Kungl. Maj:ts proposition nr A6 år 1965
1
Nr 46
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa
kreditgarantier åt svensk varvsindustri, m. m.; given
Stockholms slott den 26 februari 1965.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framläggs förslag dels om fortsatt finansieringshjälp åt
svensk varvsindustri, dels om visst kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag.
1
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 46
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1965
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26
februari 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.
Etter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt finansieringshjälp
åt svensk varvsindustri, m. m., samt anför.
I prop. 1963: 28 lämnade jag en redogörelse för den dåvarande situationen
inom varvsindustrin. Av redogörelsen framgick att beställningar som varven
vid den tidpunkten kunde erhålla regelmässigt inte gav täckning för varvens
kostnader. Därtill kom att beställarna krävde allt större och längre krediter
och att konkurrensen beträffande kreditgivningen ökade. Sålunda var krediter
av 80 % över åtta år inte längre ovanliga och kravet på krediter tenderade
att stiga ytterligare. I flera länder hade man vidtagit åtgärder i syfte att
stödja den egna varvsindustrin. Den internationella konkurrensen hade
skärpts genom de subventioner som lämnades varvsföretag inom vissa länder.
Då de kontrakt som tecknades i regel var direkt förlustbringande för varven
bedömde dessa ofta möjligheten att erhålla exportkreditgarantier såsom
alltför kostsam. Jag konstaterade vidare att beställningarna inom varvsindustrin
och de krediter som där måste lämnas avsåg belopp, som var av en
helt annan storleksordning än inom andra exportföretag och att konkurrensen
om betalningsvillkoren var betydligt hårdare inom varvsindustrin än
inom någon annan industri. Med hänsyn till dessa omständigheter och till
att den svenska varvsindustrin hörde till de mest effektiva i världen och
hade ett gott anseende världen över ansåg jag mig böra förorda att speciella
åtgärder vidtogs för att underlätta de svenska varvens möjligheter att lämna
krediter. Däremot borde, framhöll jag, några direkta subventioner inte lämnas
varvsindustrin.
Enligt riksdagens beslut (SU 40, rskr 100) gavs de svenska varven finansieringshjälp
i form av statliga kreditgarantier på 400 milj. kr. Därutöver
beviljades vissa kreditgarantier på sammanlagt 150 milj. kr. för finansie
-
3
Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1965
ringen av verksamheten vid Uddevallavarvet aktiebolag. Till de speciella förhållandena
vid sistnämnda varv skall jag återkomma i det följande.
Kreditgarantierna till varvsindustrin begränsades till att avse bidrag ti 1
finansiering dels av varvens per den 31 december 1962 utelöpande nybyggnadskrediter,
dels av krediter hänförliga till varvens vid nämnda tidpunkt
inneliggande orderstock. Kreditgarantierna har en löptid av högst tio år i
varje enskilt fall. Det står varven fritt att välja kreditinstitut for belåningen
för att erhålla förmånligaste räntevillkor. Garantierna fördelades av Kungl.
Maj :t efter förslag av Sveriges varvsindustriförening. Vissa föreskrifter beträffande
säkerheter in. m. bar lämnats av Kungl. Maj :t i brev till riksoäldskontoret
(SFS 1963: 56). Säkerheten skall normalt utgöras av inteckning
i fartyget inom ramen för det avtalade priset. Garantierna har hittills
utnyttjats med ca 200 milj. kr. I inte oväsentlig utsträckning har garantierna
utnyttjats för lån i utlandet.
Den redogörelse för läget inom varvsindustrin som jag lämnade år 1963
gäller i allt väsentligt även för dagens situation. Lågkonjunkturen för sjöfarten
får allt större inverkan på varvsindustrin. Man kan inte i dag forutsäga
när efterfrågan på nybyggt tonnage kommer att motsvara varvens produktionskapacitet.
Därtill kommer att varvsindustrin i världen utbyggs i
snabb takt. Visserligen har de svenska varven kunnat inte bara bibehålla
utan även t. o. m. något öka sin andel av världsproduktionen men de kontrakt
som tecknats har ofta skett till priser, som ligger under lönsamhetsgränsen,
och i förening med mycket betungande kreditåtaganden. Alltjam
stödjer olika länder den egna varvsindustrin och tendenserna pekar snarast
på ökade subventioner. Den finansieringshjälp som lämnats den svenska
varvsindustrin måste därför fortsätta om denna industri skall kunna havda
sig i den internationella konkurrensen.
Jag anser mig således med hänsyn till den svenska varvsindustrins betydelse
från sysselsättnings- och exportsynpunkt böra förorda att den finansieringshjälp
i form av statliga kreditgarantier till varvsindustrin som beslöts
år 1963 utökas med 500 milj. kr.
För att öka varvens möjligheter att använda garantierna tor upplåning
på den svenska kapitalmarknaden bör de nya garantierna ges en löptid av
högst 15 år. Detta får emellertid inte medföra att löptiden for de krediter
som finansieras genom garantierna blir längre än hittills.
De nya garantierna bör avse dels varvens per den 31 december 1964 utelöpande
nybyggnadskrediter samt krediter hänförliga till varvens vid samma
tidpunkt inneliggande orderstock, dels krediter hanforliga till under
åren 1965_1966 tecknade nybyggnadskontrakt avseende för vart och ett av
åren högst det antal bruttoregisterton som motsvarar medeltalet av produktionen
hos respektive varv under åren 1962—1964. Beträffande sistnämnda
krediter bör vidare gälla att kredittid och kreditbelopp mte får
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1965
överstiga vad som under åren 1962—1964 varit normalt beträffande varvens
nybyggnadskontrahering.
De generella garantier på sammanlagt 400 milj. kr. som beslöts år 1963
bor — i den mån de ännu inte tagits i anspråk — få utnyttjas under samma
betingelser som de nya garantierna. Löptiden bör även för dessa garantier
sättas till 15 år.
Förlustriskerna för staten på grund av kreditgarantierna torde i regel vara
obetydliga. För att förlustrisk skall uppkomma för staten måste säkerheten
bil värdelös, det berörda rederiet bli oförmöget att fullgöra sina förpliktelser
samt slutligen varvet bli oförmöget att fullgöra sina förpliktelser. I
törsta hand är det varvsföretaget som tar alla risker, som kan vara förknippade
med lämnade krediter.
Kungl. Maj :t bör äga utfärda erforderliga föreskrifter beträffande kreditgarantierna.
Fördelningen av garantierna bör ske i samråd med Sveriges
varvsindustriförening.
Jag vill understryka att vad jag nu föreslagit givetvis inte innebär någon
minskning av statsmakternas strävanden att genom internationella överenskommelser
begränsa kreditkonkurrensen på fartygsproduktionens omJåde-
Skulle en sådan överenskommelse komma till stånd och bli effektivt
verkande kommer självfallet tillämpningen av de föreslagna garantimöjligbeterna
att anpassas därefter.
Såsom jag framhöll år 1963 bör det inte heller nu ifrågakomma att lämna
varven några direkta subventioner. Det kan under en övergångstid vara
försvarbart både från företags- och samhällsekonomisk synpunkt att uppratthalla
produktion som ligger under lönsamhetsgränsen. Skulle rådande
varvskonjunktur bli bestående på längre sikt torde det bli ofrånkomligt för
'' arven att i ökad utsträckning inrikta sin verksamhet på andra produkter
vdket för övrigt delvis redan sker. För att skärpa kostnadsmedvetandet och
bevara incitamenten till rationaliseringar och produktionsomläggning bör
statsmakterna — som även framhållits från industrihåll — undvika att genom
subventioner helt eller delvis kompensera uppkommande förluster.
Jag övergår nu till att behandla vissa åtgärder beträffande Uddevallavarvet
aktiebolag.
För Uddevallavarvets del är läget delvis ett annat än för de svenska storvarven
i övrigt. Uddevallavarvet är relativt nytt och har därför inte kunnat
skapa de reserver, som gör att de äldre varven kan överleva en förlustperiod.
Som redan nämnts har de kontrakt som de svenska varven tecknat efter
år 1962 varit synnerligen oförmånliga för varven. De avtalade priserna
har inte gett varven täckning för deras kostnader. De förluster, som förorsakas
av hittills tecknade kontrakt, svarar för Uddevallavarvets del i stort
sett mot förefintliga reserver. Inneliggande order garanterar i huvudsak
5
Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1965
sysselsättningen vid varvet till utgången av år 1966. Om nya order inte tas
kommer sysselsättningen att successivt upphöra under första halvåret 1967.
För att sysselsättningen efter 1966 skall tryggas måste nya kontrakt tecknas
redan under våren 1965. Med hänsyn till de ekonomiska påfrestningar, som
dessa kontrakt kan antas medföra, är emellertid förutsättningen för en fortsatt
drift att aktieägarna tillskjuter ytterligare kapital. Innan jag upptar
denna fråga till behandling skall jag något beröra den tidigare utvecklingen
vid varvet.
Redan år 1958 stöd Uddevallavarvet inför en svårartad likviditets- och solvenskris.
Denna löstes genom medverkan dels av fyra av landets största affärsbanker
och dels av staten i form av garantier för toppbelåningen intill
ett belopp av 30 milj. kr. (prop. 1958: 118, SU 90, rskr 215). De påfrestningar
på varvens likviditet, som konkurrensen beträffande kreditgivningen
efter år 1957 medförde, drabbade naturligt nog Uddevallavarvet med dess
svaga likvida ställning särskilt hårt och i slutet av år 1962 stod bolaget ånyo
inför en likviditets- och sysselsättningskris.
I detta läge söktes kontakt med Eriksbergs mekaniska verkstad för att få
till stånd ett samarbete mellan staten och nämnda bolag beträffande Uddevallavarvet
aktiebolag. Ett förslag till avtal mellan staten och Eriksberg förelädes
1963 års riksdag. Förslaget bifölls av riksdagen (prop. 1963: 28, SU
40, rskr 100). Avtalet förutsatte att staten förvärvade samtliga aktier i Uddevallavarvet
på nominellt 8 milj. kr. från den dåvarande ägaren Gustaf B.
Thordéns stiftelse för allmännyttigt ändamål. Aktiekapitalet ökades därefter
med 32 milj. kr., varvid staten tecknade aktier för 12 milj. kr. och Eriksberg
för 20 milj. kr. Därjämte lämnade staten kreditgarantier dels till Uddevallavarvet
på sammanlagt 130 milj. kr. dels till Eriksberg på 20 milj. kr.
Enligt avtalet, som gäller i tio år, har Eriksberg åtagit sig att med utnyttjande
av sina förbindelser, sin goodwill och sitt kunnande söka tillföra
Uddevallavarvet nya beställningar och att rationalisera och förbilliga driften
vid varvet.
Då avtalet med Eriksberg tecknades i januari 1963 kunde naturligt nog
inte utvecklingen på varvsmarknaden helt överblickas. Före år 1963 hade
de kontrakt som tecknats i vart fall gett varven full kostnadstäckning. Även
om det i januari 1963 stöd klart att nya kontrakt skulle innebära förluster
för varven var det dock svårt att bedöma kapitalbehovet på längre sikt. I avtalet
intogs därför en bestämmelse av innebörd att — i den mån det på
grund av förluster i Uddevallavarvet befanns lämpligt öka bolagets aktiekapital
(eventuellt efter nedsättning av tidigare kapital för förlusttäckning)
_ skulle staten och Eriksberg teckna och inbetala hälften vardera av de
nyemitterade aktierna.
Såsom redan framhållits står man nu inför nödvändigheten att ånyo tillskjuta
kapital till Uddevallavarvet om sysselsättningen vid varvet skall kun
-
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1965
na tryggas. Enligt avtalet kan Eriksberg påkalla att staten efter tioårsperiodens
utgång inlöser dess aktier till lägst det nominella värdet. Det är således
staten som står förlustriskerna i Uddevallavarvet. Avtalet kan omprövas
sedan det varit gällande under minst två år. Innan ställning tas till frågan
om tillskott av nytt kapital bör varvets framtida verksamhet på nytt
prövas i belysning av nu kända förhållanden på varvsmarknaden.
Jag vill då först erinra om vad jag framhöll år 1958, då den första stödaktionen
till Uddevallavarvet var aktuell. Uddevallavarvet sysselsätter omkring
4 000 personer, vilka jämte sina familjer för sin försörjning är direkt
beroende av att verksamheten vid varvet upprätthålles. Härtill kommer, att
ett nedläggande av varvet sannolikt skulle få omfattande återverkningar på
annan företagsamhet i trakten. Det ekonomiska livet i Uddevallaorten är sålunda
starkt beroende av varvet. Situationens allvar understryks ytterligare
av det förhållandet, att ifrågavarande område sedan gammalt haft betydande
arbetslöshetsproblem.
Jag konstaterade år 1963 att vad sålunda anförts alltjämt ägde sin giltighet.
Vidare framhöll jag att det allmänna med hänsyn till den svenska
varvsindustrins goodwill inte kunde undandra sig att medverka till en bestående
lösning av problemen i samband med Uddevallavarvet. Jag erinrade
även om att utvecklingen inom rederinäringen går mot allt större fartyg. De
varv som kan bygga stora fartyg har därför största möjligheten att överleva
den nuvarande krisen. Till detta slag av varv hör varvet i Uddevalla. Det
framstod därför enligt min mening som berättigat att söka en lösning som
möjliggjorde Uddevallavarvets fortbestånd som varv. Ett samgående med
Eriksberg framstod därvid som en lämplig lösning.
Läget på varvsfronten har, som redan antytts, inte förbättrats sedan år
1963. Det är inte möjligt att i dagens läge säga när en lättnad kan inträda
för den svenska varvsindustrin. Jag anser dock att man har grundad anledning
räkna med att de svenska storvarven skall kunna överleva krisen. Med
hänsyn härtill bör förutsättningar skapas för en fortsatt varvsrörelse i Uddevalla.
För detta talar även de tidigare omnämnda svsselsättningsförhållandena
i Uddevallaorten.
Det ligger i sakens natur att det förhållandet att varvsrörelsen i Uddevalla
skall fortsätta inte får hindra att alla möjligheter tillvaratas att uppta annan
verksamhet samt att bedriva varvsrörelsen i sådan omfattning att ofrånkomliga
förluster begränsas i möjligaste mån. Den nuvarande kapaciteten
vid varvet bör — så länge nuvarande varvskonjunktur råder — inte utnyttjas
maximalt. En eventuell begränsning av produktionen, som med hänsyn
till redan tecknade order inte kan bli aktuell förrän efter år 1966, bör
dock ske på sådant sätt och i sådan takt att svsselsättningssvårigheter inte
därigenom uppkommer i Uddevallatrakten.
7
Kungl. Maj. ts proposition nr t6 år 1965
Jag återkommer nu till frågan om behovet av kapitaltillskott till Uddevallavarvet
och hur detta kapitaltillskott bör ske. Som redan nämnts har de
kontrakt som varvet i likhet med övriga svenska varv tecknat efter år 1962
inte gett täckning för varvets kostnader. De uppskattade förlusterna på ingångna,
ännu ej fullgjorda fartygskontrakt svarar i stort sett mot förefintliga
reserver. Man måste räkna med att de beställningar, som behöver tas
för att trygga önskvärd sysselsättning vid varvet under åren 1967 1968
inte heller ger kostnadstäckning. De underskott som måste redovisas på
grund av dessa beställningar motiverar ett kapitaltillskott på 40 milj. kr.
Genom kapitaltillskottet och genom den andel Uddevallavarvet erhåller
av de föreslagna nya kreditgarantierna till varvsindustrin förbättras bolagets
likviditet. Bolaget får därigenom möjlighet att göra de investeringar
i byggnader och maskiner som är nödvändiga.
Det kapitaltillskott som nu bör tillföras Uddevallavarvet synes böra begränsas
till 40 milj. kr. Beträffande formen för kapitaltillskottet kan man
tänka sig olika lösningar. Som redan nämnts förutsättes i avtalet med Eriksberg
att eventuella förluster hos Uddevallavarvet skall täckas genom nedsättning
av aktiekapitalet, varefter detta ånyo påfylls genom nyteckning
av aktier till hälften vardera av aktieägarna. Avtalet förutsätter emellertid
att Eriksberg inte skall likviditetsmässigt belastas genom sådan nyteckning.
Detta innebär att Eriksberg på sätt skedde år 1963 skall erhålla särskilda
statliga kreditgarantier med belopp svarande mot det nytecknade aktiekapitalet.
Då förlustrisken hos Uddevallavarvet ligger hos staten — Eriksberg ager
som redan nämnts efter avtalstidens slut överlåta sina aktier till staten till
lägst nominella värdet — synes det mera praktiskt att erforderliga medel
tillskjutes av staten. Tillskottet bör ske på följande villkor. Staten skall äga
rätt till återbetalning av beloppet jämte sex procents årlig ränta in uppkommande
utdelningsbar vinst för bolaget innan utdelning får ske. Träder
bolaget i likvidation innan tillskottet blivit återbetalat, skall, sedan bolagets
Övriga skulder blivit betalda, tillskottet jämte ränta återbetalas av bolagets
tillgångar, innan någon utskiftning på aktierna får äga rum. Skulle fråga
uppkomma att värdera bolagets aktier innan beloppet är återbetalat är detta
givetvis att räkna som en bolagets skuld med hela kvarstående beloppet jämte
ränta. Med hänsyn till nu angivna villkor för kapitaltillskottet bör medelsanvisningen
ske under fonden för låneunderstöd.
Då någon vinst inte finns redovisad hos bolaget och inte heller kan påräknas
uppkomma under de närmaste åren, åligger det infe bolaget att uppta
ersättningsanspråket bland skulderna i den årliga balansräkningen. Anspråket
synes kunna redovisas inom linjen. Det tillskjutna beloppet bör i
bolagets räkenskaper upptas som en reserv för täckande av förluster.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1965
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
a) för Tillskott till Uddevallavarvet aktiebolag på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/65 under fonden
för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av
40 000 000 kr.,
b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti till ett sammanlagt belopp av högst
500 000 000 kr. till svensk varvsindustri på de villkor och
enligt de grunder som angivits i det föregående, samt
c) beträffande de år 1963 av riksdagen beslutade kreditgarantierna
godkänna de ändrade villkor och grunder
som angivits i det föregående.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Wettergren
*
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650186