Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1965

1

Nr 107

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om statsbidrag till byggande av tunnelbana; given
Stockholms slott den 26 mars 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning om statsbidrag till
byggande av tunnelbana.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen framlägges förslag till författningsbestämmelser om statsbidrag
till byggande av tunnelbana enligt riktlinjer som angivits i statsverkspropositionen.
En förutsättning för att bidrag skall kunna utgå är att anläggningen
kan anses nödig för den allmänna samfärdseln. I likhet med vad som
gäller för vägar och gator skall avgörandet i denna fråga ankomma på vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Prövningen av bidragsfrågorna skall ingå som
ett normalt led i arbetet på upprättande av fördelningsplaner och flerårsplaner
för väg- och gatubyggandet. Bidrag utgår med 95 % av kostnaderna
för tunnelbaneanläggningens underbyggnad.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1965.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 101

2

Kangl. Maj:ts proposition nr 107 år 1965

Förslag

till

Förordning

om statsbidrag till byggande av tunnelbana

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till kommun, landstingskommun eller kommunalförbund utgår enligt bestämmelserna
i denna förordning statsbidrag till byggande av tunnelbana
som är nödig för den allmänna samfärdseln.

Med tunnelbana förstås anläggning för sådan spårbunden allmän trafik
av lokal karaktär som avser personbefordran och framgår i tunnel eller eljest
på egen banvall fri från korsning i samma plan med annan trafik.

2 §•

Ansökan om statsbidrag enligt denna förordning göres hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall med eget yttrande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för avgörande hänskjuta frågan, om den anläggning som avses i ansökningen
uppfyller i 1 § angivna förutsättningar för statsbidrag.

3 §•

I den mån ansökningen avser anläggning inom område, där kronan är
väghållare, skall länsstyrelsen med motsvarande tillämpning av 4 § vägstadgan
den 30 juni 1943 (nr 437) utreda anläggningens betydelse och angelägenhetsgrad.

Finner länsstyrelsen att företaget vid jämförelse med andra ifrågasatta
arbeten icke är av den angelägenhetsgrad att medel till detsamma kunna
påräknas under de närmaste åren skall ansökningen avslås. I annat fall
skall frågan, om statsbidrag till företaget skall utgå, prövas i anslutning
till upprättande av flerårsplan för byggande av riksvägar som sägs i 8 §
vägstadgan eller vid uppgörande av sådant förslag som avses i 14 § vägstadgan.

Vid tillämpning av 9—14 §§ vägstadgan skall företaget anses motsvara
riksväg.

4 §.

I den mån ansökningen avser anläggning inom område, för vilket stad
eller samhälle är väghållare, skall länsstyrelsen med motsvarande tillämpning
av 35 § första och andra styckena vägstadgan utreda anläggningens
betydelse och angelägenhetsgrad.

Finner länsstyrelsen att företaget vid jämförelse med andra ifrågasatta
arbeten icke är av den angelägenhetsgrad att medel till detsamma kunna
påräknas under de närmaste åren skall ansökningen avslås. I annat fall
skola handlingarna i ärendet jämte utlåtande av länsstyrelsen översändas

3

Ku ngt. Maj:ts proposition nr 107 år 1965

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för beaktande vid upprättande av
fördelningsplan som sägs i 35 § tredje stycket vägstadgan eller vid uppgörande
av sådant förslag som avses i 2 § fjärde stycket förordningen den
27 maj 1960 (nr 374) om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer
och stadsliknande samhällen.

Vid tillämpning av 2 § andra—fjärde styckena nyssnämnda förordning
skall företaget anses motsvara väg eller gata.

» §•

Om särskilda skäl föreligga äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordna att 3 eller 4 § skall
tillämpas utan hinder av vad i bestämmelserna sägs om väghållningsskyldigheten
inom området för anläggningen.

6§.

I ärende om statsbidrag enligt denna förordning skall sökanden i enlighet
med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen närmare föreskriver förete
anläggningsplan för företaget samt de beslut om koncession och tillstånd
till expropriation som fordras för att företaget skall komma till stånd.

Anläggningsplan prövas av styrelsen.

7 §•

Statsbidrag till byggande av tunnelbana utgår i mån av tillgång på medel
och enligt fastställda flerårs- och fördelningsplaner med 95 procent av kommunens,
landstingskommunens eller kommunalförbundets kostnad för tunnelbaneanläggningens
underbyggnad.

Med underbyggnad avses banvallen intill ballastens underkant eller intill
underkanten på motsvarande anordning för elastisk uppläggning jämte de
tunnlar, broar och viadukter som ingå i anläggningen. I tunnel skall anses
ingå allt utrymme under markytan som fordras för trafikens bedrivande.

8§.

Bestämmelserna om statsbidrag till stad eller stadsliknande samhälle för
hy§8an<ie av väg eller gata i 4—8 samt 13 och 14 §§ förordningen om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen
skola äga motsvarande tillämpning i fråga om statsbidrag till kommun,
landstingskommun eller kommunalförbund för anläggande av underbyggnad
till tunnelbana. Därvid skall flerårsplan jämställas med fördelningsplan
och anläggningsplan för tunnelbaneanläggning med arbetsplan för vägellcr
gatubyggnadsföretag.

9 §..

Talan mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller länsstyrelsens beslut
enligt denna förordning föres hos Konungen genom besvär.

10 §.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna förordning meddelar
Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1965

Utdrag av protokollet över kommunikationsårenden, hållet inför
Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 26 mars 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Hermansson,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om bestämmelser
rörande statsbidrag till byggande av tunnelbana och anför.

1 statsverkspropositionen (bil. 8 s. 40) erinrade jag i den allmänna översikten
av beräkningen av väganslagen m. in. om att Kungl. Maj:t den
19 december 1963 förordnade generaldirektören Nils Hörjel att vara statlig
förhandlings- och utredningsman för den kollektiva närtrafikens ordnande i
storstockholmsområdet. Jag redogjorde också för den preliminära principöverenskommelse,
vilken som ett resultat av förhandlings- och utredningsarbetet
träffats mellan företrädare för Stockholms stad och Stockholms läns
landsting. Under villkor att denna överenskommelse godkännes av vederbörande
huvudmän fann jag att, såsom förutsatts i överenskommelsen, statsbidrag
borde kunna utgå med 95 %av kostnader för s. k. underbyggnad till
tunnelbana inberäknat marklösen. Medel härför borde efter angelägenhetsprövning
anvisas från anslagen till väg- och gatubyggande fr. o. m. budgetåret
1965/66. Jag tillkännagav vidare min avsikt att senare föreslå Kungl.
Maj :t att för riksdagen framlägga förslag till författningsbestämmelser i
ämnet.

Principöverenskommelsen för storstockholmsområdet har numera godkänts
av parterna. Besluten härom har ännu inte vunnit laga kraft.

Gällande bestämmelser

I princip är kronan väghållare på landet men Kungl. Maj :t kan förordna,
att stadsliknande samhällen skall vara väghållare inom sitt område eller
del därav. Väghållningsskyldigheten i stad åvilar i princip staden men
Kungl. Maj :t — eller efter bemyndigande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— kan förordna, att kronan skall vara väghållare inom stad eller visst område
av stad. Bestämmelser i anförda hänseenden återfinnes i It § lagen

Kungl. Maj.ts proposition nr JO7 ur 1965 5

(ten 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägur — AVL (lagrummet ändrat
senast 1960:375).

Förfarandet då det gäller fördelning av de medel som avsatts för väghållningen
på landet samt i städer och sa m hällen dä r kronan
är väghållare regleras i 3—14 §§ och 41 § vägstadgan den 30
juni 1943 (nr 437) — VST (bestämmelserna ändrade senast 1952:238,
1954: 530 och 1960:376).

Fråga om anläggande av väg — vartill räknas även omläggning eller förbättring
av väg, där dock i vissa fall ett förenklat förfarande kan tillämpas
(4 § AVL och 7 § VST) — upptages hos länsstyrelse efter ansökan (3 §
VST) eller på det allmännas eget initiativ (6 § VST). Ansökan prövas i
särskild ordning. Vid eu avvägning mellan samtliga aktuella projekt bestämmer
länsstyrelsen därefter till vilka företag medel bör kunna påräknas
under de närmaste åren. Frågan om företagen skall komma till stånd prövas
sedan vid uppgörande av s. k. flerårsplan för arbeten av det slag vartill
företaget hör. (4 och 5 §§ VST.)

Flerårsplaner uppgöres länsvis för riksvägar, länsvägar och ödebygdsvägar.
Härjämte upprättas för hela riket en flerårsplan för större broar. Flerårsplanerna
upprättas för en femårsperiod och förnyas vart tredje år (8 §
VST). I planerna upptages efter angelägenhetsgradering de vägföretag som
beräknas bli utförda under planperioden (9 § VST). Yttranden av vägnämnder
och länsvägnämnder skall inhämtas (10 § VST). Planerna fastställes
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller, om styrelsen finner jämkning
av länsstyrelsens plan erforderlig, av Kungl. Maj :t (10 § VST). I fråga om
flerårsplan för storbroar gäller särskilda regler. Bestämmelser ges också
om delgivning av fastställd plan och om beslut i fråga om avvikelse från
plan (11—13 §§). Även företag som ej upptagits i plan kan komma till utförande
med beviljade anslag efter beslut i särskild ordning (14 § VST).

Frågor om statsbidrag till byggande av vägar och gator i städer och
stadsliknande samhällen som är väghållare handläggs
enligt 35—40 §§ VST (ändrade senast 1960: 376 och 1961: 114) samt 1—8
och 13—15 §§ förordningen den 27 maj 1960 (nr 374) om statsbidrag till,
väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen (i det följande
betecknad 1960 års förordning).

För den förberedande utredningen om vägbehovet gäller regler som i
huvudsak motsvarar föreskrifterna när kronan är väghållare (35, 36 och
40 §§ VST). I fråga om de företag som länsstyrelsen finner vara av sådan
angelägenhelsgrad alt medel bör kunna påräknas under de närmaste åren
skall emellertid den fortsatta prövningen ske inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i samband med att styrelsen uppgör s. k. fördelningsplan (35
och 40 §§ VST).

Fördelningsplanen upprättas liksom flerårsplanerna för en lid av fem år
och förnyas vart tredje år. Till grund för planen lägges, sedan uppgifter
inhämtats från berörda städer och samhällen, graden av de olika byggnads -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 är 1005

företagens betydelse för den allmänna samfärdseln. Innan planen fastställes
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall länsstyrelsen höras. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen äger efter samråd med vederbörande stad eller
samhälle och efter länsstyrelsens hörande förordna, att visst i fördelningsplanen
upptaget företag får utbytas mot annat. Vidare kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avge förslag till Kungl. Maj :t om särskilt bidrag till
stad eller samhälle utöver vad som upptagits i fördelningsplanen. (2 § 1960
års förordning.)

Statsbidrag utgår till byggande av väg med 95 % och till byggande av gata
med 95 eller i vissa fall 85 % av kostnaden för byggnadsföretaget, såvida
inte Kungl. Maj :t finner synnerliga skäl att bevilja högre bidrag (3 §
1960 års förordning). I kostnaden inräknas mark- och intrångsersättning
och vissa domstolskostnader men ej merkostnad som föranleds av högre
vägstandard än den allmänna samfärdseln betingar (4 § första och andra
styckena i 1960 års förordning). Förvaltningskostnad inräknas normalt
inte i bidragsunderlaget (4 § tredje stycket 1960 års förordning). Preliminärt
beslut om kostnaden meddelas i samband med att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastställer s. k. arbetsplan för företaget, medan slutligt
fastställande av kostnaden sker, sedan företaget slutförts (5 § 1960 års
förordning). Upprättande och fastställande av arbetsplan är ett i AVL och
VST närmare reglerat huvudmoment i förfarandet vid behandlingen av
fråga om byggande av väg. Fastställandet av arbetsplan har speciella rättsverkningar,
bl. a. i form av s. k. vägrätt för väghållaren.

För att statsbidrag skall utgå gäller, om inte Kungl. Maj:t medgiver annat,
vissa förutsättningar i fråga om arbetets utförande. Arbetet får inte påbörjas
innan byggnadsföretaget upptagits i fördelningsplan eller särskilt
tillstånd meddelats till påbörjandet. Inte heller får det utföras innan arbetsplanen
godkänts eller i strid mot planen. I fråga om entreprenadarbeten
skall vissa särskilda regler iakttagas. (6 § 1960 års förordning.)

Utbetalning av bidrag sker genom förskott i mån av arbetets fortgång
men i regel skall en tiondel innehållas till dess arbetet godkänts. I förekommande
fall skall tillstånd av vattendomstol avvaktas. För att bidrag skall
utgå förutsättes anmälan av staden eller samhället om arbetes påbörjande
eller återupptagande. (7 § 1960 års förordning.)

Stad och samhälle har skyldighet att årligen utföra arbeten som svarar
mot tilldelade bidragsmedel men äger i princip under nästföljande år förfoga
över medel som vid årets utgång kvarstår hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
(8 § 1960 års förordning). Vissa regler gäller om årlig redovisningsskyldighet
för stad eller samhälle, som är väghållare, och om återbäring
av uppburna medel som ej använts på avsett sätt (13 § 1960 års förordning).
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka användningen
av tilldelade medel samt meddela anvisningar rörande arbetenas utförande
och bokföringen av utgifter, varvid styrelsen har att för Kungl. Maj :t an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1965 7

mäla, om stad eller samhälle underlåter att följa anvisningarna (14 § 1960
års förordning).

Kungl. Maj :t äger meddela närmare bestämmelser om tillämpningen av
1960 års förordning (15 § förordningen).

Departementschefen

Som jag nämnt inledningsvis förordade jag i statsverkspropositionen (bil.
8 s. 40) vissa grunder för statsbidrag till byggande av tunnelbanor och tillkännagav
min avsikt att senare återkomma med förslag till författningsbestämmelser
i ämnet. I enlighet härmed har inom kommunikationsdepartementet
utarbetats förslag till förordning om statsbidrag till byggande av
tunnelbana. Till motivering av de föreslagna bestämmelserna får jag anföra
följande.

I princip svarar på landsbygden kronan såsom väghållare direkt för kostnaderna
för det allmänna vägnätet. Till städer och samhällen, som är väghållare,
utgår i stället statsbidrag dels för allmänna vägar, dels för gator
av motsvarande karaktär, dvs. gator som kan anses nödiga för den allmänna
samfärdseln. Medelstilldelningen sker efter en inbördes angelägenhetsgradering
de olika aktuella projekten emellan. När kronan är väghållare,
sker denna gradering genom upprättande av flerårsplaner, medan städer
och samhällen tilldelas statsbidrag för byggnadsföretagen i den ordning som
bestämmes i fördelningsplan.

Eu huvudtanke bakom förslaget att statsbidrag för tunnelbanebyggen
skall kunna anvisas från anslagen till väg- och gatubyggnad — och därmed
avräknas mot automobilskattemedlen — bär varit att ett rationellt uppbyggt
tunnelbanesystem inom en tätortsregion kan antagas leda till en
minskning av det allmännas investeringar för utbyggnad av väg- och gatunätet
av samma storleksordning. I statsverkspropositionen har detta kommit
till uttryck hl. a. genom uttalandet, att de i den preliminära överenskommelsen
rörande storstockholmstrafiken angivna statsbidragen förutsatts
skola rymmas inom en eljest normal ökning av gatu- och väganslagen till
kommuner i storstockholmsregionen. Frågor om statsbidrag till tunnelbana
bör mot denna bakgrund prövas som ett led i den avvägning som
sker vid upprättande av flerårs- och fördelningsplanerna och projekten bör
angelägenhetsgraderas efter samma principer som gäller för vägar och gator.
Till en början har därför i 1 § första stycket författningsförslaget uppställts
kravet att tunnelbana, för att bidrag skall kunna utgå, skall vara »nödig
för den allmänna samfärdseln». Detta krav ansluter till vad som gäller
i fråga om vägar och gator. Uttrycket måste anses innefatta, att anläggningen
skall innebära en från samhällsekonomisk synpunkt ändamålsenlig lösning
av trafikförsörjningsproblemet.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1965

Själva begreppet tunnelbana förekommer inte i lagstiftningen och kräver
en definition. En sådan har intagits i 1 § andra stycket författningsförslaget.
Även här har den nyss angivna grundtanken bakom bidragsgivningen
beaktats. Definitionen har utformats så att tunnelbana för att omfattas av
bidragsbestämmelserna verkligen skall avlasta väg- och gatutrafiken och ej
inkräkta på denna. Tunnelbanetrafiken skall således framgå på egen banvall,
fri från korsning med annan trafik. Detta innebär ingen avvikelse
från den utformning redan förefintliga tunnelbanor fått. Också i övrigt är
definitionen anpassad till nu rådande förhållanden. Anläggningen måste givetvis
avse allmän trafik. Den skall vara spårbunden och av lokal karaktär.
Genom kravet att trafiken skall avse personbefordran uteslutes från bidrag
de delar av en tunnelbaneanläggning som är avsedda för annat ändamål, såsom
vagnhallar, bangårdar och verkstadsområden. Anslutningsspår, på vilka
tågen införes till huvudspår, anser jag däremot så nära förbundna med
persontrafiken att de bör ingå i den bidragsberättigade delen av anläggningen.
Ett karakteristiskt drag för tunnelbanorna är att de åtminstone i de
centrala delarna av tätortsregionen till större delen framgår under markytan.
De i statsverkspropositionen angivna projekt inom storstockholinsområdet
som närmast aktualiserat de nya bestämmelserna torde inte komma
att avvika från tidigare anläggningar i detta hänseende. Förordningens bestämmelser
skall emellertid gälla generellt. Möjligheten till statsbidrag har
därför lämnats öppen även vid andra lösningar än den att trafiken till någon
del löper i tunnel under jord.

Enligt 4 § AVL räknas till byggande av väg även omläggning och förbättring
av väg. Medelstilldelningen för vägar omfattar därför även sådana åtgärder.
Något praktiskt behov av att i den nya förordningen införa motsvarande
bestämmelser synes mig inte föreligga.

Det ligger i sakens natur att ansökan om statsbidrag till tunnelbana, till
skillnad från vad som gäller i fråga om väg, bör kunna göras endast av kommun,
landstingskommun eller kommunalförbund som skall svara för anläggningen.
Liksom ansökning, som rör anläggning av allmän väg, bör ansökningen
inges till vederbörande länsstyrelse.

Prövningen, huruvida anläggning, som avses i ansökningen, tillhör den
kategori som enligt 1 § är bidragsberättigad skall enligt förslaget — i huvudsaklig
överensstämmelse med de principer som följs i fråga om vägar
och gator — ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Länsstyrelsen
skall därför hänskjuta denna fråga till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
avgörande. Avgörandet, som är av principiell natur, torde kunna ske på
grundval av en relativt översiktlig redovisning av det planerade företaget.

Bestämmelser i nu angivna hänseenden har upptagits i 2 § författningsförslaget.
Med länsstyrelse avses — i enlighet med kungörelsen den 21 februari
1919 (nr 69) angående innebörden i vissa fall av benämningen länsstyrelse
-— i förekommande fall överståthållarämbetet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 är 1065

9

Sedan ansökningen jämte beslutet återsänts till länsstyrelsen skall, givetvis
under förutsättning att ansökningen ej avslagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
den fortsatta utredningen om företaget i enlighet med vad
jag förut anfört ske som ett normalt led i arbetet på lierårs- och fördelningsplanerna.
Förfarandet vid upprättandet av dessa planer är emellertid
i vissa avseenden olikartat. Det måste därför på ett tidigt stadium av handläggningen
kunna fastställas vilket eller vilka anslag som skall kunna komma
i fråga för anläggningen.

I vilken mån den på staten belöpande kostnaden för ett vägföretag skall
belasta de anslag som avser landsbygden eller uttagas av de medel som står
till förfogande för städer och samhällen som är väghållare är på förhand givet
genom bestämmelser i väglagstiftningen och de beslut angående väghållningen
Kungl. Maj :t meddelat med stöd av dess bestämmelser. En huvudregel
bör vara att motsvarande fråga för tunnelbanornas del löses med utgångspunkt
från väghållningsskyldigheten för det område inom vilket anläggningen
skall uppföras. Detta kan, liksom i fråga om vägar, betyda att
ett och samma projekt är av beskaffenhet att behandlas såväl i anslutning
till uppgörande av flerårsplan som vid fördelningsplans upprättande. Uppdelningen
måste i sådana fall grundas på en beräkning utifrån gränserna
för väghållningsskyldigheten. Såvitt gäller anslagen till kronans väghållning
bör endast anslaget för byggande av riksvägar kunna tas i anspråk. Liksom
kronan kan förklaras vara väghållare för viss bestämd trafikled i stad eller
stadsliknande samhälle bör emellertid, om särskilda omständigheter talar
därför, Kungl. Maj :t eller — efter Kungl. Maj :ts bemyndigande — vägoch
vatten byggnadsstyrelsen kunna förordna att statsbidrag för sådan del
av tunnelbana som går inom område, där stad eller samhälle är väghållare,
helt eller delvis skall utgå från anslaget för byggande av riksvägar. A
andra sidan kan det vara motiverat att statsbidrag för sådan del av tunnelbana
som går inom område, där kronan är väghållare, helt eller delvis utgår
av anslaget till väg- och gatubyggande i städer och samhällen som är väghållare.
Från förhandlings- och utredningsmannen har jag erfarit att parterna
vid träffande av principöverenskommelsen för storstockholmsområdet
utgått från att statsbidragen till de s. k. Järva- och Nackabanorna skulle i
sin helhet belasta vederbörande städers andelar av väg- och gatubyggnadsanslagct
samt att statsbidragen till den s. k. Täbybanan och förlängningen av
sydvästra tunnelbanan från Vårberg till Alby, den s. k. Botkyrkabanan,
skulle i sin helhet belasta Stockholms läns andel av riksvägsanslaget.

De överväganden jag nu redovisat har legat till grund för utformningen av
3—5 §§ författningsförslaget.

I 14 § VST ges Kungl. Maj :t möjlighet att bestämma om anslagstilldelning
även för vägföretag som ej upptagits i flerårsplan. I fråga om statsbidrag
till städer och samhällen gäller enligt 2 § tredje och fjärde styckena
1960 års förordning att visst företag i fördelningsplan efter särskilt beslut

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1965

kan utbytas mot annat och att Kungl. Maj :t kan förordna om bidrag utöver
vad som upptagits i fördelningsplanen. Förslaget lämnar möjligheterna till
ändring i och tilldelning utöver redan fastställda planer öppen också för
tunnelbanornas del, även om detta knappast kan förväntas få någon större
praktisk betydelse.

De föreslagna reglerna i 3—4 §§ avviker från ordningen för handläggning
av vägärenden i princip endast såvitt rör de s. k. arbetsplanerna för väglöretag.
Upprättandet och fastställandet av arbetsplaner är som jag nämnt i
redogörelsen för gällande bestämmelser ett i väglagstiftningen närmare reglerat
huvudmoment i förfarandet med särskilda rättsverkningar bl. a. i form
av vägrätt för väghållaren. Förutsättningarna för anläggande av tunnelbanor
regleras rättsligt i helt andra former och grundas på beslut i ärenden
om koncession och om tillstånd till expropriation.

Frågan på vilket stadium i ärende om statsbidrag till tunnelbana beslut
om koncession och tillstånd till expropriation skall föreligga bör enligt min
mening inte låsas genom föreskrifter i författningen. För att uppnå en smidig
och ändamålsenlig tillämpning föreslår jag i stället att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall besluta härom och därvid kunna ta hänsyn till omständigheterna
från fall till fall. Detaljerad teknisk utredning om företaget
motsvarande arbetsplanernas beskrivning av vägföretag är givetvis också
en förutsättning för att statsbidrag skall utgå. Även i den delen bör det
lämpligen ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att avgöra när utredningen
skall presenteras. Styrelsen bör också fastställa kraven på utredningen.
Förslagets 6 § första stycket har utarbetats i enlighet med det nu
sagda. För att skilja utredningen från det speciella institutet arbetsplan har
införts termen anläggningsplan. Förutom nödvändiga kartor och ritningar
måste denna innehålla erforderlig beskrivning av och kostnadsberäkning
för företaget.

Enligt 6 § andra stycket författningsförslaget prövas anläggningsplanen
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Tidpunkten för godkännande av anläggningsplan
får som jag senare återkommer till viss betydelse för statsbidragsgivningen.

Förslagets 7 och 8 §§ reglerar själva bidragsgivningen till tunnelbaneföretag
som upptagits i fastställda flerårs- och fördelningsplaner. I enlighet
med vad jag förordat i statsverkspropositionen har i 7 § upptagits en
bestämmelse som medger statsbidrag med 95 % av kostnaderna för tunnelbaneanläggningens
underbyggnad. Procentsatsen motsvarar den som gäller
för bidrag till vägbyggnad enligt 3 § 1960 års förordning, som emellertid
ger Kungl. Maj :t befogenhet att om synnerliga skäl föreligger bevilja högre
statsbidrag. Denna möjlighet är avsedd för det fall vederbörande stad eller
samhälle inte kan anses ha fördel av att själv utföra vägföretaget. Någon
anledning att införa motsvarande undantagsregel för tunnelbanornas del
föreligger inte enligt min uppfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 är 1965

11

Som jag anfört i statsverkspropositionen förstås enligt vedertagen terminologi
med eu tunnelbaneanläggnings underbyggnad i första hand banvallen
intill ballastens underkant eller intill underkanten på motsvarande
anordning för elastisk uppläggning. I underbyggnaden inräknas också de
broar, tunnlar och viadukter som ingår i anläggningen. Begreppsbestämningen
är enligt min mening väl lämpad som grundval för beräkning av
kostnadsunderlaget vid statsbidragsgivningen. Alternativet att i författningen
uppräkna alla anordningar som skall inräknas i kostnadsunderlaget
har jag inte ansett lämpligt eller ens möjligt att genomföra. Den föreslagna
definitionen synes trots sin allmänna karaktär ge tillräcklig ledning
för tillämpningen. Detta gäller emellertid inte frågan vilka delar av
eller anordningar i en tunnel som skall anses ingå i underbyggnaden. Här
torde en ytterligare bestämning vara nödvändig.

Förutom till själva banunderbyggnaden, bestämd på samma sätt som för
anläggningen i övrigt, bör statsbidrag utgå för tunnelkonstruktionen som sådan.
Härtill hänför sig utsprängningsarbetet för de utrymmen trafiken kräver,
erforderliga förstärkningar av tunnelkroppen samt de eventuella dammbyggnader
och konstruktioner i övrigt som är påkallade för att tunneln
skall kunna anläggas och bibehållas. Däremot utgör plattformar, trappor
etc. samt inklädsel av tunnelväggar och allt som är att räkna till inredningen
inte underlag för bidrag.

Med utrymmen som fordras för trafiken avser jag inte endast det rum
själva spårbanan kräver utan också för trafiken erforderliga utrymmen
för plattformar, för spärr- och signalanordningar, för personal- och förrådsrum,
för vatten-, gas-, el- och avloppsledningar samt för anordningar
som avser uppvärmning, luftväxling och liknande ändamål. Också de delar
av tunneln varigenom trafikanterna når stationerna från gatuplanet, dvs.
gångtunnlarna och trappnedgångarna, är i den mening jag inlägger i begreppet
nödvändiga för att trafiken skall kunna drivas. Likaså tunnlar för de
anslutningsspår som enligt vad jag anfört vid 1 § skall inräknas i den bidragsberättigade
delen av anläggningen. Däremot faller utrymmen för butiker
o. d. utanför statsbidragsgivningen.

En uppräkning med anspråk på fullständighet för nu gängse anordningar
och de nya konstruktionsformer tekniken kan utveckla är inte heller
här möjlig. Förslagets kortfattade definition av tunnelbegreppet torde tills
vidare och med ledning av vad jag bär anfört kunna godtagas. Om svårigheter
skulle möta vid förordningens tillämpning i denna del bör det ankomma
på Kungl. Maj:t eller efter Ivungl. Maj:ts bemyndigande väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare anvisningar i ämnet. Detta
kan ske med stöd av 10 § sådan den utformats i förslaget.

De bestämmelser i 4—8 samt 13 och 14 §§ 1960 års förordning som gäller
för statsbidrag till byggande av väg eller gata i stad och samhälle som

12 Kungl. Maj.is proposition nr 101 är 1005

är väghållare skall enligt mitt förslag reglera också bidragsgivningen till
tunnelbanor.

Samma regler bör gälla vare sig bidrag utgår enligt flerårs- eller fördelningsplan.
Vissa bestämmelser anknyter till tidpunkten för arbetsplans
fastställande eller godkännande. Vid statsbidragsgivningen till tunnelbanor
kan beslutet om anläggningsplanens godkännande lämpligen fylla motsvarande
funktion.

Hänvisningen i 8 § förslaget till de uppräknade bestämmelserna i 1960 års
förordning innebär i huvudsak följande.

I kostnaden för tunnelbaneanläggnings underbyggnad får inräknas skälig
ersättning för mark och intrång som föranleds av att underbyggnaden
bygges eller begagnas. Utgifter för marklösen och intrång som sammanhänger
med anläggandet av förbindelser mellan markplanet och stationer
under markytan skall med den av mig föreslagna begreppsbestämningen i
princip inräknas i kostnadsunderlaget.

En form av intrångsersättning är den som utgår på grund av att ledningar
av olika slag i marken måste flyttas eller på annat sätt ändras. Principerna
för statsbidrag till sådana kostnader har inte närmare bestämts i
1960 års förordning. Vissa synpunkter i frågan har emellertid utvecklats
i förordningens förarbeten (prop. 1960:81 s. 38). Vad där anförts torde
vara vägledande för bedömningen av motsvarande spörsmål som uppkommer
då tunnelbanor anlägges.

Vid kostnadsberäkningen skall bortses från merkostnad för arbeten som
inte är påkallade för den allmänna samfärdselns behov. Normalt inräknas
inte heller förvaltningskostnader. Vissa särskilt uppräknade sådana kostnader
kan emellertid ingå om det beslutas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Uppräkningen är i viss utsträckning specifik för vägföretagen men
synes lämna tillräckligt utrymme för undantag i särskilda fall också i
fråga om tunnelbanorna.

Bidrag skall i princip utgå på grundval av förhandsberäkningar i anslutning
till att anläggningsplanen för tunnelbaneanläggningen godkännes. Beloppet
fastställes slutligt först sedan företaget utförts. Under vissa förutsättningar
kan därvid de preliminära beräkningarna jämkas. Om företaget utförts
på entreprenad är huvudregeln att bidraget skall fastställas på grundval
av entreprenadsumman.

Tidpunkten för arbetenas utförande i förhållande till anläggningens upptagande
i fördelnings- och flerårsplan och till beslutet om anläggningsplanens
godkännande är i viss mån avgörande för rätten till bidrag. Detsamma
gäller arbetets överensstämmelse med fastställd plan. I fråga om företag
på entreprenad är bidraget beroende av om gällande bestämmelser iakttagits
angående upphandling och arbeten för statens behov och om entreprenören
godkänts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kungl. Maj :t kan
emellertid efterge dessa villkor för bidrag.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 107 år 1965

13

Utbetalning av bidrag sker förskottsvis men förutsätter viss anmälningsskyldighet
av kommunen, landstingskommunen eller kommunalförbundet.
1 den män tillstånd av vattendomstol erfordras för företaget sker ej utbetalning
förrän tillstånd erhållits.

Uppbärandet av bidrag är förenat med skyldighet att årligen utföra motsvarande
arbeten. Medlen får emellertid disponeras också nästföljande år
om inte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer annat.

Kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund är redo\isningsskyldiga
för tilldelade bidrag enligt närmare föreskrifter som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen meddelar. Belopp för vars användning ej kunnat
redovisas skall återbetalas jämte ränta.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har att utöva tillsyn över användningen
av bidragsmedel.

Delgivning av fastställda planer och andra beslut skall givetvis ske med
bidragssökande som berörs därav. I överensstämmelse med vad som enligt
66 § AVL gäller om rätt till klagan över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
eller länsstyrelsens beslut enligt VST och 1960 års förordning bör sådant beslut
som meddelats med stöd av den nya förordningen kunna överklagas
hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Den föreslagna regelns formulering följer
numera vedertaget mönster och innebär att den besvärstid skall iakttagas
som gäller enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot
förvaltande myndighets beslut.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1965.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att antaga det föreliggande förslaget till förordning om
statsbidrag till byggande av tunnelbana.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
C.-E. Brrindström

MAACUS BOKTA. STHIM IHS 450245