Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Nr 18

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
polisregister m. m.; given Stockholms slott den 15 januari
1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag om polisregister m. m.,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående
ändrad lydelse av It § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar och till förordning om ändrad
lydelse av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954
(nr 521),

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)
angående utvidgad näringsfrihet.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Polisens registrering av brott och vandelsuppgifter i övrigt är f. n. inte lagreglerad.
I propositionen föreslås en lag om polisregister m. m. Lagens syfte
är att tillgodose dels det allmänna rättssäkerhetskravet att polisregistren
får ett innehåll som gör dem till effektiva instrument framför allt för
brottsbekämpningen och dels den enskildes rättsskyddsintresse att samlade
uppgifter om hans vandel inte skall finnas tillgängliga i större omfattning
än som krävs av allmänna skäl. Enligt lagen skall registreringen i
polisregister, som förs centralt och lokalt, begränsas till uppgifter som polisen
behöver för att kunna fullgöra sin verksamhet. Regler ges om i vilken
utsträckning och till vem uppgifter får lämnas ut från polisregister. Dessa
regler avser även tidningen Polisunderrättelscr. Bruket av vandelsintyg av
olika slag inskränks väsentligt. Lagen och vissa följdändringar till denna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1965.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. Nr 18

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 ur 1065

Förslag

till

Lag

om polisregister ni.m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med polisregister förstås i denna lag register som föres hos rikspolisstyrelsen
eller annan polismyndighet för att tjäna till upplysning om brott,
för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts, eller om någons vandel i
övrigt.

2 §•

Innehållet i polisregister skall begränsas till uppgifter som polisen behöver
för att kunna förebygga och uppdaga brott samt fullgöra sin verksamhet
i övrigt.

Närmare föreskrifter om innehållet i polisregister och om uppgifter till
sådant register meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av rikspolisstyrelsen.

3 §•

Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas,
när framställning därom göres av

1. justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen, statens utlänningskommission,
länsstyrelse, polischef eller allmän åklagare;

2. annan myndighet, om och i den mån Konungen för visst slag av ärenden
eller för särskilt fall ger tillstånd därtill;

3. enskild, om Konungen medger att utdrag meddelas för visst ändamål
och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål eller om i annat
fall, där den enskilde styrker att hans rätt är beroende av upplysning ur
registret, Konungen medger att upplysningen meddelas.

4 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 är 1965

mål eller utlänningsärende. Efter Konungens bemyndigande äger rikspolisstyrelsen
för sådant ändamål meddela uppgift från polisregister till poliseller
åklagarmyndighet i annan stat.

I övrigt må, enligt föreskrifter som Konungen utfärdar, från polisregister
meddelas uppgift till myndighet i främmande stat om medborgare i
den staten eller den som har hemvist där eller den som uppenbarligen är att
anse som internationell förbrytare.

På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts
meddelas uppgift från polisregister, om Konungen ger tillstånd därtill.

5 §•

Rikspolisstyrelsen må, enligt föreskrifter som Konungen utfärdar, i tryck
eller på annat lämpligt sätt mångfaldiga och till länspolischeferna, polischeferna,
statens utlänningskommission samt poliscentralema i Danmark, Finland
och Norge sända sammanställningar av uppgifter från polisregister om
domar, beslut, anstaltsvistelser, avlägsnanden ur riket och andra förhållanden
av betydelse för brottsbekämpandet i fråga om personer som gjört
sig skyldiga till svår eller vanemässig brottslighet eller asocialitet.

6 §•

I uppgift från polisregister till enskild eller i sammanställning enligt 5 §
må anteckning om misstanke för brott medtagas endast om åtal väckts för
brottet.

Har någon frikänts för åtalad gärning genom dom eller beslut, som vunnit
laga kraft, må uppgift om gärningen ej meddelas annan än justitiekanslern,
riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen, länspolischef, polischef eller
allmän åklagare.

7 §•

I uppgift från polisregister till enskild eller i sammanställning enligt 5 §
må ej medtagas anteckning om

1. böter, villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård,
dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 § brottsbalken förklarats fri från påföljd,
dom vari förordnats om villkorligt anstånd med intagning i arbetsanstalt,
beslut av åklagare att icke tala å brott eller beslut om förpassning
eller utvisning, sedan tio år förflutit från dom eller beslut;

2. fängelse, ungdomsfängelse, internering eller intagning i arbetsanstalt,
sedan tio år förflutit från frigivningen eller övergången till vård utom anstalt; 3.

vandel i övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som föranlett
anteckningen.

Anteckning om förvisning medtages under tid, som är föreskriven för
brottspåföljd vilken ådömts jämte förvisningen.

Kunql. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Har före utgången av tid soin nu sagts beträffande samma person ånyo
meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i registret
och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av
tidigare dom eller beslut, må båda anteckningarna medtagas så länge någondera
må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekomma flera anteckningar,
äger vad nu sagts motsvarande tillämpning.

8 §.

Intyg eller utlåtande om någons vandel, redbarhet eller lämplighet för viss
verksamhet eller om annan liknande omständighet må polischef utfärda till

1. myndighet som sägs i 3 § 1;

2. annan myndighet, när skyldighet därtill föreligger enligt lag eller författning; 3.

enskild i de fall och den ordning lag eller författning särskilt anger;

4. myndighet eller enskild i annat fall, om Konungen ger tillstånd därtill.

När intyg eller utlåtande lämnas till annan än myndighet som avses i

3 § 1, må hänsyn icke tagas till sådant förhållande varom anteckning i polisregister
enligt 6 eller 7 § ej må medtagas i uppgift från registret.

9 §•

Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga uppgifter från
polisregister. Upplysning må dock icke lämnas om namnen på dem uppgifterna
avse.

För vetenskapligt ändamål må uppgifter och anteckningar, som tillförts
polisregister, utlämnas i de fall och den ordning Konungen bestämmer.

10 §.

Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

Vad som föreskrives i 7 § första stycket 1 gäller även anteckning om villkorlig
dom som meddelats före den 1 januari 1965, överlämnande till vård
enligt lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig, tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen eller beslut
om åtalseftergift. Vad som föreskrives i 7 § första stycket 2 gäller även anteckning
om straffarbete, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller
tvångsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Uppgifter och anteckningar som
tillförts det allmänna kriminalregistret
må ej utlämnas i annat fall eller
annan ordning än i lagen om allmänt
kriminalregister sägs.

(Föreslagen lydelse)

§•

Uppgifter och anteckningar, vilka
tillförts register som avses i lagen
om allmänt kriminalregister och lagen
om polisregister m. in., må ej utlämnas
i annat fall eller annan ordning
än som sägs i nämnda lagar.

Utslag eller------Konungen bestämmer.

Vad i------underlydande personal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1963:204.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§•

1 m o m. Rätt till utskänkning
må av detaljhandelsbolaget överlåtas
endast till den som gjort sig känd
för ordentlighet och finnes med hänsyn
till personliga egenskaper i övrigt
och andra förhållanden lämpligen
böra utöva rörelsen. Till styrkande
härav skall, när detaljhandelsbolaget
så påfordrar, företes intyg
av polismyndighet.

Utskänkning må--------tillsyn däröver.

Den som------sådant företag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet

v t •- ;•;:••• '' • ... '' Mi. ''

Härigenom förordnas, att till § 9 förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet skall fogas ett nytt moment, betecknat Mom. 7, av
nedan angiven lydelse.

§ 9.

Mom. 7. Sådant betyg om redbarhet och ordentlighet som avses i denna
paragraf utfärdas av polismyndighet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 9 oktober 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,
Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om lagstiftning
rörande polisregister m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Vid 1948 års riksdag avgavs två likalydande motioner (I: 3 och II: 13), i
vilka yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en allsidig utredning om erforderliga lagändringar till individens skydd mot
ett överdrivet registreringsväsende rörande brott och förseelser. Motionerna
hänsköts till första lagutskottet, som fann (uti. 1948:44) den kritik,
som i ärendet framkommit mot registreringsväsendet, i många hänseenden
välgrundad och hemställde att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en översyn av gällande bestämmelser angående registrering
av brott och förseelser. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Kungl. Maj :t uppdrog 1949 åt strafflagberedningen att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen. Beredningen behandlade i sitt betänkande
Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17) den registrering, som skedde
i det hos fångvårdsstyrelsen förda s. k. allmänna straffregistret. Beträffande
den registrering, som då skedde hos statens kriminaltekniska anstalt och
numera sedan den 1 juli 1964 sker hos rikspolisstyrelsen för att betjäna
den polisiära verksamheten, lämnade beredningen endast en summarisk
orientering utan att framlägga några reformförslag. Beredningen hänvisade
därvid till att denna registrering behandlades av särskilda sakkunniga, som
den 19 maj 1950 tillkallats av chefen för inrikesdepartementet.

Nämnda sakkunniga — de s. k. PU-sakkunniga — framlade betänkanden
(stencilerade) den 10 september 1952 med allmän motivering och den 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

april 1954 med förslag till författningsbestämmelser. De sakkunniga förordade
bl. a. överflyttning av det allmänna straffregistret till det vid kriminaltekniska
anstalten inrättade centrala polisregistret, utbyggnad av sistnämnda
register samt avskaffande av den av anstalten utgivna publikationen
Polisunderrättelser.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 mars 1956 tillkallades
inom justitiedepartementet en särskild utredningsman, numera hovrättspresidenten
Maths Heuman, för att överse brottsregistreringen. Enligt direktiven
skulle utredningsmannen behandla både den allmänna brottsregistreringen
i fångvårdsstyrelsens straffregister och den speciella brottsregistrering,
som förekommer i vissa andra register. Utredningsuppdraget skulle
därjämte avse såväl den centrala som den lokala polisregistreringen.

Utredningsmannen har den 31 december 1960 avgivit betänkande rörande
den allmänna brottsregistreringen (SOU 1961: 11). Vid betänkandet är fogat
ett särskilt yttrande av överdirektören Gerhard von Sydow, vilken jämte
andra biträtt utredningsmannen såsom expert. Betänkandet innehåller bl. a.
förslag till lagar om lokala polisregister m. m., om centralt polisregister och
om straffregister. Förslagen till polisregisterlagar torde få fogas till detta
protokoll som Bilaga A.

Efter remiss har utlåtanden över utredningsmannens betänkande avgivits
av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens kriminaltekniska
anstalt, statspolisintendenten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Kopparbergs
och Jämtlands län, riksarkivet, skolöverstyrelsen, Stockholms och
Göteborgs rådhusrätter, poliskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö, polisväsendets
organisationsnämnd, 1956 års eflervårdsutredning och offentlighetskommittén.
Dessutom har utlåtanden avgivits över betänkandet, såvitt det avser av
polismyndighet utfärdade vandelsintyg, av försvarsstaben, arbetsmarknadsstyrelsen,
luft fartsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen och
järnvägsstyrelsen.

Riksåklagarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden, dels av statsåklagaren
i Stockholm, vilken överlämnat yttranden från stadsfiskalerna
Asplund, Mattsson, Meijer och Tisell samt t. f. stadsfiskalen Frcijd, dels av
statsåklagarna i Göteborg och Malmö, dels ock av Föreningen Sveriges
stadsfiskaler. Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Stockholms
län yttranden från landsfogden i länet och Stockholms läns avdelning av
Föreningen Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Uppsala län yttranden
från landsfogden i länet, poliskammaren i Uppsala samt Föreningen Uppsala
läns landsfiskaler, länsstyrelsen i Hallands län yttranden från landsfogden
i länet, poliskammaren i Halmstad, Hallands läns avdelning av Föreningen
Sveriges landsfiskaler samt drätselkammaren i Halmstad, vilken

1 (* Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

i sin tur bifogat yttranden av stadens barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd,
länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden från statens socialvårdskonsulent
i nionde distriktet, Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler,
Skaraborgs läns polisförening, stadsfiskalerna i Lidköping och Skövde samt
Västergötlands köpmannaförbund, länsstyrelsen i Kopparbergs län yttranden
från landsfogden i länet, polischefen-åklagaren i Borlänge distrikt samt
landsfiskalerna i Avesta, Ludvika och Stora Kopparbergs distrikt samt
slutligen länsstyrelsen i Jämtlands län yttranden från stadsfiskalen i Östersund
och landsfiskalen i Ströms distrikt.

Tillfälle att avgiva utlåtande över betänkandet har beretts föreningarna
Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges
landsfiskaler och Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund och
Svenska socialvårdsförbundet samt —- såvitt betänkandet avser av polismyndighet
utfärdade vandelsintyg —- Aktiebolaget Stockholms spårvägar,
Nya systemaktiebolaget, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Stockholms
frihamnsaktiebolag, Räddningskåren aktiebolag, Sveriges köpmannaförbund,
Stadsbudsföreningen i Stockholm u. p. a. i likvidation, Svenska
droskbilägareförbundet och Tjänstemännens centralorganisation. Yttranden
har inkommit från samtliga utom sistnämnda organisation.

I prop. 1963: 39 framlade Kungl. Maj :t för riksdagen förslag till lagstiftning
om den i betänkandet behandlade allmänna straffregistreringen. Förslaget
antogs av riksdagen. Lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt
kriminalregister trädde i kraft den 1 juli 1963. Av brottsbalken föranledda
ändringar i lagen har efter förslag i prop. 1964:90 gjorts genom lag den
29 juni 1964 (nr 549), vilken träder i kraft den 1 januari 1965.

Prop. 1963: 39 innehöll inte något förslag om den polisiära registreringen.
Föredragande departementschefen uttalade, att ställningstagandet till utredningsmannens
förslag i denna del borde anstå, till dess polisväsendets
framtida utformning och därmed behovet av sådan registrering kunde överblickas
närmare. Sedan beslut numera fattats om polis- och åklagarväsendets
förstatligande och framtida organisation, är det möjligt att ta ställning
till de principiella frågorna rörande polisregistren. Jag anhåller därför att
nu få ta upp dessa frågor till närmare behandling.

II. Den nuvarande centrala registreringen

Olika delregister

Vid statens kriminaltekniska anstalt, som före rikspolisstyrelsens tillkomst
ombesörjde den centrala registreringen, fanns en registraturavdelning.
I instruktionen för anstalten den 21 augusti 1939 (nr 631) angavs så -

Kungl. Ma j. ts proposition nr 18 år 1965

som huvudsakliga uppgifter för registraturavdelningen att registrera fingeravtryck,
föra sådana centrala register, vilka hade betydelse för polismyndigheternas
spaningsverksamhet, och utge publikationen Polisunderrättelser.
Genom kungörelse den 31 maj 1940 (nr 472) om ändrad lydelse av 1 §
instruktionen tillkom uppgiften att föra centralt passregister. På grund av
ett särskilt förordnande av Kungl. Maj :t skulle avdelningen därjämte förmedla
utbyte med vederbörande centrala organ i utlandet av meddelanden
rörande brottslighet av internationell karaktär, samla inkommande uppgifter
angående internationella förbrytare samt lämna polismyndigheterna i
riket biträde med förmedling av meddelanden till och från utlandet angående
begångna brott. Enligt en av anstaltens styrelse fastställd arbetsordning
för anstalten skulle vid registraturavdelningen finnas bl. a. personregistratur
med därtill hörande passregistratur, fingeravtrycksregistratur,
spaningsregistratur och godsregistratur.

Rikspolisstyrelsen skall enligt sin instruktion den 4 juni 1964 (nr 403)
föra centrala polisregister och centralt passregister samt i enlighet med
givna bestämmelser utgiva publikationen »Polisunderrättelser» och i övrigt
lämna uppgifter ur registren. Enligt övergångsbestämmelser till instruktionen
skall vad enligt lag, författning eller särskild föreskrift ankommer på
statens kriminaltekniska anstalt i stället ankomma på rikspolisstyrelsen.
De bestämmelser om registrering som funnits i arbetsordningen för kriminaltekniska
anstalten skall enligt beslut av rikspolisstyrelsen tillämpas vid dess
handhavande av registreringen.

Ändamålet med den centrala registreringen är i första hand att tillgodose
polis- och åklagarmyndigheternas behov av upplysningar för den brottsbekämpande
verksamheten. Därjämte sker registrering för att samordna
och effektivera efterforskningen av personer, som efterspanas för olika
rättsliga åtgärder.

Personregistraturen

Vid personregistraturen är upplagt ett alfabetiskt namnregister i
form av ett kartotek över personer, som varit föremål för inrapporterade åtgärder
inom rätts- eller socialvård. Parallellt härmed förs ett kortregister
det s. k. f ö d e 1 s e d a g s r e g i s t r e t — där alla i namnregistret förekommande
personer är registrerade enbart efter födelsedatum. Slutligen
finns vissa specialregister. Meddelanden om registrerade personer samlas i
akter.

Vilka register av betydelse för polismyndigheternas verksamhet som skall
föras, innehållet i sådana register och hur registren skall förses med sitt
material framgår av olika i administrativ väg meddelade beslut och utbildad
praxis.

Enligt ett av Kungl. Maj:t den 1 juni 1877 utfärdat cirkulär till länsstyrelserna
angående utgivande i huvudstaden av tryckta polisunderrättelser

1- Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

åligger det polismyndigheterna att till Polisunderrättelser lämna uppgifter
avseende

1. efterlysningar å förbrytare, kända eller okända, då de äro misstänkta
för brott, vilkas beivrande synes vara av synnerlig vikt, vare sig till följd av
deras grova beskaffenhet, värdet av den därigenom åtkomna egendom, sannolikheten
av deras samband med andra förbrytelser eller av andra särskilda
orsaker, för allmänna säkerheten vådliga personer, då sådana av annan
anledning än nyss nämnts böra i häkte inmanas, personer, vilka ådömts
urbota straff, samt rymmare ur krigstjänst;

2. underrättelser, när personer, som kunna anses vådliga för allmänna säkprhcten,
häktas för brott mot person eller egendom, för försvarslöshet eller
för lösdriveri ävensom när för allmänna säkerheten vådliga personer avvika
från sin hemort, anträffas å främmande ort eller avlida;

3. meddelanden om att efterlysta personer anhållits eller häktats.

Fångvårdsmyndigheterna skall enligt cirkuläret lämna meddelanden till
Polisunderrättelser om personer, vilka under den närmaste framtiden kommer
att friges eller vilka rymt från eller avlidit i fängelse eller allmän arbetsanstalt,
under förutsättning att de gjort sig kända såsom vådliga för
allmänna säkerheten.

Genom tillägg till 1877 års cirkulär har uppgiftsskyldighet i vissa hänseenden
ålagts också militära myndigheter och indrivningsmyndigheter
samt — beträffande beslut och domar om kvarstad och konfiskation å
tryckta skrifter — justitiedepartementet och åklagare. Enligt ett annat tilllägg
har vissa socialvårdsorgan fått möjlighet att begära efterlysning i Polisunderrättelser
av avvikna försörjningspliktiga och vårdtagare i vissa fall.

Enligt 1885 års lag angående lösdrivares behandling, som upphör att gälla
med utgången av 1964, skall länsstyrelse eller poliskammare lämna uppgift
om varning och ådömt tvångsarbete till rikets polismyndigheter. Sådan uppgift
skall även lämnas om frigivning från tvångsarbetsanstalt. Dessa uppgifter
införs enligt cirkulär den 12 juni 1885 i Polisunderrättelser. Utlänningskungörelsen
den 4 juni 1954 (nr 457) stadgar skyldighet för vederbörande
myndigheter att lämna uppgift rörande sådant beslut om utlännings avlägsnande
ur riket, vilket innefattar förbud för utlänningen att återvända hit. I
ett Kungl. Maj :ts cirkulär den 21 september 1956 till länsstyrelserna angående
viss uppgiftsskyldighet till statens kriminaltekniska anstalt åläggs polismyndigheterna
att till anstalten inrapportera vissa ouppklarade brott. 1
samband härmed skall även lämnas vissa personuppgifter, hl. a. uppgift om
skäligen misstänkta personer. Jämlikt kungörelsen den 12 juni 1942 (nr
421) om efterlysning av vissa underhållsskyldiga skall kriminaltekniska anstalten
efter beslut av socialstyrelsen efterlysa personer, som underlåtit att
fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet. I två kungörelser den 9 oktober
1942 (nr 840 och 841) har militära myndigheter medgivits rätt att genom
kriminaltekniska anstalten efterspana värnpliktiga m. fl. i vissa fall.

1877 års cirkulär innehåller utöver vad som förut angivits ett allmänt

Kungl. Maj.ts proposition nr i8 år 1965

stadgande, att i Polisunderrättelser skall intas tillkännagivanden angående
övriga förhållanden, om vilka kunskap synes böra spridas bland rikets
polismyndigheter, dock med rätt för redaktionen att bestämma, huruvida ett
sådant tillkännagivande med hänsyn å ena sidan till vikten eller beskaffenheten
därav och å andra sidan till utrymmet må införas eller icke. Någon
mot denna publiceringsregel svarande föreskrift eller rekommendation
om uppgiftslämnande meddelas inte i cirkuläret. I praxis har emellertid
varjehanda meddelanden insänts till kriminaltekniska anstalten. Ett visst
stöd för begäran om uppgifter har ansetts kunna hämtas ur 16 § i anstaltens
instruktion, enligt vilken anstalten ägde att av vederbörande myndigheter
erhålla de upplysningar, det biträde och den handräckning, som
erfordrades för anstaltens verksamhet och låg inom området för myndighetens
befogenhet.

De underrättelser, som sålunda inkommer, avser framför allt domar, som
inte omfattas av 1877 års cirkulär, samt frigivningar och utskrivningar från
fångvårdsanstalter och mentalsjukhus jämte efterspaningar av olika art.

Uppgifter lämnas om domar avseende straffriförklaring, förvandling av
böter till fängelse, villkorlig dom utan utsatt straff, vissa bötesdomar och
förordnande om omhändertagande för samhällsvard enligt barna\årdslagen.
Kriminaltekniska anstalten har i ett cirkulär till polismyndigheterna angivit
vilka slag av bötesdomar som bör rapporteras. Hit hör bl. a. böter för de
flesta brott mot strafflagen. Cirkuläret anger inte någon begränsning med
hänsyn till bötesstraffets storlek. Polis- och åklagarmyndigheterna har
själva i allmänhet begränsat sitt uppgiftslämnande till domar avseende
högre bötesstraff. Gränsen dras härvid ofta vid 40 å 60 dagsböter, men även
andra gränser förekommer. Enligt ett av medicinalstyrelsen den 16 juni
1942 utfärdat cirkulär sänder mentalsjukhusens läkare meddelanden till
kriminaltekniska anstalten om intagning, försöksutskrivning och slutlig utskrivning
av straffriförklarade.

I övrigt lämnas i stor omfattning uppgifter om rymmare in. fl. och om
personer, som eftersöks av myndigheterna för delgivningar och inställelser
av olika slag.

De meddelanden och framställningar till den centrala registreringsmyndigheten,
vilka nu nämnts, antecknas i namnregistret. De kan sammanföras
under följande huvudgrupper, omfattande i huvudsak följande registreringar,
nämligen

1) framställningar om efterlysning i Polisunderrättelser, t. ex. av personer
som på grund av häktnings- eller anhållningsbeslut skall" gripas för
brott, som på begäran av undersökningsledare skall hämtas till förhör utan
föregående kallelse eller som på begäran av undersökningsledare skall underkastas
förhör, personer som enligt rättens beslut omedelbart skall inställas
inför domstol, personer som skall införpassas i fångvårdsanstalt eller tas
i förvar enligt beslut av internerings- eller ungdomsfängelsenämnden eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

enligt utlänningslagen, personer som rymt från fångvårdsanstalt, vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, mentalsjukhus, arbetshem, ungdomsvårdsskola eller
liknande anstalt och skall återföras, personer vilka begärts efterlysta av
internationella kriminalpolisorganisationen eller polismyndighet i annat
land samt försvunna personer; 2) framställningar om efterlysning i andra
fall, t. ex. för delgivning av stämning, införpassning till vissa anstalter, behandling
såsom s. k. kringflackande alkoholist; 3) framställningar om återkallelse
av tidigare begärd efterlysnings- eller efterspaningsåtgärd; 4) meddelanden
om personer vilka blivit föremål för rättsvårdande åtgärd, som
skall publiceras av anstalten, nämligen dom på urbota straff, straffriförklaring,
beslut om tvångsarbete eller annan åtgärd i anledning av lösdriveri, frigivning
efter avtjänande av straff eller tvångsarbete, beslut om avvisning,
forpassning, utvisning eller förvisning av utlänning och beslut om avflyttningsförbud
för underhållsskyldig; 5) andra till anstalten inrapporterade
lättsvårdande åtgärder, som i regel inte publiceras, nämligen vissa bötesdomar,
beslut om häktning, anhållande eller reseförbud, meddelande att till
anstalten såsom misstänkt för brott rapporterad person befunnits klart
oskyldig och att till anstaltens register över ouppklarade brott inrapporterat
brott klarlagts genom att viss person bundits vid brottet, försöksutskrivning,
återintagning och slutlig utskrivning av straffriförklarad från mentalsjukhus,
meddelanden från polismyndigheter i utlandet om brott begångna av
svenska medborgare samt meddelanden från internationella kriminalpolisorganisationen
om internationella brottslingar.

Varje kort i namnregistret förses med uppgift om den registrerades fullständiga
namn, födelsetid, födelseort, yrke och senast kända hemort. Anteckningarna
på namnregisterkort utgör endast en sammanfattning av vad
som är känt om den registrerade. Fullständigare upplysningar erhålls ur
personakten. För varje registrerad skall i princip finnas en akt, nämligen
provisorisk akt eller generalakt. Generalakt uppläggs, när den registrerade
gjort sig skyldig till vissa svårare brott eller till upprepade förbrytelser avviss
art. Generalakt förvaras vid spaningsregistraturen. I övrigt används
provisorisk akt. I provisorisk akt samlas efter hand alla meddelanden, som
inkommer beträffande den registrerade. Om generalakt uppläggs, överförs
till denna den provisoriska aktens material. Generalakt innehåller därutöver
fingeravtryck, fotografi, uppgifter om levnadsomständigheter, signalement,
bekantskapskrets, medbrottslingar, beskrivning över tillvägagångssätt vid
brotts begående m. m.

Vid utgången av 1962 var omkring 322 000 personer upptagna i namnregistret.
Generalakt fanns vid samma tidpunkt för mer än 14 000 personer.
Registerkort utgallras egentligen endast då tillförlitlig kännedom
vunnits om att registrerad person avlidit.

Födelsedagsregistret ger endast uppgift om registrerads namn och födelsetid.
Det tjänstgör i första hand som kontrollregister till namnregistret. Om

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

en person med mycket vanligt efternamn och flera vanliga förnamn endast
uppger ett förnamn eller förnamnen i annan ordning än den registerkortet
utvisar, är det ofta svårt att finna honom i namnregistret. En slagning i
födelsedagsregistret kan i sådana fall leda till att fullständiga namnuppgifter
erhålls. Dessutom kan födelsedagsregistret tjänstgöra såsom ett enkelt
spaningsregister beträffande personer, som uppgivit falskt namn men lätt
födelsedag.

Enligt bestämmelser i vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (nr 743)
och förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. skall beslut om återkallelse av körkort eller trafikkort
ävensom beslut, varigenom återkallelse efter anförda besvär upphävts eller
ändrats, av länsstyrelsen delges kriminaltekniska anstalten, som bar att
kungöra sådant beslut för polismyndigheterna. Personer, vilkas körkort eller
trafikkort återkallats, registreras inte i namnregistret. Däremot har för
dem upplagts ett särskilt register, vilket närmast är avsett att vara ett hjälpmedel
vid upprättandet av den förteckning över återkallelsebeslut, som
registraturavdelningen utger tolv gånger om året.

Straffriförklarade, om vilka mentalsjukhusen insänder besked, registreras
i namnregistret, över utskrivna straffriförklarade förs ett särskilt register.
Det används huvudsakligen för spaningsändamål. Kopior av inkomna utskrivningsbesked
tillställs landsfogdarna eller i de största städerna polismästarna.

Passregistraturen

Enligt passkungörelsen den 31 maj 1940 (nr 471) skall kriminaltekniska
anstalten föra ett centralt passregister. Detta register har tillkommit såsom
ett led i kontrollen över passutgivningen. Då registret innehåller uppgifter
kompletterade med fotografi och signalement på alla personer, som erhållit
eller ansökt om svenskt pass, kan det vara av betydelse även för polisens spaningsverksamhet.

Fingeravt rycks regis t raturen

Enligt 28 kap. 14 § rättegångsbalken får fingeravtryck och fotografi tas
i vissa fall. I 6 § kungörelsen den 19 december 1947 (nr 950) om fingeravtryck
in. m. föreskrivs att sådana fingeravtryck och fotografier skall registreras
hos kriminaltekniska anstalten. Registreringen sker alfabetiskt och
efter fingeravtryck. Det alfabetiska registret utgörs av namnkort på personer,
som förekommer i fingeravtrycksregistren. På namnkort skall finnas
monterat fotografi av den registrerade. Kortregistret tjänar därför samtidigt
som fotografisamling.

Kangl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Spaningsregistraturen

Enligt arbetsordningen för kriminaltekniska anstalten ankom det på
spaningsregistraturen bl. a. att registrera ouppklarade brott och vaneförbrytare,
att föra diverse andra specialregister för spaningsändamål, att söka
genom spaning i registren sammanställa brott och gärningsmän samt att
besvara förfrågningar från polis- och åklagarmyndigheter rörande brott.
Spaningsregistraturens register kan uppdelas i följande huvudgrupper: register
över brott, register över vaneförbrytare samt diverse speciella spaningsregister.

I brottsregistret intas beträffande inrapporterade brott uppgifter
om brottsart, tidpunkt och plats för brottet, tillvägagångssättet, gods
som tillgripits eller förstörts i samband med gärningen och eventuell misstanke
mot viss person. Enligt det förut nämnda cirkuläret den 21 september
1956 skall polismyndighet obligatoriskt lämna kriminaltekniska anstalten
uppgift om vissa förfalskningsbrott, vissa våldsbrott, fosterfördrivning, som
ej utförts av kvinnan själv, vissa sedlighetsbrott, mordbrand och sabotage
(ej politiskt), stöld av vissa typer, rån och utpressning. Därjämte anges vissa
brott, som polismyndighet har att inrapportera efter bedömande i varje
särskilt fall. Inrapportering skall ske, därest brottet kan antas ingå såsom
led i en serie av likartade brott eller i en vanemässigt bedriven brottslig
verksamhet eller om det eljest med hänsyn till brottets beskaffenhet och
omständigheterna vid dess begående kan anses påkallat. Uppgift skall insändas
skyndsamt efter inledd förundersökning. Leder förundersökningen
till att viss person skäligen kan misstänkas för brottet skall polismyndigheten
lämna uppgift om dennes namn. Han antecknas då i namnregistret.
Uppgift skall vidare lämnas dels när det blivit klarlagt vem som begått
brottet, dels om viss person, angående vilken uppgift tidigare lämnats, inte
längre skäligen kan misstänkas för brottet och dels om utredningen ger vid
handen att brottsligt förfarande inte förelegat. I de båda senare fallen stryks
anteckningen om misstanke på registerkortet. Innehåller kortet endast
denna anteckning makuleras kortet.

Brottsregistrets väsentliga ändamål är att möjliggöra sammankoppling
av ouppklarade brott, som kan tänkas ha samband med varandra, och att
binda en misstänkt gärningsman vid ouppklarat brott.

Brottsregistret omfattade vid utgången av 1962 cirka 52 000 ouppklarade
brott.

Såsom komplement till brottsregistret finns ett brandregister. I
detta införs uppklarade bränder, vilka utgör brott, på gärningsmannens
namn. De ouppklarade ordnas efter tidpunkten för branden. Är någon eventuellt
misstänkt för eldsåsättande antecknas hans namn och anledningen till
misstanken. Vidare anges person som utan att vara direkt misstänkt kan ha
haft särskilt intresse av branden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Det för spaningsarbete! kanske viktigaste av registren över vaneförbrytare
är modus operandiregistret med kort insorterade under
vissa brottsrubriker. Huvudrubriker är våldsverkare, sexualförbrytare, bedragare,
kassaskåpstjuvar, tjuvar med säregen metod och pyromaner. Underrubrikerna
uppgår till närmare ett fyrtiotal. Registret omfattade vid 1962
års utgång närmare 3 400 personer. Till registret hör en lotografisamling
över personer, som förövat eller varit delaktiga i kassaskåpsinbrott. Vidare
finns ett öknamnsregister (15 000 personer), ett register över vaneförbrytares
lyten, ärr, tatueringar och andra typiska kännetecken —- sammanlagt
ett trettiotal igenkänningstecken — det s. k. känneteckensregistret (14 000
personer), register över personer som uppträtt under falskt namn eller angivit
falskt yrke samt register över personer misstänkta för att ha utprånglat
falska sedlar eller mynt eller sysslat med narkotikahantering. Mentalsjuka,
som är straffriförklarade och förövat mordbrand, sexualbrott eller våldsbrott,
är upptagna i ett särskilt register.

I de speciella spaningsregistren upptas inte brottslingar,
brott eller straff. Däremot registreras konfiskerade skrifter, svenska urmakares
ristmärken, tvättinrättningars tvättmärken och omslagspapper till
dynamitladdningar.

Godsregistraturen

Godsregistraturen handhar registreringen av försvunna och tillvaratagna
föremål. Registreringen sker dels i ett godsregister, uppdelat i ett tiotal huvudavdelningar,
dels i ett cykelregister.

Uppgiftslämnandet från registret

Uppgifter ur registren hos kriminaltekniska anstalten har i huvudsak
lämnats dels genom tryckta publikationer och cirkulärmeddelanden, dels
genom meddelanden skriftligen, muntligen eller per telex i anledning av direkta
förfrågningar hos anstalten eller eljest i särskilda fall.

Publikationer

Följande publikationer utges: Polisunderrättelser, månads-, års- och femårsregister
till Polisunderrättelser, spaningsbok till Polisunderrättelser,
spärrlista, förteckning över beslut om avflyttningsförbud, förteckning över
återkallade körkort och trafikkort, förteckning över förkomna och återkallade
pass samt godsmeddelanden (godsbilagor och godsregister).

I enlighet med 1877 års cirkulär och vissa andra i det föregående angivna
bestämmelser skall vissa uppgifter inrapporteras till P o 1 i s underrättelser.
Dessa uppgifter skall alltså intas i publikationen. Vidare medger
1877 års cirkulär publicering av tillkännagivanden angående övriga förhållanden,
om vilka kunskap bör spridas bland rikets polismyndigheter.

2 — Bilmng till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. .Yr 18

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Polisunderrättelser är numera uppdelad i två serier, I och II.

I Polisunderrättelser I intas 1) A-notiser, avseende efterlysningar av till
namnet kända personer i och för omhändertagande, gripande eller liknande
åtgärd, i första hand personer som efterlyses såsom misstänkta för brott vare
sig omedelbart gripande skall ske eller ej, personer som på undersökningsledares
begäran skall hämtas till förhör utan föregående kallelse, personer
som skall införpassas eller återföras till fångvårdsanstalt, alkoholistanstalt,
mentalsjukhus eller ungdomsvårdsskola, personer med okänd vistelseort
vilka enligt domstols beslut skall inställas inför domstol, utlänningar som
enligt myndighets förordnande skall tas i förvar enligt utlänningslagen,
personer vilka skall tas i förvar enligt beslut av internerings- eller ungdomsfängelsenämnden,
försvunna personer samt personer vilka begärts
efterlysta för brott av internationella kriminalpolisorganisationen eller utländsk
polismyndighet, 2) B-notiser, avseende återkallande av efterlysning

1 A-notis, 3) D-notiser, avseende meddelanden om brott, i regel av grövre
art, där gärningsmannen är okänd eller ej nöjaktigt identifierad ävensom
meddelanden om anträffade okända döda och om klarlagda brott, samt 4 )
G-notiser, avseende meddelanden om kvarstad på och konfiskation av tryckta
skrifter, redaktionella meddelanden m. m. Antalet A-notiser utgjorde år
1953 cirka 3 500, år 1959 cirka 4 200 och år 1962 4 800. D-notiserna uppgick
år 1959 till något över 1 000 och år 1962 till omkring 1 700.

Polisunderrättelser I utkommer varje helgfri dag i eu medel upplaga på

2 500 exemplar och distribueras till 1 735 mottagare: polis- och åklagarmyndigheterna,
vissa polismän och poliskontor i gränsområdena, utrikesdepaitementet,
justitiekanslern, justitieombudsmannen, socialstyrelsen, statens
utlänningskommission, sjöfartsstyrelsen (sjöåklagaren), försvarsstaben
(mrikesavdelningen), marinledningen, marinstaben (inrikesdetaljen),
statens polisskola, Stockholms rådhusrätt, länsstyrelserna, vissa fångvårdsoch
ungdomsanstalter, riksdagsbiblioteket, marinpolisens avdelningar i
Stockholm, Göteborg och Karlskrona samt tredje stadsfogden i Göteborg
ävensom svenska konsulaten i Bremen och Frankfurt am Main samt vissa
polismyndigheter i Danmark, Finland, Norge, Holland och Turkiet.

I Polisunderrättelser II publiceras s. k. C-notiser, avseende 1) personer
som av domstol i riket dömts till straffarbete eller fängelse, även förvandlingsfängelse,
erhållit villkorlig dom, dömts till ungdomsfängelse eller
till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller ock straffriförklarats,
2) personer som varnats för lösdriveri, dömts till tvångsarbete
eller frigivits från tvångsarbetsanstalt, 3) samtliga personer som frigivits
från fångvårdsanstalt efter att ha avtjänat straff, 4) beslut eller domar om
forpassnmg, utvisning eller förvisning av utlänning, innefattande förbud
för utlänningen att återvända till riket, samt 5) undantagsvis uppgift om
häktning. Antalet C-notiser utgjorde år 1959 omkring 33 600. Av dessa avsåg
cirka 21 400 domar i brottmål, 11 100 frigivningar, 100 lösdrivaråtgär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

der, 700 åtgärder mot utlänningar och 300 diverse andra upplysningar. 1962
var antalet C-notiser omkring 9 400.

Polisunderrättelser II utgår i en upplaga av 600 exemplar och distribueras
till 481 mottagare: polis- och åklagarmyndigheterna, försvarsstaben, utlänningskommissionen,
länsstyrelserna samt vissa centrala polisorgan i
Danmark och Norge. Under år 1959 utgavs 243 nummer.

I registren till Polisunderrättelser upptas i alfabetisk
ordning de personer, som förekommit i A-, B- och C-notiserna. För
person anges fullständigt namn, födelsetid, det eller de nummer av Polisunderrättelser,
där vederbörande förekommit, och notisens art (A-, B- ellei
C-notis). Nytt månadsregister ersätter de föregående månadsregistren. Registren
distribueras till alla myndigheter, som erhållit Polisunderrättelser
I eller II, samt till statspolisavdelningar.

Spaningsbok till Polis underrättelser utges en gång i månaden.
Den innefattar en alfabetisk förteckning över aktuella, i Polisunderrättelser
I under rubriken A intagna efterlysningar. Spaningsboken tillställs
samtliga mottagare av Polisunderrättelser I. Varje ny spaningsbok ersätter
den föregående. För komplettering av spaningsboken, intill dess ny sådan
utkommer, fogas till varje nummer av Polisunderrättelser I tillägg till spaningsboken.
Tillägg innehåller nya efterlysningar och återkallade efterlysningar.

Spärrlista utkommer varannan månad. Den är en alfabetiskt ordnad
förteckning över personer, som begärts eftersökta av myndigheter i
andra fall än sådana, som redovisas i Polisunderrättelser I under A-notiserna
och spaningsboken. Listan utsänds i en medelupplaga på 3 200 exemplar
till omkring 2 200 mottagare, nämligen dels de myndigheter i riket, som
erhåller Polisunderrättelser I, dels därutöver arbetsmarknadsstyrelsen, vissa
militär- och tullmyndigheter, länsnykterhetsnämnderna, arbetsförmedlingen
i Skövde, skatteverket i Stockholm, exekutionsverket i Kristinehamn,
skyddsvärnet och stadsmissionen samt vissa polisorgan i Danmark och
Norge.

I förteckning över beslut om avflyttningsförbud
publiceras indrivningsmyndigheternas beslut om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket. Förteckningen trycks i ett såsom bilaga
till Polisunderrättelser betecknat häfte samt utsänds till passmyndigheter
och passkontroller.

Förteckning över återkallade körkort och trafikkor
t utges varje månad och tillställs polismyndigheterna. Ny månadsförteckning
upphäver den föregående, som -— enligt anvisning i förteckningen
— skall tas ur bruk (brännas).

Förteckning över stulna, förkomna och återkallade
p a s s distribueras i 2 500 exemplar per månad till skilda myndigheter. De

Kungi. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

återkallade pass, som noteras i förteckningen, är sådana, som inte inkommit
till vederbörande passmyndighet för makulering.

Godsmeddelanden utgår huvudsakligen till polismyndigheter. De
utgör sammanställningar av efterlyst gods, som är identifierbart.

Cirkulärmeddelanden och telexmeddelanden i vissa fall

I brådskande fall förekommer att särskilt efterlysningar sprids genom
tryckta cirkulärmeddelanden eller genom telex, telefon eller telegraf. Sådant
förfarande används endast för viktigare meddelanden till polismyndigheterna
om mycket grova brott och om personer, som antingen efterlyses såsom
misstänkta för sådana brott eller efterspanas i anledning av rymning
från anstalt.

övrigt uppgiftslämnande

Enligt arbetsordningen för kriminaltekniska anstalten — vars bestämmelser
som förut nämnts tillämpas på rikspolisstyrelsens handhavande av
registreringen — fick upplysningar ur registren — utöver vad som meddelas
genom Polisunderrättelser och dess bilagor — endast lämnas till domstolar,
polis- och åklagarmyndigheter samt till polismän, vilka för sin tjänst
behöver uppgifterna. Polis- och åklagarmyndigheter erhåller upplysningar
ur registren utan någon begränsning. I praxis förekommer att även några
andra myndigheter än de nyss nämnda kan få upplysningar, t. ex. utlänningskommissionen,
fångvårdsstyrelsen, utrikesdepartementet, svenska beskickningar
och konsulat samt länsstyrelser. Adressuppgifter får utlämnas
till myndigheter i den omfattning rikspolisstyrelsen beslutar.

Medlemmarna av internationella kriminalpolisorganisationen, till vilken
Sverige är anslutet, har förbundit sig att söka befordra största möjliga ömsesidiga
bistånd mellan polismyndigheterna inom gränserna för respektive
lands lagar. I anledning härav har Kungl. Maj :t genom brev till kriminaltekniska
anstalten den 18 januari 1957 ålagt anstalten att förmedla uppgiftsutbytet
med utländska polisorgan. Beträffande brottslighet av internationell
karaktär och internationella förbrytare äger ett ganska fritt utbyte av register
upplysningar rum. I övrigt prövas från fall till fall, om upplysning
bör lämnas. Utländsk polismyndighet kan inte erhålla upplysning för exempelvis
vandel sundersökning i tillstånds- eller behörighetsärenden. De nordiska
staterna emellan är dock uppgiftslämnandet betydligt friare.

Fotografier och uppgifter ur registren i aktuella brottsfall får tillhandahållas
pressen endast efter medgivande från eller begäran av vederbörande
undersökningsledare. Passansökningar äger den, som önskar, taga del av
såframt inte av handlingen framgår att vederbörande passökande gjort sig
skyldig till eller misstänks för brott eller vanärande handling.

I övrigt får upplysning inte utlämnas till enskild.

Kiwgl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Utlandet

I de flesta länder finns numera centrala polisregister. De har tillkommit
för att tillgodose polis- och åklagarmyndigheternas behov av upplysningar
om brott och brottslingar i samband med brottsspaning och brottsutredning.

De centrala polisregistren i utlandet överensstämmer i fråga om allmän
karaktär och i många länder även i fråga om teknisk uppläggning nara med
det i Sverige förda centralregistret. I flera länder är den centrala polisregistraturen
samordnad med det centrala straffregistret. Exempel finns också
på länder, där särskild central straffregistrering inte förekommer, darfor
att den för polisiära ändamål upplagda centrala kriminalitetsregistreringen
ansetts kunna tjäna jämväl sådana ändamål, som åsyftas med central straffregistrering.
Centrala polisregister förs regelmässigt av den centrala polisinstansen
i landet. .

Regleringen av registreringen i centrala polisregister har i utlandet i allmänhet
inte skett genom lagstiftning. Vanligt är emellertid, att registreringen
är reglerad genom förordnanden av vederbörande justitie- eller inrikesministerium.
I allmänhet synes de registerförande myndigheterna ha
givits ganska fria händer vid bestämmandet av registrens innehåll och omfattning.

Från registren lämnas i allmänhet upplysningar endast till polis- och åk agarmyndigheter.
I flera länder förekommer dock att uppgifter lamnas aven
till åtskilliga andra samhällsorgan, för vilka ett berättigat behov av registerupplysningar
ansetts föreligga.

Uppgifter från registren lämnas främst genom svar på förfrågningai,
som i varje särskilt fall riktas till registermyndigheten. Upplysningar lamnas
härvid skriftligen eller per telefon, telegraf eller telex.

Även genom cirkulärmeddelanden och tryckta publikationer lämnas upplysningar
från registren. Detta uppgiftslämnande, som i regel är begränsat
till polis- och åklagarmyndigheter, avser främst upplysningar om grova,
ouppklarade brott, efterlysningar av brottslingar och upplysningar om förövare
av grova brott.’ Ett kontinuerligt uppgiftslämnande genom tryckta
meddelanden om personer, vilka ådömts straff eller annan påföljd för brott,
om utskrivning från anstalter in. m. — motsvarande i huvudsak innehållet
i den svenska publikationen Polisunderrättelser II — synes numera
vara sällsynt i utlandet. Polis- och åklagarmyndigheter har i stället
givits möjligheter att på annat sätt erhålla för sina arbetsuppgifter erforderliga
upplysningar från centralregistret. Detta har åstadkommits genom upprustning
av de polisiära förbindelsetekniska resurserna, främst telexnätet.
Publiceringsmet oden har sålunda ersatts av en frågemetod. Erfarenheterna
härav uppges vara goda.

Kungl. Maj:Is proposition nr 18 år 1965

III. De nuvarande lokala registren
Olika slag av register

Polis- och åklagarmyndigheter för diarier över handlagda ärenden i den
ordning arendena inkommer. Diarium redovisar i korthet ärendets art, personer
som berörs av ärendet och myndighetens åtgärd. I åklagarmyndigheternas
diarier anges därjämte i ärenden, som föranlett åtal, domstols dom
eller beslut. Ett brottmålsdiarium omfattar i de flesta distrikt ett betydande
antal ärenden. Med hänsyn härtill är det i regel nödvändigt att förse diarierna
med register.

Författningsföreskrifter har inte utfärdats om inrättande eller användande
av register vid polis- och åklagarmyndigheter. Registren är därför mycket
olika. Följande huvudtyper av register förekommer, nämligen 1) hjälpregister
till diarium, 2) register för redovisning av brott, straff och andra
belastningar samt 3) register för särskilda ändamål.

Hjälpregister till diarium kan bestå av en till årsdiariet ansluten alfabetisk
förteckning över personer, som berörs av diarieförda ärenden, och ärendenas
diarienummer. För att man skall kunna överblicka ärenden från mer
än ett verksamhetsår uppläggs ofta alfabetiska ledkortsregister eller kartotek,
där varje person har sitt särskilda kort. På kortet samlas hänvisningar
till de skilda ärenden, av vilka personen berörs. På många håll infogas
på kortet efter hänvisningen till diarienummer en kortfattad notis om ärendets
art. Av hjälpregisterkort får man ingen upplysning om huruvida vederbörande
blivit åtalad eller dömd för brott.

\id den andra av förutnämnda registertyper förses registerkortet med
uppgifter från diariet om användning av tvångsmedel, misstankar om brott,
beslut i åtalsfrågor, straff och andra påföljder; inte sällan förekommer anteckningar
om binamn, signalement, innehav av körkort, trafikkort eller
särskilda tillstånd och behörigheter. Polisens register tillförs i regel tillförlitliga
uppgifter även från andra källor än egna diarier, t. ex. från Polisunderrättelser
och från akter i remissärenden. Vanligt är att polismyndighet,
S°n!.erhålIer kännedom om att registrerad person begått brott och dömts
härför på annan ort, påför kortet anteckning om brotten, domen, straffet
eller påföljden. Ibland upptas även åtgärder av socialvårdsorgan, länsstyrelser
och fångvårdsmyndigheter. I några större polisdistrikt har kriminalblads-
eller personaktsamlingar inrättats i anslutning till registerkorten,
vilka i sådant fall inte förses med detalj uppgifter. På ett kriminalblad kan
lämnas en betydligt fylligare redogörelse för en persons antecedentia än på
ett registerkort. I personakt eller generalakt finns ett personblad med upplägg
för biografiska uppgifter, anteckningar av intresse för spaningsarbetet
(binamn, falska namn, signalement m. m.), kriminalblad och levnadsberät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

telse. Akten innehåller samtliga undersökningsprotokoll, beslut, domar och
andra meddelanden.

Vid brottsundersökning, där gärningsmannen är okänd, behöver polisen
upplysningar om personer, som tidigare hörts om eller misstänkts, åtalats
eller dömts för brott av den aktuella arten. Om polismyndighetens personregister
inte är av liten omfattning, uppläggs i regel särskilda register för
dessa ändamål. Ett sådant är sakregistret, vilket är indelat i olika avdelningar,
en för varje brottsart, med i alfabetisk ordning inplacerade kort för alla
personer som dömts för ifrågavarande slag av brott. For mer detaljerade
uppgifter anlitas oftast det centrala spaningsregistret. I större distrikt har
polisen dock upplagt egna register, vilka ofta kan innehålla relativt fullständiga
uppgifter om belastningar i form av brott, straff m. in., som en per
son ådragit sig inte bara inom distriktet utan även i riket i övrigt.

För andra speciella ändamål förekommer inom polisen t. ex. register över
utlänningar i distriktet samt, vid större kriminalpolisavdelningar, register
över lösdrivare, psykiskt sjuka, homosexuella in. fl. En del polis- och åklagarmyndigheter
har lagt upp bötesregister över personer, som dömts för
ordnings- och trafikförseelser.

I några städer har man ett centralregister, som är gemensamt for samtliga
polisavdelningar inom distriktet och åklagarmyndigheten.

En viss enhetlighet i fråga om registreringen i de lokala registren har
nåtts genom att statens reproduktionsanstalt sedan åtskilliga år tillbaka
tillhandahållit en särskild registerblankett, vilken kommit till användning
i ett stort antal distrikt, särskilt landsfiskalsdistrikt. Blanketten avser huvudsakligen
att vara ett hjälpregisterkort till diariet och upptar således
inte något utrymme för anteckning om påföljd för brott.

De lokala polisregistren är i några städer, särskilt de större, av tämligen
gammalt datum. Exempel finns sålunda på register, som fortlöpande förts
alltsedan 1870-talet. I de flesta distrikt har registren tillkommit först under
1930- och 1940-talen. I många landsfiskalsdistrikt upplades register 1941
1942 i samband med landsfiskalsreformen.

Strafflagberedningen har på grundval av en år 1950 utförd undersökning,
vilken avsåg tre län, beräknat, att landsfiskalernas register i dessa län i de
fall då de förts omkring 20 år upptar 12—15 procent av den totala befolkningen.
Enligt vad utredningen inhämtat uppläggs årligen i det centrala
registret hos kriminalpolisen i Stockholm cirka 100 000 registerkort för
målsägande (angivare) och misstänkta (anmälda) samt 10 000 personakter.
I Göteborgs centrala polisregister registrerades år 1956 omkring 13 000
misstänkta (anmälda) personer, varav närmare 11 000 i bötesregistret för
trafik- och ordningsförseelser; omkring 800 generalakter upplades iöiande
personer, som gjort sig skyldiga till allvarligare brott.

I allmänhet avförs inte något registrerat material från polisregistren. I
några distrikt horttas och arkiveras registerkort, på vilket anteckning inte

“4 Anngl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

skett under visst antal år. I vissa distrikt utgallras kort, som upptar enbart
bagatellforseelser, sedan två år förflutit från registreringen, under förutsättning
att aterfall inte förekommit.

Registrens ändamål

Brotts bekämpandet

Registrens andamål är främst att utgöra hjälpmedel för brottsbekämpan et.

For polisen kommer härvid i fråga förebyggande verksamhet och brottsspaning.

Polisens brottsförebyggande verksamhet avser inte endast att i aktuella
fall hindra utförande av brott utan även att vidta åtgärder för att undanröja
missförhållanden, som erfarenhetsmässigt ger upphov till brott och
annan asociahtet. Sådan förebyggande verksamhet utövas framför allt genom
övervakning av kanda brottslingar, lösdrivare och annat asocialt klientek
genom bevakning och observation av sådana lokaler och platser, som
plagar utgöra tillhåll för lösdrivare och brottslingar, samt genom ingripanden,
ofta i samarbete med barnavårdande organ, på gator och andra allmänna
platser, i hamnar, vid offentliga tillställningar o. d. mot ligabildning
bland ungdom.

Genom efterforskning i polisiära register kan polismannen få viktiga
upplysningar om personer, som bör kontrolleras närmare. Av register kan
framgå, att vederbörande är efterlyst för brott eller eljest eftersökt av poliseller
socialvårdsmyndighet. Från register kan också besked erhållas om
uppmärksammade personer är villkorligt dömda eller villkorligt frigivna
och står under övervakning eller tillsyn. Polisens iakttagelser kan motivera,
alt skyddskonsulent, övervakare eller tillsynsman varskos. För undersökning
i sådana fall anlitas i första hand lokalt polisregister. Sådant register
kan innehålla upplysningar, som inte redovisas centralt.

Vid brottsspaning i sådana fall, där brottsplatsundersökningen inte gett
någon ledtråd till gärningsmannen, är det av vikt att få fram namn på personer,
som vane- eller yrkesmässigt brukar begå brott av det slag som är
i fråga. Härvid ar sakregister till hjälp. Genom att registerkorten oftast hänvisar
till brottmålsakter m. in. är det möjligt att relativt snabbt få en bild
av dem som tidigare begått liknande brott, deras brottsmetod, medbrottslingar
m. m. Vidare är — med beaktande av arten av det aktuella brottet —
av intresse att veta, vilka vane- och yrkesförbrytare som befinner sig på
fri fot efter rymning eller permission från fängelser eller andra anstalter
vilka personer som nyligen villkorligt frigivits, utskrivits eller permitterats
från anstalter, vilka straffriförklarade personer som kan böra uppmärksammas
samt huruvida det aktuella brottet kan ingå i en seriebrottslighet,

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

lokaliserad till det egna polisdistriktet eller utanför detta. I angivna fall
fordras undersökning i lokalt polisregister, kommunikation med andra polisdistrikt
och upplysningar ur centrala register.

Registerundersökningarna är värdefulla inte bara i bevisningshänseende.
Vad som framkommer kan utgöra anledning för polisen att oavsett utgången
av brottsutredningen ta erforderlig kontakt med läkare, nykterhetsvårdande
myndighet eller annat socialvårdande organ.

Under förundersökning i brottmål uppkommer ofta frågor om användning
av tvångsmedel (hämtning till förhör, anhållande, beslag, husrannsakan,
kroppsvisitation, kroppsbesiktning m. m.). Det är ofta svårt att avgöra,
om misstanken mot en person är så stark som fordras enligt rättegångsbalken.
Det allmänna kriminalregistret innehåller huvudsakligen endast
uppgifter om ådömda frihetsstraff. Bötesstraff, åtalseftergifter och avskrivna
ärenden redovisas inte. Även om kriminalregisterutdrag är tillgängligt
för åklagaren, har denne därför ofta anledning att ta del av de lokala
polisiära registren. Med ledning av sådana register kan även domstolsakter
och protokoll införskaffas. Registeranteckningarna och det bakom dem befintliga
utredningsmaterialet kan ofta också ha betydelse för åtalsfrågans
avgörande.

Social vår dsutr e dningar

I inte ringa omfattning har polisen att ta befattning med ärenden enligt
lagstiftningen om barnavård, nykterhetsvård, mentalsjukvård och lösdrivarbehandling.
För åtgärder enligt denna lagstiftning krävs i de flesta fall
ingående kännedom om vederbörandes personliga förhållanden, vandel och
eventuella kriminalitet. Central registrering eller publicering av åtgärder
enligt ifrågavarande lagstiftning förekommer endast beträffande utslag
om tvångsarbete och varningar enligt lösdrivarlagen, varjämte den centrala
registreringsmyndigheten på begäran av nykterhetsnämnd publicerar uppgifter
om kringflackande alkoholmissbrukare. De lokala polisregistren används
därför som hjälpmedel i berörda ärenden.

Socialvårdsorganen behöver inom åtskilliga områden fullständiga uppgifter
om klientelets personliga förhållanden. När det gäller att få upplysningar
om kriminalitet försöker socialvårdsorganen i allmänhet undvika
hänvändelse till polismyndighet och gör i stället förfrågningar hos andra
myndigheter, kommunala förtroendemän och enskilda. I de av kommunerna
förda socialregistren intas i begränsad omfattning upplysningar om
brottsliga gärningar och deras påföljder. Polismyndigheterna anser sig i
allmänhet förhindrade att ge upplysningar om kriminalitet och vandel. I
polisdistrikt, där upplysningar lämnas, prövas i regel i varje särskilt fall,
om uppgift bör utlämnas eller inte. I allmänhet lämnar polisen endast muntligt
besked.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Vandelsutredningar

Utredningar på grund av författningsbestämmelser om allmän ordning och
säkerhet

I lagar, författningar och med stöd därav utfärdade bestämmelser föreskrivs
ofta, att anställda och yrkesutövare m. fl. skall ha vissa kvalifikationer.
Kraven är i vissa fall noga specificerade; i andra fall anges endast fordran
på lämplighet.

Föreskrifter med krav på viss karaktär och vandel för erhållande
av anställning har meddelats av Kungl. Maj :t i polisreglementet beträffande
polisman, i den s. k. rekryteringskungörelsen beträffande underbefäl
på aktiv stat vid försvaret m. m. och i hemvärnskungörelsen beträffande
hemvärns- och driftvärnsmän. Den blankett som inom krigsmakten används
för anställningsansökan innehåller formulär till intyg, att sökanden
»visat laglydnad». Intyget är avsett att undertecknas av polismyndighet
i sökandens hemort. Inom det frivilliga försvaret förekommer i vissa distrikt,
att ansökningshandlingen överlämnas till polismyndighet på vederbörandes
hemort med begäran om yttrande. Sådant yttrande avges — efter undersökning
i lokalt polisregister och Polisunderrättelser — i den formen, att
ansökningen tillstyrks eller avstyrks.

På grund av bestämmelser om kvalifikationskrav, utfärdade av fångvårdsstyrelsen,
generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen, krävs i vissa
fall av anställningssökande, att han skall förete intyg av polismyndighet.
Sådant intyg innefattar uttalande om huruvida vederbörande varit tilltalad,
sakerförklarad eller straffad för brott eller för vissa slag av brott, s. k.
strafflöshetsintyg. De belastningar, vilka här är av intresse, är till en del
sådana som inte redovisas i centrala register.

I reglementen för andra trafikföretag än statens järnvägar är ofta föreskrivet,
att till tjänstgöring, varav trafiksäkerheten är beroende, inte får
användas annan än den som är känd för pålitlighet, nykterhet och ordentlighet.
Praxis är att sökande till sådan tjänst avfordras ett av polismyndighet
utfärdat strafflöshetsintyg.

I vissa författningar föreskrivs såsom villkor för utövande av viss
verksamhet, att sökanden efter prövning av myndighet befunnits
lämplig härför. Detta gäller bl. a. ordningsvakt, som avses i polislagen, och
vaktman vid auktoriserat enskilt vaktföretag. Vandelsprövning sker härvid
i stort sett i samma ordning som beträffande polisman.

Enligt vägtrafikförordningen skall den som söker godkännande som föreståndare,
lärare eller instruktör vid körskola styrka sin lämplighet genom
intyg av polismyndighet. I hotell- och pensionatstadgan samt i näringsfrihetsförordningen
finns bestämmelser om att vandelsintyg skall företes av

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

den som vill utöva eller förestå hotell- eller pensionatrörelse samt av den
som vill utöva gårdfarihandel eller anordna s. k. realisation.

Lagar och författningar uppställer även i andra fall krav på lämplighet
(pålitlighet, ordentlighet, redbarhet, laglydnad m. m.) beträffande vissa
yrkesutövare. Detta gäller t. ex. den som vill utskänka rusdrycker, utskänka
eller utminutera Öl, idka handel med skjutvapen, tillverka eller bedriva
handel med explosiva varor, driva handel med preventivmedel, idka pantlånerörelse
eller skrothandel, utöva yrkesmässig automobiltrafik, förestå
biografrörelse eller få tillstånd till utsträckt affärstid. I fråga om utskänkning
eller utminutering av rusdrycker torde vederbörande i flertalet fall
anmodas att förete intyg från polismyndighet. I övrigt förebringas utredning
i regel genom att tillståndsmyndigheten infordrar yttrande från lokal
polismyndighet eller — för det fall att tillståndet meddelas av polismyndighet
—- genom att denna företar erforderlig undersökning.

Av vederbörande myndigheter utfärdade reglementen för stadsbuds- och
droskbilsväsende brukar innehålla föreskrifter med fordran på vissa kvalifikationer
hos yrkesutövarna. Vandelsutredningen sker i regel genom
polismyndighet. Arbetsgivaren avfordrar dock ofta sökande strafflöshetsintyg
för förhandsprövning.

Vid de utredningar, som nu nämnts, används regelmässigt lokalt polisregister
och Polisunderrättelser.

I en del författningar föreskrivs som villkor för att erhålla vissa
behörigheter eller rättigheter att sökandens lämplighet blivit
ådagalagd. För förvärv av svenskt medborgarskap krävs hederlig vandel.
Länsstyrelse är ålagd att genom polismyndighet eller på annat sätt utreda
sökandes vandel. Till åtiydnad härav remitterar länsstyrelsen ärendet till
vederbörliga lokala polismyndigheter. För utredning om hinder föreligger
att utfärda pass för svensk medborgare skall i regel passärende remitteras
till lokal polismyndighet.

Värnpliktig, som vill fullgöra vapenfri tjänst, skall till sin ansökan foga
bl. a. vandelsintyg utfärdat av polismästare, stadsfiskal, landsfogde eller
landsfiskal. Sådan tjänsteman skall i detta sammanhang även meddela trovärdighetsintyg
för personer, vilka den värnpliktige åberopar som intygsgivare.

Enligt vägtrafikförordningen skall till ansökan om körkort fogas bl. a.
av polismyndighet utfärdat lämplighetsintyg. Polismyndighet skall innan
intyg utfärdas kontrollera, om sökanden förekommer i tillgängliga register
över personer, som misstänkts eller straffats för brott eller vilkas körkort
återkallats, ävensom höra nykterhetsnämnden, polismyndighet i annan ort,
där sökanden varit mantalsskriven under de senaste två åren, samt, om det
är erforderligt, jämväl annan som äger kännedom i saken. Bestämmelser
motsvarande de nu anförda gäller även den som ansöker om trafikkort enligt
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Kung!. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Enligt gällande bestämmelser skall polismyndighet verkställa en mycket
noggrann lämplighetsprövning i ärenden rörande tillstånd till innehav av
skjutvapen och ammunition. I ärende om tillstånd till innehav av explosiv
vara, där kännedom krävs om någons personliga egenskaper eller lämplighet,
skall yttrande inhämtas från lokal polismyndighet. Projektionsapparat
för filmförevisning får skötas endast av den som har polismyndighets
tillstånd härtill. Vid prövning av dylik tillståndsfråga inhämtas uppgifter ur
polisregister.

För att få luftfartscertifikat — medförande behörighet att göra tjänst på
luftfartyg — fordras författningsenligt, att vederbörande gjort sig känd
för nykterhet och ordentlighet samt med hänsyn till sina personliga förhållanden
i övrigt får anses lämplig. Den som önskar erhålla certifikat
skall förete lämplighetsintyg av polismyndighet.

Enligt en kungörelse angående mästarbrev för hantverksutövare får Sveriges
hantverks- och industriorganisation tilldela hantverksutövare mästarbrev,
varvid som villkor gäller bl. a. att vederbörande gjort sig känd för god
vandel. Organisationen kräver, att sökande inkommer med vandelsintyg utfärdat
av person med offentlig tjänsteställning eller av polismyndighet.

Vid utredningar enligt nu anförda bestämmelser torde polismyndigheten
regelmässigt använda lokalt polisregister och Polisunderrättelser.

Utredningar i andra falt i ärenden om allmän ordning och säkerhet

Även när krav på strafflöshet, laglydnad eller lämplighet inte uppställs
i lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestämmelser kan
polismyndighet i åtskilliga fall inte underlåta att vid kontrollen över allmän
ordning och säkerhet utreda olika personers vandel. Så sker bl. a. i
samband med ansökan om vissa tillstånd för utlänningar, exempelvis inresa,
uppehåll, bosättning och arbete i riket, förvärv av fast egendom, idkande av
handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering samt anordnande
av och medverkan vid offentliga tillställningar. Vandelsutredning äger
vidare rum i ärenden om tillstånd till sprängning, fyrverkeri och skjutning
med eldvapen, godkännande i vissa fall av anordare av offentliga tillställningar
och av lotteriföreståndare. Också i nu nämnda fall anlitas bl. a. lokala
polisregister.

Utredningar för att tillgodose enskilds intressen

En del arbetsgivare kräver strafflöshetsintyg av sökande till vissa
arbetsanställningar. Detta gäller bl. a. vissa anställda vid Nya
systemaktiebolagets butiker, vissa hamnarbetare vid Stockholms frihamnsaktiebolag
samt viss städningspersonal vid Allmänna städningsaktiebolaget.
En del banker och varuhus ställer samma krav på vaktmästare, varukontrollanter,
varubud och försäljningsbiträden m. fl. Utan att någon fast praxis
synes ha utbildat sig måste även i andra fall anställningssökande förete

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 ur 1965

strafflöshetsintyg, exempelvis föreståndare för bensinstation, brandman,
bussförare, vårdare på mentalsjukhus, föreståndare för lekskoleverksamhet,
flygvärdinna, resemontör, låssmed, vaktmästare, städerska (i kommunal
tjänst), springpojkar i butiker, konduktörer vid enskilda bussföretag,
vaktmän vid icke auktoriserade vaktföretag, kontrollanter och tillsynsmän
vid enskilda företag samt föreståndare för kafé-, kiosk- och konditorirörelse.

Stundom avfordras enskilda strafflöshetsintyg för att viss verksamhet
skall få utövas oaktat föreskrift om vandelsprövning inte finns
i lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestämmelser. Detta
gäller t. ex. vid auktorisation inom radiobranschen och vid utfärdande av
köpmansbrev.

Det händer också att enskilda vänder sig till polismyndighet för att erhålla
vandelsintyg för personliga angelägenheter, t. ex. för att
erhålla förtjänsttecken, för att godtagas som hyresgäst eller borgensman,
för dementering av osann uppgift och för användning i skilsmässoprocess.

I betydande utsträckning förekommer, att enskild för att tillgodose olika
intressen i utlandet maste kunna prestera utiedning om oförvitlig
vandel. Främst gäller detta tillstånd till inresa, uppehåll, arbete eller
bosättning i annat land. I många fall uppställs krav på styrkande av oföivitlig
vandel för att studier eller affärsverksamhet skall få bedrivas. Samma
förhållande föreligger inte sällan i fråga om andra speciella tillstånd. Kraven
på vandelsutredningen i dessa fall är ganska skiftande i olika länder.
Det är dock regel, att utredningen måste presteras i form av en av offentlig
myndighet utfärdad vandelsattest. Vanligtvis ställs krav på attest utfärdad
av polismyndighet. Ibland anmodas sökanden att införskaffa sadan attest
enligt särskilt av den utländska myndigheten fastställt formulär. I regel godtas
dock av polismyndighet utfärdat strafflöshetsintyg. Vandelsutredning i
denna form anses emellertid inte alltid tillfyllest. Ibland krävs komplettering
härav genom utdrag av det allmänna kriminalregistret.

Förfarandet vid utfärdande av vandelsintyg och intygens innehåll

Ansökningar om vandelsintyg skall enligt praxis i regel göras skriftligen
och mottas i allmänhet endast från personer, som är mantalsskrivna eller
i vart fall kyrkobokförda inom distriktet. I ansökningshandlingen skall
anges det ändamål, för vilket intyget söks, och det slag av vandelsintyg som
önskas. Beträffande lämplighctsintyg är det vanligt, att sökanden bereds
tillfälle att lämna namn- och adressuppgifter på några personer, till vilka
han önskar referera. Andra intyg än strafflöshetsintyg utfärdas i regel endast,
då enligt lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestämmelser
eller på grund av fast praxis hos tillståndsorgan krävs speciellt
intyg. Strafflöshetsintyg kan för närvarande erhållas för praktiskt taget vilka
ändamål som helst.

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

Den utredning, som föregår utfärdandet av vandelsintyg, omfattar slagning
i det lokala polisregistret och i Polisunderrättelser. Har sökanden inte
någon längre tid varit bosatt på ansökningsorten, brukar undersökning begäras
remissvägen från polismyndigheten i den eller de orter, där han tidigare
haft hemvist. Då uttalanden skall göras om nykterhet, lämplighet o. d.,
inhämtas oftast yttrande från nykterhetsnämnd. Det förekommer, att polismyndighet
i intygsärende begär undersökning i det centrala polisregistret
och utdrag från det av kontrollstyrelsen förda straffregistret. Avser intyg
utländsk medborgare, inhämtas stundom även upplysningar från de av
statens utlänningskommission förda registren. Beträffande personer, vilka
begär vandelsintyg, som skall innehålla uttalanden om redbarhet, pålitlighet,
ordentlighet, lämplighet etc., införskaffas vanligen upplysningar från
kommunala förtroendemän, arbetsgivare och andra, som kan lämna uppgifter
om sökandens vandel.

Registerundersökningarna begränsas numera ofta till att avse endast visst
antal år bakåt i tiden, t. ex. fem, tio, femton eller tjugo år.

Beträffande intygens innehåll må nämnas följande ur en av utredningsmannen
utförd undersökning av praxis. Enstaka bagatellförseelser inom eller
utom strafflagens område, vilka föranlett bötesstraff, anses ofta inte utgöra
hinder för utfärdande av s. k. rent intyg. Vissa myndigheter bortser
helt från böter utanför strafflagens område. Det är inte ovanligt, att polismyndigheterna
generellt bortser från lägre bötesstraff; sålunda tar man på
sina håll inte hänsyn till böter under 20 å 30 dagsböter eller 100 kronor i
penningböter. I fråga om åtalseftergift bortses regelmässigt från eftergift
som avser bötesbrott. En del polismyndigheter underlåter generellt att uttala
sig om huruvida vederbörande är tilltalad för brott eller inte. Vid utfärdande
av strafflöshetsintyg för användning i utlandet synes polismyndigheterna
benägna att bortse från belastningar i större utsträckning än i övriga fall.
Det förekommer också, att man t. ex. vid anställning prövar, om förefintlig
belastning skall kunna inverka på bedömningen av den, inför vilken intyget
skall åberopas, och anpassar intyget härefter. Några polismyndigheter har
den praxis, att rent intyg meddelas vid bötesförseelser, som begåtts minst
två år före intygsdatum. Även eljest synes man inte tveka om att bortse från
bötesförseelser, då en längre tid förflutit från gärningens begående. Allt
fler polismyndigheter har på senare tid generellt övergått till att utfärda
strafflöshetsintyg avseende endast de senaste tio eller fem åren eller att göra
en tidsbegränsning för vissa slag av intyg, t. ex. sådana som är avsedda
att användas i utlandet.

Laglydnadsintygen — vilka såsom nämnts endast kommer till användning
vid sökande av vissa anställningar vid krigsmakten — omfattar regelmässigt
tiden från straffmyndighetsålderns inträde till intygsdatum. Sökandena
till ifrågavarande anställningar är i regel i åldern 16—21 år. Polismyndigheterna
synes vara mindre benägna att bortse från belastningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

vid utfärdande av laglydnadsintyg än då strafflöshetsintyg meddelas. Man
anser sig i regel endast kunna bortse från enstaka lindrigare förseelser. Påföljdens
art saknar normalt betydelse. Det är här i stället fråga om en bedömning
av den straffbara gärningen såsom sådan. Till följd härav meddelas
inte utan vidare laglydnadsintyg för exempelvis den som erhållit åtalseftergift.

Beträffande lämplighetsintyg är polismyndigheten i regel hänvisad till
att själv bedöma vilka belastningar som skall beaktas. Ofta utfärdas ett
kombinerat strafflöshets- och lämplighetsintyg, vari -— efter konstaterande
att sökanden inte sakerförklarats eller straffats för brott -—- uttalas, att i
övrigt inte till polismyndighetens kännedom kommit, att sökanden gjort
sig skyldig till handling, som skulle kunna utvisa att han vore olämplig
för den ifrågavarande verksamheten.

Omfattningen av registrens användning

Av utredningen — från poliskammarstäderna och ett landsfiskalsdistrikt
i varje län — inhämtade uppgifter har givit vid handen, att registerundersökningar
i Polisunderrättelser II regelmässigt kombineras med undersökning
i lokala polisregister. Det finns därför skäl anta, att de lokala polisregistren
anlitas i minst samma omfattning som Polisunderrättelser II.
Sannolikt är, att registren används i betydligt större utsträckning. Antalet
slagningar i den nämnda publikationen har uppskattats till 450 000 årligen.
Det kan antas, att registerundersökningar avser till 30 procent brottsbekämpandet,
till 10 procent socialvårdsändamål och till 60 procent vandelsutredningar.
Antalet årligen utfärdade intyg har skattats till 5000 laglydnadsintyg,
50 000 strafflöshetsintyg, 230 000 lämplighetsintyg enligt vägtrafikförordningen
och förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.
samt ett tämligen obetydligt antal av övriga slags lämplighetsintyg. Av
strafflöshetsintygen anses minst 15 000 vara avsedda att användas utomlands.

De nordiska grannländerna

En lokal polisiär registrering liknande den svenska förekommer i Danmark,
Finland och Norge.

I Danmark har inga bestämmelser givits vare sig i lag eller i administrativ
ordning beträffande lokala polisregister. Sådana register förs därför
alltefter behov. De nyttjas för i huvudsak samma ändamål som i Sverige.
Dock ligger de inte till grund för utfärdandet av vandelsintyg utan härför
används utdrag av straffregistret (straffeattester).

Straffregister förs i Danmark i polisdistrikten. Registren omfattar personer,
vilka är födda inom distriktet. Polismyndigheterna kan för sin verk -

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

samhet erhålla utdrag av straffregistret. De förbindelsetekniska resurserna
för inhämtande av upplysningar från det centrala polisregistret (rigsregistraturen)
är mycket goda.

Registreringen i lokala polisregister i Finland har behandlats i vissa förordnanden
av ministeriet för inrikesärendena. Några bindande föreskrifter
har inte utfärdats. I varje polisdistrikt bör föras register över personer,
vilka inom distriktet gjort sig skyldiga till brott eller överträdelser, samt
över sådana inom distriktet bosatta personer, vilka är efterlysta av andra
myndigheter. Hinder möter inte för polismyndigheterna att föra mer omfattande
register. Den lokala polisiära registreringen i Finland torde vara
ganska begränsad. Det har inte ansetts motiverat att lägga upp mer omfattande
lokala register på grund av de goda möjligheterna att per radio
inhämta erforderliga upplysningar från det centrala polisregistret. De lokala
polisregistren nyttjas för i huvudsak samma ändamål som i vårt land.
De ligger således till grund för utfärdandet av vandelsintyg. Denna intygsgivning
är inte författningsmässigt reglerad.

I Norge finns inte heller någon fullständig reglering av den lokala polisiära
registreringen. I vissa hänseenden har dock bestämmelser givits.
Polischeferna är sålunda ålagda att föra register över personer, vilka bötfällts
inom distriktet. Det åligger vidare polischeferna att föra särskild bok
över bl. a. personer, vilka frigivits på prov från fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt
och vilka antingen är hemmahörande i eller skall bosätta sig i
distriktet. Polischeferna skall också föra förteckningar över personer, vilka
erhållit villkorlig åtalseftergift.

I övrigt får den lokala registreringen i Norge ordnas efter polisdistriktets
behov. Registrens användningsområde är i huvudsak detsamma som i vårt
land. Polischeferna utfärdar vandelsintyg på grundval av registren. Intygsgivningen
är inte författningsreglerad.

IV. Tidigare kritik och förslag

Kritik har i olika sammanhang riktats mot den centrala polisiära registreringen.
Kritiken har främst avsett uppgiftslämnandet genom Polisunderrättelser.
Härvid har anmärkts, att uppgifterna i Polisunderrättelser blivit
allt för omfattande och att genom tidningens spridning fara föreligger för
att uppgifterna kommer till obehörigas kännedom.

Fångvårdsstyrelsen yttrade i sitt betänkande Kriminalvård i frihet (SOU
1949: 6), att Polisunderrättelser genom sin uppställning och genom den användning
publikationen fått i realiteten tjänstgjorde som ett centralt register
över dömda brottslingar med tusentals dupletter. Fn särskild olägenhet
med registreringen i Polisunderrättelser ansågs från resocialiseringssynpunkter
vara att publikationen ligger till grund för polismyndigheternas

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

praxis att utfärda strafflöshetsintyg. Styrelsen framhöll önskvärdheten av
att registreringen allmänt begränsades i fråga om straffade och särskilt de
villkorligt dömda.

Fångvårdsstyrelsen uttalade vidare, att strafflöshetsintygen kommit att i
vissa fall göra särskild skada genom att de möjliggjort, att särskilda diskvalifikationsgrunder
använts beträffande straffade personer, inbegripet dem
som erhållit villkorlig dom, oberoende av den tid som förflutit efter domens
meddelande. De tillämpades inte blott vid tillsättande av befattningar, som
innebar en förtroendeställning eller en särskilt ansvarsfull syssla, utan generellt
beträffande alla slags befattningshavare.

PU-sakkunnigas förslag innebar sammanfattningsvis utbyggnad av det
centrala polisregistret — bl. a. genom vidgad registrering av beslut i åtalsfrågor
och av uppgifter om intagningar i samt frigivningar och utskrivningar
från anstalter — sammanslagning av det centrala polisregistret och
kontrollstyrelsens straffregister, överflyttning av det allmänna straffregistret
till det centrala polisregistret, upprättande av ett nät av teleprinterstationer
över hela riket för att underlätta kommunikationen mellan centralregistret
och polismyndigheterna och mellan polismyndigheterna, avskaffande
av Polisunderrättelser och kungörelseförfarandets ersättande med
direkta förfrågningar till polisregistret — dock skulle tryckta cirkulärmeddelanden
obligatoriskt utgå till polismyndigheterna i fråga om efterlysnmgar
m. m. och fakultativt i vissa andra fall — samt inskränkning av rätten
för myndigheter att erhålla registerupplysningar.

I en framställning den 15 december 1954 till chefen för justitiedepartementet
angående omedelbara åtgärder för att förbättra eftervården efter
frigivning och utskrivning från fångvårdsanstalt anförde straff lagberedningen,
att det enligt beredningens uppfattning var befogat att för åtskilliga
statliga tjänster ställa särskilda krav på innehavarens redbarhet, pålitlighet
och karaktär. Beredningen ville emellertid ifrågasätta lämpligheten av
generellt verkande diskvalifikationsbestämmelser, vilka inte medgav hänsyn
till brottets art och tiden för dess begående. Beredningen föreslog, att
utredning skulle ske av frågan om att undanröja de i författningar, reglementen,
instruktioner o. d. föreskrivna hindren för att anställa straffade
eller villkorligt dömda.

Liknande synpunkter framfördes vid 1955 års riksdag (ABU 1955: 7,
rskr 1955:145) i anledning av motioner rörande arbetsmöjligheterna för
tidigare straffade personer m. fl.

Kritik har slutligen framförts också i 1959 års betänkande om ungdomsbrottslighet
(SOU 1959:37). I betänkandet berördes användningen av vandelsintyg
för anställningsprövning. De sakkunniga hade uppmärksammat,
att det i allt större utsträckning förekom, att kommunala och enskilda företag
för anställning krävde, alt sökande skulle förete laglydnadsintyg, redbarhetsintyg,
vandclsintyg eller liknande handling, utfärdad av polismyn3
— B ihan g till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. År 18

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

dighet. Härigenom utestängdes en straffad person från möjligheten att söka
sådana befattningar även om straffet låg långt tillbaka i tiden och han under
många år fört ett laglydigt liv. Detta system innebar i realiteten, att den
avskaffade brottspåföljden förlust av medborgerligt förtroende i viss mån
återinförts på en bakväg. Vandelsintygen var inte på något sätt reglerade
i lag eller författning. De sakkunniga fann, att den utveckling, som sålunda
skett, var högst betänklig.

I ett år 1955 avgivet betänkande angående sekretessen vid förundersökning
i brottmål (SOU 1955: 17) har utredningsmannen (överståthållaren
Johan Hagander) uttalat, att det av honom framlagda förslaget inte tillgodosåg
behovet av en generellt giltig tystnadsplikt gentemot utomstående
med avseende på innehållet i sådana lokala register över brott samt för
brott åtalade eller misstänkta personer, som fördes av polis- och åklagarmyndigheter.
Enligt utredningsmannens mening borde förekommande sekretessfrågor
i samband med registrering av brott och straff bedömas i ett
sammanhang inom ramen för en särskild lagstiftning om denna registrering.

V. Behov av polisregister
Utredningen

Betydelsen av ett centralt polisregister för brottsbekämpandet
är enligt utredningen uppenbar. Särskilt den s. k. rörliga brottsligheten
kan svårligen bekämpas effektivt om inte polisen har tillgång till en central
upplysningskälla, där uppgifter om brott och brottslingar metodiskt insamlas
och registreras. Utredningen anser därför att ett centralt polisregister
av i huvudsak samma art som de nuvarande registraturerna måste stå till
polis- och åklagarmyndigheternas förfogande för den brottsbekämpande
verksamheten. Utredningen har inte funnit anledning föreslå någon ändring
beträffande det nuvarande centrala registrets allmänna karaktär och
ändamål.

Det centrala registrets huvudändamål bör enligt utredningen således vara
att tillgodose behovet av upplysningar för den brottsbekämpande verksamheten.
Men också för den kontroll av allmän ordning och säkerhet, som åvilar
länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna, erfordras ofta tillgång
till kriminalitetsupplysningar inte bara från lokala polisregister utan också
från det centrala polisregistret. Utredningen avser här främst sådana
vandelsundersökningar, som på grund av föreskrift i lag eller författning
eller eljest på grund av sakens natur måste företas av dessa myndigheter.
Undersökningar fordras dels i ärenden om tillstånd till viss verksamhet och
innehav av vissa föremål eller varor o. d. samt om viss behörighet eller rättighet
och dels för att efterkontrollera innehavare av sådana tillstånd, be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

hörigheter och rättigheter. Upplysningar om kriminalitet in. m. behövs
stundom även för polismyndigheterna i ärenden angående barnavård, nykterhetsvård,
sinnessjukvård och lösdrivarbehandling. Annan användning av
det centrala registret bör däremot förhindras.

Utredningen framhåller beträffande de lokala r e g i s t r e n, att avsikten
med hjälpregistren främst är att göra det möjligt att snabbt återfinna
äldre ärenden i diarierna. Mot en registrering av de egna ärendena
i denna form och i angivet syfte kan uppenbarligen någon erinran inte framställas.
Det måste fastmer konstateras, att något slag av hjälpregistrering
är oundgängligen nödvändig.

Inte heller finner utredningen något vara att invända mot att man från
diarierna till registerkort för över summariska uppgifter om brott, straff
och andra belastningar. Registreringen innebär en arbetsbesparing.

Vidare framhålls, att den i de stora och medelstora städerna förekommande
mera fullständiga redovisningen av personers antecedentia på registerkort
och i aktsamlingar tillkommit framför allt som ett led i kampen mot
den grövre brottsligheten. Utredningen har den uppfattningen, att denna
mera fullständiga registrering i allmänhet inte kan anses ha drivits utöver
det polisiära behovet. Härvid har utredningen särskilt beaktat, att man
svårligen kan ingripa mot den grövre brottsligheten på ett planmässigt och
effektivt sätt utan tillgång till sådana register.

Sammanfattningsvis yttrar utredningen, att någon form av lokal polisiär
registrering av diarieförda ärenden är nödvändig. En mer omfattande registrering
behövs också, i varje fall i större distrikt, för att inte viktiga polisiära
intressen skall bli åsidosatta.

Yttrandena

Utredningens uppfattning, att ett c e n t r a 11 polisregister behövs,
delas av länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands lan, poliskamrarna i
Stockholm och Göteborg, föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges
stadsfiskaler, landsfogden i Uppsala län samt landsfiskalerna i Stora Kopparbergs
och Ströms distrikt.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler understryker den centrala registreringens
betydelse för bekämpandet av särskilt den rörliga brottsligheten. Poliskammaren
i Stockholm uttalar, att det i det dagliga kriminalpolisarbetet
ständigt ges tillfälle att konstatera behovet av ett riksomfattande, aktuellt
register. För de mindre polisdistrikten, som själva har kännedom endast
om ett mycket begränsat antal huvudsakligen lokala brottslingar, måste

detta behov vara än mer framträdande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det är självklart alt de offentliga
organ, som driver brottsbekämpande verksamhet, måste ha tillgång till
register över brott och brottslingar samt att det likaledes ar uppenbart, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

samhällslivets nuvarande gestaltning nödvändiggör både lokal och central
brottsregistrering i någon form.

De remissinstanser, som särskilt gatt in på de lokala registren,
nämligen länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs och Jämtlands län, föreningarna
Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfiskaler,
Uppsala läns landsfiskaler, Skaraborgs läns landsfiskaler och Sveriges
stadsfiskaler, landsfogden i Uppsala län, stadsfiskalen Tisell och landsfiskalen
i Borlänge distrikt, har samtliga anslutit sig till utredningens uppfattning,
att registren tillgodoser viktiga polisiära intressen och bör behållas.

Departementschefen

Grunden till en central polisregistrering i Sverige lades genom Kungl.
Maj .ts cirkulär till länsstyrelserna den 1 juni 1877 angående utgivande i
huvudstaden av tryckta polisunderrättelser. Allt ifrån början fördes på tidningen
Polisunderrättelsers redaktion ett på kort upplagt alfabetiskt register
ö\er personer, som förekom i tidningen. Detta register var avsett att
till grund då man upprättade de månads-, års- och femårsregister,
som distribuerades till tidningens mottagare. Innehållet i Polisunderrättelser
har efter hand utvidgats och omfattar i dag ett stort antal uppgifter angående
personer som är dömda, misstänkta eller efterspanade för brott.

De centrala polisregistren fördes av statens kriminaltekniska anstalt till
den 1 juli 1964, då uppgiften övertogs av rikspolisstyrelsen. År 1940 började
det s. k. namnregistret läggas upp. Detta register är inte endast såsom
det tidigare kortregistret ett ledregister till Polisunderrättelser utan innefattar
beträffande varje registrerad person en sammanfattande redogörelse
för vad som blivit känt om honom. I namnregistret intas också efterlysningar.
Centralt förs vidare ett flertal specialregister. Hit hör fingeravtrycksregistren,
där registrering sker dels alfabetiskt på personer, dels efter fingera''
tryck. Till tingeravtrycksregistren ansluter sig en fotografisamling. För
spaningsändamål förs ett särskilt register över vaneförbrytare med namnkort
insorterade under vissa brottsrubriker och angivande bl. a. signalement,
brottsmetod och eventuella medhjälpare. Viktigare ouppklarade brott
förtecknas i ett särskilt brottsregister indelat i avdelningar efter brottskategorier
och med uppgifterna inom varje avdelning ordnade efter dagen
för brottet; bland de noterade uppgifterna ingår bl. a. tillvägagångssättet
\id brottet. I samband med att polismyndigheterna inrapporterar ouppklarade
brott skall de meddela om någon skäligen kan misstänkas för brottet.
Uppgift härom och om brottets uppklarande antecknas i namnregistret.
I ett brandregister upptas dels uppklarade bränder, vilka, om brott
konstaterats, registreras på gärningsmannens och eljest på ägarens namn,
dels ock ouppklarade bränder, vilka registreras efter tidpunkten för branden
och med angivande av personer som kan ha haft intresse av branden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 är 1965

För eldsåsättande misstänkt person antecknas i brandregistret och i namnregistret.
Ytterligare ett viktigt register är godsregistret, avseende försvunna
och tillvaratagna föremål. Slutligen förs ett centralt passregister samt register
över beslut om återkallade körkort och trafikkort in. in.

Vid sidan av och delvis före tillkomsten av den centrala registreringen
har de lokala polismyndigheterna var för sig fört register over personer som
dömts eller misstänkts för brott och vilkas förehavanden utretts av myndigheten.
I dessa register redovisas också på en del håll för polisen kanda
åtgärder av socialvårdsorgan och andra myndigheter.

Även åklagarna har lagt upp register. På landsfiskalskontoren och på
poliskontoren i landsfiskalsdistrikten används hjälpregister till diarierna;
anteckningar om belastningar förekommer i regel inte. I landsfiskalsdistrikten
ingående städer med kriminalpolisavdelning har vanligen polisregister.
Så är även ofta fallet i Övriga städer. I en del av städerna har upprättats register,
som är gemensamma för polisavdelningarna och åklagarmyndigheten.
I några städer är personregistreringen ganska omfattande och
kompletteras med register för särskilda ändamål, t. ex. spanmgsregister
samt register över psykiskt sjuka och lösdrivare. Landsfogdarna har i
regel endast hjälpregister, som hänför sig till de egna arendena. I en del
län finns register över personer, som erhållit åtalseftergift, och kortregister
över personer, som enligt meddelanden från distriktsåklagarna inom länet
dömts för brott mot 3 § trafikbrottslagen (olovlig körning).

Polisregistren och de av fristående åklagarmyndigheter förda registren
har tillkommit för att tjäna brottsbekämpandet. De har härvid betydelse i
skilda hänseenden.

För att kunna fullgöra sin uppgift att söka förebygga brott måste polisen
övervaka vanebrottslingar och annat asocialt klientel samt hålla uppsikt
över lokaler och platser, där sådana individer brukar ha sitt tillhåll. Polisen
måste därför få kunskap om bl. a. vilka personer i distriktet som domts
för brott eller samhällsfarlig asocialitet och om dessa personers förhållanden
och vanor m. m. Det är även av värde att upplysningar står till buds om
vidtagna socialvårdande åtgärder. Noggrann uppmärksamhet måste ägnas
åt ungdom, som visat asocialt beteende och måhända redan förfallit till
brott. Av vikt är, att begynnande kriminell utveckling hos ungdomen avbryts
på ett så tidigt stadium som möjligt. I olika avseenden fordras därför
informationer om ungdomen. Polisen bör också få kännedom om nät för
brott dömda personer eller på anstalt såsom farliga mentalsjuka eller farliga
alkoholister intagna frigivits. Ett klientel, som ar starkt utsatt för frestelse
att begå brott, utgörs av dem som rymt från fängelser, ungdomsvårdsskolor
eller liknande anstalter. Om sådana rymningar måste polisen få besked.
Källor för upplysning i nu angivna fall är — bortsett från den enskilde polismannens
person kännedom — register över det ifrågavarande klientelet
och meddelanden om efterlysningar m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

När ett brott blivit begånget och gärningsmannen inte är känd kan omständigheterna
vid brottet sammanställda med vad som kan vara känt om
andra brott ofta ge ledirådar, som inte kan vinnas från det enstaka brottet.
Vid misstanke mot en eller flera personer kan uppgifter om deras antecedentia,
eventuellt begångna brott och därvid tillämpade metoder samt
kännedom om deras yttre situation vid tiden för brottets inträffande —
vistelse i anstalt eller i frihet — bli till vägledning. Också upplysningar om
målsägare och angivare är av betydelse; sådana upplysningar kan leda till
att misstankarna omkastas och i stället vänder sig mot den som anmält
brottet. Vissa spår på en brottsplats, t. ex. fingeravtryck, är i och för sig
tillräckliga för identifikation av en person och kan därför vid jämförelse
med tidigare registrerade fingeravtryck möjliggöra brottslingens avslöjande.
Det är angeläget, att man vid brottsutredningen snabbt kan utmönstra personer,
som inte behöver kontrolleras vidare, och inrikta spaningen åt håll,
där den kan förväntas ge resultat. Av det anförda torde framgå, att register
över brott, brottslingar, identifieringsdata m. m. är nödvändiga hjälpmedel
vid all brottsspaning.

Däiest en för brott misstänkt kan bindas vid brottet är det av intresse
för de åtgärder, som senare bör vidtas, att få den mera fullständiga bild
av honom som oftast framträder vid granskning av registeranteckningar.
Detta gäller för både polis och åklagare. För åklagaren är registerinformationen
särskilt betydelsefull när han har att överväga om han bör anlita
tvångsmedel, anställa eller inte anställa åtal, återkalla tidigare meddelat
beslut att icke tala å brott eller meddela strafföreläggande. Vad som framkommit
vid registerundersökningen kan, om åtal väcks, ge åklagaren anledning
att framställa särskilda yrkanden.

Behovet av polisregister som medel för brottsbekämpandet framstår i dag
som än mer trängande än tidigare. Jag vill härvid först erinra om att brottsligheten
under senare år varit i kraftigt stigande. Vidare bör vid bedömning
av polisregistreringen uppmärksamheten fästas vid befolkningsanhopningen
i tätorter och det ökade befolkningsutbytet i övrigt mellan olika orter. Härigenom
försvåras polisens möjligheter till personkännedom. Ett av de mera
framträdande dragen i brottsutvecklingen under efterkrigstiden är slutligen
den av bilismen möjliggjorda rörligheten i brottslingarnas verksamhet. Lagöverträdelser
begås numera ofta i trakter långt från gärningsmannens hemort.
En stor del av brottsligheten har karaktär av seriebrottslighet, där samma
personer förövar brott i skilda delar av landet.

Till polisens uppgifter hör även att i övrigt kontrollera allmän ordning
och säkerhet. Polisen kan härvid ofta inte underlåta att ingå på vandelsprövning
av personer, som vill utöva viss verksamhet eller erhålla viss behörighet.
I vissa fall finns författningsföreskrifter som anger bestämda
kvalifikationskrav eller ett mera allmänt hållet krav på lämplighet hos tillståndssökande.
Vid dylik vandelsprövning är polisregister till värdefull
hjälp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

För de syften, som angivits i det föregående, är det allmänna kriminalregistret
inte tillräckligt eftersom det endast innehåller sådana uppgifter om
ådömda straff och därmed jämförliga åtgärder, som ar nodvandiga för en
riktig tillämpning av straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande
av anstånd samt för bedömande av om viss brottspåföljd lagligen
får tillämpas. Jag anser således i likhet med utredningen och remissinstanserna
att en polisregistrering behövs. , t .. . ..

Lokalt polisregister har sin naturliga ram bestämd av att det narmast a
den lokala polismyndighetens egna ärenden som registreras. Särskilt i betraktande
av vad nyss sagts om den rörliga brottsligheten ar det uppenbart,
att effektiv brottsbekämpning inte kan bedrivas enbart med stöd av noteringar
om lokal brottslighet. De lokala registren kan visserligen byggas ut
på grundval av informationer, som publiceras från en central kalla, men
det låter sig självfallet inte göra att polisdistrikten — eller åklagardistn -ten — lägger upp egna register av riksomfattande art. Den erforderliga
polisregistreringen måste alltså till en del anordnas centralt. Jag forordar
på grund härav att ett centralt polisregister alltjämt fors. e

Om en central registrering kommer att finnas kan man stalla fragan,
om de lokala registren behövs. Ett centralt polisregister skulle kunna omfatta
även mindre allvarliga lagöverträdelser, som för närvarande antecknas
endast lokalt. Vissa brott av mindre allvarlig natur registreras redan nu
centralt. Jag anser emellertid att lokala register ar betydelsefulla framfor allt
därför, att de i lätt tillgänglig form ger fortlöpande underrättelser om det lokala
brottslingsklientelet samt håller förvärvade kunskaper harom vid hy
De lokala registren behövs också som kunskapskälla for ny personal Ett
centralt register som skulle tillgodose syftena med lokala register skulle vidare
bli alltför omfattande och svårhanterligt. De lokala polisregistren an

därför enligt min mening svårligen undvaras.

Däremot bör i framtiden register med sammanställningar av belastnmgsdata
inte föras hos åklagarna. Dessa torde under alla förhållanden vara nödsakade
att — i den mån centrala upplysningar inte ar tillfyllest — repliera
på de register, som förs av de lokala polismyndigheterna.

YL Riktlinjer för en lagstiftning om polisregister

Utredningen

Efter att ha erinrat om att det nuvarande centrala polisregi s tr
e t inte är författningsmässigt reglerat och om att uppgiftslamnandet till
och från registret i stort sett sker utan ledning av författningsbestämmelser,
finner utredningen uppenbart att såväl registrets innehall som uppgiftslämnandet
till och från registret bör regleras. Detta bor i likhet med va

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

som gäller för det allmänna kriminalregistret ske genom lag. Utredningen
har utarbetat ett förslag till lag om centralt polisregister.

Utredningen framhåller, att vid ställningstagandet till frågan om det cenra
a registrets innehåll en avvägning måste ske mellan två mot varandra
stridande intressen, nämligen å ena sidan samhällets strävan att genom
registreringen ge största möjliga effektivitet åt brottsbekämpandet och å
andra sidan den enskildes intresse att inte utsättas för skada eller lidande
pa grund av registreringen. Utredningen fortsätter.

ellereVvan:eSh!il l''r dpen,enskildes synpunkt kan anföras mot registreringen
eller i ^arje fall for en begränsning darav, är av olika slag. Redan den inom

svårarreknmilnaI?0lltlkJederta§na §rundsatsen, att åtgärder som kan förhln
w c1Senn§en b°r undvikas> torde vara ägnad att mana till återserrnku0
i fraSa 01" rcSlstreringen av brott. I den mån registreringen avf
/ ™SSt,anke. ““brott, förande vilka full bevisning icke förebragts och vilka
salunda icke föranlett fällande dom eller måhända ej ens åtal är det vi
dare uppenbart att den misstänkte har ett befogat anspråk på att registreringen
harav sker med urskillning. För en begränsniAg av registreringen
talar också det förhållandet, att om registret får alltför stor omfattning
fek?ht lg§er’ aU rCgiStret bHr svårhanterligt och därmed mindre ef Enligt

utredningens uppfattning bör registrets innehåll bestämmas enart
med hansyn till polis- och åklagarmyndigheternas behov för brottsbekampandet.
Den omständigheten, att registret måste få användas även
for vissa andra andamål, bör alltså inte leda till att registrering tillåts utöver
vad som behövs för brottsbekämpandet.

Härefter lämnar utredningen en utförlig redogörelse för vilka uppgifter
ett centralt polisregister bör innehålla, nämligen angående personer som
dömts till vissa brottspåföljder, erhållit åtalseftergift i vissa fall och blivit
föremål för beslut och åtgärder enligt utlänningslagen. Personer som misstanks
for brott bor enligt utredningen registreras med stor urskillning Intresset
av registerupplysningar gör sig i dessa fall gällande främst vid polisens
spaning och utredning i samband med mycket grova brott och sådan yrkesmässig
eller vanemässig brottslighet, som inte är lokalt begränsad. Dessa
synpunkter ligger till grund för de nuvarande föreskrifterna och utredningen
anser att registreringen av misstänkta även i fortsättningen bör begränsas
i a är den har särskild betydelse för spaningsverksamheten. Utredningen
föreslår att det såsom hittills skall ankomma på Kungl. Maj-t att bestamma
i vilken omfattning rapportering till registret skall ske. Registrermgsmyndigheten
bör emellertid kunna av Kungl. Maj :t bemyndigas att utlärda
sadana bestämmelser.

K.S0™ rfk!linjer fÖr ^gistreringen anger utredningen bl. a., att det inte
or fa forekomma, att personer antecknas som misstänkta, om misstanken
mte natt den grad att skälig misstanke i rättegångsbalkens mening föreligger.
Registrerad uppgift bör avlägsnas ur registret, om brottsutredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

eller domstolsprövningen visat, att skälig misstanke inte längre kan sägas
vara för handen. Underlåter åklagare att anställa åtal och är anledningen
härtill, att skälig misstanke inte längre föreligger, bör uppgiften om misstanken
således avskiljas från registret. Om däremot brottet klarlagts och
den misstänkte befunnits vara gärningsmannen men åtal underlåts — genom
åtalseftergift eller lämplighetsprövning eller på grund av att gärningsmannen
bedömts vara psykiskt abnorm —- bör uppgiften kvarstå och kompletteras
med uppgift om beslutet i åtalsfrågan.

När någon som registreras såsom skäligen misstänkt frikänts efter åtal,
kan den frikännande domen ha meddelats ehuru objektivt sett skälig misstanke
alltjämt kvarstår mot den tilltalade. Om en person varit åtalad för ett
mycket grovt brott, t. ex. mordbrand eller grovt sexualbrott, men frikänts
på grund av bristande bevisning, måste det från polisiär synpunkt vara angeläget,
att uppgift om vad som förekommit får kvarstå i registret. Uppenbarligen
måste den frikännande domen alltid antecknas i registret.

Utredningen lämnar också förslag om avskiljande av uppgifter ur det
centrala registret. Sålunda skall avskiljas uppgifter om straff eller annan
påföljd, när överrätt genom avgörande som vunnit laga kraft frikänt den
registrerade från åtalade gärningen eller dömt honom endast till påföljd,
som inte skall antecknas i registret. Motsvarande föreslås gälla, om den
registrerade efter resning i målet frikänts eller dömts till påföljd som inte
skall registreras.

Utredningen anser att de nuvarande specialregistren för spaningsändamål
— avseende fingeravtryck, fotografier, signalement, särskilda kännetecken,
öknamn och tillvägagångssätt vid utförande av brott —- i fortsättningen
bör ingå i det centrala polisregistret. Den reglering, som föreslås
för detta register, t. ex. uppgiftslämnande, sekretess m. m., bör gälla även
specialregistren. Behovet av specialregistrering kan emellertid växla tid
efter annan. Det synes därför inte lämpligt att författningsmässigt reglera
specialregistrens innehåll på samma sätt som föreslås beträffande centralregistret
i övrigt. Erforderliga föreskrifter om specialregistreringen bör i
stället meddelas av Kungl. Maj :t, eller, efter bemyndigande, av registreringsmyndigheten.

Utredningen erinrar om att efterspanade och eftersökta personer f. n.
antecknas i namnregistret. Denna registrering kan i många fall vara av
Arärde för brottsbekämpandet. Emellertid får med nuvarande registreringsmetoder
kort eller anteckningar avseende efterspanade personer kvarstå
i registret även efter det att efterspaningsuppgiften blivit genomförd. Härigenom
belastas registret i onödan. Självfallet måste det ingå i registreringsmyndighetens
uppgifter att i varje läge kunna lämna upplysningar om
vilka personer som efterspanas för rättsliga åtgärder. Detta kan dock upppenbarligen
ske utan att personerna registreras i namnregistret. Utredningen
föreslår, att för de efterspanade anordnas ett fristående register,

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

som skall innehålla endast de aktuella efterspaningsfallen. Med denna utgångspunkt
saknar utredningen anledning att behandla spörsmål i samband
med efterlysningsförfarandet.

Med lokalt polisregister avser utredningen ett register, som,
till ledning för polis- och åklagarmyndighets verksamhet till förekommande
och beivrande av brott eller för vandelskontroll, av sådan myndighet förs
över personer som misstänkts, åtalats eller dömts för brott eller beträffande
vilka ärende eljest förekommit hos myndigheten. Till följd härav hänför
utredningen till lokala polisregister inte bara register, där enskildas belastningar
redovisas direkt, utan också olika slag av hjälpregister som består
av endast hänvisningar till hrottmålsdiarier, journaler o. d. Hjälpregistren
innehåller i själva verket en sammanställning av enskildas belastningar,
även om man av registerkorten inte kan omedelbart utläsa belastningarnas
art. Den som tar del av registerkorten har uppenbarligen möjlighet att
genom vidare studium av diarier och offentliga utredningshandlingar skaffa
sig kännedom om en registrerad persons samtliga kontakter med polismyndigheten
i orten.

Utredningen erinrar om att den nuvarande registreringen upplagts med
hänsyn till varje distrikts behov. Registreringen är därför i det stora flertalet
mindre distrikt ytterst blygsam. I de största distrikten är den däremot
mycket omfattande. Då egna ärenden under alla förhållanden måste
få registreras, är det uteslutet att exempelvis förbjuda registrering av vissa
slags brott, andra uppgifter om vandel eller vissa arter av straff. Ett förbud
mot att i lokala register införa uppgift om straff, som skall vara registrerat
i allmänna kriminalregistret, är därför inte genomförbart.

Det är inte heller möjligt att genomgående inskränka den lokala registreringen
till myndighetens egna ärenden, d. v. s. den lokala brottsligheten och
vissa andra av myndigheten handlagda ärenden. I större polisdistrikt behövs
en mer omfattande registrering för att inte viktiga polisiära krav skall bli
åsidosatta.

Enligt utredningens uppfattning kan det inte göras gällande, att den lokala
polisiära registreringen till sin omfattning drivits utöver det polisiära
behovet. Skäl saknas redan därför att inskrida med reglerande föreskrifter
om de lokala registrens omfattning. Varje åtgärd, som kan vara ägnad att
försvåra polisens arbete i kampen mot brottsligheten, bör i dagens läge undvikas.
Utredningen erinrar om att den kritik, som i olika sammanhang riktats
mot de lokala registren, inte avsett registrens omfattning utan den påstådda
bristfälliga sekretessen och systemet att använda registren för utfärdande
av vandelsintyg. Ett ytterligare starkt skäl mot att reglera registreringens
omfattning utgör det förhållandet, att behovet av registrering är
skiftande i de olika distrikten.

Något större allmänt intresse av att införa enhetliga principer för registrens
anordnande i samtliga distrikt anser utredningen inte heller föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Det är också svårt att skapa ett registersystem som är lämpligt för distriktens
olika behov. Även registreringens tekniska anordnande bör därför överlämnas
till vederbörande registermyndigheters eget avgörande.

Utredningen har också utarbetat förslag till lag om lokala polisregister.
Denna behandlar huvudsakligen uppgiftslämnandet ur sådana register
och polismyndigheternas rätt att lämna vandelsintyg.

Yttrandena

Till utredningens uppfattning, att det centrala polis registrets
innehåll bör bestämmas enbart med hänsyn till polis- och åklagarmyndigheternas
behov för den brottsbekämpande verksamheten, ansluter sig hovrätten
för Nedre Norrland, poliskammaren i Stockholm, föreningen Sveriges
häradshövdingar och landsfogden i Stockholms län.

Föreningen Sveriges landsfogdar anför om avvägningen mellan olika intressen
följande.

Den enskildes i detta sammanhang beaktansvärda intresse torde inskränka
sig till att registreringen icke sker till skada för honom. Begreppet skada
i förevarande hänseende torde vara begränsat till sådan olägenhet so® den
enskilde kan lida i samband med registrets användning. Föreningen hålller
nämligen före att man icke kan taga hänsyn till den ideella skada som skulle
kunna ligga däri att en person faktiskt förekommer i registret. Om man
iakttar den regeln att uppgifter ur registret icke äro avsedda att användas
för annat ändamål än för brottsbekämpande verksamhet och rättstillämpning
och endast av myndigheter som ha sådan uppgift torde den enskildes
intresse icke kunna åberopas som skäl för att i registret icke upptaga ur
registreringssynpunkt erforderliga anteckningar rörande begångna brott och
ådömda straff.

Liknande tankegång kommer till uttryck i det yttrande, som avgivits av
föreningen Sveriges polismästare.

Statens kriminaltekniska anstalt anser, att utredningen inte tillräckligt
beaktat de polisiära synpunkterna, och drar upp följande riktlinjer för
registrets innehåll.

Ett centralt polisregister bör, för att kunna fungera tillfredsställande,
innehålla uppgifter om dömdas och misstänktas personal^, aliasnamn,
signalement, vanor, brottsspecialitet, modus operandi vid brottens utförande,
rymningar, medbrottslingar och kumpaner, tidigare domar och polisingripanden
samt vederbörandes fingeravtryck och fotografier. Uppgifter om
intagningar i straffanstalter, sinnessjukhus, säkerhetsanstalter, skolhem
m. in. och utskrivningar därifrån samt permissioner böra så vitt möjligt också
ingå i centralregistret. Straffens art och omfattning, som i och för sig i
allmänhet äro av mindre betydelse för spaningsarbete^ böra icke vara avgörande
för huruvida eu person skall registreras i polisregistret eller ej,
utan i stället brottets art. En mycket stor del av brott som förbli ouppklara -

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

de har säkerligen förövats av tidigare för brott straffade eller ertappade
personer. Detta gäller framför allt olika slag av tjuvnads- och bedrägeribrott,
men även andra brott. Det är fördenskull självfallet av vikt att för sådana
brott dömda personer registreras i centralregistret, oavsett vilken kategori
av personer de tillhöra.

Ett fullständigt polisregister omfattande uppgifter om för brott dömda,
ertappade eller misstänkta personer samt om ouppklarade brott medgiver
en registerspaning som många gånger leder till vederbörande brottslings gripande.
Härigenom kunna också ibland oskyldiga personer befrias från misstankar
och den förut hårt arbetstyngda polisen avlastas.

Remissyttrandena innehåller kritik av utredningens förslag om innehållet
i ett centralt polisregister. Här redovisas endast yttrandena angående den
föreslagna registreringen av dem som misstänks för brott. Statens kriminaltekniska
anstalt — som inte har något i princip att erinra mot utredningens
förslag — påpekar bl. a., att det i stor omfattning förekommer, att för brott
skäligen misstänkta personer — även i fall som inte omfattas av den av utredningen
föreslagna registreringen — begärs efterlysta. Sålunda efterlysta
bör få registreras i det centrala polisregistret. Där bör även upptas personer,
som är skäligen misstänkta för eldsåsättande. I fråga om bränder, där brandorsaken
inte kunnat fastställas med säkerhet, bör föras ett special register
angivande personer, som kan tänkas ha haft intresse av branden. Anstalten
erinrar, att bakom eldsvådor ofta döljer sig brott (mordbrand, ovarsamhet,
försäkringsbedrägeri).

Riksåklagarämbetet framhåller, att utredningen inte berört det fallet,
att åklagare, ehuru skälig misstanke alltjämt föreligger, beslutar underlåta
åtal, enär han inte finner bevisningen tillräckligt stark för att han
skall kunna påräkna en fällande dom. Det synes emellertid uppenbart, att
i ett sådant fall uppgiften om misstanke skall kvarstå likaväl som då domstolen
frikänner på grund av bristande bevisning. Riksåklagarämbetet fäster
också uppmärksamheten på det fall, att den ursprungligen registrerade
misstanken avser ett allvarligare brott än det för vilket den misstänkte
sedermera döms —- ehuru fråga är om samma gärning — och domen avser
påföljd som i och för sig inte skall registreras. Ett exempel är, att misstanken
gäller grov stöld men åklagaren inte förmår styrka de kvalificerande
omständigheterna, varför gärningen bedöms som snatteri och gärningsmannen
erhåller ett lågt dagsbotsstraff. Därest skälig misstanke om det
grövre brottet alltjämt kvarstår, bör uppgiften om misstanken behållas i
registret. — Riksåklagarämbetet anmärker vidare att, enligt vad utredningen
föreslår i annat sammanhang, uppgift om misstanke skall avskiljas,
därest den misstänkte av överrätt döms allenast till påföljd, som inte skall
antecknas i registret, eller efter resning i målet dömts endast till sådan
påföljd, medan utredningen tydligen avser, att vid underrätts dom i motsvarande
fall uppgiften skall kvarstå. Detta förefaller inte helt konsekvent.

Slutligen tar riksåklagarämbetet upp frågan om vem som vid en frikän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

nande överrättsdom skall bedöma huruvida skälig misstanke alltjämt kvarstår.
Ett sådant bedömande erfordras för att avgöra, om den ursprungliga
registreringen om misstanke skall avskiljas ur registret. Enligt ämbetets
mening bör det inte ankomma på domstolen att göra bedömningen. Annan
lösning synes då inte finnas än att åklagaren meddelar registreringsmyndigheten
sin uppfattning att skälig misstanke kvarstår.

Beträffande specialregistren för spaningsändamål har statens kriminaltekniska
anstalt anfört att registreringen av signalement, särskilda kännetecken,
öknamn och tillvägagångssätt vid brott måste inskränkas till rörliga
vaneförbrytare. Det vore opraktiskt att i förväg binda denna registrering vid
detalj föreskrifter. Anstalten har också föreslagit att ett specialregister skall
finnas över bränder, vilkas orsak inte kunnat fastställas med säkerhet.

Offentlighetskommittén anser det inte framgå klart av utredningsförslaget
om passregistret skall ingå i centralt polisregister och förordar för sin
del att det inte blir fallet.

I anledning av utredningens förslag, att ett fristående register skall inrättas
för efterspaningsfallen, erinrar statens kriminaltekniska anstalt, att
fristående register för efterspanade personer redan finns i form av spaningsboken
och spärrlistan. Ur båda utgallras efter hand icke längre aktuella fall.
Anstalten föreslår att för brott skäligen misstänkt person, vilken efterlyses,
skall antecknas i det centrala polisregistret. När personen anträffats, återkallas
efterlysningen och hans namn upptas inte i närmast följande spaningsbok
eller spärrlista. Befrias personen från den skäliga misstanken, skall
uppgiften härom utgå också ur det centrala polisregistret. Genom förfarandet
kommer uppgifter om efter- och avlysta personer, som inte tidigare varit
dömda eller skäligen misstänkta och beträffande vilka inte längre någon
skälig misstanke för brott kvarstår, att utgå ur det centrala polisregistret
och spaningsboken respektive spärrlistan. Uppgifter beträffande efter- och
avlysningar av personer, som i vederbörlig ordning är registrerade i det
centrala polisregistret, kommer däremot att kvarstå på sökregistret, vilket
kan bli till nytta för registerarbetet vid eventuella framtida efterlysningar.

Angående de lokala polisregistren har poliskammaren i Stockholm
erinrat om att primärmaterialet — brottsanmälningar, förundersökningsprotokoll
och domar —- i vissa distrikt förvaras i anslutning till register
i form av sökregister, brottsblad eller liknande. Vad som bör förhindras är
enligt poliskammaren den överblick över registrerade personers kriminella
och asociala förflutna som kan erhållas genom en sammanställning av uppgifter.
Huruvida uppgifterna hämtas från registeranteckningar eller direkt
från primärmaterialet synes därvid vara likgiltigt.

Utredningens ståndpunkt att de lokala polisregistrens innehåll inte bör
regleras biträds av hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetet,
poliskammaren i Stockholm, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges
landsfiskaler och Sveriges sladsfiskaler, landsfogdarna i Stockholms

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

och Uppsala län samt stadsfiskalerna i Skövde och Östersund. Flera av dessa
remissinstanser understryker, att registreringens omfattning och innehåll
måste anpassas till de olika polis- och åklagarmyndigheternas skiftande behov
samt att svårigheter föreligger att finna enhetliga principer för registrens
anordnande i skilda distrikt med helt olika behov. Också länsstyrelserna i
Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län samt landsfiskalen i Ströms
distrikt ansluter sig i princip till utredningens uppfattning. Föreningen
Skaraborgs läns landsfiskaler hävdar, att det är realistiskt att även för framtiden
räkna med ett skiftande behov i de lokala polisregistren och att en likriktning
därför inte är önskvärd och knappast heller möjlig. Landsfiskalen
i Borlänge distrikt framhåller, att en omläggning av nu upplagda register
efter ett helt nytt system skulle medföra mycket stora olägenheter. Det är
säkerligen inte så viktigt efter vilket system ett lokalt register förs; huvudsaken
är att det fyller sitt ändamål.

Polisväsendets organisationsnämnd har inte något att invända mot att
man för närvarande inte reglerar registrens omfattning och innehåll. Emellertid
anser nämnden, att frågan bör tas upp till ny behandling, sedan ställning
tagits till spörsmålet om rikets indelning i polisdistrikt.

Länsstyrelserna i Gotlands och Jämtlands län samt landsfiskalen i Ströms
distrikt väcker frågan, om i lag eller instruktion bör fastslås, att polis- och
åklagarmyndighet skall vara skyldig att upplägga och föra polisregister.
Polisväsendets organisationsnämnd anser att föreskrifter om lokala polisregister
inte bör ges.

Från utredningens bedömning avvikande uppfattningar i principfrågan
uttalas av hovrätten över Skåne och Blekinge, offentlighetskommittén och
Stockholms stads barnavårdsnämnd. Hovrätten påpekar, att större likformighet
mellan registren i de olika polisdistrikten av flera skäl synes värd att
eftersträva. Av betydelse är inte bara vad som står utan också vad som inte
står i ett register. Endast den som är väl förtrogen med registreringsmetoden
vid det aktuella registret kan nu bedöma i vad mån slutsatser är möjliga att
dra av den omständigheten, att anteckningar av visst slag saknas. Det är
inte heller säkert, att de befintliga registren överallt motsvarar föreliggande
behov. Vidare har registreringen i åtskilliga hänseenden verkan av en belastning
för den enskilde, och det är inte tillfredsställande från skyddssynpunkt,
att lokal registreringspraxis härvid blir avgörande. Så länge utdrag ur lokala
polisregister inges i brottmål, är det ett domstolsintresse att, på samma sätt
som när det gäller straffregisterutdrag, känna omfattningen av registreringsplikten.
Hovrätten har fått ett bestämt intryck av att den lokala registreringen
inte heller alltid är tillförlitlig. I betänkandet lämnade uppgifter om
de största registrens tillväxt visar, att ett behov av gallring efter hand uppkommer.
Hovrättens uppfattning är alltså, att ett behov av regler rörande
den lokala registreringens omfattning och innehåll föreligger.

Offentlighetskommittén framhåller, att det för upprätthållande av sekre -

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 är 1965

tessen och eljest med hänsyn till medborgarnas trygghet är önskvärt, att
brottsregistreringen så långt det är praktiskt möjligt begränsas. Härvidlag
är det ett intresse, att i lag anges vad lokalt polisregister får innehålla.

Stockholms stads barnavårdsnämnd uttalar, att det hade varit av vikt att
få klarlagt, vilken reell betydelse registreringen har i skilda hänseenden med
utgångspunkt i de särskilda polisiära behoven. Det kan väl tänkas, att det
exempelvis för den inre spaningen inte är till nytta eller i vart fall inte till
nämnvärd nytta att tvingas arbeta med alltför omfattande register, innefattande
bl. a. bagatellförseelser och mycket inaktuella belastningsuppgifter.
Utredningen har dock inte framlagt något undersökningsmaterial härutinnan.
Från principiella synpunkter framstår en av lag och förordning
obunden och okontrollerad statsverksamhet på ett område av denna ömtåliga
natur alltid som betänklig. Det är också från allmän synpunkt otillfredsställande
att göra så stora personella och materiella insatser, som här är
fråga om, utan någorlunda säker kunskap om vad insatserna ger för utdelning.
Frågan om hänsynstagande till den enskildes intresse att inte utan
reella och klart redovisade skäl behöva belastas under alltför avsevärd tidrymd
med besvärande prickning i ett officiellt register torde också böra
beaktas.

Departementschefen

I lag finns inga bestämmelser om den centrala registrering, som ägt rum
hos kriminaltekniska anstalten och som den 1 juli 1964 övertagits av rikspolisstyrelsen.
Vissa föreskrifter har däremot utfärdats av Kungl. Maj :t och
av myndigheter. Föreskrifterna avser i huvudsak rapportering till centrala
register och utlämnande av uppgifter från dem. Endast indirekt finns på
detta sätt bestämmelser om de centrala registrens innehåll. De lokala polisregistren
är inte till någon del författningsmässigt reglerade. Om sekretessen
med avseende på registren finns inga andra föreskrifter än de allmänna bestämmelserna
om polishandlingar i 10 § sekretesslagen.

Utredningen anser det utan närmare motivering uppenbart att ett centi alt
polisregisters innehåll bör bestämmas i lag. Någon erinran mot denna uppfattning
har inte gjorts vid remissbehandlingen. Utredningen lägger också
fram förslag om detta innehåll och anger därvid fullständigt vilka uppgifter
som får och vilka som inte får registreras samt vilka uppgifter som får lämnas
ut.

Däremot anser utredningen det inte möjligt att i lag reglera innehållet i
lokala polisregister. Beträffande dem föreslår utredningen lagbestämmelser
endast om uppgiftslämnandet. Flertalet remissinstanser, som yttrat sig i
frågan, har biträtt utredningens uppfattning. Några anser dock att lagregler
behövs även beträffande de lokala registrens innehåll.

När det gäller att bedöma frågan om lagreglering av polisregistrens inne -

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

håll måste man ta hänsyn till två motstridande intressen. På ena sidan
måste man tillgodose det allmänna rättssäkerhetskravet att registren ges ett
innehåll som gör dem till ett så effektivt instrument som möjligt för framför
allt polisens brottsbekämpning. På andra sidan är det ett starkt rättssäkerhetsintresse
för den enskilde medborgaren att samlade uppgifter om förhållanden
som utgör belastningar för honom inte skall finnas tillgängliga i
större omfattning än som krävs av allmänna skäl.

Det allmänna rättssäkerhetskravet talar starkt emot att i lag begränsa
registrens innehåll. Vad särskilt beträffar de lokala registren tillkommer att
de till stor del utgör en registrering av olika handlingar, som upprättats
eller inkommit i polisverksamheten. Det kan inte komma i fråga att förbjuda
att dessa handlingar förvaras i bokstavsordning eller på annat sätt registreras
så att materialet blir användbart. Ytterligare vill jag framhålla, att de
lokala polisregistren inte bara avser uppgifter om kriminella belastningar.
De kan också användas för att skaffa fram upplysningar ur utredningar enligt
socialvårdslagstiftningen — rörande nykterhetsvård, barnavård m. m.
—- sinnessjuklagstiftningen och utlänningslagstiftningen. Polismyndigheternas
verksamhet berörs härutöver av en mångfald författningar. Det är enligt
min uppiattning svårt att göra en mera bestående reglering av vad som skall
registreras inom detta vida område. Det kan också vara tveksamt, om starkare
behov härav föreligger.

På grund av det anlörda och de skäl utredningen i övrigt framlagt finner
jag att innehållet i de lokala polisregistren inte bör regleras i lag.

Värdet irån rättsskyddssynpunkt av legala begränsningar i ett centralt
polisregisters innehåll förringas självfallet av att de lokala registrens innehåll
kan vara obegränsat. Till innehållet oreglerade lokala register kan byggas
ut så att de i praktiken blir nära nog likställda med ett centralt register.
Detta resultat skulle visserligen kunna motverkas om de lokala registrens
innehåll inskränktes till polismyndighetens egna ärenden. Som utredningen
framhållit behövs emellertid en mera omfattande registrering åtminstone i
större polisdistrikt. Och vidare måste personer som är bosatta i distriktet
kunna registreras där, även om ärende beträffande dem förekommit på annat
håll.

Den omständigheten att innehållet i de lokala polisregistren inte lagregleras
medför därför enligt min mening att det är föga anledning att i lag ge
bestämmelser om ett centralt registers innehåll. Den enskildes rättsskyddsintresse
träds inte för när i den mån polisregistren endast används internt
inom polisen för brottsbekämpandet och uppgifterna däri inte blir tillgängliga
för obehöriga.

Möjligheter föreligger för närvarande att handlägga den centrala registrei
ingen med automatisk databehandling. Det innebär att alla uppgifter intas
i ett magnetbandsarkiv. Uppgifterna är då dolda på magnetbanden och kan
tas fram endast av befattningshavare som känner till erforderliga koder

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

härför. Härigenom kan den personkrets som har tillgång till registret begränsas
samt tillgången till uppgifter av visst slag förbehållas befattningshavare
som har att handlägga speciella ärenden för vilka uppgifterna behövs.
Sekretesskyddet blir på detta sätt utomordentligt gott samtidigt som
effektiviteten ökas väsentligt både genom att flera fakta kan tillföras registret
och genom att utdrag ur registret kan erhållas snabbare och säkrare än
vid manuellt förfarande. Jag anser det för min del angeläget att denna metod
nu prövas.

Väsentligast för den enskildes rättsskyddsintresse är således i främsta
rummet vilka uppgifter som får lämnas ut för andra ändamål än brottsbekämpandet.
Jag vill erinra om att den kritik som riktats mot polisregistreringen
inte avsett registrens innehåll utan sekretessen och uppgiftslämnandet.
Den enskilde vinner ett väsentligt skydd om användningen av polisregister
utanför brottsbekämpandets område strängt begränsas och registren
som sådana undantas från offentligheten. Detta skydd bör tryggas genom
lag. Jag förordar därför att i lagstiftningen om polisregister regleras endast
uppgiftslämnandet från registren och polismyndigheterna. De intressen, som
motiverar begränsad registrering av uppgifter om misstanke för brott samt
avskiljande av vissa uppgifter, kan tillgodoses genom att uppgiftslämnandet
begränsas. Till denna fråga återkommer jag. Indirekt blir innehållet i ett
centralt polisregister ändå reglerat genom att den rapportskyldighet för domstolar
och myndigheter, som ligger till grund för registreringen, regleras.
Liksom hittills kan detta ske i administrativ ordning. Av ekonomiska och
praktiska skäl blir det därvid nödvändigt att inskränka rapportskyldigheten
så att inte mindre förseelser blir centralt registrerade.

Avgörande för bedömningen av frågan om ett register skall anses föreligga
måste enligt min mening vara huruvida möjlighet finns att få en sammanställning
av uppgifter rörande en viss person. En samling i kronologisk
ordning förvarade akter är självfallet inte något register. Kort eller blad, pa
vilka enskilda personers alla belastningar sammanställts, bildar däremot
ett register och samma är förhållandet med hjälp- eller sökregister som innehåller
hänvisningar till allt material beträffande viss person. Önskemålet
att snabbt kunna få fram allt material om en person kan emellertid tillgodoses
även genom att primärmaterialet, akterna, förvaras i bokstavsordning
efter namn i stället för kronologiskt. En så anordnad aktsamling måste därför
också anses som ett register från de synpunkter som här har betydelse.

Om en systematisering i register inte görs efter namn utan på grundval
av annat som kan behövas för identifiering och brottsspaning — fingeravtryck,
fotografier, signalement, särskilda kännetecken, öknamn och tillvägagångssätt
vid utförande av viss typ av brott — bildas specialregister.
Med ledning av dem kan registrerade personer återfinnas. Jag anser i likhet
med utredningen att dessa register har stor betydelse för brottsbekämpandet
och förordar därför alt de behålls. Eftersom misstänktas och dömdas namn
4 Bihnng till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Xr 18

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

alltid antecknas i eller kan återfinnas med ledning av de här behandlade
specialregistren, bör dessa som utredningen föreslagit omfattas av samma
rättsskyddsgarantier i fråga om uppgiftslämnande och sekretess som ett
centralt polisregister. Jag biträder därför utredningens förslag att nämnda
specialregister skall ingå i ett sådant centralt register.

För spaningsändamål behövs bl. a. register över ouppklarade brott och
bränder. Innehåller registren inte anteckningar om misstänkta personer, gör
sig rättsskyddssynpunkterna inte gällande och registren bör då inte hänföras
till sådant polisregister, som är reglerat i fråga om uppgiftslämnandet.

Det centrala register som upptar beslut om körkortsåterkallelser in. in.,
passregistret, vilket inte är upplagt för att tjäna brottsbekämpandet, samt
godsregistret, vilket upptar försvunna och tillvaratagna föremål, bör inte
omfattas av den här avsedda regleringen.

Till polisregister, beträffande vilka uppgiftslämnande och sekretess bör
regleras, bör i enlighet med det anförda räknas register inom polisväsendet
vilka ger upplysningar om personer. Rättsskyddsintresset kräver vidare inte
mer än att utlämnande av uppgifter om kriminella och asociala belastningar
lagregleras. Som kriterium på polisregister kan därför anges att uppgift kan
erhållas om brott, för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts, eller om
någons vandel i övrigt. Vid prövning av fråga om ett visst register ger upplysning
om någons vandel bör man inte vara alltför restriktiv. Den allmänna
uppfattningen om vad som är belastningar, som inte bör ges offentlighet,
får därvid beaktas. Till polisregister bör i enlighet härmed hänföras exempelvis
polisiära register över personer som genom beslut av socialvårdsorgan
tilldelats varning, ställts under övervakning eller blivit föremål för andra
ingripanden samt register över samhällsfärligt asociala, psykiskt sjuka och
homosexuella. Detsamma gäller register över utlänningar om det innehåller
anteckningar om vandel.

Rörande efterlysningsförfarandet har utredningen inte framlagt något
förslag. En särskild utredning härom bör enligt min mening komma till
stånd. I avbidan på resultatet av en sådan bör efterspaningar, i enlighet med
utredningens förslag, tills vidare regleras i register utanför dem som nu är
föremål för övervägande.

VII. Uppgiftslämnandet

Polisunderrättelser II

Utredningen

För att kunna ta ställning till frågan om PU II skall behållas
eller ersättas med ett frågesystem, där begärda upplysningar i varje
särskilt fall lämnas per telefon, telex eller brev, bör man enligt utredningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

mening beakta de principiella synpunkterna, möjligheterna att praktiskt
genomföra ett frågesystem och kostnaderna.

Mot det nuvarande systemet har, anför utredningen, till en början åberopats
det stötande och motsägelsefulla i att medan stränga sekretessreglei
gäller för straffregistret, PU II sprids i stor upplaga till polismyndigheterna
och där bildar ett register, vilket är tillgängligt för åtskilliga befattningshavare.
Det har också gjorts gällande, att det kunde befaras att registret
missbrukades genom att upplysningar ur det lämnades till obehöriga. Mot
vad sålunda anförts kan enligt utredningens mening invändas, att olägenheterna
med det nuvarande systemet torde vara mer principiella än faktiska.
Även om det kan anses diskutabelt om och i vilken utsträckning
PU II nu är underkastad sekretesskydd, behandlas publikationen dock,
enligt vad utredningen inhämtat, allmänt sasom en hemlig handling. Mot
förvaringen av publikationen och dess register torde numera inte kunna
riktas anmärkning. Något fall av missbruk av registret har inte kommit
till utredningens kännedom.

PU II används av polismyndigheterna i huvudsak för att komplettera
de upplysningar, som inhämtas från myndighetens eget lokala register.
Det synes utredningen som om de nämnda olägenheterna med avseende på
PU II också kan åberopas med ännu större rätt mot den lokala kriminalitetsregistreringen.
Men denna registrering kan, såsom utredningen tidigare
framhållit, inte avskaffas. En väsentlig del av kritiken mot PU II torde för
övrigt bero på att vandelsintyg, som utfärdas till enskilda, grundas på uppgifter
från lokala polisregister och PU II. Enligt utredningens förslag kommer
emellertid användningen av vandelsintyg i huvudsak att upphöra. Slutligen
har utredningen, i avsikt att förebygga riskerna för att uppgifter från
lokala polisregister och PU II skall komma till obehörigas kännedom, föreslagit
särskilda sekretessföreskrifter.

Det anförda kan enligt utredningens uppfattning anses visa, att det visserligen
är önskvärt att avskaffa PU II men att en sådan åtgärd av principiella
skäl knappast ter sig oundgängligen påkallad.

Vad angår de praktiska möjligheterna att avskaffa PU II framhålls att,
om PU II skulle upphöra, polis- och åklagarmyndigheterna vid varje tillfälle,
då upplysningar erfordrades från det centrala registret, måste rikta
en förfrågan dit. Oftast torde härvid fordras omgående besked via telefon
eller telex. Då huvudparten av landets polischefsdistrikt saknar telex, måste
ett mycket stort antal förfrågningar ske per telefon. Av statens organisationsnämnd
företagna undersökningar har visat, att svårigheter inte föreligger
för personalen vid ett centralt register att snabbt lämna svai pa
förfrågningar per telefon eller telex. Organisationsnämnden har härvid
utgått från en frågefrekvens av maximalt 1 500 förfrågningar per dygn,
motsvarande omkring 450 000 per år. Även om det således är tekniskt
möjligt att övergå till ett frågesystem, kan det dock enligt utredningens

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

mening svårligen bestridas, att det innebär en viss omgång för polisen att
behöva göra förfrågningar i varje särskilt fall till ett centralt register i
Stockholm i stället för att på arbetsplatsen slå i PU II och dess register.
Särskilt framträdande anses olägenheterna vara för socialpolisverksamheten,
där snabha informationer är nödvändiga.

Vid sin prövning av de ekonomiska konsekvenserna av att slopa PU II
förutsätter utredningen vissa begränsningar i registeranvändningen. Sålunda
bör man avskaffa den nu i passärenden förekommande kontrollen
av om sökanden är villkorligt dömd eller villkorligt frigiven och står under
tillsyn. Härigenom skulle årligen 170 000 undersökningar i PU II eller, vid
frågesystem, lika många förfrågningar till det centrala registret bortfalla.
Omkring 25 000 registerundersökningar bortfaller därjämte, om, såsom
utredningen föreslår i annat sammanhang, strafflöshets- och laglydnadsintygen
avskaffas. Å andra sidan kan behovet av registerupplysningar
komma att öka till följd av den stigande kriminaliteten och befolkningsökningen.
Utredningen finner det därför vanskligt att räkna med mindre
antal förfrågningar än 1 500 per dygn och beräknar med nyssnämnda
utgångspunkter, att övergång till frågesvstemet skulle medföra en årlig merkostnad
av 79 000 kronor.

Sammanfattningsvis yttrar utredningen att, även om vissa principiella
skäl kan anses tala för att PU II bör slopas, effektivitets- och kostnadssynpunkter
talar i motsatt riktning. Vid övervägande av skälen för och emot
att ersätta publiceringen med ett frågesystem är utredningen närmast benägen
att åtminstone i nuvarande läge förorda att gällande system behålls.

I ett särskilt yttrande uttalar sig utredningens expert överdirektören von
Sydow till förmån för frågesvstemet. Han anför i huvudsak följande.

Metoden med tryckta meddelanden om straffdomar och straffverkställighet
in. in. bär i utlandet alltmer övergivits, i första hand därför att meddelandena
inte lämnar lika fullständiga uppgifter som svaren på direktförfrågningar
hos centralregistret. Myndigheterna har därför trots kungörandet
av tryckta meddelanden jämväl gjort förfrågningar hos centralregistret.
I Danmark, där kungörandet slopades med 1959 års utgång, var
år 1960 antalet telefonförfrågningar i stort sett oförändrat; däremot ökade
expeditionerna via telex med cirka 7 700.

PU II är endast ett komplement till de lokala polisregistren. Dessa register
ger i det stora flertalet ärenden tillräckliga upplysningar. Detta gäller
särskilt socialvårdsärenden och frågor om allmän ordning och säkerhet.
Även i flertalet brottsfall är det tillräckligt att slå i lokala register, särskilt
som åklagaren i samband med sitt beslut i åtalsfrågan rekvirerar utdrag ur
straftregistret. Uppgifter från det centrala polisregistret behövs främst i
brottsspaningssammanhang, för kontroll av tidigare belastningar, då fråga
är om viss speciell art av brott och stundom för bedömning av fråga om
frihetsberövande eller åtal. Vissa i dessa sammanhang erforderliga uppgifter
återfinns inte i PU II, varför polismyndigheter många gånger jämväl
måste rikta förfrågan till det centrala registret. Det redan nu planerade
utgivandet av särskilda uppgifter om vissa vaneförbrytare in. in., avsedda

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

att distribueras till samtliga polismyndigheter, kommer att ge de lokala
registren ett väsentligt fylligare innehåll.

Skall PU II behållas och bli till avsedd nytta måste den få en mycket
stor spridning och finnas även på polisvaktkontoren. Det kan inte ■vitsordas,
att PU II allmänt behandlas som en hemlig handling. Årligen rekvireras
ett inte obetydligt antal extra exemplar under uppgift, att förut erhållna
exemplar förkommit. Sekretesskäl talar därför starkt för att PU II
slopas.

För att komma till avsedd nytta måste PU II vara aktuell. Straffdomar
m. m. bör publiceras dagligen. Härav orsakas en avsevärd kostnadsfördyring.
Om utredningens förslag att ändra passkungörelsen och avskaffa
strafflöshets- och laglydnadsintygen skulle genomföras, kommer antalet
förfrågningar till det centrala registret sannolikt att minska med 40 50

procent. Därest man — med hänsyn till stigande kriminalitet och befolkningsökning
-— likväl utgår från en frågefrekvens av 1 000 per dygn, måste
i allt fall frågemetoden ställa sig ekonomiskt fördelaktigare än publiceringsmetoden.
Publiceringskostnaderna har i utredningens kalkyl upptagits
med för lågt belopp.

Om det nuvarande systemet med publicering av tryckta meddelanden
behålls, är det enligt utredningens mening nödvändigt att bestämma vilka
myndigheter som skall erhålla PU II och vilka
uppgifter som skall spridas pa detta sätt.

Det är enligt utredningen angeläget, att kretsen av de myndigheter, som
skall erhålla meddelandena, i möjligaste mån inskränks. Utredningen föreslår
att meddelandena tillställs polismyndigheterna i riket, statspolisintendenten,
föreståndare för statspolisavdelningar, statens utlänningskommission
samt poliscentralerna i Danmark, Finland och Norge. Länsstyrelserna
och åklagarmyndigheterna i städer, där polisväsendet är skilt från åklagarväsendet,
behöver uppenbarligen upplysningar men inte egna exemplar av
meddelandena, eftersom erforderliga registerundersökningar brukar verkställas
genom polisens försorg. Försvarsstaben anses inte heller behova
PU II.

Utredningen framhåller, att behovet av registerupplysningar för brottsbekämpandet
kan variera tid efter annan. Det bör därför finnas möjlighet
att utöka eller inskränka uppgiftslämnandet efter behov. Utredningen finner
det lämpligast, att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma härom.
Registeranteckningar om personer, vilka registrerats såsom skäligen misstänkta
för brott, bör dock inte få medtas i tryckta meddelanden.

Uppgifter bör publiceras om dem som dömts till fängelse, erhållit villkorlig
dom eller dömts till ungdomsfängelse eller till förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt. Publicering av bötesdomar finner utredningen
inte nödvändig, möjligen med undantag för bötesdomar lör tukt och sedlighet
sårande handlingar. Kriminaltekniska anstalten bör lå träffa avgörande
från fall till fall om publicering av utländska domar. Publiceringen bör
ytterligare omfatta lagöverträdare som straffriförklarats eller på grund av

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 ur 1965

psykisk abnormitet inte ställts under åtal, lösdrivare och utländska medborgare
som inte har rätt att vistas i riket.

Publicering av samtliga registrerade uppgifter om intagningar i och utskrivningar
från vissa anstalter skulle uppenbarligen bli mycket arbetskrävande.
Enligt utredningens mening är intresset av denna publicering i
första hand knutet till de grova brottslingarna och den bör därför främst
avse dem. Publicering bör också ske i fråga om sådana lagöverträdare, som
intas på mentalsjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården.

Enligt utredningens mening behöver polisen härutöver, för den förebyggande
verksamheten och särskilt socialpolisverksamheten, tillgång till uppgifter
om villkorlig frigivning av dem som undergått fängelse samt om
utskrivning på prov av dem som undergått ungdomsfängelse, förvaring eller
internering. Uppgift om återintagning i anstalt av nyssnämnda personer
bör också medtas, liksom intagning i och utskrivning från tvångsarbetsanstalt.
I övrigt anser utredningen uppgifter om anstaltsvistelser inte behöva
publiceras.

Yttrandena

Till utredningens uppfattning, att åtminstone i nuvarande läge P U II
bör behållas, har anslutit sig riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Gotlands, Skaraborgs,
Kopparbergs och Jämtlands län, poliskamrarna i Stockholm och
Uppsala, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler, Sveriges
polismästare och Skaraborgs läns landsfiskaler, Skaraborgs läns polisförening,
statsåklagarna i Stockholm och Göteborg, landsfogdarna i Stockholms
och Kopparbergs län, stadsfiskalen Tisell och landsfiskalen i Stora
Kopparbergs distrikt. Jämväl en reservant i statens kriminaltekniska anstalt,
polismästaren Luning, delar utredningens uppfattning.

Av nu nämnda remissorgan har endast riksåklagarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Gotlands och Skaraborgs län, föreningen
Sveriges polismästare samt landsfogden i Stockholms län oreserverat och
utan några jämförelser mellan de båda systemens för- och nackdelar uttalat
sig för den av utredningen intagna ståndpunkten. Några av dem har
dessutom understrukit vikten av att PU II behålls. Sålunda framhåller
länsstyrelsen i Jönköpings län att PU II enligt vad erfarenheten visat ofta
haft stor betydelse vid besvärliga identifieringsfrågor. Enligt föreningen
Sveriges polismästare och poliskammaren i Uppsala skulle en indragning
av PU II innebära att rådande arbetsbetingelser för polisen försämrades.

I övrigt har de remissorgan, som anslutit sig till utredningens uppfattning,
tagit ställning först efter särskilda överväganden. Några har därvid
förklarat sig dela utredningens principiella betänkligheter mot att behålla
PU II. Sålunda yttrar socialstyrelsen att de skäl, som kan anföras för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 o o

upprätthålla en sträng sekretess beträffande det allmänna kriminalregistret,
även kan åberopas i fråga om ett centralt polisregister. Eftersom risken av
att låta de lokala polismyndigheterna ha tillgång till PU II inte kan vara
större än risken att låta dem ha lokala kriminalregister, vilka inte torde
kunna slopas, samt då ett avskaffande av PU II i nuvarande läge synes
medföra vissa nackdelar för polisverksamheten, vill emellertid socialstyrelsen
inte motsätta sig att publikationen behålls tills vidare. Styrelsen
förutsätter härvid, att av utredningen föreslagna sekretessbestämmelser
godtas och att efterlevnaden av dessa bestämmelser noga övervakas. Även
länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker att starka skäl, främst avseende
sekretessen, talar mot att publikationen behålls. Principiella betänkligheter
anmäls jämväl av föreningen Sveriges landsfogdar.

För flertalet av dem som biträtt utredningens förslag har det varit avgörande,
om några fördelar är förenade med frågesystemet och om det
för närvarande är praktiskt möjligt att genomföra en ändring. Länsstyrelsen
i Jämtlands län, poliskammaren i Stockholm, föreningarna Sveriges landsfiskaler
och Skaraborgs läns landsfiskaler, Skaraborgs läns polisförening,
statsåklagaren i Göteborg och landsfiskalen i Stora Kopparbergs distrikt är
inte övertygade om att ett frågesystem skulle medföra några praktiska fördelar
framför nuvarande ordning. Härvid framhålls bland annat, att det
kan vara av vikt för polismyndigheterna att omedelbart få uppgifter om
en person, som kanske sitter anhållen såsom misstänkt för brott, att publiceringsmetoden
innebär ett lättillgängligt medel att få uppgifter, att Polisunderrättelser
kommer att få ökad betydelse om utredningens förslag om
registrets innehåll genomförs, att polismyndigheterna genom de tryckta
meddelandena hålls ä jour med förändringarna inom brottslingsklientelet,
att ett frågesystem måste medföra omgång och tidsutdräkt samt för närvarande,
på grund av kommunikationsmedlens otillräcklighet, synes sakna
möjlighet att fungera på ett acceptabelt sätt samt att det är osäkert om
statens kriminaltekniska anstalt har eller kommer att få en sådan jouitjänst,
att polismyndigheterna när som helst, t. ex. på fria lördagar, kan få
önskade uppgifter per telefon.

överståthållarämbetet samt länsstyrelsen och landsfogden i Kopparbergs
län har funnit att frågesystemet är att föredra i och för sig. Endast bristen
på de härför erforderliga resurserna har förmått dessa myndigheter att
ansluta sig till utredningens ståndpunkt. Jämväl statsåklagaren i Stockholm
och stadsfiskalen Tiscll anser att frågan om att slopa PU II bör hållas aktuell
vid en fortsatt rationalisering av den centrala registreringen.

Till överdirektören von Sydows avvikande mening har anslutit sig hovrätten
över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Uppsala lån, offentlighetskommittén,
poliskammaren i Halmstad, föreningen Uppsala läns landsfiskaler,
Hallands läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges
advokatsamfund och landsfogden i Hallands län. Även en reservant

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

i socialstyrelsen och stadsfiskalcn Meijer finner de av von Sydow framförda
synpunkterna övertygande. Statspolisintendenten anser i princip övervägande
skäl tala för att den nuvarande spridningen av uppgifter genom
PU II bör ersättas med ett frågeförfarande.

\id sitt ställningstagande har ett par av dessa remissorgan kritiserat
utredningens avvägning mellan de med nuvarande system förenade principiella
olägenheterna samt de anlagda effektivitets- och kostnadssynpunkterna.
Sveriges advokatsamfund anför sålunda härom.

Nyssnämnda principiella skäl avser den spridning av för den enskilde
diffamerande upplysningar som publiceringen otvivelaktigt innebär. Det
torde med aldrig så stränga sekretessregler vara ofrånkomligt att en stor
risk föreligger att den enskildes rättmätiga krav på diskretion kan komma
att eftersättas genom publiceringen.---Styrelsen kan ej biträda utred ningens

mening att olägenheterna med det nuvarande systemet torde vara

n?®.r. PrincipieUa än praktiska.---Styrelsen anser att de principiella

skäl som talar för ett slopande av publiceringen bör anses väga över effektivitets-
och kostnadssynpunkterna.

Liknande uttalanden gör hovrätten över Skåne och Blekinge, som dessutom
kommenterar utredningens kostnadsberäkningar och föreslår vissa
anordningar för att öka frågesystemets effektivitet. Beträffande kostnaderna
framhåller hovrätten bl. a., att kostnadsdifferensen under inga förhållanden
synes kunna bli så stor, att den bör vara avgörande för valet av
metod. Vad som i stället skulle kunna tala mot frågemetoden är enligt
hovrätten, att de största städernas poliskårer har behov av att dygnet om
kunna erhålla upplysningar från ett utförligt, riksomfattande brottsregister.
I anledning härav tänker sig hovrätten att det centrala brottsregistret
skulle kunna ha parallellexemplar i Göteborg, Malmö och eventuellt någon
norrländsk stad. Hovrätten har inhämtat, att polismyndigheten i Malmö
med begagnande av PU II för register, som i fråga om lätthanterlighet
ar ''säsentligt överlägsna PU. Om de största städernas registraturer utbyggdes,
skulle de möjligen kunna fungera såsom räjongcentraler.

Flertalet övriga remissmyndigheter, som förordat frågesystemet, anser
detta mer effektivt än publiceringssystemet. Hallands läns avdelning av
föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller, att man vid förfrågan får
med alla registrerade domar m. m., medan man vid slagning i PU II, som
är ganska tidsödande och ofta får överlåtas till orutinerad personal, lätt
kan förbise vissa domar. Jämväl föreningen Uppsala läns landsfiskaler
hyser den uppfattningen, att fullständiga upplysningar bör kunna erhållas
snabbare vid direktförfrågan hos centralregistret. Föreningen framhåller
därjämte, att en kontrollslagning i PU II för närvarande inte torde vara
fuHt tillförlitlig på grund av eftersläpning — om fyra till fem månader —
i fråga om uppgiftslämnande, registrering och publicering. Uttalande i
samma riktning gör poliskammaren i Halmstad, som betonar, att man vid
direkt hänvändelse till registret kan få de allra senaste och därmed ofta

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1!)65

de för ändamålet viktigaste uppgifterna om den person, som avses med
förfrågningen. Man är för närvarande trots tillgången till PU II i många
fall nödsakad att göra förfrågningar hos statens kriminaltekniska anstalt.

En särskild lösning av förevarande problem föreslår statens kriminaltekniska
anstalt, som med instämmande av stats polisintendent en förordar,
att publiceringen i PU II försöksvis begränsas till att omfatta vissa närmare
angivna uppgifter. Anstalten erinrar till en början om att ledigering
och publicering av de från polis- och åklagarmyndigheterna frivilligt insända
domarna är mycket svår att hinna med och att sedan oktober 1960
inga domar publicerats. Då antalet domar alltjämt synes vara i stigande,
torde, om de skall publiceras, inom en nära framtid krävas betydligt större
resurser beträffande både personal och tryckeri än vad som nu star till
förfogande. Rörande den antydda begränsningen anför anstalten.

En lösning av publiceringsfrågan, som synes överensstämma med andan
i kungl. cirkuläret år 1877, vore måhända att inskränka publiceringen till
att omfatta personer »kända såsom vådliga för den allmänna säkerheten»
och »övriga förhållanden, om vilka kunskap synes böra spridas bland rikets
polismyndigheter», det vill med andra ord säga rörliga vaneförbijtare,
deras signalement, brottsspecialitet, modus operandi, vanor, domar och dylikt.
Ett sådant förfarande synes också överensstämma med vad som enligt
utredningen (s. 170, sista stycket, i betänkandet) förekommer i andra länder.
Dessa meddelanden i Polisunderrättelser II skulle fullständigas medelst
fotografier tryckta på separata bilagor på sådant sätt, att polismyndigheterna,
som ha behov därav, kunde klippa ned bildbilagorna och sortera
in bilderna i album, allt efter brottskategori och ålder eller på annat satt.
Härigenom skulle polismyndigheterna få tillgång till värdefulla bildalbum
som vid behov kunde visas för målsägare och vittnen för identifiering av
misstänkta. Genom en sådan publicering i Polisunderrättelser II skulle
säkerligen förfrågningarna hos registret minska avsevärt samtidigt som
spaningsarbetet i landet kunde göras effektivare. Självfallet skulle uppgifter
och fotografier i män av behov kompletteras och förnyas. Förfarandet
skulle säkerligen också medföra att mindre kritik riktades mot publicerandet,
enär uppgifter skulle intagas endast om verkliga, mer eller mindre
»obotliga» brottslingar. Anstaltens styrelse föreslår, att publiceringen i
Polisunderrättelser II försöksvis begränsas till att omfatta vad häi ovan
angivits.

En ledamot av kriminaltekniska anstaltens styrelse, polismästaren
Liining, har emellertid, såsom förut anförts, anmält avvikande mening.
Liining tillstyrker utredningens förslag. Han anser att den mera fullständiga
publicering, som utredningens förslag innebär, skapar större effektivitet
i polisarbetet i det att polismännen på fältet snabbt kan genom
radio- eller telefonkontakt med lokalt register, där uppgifterna ur Polisunderrättelser
förutsätts vara tillgängliga, få relativt uttömmande besked
om misstänkta personers kriminella eller asociala förflutna.

Utredningens uttalande, att kretsen av de myndigheter som
skall erhålla PU II i möjligaste mån bör inskränkas, har vunnit

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

länsstyrelsens i Gotlands län och poliskammarens i Uppsala uttryckliga gillande.

Statsåklagaren i Göteborg ansluter sig till utredningens uppfattning, att
åklagarmyndigheterna i städer, där polisväsendet är skilt från åklagarväsendet,
inte behöver egna exemplar av PU II. I motsats härtill hävdar
föreningen Sveriges landsfiskaler, att åklagarna bör erhålla egna exemplar
av publikationen. Eftersom åklagarna i sin verksamhet i betydande omfattning
kommer att ta del av uppgifterna i PU II, är utredningens ståndpunkt
ägnad att försvåra åklagarverksamheten.

Länsstyrelsen i Hallands lån anser, att utredningen inte anfört bärande
skäl för att länsstyrelse inte skall erhålla publikationen. Om denna behålls,
bör den alltjämt tillställas länsstyrelserna.

Utredningens förslag om de uppgifter som skall publiceras
i P U 11 har mött erinran endast från föreningen Sveriges landsfiskaler,
som anser att publiceringen skall omfatta även domar avseende överlämnande
för samhällsvard, åtalseftergifter och beslut enligt barnavårdslagen
eller ungdomsfängelselagen om underlåtande av åtal av lämplighetsskäl. En
sådan publicering skulle innebära en värdefull hjälp i kampen mot ungdomsbrottsligheten.

Departementschefen

Utredningen om polisregistreringen var föranledd av en hemställan av
1948 års riksdag om översyn av gällande bestämmelser angående registrering
av brott och förseelser. Vid denna tid var tidningen Polisunderrättelser
ännu inte uppdelad på två skilda serier. Tidningen utkom i en upplaga av
omkring 4 000 exemplar. Uppdelningen på två serier genomfördes 1957, efter
det att PU-sakkunniga framlagt sitt förslag. Det huvudsakliga syftet med
uppdelningen var att begränsa spridningen av uppgifter om straffdomar och
anstaltsutskrivningar m. m. Numera utkommer PU I — som innehåller
efterlysningar — i en medelupplaga av 2 500 exemplar och PU II — som
innehaller meddelanden om straffdomar m. m. — i en medelupplaga av
600 exemplar. Såvitt gäller den omfattning i vilken sistnämnda slag av
meddelanden sprids är sålunda utgångsläget för en bedömning av frågan
om lämpligheten av att behålla PU II nu inte detsamma
som då frågan väcktes. Med hänsyn till den avsevärda minskningen av
antalet polisdistrikt i den nya statliga polisorganisationen är det inte heller
uteslutet att ytterligare reducera upplagan.

Av betydelse för den nyssnämnda bedömningen är ett förslag av utredningen
om att de lokala polismyndigheterna inte längre skall utfärda laglydnads-
och strafflöshetsintyg. I min följande framställning kommer jag
att i princip biträda detta förslag. Genomförs det, kommer den väsentligaste
invändningen mot PU II att bortfalla. Genom den specialreglering av

Kungi. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

polisregistren i sekretesslagen som jag ämnar föreslå kommer vidare publikationens
karaktär av hemlig handling att klargöras.

Kostnadsskillnaden mellan publiceringsmetoden och frågesystemet är
relativt obetydlig. Om de används jämsides kan möjligen den sammanlagda
kostnaden bli större än om endast ett förfaringssätt tillämpas. Kostnaderna
synes dock inte under några förhållanden kunna bli så stora att de
bör tillerkännas någon avgörande betydelse för det ställningstagande som
nu är i fråga.

Fördelarna med publiceringsmetoden ligger främst i att de lokala polismyndigheterna
fortlöpande hålls underrättade om brott och brottslingar.
Metoden ger polismyndigheterna möjlighet att följa brottslingsklientelets
förändringar, att erhålla upplysningar om händelser som kan visa sig ha
betydelse för bl. a. den brottsförebyggande verksamheten i det egna distriktet
samt att få spaningsuppslag som kanske annars inte skulle komma
fram.

Genom frågesystemet tillhandahålls polismyndigheterna fullständigare
upplysningar i det särskilda ärendet. Vidare kan telexmeddelanden utväxlas
snabbt. I samband med polisväsendets förstatligande kommer åtminstone
centralorten i varje polisdistrikt att få telexförbindelse med ett centralt polisregister
och man torde kunna utgå från att jourtjänst ordnas där. Förfrågningar
kan emellertid i stort sett avse endast till namnet kända eller på
annat sätt identifierbara personer och kommer regelmässigt till stånd först
då något inträffat inom polisdistriktet, t. ex. ett brottsfall. Jag anser därför
att intetdera systemet helt kan ersätta det andra.

Med hänsyn till det anförda förordar jag, att både publiceringsmetoden
och frågesystemet används vid meddelande av upplysningar från ett centralt
polisregister. Beträffande publiceringen bör dock övervägas, om och i vad
mån en ytterligare begränsning -— med avseende på det publicerade materialets
omfång eller mottagarnas antal eller bådadera — är möjlig. Hur
långt en begränsning bör gå och hur den i detalj bör anordnas torde i viss
mån vara beroende av brottslighetsutvecklingen. Jag föreslår därför, att
möjligheten att mångfaldiga — genom tryck eller annorledes — och utsända
sammanställningar av uppgifter, som är intagna i ett centralt polisregister,
bevaras och att det överlämnas åt Kungl. Maj :t att utfärda närmare föreskrifter
i ämnet.

Med utgångspunkt i att väsentligen blott sådana myndigheter, som är
mera omedelbart verksamma för att förebygga brott eller efterspana brottslingar,
behöver ha tillgång till uppgiftssammanställningarna, anser jag att
kretsen av mottagare bör begränsas till polismyndigheterna i riket och utlänningskommissionen.
Därjämte bör poliscentralerna i Danmark, Finland
och Norge kunna få del av dem.

Kungl. Maj:t bör såsom utredningen föreslagit få bestämma vilka typer
av brott och vilka brottslingskategorier som skall omfattas av publice -

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

ringen samt i vilka hänseenden uppgifter om dessa skall lämnas. Därvid bör
riktpunkten vara, att uppgifter skall publiceras i huvudsak endast om den
mer svårartade brottsligheten och om samhällsfarlig asocialitet. De lagöverträdare
som främst kommer i fråga är personer, vilka gjort sig skyldiga
till enstaka brott av mer svårartad beskaffenhet, och vanebrottslingar.
Både domar om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen och beslut
att icke tala å brott kan således bli publicerade, vid vanebrottslighet även
\issa
gifterna bör avse saväl domar som anstaltsvistelser, utskrivningar och andia
förhallanden av intresse för brottsbekämpandet. Endast personer som
övertygats om brott bör få omnämnas i meddelandena, aldrig misstänkta
personer. Det må framhållas, att polismyndigheterna även i samband med
efterlysningsförfarandet kan få upplysningar av betydelse för brottsbekämpandet.

Vandelsintyg och annat uppgiftslämnande

Utredningen

Laglydnads- och strafflöshetsintyg

Angående bruket av laglydnads- och strafflöshetsintvg vid anställningsprövning
uttalar utredningen att det får anses principiellt oriktigt,
att register som upplagts för brottsbekämpandets eller straffrättskipningens
behov används för ändamål för vilka de inte är avsedda. Det nuvarande
fria uppgiftslämnandet genom sådana intyg är emellertid också
av andra skäl betänkligt. Utvecklingen kan befaras gå i den riktningen,
att på allt fler yrkesområden inom såväl allmän som enskild tjänst företeende
av officiellt s. k. rent intyg kommer att utgöra villkor för anställning.
En sådan utveckling synes i viss mån innebära en återgång till det
förr anlitade men sedermera avskaffade systemet med frejdebetyg. Svårigheter
att utan rent intyg vinna arbetsanställning finns redan nu inom vissa
yrkesområden. Beredandet av arbetsmöjligheter är ett viktigt led i strävandena
att återanpassa dömda personer till normalt samhällsliv. Samhället
nedlägger betydande arbete och kostnader på resocialisering av lagöverträdare.
En fara ligger också däri att personer, som inte kan förete
rent intyg, kan komma att helt utestängas från anställning. Man synes
svårligen kunna förvänta att arbetsgivarna, i varje fall i tider då tillgången
på arbetskraft är god, skall engagera sig i ett bedömande av frågan om
en straffad person återgått till ett laglydigt liv och sålunda återanpassats.
Avsaknaden av rent intyg kan sålunda befaras komma att avgöra anställningsfrågan
utan att hänsyn tas till sökandens aktuella förhållanden. En
särskild olägenhet är att intygen kan missbrukas. Den enskilde är nu oförhindrad
använda för honom utfärdat intyg för annat ändamål än det för
vilket det är avsett.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år WG5

Utredningen anser därför att både principiella och humanitära skäl samt
resocialiseringssynpunkter starkt talar för att uppgiftslämnandet för anställningsändamål
begränsas till fall, där ett klart berättigat behov a''\
registerupplysningar föreligger.

De som söker anställning vid krigsmakten enligt rekryteringskungörelsen
är i allmänhet i åldern 17—21 år. I regel finns goda möjligheter
att genom noggrann granskning av betyg från skolor och arbetsanställningar
samt genom förfrågningar hos lärare och arbetsgivare följa
deras sysselsättning och bedöma deras uppförande och allmänna vandel.
En sådan granskning synes under alla omständigheter behövlig. Också de
sökande måste självfallet lämna uppgifter om sina förhållanden. Granskningsförfarandet
kan bli tidsödande och kräver uppenbarligen tillgång till
personer lämpade för uppgiften. En prövning bör emellertid enligt utredningens
mening kunna ske utan tillgång till laglydnadsintyg.

Tjänsten inom fångvården ställer särskilda krav på redbarhet och
pålitlighet hos befattningshavarna. För närvarande fordras strafflöshetsintvg
mycket sällan. Däremot har tidigare PU II — som dock numera inte
distribueras till fångvårdsanstalterna — i viss utsträckning använts som
hjälpkälla. Enligt utredningens mening föreligger alltså inom fångvården
ett berättigat intresse att erhålla officiella vandelsuppgifter om anställningssökande.
Detta intresse bör dock tillgodoses på annat sätt än genom
straff löshetsintyg.

Sökande till brevbärartjänst inom postverket är i allmänhet i åldern

15_24 år. För de yngre av dem bör enligt utredningens mening anställ ningsprövningen

i regel kunna ske på det sätt som föreslagits för krigsmakten.
När det gäller de äldre av dessa sökande samt tillfällig arbetskraft
blir prövningen svårare om man inte har tillgång till officiella vandelsupplysningar.
Utredningen har funnit att man svårligen kan avskära postverket
från möjligheten att erhålla sådana upplysningar beträffande vissa kategorier
av arbetssökande. Behovet bör emellertid inte tillgodoses genom
strafflöshetsintyg.

Vid statens järnvägar används numera i regel inte strafflöshetsintyg.
Detta synes inte ha vållat olägenheter. Utredningen är benägen
anse, att anställningsprövningen kan äga rum utan tillgång till ofticiella
vandelsupplysningar.

I fråga om spår vägsföretag erinrar utredningen om att det hittills
inte ansetts påkallat att från trafiksäkerhetssynpunkt företa särskild
kontroll genom myndighets försorg av personer, som skall sysselsättas i
trafiktjänst vid spårvägar och järnvägar. Certifikat eller annan behöiighetshandling
utfärdad av myndighet förekommer inte. Så länge så är förhållandet,
synes det inte finnas anledning alt avfordra anställningssökande
strafflöshetsintyg. Enligt utredningens mening bör sålunda spårvägsföretagen
ha möjlighet att företa anställningsprövning utan tillgång till officiell
vandel supplysning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

Vissa befattningshavare i enskild tjänst — t. ex. vaktmän i auktoriserade
vaktföretag, stadsbud och droskförare — får enligt föreskrifter
i lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestämmelser inte
anställas, förrän de godkänts eller antagits av myndighet. Utredningen
framhåller, alt för myndighetens prövning -— fråga är här i regel om polismyndighet
- inte behövs strafflöshetsintyg, eftersom myndigheten kan
direkt använda de polisiära registren. Syftet med att arbetsgivarna fordrar
strafflöshetsintyg av de sökande har uppgivits vara, att arbetsgivaren skall
kunna göra en förhandsprövning och till antagning föreslå endast de mest
lämpliga sökandena. Prövningen på arbetsgivarplanet synes emellertid
kunna ske tillfredsställande med ledning av betyg och referensupplysningar.

Vad beträffar befattningar i enskild tjänst, där myndighetsprövning av
nyssnämnd art inte finns föreskriven, är det enligt utredningens uppfattning
ogörligt att rättvist avgöra, vilka företag som kan ha ett större intresse
än andra att i sin tjänst få pålitliga arbetstagare. Utredningen har som
nämnt intagit en restriktiv ståndpunkt när den bedömt behovet av officiella
vandelsupplysningar för allmän tjänst. För de fall, där vandelsintyg
avkrävs sökande till anställningar i enskild tjänst, har utredningen funnit,
att åberopade skäl härför inte kan anses bärande. Enligt utredningens
mening bör erforderlig prövning av sökandenas pålitlighet kunna ske genom
anställningsintervju, betygsgranskning och referenskontroll.

Utredningen finner således att tillgång till officiell vandelsupplysning
behövs endast vid anställningsprövning i fångvården och postverket samt
att dessa upplysningar inte bör lämnas i form av laglydnads- eller strafflöshetsintyg.
Det har därför blivit nödvändigt att undersöka hur officiella
vandelsupplysningar skall tillhandahållas
vid anställningsprövning.

Utdrag från lokala polisregister kan i huvudsak upplysa endast om den
kriminalitet som är känd för registermyndigheten. För att polismyndigheten
skall kunna besvara frågan om en person varit straffad för brott
är den därför nödsakad verkställa undersökningar i kriminaltekniska
anstaltens register och i lokala polisregister på orter, där vederbörande
haft sitt hemvist eller eljest vistats. Om uppgiftslämnandet skall ske genom
den lokala polismyndighetens försorg, är det för att åstadkomma likformighet
och rättvisa nödvändigt att föreskrifter utfärdas om vilka källor
som polismyndigheten skall använda och hur långt tillbaka i tiden undersökningen
skall göras och vilka lagöverträdelser som skall redovisas. Såvitt
utredningen kan bedöma kommer ett uppgiftslämnande från lokala register
att medföra en inte obetydlig administrativ apparat och en viss arbetsökning
för polismyndigheterna, särskilt i betraktande av att uppgiftslämnaren
måste dels använda centrala register och dels i den stora mängden
av anteckningar av olika slag gallra bort sådana som inte skall redovisas.

I dagens läge är det även angeläget att polismyndigheterna i möjligaste

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 63

mån befrias från uppgifter, vilka inte är att hänföra till egentligt polisarbete.

Ett centralt polisregisters innehåll kommer inte att begränsas till uppgifter
om brottspåföljder. Även uppgifter om misstanke om brott, åtgärder
enligt lösdriverilagstiftningen m. m. kommer att ingå i registret. Vidare
kan uppgiftslämnandet till detta register allt efter brottsspaningens behov
tänkas komma att tid efter annan begränsas. En användning av registret
i samband med anställningsprövning kan därför medföra praktiska olägenheter.
Utredningen anser alltså inte heller det centrala registret lämpligt
att användas för ifrågavarande ändamål.

Om straffregistret — numera allmänna kriminalregistret — erinrar utredningen,
att i detta endast införs påföljder av allvarligare art. Utredningen
förordar att all registrering av bötesstraff i registret skall upphöra. I syfte
att få till stånd ett slags rehabiliteringssystem föreslår utredningen vidare
att, sedan viss tid förflutit, en del anteckningar i registret inte skall tas
med i utdrag till enskild. Man erhåller då, om straffregistret används som
upplysningskälla, en naturlig beskärning av uppgifterna till att omfatta
allvarligare brottslighet. Det kan visserligen från principiella synpunkter
sägas vara föga tilltalande, att det för straffrättskipningens behov upplagda
allmänna straffregistret ställs till förfogande för ifrågavarande ändamål.
Att använda straffregistret är emellertid en praktisk lösning, och användningen
kommer med de inskränkningar utredningen föreslagit att bli ytterligt
begränsad.

Utredningen föreslår alltså att allmänna straffregistret skall användas
i de fall då officiella kriminalitetsupplysningar behövs för anställningsprövning.
Bedömningen av frågan om sådant behov föreligger bör ankomma
på Kungl. Maj :t efter framställning från arbetsgivare. Kungl. Maj:t kan
då bemyndiga registermyndigheten att utlämna registerutdrag i den omfattning
som anges i bemyndigandet. Detta bör inte innefatta rätt för
anställningsorganet att rekvirera utdrag utan den enskildes samtycke eller
medverkan. Utdrag bör få rekvireras endast av den anställningssökande
själv.

Utredningen har som förut nämnts funnit behov av registerupplysningar
föreligga endast för vissa befattningar i allmän tjänst. Även om, enligt
utredningens bedömande, motsvarande behov nu inte finns vid prövning
av sökande till enskild tjänst, kan ändrade förhållanden inträda. Särskilt
i orostider kan vissa slag av enskild tjänst få sådan betyrdelse att inhämtande
av vandelsupplysningar är motiverat från allmän synpunkt. Kungl.
Maj:ts rätt att medge utnyttjande av straffregistret för anställningsprövning
bör därför omfatta både allmän och enskild tjänst.

Utredningen upptar härefter spörsmålet om strafflöshetsintygens
användning för andra ändamål än anställningsprövning.
Nu används de bl. a. då någon vill få viss behörighet

64 Kungi. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

eller utöva viss verksamhet, t. ex. i fråga om mästarbrev, auktorisation inom
radiobranschen och köpmansbrev. Intygsgivningen i nämnda fall stöder sig
inte på föreskrift i lag eller författning. Enligt utredningen finns här inte
något berättigat behov av officiella kriminalitetsupplysningar.

Däremot anser utredningen att ett visst behov av officiella vandelsuppgifter
för användning i utlandet alltid kommer att föreligga. I utlandet har
man i allmänhet sörjt för ifrågavarande behov genom officiella intyg. Enligt
utredningen bör de berättigade behoven av kriminalitetsuppgifter i dessa
fall tillgodoses genom straffregisterutdrag. Utdrag bör till sitt innehåll
begränsas på samma sätt som föreslagits beträffande utdrag till enskild
vid anställningsprövning.

Nuvarande intygsgivning för enskilds personliga angelägenheter — för
erhållande av förtjänsttecken in. m. — är mycket begränsad. Utredningen
anser, att berättigat behov av bevis om oförvitlig vandel uppenbarligen kan
uppkomma för den enskilde i särskilda situationer. Enligt utredningens
mening är det lämpligast att i sådana fall meddela utdrag av straffregistret.
Utdrag bör utlämnas till enskild, då denne styrkt, att hans rätt är beroende
av upplysning ur registret, och Kungl. Maj:t givit tillstånd därtill. Utdraget
torde inte alltid behöva vara fullständigt. I vissa fall fordras kanske endast
upplysning, huruvida sökanden varit dömd för visst slag av brott eller huruvida
han undergått frihetsstraff. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att
i varje särskilt fall avgöra, om fullständigt eller på visst sätt begränsat
utdrag skall meddelas.

Lämplighetsintyg

Utredningen erinrar, att lämplighetsintyg används då i lag eller författning
eller med stöd därav meddelade bestämmelser såsom villkor för utövande
av viss verksamhet eller för erhållande av viss behörighet eller
rättighet föreskrivits, att sökanden befunnits uppfylla vissa lämplighetskrav.
Utredningen anser att officiella vandelsupplysningar behövs i alla
dessa fall och har övervägt hur detta behov lämpligast bör tillgodoses.

Att an\ ända det centrala polisregistret eller allmänna straffregistret är
uteslutet redan av den anledningen att de uppgifter man vill inhämta avser
även andra förhållanden än kriminalitetsupplysningar. Då uppgifter om
dessa andra förhållanden —- sociala belastningar o. d. — finns endast i de
lokala polisregistren, måste dessa användas som upplysningskälla. Man
har därvid att välja mellan att behålla systemet med lämplighetsintyg
utfärdade av polismyndigheterna och att övergå till ett förfarande med
remiss av a andelsfrågan från tillståndsorganet till polismyndigheterna.
Utredningen anser det angeläget att utlämnandet av polisiära vandelsintyg
tdl enskilda i möjligaste mån inskränks. Därest myndighet ålagts verkställa
en lämplighets- eller vandelsprövning i tillstånds-, behörighets- eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

lämplighetsärende, synes den normala ordningen böra vara att myndigheten
berättigas att remissvägen från polismyndigheten inhämta erforderliga upplysningar.

Om remissförfarande skulle användas i samtliga ärenden, där
intyg nu utfärdas, skulle den polisiära intygsgivningen till enskilda helt
upphöra. Utredningen har därför övervägt, om man genomgående kan
övergå till remissförfarande. Utredningen framhåller därvid, att frågan om
de intyg, som används vid ansökan om körkort och trafikkosrt
och om godkännande för körskoleverksamhet, prövats senast år
1958 i samband med vissa ändringar i vägtrafikförordningen. Intygsförfarandet
är ingående reglerat. Av intyg skall tydligt framgå, för vilket
ändamål det skall användas. Användning för andra ändamål behöver inte
befaras. Såvitt utredningen kan bedöma är det inte möjligt att utan en
fullständig oinreglering av prövningsförfarandet i fråga om körkort och
trafikkort avskaffa intygsgivningen och övergå till remissförfarande. Några
olägenheter av nuvarande system har inte framkommit. Däremot kan enligt
utredningen övervägas att anlita remissvägen i ärende om godkännande
för körskoleverksamhet. Denna intygsgivning är emellertid av ringa omfattning,
och praktiska skäl synes tala för att den nuvarande ordningen
behålls.

Den som hos luftfartsstyrelsen ämnar ansöka om certifikat för
tjänstgöring på luftfartyg måste på grund av gällande föreskrifter
ha tillgång till lämplighetsintyg. Ändamålet med intyget framgår
av dess formulering. Obehörig användning av det behöver därför inte befaras.
Med hänsyn härtill och då ett remissförfarande från luftfartsstyrelsen
till polismyndighet i varje ärende framstår såsom opraktiskt, föreslår
utredningen att intygen behålls.

I ärende om tillstånd till utskänkning av rusdrycker
avfordrar nya systemaktiebolaget sökande ett av polismyndighet utfärdat
vandelsintyg. Utredningen finner att ett remissförfarande i och för sig skulle
kunna ersätta detta. Främst av praktiska skäl synes dock intygsgi\ ningen,
vilken är av ringa omfattning, böra behållas.

De intyg om vandel och trovärdighet m. in., vilka skall föreligga i ärenden
om tillstånd till vapenfri militär tjänst, har inte närmare
reglerats. Intygen formuleras olika av skilda polismyndigheter, och
vandelsutredningarna sker här inte heller på enhetligt sätt. Om intygsgivningen
behålls, synes det erforderligt att reglera den. Emellertid har utredningen
den uppfattningen, atl remissförfarande är att föredra. Därigenom
förhindras att intyg kan användas för ej avsedda ändamål. Likaledes upphör
den föga tilltalande ordningen att sökanden erhåller intyg från polisen
om andra personers trovärdighet.

Remissförfarande anses vidare lämpligen böra ersätta intygsgivningen
i samband med ansökningar om tillstand att utöva eller förestå
5 II ihan g till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. Nr 18

6(1 Kungl. Ulaj.ts proposition nr 18 år 1965

hotell- eller pensionatrörelse, att utöva går d far ihandel
och att anordna realisation.

Ltredningens förslag innebär förbud mot all annan intygsgivning av
polismyndigheterna än den som grundas på lag eller författning. För att
inte remissmetoden skall utnyttjas av myndigheter, vilka vid genomförande
av förslaget utestängs från möjligheten att avfordra enskilda personer
intyg, fordras enligt utredningen att också remissrätten begränsas. Generell
sådan rätt bör dock tillkomma länsstyrelse, polismyndighet, statspolisintendenten
och statens utlänningskommission.. Frågan i vilka slag av
ärenden dessa myndigheter skall äga använda remissmetoden anser utredningen
inte behöva regleras. Andra myndigheter bör inte erhålla remissrätt
i andra fall än då remissförfarande föreskrivs i lag eller författning.

Det kan emellertid inte uteslutas att enskilda eller myndigheter, som
genom de föreslagna bestämmelserna utestängs från möjlighet att erhålla
intyg eller utlåtande, i särskilda fall kan vara starkt beroende av tillgång
till sådant. Utredningen föreslår, att uppgifter i dylika fall skall kunna
utlämnas efter tillstånd av Kungl. Maj:t.

Annat uppgiftslämnande

Uppgiftslämnande från centralt polisregister enligt frågesystemet och
från lokalt polisregister i annan form än genom vandelsupplysningar och
remissutlåtanden sker genom dels utdrag ur registren och dels upplysningar
muntligen eller via telex om registrens innehåll. Generell rätt att
få upplysningar ur register på dessa sätt bör enligt utredningen tillkomma
endast justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, länsstyrelse, allmän åklagare,
polismyndighet, statspolisintendenten, föreståndare för statspolisavdelning
och statens utlänningskommission. Någon prövning om i det
särskilda fallet den önskade upplysningen behövs bör inte förekomma.
Utredningen förutsätter att de nämnda myndigheterna begär uppgifter
endast när det är påkallat.

Utredningen ställer frågan, om socialvårdsorganen bör få tillgång till
utdrag och upplysningar för vissa ändamål, men föreslår att i den män
berättigade behov av kriminalitetsupplysningar anses föreligga inom socialvården
dessa behov tillgodoses genom utdrag av allmänna straffregistret.

Uppgifter från registren bör enligt förslaget undantagsvis få lämnas
även i andra fall, både till myndigheter som inte är generellt upplysningsberättigade
och till enskilda som för sin rätt är beroende av registerutdrag
eller -upplysningar. Tillstånd bör i dessa fall lämnas av Kungl. Maj :t.

Vidare bör upplysningar, som erfordras för utredning i brottmål, få lämnas
från det centrala polisregistret till polis- och åklagarmyndigheter i
Danmark, Finland, Island och Norge. Även till polis- och åklagarmyndigheter
i annan stat och till internationella kriminalpolisorganisationen synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

ett visst uppgiftslämnande böra tillåtas. Beträffande detta uppgiftslämnande
bör enligt utredningens mening Kungl. Maj :t utfärda bestämmelser.
Utredningen anmärker, att utländska myndigheters framställningar regelmässigt
avser utdrag av straffregistret. Polisregistrets uppgiftslämnande
till utländsk myndighet synes kunna begränsas till uppgifter för identifieringsändamål,
uppgifter om internationella förbrytare och vad som i övrigt
kan följa av Sveriges anslutning till internationella kriminalpolisorganisationen.

Yttrandena

Laglydnads- och strafflöshetsintyg

En i princip positiv ställning till utredningens förslag att laglydnadsoch
strafflöshetsintyg inte skall användas för anställningsprövn
i n g intar hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Hallands, Skaraborgs
och Kopparbergs län, statens kriminaltekniska anstalt, offentlighetskommittén,
poliskamrarna i Stockholm, Halmstad och Göteborg, föreningarna
Sveriges polismästare och Sveriges landsfiskaler, Stockholms och Hallands
länsavdelningar av sistnämnda förening, föreningarna Uppsala och
Skaraborgs låns landsfiskaler, landsfogden i Stockholms län, landsfiskalen
i Borlänge distrikt, stadsfiskalen Tisell samt barnavårdsnämnderna i Stockholm,
Malmö och Halmstad.

Härvid anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att starka skyddsintressen
talar för att de ofördelaktiga uppgifter om den enskilde, som kan finnas
i polisens register, inte genom polisens medverkan bringas till presumtiva
arbetsgivares eller andra enskilda personers kännedom. Det är svårt att
dra en gräns mellan befattningar, där vandelsutredning är erforderlig,
och de mindre ansvarsfyllda befattningar, där sådan utredning kan underlåtas.
Skillnaden mellan offentlig och enskild tjänst har under senare år
blivit allt mindre tydlig. Hovrätten understryker, att kriminell belastning
blott utgör en bland de många faktorer, som konstituerar en arbetssökandes
större eller mindre lämplighet. Metoderna för personlighetsbedömning har
numera utvecklats därhän, att det måste betraktas som klart otillfredsställande
att vid prövningen av arbetssökande tillmäta uppgifter om straft
självständig betydelse.

Barnavårdsnämnden i Malmö anför bl. a., att den ofta uppmärksammat
att strafflöshets- och laglydnadsintyg såsom villkor för anställning haft konsekvenser,
som varit olyckliga såväl för den enskilde som fian allmän synpunkt.
Särskilt i fråga om unga personer, som dömts till böter eller villkorlig
dom, har det framstått såsom orimligt, att brottet — även sedan den
dömde under lång tid visat skötsamhet — fortsatt att belasta honom på

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

arbetsmarknaden. \ idare blir verkan av intygen olika allt efter polismyndigheternas
praxis.

Polisväsendets organisationsnämnd finner angeläget, att bruket av ifrågavarande
intyg upphör, då därigenom polis- och åklagarmyndigheterna skulle
beredas avsevärd lättnad i arbetsbördan.

Svenska socialvårds förbundet ansluter sig till utredningens förslag men
linner detta vara förenat med betydande, i betänkandet inte redovisade
nackdelar. Sålunda kan ett företag vara starkt beroende av det sätt, på
vilket arbetstagaren utför sina skyldigheter, och arbetsgivaren kan jämväl
i förhållande till arbetstagarens kamrater ha ett stort ansvar. Inte mindre
blir ansvaret, om i arbetstagarens uppgifter skall ingå vård eller utbildning,
t. ex. då det gäller personal inom ungdomsorganisationer eller vid
ungdomsanstalter. Det kan möjligen göras gällande, att man från denna
synpunkt inte borde avskaffa möjligheten att från auktoritativt håll erhålla
upplysning huruvida en arbetssökande på grund av kriminell belastning
kan anses mindre lämplig för befattningen. Om möjlighet härtill försvinner,
kan det måhända befaras, att behovet av upplysningar kommer att
stimulera skapandet av privata upplysningsbyråer, vilkas uppgifter inte
kan kontrolleras.

Kritik mot utredningen har i övrigt framförts främst av vissa polis- och
åklagarmyndigheter. Poliskammaren i Malmö, föreningen Sveriges stadsfiskaler,
statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, stadsfiskalerna
Asplund och Freijd samt stadsfiskalerna i Skövde och Östersund finner
utredningens skäl för att slopa laglydnads- och strafflöshetsintygen inte
hållbara.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler och stadsfiskalen Asplund anser utredningens
skäl mer emotionella än sakliga. Poliskammaren i Malmö, statsåklagaren
i Stockholm, stadsf iskalen Freijd och stadsfiskalen i Skövde
påpekar — i likhet med svenska socialvårdsförbundet — att förbud mot
officiella vandelsintyg kan stimulera den privata upplysningsverksamheten
till skada framför allt för de arbetssökande.

Vad särskilt angår de principiella skälen — att det måste anses oriktigt
att legister, som upplagts för brottsbekämpandets eller straffrättskipningens
behov, används för inte avsedda ändamål — framhåller poliskammaren
i Malmö, föreningen Sveriges stadsfiskaler, statsåklagaren i Stockholm och
stadsfiskalen Asplund, att utredningens förslag om användande av straffi
egistei utdrag inte kan undgå att drabbas av kritik från samma principiella
synpunkt, desto mer som straffregistrets begränsning för rättsvårdande
uppgifter är ännu mera påtaglig än de lokala polisregistrens.

Rörande resocialiserings- och humanitetsskälen invänds bl. a., att resocialiseringsproblemet
bör angripas från andra utgångspunkter än som skett i
betänkandet och att utredningen inte tillräckligt beaktat, att utlämnande
av registerupplysningar vid sökande av anställning till en viss grad kan ha
brottsförhindrande verkan. Sålunda yttrar föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 11)65 69

Om utredningen avsett att man lagstiftningsvägen skall hjälpa lagförda
personer att få arbete genom att förhindra arbetsgivare att genom anskaffande
av straff löshet sin tyg erhålla kännedom om anställningssökandes
straffrättsliga antecedentia måste detta bestämt avvisas. A'' äl kan det tänkas
att en dömd förskingrare därigenom kan råka i svårigheter att få eu
kassörsbefattning, att en‘tjuv förhindras att försörja sig som vaktman i ett
varuhus, att eu homosexuell vägras tillträde till ungdomsvården, en våldsverkare
till exempelvis mentalsjukvården, men det vore utmanande att
förvägra arbetsgivaren möjligheten att med öppna ögon ta den risk det
innebär att ge sitt förtroende åt en person, som dock bevisligen icke varit

i stånd att bära sådant eller eljest ådagalagt olämplighet.---När

sådana uppgifter erfordras avgöres bäst av arbetsgivaren, som har ansvaret
för placeringen av arbetskraften och även, vilket icke är utan betydelse,
för det eventuella misslyckandet vid anställandet av personal. — — —
Kännedomen om sambandet mellan resocialisering och intygsgivnmg ar
begränsad. Föreningen hyser emellertid den uppfattningen, att resocialiseringsproblemet
måste angripas på annat sätt än genom mörkläggning. Det
är angeläget att den allmänna opinionen påverkas så att ett begånget brott
inte diskvalificerar i orimlig omfattning. Hjälpåtgärder åt dem som ''sarit
föremål för lagföring måste vidtas i önskvärd utsträckning. Ingenting torde
emellertid i så hög grad skada de lagfördas sak som bakslag för arbetsgivare,
vilka förlitat sig på erhållna uppgifter om en anställd. Ett undertryckande
av upplysningskällorna minskar otvivelaktigt förståelsen föi
strävandena att bidra till de lagfördas resocialisering. Öppenhet parad med
förståelse synes vara den bästa lösningen för såväl arbetsgivare som lagförda
av här berörda problem.

Liknande synpunkter framförs av statsåklagaren i Stockholm och stadsfiskalen
Asplund. Poliskammaren i Malmö framhåller, att redan för narvarande
ett inte ringa antal återfall i brott torde kunna skyllas på att
kriminellt belastade personer tas i anspråk för uppenbart olämpliga uppdrag.
Poliskammaren uttalar även, att vad som må tolkas sasom humanitet
mot den anställningssökande i det givna fallet kan innebära en större ellei
mindre grad av brist på hänsyn mot andra parten, som må företräda egna
intressen eller därjämte ansvara för andras. Synpunkter, som till en del
sammanfaller med de av poliskammaren anförda, återfinns också i yttrandena
från stadsfiskalerna i Skövde och Östersund.

Utredningens uppfattning av i vilka fall berättigat behov av vandelsupplysningar
föreligger har kritiserats av en del remissinstanser, bland
dem även sådana som inte haft något att erinra mot utredningens principiella
inställning. Sålunda har riksåklagarämbetet, hovrätten för Nedre
Norrland, överstäthällarämbetet, länsstyrelsen i Jämtlands län, poliskammaren
i Malmö, statsåklagarna i Stockholm och Göteborg samt stadsfiskalen
i Skövde givit uttryck för uppfattningen, att utredningen intagit en allt
för restriktiv ståndpunkt.

Riksåklagarämbetet anför härom.

I vilken utsträckning vandelsupplysningar skola lämnas till myndigheter
och enskilda, måste i viss mån bli beroende på en avvägning mellan brotts -

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

preventionens krav och intresset av att icke lägga hinder i vägen för en
resocialisering av den som begått brott. Utredningen anser, att dylika upplysningar
skola lämnas endast i mycket begränsad utsträckning. Ämbetet
vill ifrågasätta, om icke utredningens ståndpunkt i denna del innebär, att
man alltför litet beaktar preventionssynpunkten. Det måste sålunda, för
att taga ett exempel, uppenbarligen vara av största vikt att förhindra, att
en sedlighetsförbrytare anställes som befattningshavare vid en ungdomsvårdsskola
eller liknande inrättning. Utredningen synes icke ha tänkt sig,
att vandelsintvg skulle få förekomma ens i samband med besättandet av
dylika befattningar.

Riksåklagarämbetet finner dock, med hänsyn till att den närmare regleringen
på området enligt utredningens förslag ankommer på Kungl. Maj :t,
ingen anledning att motsätta sig förslaget.

En liknande ståndpunkt intar länsstyrelsen i Jämtlands län, som uttryckligen
framhåller, att Kungl. Maj :t måste få större möjlighet att lämna tillstånd
för myndigheter och enskilda att erhålla intyg än utredningen förutsatt.
Länsstyrelsen erinrar därvid om de särskilda krav, som måste ställas
exempelvis på vissa anställningar vid krigsmakten, fångvården och kommunikationsverken
samt även på vissa anställningar i enskild tjänst.

Enligt statsåklagaren i Stockholm måste i åtskilliga andra fall än de av
utredningen angivna intresset av att förhindra, att opålitliga personer sysslar
med verksamheter som är särskilt viktiga från samhällets synpunkt,
vara så påtagligt, att resocialiseringssträvandena måste stå tillbaka. Såsom
exempel nämns vissa befattningar inom militär- och polisväsendet, säkerhetstjänstpersonal
vid allmänna trafikföretag, t. ex. viss markpersonal vid
civilflyget, samt personal vid enskilda företag, som utför arbete för statens
rökning av ytterligt viktig och hemlig beskaffenhet. Även överståthållarämbetet
fäster uppmärksamheten på den sistnämnda personalgruppen.

Statsåklagaren i Göteborg hävdar, att varje medborgare bör äga rätt att
erhålla ett vandelsintyg om sig själv. Annan person eller myndighet bör
däremot inte äga rekvirera intyg beträffande arbetssökande. Bestämmelser
kan utfärdas om intygens innehåll och om uteslutande av uppgifter efter
viss tid. Liknande synpunkter har stadsfiskalen i Skövde.

Beträffande de särskilda fall, i vilka intygsgivning nu förekommer, har
utredningens förslag att slopa laglydnadsintygen vid krigsmakten
tillstyrkts av offentlighetskommittén, som anser det särskilt olämpligt att
volontäranställning vid krigsmakten för närvarande genom kravet på laglydnadsintyg
är utesluten för ungdomar, som har en viss kriminell belastning
men för vilka just denna tjänstgöring och utbildning kan vara särskilt
lämplig. Chefen för försvarsstaben ställer sig däremot kritisk. Han framhåller
bl. a., att av utredningen förordad intensiv anställningsprövning är tidsödande.
Om emellertid tillräckliga resurser ställs till förfogande och andra
anordningar vidtas, så att det blir möjligt att göra en ingående prövning i
de enskilda fallen, vill chefen för försvarsstaben inte motsätta sig att för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

slaget genomförs. Försvarsgrenscheferna avstyrker förslaget. Militärpsykologiska
institutet anser, att det med hänsyn till institutets arbete vore önskvärt,
att förhandsupplysningar kunde erhållas om kriminell belastning, men
finner frågan böra lösas på annat sätt än genom laglydnadsintyg. Stadsfiskalen
i Östersund understryker laglydnadsintygens betydelse för möjligheten
att i tid gallra ut ungdomar, som är olämpliga att utbildas till befäl.

Vad angår fångvården och postverket är hovrätten över
Skåne och Blekinge samt offentlighetskommittén inte helt övertygade av
vad utredningen anfört. Hovrätten yttrar, att nämnda båda grenar av offentlig
förvaltning inte kan anses inta en sadan särställning, att det för dem
finns anledning att behålla en på brottsregisterutdrag grundad anställningsprövning.
Vad som fordras synes vara en noggrann bedömning vid antagningen
av de sökandes personliga förutsättningar för tjänsteuppgifterna
och en med fortsatt personbedömning förenad aspirantutbildning. Offentlighetskommittén
betonar, att det inte är rimligt, att samhället begär av
enskilda arbetsgivare att de skall biträda i resocialiseringsarbetet, medan
stat och kommun uppställer rigorösa krav på straffrihet. Kommittén ifrågasätter,
om vandelsupplysningar är motiverade i förevarande fall.

Av motsatt innebörd är den kritik, som poliskammaren i Malmö framför.
Poliskammaren — som inte delar utredningens principiella inställning i
fråga om vandelsintygen — säger sig inte kunna förstå, varför just anställning
inom fångvården och postverket ansetts speciellt viktig. Särskilda
krav måste ställas på befattningshavare inom ett stort antal andra allmänna
verksamhetsområden. Det är här inte endast fråga om fall, där
ärlighetskravet gör sig gällande. Än tyngre torde de anspråk väga, som
måste ställas i fråga om verksamhet, som innebär anförtroende åt den
anställde av omsorgen om andra människors liv och hälsa.

Generalpoststyrelsen uttalar, att postverkets behov av vandelsintyg omfattar
sökande till alla anställningar i verket, där vederbörande kan ta
befattning med postmedel eller postförsändelser.

Hovrätten för Nedre Norrland och medicinalstyrelsen berör i detta sammanhang
förhållandena inom mentalsjukvården. Bada myndigheterna
anser, att det behov av vandelsuppgifter, som utredningen funnit
föreligga med avseende på sökande till fångvårdstjänst, med samma fog
gör sig gällande vid tillsättande av tjänster inom mentalsjukvården. Hovrätten
erinrar härvid om mentalsjukhus med kriminellt belastat klientel.

Till utredningens uppfattning, att anställningsprövning vid statens
järnvägar och vid trafiktjänst inom spårvägs företag kan äga
rum utan tillgång till officiella vandelsupplysningar, ansluter sig såväl
järnvägsstyrelsen som aktiebolaget Stockholms spårvägar.

I motsats härtill menar hovrätten för Nedre Norrland, att behovet av
vandelsupplysningar är minst lika stort vid sökande av tjänst vid statens
järnvägar och spårvägsföretag som vid ansökan om körkort eller trafikkort,
för vilka fall utredningen föreslagit att gängse lämplighetsintyg behålls.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

I samband med anställning i luftfartsverket behövs inte vandelsupplysningar
enligt luftfartsstyrelsens mening.

Vad angår anställning i enskild tjänst har Stockholms frihamnsaktiebolag
och stadsbudsföreningen i Stockholm intet att erinra mot utredningens
förslag. Bolaget framhåller, att det funnit att förfarandet med
straffregisterutdrag närmast lett till att ostraffade personer starkt reagerat
mot metoden och att anställningen av dugligt folk därmed försvårats under
tider av brist pa arbetskraft. Nya systemaktiebolaget anser sig kunna acceptera,
att strafflöshetsintyg ersätts med en av bolaget självt företagen noggrann
anställningsundersökning.

Räddning skår en aktiebolag och Svenska droskbilägareförbundet framhåller
däremot strafflöshetsintygens stora betydelse för anställningsprövningen.
Bolaget redogör för sin verksamhet samt hemställer i anslutning
härtill, att, därest strafflöshetsintygen skulle upphöra, bolaget meddelas
rätt att inhämta polismyndighetens på orten godkännande av all utryckningspersonal.
Förbundet anför, att dess medlemmar utan tillgång till
strafflöshetsintyg kommer att få påtagliga svårigheter att avgöra, om en
sökande kan anses lämplig att föreslås bli antagen som droskförare. Förbundet
avstyrker därför utredningens förslag att avskaffa strafflöshetsintygen
såvitt gäller anställningsprövning av droskförare.

Utredningens förslag, att de officiella vandels upplysningarna
- i den mån de behövs —- vid anställningsprövning
skall tillhandahållas genom straffregisterutdrag
tillstyrks av fångvårdsstyrelsen. Styrelsen uttalar bl. a., att ett till innehållet
starkt begränsat straffregisterutdrag bör ge bästa möjliga garanti
för enhetlighet och tillförlitlighet, och framhåller såsom synnerligen önskvärt,
att den av utredningen förordade rehabiliteringen kommer till stånd.
Jämväl föreningen Sveriges häradshövdingar finner den föreslagna lösningen
ändamålsenlig och ägnad att medföra ökad garanti för enhetlighet
och tillförlitlighet.

Generalpoststyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms lön, poliskammaren i
Malmo, föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler, Stockholms
läns avdelning av sistnämnda förening, statsåklagaren i Stockholm,
landsfogdarna i Stockholms och Uppsala lön samt landsfiskalen i Ströms
distrikt ar tveksamma om straffregisterutdragen under de i betänkandet
angivna förutsättningarna kan bli av något egentligt värde för tilltänkta
arbetsgivare. Utdragen måste i stället av allt att döma i praktiken mången
gång bli närmast vilseledande.

En särskild fråga har berörts av 1956 års eftervårdsutredning, som anser
tveksamt, om straffregisterutdrag, som utfärdas på begäran av enskild,
också bör få utlämnas till den enskilde. Med hänsyn till risken för obehörigt
utnyttjande av utdragen kan övervägas, att de tillställs arbetsgivaren
direkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 dr 1965

I frågan om strafflöshetsintygens användning för
andra ändamål än anställningsprövning är arbetsmarknadsstyrelsen
ense med utredningen om att intygen på här avsedda områden
kan slopas och i vissa fall ersättas med straffregisterutdrag.

Sveriges köpmannaförbund vill inte motsätta sig utredningens förslag.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anför att, om utredningen
anser starka skäl tala för att slopa strafflöshetsintyg som sådant, organisationen
inte vill motsätta sig detta. Organisationen förutsätter dock, att
lämplig myndighet får möjlighet att i annan form utfärda intyg, som styrker
att sökande av mästarbrev gjort sig känd för god vandel.

Statsåklagaren i Göteborg hävdar, att enskild för tillvaratagande av
intressen i utlandet i första hand bör söka vandelsintyg hos polischefen.
Hos straffregistret bör intyg begäras endast om myndighet i det främmande
landet fordrar detta.

Lämplighetsintyg

Utredningens förslag angående lämplighetsintygen tillstyrks helt eller
lämnas utan erinran av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands
län, föreningarna Sveriges polismästare och Sveriges stadsfiskaler, statsåklagaren
i Göteborg, landsfogden i Uppsala län, stadsfiskalen Asplund och
landsfiskalen i Borlänge distrikt.

I övrigt har det allmänna omdömet varit delat. Poliskammaren i Malmö
har svårt att förstå, varför utredningen med sin allmänt restriktiva inställning
till officiella vandelsupplysningar utan närmare diskussion godtagit,
att de författningsbestämmelser, med stöd av vilka sådana upplysningar
lämnas, skall äga fortsatt giltighet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttrycker vissa betänkligheter mot
ett utvidgat remissförfarande och anför.

Utredningen har för flera fall föreslagit, att vandelsintyg skall ersättas
av remissutlåtanden av polismyndighet (s. 129). Det måste framhållas, att
det ingalunda är givet att ett sådant förfarande innebär storre hansyn till
den enskilde. I den mån remissutlåtandena, som väl avsikten ar, får formen
av icke motiverade av- eller tillstyrkanden, saknar den bedömde löjlighet
att bemöta ett avstyrkande. Om metoden med remissutlåtanden
användes, måste det övervägas huruvida och i så fall på vad salt den
sökande skall kunna få del av polismyndighetens skal for ett avstyrkande.
Över huvud taget synes metoden att remittera tillståndsansokmngar av
de mest skiftande slag till polismyndighet för yttrande angående sökandes
lämplighet ha fått alltför stor utbredning.

Föreningen Uppsala läns landsfiskaler befarar att ett remissförfarande
skulle fördröja ärendenas behandling och förordar därför nuvarande ordning
med utfärdande av lämplighetsintyg.

En motsatt ståndpunkt intar länsstyrelsen i Stockholms lan samt för -

Kungi. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

eningarna Sveriges landsfiskaler och Skaraborgs läns landsfiskaler, vilka
anser att lämplighetsintygen bör ersättas med remissförfarande i större
utsträckning än utredningen föreslagit. Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler
ger härvid uttryck för den längst gående uppfattningen, nämligen
att det mest rationella vore att helt slopa intygsgivningen och ersätta den
med remissförfarande. Frågan härom bör enligt föreningens mening beaktas
vid en eventuell reformering av den lagstiftning, på grund varav lämplighetsintyg
enligt utredningens förslag av praktiska skäl alltjämt skulle
utfärdas.

Vad som i övrigt och från andra remissinstansers sida anförts redovisas
i det följande särskilt för varje slag av ärende, varom här är fråga.

Utredningens förslag, att lämplighetsintygen skall behållas i ärenden
angående körkort och trafikkort, tillstyrks av svenska droskbilägareförbundet.
Beträffande körskoleverksamhet anser länsstyrelsen
i Stockholms län och föreningen Sveriges landsfiskaler att remissförfarande
är att föredra.

Med avseende på luftfartscertifikat påpekar luf tf artsstyrelsen
och medicinalstyrelsen, att av utredningen angivna bestämmelser numera
upphävts och ersatts med bestämmelser utfärdade av luftfartsstyrelsen.
Lämplighetsintygen bör behållas enligt luftfartsstyrelsen som anser att
det vore opraktiskt att använda remissförfarande i varje särskilt fall, i synnerhet
som antalet årligen utfärdade lämplighetsintyg numera är större
än utredningen angivit och uppgår till omkring ettusen.

I motsats härtill anser föreningen Sveriges landsfiskaler och länsstyrelsen
i Stockholms län, att remissförfarande är att föredra. Även poliskammaren
i Stockholm ger — om ock med viss tvekan — uttryck för samma uppfattning.
Poliskammaren anför, att det typiska lämplighetsintyget — avseende
rätt att föra motorfordon — inte binder tillståndsmyndigheten. Om
lämplighetsintyg skulle behållas i certifikatärendena, synes det påkallat

inte minst för att undvika särskilt besvärsförfarande hos länsstyrelsen
vid vägrat intyg — att sakfrågan kan upptas till prövning av luftfartsmyndigheten
också då intyg vägrats. Luftfartsmyndigheten bör få del av polisens
utredning.

Utredningens förslag, att lämplighetsintygen skall behållas i ärenden
om rätt till utskänkning av rusdrycker, tillstyrks av nya
systemaktiebolaget. Poliskammaren i Stockholm anför beträffande dessa
ärenden samma synpunkter som i fråga om luftfartscertifikaten. Poliskammaren
påpekar vidare, att den kännedom om personer, verksamma
inom restaurangbranschen, som intendenten för utskänkningsärenden i allmänhet
besitter, synes vara minst lika värdefull för lämplighetsbedömningen
som uppgifter hos polismyndigheterna. Intendenten bör i sin egenskap
av offentlig tjänsteman få del av polismyndighetens utredning.

Utredningens förslag, att intygsgivningen i ärenden om tillstånd till

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

vapenfri militärtjänst skall ersättas med remissförfarande, lämnas
utan erinran av chefen för försvarsstaben.

Motsvarande förslag beträffande ärenden om tillstånd till gårdfar ihandel
och realisation godtas av Västergötlands köpmannaförbund.
Länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län har avvikande uppfattning
i fråga om realisationsärendena. Sistnämnda länsstyrelse anför.

I stor utsträckning är det speciella firmor i de större städerna, som utövar
denna verksamhet. Den sker ofta i form av turnéer efter en på förhand
uppgjord plan och kan beröra en mångfald orter och ett flertal lan. För
sökanden bör det vara en fördel att kunna förete ett lämplighetsmtyg, da
remisstiden därigenom kan nedbringas. Jämväl polismyndigheten pa sökandens
hemort besparas på detta sätt åtskilligt arbete. Länsstyrelsen^ an
med anledning härav ej tillstyrka att lämplighetsintygen för nämnda andamål
slopas.

Annat uppgiftslämnande

Riksåklagarämbetet, statsäklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmo
samt stadsfiskalerna Freijd och Meijer anser, att jämväl de särskilda åklagarna
sjöåklagare och tullåklagare bör ha rätt att få upplysning från
registren.

Vissa remissmyndigheter vänder sig mot att polismyndighet angivits såsom
upplysningsberättigad, eftersom det innebär att endast polischef och
poliskommissarie får rätt till upplysningar. Enligt statsåklagaren i Stockholm
bör en polisman i befälsställning alltid ha rätt att erhålla registerupplysningar,
som fordras för viss av honom oinhänderhavd utredning.
Statsåklagaren i Göteborg framhåller att, om vid förstatligande av polisväsendet
polisdistrikten görs mycket stora med arbetsgrupper av olika omfattning
utanför centralorten, det inte kan anses praktiskt, att arbetsgrupp
skall vara nödsakad att vända sig till polischefen för att få en upplysning
från det lokala registret i ett angränsande polisdistrikt. Utsträcks polismans
rätt att erhålla del av sådant register, bör förmånen också gälla det
centrala registret. Hallands läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler
anser, att upplysningar bör få lämnas till varje polisman, som
behöver upplysning i utredningsarbetet. Skaraborgs läns polisförening vill
utsträcka rätten att erhålla upplysningar till all polispersonal, som sysslar
med utrednings- eller spaningsarbete.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att uppgift huruvida en person
är eller varit misstänkt för brott bör utlämnas endast när uttrycklig framställning
görs om att registerutdraget för spaningsändamål skall omfatta
jämväl sådan uppgift.

Beträffande länsstyrelses rätt att erhålla upplysning påpekar hovrätten
över Skåne och Blekinge, alt sådan rätt föreslagits tillkomma länsstyrelsen
i dess egenskap av högsta polismyndighet i länet. För andra ändamål, exempelvis
i social vårdsärenden, bör enligt hovrättens mening länsstyrelse inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

äga upplysningsrätt, utan i sådant avseende bör gälla samma regler som
för andra sociala organ.

Med avseende på socialvårdsorganens rätt till upplysningar anför Stockholms
stads barnavårdsnämnd följande.

Uppenbart är också att det i många fall är av värde för en barnavårdsnämnd
att snabbt kunna erhålla upplysningar ur lokalt polisregister. Av
största vikt torde detta främst vara i sådana ofta ytterst svårbedömbara
nyanmälda fält där krav kan ställas på omedelbart ingripande för att und\ika
faia. Även eljest kan det vara av betydelse för handläggningen av
ett ärende inom barnavårdsnämnden att få upplysningar från lokalregister.
En fråga av viss betydelse i detta sammanhang — som dock icke direkt
berörts av utredningen — är huruvida polismyndighet vid ett genomförande
av lagförslaget beträffande lokala polisregister skall anses förhindrad att
överhuvud till barnavårdsnämnd meddela i sådant register inhämtad vandelsuppgift,
t. ex. att meddela att en underhållsskyldig ej anträffbar barnafader,
om vars förhållanden polisutredning begärts av nämnden, avtjänar
frihetsstraff under viss tid. För barnavårdsnämnderna torde rätt att utnyttja
lokalt polisregister — bl. a. med hänsyn till behovet av snabbhet —
ha den största betydelsen. Det är dock klart att det i många fall skulle
vara av värde att kunna erhålla upplysningar även ur det polisiära centralregistret.
Detta gäller t. ex. — för närvarande ofta svåranskaffbara — uppgifter
rörande personers aktuella adresser och anstaltsvistelser. Det må
framhållas, att den negativa inställning i här berörda hänseenden som
visats av utredningen svårligen torde kunna accepteras, då den innebär
°1ka“e. svårigheter för barnavårdsnämnderna att fullgöra sina lagstadgade
skyldigheter. Inställningen rimmar tillika dåligt med önskemålen om ett
naia samarbete mellan polis och barnavårdsorgan, eftersom häri måste
inneslutas även ett tämligen långtgående ömsesidigt utbvte av informationer.

Vikten av att barnavårdsnämnderna bereds möjlighet att snabbt och
utan särskild omgång — efter angivande av skäl — erhålla upplysningar
ur polisregistren för utredningar enligt barnavårdslagen och föräldrabalken
understryks också av barnavårdsnämnden i Göteborg, som anför.

Barnavardsnamnden bär dagligen behov av upplysningar från polismyndigheten.
Det gäller skilda slag av ärenden (vårdnadsärenden och ärenden
rörande umgängesrätt, ärenden rörande äktenskapsdispens, ärenden rörande
fosterhem och adoptioner, ärenden rörande krav mot underhållsskyldiga
ärenden rörande ifrågasatt omhändertagande in. fl.). Barnavårdsnämnden
bor ha möjlighet att snabbt få upplysningar bl. a. från polisregister, då i
f?.nat 6tt a,ltal utredningar skulle bli ofullständiga och otillför htliga.

Den möjlighet till upplysningar från lokalt polisregister___

som enligt utredningens förslag skulle kunna beredas barnavårdsnämnden
genom tillstånd av Kungl. Maj:t, torde bli alltför omständlig och tids -

Barnavårdsnämndens utredningar, som är av mycket skiftande art, vilket
oi övrigt torde ha framgått av här ovan angivna exempel, inrymmer ofta
förslag, som för den enskilda människan, barn som vuxen, innebär mycket
allvarliga ingripanden. Det är självfallet då av utomordentlig betydelse
att utredningarna bli så fullständiga att de i möjligaste mån dels avspeglar

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

bakgrunden till den enskildes iråkade situation, dels ock kan ligga till grund
för ett beslut om lämpligaste åtgärd.

Även länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län, poliskammaren
i Göteborg, föreningen Sveriges landsfiskaler, Skaraborgs läns polisförening
och landsfiskalen i Borlänge distrikt finner det mindre lyckligt, om socialvårdsmyndigheterna
inte i fortsättningen skulle medges rätt till upplysningar
från de lokala polisregistren. Poliskammaren i Göteborg framhåller,
att polisen i Göteborg i regel lämnat begärda uppgifter ur det lokala registret
till barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd. En sådan ordning utgör
enligt poliskammarens mening en inte oväsentlig förutsättning för ett fruktbringande
samarbete i brottsförebyggande syfte med de sociala organen.
Det är att märka, att det lokala polisregistret innehåller för socialvårdsorganen
betydelsefulla uppgifter, som inte kan erhållas från ett centralt
straffregister. Poliskammaren påpekar, att de sociala organen i likhet med
polispersonalen är bundna av tystnadsplikt.

Slutligen anför nykterhetsnåmnden i Halmstad, att det vid varje av en
nykterhetsnämnd verkställd utredning rörande en svårt alkoholskadad, för
vilken intagning på anstalt kan komma i fråga, är av synnerligen stor vikt,
att en riktig bild erhålls av alkoholmissbrukarens levnadsförhållanden, dit
givetvis även kriminaliteten hör. Det är därför av betydelse, att nykterhetsnämnd
bereds möjlighet att få utdrag av polis- och straffregister.

Departementschefen

För närvarande utfärdas årligen cirka 55 000 laglydnads- och
strafflöshetsintyg. Minst 15 000 av dem är avsedda att användas
utomlands. Av återstoden torde de allra flesta begäras för anställningspr
övning. Den kritik, som i olika sammanhang riktats mot
intygsgivningen, har särskilt gällt anställningsintygen.

Utredningen har funnit att officiella vandelsuppgifter för anställningsprövning
inte behövs i de flesta fall, där för närvarande laglydnads- eller
strafflöshetsintyg förekommer, samt att eventuella behov kan tillgodoses
med kriminalregisterutdrag i stället för sådana intyg. Det härpå grundade
förslaget att slopa dessa intyg biträds av flertalet remissinstanser, men i
många yttranden anses att utredningen varit för restriktiv i sin bedömning
av behovet av vandel supplysningar.

Kännedom om en anställningssökandes karaktär är otta av stor vikt föi
bedömning av hans lämplighet. Också för den arbetssökande själv är del
betydelsefullt att han inte får eu placering som med hänsyn till hans karaktär
innebär en alltför stark frestelse till brott. Upplysningar om tidigare
kriminalitet kan vara av värde vid karaktärsbedömningen. Så torde emel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

lertid vara fallet endast om kriminaliteten — därest den inte är mycket allvarlig
eller av speciell art — inte inskränker sig till en enstaka lagöverträdelse
utan har framträtt på ett sätt, som manifesterar ett bestående karaktärsdrag.
Lagöverträdelser kan även till sin art vara sådana, att de saknar intresse
för arbetsanställningen. Erforderliga kriminalitetsupplysningar torde
ofta kunna erhållas utan att officiella vandelsuppgifter behövs. Inom åtskilliga
yrkesområden förekommer en rekryteringsgång, som möjliggör
provning under längre tid av anställdas lämplighet för mer ansvarskrävande
befattningar. För den allmänna personlighetsbedömningen värdefulla
bidrag erhålls genom testningar enligt moderna psykologiska metoder. Även
vanliga anställningsintervjuer jämte referenskontroll kan ge goda upplysningar.
Det torde vidare få anses, att officiella upplysningar om kriminalitet
och vandel i övrigt endast mera sällan är tillräckliga som underlag för
anställningsprövning och att behovet av sådana upplysningar är tämligen
begränsat.

Många arbetsgivare är ovilliga att anställa arbetssökande, som gjort sig
skyldiga till lagöverträdelse, även om med hänsyn till föreliggande omständigheter
något hinder för anställandet rimligen inte borde finnas. Ett allmänt
bruk av officiella kriminalitetsupplysningar kan därför försvåra dömdas
återanpassning i samhällslivet.

Flera remissinstanser har anmärkt, att resocialiseringsproblemet bör angripas
från andra utgångspunkter än som skett i betänkandet. Självfallet
är det alldeles riktigt, att vad som härvid behövs är något mera än att
ändra samhällsorganens intygsgivning. Emellertid är det anmärkta förhållandet
inte något skäl för att i oförminskad omfattning behålla de officiella
kriminalitetsintygen. Det väsentliga är, att man söker utrota den föreställningen
att en överträdelse av de sociala samlevnadsregler, vilka funnits böra
straffsanktioneras, är en belastning som gör individen mindre önskvärd i
skilda sociala situationer. Intygsgivningen gör i många fall skada, och man
torde dessutom få anse att en ohämmad officiell intygsgivning markerar
föreställningen om kriminalitet som en bestående belastning för individen.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t i cirkulär den 28
juni 1963 (nr 430) lämnat vissa föreskrifter angående anställning av straffade
personer m. fl. inom statlig och statsunderstödd verksamhet. I cirkuläret
understryks angelägenheten av att myndigheterna visar beredvillighet
att medverka i arbetet på att till samhällslivet återföra personer, vilka på
grund av brott avtjänat straff eller varit föremål för annan åtgärd från samhällets
sida. Myndigheterna bör, då anställning söks av sådan person, liksom
eljest fördomsfritt och sakligt pröva dennes meriter och lämplighet för
anställningen. Den omständigheten att sökanden begått brottslig handling
bör sålunda i och för sig inte utestänga honom från anställning med mindre
brottet med hänsyn till de arbetsuppgifter, om vilka fråga är, prövas utgöra
hinder härför.

7!)

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 18 är 1965

De synpunkter jag häi'' anfört kan anläggas också på behovet av strafflöshetsintyg
för andra ändamål än anställningsprövning.

Jag har således i likhet med utredningen den uppfattningen, att officiella
vandel suppgifter för anställningsprövning och för vissa andra ändamål,
som nu tillgodoses med strafflöshetsintyg, bör lämnas endast i begränsad
utsträckning. Utredningens förslag innebär att sådana uppgifter i princip
inte får utlämnas men att undantag från principen kan medges för vissa
typer av befattningar och då enskild rätt kan vara beroende därav. I allt
väsentligt kan jag biträda detta förslag. Emellertid har utredningen enligt
min mening varit alltför restriktiv i fråga om behovet av officiella uppgifter
för anställningsprövning. Minst lika viktigt som att tillse att en befattning
inte tillsätts med någon som kan antas ämna utnyttja sin ställning till att
begå förmögenhetsbrott är uppenbarligen att förebygga riskerna för att
andra människor utsätts för fara till liv eller hälsa till följd av olämplig
rekrytering i vissa yrken. Jag anser därför att även arbetsgivare inom vårdyrkena
bör få tillgång till kriminalitetsupplysningar för sin prövning av anställningssökande.
Samma synpunkt kan anläggas på vissa anställningar vid
krigsmakten. Vidare bör kriminalitetsupplysningar tillhandahållas arbetsgivare
som har att tillsätta befattningar där pålitlighet har särskild betydelse
med hänsyn till rikets säkerhet. I övrigt torde man främst böra fästa avseende
vid om någon för sin rätt är beroende av att få officiella uppgifter
om sin vandel.

De ändamål, för vilka uppgifter sålunda bör få lämnas, kan emellertid
växla, varvid inte endast svenska förhallanden utan även - när det gäller
rättighetsförvärv in. m. utomlands — främmande myndigheters krav kan
böra beaktas. I överensstämmelse med utredningen, vars förslag härutinnan
inte föranlett invändningar från remissinstanserna, förordar jag därför,
att Kungl. Maj :t bestämmer för vilka slags anställningar arbetsgivare —
offentliga och enskilda — skall kunna få kriminalitetsupplysningar för anställningsprövning
och i vilka andra fall sådana upplysningar bör få meddelas.
När så är möjligt bör uppgifterna begränsas med hänsyn till det avsedda
syftet med dem.

Vad härefter angår frågan hur officiella vandelsupplysningar
skall tillhandahållas i nu berörda fall vill jag
erinra om att möjlighet numera finns att anlita det allmänna kriminalregistret
för ändamålet. I 8 och 9 §§ kriminalregisterlagen är nämligen reglerat
hur utdrag av registret får lämnas till myndigheter och enskilda. Vid kriminalregisterlagens
tillkomst uttalades emellertid (prop. 1963:39 s. 19),
att utredningens förslag om att vandelsutredning skulle kunna förebringas
genom utdrag av det allmänna kriminalregistret i stället för genom intyg
av polismyndighet hade sådant samband med frågan om polisverksamhetens
organisation och polisregistrens utformning, att förslaget inte kunde
upptas till slutlig behandling i det sammanhang som då förelåg. Den nyss

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

ställda frågan kan och bör därför nu upptas till förutsättningslös provning.

På i huvudsak de skäl som utredningen anfört anser jag, att de lokala
polisregistren inte bör läggas till grund för upplysningar om kriminalitet
för de ändamål som behandlas här.

Innehållet i ett utdrag av allmänna kriminalregistret blir begränsat till
följd av de från och med den 1 januari 1965 gällande reglerna om innehållet
i detta register: bötesdomar och beslut att icke tala å brott in. m. antecknas
inte. De remissinstanser som inte velat biträda utredningens förslag har anmärkt
att sådana registerutdrag blir av begränsat värde eller t. o. in. vilseledande.

Enligt min mening är en utförligare redovisning av brottslighet motiverad
i de speciella fall då enligt vad jag nyss föreslagit Kungl. Maj:t medger
att upplysningar lämnas ut. Detta gäller främst anställningsförhållanden,
vid vilka brottsförebyggandet framstår som särskilt betydelsefullt och där
även mindre allvarliga lagöverträdelser kan vara varningstecken som bör
beaktas. Jag har förut uttalat att arbetsgivare inom vårdyrkena bör kunna
få tillgång till kriminalitetsupplysningar för sin prövning av anställningssökande.
I ett centralt polisregister antecknas vissa bötesdomar — bl. a. om sedlighets-
och våldsbrott — vilka i detta sammanhang är av betydelse. Även
andra anteckningar i ett centralt polisregister, t. ex. om beslut att icke tala
å brott, kan vara värdefulla. Det bör uppmärksammas att — såsom ävenledes
framhållits i några remissyttranden — det mera är brottet än samhällets
reaktion som intresserar i dessa ärenden.

Jag anser därför att det centrala polisregistret — med vissa begränsningar
som jag behandlar i det följande — bör kunna ligga till grund för
den önskvärda utförligare redovisningen.

Sammanfattningsvis innebär alltså mina förslag, att de nuvarande laglydnads-
och strafflöshetsintygen i princip avskaffas, att som hittills kriminalitetsupplysningar
kan lämnas genom utdrag av det allmänna kriminalregistret
samt att Kungl. Maj :t förordnar om i vilka fall utdrag av eller upplysning
om innehållet i centralt polisregister får utlämnas.

Den myndighet som utfärdar intyg eller utlåtanden angående
lämplighet hos den som ansöker om viss behörighet
eller rättighet eller tillstånd till viss verksamhet
måste ha kännedom om både kriminella och sociala belastningar.
Också andra förhållanden kan böra beaktas. Det allmänna kriminalregistret
kan därför inte användas för utredningen. Inte heller uppgifterna
i ett centralt polisregister är tillräckliga. Jag anser på grund härav att de
lokala polisregistren bör begagnas i första hand. När det behövs bör de
lokala polismyndigheterna kunna vända sig till ett centralt register. De
bör själva få bedöma när så skall ske.

I valet mellan lämplighetsintyg och remissförfarande i nu berörda ären -

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

den synes man inte kunna ge generellt företräde för vare sig det ena eller
det andra alternativet. Intygsgivning kan ibland spara tid. Den är särskilt
praktisk i fall när ansökningar skall göras hos flera myndigheter efter
varandra, då sökanden vid alla tillfällena kan begagna sig av samma intyg.
När — såsom skett exempelvis beträffande intygsgivningen vid ansökan
om körkort och trafikkort samt luftfartscertifikat — intygsförfarandet
ingående reglerats och olägenhet inte försports vid den praktiska tillämpningen,
synes anledning inte föreligga att nu göra någon ändring. Vid
remiss får sökanden själv inte något dokument i sin hand och kan därför
inte utnyttja vandelsutredningen för främmande ändamål. Härigenom förebygger
man att arbetsgivare på en omväg skaffar sig upplysningar om
anställningssökande ur officiella källor.

Med nu angivna utgångspunkter finner jag mig i huvudsak kunna godta
utredningens förslag. Dock torde den nuvarande intygsgivningen i ärenden
om tillstånd till realisation och gårdfarihandel kunna behållas i avbidan på
den nya näringslagstiftning, varom förslag kommer att föreläggas 1965 års
riksdag. Så som jag bedömer frågan bör alltså lämplighetsintyg alltjämt
utfärdas av lokal polismyndighet i ärenden angående körkort och trafikkort,
körskoleverksamhet, luftfartscertifikat, utskänkning av rusdrycker, realisation
och gårdfarihandel, medan intygsgivningen bör ersättas med remissförfarande
i ärenden om vapenfri värnpliktstjänst samt hotell- och pensionatrörelse.
Vid eventuell översyn av de skilda specialförfattningarna bör
dock frågan om behovet av vandelsutredning genom polisen och om sättet
härför prövas på nytt.

För att inte ett förbud att avfordra de enskilda vandelsintyg skall bli
verkningslöst är det, som utredningen påpekat, nödvändigt att också bestämma
vilka myndigheter som skall ha rätt att få uppgifter ur polisregistren.
Såvitt avser de lokala registren är det här fråga om vad utredningen
benämnt remissrätten. Jag anser att dennas omfattning bör bedömas
i samband med annat uppgiftslämnande från polisregistren.
Det är därvid inte tillräckligt att avgöra den av utredningen behandlade frågan
om i vilka fall generell rekvisitionsrätt bör föreligga och i vilka fall
Kungl. Maj :ts tillstånd bör fordras för att någon skall få uppgifter från
registren. Eftersom registrens innehåll och avskiljandet av registeruppgifter
inte avses bli reglerade, måste i detta sammanhang också bedömas hur
den enskildes rättsskyddsintresse kan tillgodoses genom förbud för registermyndigheterna
att lämna uppgifter av viss art.

Den mest vidsträckta rätten att få uppgifter ur polisregistren — genom
utdrag, annat skriftligt meddelande, muntlig uppgift, telefon eller telex —
bör självfallet tillkomma i första hand myndigheter som har att sörja för
allmän ordning och säkerhet och för brottsbekämpande och brottsspaning.
Sålunda bör de olika myndigheterna inom polisväsendet kunna meddela
varandra uppgifter. Nämnda syfte har också uppgiftslämnandct till utländs6
— Bihnng till riksdagens protokoll 1965. t sand. Nr 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

ka polis- och åklagarmyndigheter och internationella kriminalpolisorganisationen.
Denna samlar uppgifter om brottslingar och lämnar i sin tur vid
förfrågan upplysningar till varje ansluten stat. Emellertid begärs och lämnas
uppgifter i stor utsträckning direkt mellan de anslutna staterna. Härigenom
kan ärendena handläggas snabbare än om uppgifterna skulle gå genom
organisationen. Jag anser därför att uppgifter bör få lämnas inte bara till
polis- och åklagarmyndigheterna i de övriga nordiska länderna utan även
till sådana myndigheter i stat vilken är ansluten till internationella kriminalpolisorganisationen
samt till organisationen själv. För uppgiftslämnande
till polis- och åklagarmyndigheter i andra stater bör däremot
fordras Kungl. Maj :ts tillstånd. Även de allmänna åklagarna bör ha
vidsträckt rätt att få uppgifter från registren. Statens utlänningskommission
behöver kriminalitetsupplysningar för utlänningsklientelets del. Justitiekanslern
och riksdagens ombudsmän har rätt att utan prövning få utdrag
av det allmänna kriminalregistret. Motsvarande rätt bör tillerkännas dem i
fråga om polisregistren.

Till de nu nämnda myndigheterna bör självfallet få lämnas uppgifter om
att någon är misstänkt för sådana brott, beträffande vilka hittills misstanke
skolat registreras. Sådan uppgift kan ha stor betydelse för brottsspaning.
Uppgift om misstanke som står kvar även efter det att åklagare på grund av
bevisningens otillräcklighet beslutat att inte väcka åtal eller att nedlägga
åtal bör av samma skäl få lämnas dessa myndigheter. Detsamma gäller efter
beslut att icke tala å brott. Åklagaren är i dessa fall oförhindrad alt sedermera,
före utgången av preskriptionstid, väcka åtal. Principiella skäl kan
inte sägas tala mot att uppgift om misstanke får lämnas ut, eftersom domstolsprövning
inte ägt rum. Större tveksamhet kan råda om uppgift bör få
lämnas angående åtalad gärning för vilken någon frikänts genom lagakraftvunnet
domstolsavgörande. Det kan nämligen inte uteslutas att anteckning
om skälig misstanke för gärningen står kvar i polisregister även
efter sådan dom. Kännedom härom kan ha avgörande betydelse för inriktning
av spaning och utredning i anledning av ett förövat brott. En polischef
kan inte heller rimligen förbjudas att ur lokalt polisregister lämna allmän
åklagare, som leder förundersökning om det nya brottet, uppgift om misstanke
för gärning för vilken den misstänkte frikänts. Inte heller bör det
förhindras att sådan uppgift lämnas inom polisväsendet som helhet och till
andra allmänna åklagare. Får uppgiften lämnas blott till nu nämnda myndigheter,
samt till justitiekanslern och riksdagens ombudsmän, kan inte
med fog göras gällande att den enskildes rättssäkerhet träds för när.

I övrigt anser jag att några inskränkningar inte bör stadgas i rätten för de
hittills nämnda myndigheterna att få upplysningar. Både de lokala polismyndigheterna
och länsstyrelserna har arbetsuppgifter på eu mångfald områden,
bl. a. socialvårdens, och behöver registerupplysningar i skilda sammanhang.
Självfallet bör dock upplysning begäras blott när verkligt behov

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

därav föreligger. 1 framställningen till registermyndigheten bör anges vilka
upplysningar som önskas.

Beträffande övriga statliga myndigheter samt enskilda personer innebär
utredningens förslag att uppgifter får lämnas efter tillstånd av Kungl. Maj :t.
Jag biträder förslaget härutinnan.

Enligt kriminalregisterlagen kan socialvårdsorganen få uppgifter ur allmänna
kriminalregistret om Kungl. Maj :t lämnat tillstånd därtill. Utredningen
anser detta tillfyllest. Socialvårdsorganens behov av uppgifter ur
polisens register har emellertid kraftigt betonats av barnavårdsnämnderna
i Stockholm och Göteborg och deras ståndpunkt delas av flera remissinstanser.

De beslut som fattas eller de förslag som ges -— angående omhändertagande
av unga, vårdnaden om barn, utseende av fosterhem, bedömning av eventuella
adoptanter m. m. — är ofta av genomgripande betydelse för den enskilde.
Liksom vid utredningar i anledning av begäran om lämplighetsintyg är
de upplysningar, vilka krävs för barnavårdsorganens verksamhet, till stor
del sådana som inte antecknas i ett centralt polisregister och än mindre i det
allmänna kriminalregistret men som däremot kan vara att finna i lokala
polisregister. Ofta behövs snabba besked. På grund av dessa förhållanden
bör de lokala polismyndigheterna och de hos dem upplagda registren kunna
anlitas av barnavårdsorganen i de olika orterna. Härtill kommer, att enligt
av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser — vilka syftar till att förbättra
möjligheterna att komma till rätta med asocialiteten hos ungdom — socialvårdsorgan
och polismyndigheter skall samarbeta med varandra. En inte
oväsentlig förutsättning för ett fruktbärande samarbete är, att långtgående
informationer kan utbytas mellan de samarbetande organen. För närvarande
torde sådant utbyte ske i tämligen stor omfattning.

Vad jag nu anfört har i det väsentliga motsvarande tillämpning på de
nykterhetsvårdande organen och deras samarbete med polisen.

Jag anser följaktligen, att de socialvårdande organen bör beredas möjlighet
att erhålla upplysningar från de polisiära registren. Denna möjlighet bör
emellertid inte vara generell utan grundas på tillstånd av Kungl. Maj :t. Tillståndsgivningen
bör så långt möjligt inte avse särskilda fall utan innefatta
en mer allmän reglering gällande vissa grupper av ärenden.

I de fall, då sålunda Kungl. Maj :ts tillstånd fordras för rätt att erhålla
registeruppgift, bör självfallet också gälla den förut nämnda inskränkningen
att uppgift angående åtalad gärning inte skall lämnas ut eller beaktas
när den registrerade frikänts.

Med hänsyn till den registrerades rättsskydd bör emellertid i dessa fall
övervägas ytterligare inskränkningar. Till enskilda personer bör enligt min
mening inte i något fall få lämnas uppgift om misstanke för brott, således
inte ens innan domstolsprövning ägt rum. Däremot kan sådana myndigheter,
som enligt det förut anförda måste ha Kungl. Maj :ts tillstånd att

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

få uppgifter, behöva kännedom om ifrågavarande misstankar för brott. En
möjlighet härtill bör därför lämnas öppen. Vid Kungl. Maj :ts tillståndsgivning
kan inskränkning göras i detta hänseende.

Enligt kriminalregisterlagen skall i registerutdrag till myndighet inte
medtas anteckningar som är mer än tio år gamla. I utdrag till enskild rörande
honom själv medtas i vissa fall endast anteckningar beträffande de
fem senaste åren. Vid fastställande av dessa tider har man tagit hänsyn
både till kriminalregistrets huvudfunktion att göra det möjligt för åklagare
och domstolar att tillämpa vissa straffrättsliga regler och till att kriminalregistret
kan läggas till grund för officiella vandelsintyg.

Jag anser att den enskildes intresse av att inte alltför gamla registeranteckningar
beaktas bör tillgodoses. För upplysningar till enskilda bör därför
sättas en tidsgräns. Jag förordar att anteckningar som är äldre än tio år
inte medtas i eller läggs till grund för upplysningar ur polisregistren i nu
avsedda fall. De myndigheter, som måste ha Kungl. Maj :ts tillstånd för att
få registeruppgifter, kan ibland behöva kännedom om äldre anteckningar.
Då Kungl. Maj :t meddelar sådan myndighet tillstånd att få registerutdrag,
bör emellertid i regel den begränsningen göras att tioårsregeln skall gälla.

Vid intygsgivning och remissutlåtanden bör däremot de i det föregående
angivna begränsningarna i fråga om arten av uppgifter och anteckningar
gälla inte bara enskilda utan även de myndigheter, som endast efter Kungl.
Maj :ts tillstånd kan få registeruppgifter.

Frågan vilken befattningshavare inom en myndighet som äger begära
registerupplysning är en intern organisationsfråga. Såvitt gäller polismyndigheten
tillkommer befogenheten den som enligt gällande föreskrifter har
att handlägga ärende, för vars avgörande registerupplysningen behövs. Motsvarande
befogenhet tillkommer inom polismyndigheterna liksom inom
andra myndigheter den som har till uppgift att biträda den beslutande med
ärendes beredning eller i vilkens tjänsteåliggande det ingår att utreda fråga
för vars bedömning upplysningen erfordras.

VIII. Specialmotivering

I enlighet med det anförda har på grundval av utredningens förslag,
såvitt det nu är under behandling, inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till

1) lag om uppgifter från polisregister m.m.;

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

3) förordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864
(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet; samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

i) förordning om ändrad lydelse av bO § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 195b (nr 521).

Departementsförslagen torde få fogas som Bilaga B till detta protokoll.
Innan jag övergår till att behandla de särskilda bestämmelserna i mina förslag,
vill jag något uppehålla mig vid förhållandet mellan sekretesslagen
och den föreslagna lagen om uppgifter från polisregister m. m.

Enligt tryckfrihetsförordningen är polisregistren sådana allmänna handlingar,
till vilka varje svensk medborgare i princip har fri tillgång. För inskränkning
i denna rätt fordras enligt tryckfrihetsförordningen särskild
lagstiftning. Inskränkningarna återfinns i 1937 års lag om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen).

Polisregistren regleras inte, såsom exempelvis allmänna kriminalregistret
och kontrollstyrelsens straffregister, särskilt i sekretesslagen. Sekretessfrågor
som har samband med polisregistren har därför fått lösas med
stöd av 10 och 14 §§ sekretesslagen, vilka paragrafer gäller för bl. a. polishandlingar
i allmänhet. Dessa bestämmelser anger undantag från den i
tryckfrihetsförordningen upptagna regeln att hos myndigheter förda diarier,
journaler, register och andra sådana förteckningar är allmänna handlingar,

till vilka envar i princip äger tillgång.

Utredningen framhåller att dess förslag till reglering av uppgiftslämnandet
från polisregistren inte omfattar sekretessen för registren, dvs. för
de uppgifter och anteckningar som tillhör registren. Utredningen anser det
nödvändigt att förbjuda även själva registrens tillhandahållande och föreslår
att detta förbud kommer till uttryck genom en bestämmelse i 11 § sekretesslagen
om att uppgifter och anteckningar som tillhör polisregister inte
får utlämnas i annat fall eller annan ordning än som sägs i lagstiftningen
om sådana register.

Offentlighetskommittén har i sitt remissyttrande anmärkt att upplysning
ur polisregister i form av utdrag principiellt är att anse som upprättande
av ny handling. Då utredningens förslag innebär att sekretesslagen i frågor
om polisregister endast skulle hänvisa till polisregisterlagen, har man enligt
kommittén därför inte löst problemet i vad mån utlämnandet av handlingar
från polisregister skall vara förbjudet.

Jag vill erinra om att sekretesslagen endast reglerar det fallet att någon
önskar få läsa eller skriva av en viss handling hos myndigheten eller önskar
få en avskrift av handlingen. En förutsättning för medgivande härtill ar
att den som begär handlingen kan lämna de uppgifter som behövs för att
handlingen skall kunna identifieras. Om däremot någon hos en myndighet
begär upplysning om allt som finns i myndighetens akter rörande en viss
person, anses myndigheten inte utan vidare skyldig att gå igenom sitt aikiv
för att finna akterna om den personen. Har myndigheten ett register med
hänvisningar till akter och är registret offentlig handling, kan sökanden med
ledning av det identifiera akterna. Består registret av blad eller kort med

°° Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

anteckningar om brott m. m., föreligger ingen saklig skillnad mellan avskrift
av handling i registret och registerutdrag. Av det anförda följer att för registret
som sådant måste gälla samma sekretessbestämmelser som för uppgiftslämnandet.
Jag har tidigare nämnt att en i bokstavsordning efter
namn anordnad aktsamling med polismyndighetens primärmaterial måste
anses som ett register när det gäller den enskildes intresse av att uppgiftslämnandet
begränsas. Detta bör leda till att sekretesslagen skall tillämpas,
om någon begär viss akt eller viss handling i en akt, men förevarande lag
om någon begär att få del av uppgifter som beträffande viss namngiven person
finns hos myndigheten. Jag anser att utredningens förslag, om det utformas
på samma sätt som beträffande kriminalregisterlagen skett i 11 §
sekretesslagen, medför att sekretessen för de handlingar som utgör polisregister
blir reglerad på samma sätt som uppgiftslämnandet. Det innebär att
polisregistersekretessen helt behandlas i förevarande lag.

Förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. m.

Med polisregister avses i lagen det centrala polisregistret som förs hos
rikspolisstyrelsen och de specialregister som enligt vad jag tidigare anfört
bor hänföras dit samt sådana register som förs i polisdistrikten. Lagen omfattar
inte bara utlämnande av utdrag eller upplysning från polisregister
utan också intyg och utlåtanden om personer. Intyg och utlåtanden lämnas
av lokala polismyndigheter, och de använder därvid regelmässigt polisregistren.
Lagens bestämmelser om utfärdande av intyg eller utlåtande är emellertid
tillämpliga även om i sådana fall inte register utan exempelvis personlig
kännedom läggs till grund för omdöme om någons vandel.

1 §•

Paragrafen innehåller en definition av de polisregister på vilka lagen är
tillämplig. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen.

2 och 3 §§.

I dessa paragrafer behandlas uppgiftslämnande till svenska myndigheter
och till enskilda. Utländska myndigheters rätt att få uppgifter regleras
i 4 och 5 §§.

Av den allmänna motiveringen framgår att de uppgifter, som utlämnas,

1 princip är av två skilda typer. Den ena innebär att besked lämnas om
innehållet i ett register. Detta sker vanligen genom registerutdrag beträffande
den person det gäller. Det kan emellertid också ske genom upplysning
muntligen, t. ex. per telefon, eller via telex. Denna typ av uppgifter
kan lämnas från både det centrala och de lokala registren. Härom handlar

2 §. Den andra typen av uppgifter, som regleras i 3 §, avser omdömen
om personer. Det är här fråga om intyg eller utlåtanden om någons vandel,

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

redbarhet eller lämplighet för viss verksamhet eller om liknande omständighet.
Sådana intyg och utlåtanden kan självfallet inte utfärdas från ett
centralt register utan endast av polischefen i orten. Och sådan myndighet
kan utfärda dem även utan att de anses lämnade ur myndighetens registei.

3 § anger uttömmande de fall då polischef äger utfärda intyg eller utlåtande
som avses där.

Punkterna 1 i de båda paragraferna anger de myndigheter som har
rätt att få uppgifter utan tillstånd av Kungl. Maj :t. Polischef äger sålunda
få utdrag av det centrala registret och av andra distrikts lokala polisregister
både för brottsspaningsändamål och för den utredning som kan fordras i
ärende om intyg eller utlåtande enligt 3 §. Länsstyrelse har rätt att få samma
utdrag och därjämte utlåtande, som avses i 3 §, exempelvis i social vårdsoch
körkortsärenden. De i punkt 1 nämnda myndigheterna behöver inte ange
det ändamål för vilket uppgift önskas. Inte heller tillämpas reglerna i 7 §. Beträffande
vissa av dessa myndigheter, nämligen statens utlänningskommission
och länsstyrelse, gäller däremot begränsningarna i G §.

2 § punkt 2 avser de i den allmänna motiveringen angivna fall då Kungl.
Maj :t beviljar annan myndighet rätt att få registerutdrag för anställningsprövning
och liknande ändamål. För dessa ändamål är det i allmänhet inte
meningen att Kungl. Maj :t skall medge rätt till utdrag av lokala polisregister.
Även socialvårdsärenden avses i denna punkt. Till myndighet räknas
här kommunala socialvårdsorgan. Av formuleringen framgår att Kungl.
Maj :t i sitt tillstånd för en myndighet att få registeruppgifter kan föreskriva
begränsningar med hänsyn till dessas art. De i 7 § för uppgifter till enskilda
föreskrivna begränsningarna kan exempelvis göras tillämpliga.

3 § punkt 2 innebär att annan myndighet än de i 2 § punkt 1 angivna
inte har rätt att från polischef få remissutlåtande eller intyg om dar angivna
förhållanden i andra fall än då polismyndigheten enligt lag eller författning
är skyldig att lämna uppgifter. Med lag och författning avses lagstiftning
som tillkommit genom beslut av riksdagen eller Kungl. Maj :t, däremot
inte föreskrifter som utfärdats av verk och andra statliga eller kommunala
organ. Lagen eller författningen måste uttryckligen ange att någon
form av vandelsutredning av polismyndighet skall komma till användning
vid den andra myndighetens prövning. Det är således inte tillräckligt att
lämplighet i en författning angivits som förutsättning för att tillstånd, behörighet
eller rättighet skall beviljas. I de flesta fall torde utlåtanden av polismyndighet
om någons vandel vara föranledda av remiss från länsstyrelse,
varför punkt 2 blott sällan blir tillämplig. Skillnaden har betydelse på grund
av bestämmelserna i 7 § om vilka uppgifter som får lämnas.

2 § punkt 3 avser exempelvis utdrag för anställningsprövning hos arbetsgivare
som inte är myndigheter och för rättighetsförvärv utomlands. Stadgandet
bör tillämpas endast om utdrag av det allmänna kriminalregistret
av någon anledning inte är tillräckligt för det ifrågavarande ändamålet.

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

3 § punkt 3 åsyftar sådana lämplighetsintyg som enligt den allmänna
motiveringen inte skall ersättas med remissförfarande utan alltjämt utfärdas
till den enskilde sökanden, nämligen intyg i ärenden om körkort,
trafikkort, körskoleverksamhet, luftfartscertifikat, utskänkning av rusdrycker
samt realisation och gårdfarihandel enligt näringsfrihetsförordningen.

Enligt 3 § punkt 4 kan Kungl. Maj :t ge socialvårdsmyndigheter såsom
barnavardsnamnd och nykterhetsnämnd rätt att få utlåtande från lokal
polismyndighet. Kan enskild styrka ett berättigat behov av intyg i annat
fall än som avses i 3 § punkt 3, kan han berättigas få sådant.

Kravet på utredning om behov av uppgifter enligt 2 § punkt 3 och 3 §
punkt 4 far inte sattas så lågt att utomstående kan förmå enskilda att
rekvirera utdrag för andra ändamål än de av Kungl. Maj :t godtagna. Uppgift
till enskild bor förses med anteckning om det ändamål för vilket uppgiften
är avsedd.

4 §-

Utländska myndigheter torde främst ha intresse av utdrag av eller upplysning
om innehållet i det centrala polisregistret vid utredning i brottmål
och utlänningsärende. Enligt första stycket kan rikspolisstyrelsen, som

or det centrala registret, lämna ut uppgifter för dessa ändamål till polisoch
åklagarmyndigheter i de övriga nordiska länderna samt stater vilka liksom
Sverige är anslutna till internationella kriminalpolisorganisationen I
undantagsfall kan uppgift behövas ur lokalt polisregister och det ankommer
da pa rikspolisstyrelsen att bestämma om uppgiften skall lämnas till
namnda myndigheter. Det anförda gäller också internationella kriminalpolisorganisationen
som sådan. Kungl. Maj :t kan vidare bemyndiga rikspolisstyrelsen
att för samma ändamål lämna uppgifter till polis- och åklagarmyndigheter
i andra länder. En förutsättning härför bör vara att ömsesidiga
ataganden om uppgiftslämnande gjorts.

Andra stycket avser uppgifter som behövs utan samband med brottsutredning
eller utlänningsärende eller av andra utländska myndigheter än de
i orsta stycket angivna. I många fall torde utdrag enligt 13 § kriminalregisterlagen
här tillgodose de utländska behoven.

Tredje stycket avser tillstånd för utländsk myndighet att i särskilda fall
tå önskad uppgift.

5 §•

Paragrafen behandlar det uppgiftslämnande som sker genom publicering
i polisunderrattelser. Som anförts tidigare är det meningen att denna publicering
skall forekomma jämsides med att de lokala mvndigheterna hos
centralregistret gör förfrågningar i de särskilda ärendena. Endast uppgifter
om den mera svårartade brottsligheten och asocialiteten skall som
nämnts i den allmänna motiveringen publiceras på detta sätt. Uppgifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

om misstanke för brott får inte i något fall publiceras enligt denna paragraf.
Under pågående brottsutredning kan misstänkta personer efterlysas. Som
förut nämnts omfattas efterlysningsförfarandet inte av lagen.

6 §•

Paragrafen avser allt uppgiftslämnande enligt lagen och har till syfte
främst att hindra att annan än de särskilt angivna myndigheterna får kännedom
om att någon antecknats såsom misstänkt för brott, sedan han
genom lagakraftvunnet avgörande frikänts från ansvar för brottet. Om
exempelvis någon registrerats som misstänkt för grov stöld och åtalas för
detta brott men frikänns helt, får misstankesanteckningen inte vidare beaktas,
även om misstanken alltjämt kvarstår men tillräcklig bevisning saknats
för fällande dom. Har åtal för grov stöld ogillats men domstolen funnit
snatteri styrkt och dömt för det, får uppgift inte heller lämnas om eventuellt
kvarstående misstanke om grov stöld eller om att den registrerade
varit åtalad men frikänts från ansvar för grov stöld. Angående snatteribrottet
får däremot uppgift lämnas. I de fall då uppgift om misstanken får
lämnas bör självfallet även den friande domen tas med, om den är antecknad.

7 §•

De myndigheter som anges i 2 § punkt 1 har direkt på grund av lagen
rätt att få alla uppgifter, med den begränsning som följer av 6 §. I det fall,
som anges i 2 § punkt 2, medför Kungl. Maj :ts tillstånd i princip en lika vidsträckt
rätt men Kungl. Maj :t kan också föreskriva de begränsningar, som
stadgas i 7 §, eller andra begränsningar. Detsamma gäller Kungl. Maj :ts
bemyndiganden, föreskrifter och tillstånd samt rikspolisstyrelsens förordnanden
enligt 4 §. I övrigt gäller de i 7 § föreskrivna inskränkningarna i
uppgiftslämnandet.

Punkt 1 avser misstanke för brott i de fall, som inte omfattas av 6 §,
nämligen när någon registrerats som misstänkt före domstolsprövning av
det brott misstanken avser eller kvarstår som misstänkt sedan åklagare
beslutat att inte väcka åtal, nedlagt åtal eller beslutat att inte tala å brottet
(åtalseftergift).

Punkterna 2 och 3 har förebild i 10 § kriminalregisterlagen. Punkt 2
avser fall då den s. k. rehabiliteringstiden räknas från domens eller beslutets
dag. Har böter förvandlats, räknas tiden från domens dag eller dagen då
strafföreläggande godkänts. Enligt punkt 3 räknas tiden från frigivning
eller övergång till vård utom anstalt. Härmed avses även villkorlig och slutlig
utskrivning från arbetsanstalt.

Lokala polisregister kan innehålla allehanda uppgifter om någons vandel.
Främst gäller det personer som behöver beredas vård eller särskild behandling.
Ofta upptas sådana personer i register oavsett om någon åtgärd
kommit till stånd. Det har inte synts möjligt att för dessa skiftande fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

ange någon annan utgångspunkt för rehabiliteringstiden än den händelse
som föranlett registeranteckningen. Detta framgår av punkt 4.

Andra stycket är en regel enligt vilken medtagande av förvisningsbeslut
görs beroende av den ådömda brottspåföljden.

Tredje stycket föreskriver hur man skall förfara när beträffande samma
person förekommer mer än en anteckning av det slag som i och för sig
omfattas av tioårsregeln. Med stadgandet avses inte avgöranden som anknyter
till dom eller beslut som redan registrerats.

8 §•

Paragrafen motsvarar 12 § kriminalregisterlagen.

Lagen, som vid angivande av brottspåföljder bygger på brottsbalken, föreslås
träda i kraft samtidigt med denna.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar

I enlighet med vad jag anfört i det föregående har sekretessen i fråga om
polisregistren reglerats på samma sätt som gäller för det allmänna kriminalregistret.

Förslagen till förordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den
18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet och till förordning
om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521)

I den allmänna motiveringen har jag förordat att lämplighetsintyg, utfärdade
av polismyndighet för att av enskild sökande företes i ärende inför
annan myndighet, i möjligaste mån ersätts med ett remissförfarande samt
att remissrätt och rätt att erhålla lämplighetsintyg, i den mån sådana alltjämt
skall förekomma, skall vara grundade på lag eller författning.

Beträffande de lämplighetsintyg, som alltjämt skall förekomma, finns
med tre undantag föreskrifter i lag och författning om att intyg skall utfärdas
av polismyndighet. Undantagen avser realisation och gårdfarihandel enligt
§ 9 mom. 3 och 4 näringsfrihetsförordningen, vilken utfärdats efter riksdagens
hörande, samt överlåtelse av utskänkningsrätt enligt 40 § rusdrycksförsälj
ningsförordningen, vilken är given med riksdagen. De här föreslagna
ändringarna ger författningsstöd åt lämplighetsintygen på det sätt som avses
i 3 § förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Den intygsgivning genom lämplighetsintyg, som skall ersättas med remissförfarande,
avser ärenden om tillstånd till hotell- och pensionatrörelse
samt vapenfri värnpliktstjänst. I de författningar som reglerar denna tillståndsgivning
finns bestämmelser om lämplighetsintyg. Ändringar i dem
ankommer på Kungl. Maj :t.

IX. Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda föreligger i ärendet inom inrikesdepartementet
upprättade förslag till

1) lag om uppgifter från polisregister m. m.;

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 2b9)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

3) förordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 186b
(nr bl s. 1) angående utvidgad näringsfrihet; samt

b) förordning om ändrad lydelse av bO § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 195b (nr 521).

Förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. m. är av sådan natur
att lagrådets utlåtande över det bör inhämtas.

Jag hemställer därför att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om
uppgifter från polisregister m. m. måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller
Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Lars Almer

Kungl. Maj:t$ proposition nr 18 år 1965

Bilaga A

Utredningens författningsförslag

Förslag till

Lag om centralt polisregister

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid statens kriminaltekniska anstalt skall till ledning för polis- och åklagarmyndigheternas
verksamhet till förekommande och beivrande av brott
finnas ett centralt polisregister innehållande uppgifter, som i denna lag
sägs.

Om registrets innehåll.

2 §•

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller
myndighet i riket

1. blivit omedelbart för brott dömda till fängelse;

2. erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda till ungdomsfängelse;

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

5. blivit dömda:

för misshandel eller annat brott, som innefattar våld å person eller hot
om sådant våld, till dagsböter ej under sextio;
med tillämpning av 18 kap. 13 § strafflagen till dagsböter; eller
med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter
ej under sextio;

6. jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats ej kunna fällas till ansvar för
gärning, varom de blivit övertygade;

7. blivit dömda till tvångsarbete; eller

8. jämlikt lagen angående lösdrivares behandling för lösdriveri meddelats
varning, som av länsstyrelse kungöres.

Domar å dödsstraff skola antecknas i registret.

3 §•

I registret må intagas uppgifter angående svenska medborgare, som av
utländsk domstol dömts för brott till frihetsstraff, erhållit villkorlig dom
eller förklarats övertygade om någon med straff belagd gärning men på
grund av psykisk abnormitet ej kunnat fällas till ansvar.

Vad i första stycket stadgas om registrering av svenska medborgare skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om utländska medborgare, som vistas
i eller kunna antagas inresa till riket eller uppenbarligen äro att anse såsom
internationella förbrytare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

4 §.

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av åklagarmyndighet
i riket befunnits övertygade om brottslig gärning men på grund av psykisk
abnormitet ej ställts under åtal.

5 §•

Därest för polismyndigheternas spaningsverksamhet finnes vara av särskild
betydelse, att registrering sker av personer, som äro skäligen misstänkta
för vissa brott, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
statens kriminaltekniska anstalt förordna att sådan registrering skall ske.
Vid registrering, som i första stycket avses, skall följande gälla:

1. Registrering skall ske, så snart till registret inkommit meddelande, att
någon skäligen kan misstänkas för brott, varom nu är fråga.

2. Kan den registrerade icke längre skäligen misstänkas för brottet, skall
uppgiften om misstanken avskiljas från registret.

3. Underlåtes åtal mot den registrerade eller frikännes han efter åtal,
skall, därest skälig misstanke om brottet alltjämt finnes mot honom, uppgiften
därom kvarstå i registret, vari även skall intagas uppgift om beslutet
i åtalsfrågan eller om domen.

4. Dömes den registrerade för brottet, skall uppgift om domen intagas i
registret, ändå att fall ej föreligger, som i 2 § avses.

6 §•

I registret skall anteckning ske om o

1. intagning eller återintagning i anstalt av den som skall undergå langelse,
ungdomsfängelse, förvaring eller internering i sakerhetsanstalt eller

2. Antagning å sinnessjukhus eller sinnesjukavdelning vid fångvården av
den som, i samband med straffriförklaring jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen,
befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus, samt

3. intagning eller återintagning å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning
vid fångvården av den beträffande vilken åtal underlåtits av anledning, som
i 4 § sägs.

7 §•

Registret skall innehålla uppgifter om

1. frigivning, villkorlig eller slutlig, från anstalt av den som undergått
fängelse eller tvångsarbete;

2. utskrivning, villkorlig eller slutlig, från anstalt av den som undergått
ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt; samt

3 utskrivning, på försök eller slutlig, av den som vårdats å sinnessjukhus
eller sinnessjukavdelning vid fångvården, såvitt intagningen registrerats
jämlikt bestämmelserna i 6 § 2 eller 3.

8 §•

Registret skall innehålla uppgifter om beslut, varigenom utlänningar utvisats
eller förvisats ur riket eller ock förpassats ur riket med forbud att
utan särskilt tillstånd återvända.

Detsamma skall gälla beträffande beslut, som i Danmark, Finland eller
Norge meddelats angående utlänningar, vilka icke äro medborgare i något
av dessa länder eller i Sverige.

Knngl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

9 §-

Om registrering av fingeravtryck och fotografier samt av uppgifter för
identifierings- och spaningsändamål, såsom signalement, särskilda kännetecken,
öknamn och tillvägagångssätt vid utförande av brott, meddelar
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens kriminaltekniska
anstalt erforderliga föreskrifter.

10 §‘

Uppgift, som intagits i registret, skall, förutom i fall varom förmäles i
5 § andra stycket 2, avskiljas

1. om överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, frikänt den registrerade
för den åtalade gärningen och fall, som i 5 § andra stycket 3 sägs, ej
föreligger, eller ock dömt honom allenast till påföljd, som icke skall antecknas
i registret;

2. om överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, befriat från tvångsarbete; 3.

om den registrerade efter resning i målet frikänts och fall, som i 5 §
andra stycket 3 sägs, ej föreligger eller dömts allenast till påföljd, som icke
skall antecknas i registret;

4. när den registrerade avlidit; samt

5. när åttio år förflutit från den registrerades uppgivna födelseår.

Om lämnande av uppgifter till registret.

11 §•

Domstol eller annan myndighet, som meddelat beslut, varom förmäles i

2 §, skall göra anmälan därom till registret.

12 §.

Har talan fullföljts mot beslut, som avses i 11 g, skall uppgift om utgången
i det överklagade målet lämnas till registret.

Anmälan till registret skall jämväl ske, om Konungen av nåd efterskänker
eller mildrar straff eller annan påföljd, som skall antecknas i registret,
om resning beviljas i mål, vari dömts till sådan påföljd, så ock om den
registrerade efter resning i målet frikänts och fall, som i 5 § andra stycket

3 sägs, ej föreligger eller dömts allenast till påföljd, som icke skall antecknas
i registret.

13 §.

Besiut att underlåta åtal i fall, som i 4 § sägs, skall anmälas till registret
av den åklagare, som meddelat beslutet.

14 §.

Uppgifter, som erfordras för registrering enligt 5 §, skola lämnas av den
åklagare eller undersökningsledare, som handlagt ärendet, såframt ej uppgiftsskyldighet
enligt vad i 11 eller 12 § sägs åligger domstol.

15 §.

Uppgifter, som avses i 6 och 7 §§, skola lämnas till registret av anstaltens
styresman eller vid sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården
av sjukvårdsläkaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

16 §.

Beslut, som sägs i 8 §, skall anmälas till registret av statens utlänningskonunission.

Om lämnande av uppgifter från registret.

17 §.

Enligt de närmare bestämmelser som meddelas av Konungen må statens
kriminaltekniska anstalt i tryck eller på annat sätt mångfaldiga och till
polismyndigheterna i riket, statspolisintendenten, föreståndare för statspolisavdelningar
samt statens utlänningskommission ävensom till poliscentralerna
i Danmark, Finland och Norge utsända sammanställningar av
uppgifter (polisunderrättelser), som jämlikt 2—4 och 6 9 §§ antecknats

i registret.

18 §.

Upplysning ur registret skall meddelas, då framställning därom göres av
justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman,
länsstyrelse, allmän åklagare, polismyndighet, statspolisintendenten,
föreståndare för statspolisavdelning eller statens utlänningskommission.

19 §.

På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Finland,
Island eller Norge må ur registret lämnas upplysningar, som erfordras för
utredning i brottmål.

Om utlämnande av upplysningar ur registret till polis- eller åklagarmyndighet
i annan stat eller till internationella kriminalpolisorganisationen
utfärdar Konungen bestämmelser.

20 §.

Uppgifter ur registret må utlämnas även till annan myndighet eller i
annat fall än i 17—19 §§ sägs, såframt Konungen lämnar tillstånd därtill.

Särskilda bestämmelser.

21 §.

Registret och därtill hörande handlingar skola hållas under sådan vård,
att de icke bliva tillgängliga för obehöriga.

22 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den

Genom lagen upphäves vad i annan lag eller författning finnes stridande
mot däri givna bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Förslag till

Lag om lokala polisregister m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Med lokalt polisregister avses register som, till ledning för polis- eller
åklagarmyndighets verksamhet till förekommande och beivrande av brott
eller för vandelskontroll, av sådan myndighet föres över personer, vilka
misstänkts, åtalats eller dömts för brott eller beträffande vilka ärende eljest
förekommit hos myndigheten.

2 §•

Upplysning ur lokalt polisregister skall meddelas, då framställning därom
göres av justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman,
länsstyrelse, allmän åklagare, polismyndighet, statspolisintendenten,
föreståndare för statspolisavdelning, statens kriminaltekniska anstalt
eller statens utlänningskommission.

3 §''

U tlåtande eller intyg, utvisande huruvida någon begått brottslig gärning
eller adömts påföljd för brott eller eljest rörande hans vandel, redbarhet
eller lämplighet för viss verksamhet eller angående annan liknande omständighet,
må av polis- eller åklagarmyndighet avgivas

1. till enskild person i de fall och i den ordning lag eller författning särskilt
angiver; °

2. till länsstyrelse, polismyndighet, statspolisintendenten eller statens
utlänningskommission; samt

3. till annan myndighet, när skyldighet därtill föreligger på grund av
föreskrift i lag eller författning.

4 §.

Uppgifter, som i 2 och 3 §§ avses, må utlämnas även i andra fall än där
sags, saframt Konungen lämnar tillstånd därtill.

5 §’

Lokalt polisregister och därtill hörande handlingar skola hållas under
sadan vård, att de icke bliva tillgängliga för obehöriga.

6 §.

De näimare föreskrifter, som må erfordras för tillämpning av denna lag
meddelar Konungen. ö’

Denna lag träder i kraft den

Ktingl. Mttj:ts proposition hr 18 år 1965

Bilaga B

Förslag

till

Lag

om uppgifter från polisregister m.m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med polisregister förstås i denna lag register som föres inom polisväsendet
och vari sammanställts eller med vars hjälp kunna framtagas uppgifter
om brott, för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts, eller om någons
vandel i övrigt.

2 §.

Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas,
när framställning därom göres av

1. justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen, statens
utlänningskommission, länsstyrelse, polischef eller allmän åklagare;

2. annan myndighet, om och i den mån Konungen för visst slag av ärenden
eller för särskilt fall ger tillstånd därtill;

3. enskild, om Konungen medger att utdrag meddelas för visst ändamål
och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål eller om i
annat fall, där den enskilde styrker att hans rätt är beroende av upplysning
ur registret, Konungen medger att upplysningen meddelas.

3 §•

Intyg eller utlåtande om någons vandel, redbarhet eller lämplighet för
viss verksamhet eller om annan liknande omständighet må polischef utfärda
till

1. myndighet, som sägs i 2 § 1;

2. annan myndighet, när skyldighet därtill föreligger enligt lag eller författning; 3.

enskild i de fall och den ordning lag eller författning särskilt anger; ‘

4. myndighet eller enskild i annat fall, om Konungen ger tillstånd därtill.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

4 §.

På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Finland,
Island, Norge eller stat ansluten till internationella kriminalpolisorganisationen
eller av denna organisation må rikspolisstyrelsen förordna, att uppgift
från polisregister skall meddelas när det fordras för utredning i brottmål
eller utlänningsärende. Efter Konungens bemyndigande äger rikspolisstyrelsen
för sådant ändamål meddela uppgift från polisregister till polis- eller
åklagarmyndighet i annan stat.

I övrigt må enligt föreskrifter, som Konungen utfärdar, från polisregister
meddelas uppgifter till utländsk myndighet om medborgare i den stat myndigheten
tillhör eller om den som har hemvist där eller uppenbarligen är att
anse som internationell förbrytare.

På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts
meddelas uppgift från polisregister, om Konungen ger tillstånd därtill.

5 §•

Rikspolisstyrelsen må i tryck eller på annat lämpligt sätt mångfaldiga
och till länspolischeferna, polischeferna, statens utlänningskommission samt
poliscentralerna i Danmark, Finland och Norge sända sammanställningar av
uppgifter om domar, beslut, anstaltsvistelser, avlägsnanden ur riket och
andra förhållanden av betydelse för brottsbekämpandet i fråga om personer
som gjort sig skyldiga till svår eller vanemässig brottslighet eller asocialitet
(polisunderrättelser).

Närmare föreskrifter om polisunderrättelser meddelar Konungen.

6 §.

Har någon frikänts för åtalad gärning genom dom eller beslut, som vunnit
laga kraft, må uppgift om gärningen ej meddelas annan än justitiekansler^
riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen, länspolischef, polischef
och allmän åklagare.

7 §•

När uppgift meddelas annan än myndighet eller organisation, som sägs i
2 § 1 och 2 samt 4 §, eller lämnas enligt 5 §, må icke medtagas eller beaktas
anteckning om

1. misstanke för brott;

2. böter, villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård,
dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 § brottsbalken förklarats fri från påföljd,
dom vari förordnats om villkorligt anstånd med intagning i arbetsanstalt,
beslut av åklagare att icke tala å brott eller beslut om förpassning eller
utvisning, sedan tio år förflutit från domen eller beslutet;

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

3. fängelse, ungdomsfängelse, internering eller intagning i arbetsanstalt,
sedan tio år förflutit från frigivningen eller övergången till vård utom anstalt; 4.

vandel i övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som föranlett
anteckningen.

Anteckning om förvisning medtages eller beaktas under tid, som är
föreskriven för brottspåföljd vilken ådömts jämte förvisningen.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo
meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i
registret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet
av tidigare dom eller beslut, skola båda anteckningarna beaktas, så länge
någondera skall beaktas jämlikt första eller andra stycket. Förekomma
flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande tillämpning.

8 §.

Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga uppgifter från
registren. Upplysning må dock icke lämnas om namnen på dem uppgifterna
avse.

För vetenskapligt ändamål må uppgifter och anteckningar, som tillförts
registren, utlämnas i de fall och den ordning Konungen bestämmer.

9 §•

De föreskrifter, som fordras för tillämpningen av denna lag, meddelar
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

100

KvLngl. Maj:ts propösitiöti hr 18 år 1965

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar

\j , i i[\ .‘jo % / ■ i J •, '' j • j;., •; ■ . , fij . -ri 4

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §.

Uppgifter och ariteckrtingar som
tillförts det allmänna kriminalregistret
må ej utlämnas i annat fall eller
annan ordning än i lagen om allmänt
kriminalregister sägs.

Uppgifter och anteckningar som
tillförts det allmänna krimihälfegistret
eller register, som avses i lagen
om uppgifter från polisregister
in. m., må ej utlämnas i annat fall

eller annan ordning än som sägs i
lagen om allmänt kriminalregister
eller förstnämnda lag.

Utslag eller —------Konungen bestämmer.

Vad i------ -— underlydande personal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1963:204.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

101

Förslag

till

rf.i*

Förordning

om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)
angående utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att till § 9 förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet skall fogas ett nytt moment, betecknat Mom. 7, av
nedan angiven lydelse.

§9.

Mom. 7. Sådant betyg om redbarhet och ordentlighet som avses i denna
paragraf utfärdas av polismyndighet.

• Ull J • i* • *4>J httw* !|''>; ; op r a*».»

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1965.1 sand. Nr 18

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdry cksförsäljningsföror dningen
den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

40 §.

(Föreslagen lydelse )

Utskänkning må------

Den som------sådant

1 m o m. Rätt till utskänkning må
av detaljhandelsbolaget överlåtas endast
till den som gjort sig känd för
ordentlighet och finnes med hänsyn
till personliga egenskaper i övrigt
och andra förhållanden lämpligen
böra utöva rörelsen. Till styrkande
härav skall, när detaljhandelsbolaget
så påfordrar, företes intyg av
polismyndighet.
tillsyn däröver,
företag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

103

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 december
196k.

Närvarande:
justitierådet Hagbergh,
regeringsrådet Wilkens,
justitieråden Riben,

Bergsten.

Enligt lagrådet den 28 oktober 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 9 oktober 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om uppgifter från polisregister
m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn C.-G. Källner.

Lagförslaget föranledde följande yttranden.

Förslaget i allmänhet

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten:

Det remitterade lagförslaget upptager i huvudsak endast bestämmelser
om lämnande av uppgifter från polisregister. Någon reglering av innehållet
i polisregister föreslås icke. I detta avseende skiljer sig det remitterade förslaget
från utredningsmannens förslag, som beträffande centralt polisregister
upptog detaljerade bestämmelser om vilka uppgifter som skulle inflyta i
registret. Utredningsmannens uppfattning i denna fråga har vid remissbehandlingen
icke mött erinran i annan mån än att några remissinstanser
ansett, att i lag borde givas bestämmelser även om de lokala polisregistrens
innehåll. De av föredragande departementschefen anförda skälen för att
underlåta varje reglering i lag av registrens innehåll synas ej helt övertygande.
Även om det föreslagna lagfästandet av begränsningar i uppgiftslämnandet
innebär en väsentlig förbättring av rättsskyddet för den enskilde,
är det otillfredsställande att registreringen icke skall vara underkastad
några i lag givna föreskrifter.

Ur polisiär synpunkt kan det vara förenat med olägenheter att i lagform
binda registreringen i detalj. I vart fall torde kunna godtagas, att frågan
om en mera ingående reglering i lag får anstå i avbidan på att arbetsmeto -

104

Kungl. Maj. ts proposition nr i8 år 1965

derna inom den nya polisorganisationen hunnit stabiliseras. Däremot böra
vissa grundprinciper för registreringen fastslås i lagen. I detta syfte förorda
vi upptagande av bestämmelse, att registreringen i polisregister skall
begränsas till uppgifter, vilka påkallas för att främja den verksamhet som
till förebyggande och uppdagande av brott samt i övrigt ankommer på polisen.
Härigenom markeras, att registreringen skall ske med den återhållsamhet
som är möjlig utan äventyrande av polisverksamhetens effektivitet.
Till ytterligare understrykande härav bör föreskrivas, att i register intagen
uPP§*fb som förlorat sin betydelse för avsett ändamål, snarast bör avskiljas
från registret. Därjämte bör i lagen komma till uttryck, att det ankommer
på de högsta administrativa organen, i första hand Kungl. Maj :t, att tillse
att de angivna grundsatserna iakttagas. Detta kan ske genom bestämmelse,
att erforderliga närmare föreskrifter om innehållet i polisregister och om
lämnande av uppgifter till sådant register meddelas av Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av rikspolisstyrelsen. Den administrativa
regleringen bör främst avse den centrala registreringen. I fråga om de lokala
registren torde linnas visst behov av att kunna anpassa registreringen
till skiftande förhållanden. Med hänsyn bl. a. till att de lokala registren begagnas
vid utfärdande av intyg och utlåtanden om vandel o. d. bör emellertid
eftersträvas, att de föras efter i huvudsak enhetliga principer.

Därest vad vi nu anfört vinner beaktande, torde efter 1 § i det remitterade
förslaget böra insättas en ny paragraf, upptagande de av oss förordade
bestämmelserna om registrens innehåll. Rubriken till lagen torde böra ändras
till »Lag om polisregister m. m.».

Justitierådet Riben:

För min del finner jag förslagets begränsning till att avse enbart polismyndighets
utlämnande av uppgifter — i form av registerutdrag eller annoiledes
kunna godtagas. Jag anser mig således icke böra förorda upptagande
i lagen av en ny paragraf med bestämmelser om innehållet i polisregister.
Vid behandling i det följande av olika bestämmelser i förslaget
kommer jag som därvid i sak är helt ense med övriga ledamöter — icke
att särskilt påpeka den förskjutning i paragrafnumreringen som blir en
konsekvens av min mening i angivet hänseende.

De särskilda bestämmelserna i förslaget

1 §•

Lagrådet:

Enligt den i förevarande paragraf i det remitterade förslaget givna definitionen
av polisregister avses därmed register, vari sammanställts eller med
vars hjälp kunna framtagas uppgifter om brott, för vilka någon misstänkts,
åtalats eller dömts, eller om någons vandel i övrigt. Det kan ifrågasättas,
om icke denna definition fått ett alltför vidsträckt innehåll. Enligt motiv -

105

Kangl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

uttalandena har avsikten varit att, förutom passregistret och godsregistret,
det register som upptager beslut om körkortsåterkallelser m. m. skall undantagas
från lagregleringen. Sistnämnda register torde emellertid utgöra
ett register av sådan beskaffenhet att med dess hjälp kunna framtagas uppgifter
om brott, för vilka någon dömts. Detta register kan därför komma att
falla under definitionen. Om ett sådant register — vars egentliga ändamål
är ett annat än att tillhandahålla uppgifter om personers brott eller vandel
— skall undantagas, bör därför en annan formulering väljas. Lagrådet, som
biträder departementschefens uppfattning, att register av den typ sammanställningen
över körkortsåterkallelser m. m. representerar icke bör omfattas
av lagregleringen, föreslår att orden »och vari sammanställts eller med
vars hjälp kunna framtagas uppgifter» utbytas mot »för att tjäna till upplysning».

Det torde vara lämpligt att i samband med definitionen av polisregister
angiva, att fråga är om såväl central som lokal registrering. Orden »inom
polisväsendet» torde därför böra utbytas mot »hos rikspolisstyrelsen ellei
annan polismyndighet».

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten:

Under hänvisning till vad vi förut anfört hemställes, att efter 1 § upptages
en ny paragraf, betecknad 2 §, med bestämmelser om innehållet i polisregister.
I ett första stycke av denna paragraf bör stadgas, att registreringen i
polisregister skall begränsas till uppgifter, vilka påkallas för att främja den
verksamhet som till förebyggande och uppdagande av brott samt i övrigt ankommer
på polisen, ävensom att i register intagen uppgift, som förlorat
sin betydelse för avsett ändamål, snarast bör avskiljas från registret. I ett
andra stycke bör upptagas stadgande, att erforderliga närmare föreskrifter
om innehållet i polisregister och om lämnande av uppgifter till sådant register
meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av rikspolisstyrelsen.

2 §■

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten:

Därest vad vi yttrat i det föregående vinner gillande, skola bestämmelserna
under denna paragraf upptagas såsom 3 §.

3 §•

Lagrådet:

För vinnande av bättre överskådlighet vill lagrådet förorda, att de under
denna paragraf i det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna, som
ange förutsättningarna för meddelande av upplysningar om vandel o. d.,
placeras efter de stadganden som i olika hänseenden reglera meddelandet
av uppgifter från polisregister eller sålunda — därest såsom 2 § upptagas

106

Kangl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

bestämmelser i enlighet med vad tre av lagrådets ledamöter hemställt — i en
såsom 8 § betecknad paragraf, vari även erforderliga bestämmelser om innehållet
i vandelsupplysningar böra upptagas.

5 §•

Lagrådet:

Uttrycket polisunderrättelser användes i paragrafen såsom en sammanfattande
benämning på de uppgifter som enligt stadgandet skola utsändas.
Paragrafen kan härigenom synas reglera vad som skall förekomma i publikationen
Polisunderrättelser. Uppenbarligen är detta dock icke avsikten. Då
bl. a. efterlysningsförfarandet icke omfattas av lagförslaget, torde få förutsättas
att serie I av nämnda publikation icke beröres utan avses skola tillsvidare
utkomma i samma ordning som hittills. Lagrådet förordar, att till
undvikande av missförstånd rörande bestämmelsens räckvidd uttrycket polisunderrättelser
får utgå ur lagtexten. Andra stycket av paragrafen torde
därvid böra på lämpligt sätt infogas i första stycket.

Ifrågavarande sammanställningar av uppgifter torde helt grunda sig på
polisregister. Detta förhållande synes lämpligen böra komma till uttryck i
lagtexten.

6 och 7 §§.

Lagrådet:

De begränsningar vid meddelande av upplysningar, som föreskrivas i
dessa paragrafer, äro avsedda att iakttagas såväl beträffande uppgifter om
innehållet i polisregister som i fråga om vandelsupplysningar. Såsom framhållits
under 3 § synes emellertid lagen vinna i överskådlighet, om bestämmelser
rörande vandelsupplysningar sammanföras i en paragraf, som upptages
efter de stadganden som reglera meddelandet av uppgifter från polisregister.
I 6 och 7 §§ bör därför anges endast vad polismyndigheterna ha att
iakttaga i fråga om innehållet i registeruppgifter. Beträffande principerna
för begränsningar i uppgiftslämnandet finnes dock icke någon anledning att
göra skillnad mellan uppgifter av det ena och det andra slaget. Fastmera
bör i den paragraf, där vandelsupplysningarna behandlas, hänvisning ske till
begränsningsreglerna i förevarande paragrafer.

Begränsningarna enligt 7 § första stycket för uppgiftslämnande till annan
än vissa myndigheter och den internationella kriminalpolisorganisationen avse
dels under punkt 1 en inskränkning av allmän natur, nämligen den att
misstanke för brott icke skall beaktas, dels under punkterna 2—4 begränsningar
som grunda sig på att viss längre tid förflutit. Punkt 1 skiljer sig
härigenom till sin art från de följande punkterna och hör innehållsmässigt
mera samman med bestämmelsen i 6 §, som likaledes rör misstanke för
brott, ehuru där endast är fråga om det särskilda fallet att en misstänkt per -

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

son efter åtal blivit slutligt frikänd. För detta fall skall en strängare begränsning
gälla, i det att uppgift om den gärning misstanken avsett endast
får lämnas till vissa myndigheter, som ha direkt befattning med brottsbekämpandet.
Lämpligt synes vara, att fallen av misstanke för brott sammanföras
i en paragraf. Den begränsning i uppgiftslämnandet, som skall gälla
beträffande misstanke i allmänhet, bör därvid upptagas först och den särskilda
bestämmelsen för det fall att frikännande dom meddelats tilläggas
såsom en ytterligare inskränkning.

Oberoende av en sådan formell ändring torde böra övervägas den sakliga
frågan, om ej uppgiftslämnandet i lagförslaget begränsats alltför hårt
när det gäller misstanke för brott. Departementschefen har med hänsyn till
de registrerades rättsskydd funnit, att uppgift om sådan misstanke icke bör
i något fall lämnas till enskilda personer. Ej heller i intyg eller utlåtanden,
som enligt 3 § punkterna 2 och 4 i förslaget förutsättas skola lämnas till
myndigheter, skulle misstanke för brott få medtagas eller beaktas. Detta
skulle gälla även i de fall, då åtal väckts men lagakraftägande dom ännu icke
föreligger. Härigenom torde dock uppgiftslämnandet komma att väsentligt
minska i värde. Om vid utfärdande av intyg eller utlåtanden till enskilda
och myndigheter uteslutes eu så betydelsefull omständighet som att den intyget
avser är ställd under åtal för ett måhända grovt brott eller t. o. m.
dömd för ett sådant, ehuru domen ej vunnit laga kraft, torde intyget eller
utlåtandet icke fylla sin uppgift utan kunna bli direkt missvisande. En
annan gränsdragning torde böra väljas. Vid en avvägning mellan de intressen
som här stå emot varandra synes det rimligt, att gränsen för den registrerades
skydd dragés vid åtals väckande. Skulle atal ha väckts men sedermera
nedlagts av åklagaren, bör detta i förevarande hänseende icke därefter
betraktas såsom ett fall då åtal blivit väckt. Åklagares beslut jämlikt 20
kap. 7 § rättegångsbalken eller 1 § lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare att ej tala å brott är däremot i detta sammanhang att
jämställa med fällande dom (jfr 7 § första stycket 2 i det remitterade förslaget).

I enlighet med det anförda förordar lagrådet att i 6 § upptages, såsom
första stycke den allmänna begränsningen för lämnande av uppgift från
polisregister om misstanke för brott, av innebörd att anteckning därom ej
må medtagas med mindre åtal väckts för brottet, och såsom andra stycke
det i förslaget under denna paragraf upptagna stadgandet, samt att 7 § —-jämte det att punkt 1 i första stycket uteslutes — omredigeras så, alt paragrafen
endast får avseende å uppgifter från polisregister. Såväl den allmänna
begränsningen i fråga om misstanke för brott som begränsningarna i 7 §
kunna därvid, utan saklig ändring i förhållande till 7 § i förslaget i vad
paragrafen avser uppgifter från polisregister, angivas skola gälla, när uppgift
meddelas enskild eller lämnas i sammanställning enligt 5 g.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 är 1965

8 §•

Lagrådet:

Om i lagförslaget införes en ny 2 § i enlighet med vad tre av lagrådets
ledamöter hemställt, kommer förevarande paragraf att betecknas 9 §. Under
8 § bora då, i enlighet med vad tidigare anförts, sammanföras bestämmelser
om vandelsupplysningar. Bestämmelserna i 3 § av det remitterade förslaget
om förutsättningarna för meddelande av sådana upplysningar torde därvid
böra upptagas såsom ett första stycke med den avvikelse som beträffande
hänvisningen till 2 § 1 följer av den ändrade paragrafnumreringen. I
fråga om innehållet böra, såsom framhållits under 6 och 7 §§, vandelsupplysningar
vara underkastade begränsningar enligt samma principer som
gälla för uppgifter från polisregister. Därvid böra — såsom enligt 7 § i det
remitterade forslaget blir fallet — med upplysningar till enskild jämställas
upplysningar till annan myndighet än de i 2 § 1 av förslaget uppräknade.
I ett andra stycke av paragrafen bör därför beträffande intyg eller utlåtande
till annan än myndighet som sägs i 3 § 1 (förslaget 2 § 1) upptagas hänvisning
till vad i 6 och 7 §§ för där avsedda fall stadgas om uppgifter rörande
innehållet i polisregister. Enär polischef vid meddelande av vandelsupplysningar
icke är hänvisad till att grunda sitt omdöme enbart på förekomsten
eller frånvaron av anteckningar i polisregister utan äger utnyttja även andra
kunskapskällor, bör dock förbudet mot att beakta vissa anteckningar utsträckas
att omfatta även faktiska förhållanden, beträffande vilka anteckning
i polisregister, om sådan hade gjorts, ej skulle i fall som avses i
nyssnämnda paragrafer få medtagas i uppgift från registret.

9 §•

Lagrådet:

Några av de tidigare paragraferna innehålla erinran om att tillämpningsföreskrifter
skola utfärdas i administrativ ordning. Bestämmelsen i förevarande
paragraf — som bör upptagas såsom 10 §, därest i lagförslaget införes
en ny 2 § enligt vad tre av lagrådets ledamöter ifrågasätta — synes kunna
få den lydelsen, att ytterligare föreskrifter för tillämpningen av lagen meddelas
av Konungen.

Utredningsmannens författningsförslag upptager beträffande såväl det
centrala pobsregistret som lokala polisregister föreskrift om att polisregister
och därtill hörande handlingar skola hållas under sådan vård, att de
icke bli tillgängliga för obehöriga (21 § resp. 5 §). Motsvarande föreskrift
finnes ej i det remitterade lagförslaget. Det lärer emellertid vara avsett att
en bestämmelse angående förvaring av handlingar som avses i förevarande
lag skall — i överensstämmelse med vad som skett beträffande kriminalregistret
(jfr 8 § tillämpningskungörelsen till lagen om allmänt kriminalregister)
— inflyta bland föreskrifter för tillämpningen av lagen.

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Därest någon åsidosätter honom åliggande skyldighet med avseende å vården
av polisregister och andra i lagen avsedda handlingar torde förfarandet
vara att bedöma såsom tjänstefel. Straff kan alltså inträda enligt brottsbalken
för den som har ämbetsansvar. För annan tjänsteman torde förseelsen
falla under reglerna om disciplinär bestraffning i 23 § allmänna verksstadgan.
Allmänna verksstadgan är enligt instruktionen för rikspolisstyrelsen
tillämplig på styrelsen. För sådan hos annan polismyndighet anställd
tjänsteman, som ej har ämbetsansvar, torde försummelse att taga vård om
ifrågavarande handlingar komma att träffas av de bestämmelser angaende
disciplinär bestraffning som, efter mönster av 23 § verksstadgan, upptagits i
102 § polisinstruktionen den 13 november 1964 (SFS nr 764).

Lagrådet anser sig i detta sammanhang böra beröra frågan om tystnadsplikten
för anställda vid polisväsendet beträffande sådana uppgifter om
enskilda som avses i det remitterade förslaget. Enligt den ifrågasatta lagstiftningen
— inbegripet det tillägg till 11 § sekretesslagen som upptages i
statsrådsprotokollet — må upplysning om innehållet i polisregister lämnas
eller intyg o. d. utfärdas allenast under de villkor som anges i lagförslaget.
Detta måste innebära att eljest skall föreligga tystnadsplikt i avseende
å uppgifter varom här är fråga (jfr NJA 1953 s. 654). Anmärkas må vidaie
att enligt 15 och 17 §§ i den nya polisinstruktionen gäller förbud för tjänsteman
inom polisväsendet att obehörigen yppa vad han erfarit i tjänsten av
beskaffenhet att icke böra komma till utomståendes kännedom av hänsyn
till allmänna eller enskilda intressen. Då brott mot tystnadsplikt kan bestraffas
enligt brottsbalken 20 kap. 3 §, även då den brottslige ej har ämbetsansvar
(brottsbalken 20 kap. 12 § andra stycket andra punkten, jfr
NJA II 1962 s. 301 ff), torde några bestämmelser i ämnet icke vara erforderliga
i den föreslagna lagen.

Slutstadgandet

Lagrådet:

Förutsättning för att lagen skall träda i kraft den 1 januari 196o föieligger
numera icke. Tidpunkten för ikraftträdandet synes kunna fastställas
till den 1 juli 1965 eller den 1 januari 1966.

Den föreslagna lagen skall uppenbarligen gälla även nu förefintliga polisregister.
Därest, såsom tre av lagrådets ledamöter förorda, i lagen upptages
ett stadgande angående begränsning av registreringen i polisregister, måste
självfallet tillämpningen av ett sådant stadgande kunna genomföras successivt.

Bestämmelserna i 7 § första stycket 2 och 3 i det remitterade förslaget,
dika avse vissa tidsmässigt bestämda inskränkningar i uppgiftslämnandet,
anknyta till det påföljdssystem som med brottsbalkens ikraftträdande kommer
att tillämpas från och med den 1 januari 1965 och till lagen om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet, vilken lag likaledes träder i kraft den 1 januari

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

1965. Motsvarande inskränkningar böra emellertid gälla beträffande uppgifter,
som hänföra sig till det tidigare straffrättsliga påfölj dssystemet och
till 1885 års lösdrivarlag. Bestämmelser härom torde lämpligen böra upptagas
såsom tillägg till slutstadgandet. Tillägget bör — vid beaktande av
lagrådets hemställan om flyttning av det remitterade förslaget 7 § första
stycket 1 till 6 § — givas det innehållet, att vad i 7 § första stycket 1 är stadgat
skall gälla även anteckning om villkorlig dom som meddelats före den
1 januari 1965, överlämnande till vård enligt lagen den 30 december 1952
med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, tillämpning av
5 kap. 5 § strafflagen samt beslut om åtalseftergift ävensom att vad i 7 §
första stycket 2 är stadgat skall äga tillämpning jämväl å anteckning om
straffarbete, förvaring och internering i säkerhetsanstalt samt tvångsarbete.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

111

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den lo januari
1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric
Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 18 december
1964 avgivna utlåtande över det den 9 oktober 1964 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. in. samt anfor.

Det remitterade förslaget, enligt vilket på anförda skäl polisregistrens
innehåll inte regleras i lag, innebär självfallet inte att polisregistren får
innehålla andra uppgifter än sådana som behövs för att främja polisverksamheten.
Jag delar således helt uppfattningen att registreringen skall ske
med den återhållsamhet som är möjlig utan att polisverksamhetens effektivitet
äventyras. Vid remissen till lagrådet anförde jag att det centrala polisregistrets
innehåll avsågs bli reglerat i administrativ ordning.

Emellertid hindrar de omständigheter, vilka i lagrådsremissen anförts som
skäl mot lagbestämmelser om polisregistrens innehåll, inte att såsom lagrådets
flesta ledamöter föreslagit huvudprincipen härom kommer till uttryck
i lag. En sådan utformning passar också in i den föreslagna lagstiftningens
systematik. Under dessa omständigheter har jag ingen erinran mot att i
lagen tas upp bestämmelse om att innehållet i polisregister skall begränsas
till uppgifter, som polisen behöver för att kunna förebygga och uppdaga
brott samt fullgöra sin verksamhet i övrigt. Häri bör också kunna anses innefattas
en skyldighet att efter hand ur registren avskilja uppgifter som
förlorat sin betydelse. En bestämmelse av angiven innebörd stämmer vidare
väl överens med polisens uppgifter så som de anges i 1 § polisinstruktionen
den 13 november 1964 (nr 764).

De ändringar som i övrigt föreslagits i lagrådets utlåtande bör vidtas. Det
medför bl. a. att lagens rubrik bör ändras till »Lag om polisregister m. in.».
Därjämte bör vissa redaktionella jämkningar göras i nämnda lag och i förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar. Dagen för ikraftträdandet bör
ändras till den 1 juli 1965.

1 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Föredraganden hemställer härefter dels att förslaget till lag om polisregister
m. m., jämlikt § 87 regeringsformen, ävensom de till statsrådsprotokollet
för den 9 oktober 1964 fogade förslagen till lag angående ändrad
lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar och till förordning om ändrad lydelse
av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr
521) med nu förordade ändringar måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande, dels att genom propositionen riksdagens yttrande
måtte inhämtas över det vid nämnda protokoll fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj .t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ingemar Reimcr

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

113

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

.................. ........ . i.ivtbha

Sid.

Propositionen......................

Propositionens huvudsakliga innehåll
Författningsförslag.................

Förslag till

lag om polisregister m. .............................................

lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar................

förordning om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförord ningen

den 26 maj 1954 (nr 521)......................................

förordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)
angående utvidgad näringsfrihet........................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 oktober 1964............ ..........

I. Inledning.......................................................

II. Den nuvarande centrala registreringen............................... • -

Olika delregister.............................. • ............

Personregistraturen...............................................

Passregistraturen.................................................

Fingeravtrycksregistraturen...................................

Spaningsregistraturen.............................................

Godsregistraturen.................................................

Uppgiftslämnandet från registret......................................

Publikationer.....................................................

Cirkulärmeddelanden och telexmeddelanden i vissa fall..................

Övrigt uppgiftslämnande...........................................

Utlandet...........................................................

..... . ■ |j..o h4t.,n ,, .

III. De nuvarande lokala registren............ ...........;.........•1 • • ■ •

Olika slag av register..................... --................• • • •

Registrens ändamål.................................................

Brottsbekämpandet...............................................

Socialvårdsutredningar............................................

Vandelsutredningar...............................................

Omfattningen av registrens användning................................

De nordiska grannländerna........................................... IV.

8
8

16
17
17
17
20
20
21

26
31
31

IV. Tidigare kritik och förslag

114

Kungt. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

V. Behov av polisregister............................................... 34

Utredningen........................................................ 34

Yttrandena........................................................ 35

Departementschefen................................................. 36

VI. Riktlinjer för en lagstiftning om polisregister............................ 39

Utredningen........................................................ 39

Yttrandena........................................................ 43

Departementschefen................................................. 47

VII. Uppgiftslämnandet............................................... 50

Polisunderrättelser II................................................ 50

Utredningen...................................................... 50

Yttrandena...................................................... 54

Departementschefen............................................... 58

Vandelsintyg och annat uppgiftslämnande.............................. 60

Utredningen...................................................... 60

Yttrandena...................................................... 67

Departementschefen............................................... 77

VIII. Specialmotivering............................................... 84

Förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. m..................... 86

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr

249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar..... 90

Förslagen till förordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet och till förordning om
ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26
maj 1954 (nr 521).................................................. 90

IX. Departementschefens hemställan...................................... 91

Bilaga A. Utredningens författningsförslag

Förslag till lag om centralt polisregister .............................. 92

Förslag till lag om lokala polisregister m. m............................ 96

Bilaga B. Departementets författningsförslag

Förslag till lag om uppgifter från polisregister m. m....................... 97

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.......... 100

Förslag till förordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864

(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet........................... 101

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521).......................... 102

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd ...................... 103

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 januari 1965...................... 111