Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

1

Nr 19

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa frågor
rörande älgjakt m. m.; given Stockholms slott den

22 januari 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avl&tande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas vissa överväganden rörande älgjakten. En
minskning av älgstammen anses motiverad inom vissa områden pa grund
av den betvdande skadegörelse som älgarna förorsakar. Försöksverksamhet
med reglerad älgjakt avses efter vissa ytterligare överväganden komma till
stånd i några län där intresse föreligger. Även uppmjukning av nuvarande
bestämmelser i fråga om s. k. licensjakt efter alg avses ske.

Förslag framläggs om ändrade bestämmelser för ersättningar pa grun
av älgskador och om höjning av avgiften för fällda algar.

Vidare berörs i propositionen frågorna om bevarandet av kronhjorten
samt om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare.

Slutligen föreslås, att principbeslut fattas att överföra tillsynen över jakten
och viltvården från domänstyrelsen till statens naturvårdsnamnd.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 19

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1965

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
22 januari 1965.

■ >>• m Vhl tit -''

Närvarande:

- O''! j} { • , V ''

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

- • •''•<< >U . f • r! *. ;''i • ,J4 - tf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor rörande
älgjakt m. m. samt anför.

I. Inledning

Genom beslut den 14 januari 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t cliefen
för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för utredning rörande
vissa särskilt angivna jaktlagstiftningsfrågor. Utredningen skulle även äga
uppta sådana spörsmål rörande jakträtt och jaktvård, som kunde uppkomma
under utredningsarbetet och som inte berörde grunderna för jaktlagstiftningen.

Med stöd av detta bemyndigande har tillkallats, såsom utredningsman
överdirektören G. A. Bouveng och såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens
andra kammare, småbrukaren N. A. Andersson, godsägaren, friherre
O. Bennet, ledamöterna av riksdagens andra kammare E. Jönsson i Ingemarsgården,
skogsinspektoren H. Larsson och numera framlidne förbundsordföranden
P. A. Sköldin samt byråchefen J. T. D. Wennmark och direktören
C. Wikström.

Utredningen, som antagit benämningen 1949 års jaktutredning, har den
21 februari 1964 avgett betänkandet Älgfrågan (SOU 1964: 11). Vid betänkandet
har fogats särskilda yttranden av herr Sköldin samt av herrar
Wennmark, Sköldin, Wikström och Bennet.

Över betänkandet har yttranden avgetts av statskontoret, riksrevisionsverket,
domänstyrelsen, skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen,
statens naturvårdsnämnd, samtliga länsstyrelser med undantag av länsstyrelsen
i Gotlands län, viltforskningsrådet, Svenska jägareförbundet, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Jägarnas riks -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

förbund och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund. Länsstyrelserna har
till sina yttranden fogat skrifter från bl. a. vissa jaktvårdsorganisationer.
Slutligen har en skrift i ärendet inkommit från A. Norman, Vilhelmina.

1961 års riksdag (JoU 30, rskr. 272) ansåg önskvärt att frågan om bevarande
av kronhjorten m. m. undersöktes. I anledning därav bemyndigade
Kungl. Maj :t den 26 maj 1961 chefen för jordbruksdepartementet att
tillkalla en sakkunnig för att utreda frågan om reservat för kronhjortar
in. in., varjämte uppdrogs åt viltforskningsrådet att företa undersökningar
rörande bl. a. möjligheterna att genom förebyggande åtgärder minska kronhjortens
skadegörelse på skog.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunnig landssekreteraren
O. Hulterström. Utredningen, som antagit benämningen 1961
års kronhjortsutredning, har den 2 juni 1964 avlämnat betänkandet Kronhjortsreservat
m. m. (SOU 1964: 23).

Över betänkandet hav yttranden avgetts av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens naturvårdsnamnd,
styrelsen för skogshögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt, länsstyrelsen
i Malmöhus län, viltforskningsrådet, Svenska jägareförbundet och
Riksförbundet Landsbygdens folk. Vidare har landshövdingen i Malmöhus
län inkommit med skrivelse i ämnet.

II. Älgjaktens organisation

Gällande bestämmelser m. m. Älg får jagas dels under allmän jakttid, dels
under särskild jakttid. Jakttiderna regleras dels i jaktstadgan den 3 juni
1938 (nr 279), dels i årliga kungörelser om fridlysning av vissa djurarter,
den senaste utfärdad den 21 maj 1964 (nr 120). I Norrland samt i de fem
i nordvästra Dalarna belägna kommunerna Älvdalen, Lima, Transtrand,
Särna och Idre äger jakten rum i september, som regel med början månadens
andra måndag. I övriga delar av landet börjar jakten regelmässigt
andra måndagen i oktober. Under den allmänna jakten gäller förbud att fälla
årskalv efter älg utom i vissa länsområden. Den allmänna jakttidens
längd varierar för landets olika delar i allmänhet mellan två och sex dagai.
Länsstyrelsen kan på förslag av s. k. älgskadenämnd utsträcka den allmänna
jakttiden med högst tio söckendagar i områden där särskilda åtgärder
är nödvändiga för att hålla efter älgstammen. Länsstyrelsen kan under sådana
förhållanden också medge att årskalv efter älg får fällas under allmän
jakttid.

Bestämmelserna om jakt efter älg under särskild tid, s. k. licensjakt,
återfinns i 15 och 16 §§ jaktstadgan. Licens lämnas av domänstyrelsen beträffande
kronans marker och i fråga om al 1 annan mark av länsstyrelsen.
Till grund för licensgivningen beträffande den normala licensjakten liggei

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

främst jaktvardsskäl. Jakttiden, som normalt kan uppgå till högst en månad,
får som regel inte börja tidigare än första dagen för den allmänna
jakten. En särskild form av licensjakt är den s. k. havreälgjakten, vilken
är avsedd att minska älgarnas skadegörelse på odlad mark. Havreälgjakten
tår företas på annan tid av året än normal licensjakt men får inte bedrivas
annorstädes än på eller i omedelbar närhet av åker. Om den växande skogen
tillfogats mera omfattande skador av älg, kan licens meddelas för längre
tid än en månad. Vidare kan licens innefatta rätt att fälla årskalv. Område,
där lövskogsbruk av större betydenhet drivs, kan förklaras för lövskogsområde
av länsstyrelsen. Inom sådant område äger den jaktberättigade
fälla älg under hela året.

Utvecklingen av älgstammen och den årliga avskjutningen framgår av
följande tabeller.

Antal älgar

1945 ................ca 47 000

1953 ................ca 90 000

1961/62 ..............ca 120 000

Antal fällda älgar

1947 .................... 12 937

1957 .................... 26 015

1962 .................... 31 298

1963 .................... 31 241

1964 .................... i29 731

Utredningens förslag. Till grund för sina förslag beträffande älgjaktens
organisation lägger utredningen tre huvudfaktorer.

Främst bör eftersträvas en stark älgstam, som dock inte bör tillåtas
växa till sådan storlek, att den tillfogar jordbruk eller skogsskötsel avsevärd
skada. Vidare bör älgstammen beskattas på ett biologiskt riktigt sätt
för att få god kvalitet. Slutligen måste jakten utövas humant gentemot villebrådet
och stå under sådan ledning att olycksfall förebyggs.

Utredningen anför vidare, att länsstyrelsen måste ha tillräcklig överblick
över älgstammens tillstånd och fördelning för att kunna handha älgvården
i länet och svara för avvägningen mellan älgstammens storlek och
dess skadegörelse. Det är enligt utredningen inte nog med de kunskaper
länsstyrelsen i dessa avseenden erhåller beträffande områden, där licensjakt
bedrivs. Den allmänna jakten utgör en faktor, till vars oberäkneliga
utfall hänsyn alltid måste tas vid licensgivningen. Detta har bl. a. medverkat
till för låg avskjutning. Man kan alltså inte, enligt utredningen,
göra en riktig avvägning mellan älgstammens storlek och dess skadegörelse
endast genom en punktvis reglerad avskjutning, utan hela länet
måste komma med i bedömningen.

Till grund för sina förslag om reglerad älgjakt har utredningen bl. a.
lagt en utredning, benämnd 1955 års omarbetade älgbetänkande, utarbetad
av en inom Svenska jägareförbundet utsedd älgjaktkommitté. De i detta
betänkande framlagda förslagen är i huvudsak följande.

1 Preliminär uppgift.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Kommittén föreslår att den allmänna jakttiden slopas och att all algjakt
blir beroende av särskilt tillstånd, vilket i princip skall kunna erhallas av
envar jakträttsinnehavare. Sådant tillstånd skall förutsätta ej blott att
vederbörande mark godkänts utan även att ansvarig jaktledare utsetts tor
varje älgjaktområde. Denne skall bl. a. tillse att jaktdeltagarna ager godtagbar
skjutskicklighet och använder sig av vapen och ammunition, som

är lämpliga för älgjakt. . , .

Målet för den reglerade jakten är att alla landets algmarker indelas i
älgjaktområden, vilka emellertid inte bör tillkomma tvångsvis utan pa tn I

varje kommun, där älg förekommer, bör tillsättas en älgnämnd till
vilken alla ansökningar om tillstånd till älgjakt inom kommunen inges.
Älgnämnden skall väl känna till samtliga älgjakten berörande problem
inom kommunen. Den skall beräkna hur stor avskjutningen lämpligen bor
vara och se till att indelningen i älgjaktområden blir ändamålsenlig. Sannolikt
kommer älgjaktområdena — bortsett från storre agoinnehav oen
jaktvårdsområden där licens jakt hittills bedrivits att bildas av de marker,
där de jaktberättigade brukat sammansluta sig i jaktlag. Jakträttsinnehavare,
som inte tillhör någon av dessa grupper och som anda vill utöva
älgjakt, bör genom nämndens medverkan genom överenskommelse
kunna få sin mark ansluten till lämpliga älgjaktområden, bor varje algjaktområde
skall nämnden föreslå vilket antal älgar som skall la tallas.

Varje älgnämnd skall ha fem ledamöter. Kostnaderna for nämndernas
verksamhet skall bestridas ur älgskadefonderna. o

Ärendena skall enligt kommitténs förslag handläggas pa följande satt.
Älgnämnderna översänder de inkomna ansökningarna om tillstånd till algjakt
jämte egna yttranden till länsjaktvårdsföreningen. Efter granskning
avger länsjaktvårdsföreningen till länsstyrelsen förslag rörande jakttidens
längd och det högsta antal älgar, som må fallas inom länet. Sedan länsstyrelsen
fattat beslut i ärendet prövar länsjaktvårdsföreningen vilka algjaktsområden,
som kan godkännas, och hur många älgar som skall fa skjutas
inom varje område. I god tid före algjaktens början tillställs sökandena
beslutet. Den som är missnöjd med länsjaktvårdsföremngens beslut kan anföra
besvär över detta hos länsstyrelsen.

Avskjutningens storlek skall bestämmas med hänsyn främst tillförekomsten
av älg i markerna samt behovet ur skogsvårds- och jordbrukssynpunkt
att nedbringa älgstammen. Jakttiden, som i regel bor omfatta
högst trettio dagar, bör kunna uppdelas i två skilda perioder. Under sonoch
helgdagar, som infaller under jakttiden, bör jakt i regel vara förbjuden
Med hänsyn till den reglerade avskjutning som föreslås föreligger
inte längre något behov att generellt förbjuda fällande av arskalv.

Vad kommittén sålunda föreslagit avser den skola trada i stallet för
den jakt som f. n. bedrivs under allmän jakttid och pa grund av licens
enligt 15 § jaktstadgan. Vad beträffar nuvarande bestämmelser i 16 §
jaktstadgan föreslås inte några genomgripande förändringar Särskilda tillstånd
skall således i fortsättningen kunna meddelas för tal ande av havreälgar
och skogsskadeälgar. Däremot har vad som nu stadgats om lövskogsområden
strukits. Det har nämligen visat sig, att dessa bestämmelser varit
mindre lyckliga. , , ,. ,,

För att undanröja möjligheter till spekulation forcslas, att g
fälls efter föreläggande eller förordnande jämlikt 24 § jaktlagen alltid skall

tillfalla kronan.

it

llihang till riksdagens protokoll 1965. I samt. Nr 19

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Kommittén föreslår slutligen en övergångstid, under vilken det nya systemet
prövas i några län och licensjakten uppmuntras i övriga delar av
landet.

Utredningen framhåller, att den såsom förberedande åtgärd till försök
med reglerad älgjakt bett Svenska jägareförbundet att inkomma med förslag
till försökslän för reglerad jakt. I anledning härav har jägareförbundet
inkommit med en skrivelse till utredningen.

Av innehållet i nämnda skrivelse anför utredningen bl. a. följande.

Förbundet har remitterat utredningens begäran till samtliga av älgfrågan
berörda länsjaktvårdsföreningar. Föreningarna i Kronobergs, Västmanlands,
Gävieborgs och Jämtlands län har förklarat sig villiga att genomföra
försök. Föreningarna i Värmlands och Kopparbergs län har ännu inte
tagit slutlig ställning till frågan. Övriga föreningar har avböjt försöksverksamhet.
Da handläggningen av ärendet inom Gävleborgs läns jaktvårdsförening
inte skett i enlighet med förbundets anvisningar och det är tveksamt
huruvida föreningens förklaring omfattas av en tillräcklig majoritet,
vilket däremot torde vara fallet inom Kronobergs, Västmanlands och
Jamtlands län, föreslår förbundet att försök med reglerad jakt kommer
till utförande i sistnämnda tre län. Förbundet föreslår vidare att varje
annat län, där länsjaktvårdsföreningen med en betryggande majoritet bland
de direkt anslutna medlemmarna gör framställning om försöksverksamhet,
utses till försökslän, oaktat antalet sådana län därigenom kan bli större
an det av jaktutredningen angivna.

I fråga om försökets genomförande anser förbundet, att all älgjakt bör
vara reglerad. Regleringen måste emellertid utformas på ett sådant sätt,
att ingens jakträtt träds för när. Att skapa ett licenssystem, som utan inskränkningar
i jakträtten tillgodoser biologiska synpunkter och skogsnäringens
och lantbrukets intressen, kräver försöksverksamhet inom särskilda
älgjaktområden. Det är sannolikt att utan ändring av målsättningen
delvis olika bestämmelser måste tillämpas i olika län. Oberoende av bestämmelsernas
utformning i övrigt måste två ting vara grundläggande
nämligen att jakträtten skall bevaras intakt och älgjakten bedrivas endast
som hcensjakt. 1 övrigt bör bestämmandet över älgjakten decentraliseras
sa långt detta är möjligt, d. v. s. detaljutformningen av licensbestämmelserna
för försöksverksamheten överlämnas åt länsstyrelserna i samråd med
vederbörande länsjaktvårdsföreningar. Försöksverksamheten skall följas
no§Sra|jt och från varje försökslän skall redogörelse årligen avges snarast
möjligt efter älgjaktsäsongen. Förbundet påtar sig uppgiften att infordra
och sammanställa berörda länsjaktvårdsföreningars redogörelser
samt att göra motsvarande bearbetning av länsstyrelsernas berättelser, därest
sådana skall ifrågakomma.

Förbundet anför vidare, att det är väl medvetet om att övergång till uteslutande
reglerad älgjakt kommer att möta visst motstånd och ait ett antal
jakträttsinnehavare kommer att vägra anslutning av sina marker till
älgjaktområde. Dessa jakträttsinnehavare får uppenbarligen inte berövas
sin jakträtt. Om försöksverksamheten, vilken bör pågå under åtminstone
tie år, skall ge ett tillförlitligt resultat är det emellertid nödvändigt att
reglera jakträtten även för dem, som avböjer medverkan i försöksverksamheten.
Detta får dock inte ske på så sätt att dessa jakträttsinnehavare
favoriseras genom att få bedriva ett slags allmän jakt efter älg. Ett sådant

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

medgivande skulle förrycka försöket. Om därför en jakträttsinnehavare avböjer
att ansluta sina marker till licensområde men förfogar över marker,
vilka enligt länsstyrelsens bedömning är väl arronderade och av tillräcklig
storlek, skall dessa marker kunna förklaras utgöra ett älgjaktområde. Förbundet
uttalar att de krav som hittills uppställts beträffande minimiareal
för älglicensområde måste mildras avsevärt. Även vid ett sådant mindre
restriktivt betraktelsesätt skall givetvis det antal älgar, som får fällas på
varje älgjaktområde, bestämmas med hänsyn till areal, arrondering och
älgbestånd.

Om innehavare av jakträtt på marker, som ej kan förklaras utgöra eget
älgjaktområde, vägrar att ansluta sina marker till licensområde, bör han
enligt förbundet efter därom gjord ansökan kunna meddelas tillstånd att
fälla en älg under del av den särskilda jakttiden, omfattande en sammanhängande
tid av högst sex dagar. Förfogar sådan jakträttsinnehavare över
flera skilda markområden, av vilka intet fyller fordringarna på särskilt
älglicensområde, kan han uppenbarligen inte få tillstånd att fälla en älg
på varje område utan tilldelas endast en älg på den samlade arealen.

Det kan vidare tänkas inträffa, anför förbundet, att jakträttsinnehavare
av olika anledningar, exempelvis markernas belägenhet m. in. eller
rent personliga förhållanden, vägras att ansluta sina marker till älgjaktområde.
Därvid skall i första hand undersökas, om markerna i fråga kan
förklaras utgöra särskilt älglicensområde, samt i andra hand, om överenskommelse
om anslutning kan träffas. Där utestängandet uppenbarligen är
utan saklig grund och överenskommelse ej kan träffas, bör länsstyrelsen
vara behörig att efter noggrann prövning av föreliggande omständigheter
förordna, att den avvisade, såsom eget licensområde otillräckliga marken
skall anslutas till älgjaktområdet. Slutligen skall länsstyrelsen kunna medge
den utestängde rätt alt fälla en älg under förkortad särskild jakttid.

Utredningen har den uppfattningen, att en helt reglerad avskjutning kan
lösa de problem som älgfrågan innesluter. En sådan ordning är emellertid
helt oprövad i vårt land. Utredningen finner det därför synnerligen
angeläget att en försöksverksamhet med sådan reglerad avskjutning kommer
till stånd.

Utredningen föreslår därför att länsstyrelserna i Kronobergs, Västmanlands
och Jämtlands län bemyndigas verka för att länets jaktvårdsförening
i samarbete med älgskadenämnden fortsätter förberedelserna för övergång
till försöksverksamhet med helt reglerad avskjutning. Länsstyrelserna i
övriga län bör bemyndigas att — så snart betryggande majoritet finns
bland vederbörande länsjaktvårdsförenings direkt anslutna medlemmar för
övergång till försöksverksamhet med helt reglerad avskjutning — besluta
om organisationsarbetets igångsättande enligt plan som länsstyrelsen finner
vara mest lämpad för länet. Då organisationsarbetet i länet är slutfört
skall länsstyrelsen göra anmälan därom till Kungl. Maj:t, som då bör ta
upp frågan om fridlysning av älgen i länet.

Utredningen förordar vidare att länsstyrelserna anmodas verka för ett
bättre utnyttjande av möjligheten till den punktvis reglerade avskjutning,
som licensjakten innebär. Kraven på licensområdenas storlek in. in. bör
därvid kunna modifieras något.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1965

Slutligen hemställer utredningen, att erforderliga medel ställs till Svenska
jägareförbundets förfogande för att möjliggöra det organisationsarbete, som
försöksverksamheten pålägger länsföreningarna. Någon författningsändring
synes, enligt utredningens mening, inte vara erforderlig i nuvarande läge.

III. Älgavgifterna

Gällande bestämmelser m. m. För att få medel att ersätta skador, som
förorsakas av älg, bl. a. på gröda, uttas en älgavgift.

Enligt bestämmelserna i kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om älgavgifter
m. m. skall för varje fälld älg erläggas en av Kungl. Maj :t bestämd
avgift på lägst 15 och högst 100 kr. Avgifterna skall erläggas till länsstyrelsen
och sammanföras länsvis till älgskadefonder. Av de medel som inflyter
till en sådan fond skall viss av Kungl. Maj:t bestämd del, högst tio
procent, föras till en för samtliga län gemensam regleringsfond. Älgskadefonden
förvaltas av vederbörande länsstyrelse medan regleringsfonden förvaltas
av statskontoret. Älgavgifternas storlek inom olika län samt regleringsfondens
utgifter och inkomster under de senare budgetåren framgår
av följande tabeller.

Älgavgifter för budgetåren 1961/62—1963/64

För

För annan älg som fällts under

årskalv

allmän

särskild

jakttid

jakttid

De fem norrlandslänen jämte Kopparbergs län

15

15

30

Värmlands län........................

25

30

45

Stockholms län och stad ..............

25

35

50

Malmöhus län..........................

25

40

55

Uppsala, Södermanlands och Kalmar län....

35

50

65

Västmanlands län ......................

40

65

80

Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Älvs-

borgs län..........................

45

75

90

Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristi-

anstads, Hallands, Skaraborgs och Örebro

län ..........................

50

85

100

Ä Ig skader egleringsf onden

Budgetår

Ingående

behållning

Inkomster

Utgifter

1958/59 .......

....... 370 454:15

117 017: 17

110 018: 50

1959/60 .......

....... 377 452: 82

149 428: 55

11 919: 25

1960/61 .......

....... 514 962:12

116 655: 48

33 328: 58

1961/62 .......

....... 598 289: 02

145 789: 84

86 005: —

1962/63 .......

....... 658 073: 86

133 505: 97

283 204: —

1963/64 .......

....... 508 379: 83

124 999: 20

494 379: 03

9

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1965

Ur älgskadefonden ulgår ersättning för skada som förorsakats av alg inom
länet. I den mån fondens medel räcker till, kan bidrag beviljas aven
till åtgärder för att förebygga älgskador och till jaktvårdsändamål. Om algskadefonden
inte förslår kan Kungl. Maj :t efter förslag av lansstyrelsen
bestämma att medel skall överföras till denna fond från regleringsfonden.

Beslut om bidrag till jaktvårdsändamål ur älgskadefonden fattas likaså
av Kungl. Maj :t medan övriga beslut om bidrag från fonden meddelas av
vederbörande länsstyrelse.

I samband med att älgavgifter erläggs till vederbörande länsstyrelse skall
uppges det antal älgar som jakträttsinnehavaren fällt inom lanet. Innehas
jakträtten av flera, är var och en av dessa ansvarig for att denna skyldighet

fullgörs. .

Ersättning kan beviljas innehavare av mindre brukningsdel for algs a dor

på växande eller avmejad men inte inbärgad gröda om denne inte genom
att tillgodogöra sig jakträtt eller eljest kunnat hålla sig skadeslös. Den
vars brukningsdel omfattar mer än 20 hektar odlad jord eller 200 hektar
annan jord kan få ersättning endast om särskilda skäl föreligger. Ersättning
kan även utgå för älgskador på fruktodling eller annan trädgårdsodling
med därtill hörande särskilda anläggningar. Skadan får inte vara av
ringa beskaffenhet eller ha kunnat förebyggas genom rimliga åtgärder från
den skadelidandes sida.

För värdering av älgskador skall inom varje kommun där sådana skador
kan befaras uppkomma finnas två gode män. Den ene skall vara nämndemän,
ägodelningsnämndeman, god man vid lantmäteriförrattmng, tjänstemän
vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse, polisman eller ordförande
i kommunalnämnd.

Den som gör anspråk på älgskadeersättning skall snarast låta gode mannen
syna och värdera skadan och inom fjorton dagar efter det att denna
skedde inge ansökning om ersättning. Vid ansökningen skall fogas varderingsinstrument
och de handlingar i övrigt som sökanden önskar aberopa.

Den som underlåter att uppge antalet fällda älgar eller lämnar oriktiga
uppgifter skall straffas med dagsböter samt förpliktas att betala högsta algavgift.
Också den som döms för olaga eller olovlig jakt, varvid alg blivit

fälld, skall förpliktas utge sådan älgavgift.

Inom landstingsområde, där älgskador förekommer i större omfattning,
skall länsstyrelsen enligt 15 § 4 mom. jaktstadgan utse eu älgskadenamnd
bestående av tre personer. Nämnden har till uppgift att folja förekomsten
av älgskador och att lägga fram förslag till åtgärder för att förebygga sådana
skador samt att i övrigt biträda länsstyrelsen i hithörande frågor. Forsla»
av nämnden förutsätts bl. a. för beslut av länsstyrelsen att utstracka
den allmänna jakttiden för älg med högst tio söckendagar. Älgskadenamnder
har tillsatts i samtliga län med undantag av Hallands lan.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Utredningens förslag. Utredningen föreslår till en början vissa ändringar

I frfga °m viUk0ren för att erhålla älgskadeersättning. Bl. a. föreslås att
retsen av ersattmngsberättigade vidgas genom att arealgränsen för odlad
jord hojs från 20 till 30 hektar. Innehavare av större enheter bör dock
fortfarande kunna få ersättning om särskilda skäl föreligger. Ersättningen
skall därvid reduceras i förhållande till vederbörandes innehav av odlad
jord over 30 hektar. Slutligen föreslås att den skadelidande skall ha att stå

självrisk på 100 kr. Såsom motiv för dessa förslag anförs i betänkandet i
huvudsak.

«^yti''e-dniinfft=iarfÖr att det kan antas att man när högsta arealgränsen för
d afd J0.yd 1951 fastställdes till 20 hektar avsåg att knyta ersättningsrätten
l.hlmdJ jordbruk. Ltredmngen finner den pågående utvecklingen inom

^r att^O hektar^"11 starkt m°*iv för en höjning av arealgränsen och angräns.
1 30 h k baSt anSlUteF tlU den angivna grunden för gällande areal Beträffande

forslaget att reducera ersättningen i förhållande till innehavet
av odlad jord over 30 hektar anför utredningen, att större innehav
av odlad jord i allmänhet gör det lättare att bära inträffade älgskador Ut SreSl

T r,V aue’ att möJlighelen för innehavaren att genom
jakt erhålla ekonomisk och annan kompensation som regel står i relation

h ™arkens stoi''lek. Enligt utredningens mening bör länsstyrelsen utforma
en för lanet genereUt gällande regel för reduceringen me/hänsyn till de
särskilda forhållandena inom länet. y

J]TSlfget att..e1nV?r som gör anspråk på ersättning ur älgskadefonden
ka ®ta VISS självrisk motiveras med att man på detta område måste ha
en enhetlig och lattadmmistrerad ordning som samtidigt effektivt förebv<*-ger ansökningar avseende småbelopp.

Självriskbeloppet finner utredningen inte kunna sättas lägre än 100 kr
Utredningen anser det dock vara ändamålsenligt att man redan från början

dSrf WH8 al0t ymnigare penningvärdeförändring. Beloppet 100 kr. bör
darfor galla såvida Kungl. Maj :t ej bestämmer annat.

Även i fråga om värderingsförfarandet lägger utredningen fram vissa förs
ag tiedningen föreslår, att det inom kommunen skall finnas gode män
i det antal länsstyrelsen finner nödvändigt på grund av kommunens utsträckning.
Det är därjämte enligt utredningen av betydelse att samtliga
ar fortrogna med skördeuppskattning eller eljest med jordbruk eller trädgårdsskötsel.
Jaktutredningen förordar vidare, att länsstyrelserna rekommenderas
samla gode männen till instruktionsdagar samt bereda älgskadenamnderna
i angränsande län tillfälle att sammanträffa för överläggningar
Utredningen föreslår vidare, att ersättning för värderingskostnader i fort 7

,“!??“ SkaU Utgä tU1 den skadelidande av medel ur älgskadefonden i
de fall då skadeersättning beviljas. Utredningen framhåller, att nuvarande
praxis att sökanden själv står för värderingskostnaden måste anses otillfredsställande
både principiellt och ur billighetssynpunkt.

Beträffande algavgifterna föreslår utredningen vissa ändringar. Enligt
orslaget bor algavgift uttas med lägst 30 kr. och högst 200 kr. per fälld älg.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Befogenheten att fastställa älgavgiften föreslås överflyttad från Kungl.
Maj :t till länsstyrelserna. Vidare föreslår utredningen, att länsstyrelserna,
efter Kungl. Maj:ts medgivande, skall för visst jaktår få ta ut högre algavgift
än 200 kr., när synnerliga skäl föreligger. I betänkandet anförs som
motiv för dessa förslag i sammandrag följande.

När dessa förslag utformats har utredningen främst beaktat två synpunkter.
Avgifterna måste dels anpassas till nuvarande penningvärde, dels
möjliggöra balans mellan inflvtande avgifter och godkända skadeersättningsanspråk
i samtliga län. Det måste enligt utredningens mening finnas
möjlighet att bestämma avgifterna så att anspråk på bidrag från regleringsfonden
inte blir en för länet permanent företeelse.

Vad beträffar älgskadefondernas ekonomi anför utredningen, att laget
i vissa län måste betecknas såsom otillfredsställande. Även om man inte
skulle vidga kretsen av ersättningsberättigade blir det ofrånkomligt att
söka få bättre balans mellan älgavgifter och skadeersättningar. Risk föreligger
annars för att inte heller regleringsfonden kommer att förslå i lang I

fråga om förslaget att länsstyrelserna skall få fastställa älgavgifter erinrar
utredningen om att 1951 års riksdag godtagit två huvudprinciper rörande
älgskadefrågorna, nämligen dels att sådana mindre jordbrukare som
inte genom jakt kan få kompensation för älgskador i stället bör erhålla
full ersättning i pengar, dels att varje län självt bör bära sina älgskador.
Dessa principer finner utredningen alltjämt bärande och tillämpbara. Om
länsstyrelsen i samarbete med älgskadenämnd och länsjaktvårdsföremng
påläggs ansvaret för att länets älgskadeproblem blir behandlade i enlighet
med nämnda huvudprinciper anser utredningen att länsstyrelsen även bör
besluta om storleken av de älgavgifter som — inom en fastställd ram
bör uttas i länet.

Såsom motiv för sitt förslag att högre älgavgift än 200 kr. skall kunna
uttas då synnerliga skäl föreligger anför utredningen, att det f. n. är ogöiligt
att förutse utvecklingen vare sig av älgvärdena eller priserna på de
grödor och andra produkter, som skadas av älg. .....

Vidare föreslår utredningen, att älgavgifterna skall fastställas i lan med
mer betydande älgskador årligen men i övrigt för en treårsperiod. Beslut
härom bör kungöras i god tid, lämpligen före den 1 april, då licensansökan
skall vara inlämnad.

I detta sammanhang berör utredningen även frågan om älgavgift böi uttas
med olika belopp under allmän och under särskild jakttid. Utredningen
anför därvid att skillnaden mellan avgiften för älg, fälld under allmän jakttid,
och avgiften för älg, som fälls under särskild jakttid, inte får göras
större än vad som tillämpats alltsedan 1938, dvs. 15 kr. Enligt utredningens
åsikt bör länsstyrelserna få avgöra om över lnivud eu högre avgift skall
uttas för älgar, som fälls under liccnsjakt.

Även i fråga om regleringsfonden föreslår utredningen vissa ändringar.
Enligt gällande kungörelse om älgavgifter in. in. kan regleringsfonden användas
endast till att förstärka älgskadefond, vars tillgångar inte räcker till

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1905

att ersätta inträffade älgskador. Utredningen föreslår nu att Kungl. Maj:t
skall äga bestämma om bidrag ur regleringsfonden även för åtgärder till
att förebygga älgskador och för jaktvårdsändamål inom län, vars älgskadefond
redovisar underskott.

Det kan enligt utredningens mening inte vara riktigt att åtgärder, som
skapar bättre underlag för bedömning av älgavskjutningen eller bidrar till
en humanisering av älgjakten, inte skall kunna genomföras av brist på
medel. Vad särskilt beträffar de humanitära intressena erinrar utredningen
om att sedan den 1 juli 1961 avlagt godkänt prov för älgskyttemärke
ar ett obligatoriskt krav för tillstånd att inneha älgvapen eller tillfälligt lån
av dylikt vapen. En någorlunda bekväm tillgång till älgskyttebanor anses
därför vara nödvändig.

I övrigt föreslår utredningen att liksom nu viss av Kungl. Maj:t bestämd
del av de till älgskadefond inflytande älgavgifterna skall föras till en för
samtliga län gemensam regleringsfond. Fonden bör liksom nu förvaltas av
statskontoret och stå till Kungl. Maj :ts förfogande för de föreslagna ändamålen.
Liksom nu bör enligt utredningens mening högst tio procent av de
inflytande älgavgifterna avsättas till regleringsfonden.

Utredningen berör även frågan om ersättning för skador, som uppkommit
på motorfordon vid sammanstötning med älg. F. n. upptas och prövas
sådana ansökningar av Kungl. Maj:t från fall till fall och bidrag utgår
ur jaktvårdsfonden. Utredningen konstaterar att det är betydande belopp
som härigenom belastar denna fond. Sålunda bifölls under budgetåret
1962/63 152 ansökningar till ett sammanlagt belopp av 92 325 kr. Utredningen
finner att bidragsgivningen bör fortsätta men ifrågasätter om man
för dessa bidrag skall anlita jaktvårdsfonden. Utredningen föreslår, att
bidrag i stället skall utgå ur älgskadefonden i det län, där sammanstötningen
inträffat, eller, om denna fond visar brist, ur regleringsfonden. Utredningen
förutsätter därvid, att nuvarande restriktiva bedömning av bidragsansökningarna
alltjämt kommer att tillämpas.

Slutligen har utredningen tagit upp frågan om ersättning för älgskador
på annat än gröda eller trädgårdsodling. Härom anför utredningen bl. a.
följande.

Utredningen finner det inte vara möjligt av praktiska och ekonomiska
skal att mfora en allmän rätt till ersättning för älgskador på skog. Om synnerliga
skäl föreligger bör emellertid enligt utredningens mening Kungl.
Maj :t kunna lämna bidrag ur regleringsfonden för älgskador på skogsodling.
Som ett exempel nämner utredningen älgskador på skogsodlingar, belägna
på svarföryngrade marker inom landets nordliga delar.

Särskilda yttranden har avgivits av herr Sköldin rörande arealgränsen
samt av herrar Wennmark, Sköldin, Wikström och Bennet rörande ersättning
för älgskador på skog.

Enligt Sköldins mening är det oriktigt att föreslå en arealhöjning i ett
läge, då en betydande avgiftshöjning i flera län är nödvändig för att skapa

13

Kungl. May.ts proposition nr 19 år 1965

balans i dessa läns älgskadefonder redan vid nuvarande arealgräns. Förslaget
om arealhöjning synes därför åstadkomma ännu flera bristlän. Sköldin
förordar därför oförändrade arealgränser.

Enligt Wennmark in. fl. är det framlagda förslaget beträffande ersättning
för älgskador på skogsodling principiellt betänkligt. Någon utredning
om förslagets ekonomiska betydelse finns ej. På grund härav framhålls afl
hittills gällande undantagslösa princip bör bibehållas.

IV. Remissyttranden

Bland de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över utredningens
förslag, råder allmän enighet om behovet av åtgärder i älgfrågan.

I fråga om älgjaktens organisation har flertalet remissinstanser
tillstyrkt principen om övergång till reglerad älgjakt. Invändningar har
dock rests mot förslaget att övriga län skall kunna övergå till försöksverksamhet
innan resultatet av denna verksamhet i de tre försökslänen framkommit.
Några myndigheter har varit kritiska mot eller helt avstyrkt förslaget.

Enligt statskontoret synes väsentliga fördelar vara förbundna med reglerad
jakt och ämbetsverket framhåller de administrativa fördelar, som bör
följa med den förutsatta organisationen av älgjakten i fråga om bl. a. uppbörden
av älgavgifterna. Domänstijrelsen framhåller, att det är önskvärt att
även något län eller del av län i övre Norrland kommer med i försöksverksamheten.
Vidare framhåller styrelsen angelägenheten av att den beträttande
egen mark får behålla befogenheten att besluta om avskjutningens
storlek. I licensoinråde, där marken är delad mellan domänverket och andra,
bör länsstyrelsen äga rätt att besluta. Styrelsen anser emellertid, att representant
för domänverket bör kallas att delta i älgskadenämndens och länsjaktvårdsföreningens
sammanträden, då avskjutningens storlek inom sådana
områden skall bestämmas. Skogsstyrelsen anför att, då jakttiden vid
reglerad älgjakt kan utsträckas över en relativt lång tidsperiod, allmänheten
bör varnas genom t. ex. varningsskyltar. Statens nät ur vård snämnd hävdar,
att ingen älgjakt bör äga rum under lördagar och söndagar. Länsstyrelsen i
Kronobergs län anför, att en jakträttsinnehavare som vägrar att ansluta sig
till älgjaktområde inte bör få särskilt tillstånd att fälla älg.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter, om tillräckliga skäl föreligger
alt på sätt utredningen föreslagit ändra det nuvarande systemet för älgjaktens
bedrivande. Den av utredningen uppställda målsättningen bör i allt väsentligt
kunna uppnås utan reglerad avskjutning. Enligt länsstyrelsen innebär
förslaget väsentliga intrång i den fria jakträtt, som tillkommer mark -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

ägarna. Förslaget innebär vidare, att möjligheterna att få delta i älgjakt försvåras
för de jägare, som saknar jaktmarker.

Sveriges lantbruksförbund uttalar att förbundet i och för sig inte har
någon erinran mot att försöksverksamhet påbörjas i de tre angivna länen
men att redogörelse bör lämnas för de under försöksperioden vunna erfarenheterna
och att tillfälle bör beredas att yttra sig över det slutliga förslag
som kommer att framläggas. Liknande synpunkter framförs av flertalet
länsstyrelser.

Att fragan pa nytt bör tas upp efter tillräcklig försökstid betonas av
Riksförbundet Landsbygdens folk, som med hänsyn till att förarbetena till
försöksverksamhet påbörjats inte vill motsätta sig en sådan. Förbundet finner
emellertid utredningens förslag inte vara tillräckligt väl underbyggt
och anför härom bl. a. följande.

Korta jakttider för den allmänna älgjakten och stränga bestämmelser
rörande licensjaklens utövande är med bestämdhet grundorsakerna till älgstammens
starka tillväxt. Om man Irån myndigheternas sida intar en annan
hållning, torde älgslammen snabbt kunna nedbringas utan några särskilda
kostnader eller svårigheter. Kostnaderna för att länsstyrelserna skall få en
bättre uppfattning om älgstammens storlek måste vara i proportion till fördelarna.
Det synes förbundet som om utredningen helt bortsett från kostnadsfrågan
i alla avseenden vid genomförandet av organisationen och nöjt
sig med att hemställa, att erforderliga medel måtte ställas till Svenska jägareförbundets
förfogande.

Utredningens uppfattning att älgjaktområdena skall kunna byggas upp
på frivillig anslutning synes orealistisk. Visserligen framhålls av utredningen
att någon tvångsanslutning inte avses och att ingen skall berövas sin
jakträtt, om han inte vill jaga på det sätt länsstyrelsen bestämmer. Detta
innebär också ett tvång och att avstå från att utöva älgjakt för att slippa
ingå i ett älgjaktomrade är också ett tvång. De försökslän som uttagits har
tillkommit genom att majoriteten av medlemmar, direkt anslutna till länsjakt\årdsföreningar,
har uttalat sig härför. Vad övriga delen av länets jägare
ansett är obekant. Även detta förhållande torde innebära en tvångssituation.

Förbundet uttalar slutligen sin förvåning över att utredningen inte velat
basera älgjaktens ordnande på en fortsatt utbyggnad av jaktvårdsområdena.
Inom ett jaktvårdsområde skulle praktiskt taget alla problem kunna lösas,
som den föreslagna formen lämnar olösta eller otillfredsställande lösta.

Jägarnas riksförbund avstyrker till alla delar förslaget om reglerad älgjakt.
Erfarenheten visar att älgvård är möjlig även där man använder sig av
enbart allmän jakt. Utredningens förslag innebär, enligt förbundet, ett stort
ingrepp i de små markägarnas och de marklösas rätt till älgjakt. Alla tillgängliga
resurser bör sättas in på att göra jaktvårdsområdena mera demokratiska
och tilltalande i stället för att införa älgjaktområden. Enligt förbundets
mening är större delen av landets jägare emot reglerad jakt.

Slutligen har domänstyrelsen och länsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län anmärkt, att i de delar av norra Sverige, där samerna har
tillerkänts jakträtt, denna rätt skapar hinder för att genomföra en reglerad

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1965

älgjakt. Då älgskadeproblemet hör till det mest bekymmersamma inom övre
lappmarkens skogsland, synes det angeläget att detta spörsmål får en tillfredsställande
lösning vid blivande revidering av renbeteslagen.

De ändringar, som utredningen föreslagit i fråga om älgavgiften,
har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Vissa kompletterande
synpunkter anförs dock i åtskilliga yttranden.

Vad beträffar villkoren för att få älgskadeersättning anför lantbruksstyrelsen,
att genom den föreslagna höjningen av arealgränsen 92 procent
av brukningsenheterna kommer att bli ersättningsberättigade och att det
för de återstående aldrig torde bli tal om någon ersättning eftersom dessa
större brukningsenheter antingen är belägna i utpräglade jordbruksområden,
som inte berörs av älgskador, eller har möjlighet att kompensera skador
genom att tillgodogöra sig jakträtt. Styrelsen föreslår därför, att arealgränsen
för odlad jord helt slopas. Liknande synpunkter framförs av Sveriges
lantbrnksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk. Domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, viltforskningsrådet, Svenska jägareförbundet och
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs, Örebro,
Kopparbergs och Västernorrlands län anser att arealgränsen bör bibehållas
vid 20 hektar.

Beträffande förslaget om självrisk föreslår lantbruksstyrelsen och länsstyrelserna
i Kristianstads och Hallands län, att beloppet fastställs till 200
kr., medan viltforskningsrådet anser, att beloppets storlek inte bör låsas fast.

Enligt lantbrukssiyrelsens mening är det svårt att åstadkomma enhetliga
och objektiva värderingar genom användning av lokala gode män. Det torde
ha varit bättre om man kunnat utnyttja statligt avlönade tjänstemän, t. ex.
hushållningssällskapens personal. Denna personal torde dock inte kunna belastas
med ytterligare arbetsuppgifter. Styrelsen understryker nödvändigheten
av att gode männen erhåller utförlig instruktion för sitt värderingsarbete.
Även domänstyrelsen uttalar önskvärdheten av att länsstyrelserna
lämnar värderingsmännen klara anvisningar hur värderingen skall utföras.
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anför, att förbundet i sina distrikt
har utvalda besiktningsmän och att minst en av dessa bör ingå som
god man vid skada på trädgårdsodlingar.

Domänstyrelsen, flertalet länsstyrelser, viltforskningsrådet och Jägarnas
riksförbund tillstyrker, att ersättning för skada på motorfordon vid sammanstötning
med älg skall utgå ur älgskadefonderna. Enligt Riksförbundet
Landsbygdens folk bör dock motorfordonsförsäkringar kunna utökas att omfatta
även dessa kollisionsskador.

I fråga om älgavgifternas storlek anser länsstyrelsen i Kronobergs län, att
minimiavgiften bör vara 50 kr., medan länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår
25 kr. Länsstyrelsen i Hallands län, som inte har någon erinran mot den
föreslagna storleken av älgavgifterna, finner det önskvärt att, med hänsyn
till den möjlighet till överblick över situationen i hela riket som finns hos

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

central myndighet, den nuvarande ordningen vid avgiftens bestämmande bibehålls.
Viss risk synes annars föreligga, att avsättningarna till regleringsfonden,
genom att hänsyn endast tas till förhållandena i det egna länet, kan
komma att nedgå i sådan utsträckning, att full täckning inte kan beredas
för skador i de s. k. bristlänen. Domänstyrelsen anser, att samma älgavgift
bör utgå vid allmän som vid särskild jakt. Liknande synpunkt har framförts
av lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsnämnd.

Förslaget att bidrag ur regleringsfonden skall kunna ges beträffande skador
på skogsodlingar avstyrks av flertalet remissmyndigheter. Lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk anser, att frågan bör ytterligare utredas. Flertalet länsstyrelser,
statens naturvårdsnämnd och viltforskningsrådet ansluter sig till
de synpunkter, som anförts i det särskilda yttrandet av Wennmark in. fl.

V. Kronhjortens bevarande

Kronhjortsutredningen. Enligt av utredningen redovisade undersökningar
torde antalet frigående kronhjortar i Skåne inte överstiga 200. Utredningen
har sökt efter lämpliga områden för att anordna reservat för kronhjort.
I Skåne anses möjligheter finnas att ordna reservat på den Malmö
stad tillhöriga fastigheten Vomb 501 i Vombs socken samt på vissa angränsande,
kronan tillhöriga markområden. Vidare bör kronoparken Böda på
Öland kunna tas i anspråk som reservat. Härjämte anser utredningen förutsättningar
finnas att i ökad utsträckning överföra kronhjortar till kronoparken
Halle- och Hunneberg i Västergötland.

Om kronhjortsreservat anordnas, bör avtal om fångst av den i Skåne frigående
kronhjorten kunna träffas med det helt övervägande antalet av de
enskilda markägare, som har fast stam av kronhjort på sina marker. Utan
erforderlig kännedom om de skadeförebyggande åtgärder, som kan komma
att vidtas i anledning av viltforskningsrådets arbete, vill utredningen dock
inte uttala någon mening om i vilken omfattning kronhjortar bör infångas.
Enligt utredningen innebär härjämte själva fångsten av djuren speciella
problem. Så länge viltforskningsrådets uppdrag inte slutförts innefattar
spörsmålet hur det skånska kronhjortsproblemet bör lösas flera ovissa
faktorer. För den händelse att statsmakterna vill lösa kronhjortsproblemet
genom reservat bör i anslutning till beslut i ämnet utses en arbetsgrupp
med uppdrag att uppgöra ett handlingsprogram m. m. Kostnaderna för
bl. a. reservat anser utredningen böra till dominerande del bestridas med
statsmedel, som dock bör kunna kompletteras med medel ur jaktvårdsfonden.

Utredningen föreslår härjämte, att skador av kronhjort på jordbrukets
grödor och anläggningar i princip skall ersättas med statsmedel enligt samma
grunder som gäller för ersättningar i fråga om älgskador.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Remissyttranden. Flertalet remissinstanser är ense om att ett slutligt
ställningstagande till frågan om reservat för kronhjort bor anstå till dess
resultatet av viltforskningsrådets arbete föreligger. Sålunda uttalar skogsstyrelsen,
att styrelsen inte förrän viltforskningsrådet framlagt sina undersökningar
vill uttala någon mening om i vilken omfattning en förflyttning
av kronhjortar bör ske. Liknande synpunkter har statens naturvårdsnämnd,
länsstyrelsen i Malmöhus lön, styrelsen för skogshögskolan och
statens veterinärmedicinska anstalt.

Viltforskningsrådet upplyser, att rådets undersökningar rörande kronhjorten
ännu inte slutförts. Rådet finner det dock angeläget, att en mindre
grupp av kronhjortar finns som reserv i annan del av riket än Skåne och
anser, att en utvidgning av kronhjortsgruppen på kronoparken Halle- och
Hunneberg är välbetänkt. Även lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, styrelsen
för skogshögskolan och statens veterinärmedicinska anstalt biträder
principiellt förslaget om att överföra kronhjortar till reservat. Statens naturvårdsnämnd
föreslår, att domänstyrelsen får i uppdrag att undersöka
möjligheterna att till några områden överföra ett begränsat antal djur.
Nämnden efterlyser dock en utredning av kostnaderna för reser\aten. För
att kunna ta ställning till kronhjortsstammens framtid måste man väga
dessa kostnader mot kostnaderna för eventuellt skadeförebyggande åtgärder.
Även styrelsen för skogshögskolan uttalar, att det f. n. är omöjligt att
väga de olika alternativen mot varandra, då det inte finns någon ekonomisk
kalkyl.

Förslaget att skadegörelse av kronhjorten skall ersättas med statsmedel
har inte föranlett någon erinran av remissinstanserna.

VI. Departementschefen

Sedan lång tid tillbaka har rätten till jakt efter älg reglerats i syfte att
skydda älgstammen mot utrotning men också att förhindra dess tillväxt och
utbredning i inte önskvärd omfattning. Under efterkrigstiden har älgstammen
vuxit från omkring 47 000 djur 1945 till f. n. ungefär 120 000. Antalet
fällda älgar har under den senaste femårsperioden uppgått till omkring
30 000 per år.

1949 års jaktutredning har i sitt betänkande rörande älgfrågan, för vilket
redogjorts i det föregående, lagt fram förslag om ändrade regler för älgjaktens
organisation. Utredningen har därvid framhållit, att nuvarande ordning
för denna jakt är förenad med åtskilliga brister. Denna uppfattning delas
av nära nog samtliga remissinstanser. Bl. a. bär uttalats, att det visat
sig svårt att med nuvarande bestämmelser reglera älgstammens storlek. Särskilt
har anmärkts, att den korta allmänna jakttiden medverkat till för låg

18 Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

avskjutning och försvårat en rationell och biologiskt riktig beskattning av
älgstammen.

Enligt min mening är det angeläget, att i landets fauna alltjämt ingår en
livskraftig älgstam. Den lämpliga storleken och lokaliseringen av denna
måste givetvis avvägas med hänsyn till de betydande skador som kan orsakas
av en alltför talrik älgstam. Utöver skador av materiell art på gröda och
annan egendom uppkommer inte sällan personskador vid kollisioner mellan
motorfordon och älgar. Under senare år har älgskadorna visat en tendens
att öka. Enhgt senast tillgängliga uppgifter har ersättningarna för skador på
grödor uppgått till i runt tal 1,2 milj. kr. per år och antalet ansökningar om
bidrag på grund av kollisioner till över 250. Mot bakgrunden härav och då
älgstammen f. n. synes öka relativt snabbt anser jag, att i vart fall inom
vissa områden en icke obetydlig minskning av stammen är motiverad.

Jaktutredningens förslag innebär, att den allmänna jakttiden för älg i
vissa län på försök slopas och att i stället jakten i sin helhet regleras genom
att länsstyrelsen utfärdar licens för att inom angiven tid fälla visst antal
djur inom särskilda älgjaktområden. Försöksverksamheten bör enligt utredningen
el ter hand utsträckas till övriga län. Utredningen anser, att genom
denna ordning avskjutningen bättre kan anpassas efter de lokala förhållandena
och att djur skyddssynpunkter kan tillgodoses i större utsträckning.
Ett flertal remissinstanser har ställt sig positiva till en försöksverksamhet
i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag. Andra
remissinstanser åter har pekat på de problem utredningens förslag kan medtöra
för jakträttsinnehavare som endast disponerar mindre markområden.
Det har även anmärkts att kostnaderna för administrationen av den reglerade
älgjakten ej utretts.

kör min del anser jag, att det är värdefullt att pröva en reglerad älgjakt
enligt utredningens tankegångar i några län där intresse föreligger. Med
hänsyn till de invändningar som framkommit vid remissbehandlingen bör
dock formerna för regleringen ytterligare övervägas innan försöksverksamheten
igångsätts. Vid övervägandena bör också beaktas, alt administrationskostnaderna
för försöksverksamheten i möjlig mån begränsas. Jag avser
att töreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt den centrala tillsynsmyndigheten
för jakten att efter överläggningar med berörda myndigheter och organisationer
undersöka hithörande frågor. När uppdraget redovisats, vill jag ånyo
anmäla frågan om försöksverksamheten. I samband därmed bör även prövas
om beslutanderätt i fråga om försöksverksamheten kan delegeras till
underordnad myndighet. Administrationskostnaderna för försöksverksamheten
bör bestridas ur regleringsfonden.

Den nu angivna begränsade försöksverksamheten löser inte helt frågan
att i erforderlig omfattning minska älgstammen. I viss anslutning till jaktutredningens
nyss nämnda förslag synes det lämpligaste sättet att nå en
sadan minskning vara att utvidga den licensreglerade jakten. Särskilt inom

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

områden, där älgskador på grödor eller kollisioner mellan motorfordon och
älg är ofta förekommande, bör därför nuvarande bestämmelser i fråga om
licensgivning uppmjukas. Sålunda bör kraven på licensområdes storlek och
beskaffenhet mildras. Jakträttsinnehavare, som var för sig inte disponerar
tillräcklig areal, bör ha möjlighet att få licens om de går samman för att gemensamt
bedriva älgjakt inom lämpligt område. Nu angivna principer för
licensgivning bör i tillämpliga delar även iakttas då domänstyrelsen upplåter
jakträtt till älg på kronomark. Den ökade licensjakten kan medföra vissa
olägenheter för allmänhetens friluftsliv. Det bör därför vid prövning av licensansökningar
övervägas att i vart fall inom områden, som är attraktiva
ur friluftssynpunkt, i licenserna föreskriva att jakt ej får ske lördagar och
söndagar.

Om det visar sig att utvidgad licensjakt ej är till fyllest för att inom ett
område nedbringa älgstammen till lämplig omfattning, bör med stöd av särskilda
bestämmelser i jaktstadgan den allmänna jakttiden för älg inom området
utsträckas.

Sedan erfarenheter vunnits av såväl försöken med helt reglerad älgjakt
som den liberalare licensgivningen bör hela frågan om älgjaktens organisation
prövas på nytt. Jag avser därför att föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt
den centrala tillsynsmyndigheten att följa utvecklingen på området och då
så bedöms lämpligt inkomma med förslag.

Angivna ändringar i fråga om regleringen av älgjakten torde ej kräva
medgivande av riksdagen.

I fråga om ersättning för älgskador samt storleken och användningen av
avgifterna för fällda älgar har jaktutredningen föreslagit vissa ändringar i
nu gällande bestämmelser. I likhet med utredningen anser jag, att ersättning
regelmässigt bör kunna utgå även till innehavare av brukningsenhet
där den odlade arealen är större än 20 hektar. Vid min prövning av de förslag
till ny arealgräns, som framförts av utredningen och remissinstanserna,
har jag stannat för att i viss överensstämmelse med vad som gäller för bidrag
till jordbrukets rationalisering ersättning som regel bör erhållas för skador
på brukningsenheter av högst tvåfamiljsjordbruks storlek. Med hänsyn till
att tvåfamilj sjordbruks areal kan variera är det dock av administrativa skäl
lämpligt att i förevarande sammanhang tillämpa en fast arealgräns. F. n.
synes denna böra bestämmas till 40 hektar odlad jord men Kungl. Maj :t
bör äga vidta av utvecklingen motiverade anpassningar. Även i fortsättningen
bör möjlighet finnas att, om särskilda skäl föreligger, medge ersättning
även om arealen är större. Såsom särskilt skäl bör kunna anses
att eu anmärkningsvärt stor skada inträffat eller att en arrendator på grund
av bestämmelser i arrendekontraktet saknar möjlighet att genom jakt el ter
älg eller på annat sätt erhålla kompensation. Frågan om i sådant fall ersättningen
bör utgå med jämkat belopp får prövas i varje ärende.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Jaktutredningen liar föreslagit, att den skadelidande vid älgskada skall
stå självrisk med 100 kr. men att den som får ersättning, till skillnad från
vad som nu gäller, skall gottgöras även kostnaderna för skadans värdering.
För min del anser jag, att ersättning inte bör utgå vid skador av ringa omfattning.
Med hänsyn härtill bör Kungl. Maj :t äga fastställa ett belopp under
vilket ersättning ej utgår. F. n. synes detta belopp, såsom bl. a. lantbruksstyrelsen
förordat, böra bestämmas till 200 kr. Med hänsyn till att
något generellt avdrag från ersättningen på grund av självrisk ej bör ske
finner jag ej skäl biträda förslaget att ändra nuvarande ordning för bestridande
av värderingskostnaden. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att
meddela bestämmelser rörande värderingsförfarandet.

I likhet med nära nog samtliga remissinstanser anser jag, att hittillsvarande
princip att ersättning inte skall utgå för skador på skog inte bör frångås.

I det föregående har jag berört den stigande frekvensen av sammanstötningar
mellan motorfordon och älg. Utöver en minskning av älgstammen
inom berörda områden anser jag, att även andra åtgärder bör vidtas i syfte
att förebygga dessa olyckor. Det torde behövas intensifierade undersökningar
och försök för att utröna lämpliga åtgärder för att hålla älgarna borta
från livligt trafikerade vägar. Därjämte torde ökad upplysning om älgarnas
vanor kunna vara till gagn. Jag tillstyrker jaktutredningens förslag, att
älgskadefonden i vederbörande län tas i anspråk för de bidrag med anledning
av skador vid kollisioner inom länet mellan motorfordon och älg, vartill
medel nu disponeras ur jaktvårdsfonden. Därutöver bör den centrala
regleringsfonden få utnyttjas för att bestrida kostnaderna för undersökningar,
försök och upplysning för att förebygga älgskador av bl. a. förevarande
slag.

Den centrala regleringsfonden, som alltjämt bör tillföras högst 10 procent
av inflytande älgavgifter, bör vidare användas för att täcka brist i länens
älgskadefonder på medel för skadeersättningar och för jaktvårdsändamål,
som hänger samman med älgjakten. Såsom förut nämnts bör ur den centrala
fonden även bestridas administrationskostnaderna för försök med reglerad
älgjakt. Beslut om ersättning för älgskador och om disposition i övrigt
av medel ur fonderna bör fattas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer.

Den avgift som skall erläggas för varje fälld älg har genom beslut av
1951 års riksdag (prop. 189, L3U 14, rskr. 327) fastställts till lägst 15 kr.
och högst 100 kr. Med hänsyn till det ökade medelsbehovet för skadeersättningar
tillstyrker jag jaktutredningens förslag att fastställa älgavgiftens
minimi- och maximibelopp till 30 respektive 200 kr. Såsom utredningen
föreslagit förordar jag vidare, att Kungl. Maj :t skall äga rätt att, då särskilda
skäl föreligger, fastställa högre maximibelopp än 200 kr. Det bör ankomma
på Kungl. Maj :t eller myndighet Kungl. Maj :t bestämmer att årli -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

gen för varje län besluta om älgavgift. Den älgavgift, som skall erläggas
vid underlåtenhet att lämna uppgift om antal fällda älgar eller vid oriktig
sådan uppgift, bör liksom för närvarande utgå med maximibelopp. Motsvarande
bör gälla för älg som fälls vid olaga jakt eller vid olovlig jakt på
annans jaktområde.

De myndigheter och organisationer som yttrat sig över betänkandet
angående kronhjortsreservat m. m. är i stort sett ense om att frågan om
kronhjortens bevarande inte ännu tillräckligt belysts och att ställning i
reservatfrågan inte bör tas förrän resultatet av viltforskningsrådets undersökningar
föreligger.

Jag delar remissinstansernas nyss angivna åsikt. Ställning till frågekomplexet
bör sålunda inte tas förrän vissa ytterligare överväganden skett. Jag
avser därför föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt domänstyrelsen och statens
naturvårdsnämnd att i samråd med viltforskningsrådet fortsätta undersökningarna
rörande kronhjortens bevarande.

Mot denna bakgrund är jag inte beredd förorda förslaget om ersättning
av statsmedel för kronhjortens skadegörelse. Om mera betydande skador
förekommer på gröda bör enligt min mening länsstyrelsen äga meddela vederbörande
jakträttsinnehavare särskilt tillstånd att fälla kronhjort. Jag
ämnar återkomma till Kungl. Maj :t med förslag till ändrade bestämmelser
i ämnet.

I prop. 1963: 136 uttalade jag, på anförda skäl, att den länge aktuella
frågan om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare eller ett speciellt
jaktskadeskydd i annan form enligt min mening kunde avföras från dagordningen.
Riksdagen intog emellertid en annan ståndpunkt och anhöll
(rskr. 1963:387) att frågan om jaktskadeskydd ånyo skulle tas upp till
övervägande. Sedan dess har Svenska jägareförbundet med ett försäkringsbolag
slutit ett ramavtal som ger de till förbundet anslutna länsjaktvårdsföreningarna
möjlighet att på angivna villkor teckna kollektiv ansvarighetsförsäkring
för sina direkt anslutna medlemmar i deras egenskap av jägare.
Riksdagens anhållan synes nu lämpligen böra föranleda den åtgärden, att
den centrala tillsynsmyndigheten för jakten får i uppdrag att följa skadeutvecklingen
och göra de framställningar i ämnet, som därvid kan finnas
påkallade. Jag avser därför att återkomma till Kungl. Maj :t med förslag
att sådant uppdrag lämnas.

Slutligen vill jag ta upp frågan om att överföra den centrala tillsynen av
jakten och viltvården från domänstyrelsen till statens naturvårdsnämnd.
Denna fråga berördes av 1960 års naturvårdsutredning. Vid remissbehandlingen
av utredningens betänkande uttalade sig domänstyrelsen lör eu sådan
överföring. Liknande uppfattning hyste Svenska jägareförbundet och
Jägarnas riksförbund. Vid anmälan av betänkandet i prop. 1963: 71 uttala -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

de jag, att det utan tvekan förelåg ett nära samband mellan naturvården
samt jakt- och viltvården. Jag finner det lämpligt, att principbeslut nu
fattas att överföra tillsynen över jakten och viltvården från domänstyrelsen
till statens naturvårdsnämnd. Om riksdagen bifaller vad jag förordat, bör
de med överförandet sammanhängande detaljfrågorna kunna utredas i sådan
tid att de förslag, som är av beskaffenhet att böra underställas riksdagen,
kan föreläggas 1966 års riksdag och överförandet ske den 1 juli
1966. I samband därmed bör även prövas i vilken omfattning en ytterligare
delegering av beslutanderätt i jakt- och viltvårdsfrågor kan ske från Kungl.
Maj :t till underlydande myndigheter.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i det föregående utfärda
bestämmelser beträffande användningen av älgskadefonderna
och regleringsfonden,

2) godkänna vad i det föregående förordats i fråga om
älgavgift,

3) godkänna vad i det föregående förordats om överförande
av tillsynen över jakten och viltvården till statens
naturvårdsnämnd.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Siöalth

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650055