd på handelsdepartementet i samarbete med utrikes-
och finansdepartementen och — på verksplanet —- kommerskollegium
och exportkreditnämnden. Några specialformer av tekniskt bistånd — det
skandinaviska sjukhuset i Korea, teleteknik etc. — handläggs av andra
fackmyndigheter än de nu uppräknade. Utrikesdepartementet skall i princip
medverka i nu uppräknade organs officiella förbindelser med utlandet, oavsett
biståndsslaget.
Handläggningen av tekniskt bistånd är som nämnts uppdelad så, att utrikesdepartementet
självt är verkställande organ för multilateralt bistånd
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
och NIB ansvarar för bilateralt bistånd,. Härjämte är en del multilaterala
projekt av teknisk karaktär med starka svenska bilaterala inslag uppdelade
mellan dessa båda organ, alltefter den grad av svensk insyn och delaktighet
i administrationen, som väntats bli erforderlig. Utrikesdepartementet svarar
sålunda för några dylika kombinerade projekt avseende kvinnoutbildning i
Atrika, nämnden för kombinerat projekt avseende utbildning av flyktingar
från Palestina och för användningen av ett anslag benämnt Bilateralt bistånd
i anslutning till FN:s Särskilda fond. Ett projekt, Tanganyika-projeklet,
för vilket de fyra nordiska länderna gemensamt står såsom givare, administreras
av en särskild nordisk styrelse med, i vad på Sverige ankommer,
visst biträde av nämnden. Nämnden svarar därutöver för rekrytering av
svensk personal och i stort sett för tillhandahållande av utrustning till alla
projekt av tekniskt bistånd, som i övrigt handläggs av utrikesdepartementet
eller nämnden.
Den statliga biståndsadministrationen är emellertid i viss män uppdelad
även med avseende på syftet. Medan utvecklingsbistånd sålunda handläggs
på sätt, som nu i korthet beskrivits, sköts bistånd med humanitärt huvudsyfte,
oavsett dess medel eller överföringssätt, av utrikesdepartementet.
NIB eller andra myndigheter eller organisationer kan dock givetvis av Kungl.
Maj:t anmodas att rekrytera personal eller tillhandahålla utrustning för ett
humanitärt projekt. Det har enligt statskontorets uppfattning ofta kommit
att bero närmast på tillfälligheter, huruvida en företagen insats betraktats
såsom tekniskt bistånd och i denna egenskap beretts av nämnden före Kungl.
Maj :ts beslut eller den ansetts utgöra humanitärt bistånd och därför beslutats
av Kungl. Maj :t utan beredning av nämnden.
Det samråd beträffande verksamheten som äger rum mellan de biståndsadministrerande
instanserna har enligt redogörelsen icke varit till fyllest för
en effektiv samordning. Statskontoret diskuterar utförligt dessa frågor i sin
utredning med anförande av exempel för att belysa vad man kallar det artificiella
och administrativt föga ändamålsenliga i nuvarande uppdelning på
flera organ av det statliga utvecklingsbiståndets och humanitära biståndets
planering och verkställighet. Den knappa personalen utnyttjas inte optimalt,
gjorda erfarenheter ackumuleras inte tillfredsställande, uppgörande av samlade
biståndsplaner, såväl för ämnesområden som mottagarländer, försvåras
och administrationen erbjuder — allt enligt utredningens åsikt — ur
mottagarländernas och icke-statliga svenska intressenters synvinkel en bild
av stark splittring.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
Förslag till ny organisation
Biståndsorganets kompetens i fråga om de olika biståndsformerna
Sedan utredningen redovisat sina synpunkter på biståndsslagens inbördes
sammanhang och på behovet av en samlad beredning och planering inom
biståndsverksamheten, övergår den till att diskutera de fördelar som kan
uppnås genom en koncentration av arbetsuppgifterna till en instans.
Sammanfattningsvis är enligt utredningen dessa fördelar följande. Det
för en maximering av biståndets utvecklingseffekt erforderliga nära samspelet
mellan olika slags biståndsåtgärder underlättas. Förbättrat underlag
kan åstadkommas för statsmakternas ställningstagande till avvägningen
mellan multilateralt och bilateralt bistånd samt mellan omfattningen av
olika biståndsslag inom vartdera området. Förutsättningarna för långtidsplanering
blir gynnsammare. De knappa personella resurserna i Sverige —
både i fråga om på biståndsområdet heltidsarbetande personal och mer eller
mindre tillfälligt anlitad expertis av olika slag — kan bättre tillvaratagas.
Erfarenheter från biståndsverksamhet av ett slag kan lättare tillgodogöras
inom andra former av sådan verksamhet. Mottagarländers samt på biståndsområdet
verkande internationella organs och svenska frivilligorganisationers
kontakter med svensk statlig biståndsverksamhet underlättas.
Svårigheten, slutligen, att draga klara gränser mellan olika biståndsformer
mister till stor del sin betydelse.
Även om således en stark samordning av biståndsformerna av flera skäl
är önskvärd, måste emellertid, säger utredningen, övervägas om det för någon
eller några biståndsformers del föreligger starkare skäl för separat
handläggning.
Utredningen finner att så är fallet beträffande kommersiellt och handelspolitiskt
bistånd.
Med sådant bistånd avses statliga åtgärder med syfte att underlätta uländernas
export och stabilisera deras exportintäkter, resp. att främja svensk
export av för u-länderna angelägna varor och investeringar i sådana länder.
Utmärkande för dessa båda biståndsformer — i motsats till det bilaterala
tekniska och finansiella biståndet — är att det på förevarande områden
funnits en normal verksamhet långt innan frågan om utvecklingsbiståndet
och dess administration blev aktuell. Det har därför varit naturligt
att se det kommersiella och handelspolitiska biståndet som en
utvidgning av den normala handelspolitiska aktiviteten. Det har varit
lika naturligt, att de administrativa organ, som sysslar med denna verksamhet,
också fått täcka den nytillkomna biståndsaspekten. Det är svårt
eller opraktiskt att skilja ut denna aspekt ur den allmänna handelspolitiken
liksom ur den normala exportstödjande verksamheten. En överföring
av det handelspolitiska och kommersiella biståndets handläggning till en
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
central instans för biståndsärenden synes därför icke lämplig. Utredningen
föreslår ingen ändring i nuvarande ordning, enligt vilken dessa biståndsärenden
handläggs inom handelsdepartementet, som därvid förutsätts upprätthålla
nödvändiga kontakter med andra departement och berörda verk.
Bärande skäl för att organisatoriskt hålla isär handläggningen av bilaterala
tekniska, finansiella och humanitära biståndsärenden anser däremot
utredningen icke föreligga. På vart och ett av de tre områdena förekommer
visserligen insatser, som är helt isolerade från andra, men detta torde enligt
utredningens förmenande mer och mer få karaktär av undantagsfall
och motiverar icke särskilda organisatoriska arrangemang. En biståndsinsats
kan vara isolerad även i den meningen, att förfaringssättet vid dess
planering och genomförande saknar eller har föga gemensamt med metoder,
som begagnas vid andra former av bistånd. Även detta, tror utredningen,
kan förväntas bli mindre vanligt.
Utredningen medger att det humanitära biståndet intar en särställning
därigenom att det innefattar dels insatser av sådan art, att de inte alls
eller obetydligt skiljer sig från tekniskt bistånd, dels omedelbar katastrofhjälp,
som på grund av sin natur givetvis inte medger mera ingående planering
i samband med varje separat insats. Man skulle därför kunna tänka
sig, att ansvaret förlädes till annan instans än den som har att svara för
utvecklingsbistånd. Utredningen avvisar dock en sådan ordning som orationell,
då den anser att ett organ som ges det omedelbara ansvaret för ett
integrerat utvecklingsbistånd genom sin verksamhet och sina kontakter bör
vara väl ägnat att även planlägga en katastrofberedskap, som gör att förslag
till lämpligt utformad hjälp snabbt kan effektueras vid akuta katastrofsituationer.
Utredningen anser att det bör övervägas, om inte biståndsmyndigheten
i snabbhetens intresse kan bemyndigas att själv fatta beslut
om katastrof hjälpsinsatser intill ett maximerat belopp inom ramen för tillgängliga
anslag.
Den multilaterala biståndsverksamheten är, hävdar utredningen, i princip
av samma slag som den bilaterala, nämligen kapitalinvesteringar av
olika slag, gåvobistånd samt kunskapsöverföring genom experter, konsulttjänster
och utbildning. Utredningen erinrar om de arbetsuppgifter på det
multilaterala området, som redan åvilar NIB, såsom viss expertrekrytering
och stipendiatverksamhet, samt om den kombination av multilaterala och
bilaterala insatser som sker i växande utsträckning. Redan för att kunna
bedriva den bilaterala verksamheten behöver biståndsorganet noga följa de
multilaterala biståndsprogrammen och hålla sig underrättat om riktlinjerna
för de multilaterala organens verksamhet.
Utredningen föreslår en koordination av biståndsverksamheten med innebörd,
att handläggningen av bilaterala tekniska, humanitära och finansiella
biståndsärenden koncentreras till den föreslagna nya biståndsmyn
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
digheten. Som bilaterala betraktas härvid även svenska biståndsinsatser i
anslutning till den av internationella organ bedrivna biståndsverksamheten.
I ärenden som rör Sveriges bidrag till dessa organ — dvs. det svenska
multilaterala biståndet i egentlig mening — bör förekommande verksfunktioner
anförtros biståndsmyndigheten, i den mån de inte åligger riksbanken.
I konsekvens härmed skulle på den centrala biståndsmyndigheten ankomma
att — förutom att handha de arbetsuppgifter som redan nu åvilar
NIB — handlägga följande ärenden.
1. Sådant bilateralt tekniskt bistånd som f. n. redovisas under anslagsrubrikerna:
Övrigt multilateralt tekniskt bistånd, Nordiskt bistånd och
Skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea. Den insats som f. n. görs
från svensk sida i administrationen av pågående nordiska och skandinaviska
projekt förutsätts tills vidare ske utan ändring av nuvarande anordning.
Man bör söka inordna de särskilda nordiska eller skandinaviska
sekretariaten i resp. lands biståndsmyndighet. Vid eventuell tillkomst
av ytterligare sådana projekt bör det direkta ansvaret för svenska administrativa
uppgifter i samband med dem förläggas helt till den centrala bistånd
smyndigheten.
2. Humanitärt bistånd (huvudsakligen katastrofhjälp), utom i den mån
det är av rent multilateral natur (huvudsakligen bidrag till internationella
organisationer för flyktingfrågor). Härtill kommer under denna anslagsrubrik
f. n. redovisade bidrag till icke-statliga organisationer, inklusive
missionen, som bedriver teknisk eller humanitär biståndsverksamhet.
3. Bilateralt finansiellt bistånd (av såväl kredit- som gåvokaraktär), vari
även innefattas s. k. parallellfinansieringsoperationer och andra biståndsinsatser
i anslutning till internationella organisationers biståndsverksamhet.
Den centrala biståndsmyndigheten bör å andra sidan i stor utsträckning
genom »utkontraktering» anförtro fackbetonade delar av biståndsplanering
och biståndsadministration åt utomstående, dvs. åt statliga fackmyndigheter
och institutioner samt åt andra organ, som besitter särskilda förutsättningar
härför.
Utredningen konstaterar att den föreslagna ordningen inte eliminerar behovet
av samråd med andra myndigheter och institutioner. Formerna för
samrådsförfarandet blir beroende på myndighetens ställning i statsförvaltningen
och dess befattning med anslagsfrågor på biståndsområdet, vilka
båda frågor utredningen berör särskilt.
Utrikesdepartementet och biståndsadministrationen
Utredningen konstaterar, att biståndsverksamheten betraktas som en del
av Sveriges utrikespolitik. Det synes naturligt att svensk statlig eller med
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
svenska statliga medel finansierad verksamhet, som äger rum i främmande
länder, är anknuten till utrikesdepartementet. NIB anknöts vid upprättandet
år 1962 till detta departement, varvid liksom tidigare biståndsfrågorna
inom regeringen handläggs av ett konsultativt statsråd och bereds inom
utrikesdepartementets sektion för internationella biståndsärenden. Endast
två alternativ föreligger i fråga om huvudprincipen för en samlad biståndsverksamhets
organisation, anser utredningen. Antingen inbyggs verksamheten
helt i utrikesdepartementet eller förläggs den till ett ämbetsverk, som
sorterar under detta departement. Vid det senare alternativet skulle fördelningen
av arbetsuppgifter mellan verk och departement komma att följa de
principer som tillämpas inom statsförvaltningen i övrigt.
Utredningen redogör som bakgrund till sina överväganden för hur biståndsadministrationen
är ordnad i några andra europeiska länder, ehuru
den anser att någon vägledning av ordningen utomlands knappast står
att få, dels på grund av olikheten mellan statsförvaltningens principiella
uppbyggnad i Sverige och i dessa andra länder, dels därför att biståndet
även i länder, vilkas biståndsverksamhet är mest jämförbar med den svenska,
har annan omfattning eller inriktning än Sveriges. Tyngdpunkten ligger
i allmänhet på den bilaterala biståndsgivningen och i all synnerhet
på tidigare kolonier. Handläggningen av biståndsfrågor i de länder, som
utredningen studerat, nämligen Frankrike, Nederländerna, Storbritannien
och Västtyskland, sker vanligen på departementsnivå.
Utredningen framför därefter argument för och emot ett inlemmande av
biståndsadministrationen i utrikesdepartementet. Inbyggnad i utrikesdepartementet
skulle ge biståndsverksamhetens administration fortlöpande direktkontakt
med övrig svensk utrikespolitik. Detta anser dock utredningen
sakna större betydelse för administrationens effektivitet, eftersom biståndspolitikens
samordnande med annan utrikespolitik i första hand är en policyfråga
och sålunda väsentligen styrs av fastställda allmänna riktlinjer,
vilkas modifikation inte tillhör löpande verksamhet utan ligger på de intermittenta
kontakternas plan.
För en fristående central biståndsmyndighet talar enligt utredningen
främst tre skäl. Biståndsverksamhetens volym är så stor, att det framstår
som orimligt att det omedelbara ansvaret för dess administration förläggs
till statsrådsplanet. Biståndsverksamheten består till stor del av sådana
exekutiva och utredande funktioner, som enligt praxis i svensk statsförvaltning
inte brukar ankomma på departement utan på centrala ämbetsverk
eller andra myndigheter. Biståndsverksamhetens natur gör det vidare angeläget
att den ställs under en styrelse som inrymmer lekmannainslag.
Dessa skäl finner utredningen avgörande. Den centrala biståndsadministrationen
bör följaktligen enligt utredningens mening omhändertas av ett
fristående ämbetsverk, sorterande under utrikesdepartementet.
Till de relaterade tre skälen för denna lösning lägger utredningen ytterli -
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
gare två, som den betecknar som mindre vägande men inte helt betydelselösa.
Från rättssäkerhetssynpunkt kan det anses befogat, att det finns överklagningsmöjlighet
till högre administrativ instans i fråga om åtgärder som företas
inom biståndsverksamheten. Preliminära sonderingar av fackbetonad
karaktär rörande ett eventuellt biståndsprojekt kan dessutom av ett presumtivt
mottagarland, förmodar utredningen, uppfattas som mera bindande,
om de utförs eller initieras av utrikesdepartementets företrädare än om en
från departementet fristående myndighet svarar för dem.
Samrådsbehov och samrådsformer inom biståndsverksamheten
Utredningen tror att en koncentration av biståndsverksamhetens administration
medför att anledningarna till samråd minskar. Ett betydande behov
av samråd väntas dock kvarstå, särskilt i frågor av principiell innebörd.
Den centrala biståndsmyndighetens framställningar till Kungl. Maj :t kan
förutses icke sällan komma att behandla frågor som berör icke blott utrikesdepartementet
utan även ett annat eller flera andra departements arbetsområden.
Erforderligt samråd vid handläggning av sådana ärenden förutsätts
ske i de inom Kungl. Maj :ts kansli gängse formerna, dvs. genom gemensam
beredning eller, i förekommande fall, allmän beredning.
Därutöver påpekar utredningen, att u-landsbiståndets synnerligen vidsträckta
verksamhetsfält, både geografiskt och i fråga om sakligt innehåll,
samt dess samhällsekonomiska och mera renodlat utrikespolitiska aspekter
gör, att ett samrådsbehov föreligger i sådana frågor av principiell innebörd,
där flera departements arbetsområden är berörda. Det är också av betydelse
att av biståndsverksamheten närmast berörda departement tid efter annan
erhåller muntlig information om nyvunna erfarenheter från denna verksamhet.
Utredningen föreslår därför ett formaliserat arrangemang för att täcka
detta samråds- och informationsbehov. Under ordförandeskap av ett statsråd
sammanträder på regelbundna mellantider kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet,
statssekreterarna i finans- och handelsdepartementen
samt chefen för den centrala biståndsmyndigheten .Då så befinns önskvärt
på grund av arten av de frågor, som skall diskuteras, deltar i sådant sammanträde
statssekreterarna i social-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen.
Vid förfall för någon av de nämnda personerna bör för ändamålet utsedd
ställföreträdare deltaga. Detta forum skall inte vara en beslutande
instans utan begagnas uteslutande för information och diskussion rörande
principiella frågor av större betydelse. Hit kan räknas biståndets totala
volym under kommande år, avvägning mellan multilateralt och bilateralt
bistånd, villkor för det bilaterala finansiella kreditbiståndet, kriterier för
länderprioritering, former för samarbete mellan staten och näringslivet på
biståndsområdet samt enhetliga riktlinjer för instruktioner till svenska de
-
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1965
legationer och delegater som i internationella sammanhang skall företräda
svensk biståndspolitik.
Ytterligare samrådsbeliov föreligger. Utredningen föreslår att de skall tillgodoses
på följande sätt. Den centrala biståndsmyndigheten behöver samråda
med de svenska kontaktorganen för olika internationella organisationer
som verkar på biståndsområdet, t. ex. FAO, UNESCO och ILO. Formen
för samrådet bör avgöras från fall till fall. Biståndsmyndigheten bör därvid
verka för den enhetliga syn på biståndsverksamheten, som det ankommer
på statsmakterna att utforma. Enligt utredningens mening är det av värde
om biståndsmyndigheten är representerad i kontaktorganen för att följa och
deltaga i deras löpande verksamhet vad gäller biståndsfrågor.
Utredningen föreslår också, att biståndsmyndigheten skall vara representerad
i exportkreditnämnden vid handläggning av ärenden, som rör u-länderna,
dels för att exportkreditnämnden skall tillgodogöras dess erfarenheter
beträffande sådana länder, dels för att biståndsorganet behöver följa
denna del av kreditgarantiverksamheten.
Slutligen erinrar utredningen om biståndsmyndighetens behov av samråd
med näringslivet och de frivilligorganisationer som verkar på biståndsområdet.
Biståndsmyndigheten måste ha god överblick över det svenska näringslivets
möjligheter för expertrekrytering, varubistånd o. d. Den behöver
också kunna tillgodogöra sig de svenska företagens internationella erfarenheter.
Samråd mellan biståndsmyndigheten och främst näringslivets topporganisationer
bör alltså äga rum. Formalisering härav synes icke erforderlig
och initiativ förutsätts komma att tagas å ömse håll. Med frivilligorganisationer,
som verkar på biståndsområdet, bör biståndsmyndigheten ha kontakt
icke endast vid behandling av bidragsframställningar från sådana organisationer.
Det ömsesidiga erfarenhetsutbytet kan förutses bli livligt och mångskiftande
i bl. a. projekteringsfrågor samt äga rum på flera nivåer, såsom
styrelse-, verkslednings- och tjänstemannaplanet. Det bör inte begränsas genom
låsning till fasta former.
Biståndsmyndigheten och biståndsanslagen
Beträffande det bilaterala tekniska biståndet finner utredningen ingen
anledning att ifrågasätta lämpligheten av nuvarande ordning, enligt vilken
biståndsmyndigheten avger förslag till anslagsäskanden. Den finner detta
förfarande lämpligt också för det bilaterala humanitära biståndet.
Var beredningen av anslagsförslagen för det bilaterala finansiella och det
multilaterala biståndet skall förläggas diskuteras utförligt.
För lämpligheten av att detta äger rum inom Kungl. Maj:ts kansli
talar bl. a. följande. U-ländernas behov av dessa former av bistånd är praktiskt
taget obegränsade samtidigt som den svenska biståndsmyndighetens
och de multilaterala biståndsorganens möjligheter alt förmedla sådant bi
2
Iiihang till riksdagens protokoll 1U65. i samt. Nr 63
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
stånd är mycket stora, åtminstone i relation till den svenska biståndskapaciteten
— hur man än mäter denna. Det sagda sammanhänger i fråga om
det bilaterala finansiella biståndet med att detta i växande utsträckning
lämnas till vissa mer eller mindre schablonmässigt avgränsade importprogram
inom ramen för mottagarländernas utvecklingsplaner. Sådant programbistånd
kräver mycket små administrativa insatser och därmed mycket
små personella resurser. Liknande synpunkter kan anföras i fråga om
de multilaterala bidragen.
Storleken av de belopp som föreslås anslagna till bilateralt finansiellt
bistånd och multilateralt bistånd maximeras alltså inte av biståndsmyndighetens
planerings- och administrationskapacitet och påverkas inte heller
i avgörande mån av överväganden och bedömningar som denna myndighet
är särskilt skickad att göra. Den sakkunskap som biståndsmyndigheten får
förutsättas äga i frågor av betydelse när det gäller att fastställa fördelningen
av de svenska insatserna mellan ifrågavarande biståndsformer och olika
internationella biståndsorgan kan tillgodogöras inom ramen för det föreslagna
interdepartementala samrådsarrangemanget.
Förslag om anslag till det bilaterala finansiella och det multilaterala biståndet
framkommer väsentligen som ett resultat av ekonomisk-politiska
överväganden, där inte bara det statsfinansiella läget utan också betalningsbalanssituationen
och sysselsättnings- och kapacitelsförhållanden spelar in.
Härtill kommer överväganden av utrikespolitisk natur. Dessa är särskilt
betydelsefulla i fråga om de relativt stora bilaterala insatserna av finansiell
natur — ofta utan projektanknytning -— och de multilaterala bidrag till
olika internationella organ, som ofta utgör ett led i vår FN-politik. Dessa
ekonomisk-politiska och utrikespolitiska överväganden baseras på material,
som tillhandahålls av olika myndigheter och sammanställs inom vederbörande
departement — främst finans- resp. utrikesdepartementen — som ett
led i deras ordinarie verksamhet. Därvid beaktas också olika aspekter på biståndsformer
— främst det under handelsdepartementet sorterande handelspolitiska
och kommersiella biståndet —- som avses falla utanför biståndsmyndighetens
kompetensområde. Dessa biståndsformer utgör sålunda en integrerad
del av i första hand de tre nämnda departementens handläggning
av handelspolitiska ärenden.
Av skäl, som talar för att biståndsmyndigheten avger förslag till anslag
även för bilateralt finansiellt och multilateralt bistånd, framhävs särskilt
följande. Direkta erfarenheter från biståndsverksamhetens organisation och
praktiska genomförande ger god grund för förkalkyler, gällande framtida
kostnader för pågående projekt och projekt under planering. Det är rimligt
att myndigheten genom förslag till anslag ger uttryck för sin syn på lämplig
omfattning av och lämplig tidpunkt för stöd- och följdinsatser. Myndigheten
kan väl bedöma, vilka nya svenska insatser utan samband med pågående
projekt som bör sättas in, och bör lämpligen framlägga förslag därom.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
När vid utarbetandet inom Kungl. Maj :ts kansli av underlag för statsverkspropositionen
klarhet vunnits om vilken totalvolym för det svenska u-landsbiståndet,
som kan komma i fråga i propositionen, torde det vara av stort
värde att ha tillgång till ett av fackmyndigheten framlagt förslag till rationell
fördelning på olika biståndsslag inom en totalvolym någorlunda överensstämmande
med den som skall föreslås riksdagen. Genom den föreslagna
interdepartementela samrådet blir det möjligt för biståndsmyndigheten att
prestera förslag till anslag, svarande mot några olika realistiska alternativ
för totalvolymen. Men om anslagsplaneringen på väsentliga områden skulle
undandragas biståndsmyndighetens medverkan och inflytande, bortfaller en
väsentlig del av underlaget för planering av biståndsverksamheten som sådan.
Enligt statskontorets mening talar övervägande skäl för att biståndsmyndigheten
skall medverka vid utarbetandet av statsverkspropositionen anslagsförslag
avseende samtliga biståndsformer. De skäl som anförts för att
denna medverkan skall ske på så sätt att biståndsmyndigheten själv avger
förslag till anslag har sin största tyngd när det gäller det bilaterala tekniska
och humanitära biståndet. Det är alltså rimligt att biståndsmyndigheten i
vanlig ordning framlägger förslag rörande bilateralt tekniskt och humanitärt
bistånd i sin årliga petitaskrivelse. Detta förfarande bör tillämpas också
i fråga om sådant bilateralt finansiellt bistånd som utgör en integrerad del
av ett i övrigt tekniskt biståndsprojekt. Beträffande det övriga bilaterala finansiella
och det multilaterala biståndet, där de ekonomisk-politiska och
utrikespolitiska övervägandena är särskilt betydelsefulla, torde biståndsmyndighetens
medverkan vid utarbetandet av anslagsförslagen lämpligen
kunna ske inom ramen för det interdepartementala samrådsarrangemanget,
vilket föreslagits skola innefatta även biståndsmyndigheten. Utredningen
anser det naturligt att man härvid replierar på material sammanställt inom
biståndsmyndigheten.
Utredningen erinrar om att i årets statsverksproposition begärts 20 milj.
kr. för bilaterala finansiella projekt, som ej kunnat närmare preciseras vid
propositionens utarbetande. Utredningen anser det lämpligt att förfara på
analogt sätt i fråga om bilateralt tekniskt bistånd.
Relationer mellan biståndsmyndigheten och dess fältverksamhet
Utredningen redogör för normaltypen av avtal mellan Sverige och ett mottagarland.
Ett sådant s. k. länderavtal brukar innehålla beskrivning av projektets
syfte och omfattning (»projekt» används här i betydelse som är
gängse i biståndsterminologien, nämligen som beteckning för en biståndsinsats
såväl då den förberedande utreds och planeras som då den exekveras),
bestämmelse att projektet skall stå under ledning av en styrelse på två personer,
en från vartdera landet, varvid normalt den svenske beskickningsche
2]
Iiihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 63
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
fen representerar Sverige, bestämmelser om koordinering av projektets verksamhet
med mottagarlandets övriga verksamhet på samma eller näraliggande
områden, om vartdera landets åtaganden och om äganderätt, om vissa förmåner
samt om tidpunkt för ikraftträdande och om uppsägning.
Den redogör vidare för kostnadsplanering av ett projekt, bokföring, anställning
av experter och inköpsverksamhet och konstaterar att den mer eller
mindre planenliga utvecklingen i stort av ett projekt följs och stvrs av
NIB — förutom via löpande korrespondens — genom projektets kvartalsoch
årsrapporter, NIB-tjänstemäns besök vid projektet samt på grundval av
muntliga rapporter vid projektchefens och annan fältpersonals besök i
Stockholm.
Utredningen finner det vara riktigt, att så mycket som möjligt av projektadministrationen
decentraliseras till fältet.
De argument som anförs härför är bl. a. följande. Ett projekt är i allmänhet
avsett att leva vidare, även sedan det svenska biståndet planenligt upphört.
Det bör därför vara ett av administrationens huvudsyften att under det
skede då Sverige medverkar alltmera inpassa projektet på ett organiskt sätt
i mottagarlandets förvaltningsapparat, där det i regel av naturliga skäl —-det rör sig ju inte sällan om något för detta land helt nytt eller väsentligen
nytt — från början ter sig främmande. En sådan inpassning, som också om
möjligt bör innebära en påverkan på mottagarlandets förvaltning i rationaliserande
riktning, kan icke ske med ett slag utan blir en följd av ett stort antal
åtgärder, av vilka var och en för sig kanske är tämligen obetydlig. Det är
icke lätt att från biståndsmyndighetens horisont bedöma såväl riktigheten
av sådana åtgärder som den rätta tidpunkten för dem. Det är också mycket
svårt för projektets personal att skriftligen ge biståndsmyndigheten tillräckligt
fylligt underlag för beslut av ifrågavarande art, eftersom underlaget
mången gång, även i ett ärende som kan te sig bagatellartat, skulle behöva
utgöras av en vidlyftig exposé över stora delar av mottagarlandets förvaltningsuppbyggnad
och förvaltningspraxis, inklusive historisk bakgrund samt
de politiska och personliga faktorer som spelar in.
Förutsättningar för en stark decentralisering av administrationen från biståndsmyndigheten
till fältet är emellertid, att projekt före igångsättandet
är väl planerade, att planeringen drivits tämligen långt i detalj, att personal
med administrativ skolning finns på fältet samt att biståndsmyndigheten
har resurser för kontroll och erforderliga ingripanden.
Utredningen diskuterar den lämpliga ställningen för en svensk chefsadministratör
på fältet. En sådan bör kunna vara chef för ett projekt eller flera
närgränsande projekt. I förhållande till mottagarlandet bör han fungera som
»chief adviser». En lämplig förebild i åtskilliga avseenden när det gäller att
närmare precisera arbetsuppgifter och befogenheter är FN:s »resident representatives»,
vilka har ställning som diplomater. Utredningen tänker sig
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 03 är li)65
att också en svensk chefsadministratör skall kunna ges diplomatisk ställning
genom att anknytas till svensk beskickning som biståndsattaché.
Konsekvenserna i fråga om organisation och arbetsfördelning av långt driven
decentralisering anger utredningen främst bli följande. Arbetsuppgifterna
vid biståndsmyndighetens projektadministrativa enhet förändras från
handläggning och beslut i detalj ärenden i riktning mot rådgivning och kontroll.
Projektets bokföring flyttas från biståndsmyndigheten till fältet. Projektets
befattning med sin budget förändras såtillvida att relationerna till
biståndsmyndigheten i viss mån förenklas under det att det interna ansvaret
ökar.
Genom detaljerad planläggning innan ett projekt sätts igång kan en flerårsbudget
skapas, helst avseende hela den tid under vilken svenskt bidrag är
avsett att utgå. Projektet tillställs sina årsanslag (utbetalade exempelvis
kvartalsvis i fyra poster) och ges rätt att i obegränsad omfattning reservera
icke ianspråktagna medel för framtida bruk. Biståndsmyndigheten skall icke
ge detaljföreskrifter om fördelningen av årsanslaget på olika ändamål.
Projektet ges således rätt att, om så befinns ändamålsenligt för att uppnå
verksamhetens syfte, omfördela medel inom ramen för tillgängligt totalbelopp
i förhållande till de beräkningar som uppgjorts vid projektets planering.
Sådan omfördelning måste självfallet ske under beaktande av att framtida
förutsebara kostnadsökningar icke uppstår därigenom. Projektets framställningar
i budgetfrågor till biståndsmyndigheten skall avse endast anslagsförändringar,
påkallade av ändringar i kostnadsläge. Av projektet initierade
frågor om förändring av dess omfattning, materiellt eller i tiden, bör
behandlas som ett gemensamt planerings- och projektadministrativt ärende
och icke primärt såsom ett budgetärende.
I fråga om inköp torde i praktiken endast mindre förändringar komma att
inträffa. Det händer i mottagarländer att för projekt behövliga varor endast
sporadiskt kommer i marknaden, ökad handlingsfrihet för projekten underlättar
för dem att under sådana omständigheter göra snabba inköp i större
kvantiteter. Biståndsmyndighetens inköpssektion kan emellertid antas bli
anlitad för service i ungefär samma omfattning som nu. Det bör alltjämt
åligga sektionen att hålla projekten underrättade om vilka priser, kvalitéer,
fraktkostnader och leveranstider samt vilken reservdelshållning och underliållstjänst
i mottagarlandet som kan påräknas vid inköp genom sektionens
försorg. Det får ankomma på projekten att bedöma om inköp skall ske lokalt,
i Sverige eller i tredje land.
Utredningen anser att det bör närmare övervägas, om inte övergång till
starkt decentraliserad projektadministration bör återverka på utformningen
av länderavtal i vissa avseenden, ökad handlingsfrihet för projekt i fråga
om disposition av anslag borde helst i reglerande syfte åtföljas av att den
ekonomiska innebörden av parternas i avtalet angivna åtaganden specifice
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
ras i största möjliga utsträckning. Detta skulle emellertid kunna komma att
föranleda relativt ofta återkommande avtalsrevision på grund av ändrade
kostnadslägen. Det torde därför vara bättre att i annan skriftlig form gentemot
såväl mottagarland som svensk lokal projektledning fastlägga den ekonomiska
flerårsplan, som icke är avsedd att rubbas utan mycket starka skäl.
Däremot torde det vara möjligt att i själva länderavtalet införa bestämmelse
om rätt att från svensk sida genom biståndsmyndigheten — även när fråga
är om projekt som formellt helt är mottagarlandets -— utöva såväl sakrevision
som kameral revision vid projekt, varvid den förstnämnda arten av revision
bör gälla projektet i dess helhet och den sistnämnda de svenska medlens
användning.
Utredningens behandling av detta avsnitt utmynnar i följande förslag.
Projektadministrationen decentraliseras i möjligaste mån från biståndsmyndigheten
till fältet.
Decentraliseringsgraden i varje enskilt fall bestäms främst med hänsyn
till tillgången på administrativ expertis vid projekt.
Projekt eller grupp av projekt, som — eventuellt efter avlastning av administrativa
göromål från fackexperter — kan bereda heltidsarbete för administrativ
expert, tillförs sådan expert i ledande ställning.
Fackexpert, som skall fungera såsom projektchef, ges före utsändandet
viss systematiserad administrativ utbildning.
Biståndsmyndighetens projektadministrativa enhet inriktar allteftersom
decentraliseringen fortskrider sin verksamhet enbart på rådgivning samt på
kontroll av att projektet drivs planenligt och når sina syften.
Förutsättningen för den starka decentralisering av projektadministrationen
som förordas är att förhandsplaneringen inte stannar vid stora drag
utan drivs tämligen långt i detalj. Härvid kan s. k. nätverksplanering vara
lämplig. Utredningen redogör utförligt för metoden för styrning av komplexa
biståndsprojekt och har för sin del uppgjort en modell för »det logiska
nätverket», applicerad på NIB:s Science Teacher’s College i Nairobi,
Kenya. Vidare krävs det att det finns personal med administrativ skolning
på fältet och resurser för kontroll och uppföljning av planerad fältverksamhet.
Biståndsmyndighetens ledning och organisation
Styrelse och chef
Utredningen föreslår att biståndsmyndigheten får karaktär av centralt
ämbetsverk. Dess chef bör därför vara generaldirektör och ordförande i
verksstyrelsen. På grund av verksamhetens art bör styrelsen vara av s. k.
lekmannatyp dvs. även ledamöter, som icke tillhör statsförvaltningen bör
ingå i densamma. Ämbetsverkens styrelse brukar endast undantagsvis och
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
av särskilda skäl innehålla tjänstemän i Kungl. Maj :ts kansli. Sådana skäl
synes enligt utredningen icke föreligga för biståndsstyrelsens de], om den föreslagna
ordningen för interdepartementalt samråd kommer till stånd.
Biståndsmyndigheten kommer att ha intressegemenskap med ett mycket
stort antal grupper och organisationer, som verkar inom eller stöder u-landsbiståndet.
Det finns ej möjlighet att inrymma representation för alla eller
ens flertalet av dessa i verksstyrelsen. Erforderliga kontakter med olika intressegrupper
förutsätts i stället skola äga rum i samrådsform. För att vinna
snabbhet och effektivitet i styrelsearbetet och för att öka möjligheterna att
i regel nå fulltalighet vid styrelsesammanträde föreslås att ledamotsantalet
begränsas till sex förutom ordföranden. Suppleanter för ledamöterna torde
då icke behövas, anser utredningen.
Organisatorisk uppbyggnad
Med tanke på att integrerade biståndsprojekt kan förväntas bli alltmer
vanliga kan ifrågasättas om inte exempelvis planeringsarbetet för tekniskt
och finansiellt bistånd även inom myndigheten borde förläggas till samma
organisatoriska enhet, vilket även skulle möjliggöra en geografisk indelningsgrund
vid uppbyggnaden av biståndsmyndighetens organisationsstruktur.
övervägande skäl finner dock utredningen tala för att tekniska och finansiella
biståndsärenden tills vidare hänförs till skilda organisationsenheter.
Varken tillgången på biståndsexpertis i dagens läge eller biståndsverksamhetens
nuvarande omfattning möjliggör geografisk specialisering i den
utsträckning som i och för sig vore önskvärd. För att den löpande verksamheten
icke skall störas är det dessutom lämpligt att omorganisationen görs
med så få samtidiga ingrepp som möjligt. Samordningen mellan biståndsslagen
bör därför i första hand bli en uppgift för verksledningen. Ett projekt
bör anförtros en finansiell eller teknisk organisationsenhet, beroende på
vilka aspekter som överväger vid dess planering och genomförande. Då så
bedöms erforderligt, kan personal omplaceras från den ena avdelningen till
den andra för kortare eller längre tid. För att handha större integrerade projekt
kan särskilda arbetsgrupper bildas, innehållande representanter för båda
enheterna.
För att sköta det tekniska biståndet föreslår utredningen två byråer varav
den ena för planering (byrå 1), och den andra för ledning, rådgivning och
övervakning av pågående projekt (byrå 2). Inom tekniskt bistånd förutses
rymmas även humanitärt bistånd samt tekniskt bistånd i anslutning till
multilaterala biståndsinsatser.
Personaluppsättningen på de två byråerna föreslås vara sammanlagt två
byråchefer, sex byrådirektörer, elva byråsekreterare, en kanslist och åtta biträden.
Även för det finansiella biståndet föreslås inrättandet av två byråer. Den
ena av dessa (byrå 3) skall därvid handha det allmänna planeringsarbetet,
24
Kung!. Mcij.ts proposition nr 63 år 1965
utformningen av de finansiella biståndsavtalen liksom ärenden rörande finansiellt
programbistånd, bistånd via nationella och regionala utvecklingsbanker
samt planering av varubistånd, medan den andra (byrå 4) skall
sköta finansiellt projektbistånd.
De båda byråerna föreslås tillsammans få följande personal: två byråchefer,
fyra byrådirektörer, två byråsekreterare och fyra biträden.
Utredningen föreslår att biståndsmyndigheten skall innefatta ytterligare
tre byråer, nämligen byrå 5 för kameral verksamhet, inköp, administrativ
rationalisering m. m., byrå 6 för rekryterings- och utbildningsfrågor och
övriga personalärenden samt byrå 7 för informations- och dokumentationsfrågor.
Verksamheten vid dessa byråer behandlas närmare i det följande,
likaså den för byråerna föreslagna personaluppsättningen.
Vad beträffar verksledningen konstaterar utredningen att arten av biståndsmyndighetens
verksamhet gör att varje byrås arbete kommer att gripa
in i de andra byråernas i mycket hög grad. Detta medför i sin tur att
praktiska koordinationsfrågor ständigt blir aktuella. Det är icke möjligt och
icke heller lämpligt att verkschefen själv handlägger sådana frågor och dessutom
svarar för mera principiella samordningsproblem samt övrig ledning
av verksamheten i stort, särskilt med hänsyn till att han måste ägna en stoi
del av sin tid åt sammanträden utom verket och åt resor. Verksledningen bör
därför förutom generaldirektören omfatta ett mindre antal avdelningschefei
och fungera såsom en biståndsstyrelsens direktion. Även för avdelningschefernas
del måste förutsättas ofta förekommande besök vid fältprojekt och
andra utrikes tjänsteresor, till tiden icke sällan sammanfallande med verkschefens.
Hemmavarande avdelningschef eller avdelningschefer måste då ansvara
icke blott för sig underställda byråer utan för verket i dess helhet.
Mellan byråerna 1 och 2 samt mellan 3 och 4 råder ett särskilt nära samband
eftersom det förstnämnda byråparet skall handlägga företrädesvis tekniskt
och det sistnämnda företrädesvis finansiellt bistånd. Även byråerna 5,
6 och 7 bildar en naturlig grupp, enär de — samtidigt som var och en av
dem har viss utåtriktad verksamhet — gemensamt skall svara för interna
administrativa uppgifter och serviceuppgifter vid den centrala biståndsmyndigheten.
Sådana uppgifter ankommer icke till någon del på byråerna
1—4.
Följande avdelningsindelning föreslås därför,
avdelning I: byråerna 1 och 2
avdelning II: byråerna 3 och 4
avdelning III: byråerna 5, 6 och 7
För biståndsmyndighetens styrelse och verksledning föreslås att ett sekretariat
inrättas med en byråsekreterare och en assistent.
Sammanlagt skall enligt utredningens förslag biståndsmyndighetens personal
uppgå till 127 befattningshavare.
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1965
25
NI B:s råd
I NIB:s råd, som ursprungligen omfattade ett 60-tal ledamöter men i december
1964 bestod av 49 personer, ingår representanter dels för organ som
verkar på områden för u-landsbistånd, dels för organisationer och institutioner,
som är sakkunniga på ämnesområden av betydelse för NIB:s verksamhet.
Inom rådet finns utskott. För den nya biståndsmyndighetens del förutsätts
fortsatt utveckling av det fr. o. m. hösten 1964 av NIB tillämpade systemet
med särskilda arbetsgrupper inom fackområden, på vilka biståndsmyndigheten
arbetar.
Genom arbetsgrupperna och det tidigare nämnda samrådsförfarande! med
frivilligorganisationer och andra organ, som bedriver eller stöder biståndsverksamhet,
torde de syften nås, för vilka NIB:s råd inrättades. Någon motsvarighet
till rådet föreslår utredningen därför icke för biståndsmyndighetens
del.
Stipendiatverksamhet
Utredningen konstaterar att stipendiatverksamheten utgör en viktig del
av det tekniska biståndet. Verksamheten avser förmedling av utbildning och
därmed förknippade funktioner, inklusive mottagnings- och kuratorsverksamhet.
I administrationen ingår dessutom att handha de medel, som anvisats
för verksamheten.
NIB sköter den bilaterala stipendiatverksamheten. Ärenden angående utbildning
handläggs därvid av stipendiatbyrån, som är indelad i en planerings-
och en mottagningsenhet, och av expertrekryteringsbyråns utbildningssektion.
För den multilaterala stipendieringen är NIB serviceorgan för mellanstatliga
organ. Dessa utväljer stipendiater och fastställer utbildningsområde,
medan NIB ombesörjer att studieprogrammet genomförs.
Utredningen framför beträffande stipendiatverksamheten synpunkter på
planering, utlysning av lediga stipendier, urval, administration, utbildning
samt mottagning och kurativ verksamhet.
Vad beträffar den multilaterala stipendiatverksamheten erinrar utredningen
om att studier i Sverige för utländska studerande sedan avsevärd
tid förmedlas av Svenska institutet. Skillnaden mellan NIB:s arbete på det
multilaterala stipendieområdet och institutets studieförmedling består väsentligen
däri, att de studerande i förstnämnda fallet kommer från u-länder
och i det senare fallet från andra länder. Om Svenska institutet för biståndsmyndighetens
räkning övertog den multilaterala stipendiatverksamheten,
skulle detta innebära en nära till hands liggande tillämpning av principen
om utläggning av verksamhet från biståndsmyndigheten till specialistorgan.
Utredningen sammanfattar sina synpunkter på stipendiatverksamheten
enligt följande. Den teoretiska och praktiska utbildningen som meddelas i
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
Sverige bör i princip genomföras av de myndigheter och institutioner, som
har ansvaret för undervisning och utbildning. Följaktligen bör bilaterala stipendiater
från u-länderna inordnas i det allmänna undervisningssystemet.
Stipendiatverksamhet för multilaterala organ bör lämpligen bedrivas av
Svenska institutet. Mottagnings- och kuratorsverksamhet är nödvändig för
att omhänderta och inpassa stipendiaterna i den svenska miljön. Denna
verksamhet har sådan anknytning till utbildningen, att de nämnda myndigheterna
och institutionerna bör ha hand om den. Erforderliga medel för
verksamheten bör beräknas av biståndsmyndigheten, som också bör till
Kungl. Maj:t lämna förslag till anslag. Principiella frågor i samband med
stipendiatverksamheten handläggs också i fortsättningen av biståndsmyndigheten.
Utredningens förslag för stipendiatverksamhetens fortsatta bedrivande är
följande.
Ansvaret för teoretisk och praktisk utbildning i Sverige av u-landsstipendiater
anförtros de myndigheter och institutioner som har till uppgift att
meddela sådan undervisning och utbildning. Förmedling av praktisk utbildning
av bilaterala u-landsstipendiater vid industrier och andra företag överflyttas
till arbetsmarknadsverket. Dessa myndigheter och institutioner verkställer
i förekommande fall slutligt urval bland stipendiekandidaterna samt
avgör och svarar för ekonomiska och administrativa frågor sammanhängande
med utbildningen. Åt biståndsmyndigheten uppdras att förhandla med
Svenska institutet om att institutet skall övertaga, för biståndsmyndighetens
räkning och enligt dess riktlinjer, förmedling av studier för multilaterala
stipendiater samt genomförande av studiebesök — delegationers och enskilda
personers från u-länder — avseende förvaltning och andra samhällsfunktioner.
Erforderlig mottagnings- och kuratorsverksamhet knyts till utbildningen
på sådant sätt, att det med verksamheten förenade ansvaret åvilar
myndighet eller institution, som svarar för utbildning.
Vad angår den ekonomiskt-administrativa delen av verksamheten föreslår
utredningen bl. a., att den centrala biståndsmyndigheten beräknar medelsbehovet
för stipendiatverksamheten och gör upp förslag till anslag. Av återstående
arbetsuppgifter i samband med stipendiatverksamheten föreslår utredningen,
att planeringsbyrån (byrå 1) skall ombesörja erforderlig planering,
medan inom personalbyrån (byrå 6) skall ligga ansvaret för utlysning
av stipendier, urval av stipendiater och kursverksamhet, bl. a. genom utkontraktering.
Den ekonomiskt-administrativa byrån (byrå 5), slutligen, skall
ha vissa kontrolluppgifter. Föreslagen personaluppsättning för dessa enheter
är avsedd att täcka även dessa uppgifter.
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1965
27
Expert-, informations- och kameralverksamhet
Expertrekrytering in. in.
Handläggningen av rekryterings- och utbildningsärenden för experter
sker f. n. inom NIB:s expertrekryteringsbyrå, som är indelad i en planerings-
och urvalssektion samt en utbildningssektion. Rekrytering av mindre
omfattning, huvudsakligen inom den multilaterala verksamheten, omhänderhas
av andra myndigheter.
Utredningen erinrar om de svårigheter som föreligger att rekrytera experter
i en arbetsmarknadssituation som präglas av brist på akademisk och annan
utbildad arbetskraft.
Den bilaterala rekryteringen har högsta prioritet i expertrekryteringsbyråns
arbete vid NIB, då den är av obligatorisk karaktär. Det är nödvändigt
att de anmälda personalbehoven fylls. När det gäller den multilaterala rekryteringen,
som i princip bedrivs i internationell konkurrens, är de medverkande
länderna inte förpliktade att prestera något bestämt kvantum kandidatförslag.
Vissa skyldigheter på det allmänna planet kan dock sägas föreligga.
Under den tid NIB har bestått har den bilaterala rekryteringen kommit
att upptaga en allt större del av den totala personalanskaffningen, samtidigt
som rekryteringsvolymen avseende icke svenskavlönade multilaterala
experter minskat både absolut och relativt. Detta har lett till en ökande disproportion
mellan det svenska ekonomiska bidraget till den multilaterala
biståndsverksamheten och svenska experters medverkan i denna. Expertrekryteringsbyrån
har inte förfogat över tillräckliga resurser för att vid
sidan av den bilaterala rekryteringen kunna göra en tillräcklig insats på det
multilaterala området. Svenskavlönade s. k. biträdande multilaterala experter
har dock kunnat rekryteras i avsedd utsträckning.
Från det multilaterala biståndets huvudmän har i olika sammanhang
framförts krav på aktivare svenska insatser vad avser rekrytering liksom
ökat arbete på kvalitativ prövning av expertkandidater. Det har också framgått
av uttalanden att den multilaterala verksamhetens företrädare förväntar
sig, att en ökning av ett lands ekonomiska bidrag till verksamheten skall
åtföljas av en intensifiering av de praktiska insatserna i form av expertrekrytering.
Denna sammankoppling av penningbidrag och praktiska insatser
har i princip accepterats på svensk sida.
Alla åtgärder ägnade att bredda rekryteringsbasen såväl kvantitativt som
kvalitativt liksom en förbättrad rekryteringsmetodik i vid bemärkelse är
väsentliga, säger utredningen. En högre målsättning när det gäller omfattningen
av den multilaterala rekryteringen bör uppställas och resurser skapas
för att kunna uppnå ett sådant mål. Likaså måste stora krav ställas på
planeringen på såväl kort som lång sikt.
Utredningen erinrar i detta sammanhang om de diskussioner som förts
28
Kurtgl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
om ett arrangemang med »dubblering» av tjänster inom statsförvaltningen
för att frigöra potentiella experter.
Utredningen anser vidare att det bör prövas i vad mån anlitandet av nordisk
eller annan utländsk personal skulle kunna förbättra det svenska rekryteringsläget.
Denna utväg bör dock tillgripas endast i de fall det kan
konstateras att konkurrens härigenom inte uppkommer med resp. länders
bilaterala insatser eller med de multilaterala organens program.
För att öka tillgången på experter behövs över huvud taget ett intensifierat
arbete på att spåra upp kvalificerade kandidater. Härvid bör möjligheterna
prövas till samarbete med frivilliga organ som utför biståndsarbete med
experthjälp, t. ex. missionen, Rädda barnen in. fl. Genom »beredskapsutbildning»
bör expertregistret kunna utökas med en reserv av prövade och utbildade
kandidater. Vidare bör ett särskilt kartotek upprättas för kontaktpersoner
och kontaktorganisationer.
Vad beträffar den rekryteringsverksamhet som nu ligger utanför NIB påpekar
utredningen att huvudansvaret för rekrytering till de i EPTA deltagande
organisationerna ICAO, WMO, ITU och UPU vilar på resp. organisationers
svenska förbindelseorgan, nämligen luftfartsstyrelsen, Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, telestyrelsen och poststyrelsen. Experterna
står som regel att finna inom verken men vissa möjliga kandidater
återfinns även utanför dessa.
Den aktivaste rekryteringen finner utredningen bäst kunna åstadkommas
om huvudansvaret för rekryteringen till nämnda fackorgan även i fortsättningen
ligger kvar på resp. myndigheter, vilka besitter facklig sakkunskap
och när det gäller den egna personalen personkännedom. Biståndsmyndigheten
bör dock omhänderha rekryteringen utanför dessa myndigheters personalkadrar
genom att ta kontakt med berörda organisationer och personalkategorier.
Under alla förhållanden bör ett nära samarbete mellan biståndsmyndigheten
och ifrågavarande myndigheter etableras i syfte att aktivera
rekryteringen. Prövnings- och urvalsförfarandet bör integreras med biståndsmyndighetens
förfarande. Prövning av fackliga meriter bör ankomma
på vederbörande myndighet även i fråga om expertkandidater som icke tillhör
deras personal. Utbildnings- och informationsfrågor bör lösas i samråd
med biståndsmyndigheten.
Om tillhandahållande av biträdande experter till de fyra FN-organen
blir aktuellt, anser utredningen det av praktiska och formella skäl vara mest
ändamålsenligt att huvudansvaret för all rekrytering av biträdande experter
ligger på biståndsmyndigheten, dock i samarbete med de svenska fackmyndigheterna.
Utredningen behandlar vidare under detta avsnitt frågan om en samordning
av de personaladministrativa funktionerna.
Efter förverkligandet av förslaget om stipendiatbyråns upplösning och
överförande i allt väsentligt av stipendiatverksamhetens exekutiva funktio
-
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
ner på utomstående organ skulle för biståndsmyndigheten huvudsakligen
kvarstå endast expertrekryteringsbyrån och personalsektionens personaldetalj
med personaladministrativa funktioner.
Då ett organisatoriskt sammanförande av dessa funktioner under en chef
till en byrå skulle medföra åtskilliga fördelar, föreslår utredningen att biståndsmyndighetens
personaladministration koncentreras genom inrättandet
av en personalbyi-å. Byrån föreslås uppdelad på tre sektioner, en rekryteringssektion
(motsvarande NIB:s planerings- och urvalssektion), eu utbildningssektion
(motsvarande denna sektion inom NIB), samt en personaladministrativ
sektion (motsvarande personaldetaljen inom NIB:s personalsektion).
Kanslidetaljen vid NIB:s personalsektion föreslås inlemmad i den
föreslagna ekonomiskt-administrativa byrån.
Den för byrån föreslagna personaluppsättningen är en byråchef (personalchef)
fyra byrådirektörer, tolv byråsekreterare, en assistent, sex kanslister
och elva biträden.
Information och dokumentation
Utredningen erinrar om att det i samband med inrättandet av en informationsbyrå
vid NIB:s tillkomst anfördes, att nämnden behövde en effektiv
informations- och dokumentationsservice bl. a. för planeringen av sin
verksamhet.
Informationsverksamheten redovisas nu i statskontorets förslag uppdelad
på tre grupper, nämligen egentlig intern information som riktar sig
till biståndsmyndighetens personal, vidare utvidgad intern information som
riktar sig till den svenska biståndsverksamhetens fältpersonal, utrikesförvaltningen
in. fl. samt slutligen egentlig extern information som går till
mottagare utanför biståndsmyndigheten. Utredningen understryker betydelsen
av samtliga dessa tre former av information i ett läge av expanderande
biståndsverksamhet.
Vad angår den externa informationen inbegriper den en upplysning av
allmänheten med objektiva fakta — såväl i fråga om innehållslig fakticitet
och formuleringsmässig neutralitet som i fråga om urvalet av de frågor
som behandlas. Utredningen kan också tänka sig en ambitiösare linje, enligt
vilken den externa informationsverksamheten i hemlandet skulle ha
till sin uppgift att söka samla en bred och välunderrättad opinion till stöd
föi- statsmakternas aktuella insatsplaner och resurskrav. Utredningen anser
att syftet med informationsverksamheten bör ligga närmare den mera ambitiösa
linjen.
Informationsförmedlingen skall för övrigt innefatta en service med svar
på förfrågningar, dels från verks- och fältpersonal (intern information),
dels från allmänheten och från internationella organisationer och utländska
biståndsmyndigheter. Eu viktig arbetsuppgift medför hänvändelser från
press, radio etc. med begäran om ytterligare fakta eller kommentarer be
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
träffande nyheter på biståndsområdet. En annan uppgift av motsvarande
slag är hänvändelser från bildnings- och andra organisationer, skolor etc.
om medverkan vid kurser, konferenser o. d.
Vad beträffar informationsverksamhetens administrativa sida hävdar utredningen,
att mångsidigheten i arbetsuppgifter medför stort behov av fasta,
ändamålsenligt organiserade arbetsrutiner för materialets behandling.
Standardiserade rutiner är sålunda nödvändiga för säkerhet och snabbhet
i bevakningen och för förmedlingen av information. Därmed kan man vinna
tid för en icke rutinbetonad handläggning av informationens egentliga
innehåll och utformning.
En fast arbetsfördelning och en därmed följande viss grad av specialisering
anses nödvändig. Det ligger emellertid i arbetets natur, att samtliga
tjänstemän måste besitta goda allroundkunskaper om biståndsverksamheten
och att de vid behov måste kunna rycka in för varandra.
Informationsbyrån föreslås få följande personal: en byråchef (informationschef),
en byrådirektör, fyra byråsekreterare, en assistent och sex biträden.
Kameral verksamhet m. m.
Utredningen påpekar, att efter genomförande av förslagen beträffande
relationerna mellan den centrala biståndsmyndigheten och dess fältverksamhet,
kommer arbetet för en kameral enhet hos myndigheten att omfatta
inte bara handhavande av dennas egna kamerala angelägenheter utan även
i stor utsträckning kameral rådgivning åt fältverksamheten, bl. a. beträffande
kontoplaner, driftsbokföring och stickprovsrevision på fältet. Till den
kamerala enheten bör också förläggas granskning av reseräkningar samt
biljettbeställningar och andra reseförberedelser för myndighetens personal.
Den nya biståndsmyndighetens inköpsverksamhet kommer att vara mera
omfattande än NIB:s. Värdemässigt kan särskilt det finansiella varubiståndet
få stort inflytande på denna verksamhet.
För de större tekniska biståndsprojektens del och för grupper av projekt
med gemensam administrativ ledning erfordras kontors- och annan administrativ
rationaliseringsservice från myndigheten. En sådan verksamhet
kan betraktas som en icke betydelselös insats på utvecklingsbiståndets område.
Behovet härav accentueras efter genomförande av föreslagen administrativ
decentralisering till fältet. Funktionen tillhör fältadministrationen
men bör av praktiska skäl förenas med motsvarande uppgifter för myndighetens
eget behov. Till detta bör läggas ansvaret för telefonväxel-, receptions-
och expeditionsvakttjänst in. m.
Den ökade omfattningen och betydelsen av kameral-, inköps- och kontorsrationaliseringsfunktioner
gör, att en särskild ekonomiskt-administrativ
byrå (byrå 5) föreslås inrättad för dessa uppgifter.
31
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1965
Personaluppsättningen skall enligt utredningens förslag vara en byråchef,
tre bju-ådirektörer, fyra byråsekreterare, sex byråassistenter, assistenter
eller kanslister, 16 biträden och tre expeditionsvakter.
Föredraganden
Principer för utvecklingsbiståndet
Principer och riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet fastställdes
år 1962 på grundval av prop. 1962: 100 (SU 135—138, rskr 313—316). Vad
som där sades äger fortfarande giltighet och har under de tre gångna årens
många diskussioner i biståndsfrågorna aldrig allvarligt ifrågasatts. Denna
kontinuitet och allmänna enighet i den grundläggande synen på den svenska
biståndsgivningen är väsentlig. Detta bör inte undanskymmas av de
åsiktsbrytningar som tid efter annan kan uppstå i enskilda frågor. Det är
naturligt att olika uppfattningar gärna bildas på ett område där erfarenheterna
är begränsade och engagemanget starkt. Det är också naturligt att
växande erfarenheter och ökande biståndsvolym aktualiserar frågor av administrativ
och organisatorisk natur. Dessa frågor måste uppmärksammas
om inte biståndsverksamhetens effektivitet och expansion skall hämmas.
Den första omfattande utredningen rörande det svenska utvecklingsbiståndets
administration skedde åren 1960—61 (SOU 1961:22, 1961:50).
På grundval härav föreslogs och beslöts inrättandet av NIB fr. o. m. den 1
januari 1962 (prop. 1961: 174, SU 157, rskr 365). Sedan dess har många
nyttiga erfarenheter gjorts av de speciellt svåra administrativa problem
som är förenade med en nyupprättad biståndsmyndighets snabbt expanderande
verksamhet. Samtidigt har den år 1962 inledda bilaterala finansiella
biståndsgivningen lämnat försöksstadiet och nått en sådan stadga och omfattning
att dess införlivande med biståndsmyndighetens verksamhet aktualiserats.
Vid årsskiftet 1963/64 var tiden mogen för en andra utredning av
utvecklingsbiståndets administration. Genom de förslag som statskontoret
efter denna utredning lagt fram har förutsättningar skapats för en administrativ
ordning som bättre än f. n. ansluter sig till de i prop. 1962: 100
uppdragna riktlinjerna för den svenska biståndsverksamheten.
Innan jag går in på de förslag som utredningen utmynnar i, vill jag beröra
frågan om de olika biståndsformernas karaktär och avgränsning. Denna
fråga har nämligen vissa principiella aspekter som återspeglas såväl i
statskontorets betänkande som i de förslag jag i det följande kommer att
framlägga. Den har dessutom indirekt kommit att spela en framträdande
roll i den allmänna debatten. Det har sålunda ofta påtalats att den centrala
biståndsmyndigheten inte fått ansvaret för alla biståndsformer — handels
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
politiskt, kommersiellt, finansiellt, tekniskt och humanitärt bistånd, multilateralt
och bilateralt.
1 prop. 1962: 100 lanserades de båda begreppen handelspolitiskt bistånd
och kommersiellt bistånd. Härmed avses statliga åtgärder i syfte att underlätta
och stabilisera u-ländernas export resp. att främja egna företags export
till och investeringar i u-länderna. Som konkreta exempel kan nämnas våra
initiativ för att åstadkomma en sänkning av tullarna på tropiska produkter
och våra speciellt förmånliga kreditgarantier vid export av särskild betydelse
för u-länders ekonomiska utveckling. Att här tala om bistånd är ändamålsenligt,
eftersom dessa åtgärder åtminstone på längre sikt är av väl så
stor betydelse för u-ländernas ekonomiska utveckling som de mera direkta
och renodlade biståndsformerna. Biståndsbeteckningen kan samtidigt bli
missvisande i den mån den inger föreställningar om att ifrågavarande åtgärder
är principiellt likvärdiga och administrativt jämförbara med tekniskt,
humanitärt och finansiellt bistånd, vilket de givetvis inte är. Det handelspolitiska
och det kommersiella biståndet är endast element i den allmänna handelspolitiska
och exportstödjande verksamheten. Det är därför naturligt att
statskontoret icke funnit det lämpligt att överföra handläggningen av ifrågavarande
biståndsärenden från de allmänna handelspolitiska och exportstödjande
organen till den centrala biståndsmyndigheten. Detta hindrar inte att
handelspolitiska och kommersiella åtgärder av utvecklingsfrämjande natur
bör utgöra ett viktigt led i den allmänna svenska biståndspolitiken och samordnas
med dess övriga grenar.
Också begreppen multilateralt tekniskt och finansiellt bistånd kan tolkas
olika. Ett första problem ligger i själva avgränsningen av dessa biståndsformer.
Hur skall man betrakta svenska biståndsinsatser i anslutning till de
internationella organens biståndsverksamhet? Här har praxis hittills varit
vacklande. Utredningen föreslår nu att sådana biståndsinsatser skall betraktas
som bilaterala. Jag finner detta rimligt. Begreppet bilateralt bistånd
utvidgas därmed till att avse allt bistånd som på svenskt initiativ
destineras till visst mottagarland. Härvid fästs alltså inte något avseende
vid huruvida eller i vilken grad ett internationellt organ berörs av, medverkar
i eller ombesörjer de svenska biståndsinsatserna. På så sätt blir
begreppet multilateralt tekniskt bistånd fortsättningsvis begränsat till att
avse frågor rörande EPTA, Särskilda fonden, UNICEF och andra multilaterala
tekniska biståndsprogram där bidragen förlorat sin nationella identitet
när de når mottagaren. Det humanitära biståndet föreslås behandlat på
motsvarande sätt. För det finansiella biståndet tillämpas redan denna princip
för distinktionen mellan multilateralt bistånd, dvs. bidragen till IDA,
och bilateralt bistånd, vari inkluderas s. k. parallellfinansieringstransaktioner
i samverkan med Världsbanken/IDA. Jag återkommer i det följande
till de närmare konsekvenserna av nyssnämnda förslag.
Som ett andra begreppsmässigt problem skulle jag vilja beteckna det jäm -
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965 33
ställande av multilateralt och bilateralt bistånd som ofta sker — och som
ligger nara till hands. Ett sådant jämställande leder lätt till slutsatsen att det
multilaterala och det bilaterala biståndet är från svensk administrativ synpunkt
likvärdiga och alltså bör på samma sätt anförtros åt den centrala bistandsmyndighete11.
Man förbiser emellertid då att det multilaterala biståndet
i själva verket administreras uteslutande av vederbörande internationella
biståndsorgan. Det är ju detta som är det multilaterala biståndets främsta
karakteristikum och största fördel. Vår befattning med det multilaterala biståndet
är alltså mycket begränsad. Vi inbetalar våra bidrag, vilket är en
rent bankmassig transaktion. Vi deltar vidare genom våra representanter i
de av de internationella biståndsinstitutionernas styrande organ, där Sverige
blir invalt, och då i utformningen av deras »policy» och fattande av beslut.
Det multilaterala biståndet är ett led i våra allmänna förbindelser med FNorganen
och Världsbanksgruppen. När det gäller det multilaterala finansiella
biståndet ombesörjs de begränsade administrativa funktionerna i vårt
land huvudsakligen av riksbanken i dess egenskap av depositionsställe och
forbindelseorgan för Världsbanksgruppens institutioner. Slutligen medverkar
vi vid dels rekrytering av svenska experter, dels mottagande av utländska
stipendiater för de internationella biståndsorganens räkning. Detta senare
är en uppgift som inte mycket skiljer sig från rekrytering och mottagande
av bilaterala experter och stipendiater och som alltså biståndsmyndigheten
helt naturligt svarar för.
Med nyssnämnda snäva avgränsning av begreppet multilateralt tekniskt
och finansiellt bistånd skulle det inte fylla något praktiskt syfte att överföra
dessa biståndsformer till biståndsmyndighefen. Statskontoret begränsar
sig också till att föreslå att förekommande verksfunktioner _ dvs. de
administrativa åtgärder som inte bör ligga i ett departement — i den mån
de inte åligger riksbanken, anförtros åt biståndsmyndigheten. Det rör sig
bär huvudsakligen om expertrekrytering och stipendiatmottagning, upp”
gifter som redan ankommer på NIB. Vidare bör enligt förslaget biståndsmyndigheten
ges möjlighet att följa och påverka även våra mer policybetonade
relationer till internationella organ som administrerar det multilaterala
biståndet. Därom är jag ense med statskontoret.
Bilateralt tekniskt och finansiellt bistånd är de biståndsformer som kräver
administrativa insatser i större skala från givarlandet. Till samma kategori
hör också delar av det bilaterala humanitära biståndet. Dessa administrativa
insatser förutsätter i sin tur betydande personella resurser och
en väl utbyggd organisation såväl centralt som ute på fältet. Det är bär
som en biståndsadministrerande myndighet blir oumbärlig och frågorna
om dess kompetensområde, organisatoriska struktur och relationer utåt
blir aktuella. Det är också dessa biståndsformer och frågor, som statskontorets
utredning koncentrerat sig på och som jag i det följande kommer
att uppehålla mig vid.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
Jag vill dock först beröra ytterligare en fråga av mera allmän innebörd.
Av vad som tidigare sagts framgår att statskontoret förordat att praktiskt
taget allt som kan betecknas som biståndsadministration skall föras in
under den nya biståndsmyndigheten. Jag kan ansluta mig till denna princip.
Gränsdragningen mellan de olika biståndsformerna mister därmed sin
betydelse. I stället aktualiseras frågan om vad som skall innefattas i begreppet
biståndsadministration. Enligt min uppfattning bör detta begrepp
ges vidast möjliga innebörd. Det bör sålunda inte begränsas till de rent
verkställande funktionerna utan också inbegripa planering, inte bara av
varje enskild insats för sig utan också på längre sikt och inom biståndsmyndighetens
hela kompetensområde. Detta är också naturligt med hänsyn
till det nära sambandet mellan planering och verkställighet.
Om alltså all administration i vidsträckt bemärkelse av utvecklingsbiståndet
är en naturlig uppgift för biståndsmyndigheten, är det lika naturligt
att biståndspolitiken skall utformas och fastställas av regering och riksdag
gemensamt, naturligtvis i stor utsträckning med stöd av material och
förslag, som samlats och utarbetats inom myndigheten. Statsmakternas inflytande
över princip- och policyfrågorna vad beträffar såväl de allmänna
riktlinjerna för biståndsverksamheten och tillämpningen av dem som större
enskilda biståndsinsatser är desto viktigare som det här gäller frågor av utrikespolitisk
och samhällsekonomisk betydelse som starkt engagerar breda
lager av vårt folk.
Mot bakgrund av det här anförda kommer jag i det följande att i första
hand behandla statskontorets rent administrativa förslag. Därefter kommer
jag att beröra några förslag och frågor, som befinner sig inom det biståndspolitiska
området eller gränsar till detta.
Biståndsmyndighetens kompetensområde m. m.
Det utvidgade utredningsuppdrag, som statskontoret fick i januari föregående
år, tog främst sikte på en samordning av de olika biståndsformernas
centrala administration, i syfte att åstadkomma en rationell och effektiv förvaltning.
I statskontorets redogörelse föreslås nu att detta syfte förverkligas
genom att biståndsmyndighetens kompetensområde vidgas. I samma syfte
föreslås en rationalisering av biståndsmyndighetens organisation och en förstärkning
av dess aktionsmöjligheter.
Den vidgning av biståndsmyndighetens kompetensområde som statskontoret
föreslår avser både det tekniska, det humanitära och det finansiella
biståndet.
Vad först det tekniska biståndet beträffar föreslås att den biståndsverksamhet
som f. n. redovisas under anslagsrubriken »övrigt multilateralt
tekniskt bistånd» överförs till biståndsmyndigheten. Det rör sig här
huvudsakligen om de svenska insatser för utbildning av afrikanska kvinnor,
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
som administreras av vissa FN-organ. Dessa insatser utgör ett komplement
till vederbörande organs löpande multilaterala biståndsverksamhet. De har
efter svenskt initiativ inriktats på vissa länder och kontrolleras fortlöpande
från svensk sida. I enlighet med vad jag tidigare sagt bör detta hädanefter
betraktas som bilateralt bistånd. Det bör därmed föras in under biståndsmyndighetens
verksamhet. Från samma anslag täcks emellertid också vissa
utgifter, som uppkommer till följd av rekommendationer i FN eller som annars
inte kan förutses i vanlig ordning eller är av mera speciell politisk natur.
Aktuella exempel härpå är bidrag till Civila Kongofonden, till ett nytt
FN :s forsknings- och utbildningsinstitut och till världsbefolkningskonferensen
1965. I dessa fall tas inte initiativet från svensk sida och de svenska bidragen
absorberas omgående i ifrågavarande internationella verksamhet.
Det är en multilateral biståndsgivning för vars överföring till biståndsmyndigheten
inte kan anföras någon administrativ motivering. Samråd bör emellertid
ske i vanlig ordning.
För det humanitära biståndet förutses i stort sett motsvarande
ordning. Den bilaterala humanitära biståndsadministrationen skulle
alltså framdeles ankomma på biståndsmyndigheten. Detta bistånd lämnas
huvudsakligen i form av hjälpaktioner med anledning av naturkatastrofer.
Hit hänförs också biståndsåtgärder för utbildning av flyktingar. I båda fallen
rör det sig om biståndsgivning som har uppenbara beröringspunkter med
det tekniska biståndet. Detsamma gäller de stödbidrag som i vissa fall lämnas
till biståndsinsatser av frivilligorganisationer som Röda Korset, Rädda
Barnen och missionen. Även ärenden rörande sådana bidrag bör enligt statskontoret
beredas av biståndsmyndigheten. Jag tillstyrker dessa förslag. Som
statskontoret föreslagit bör undantag göras för humanitärt bistånd av multilateral
natur, dvs. huvudsakligen bidragen till FN:s flyktingprogram.
Vidare förordar statskontoret att en inordning under biståndsmyndigheten
av de administrativa uppgifter, som hänför sig till Sveriges medverkan i
nordiska biståndsprojekt, sker vid eventuell tillkomst av ytterligare
sådana projekt men att tills vidare nuvarande ordning bibehålls. Dessa
uppgifter är emellertid av samma karaktär som de som avser rent
svenska bilaterala projekt. Jag anser det därför önskvärt att de snarast överförs
till biståndsmyndigheten. Detta synes möjligt att göra varvid hänsyn
givetvis måste tas till ifrågavarande biståndsverksamhets nordiska karaktär
och därav betingade former för ansvar och beslut. Jag föreslår alltså att även
dessa uppgifter nu lämnas till biståndsmyndigheten.
När det gäller det finansiella biståndet föreslår statskontoret
att den bilaterala biståndsadministrationen överförs till biståndsmyndigheten.
Härvid ges begreppet bilateralt bistånd vidast möjliga tolkning. I fråga
om det multilaterala finansiella biståndet anses de mycket begränsade administrativa
funktionerna vara av den arten, att de även i fortsättningen
lämpligen fullgörs i första hand av riksbanken. Förslaget om biståndsmyn
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
dighetens övertagande av den bilaterala finansiella biståndsgivningen är
den mest genomgripande av statskontorets rekommendationer. Den innebär,
om man utgår från statsverkspropositionens anslagsförslag för 1965/66, att
den av biståndsmyndigheten administrerade biståndsvolymen skulle öka
med omkring 160 %.
Att ärenden rörande det bilaterala finansiella biståndet hittills handlagts i
finansdepartementet, även när de varit av administrativ natur, sammanhänger
inte bara med att denna biståndsform initierades inom den svenska
biståndsgivningen först sedan NIB:s verksamhetsområde redan hade preciserats.
Det ansågs också att biståndsnämndens kapacitet under de första åren
skulle tagas helt i anspråk av de problem som är förenade med upprättandet
av en ny organisation och med den expanderande och arbetskrävande tekniska
biståndsverksamheten. Det var vidare ändamålsenligt att den bilaterala
finansiella biståndsgivningen i sitt initialskede, då riktlinjerna för dess
fortsatta bedrivande successivt utformades, kunde ske i nära kontakt med
den löpande policy-beredande verksamheten i Kungl. Maj :ts kansli. Sedan
NIB nu vunnit administrativ stadga och konsoliderat sin tekniska biståndsverksamhet
och sedan den finansiella biståndsgivningen efter tre år kan anses
ha lämnat försöksstadiet, är tiden mogen för det bilaterala finansiella
biståndets överföring till biståndsmyndigheten. Jag kan därför ansluta mig
till statskontorets förslag också på denna punkt.
Statskontoret föreslår vidare att inom biståndsmyndigheten särskild personal
avdelas för finansiellt bistånd. Även om det tekniska och det finansiella
biståndet måste bringas att samverka — stundom inom ramen för ett och
samma »integrerade» projekt — och följaktligen båda bör ingå i biståndsmyndighetens
kompetensområde, skiljer sig de båda biståndsformerna i
väsentliga avseenden från varandra. Sålunda syftar det tekniska biståndet
som bekant till kunskapsförmedling medan det finansiella biståndets huvudsyfte
är kapitalöverföring. Detta innebär inriktning på olika projekttyper:
i det förra fallet med tonvikten på utbildning, i det senare med infrastrukturen
och industriell utveckling som grundläggande element. Finansiellt
bistånd lämnas vidare i betydligt större skala än tekniskt bistånd.
Detta gäller både de enskilda biståndsinsatsernas storlek och den totala biståndsvolymen,
varav internationellt sett det finansiella biståndet svarar
för omkring 90 %. Den finansiella biståndsgivningen kräver erfarenhetsmässigt
personal med samhällsekonomisk utbildning och kompetens, liksom
den engagerar ingenjörsteknisk sakkunskap i större utsträckning och
över ett bredare register än det »tekniska» biståndet. Det finansiella biståndets
speciella karaktär och krav återspeglas i dess institutionella särskiljande
från det tekniska biståndet såväl i den internationella biståndsadministrationen
som i många nationella förvaltningar. Jag anser det mot
denna bakgrund naturligt att det finansiella biståndet på sätt, som stats
-
37
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1965
kontoret föreslår och vartill jag återkommer, hålls samman som en administrativ
enhet inom biståndsmyndigheten.
Upprättandet av NIB var första etappen på vägen mot en total samordning
av den svenska biståndsadministrationen. Därigenom skapades ett centralt
organ för i första hand det bilaterala tekniska biståndet. Denna samordning
föreslås nu ytterligare utbyggd. Främst sker detta genom att den
bilaterala finansiella biståndsgivningen överförs till biståndsmyndigheten.
Häi till kommer tidigare nämnda tekniska och humanitära biståndstyper
som för närvarande administreras i annan ordning. Därmed sammanförs
praktiskt taget all biståndsadministration till en enda myndighet.
Förstärkning av biståndsmyndigheten
Statskontoret föreslår vidare en rationalisering och förstärkning av biståndsmyndigheten
i fråga om såväl inre organisation som yttre relationer.
Jag skall här först behandla de centrala dragen i den föreslagna reorganisationen
och återkommer senare till vissa mer speciella frågor.
Biståndsmyndigheten föreslås sålunda få karaktär av självständigt centralt
ämbetsverk med en generaldirektör som chef och tillika ordförande i
verksstyrelsen. Denna skulle i motsats till nuvarande NIB-styrelse inte innefatta
några departementstjänstemän. Jag kan ansluta mig till dessa förslag
men vill på den senare punkten understryka den förutsättning som statskontoret
självt anger: ett effektivt interdepartementalt samrådsförfarande
måste komma till stånd, i vilket även biståndsmyndigheten inbegrips. Härmed
bör en viss ersättning kunna erhållas för det informationsutbyte och
samråd som f. n. möjliggörs genom departementstjänstemäns placering i
NIB-styrelsen.
Vidare föreslår statskontoret att antalet styrelseledamöter reduceras från
nuvarande elva till sju, inklusive ordföranden, varjämte suppleanterna
skulle försvinna. Syftet är givetvis att göra styrelsens arbetsformer smidigare
och mer effektiva. Någon motsvarighet till NIB:s råd anses inte erforderlig.
Sammantaget innebär dock dessa förslag en begränsning av möjligheterna
att med den statliga biståndsverksamheten associera den sakkunskap och
det intresse som finns företrädda inom stora kretsar av riksdagen, organisationslivet
och missionen. Samtidigt förutses en betydande vidgning av det
ämnesområde, som biståndsmyndigheten skall täcka, vartill kommer en väntad
expansion av biståndsvolymen. Risken för att en sjumannastyrelse utan
suppleanter inte alltid kommer att vara beslutför bör också framhållas. Förslaget
inger alltså vissa betänkligheter i detta stycke. Ehuru införstådd med
önskvärdheten av att antalet styrelseledamöter i effektivitetens intresse hålls
lågt, vill jag för egen del förorda eu medelväg som innebär att ledamotsantalet
reduceras från elva till åtta, inklusive ordföranden.
:{ liihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. AV 6.1
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
Statskontoret föreslår att chefen för biståndsmyndigheten skall ingå i ett
interdepartementalt samrådsforum, till vilket jag återkommer i det följande.
Jag biträder detta förslag, som ligger i linje med nuvarande ordning.
Vidare föreslås biståndsmyndigheten vara representerad med en ledamot
i exportkreditnämnden vid handläggning av ärenden rörande u-länderna.
Antalet ledamöter i exportkreditnämnden är redan lika högt som i den enligt
utredningen alltför stora NIB-styrelsen. Jag anser det därför till fyllest,
att det ömsesidiga samrådsbehovet tillgodoses genom att en representant för
biståndsmyndigheten får tillfälle att närvara och yttra sig vid de sammanträden
med exportkreditnämnden där s. k. u-garantiärenden av intresse för
biståndsmyndighetens verksamhet behandlas.
Vad gäller biståndsmyndighetens kontakter och samarbete med andra
verk, organisationer och intressegrupper har statskontoret tänkt sig ett rätt
formlöst förfarande. Man förutsätter fortsatt utveckling av det från hösten
1964 tillämpade systemet med särskilda arbetsgrupper inom fackområden
på vilka biståndsmyndigheten arbetar. Man förordar att biståndsmyndigheten
är representerad i de svenska kontaktorganen för olika mellanstatliga
organisationer som verkar på biståndsområdet, såsom FAO, ILO, UNESCO
etc. Man anser det angeläget med samråd mellan biståndsmyndigheten och
näringslivets topporganisationer. Och man rekommenderar kontakter och
erfarenhetsutbyte med frivilligorganisationer, verksamma på biståndsområdet.
Någon formalisering bedöms inte vara önskvärd. Genom arbetsgrupperna
och samrådsförfarande förmodar man, att de syften skall nås för vilka
NIB:s råd inrättades. Som redan nämnts föreslås därför inte någon motsvarighet
till rådet för den nya biståndsmyndighetens del.
Jag kan dela statskontorets pragmatiska syn på biståndsmyndighetens relationer
utåt. Jag vill därför tillstyrka att man söker sig fram på de vägar
som antytts. Följaktligen är jag också beredd att — ehuru med någon
tvekan — acceptera det föreslagna avskaffandet av rådsinstitutionen. Jag
vill dock inte utesluta möjligheten av att, sedan viss erfarenhet av de nya
administrationsformerna vunnits, frågan om ett bredare konsultativt forum
ånyo kan komma att aktualiseras. Skulle så bli fallet, bör kunna övervägas
att reorganisera den under åren 1961—1963 verksamma s. k. u-beredningen.
Jag vill vidare framhålla angelägenheten av att de löst skisserade kontaktoch
samrådsförfarandena inte i praktiken kominer att föregripa ställningstaganden
som ankommer på biståndsmyndighetens styrelse eller på Kungl.
Maj :t.
Biståndsmyndighetens chef och avdelningschefer föreslås fungera som eu
direktion, till vilken olika byråchefer och utanför byråorganisationen stående
expertis skall kunna adjungeras. Denna direktion förutsätts komma att
ofta sammanträda med företrädare för andra verksledningar, näringslivet
och frivilligorganisationerna. Mot denna bakgrund föreslås inrättandet av
ett sekretariat för styrelse och verksledning. Jag bär inga invändningar mot
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1965 39
dessa arrangemang. Gränserna och formerna för direktionens verksamhet
och avgöranden måste emellertid preciseras.
Jag kan i detta sammanhang också i princip godtaga förslaget att biståndsmyndigheten
genom »utkontraktering» anförtror fackbetonade delar
av viss bistandsplanering och biståndsadministration åt fackmyndigheter,
institutioner och andra organ. Det bör emellertid ankomma på Kungl. Maj :t
att pröva detta förfarande när det aktualiseras i det enskilda fallet. Det måste
tillämpas med urskillning så att man inte äventyrar den samordning och
rationalisering av biståndsverksamheten som är utredningens grundtanke.
Enligt statskontoret bör den biståndsadministrativa reorganisationen, vars
huvuddrag jag här behandlat, föranleda inrättandet av en ny biståndsmyndighet.
NIB skulle därmed upphöra den 1 juli 1965. Efterträdaren, den nya
biståndsmyndigheten, skulle enligt förslaget kunna benämnas statens styrelse
för internationellt bistånd.
Jag har inga invändningar mot att man manifesterar förändringarna i
och förstärkningen av det svenska biståndsorganet och dess ställning genom
att inrätta ett nytt verk. Namnförslaget är i och för sig acceptabelt men den
närmast till hands liggande förkortningen, SIB, är redan inregistrerad och
därmed upptagen. I motsvarande internationella sammanhang används alltmer
beteckningar vari begreppet utveckling ingår. Jag förordar därför att
den nya centrala myndigheten för det svenska utvecklingsbiståndet benämns
styrelsen för internationell utveckling (utvecklingsstyrelsen eller u-styrelsen).
Som lämplig förkortning kan tänkas initialerna i den engelska översättning
av styrelsens namn som torde komma att användas utåt, nämligen
Swedish International Development Agency, alternativt Authority — SIDA.
Fältverksamheten
I sin redogörelse framhåller statskontoret önskvärdheten av största möjliga
decentralisering av fältverksamhetens administration. Statskontoret
framlägger detaljerade förslag rörande vilka åtgärder som bör förbehållas
den centrala ledningen och vilka som med fördel kan läggas i den lokala
projektledningens hand. Jag ansluter mig i princip till den avvägning som
görs. Den närmare utformningen av principen ankommer på Kungl. Maj :t
och dess tillämpning i praktiken måste naturligtvis åvila biståndsmyndigheten.
För fullständighetens skull vill jag dock nämna något härom. Jag
finner det tillrådligt att man i den takt som lämpar sig successivt lägger
över det omedelbara ansvaret för projektadministrationen på den lokale projektchefen.
Detta förutsätter att planeringen av projektet varit synnerligen
noggrann och detaljerad, att erforderliga administrativa resurser tillförts
projektet och att den projektadministrativa hyrån inom den centrala biståndsmyndigheten
kan effektivt övervaka fältverksamhetens planmässiga
genomförande för att vid behov kunna ingripa med råd och dåd. Decentra
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
liseringsgraden måste bli beroende på förhållandena i det enskilda fallet
och, såsom statskontoret anför, bestämmas främst med hänsyn till tillgången
på administrativ expertis vid projektet. Om vei\ksamhetens omfattning
gör det skäligt, bör en särskild chefsadministratör tillsättas vid ett projekt
eller en grupp av projekt.
Liksom statskontoret anser jag att det ofta kan vara riktigt att chefsadministratören
anknyts till den svenska beskickningen i mottagarlandet
såsom biståndsattaché. Stundom kan det emellertid visa sig att hans rörelsefrihet
blir större utan ett sådant arrangemang och även i andra avseenden
kan synpunkter anföras både för och emot. En chefsadministratör bör
t. ex. enligt statskontorets mening se som en viktig uppgift att rapportera
till biståndsmyndigheten om andra biståndsgivande länders insatser i mottagarlandet.
I den mån chefsadministratören är knuten till beskickningen
får sådan rapportering, som givetvis är av intresse också för berörda departement,
ses som ett led i utrikesförvaltningens arbete. Frågan om biståndsattachéernas
ställning och arbetsuppgifter över huvud synes böra bli föremål
för närmare utredning.
Helt naturligt har statskontoret icke gått in på frågan om biståndsstyrelsens
förbindelselinjer till utlandet. I instruktionen för NIB föreskrivs att
nämnden i dessa hänseenden skall följa utrikesministerns direktiv. Detsamma
bör gälla den nya myndigheten.
Inte heller statskontorets förslag att decentralisera projektadministrationen
bl. a. rörande budget och redovisning synes böra underställas riksdagen.
I den utsträckning det kan bli aktuellt att frångå gällande bokföringsbestämmelser
m. m. torde frågan i första hand böra prövas av riksrevisionsverket.
Den i och för sig önskvärda decentraliseringen får icke heller föras så
långt att man generellt anförtror åt projektcheferna att självständigt välja
leverantörer och bestämma inköpsvillkor. De möjligheter till betydande rabatter
som kan föreligga på grund av den samlade biståndsverksamhetens
tyngd skulle då kunna gå förlorade. Liksom hittills bör man eftersträva ett
samrådsförfarande, där inköpsvillkoren kan vägas mot ärendets brådska och
hänsyn till tull- och transportfaktorer och där hemmamyndigheten i sista
hand måste bestämma.
Statskontoret föreslår att man i själva länderavtalen inför bestämmelse
om rätt att från svensk sida utöva såväl sakrevision som kameral revision
även vid projekt som formellt helt är mottagarlandets. Jag kan biträda önskemålet
att en dylik avtalsreglering i möjlig mån eftersträvas.
Stipendiatverksamheten
Administrationsutredningen för biståndet till utvecklingsländerna förordade
i sitt betänkande (SOU 1961: 22) en stark koncentration av stipendiatverksamheten
till den föreslagna NIB och stöddes av det stora flertalet
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
remissinstanser. I enlighet därmed inrättades en särskild byrå inom NIB för
omhändertagande av alla stipendiater från u-länder med svenska stipendier
eller stipendier från FN och dess fackorgan, liksom de amerikanska s. k.
tredjelandsstipendiaterna, medan Svenska institutet behöll befattningen med
det ordinarie stipendiatutbytesprogrammet och med studiebesökarna.
Statskontoret har emellertid funnit att denna koncentration av stipendiatverksamheten
till biståndsmyndigheten åter hör upphävas och förordar
i stället att bilaterala stipendiater från u-länderna inordnas i det allmänna
undervisningsväsendet, medan stipendiatverksamheten för multilaterala
organ skulle bedrivas av Svenska institutet. Urval och mottagning av stipendiaterna
och den kurativa verksamheten skulle också anförtros nämnda institutioner.
Planeringen av stipendiatverksamheten skulle dock ombesörjas
av biståndsstyrelsen som också skulle handha utlysningen av stipendierna,
anordna introduktionskurser och undervisning i svenska samt bistå berörda
myndigheter och institutioner genom att förbereda det slutliga urvalet bland
stipendiatkandidaterna. Därutöver skulle biståndsmyndigheten handlägga
diverse andra administrativa åtgärder, bl. a. omhändertagandet av besökande
tjänstemän och personer på hög nivå, och sådana uppgifter som generaldirektören
bedömer inte böra handhas utanför verket. Beräkningen av medelsbehovet
för hela stipendieverksamheten skulle likaledes handhas av biståndsstyrelsen,
som skulle till Kungl. Maj :t inge därav föranledda förslag.
NIB:s styrelse har beträffande stipendiatverksamheten gjort följande uttalande.
Statskontoret har i sin utredning skisserat ett förslag att överflytta de arbetsuppgifter
som f. n. vilar på nämndens stipendiatbyrå till Svenska institutet,
universiteten in. fl. institutioner. Enligt styrelsens uppfattning kan
skäl anföras såväl för som emot en sådan överflyttning. Underlag för ett
definitivt ställningstagande föreligger dock inte. Spörsmålet om stipendiatfrågornas
framtida handläggning bör därför bli föremål för fortsatt utredning.
Denna kan lämpligen utföras av den nya biståndsmyndigheten. I avvaktan
på resultatet av denna utredning bör nämndens stipendiatbyrå tillsvidare
överföras till den nya biståndsmyndigheten.
I likhet med NlB:s styrelse finner icke heller jag statskontorets förslag i
detta avseende helt övertygande. Att överlåta de multilaterala stipendiaterna
på Svenska institutet skulle vara en återgång till de förhållanden som eu
gång övergivits. Den goodwill för svensk biståndsverksamhet i allmänhet
som nuvarande NIB förvärvat hos de internationella biståndsorganen genom
sina tjänster gentemot deras stipendiater är ett värde som kan omsättas
i gentjänster på andra områden av samarbete och som man kanske
inte utan vidare bör avhända sig. Det är vidare angeläget att undvika att stipendiaterna
i praktiken behandlas efter olika normer allteftersom de studerar
vid ett universitet, arbetar i eu industri eller är anknutna till en förvaltning.
Enligt statskontorets mening skall biståndsmyndigheten alltjämt
vara avgörande instans i principfrågor, varför det sannolikt ändå blir en stor
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
mängd ärenden av individuell karaktär som denna måste handlägga. Det
rationella i en sådan uppdelning är något tvivelaktigt. Jag ansluter mig därför
till uppfattningen inom NIB:s styrelse att stipendiatbyrån tills vidare bör
kvarligga inom biståndsmvndigheten. Denna fråga bör underkastas ytterligare
utredning.
Expertrekrytering m. m.
Statskontoret har i redogörelsen för sin utredning erinrat om de svårigheter
som expertrekryteringen erbjuder i en arbetsmarknadssituation, som
präglas av brist på akademisk och annan utbildad arbetskraft. I redogörelsen
påpekas också att man måst ge högsta prioritet åt rekryteringen av de
oumbärliga bilaterala experterna. Detta har lett till att rekryteringen av multilaterala
experter kommit i andra hand. Proportionen mellan ekonomiska
bidrag från Sverige till den multilaterala biståndsverksamheten och våra
personella bidrag med expertmedverkan är också mindre god. önskemålen
hos den multilaterala verksamhetens företrädare om flera experter från Sverige
i samband med den ökade svenska bidragsgivningen delas av den svenska
opinionen. En intensifierad expertrekrytering bör därför eftersträvas.
Statskontoret förordar i detta syfte en effektivisering av utlysningen av lediga
expertuppdrag. Vidare föreslås expertgrupper på de viktigaste fackområdena
som kan råda och bistå biståndsmyndigheten vid rekryteringen. Utredningen
pekar vidare i detta sammanhang på möjligheten att rekrytera
personal utanför Sverige — i första hand i de övriga nordiska länderna men
även utanför Norden. Den nämner också eventuella arrangemang med
»dubblering» av tjänster inom statsförvaltningen för att frigöra experter.
Jag instämmer med statskontoret i dess beskrivning av situationen och
i dess målsättning. Rekrytering av experter till både bilaterala och multilaterala
program bör bedrivas med all energi. Det är dock förståeligt att rekryteringen
för multilaterala ändamål med hänsyn till knapphetsläget kommit
att träda något i bakgrunden. I den mån rekryteringssvårigheterna kan
lindras genom särskilda åtgärder för utbildning av experter bör sådana utvägar
prövas. Ett vidgat samarbete med näringslivet på olika avsnitt av biståndsverksamheten
bör också kunna bredda basen för expertrekry teringen.
Statskontoret behandlar den rekryteringsverksamhet som nu ligger utanför
NIB, dvs. den rekrytering av experter till några i EPTA deltagande organisationer,
som sköts av respektive organisationers svenska förbindelseorgan.
I likhet med statskontoret finner jag att huvudansvaret för denna rekrytering
även i fortsättningen bör ligga kvar hos berörda myndigheter.
Eventuell rekrytering av s. k. biträdande experter enligt särskilt avtal med
olika FN-organ bör däremot av praktiska och formella skäl åvila biståndsmyndigheten.
I båda fallen bör givetvis biståndsmyndigheten och fackmyndigheterna
samarbeta.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
Statskontoret framhåller, att sedan stipendiatbyrån upplösts och dennas
exekutiva funktioner överförts på utomstående organ skulle för biståndsmyndighetens
del huvudsakligen kvarstå expertrekryteringsbyrån och personalsektionens
personaldetalj med personaladministrativa funktioner. Åtskilliga
fördelar skulle enligt statskontoret kunna uppnås om de funktioner,
som dessa enheter har om hand, organisatoriskt sammanfördes under
en chef till en personalbyrå.
Visserligen har jag redan tidigare anfört att stipendiatbyrån inte bör upplösas
f. n. utan tills vidare fortfara att fungera, men detta finner jag inte inverka
på lämpligheten av att sammanföra personalfunktionerna utanför stipendiatbyrån
till en särskild enhet. Jag biträder därför förslaget att en personalbyrå
inrättas. Efter biståndsmyndighetens bedömande bör personalbyrån
också kunna få i uppdrag att bistå med sådan rekrytering för kortare
eller längre anställning i statlig tjänst, varom framställningar inkommer
från intresserade regeringar i u-länderna.
Information och dokumentation
Statskontoret har framhållit betydelsen av biståndsmyndighetens informationsverksamhet
i dess olika former i ett läge av expanderande biståndsverksamhet.
Jag instämmer häri. Behovet av ett effektivt arbetande informationsorgan
och en omsorgsfull nyhetsförmedling får anses dokumenterat
av erfarenheter från NIB:s arbete. Den föreslagna organisationen tar även
hänsyn till synpunkten att både extern och intern information samlas inom
samma arbetsenhet.
Det är sålunda en viktig intern informationsuppgift för detta organ att
för verksledningen, fackbyråerna och fältarbetarna tillhandahålla, bearbeta
och kanalisera utifrån emanerande tidnings- och tidskriftsinformation,
FN-material och annan dokumentation. Till detta kommer den allmänna information
om biståndsmyndighetens egen verksamhet, som ger sammanhang
och överblick och som bör spridas både inom och utom myndigheten som
hittills. Den föreslagna organisationen bör ta hänsyn till dessa informationsbehov.
Den interna informationen bör vidare kompletteras av den utåtriktade
informationen, kommunikéer etc., som bör ges spridning också inom
biståndsmyndigheten och till dess fältarbetare. Övrig intern information
bör åvila fackbyråerna genom delgivning av promemorior och översikter,
framställda inom vederbörande byråer, där sakkunskap är tillfinnandes och
där informationsenheten blir mottagande.
Vad beträffar den externa informationen torde det stå klart att eu väsentlig
del av denna måste bestå i verksamhet av den typ, som brukar benämnas
»talesmannafunktion» och som kan antagas bli allt viktigare, allteftersom
den svenska biståndsverksamhetens omfattning växer. För detta syfte måste
informationschefen och hans närmaste medarbetare vara kontinuerligt un
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
derrättade om vad som tilldrar sig inom myndigheten och fältprojekten.
Utom den delgivning som rutinmässigt förekommer från fackbyråerna är
det av väsentlig betydelse att informationschefen kan hålla direkt kontakt
med generaldirektör och styrelse. Denna kontakt bör inte begränsas
till ärenden av direkt publicitetsintresse utan informationschefen bör ha
kunskap om hela arbetsfältet på högsta nivå. Annan extern information bör
belysa de svenska biståndsinsatsernas omfattning och inriktning i form
av publikationer, pressöversikter, kurser, seminarier etc. Detta är självfallet
en viktig uppgift för det nya biståndsorganet, även om det kan synas
väl ambitiöst att som statskontoret diskuterar »söka samla en bred
och välunderrättad opinion till stöd för statsmakternas aktuella insatsplaner
och resurskrav». Den opinionsbildande debatten bör ju i första
hand ske med stöd av folkrörelserna och tidningspressen samt i riksdagen
och andra politiska fora. Nämnas bör vidare den information, som
mera allmänt vill belysa u-landsproblematiken, särskilt FN :s och dess fackorgans
verksamhet på biståndsområdet. Härvid biträder emellertid även
Svenska FN-förbundet, som har god överblick över FN:s roll i biståndsarbetet.
Jag föreslår inrättande av en biståndsmyndighetens informationsenhet
och återkommer senare till dess personaluppsättning.
Kameral verksamhet m. m.
Statskontoret har föreslagit att en särskild ekonomiskt-administrativ byrå
för kameral-, inköps- och kontorsrationaliseringsfunktioner tillskapas inom
den nya biståndsmyndigheten. Som skäl anförs att dessa verksamhetsgrenar
kommer att expandera. Det kamerala arbetet för myndighetens egen räkning
ökar givetvis med den administrativa personalens påbyggnad. Därtill
kommer rådgivningen för fältverksamheten. Inköpen kommer att bli mer
omfattande inte minst genom att det finansiella varubiståndet förs in under
det nya biståndsorganet. Slutligen kommer administrativ rationaliseringsservice
från myndigheten att erfordras för de större tekniska biståndsprojekten
och för grupper av projekt med gemensam administrativ ledning.
Dessa skäl finner jag övertygande och föreslår därför att en ekonomisktadministrativ
byrå inrättas.
Anslagsberäkningar
Styrelsen för internationell utveckling: Avlöningar
Anslag
1965/66 (förslag) ........................ 5 420 000
Något anslag under denna rubrik finns inte upptaget i riksstaten för innevarande
budgetår. Däremot har för Nämnden för internationellt bistånd
(NIB): Avlöningar anvisats 2 614 000 kr. I årets statsverksproposition (bil.
Kungi. Maj:ts proposition nr 63 år 1965 45
o s. 28) har upptagits motsvarande anslag med ett preliminärt beräknat belopp
av 2 867 000 kr.
Med hänsyn till det nya ämbetsverkets ansvarsfulla uppgifter bör tjänsten
som generaldirektör placeras i lönegraden Bp 7. Vidare finner jag det
skäligt att generaldirektören tillerkänns ett representationsbidrag. Detta bör
fastställas till 10 000 kr.
Verket bör organiseras på tre avdelningar under ledning av avdelningschefer
i Be 4. Jag förordar vidare, att avdelningarna I och II för tekniskt
och humanitärt resp. finansiellt bistånd bör bestå av vardera två byråer
med byråchefer i lönegraden Be 3. Avdelning III bör bestå av en byrå för
ekonomiska och administrativa frågor och en byrå för personalfrågor, båda
ledda av byråchefer i Be 3. Till denna avdelning bör även föras en enhet
för informationsfrågor samt den nuvarande stipendiatbyrån. Personalbeho■\et
beräknar jag för avdelning I till tre avdelningsdirektörer i Be 1, sex
byi ådirektörer i högst Ae 27, tio förste byråsekreterare eller byråsekreterare
i högst Ae 23, två kanslister och åtta biträden. För avdelning II beräknar
jag fyra byrådirektörer i högst Ae 27, två förste byråsekreterare eller
byråsekreterare i högst Ae 23, en kanslist och fyra biträden. För avdelning
III beräknas eu avdelningsdirektör i Be 1, fyra byrådirektörer i Ae 27, fem
byrådirektörer i högst Ae 27, fjorton förste byråsekreterare eller byråsekreterare
1 högst Ae 23, fjorton hyråassistenter, assistenter eller kanslister,
28 biträden, en materialförvaltare och två expeditionsvakter. Härav avses
en tjänst som förste byråsekreterare eller byråsekreterare och en biträdestjänst
för verksledningens kansli. Enheten för informationsfrågor bör ledas
av en informationschef i Be 1 och i övrigt bestå av en byrådirektör i högst
Ae 27, tre förste byråsekreterare eller byråsekreterare i högst Ae 23, en
assistent och sex biträden. Samtliga tjänster bör vara extra ordinarie. Den
nuvarande stipendiatbyråns personal, sammanlagt sexton befattningshavare,
bör vidare överföras till det nya verket. Mot den föreslagna Iönegradsplaceringen
av tjänsterna m. in. i styrelsen har vederbörande personalorganisationer
förklarat sig icke ha något att erinra.
NIB har sedan eu tid tillgång till eu administrativ expert på hög nivå (jfr
prop. 1964: 1 bil. 5 s. 43). Möjlighet bör finnas att vid behov alltjämt ha sådan
expertis knuten till biståndsmyndigheten. Omorganisationen torde i övrigt
kräva vissa övergångsåtgärder och jag hemställer att Kungl. Maj :t inhämtar
riksdagens bemyndigande att vidtaga sådana åtgärder.
De av mig förordade förslagen innebär att biståndsmyndigheten sedan sin
tillkomst den 1 januari 1962 ökat från 32 befattningshavare (jfr prop. 1961:
174 s. 47) till här förordade 147 befattningshavare. Större delen av denna
ökning har fallit på de två senaste budgetåren. Per den 19 februari 1965
uppgick antalet tjänstemän i NIB till 108 av vilka 22 extra. Enligt statskontorets
förslag skulle, om stipendiatbyrån inkluderas, antalet anställda sliga
til! 143. I jämförelse med utredningens förslag förordar jag sålunda en
viss förstärkning av personalantalet, vilket jämte eu uppväxling av ett fler
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
tal tjänster bör möjliggöra en förbättrad personalrekrytering. Den nu föreslagna
organisationen bör enligt min mening vara tillräcklig för att möta
behoven även vid en ökad biståndsvolym. Jag vill i sammanhanget understryka
vikten av att de administrativa uppgifterna kommer att decentraliseras
till fältprojekten i utlandet. Med hänsyn till att den föreslagna organisationen
innebär en stark ökning av personaluppsättningen inom biståndsmyndigheten
förutsätter jag att viss tid åtgår för att besätta samtliga
tjänster.
Jag beräknar medelsbehovet för avlöningar till ordinarie tjänstemän till
49 000 kr. och till icke-ordinarie personal till 3 111 000 kr. samt för rörligt
tillägg till 1,8 milj. kr. I enlighet med vad jag förordat i det föregående bör
10 000 kr. beräknas för representationsbidrag till generaldirektören. Till
arvoden och särskilda ersättningar bestämda av Kungl. Maj :t bör beräknas
50 000 kr. samt till expertis 400 000. Några särskilda medel för tillfällig personal
anser jag mig icke behöva beräkna. Det sammanlagda medelsbehovet
beräknar jag således till 5 420 000 kr. Detta innebär en ökning med 2 553 000
kr. i jämförelse med det belopp jag preliminärt beräknade i årets statsverksproposition
(bil. 5 s. 28) för Nämnden för internationellt bistånd (NIB):
Avlöningar.
Styrelsen för internationell utveckling: Omkostnader
Anslag
1965/66 (förslag) ........................ 1 550 000
Något anslag under denna rubrik finns inte upptaget i riksstaten för innevarande
budgetår. Däremot har för Nämnden för internationellt bistånd
(NIB): Omkostnader anvisats 590 000 kr. I årets statsverksproposition (bil.
5 s. 29) har upptagits motsvarande anslag med ett preliminärt beräknat belopp
av samma storlek som för budgetåret 1964/65.
Med hänvisning till beräkningen i den följande sammanställningen upptar
jag anslaget till 1 550 000 kr. Jag har därvid under anslagsposten till expenser
inräknat 110 000 kr. för engångsanskaffning av inventarier m. m. i
samband med den i förhållande till NIB utökade organisationen.
1. Sjukvård m. in., förslagsvis .......
2. Reseersättningar m. m., förslagsvis .
3. Expenser, förslagsvis .............
4. Publikationstryck m. m., förslagsvis
Förslag
1965/66
15 000
750 000
685 000
100 000
1 550 000
I detta sammanhang torde jag få anmäla, att riksförsäkringsverket med
skrivelse den 18 december 1964 överlämnat viss utredning om multilaterala
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
biståndsexperters förmåner inom det svenska socialförsäkringssystemet. Jag
är inte beredd att nu lägga fram förslag i ämnet. Kungl. Maj :t bör emellertid,
därest riksdagen inte har någon erinran däremot, i särskilt ömmande fall
kunna utge bidrag till sjukvårdskostnader m. m. för multilaterala experter
m. fl. och deras familjer. Kostnaderna bör belasta anslagsposten sjukvård
m. m. under förevarande anslag.
Beredningen av frågor rörande biståndspolitiken
1 det föregående har jag behandlat den reorganisering av den svenska
biståndsadministrationen som statskontoret föreslår i sin utredning och som
jag kunnat ansluta mig till. Det är min förhoppning att den biståndsmyndighet
och den administrationsordning, som nu skapas, skall ge det organisatoriska
underlaget för en effektiv och expanderande svensk biståndsgivning.
En väl avpassad institutionell ram och rationella administrativa förfaranden
är emellertid inte nog. För att utvecklingsbiståndet skall nå sina syften
måste det utformas i enlighet med en noga övervägd allmän biståndspolitik.
Den policy-skapande funktionen är speciellt betydelsefull på ett område där
våra erfarenheter och resurser är så små i förhållande till uppgifterna som
de är när det gäller att bidra till de nödlidande och fattiga folkens ekonomiska
och sociala utveckling. Detta är ett område där små felbedömningar kan
leda till stora missgrepp. En felaktigt utformad eller avvägd biståndspolitik
kan betyda stora förluster av insatta medel, förtroende och förhoppningar
och därmed äventyra biståndets syften. Å andra sidan kan en väl genomtänkt
och samordnad biståndspolitik betyda mer för det faktiska resultatet
än själva den penningmässiga biståndsvolymen. Det är därför angeläget att
skapa förutsättningar för utformandet av en sådan politik.
En första förutsättning är att det kan tillhandahållas bästa möjliga erfarenhetsunderlag
och bakgrundsmaterial. Härvid bör man givetvis dra fördel
av den snabbt växande internationella dokumentationen, som inte längre är
begränsad till allmänna utvecklingsteorier utan också inrymmer evalueringar
av konkreta biståndsinsatser. Vi måste också själva i växande omfattning
göra sådana eftervärderingar av våra egna projekt. Vi måste skapa underlag
— så långt det går — för samma slags produktivitetsmässiga överväganden
på biståndsområdet som när det gäller användningen av våra resurser i vår
egen samhällsekonomi. Detta är väsentligen uppgifter för biståndsmyndiglieten.
Men det är inte bara eu fråga om att kompilera material. Detta skall
analyseras, tolkas och omsättas i konkreta rekommendationer och handlingsalternativ.
Utredningar skall göras och en omfattande planering skall
ske, inte bara av enskilda projekt utan av hela biståndsverksamhetens avvägning
och inriktning på längre sikt. Också detta är uppgifter för vilka histåndsmyndigheten
måste bära det huvudsakliga ansvaret.
18 liungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
Beslut om biståndspolitikens utformning fattas av regering och riksdag.
Kungl. Maj :ts beslut och förslag till riksdagen föregås av beredning i gängse
form. Flera departement berörs av de biståndspolitiska ärendenas beredning.
Dessa ärenden har nämligen ofta såväl utrikes- och handelspolitiska som finansiella
och samhällsekonomiska aspekter. De bereds i enlighet med departementsstadgan
inom olika departement. Ett betydande ömsesidigt informations-
och samordningsbehov föreligger alltså. Det är en förutsättning
för en samlad svensk biståndspolitik att dessa behov kan tillgodoses. Jag
avser inte här behovet av kontakter mellan närmast berörda departementstjänstemän
vid beredning av löpande ärenden utan behovet av regelbundet
återkommande information och diskussion som ett led i beredningen av
mera principiella biståndsfrågor. Jag biträder därför statskontorets förslag
att ett särskilt interdepartementalt samrådsorgan inrättas för detta
ändamål, bestående av företrädare -— i princip på statssekreterarnivå —
för berörda departement, främst utrikes-, finans- och handelsdepartementen
men också social-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen vid överläggningar
i ämnen som angår deras områden. Även statsrådsberedningen och
biståndsmyndigheten bör vara företrädda i detta organ, som jag vill benämna
biständsberedningen. Denna bör ledas av ett statsråd. Övriga berörda
statsråd bör givetvis kunna deltaga i den omfattning de finner behövligt.
Som exempel på frågor som bör tagas upp i biständsberedningen kan nämnas
frågor rörande biståndsvolymen, avvägningen mellan olika biståndsformer,
villkoren för utvecklingskrediterna, länderprioriteringen, samarbetet
med näringslivet och riktlinjerna för instruktioner till våra företrädare i internationella
biståndsorgan.
Statskontoret understryker att det inte är fråga om att skapa någon beslutande
instans utan bara ett forum för information och diskussion rörande
frågor av större betydelse. Självfallet kan det inte bli tal om att diskussionerna
inom biståndsberedningen skulle föregripa avgöranden på regeringsnivån
eller inkräkta på biståndsmyndighetens befogenheter. Men biståndsberedningens
värde ligger i att den genom sin sammansättning täcker
alla biståndsformer och alla aspekter på en samlad biståndspolitik.
Ett viktigt moment i biståndspolitikens utformning är utarbetandet av
statsverkspropositionens anslagsförslag avseende de olika biståndsformerna.
Statskontoret anser övervägande skäl tala för att biståndsmyndigheten skall
medverka i detta arbete när det gäller samtliga biståndsformer. Jag kan ansluta
mig till denna uppfattning liksom till statskontorets förslag rörande de
former i vilka denna medverkan bör ske. Statskontoret förordar att biståndsmyndigheten
i vanlig ordning skall framlägga förslag till anslag till bilateralt
humanitärt och tekniskt bistånd och sådant bilateralt finansiellt bistånd
som utgör en integrerad del av ett i övrigt tekniskt biståndsprojekt. Dessa
biståndsformer svarar för de mest personalkrävande insatserna, vilkas samlade
storlek maximeras av biståndsmyndighetens planerings- och admini
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
strationskapacitet och vilkas utformning är resultatet av överväganden och
bedömningar som måste ske inom myndigheten. När det gäller de övriga biståndsformerna,
dvs. det multilaterala biståndet och huvudparten av det
bilaterala finansiella biståndet, är de biståndsadministrativa synpunkterna
mindre väsentliga. Här är, som utredningen framhåller, de ekonomisk-politiska
och utrikespolitiska övervägandena desto betydelsefullare. Biståndsmyndighetens
medverkan i utarbetandet av anslagsförslagen beträffande
dessa biståndsformer föreslås ske inom ramen för det samråd som kommer
att äga rum inom biståndsberedningen. Enligt min bedömning tillgodoser
det av statskontoret föreslagna förfarandet kravet på en samlad värdering av
alla de faktorer som påverkar anslagsförslagen för samtliga biståndsformer.
Hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t föreslår riksdagen att
I. besluta att nämnden för internationellt bistånd skall
upphöra den 1 juli 1965 och att samma dag skall inrättas
en ny central myndighet för administration av internationellt
bistånd, benämnd styrelsen för internationell utveckling,
i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag förordat
i det föregående,
II. bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela de övergångsbestämmelser
som fordras för genomförande av de framlagda
förslagen,
III. bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckning
för styrelsen för internationell utveckling i enlighet
med vad jag förordat i det föregående,
IV. godkänna följande avlöningsstat för styrelsen för
internationell utveckling att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1965/66.
Avlöningsstat
1. Avlöning till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 49 000
2. Arvoden och särskilda ersättningar bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis................ 50 000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,
förslagsvis .............................. 3111 000
4. Ersättningar till expertis, förslagsvis........ 400 000
5. Representationsbidrag till generaldirektören . . 10 000
6. Rörligt tillägg, förslagsvis.................. 1 800 000
Summa kr. 5 420 000
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1965
V. till Styrelsen för internationell utveckling: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
5 420 000 kr.
VI. till Styrelsen för internationell utveckling: Omkostnader
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
1 550 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erik Cornell
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1965
51
Förkortningar
EPTA Expanded Programme of Technical Assistance (FN:s utvidgade
program för tekniskt bistånd)
FAO Food and Agriculture Organization (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation)
ICAO
International Civil Aviation Organization (Internationella civila
luftfartsorganisationen)
IDA International Development Association (Internationella utvecklingsfonden)
ILO
International Labour Organization (Internationella arbetsorganisationen)
ITU
International Telecommunications Union (Internationella teleunionen)
UNESCO
United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization
(FN:s organisation för undervisning, vetenskap och kultur)
UNICEF United Nations Children’s Fund (FN:s barnfond)
UNKRA United Nations Korean Relief Agency (FN:s biståndsorgan för
Korea)
UPU Union Postale Universale (Världspostföreningen)
WMO World Meteorological Organization (Meteorologiska världsorgani sationen) -
MAHCUS BOKTR. STHLM I96S 6502 17