Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

Nr 61

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i landstingslagen den It maj 195t (nr 319),
m.m.; given Stockholms slott den 26 februari 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319),

2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242).

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en rad ändringar i landstingslagen. Ändringarna
syftar huvudsakligen till att underlätta för landstingen att i ett skede av
kraftig expansion av den landstingskommunala verksamheten leda utvecklingen
på de olika verksamhetsområdena och tränga in i de ärenden landstinget
skall avgöra. Sålunda skall skillnaden mellan lagtima och urtima landstingsmöte
upphöra. Meningen är att landstinget skall hålla möten i den
utsträckning som behövs. Även en minoritet av landstingets ledamöter skall
kunna begära att möte kallas samman. Det dubbla beredningstvånget behålls.
Beredningen i särskilda utskott skall emellertid kunna äga rum inte
som nu bara under landstingsmöte utan också mellan mötena.

Dessutom föreslås vissa ändringar bl. a. i fråga om kungörande av landstingsmöte
och valbarhet till ledamot och suppleant i förvaltningsutskottet.
Bestämmelserna om sjukvårdsstyrelse föreslås skola flyttas till sjukvårdslagen.
De särskilda bestämmelserna om hälsovårdsstyrelse utgår.

Härutöver förordas olika åtgärder, som inte föranleder författningsändringar,
i syfte att öka landstingsmannens deltagande i den landstingskommunala
förvaltningen och även på andra vägar hålla dem informerade om
landstingets verksamhet.

Författningsändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1966.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. Nr 61

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

Förslag

till

Lag

om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 14—16, 19—22, 25, 26, 29, 30, 33, 34, 38, 41, 43,
44, 53, 54, 60, 67 och 69 §§ landstingslagen den 14 maj 1954i skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Bliva de förhållanden, vilka legat
till grund för landstingets beslut enligt
13 §, så ändrade, att jämkning
däri påkallas till följd av stadgandena
i 10—12 §§, eller finnes eljest
sådan jämkning nödig, äger landstinget,
på länsstyrelsens förslag eller
efter inhämtande av dess yttrande,
verkställa jämkningen; och skall,
där ej sådant fall är för handen,
som avses i 15 § första stycket och
16 § andra stycket, landstinget verkställa
jämkningen vid lagtima möte
året innan val av landstingsmän
nästa gång äger rum eller, där Konungen
så förordnar, vid urtima
möte sist före april månads utgång
det år valet förrättas.

(Föreslagen lydelse)

§•

Bliva de förhållanden vilka legat
till grund för landstingets beslut enligt
13 § så ändrade, att jämkning
däri påkallas till följd av stadgandena
i 10—12 §§, eller finnes eljest
sådan jämkning nödig, äger landstinget
på länsstyrelsens förslag eller
efter inhämtande av dess yttrande
verkställa jämkningen; och skall, där
ej sådant fall är för handen som avses
i 15 § första stycket och 16 §
andra stycket, landstinget verkställa
jämkningen vid landstingsmöte före
oktober månads utgång året innan
val av landstingsmän äger rum nästa
gång eller, när Konungen förordnar
det, före april månads utgång det år
valet förrättas.

15 §.

Har beslut fattats om stads inträ- Har beslut fattats om stads inträde
i landstingskommun eller har för- de i landstingskommun eller har förordnande
meddelats, som föranleder, ordnande meddelats som föranleder
att landstingskommun eljest utvid- att landstingskommun eljest utvidgas,
skall landstinget vid nästa lag- gas, skall landstinget vid landstingstima
möte eller, när Konungen så möte före oktober månads utgång

1 Senaste lydelse se beträffande 22 § 1961: 607 och 67 § 1962:156.

Kungl. Maj :ts proposition nr 61 år 1965

(Nuvarande lydelse)
föreskriver, vid urtima möte, på
länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande
av dess yttrande, verkställa
den jämkning i valkretsindelningen,
som må föranledas därav.

I fall

(Föreslagen lydelse)
eller annan tidpunkt, som Konungen
föreskriver, på länsstyrelsens förslag
eller efter inhämtande av dess yttrande
verkställa den jämkning i val -

kretsindelningen som må föranledas
därav.
av jämkningen.

16 §.

Avskiljes område
Har förordnande meddelats, som
föranleder, att område, som utgör
del av en eller flera valkretsar, avskiljes
från landstingskommun, skall
landstinget vid nästa lagtima möte
eller, där Konungen så föreskriver,
vid urtima möte, på länsstyrelsens
förslag eller efter inhämtande av
dess yttrande, verkställa den jämkning
i valkretsindelningen, som må
föranledas därav.

I fall--

sina befattningar.

Har förordnande meddelats som
föranleder att område som utgör
del av en eller flera valkretsar avskiljes
från landstingskommun, skall
landstinget vid landstingsmöte före
oktober månads utgång eller annan
tidpunkt, som Konungen föreskriver,
på länsstyrelsens förslag eller efter
inhämtande av dess yttrande verk -

ställa den jämkning i valkretsindelningen
som må föranledas därav.
av jämkningen.

Till lagtima möte sammanträder
landstinget utan särskild kallelse
varje år den första måndagen i oktober
månad i länets residensstad
eller å annan ort, som landstinget bestämt.

Då så till följd av utomordentliga
händelser anses påkallat, må länsstyrelsen
kunna utsätta särskild
sammanträdesort.

§•

Landstinget sammanträder till
landstingsmöte första måndagen i
oktober månad och i övrigt enligt
den ordning som landstinget bestämmer.
Landstingsmöte hålles även när
Konungen omedelbart eller på framställning
av länsstyrelsen förordnar
därom eller förvaltningsutskottet eller
minst eu tredjedel av landstingets
ledamöter begär det eller landstingets
ordförande finner det behövligt. 1
dessa fall bestämmer landstingets
ordförande om tid för mötet.

Landstinget eller den landstinget
bemyndigat bestämmer ort för landstingsmöte.
År det påkallat till följd
av utomordentliga händelser, må
länsstyrelsen bestämma annan sammanträdesort.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

1 mom. Kungörelse om landstingsmöte
med uppgift om tid och
ställe för mötet och de ärenden som
skola behandlas vid detta utfärdas
av ordföranden eller vid hinder för
honom vice ordföranden.

Kungörelsen skall minst fjorton
dagar före landstingsmötet anslås på
en av landstingskommunen anordnad
anslagstavla och, om landstinget beslutat
det, även på annan plats. Kungörelsen
skall inom samma tid sändas
till varje landstingsman med posten.

Tillkännagivande om tid och ställe
för landstingsmöte skall införas i en
eller flera i landstingskommunen
spridda tidningar senast en vecka
före mötet. Varje år bestämmer
landstinget i vilken eller vilka tidningar
tillkännagivanden skola införas
under nästa kalenderår. Sådana
tidningar böra väljas som genom
spridning inom olika grupper
av landstingskommunens medlemmar
bringa tillkännagivandet till de
flestas kännedom. Har förslag om
tillkännagivandets införande i annan
tidning än sådan som omfattas av
beslutet varit under omröstning och
erhållit minst en tredjedel av de i
omröstningen deltagandes röster,
skall tillkännagivandet införas även
i denna tidning.

Den omständigheten att kungörelsen
om mötet icke anslagits på annan
plats än landstingskommunens
anslagstavla eller att tillkännagivande
ej införts i tidning utgör ej hinder
för att landstingsmötet hålles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 mom. Fordrar ärende så skyndsam
handläggning att kungörande
icke hinnes med i den ordning
som föreskrives i 1 mom., må landstinget
ändå behandla ärendet, om
kungörelse med uppgifter som angivas
i 1 mom. senast en vecka före
mötet anslagits på landstingskommunens
anslagstavla och sänts till varje
landstingsman.

3 mom. Länsstyrelsen skall
skriftligen underrättas om landstingsmöte.

20 §.

1 m o m. Rättighet att vid lagtima
möte väcka förslag tillkommer länsstyrelsen,
landstingskommunens förvaltningsutskott
och annan dess
nämnd samt ledamot av landstinget.
Förslag skall avfattas skriftligen.

Förslag av annan nämnd än förvaltningsutskottet
skall ingivas till
utskottet före den 1 juli, där ej annan
tid bestämmes av utskottet.

I övrigt skall förslag avlämnas till
landstingskommunens kansli senast
den 15 augusti; dock må förvaltningsutskottet
väcka förslag jämväl
efter nämnda tid men ej senare än
fjorton dagar före början av landstingets
möte.

Vad nu är stadgat angående tiden
för förslags avlämnande utgör icke
hinder för landstinget att, då synnerliga
skäl därtill föranleda, till
behandling upptaga förslag, som blivit
väckt senare, dock sist första dagen
av landstingets möte.

21 §.

1 mom. Rätt att väcka förslag
vid landstingsmöte tillkommer landstingskommunens
förvaltningsutskott
och annan dess nämnd, ledamot av
landstinget samt länsstyrelsen. Förslag
skall avfattas skriftligen.

Förslag av annan nämnd än förvaltningsutskottet
skall ingivas till
utskottet senast den dag som utskottet
bestämmer.

I övrigt skall förslag lämnas till
landstingskommunens kansli senast
två månader före mötets början. Förvaltningsutskottet
må dock väcka
förslag även efter nämnda tid men
ej senare än fjorton dagar före mötets
början.

Bestämmelserna om tiden för förslags
avlämnande utgöra icke hinder
för landstinget att, när synnerliga
skäl föranleda det, till behandling
upptaga förslag som väckts senast
första dagen av landstingsmötet.

Ej må förslag komma under behandling i annan ordning än nu nämnts,
såvida icke förslaget hänskjutits till landstinget av Konungen eller härleder
sig från och står i sammanhang med förut i behörig ordning väckt förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 mom. Till landstinget i behörig ordning inkomna förslag skola tryckas
och, såvitt ske kan, minst åtta dagar före mötets början översändas till länsstyrelsen
ävensom till samtliga landstingsmän.

över de ärenden, som skola förekomma
å mötet, skall förvaltningsutskottet
upprätta föredragningslista,
som skall utdelas på sätt i första
stycket sägs.

Över de ärenden som skola förekomma
vid mötet skall förvaltningsutskottet
upprätta föredragningslista,
som skall utdelas till länsstyrelsen
och samtliga landstingsmän
före mötets början.

21 §.

1 in o m. Till urtima möte sammanträder
landstinget, då landstinget
eller förvaltningsutskottet för handläggning
av vissa bestämda ärenden
beslutar därom eller Konungen omedelbart
eller på framställning av
länsstyrelsen förordnar om sådant
möte.

Urtima möte, som beslutas av
landstinget eller förvaltningsutskottet,
må ej äga rum förrän minst två
månader efter det lagtima möte avslutats.
Har förvaltningsutskottet beslutat
urtima möte, skall protokoll i
ärendet överlämnas till länsstyrelsen.

Beträffande sammanträdesort för
urtima möte skall vad i 19 § är föreskrivet
med avseende å lagtima möte
äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Kungörelse om urtima
möte, innehållande uppgift om tid
och ställe för mötet och de ärenden,
som därvid skola handläggas, utfärdas
av länsstyrelsen. Kungörelsen
skall minst fjorton dagar före mötet
införas i en eller flera av länets mest
spridda tidningar, varjämte samtliga
landstingsmän skola inom samma tid
särskilt underrättas om mötet.

3 mom. Vid urtima möte må ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

undra urenden företagas till avgörande
än de, för vilkas handläggning
landstinget blivit sammankallat, eller
som länsstyrelsen enligt den om mötet
utfärdade kungörelsen särskilt
hänskjutit till landstingets prövning.

22 §.

Avgår landstingsman------

Inträffar för landstingsman eller
behörigen kallad suppleant sådant
hinder, att han ej kan inställa sig
vid landstingsmöte, åligger det honom
att därom ofördröj ligen underrätta
länsstyrelsen, som till tjänstgöring
vid mötet inkallar den närmast
i ordningen varande, till sådan
tjänstgöring förut ej inkallade suppleanten.
Den, för vilken hinder uppkommit,
åligger tillika att, så fort
ske kan, till landstingskommunens
kansli insända skriftlig anmälan om
hindret och dess beskaffenhet.

Uppkommer för landstingsman eller
suppleant, som inställt sig vid
landstingsmöte, sådant hinder, att
han ej vidare kan tjänstgöra vid mötet,
skall han ofördröj ligen anmäla
hindret hos landstingets ordförande,
vilken har att skyndsamt underrätta
länsstyrelsen. Länsstyrelsen inkallar
därefter ofördröjligen suppleant efter
vad i andra stycket är sagt.

— vallagen stadgas.

Inträffar för landstingsman eller
behörigen kallad suppleant sådant
hinder att han ej kan inställa sig
vid landstingsmöte, åligger det honom
att därom ofördröjligen underrätta
förvaltningsutskottet, som till
tjänstgöring vid mötet inkallar den
närmast i ordningen varande, till sådan
tjänstgöring förut ej inkallade
suppleanten. Den för vilken hinder
uppkommit åligger tillika att, så
fort ske kan, till landstingskommunens
kansli insända skriftlig anmälan
om hindret och dess beskaffenhet.

Uppkommer för landstingsman eller
suppleant som inställt sig vid
landstingsmöte sådant hinder, att
han ej vidare kan tjänstgöra vid mötet,
skall han ofördröjligen anmäla
hindret hos landstingets ordförande,
som omedelbart inkallar suppleant
enligt bestämmelserna i andra stycket.

25 §.

Sedan upprop ägt rum, utser Landstinget utser bland tingets
landstinget å lagtima möte bland ledamöter en ordförande och en vice
tingets ledamöter en ordförande och ordförande för en tid av högst ett år.
en vice ordförande för tiden intill
nästa lagtima möte.

Upphör under--

vice ordförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

(Nuvarande lydelse)

Den landstingsman, som bevistat
de flesta landstingsmöten, eller, där
två eller flera landstingsman deltagit
i lika många möten, den av dem,
som är till levnadsåren äldst, för ordet
till dess ordförande blivit vald.
Inträffar under landstingsmöte samtidigt
förfall för både ordförande och
vice ordförande, utses under ordförandeskap
av den ledamot, som enligt
vad nyss sagts skall anses såsom
äldst, en av landstingets ledamöter
att tjänstgöra som ordförande till
dess förfallet upphört.

Vid samtidigt förfall för både ordförande
och vice ordförande under
den tid, då landstinget ej är samlat
till möte, skall landstingets äldste
ledamot tjänstgöra som ordförande
till dess förfallet upphört.

Därest under tiden mellan landstingets
lagtima möten ordföranden
avgår eller hans befattning eljest
upphör, skall vice ordföranden
tjänstgöra som ordförande intill nästa
lagtima möte. Skulle under samma
tid jämväl vice ordföranden avgå
eller hans befattning upphöra, skall
landstingets äldste ledamot tjänstgöra
som ordförande.

Länsstyrelsen kallar äldste ledamoten
till tjänstgöring, varom ovan
är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

§•

Finnes varken ordförande eller vice
ordförande eller äro både ordföranden
och vice ordföranden hindrade
att inställa sig vid landstingsmöte,
utser landstinget annan landstingsman
att för tillfället föra ordet. Till
dess så skett, utövas ordförandeskapet
av landstingets äldste ledamot.
Vid samtidigt förfall för både ordföranden
och vice ordföranden under
tid då landstinget ej är samlat till
möte tjänstgör landstingets äldste
ledamot som ordförande till dess förfallet
upphört.

Avgår ordföranden under den för
honom bestämda tjänstgöringstiden
eller upphör hans befattning av annan
orsak, tjänstgör vice ordföranden
som ordförande till nästa landstingsmöte,
då ny ordförande utses för
återstående del av tjänstgöringstiden.
Nytt val anställes även när vice ordföranden
avgår eller hans befattning
upphör av annan orsak. Avgår vice
ordföranden eller upphör hans befattning
av annan orsak när han
tjänstgör som ordförande, tjänstgör
landstingets äldste ledamot som ordförande
till dess nytt val kan anställas.

Med landstingets äldste ledamot
avses den som bevistat de flesta
landstingsmöten eller, om två eller
flera ha deltagit i lika många möten,
den bland dem som är äldst till levnadsåren.

29 §.

Varje landstingsman-----------en röst.

Landshövdingen i-----— •— äldste avdelningschefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

(Nuvarande lydelse)

Vid landstingets sammanträden
äger jämväl ordföranden eller vice
ordföranden i förvaltningsutskottet,
ändå att han icke är landstingsman,
ävensom sådan i landstingskommunens
tjänst anställd befattningshavare,
som i 8 § andra stycket sägs,
att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Sådan
rätt tillkommer vidare ordföranden
eller vice ordföranden i nämnd,
varom förmäles i 53 §, vid behandling
av ärende, som beretts av nämnden,
ävensom vid besvarande av interpellation,
som framställts till
nämndens ordförande. Dylik rätt
äger ock revisor vid granskning av
den av honom avgivna revisionsberättelsen.

(Föreslagen lydelse)

Vid landstingets sammanträden
äger jämväl ordföranden eller vice
ordföranden i förvaltningsutskottet,
ändå att han icke är landstingsman,
ävensom sådan i landstingskommunens
tjänst anställd befattningshavare,
som avses i 8 § andra stycket,
vara tillstädes och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Sådan
rätt tillkommer vidare ordförande
eller vice ordförande i annan nämnd
eller beredning vid behandling av
ärende, sem beretts av nämnden
eller beredningen, och vid besvarande
av interpellation som ställts till
nämndens eller beredningens ordförande.
Även revisor äger sådan rätt
vid granskning av den av honom avgivna
revisionsberättelsen.

Enligt landstingets bestämmande
äger annan i landstingskommunens
tjänst anställd befattningshavare än
som avses i tredje stycket vara tillstädes
vid sammanträde för att tillhandagå
landstinget med upplysningar.

De ärenden

30 §.

av utskottet.

Ärende må ej företagas till avgörande,
innan det under landstingets
möte blivit berett av särskilt utskott,
som landstinget för ändamålet utsett
bland sina ledamöter.

Ärende må ej företagas till avgörande,
innan det blivit berett av särskilt
utskott, som landstinget för
ändamålet utsett bland sina ledamöter.

Val må--

dess rättighet.

33 §.

Vill landstingsman till ordföranden
i förvaltningsutskottet eller
nämnd, varom förmäles i 53 §, framställa
interpellation i ämne, som tillhör
landstingets handläggning, skall

Vill landstingsman till ordföranden
i förvaltningsutskottet eller annan
nämnd eller i beredning framställa
interpellation i ämne, som tillhör
landstingets handläggning, skall

Kungl. Mcij:ts proposition nr 61 år 1965

(Nuvarande lydelse)
interpellationer!, skriftligen avfattad,
avlämnas till landstingets ordförande
senast första dagen av landstingets
möte. Landstinget beslutar utan föregående
överläggning, huruvida interpellationens
framställande skall
medgivas. Lämnas sådant medgivande,
bör interpellationen besvaras vid
mötet.

(Föreslagen lydelse)
interpellationen, skriftligen avfattad,
avlämnas till landstingets ordförande
senast första dagen av landstingets
möte. Landstinget beslutar utan
föregående överläggning, huruvida
interpellationens framställande skall
medgivas. Lämnas sådant medgivande,
bör interpellationen besvaras vid
mötet.

Vid landstingsmöte —-

Protokollet skall--------

Senast å andra dagen efter det
protokollet justerats skall justeringen
och det ställe, där protokollet finnes
tillgängligt, tillkännagivas å en
av landstingskommunen å lämplig
plats anordnad anslagstavla (landstingskommunens
anslagstavla). Tillkännagivandet
skall vara försett med
uppgift å den dag det anslagits. Det
må ej avlägsnas före utgången av
stadgad besvärstid. Bevis om dagen
för justeringens tillkännagivande
skall tillika åtecknas protokollet eller
särskilt utfärdas.

Kungörelse om dagen för protokoll
usteringens tillkännagivande
med uppgift å det ställe, där protokollet
finnes tillgängligt, skall ock
ofördröjligen införas i en eller flera
av länets mest spridda tidningar.

— envar röstat.

- landstingsmötets avslutande.

Senast å andra dagen efter det
protokollet justerats skall justeringen
och det ställe, där protokollet finnes
tillgängligt, tillkännagivas på
landstingskommunens anslagstavla.
Tillkännagivandet skall vara försett
med uppgift om den dag det anslagits.
Det må ej avlägsnas före utgången
av stadgad besvärstid. Bevis
om dagen för justeringens tillkännagivande
skall även tecknas på protokollet
eller särskilt utfärdas.

Kungörelse om dagen för protokollsjusteringens
tillkännagivande
med uppgift om det ställe, där protokollet
finnes tillgängligt, skall även
ofördröjligen införas i de tidningar
som angivas i 20 § 1 mom. tredje
stycket.

38 §.

Landstinget må i en arbetsordning
meddela de föreskrifter, som utöver
vad ovan nämnts för landstingets
sammanträden och ärendenas behandling
anses nödiga.

Landstinget skall i arbetsordning
meddela de föreskrifter, som utöver
vad ovan nämnts anses nödiga för
landstingets sammanträden och
ärendenas behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

41 §.

Förvaltningsutskottet skall------finnas påkallade.

Det tillkommer förvaltningsutskottet vidare:
a) att, såsom------åt annan;

d) att till landstinget avgiva be- d) att avgiva berättelse över sin
rättelse över sin verksamhet under verksamhet till landstinget enligt
tiden från senaste lagtima möte; dess bestämmande;

e) att vårda-------landstingets beslut.

Förvaltningsutskottet har------på utskottet.

Förvaltningsutskottet äger-------sådana upplysningar.

Landstinget skall------för förvaltningsutskottet.

§•

I avseende å valbarhet till ledamot
eller suppleant i förvaltningsutskottet,
verkan av valbarhetens
upphörande och rätt till avsägelse
skall vad i 8 § är stadgat om landstingsman
äga motsvarande tillämpning;
dock må utom personer som
avses i 8 § andra stycket ej heller
i landstingskommunens tjänst anställd
befattningshavare, som är chef
för verk inom utskottets förvaltningsområde,
utses till ledamot eller suppleant
i utskottet.

44 §.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet
väljas för fyra år,
räknade från och med den 1 januari
året näst efter det, då valet skett.
Valet skall förrättas vid det lagtima
landstingsmöte, som hålles året näst
efter det, då allmänna val av landstingsmän
ägt rum
Avgår ledamot

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet
väljas för fyra år,
räknade från och med den 1 januari
året näst efter det, då valet skett.
Valet skall förrättas vid landstingsmöte
året näst efter det, då allmänna
val av landstingsmän ägt rum.

av tjänstgöringstiden.
53 §.

1 in o in. Ledningen av landstings- Om ledningen av landstingskomkommunens
hälso- och sjukvårdande munens sjukvårdande verksamhet
verksamhet skall, i den mån icke ge- föreskrives i sjukvårdslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nom lag eller författning annorlunda
föreskrives, enligt landstingets bestämmande
utövas av en gemensam
nämnd, kallad hälso- och sjukvårdsstyrelse,
eller ock av en särskild hälsovårds-
och en särskild sjukvårdsstyrelse.

Vad i 42—51 §§ är föreskrivet med
avseende å förvaltningsutskottet
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande nämnd, som här avses.

Styrelse må, om landstinget så beslutar,
uppdraga åt ledamot av styrelsen
eller åt i landstingskommunens
tjänst anställd befattningshavare
att å styrelsens vägnar fatta beslut
i vissa grupper av ärenden, vilkas
beskaffenhet skall i landstingets
beslut angivas. Beslut, som fattas på
grund av sådant uppdrag, skall anmälas
vid styrelsens nästa sammanträde.

2 mom. Där landsting finner sådant
lämpligt, må landstinget besluta,
att styrelse skall utgöras av
förvaltningsutskottet eller viss avdelning
därav.

3 m o m. Till sammanträde med
styrelse skall förste provinsialläkaren
kallas med rätt för honom att
deltaga i överläggningarna men ej i
besluten samt att få sin mening antecknad
till protokollet.

4 mom. Angående hälso- och
sjukvårdsstyrelses verksamhet gäller
i övrigt vad därom stadgas i lag eller
författning.

54 §.

Om utseende------finnes stadgat.

För handhavande---—• finnas erforderliga.

Beträffande sådan nämnd, som av- Beträffande sådan nämnd, som av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 dr 1965

(Nuvarande lydelse)
ses i andra stycket, skall vad som
är föreskrivet i 42 § andra stycket,
43 §, 44 § andra stycket samt 46—
51 §§ med avseende å förvaltningsutskottet
ävensom i 53 § 1 mom.
tredje stycket i fråga om hälso- och
sjukvårdsstyrelse äga motsvarande
tillämpning.

(Föreslagen lydelse)
ses i andra stycket, skall vad som är
föreskrivet i 42 § andra stycket, 43 §,
44 § andra stycket samt 46—51 §§
med avseende å förvaltningsutskottet
äga motsvarande tillämpning.

Om landstinget beslutar det, må
nämnd som avses i andra stycket
uppdraga åt ledamot av nämnden eller
åt befattningshavare som är anställd
i landstingskommunens tjänst
att på nämndens vägnar fatta beslut
i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet
angives i landstingets beslut.
Beslut, som fattas på grund av
sådant uppdrag, skall anmälas vid
nämndens nästa sammanträde.

Förslag till utgifts- och inkomststat
skall uppgöras av förvaltningsutskottet.
För detta ändamål skola
landstingskommunens övriga nämnder
före den 1 juli, där ej annan tid
bestämmes av förvaltningsutskottet,
till utskottet ingiva sina särskilda
statförslag för det nästfoljande året.

Landstinget upptager förslaget till
utgifts- och inkomststat till granskning
och fastställelse vid sitt lagtima
möte. Därvid skola anslag till
utgifter, om vilka landstinget icke
tidigare fattat beslut, samt därmed
sammanhängande frågor särskilt bliva
föremål för överläggning och avgörande.

Den fastställda------- lan<

§•

Förslag till utgifts- och inkomststat
skall uppgöras av förvaltningsutskottet.
För detta ändamål skola
landstingskommunens övriga nämnder
ingiva sina särskilda statförslag
för nästa kalenderår till förvaltningsutskottet
senast den dag som
utskottet bestämmer.

Landstinget upptager förslaget till
utgifts- och inkomststat till granskning
och fastställelse vid det landstingsmöte
som skall hållas i oktober
månad. Därvid skola anslag till utgifter,
om vilka landstinget icke tidigare
fattat beslut, samt därmed sammanhängande
frågor särskilt bliva
föremål för överläggning och avgörande.

;stingets protokoll.

67 §.

Landstinget skall vid lagtima möte Landstinget skall varje år vid
utse tre eller flera revisorer samt landstingsmöte utse tre eller flera
lika inånga suppleanter för gransk- revisorer samt lika många supple -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 ar 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning av det nästfoljande årets för- anter för granskning av nästa kalenvaltning.
derårs förvaltning.

Den, vilken —-------av granskningen.

Revisorerna äga--------ber

Vad i 51 §--------jämväl å

Vad i 39 §------avseende

Revisionsberättelse skall —----

Berättelsen j ämte inkomna yttranden
skall framläggas till granskning
och avgörande hos landstinget vid
det lagtima möte, vartill landstinget
sammanträder året näst efter det revisionen
avser.

öra förvaltningen,
revisor,
å revisor.

§■

--för yttrande.

Berättelsen jämte inkomna yttranden
skall framläggas till granskning
och avgörande hos landstinget vid
det landstingsmöte som skall hållas
i oktober månad året näst efter det
revisionen avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Det val av ordförande och vice ordförande i landstinget som äger rum vid
lagtima möte år 1965 skall avse den tjänstgöringstid som landstinget bestämmer.

Föreskrifterna i 43 § om valbarhet till ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet
skola lända till efterrättelse vid val som förrättas år 1965
och avser tjänstgöringstid efter utgången av samma år.

Bestämmelser om landstingets lagtima möte i lag eller annan författning
äga tillämpning på det landstingsmöte som skall hållas i oktober månad.

Bestämmelser om landstingskommuns hälsovårdsstyrelse i lag eller annan
författning skola avse förvaltningsutskottet eller annan nämnd som
landstinget bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, att 9 § 1—3 inom., It § 4 inom. och 12 § sjukvårds -

lagen den 6 juni 1962 skola erhålla
(Nuvarande lydelse)

1 m o m. Ledningen av landstingskommuns
sjukvårdande verksamhet
enligt denna lag utövas av sådan
nämnd eller styrelse, som avses i
53 § landsting slag en och som här
benämnes sjukvårdsstyrelse.

1 stad, som ej tillhör landstingskommun,
skall för ledningen av stadens
sjukvårdande verksamhet enligt
denna lag finnas en särskild
sjukvårdsstyrelse. Ledamöter och
suppleanter i sjukvårdsstyrelsen väljas
av stadsfullmäktige till det antal
fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter
må dock icke vara under fem.
Valet skall vara proportionellt därest
det begäres av minst så många
väljande, som motsvara det tal, vilket
erhålles, om samtliga väljandes
antal delas med det antal personer
valet avser, ökat med 1. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val
är särskilt stadgat. Sker ej val av
suppleanter proportionellt, skall tilllika
bestämmas den ordning, i vilken
suppleanterna skola inkallas till
tjänstgöring.

2 m o in. Till sammanträde med
sjukvårdsstyrelse, vid vilket sjuk -

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. I landstingskommun eller
stad som ej tillhör landstingskommun
utövas ledningen av den
sjukvårdande verksamheten enligt
denna lag av en sjukvårdsstyrelse.
Ledamöter och suppleanter i sjukvårdsstyrelsen
väljas av landstinget
eller stadsfullmäktige till det antal
landstinget eller fullmäktige bestämmer.
Antalet ledamöter må dock icke
vara under fem. Valet skall vara proportionellt
om det begäres av minst
så många väljande som motsvara det
tal vilket erhålles, om samtliga väljandes
antal delas med det antal personer
valet avser, ökat med 1. Om
förfarandet vid sådant proportionellt
val gälla särskilda föreskrifter. Sker
val av suppleanter icke proportionellt,
skall även bestämmas den ordning
i vilken suppleanterna skola inkallas
till tjänstgöring.

Landsting må besluta, att landstingskommunens
sjukvårdsstyrelse
skall utgöras av förvaltningsutskottet
eller viss avdelning av utskottet.

2 mom. För sjukvårdsstyrelse
äga i landstingskommun bestämmelserna
i 43—51 §§ och 54 § fjärde

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

(Nuvarande lydelse)
vårdsärende av större vikt är avsett
att förekomma, skall beroende på
ärendets art kallas antingen en överläkare
eller en provinsialläkare eller
stadsdistriktsläkare med rätt för honom
att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten samt att få sin
mening antecknad till protokollet.
Styrelsen skall för viss tid utse en
överläkare och en provinsialläkare
eller stadsdistriktsläkare inom sjukvårdsområdet
att stå till förfogande
för detta ändamål.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse
i stad som ej tillhör landstingskommun
skola vidare kallas
sjukvårdsdirektör, om sådan finnes,
samt förste stadsläkaren eller motsvarande
läkare, så ock efter stadsfullmäktiges
bestämmande annan,
som har att inför stadens styrelse
föredraga sjukvårdsärenden. De äga
deltaga i överläggningarna men ej i
besluten samt få sin mening antecknad
till protokollet.

3 mom. Beträffande sjukvårdsstyrelse
i annan stad, som ej tillhör
landstingskommun, än Stockholm
skola bestämmelserna i 32—42 §§
kommunallagen avseende kommunens
styrelse ävensom i 45 § andra
och tredje styckena samma lag i
fråga om där avsedd nämnd äga
motsvarande tillämpning, dock att
det ej är erforderligt, att protokoll
upptager annat än förteckning å närvarande
ledamöter och beslutet i
varje ärende.

I fråga om sjukvårdsstyrelsen i
Stockholm skola bestämmelserna i
51 § kommunallagen för Stockholm
äga tillämpning, varjämte, utöver

(Föreslagen lydelse)
stycket landstingslagen, i Stockholm
bestämmelserna i 51 § kommunallagen
för Stockholm och i annan stad
som ej tillhör landstingskommun bestämmelserna
i 32—42 §§ och 45 §
andra och tredje styckena kommunallagen
motsvarande tillämpning.
1 protokoll behöver dock upptagas
endast förteckning över närvarande
ledamöter och beslutet i varje ärende.

För sjukvårdsstyrelsen i Stockholm
gäller dessutom vad stadsfullmäktige
föreskriva med iakttagande
av bestämmelserna i kommunallagen
för Stockholm.

3 mom. Till sammanträde med
sjukvårdsstyrelse skola kallas sjukvårdsdirektör
eller, om sådan icke
finnes, landstingsdirektör samt länsläkaren
eller förste stadsläkaren. Om
landstinget eller stadsfullmäktige bestämma
det, skall även annan som
har att föredraga sjukvårdsärenden
inför landstingskommunens eller
stadens styrelse kallas till sådant
sammanträde.

Den som inställer sig vid sammanträde
på kallelse enligt första stycket
äger deltaga i sjukvårdsstyrelsens
överläggningar men icke i besluten
samt få sin mening antecknad
till protokollet.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse
vid vilket sjukvårdsärende
av större vikt är avsett att förekomma,
skall beroende på ärendets
art kallas antingen en överläkare
eller en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare
med rätt för honom
att deltaga i överläggningarna men
ej i besluten och att få sin mening
antecknad till protokollet. Styrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

(Nuvarande lydelse)
vad i 1 och 2 mom. sägs, skall gälla
vad stadsfullmäktige med iakttagande
av stadgandena i sagda lag föreskriva.
Protokoll, som föres vid sjukvårdsstyrelsens
sammanträde, behöver
dock ej upptaga annat än förteckning
å närvarande ledamöter och
beslutet i varje ärende.

(Föreslagen lydelse)
skall för viss tid utse en överläkare
och en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare
inom sjukvårdsområdet
att stå till förfogande för detta
ändamål.

11 §•

4 mom. Beträffande särskilt--

för direktion i landstingskommun
vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen
är föreskrivet med avseende
å förvaltningsutskottet och
i 53 § 1 mom. tredje stycket samma
lag i fråga om där avsedd styrelse
samt

för direktion
För särskilt -

—• ---tillämpning, nämligen

för direktion i landstingskommun
vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen
är föreskrivet med avseende
å förvaltningsutskottet och i
54 § f järde stycket samma lag i fråga
om där avsedd nämnd samt

- avsedd nämnd,
lag föreskriva.

12 §.

Till sammanträde med direktionen
skola landstingsdirektör eller
sjukvårdsdirektör samt sjukhusdirektör,
styresman, chefsläkare och
sjukhusintendent kallas med rätt att
deltaga i överläggningarna men ej i
besluten samt att få sin mening antecknad
till protokollet.

Enahanda befogenhet —---

Vad sålunda------

som

Till sammanträde med direktionen
skola sjukvårdsdirektör eller,
om sådan icke finnes, landstingsdirektör
samt sjukhusdirektör, styresman,
chefsläkare och. sjukhusintendent
kallas med rätt att deltaga
i överläggningarna men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad till
protokollet.

--denna personal.

direktion.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 61

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26 februari
1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric
Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
t. f. chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Palme, fråga om ändring i
landstingslagen m. in. och anför.

Inledning

Landstingsorganisationen utformades genom 1862 års förordning om
landsting. I förordningen reglerades i stort sett endast den beslutande församlingens
sammansättning och sammanträden samt formerna för ingivande
av förslag till landstinget och för landstingets beslut. I övrigt ägde
landstingen själva besluta om organisationen och verksamhetsformerna. Efter
hand utbildades i praxis vissa enhetliga former för verksamheten. Som
ledande förvaltningsorgan inrättades förvaltningsutskottet, som genom 1924
års lag om landsting blev ett obligatoriskt organ i landstingskommunen.
Genom ändring i lagen stadfästes år 1940 en redan i praxis utbildad styrelse
för hälso- och sjukvården. Införandet av den nu gällande landstingslagen
den 14 maj 1954 innebar att bestämmelserna om landstingen anslöts närmare
till lagstiftningen om primärkommuner. Den nya lagen medförde dock
inga större ändringar i fråga om landstingens organisation och verksamhetsformer.

Alltsedan landstingens tillkomst har omfattningen av deras verksamhet
ständigt ökat. Särskilt markant har ökningen varit under det senaste årtiondet,
då bl. a. utbyggnad av det främsta föremålet för landstingens verksamhet,
hälso- och sjukvården, stått i blickpunkten. Det beslutade överförandet
av huvudmannaskapet för mentalsjukvården till landstingen år
1967 kommer att innebära ytterligare utvidgning av landstingens uppgifter.
Mot denna bakgrund har vid olika tillfällen under de senaste åren kritik riktats
mot landstingens nuvarande organisation och verksamhetsformer. Kritiken
har gått ut på att landstingen saknar möjlighet att fatta de reella avgörandena
i ärendena, eftersom landstingen i regel sammanträder till ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

enda möte om året. Detta möte varar endast omkring en vecka, då ärendena
skall hinna beredas av särskilda utskott och debatteras och avgöras av landstingen.
Till följd härav har den reella beslutanderätten enligt kritiken flyttats
över till förvaltningsutskotten, som härigenom fått alltför stark ställning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 februari 1962 tillkallades
sju sakkunniga jämte eu expert1 för att utreda landstingens organisation
och verksamhetsformer. Utredningen skulle mot bakgrund av den kritik
som förekommit undersöka i vilken utsträckning ändrad organisation
och ändrade arbetsformer behövs för landstingskommunernas beslutande,
förvaltande och verkställande organ och lägga fram förslag till behövliga
ändringar. Det ingick också i utredningsuppdraget att söka utforma organisationen
och verksamhetsformerna så, att landstingen blir i stånd att ha
band om ytterligare uppgifter. Däremot borde utredningen inte behandla
frågan vilka konkreta nya uppgifter som landstingen bör kunna åläggas
efter en organisatorisk reform.

De sakkunniga, som antagit benämningen landsting sutredning en, har den
22 november 1963 avlämnat betänkandet Landstingens organisation och arbetsformer
m. m. (SOU 1963:64). I betänkandet lägger utredningen fram
förslag och rekommendationer som syftar till att få till stånd flera landslingsmöten
om aret, längre tid för beredning inför mötena och bättre information
till landstingsmännen mellan mötena. Förvaltningsutskottets centrala
ställning anses böra behållas. Utskottets huvuduppgift att leda och
samordna verksamheten inom landstingskommunen föreslås skola renodlas
genom att flera nämnder inrättas för central förvaltning i landstingskommunen
och uppgifter av lokal karaktär eller mindre betydelse läggs på
speciella organ. Utredningens förslag leder till ändringar av huvudsakligen
formell art i landstingslagen. I allt väsentligt skall landstingen ha frihet att
själva bestämma organisationen och arbetsformerna.

Remissyttranden över betänkandet har avgetts av medicinalstyrelsen,
kammarkollegiet, länsstyrelserna i samtliga län, kommunalrättskommittén,
länsindelningsutredningen, landstingen eller förvaltningsutskotten i samtliga
landstingskommuner, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.
Länsstyrelserna i Hallands, Västmanlands och Norrbottens län
har bifogat yttrande av länsläkaren. Sistnämnda länsstyrelse har också bitogat
yttranden av Luleå stad och Nederkalix kommun.

Remissorganen ansluter sig i allmänhet till landstingsutredningens förslag
och synpunkter.

1 De sakkunniga har utgjorts av förre landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, samt
kammarrådet Agnar Arfvidson, förbundsdirektören Ivar Dahlgren, ledamöterna av riksdagens
första kammare, lantbrukarna Yngve Nilsson och Ernst Olsson, och ledamöterna av andra kammaren,
filosofie doktorn Hilding Johansson och överlantmätaren Erik Tobé. Expert liar varit
landstingsdirektören Fredrik Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

Huvuddragen av gällande bestämmelser och deras
tillämpning m.m.

I fråga om utvecklingen av lagstiftning och praxis rörande den landstingskommunala
förvaltningen hänvisas till den redogörelse därför som
lämnas i landstingsutredningens betänkande (s. 11—18). Gällande bestämmelser
finns i landstingslagen (LL) den 14 maj 1954- (nr 319). Lagen innehåller
ingen detaljerad reglering av landstingens organisation och arbetsformer.
De ytterligare föreskrifter i dessa hänseenden som landstinget anser
nödvändiga äger landstinget meddela i arbetsordning (38 §). Av de nuvarande
25 landstingen saknar ett arbetsordning. Två landsting har föråldrade
arbetsordningar som anses vara inaktuella. Flera arbetsordningar är antagna
före ikraftträdandet av gällande landstingslag.

Till jämförelse med regleringen i LL redogörs i det följande även för
vissa bestämmelser om den primärkommunala förvaltningen i kommunallagen
(KL) den 18 december 1953 (nr 753) och kommunallagen för Stockholm
(KLS) den 1 mars 1957 (nr 50). På en del punkter redovisas också
regler i regeringsformen (RF) och riksdagsordningen (RO).

Landstingskommunens organ

Landstinget är landstingskommunens beslutande organ. Förvaltning och
verkställighet tillkommer förvaltningsutskottet och övriga nämnder (5 §
LL). Förvaltningsutskottet, som är ett obligatoriskt organ, utgör landstingskommunens
styrelse (40 §). Ledningen av den hälso- och sjukvårdande
verksamheten utövas enligt landstingets bestämmande av en gemensam
hälso- och sjukvårdsstyrelse eller en särskild hälsovårds- och en särskild
sjukvårdsstyrelse. Landstinget kan besluta att förvaltningsutskottet eller avdelning
av utskottet skall vara sådan styrelse (53 §). I övrigt tillsätts de
nämnder som skall finnas enligt särskilda föreskrifter eller som landstinget
finner behövliga (54 §).

Beslutanderätten i kommun utövas av fullmäktige (4 § KL). Som kommunens
styrelse fungerar kommunalnämnden på landet och drätselkammare
eller stadskollegium i stad (29 §). I övrigt utses de nämnder som skall
finnas enligt särskilda författningar eller som fullmäktige anser behövliga
(44 §). I Stockholm är till stadskollegiet knuten en borgarrådsberedning,
som består av det antal borgarråd som fullmäktige bestämmer (45 § KLS).
Borgarråden är föredragande i stadskollegiet (46 § 2 mom.).

Val av landstingsmän

För val av landstingsmän indelas landstingskommun i valkretsar. Val -

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965 21

krets skall omfatta en eller flera kommuner. Om det är lämpligt skall indelningen
på landsbygden göras efter domsaga eller tingslag (11 § LL). Indelningen
beslutas av landstinget (13 §).

För varje valkrets väljs en landstingsman. Dessutom väljs för valkretsen
en landstingsman för varje påbörjat befolkningstal av 5 000 (10 §). Leder
dessa regler till att antalet landstingsmän i hela landstingskommunen inte
kommer att uppgå till 20, skall det befolkningstal som berättigar till val av
mer än en landstingsman i varje valkrets sänkas så att minst 20 landstingsmän
blir valda (12 §). Däremot finns ingen regel om högsta antalet landstingsmän
i landstinget. Antalet landstingsmän i varje landsting varierar
f. n. mellan mer än 100 i Stockholms läns landsting och 22 i Kalmar läns
norra landsting.

Enligt KL bestäms fullmäktiges antal i kommunen inom vissa gränser
efter kommunens folkmängd. Så får t. ex. kommun med högst 2 000 invånare
ha 15—20 fullmäktige och kommun med mer än 40 000 invånare ha
45—60 fullmäktige (5 §). Antalet beslutas av fullmäktige. I Stockholm skall
antalet fullmäktige vara 100 (5 § KLS).

Landstingets sammanträden

Landsting sammanträder till ett lagtima möte varje år. Mötet börjar
första måndagen i oktober (19 § LL). Mötets längd är inte bestämd. Under
de senaste tio åren har de lagtima mötena vanligen varat 4—6 dagar. Ofta
har en av dessa dagar ägnats åt studieresor inom landstingskommunen.

Urtima möte hålls när landstinget eller förvaltningsutskottet beslutar om
det eller när Kungl. Maj :t omedelbart eller på framställning av länsstyrelsen
förordnar om sådant möte. Beslutas mötet av landstinget eller förvaltningsutskottet,
får det inte hållas tidigare än två månader efter det lagtima
mötets slut (21 §). Urtima möten är förhållandevis sällsynta. Under åren
1955—1962 har endast ett landsting hållit urtima möte varje år. I nio landstingskommuner
förekom under samma tid inget urtima möte. I regel har
urtima möte varat en dag, i undantagsfall 2—3 dagar.

Fullmäktige i kommun bestämmer själva ordningen för sina sammanträden.
Sammanträde skall hållas också när länsstyrelsen förordnar om det
eller kommunens styrelse eller de flesta av fullmäktige begär det eller fullmäktiges
ordförande finner det behövligt (13 § första stycket KL). Uppdelning
i ordinarie och extra sammanträden förekommer inte. Eu de] sammanträden
skall emellertid hållas under bestämda månader för avgörande av
särskilt angivna ärenden (11 § andra stycket och 13 § andra t. o. m. sista
styckena).

I Stockholm sammanträder fullmäktige i oktober på första helgfria dag
efter tjänstgöringsårets början (14 § KLS). Tjänstgöringsåret börjar den
15 oktober (8 §). I övrigt bestämmer fullmäktige ordningen för sina sammanträden.
Sammanträde skall äga rum också när överståthållarämbetet

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

förordnar om det eller när stadskollegiet eller minst en tredjedel av fullmäktige
begär det eller fullmäktiges ordförande finner det nödvändigt. Vid
sammanträde senast den 8 december skall stadens utgifts- och inkomststat
fastställas. Samtidigt skall fullmäktige anställa val till befattningar inom
kommunen som blir lediga vid årets slut. Valen får dock äga rum vid sammanträde
senare i december (14 §).

Tidpunkten när riksdagen skall sammanträda är fastställd i RF och RO.
Riksdagen sammanträder den 10 januari eller, om det är helgdag, dagen
därpå. Om det är nödvändigt, kan Kungl. Maj :t kalla samman riksdagen till
tidigare dag (2 § RO). Vårsessionen skall avslutas senast den 31 maj, men
riksdagen kan förlänga sessionen t. o. m. den 15 juni. Höstsessionen börjar
den dag efter den 15 oktober som riksdagens talmän finner lämplig och pågår
så länge det är nödvändigt, dock längst t. o. m. den 31 december. Mellan
sessionerna kan Kungl. Maj :t kalla samman riksdagen till extra session, om
det är nödvändigt. Extra session skall också hållas på begäran av viss minoritet
av riksdagens ledamöter. Riksdagen kan sammankallas också med anledning
av vissa särskilda omständigheter (91—94 och 108 §§ RF).

Beredning vid landstingsmöte

Innan ärende tas upp till avgörande i landstinget skall det vara berett av
den nämnd eller beredning dit ärendet hör eller av en eller flera personer
som utsetts särskilt för att bereda ärendet mellan landstingets möten. Har
den nämnd eller beredning dit ärendet hör inte deltagit i beredningen, skall
nämnden eller beredningen få tillfälle att yttra sig i ärendet innan det avgörs.
Förvaltningsutskottet skall alltid få tillfälle att yttra sig i ärende, som
utskottet inte berett (30 § första stycket LL). För val och vissa ärenden som
kräver skyndsam behandling är beredning inte obligatorisk (30 § sista
stycket).

För beredning av ärende som avgörs av fullmäktige gäller i huvudsak
motsvarande bestämmelser (19 och 47 §§ KL, 20 § KLS).

Härutöver gäller för landstinget ytterligare beredningstvång, som inte har
motsvarighet i fullmäktige. Ärende får sålunda inte avgöras av landstinget
innan det under landstingsmötet beretts av särskilt utskott, som landstinget
utser bland sina ledamöter (30 § andra stycket LL). Denna form av beredning
motsvarar närmast utskottsbehandlingen av förslag i riksdagen. Enligt
RO skall praktiskt taget varje fråga som behandlas i riksdagen beredas av
något av riksdagsutskotten (58 §).

Det står landstinget fritt att bestämma om beredningsutskottens organisation
och verksamhetsformer. Regleringen har i allmänhet skett i landstingets
arbetsordning och i annat fall genom särskilda beslut av landstinget.
Dessutom torde viss praxis ha utbildat sig inom varje landstingskommun.

Så gott som alla landsting har i arbetsordning bestämt vilka beredningsutskott
som skall tillsättas vid lagtima möte. I stort sett saknas enhetlighet

2:5

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

landstingen emellan i fråga om typerna av utskott och utskottens verksamhetsformer.
Utskottsorganisationen synes huvudsakligen ha vuxit fram
efter vad som lokalt bedömts nödvändigt eller grunda sig på traditioner
inom respektive landstingskommun.

I arbetsordningarna skiljs vanligen mellan beredningsutskott och valnämnder
eller valutskott. Beredningsutskotten är dels ordinarie, dels tillfälliga
eller särskilda, dels sammansatta. De ordinarie beredningsutskotten
är i regel ett eller två för beredning av hälso- och sjukvårdsärenden, ett för
beredning av undervisningsärenden och ett för beredning av finans- och
allmänna ärenden. I några fall tillsätts utskott för beredning av jordbruksoch
andra näringsfrågor och sociala frågor. Även andra slags ordinarie utskott
förekommer. Enhetlig praxis saknas i fråga om fördelning av ärendena
på olika utskott.

I åtta landstingskommuner föreskrivs i arbetsordning att bestämmelserna
om beredningsutskott vid lagtima möte skall gälla också vid urtima möte i
tillämpliga delar. I övriga arbetsordningar sägs i regel att vid urtima möte
skall tillsättas det antal utskott som landstinget finner behövligt.

Antalet ledamöter i beredningsutskotten varierar de olika landstingen
emellan. Oftast synes landstingen söka engagera alla landstingsmännen i
utskottsarbetet. För att nå detta syfte har man på några håll utsett också
suppleanter för ledamöterna i utskotten och bestämt att suppleanterna får
vara närvarande vid sammanträdena och delta i överläggningarna men inte i
besluten.

Det förekommer att förvaltningsutskottets och hälso- och sjukvårdsstyrelsens
ledamöter också är ledamöter i beredningsutskott. På några håll har
detta satts i system, eftersom det anses värdefullt att beredningsutskotten
på detta sätt får information om förvaltningsutskottets synpunkter på frågor
som beredningsutskott handlägger. I praktiken är det inte heller ovanligt
att ledamot i förvaltningsutskottet är ordförande i beredningsutskott.

Ofta finns föreskrifter i arbetsordningar att beredningsutskottens utlåtanden
skall mångfaldigas och delas ut till landstingsmännen viss tid före
det sammanträde då utlåtandena skall behandlas. Någon allmän regel är
detta dock inte.

I samband med att landstinget remitterar ärendena till beredningsutskotten
hålls i ett tiotal landsting någon form av remissdebatt, som emellertid
inte är en allmän debatt utan närmast överläggningar kring ett visst antal
ärenden.

Beträffande den närmare regleringen i landstingens arbetsordningar av
beredningsutskottens verksamhet och bestämmelserna om riksdagens beredning
av där förekommande ärenden hänvisas till redogörelsen därför i
utredningens betänkande (s. 41—51).

Förvaltningsutskottets kompetens

Förvaltningsutskottets allmänna uppgifter regleras i 41 § LL. Utskottet

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

skall leda förvaltningen av landstingskommunens angelägenheter och ha
inseende över övriga nämnders verksamhet. Vidare skall utskottet med uppmärksamhet
följa de frågor som kan inverka på landstingskommunens utveckling
och ekonomiska ställning. Det skall hos landstinget och övriga
nämnder samt hos andra myndigheter göra de framställningar som är påkallade.
Det åligger förvaltningsutskottet också att bereda de ärenden som
skall förekomma till behandling hos landstinget. Beredningen skall ske enligt
30 § LL. Ytterligare skall utskottet ha hand om drätseln inom landstingskommunen
och själv förvalta dess egendom, i den mån förvaltningen
inte har uppdragits åt annan nämnd. Om verkställigheten inte uppdragits
åt annan, skall utskottet verkställa landstingets beslut. Förvaltningsutskottet
har också att ta befattning med de ärenden vilkas handläggning enligt
särskilda författningar ankommer på utskottet. Det äger från övriga nämnder,
beredningar och befattningshavare infordra yttranden och upplysningar
som behövs för att utskottet skall kunna fullgöra sina uppgifter. Förslag
till utgift- och inkomststat skall göras upp av förvaltningsutskottet.
Utskottet har också till uppgift att vårda och förteckna landstingets och de
landstingskommunala nämndernas protokoll och övriga handlingar som hör
till deras arkiv, i den mån handlingarna överlämnats till utskottet för detta
ändamål.

Nu redovisade bestämmelser om förvaltningsutskottets uppgifter överensstämmer
på det hela taget med vad som sägs i KL om de uppgifter som
åligger kommunens styrelse (30 och 54 §§).

Särskilt på en punkt skiljer sig förvaltningsutskottets ställning klart från
vad som gäller kommuns styrelse. Förvaltningsutskottet äger avge förklaring
i anledning av besvär över landstingets beslut och företräder landstinget
mellan dess möten även i andra hänseenden. Inskränkning i denna
befogenhet kan föreskrivas genom lag eller annan författning eller beslutas
av landstinget (41 § andra stycket f) och g) LL). Kommunens styrelses befogenhet
att företräda fullmäktige är betydligt snävare (30 § andra stycket
dl och f) KL, 30 § andra stycket c) och d) KLS).

Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer m. m.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet väljs av landstinget.
Antalet ledamöter skall vara minst fem men bestäms i övrigt av landstinget
(42 § LL). Väljs ledamöterna inte proportionellt bestämmer landstinget den
ordning i vilken suppleanterna skall kallas in till tjänstgöring. Valbar till
ledamot eller suppleant är den som är röstberättigad vid val av landstingsmän,
bor inom landstingskommunen och fyllt 23 år samt inte är omyndig
eller försatt i konkurs (8 och 43 §§). Vissa tjänstemän, bl. a. landstingsdirektör
hos landstingskommunen eller motsvarande tjänsteman, kan inte
vara ledamot eller suppleant i utskottet. Mandattiden är fyra år fr. o. m.
den 1 januari året efter valet (44 §). Valet förrättas året näst efter det all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

männa landstingsmannaval ägt rum. Landstinget utser ordförande och vice
ordförande i utskottet (45 §). Utskottet sammanträder på tid och plats som
utskottet bestämmer och dessutom när ordföranden finner det nödvändigt
eller minst halva antalet ledamöter begär det för visst angivet ändamål
(46 §). Suppleant bör kallas till tjänstgöring vid förhinder för ledamot eller
vid ledighet efter ledamot som inte utsetts vid proportionellt val. Också i
annat fall äger suppleant närvara vid sammanträde. Han skall alltid underrättas
om tid för sammanträde (47 §).

För kommuns styrelse gäller i allt väsentligt motsvarande bestämmelser
som för förvaltningsutskottet (7, 31—36, 47 och 48 §§ KL, 31—34, 37, 38
och 47 §§ KLS). Dock ställs dessutom den begränsningen upp för valbarhet
till kommunens styrelse, att befattningshavare som är anställd hos kommunen
och är chef för något verk som hör till styrelsens förvaltningsområde
inte får vara ledamot eller suppleant i styrelsen (7 och 32 §§ KL). I Stockholm
väljs ledamöter i stadskollegiet bland stadsfullmäktiges ledamöter
(31 § KLS). Stadsfullmäktig som är borgarråd eller chef för verk som hör
till kommunalförvaltningen får inte utses till ledamot eller suppleant i stadskollegiet
(32 § KLS).

Landstinget får i reglemente för förvaltningsutskottet bestämma om och
i vilken omfattning utskottets uppgifter skall fördelas på två eller flera särskilda
avdelningar av utskottet. I reglementet kan föreskrivas att avdelningarna
skall utses genom särskilda val. Bestämmelserna om utskottet i
LL äger motsvarande tillämpning på avdelning med det undantaget att avdelningen
själv inom sig utser ordförande och vice ordförande (52 § första
stycket). Är utskottet delat på avdelningar, skall samfällda utskottet göra
upp förslag till utgift- och inkomststat och ha inseende över hälso- och sjukvårdsstyrelsen
(52 § andra stycket).

Fullmäktige i kommun får anta reglemente för kommunens styrelse. I
reglementet kan bestämmas att styrelsen får uppdra åt bl. a. särskild avdelning
inom styrelsen att på styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av
ärenden, som skall anges i reglementet (43 § KL). Sådan avdelnings beslutanderätt
grundar sig alltsa inte omedelbart på reglementet och avdelningen
kan inte själv överlåta beslutanderätten på annan. Motsvarande gäller stadskollegium
och drätselkammare i stad (49 § KL, 48 § KLS).

Beträffande landstingskommunens hälso- och sjukvårdsstyrelses verksamhet
gäller samma bestämmelser som för förvaltningsutskottet i fråga
om valbarhet, valperiod, val av presidium och sammanträden. Styrelsen kan
dock inte delas på avdelningar (53 § 1 mom. LL). I övrigt gäller beträffande
styrelsens verksamhet vad som föreskrivs i lag eller författning (53 §
4 mom. LL). Därmed åsyftas närmast sjukvårdslagen (SjL) den 6 juni 1962
(nr 242) och sjukvårdsstadgan (SjSt) den 29 mars 1963 (nr 70). SjL innehåller
i fråga om sjukvårdsstyrelse i landstingskommun cndasl hänvisning
till bestämmelserna i LL om styrelsens organisation och arbetsformer (9 g

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

1 inom.). För sjukvårdsstyrelse i stad som inte ingår i landstingskommun
äger flertalet bestämmelser i KL om kommunens styrelse och annan kommunal
nämnd tillämpning (9 § 3 mom.). För sjukvårdsstyrelsen i Stockholm
gäller i väsentliga delar föreskrifterna i KLS om stadskollegium och
annan nämnd.

Sjukvårdsstyrelse skall med uppmärksamhet följa sjukvårdens behov
och utveckling och för landstinget eller stadsfullmäktige lägga tram de förslag
rörande sjukvården som finns påkallade (10 § SjL). Styrelsen skall
verka för att främja största möjliga planmässighet i sjukvården. Sjukvårdsstyrelsens
kompetens framgår i övrigt av 7 § SjSt. Det åligger sjukvårdsstyrelse
bl. a. att avge utlåtande och förslag angående åtgärd på sjukvårdens
område som landstinget eller stadsfullmäktige har att besluta om och
att föreslå erforderliga utvidgningar och ändringar av sjukhusen samt i
den mån landstinget eller stadsfullmäktige inte bestämt annat ombesörja
beslutade ny-, till- eller ombyggnadsarbeten, som inte är av den ringa omfattning
att de kan hänföras till ordinarie underhåll. Vidare äger sjukvårdsstyrelsen
bestämma på vilka sjukhuskliniker och andra sjukhusavdelningar
öppen vård skall meddelas, i den mån landstinget eller stadsfullmäktige
inte beslutat därom, liksom att avge förslag angående sjukvårdsområdets
indelning i läkardistrikt. Om annat inte bestämts kan sjukvårdsstyrelsen
också anordna gemensam upphandling m. m. för flera sjukhus. Dessutom
äger styrelsen till sjukhusens direktioner göra de framställningar och erinringar
samt ge de anvisningar rörande sjukhusens förvaltning som finns
påkallade. För att främja planmässighet i sjukvården bör sjukvårdsstyrelsen
efter samråd med berörda myndigheter göra upp översiktsplaner för
olika grenar av sjukvården. Landsting äger besluta att sjukvårdsstyrelsen
skall utgöra direktion för förvaltningen av sjukhus. I stad som inte tillhör
landstingskommun äger stadsfullmäktige motsvarande befogenhet (11 § 1
mom. SjL).

I landstingsutredningens betänkande (s. 69—82) lämnas en utförlig redogörelse
dels för ett av Svenska landstingsförbundet utarbetat förslag till olika
huvudformer för förvaltningsutskottets och hälso- och sj ukvardsstyrelsens
organisation och verksamhet, dels för utformningen av organisationen
och verksamheten i de skilda landstingskommunerna. Av redogörelsen framgår
bl. a. att flertalet landsting har valt att ha odelat förvaltningsutskott som
tillika utgör hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Övriga nämnder

För vissa förvaltnings- eller verkställighetsbestyr utser landstinget de
nämnder som det finns föreskrifter om i lag eller annan författning (54 §
första stycket LL). För övriga förvaltnings- eller verkställighetsbestyr äger
landstinget utse de nämnder som landstinget finner behövliga (54 § andra
stycket). För sist angivna nämnder äger de flesta bestämmelserna i LL om

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

förvaltningsutskottet motsvarande tillämpning. LL överensstämmer i dessa
hänseenden med KL och KLS. Mandattiden för ledamöter och suppleanter
i sådan nämnd i Stockholm är dock endast två år (51 § KLS).

Förvaltningsutskottet som nämnd för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr Enligt

vad landstingsutredningen inhämtat har många förvaltningsutskott
belastats med förvaltnings- och verkställighetsbestyr av lokal karaktär eller
underordnad betydelse för ledningen av landstingets verksamhet. I fråga
om förvaltningsutskott som även är hälso- och sjukvårdsstyrelse ger utredningen
följande exempel. Förvaltningsutskottet i Gotlands läns landstingskommun
är sjukhemsdirektion. I Kronobergs läns landstingskommun är
förvaltningsutskottet direktion för både sjukhem för lättskötta psykiskt
sjuka och långvarigt sjuka och styrelse för en vårdanstalt för psykiskt efterblivna.
Dessutom fungerar utskottet som barnhemsstyrelse. Blekinge läns
landstingskommuns förvaltningsutskott är direktion för hem för långvarigt
sjuka och styrelse för hörselskola. I Hallands läns landstingskommun är
förvaltningsutskottet direktion för ett sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka.
Förvaltningsutskottet i Västmanlands läns landstingskommun är direktion
för ett konvalescenthem och styrelse för ett jordbruk. I Gävleborgs län är
landstingskommunens förvaltningsutskott styrelse för arbetsträningsinstitut,
hörselskola och cp-skola. I Västernorrlands län lyder rättshjälpsanstalten
under landstingskommunens förvaltningsutskott som även är barnhemsstyrelse.
Förvaltningsutskottet i Västerbottens läns landstingskommun
fungerar som direktion för två sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka och
för två sjukhem för långvarigt sjuka. Norrbottens läns landstingskommuns
förvaltningsutskott är såväl centralstyrelse för undervisning och vård av
vissa psykiskt efterblivna som barnhemsstyrelse. Tidigare var utskottet direktion
för alla landstingskommunens sjukhem.

Två förvaltningsutskott som är delade på dels hälso- och sjukvårdsstyrelse
dels finansavdelning har även uppgifter som nämnder för särskilda förvaltnings-
och verkställighetsbestyr. Sålunda är förvaltningsutskottet i Södermanlands
läns landstingskommun direktion för sjukhem för lättskötta psykiskt
sjuka. Detsamma är fallet i Malmöhus läns landstingskommun, vars
hälso- och sjukvårdsstyrelse är direktion för olika sjukhem för långvarigt
sjuka. Den är också barnhemsstyrelse.

I Älvsborgs läns landstingskommuns förvaltningsutskott, det enda som
är uppdelat på hälsovårdsstyrelse, sjukvårdsstyrelse och finansavdelning,
är hälsovårdsstyrelsen direktion för tre sjukhem för lättskötta psykiskt
sjuka och styrelse för barnhemmen. Sjukvårdsstyrelsen är direktion för två
epidemisjukhus, nio sjukhem för långvarigt sjuka och förlossningshem.

Skaraborgs och Värmlands läns landstingskommuner har förvaltningsutskott
som även är sjukvårdsstyrelser, medan hälsovårdsstyrclserna är fri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

stående. Förvaltningsutskottet i den förra landstingskommunen är direktion
för sjukhem för långvarigt sjuka och för lättskötta psykiskt sjuka när
sjukhemmen inte är anslutna till lasarett eller annat sjukhus. Förvaltningsutskottet
i Värmlands läns landstingskommun är även barnhemsstyrelse.
Förvaltningsutskottet i Örebro läns landstingskommun är styrelse för centraltvätt,
regionplanekontor och kemisk station.

Arvodesanställda förtroendemän in. m.

Landstingsmans rätt till ersättning med anledning av uppdraget regleras
i 39 § 1 och 2 mom. LL (ändrade senast 1962: 156). Där sägs att landstinget
äger besluta att landstingsman skall få traktamente för särskilda av uppdraget
föranledda kostnader för uppehälle samt ersättning för resekostnader
och andra med uppdraget förenade utgifter. Grunder för dessa ersättningar
bestämmer landstinget. Efter landstingets bestämmande kan landstingsman
få också arvode för det arbete som är förenat med uppdraget. Arvodet får
inte överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och
art och den tid som kan beräknas gå åt för uppdraget.

I fall som avses i författning om allmän försäkring äger landstinget träffa
överenskommelse att utgående arvoden skall anses som inkomst av anställning.
Föreligger särskilda skäl äger landstinget bevilja pension i form av
ålderspension, förtidspension och familjepension åt landstingsman som på
grund av uppdrag utfört arbete av betydande omfattning under en lång följd
av år.

Bestämmelserna i 39 § 1 och 2 mom. LL äger motsvarande tillämpning på
ledamot i förvaltningsutskottet och utsedd ledamot i annan nämnd samt
suppleant för sådan ledamot (39 § 3 mom. och 55 § 1 mom. LL).

Fram till hösten 1963 hade tre landsting beslutat om arvoden till förtroendemän
som i princip var heltidssysselsatta, nämligen en ordförande i förvaltningsutskott,
en ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelse och i landstingskommunens
byggnadskommitté samt en förvaltningsutskottsordförande
som är verkställande ledamot i landstingskommunens centrala byggnadskommitté.

För förtroendemän i primärkommun har ersättnings-, arvodes- och pensionsfrågorna
reglerats på samma sätt som för landstingskommunens förtroendemän
(28 och 46 §§ KL, 29 och 53 §§ KLS). I primärkommunerna har
systemet med heltidssysslor för kommunala förtroendemän vunnit allt större
spridning under de senaste åren, särskilt i städerna. I flera fall har sålunda
drätselkammarens ordförande i denna egenskap knutits till den
centrala förvaltningens ledning och i samband därmed beretts så stor ekonomisk
gottgörelse att han odelat kan ägna sig åt den kommunala verksamheten.
Som exempel på städer med heltidsanställda drätselkammarordförande
(drätselordförande, drätselchef, drätseldirektör, kommunalråd, kollegieråd)
må nämnas Norrköping, Hälsingborg, Linköping, Borås, Halmstad,

Kungl. Maj.ts proposition nr (it år 1965

Södertälje, Katrineholm, Oxelösund, Kiruna, Landskrona, Uddevalla, Borlänge,
Sandviken, Vänersborg, Ystad och Motala.

I Stockholm är som nämnts förut stadskollegiet stadens styrelse (30—
43 §§ KLS). De ärenden som ankommer på stadskollegiets handläggning
föredras av borgarråden, om inte annan ordning för visst ärendes föredragning
beslutats enligt reglementet för kollegiet. Ärendena föredras enligt rotelindelning
av borgarråden, som inte får delta i besluten. Borgarråden utses
av stadsfullmäktige vid första sammanträdet under tjänstgöringsåret för
fyra år och är förtroendemän med fast avlöning och pensionsrätt (44—
46 och 50 §§ KLS). Till borgarråd får utses endast personer med synnerlig
insikt och erfarenhet i kommunala förvaltningsfrågor eller eljest i allmänna
värv. Antalet borgarråd är f. n. nio. De är ordförande i de viktigare nämnderna
i staden, var och en inom sin rotel. Borgarråden äger yttrande- och
förslagsrätt i stadsfullmäktige även om de inte är ledamöter. De är skyldiga
att närvara vid sammanträden med stadsfullmäktige och stadskollegiet. Utöver
föredragnings- och närvaroskyldighet har några arbetsuppgifter inte
angivits i lagen eller reglementet. Tillsammans bildar borgarråden en borgarrådsberedning.
Stadsfullmäktige utser ett borgarråd till ordförande i beredningen
och denne föredrar budgetförslaget i stadskollegiet. Reglemente
för borgarrådsberedningen skall antas av stadsfullmäktige och underställas
Kungl. Maj :ts prövning (48 § KLS).

Borgarrådsberedningen har i praxis utbildats till ett självständigt beredningsorgan,
hos vilket borgarrådens samfällda inflytande koncentrerats. Indelningen
i borgarrådsrotlar är följande: a) drätselroteln, ordföranden är
ordförande i borgarrådsberedningen och drätselnämnden m. in.; b) personalroteln,
ordföranden är ordförande i lönenämnden; c) fastighetsroteln,
ordföranden är ordförande i fastighetsnäinnden; d) stadsbyggnadsroteln,
ordföranden är ordförande i byggnadsnämnden och gatunämnden m. m.;
e) industriroteln, ordföranden är ordförande i industriverksstyrelsen, hamnstyrelsen
m. in.; f) socialroteln, ordföranden är ordförande i de sociala
nämnderna; g) kulturroteln, ordföranden är ordförande i skoldirektionen
m. m.; h) sjukvårdsroteln, ordföranden är ordförande i sjukvårdsstyrelsen,
hälsovårdsnämnden och folktandvårdsstyrelsen; i) stor-stockholmsroteln,
ordföranden är ordförande i delegationen för stor-stockliolmsfrågor. Stadskollegiet
biträds av stadskansliet, för vilket borgarrådsberedningens ordförande
är chef.

Under stadskollegiet i Göteborg inrättades 1955 fyra befattningar som
stadssekreterare, vilka är stadskollegiets tjänstemän och svarar för beredning
och föredragning av kollegiets ärenden. Tjänstemannaställningen markeras
genom att deras anställningsvillkor regleras i särskilda tjänste-och pensionsreglementen
för stadssekreterare, att speciella kvalifikationer fordras för
befattningarna och att stadssckreterarna förutsätts ha enbart beredande och
föredragande uppgifter i stadkollegiet. Samtidigt anses man ha behållit för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

troendemannakaraktären genom att stadssekreterarna utses av stadsfullmäktige
efter nominering av de politiska partierna för fyra år i sänder med
skyldighet att avgå om de inte väljs om.

De fyra stadssekreterarna svarar för var sin avdelning: kulturavdelning,
socialavdelning, stadsbyggnadsavdelning och industriavdelning. Någon stadssekreterare
för finansärenden finns inte.

Stadskansliet förestås av en kanslichef, soin även är stadsfullmäktiges sekreterare.
Stadskollegiets ordförande och vice ordförande samt kanslichefen
och stadssekreterarna — den s. k. presidieberedningen — håller regelbundna
överläggningar angående fördelning av arbetsuppgifter, beredning av ärenden
och åtgärder för samordning och planmässighet inom förvaltningen.
Överläggningarna är informella och protokoll förs inte.

Malmö har sedan 1961 en organisation som motsvarar den i Göteborg. Organisationen
omfattar sex kommunalråd som bereder och föredrar ärendena
i drätselkammaren. Kommunalrådens avdelningar är finans-, löne-, byggnads-,
social-, undervisnings- och kultur- samt affärs- och industriavdelningarna.

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt

Landstinget kan föreskriva i reglementet för förvaltningsutskottet att utskottet
eller avdelning av utskottet får uppdra åt utskottsledamot eller befattningshavare
hos landstingskommun att på utskottets vägnar besluta
i vissa grupper av ärenden. Ärendenas beskaffenhet skall anges i reglementet.
Beslut som fattats på grund av sådant uppdrag skall anmälas vid utskottets
eller avdelningens nästa sammanträde (52 § LL). Också hälso- och
sjukvårdsstyrelse kan få motsvarande delegationsrätt, om landstinget beslutar
det (53 § 1 mom. sista stycket). Har landstinget antagit reglemente för
styrelsen torde landstingets beslut kunna föras in i reglementet. Annan
landstingskommunal nämnd, som inte utsetts på grund av särskild författning,
kan få motsvarande delegationsbemyndigande som hälso- och sjukvårdsstyrelse
(54 § sista stycket).

Enligt KL kan fullmäktige bestämma i reglemente för kommunens styrelse
att styrelsen äger uppdra — förutom åt avdelning av styrelsen — åt
ledamot i styrelsen eller åt befattningshavare som är anställd hos kommunen
att på styrelsens vägnar besluta i vissa grupper av ärenden. Ärendenas
beskaffenhet skall anges i reglementet. Framställning eller yttrande till
fullmäktige skall beslutas av styrelsen samfällt. Beslut som fattas på grund
av delegation skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde (43 §). Bestämmelser
av samma innehåll gäller för drätselkammare i stad med stadskollegium
(49 § KL, 48 § KLS).

En översikt som landstingsutredningen har lagt fram över tillämpningen
av delegationsbestämmelserna i landstingskommunerna ger vid handen att
delegation förekommer huvudsakligen till landstingsdirektören, annan tjäns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

teman, någon eller några ledamöter i förvaltningsutskottet i samråd med
landstingsdirektören, arbetsutskott inom förvaltningsutskottet eller annan
styrelse eller nämnd. Delegationsföreskrift saknas i sex landstingskommuner.
Beslutanderätt delegeras emellertid av förvaltningsutskott i en del särskilt
angivna ärenden trots att reglering saknas i utskottets reglemente.

Delegationsföreskrifter för förvaltningsutskott är utformade på skilda sätt
i reglementena. Enligt generella föreskrifter som förekommer i vissa reglementen
äger förvaltningsutskottet uppdra åt ledamot i utskottet eller befattningshavare
hos landstingskommunen att inom ramen för medel som landstinget
anvisar besluta i ärenden som angår den löpande driften och förvaltningen
av landstingets anstalter och institutioner, dock inte i ärenden av
principiell natur. I andra reglementen ges mer detaljerade delegationsbestämmelser.
Olika former av delegation förekommer vid sidan av varandra.
Bl. a. föreskrivs i eu del reglementen att beslutanderätten tillkommer landstingsdirektören
eller annan tjänsteman och en eller flera förtroendemän
gemensamt.

Beträffande den närmare utformningen av delegationsföreskrifterna i reglementena
för förvaltningsutskotten och övriga nämnder hänvisas till landstingsutredningens
betänkande (s. 93—99).

Information till landstingsmannen

Inkomna förslag till landstinget skall förvaltningsutskottet låta trycka
och sända till länsstyrelsen och samtliga landstingsmän om möjligt minst
åtta dagar före lagtima mötes början. Föredragningslista för mötet skall
upprättas av förvaltningsutskottet och delas ut i samma ordning som förslagen
(20 § 2 mom. LL). Motsvarande föreskrifter saknas för urtima möte.
I allmänhet låter förvaltningsutskotten förslagen till lagtima möte tryckas i
olika delar som sänds till landstingsmännen successivt. Tiden för utsändandet
varierar från juni till mötets början. Enhetlig praxis saknas också i fråga
om dispositionen av ärendena i trycket. Oftast brukar handlingarna och föredragningslistan
tryckas även vid urtima möten.

Frågan om information till landstingets ledamöter om den landstingskommunala
styrelsens verksamhet har i LL reglerats på så sätt att förvaltningsutskottet
årligen skall avge berättelse till lagtima möte över sin verksamhet
under tiden från senaste lagtima möte (41 §). Motsvarande regler
saknas i KL och KLS.

Föreskrifter om skyldighet att hålla de enskilda ledamöterna i landstingen
löpande informerade om verksamheten inom den landstingskommunala
styrelsen synes saknas i reglementena för förvaltningsutskotten. I 21
landstingskommuner synes dock landstingets ledamöter kontinuerligt få
förvaltningsutskottens protokoll. Ledamöterna i Södermanlands läns landsting
tillställs löpande sammanställningar av protokollen och ledamöterna
i Kristianstads läns landsting för sammanställning vid utgången av första,

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

andra och fjärde kvartalen. Förvaltningsutskotten i Blekinge och Norrbottens
läns landsting sänder sina protokoll till de ledamöter som begär det.
Örebro läns landsting låter trycka en kvartalsvis utkommande skrift som
sänds ut till såväl alla landstingskommunens förtroendemän som primärkommunala
förtroendemän. Även länets tidningar samt vissa föreningar
och organisationer erhåller skriften. Vidare brukar de politiska partierna i
landstingen hålla gruppsammanträden vid vilka någon representant för förvaltningsutskottet
brukar informera och inhämta landstingsledamöternas
uppfattning i olika frågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

Landstingsutredningen

Allmänna synpunkter

Landstingsutredningen lämnar i sitt betänkande (s. 101—116) en redogörelse
för den kritik som har riktats mot landstingen och den landstingskommunala
förvaltningen. Sammanfattningsvis framgår av redogörelsen, att
man i pressen har framställt önskemål om bättre betingelser för landstingsledamöterna
att få reellt inflytande över den landstingskommunala verksamheten,
förstärkning av landstingens centrala förvaltning och bättre offentlig
insyn i förvaltningen, framför allt i förvaltningsutskottets verksamhet.
I riksdagen har inte framställts krav på större ändringar i landstingens
eller den landstingskommunala styrelsens organisation och arbetsformer.
Inte heller har utredningen funnit att landstingen eller förvaltningsutskotten
själva har ansett nuvarande författningsbestämmelser om organisationen
och arbetsformerna otillfredsställande i några mera väsentliga avseenden.

Mot denna bakgrund konstaterar utredningen att några i grunden väsentliga
anmärkningar inte har riktats mot de landstingskommunala styrelseformerna.
I skilda sammanhang har tvärtom dokumenterats att landstingskommunerna
har ändamålsenlig organisation, vilket enligt utredningens
mening ger vid handen att LL i stort sett har varit lämpad för sitt ändamål.
Särskilt stryker utredningen under att den landstingskommunala verksamhetens
starka utveckling till stor del har ägt rum medan 1924 års lag om
landsting ännu gällde. Utredningen finner det vidare allmänt omvittnat att
landstingskommunernas på det hela taget ändamålsenliga och smidiga förvaltning
har möjliggjorts genom att landstingen och deras verkställande
organ har haft stor frihet att utforma sin verksamhet efter vad som har
varit lämpligt och önskvärt med hänsyn till lokala förhållanden och behov.

Det finns enligt utredningens uppfattning ingen anledning att utgå från
att LL principiellt skulle bli mindre ändamålsenlig i samband med att
landstingskommunerna i princip skall svara för samhällets totala hälsooch
sjukvård. LL ger i stort sett landstingen möjlighet att ge den landstingskommunala
verksamheten den utformning som krävs för de skilda landstingskommunala
uppgifterna. Nuvarande organisation och arbetsformer
torde inte vara olämpliga eller otjänliga för ytterligare uppgifter. Landstinget
äger enligt gällande lag självt avgöra omfattningen av landstingsledamöternas
deltagande i och ansvar för den landstingskommunala verksamhetens
olika delar. Detta innebär emellertid enligt utredningen inte att såväl
landstingets som den landstingskommunala styrelsens organisation och
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. AV 61

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

arbetsformer och bestämmelserna därom är lämpligt utformade till alla delar.
I vissa hänseenden kan kritik riktas mot det ändamålsenliga i både lagbestämmelser
och praxis. Flertalet brister synes dock ligga på det formella
planet.

Utredningen framhåller att en vägledande princip för vår kommunala
lagstiftning har varit att våra kommuner bör åtnjuta största möjliga frihet
att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer med hänsyn till skiftande
lokala behov. Landstingskommuner och andra kommuner fyller bäst
sina många uppgifter som regionala samhällsorgan, om de åtnjuter frihet
på det organisatoriska området. Alltför ingående reglering av deras förhållanden
skulle kringskära deras självstyrelse. Det minimum av bestämmelser
som behövs bör enligt utredningens uppfattning i största möjliga utsträckning
säkerställa den landstingskommunala självstyrelsen som sådan.

Viss likhet i form och innehåll mellan de för landstingskommunerna och
primärkommunerna gällande lagarna åstadkoms genom förra decenniets
kommunallagstiftning. Även landstingsutredningen finner det angeläget att
de grundläggande bestämmelserna för den landstingskommunala och primärkommunala
verksamheten principiellt får samma innehåll. Den likformighet
som har åstadkommits synes av allt att döma ha inneburit formella
och praktiska fördelar för landstingen. Att för dessa föra in helt ny organisation
och nya arbetsformer, som skulle strida mot gällande och vedertagna
bestämmelser för de borgerliga kommunerna, är enligt utredningens åsikt
varken behövligt eller önskvärt. Men man bör hålla i minnet att det råder
principiella skillnader mellan sekundärkommuner och primärkommuner.
Bortsett från att landstingskommunerna av tradition och andra orsaker har
kommit att till största delen ha hand om hälso- och sjukvårdsuppgifter, bör
beaktas att landstingskommunen i allmänhet har en geografisk utbredning
som saknar motsvarighet på den primärkommunala sidan. Till detta kommer
verksamhetsgrenarnas spridning inom området och de kommunikationstekniska
och demografiska faktorernas inverkan på landstingskommunens
förvaltning. Utredningen finner det därför inte utan vidare givet
att de primärkommunala reglerna till alla delar är lämpliga för landsting
och förvaltningsutskott. Det kan dock inte uteslutas att landstingskommunerna
i stort sett skulle kunna fungera efter samma lagbestämmelser som
primärkommunerna.

En översyn av landstingslagen i de delar den reglerar landstingets och
förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer anser utredningen
böra hållas inom ramen för den gällande lagstiftningen. Med hänsyn till
den önskvärda likformigheten mellan de olika kommunalförfattningarna
ligger det enligt utredningen närmast till hands att pröva om det är möjligt
att mer än som skett hittills närma landstingslagens bestämmelser till vad
som gäller primärkommunerna. Landstingets frihet att självt i största möj -

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

liga utsträckning reglera sin och förvaltningsutskottets samt andra landstingskommunala
organs organisation och arbetsformer bör emellertid behållas
och utvecklas.

En jämförelse mellan de kommunala representationernas och riksdagens
organisation och verksamhetsformer skulle enligt utredningen i och för sig
vara intressant, om t. ex. en prövning skulle göras av landets totala styrelse
och förvaltning, särskilt vid bedömning av gränsdragningen mellan statens
och de olika kommunernas uppgifter. En bestämd och klarare gränsdragning
än nu mellan statens och de olika kommunernas uppgifter har efterlysts
i olika sammanhang. Utredningen vill erinra om gränsdragningsfrågorna
inför den utveckling som förestår i fråga om kommun- och länsindelning
och eventuella nya uppgifter för de olika kommuntyperna. Det är
snarare dessa frågor och kostnadsfördelningen mellan staten och landstingskommunerna,
speciellt beträffande sjukvårdens finansiering, som har
avgörande betydelse för om landstingskommunerna skall bli i stånd att handha
ytterligare uppgifter inom exempelvis åldringsvården, yrkesutbildningen
och regionala samhällsplaneringen.

Utredningen ställer sig alltså tveksam till att föra in nya organisationsoch
verksamhetsformer på den landstingskommunala sektorn. En jämförelse
mellan landstingslagen och riksdagsordningen anser utredningen visa
att riksdagsordningen med tillhörande stadgar knappast bör eller kan ligga
till grund för landstingets verksamhet.

Enligt utredningen kan det inte anses ingå i dess uppdrag att pröva gällande
bestämmelser om antalet landstingsmän i landstinget. Det är emellertid
önskvärt, anför utredningen, att bestämmelserna prövas särskilt. I
landstingskommuner vilkas områden f. n. har markant folkökning ökar
representationernas storlek så mycket att de blir oformliga i förhållande till
de landstingskommunala uppgifternas omfattning och innehåll. Spörsmålet
bör i vart fall bli aktuellt efter den översyn av länsindelningen som det pågår
utredning om.

Landstingets verksamhet

Landstingets sammanträden

Kritiken mot landstingets verksamhet har, erinrar landstingsutredningen,
gått ut på bl. a. att landstinget bör sammanträda oftare än vad som nu
är fallet. Bakom denna uppfattning torde ligga åsikten att förtroendemännens
ställning skulle stärkas och bättre kontakt nås mellan landstinget och
förvaltningsutskottet, om landstinget sammanträdde oftare än nu. Även
de alltmer omfattande landstingskommunala arbetsuppgifterna motiverar
enligt kritiken fler landstingsmöten.

Landstinget har genom bestämmelsen om lagtima möte bunden sammanträdestid
och sammanträdesform, från vilken undantag är medgivet i form

;iö

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

av urtima möte. Enligt utredningen visar praxis att bara ett par landsting
kan sägas ha satt urtima möten i system. I övrigt förekommer sådana möten
sporadiskt och har efter 1954 inte alls förekommit hos en tredjedel av
antalet landsting. I regel torde urtima möten föranledas av större specialfrågor
såsom utbyggnadsplaner inom sjukvården och liknande. Trots den
betydande expansion som skett särskilt inom sjukvården har dock det övervägande
antalet landsting ansett sig kunna besluta i dessa frågor vid det lagtima
mötet.

Det finns enligt utredningens uppfattning anledning att överväga om det
är förenligt med det allmännas och de enskilda landstingsmännens intressen
att landstinget skall avgöra så viktiga frågor som t. ex. landstingskommunens
sjukvårdsärenden vid ett sammanträde som är begränsat till några
få dagar under en och samma vecka. Med hänsyn till önskvärdheten av ökat
inflytande på och intresse för frågorna från de enskilda landstingsledamöternas
sida och till de landstingskommunala uppgifternas tillväxt i antal
och omfattning kan det i längden komma att visa sig mindre tillfredsställande
att landstinget sammanträder bara en gång årligen. Utredningen ifrågasätter
om det finns anledning att behålla det nuvarande sammanträdessystemet,
som arbetsmässigt i stor utsträckning binder landstinget till endast
ett sammanträde och inte erbjuder tillräckligt smidiga former för
landstingets beslut om ytterligare sammanträden. Bestämmelser som motsvarar
dem som gäller för fullmäktige i primärkommun skulle möjligen ge
landstinget större frihet att välja sammanträdestider än gällande bestämmelser
i LL. KL förutsätter att fullmäktige sammanträder mer än en gång
om året. En anpassning av reglerna för landstinget till att motsvara vad som
gäller för fullmäktige skulle ge landstinget möjlighet att lämpa sina sammanträden
efter de expanderande landstingskommunala arbetsuppgifterna.
Samtidigt skulle möjligheterna för landstingets ledamöter att öva inflytande
på angelägenheterna och vinna ökad insikt i landstingskommunens förvaltning
stärkas.

Med hänsyn till landstingskommunernas geografiska utbredning och den
lokala spridningen av verksamhetsgrenarna anser utredningen emellertid
att landstinget inte kan sammanträda och arbeta på samma sätt som en
primärkommunal fullmäktigförsamling. Det torde knappast vara praktiskt
genomförbart eller ändamålsenligt att för landstingets del helt kopiera
de bestämmelser som gäller för fullmäktigsammanträdena. Arbetsmässigt
kan det enligt utredningens uppfattning vara till fördel att koncentrera
landstingsarbetet till en eller flera perioder i stället för att införa den primärkommunala
ordningen med sammanträden om några timmar enstaka
dagar.

För utredningen framstår det som väsentligast att landstinget kan sammanträda
efter behov och så smidigt som möjligt fullgöra sina åligganden
utan att eftersätta vad som måste iakttas från offentlighetssynpunkt. Det

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1965

oör ankomma på landstinget att självt besluta enligt vilken ordning det
skall sammanträda. Fastställande av utgift- och inkomststaten och utdebiteringssatsen
kräver dock att ett sammanträde fixeras till oktober månad.
Landstinget bör alltså hålla minst ett möte där landstingskommunens utgift-
och inkomststat och grunden för utdebitering av landstingsskatt fastställs.
I anslutning härtill föreslår utredningen, om än med tvekan, att de
nuvarande beteckningarna lagtima och urtima möte utgår och ersätts med
beteckningen landstingsmöte. Uttrycket urtima leder tanken till en sammankomst
av mycket extraordinär natur. Det skulle inte rimma med att
man håller flera landstingsmöten än ett om året.

I betänkandet påpekas att det kan bli till förfång för landstingsledamöter
som är riksdagsmän om landstingsmöte till tiden sammanfaller med
riksdagens sammanträden. Landstinget får genom sin rätt att besluta om
sammanträdesdagar möjlighet att ta hänsyn till riksdagsarbetet. Möjlighet
finns för övrigt att utnyttja suppleanter. Av betydelse är också att många
landstingsmän torde önska att oktobermötet fixeras att börja viss dag i månaden.
Lämpligen bör denna dag fastställas i landstingets arbetsordning.
Hinder bör inte föreligga att även tidpunkterna för andra landstingsmöten
faststalls i arbetsordningen. Det kan vara praktiskt lämpligt om landstinget
normalt vill sammanträda mer än en gång om året.

Om landstinget får samma frihet att besluta om sina sammanträden som
fullmäktige i primärkommun bör enligt utredningen den nuvarande bestämmelsen
att urtima möte inte kan sammankallas av landstinget eller
förvaltningsutskottet förrän minst två månader efter lagtima mötes slut
utgå.

Någon tidsgräns för landstingsmötets varaktighet finns inte f. n. Det finns
enligt utredningens uppfattning inte heller anledning att införa föreskrifter
därom. Även i detta avseende bör landstinget ha full frihet att bestämma.

Beredningen vid landstingsmöte

Landstingsutredningen anför att kritiken mot beredningsförfarandet under
landstingsmöte framför allt inriktats på att alltför kort tid står till beredningsutskottens
förfogande under landstingsmötet och att beredningsförfarandet
lätt sjunker ner till eu formalitet.

För landstinget gäller dubbelt beredningstvång. De ärenden som skall
avgöras skall vara beredda av dels den nämnd dit ärendet hör efter sin
beskaffenhet eller av den eller de personer som särskilt utsetts att mellan
landstingets möten bereda ärendet, dels särskilt beredningsutskott under
landstingets möte. Landstingsutredningen anför att det dubbla beredningstvånget
i landstinget saknar motsvarighet på den primärkommunala sidan.
Bakgrunden till det dubbla beredningstvånget är att landstingsledamöterna
skall få tillfälle att tränga in i föreliggande frågor mer ingående än vad som
ar möjligt under själva landstingssammanträdet. Landstingsledamöterna
kan ju inte på samma sätt som fullmäktige följa förvaltningen mellan re -

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 196H

presentationernas sammanträden. Landstingsutredningen erinrar om att
landstingskommunerna under de gångna åren i inte ringa utsträckning fått
allt bättre organiserade och arbetande förvaltningsorgan. Det gäller säl skilt
förvaltningsutskotten, som betjänas av landstingskommunernas kanslier.
Ärendena till landstinget torde följaktligen regelmässigt få grundlig och uttömmande
beredning, innan de avgörs. Vidare torde ett mycket stort antal
ärenden vid lagtima möte återkomma från år till år och vara av rutinmässig
karaktär. Utredningen anser det därför förståeligt om beredningsförfarandet
under landstingsmöte på sina håll kan ha blivit en formalitet utan sakligt
värde.

Om landstinget sammanträdde oftare och beredningen av vederbörande
nämnder och motsvarande vore fullt uttömmande anser utiedningen att
skälen för det dubbla beredningstvånget skulle försvagas väsentligt. Med
hänsyn till landstingets organisation, arbetsformer och uppgifter är utredningen
emellertid av den uppfattningen att det duhbla beredningstvånget
bör behållas.

Landstingsutredningen behandlar härefter frågan om beredningsutskotten,
som utredningen vill kalla landstingsutskott, skulle kunna tillsättas före
landstingsmötet. Landstingsutskotten skulle då kunna arbeta parallellt med
förvaltningsutskottet och övriga nämnder. Om landstinget sammanträdei
oftare anser utredningen behovet av kontinuerligt arbetande landstingsutskott
mindre motiverat än om landstinget sammanträder en gang om året.
Anses mer tid nödvändig för landstingsutskottens arbete och ledamöternas
information kan landstinget enligt gällande bestämmelser efter det konstituerande
sammanträdet med val av utskotten och remiss av ärendena till
dessa besluta, att nästa sammanträde under mötet skall hållas efter det antal
dagar som i varje särskilt fall krävs för utskottsarbetet. Kommer landstinget
att sammanträda ofta och då endast en eller två dagar torde å andra
sidan inte någon längre tid finnas tillgänglig för beredningsarbetet.

Med den utgångspunkten att landstinget skall ha största möjliga frihet att
bestämma om sina arbetsformer har utredningen i fråga om beredningsförfarandet
stannat för att låta även detta ske under de former, som landstinget
finner lämpliga och ändamålsenliga. Gällande bestämmelse att ärende inte
får avgöras innan det under landstingets möte blivit berett av särskilt utskott
kan lämpligen ersättas med bestämmelsen, att ärende inte får avgöras, innan
det beretts av särskilt utskott, som landstinget utsett bland sina ledamöter.
Orden »under landstingets möte» skulle alltså utgå. Härigenom får
landstinget möjlighet att besluta om och när landstingsutskotten skall träda
i verksamhet. De skall sålunda kunna utses för en löpande tidsperiod som
landstinget bestämmer. Eftersom utskottsmedlemmarna måste vara utsedda
bland landstingets ledamöter kan mandatperioden i landstingsutskott
inte vara längre än fyra år. Efter landstingsval kan vakanser komma att
uppstå i utskotten, om de utses för längre tid än för varje möte. Olägenhe -

3i>

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 dr 1965

ten härav hör enligt utredningen kunna uppvägas av fördelarna att ha permanenta
beredningsutskott. Val av nya utskott måste under alla förhållanden
ske efter ett landstingsval.

LL innehåller inte några bestämmelser om landstingsutskottens organisation
och arbetssätt. Utredningen påpekar att formerna och arbetssätten
skiftar starkt. Även om uniformitet inte är nödvändig eller önskvärd och
de lokala behoven och önskemålen om smidighet i förfarandet skall tillgodoses,
bör landstingen enligt utredningens uppfattning i ökad omfattning
försöka länka in beredningsförfarandet i fastare former än nu och i bättre
överensstämmelse med gällande rätt och utvecklingen inom den landstingskommunal
verksamheten. Fastän det inte föreligger skyldighet för landstingen
att ha arbetsordningar för sina sammanträden är det enligt utredningen
otillfredsställande, att man på sina håll arbetar efter föråldrade arbetsordningar
eller helt saknar arbetsordningar.

Landstinget bör enligt utredningens mening reglera i sin arbetsordning
vilka utskott som skall tillsättas. I princip bör alla landstingets ledamöter
aktivt engageras i beredningsarbetet. Övervägande antalet landsting bär
också satt in sina ledamöter i beredningsarbetet eller i varje fall genom
suppleantsystem försökt tillgodose önskemålet att så många som möjligt
skall delta i det. Även om några landsting med nu gällande bestämmelser har
ett mycket stort antal landstingsmän anser landstingsutredningen att det
bör ligga i linje med landstingets och de enskilda ledamöternas intresse att
samtliga, med vissa undantag, sysselsätts i utskottsarbetet. För att undvika
alltför stora landstingsutskott bör övervägas att dela upp ärendena på fler
utskott så att varje landstingsman får möjlighet att bli ledamot i något.

Utredningen ifrågasätter om inte inskränkning bör göras i vissa ledamöters
deltagande i landstingsutskottens arbete. Många landsting har regeln
att landstingets ordförande och vice ordförande inte skall delta i utskottsarbetet.
I Malmöhus läns landstings arbetsordning har dessutom införts den
regeln, att ledamot av förvaltningsutskottet inte bör vara ordförande i landstingsutskott.
Utredningen anser att lämplighetsskäl kan anföras mot att
förvaltningsutskottets ledamöter deltar i landstingsutskottens arbete. Kontakt
mellan förvaltningsutskottet och landstingsutskotten kan upprätthållas
genom att landstingsutskotten får rätt att kalla ledamot av förvaltningsutskottet
till sammanträde för att lämna upplysningar. Vidare synes de utredningen
olämpligt, att ordföranden och vice ordföranden i landstinget
deltar i utskottsarbetet under landstingsmöte.

Remissdebatt förekommer inte allmänt i landstinget. Landstingsutredningen
uttalar att remissdebatt kan vara ägnad att underlätta landstingsmännens
aibete och främja intresset för landstingskommunens angelägenheter.
Möjligen skulle en allmän remissdebatt bidra till större intresse från
allmänhetens sida. Varje landsting bör dock självt besluta i frågan.

Utredningen finner det vidare vara angeläget att utskottens organisation

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

och arbetsformer blir mer reglerade än vad som är fallet nu. Dangenom bör
utskottens arbete kunna få bättre stadga. Lämpligen bör de regler som gäller
för förvaltningsutskottets och övriga nämnders sammanträden, val av
ordförande och kallelse av suppleant m. m. tillämpas även på landstingsutskotten.

Arbetsordning

Utredningen har i det föregående på olika punkter angett att närmare
bestämmelser i olika hänseenden bör tas in i arbetsordning. Det gäller t. ex.
tider för landstingsmöte och landstingsutskottens organisation och verksamhetsformer.
Med hänsyn härtill finner utredningen det nödvändigt att
landstinget har en arbetsordning. Härigenom torde bättre förutsättningar
kunna skapas för ett ändamålsenligt landstingsarbete. Inte minst betydelsefull
måste en arbetsordning vara för de enskilda ledamöternas möjlighet
att bedöma landstingets arbetssätt och vad det fordrar. Utredningen föreslår
därför att arbetsordning obligatoriskt skall antas av landstinget.

Förvaltningsutskottet och Övriga nämnder

Förvaltningsutskottets kompetens m. m.

Det särpräglade för förvaltningsutskottet är enligt landstingsutredningen
att det självständigt företräder landstinget mellan dess möten. Genom denna
bestämmelse om ställföreträdarskap, som tillkom redan vid 1924 års
landstingslagstiftning, har förvaltningsutskottet avsevärt starkare ställning
än den primärkommunala styrelsen.

Organisationen av och arbetsformerna för den landstingskommunal förvaltningen
i dess helhet har, säger utredningen, otvivelaktigt lett till att förvaltningsutskottet
kommit att inta en dominerande ställning, som i vissa
fall setts med kritiska ögon. Särskilt har kritiserats att förvaltningsutskottets
arbete och ställningstaganden i stor utsträckning har undandragits insyn
från de enskilda landstingsledamöternas sida och den offentlighet som skall
känneteckna all förvaltning. Kritiken har speciellt uppmärksammat brister
i utskottets information om sina åtgärder.

Förvaltningsutskottets befogenheter är i sista hand beroende av landstingets
beslut, bortsett från vad som kan vara föreskrivet i lag eller författning.
Sålunda kan landstinget dra upp riktlinjer för utskottets kompetens
genom att t. ex. uttryckligen delegera vissa befogenheter till utskottet. En
annan möjlighet är att landstinget fastställer direkta begränsningar för utskottets
verksamhet. Efter vad landstingsutredningen kunnat finna har
inte något landsting valt den senare vägen utan låtit förvaltningsutskotten
inneha obegränsat ställföreträdarskap. Självfallet har landstinget gett direktiv
för förvaltningsutskottets handlande i ärenden, i vilka landstinget
fattat särskilda beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr fil år 19G5

Det ligger sålunda i varje landstings händer, framhåller utredningen, att
besluta om förvaltningsutskottets ställning som landstingskommunens styrelse
utöver vad som anges i lag eller författning. Utskottets ansvar inför
landstinget torde vara tillräckligt skydd mot missbruk från utskottets sida.
Såvitt utredningen vet har det hittillsvarande systemet inte medfört några
olägenheter av betydelse. Utredningen förordar att det liksom hittills överlämnas
åt rättspraxis att med hänsynstagande till vad som är rimligt och
ändamålsenligt dra upp gränserna för förvaltningsutskottens befogenheter
att företräda landstinget.

I fråga om utskottets allmänna uppgifter i övrigt finner utredningen att
de är ändamålsenligt reglerade i LL och för övrigt nära sammanfaller med
de åligganden som primärkommunens styrelse har. Liksom denna skall
förvaltningsutskottet vara ett ledande, initiativtagande och övervakande
organ.

Landstingsutredningen berör härefter frågan om behovet att på den landstingskommunal
sidan införa motsvarighet till stadskollegium. Motivet för
stadskollegieinstitutet har, erinrar utredningen, varit att genom att avskilja
drätselförvaltningen till en drätselkammare (drätselnämnd) ge styrelsen
möjlighet att ägna sig åt ledningen av stadens förvaltning. För landstingskommunens
del kan motsvarighet härtill på sätt och vis anses föreligga genom
möjligheten att dela upp utskottet på avdelningar. Av den anledningen
och med tanke på landstingskommunernas uppgifter i allmänhet torde knappast
något stå att vinna genom att tillskapa ett landstingskommunalt kollegieinstitut.
Utredningen erinrar om att endast Göteborg och Hälsingborg
vid sidan av Stockholm hittills infört stadskollegier.

Utredningen finner alltså att det inte behövs någon ändring i bestämmelserna
om förvaltningsutskottets åligganden i dess egenskap av landstingskommunens
styrelse. Detta anser utredningen vara fallet även om
landstinget skulle sammanträda oftare än en gång årligen. Det är ändå i
sista hand landstinget som i princip beslutar om förvaltningsutskottets
verksamhet mellan landstingsmötena, betonar utredningen.

Bestämmelsen om reglemente för utskottet föreslås skola stå kvar. Motiven
för kravet på reglemente anses nämligen alltjämt vara bärande. Den
frihet landstingen har att utan underställning anta reglemente bör enligt
utredningen behållas.

Förvaltningsutskottets organisation och verksamhetsformer

Landstinget har, påpekar utredningen, stor frihet i fråga om att utforma
den landstingskommunala styrelsens organisation. Efter erinran om hur organisationen
har utformats i de skilda landstingskommunerna framhåller
utredningen att möjligheten att dela upp förvaltningsutskottets arbetsuppgifter
på självständigt handlande avdelningar kan vara till fördel för lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

tingskommunen från effektivitetssynpunkt. Denna uppfattning tycks råda
inom ett tiotal landsting. Även om det är obestridligt att förvaltningsutskottet
skall inta en förhållandevis stark position kan emellertid konstateras att
landstingen i gemen väljer så stora förvaltningsutskott, att det finns flera
utskott, i vilka var tredje eller var fjärde landstingsman är ledamot. Bortsett
från »skarven» mellan två valperioder är förvaltningsutskottens ledamöter
nästan undantagslöst landstingsmän. Totalt sett visar det sig alltså
att förvaltningsutskotten har stark förankring i landstingen, vilket i viss
mån förklarar, varför det i regel inte rests några större invändningar mot
den landstingskommunala styrelsen. Landstingsutredningen finner för sin
del att det med hänsyn till landstingskommunens uppgifter och utformning,
geografiskt och befolkningsmässigt, inte finns några bärande skäl att
frångå de nuvarande bestämmelserna om förvaltningsutskottets organisation.
Inte heller finner utredningen skäl att föreslå ändringar beträffande utskottets
sammanträden eller verksamhetsformer i övrigt.

Landstingskommunens sjukvårdsstyrelse

I betänkandet betonas att hälso- och sjukvården intar en dominerande
ställning bland landstingskommunens uppgifter. Sedan den öppna sjukvård
som landstingskommunerna bedriver numera regleras i SjL och därmed
ställts under sjukvårdsstyrelsen torde hälsovårdsstyrelsens verksamhet i
stort sett inskränka sig till handhavandet av folktandvården. Så gott som
alla landsting liar förenat sjukvårdsstyrelsen med antingen det odelade förvaltningsutskottet,
vilket är fallet i tre femtedelar av antalet landstingskommuner,
eller med avdelning inom utskottet. Denna organisation kan ha inneburit
stora fördelar för ett fast och samlat grepp över sjukvården. Å andra
sidan torde organisationen med en fristående sjukvårdsstyrelse inte kunna
sägas ha lett till sämre sjukvårdsplanering och förvaltning än där allt varit
samlat inom ett organ.

Sjukvårdsfrågornas dominans i den landstingskommunala förvaltningen
har enligt utredningen strukits under genom att föreskrifter om hälsooch
sjukvårdsstyrelsen tagits in i LL. Genom att lagen sålunda kommit att
innehålla föreskrifter om ett förvaltningsorgan för en specialreglerad verksamhetsgren
har avvikelse skett från kommunallagarnas vanliga systematik.
Samtidigt har föreskrifterna om sjukvårdsstyrelsens åligganden tagits
in i SjL. Reglerna för sjukvårdsstyrelse i stad som inte ingår i landstingskommun
finns enbart i SjL.

Landstingsutredningen föreslår att alla bestämmelser om sjukvårdsstyrelse
samlas i SjL och att de nuvarande reglerna om sjukvårdsstyrelse i LL
i princip flyttas till SjL. Detta innebär inte någon ändring i sak utan förslaget
betingas av systematiska skäl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965 43

Förvaltningsutskottet som nämnd för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr Det

kan enligt vad utredningen anför diskuteras om landstingen har utformat
den landstingskommunala styrelsen efter vad som till alla delar är
formellt riktigt och praktiskt ändamålsenligt. Framför allt med tanke på de
vidgade uppgifter som kommer att läggas på landstingskommunerna bör
landstingen enligt utredningens mening se till att förvaltningsutskottens organisation
fyller de krav som måste ställas på ett organ som skall leda förvaltningen
av landstingskommunens angelägenheter och ha inseende över
övriga nämnders verksamhet. Om förvaltningsutskottet eller avdelning därav
skall kunna uppfylla detta och kunna följa de frågor som kan inverka på
landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning fordras att man
inte lägger sådana uppgifter på utskottet som hör åvila nämnder för särskilda
eller lokala förvaltnings- och verkställighetsbestyr. Förvaltningsutskottet
eller avdelning därav bör enligt utredningens uppfattning inte utgöra nämnd
för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr. Utskottet bör alltså
inte vara direktion för sjukhus, barnhemsstyrelse, centralstyrelse för undervisning
och vård av psykiskt efterblivna, skolstyrelse eller styrelse för rättshjälpsanstalt
o. s. v. Det är ett avsteg inte bara från en funktionell organisationsprincip
utan även från LL:s motiv att lägga dylika uppgifter på förvaltningsutskottet
eller någon av dess avdelningar.

Sammanfattande synpunkter på landstingskommunens förvaltningsorganisation Inledningsvis

uttalar landstingsutredningen att det bör ankomma på
landstinget att bestämma i vad mån förvaltningsutskottet skall belastas med
särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr. Utredningen finner det
viktigt att landstinget ser till att det blir en klar kompetens- och ansvarsfördelning
mellan förvaltningsutskottet och dess avdelningar samt andra
styrelseorgan. Det skulle vara en styrka för landstingen om organisationen
av de olika centrala organen inom landstingskommunen kom till uttryck
genom fullständiga reglementen och instruktioner.

Utredningen anser det inte finnas anledning att i LL föra in bestämmelser
om beredning och föredragning av ärenden i landstingskommunens
nämnder. Landstingen bör alltjämt ha frihet att själva bestämma i dessa
hänseenden. Det finns redan nu möjlighet att anlita förtroendemän för
dessa uppgifter.

För att nå önskvärd kontakt mellan förvaltningsutskottet och de olika
verksamhetsgrenarnas ledning rekommenderar utredningen att ledamöter i
förvaltningsutskottet utses till ordförande i fristående nämnder. För nämndorganisationen
i övrigt presenterar utredningen följande utkast.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

Förvaltningsutskottets roll som landstingskommunens styrelse framgår
av dess principiella åligganden enligt LL, nämligen att leda förvaltningen
av landstingskommunens angelägenheter, ha inseende över övriga nämnders
verksamhet och med uppmärksamhet följa frågor som kan inverka på
landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning. För sistnämnda
uppgifter kan tänkas att man i en större landstingskommun har ett utskott
med två avdelningar, den ena för planerings- och lokaliseringsfrågor och
den andra för finansärenden. För olika förvaltnings- och verkställighetsbestyr
och vissa större specialuppgifter bör finnas förslagsvis fristående sjukvårdsstyrelse
för all landstingskommunal hälso- och sjukvård, socialnämnd
som även kan vara t. ex. barnhemsstyrelse, undervisningsnämnd för skoloch
kulturella frågor, lönenämnd för löne- och pensionsfrågor o. d. och
central byggnadskommitté för de byggnadsfrågor som inte anförtros lokal
kommitté eller nämnd. Självfallet kan ytterligare nämnder tänkas, t. ex. för
näringsfrågor eller liknande. Ordförandena i dessa nämnder eller i varje fall
en eller flera ledamöter kan lämpligen vara ledamöter i förvaltningsutskottet.
Det bedöms också lämpligt att landstinget väljer ordförande och vice
ordförande i nämnder för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr.

Utredningens rekommendationer framgår av följande exempel på organisation.

Social nämnd -

Undervisn.-

nämnd

Lönenämnd

Sjukvårds styrelse -

Central byggn.

kom.

Sjukvårds direktör -

Landstingsdirektör
och
landstingskommunens

kansli

Planeringsavdelning

FÖRVALTNINGSUTSKOTT

Finansavdelning

Den skisserade organisationen torde enligt utredningen vara tillämplig
främst i större landstingskommuner. Den skulle ge det stora flertalet landstingsmän
möjlighet att delta i någon central nämnds verksamhet.

Arvodesanställda förtroendemän

Den fortsatta utvecklingen inom landstingsförvaltningen kan enligt utredningen
komma att ställa större krav än f. n. på förtroendemännens engagemang
och ledning av den landstingskommunala styrelsen. Med hänsyn

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1965

till landstingskommunernas uppgifter och olika geografiska utformning,
vilka båda faktorer kan komma att undergå väsentliga förändringar, kan det
vara lämpligt att landstingen i större omfattning anlitar heltidstjänstgörande
förtroendemän för att tillförsäkra den landstingskommunal förvaltningen
bättre förankring i lekmannarepresentationen. Behovet av heltidstjänstgörande
förtroendemän måste emellertid bedömas av varje enskilt landsting.
Utredningen har uppfattningen att det inte finns anledning att föra
in bestämmelser härom i LL utöver de nu gällande ersättningsbestämmelserna.
I praktiken kan landsting redan nu bygga upp ett system av heltidstjänstgörande
förtroendemän på samma sätt och grunder som primärkommuner.

Om landstingen i ökad utsträckning anlitar heltidstjänstgörande förtroendemän,
som utredningen benämner landstingsråd, är det enligt utredningens
uppfattning nödvändigt att deras ställning och uppgifter specificeras i
särskilda instruktioner. Nödvändigheten härav ser utredningen mot den
bakgrunden att heltidstjänstgörande förtroendemän skall tillförsäkra framför
allt förvaltningsutskottet inflytande på beredningen av ärendena till förvaltningsutskottet
och landstinget och på förvaltningsutskottets vägnar fatta
beslut i vissa grupper av ärenden. Det bör observeras, att delegation av beslut
inte kan ske samfällt till förtroendeman och befattningshavare. Heltidstjänstgörande
förtroendemäns uppgifter får inte sammanblandas med vad
som bör åvila befattningshavare. De verkställande och övriga förvaltningsmässiga
uppgifterna skall ankomma på befattningshavare och inte på förtroendemän.
Dessa bör i stället förbehållas att för förvaltningsutskottets eller
andra nämnders räkning ansvara för beredningen av ärenden till respektive
organ och mellan sammanträdena utöva den beslutanderätt som tillagts
organet och att eljest tillse, att den landstingskommunal förvaltningen
bedrivs i enlighet med landstingens vilja och intentioner, framhåller utredningen.

Förvaltningsutskottets och övriga nämnders delegationsrätt

I utredningens betänkande betonas i denna del att landstinget kan bestämma
att förvaltningsutskottet eller avdelning av utskottet eller annan
landstingskommunal nämnd äger delegera beslutanderätten i vissa grupper
av ärenden till ledamot av utskottet eller nämnden eller befattningshavare
som är anställd hos landstingskommunen. Delegationsrätt för förvaltningsutskottet
eller avdelning av utskottet skall föreskrivas i utskottets
reglemente. Beskaffenheten av de ärenden i vilka beslutanderätten får delegeras
skall anges i förvaltningsutskottets reglemente eller i fråga om annan
nämnd i landstingets beslut.

Utformningen av delegationsbemyndigandena skirtar starkt, upplyser utredningen.
I fråga om förvaltningsutskottens delegationsrätt anmärker ut -

Kunyl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

redningen att delegationsklausul saknas i några reglementen. Det är emellertid
inte ovanligt att förvaltningsutskott eller avdelning trots detta i konkreta
fall beslutar uppdra åt ledamot eller befattningshavare att besluta i
visst eller vissa ärenden. Formell rätt härtill saknas. Allmän delegationsrätt
från landstingets sida föreligger inte enligt LL. Lagens bestämmelse om
delegation till ledamot av utskottet eller befattningshavare har i stor utsträckning
satts åt sidan genom att man delegerat beslutanderätten i vissa
ärenden till förtroendemän och befattningshavare i förening. Landstingsutredningen
fäster uppmärksamheten på att sådan form av delegation inte bara
är formellt oriktig utan även från ansvarssynpunkt olämplig. Beslutanderätten
skall delegeras till antingen förtroendeman eller befattningshavare i
landstingskommunen. Delegation kan ske till förtroendeman med tjänsteman
som föredragande. Omfattningen av delegationsrätten skall anges i
reglementet för förvaltningsutskottet eller i landstingets beslut för hälsooch
sjukvårdsstyrelsen eller annan nämnd. Det bör också observeras att delegerad
beslutanderätt i princip inte kan överlåtas på annan. Den som uppbär
delegationsrätten skall fatta sitt beslut enligt reglementet för förvaltningsutskottet
eller landstingets beslut beträffande annan nämnd. Lämpligheten
av reglementen även för andra organ än förvaltningsutskottet har
understrukits av utredningen i det föregående. Utredningen anser att delegationsrättens
omfattning av principiella skäl alltid bör framgå av reglemente,
som har fastställts av landstinget. Vidare framhåller utredningen att
delegation inte torde få ske i ärende som enligt lag eller författning skall
avgöras av landstinget eller förvaltningsutskottet.

Enligt utredningens uppfattning är delegationsinstitutet avsett att tilllämpas
främst för ärenden av rutinmässig karaktär. Rutinärenden böi lämpligen
avgöras efter föredragning av tjänsteman inför ordföranden i förvaltningsutskottet
eller andra organ. I princip torde uppräkningen i reglementet
av de ärenden som skall omfattas av delegationsrätten böra göras
uttömmande. Något hinder torde emellertid inte finnas att beslutanderätten
därutöver får delegeras i ärenden, som till art och innebörd är jämförbara
med de särskilt förtecknade ärendena.

Landstingsutredningen anför, att beslut på grund av delegation kan öveiklagas
i vanlig ordning. Bortsett från att den delegerande myndigheten med
hänsyn till registrering, information och kontroll bör ha vetskap om hur
beslutanderätten utövas, är det med tanke på besvärsrätten nödvändigt att
beslut som har fattats enligt delegation anmäls vid utskottets nästa sammanträde.
Lagbestämmelsen härom är tvingande. Besvärstiden löper sedan
från dagen för anslaget om justering av förvaltningsutskottets eller motsvarande
organs protokoll på landstingskommunens anslagstavla. Om den
beslutande för särskilt protokoll över beslutet, räknas dock besvärsdagen
från dagen för anslaget om denna protokolls justering. Förvaltningsutskottet
och ö vid ga nämnder kan när som helst återkalla delegationen. Det är veder -

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1965

börande organ som i sista hand skall avgöra om delegationsinstitutet skall
tillämpas. Beslut som fattas efter delegation kan inte återtas.

I önskemål om ändringar i LL som förts fram från landstingshåll har
efterlysts enklare och vidsträcktare delegationsregler än de nuvarande. Utredningen
framhåller att de nuvarande lagreglerna ger landstinget möjlighet
till mycket vidsträckt delegation. Delegationsrättens utformning är i
sista hand beroende av landstingets beslut.

I anslutning till det anförda erinrar utredningen om att förvaltningsutskottet
kan avlastas genom att särskilda nämnder tillskapas för vissa ändamål
och får beslutanderätt och delegationsrätt inom sina uppgiftsområden,
t. ex. lönenämnd, central byggnadskommitté, stipendiedelegation, upphandJingsdelegation
osv. Med hänsyn till att det förekommer att upphandlingsrätten
delegeras utan särskilda bestämmelser om förfarandet betonar utredningen
nödvändigheten att fasta upphandlingsnormer tillämpas, vilket
lämpligen kan ske genom föreskrifter i reglemente eller instruktion för upphandlingen.
Statens upphandlingskungörelse bör kunna tjäna som förebild.

Information till landstingsmännen

Förvaltningsutskottets informationsverksamhet anser landstingsutrednmgen
vara avgörande för landstingsmännens tillgång till information om
landstingskommunens angelägenheter och förvaltning. Det är, säger utredningen,
först och främst viktigt att utskottet ser till att handlingarna till
landstingsmöte trycks och tillställs ledamöterna i så god lid som möjligt
samt att handlingarna är rationellt och informativt utformade. Inom flera
landstingskommuner har landstingstrycket betydande omfattning, vilket
kan göra det ohanterligt och svårläst. Detta torde kunna motverkas genom
att mer tekniskt betonade eller detaljerade uttalanden eller beskrivningar i
ett ärende tas upp i särskild bilaga. Samtidigt är det av vikt att framställningai
och yttranden till landstinget blir bade uttömmande och praktiskt
utformade. Det bör t. ex. inte förekomma att en lasarettsdirektion överlämnar
sitt statförslag i form av ett utdrag ur beslutsprotokollet, i vilket bara
hänvisas till de olika utlåtanden som ligger till grund för direktionens ställningstagande.
Alla framställningar till landstinget bör vara motiverade av
det ansvariga och anslagssökande organet. Landstingsutredningen anser
det lämpligt, att landstinget beslutar om de riktlinjer som skall tillämpas
för lörsiagens innehållsmässiga och praktiska utformning.

Av särskild betydelse i övrigt är den löpande informationen till landstingets
ledamöter. Övervägande antalet förvaltningsutskott tillställer landstingsledamöterna
sina protokoll. Protokollen från förvaltningsutskotten
måste förutsättas ge den enskilde landstingsledamoten eu god bild av hur
landstingskommunens angelägenheter förvaltas mellan landstingsmötena.

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

Förvaltningsutskottet skall vidare avge berättelse till landstinget over sin
verksamhet under tiden från senaste lagtima möte. Utredningen anser det
värdefullt om verksamhetsberättelse alltjämt avges även om en väsentlig
del av motivet för den kan anses falla bort om landstinget sammanträder
ofta och kontinuerligt. Den nuvarande bestämmelsen om verksamhetsberättelse
bör i samband med att begreppet lagtima möte slopas ersättas med en
bestämmelse, att verksamhetsberättelse skall avges enligt landstingets bestämmande.
Verksamhetsberättelse jämte kontinuerligt distribuerade protokoll
från olika organ torde väl tjäna syftet att ge landstingets ledamöter
tillfälle att fortlöpande följa den landstingskommunal styrelsens verksamhet.
Utredningen påminner om att handlingarna till och protokollen från
förvaltningsutskottet i princip är offentliga och att förvaltningsutskottet ansvarar
inför landstinget, som beslutar om ansvarsfrihet för utskottet och
om dess befogenheter mellan landstingsmötena.

Utredningen anser det också viktigt att landstingets ledamöter har möjlighet
att följa verksamheten i förvaltningsutskottets avdelningar och i de
nämnder eller styrelser som centralt svarar för landstingskommunal verksamhet.
Av den anledningen bör protokoll tillställas tingets ledamöter från
fristående centrala organ, t. ex. sjukvårdsstyrelse, central byggnadskommitté,
lönenämnd, undervisningsnämnd, socialnämnd, besvärsnämnd eller
andra dylika organ. Protokollen bör sändas ut kontinuerligt så snart de
är justerade. Närmare föreskrifter om protokollens innehåll och av fattning
och om deras distribution bör landstinget ge i reglementen och instruktioner.
Utredningen finner det alltså inte nödvändigt att införa lagbestämmelse
om skyldighet att tillställa landstingsledamöterna protokoll från förvaltningsutskottets
eller andra nämnders sammanträden.

Utredningen uttalar slutligen ett generellt önskemål att de beslutande
och verkställande organen bedriver en lämpligt utformad informationsverksamhet.
Många landsting har spritt information om sin verksamhet genom
filmer och filmband, som har använts särskilt i undervisningen. I samband
med firandet av landstingens hundraåriga tillvaro har under de senaste
åren flertalet landsting gett ut historiker och upplysningsskrifter. Utredningen
uppmärksammar också det initiativ som har tagits av ett landsting
att låta trycka en periodiskt utkommande broschyr, som sänds ut till alla
landstingskommunens förtroendemän och till förtroendemännen i primärkommunerna
samt till vissa föreningar och organisationer och till tidningar
som är spridda inom landstingskommunen.

I stor utsträckning företar landstingen under sina möten olika studieresor.
Utredningen understryker att dylika resor till landstingskommunala
institutioner och annan verksamhet av landstingskommunalt intresse kan
vara ägnade att främja de enskilda ledamöternas information om de landstingskommunala
angelägenheterna. Särskild betydelse kan studieresorna ha
för de olika landstingsutskottens beredningsarbete. Får dessa utskott mer

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

permanent karaktär torde de få mer tid än nu att göra resor. Till sist fäster
landstingsutredningen uppmärksamheten på att en god information till de
enskilda ledamöterna kan ges också genom att de politiska grupperna i
landstinget sammanträder regelbundet. 4

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 61

Kungl. Maj.is proposition nr 61 år 1665

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Den genomgående inställningen hos remissinstanserna är att landstingen
under den kraftiga expansion som landstingens verksamhet undergått under
de senaste årtiondena löst sina uppgifter på ett ändamålsenligt och smidigt
sätt. Något mera påtagligt behov anses därför inte finnas att genom att
ändra LL skapa en effektivare landstingsorganisation. Denna uppfattning
kommer till uttryck i många länsstyrelsers och så gott som alla landstings
yttranden. I regel ansluter man sig till utredningens uttalanden att det inte
finns anledning att anta att nuvarande organisation och arbetsformer är
olämpliga eller otjänliga om landstingen får ytterligare uppgifter.

I ett fåtal yttranden berörs kritiken mot den landstingskommunal förvaltningen
mera utförligt. Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på att det
föreligger bristande maktbalans mellan förvaltningsutskottet och landstinget,
stundom också mellan tjänstemännen och förtroendemännen inom
landstingsorganisationen. Det sägs vara svårt att med nuvarande ordning
åstadkomma tillfredsställande beredning vid landstingsmöte. Vidare påtalas
den bristfälliga insynen i och begränsade informationen om förvaltningsutskottets
verksamhet. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län är den kritik
som utredningen redovisat i stort sett berättigad. Också länsstyrelsen i
Älvsborgs län anser att förvaltningsutskottets förslag sällan blir föremål for
verkligt effektiv sakgranskning. Blir landstingens verksamhet än mer omfattande
än nu förmodar länsstyrelsen att förvaltningsutskottets inflytande
accentueras ytterligare. Landstingsmötets ställning måste därför stärkas.

Allmänt framhålls i remissyttrandena, särskilt från landstingens sida, att
andra faktorer än organisations- och verksamhetsformerna är väsentliga
för landstingens möjligheter att ta på sig nya uppgifter. Svenska landstingsförbundet
ifrågasätter, utan att bestrida frågans vikt, om förstärkning och
breddning av det demokratiska engagemanget i landstingens verksamhet
kan tillmätas verkligt avgörande betydelse i detta sammanhang. Av storre
vikt för utvecklingsmöjligheterna inom landstingssektorn är behovet av
bestämdare och klarare gränsdragning mellan statens, primärkommunernas
och sekundärkommunernas uppgifter. Som exempel nämns frågor som
hänger samman med ändamålsenligare samhällsplanering och vidgad samhällsverksamhet
och härmed förenade finansiella problem. Hit hör också
fördelningen av de stigande hälso- och sjukvårdskostnaderna på olika finansieringsformer.
Liknande synpunkter anlägger Svenska stadsförbundet. Förbundets
styrelse hävdar att man bör sträva efter en ordning som gör det

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1965

möjligt att inom den kommunala självstyrelsens ram angripa de problem
av skilda slag som har samband med samhällsutvecklingens ökande krav på
regionala bedömningar och ståndpunktstaganden. Styrelsen anser det angeläget,
att det klart framgår av den lagstiftning som reglerar den landstingskommunala
verksamheten att landstingskommunerna äger befogenhet att
aktivt engagera sig i uppgifter som avser att tillgodose behovet av regionala
handlingsprogram. Fortsatt översyn av landstingslagstiftningen bör därför
enligt styrelsens mening få sådan inriktning att landstingskommunerna får
l>efogenheter och administrativa möjligheter att medverka vid lösandet av
problem av regional natur när förhållandena påkallar det.

Praktiskt taget alla landsting eller förvaltningsutskott intar i sina yttranden
samma eller liknande ståndpunkt som de båda förbunden. Även
andra angelägna frågor förs på tal. Ändrad valkretsindelning förordas av
länsstyrelserna i Stockholms, Västernorrlands och Västerbottens län, kommunalrättskommittén
och Västerbottens läns landsting. Länsstyrelsen i Västerbottens
län finner det sålunda angeläget att valkretsindelningen vid val
av landstingsmän så långt det är möjligt knyts till de fastställda planerna
för länens indelning i kommuner. Begränsning av antalet landstingsmän
föreslås i de flesta yttranden. Svenska landstingsförbundet säger sig vara
medvetet om att landstingets uppgift att vara valkorporation för val till riksdagens
iörsta kammare komplicerar frågan om begränsning av landstingens
storlek men stryker under att behov av begränsning föreligger i de största
landstingen från landstingsfunktionella synpunkter. Enligt länsindelningsatredningen
är utredningen oförhindrad att pröva denna fråga. Om den inte
prövas i annan ordning kommer utredningen att ta ställning till den i sitt
fortsatta arbete.

Trots att landstingsutredningen sålunda inte behandlat en rad frågor
som vid remissbehandlingen tämligen allmänt bedömts vara väsentliga för
landstingens verksamhet i framtiden lämnar det stora flertalet remissinstanser
utredningens förslag i stort sett utan erinran. Skälen härför anges genomgående
vara att de föreslagna ändringarna är föga ingripande och endast
konfirmerar den utveckling som redan skett i praxis. På något enda
undantag när ansluter sig remissorganen till principen att bestämmelserna
i LL bör anpassas närmare än f. n. till föreskrifterna i KL och KLS. Särskilt
uttalar man emellertid sitt gillande av att landstingen enligt förslagen
behåller sin frihet att utforma organisationen och arbetsformerna med
hänsyn till förhållandena i varje landstingskommun. Representativt för inställningen
i detta avseende är yttrandet från Svenska landstingsförbundet.
Där heter det att landstingen bäst torde fylla sin uppgift som regionala
samhällsorgan om de har största möjliga frihet all ordna sin förvaltning
och sina verksamhetsformer efter lokala bedömningar och med beaktande
av de olika landstingens skiftande storlek. Att landstingens starkt expanderande
och på nya verksamhetsformer alltmer differentierade verksamhet

Kungi. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

kunnat hållas samman till gagn för en smidig och ändamålsenlig förvaltningsutövning
hänger samman med deras frihet att utforma landstingens
interna förvaltning inom ramen för gällande landstingslagstiftning. De goda
erfarenheterna vid tillämpningen av nuvarande lagstiftning finner förbundet
utgöra det starkaste belägget för att nuvarande lagreglering utgör det bästa
underlaget för en på partiella reformer inriktad anpassning av landstingslagstiftningen
till nuvarande och förutsebar samhällsutveckling.

Mer radikala ändringar än de föreslagna förordas i några remissvar. Kammarkollegiet
erinrar om att utredningen enligt sina direktiv skulle i första
hand pröva två alternativa lösningar, antingen ett närmande till kommunallagarnas
bestämmelser eller en anknytning till riksdagsordningen. Utredningen
har inte gjort någon sammanfattande undersökning om riksdagsordningen
i vissa hänseenden skulle kunna stå som modell vid översynen av LL.
Om landstinget skulle tänkas få ett inflytande på länsplanet som liknar det
som riksdagen har på riksplanet, synes man i första hand få tänka sig en
längre sammanhängande tid för landstingsmöte. Detta alternativ synes
dock förutsätta att förening av uppdrag som riksdagsman och landstingsledamot
måste upphöra i betydande utsträckning. Under rådande förhållanden
är detta måhända inte praktiskt genomförbart. Exempelvis anför utredningen
att det kan bli till förfång för landstingsledamöter som även är riksdagsmän
om landstingsmöte till tiden skulle sammanfalla med riksdagens
sammanträden men att landstinget genom sin rätt att besluta om sina sammanträdesdagar
får möjlighet att ta den hänsyn till riksdagsarbete som kan
bedömas nödvändig. Uppfattningar av denna art synes ha föranlett att man
inte gått in på mera radikala lösningar, säger kollegiet. Tveksamhet huruvida
de föreslagna åtgärderna är tillräckliga för att komma till rätta med
bristerna i den landstingskommunala förvaltningen uttalas av länsstyrelsen
i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar om den negativa inställning
till ändring av landstingets och den landstingskommunala styrelsens
organisation och arbetsformer som flertalet förvaltningsutskott gett
uttryck åt i sina svar på den av landstingsutredningen gjorda enkäten. Med
hänsyn därtill förordar länsstyrelsen i första hand en revision av LL i syfte
att för landstingets vidkommande skapa arbetsformer som i stort sett motsvarar
primärkommunernas. Bestämmelserna bör utformas så att garantier
skapas för att den reella beslutanderätten i ärendena utövas vid ett flertal
årliga landstingsmöten.

Fastare reglering för att åstadkomma större enhetlighet mellan landstingen
förordas också av Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott och
Västernorrlands läns landsting.

Behov att ändra LL anser länsstyrelsen i Kronobergs län inte föreligga
f. n. Däremot torde genomgripande ändringar aktualiseras i samband med
ny läns- och landstingskommunal indelning. Länsstyrelsen ifrågasätter om
inte det pågående utredningsarbetet om länsindelningen bör avvaktas innan

Kungi. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

man tar ställning till landstingsutredningens förslag. Tveksamhet inför alt
nu ändra LL skymtar också i yttrandet från Kronobergs Uins landsting, som
hänvisar till förutom länsindelningsutredningen den utredning som pågår
om länsförvaltningen. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott
sätter i fråga om inte landstingsutredningen borde ha fått vila i avvaktan
på resultaten av länsindelnings- och länsförvaltningsutredningarna.
Utskottet avstyrker dock inte att utredningens förslag genomförs nu.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att frågorna kring landstingens organisation
och arbetsformer är i hög grad avhängiga av landstingens arbetsuppgifter
som regionala samhällsorgan. Gränsdragningen mellan olika
statliga och kommunala organs uppgifter är här av stor betydelse, i synnerhet
i fråga om de vittgående samhällsplaneringsproblem som föreligger på
regional nivå och som ytterligare accentueras i den mån planeringsarbetet
inom kommunblocken kommer i gång. Innan ställning tas till utredningens
förslag bör därför frågeställningarna kring landstingens framtida uppgifter
inom ramen för den regionala förvaltningen analyseras närmare.

Landstingets verksamhet

Landstingets sammanträden

Alla remissinstanser tillstyrker förslaget att den nuvarande skillnaden
mellan lagtima möte och urtima möte upphör och att landstinget får frihet
att självt bestämma enligt vilken ordning det skall sammanträda. Förslaget
betecknas i allmänhet som ändamålsenligt och ägnat att underlätta arbetet
i landstingskommunerna. Effekten av förslaget bedöms dock något olika.
Så anser t. ex. Göteborgs och Bohus läns landsting att önskemålet om fler
landstingsmöten om året kommer att infrias, medan länsstyrelsen i Västernorrlands
län menar att del sannolikt blir ett eller högst två möten per
år. Svenska stadsförbundet ifrågasätter om inte landstingen bör åläggas att
hålla minst två möten om året. Samma uppfattning har länsstyrelsen i Älvsborgs
län.

Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott är inte övertygat om att
fler landstingsmöten om året underlättar för landstingsmännen att följa arbetet.
De flesta ärenden är rutinärenden och hinns med under ett möte.
Dessutom tillhör de flesta landstingsmännen landstingets sjukhusdirektioner
och skolstyrelser. Som alternativ till extra landstingsmöten kan man
tänka sig särskilda informationskonferenser mellan de ordinarie mötena.

På flera håll förordas att LL alltjämt skall innehålla föreskrift om att
landstingets möte i oktober skall börja viss dag. Värdet av gemensam tid
för landstingens sammanträden när budget, debiteringssats och andra
grundläggande beslut för verksamheten träffas finner Svenska landstingsförbundet
vara väsentligt. Förbundet hänvisar vidare till landstingets upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

gift att välja ledamöter i riksdagens första kammare, vilka val ibland förrättas
gemensamt för olika landsting. Bestämd tidpunkt för oktobermötets
början föreslås även av länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län.

Förslaget att beteckningarna lagtima och urtima möte skall utgå lämnas
i allmänhet utan erinran. Tre länsstyrelser och fyra landsting anser att det
inte finns skäl att ta bort beteckningarna. Enligt Svenska landstingsförbundet
och Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott bör beteckningen
lagtima möte behållas medan annat möte inte behöver ha någon beteckning.

Beredningen vid landstingsmöte

Alla remissorgan utom tre tillstyrker att det obligatoriska dubbla beredningsförfarandet
behålls. Av de tre avstyrkande remissinstanserna framhåller
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott att beredning under
landstingsmöte bör komma i fråga endast på särskilt yrkande av landstingsman.
Skaraborgs läns landsting anför att de allmänna principer som
ligger till grund för översynen av LL bör leda till att det är överflödigt att
behålla det dubbla beredningsförfarandet. Det är väsentligare att landstingsmännen
engageras i ökad omfattning direkt i de olika beslutande och utredande
organen. Föreskrifter om dubbel beredning bör därför inte vara
ovillkorlig. I likhet med vad som gäller för primärkommunerna bör, säger
länsstyrelsen i Malmöhus län, särskilda permanenta beredningsorgan kunna
tillsättas för landstingets olika verksamhetsgrenar. Efter beredningen i
dessa organ bör slutberedning ske i förvaltningsutskottet, varvid särskilda
beredningsutskott under landstingsmötet inte längre behövs. En närmare
analys av konsekvenserna av en dylik ordning än den utredningen gjort
skulle enligt länsstyrelsens mening vara önskvärd.

Förslaget att särskilt beredningsutskott, landstingsutskott, skall kunna
tillsättas för att fungera även mellan landstingsmötena godtas av så gotl
som alla länsstyrelser och det stora flertalet landsting. Förslaget synes
länsstyrelsen i Västmanlands län väl värt att realisera. Länsstyrelsen i Norrbottens
län tillstyrker att utskotten skall kunna tillsättas före landstingsmöte
för att tidvis kunna arbeta samtidigt med förvaltningsutskottet. Ändringsförslaget
är motiverat, uttalar Stockholms läns landsting. Hallands
läns landsting påpekar att det sagts att den föreslagna ordningen skulle
kunna medföra risk för att förvaltningsutskottet vid sin beredning av ärenden
som kan befaras bli kontroversiella i landstinget söker kontakt med
vederbörande beredningsutskott för att åstadkomma kompromisser eller
eljest påverka beredningsutskottet, vilket skulle göra det svårare för landstinget
att hävda annan mening än de båda utskotten. Landstinget finner för
sin del inte fog för sådana farhågor utan ansluter sig till utredningens förslag.
I övriga tillstyrkande yttranden hänför man sig helt till utredningens
synpunkter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1965 55

Länsstyrelsen i Kronobergs lön lägger stor vikt vid att landstingets ärenden
bereds noggrant inte bara av förvaltningsutskottet utan också av landstingsutskotten.
För att säkerställa detta anser länsstyrelsen att utskotten
skall väljas för en löpande tidsperiod, förslagsvis fyra år? och att de skall
arbeta fortlöpande och tillställas ärendena under hand för beredning. Bestämmelser
härom bör tas in i LL. Samma ståndpunkt intar Kronobergs
läns landsting. Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott och Svenska
stadsförbundet ansluter sig till utredningens förslag och förutsätter att
landstinget kan bestämma att landstingsutskott skall kunna utnyttjas som
remissinstitut för förvaltningsutskottet, något som skulle vara värdefullt.

En mera avvaktande hållning till utredningsförslaget intar Kalmar läns
södra landsting, som ifrågasätter om den vidgade möjligheten till beredning
har så stor betydelse när det gäller ordinarie utskott. Ökning av sammanträdesdagarna
under mötet skulle ge ledamöterna samma möjlighet att bli
insatta i ärendena på ett tillfredsställande sätt. Enligt Älvsborgs läns landsting
torde möjligheten för landstingsutskotten att sammanträda när landstinget
inte är samlat behöva användas bara i undantagsfall. Men landstinget
har ingen erinran mot utredningens förslag. Kommunalrättskommittén
anser att landstingsutskotten bör utnyttjas endast inför ett förestående
landstingsmöte. Landstingsutskotts sammanträde mellan landstingsmötena
torde i realiteten få formen av informationsmöten, menar Västernorrlands
läns landsting, medan man inte nu kan bedöma möjligheterna för landstingsutskotten
att efter ett vidgat beredningsförfarande tjäna som motvikt
till förvaltningsutskottet.

Utredningsförslaget avstyrks av länsstyrelsen i Kopparbergs län, fem
landsting och Svenska landstingsförbundet. Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott,
vars yttrande länsstyrelsen i Kopparbergs län ansluter sig
till, anför sålunda att förslaget enligt förvaltningsutskottets mening skulle
leda till att man skapar en organisation där beredningsutskotten kan komma
att fungera som en del av förvaltningsutskottet. Det synes förvaltningsutskottet
lämpligare att om det blir bara ett landstingsmöte om året utsträcka
det till t. ex. en och en halv vecka eller längre tid beroende på hur många
och viktiga ärendena är för att på så sätt ge utskotten längre tid för beredningen.
Samma inställning har Kalmar läns norra landsting och Malmöhus
läns landsting. Örebro läns landsting framhåller att landstingsutskotten
skall vara beredande och inte beslutande organ, varför anledning saknas att
de sammanträder annat än i anslutning till landstingsmöte. Även Svenska
landstingsförbundet trycker på att landstingsutskotten är endast beredande
organ. Det gör, säger förbundet, att man kan fråga sig vad ett sådant utskott
skall företa sig om det finner att ett beslut av förvaltningsutskottet
som skall föreläggas landstinget inte överensstämmer med landstingsutskottets
övertygelse. Förbundet är inte övertygat om det lämpliga i att landstingsutskotten
får möjlighet att verka mellan landstingsmötena. Behövs

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

längre tid för beredningsarbetet, och det är säkerligen fallet i betydande utsträckning,
anser förbundet detta behov böra mötas med förlängning av tiden
för landstingsmötena.

Svenska landstingsförbundet berör också frågan om landstingsutskotts
sammansättning det år efter ett nyval då landsting med ändrad politisk
sammansättning sammanträder. Förvaltningsutskottet behåller sin gamla
sammansättning till nästa landstingsmöte. Men motsvarande kan inte gälla
landstingsutskotten som har direkt beredande uppgifter för det nya landstinget.
En sådan ordning kan inte förenas med vanliga parlamentariska
grunder.

En stor majoritet av remissinstanserna, bl. a. Svenska landstingsförbundet
och 16 landsting, avstyrker valbarhetsvillkor för ledamöter i landstingsutskott.
Främst hänvisas till värdet från informationssynpunkt att ledamöter
i förvaltningsutskottet deltar också i landstingsutskottens arbete. I regel
sätter man sig dock inte emot att landstingets ordförande och vice ordförande
inte skall vara ledamöter i landstingsutskott. Svenska stadsförbundet
hävdar att valbarhetshinder inte kan införas i arbetsordningen utan stöd
i LL.

Arbetsordning

Alla remissinstanser ansluter sig till förslaget att skyldighet införs för
landstinget att anta arbetsordning, där den landstingskommunala organisationen
och arbetsformerna regleras närmare.

I ett flertal remissvar påpekas behovet av normalarbetsordning. Västmanlands
läns landsting framhåller att Svenska landstingsförbundet bör utarbeta
förslag till normalarbetsordningar efter hörande av och i samråd med
landstingen. Landstinget anser att det är önskvärt med en så långt möjligt
enhetlig reglering inom landstingen av i varje fall vissa frågor. Normalarbetsordningar
skulle kunna medverka till att det inte onödigtvis uppstår
sådan oenhetlighet mellan landstingen i fråga om organisation och arbetsformer
m. m., som eljest skulle kunna bli följden vid genomförande av
landstingsutredningens förslag om ökad frihet för landstingen att själva besluta
i dylika frågor. Samma förslag förs fram av länsstyrelserna i Stockholms,
Kristianstads och Västmanlands län.

Förvaltningsutskottet och övriga nämnder

Förvaltningsutskottets kompetens m. m.

Landstingsutredningens förslag att förvaltningsutskottet även framdeles
skall ha samma kompetens som nu lämnas utan erinran i samtliga remisssvar.
Länsstyrelsen i Örebro län finner förslaget välbetänkt. Även länsstyrelsen
i Västerbottens län tillstyrker förslaget och tillägger att ökad insyn i
förvaltningsutskottets verksamhet, flera landstingsmöten och interpella -

Kungl. Maj.ts proposition nr Öl år 1965

tionsinstitutet torde utgöra anledning för förvaltningsutskottet att iaktta
försiktighet vid utövningen av befogenheterna. Östergötlands läns landsting
anser att förvaltningsutskottet som landstingets ledande organ måste kunna
vidta åtgärder i ärenden som blir aktuella mellan landstingets sammanträden,
om utskottet bedömer det nödvändigt och lämpligt från ekonomiska,
praktiska eller andra synpunkter. Älvsborgs läns landsting hyser uppfattningen
att ett starkt förvaltningsutskott är nödvändigt för att uppnå ett
gott arbetsresultat.

Fortsatt närmande av LL:s regler till de primärkommunala bestämmelserna
är lämpligt, uttalar Västmanlands läns landsting. Inom primärkommunerna
har emellertid det styrande organets ställning stärkts, påpekar
landstinget, vilket utgör belägg för att ett verkligt ledande organ behövs för
effektivitet och planmässighet. Skall ändring ske i förvaltningsutskottets
kompetens bör den enligt Västernorrlands läns landsting innebära att beslutanderätten
i rutinärenden flyttas ner till lägre nivåer för att ge utskottet
möjlighet att ägna större uppmärksamhet och tid åt ledande och planerande
funktioner. Denna åsikt förs fram även i åtskilliga andra yttranden.

Svenska landstingsförbundet opponerar sig i detta sammanhang mot vad
som sagts i kritiken mot landstingen om att förvaltningsutskottets arbete
och ställningstaganden undandragits insyn från landstingsledamöternas
sida och landstingets inflytande samt den offentlighet som skall känneteckna
all förvaltning. Sådana uttalanden är, betonar förbundet, klart felaktiga.
Förvaltningsutskotten är underkastade allmänna offentlighetsregler och utskottens
utredningar, protokoll m. m. är offentliga handlingar. Att sammanträdena
inte är offentliga ligger i sakens natur och överensstämmer helt
med vad som gäller kommunala styrelsers och nämnders arbete. Liknande
påpekanden gör Hallands läns landsting.

hörvaltningsutskottets organisation och verksamhetsformer

De synpunkter och rekommendationer landstingsutredningen redovisat
i fråga om förvaltningsutskottets organisation och verksamhetsformer godtas
av remissinstanserna, bl. a. Svenska landstingsförbundet. Landstingets
rätt att självt bestämma i dessa hänseenden stryks under på många håll.
Göteborgs och Bohus läns landsting uttalar sig för sin del för odelat förvaltningsutskott,
en organisation som underlättar möjligheterna att hålla ett
samlat grepp om den landstingskommunala förvaltningen.

ökningen av landstingens uppgifter motiverar enligt länsstyrelsen i Västerbottens
län att den landstingskommunala styrelsen får eu fast organisation
som svarar mot verksamhetens omfattning. Det bör dock stå varje
landsting fritt att utforma sin organisation efter sina behov. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län hänvisar till att bestämmelserna i reglementena för landstingen
f. n. varierar rätt avsevärt. Länsstyrelsen anser att bestämmelserna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

görligaste män bör vara enhetliga och ifrågasätter därför om inte reglementena
bör fastställas av statlig myndighet, som bör vara Kungl. Maj :t.

Landstingskommunens sjukvårdsstyrelse

Vad utredningen anfört om handhavandet av hälso- och sjukvårdsuppgifterna
har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Endast en remissinstans,
Göteborgs och Bohus läns landsting, anser att det föreligger risk för
splittring av den samlade ledningen av förvaltningen om dominerande uppgifter
läggs på centrala organ som reellt om också inte formellt är självständiga
gentemot förvaltningsutskottet.

Inte heller förslaget att flytta bestämmelserna om sjukvårdsstyrelsen från
LL till SjL har föranlett erinringar från remissinstansernas sida. I ett yttrande,
från Malmöhus läns landsting, framhålls dock att förslaget kan medföra
vissa olägenheter. Sålunda pekar landstinget på att LL och SjL tillhör
olika departements handläggning. Om en av lagarna ändras kan därför olika
regler komma att gälla för sjukvårdsstyrelsen och landstingets övriga
nämnder.

Förvaltningsutskottet som nämnd för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr Remissinstanserna

delar genomgående landstingsutredningens uppfattning
att uppgifter av lokal eller rutinmässig karaktär bör läggas på andra
organ än förvaltningsutskottet och att utskottet inte bör vara lokal styrelse,
direktion eller liknande. I ett par yttranden, bl. a. från Östergötlands läns
landsting, varnas dock för att skapa alltför många självständigt verkande
organ. Också Hallands läns landsting anser att det för viss administration
kan vara lämpligare med centraliserad handläggning än decentraliserad.
Synpunkten att flera organ ger ökade möjligheter att engagera landstingsmännen
i beredningsarbetet förs fram i flera yttranden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län instämmer i utredningens uttalande om
vikten av att landstingen tillser att en klar kompetens- och ansvarsfördelning
görs mellan förvaltningsutskottet och andra styrelseorgan och att fördelningen
kommer till uttryck i reglementen och instruktioner.

Arvodesanställda förtroendemän

Alla remissinstanser delar landstingsutredningens uppfattning om det
lämpliga i att knyta heltidsanställda förtroendemän till landstingsförvaltningen
och att ge dem tjänstetiteln landstingsråd. Viss tveksamhet lyser dock
igenom i ett par yttranden. Sålunda anför länsstyrelsen i Norrbottens län
att det inte torde kunna undgås att heltidsanställda förtroendemän i realiteten
kominer att fungera som tjänstemän. Anlitas heltidstjänstgörande
förtroendemän i större utsträckning måste deras ställning och uppgifter specificeras.
Också Göteborgs och Bohus läns landsting pekar på att det inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

är så lätt att konstruera någon form av rågång mellan förtroendemannauppgifter
och tjänstemannauppgifter.

Frågan om denna gränsdragning har tilldragit sig uppmärksamhet framför
allt i anslutning till utredningens förslag att heltidstjänstgörande förtroendemäns
ställning och uppgifter skall specificeras i särskilda instruktioner.
De allra flesta remissinstanserna anser att en klar gränsdragning i
instruktion behövs. Helt avvisande till förslaget ställer sig Svenska landstingsförbundet.
Förbundet ansluter sig visserligen till utredningens uttalande
att heltidstjänstgörande förtroendemäns uppgifter inte får blandas
samman med vad som bör åvila befattningshavare. Men förbundet delar
inte åsikten att detta leder till att dessa förtroendemäns ställning och uppgifter
måste specificeras i särskilda instruktioner. Förbundet hävdar att ett
kommunalt förtroendemannauppdrags natur inte låter sig förenas med att
särskild instruktion utfärdas. Samma ståndpunkt intar Svenska stadsförbundet
och Älvsborgs läns landsting.

De flesta remissorganen anser i likhet med utredningen att gällande ersättningsbestämmelser
ger möjligheter att reglera de ekonomiska förhållandena
för heltidsanställda förtroendemän. Sådana uttalanden förekommer
bl. a. i yttrandena från Uppsala läns landsting, Örebro läns landsting och
Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott. I övrigt godtas utredningens
uppfattning av det stora flertalet remissinstanser utan närmare kommentarer.

Förvaltningsutskottets och övriga nämnders delegationsrätt

Bland remissinstanserna råder allmänt den uppfattningen att rätt för
förvaltningsutskottet att delegera beslutanderätt är väsentlig för att utskottet
skall kunna ägna sig åt sin initiativtagande, ledande och samordnande
verksamhet. I många yttranden framhålls som särskilt önskvärt att rutinärenden
får avgöras efter delegation. Även i övrigt lämnas utredningens
synpunkter på delegationsfrågan, bl. a. att omfattningen av delegationen
bör anges i reglemente, i regel utan anmärkning.

Länsstyrelsen i Gotlands län, som vitsordar behovet av delegationsrätt
för såväl förvaltningsutskottet och dess avdelningar som övriga nämnder,
ifrågasätter om inte omfattningen av delegationsrätten bör anges närmare
än vad som nu skett i LL genom uttrycket »vissa grupper av ärenden».
Motsatt uppfattning har Göteborgs och Bohus läns landsting. Landstinget
anser att gällande bestämmelser hämmar utnyttjandet av delegationsrätten,
som blir alltmer nödvändig med ökande arbetsbelastning. Det borde räcka
att föreskriva att »löpande ärenden av mindre vikt» får delegeras utan
specifikation, som endast genom kontinuerlig översyn kan bli så fullständig
att den täcker allt vad den bör täcka. Specifikationen kan vidare komma
att omfatta ärenden som ter sig relativt obetydliga men i det enskilda fallet
kan ha principiell eller på annat sätt prejudicerande betydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

Några landsting förordar att förvaltningsutskottet självt skall kunna besluta
om delegation. I denna fråga anför Älvsborgs läns landsting att de erfarenheter
som vunnits hittills av delegationsförfarandet varit positiva. Det
kan därför sättas i fråga om inte förvaltningsutskottet bör kunna få landstingets
bemyndigande att bestämma om vilka ärenden som skall delegeras.
Landstinget och förvaltningsutskottet bör inte vara bundna av inskränkningar
i LL i detta hänseende. Östergötlands läns landsting anser att förvaltningsutskottet
bör få laglig rätt att delegera beslutanderätten i vissa
frågor även till annan landstingskommunal nämnd, t. ex. sjukhusdirektion.
Det beslutande organet bör kunna besluta om delegation utan reglering i
reglemente. Samma ståndpunkt intar Kalmar läns norra landsting.

Enligt Malmöhus läns landsting är det viktigt att överväganden rörande
bl. a. delegation till förtroendemän eller befattningshavare sker inte bara
för de enskilda landstingen utan också samfällt genom Svenska landstingsförbundet.

Svenska landstingsförbundet och Skaraborgs läns landsting hänvisar till
att spörsmålet om delegation på det kommunala området över huvud taget
f. n. utreds av kommunalrättskommittén, som förutsätts komma att redovisa
konkreta förslag i frågan.

Information till landstingsmannen

Betydelsen av information såväl internt till landstingsmännen som utåt
till allmänheten betonas starkt i alla remissvaren. Allmänt ansluter man sig
i allt väsentligt till utredningens rekommendationer. Svenska landstingsförbundet
stryker särskilt under det angelägna i att informationen byggs
ut och att man tar vara på de olika uppslag att främja upplysningar om den
landstingskommunal verksamheten som erbjuder sig. Kristianstads läns
landsting anser att det behövs information även mellan landstingsmötena
för att landstingsmännen skall få upplysningar om ärenden och synpunkter
av olika slag. Information kan lämnas t. ex. genom studieresor, utsändande
av olika protokoll eller sammandrag av beslut, genom informella informationsmöten
med hela landstinget eller delar av det, såsom visst eller vissa
landstingsutskott. Muntliga informationskonferenser är överlägsna skriftlig
information, framhåller Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs läns landsting.
Kommunalrättskommittén menar att även suppleanterna för landstingsmännen
bör få information i samma utsträckning som landstingsmännen.

Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott finner det vara opraktiskt
att förslag till landstinget sänds ut till landstingsmännen efter hand som
förslagen kommer in. Landstingets ledamöter bör ha tillgång till förvaltningsutskottets
yttranden redan i samband med genomgången av framställningarna.
Utskottet ställer sig därför tveksamt till utredningens uppfattning
på denna punkt och anser att praktiska skäl talar för att varje utsänd

Kungl. Mctj:ts proposition nr 61 år 1965

framställning till landstinget bör åtföljas av förvaltningsutskottets yttrande
över den. Alla ansträngningar bör göras för att i så god tid som möjligt
före landstingets möte ge ut de tryckta handlingarna i ett sammanhang.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anser till skillnad från
utredningen att landstingsutskotts yttrande bör mångfaldigas och tillställas
landstingets ledamöter endast när yttrandet avviker från förvaltningsutskottets
förslag.

Från en hel del håll bekräftas utredningens uttalande att den information
om landstingskommunal spörsmål som lämnas vid partigruppernas sammanträden
utgör ett viktigt led i strävandena att hålla landstingsmännen
underrättade om framför allt förvaltningsutskottets verksamhet mellan
landstingsmötena.

Östergötlands läns landsting anser de förslag som utredningen fört fram
om vidgad information av landstingets ledamöter vara värda allt beaktande.
Landstingen bör själva bestämma hur informationen lämpligen bör ske.
Särskilt framhåller landstinget värdet av att landstingsmännen informeras
före de skilda partigruppernas sammanträden, vilka i regel äger rum före
landstingsmöte. Landstingsmännen bör dessutom kallas till information vid
annan tidpunkt än vid landstingsmöte.

Kiingl. Maj. ts proposition nr 61 år 1965

Departementschefen
Allmänna synpunkter

Som jag sagt inledningsvis har kritik i vissa hänseenden riktats mot den
landstingskommunal förvaltningens organisation och verksamhetsformer.
Landstingen sammanträder i regel endast en gång om året. Vid dessa sammanträden
som oftast varar högst sex dagar skall alla förekommande ärenden
hinna beredas och avgöras. Man har menat att landstingen med denna
ordning knappast har något reellt inflytande över förvaltningen, särskilt inte
efter den kraftiga expansion av landstingens verksamhet som har ägt rum
de senaste årtiondena. Bestämmanderätten sägs i stället ha koncentrerats
till landstingskommunens styrelse, förvaltningsutskottet, som även företräder
landstinget mellan dess möten. Landstingsutredningen tillsattes för att
undersöka det befogade i kritiken och föreslå de ändringar i gällande bestämmelser
i LL som kunde behövas för att ge landstingskommunernas
förvaltning en ändamålsenlig utformning med hänsyn till de uppgifter
landstingen har och kan väntas få. Utredningen har ingående granskat nuvarande
lagstiftning och praxis. En bedömning av förvaltningsapparatens
ändamålsenlighet lämnar enligt utredningen inte utrymme för mera djupgående
anmärkningar. På vissa punkter förordar utredningen emellertid
ändrade bestämmelser eller ändrad tillämpning av gällande bestämmelser
för att åstadkomma mer aktiv medverkan från landstingsmännens sida i
förvaltningen, renodling av ledningen och samordningen av verksamheten
och större enhetlighet i organisationen landstingskommunerna emellan. Vid
remissbehandlingen har utredningens förslag på det hela taget lämnats utan
erinran.

Innan jag går närmare in på landstingsutredningens förslag vill jag erinra
om att flera frågor av stor betydelse för landstingens framtida verksamhet
har tagits upp i andra sammanhang. Sålunda har chefen för finansdepartementet
förut i dag anmält den centrala frågan om bidrag från staten till
bl. a. landstingskommunerna i allmänt skatteutjämnande syfte. Huvuddrag
av en reform i detta syfte har redan presenterats i prop. 1965: 1 bil. 1 s. 30.
Frågan om länsförvaltningens organisation utreds av länsförvaltningsutredningen
och länsindelningsutredningen håller på med utredning om ändrad
indelning av riket i län. En utredning har nyligen tillsatts för att överväga
arbetsfördelningen mellan på ena sidan de kommunala och regionala
självstyrelseorganen och på andra sidan de statliga organen. I utredningsuppdraget
ingår även att dra upp riktlinjer för hur bl. a. den regionala
självstyrelsen och demokratin skall utformas på bästa sätt. Vidare ämnar
jag inom den närmaste tiden hemställa om bemyndigande att låta utreda
bl. a. förutsättningarna för att regional samordning som avser endast del

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

av landstingskommun ombesörjs av landstingskommunen. Jag anser i likhet
med landstingsutredningen och de flesta remissorganen att ställningstagandena
i de här berörda frågorna blir av grundläggande betydelse för landstingens
verksamhet. Måhända inverkar de också på organisationen och arbetsformerna
i landstingskommunerna. Men de reformer som så småningom
kan bli resultatet av det omfattande utredningsarbetet bör enligt min
mening inte hindra att man nu vidtar de ändringar i utformningen av landstingsförvaltningen
som bedöms vara behövliga. Däremot bör man i detta
läge inte söka helt nya former för förvaltningen. Jag är därför ense med
landstingsutredningen om att ändringarna bör hållas inom ramen för gällande
lagstiftning på området.

Två betydelsefulla frågor har landstingsutredningen lämnat utanför sin
undersökning, nämligen om antalet ledamöter i landstinget och indelningen i
valkretsar vid val av landstingsmän. Den förstnämnda frågan har länsindelningsutredningen
förklarat sig ämna ta upp under sitt fortsatta arbete, om
frågan inte behandlas i annat sammanhang. Enligt min mening hör den
nära samman med eventuell ny länsindelning och bör lämpligen övervägas
av länsindelningsutredningen. Också behovet av ändrade bestämmelser om
valkretsindelning bör man ta ställning till först när resultatet av länsindelningsutredningens
arbete föreligger.

Vid tillkomsten av gällande LL strävade man efter att lagens bestämmelser
skulle ansluta så nära som möjligt till motsvarande regler för primärkommunerna.
Landstingsidredningen har arbetat med den utgångspunkten
att man bör fortsätta på denna väg men samtidigt behålla och utveckla den
frihet landstingen hittills har haft att själva utforma förvaltningen med hänsyn
till lokala förhållanden. Denna principiella målsättning har vunnit praktiskt
taget allmän anslutning vid remissbehandlingen. Remissinstanserna
har hänvisat till att erfarenheterna av landstingens förmåga att handha
sina snabbt växande uppgifter utgör ett gott bevis för att landstingen tagit
till vara sina möjligheter att utforma förvaltningen så som har varit lämpligast
inom varje landstingskommun. Riktigheten av denna inställning är
allmänt omvittnad. Också jag förordar att utredningens målsättning får utgöra
allmän riktpunkt vid bedömningen av vilka ändringar som bör göras
i LL för att undanröja de brister som kan behöva rättas till.

Landstingets verksamhet

Landstingets sammanträden

Den kritik som förekommit mot landstingsförvaltningen har i första hand
inriktats på att landstingets inflytande över förvaltningen begränsas av bestämmelsen
att landstinget sammanträder till ett enda ordinarie möte om
året, det lagtima mötet första måndagen i oktober. Annat möte kan kallas
samman endast för handläggning av vissa bestämda ärenden. Erfarenheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

visar att flertalet landsting sammanträder endast till lagtima möte, som i
regel varar högst en vecka. Urtima möte hålls i allmänhet sporadiskt för
handläggning av speciella ärenden.

Det ligger nära till hands att överväga om inte samma regler bör gälla för
landstingets som för primärkommunala fullmäktiges sammanträden. För
fullmäktige gäller att de själva bestämmer enligt vilken ordning de skall
sammanträda. Landstingsutredningen föreslår att motsvarande skall gälla
landstingens möten. Förslaget lämnas utan erinran av remissinstanserna. Jag
har också uppfattningen att det inte finns anledning att i detta avseende göra
skillnad mellan fullmäktige och landsting. Landstingeqcbör liksom fullmäktige
kunna hålla sammanträden i den omfattning som krävs med hänsyn
till förhållandena inom varje landstingskommun. Huruvida landstinget
bör hålla täta kortvariga sammanträden eller sammanträda sällan men då
under längre sammanhängande tid bör landstinget självt avgöra. Jag är
alltså inte beredd att i enlighet med vad någon remissinstans har önskat
förorda bestämmelser om det minsta antal sammanträden som skall förekomma.
Som utredningen framhållit bör det emellertid ligga i landstingens
eget intresse att hålla sammanträden i sådan omfattning att ärendena hinner
behandlas grundligt såväl vid landstingens beredning som vid avgörandena.

Med den ordning för landstingets möten som jag nu förordat försvinner
den skillnad som f. n. råder mellan lagtima och urtima möte. I likhet med
utredningen anser jag att det då inte längre finns skäl att behålla beteckningarna
lagtima och urtima. Alla möten blir i princip av samma valör.
Landstingets beslut om mötesordningen kan lämpligen tas in i landstingets
arbetsordning. Även om landstinget fattar generellt beslut om vid vilka tidpunkter
möten skall hållas och hur länge mötena skall vara står det givetvis
landstinget fritt att därutöver fatta särskilda beslut i dessa hänseenden.
Dessutom bör, som utredningen föreslagit, landstinget sammanträda när det
begärs i särskild ordning. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

En del sammanträden med fullmäktige är tidsbundna i så måtto att beslut
i bestämda frågor skall fattas under viss månad eller före viss månads utgång.
Enligt landstingsutredningens mening bör för landstingens vidkommande
gälla att utgift- och inkomststaten samt utdebiteringssatsen fastställs
vid möte i oktober månad. Jag delar denna uppfattning. Vid remissbehandlingen
har påpekats att landstingen också har till uppgift att välja
ledamöter i riksdagens första kammare. Valet skall förrättas i oktober månad.
Det är inte ovanligt att valkrets vid förstakammarval omfattar två
landstingskommuner. I sådana fall skall landstingen gemensamt förrätta
val. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med bl. a. Svenska landstingsförbundet
att bestämmelse bör införas i LL att oktobermötet skall börja viss
dag, lämpligen den dag då lagtima möte skall börja enligt gällande bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

Beredningen vid landstingsmöte

Inom landstingsförvaltningen tillämpas till skillnad från vad som är fallet
inom primärkommunal förvaltning dubbelt beredningsförfarande. Innan
ärenden avgörs av landstinget skall de i regel vara beredda inte bara
före landstingsmötet av den nämnd eller beredning dit varje ärende hör utan
också under mötet av särskilda utskott som landstinget utser bland sina ledamöter
för ändamålet. Landstingsmännen har inte samma möjligheter som
kommuns fullmäktige att kontinuerligt följa förvaltningen. Beredningen under
landstingsmötet syftar till att göra landstingsmännen förtrogna med ärendena
och på så sätt lägga grunden för reella ställningstaganden från landstingens
sida när ärendena avgörs. Jag förordar i likhet med utredningen och
så gott som alla remissinstanserna att det dubbla beredningsförfarandet
behålls.

Kritik har i förevarande hänseende riktats mot den korta tid som beredningsutskotten
får på sig för sitt arbete, i allmänhet endast en eller ett par
dagar. Man kan komma till rätta med denna olägenhet på två vägar, antingen
genom att själva mötet pågår längre tid eller genom att utskottens
arbete äger rum eller i vart fall börjar före mötet. Landstingsutredningen
har förordat den sistnämnda vägen. Utredningens förslag innebär att landstingen
ges frihet att välja utskotten för längre tid än själva mötet så att utskotten
kan verka också mellan mötena. Förslaget har mottagits övervägande
positivt vid remissbehandlingen. Avstyrkande yttranden föreligger dock
från bl. a. fem landsting och Svenska landstingsförbundet, som i stället förordar
förlängning av tiden för landstingsmötena. Motivet för att dessa remissinstanser
tar avstånd från förslaget är främst att man befarar konkurrens
mellan beredningsutskottens och förvaltningsutskottets verksamhet.

Syftet med utredningens förslag är som jag har fattat det att de särskilda
beredningsutskottens uppgift liksom f. n. skall vara att bereda ärenden,
som förvaltningsutskottet behandlat och överlämnat till landstingets avgörande.
Beredningsutskotten — som i enlighet med vad utredningen föreslagit
lämpligen kan kallas landstingsutskott — skall alltså inte få andra uppgifter
än de har i dag. Det är endast den tid som de får till sitt förfogande
för beredningsarbetet som skall kunna förlängas. Med hänsyn härtill anser
jag att det knappast finns fog för de farhågor som de avstyrkande remissinstanserna
hyser. Dessutom kommer det enligt förslaget att ligga i landstingets
hand att avgöra om landstingsutskotten skall verka mellan landstingsmötena
eller om de skall beredas längre tid för sitt arbete genom att
mötet pågår längre tid. Jag tillstyrker därför utredningens förslag.

Det bör enligt min mening ankomma på landstinget att bestämma mandattiden
för ledamöterna i landstingsutskott. Väljer landstinget att utse
ledamöterna för längre tid än själva mötet uppkommer emellertid ett problem
året närmast efter det nyval ägt rum. Eftersom utskottsledamöterna
skall utses bland landstingets ledamöter blir det i denna situation ofrån5
•— Bihnng till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. Nr 61

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

komligt att mandattiden för tidigare valda utskottsledamöter upphör vid
valårets utgång och nya utskottsledamöter utses vid första mötet nästföljande
år, även om landstinget eljest väljer utskottsledamöter för längre tider.
Några speciella olägenheter torde dock inte detta förhållande medföra.

Enligt utredningen är det mindre lämpligt att ledamöter i förvaltningsutskottet
som är landstingsmän väljs som ledamöter även i landstingsutskott.
En stor majoritet av remissinstanserna har intagit motsatt ståndpunkt
och hänvisat bl. a. till värdet från informationssynpunkt att förvaltningsutskottets
ledamöter deltar i landstingsutskottens arbete. Får landstingsutskotten
tillräcklig tid på sig för beredningsarbetet synes farhågorna
för att ledamöter i förvaltningsutskottet i otillbörlig grad kan påverka
landstingets beredning förlora i styrka. Jag kan därför inte förorda formellt
hinder för ledamot i förvaltningsutskottet att utses till ledamot i landstingsutskott.
Inte heller i övrigt anser jag att det finns skäl att ställa upp andra
valbarhetsvillkor än det som ligger i att landstingsutskottens ledamöter utses
bland landstingets ledamöter.

Arbetsordning

Redan f. n. kan landstingen anta arbetsordningar för sin verksamhet.
Skyldighet härtill föreligger emellertid inte. Med den frihet landstingen har
att bestämma om sin organisation och sina arbetsformer framstår det som
önskvärt att den närmare utformningen läggs fast i en arbetsordning så att
förvaltningen får stadga. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag
att landstinget obligatoriskt skall fastställa arbetsordning. Den bör som
hittills innehålla föreskrifter om landstingets sammanträden och ärendenas
beredning och behandling i övrigt. Närmare reglering av vad arbetsordning
skall innehålla synes inte erforderlig. Inte heller anser jag det påkallat för
att nå enhetlighet landstingen emellan att arbetsordningen fastställs av statlig
myndighet. Jag räknar emellertid med att Svenska landstingsförbundet
verkar för att arbetsordningarna blir så fullständiga och enhetliga som förhållandena
medger.

Förvaltningsutskottet och övriga nämnder

Förvaltningsutskottets kompetens

Huvuduppgiften för förvaltningsutskottet liksom för kommuns styrelse
är att vara initiativtagande, ledande och verkställande organ. Dessutom tillkommer
det förvaltningsutskottet att avge förklaring med anledning av besvär
över landstingets beslut och också i andra hänseenden företräda landstinget
mellan dess möten. Inskränkning i ställföreträdarskapet kan föreskrivas
i lag eller annan författning eller genom beslut av landstinget. Landsting -

Kungi. Maj.ts proposition nr 61 år 1965 67

en synes inte ha utnyttjat denna möjlighet att begränsa förvaltningsutskottens
behörighet.

Man kan givetvis lika litet i landstingskommunerna som i primärkommunerna
undvara organ med den ställning som styrelseorganen har. Den kritik
som har riktats mot den landstingskommunala styrelsen har inte heller tagit
sikte på förvaltningsutskottets ställning som sådan. Kritiken har som jag
sagt förut främst riktat sig mot att förvaltningsutskottet fått för dominerande
ställning till följd av att landstingets reella inflytande över förvaltningen
minskat. Vad jag förordat i det föregående syftar till att aktivera
landstingets befattning med den landstingskommunala verksamheten. Mot
denna bakgrund saknas enligt utredningens och alla remissinstansernas mening
skäl att ändra gällande bestämmelser om förvaltningsutskottets kompetens.
Jag delar denna uppfattning.

Förvaltningsutskottets och övriga nämnders organisation och verksamhetsformer
m. m.

LL innehåller endast ett fåtal bestämmelser om förvaltningsutskottets organisation
och verksamhetsformer. Bestämmelserna avser sådana frågor
som val av ledamöter och suppleanter i utskottet, tid och plats för sammanträden,
beslutförhet, förfarandet vid fattande av beslut och protokollföring.
I övrigt har det överlämnats åt landstinget att i reglemente fastställa organisationen
och arbetsformerna, bl. a. uppdelning av utskottet i avdelningar.

Enligt vad landstingsutredningen funnit föreligger ganska stora olikheter
i förvaltningsutskottens uppbyggnad i de skilda landstingskommunerna.
Såtillvida har dock viss enhetlighet nåtts att landstingen regelmässigt följt
något av de sex förslag till huvudformer för utskottets organisation och
verksamhet som Svenska landstingsförbundet lade fram i samband med
att LL trädde i kraft år 1955. De erfarenheter av utskottens verksamhet som
redovisas av utredningen och i remissyttrandena ger vid handen att de skillnader
som råder i utskottens organisation och arbetsformer i stora stycken
är betingade av förhållandena i de särskilda landstingskommunerna och
knappast föranlett olägenheter av någon betydelse. Med hänsyn härtill anser
jag mig inte böra föreslå närmare författningsreglering i dessa hänseenden.
Härmed vill jag inte ha sagt att organisationen och arbetsformerna
överlag är helt ändamålsenliga. Utredningen har lagt fram vissa rekommendationer
i dessa avseenden.

Vad angår landstingens f. n. främsta uppgift — att handha hälso- och
sjukvården — föreskrivs i LL att ledningen av verksamheten enligt landstingets
bestämmande skall utövas av en gemensam hälso- och sjukvårdsstyrelse
eller av en särskild hälsovårdsstyrelse och en särskild sjukvårdsstyrelse.
Sådan styrelse kan utgöras av förvaltningsutskottet eller avdelning
av utskottet. Denna möjlighet att lägga hälso- och sjukvårdsstyrelses upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

gifter på förvaltningsutskottet eller avdelning av utskottet har utnyttjats av
så gott som alla landsting. I fråga om övriga landstingskommunala uppgifter
har landstingen frihet att utse de centrala eller lokala nämnder och styrelser
som anses behövliga.

Landstingsutredningens rekommendationer går ut på att förvaltningsutskotten
i så stor utsträckning som möjligt bör avlastas verkställighetsgöromål
för att mer odelat kunna ägna sig åt huvuduppgiften att vara initiativtagande,
ledande och samordnande organ. För olika förvaltnings- och verkställighetsbestyr
bör därför enligt utredningens mening inrättas särskilda
centrala nämnder, såsom fristående sjukvårdsstyrelse, socialnämnd, undervisningsnämnd,
lönenämnd och central byggnadskommitté. Samverkan mellan
dessa nämnder och förvaltningsutskottet bör säkras genom att ledamot i
utskottet utses till ordförande eller annan ledamot i respektive nämnd. Lokalt
betonade uppgifter bör läggas på sådan nämnd eller på särskilda lokala
styrelser. Förvaltningsutskottet kan enligt utredningen i varje fall i större
landstingskommuner lämpligen organiseras på två avdelningar, en för planerings-
och lokaliseringsfrågor och en för finansfrågor. Rekommendationerna
har mottagits välvilligt av remissorganen, som emellertid framhållit
att förvaltningens uppbyggnad måste bedömas för varje landstingskommun
för sig och att starkare centralisering av förvaltningen kan vara befogad på
sina håll. För egen del anser jag att de synpunkter som utredningen har
anfört på det hela taget kan godtas och jag räknar med att landstingen
själva har starkt intresse av att förvaltningsutskotten frigörs från i allt fall
rutinbetonade och i övrigt mindre betydelsefulla uppgifter. Man får inte heller
glömma den aspekten på dessa frågor att flera organ ger större möjligheter
att engagera landstingsmännen i förvaltningen. Jag vill emellertid
betona utredningens uttalande om det angelägna i att landstingen ser till att
klara regler för kompetens- och ansvarsfördelningen mellan förvaltningsutskottet
och andra nämnder och styrelser ges i det obligatoriska reglementet
för utskottet och instruktioner för övriga organ.

Landstingets sjukvårdsstyrelse

I samband med frågan om ledningen av hälso- och sjukvården har landstingsutredningen
övervägt var bestämmelserna om landstings sjukvårdsstyrelse
bör ha sin plats. Utredningen påpekar att det här är fråga om
verksamhet som är specialreglerad i SjL. Enligt eljest använd lagstiftningsteknik
i kommunallagarna brukar bestämmelserna om de organ som handhar
sådan verksamhet tas in i den författning som reglerar verksamheten.
Sålunda finns bestämmelserna om sjukvårdsstyrelse i stad som inte ingår
i landstingskommun i SjL. Utredningen föreslår att även bestämmelserna
om landstingens sjukvårdsstyrelse tas in i SjL. Förslaget, som endast har
formell betydelse, har tillstyrkts av remissorganen. Också jag ansluter mig
till förslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1965
Arvodesans tällda förtroendemän

Den vaxande omfattningen av kommunal verksamhet har medfört att det
blivit allt svårare för förtroendemännen att hinna fullgöra sina uppdrag på
fritid. Särskilt gäller detta naturligtvis ordförandena och ibland också andra
ledamöter i kommunernas styrelser. På den primärkommunala sidan har
heltidstjanstgorande förtroendemän sedan länge förekommit i Stockholm
och pa senare år i en rad andra större kommuner. Också i ett par landstingskommuner
anlitas förtroendemän på heltid. Man har anledning räkna
med att systemet med heltidstjänstgörande ordförande i förvaltningsutskottet
kommer att aktualiseras på flera håll under de närmaste åren.

....1 y!S* utstrackning kan expansionen av landstingens uppgifter mötas med
lorstarkningar av landstingskommunernas kanslier. Det är emellertid angelaget
att man såvitt möjligt söker dra en gräns mellan tjänstemannauppgifter
och fortroendemannauppgifter. Jag är på det klara med att sådan
gränsdragning erbjuder åtskilliga vanskligheter, något som har påpekats
vid remissbehandlingen av landstingsutredningens betänkande. Som riktmärke
synes man emellertid kunna ta utredningens uttalande att verkställande
och Övriga förvaltningsmässiga uppgifter bör läggas på tjänstemän
medan ansvaret för landstingsärendenas beredning, utövning av vederbörande
namnds eller styrelses beslutanderätt mellan nämndens eller styrelsens
sammantraden och tillsynen över att förvaltningen drivs enligt de beslutande
organens intentioner bör ankomma på förtroendemän. Med en uppdelnin»
av uppgifterna efter dessa linjer kvarstår behovet att i ökad utsträckning utnyttja
förtroendemännens insatser även om kansliorganisationen byggs ut.
Jag delar den uppfattning, som såväl utredningen som majoriteten av remissinstanserna
har gett uttryck åt, att det härvid kan vara till fördel att någon
eller några förtroendemän i denna egenskap tjänstgör på heltid inom landstingskommunens
förvaltning. Erfarenheterna av detta system inom primärkommunerna
ar såvitt jag vet genomgående positiva. Utredningens förslag
att heltidstjanstgorande förtroendeman inom landstingskommun benämns
landstingsråd har jag ingen erinran mot. Vad angår sådan förtroendemans
ekonomiska villkor har jag för avsikt att inom kort anmäla eu gemensam
framställning från de tre kommunförbunden om översyn av ersättningsbestammelserna
i kommunallagarna med sikte på att heltidstjänstgörande
tortroendeman skall kunna ägna sig åt silt kommunala uppdrag utan att
vara beroende av annan tjänst för sin försörjning eller sitt sociala skydd
Det finns därför ingen anledning att i detta sammanhang gå in på den
trågan.

Land stings utredningen har rekommenderat att heltidstjänstgörande förtroendemans
ställning och uppgifter specificeras i särskild instruktion.
Lämpligheten härav har vitsordats av flertalet landsting men mött bestämd
gensaga på nugra håll. Bl. a. Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet
havdar alt kommunalt förtroendeuppdrag inte har sådan natur

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

att gränserna för uppdraget kan dras upp i instruktion. Jag har förståelse
för denna inställning. På andra sidan är det ofrånkomligt att tjänstemännens
uppgifter anges uttömmande i instruktion eller liknande och det ligger
i sakens natur att förtroendemännen inte skall ingripa på det område som
sålunda överlämnats till tjänstemannahandläggning. På så sätt får man
alltså en avgränsning av förtroendemännens uppgifter. Det torde inte möta
betänkligheter att i övrigt lämna området för heltidstjänstgörande förtroendemans
uppgifter oreglerat.

Förvaltningsutskottets och övriga nämnders delegationsrätt

Bestämmelserna i LL om rätt för förvaltningsutskottet eller annan nämnd
att överlåta beslutanderätt till annan överensstämmer helt med motsvarande
regler för primärkommuns styrelse och övriga nämnder. Sålunda kan
landstinget bestämma att förvaltningsutskottet eller avdelning av utskottet
eller annan nämnd får överlåta åt ledamot av utskottet, avdelningen eller
nämnden eller åt befattningshavare hos landstingskommunen att besluta i
vissa grupper av ärenden. Beskaffenheten av dessa ärenden skall anges av
landstinget.

För att förvaltningsutskottet skall bli ett verkligt ledningsorgan är det i
första hand önskvärt att utskottet inte belastas med direkta förvaltningsuppgifter
inom särskilda delar av landstingets verksamhetsområde. I enlighet
härmed har jag i det föregående förordat landstingsutredningens förslag
till förvaltningsorganisation inom landstingskommun, ett förslag som
just går ut på att direkta förvaltningsuppgifter såsom sjukvård, undervisning
etc. läggs på särskilda nämnder. Förvaltningsutskottet kan då koncentrera
sig på initiativtagande, ledande och samordnande uppgifter. Beslut
i sådana frågor torde mera sällan lämpa sig för delegation.

I fråga om nämnd, vare sig förvaltningsutskottet, avdelning av utskottet
eller annan nämnd, som ålagts direkta förvaltningsuppgifter ger LL som
nyss sagts landstinget möjlighet att tillerkänna nämnden rätt att uppdra
beslutanderätt åt annan. Som landstingsutredningen anför är denna delegation
avsedd att användas främst beträffande rutinärenden eller ärenden
som av andra skäl är mindre betydelsefulla. Enligt utredningens mening
kan delegation med stöd av LL ske i vidsträckt omfattning och skäl att vidga
möjligheterna till delegation anses inte finnas. Ställningstagandet har i regel
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

I ett par avseenden har vid remissförfarandet ändring yrkats i delegationsbestämmelserna.
Sålunda anser en länsstyrelse att omfattningen av
delegationsrätten bör specificeras i LL medan ett landsting finner det
tyngande att landstinget skall ange de grupper av ärenden i vilka delegation
får förekomma. Eftersom de nuvarande bestämmelserna synes ha visat sig
tillfredsställande på de flesta håll är jag inte beredd att på denna punkt
bryta den överensstämmelse som här föreligger mellan LL och övriga kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 är 1965

munallagar. Inte heller kan jag förorda att förvaltningsutskottet får fria
händer att överlämna beslutanderätt och därvid delegera även till annan
landstingskommunal nämnd. Sistnämnda spörsmål synes landstinget i stället
lämpligen kunna reglera genom att sådan nämnds egen kompetens bestäms
så att den omfattar beslutanderätt i vissa rutinärenden eller andra
ärenden av mindre vikt.

Jag anser mig alltså inte höra förorda ändring i gällande bestämmelser i
LL om förvaltningsutskottets eller annan nämnds rätt till delegation.

Information till landstingsmannen

Det huvudsakliga syftet med utredningen om landstingens organisation
och arbetsformer har som jag har framhållit förut varit att förhindra att
expansionen av den landstingskommunal verksamheten får till följd att
den beslutande församlingen, landstinget, förlorar kontakten med verksamheten
och därmed också möjligheten att grunda sina beslut på saklig prövning
av ärendena. Vad jag förordat i det föregående bör ses som led i strävandena
att nå detta syfte. Genom tätare eller längre landstingsmöten och
längre tid för landstingets beredning skapas förutsättningar för landstingsmännen
att hinna tränga in i frågor som är aktuella på skilda verksamhetsområden.
Inte minst betydelsefullt är det att landstingsmännen i så stor
utsträckning som möjligt engageras inte bara i landstingsutskottens arbete
utan också i förvaltningsutskottets och andra nämnders och styrelsers berednings-
och förvaltningsverksamhet. Jag har i allt väsentligt anslutit mig
till landstingsutredningens synpunkter på hur förvaltningsorganisationen
lämpligen kan organiseras för att bl. a. öka möjligheterna till sådana
engagemang.

För att landstingsmännen fortlöpande skall kunna ha överblick över hela
det landstingskommunal verksamhetsfältet spelar emellertid förvaltningsutskottets
och övriga nämnders information till landstingsmännen en viktig
roll. I LL finns bestämmelser om att förslag till landstinget skall tillställas
landstingsmännen före landstingsmöte och att förvaltningsutskottet
varje år skall avge berättelse över sin verksamhet till landstinget. Skäl att
ändra dessa bestämmelser föreligger inte. Med hänsyn till vad jag har föreslagit
förut bör dock justering ske av bestämmelsen att verksamhetsberättelsen
skall avges vid lagtima mötet. Avlämnandet synes böra ske vid det
möte som skall hållas i oktober.

Beträffande informationsverksamheten i övrigt framgår av utredningens
betänkande och remissvaren att man i landstingskommunerna i allmänhet
har tagit väl vara på möjligheterna att på olika sätt sprida fortlöpande information
till landstingsmännen. De initiativ som på skilda håll har tagits
i detta hänseende är lovvärda. Den sammanställning som utredningen har
gjort av informationsverksamheten i landstingskommunerna och utred -

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1965

ningens egna synpunkter på hur verksamheten kan läggas upp synes mig
utgöra ett gott underlag för intensifierad information i landstingskommuner
i vilka det behövs. Lika litet som utredningen anser jag att det är vare
sig möjligt eller lämpligt att genom författningsbestämmelser reglera i vilken
omfattning och i vilka former informationsverksamheten skall bedrivas.
Bedömningen härvidlag torde göras bäst av landstingen själva.

nb.atr

iiir.i''/It:

hji

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

Specialmotivering

De ställningstaganden jag har gjort i det föregående föranleder ändringar
i ett flertal bestämmelser i LL och SjL. I samband med att jag i det följande
närmare motiverar de ändringar som behöver göras skall jag också behandla
förslag till vissa ändringar i LL som landstingsutredningen har lagt fram
och som jag inte har tagit upp tidigare.

Landstingslagen

14 §.

I denna paragraf föreskrivs att jämkning i valkretsindelningen, som inte
föranleds av stads inträde i landstingskommunen eller annan utvidgning
av kommunen eller minskning av kommunen genom att område som bildar
egen valkrets avskiljs, skall verkställas av landstinget vid lagtima möte året
innan val av landstingsmän äger rum nästa gång eller, om Kungl. Maj :t förordnar
det, vid urtima möte sist före april månads utgång det år valet förrättas.

Enligt vad jag har föreslagit förut skall beteckningarna lagtima och urtima
möte inte förekomma längre. Jag föreslår med hänsyn härtill den ändring
i 14 § att landstinget skall verkställa jämkning i valkretsindelningen
vid landstingsmöte före oktober månads utgång året innan val av landstingsmän
äger rum nästa gång eller, om Kungl. Maj :t förordnar det, före
april månads utgång det år valet äger rum. Härigenom kommer föreskriften
om landstingets beslut om jämkningen att i sak överensstämma med bestämmelserna
i 9 § KL om tiden för besked om kommuns indelning i valkretsar.
Att beslut skall meddelas vid landstingsmöte innebär här liksom i andra
fall att beslutet inte kan fattas av förvaltningsutskottet mellan landstingets
möten.

15 och 16 §§.

Skall landstingskommun utvidgas till följd av stads inträde i landstingskommunen
eller av annan anledning skall landstinget enligt 15 § första
stycket vid nästa lagtima möte eller, efter Kungl. Maj :ts föreskrift, vid urtima
möte verkställa den jämkning i valkretsindelningen som föranleds
härav. Motsvarande bestämmelse om jämkning i valkretsindelningen på
grund av att område som utgör del av en eller flera valkretsar skiljs av från
landstingskommunen meddelas i 16 § andra stycket. I överensstämmelse med
mitt förslag till ändring av 14 § bör ifrågavarande bestämmelser ändras så
att jämkningen skall göras vid landstingsmöte före oktober månads utgång
eller annan tidpunkt som Kungl. Maj :t föreskriver.

74 Kungi. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

19 §.

Paragrafen innehåller bestämmelserna om tid och plats för lagtima möte.
Mötet skall hållas i länets residensstad eller i annan ort som landstinget
bestämt. Länsstyrelsen kan utsätta särskild sammanträdesort om det anses
påkallat av utomordentliga förhållanden.

Enligt 21 § LL skall urtima möte hållas när landstinget eller förvaltningsutskottet
beslutar därom eller Kungl. Maj :t omedelbart eller på framställning
av länsstyrelsen förordnar om sådant möte.

Utredningen. Enligt utredningens förslag skall landstingsmöte hållas minst
en gång om året i oktober månad på dag som landstinget bestämmer. Därutöver
skall landstingsmöte enligt utredningsförslaget hållas när Kungl.
Maj :t omedelbart eller på framställning av länsstyrelsen förordnar om möte
eller förvaltningsutskottet eller de flesta landstingsledamöterna begär det
eller landstingets ordförande finner att möte behöver hållas. Nuvarande
föreskrifter beträffande urtima möte, att mötet skall avse handläggning av
vissa bestämda ärenden och att möte som beslutas av landstinget eller förvaltningsutskottet
inte får hållas tidigare än två månader efter lagtima
mötes slut, föreslås skola utgå.

Utredningen anser visserligen att det är praktiskt att landstinget har bestämd
sammanträdesort men ifrågasätter om detta principiellt behöver vara
länets residensstad. Efter en länsindelningsreform kan det sålunda bli aktuellt
att landstinget sammanträder där nuvarande kanslilokaler finns även
om det inte är i residensstaden. Landstinget bör enligt utredningen ha frihet
att bestämma sammanträdesorten. I regel bör sammanträde hållas inom
landstingskommunen men speciella skäl kan göra det nödvändigt och ändamålsenligt
att sammanträde hålls i ort utanför kommunen. Den normala
sammanträdesorten bör anges i arbetsordningen. Bör landstinget i särskilt
fall sammanträda på annan plats än den landstinget har bestämt eller kan
landstingets beslut inte inhämtas bör landstingets ordförande eller vice ordförande
eller vid förhinder för dem förvaltningsutskottet äga bestämma
plats för sammanträdet. Länsstyrelsens möjlighet att bestämma sammanträdesplats
skall enligt utredningsförslaget behållas.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Västernorrlands lön anser att man
bör överväga att föra in rätt för en minoritet bland landstingsledamöterna
att begära landstingsmöte, om skäl anges för sådan begäran. Västmanlands
läns landsting finner varken principiella eller praktiska skäl föreligga för
förslaget att landstingets ordförande skall kunna påfordra landstingsmöte.

Utredningens förslag beträffande sammanträdesort lämnas utan erinran
av alla remissinstanserna.

Departementschefen. Jag har förut förordat att landstinget skall sammanträda
första måndagen i oktober och att sammanträden i övrigt skall
hållas i den omfattning som landstinget bestämmer. Jag föreslår att 19 §
utformas i enlighet härmed. En sådan utformning överensstämmer i prin -

Kungl. Maj.ts proposition nr Gi år 1965

cip med vad som f. n. gäller för stadsfullmäktige i Stockholm enligt 14 §
KLS. Härutöver bör sammanträde hållas i fall då urtima möte skolat hållas
enligt nuvarande bestämmelser, nämligen när Kungl. Maj :t förordnar eller
förvaltningsutskottet beslutar om landstingsmöte. Enligt utredningen bör
möte dessutom hållas när de flesta av landstingets ledamöter begär det eller
landstingets ordförande finner att det behövs. I dessa hänseenden överensstämmer
förslaget med KL. I KLS föreskrivs däremot att fullmäktige i
Stockholm skall sammanträda när minst en tredjedel av fullmäktige begär
det. I likhet med länsstyrelsen i Västernorrlands län anser jag att det
ligger i linje med vad jag förut har förordat i fråga om landstingets sammanträden
att även en minoritet av landstingsmännen skall kunna få till
stånd sammanträde med landstingets ledamöter. Jag föreslår att landstingsmöte
skall hållas när minst en tredjedel av landstingets ledamöter begär
det. Det ligger i sakens natur att en dylik begäran skall motiveras. Särskild
föreskrift därom anser jag inte behövlig. Vidare föreslår jag att landstingets
ordförande får motsvarande befogenhet som fullmäktiges ordförande att
besluta om landstingsmöte när det behövs. I samtliga fall när landstinget
inte har bestämt tid för landstingsmöte bör tiden bestämmas av landstingets
ordförande.

Landstingsutredningen föreslår att föreskriften i 60 § LL om tidpunkt
för granskning och fastställelse av landstingets utgifts- och inkomststat skall
tas in också i 19 §. Föreskrifter om när landstinget skall vidta olika åtgärder
finns i ett flertal paragrafer i LL. Jag finner det inte lämpligt att alla
dessa föreskrifter förs samman i 19 §. Skäl att där ange endast när utgiftoch
inkomststaten skall fastställas föreligger enligt min mening inte.

Jag ansluter mig till landstingsutredningens förslag att det skall tillkomma
landstinget att besluta om plats för landstingsmöte och att länsstyrelsen
alltjämt skall ha möjlighet att bestämma annan plats om det är påkallat
till följd av utomordentliga förhållanden. I regel torde det vara lämpligast
att mötet hålls i länets residensstad. Ändras residensorten kan det emellertid
finnas skäl för landstinget att hålla mötena i den gamla residensstaden,
om landstinget har sina kanslilokaler där. Som utredningen har framhållit
är det ändamålsenligt att landstinget tar in bestämmelse om sammanträdesort
i arbetsordningen och bemyndigar förvaltningsutskottet eller
landstingets ordförande eller vice ordförande att bestämma annan plats om
det är motiverat av särskilda skäl.

20 §.

Bestämmelser om kungörelse av landstingsmöte finns f. n. endast i fråga
om urtima möte. De är intagna i 21 §. I nuvarande 20 § meddelas föreskrifter
om ordningen för väckande av förslag till landstinget.

Kungörelse till urtima möte utfärdas av länsstyrelsen. Kungörelsen skall
innehålla uppgift om tid och ställe för mötet och de ärenden som skall
handläggas vid mötet. Minst 14 dagar före mötet skall kungörelsen införas

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

i en eller flera av länets mest spridda tidningar. Inom samma tid skall samtliga
landstingsman underrättas särskilt om mötet.

Utredningen. Skall landstinget bestämma tiden för landstingsmöte måste
enligt utredningen kungörelse om sammanträde utfärdas. Härvid bör gälla
samma offentlighetsprincip som präglar kungörelseförfarandet i primärkommunerna.
Kungörelse genom annonsering bör ske i tidningar som är
spridda inom olika grupper av landstingskommunens medlemmar. Landstinget
bör liksom fullmäktige bestämma om och i vilken omfattning ärenden
som skall förekomma vid sammanträde skall anges vid annonsering.

Kungörelse genom anslag på landstingskommunens anslagstavla anser
utredningen ha ringa effekt från publicitetssynpunkt, om inte anslagstavlor
sätts upp på fler platser inom landstingskommunen. För att få enhetliga
bestämmelser för primärkommun och landstingskommun föreslår utredningen
dock att kungörelse skall ske även genom anslag på landstingskommunens
anslagstavla.

För varje möte skall enligt utredningsförslaget personlig kallelse delges
varje landstingsman. Med hänsyn till landstingskommunernas geografiska
utbredning och det suppleantsystem som förekommer i landstingen anser
utredningen att kungörelse bör utfärdas och kallelse delges minst 14 dagar
före mötet. Länsstyrelsen bör alltid underrättas om landstingsmöte. Skäl
härför utgör samarbetet mellan länsstyrelsen och landstinget och den rätt
som landshövdingen har att vara närvarande vid möte. Kungörelse bör liksom
i andra kommunala representationer utfärdas av ordföranden.

Enligt utredningens förslag skall bestämmelserna om kungörelse tas in i
20 § LL. Nuvarande föreskrifter i 20 § föreslås flyttade till 21 §, vars bestämmelser
om urtima möte utgår.

Remissyttrandena. De flesta remissinstanserna lämnar förslagen utan erinran.
Länsstyrelsen i Uppsala län stryker särskilt under att förslaget om
kungörelsebestämmelser är ändamålsenligt och lämpligt. Samma uttalande
gör länsstyrelsen i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker
att länsstyrelsen kopplas bort från kungörelseförfarandet.

Jönköpings läns, Kalmar läns norra och Blekinge läns landsting anser att
det bör ankomma på landstingen att själva bestämma hur ärendena skall
kungöras. Föreskrift att de ärenden som skall behandlas vid möte skall anges
i kungörelsen bör därför inte tas in i LL. Denna inställning har också
länsstyrelsen i Stockholms län, Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott
och Svenska landstingsförbundet.

Enligt Kronobergs läns landsting är det inte påkallat att landstingsmöte
kungörs på annat sätt än genom annonsering i vissa tidningar och personlig
kallelse. Kungörelse på anslagstavla eller efter landstingets beslut på annat
ställe är onödigt. Kalmar läns södra, Hallands läns, Skaraborgs läns och
Västerbottens läns landsting har samma uppfattning.

Svenska landstingsförbundet, Stockholms läns landsting och Söderman -

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

lands läns landstings förvaltningsutskott avstyrker förslaget att kallelse till
landstingsmöte skall delges laridstingsmännen. Det synes fullt tillräckligt
att kallelse sker genom vanlig postförsändelse, vilket är det vanligaste i
primärkommunerna. Suppleanterna bör också kallas, framhåller kommunalrättskommittén.

Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott ansluter sig till förslaget
att länsstyrelsen alltid skall underrättas om landstingsmöte. Avstyrkande
yttranden i denna fråga föreligger från Östergötlands läns landsting och
Svenska stadsförbundet.

Departementschefen. Enligt den allmänna målsättningen för ändringar
i LL bör lagens bestämmelser såvitt möjligt ansluta till motsvarande bestämmelser
i KL. Jag delar därför landstingsutredningens och de flesta
remissinstansernas åsikt att kungörelse om landstingsmöte skall utfärdas
av landstingets presidium, anslås på landstingskommunens anslagstavla
och tillställas varje landstingsman samt att tillkännagivande om mötet skall
införas i en eller flera ortstidningar.

Både allmänheten och landstingsmännen bör underrättas om vilka ärenden
som avses bli behandlade vid landstingsmöte. Som utredningen föreslagit
synes detta lämpligen ske genom att föredragningslistan tas in i kungörelsen.
Någon praktisk olägenhet torde detta knappast innebära, om föredragningslistan
får utgöra bilaga till kungörelsen. Däremot anser jag inte
att det finns skäl att föredragningslistan förs in i annons om landstingsmöte.
Möte torde oftast komma att vara flera dagar och det skulle som
Svenska landstingsförbundet framhållit bli otympligt att föra in de många
gånger mycket omfattande föredragningslistorna i annonserna. Allmänhetens
och då speciellt pressens intressen torde bli tillfredsställande tillgodosedda
genom att föredragningslistan finns att tillgå på landstingskommunens
anslagstavla. Pressen torde för övrigt kunna få exemplar av listan hos
landstingskommunens kansli.

I KL föreskrivs att kungörelse om fullmäktigsammanträde skall delges
varje fullmäktig men att det står kommunen fritt att i stället för delgivning
sända kungörelsen med posten. Svenska landstingsförbundet har i sitt remissyttrande
upplyst att det normala förfarandet inom primärkommunerna
är att kungörelsen sänds med posten. Med hänsyn härtill förordar jag att
kungörelse om landstingsmöte skall sändas med posten till varje landstingsman.
Givetvis kan delgivning ändå användas om det finns särskilda
skäl till det. Att som en remissinstans föreslagit föreskriva att kungörelsen
skall sändas även till suppleanterna finner jag mindre lämpligt med hänsyn
till det suppleantsystem som gäller i landstingskommunerna. Det synes
tillräckligt om kungörelsen sänds ut samtidigt med att den anslås på landstingskommunens
anslagstavla.

Beträffande valet av tidningar för annonsering om landstingsmöte föreslår
jag i likhet med utredningen att motsvarande bestämmelser införs som
gäller för primärkommun.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

Det intima samarbete som förekommer mellan länsstyrelserna och landstingen
på flera viktiga områden och landshövdingens rätt att närvara vid
landstingsmöte motiverar att skyldighet bör föreligga att skriftligen underrätta
länsstyrelsen om möte.

Jag ansluter mig till förslaget att bestämmelserna om kungörande av
landstingsmöte tas in i 20 § LL och att nuvarande 20 § betecknas 21 §.

21 §.

Rätt att väcka förslag vid lagtima möte tillkommer enligt 20 § LL länsstyrelsen,
förvaltningsutskottet och annan landstingskommunal nämnd
samt ledamot i landstinget. Vid urtima möte får inte avgöras andra ärenden
än sådana för vilka mötet utlysts enligt kungörelsen om mötet. På
grund av bestämmelserna om inkallande av urtima möte kan varken annan
nämnd än förvaltningsutskottet eller enskild landstingsman väcka förslag
vid sådant möte. Förslag till lagtima möte skall avfattas skriftligen och
tryckas.

Bestämmelser om tiden för avgivande av förslag finns bara i fråga om
lagtima möte, Annan nämnd än förvaltningsutskottet skall ge in sina förslag
före den 1 juli till utskottet. I övrigt skall förslag ges in till landstingskommunens
kansli senast den 15 augusti. Förvaltningsutskottet får dock
väcka förslag senast 14 dagar före mötets början. Dessutom kan landstinget
besluta att ta upp förslag som väckts sist första mötesdagen, om synnerliga
skäl föreligger. Dessa tidsfrister gäller för alla förslag utom sådana
som hänskjutits till landstinget av Kungl. Maj:t eller står i sammanhang
med förslag som väckts i behörig ordning.

De tryckta förslagen skall sändas till länsstyrelsen och samtliga landstingsmän
minst åtta dagar före mötets början. Förvaltningsutskottet skall
upprätta föredragningslista och dela ut listan på samma sätt som de tryckta
förslagen.

Enligt KL gäller inga tidsbestämmelser för avgivande av förslag till fullmäktige.

Utredningen. Om alla landstingsmöten blir av samma valör ligger det enligt
utredningen i sakens natur att rätten att väcka förslag får samma omfattning
vid alla möten. Utredningen föreslår därför att det inte görs någon
skillnad i fråga om ärendenas anhängiggörande vid de olika landstingsmötena.

Utredningen finner inte anledning att föreslå ändring i de bestämmelser
om förslagsrättens omfattning som f. n. gäller beträffande lagtima möte.
Sålunda anser utredningen att det inte är befogat att centrala statsmyndigheter
får rätt att väcka förslag direkt hos landstinget på samma sätt som
de kan göra hos fullmäktige. Det torde inte medföra praktiska olägenheter
att de statliga myndigheterna liksom hittills vänder sig till länsstyrelsen
eller förvaltningsutskottet med sina förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

Ett spörsmål som utredningen uppmärksammar särskilt är behandlingen
av förslag från enskilda organisationer och andra som kommer in till länsstyrelsen
för vidarebefordran till landstinget. Om länsstyrelsen lämnar över
sådan framställning till landstinget bör det klart framgå att den har karaktär
av länsstyrelsens förslag. Vill inte länsstyrelsen vidarebefordra framställningen
som sitt förslag bör länsstyrelsen meddela detta samtidigt som
den överlämnar framställningen till förvaltningsutskottet, som i vanlig ordning
får pröva om framställningen skall föreläggas landstinget. Länsstyrelsens
yttranden och förslag bör enligt utredningen alltid delges landstinget
genom att tas in i landstingets handlingar. Eftersom det förekommer att
länsstyrelse överlämnar framställning till förvaltningsutskottets prövning
utan tillstyrkan eller särskilt yttrande, bör utskottet vid avslag på framställningen
alltid redovisa detta till landstinget, exempelvis i utskottets
verksamhetsberättelse.

Värdet av nuvarande tidsgränser för väckande av förslag finner utredningen
tveksamt för framtiden. Avgörande för förslagets behandling vid
landstingsmöte måste i princip vara att det angetts i kungörelsen om mötet.
Hålls bara ett sammanträde om året synes det emellertid utredningen lämpligt
att förslag till detta möte fortfarande avlämnas senast den 15 augusti.
Förvaltningsutskottets rätt att även därefter väcka förslag bör inte rubbas.

Förslag av annan nämnd än förvaltningsutskottet bör liksom hittills inges
till förvaltningsutskottet. Ingivandet bör ske senast den dag utskottet
bestämmer, om landstinget inte föreskriver annat. I sista hand bör landstinget
besluta i denna fråga. Särskilda bestämmelser anses inte behövliga i
fråga om tiden när förslag skall ges in till annat möte än oktobermötet av
länsstyrelsen, förvaltningsutskottet eller landstingsman.

Remissyttrandena. Med hänsyn till det allt intensivare samarbete som
måste äga rum mellan statlig regional förvaltning och landstingen som organ
för den sekundärkommunala självstyrelsen finner länsstyrelsen i Jönköpings
län det naturligt att länsstyrelsen behålls vid rätten att väcka förslag
vid landstingsmöte. Liknande uttalande gör länsstyrelserna i Västernorrlands
och Jämtlands län. Helt motsatt uppfattning har länsstyrelsen i
Östergötlands län, Östergötlands läns landsting, Jönköpings läns landsting
och Kalmar läns norra landsting. Enligt dessa remissinstanser är det tillräckligt
att länsstyrelsen i samma ordning som andra myndigheter eller
organisationer har möjlighet att genom särskild framställning få ärende
prövat av landstinget.

Åtskilliga remissorgan framhåller att länsstyrelsen endast skall framställa
egna förslag till landstinget och inte vidarebefordra sådana förslag från
myndigheter och organisationer som länsstyrelsen inte ansluter sig till. Sålunda
anför Svenska landstingsförbundet att det är viktigt att länsstyrelses
förslagsrätt utnyttjas för frågor som direkt rör den statliga lokalförvaltningen
och inte som nu torde förekomma som garanti för att t. ex. fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

ställningar av enskilda organisationer eller föreningar inte stoppas av förvaltningsutskotten
utan verkligen kommer att föreläggas landstinget. Motsvarande
synpunkter framlägger två länsstyrelser, nio landsting och Svenska
stadsförbundet.

Vid annat möte än oktobermötet bör endast förvaltningsutskottet ha förslagsrätt,
anser Jönköpings läns och Kalmar läns norra landsting.

Enligt kommunalrättskommittén kan det ifrågasättas om det inte nu
finns anledning att överväga en kommunal initiativrätt.

I fråga om tiden för väckande av förslag anser Västernorrlands läns
landsting och Svenska stadsförbundet att behov av reglering inte föreligger.
Föreskrifter härom bör enligt landstinget tas in i arbetsordningen och enligt
förbundet utfärdas av förvaltningsutskottet. Svenska landstingsförbundet
ifrågasätter om särskilda tidsfrister behövs om vi på längre sikt får ett
system med regelmässigt fler sammanträden per år. I nuvarande läge tillstyrker
förbundet dock att tiden för väckande av förslag anges i LL.

Enligt kammarkollegiet och länsstyrelsen i Gotlands län bör tider för förslags
väckande anges också för andra landstingsmöten än det i oktober.

Flera länsstyrelser och huvudparten av landstingen anser att det behövs
längre tid än som gäller f. n. för beredning av förslag som ges in till landstingskommunens
kansli. Med tanke på det obligatoriska landstingsmötet i
oktober finner Svenska landstingsförbundet, en länsstyrelse och sju landsting
att den 1 augusti är den senaste dag som kan godtas. En länsstyrelse
och två landsting förordar den 15 juli medan tre landsting anser den 1 juli
som den lämpligaste dagen. Till motivering av sistnämnda ståndpunkt anför
Östergötlands läns landsting att de olägenheter som nuvarande bestämmelse
medför, t. ex. otillräcklig tid för förvaltningsutskottet och landstingets kansli
att bereda ärenden, svårigheter att få förvaltningsutskottets yttranden över
inkomna ärenden tryckta och att få ärendena med förvaltningsutskottets
yttranden sända till landstingsledamöterna i tillräckligt god tid, kommer att
försvinna om förslagen måste ges in tidigare. Framför allt skulle man få
möjlighet att remittera förslag till organisationer inom eller utom landstinget.
Härigenom skulle redan i detta läge behövliga utredningar kunna färdigställas
och slutgiltigt förslag till lösning av frågorna föreläggas landstinget
vid mötet. Malmöhus läns landsting anmärker i detta sammanhang att svårigheter
kan föreligga för landstingsmännen att hinna väcka förslag till
landstinget under pågående semesterperiod.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar att motionsrätten för landstingsledamöterna
vidgas så att motion i anledning av förslag som lagts fram av
förvaltningsutskottet får väckas under tiden fram till landstingsmötets
öppnande.

Departementschefen. Enligt vad jag föreslagit förut skall bestämmelserna
i 20 § LL om väckande av förslag till landstingsmöte flyttas till 21 §.

Eftersom alla landstingsmöten framdeles skall ha samma karaktär delar

Knngl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

jag utredningens och de flesta remissinstansernas mening att samma bestämmelser
om rätt att väcka förslag till landstinget bör gälla alla möten.
Sådan rätt bör givetvis liksom f. n. tillkomma förvaltningsutskottet och övriga
landstingskommunala nämnder samt ledamot av landstinget. Som länsstyrelsen
i Jönköpings län påpekat utgör det intima samarbete som måste
äga rum mellan länsstyrelsen och landstinget på skilda områden skäl för att
den rätt länsstyrelsen f. n. har att väcka förslag vid lagtima möte behålls
och görs tillämplig i fråga om alla landstingsmöten. I anslutning till vad utredningen
och en rad remissorgan anfört om länsstyrelsens förslagsrätt vill
jag särskilt betona att rätten avser endast förslag från länsstyrelsens egen
sida. Om förslaget föranleds av framställning från annan myndighet eller
från enskilda organisationer eller föreningar saknar i och för sig betydelse,
såvida länsstyrelsen finner sig böra föra fram förslaget som sitt eget. Sådana
framställningar till länsstyrelsen som inte föranleder något förslag
från länsstyrelsens sida kan lämpligen läggas till länsstyrelsens handlingar
med besked till den som har gjort framställningen att den inte har föranlett
länsstyrelsen att väcka förslag till landstinget. Om länsstyrelsen i stället
lämnar framställningen till förvaltningsutskottet bör länsstyrelsen klart
säga ifrån att framställningen inte har föranlett länsstyrelsen att lägga fram
något förslag. Sådan framställning skall förvaltningsutskottet självfallet
inte behandla som länsstyrelsens förslag. Vad jag nu sagt om tillämpningen
av länsstyrelsens förslagsrätt kommer enligt min bedömning till uttryck i
gällande lydelse av 20 § LL.

Jag anser att det inte finns skäl att enligt vad som föreslagits i ett remissyttrande
införa rätt för primärkommuner att väcka förslag vid landstingsmöte.

Även tiderna när förslag senast skall väckas bör vara lika för alla landstingsmöten.
I likhet med utredningen förordar jag att förvaltningsutskottet
skall bestämma när övriga nämnders förslag skall ges in till utskottet. Däremot
delar jag inte utredningens åsikt att landstinget skall kunna bestämma
annan tid än den utskottet anser lämplig. Beträffande den tid inom vilken
andra förslag än förvaltningsutskottets skall ges in är de flesta remissinstanserna
eniga om att det behövs längre tid för handläggningen än som
gällande bestämmelser om förslag till lagtima möte leder till. I allmänhet
synes man vid bedömningen härav ha utgått från erfarenheterna hittills
när det gäller förslag till lagtima möte. Man får emellertid komma ihåg att
de ändringar som nu föreslås i LL syftar till att undvika den anhopning av
ärenden till ett möte som f. n. sker vid det lagtima mötet. Oktobermötet bör
i huvudsak ägnas åt utgifts- och inkomststaten medan andra ärenden lämpligen
kan tas upp vid annat möte. Med hänsyn härtill föreslår jag att de förslag
som det här är fråga om skall ges in senast två månader före landstingsmötes
början för att kunna tas upp vid mötet. Den i några remissvar
väckta frågan att ur LL utesluta bestämmelserna om tider för ingivande av
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 61

Kungi. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

förslag torde böra bedömas först när erfarenheter vunnits av landstingens
verksamhet efter de ändringar jag förordat i det föregående.

Genom kungörelsen om landstingsmöte får landstingets ledamöter besked
om de ärenden som skall behandlas vid mötet. Senast åtta dagar före mötets
början skall alla inkomna förslag tillställas länsstyrelsen och samtliga
landstingsmän. Det torde med hänsyn till dessa förhållanden inte finnas behov
av att även föredragningslistan skall delas ut viss tid före mötet.

22 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om inkallande av suppleant för
landstingsman. Avgår landstingsman under mandatperioden inkallar länsstyrelsen
den närmast i ordningen varande suppleanten till ordinarie landstingsman.
Även vid tillfälligt förfall för landstingsman är det länsstyrelsen
som kallar in suppleant till tjänstgöring. Motsvarande gäller om också den
inkallade suppleanten får förhinder.

Utredningen. Utredningen föreslår att det skall ankomma på landstingets
ordförande eller vid hinder för honom vice ordföranden att kalla in suppleant
för landstingsman som får tillfälligt förhinder. Länsstyrelsen bör underrättas
om inkallelsen av suppleant.

Remissyttrandena. I allmänhet lämnas utredningsförslaget utan erinran.
Från flera håll framhålls dock att det är onödigt att underrätta länsstyrelsen
om inkallelse av suppleant vid tillfälligt förhinder för landstingsman.

Jönköpings, Kronobergs och Västerbottens läns landsting föreslår att
landstingskommunens kansli skall ombesörja att suppleant inkallas.

Departementschefen. Enligt 53 a § kommunala vallagen skall förvaltningsutskottet
göra anmälan till länsstyrelsen när samtliga suppleanter för landstingsman
inkallats till ordinarie landstingsmän eller eljest avgått som
suppleanter. Det är enligt min mening ändamålsenligt att förvaltningsutskottet
får också uppgiften att när landstingsmöte inte är samlat kalla in
suppleant vid tillfälligt förfall för landstingsman. Under möte bör uppgiften
ankomma på landstingets ordförande. Behov att underrätta länsstyrelsen
om att suppleant kallats in anser jag inte föreligga.

25 §.

Enligt 25 § skall landstinget vid lagtima möte bland tingets ledamöter
utse en ordförande och en vice ordförande för tiden till nästa lagtima möte.

Utredningen. Det är, säger utredningen, inte ovanligt att landstingets ordförande
eller vice ordförande efter landstingsmannaval avgår mellan två
lagtima möten. På landstingshåll har det ansetts som en olägenhet att val
till dessa poster kan förrättas enbart vid lagtima möten. Utredningen föreslår
att landstinget skall kunna välja sitt presidium för en tjänstgöringsperiod
av ett år vid vilket möte som helst under året. Bestämmelser om när
valet skall ske bör ges i arbetsordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr til år 1965 83

Remissyttrandena. Förslaget lämnas utan erinran av alla remissinstanserna
utom två.

Svenska landstingsförbundet och Skaraborgs läns landsting förordar att
valet förrättas i oktober. Förbundet framhåller att utredningen inte synes
ha uppmärksammat att presidieposterna kommer att stå obesatta längre
tid om valet skett vid landstingsmöte på våren och det inte hålls något vårsammanträde
nästa år.

Departementschefen. Ordförande och vice ordförande i landstinget bör
liksom hittills normalt utses för en tid av ett år. Det bör emellertid enligt
min mening stå landstinget fritt att utse sitt presidium för kortare tid, t. ex.
för tiden till nästa landstingsmöte. Hinder bör inte heller föreligga att valet
förrättas för kortare tid än normalt det år då landstingsmannaval äger rum.
Väljs presidiet normalt vid oktobermötet för en tjänstgöringsperiod av ett
år bör valet det år allmänna kommunalval hålls alltså kunna avse tiden till
nästa landstingsmöte. Jag föreslår i enlighet härmed att landstinget utser
sitt presidium för en tid av högst ett år.

26 §.

Avgår landstingets ordförande mellan landstingets möten eller upphör
hans befattning av annan anledning tjänstgör enligt 26 § vice ordföranden
som ordförande till nästa lagtima möte. Upphör också hans befattning tjänstgör
landstingets äldste ledamot som ordförande. Till sådan tjänstgöring kallas
den äldste ledamoten av länsstyrelsen.

Utredningen föreslår att vice ordföranden skall tjänstgöra till det landstingsmöte
som hålls närmast efter ordförandens avgång. Nytt ordförandeval
skall då äga rum för återstoden av ordförandens mandattid. Nytt val för
återstående mandattid skall hållas också när vice ordföranden avgår i förtid.
Äldste ledamoten träder in som ordförande till nästa möte när både
ordföranden och vice ordföranden avgår mellan mötena. Även när dessa
båda samtidigt har förfall fungerar äldste ledamoten som ordförande. Landstingets
kansli i stället för länsstyrelsen föreslås skola kalla denne till tjänstgöring.

Remissyttrandena. Alla remissorganen lämnar förslaget utan erinran.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag. Med landstingets
äldste ledamot bör alltid avses den som har bevistat de flesta landstingsmöten
eller, om två eller flera har deltagit i lika många möten, den som är
äldst till levnadsåren. Särskild föreskrift om kallelse av äldste ledamoten till
tjänstgöring anser jag onödig.

29 §.

Denna paragraf reglerar rätten för andra än landstingsman att delta i
landstingsmöte.

Landshövdingen i länet må övervara landstingets sammanträden och

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1965

delta i överläggningarna men inte i besluten. Vid förhinder för landshövdingen
får rätten utövas av den avdelningschef i länsstyrelsen som landshövdingen
förordnar därtill eller, om förordnande inte har meddelats, av
den i tjänsten äldste avdelningschefen. Denne utövar rätten när landshövding
inte är tillsatt eller förordnad.

Generell yttranderätt vid landstingsmöte tillkommer ordföranden eller
vice ordföranden i förvaltningsutskottet. Landstingsdirektören har samma
rätt. Härutöver har ordföranden eller vice ordföranden i hälso-och sjukvårdsstyrelsen
rätt att yttra sig vid behandling av ärende som beretts av styrelsen
och vid besvarande av interpellation som framställts till styrelsens ordförande.
Motsvarande rätt äger revisor vid granskning av revisionsberättelse
som han har avgett.

Utredningen. Rätten för landshövdingen eller hans ställföreträdare att
delta i landstingets överläggningar bör enligt utredningen ses mot bakgrund
av det traditionella samarbete som präglat förhållandet mellan länsstyrelsen
och länsrepresentationen sedan landstingets tillkomst. Den ökade vikten av
att olika länsorgan intensifierar samarbetet för att åstadkomma en bättre
samhällsplanering gör att bestämmelsen enligt utredningens uppfattning
utgör en värdefull tillgång i kontakten mellan de båda länsorganen.

Enligt KL äger ordförande eller vice ordförande i annan nämnd eller beredning
än kommunens styrelse rätt att delta och yttra sig vid behandling
av ärende, som beretts av nämnden eller beredningen, anför utredningen.
Motivet för att denna rätt i LL har begränsats till presidiet i hälso- och sjukvårdsstyrelsen
har varit att landstingets kortvariga möten av praktiska skäl
inte kan tillåtas stå öppna för utomstående i samma utsträckning som fullmäktigsammanträdena.
Utredningen ifrågasätter om detta motiv alltjämt
är bärande. Det skulle visserligen kunna bli praktiskt besvärande för landstinget
om ordförandena i det stora antalet landstingskommunala nämnder
och beredningar skulle äga yttra sig i sina frågor under landstingsmöte. De
praktiska svårigheterna bör dock vägas mot principen att landstingets ledamöter
skall få ökad information och möjlighet att tränga in i ärendena.
Detta syfte främjas om den ansvariga ledningen för en landstingskommunal
verksamhet har möjlighet att yttra sig i ärenden rörande verksamheten.
Utredningen håller före att ordförandena i landstingskommunens olika
nämnder och beredningar skulle kunna tillerkännas närvaro- och yttranderätt
i sina frågor vid landstingsmöte utan något förfång för landstinget. Det
bör emellertid anförtros åt landstinget att besluta om omfattningen av närvarorätten.
Ovillkorlig rätt föreslås således inte. Utredningen ifrågasätter
vidare om inte rätten för fullmäktige att efter särskilt beslut medge att annan
i kommunens tjänst anställd befattningshavare än den som innehar
den ledande ställningen får gå fullmäktige till handa med erforderliga upplysningar
är önskvärd också för landstingets del. Sådant medgivande är
avsett att lämnas särskilt när man önskar få uppgifter av teknisk, kameral

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

eller annan speciell natur som svårligen kan lämnas av annan än fackman.
Utredningen erinrar om att SjL medger landstingskommun att under sjukvårdsstyrelsen
ställa en sjukvårdsdirektör i spetsen för sjukvårdens förvaltning.
Möjlighet att höra sådan tjänsteman inför landstinget bör finnas.

Utredningen föreslår alltså att 29 § LL får i princip samma utformning
som motsvarande bestämmelse i KL.

Remissyttrandena. Flera länsstyrelser, bl. a. länsstyrelserna i Uppsala,
Jönköpings, Göteborgs och Bohus och Västerbottens län, framhåller värdet
av landshövdingens rätt att närvara och yttra sig vid landstingsmöte. Enligt
Östergötlands läns landsting bör landstinget bestämma om landshövdingen
skall ha denna rätt.

Ordförande eller vice ordförande i annan nämnd än förvaltningsutskottet
bör enligt kammarkollegiet få samma ovillkorliga närvaro- och yttranderätt
som gäller enligt KL. Samma förslag förs fram av kommunalrättskommittén,
som anser att utredningens ståndpunkt inte står väl samman
med utredningens strävanden i andra sammanhang att intensifiera landstingsdebatten,
och av Skaraborgs läns landsting och Svenska stadsförbundet.
Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län och Kronobergs läns landsting
bör landstinget bestämma i arbetsordningen vilka andra tjänstemän än den
ledande som får vara närvarande och lämna upplysningar.

Departementschefen. I likhet med utredningen och en stor majoritet av
remissinstanserna anser jag att det inte finns anledning att ändra gällande
bestämmelser om rätt för landshövdingen eller avdelningschef hos länsstyrelsen
att delta i landstingets överläggningar.

Det ligger i linje med den allmänna målsättningen för landstingsutredningens
uppdrag att landstingsmännen ges alla rimliga möjligheter att
skaffa sig underlag för saklig bedömning av de frågor som landstinget behandlar.
En sådan möjlighet är att under debatterna kunna få direkt information
från den nämnd eller beredning som har ansvaret för ärendets beredning.
Jag instämmer i förslaget från några remissinstanser atl ordföranden
eller vice ordföranden i sådan nämnd eller beredning får ovillkorlig
rätt att delta i landstingets överläggningar. Bestämmelserna i LL kommer
på detta sätt att stämma överens med motsvarande regler i KL.

Jag delar den uppfattning som kommit fram vid remissbehandlingen att
landstinget bör få rätt att meddela generella beslut att tjänstemän hos
landstingskommunen äger närvara vid landstingets sammanträde för att
lämna upplysningar.

30 §.

I paragrafen sägs att landstinget inte får avgöra ärende innan det beretts
under landstingets möte av särskilt utskott som landstinget utsett för ändamålet
bland sina ledamöter. 1 enlighet med vad jag föreslagit i det föregående
bör bestämmelsen att den särskilda beredningen skall ha skett under

Kungi. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

landstingsmötet utgå. Utses utskott för att verka endast under det landstingsmöte
då valet sker torde suppleant som tjänstgör vid mötet i förhindrad
landstingsmans ställe kunna väljas till ledamot i utskottet. Om utskott utses
för att verka även mellan landstingsmötena bör däremot bara ordinarie
landstingsmän kunna vara ledamöter i utskottet.

33 §.

Interpellation får enligt 33 § ställas till ordföranden i förvaltningsutskottet
eller i hälso- och sjukvårdsstyrelsen.

Utredningen föreslår att landstingsman skall kunna ställa interpellation
till ordförandena i alla landstingskommunala nämnder och beredningar.
Förslaget har godtagits vid remissbehandlingen. Också jag föreslår att 33 §
ändras i enlighet med förslaget. Interpellationsrätten får efter denna ändring
samma omfattning som motsvarande rätt för fullmäktig i primärkommun.

34 §.

I denna paragraf bör göras smärre formella ändringar i anslutning till
den föreslagna lydelsen av 20 §.

38 §.

Enligt denna paragraf må landstinget i arbetsordning meddela närmare
föreskrifter om landstingets sammanträden och ärendenas behandling. Som
jag föreslagit förut bör i paragrafen föreskrivas att landstinget skall utfärda
arbetsordning.

41 §.

Det åligger förvaltningsutskottet enligt 41 § andra stycket d) att avge
berättelse till landstinget över utskottets verksamhet under tiden från senaste
lagtima möte. Jag föreslår att bestämmelsen får den lydelsen att utskottet
skall avge berättelse över sin verksamhet till landstinget efter dess
bestämmande. Ändringen innebär att landstinget bestämmer när och för vilken
tidsperiod berättelsen skall avges.

43 §.

Beträffande valbarhet till ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet,
verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse gäller enligt 43 §
motsvarande bestämmelser som för landstingsman. Valbarhetsvillkoren
överensstämmer med vad som gäller för ledamot och suppleant i primärkommuns
styrelse utom såtillvida att valbarhetshinder föreligger enligt
KL men inte enligt LL för befattningshavare som är anställd hos kommunen
och är chef för verk som hör till styrelsens förvaltningsområde.

Utredningen. Efter den utveckling som skett och som kan väntas ske inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

den landstingskommunala förvaltningen anser utredningen att det inte
finns bärande skäl att ha villkor för valbarhet till förvaltningsutskottet som
avviker från vad som gäller på det primärkommunala området. Även på det
landstingskommunala området kommer vi sannolikt att få ökat antal förvaltningsgrenar
med självständiga chefer, som är underställda förvaltningsutskottet.
Det är t. ex. inte lämpligt att sjukvårdsdirektör är ledamot av förvaltningsutskott
som även är sjukvårdsstyrelse.

Det är inte ovanligt, anför utredningen vidare, att landstingets ordförande
eller vice ordförande bekläder presidiepost i förvaltningsutskottet. Hinder
härför finns inte lika litet som inom primärkommunerna. I Stockholm kan
dock inte stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande bekläda motsvarande
poster i stadskollegiet. Att införa motsvarande bestämmelse inom
landstingskommunen synes inte erforderligt. Enligt utredningens mening kan
lämpligheten av att dessa förtroendeuppdrag förenas emellertid diskuteras.

Remissyttrandena. I de flesta remissyttrandena godtas utredningsförslaget
utan kommentarer. Uttryckliga tillstyrkanden föreligger från bl. a. Södermanlands
läns landstings förvaltningsutskott, Skaraborgs och Örebro läns
landsting, Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott och Svenska landstingsförbundet.
Förstnämnda förvaltningsutskott efterlyser emellertid närmare
definition av begreppet verk. Något verk förekommer f. n. inte inom
Södermanlands läns landsting och veterligen inte heller i annat landsting,
anförs i yttrandet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län vill även införa förbud för
landstingets ordförande eller vice ordförande att vara ordförande i förvaltningsutskottet.

Kommunalrättskommittén anser att det kan vara motiverat med vissa
begränsningar i verkschefens deltagande i arbetet hos överordnad nämnd
men inte att gå så långt som till valbarhetshinder. Kommittén har gått in på
dessa frågor med utgångspunkt i förhållandena vid kommunala bolag och
funnit att man når tillräckliga begränsningar genom jävsregler. Med utvecklingen
mot ökat antal förvaltningsgrenar följer att varje verkschefs
obehörighet alltmer kommer att beröra endast en begränsad sektor av vederbörande
utskotts eller nämnds förvaltningsområde. I ärende om verket
kan verkschefen ersättas av suppleant. Vidare ifrågasätter kommittén om
inte ett valbarhetshinder skulle framstå som särdeles långtgående i betraktande
av att några motsvarande inskränkningar inte skall gälla för heltidssysselsatta
ledande förtroendemäns deltagande i liknande situationer.

Departementschefen. Det är utredningens och praktiskt taget alla remissinstansernas
samstämmiga uppfattning att anställda verkschefer hos landstingskommunen
inte bör kunna vara ledamöter eller suppleanter i förvaltningsutskottet,
om verket hör till utskottets förvaltningsområde. Ett dylikt
valbarhetshinder överensstämmer med valbarhetsvillkor!! för ledamöter
och suppleanter i den primärkommunala styrelsen. Också jag anser att kommunallagarnas
bestämmelser i detta hänseende bör vara lika. .Tåg föreslår

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1965

att, utom personer som inte är valbara till landstingsmän, inte heller hos
landstingskommunen anställd chef för verk som hör till förvaltningsutskottets
förvaltningsområde skall kunna väljas till ledamot eller suppleant i utskottet.
Med verk avses detsamma som i motsvarande bestämmelse i KL.
Frågan om de här aktuella valbarhetshindren behöver jämkas på grund av
att nya kommunala förvaltningsformer införs får övervägas sedan det slutliga
resultatet föreligger av kommunalrättskommitténs utredning om de
kommunala företagsformerna.

44 §.

I paragrafen föreskrivs att val av ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet
skall förrättas vid lagtima möte året näst efter det då allmänna val
av landstingsmän har ägt rum. Jag förordar att valet skall förrättas vid
landstingsmöte året näst efter det då allmänna val av landstingsmän har
ägt rum. Härav framgår att det inte möter något hinder att valet förrättas
vid det möte som börjar första måndagen i oktober.

53 §.

I det föregående har jag förordat att bestämmelserna om landstingets
sjukvårdsstyrelse flyttas från LL till SjL. Med hänsyn härtill föreslår jag
att i förevarande paragraf, som innehåller reglerna för hälso- och sjukvårdsstyrelsen,
anges endast att ledningen av landstingskommunens sjukvårdande
verksamhet utövas enligt bestämmelserna i SjL. Jag återkommer i det
följande med närmare synpunkter på reglerna för sjukvårdsstyrelsen.

• r f • / Jj'' j, , '' ''• • 7 *. V.

54 §.

Paragrafens andra och tredje stycken handlar om de nämnder landstinget
äger utse utöver förvaltningsutskottet och hälso- och sjukvårdsstyrelsen.
Bl. a. sägs att vad som är föreskrivet i 53 § 1 mom. tredje stycket i fråga om
hälso- och sjukvårdsstyrelse skall äga motsvarande tillämpning. Med denna
hänvisning avses reglerna om hälso- och sjukvårdsstyrelsens delegationsrätt.
Med hänsyn till mitt förslag att bestämmelserna i 53 § skall flyttas till SjL
föreslår jag att delegationsreglerna i 53 § 1 mom. tredje stycket i sak oförändrade
tas in i 54 § som ett fjärde stycke.

60 §.

Enligt första stycket i denna paragraf skall andra landstingskommunala
nämnder än förvaltningsutskottet ge in sina särskilda statförslag för nästföljande
år till utskottet före den 1 juli, om utskottet inte bestämmer annan
tid. I enlighet med utredningens förslag, som inte mött invändning vid remissbehandlingen,
förordar jag att förvaltningsutskottet skall bestämma
när statförslagen skall ges in till utskottet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

I andra stycket föreskrivs att landstinget skall behandla förvaltningsutskottets
förslag till utgifts- och inkomststat vid sitt lagtima möte. Behandlingen
bör ske vid det landstingsmöte som skall hållas i oktober. Jag föreslår
ändring i enlighet härmed.

67 §.

Landstingets revisorer skall enligt 67 § väljas vid lagtima möte. Jag föreslår
att landstinget vid landstingsmöte skall välja revisorer för granskning
av nästa kalenderårs förvaltning.

69 §.

I denna paragraf föreskrivs att revisionsberättelsen skall läggas fram
till granskning och avgörande hos landstinget vid det lagtima möte som
landstinget sammanträder till året näst efter det revisionen avser. Granskningen
bör enligt min mening även framdeles göras vid ett bestämt landstingsmöte,
lämpligen vid det möte som skall hållas i oktober näst efter det
revisionen avser.

Ikraftträdande m. m.

Ändringarna i landstingslagen bör träda i kraft den 1 januari 1966.

Som jag sagt förut gäller val av ordförande och vice ordförande i landstinget
f. n. enligt 25 § LL för tiden till nästa lagtima möte. Enligt mitt förslag
till ändring av denna paragraf får landstinget möjlighet att välja sitt
presidium vid vilket landstingsmöte som helst och för kortare tid än ett år.
Med hänsyn härtill föreslår jag att landstinget får rätt att redan vid presidievalet
vid 1965 års lagtima möte bestämma den tid valet skall avse.

De föreslagna bestämmelserna i 43 § om hinder för anställd chef för något
landstingskommunens verk att väljas till ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet
eller annan landstingskommunal nämnd bör gälla vid val
som förrättas år 1965 och helt eller delvis avser tjänstgöringstid efter samma
års utgång. Jag föreslår en övergångsbestämmelse av denna innebörd.

Bestämmelser om landstingets lagtima möte finns i lagen om val till riksdagen,
där det sägs att val till riksdagens första kammare skall förrättas vid
sådant möte. Dessa och eventuella andra åtgärder från landstingets sida
som enligt särskilda författningar skall vidtas vid lagtima möte föreslår
jag i stället skola vidtas vid det landstingsmöte som skall hållas i oktober.

Enligt mitt förslag i det föregående skall bestämmelserna i 53 § LL om
ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet flyttas till SjL
och 53 § LL innehålla endast en hänvisning till SjL. Jag föreslår i anslutning
härtill en övergångsbestämmelse, enligt vilken bestämmelser om landstingskommuns
hälsovårdsstyrelse i lag eller annan författning skall avse
förvaltningsutskottet eller annan nämnd som landstinget bestämmer. Atl

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

hälsovårdsstyrelsen försvinner som särskilt reglerad nämnd torde inte medföra
olägenheter. Särskild hälsovårdsstyrelse förekommer sällan i landstingskommunerna.
Där det finns särskild sådan styrelse kommer bestämmelserna
om de övriga nämnder som landstinget kan utse att gälla för styrelsen.
Dessa bestämmelser överensstämmer med vad som f. n. gäller för hälso- och
sjukvårdsstyrelse.

Sj ukvårdslagen

9 §.

Bestämmelserna om landstingskommuns sjukvårdsstyrelse bör lämpligen
få sin plats i 9 § SjL. Där sägs f. n. att Stockholm och annan stad som inte
hör till landstingskommun skall ha sjukvårdsstyrelse som leder den sjukvårdande
verksamheten i staden. Beträffande sjukvårdsstyrelsen i Stockholm
gäller bestämmelserna i 51 § KLS. Dessutom gäller vad stadsfullmäktige
föreskriver med iakttagande av samma lag. För sjukvårdsstyrelse i annan
stad som inte deltar i landsting gäller bestämmelserna i 32—42 §§ och 45 §
andra och tredje styckena KL. I protokoll hos sjukvårdsstyrelse i stad behöver
dock upptas endast förteckning över närvarande ledamöter och beslut
i varje ärende.

Utredningen. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen föreslås skola kallas endast
sjukvårdsstyrelse. Det möter dock inget hinder för landstinget att utse
särskild hälsovårdsstyrelse. För hälsovårdsstyrelsen kommer då bestämmelserna
i 54 § LL om de övriga nämnder landstinget får utse att bli tilllämpliga.
Detta innebär i sak ingen ändring beträffande befintliga särskilda
häl sovårdsstyrel ser.

Enligt utredningens förslag skall bestämmelserna om landstingets sjukvårdsstyrelse
föras in i 9 § 2 mom. SjL. Bestämmelserna skall i sak vara
desamma som nu finns i 53 § LL. Landstinget skall alltjämt ha möjlighet
att förena förvaltningsutskott och sjukvårdsstyrelse till ett organ.

Beträffande gällande bestämmelser i 9 § SjL föreslår utredningen den
ändringen beträffande sjukvårdsstyrelse i annan stad som inte tillhör landstingskommun
än Stockholm att reglerna om hur ledamöter och suppleanter
utses skall utgå och hänvisning i stället göras till föreskrifterna i 31 § KL
om hur ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse utses. I sak torde
detta inte betyda någon ändring, säger utredningen. Eftersom KLS inte
innehåller någon bestämmelse som motsvarar 31 § KL måste man för Stockholms
del behålla bestämmelser i SjL om val av sjukvårdsstyrelse.

F. n. gäller att sjukvårdsdirektör i stad som inte tillhör landsting skall
kallas till sjukvårdsstyrelsens sammanträden. Till sammanträde med direktion
för sjukhus skall bl. a. landstingsdirektör eller sjukvårdsdirektör
kallas. Utredningen anser det riktigast att landstingsdirektör eller sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1965

vårdsdirektör skall kallas också till sjukvårdsstyrelse inom landstingskommun.
Finns både landstingsdirektör och sjukvårdsdirektör skall skyldighet
föreligga att kalla endast sjukvårdsdirektören till sammanträde.
Självfallet innebär detta inget hinder för att kalla även landstingsdirektör.
Vidare föreslås bestämmelse om att den som är föredragande i sjukvårdsärenden
inför förvaltningsutskottet skall kallas till sjukvårdsstyrelsens
sammanträden, om landstinget har bestämt det. Parallellitet erhålles även
här med nu gällande bestämmelse för sjukvårdsstyrelse i stad som inte
tillhör landstingskommun.

Remissyttrandena. Det stora flertalet remissinstanser har ingen invändning
mot utredningens förslag.

I ett avseende finner kommunalrättskommittén anledning förorda ändring
av den formella regleringen. Utredningen har i förhållande till nuvarande
ordning vidgat hänvisningarna till LL och KL att omfatta även bestämmelserna
om val i 42 § LL och 31 § KL. Härvid synes utredningen ha
utgått från att bestämmelserna om proportionellt valsätt härigenom skulle
komma att gälla också val av sjukvårdsstyrelse. Så torde enligt kommittén
inte bli fallet. I stället bör väljas den i speciallagstiftning vanliga utformningen
att hänvisningarna kompletteras med direkta föreskrifter om val
genom landsting eller fullmäktige och om proportionellt valsätt.

Västmanlands läns landsting avstyrker de föreslagna bestämmelserna om
vilka utomstående personer som skall kallas till sjukvårdsstyrelsens sammanträden.
I dessa frågor bör landstinget ha frihet att självt besluta utan föreskrifter
eller anvisningar i lagen. Samma inställning har landstinget i fråga
om kallelse till sammanträde med sjukhusdirektion.

Enligt Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott bör det finnas
möjlighet för landstingskommunens främste befattningshavare att närvara
vid sammanträden i sjukvårdsstyrelsen och sjukhusdirektioner utan att
landstinget skall fatta särskilt beslut därom. Utskottet föreslår därför föreskrifter
om att landstingsdirektör alltid skall kallas till sådana sammanträden
oavsett om sjukvårdsdirektör finns eller inte.

Departementschefen. Som jag sagt förut bör bestämmelserna i 9 § SjL som
hittills avse endast sjukvårdsstyrelse.

Som kommunalrättskommittén framhållit i sitt remissyttrande bör val
till sjukvårdsstyrelse regleras i SjL medan hänvisning till LL resp. KL och
KLS bör ske beträffande sjukvårdsstyrelses verksamhet. Det synes lämpligt
att bestämmelserna om val av sjukvårdsstyrelse i landstingskommun och
i stad utanför landstingskommun förs samman i 9 § 1 mom. SjL medan reglerna
för sådan styrelses verksamhet får utgöra 2 inom. I sak föreslår jag
ingen ändring av vad som gäller nu. Sålunda bör bl. a. möjlighet för landstinget
att låta förvaltningsutskottet vara sjukvårdsstyrelse behållas. .lag

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

vill emellertid hänvisa till vad jag sagt i det föregående om det lämpliga
i att ha särskild sjukvårdsstyrelse.

I fråga om skyldighet att kalla utomstående till sjukvårdsstyrelses sammanträden
förordar jag i enlighet med utredningens förslag, som fått praktiskt
taget enhällig anslutning vid remissbehandlingen, att sådan skyldighet
skall föreligga beträffande sjukvårdsdirektör eller landstingsdirektör, om
det inte finns någon sjukvårdsdirektör. Vidare föreslår jag att skyldigheten
att kalla förste stadsläkaren eller motsvarande läkare skall avse endast förste
stadsläkaren, eftersom någon motsvarande läkare inte finns längre. Föreskrifterna
i förevarande avseenden bör utgöra 3 mom. i 9 § SjL.

11 §•

I denna paragraf krävs i 4 mom. ett par formella ändringar med anledning
av de föreslagna ändringarna i 53 och 54 §§ LL.

12 §.

I överensstämmelse med den förordade ändringen i 9 § 3 mom. föreslår
jag att skyldighet skall föreligga att till sammanträde med sjukhusdirektion
kalla sjukvårdsdirektör eller, om det inte finns någon sådan, landstingsdirektör.
,■ . ,

; t, '' - ''■ i i • <\''r ''■, • ; • i* ■ '' •,

Ikraftträdande

Ändringarna i SjL torde böra träda i kraft samma dag som ändringarna
i LL, dvs. den 1 januari 1966.

L! i>,r isninem

o-t jt ’.i''

i y1 h

Kungi. Maj.ts proposition nr 61 år 1965

Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 195b (nr 319),

2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242).

Föredragande departementschefen hemställer att Kungl. Maj :t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att antaga lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Björn Weibo

■ 7

\ ^

n MU

. ''-vr.

''t..tf fjriiythl)

ur-]*,>yuivHr^^

;

•''•■; *>''■.''■; i,''*..''/’''
\«u’r.-,v-n n.-*-» v».

vitr-T v,.y\ .,

7/4

ii.
		i t'' ,trJ»i i:’:.	It SLfesru *	■ '' ‘ > t-	. -i	''''• «•''■v>
	•-. /rfm-i! ’• ;.{<:;. uoh		it7 tu: H’ h:.r.
	: ’ * 1 f. *1 ‘4 Vi J lX.)	:JwL JijiiiVt''
	■ • f)	J tf i £	:. • :! ’.■ .. i
.‘i )'' *			>.- '') .U''V

:•*

:U''

. f

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1965 95

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen...................................................... j

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Författningsförslag.................................................... 2

Förslag till ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319).............. 2

Förslag till ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)............. 15

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 februari 1965........................ 18

Inledning........................................................ jg

Huvuddragen av gällande bestämmelser och deras tillämpning m.m............ 20

Landstingskommunens organ......................................... 20

Val av landstingsmän................................................ 20

Landstingets sammanträden.......................................... 21

Beredning vid landstingsmöte........................................ 22

Förvaltningsutskottets kompetens..................................... 23

Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer m. m............... 24

Övriga nämnder.................................................... 26

Förvaltningsutskottet som nämnd för särskilda förvaltnings- och verkstäl lighetsbestyr.

.................................................... 27

Arvodesanställda förtroendemän m. m................................. 28

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt............... 30

Information till landstingsmännen..................................... 31

Landstingsutredningen.................................................. 33

Allmänna synpunkter................................................ 33

Landstingets verksamhet............................................. 35

Förvaltningsutskottet och övriga nämnder............................. 40

Information till landstingsmännen..................................... 47

Remissyttrandena...................................................... 59

Allmänna synpunkter................................................ 50

Landstingets verksamhet............................................. 53

Förvaltningsutskottet och övriga nämnder............................. 56

Information till landstingsmännen..................................... 60

Departementschefen.................................................... 62

Allmänna synpunkter............................................... 02

Landstingets verksamhet............................................. 53

Förvaltningsutskottet och övriga nämnder............................. 66

Information till landstingsmännen..................................... 71

Specialmotivering......................................... 73

Landstingslagen.......................................... 73

Sjukvårdslagen..................................................... 90

Departementschefens hemställan.......................................... 93