Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
1
Nr 102
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152)
om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m.m., m.m.; given Stockholms slott
den 19 mars 1965.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till
1) lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.;
2) lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring
av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet
m. m.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att i 1952 års lag om sammanföring av samfälld
vägmark med angränsande fastighet in. in. införes bestämmelser som medger
att sammanföringsinstitutet blir tillämpligt även på järnvägsmark, som
blivit onyttig för sitt ändamål till följd av trafiknedläggning eller av annan
orsak. I anslutning härtill föreslås ny lagstiftning om säkerhet för ersättning
enligt samma lag. Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 juli
1965.
I Jtihang till riksdagens protokoll li)t>5. 1 samt. Nr 102
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanför mg
av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.
Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 18 april 1952 om
sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 1 § samt rubrikerna
närmast före 3 och 20 §§ i lagen skola erhålla ändrad lydelse enligt vad nedan
angives, dels att till lagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade
21—23 §§, och en ny rubrik närmast före 21 § av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
Lag om sammanföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet m. m.
Inledande
1
Denna lag äger tillämpning på
mark, vilken vid lantmäteri- eller
mätningsförrättning undantagits till
väg för gemensamt behov, sd ock på
annan vägmark, som är samfälld
för två eller flera fastigheter.
(Föreslagen lydelse)
Lag om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med
angränsande fastighet m. in.
bestämmelser
§•
Denna lag äger tillämpning dels
på mark, vilken vid lantmäteri- eller
mätningsförrättning undantagits till
väg för gemensamt behov, samt på
annan vägmark, som är samfälld för
två eller flera fastigheter, dels på
mark, som nyttjats för järnväg eller
som, utan att hava kommit till
sådan användning, exproprierats eller
eljest förvärvats för järnväg.
--mindre vattendrag.
Om sammanföring
Om sammanföring av vägmark
3 §•
Om inlösen
Om inlösen av vägmark
Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965
3
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Om sammanföring av järnvägsmark
21 §.
Järnvägsmark som tillhör staten,
landskommun, stad, köping, landstingskommun,
municipalsamhälle,
kommunalförbund eller enskilt järnvägsföretag
må sammanföras med
angränsande fastighet, om marken
ej vidare erfordras för järnvägen.
Gränsar järnväg smarken till område
som är samfällt för två eller flera
fastigheter, må järnvägsmarken
sammanföras med dessa fastigheter
genom att tilläggas området.
Bestämmelserna om vägmark i 3 §
tredje stycket och å § första stycket
äga motsvarande tillämpning på
järn väg sm ark.
22 §.
Fråga om sammanföring prövas
vid lantmäteriörrättning. Rätt att
påkalla sådan förrättning tillkommer
ägaren av järnvägsmarken.
Sammanföring med fastighet,
vars ägare motsätter sig sammanföringen,
må ske endast om denna ej
länder till olägenhet för honom. Är
järnvägsmarken bebyggd eller belägen
inom område med stadsplan eller
byggnadsplan, må sammanföring
ej ske mot hans bestridande.
Häftar järnvägsmarken på grund
av inteckning eller eljest för fordran
eller besväras den av annan rättighet,
må sammanföring ej äga rum
utan att innehavaren av sådan fordran
eller rättighet lämnar medgivande
därtill eller det är uppenbart,
att sammanföringen icke kan lända
honom till förfång.
23 §.
Bestämmelserna om vägmark i
5 § andra och tredje styckena samt
6—8 och 10—19 §§ lända i tillämpliga
delar till efterrättelse i fråga om
järnvägsmark med iakttagande av
följande särskilda bestämmelser.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1. 1 ansökning om förrättning
skall angivas den järnvägsmark
som avses. Därjämte bär, med namn
och adress, uppgivas innehavare av
rättighet som avses i 22 § tredje
stycket, om hans rätt kan vara beroende
av förrättningen.
2. I kungörelse och kallelse böra
angivas sökanden och den järnvägsmark
ansökningen avser. Berör
förrättningen mark som är samfälld
för flera fastigheter med skilda ägare,
skall vad som är stadgat i 6 §
första stycket om kallelse till ägare
av fastighet med del i samfälld
vägmark äga motsvarande tillämpning.
3. Uteblir sökanden utan att hava
anmält laga förfall, skall förrättningen
ej inställas enligt 7 § andra
stycket, om frågan om sammanföring
finnes kunna prövas i hans
frånvaro.
4. Vad som stadgas i 7 § tredje
stycket gäller även när icke samtliga
sakägare infinna sig, om de som ej
infunnit sig blivit minst åtta dagar
förut bevisligen kallade till förrättningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
o
Förslag
till
Lag
angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring av
samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande
fastighet m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. in. blivit bestämt, att
ägare av fastighet med vilken mark sammanförts skall utgiva ersättning
för marken., och har den ersättnimgsberättigades fordran ej stått inne längre
än ett år efter förfallodagen, äger denne med samma förmånsrätt som enligt
17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast
egendom erhålla betalning ur fastigheten även om den kommit i annans
hand.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då lagen den 18 april 1952 (nr
153) angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen
om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. in.
upphör att gälla.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 5 februari 1965. .
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Hermansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om sammanföring
av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. och anför därvid följande.
Under senare tid har trafiken på åtskilliga järnvägssträckor i vårt land
nedlagts. Med hänsyn till att dessa trafiknedläggningar fått betydande omfat
Ining och kan beräknas fortgå har frågan om den ledigblivna järnvägsmarkens
användning fått stor aktualitet. Behov har yppats av ett enkelt
och billigt sätt att rättsligen införliva marken med angränsande fastigheter.
Denna fråga har utretts inom justitiedepartementet. Resultatet av utredningen
har redovisats i en den 31 mars 1964 dagtecknad promemoria med utkast
till lag om sammanföring av viss järnvägsmark med angränsande fastighet
(Stencil Ju 1964: B 3).
Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av Göta hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,
Malmöhus, Skaraborgs och Västmanlands län, Svenska järnvägsföreningen,
Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska föreningen,
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund,
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen
i Kalmar län har avgivit sitt yttrande efter samråd med överlantmätaren
i länet. Övriga länsstyrelser har envar överlämnat yttrande av överlantmätaren
i länet. Frånsett länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län
har länsstyrelserna vid sina utlåtanden även fogat yttrande av lantbruksnämnden
i länet. Därjämte har länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och
Malmöhus län bilagt yttrande av vägförvaltningen i länet. Med respektive
länsstyrelsers yttranden har vidare inkommit yttranden av länsarkitekten
i Malmöhus län, skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län, Växjö stads drät
-
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 ur 1965
selkammare, som åberopat ett av byggnadsnämnden i staden avgivet yttrande,
Skaraborgs läns drätselkammarförbund, Kronobergs och Skaraborgs
länsavdelningar av Svenska kommunförbundet samt Uppsala och Skaraborgs
länsförbund av RLF.
Förslaget i allmänhet
Promemorian. I den inom departementet upprättade promemorian upplyses
till en början, att det trafikerade järnvägsnätets längd i Sverige för
närvarande uppgår till omkring 1400 mil. Den allra största delen eller
drygt 1310 mil ingår i statsbanenätet och något över 90 mil utgörs av enskilda
järnvägar. Den sammanlagda längden av de järnvägssträckor på
vilka trafiken nedlagts utgjorde den 1 februari 1964 omkring 280 mil,
varav 184 mil statsbanelinjer och 96 mil enskilda linjer. Beträffande statsbanelinjerna
har trafiknedläggningarna huvudsakligen skett under senare
tid. De har efter år 1950 omfattat 177 av nyssnämnda 184 mil. Ytterligare
nedläggningar är enligt promemorian aktuella. Den 1 februari 1964 förelåg
sålunda förslag av järnvägsstyrelsen om nedläggning av trafiken på
sträckor av sammanlagt 60 mils längd. Vidare pågick lönsamhetsundersökningar
beträffande omkring 75 mil, och en undersökningsplan för trafiksvaga
järnvägar omfattade ytterligare 150 mil.
I promemorian anförs vidare, att när efter en nedläggning av trafiken på
viss järnvägssträcka fråga uppkommer om j ärnvägsmarkens framtida användning,
det ligger nära till hands att marken återförs till angränsande fastigheter.
För järnvägsmarkens ägare är det av intresse att kunna avyttra
mark, som han ej längre har behov av men som medför allehanda förvaltningsbesvär.
Och ägarna av angränsande fastigheter är ofta intresserade aA
att förvärva marken för att bli kvitt det hinder som en järnvägsbank kan
utgöra för ett rationellt brukande av jorden eller för att över huvud få
bättre brukningsenheter. Även från allmän synpunkt är det av intresse att
ifrågavarande järnvägsmark så snart som möjligt inordnas i fastighetsindelningen.
I promemorian framhålls, att det emellertid för närvarande
krävs ett ganska omständligt och i förhållande till järnvägsmarkens värde
ofta kostsamt förfarande för att få marken rättsligen förenad med intillliggande
fastigheter. Marken skall sålunda först överlåtas. Därefter skall
ibland avstyckning komma till stånd. Vidare skall lagfart sökas för den nya
ägaren och slutligen sammanläggning ske med angränsande fastighet. För
sammanläggning erfordras medverkan av lantmätare, inskrivningsdomare
och ägodelningsdomare. Därtill kommer ändringar i fastighetsregistret, i
del att de fastigheter eller fastighetsdelar som ingår i sammanläggningen
förlorar sina hittillsvarande beteckningar och erhåller eu gemensam ny beteckning.
Förfarandet medför således besvär ej endast för den enskilde
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
utan även för lantmäterimyndigheter och domstolar. Ett sådant förfarande
drar också ut på tiden. Avvecklingen av marken från de nedlagda järnvägarna
kan därför enligt promemorian icke förväntas komma till stånd så
snart som är påkallat.
Angående tillvägagångssättet i trafiknedläggningsfrågor nämns i promemorian,
att beslut om trafiknedläggning på viss del av statens järnvägar
meddelas av Kungl. Maj :t, efter förslag av järnvägsstyrelsen. Denna
samråder i regel med en eller flera statliga myndigheter såsom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Kungl. Maj :t inhämtar
yttranden i ärendet från olika civila och militära myndigheter,
bland dem länsstyrelsen i länet efter vederbörandes hörande. De lokala
myndigheterna får därigenom tillfälle att framlägga sina synpunkter både
på själva trafiknedläggningsfrågan och på frågan om dispositionen av den
ledigblivna järnvägsmarken. I samband med beslut om trafiknedläggning
erhåller järnvägsstyrelsen i regel även medgivande att riva upp spåranläggningen.
I enlighet därmed brukar räls och sliprar avlägsnas, medan
själva järnvägsbanken vanligen lämnas orubbad. När det gäller avvecklingen
av järnvägsmarken brukar järnvägsstyrelsen ta kontakt med vederbörande
lantbruksnämnd för eventuell överlåtelse till nämnden av sådan
mark som kan erfordras för de intressen nämnden har att bevaka. Vanligtvis
kommer därvid i fråga obebyggd mark, som ej omfattas av byggnadslagens
bestämmelser. Kommer överlåtelse till stånd, underlättar detta
enligt järnvägsstyrelsens mening handläggningen av ifrågavarande försäljningsärenden
och torde även vara ägnat att på bästa sätt tillgodose olika
önskemål om järnvägsmarkens fördelning och användningssätt.
I promemorian erinras om att det av 1954 års fastighetsbildningskommitté
framlagda förslaget till ny fastighetsbildningslag (SOU 1963:68)
innefattar ett betydligt enklare och billigare förfarande än som nu är möjligt,
när det gäller att rättsligen förena mark från nedlagd järnväg med
angränsande fastigheter. Då det emellertid anses ovisst, när detta omfattande
förslag kan tänkas bli genomfört, och varje dröjsmål med enklare
regler är till betydande olägenhet, bör enligt promemorian särskilda bestämmelser
snarast genomföras. En reglering med denna begränsade räckvidd
skulle icke föregripa en ny fastighetsbildningslag eller menligt inverka
på dess genomförande. Att regleringen ej längre skulle behövas efter
införandet av en ny fastighetsbildningslag och sålunda endast få provisorisk
karaktär bör ej utgöra hinder, då den skulle bli till praktisk nytta under
ej så få år och kanske just under en tid då järnvägsnedläggningar synes
särskilt aktuella.
Vad beträffar formerna för en reglering erinras i promemorian om
att ett besläktat spörsmål tidigare lösts genom särskild lagstiftning, nämligen
i fråga om samfälld vägmark som ej längre erfordras till väg eller
för annat gemensamt ändamål. För att på ett enkelt sätt kunna rättsligen
9
Kanyl. Maj:ts proposition nr 102 år 1005
förena sådan vägraark med angränsande fastighet har tillskapats ett särskilt
institut, benämnt sammanföring, genom lagen den 18 april 1952 (nr
152) om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
in. m. Genom institutet sammanföring kan vägmärken rättsligen förenas
med angränsande fastighet utan att eljest erforderliga åtgärder för sammanläggning
av fastigheter behöver vidtagas. Någon överlåtelse av vägmärken
erfordras sålunda icke och ej heller krävs avstyckning i vanlig mening, lagfart
eller sammanläggning. Någon ändring i gällande fastighetsbeteckningar
sker ej heller. Efter sammanföringen är vägmärken fri från inteckningar
och andra gravationer, som dittills besvärat den. Dessa skall orubbade gälla
i återstoden av den besvärade egendomen, d. v. s. de fastigheter för vilka
vägmärken varit samfälld. Vägmärken skall i stället svara för de gravationer
som åvilar den fastighet med vilken sammanföring sker. Delägare i
vägmärken är berättigad till ersättning för sin andel, om han framställer
anspråk därpå. Fråga om sammanföring skall prövas vid lantmäteriförrättning.
Initiativ härtill kan tagas av ägaren till angränsande fastighet. Sammanföring
får ske endast i den mån lämpligare fastighetsindelning vinns
därigenom. Om denna förutsättning är för handen, kan den samfällda vägmärkens
ägare icke motsätta sig sammanföring. Förfarandet vid sammanföringsförrättning
är i flera avseenden enklare än vid förrättning enligt
jorddelningslagen. Gode män skall ej biträda och förrättningen skall ej
undergå fastställelse.
I promemorian anförs, att den tilltänkta lagstiftningen i väsentliga delar
torde böra få samma innehåll som nyssnämnda 1952 års lag. För att slippa
stifta en helt ny lag av nästan samma lydelse ifrågasätts, om icke nämnda
lag skulle kunna utvidgas till att omfatta även järnvägsmark. Efter närmare
prövning har dock i promemorian valts alternativet helt ny lag. Därigenom,
framhålls det, blir bestämmelserna mer lättlästa och överskådliga för dem
som enbart kommer att syssla med sammanföring av järnvägsmark. För
jämförelse har dock till promemorian fogats även ett utkast till lag angående
ändring i 1952 års lag. Det i promemorian förordade utkastet till ny
lag torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.
Remissyttrandena. Behovet av särskild lagstiftning i ämnet har i allmänhet
vitsordats av remissinstanserna, och den föreslagna lagstiftningen
har i sina huvuddrag så gott som genomgående tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge, anser det sålunda uppenbart,
att ett praktiskt behov föreligger av att kunna på etl enkelt sätt överföra
mark från nedlagd järnväg till annan fastighet, och menar, att förslaget
innebär eu ändamålsenlig lösning av problemet. Länsstyrelsen i Uppsala
län finner det synnerligen behövligt, att ett smidigt förfarande kommer till
stånd, när det gäller att sammanföra onyttig järnvägsmark med intilliggande
fastighet, och anser en tillfällig lösning av problemet i avhidan på eu ny
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
fastighetsbildningslag synnerligen påkallad. Ett enklare förfarande är i hög
grad välbefogat, framhåller även Uppsala länsförbund av RLF. Länsstyrelsen
i Kalmar län uttalar, att de i promemorian anförda synpunkterna i fråga
om behovet av en ny lag förtjänar att kraftigt understrykas. Länsstyrelsen
nämner bl. a., att en översiktlig bedömning av antalet försäljnings-,
avstycknings-, lagfarts- och sammanläggningsärenden vid den ändring i
fastighetsindelningen som blir en följd av t. ex. ölandsjärnvägens nedläggande
ger vid handen, att såväl domstols- som lantmäteriväsende kommer
att med nu användbara förfaringsmetoder tillföras en avsevärd arbetsbörda,
som medför ringa materiellt arbetsresultat men leder till allvarliga förseningar
av andra mera väsentliga ärenden. Lantbruksnämnden i länet, som
likaledes anser det angeläget att en lag med det föreslagna innehållet snarast
kommer till stånd, lämnar till belysning av förrättningskostnaderna enligt
nuvarande regler följande uppgifter. Genom avtal den 20 april 1964 med
järnvägsstyrelsen har nämnden för 23 040 kr. förvärvat banvalls- och bangårdsmarken
på Öland, utgörande omkring 198 ha fördelade på något mer
än 500 fastigheter. Värderingen av marken har gjorts efter schablonvärdena
1 öre per kvadratmeter för banvallsmark och 10 öre per kvadratmeter för
bangårdsmark. Distriktslantmätaren i Ölands distrikt har i samråd med
nämnden upprättat kalkyler över omfattningen av det arbete som enligt nu
gällande regler skulle krävas för avvecklingen av en del av marken. Kalkylerna
berör omkring 200 järnvägsfastigheter om tillhopa omkring 50 ha,
belägna norr om Borgholm. Resultatet har blivit, att avvecklingen skulle
komma att omfatta bl. a. 255 överlåtelser av hela fastigheter, avstyckade
områden eller styckningsfastigheter och lika många sammanläggningar, allt
till en kostnad av omkring 25 000 kr., d. v. s. i genomsnitt 500 kr. per ha. För
hela Öland skulle kostnaden uppgå till sammanlagt omkring 100 000 kr.
Enligt vad nämnden vidare anför kan fördelningen av marken enligt nuvarande
regler väntas kräva stor omgång och förhållandevis lång tid med hänsyn
bl. a. till att äganderättsförhållandena i fråga om angränsande fastigheter
kan vara oklara eller rätt ägare kan vara svåranträffbar eller en lämplig
köpare kan finna kostnaden för förvärvet onödigt stor. Lantmäteristyrelsen,
som framhåller det angelägna i att den allmänna revisionen av vår fastighetsbildningslagstiftning
ej onödigtvis fördröjs genom partiella reformer
eller särlagstiftning, tillstyrker den föreslagna provisoriska lagstiftningen
under förutsättning att den kan genomföras snabbt och ej menligt inverkar
på den allmänna revisionen.
Endast i några enstaka yttranden har behovet av den föreslagna lagstiftningen
ifrågasatts. Lantbruksnämnden i Kronobergs län anför —• till skillnad
från länsstyrelsen i länet — att sådana problem som föranleder behov
av särskild lagstiftning i avbidan på en ny fastighetsbildningslag hittills ej
uppstått i länet. Nämnden förklarar dock, att den med hänsyn till att förhållandena
kan vara annorlunda i andra län och kan ändras i det egna länet
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965
ej har något att erinra mot förslaget. En liknande ståndpunkt intar länsstyrelsen
i Malmöhus län. Den finner lagstiftningsfrågan knappast vara av sådan
betydelse att en lösning därav icke lämpligen skulle kunna anstå, tills
en reglering sker genom ny lagstiftning om fastighetsbildning, men vill inte
motsätta sig en speciell lagstiftning i ämnet. Direkt avstyrkande uttalar sig
däremot överlantmätaren i länet. Enligt hans mening är olikheterna mellar
samfälld vägmark och järnvägsmark så stora, bl. a. i fråga om äganderättsoch
inteckningsförhållandena samt värdet, att sammanföringsinstitutet ej
passar bra som förebild. Eftersom behov av ägoutbyte kan uppstå vid sammanföring
av järnvägsmark med angränsande fastighet och ägoutbytesförrättning
torde inrymma de åtgärder med fastighetsindelningen som kan
vidtagas vid sammanföringsförrättning, bör man enligt överlantmätaren i
stället kunna tillgripa ägoutbyte. Enbart sammanföring ger enligt hans mening
ej möjlighet till de förbättringar av arronderingen som aktualiseras,
t. ex. när järnvägen skurit snett över ett ägoskifte, vars delar sedermera ingått
i olika fastigheter.
Vad beträffar formen för en lagstiftning i ämnet har samtliga remissmyndigheter
utom överlantmätaren i Malmöhus län tillstyrkt eller lämnat
utan erinran eu reglering i överensstämmelse med 1952 års lag. Beträffande
valet mellan en helt ny lag och en utvidgning av 1952 års lag
har flertalet av de remissinstanser som uttalat sig därom förordat en helt
ny lag. En del är dock mera tveksamma i sistnämnda fråga. Lantmäteristyrelsen
anför, att man vid nämnda val bör i första hand beakta möjligheterna
att snabbt genomföra den provisoriska lagstiftningen. Även om skäl
kan anföras mot att ytterligare splittra fastighetsbildningslagstiftningen, anser
sig styrelsen därför böra godtaga, att alternativet särskild lag kommer i
fråga. Även det förhållandet att den föreslagna lagstiftningen kan förväntas
få kort varaktighet kan enligt styrelsen tala för detta alternativ. Överlantmätaren
i Kronobergs län menar, att om bestämmelserna varit avsedda att
få längre giltighetstid det avgjort varit att föredraga en enda lag, gemensam
för vägmark och järnvägsmark. Som de emellertid i likhet med 1952 års lag
torde komma att upphävas i samband med tillkomsten av en ny fastighetsbildningslag,
anser sig överlantmätaren kunna godtaga eu särskild lag för
järnvägsmark, under förutsättning dock att den nya fastighetsbildningslagen
ej dröjer alltför länge. Överlantmätaren i Västmanlands län understryker
fördelen av så få lagar som möjligt. Med hänsyn därtill och då det är
lagtekniskt möjligt att nå eu tillfredsställande lösning genom komplettering
och ändring av 1952 års lag samt det dessutom är fråga om en provisorisk
lagstiftning, är enligt hans mening naturligast att välja alternativet utvidgning
av nämnda lag. Även byggnadsnämnden i Växjö, vars yttrande åberopats
av drätselkammaren i släden, förordar, att de tilltänkta bestämmelserna
inarbetas i 1952 års lag. Sveriges lantmätareförening anför, att det för förrättningsmännens
tillämpning av den föreslagna lagstiftningen är utan betv
-
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
delse, om den inarbetas i gällande lag eller meddelas i form av särskild provisorisk
lag.
Departementschefen. Utvecklingen inom kommunikationsväsendet liar
medfört, att järnvägsdriften på åtskilliga sträckor blivit olönsam och därför
måst läggas ned. Genom denna utveckling, som pågår alltjämt, blir åtskilliga
markområden fria för annan användning. Från skilda synpunkter är det
angeläget, att denna mark snarast möjligt avvecklas genom överlåtelse för
andra ändamål. Det är av betydelse för staten att ej vidare stå som ägare
till helt onyttig mark och behöva svara för de med markinnehavet förenade
besvären. Men även för fastighetsägarna i järnvägens grannskap är det av
intresse att marken avyttras. Därigenom skapas möjligheter att undanröja
de hinder för rationellt jord- och skogsbruk som järnvägsf as tigheterna, ofta
med särskilt uppbyggda järnvägsbankar, utgör. Från allmän synpunkt måste
det också anses vara av betydelse, att marken kommer till ändamålsenlig
användning och på lämpligt sätt ingår i fastighetsindelningen.
Som framgår av promemorian och har understrukits i remissyttrandena
stöter en snabb avveckling av järnvägsmarken och en i samband därmed
rationell anordning av f as t i g h el s f ör h ä 11 a n d e n a på vissa svårigheter av rättslig
natur. Redan de nödvändiga förhandlingarna och ingående av avtal med
ägarna till angränsande fastigheter kan möta hinder eller dröjsmål av olika
skäl. I inånga fall krävs avstyckning. Ytterligare erfordras lagfart för den
nya ägaren och ej sällan sammanläggning med angränsande fastighet. Det
arbete och de kostnader som allt detta medför är så mycket mer olägliga
som marken i allmänhet är av helt ringa värde. En viss olägenhet ligger
även däri, att angränsande fastighet efter sammanläggning måste åsättas
ny fastighetsbeteckning.
Om problemets räckvidd vill jag nämna, att enligt vad jag har inhämtat
marken till icke mindre än omkring 133 mil av de före februari 1964 nedlagda
omkring 184 mil av statens järnvägslinjer ännu ej avvecklats. Till
en del förklaras detta av att trafiknedläggningarna huvudsakligen har ägt
rum under de senaste fem åren. Efter den 1 februari 1964 har Kungl. Maj :t
meddelat beslut om trafiknedläggning på ytterligare omkring 40 mil av
statens järnvägar. Mot bakgrunden av gjorda trafikutredningar kan trafiknedläggningar
väntas ske i stor utsträckning (jfr prop. 1963: 191). I fråga
om de enskilda järnvägarna är så gott som all mark från nedlagda linjer
avvecklad.
Beträffande kostnaderna för en avveckling av den onyttiga järnvägsmarken
enligt nuvarande regler är det av lantbruksnämnden i Kalmar län anförda
exemplet för Öland belysande. Enbart för ölandsjärnvägen har sålunda
kostnaderna beräknats till omkring 100 000 kr. för mark värderad till
drygt 23 000 kr.
Den i promemorian redovisade utredningen och remissbehandlingen ger
13
Knnt/l. Maj.-ts proposition nr 102 dr 1965
enligt min mening klart vid handen, att behov föreligger av ett enklare och
därmed billigare förfarande än som nu är möjligt för avveckling av sådan
järnvägsmark som blivit onyttig. Jag delar också uppfattningen, att en lösning
av problemet icke lämpligen bör anstå till dess ny fastighetsbildningslag
blivit genomförd. Särskild lagstiftning i ämnet bör komma till stånd nu.
Självfallet måste iakttagas, att en sådan lagstiftning inte föregriper en blivande
fastighetsbildningslag eller försvårar dess genomförande.
Det råder en sä gott som enhällig uppfattning om att en sådan lagstiftning
till innehållet bör utformas efter mönster av 1952 års lag om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. in. Institutet
sammanföring innebär, att marken uppgår i angränsande fastighet utan att
någon av de åtgärder som eljest krävs för markens överförande till sådan
fastighet behöver vidtagas, såsom överlåtelse, avstyckning, lagfart och sammanläggning.
Ej heller sker någon ändring i fastighetsbeteckningen för den
fastighet med vilken marken sammanförs. Förrättning för sammanföring
är dessutom i och för sig enklare än förrättning enligt jorddelningslagen och
även därför ägnad att nedbringa kostnaderna för markens avveckling. Som
framhölls vid tillkomsten av 1952 års lag uppfyller institutet sammanföring
kravet på enkelhet, samtidigt som rättssäkerhetskravet synes bli tillbörligen
beaktat. Av yttranden i detta ärende från såväl lantmäterihåll som andra
håll framgår, att erfarenheterna av 1952 års lag är goda.
Ett annat alternativ för en avveckling är som framhållits i något remissyttrande
att anlita ägoutbytesinstitutet. För att nå ett effektivt resultat denna
väg torde emellertid krävas vissa ändrade bestämmelser om ägoutbyte.
Det är enligt min mening ej lämpligt att nu företaga sådana ändringar och
därigenom föregripa pågående arbete på eu ny fastighetsbildningslag.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag, att en särskild reglering
efter mönster av 1952 års lag genomförs beträffande järnvägsmark. I
lagtekniskt hänseende anser jag, att man om möjligt bör undvika att ytterligare
splittra fastighetsbildningslagstiftningen genom en helt ny lag. De
nya bestämmelserna bör enligt min mening i stället inarbetas i 1952 års
lag
Frågan
om tillvägagångssättet vid avveckling av överflödig järnvägsmark
torde efter genomförandet av en ny lagstiftning komma i ett nytt läge, åtminstone
beträffande linjemarken. Anledning torde inte längre komma att
föreligga för järnvägsstyrelsen att som ibland skett överlåta marken till
lantbruksnämnderna för vidare avyttring, utan institutet sammanföring
kan naturligen direkt användas för markens avyttring. Eu annan sak är,
att lantbruksnämnderna vid sammanföringsförrättningar på samma sätt
som vid andra lantmäteriförrättningar kan behöva anlitas av förrättningsmannen
för samråd. Har lantbruksnämnden redan övertagit järnvägsmarken,
blir det nämndens sak att begära sammanföring enligt den nya lagstiftningen.
Kungl. Maj. is proposition nr 102 år 1965
14
Lagstiftningens omfattning
Promemorian. Det vid promemorian fogade förslaget uppställer väsentligen
fyra villkor för den nya lagstiftningens tillämplighet, nämligen ail fråga
är om mark, som nyttjats för järnväg men ej längre erfordras därför, emedan
trafiken nedlagts eller banlinjen erhållit ändrad sträckning, alt marken
är obebyggd, att den tillhör kronan samt att varken järnvägsmarken
eller angränsande del av den fastighet med vilken sammanföring skall äga
rum är belägen inom stadsplan eller byggnadsplan.
Angående det förstnämnda villkoret, att marken nyttjats för järnväg
men av angivna anledningar blivit obehövlig, anförs i promemorian
bl. a., att därmed åsyftats att ange det grundläggande kravet på markens
anknytning till järnväg men ej avsetts att utsäga något om äganderätten
till marken. Det är tillräckligt att marken nyttjats för järnväg. I detta uttryck
tas järnväg i betydelsen kommunikationsled, d. v. s. viss järnvägssträcka
oavsett längd och belägenhet.
Kravet, att marken blivit obehövlig antingen därför att trafiken på järnvägen
nedlagts eller därför att banlinjen fått ändrad sträckning, bör enligt
promemorian ej tas alltför bokstavligt. Lagens tillämpning synes ej behöva
hindras av att någon del av marken vid tiden för trafikens nedläggning
ej nyttjats för järnvägen utan legat oanvänd kanske sedan åtskilliga år tillbaka.
Markens obehövlighet för järnvägen torde nämligen kunna sägas bli
definitiv först med trafiknedläggningen. Mark som här kommer i fråga är
trämst s. k. sidotag och liknande områden, från vilka t. ex. fyllnadsmassor
tagits för anläggning och underhåll av banvallen.
Beträffande villkoret, att marken skall tillhöra staten, framhålls
i promemorian, att det främst är mark för statens järnvägar som kommer
i fråga för avveckling. När det gäller enskilda järnvägar anses kunna antagas,
att den mark som blivit obehövlig till följd av trafiknedläggning i storl
sett redan sålts eller avvecklats på annat sätt. Framtida trafiknedläggningar
kommer troligen att endast till mindre del gälla enskilda järnvägar.
Om ägaren till enskild järnväg efter trafiknedläggning förfar så som staten
ibland gör i fråga om sina järnvägar, d. v. s. överlåter järnvägsmarken
på lantbruksnämnden, blir dock enligt promemorian lagens krav, att marken
skall tillhöra kronan, uppfyllt och lagen sålunda tillämplig även i detta
fall. Att endast staten tillhörig mark kan bli föremål för sammanföring
är enligt promemorian av vikt från flera synpunkter. Det uppordnande av
fastighetsindelningen som en sammanföring närmast innebär är främst
betingat av ett allmänt intresse, och det är då naturligt att det sker i statens
regi. Med en regel, att initiativet till sammanföring skall tagas av järnvägsmarkens
ägare, kommer ett statligt organ att svara ej endast för initiativet
till sammanföring utan även för den utredning som skall föregå en ansökan
därom. En sådan ordning medför vidgade möjligheter att bedriva det för
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
riket i dess helhet rätt omfattande arbetet på ett ändamålsenligt sätt, så
att tillgängliga arbetskrafter lämpligt fördelas och kostnaderna nedbringas
i all den utsträckning det kan ske. Förfarandet är även ägnat att främja
en allsidig och. omdömesgill handläggning av ärendena på det betydelsefulla
utredningsstadiet. Om endast statens mark kan bli föremål för sainmanföring,
vinns också ökad säkerhet för att, om någon trots allt skulle
lida förfång genom förrättningen, han kan förväntas komma att hållas
skadeslös. Genom kravet, att marken skall tillhöra staten, förekommes
vidare enligt promemorian, att en enskild person som förvärvat obehövlig
järnvägsmark kan påtvinga ägare av angränsande fastighet marken, något
som lagen ej bör medgiva.
Föreskriften, att marken skall vara obebyg g d, bär enligt promemorian
nära samband med markens värde. Är marken bebyggd, har den vanligen
ett helt annat värde än obebyggd mark. Det föreslagna förfarandet bör
enligt promemorian komma till användning endast på mark med relativt
obetydligt värde. Behovet av enklare och mindre kostnadskrävande regler
anses i promemorian med hänsyn till markens värde ej heller vara detsamma
för bebyggd mark som för obebyggd.
Villkoret, att varken järnvägsmarken eller angränsande del av den fastighet
varmed sammanföring skall ske får vara belägen inom område under
stadsplan eller byggnadsplan, har enligt promemorian tillkommit
av skäl liknande dem som lett till villkoret att marken skall vara obebyggd.
Mark inom sådant område torde nämligen vara mera värdefull än
annan mark. Vid förrättning inom sådant område kan också enligt promemorian
mera komplicerade spörsmål antagas uppkomma, vilka ej lämpar
sig för det tämligen summariska förfarande som det här är fråga om.
Remissyttrandena. Villkoret, att det skall vara fråga om mark som nyttjats
för järnväg, har i allmänhet lämnats utan erinran i remissyttrandena.
Lantmäteristijrelsen anmärker dock, att lagen bör göras tilllämplig
ej endast på mark som verkligen nyttjats för järnväg utan även
pa mark som förvärvats till sidovägar för enskild trafik. I några yttranden
framförs vidare kritik mot att i promemorians utkast anges två särskilda anledningar
till att järnvägsmarken blivit onyttig, nämligen att trafiken nedlagts
eller att banlinjen erhållit ändrad sträckning. Att marken skall ha blivit onytlig
av endera av nu nämnda anledningar betraktas som eu onödig inskränkning.
Lantmäteristyrelsen framhåller sålunda, att det inte är ovanligt att till
järnväg hör vissa områden s. k. sidotag o. d. — som varken används eller
är erforderliga för järnvägen, trots alt denna är i drift. Sveriges Inntmätarcförening
anför likaledes, all det synes vara ett ej ovanligt förhållande, all
till järnväg hör områden som är belägna utanför det egentliga banområdet
och ligger oanvända av järnvägen eller till och med brukas tillsammans
med angränsande fastighet. Det väsentliga är, menar föreningen, alt marken
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1905
ej längre är behövlig för järnvägsändamål, ej anledningen till att så blivit
fallet. Liknande synpunkter anförs av Svenska kommunal-tekniska föreningen.
Även hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstyrelsen i Västmanlands
län vänder sig mot nämnda inskränkning. Överlantmätaren i
Kronobergs län påpekar, att begreppet järnväg ej är alldeles klart. Han
nämner, att inom länet i stor utsträckning förekommer spåranläggningar i
form av décauvillespår, stickspår och liknande till torvmossar och andra industrianläggningar,
och menar, att dessa ej torde omfattas av förslaget.
Även promemorians förslag, att lagen skall äga tillämpning enbart pa
mark som tillhör staten, har i allmänhet lämnats utan erinran i
remissyttrandena. I några yttranden görs dock invändning mot denna begränsning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser sålunda de i promemorian
anförda skälen för en begränsning till staten tillhörig mark ej
övertygande och framhåller, att de praktiska skälen för att kunna på ett
enkelt sätt sammanföra järnväg smark med angränsande fastighet är desamma,
vare sig marken tillhör staten eller är enskild. Att framtvinga en
överlåtelse till lantbruksnämnd för att lagen skall bli tillämplig synes enligt
hovrätten ej nödvändigt med hänsyn till den enskilda järnvägsmarkens
ringa omfattning. Lantbruksnämnden i Kronobergs län anför, att det inte
torde sakna betydelse att även järnvägsmark i enskild ägo kan sammanföras
med angränsande fastigheter. Till denna kategori synes enligt nämnden i
vissa fall böra hänföras industrispår och liknande anläggningar, som dragits
fram över mark tillhörig andra ägare än företaget. Överlantmätaren i Skaraborgs
län framhåller, att i åtskilliga fall kommun förvärvat den onödiga
järnvägsmarken helt eller till största delen och att även i sådana fall det
slutliga ordnandet bör kunna ske under förenklade former. Det synes
knappast motiverat att kommunen först skall behöva avyttra marken till
ett statligt organ, t. ex. lantbruksnämnden. Även Svenska järnvägsföreningen
anser den föreslagna lagen böra få tillämpning på mark för enskild järnväg.
Det allmänna intresse som i promemorian åberopas för ett uppordnande
av fastighetsindelningen gäller enligt föreningen lika väl i fråga om enskilda
järnvägar som för statens järnvägar. Med hänsyn till den utredning som
skall ske genom förrättningsmannens försorg saknas enligt föreningen anledning
antaga, att handläggningen skulle bli mindre allsidig och omdömesgill
i fråga om enskilda järnvägar än då det gäller statens järnvägar. Det
i promemorian anförda skälet, att om någon skulle lida förfång han kan
förväntas hållas skadeslös av staten, bemöts av föreningen med att lagförslaget
förutsätter att sammanföring ej får ske om förfång uppkommer.
Mot det i promemorian anförda skälet, att en enskild person ej bör få
möjlighet att påtvinga ägare av angränsande fastighet mark som han förvärvat,
anför föreningen, att det inte torde möta några svårigheter att ge
lagen sådan utformning att den blir tillämplig endast med avseende på
järnvägsföretagets ägare. Enligt Svenska kommunal-tekniska färeningen -
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1065
som anser det riktigt att en enskild person, som förvärvat järnvägsmark, ej
skall kunna framtvinga sammanföring — bör som villkor för sammanföring
stadgas, att marken tillhör staten, kommun eller det företag, t. ex. enskilt
järnvägsföretag eller spårvägsbolag, som tidigare svarat för trafiken. Föreningen
framhåller, att den föreslagna lagen är avsedd att vara tillämplig
även inom städer och samhällen och således kan komma att beröra mark,
som med hänsyn till läge, beskaffenhet och förhållanden i övrigt ej alls
är lämplig eller aktuell för lantbruks- eller skogsbruksändamål och därför
ej bör komma i fråga för förvärv av lantbruksnämnden. Även Sveriges lantbruksförbund
anser det önskvärt, att nedlagda banlinjer tillhöriga enskilda
järnvägar omfattas av lagen.
Det i promemorians utkast uppställda villkoret, att marken skall vara
obebyggd, har likaledes i allmänhet lämnats utan erinran i remissyttrandena.
I några yttranden anförs dock kritiska synpunkter. Lantmäteristgrelsen
framhåller sålunda, att en sammanföringsförrättning som regel
torde komma att omfatta en nedlagd järnväg i hela dess längd eller i visst
avsnitt och att det då kan medföra mindre ändamålsenliga resultat att utesluta
sådana delar av linjen som är bebyggda med stationsbyggnader, magasin
in. m. Visserligen kan järnvägens ägare vara angelägen att på vanligt
sätt avyttra bebyggd mark för att erhålla bästa möjliga pris, men denna
möjlighet förhindras ej, eftersom det står ägaren fritt att före sammanföringsförrättningen
träffa överenskommelse med köpare. Med tanke på de i
promemorian anförda betänkligheterna kan dock enligt styrelsen övervägas
att ej tillåta sammanföring av bebyggd mark mot mottagarens bestridande.
Även länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, om den föreslagna begränsningen
till obebyggd mark är nödvändig eller lämplig. Länsstyrelsen i
Malmöhus län åberopar av länsarkitekten i länet avgivet yttrande, enligt
vilket den föreslagna begränsningen till obebyggd mark i och för sig ej
föranleder erinran men enligt vilket sammanföringsinstitutet bör kunna
tillämpas på sådan mark inom bebyggd fastighet som ej nödvändigtvis erfordras
till lämplig tomtplats för byggnaden. Enligt Sveriges lantmätareförening
bör av skäl som anförts i promemorian sammanföring ej ske av mark
som är bebyggd, utan att överenskommelse träffats däroin. Att helt utesluta
möjligheten till sammanföring synes å andra sidan ej rationellt, eftersom
man t. ex. i fall då sammanföring sker med ett större egendomskomplex
skulle nödgas att omkring en enstaka byggnad tillskapa en restfastighel,
som ej är avsedd att användas som särskild fastighet.
Även promemorians förslag att sammanföring ej får ske inom stadsplan
eller by ggnadsplan har i flertalet remissyttranden lämnats
utan erinran. I åtskilliga yttranden framförs dock erinringar i denna del.
Enligt lantmäteristyrelsen medför en sådan begränsning samma olägenhet
vid avvecklingen av en nedlagd järnväg till hela dess längd eller i visst avsnitt
som den av styrelsen påtalade begränsningen till obebyggd mark. Be
2
Ilihant/ till riksdagens protokoll 19G.r>. 1 samt. Nr 102
18 Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1065
hovet av sammanföring synes visserligen enligt styrelsen icke vara lika
trängande inom område med stadsplan eller byggnadsplan med hänsyn till
fastighetsbildningslagstiftningens och byggnadslagstiftningens plangenomförande
medel. Något men synes emellertid ej knnna uppstå av att lagen är
tillämplig, eftersom vid förrättningen skall prövas, att sammanföringen ej
länder till olägenhet för mottagaren, och kravet att lämplig fastighetsindelning
vinns får anses innebära, att sammanföring ej får ske på sätt som
motverkar syftet med gällande plan enligt byggnadslagen. Länsstyrelsen i
Uppsala län biträder av överlantmätaren i länet framförda synpunkter, att
promemorian framhåller lagförslagets betydelse för jordbruket och skogsbruket
men ej tar tillräcklig hänsyn till att liknande fastighetsbildning
inom bebyggelseområden är i särskilt behov av ett enkelt och snabbt förrältningsförfarande.
Om sammanföring blev tillåten inom planlagda områden
i fall, då den förvaltande myndigheten och fastighetsägarna är överens
om sammanföringen, skulle enligt överlantmätaren stora vinster göras
i förhållande till det nu tillämpade förfarandet med försäljning, eventuell
avstyckning, lagfart och sammanläggning. Även länsstyrelsen i Kronobergs
län ifrågasätter, liksom överlantmätaren i länet, om tillräckliga skäl finns
för det nu ifrågavarande undantaget. Länsstyrelsen framhåller, att i den
mån järnvägsmark inom planområde ej lämpligen bör hänskjutas till förrättning
enligt den föreslagna lagen, det ju ligger i markens ägares hand
att överlåta marken i annan ordning. Överlantmätaren påpekar, att erfarenheterna
från tillämpningen av 1952 års lag om sammanföring av vägmark
inom planområdena är enbart goda och att markvärdefrågorna ej förorsakat
några komplikationer. Ej heller i det av drätselkammaren i Växjö
åberopade yttrandet av byggnadsnämnden i staden anses motiverat att undantaga
planområdena från lagens tillämpning. Behovet av enkla former
för förändringar i fastighetsindelningen anses lika trängande inom planområden
som inom de egentliga landsbygdsområdena. Länsstyrelsen i Västmanlands
län anser liksom överlantmätaren i länet, att mark inom stadsplan
ej bör bli föremål för sammanföring utan bör överlåtas till kommun
och avvecklas i normal ordning. Däremot bör mark inom byggnadsplan falla
inom den föreslagna lagens tillämpningsområde. Plangenomförandet skulle
därigenom kunna underlättas.. Enligt Sveriges lantmätareförening innebär
undantaget för stadsplan och byggnadsplan vass inkonsekvens, eftersom de
anförda skälen för undantaget synes gälla över huvud för område, inom
vilket tätbebyggelse uppkommit. Lagstiftningens tillämpning på område
inom stadsplan eller byggnadsplan behöver ej medföra några oförmånliga
rättsverkningar, om endast sådan sammanföring tillåts som främjar stadsplanens
eller byggnadsplanens genomförande. Föreningen finner dock ej
något för tillämpningen mera väsentligt vara att vinna genom en ändrad
avgränsning och vill därför ej yrka på någon ändring, om avgränsningen
av andra skäl skulle befinnas lämpligt avvägd.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år l!)6.r>
Länsstyrelsen i Malmöhus län vill liksom länsarkitekten i länet gå längre
i begränsning av lagens tillämpningsområde än promemorians utkast. Enligt
det av länsstyrelsen åberopade yttrandet av länsarkitekten anses det
sålunda väsentligt att sammanföring ej heller iar ske inom område med
fastställd eller antagen generalplan. En liknande ståndpunkt intar Svenska
kommunal-tekniska föreningen, som anför, att man kanske kan ifrågasätta
om lagen skall vara tillämplig inom områden med fastställd generalplan,
eftersom detta kan tänkas medföra att kommun blir skyldig »inlösa»
områden i en vidsträcktare omfattning än som följer av 21 § byggnadslagen.
Departementschefen. Beträffande den föreslagna lagstiftningens omfattning
görs i promemorians utkast vissa betydelsefulla begränsningar. Enligt
utkastet kan sålunda sammanföringsinstitutet tillämpas endast på mark,
som nyttjats för järnväg men blivit obehövlig för ändamålet antingen därför
att trafiken nedlagts eller därför att banlinjen erhållit ändrad sträckning.
Tillämpningen begränsas vidare till mark, som är obebyggd och som
tillhör staten. Slutligen får sammanföring ej avse sådan järnvägsmark
eller sådan del av angränsande fastighet som ligger inom stadsplan eller
byggnadsplan. Dessa begränsningar i den föreslagna lagens tillämpningsområde
har i det övervägande antalet remissyttranden lämnats utan erinran.
Av en del remissinstanser, bland dem lantmäteristyrelsen, har de emellertid
utsatts för kritik. De framförda invändningarna synes böra föranleda eu
viss utvidgning av den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde.
Jag vill till en början framhålla, att kravet att marken skall ha nyttjats
för järnväg icke torde böra upprätthållas. I samband med byggandet
av järnvägarna har ej sällan förekommit, att mark exproprierats eller eljest
förvärvats för anläggande av vägar, ofta parallellt med järnvägen, som ersättning
för utfartsvägar, vilka blivit avskurna av järnvägen. Sådana sidovägar
vilka använts endast för vägtrafik kan knappast sägas ha blivit nyttjade
för järnväg, ehuru de varit nödvändiga för järnvägens framdragande.
På likartat sätt förhåller det sig med mark, som i samband med järnvägens
anläggande förvärvats för dikesomläggningar. Sådan mark bör också kunna
bli föremål för sammanföring. Även annan mark, såsom s. k. sidotag,
vilka förvärvats för upplagsplatser eller för grus- eller sandhämtning, bör
omfattas av lagen. Även om sådana områden aldrig kommit att nyttjas för
järnvägen, t. ex. därför att behovet kunnat tillgodoses på annat sätt eller de
ursprungliga planerna eljest blivit ändrade, bör de omfattas av lagen. Delsamma
gäller också annan mark som väl förvärvats för järnväg men av
någon anledning ej tagits i anspråk för ändamålet.
Enligt promemorian är den föreslagna lagstiftningen vidare begränsad
till sådan mark som blivit obehövlig därför alt trafiken nedlagts eller järnvägen
fält annan sträckning. Anledningen till afl järnvägsmarken blivit
20
Kangl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
obehövlig torde emellertid, såsom påpekats i en del remissyttranden, ej
böra inverka på lagens tillämplighet. Även sådan mark som ej vidare behövs
för en i brnk varande järnväg, bör kunna bli föremål för sammanföring.
En sådan utvidgning torde få betydelse främst i fråga om sidotag
och liknande områden, vilkas användning upphört, fastän järnvägen alltjämt
är i drift.
I enlighet med det anförda förordar jag, att den nya lagstiftningen skall
omfatta mark, som exproprierats eller eljest förvärvats för järnväg men
icke vidare erfordras därför.
Det i promemorian uppställda kravet, att järnvägsmarken skall tillhöra
staten, utesluter från lagens tillämpning utom mark som härrör
från enskild järnväg främst sådan mark som kommun förvärvat från nedlagd,
staten tillhörig järnväg. Enligt promemorian har så gott som all mark
från nedlagda enskilda järnvägar redan avyttrats och det blir under den
närmaste tiden knappast fråga om ytterligare trafiknedläggningar av någon
omfattning på enskilda järnvägar. Vissa fördelar skulle emellertid vinnas,
om den föreslagna ordningen görs tillämplig även på enskilda järnvägar.
Några olägenheter av betydelse torde en sådan utsträckt tillämpning ej
medföra. Den har förordats från flera håll. Med hänsyn till den prövning
som i varje särskilt fall skall ske rörande en ifrågasatt sammanförings
lämplighet från fastighetsbildningssynpunkt och den utredning som skall
göras av förrättningsmannen torde för bedömningen av frågan om lagens
utvidgning till enskilda järnvägar någon större betydelse ej behöva tillmätas
det förberedelsearbete som kan väntas bli utfört av den ena eller den
andra sökanden. Större vikt synes böra fästas vid det förhållandet att enskilda
järnvägar om möjligt får åtnjuta samma förmåner som statens järnvägar
i fråga om tillgången till ett enkelt och billigt förfarande för avveckling
av obehövlig järnvägsmark. Jag vill därför förorda, att sammanföring
skall kunna ske även i fråga om mark från enskild järnväg. Som framhållits
under remissbehandlingen torde dock i denna del vara lämpligt att begränsa
den tilltänkta lagens tillämpning till fall då marken ägs av vederbörande
järnvägsföretag eller, liksom i fråga om mark från statens järnvägar, av
kommun.
Promemorians krav, att järnvägsmarken skall vara obebyggd för att
sammanföring skall få ske, har mött erinringar från flera håll. Kravet torde
väl ej medföra några större olägenheter, eftersom sammanföring av bebyggd
järnvägsmark, åtminstone sådan på vilken någon mera värdefull
byggnad finns uppförd, endast sällan torde bli aktuell. Det torde vara fördelaktigare
för ägaren att i sådana fall avyttra marken i annan ordning.
Einns endast en mindre byggnad på marken, t. ex. ett skjul eller annan
obetydlig byggnad, kan dock sammanföringsinstitutet lämpa sig väl för avvecklingen.
Som framhållits under remissbehandlingen skulle vissa olägen
-
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
heter uppkomma, om sammanföring ej kan ske i sådana fall enbart därför
att marken är bebyggd, eller om för sammanföring skulle krävas, att byggnaden
undanskaffas. Det synes därför vara att gå för långt att för sammantöring
uppställda villkoret, att marken skall vara obebyggd. Som villkor
för sammanföring av bebyggd mark synes dock böra gälla, att ägaren
av den fastighet med vilken sammanföring är avsedd att äga rum medger
åtgärden. I fråga om järnvägsmark, på vilken finns byggnad som tillhör
annan än markens ägare, bör även beaktas den rätt till marken som tillkommer
byggnadens ägare. Till frågan om sådana och andra särskilda
rättigheters ställning vid sammanföring återkommer jag i det följande.
Även det undantag från lagens tillämpningsområde som i promemorian
gjorts beträffande område med stadsplan och byggnadsplan
har mött invändningar från flera håll. Som framhållits av lantmäteristyrelsen
kan det medföra olägenheter vid exempelvis en sammanföringsförrättning,
som omfattar en nedlagd järnväg i hela dess längd eller i visst avsnitt,
att under alla förhållanden behöva utesluta sådana delar av banlinjen
som sträcker sig genom område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.
Behovet av ett enkelt förfarande kan göra sig starkt gällande
även inom sådana områden. Jag vill därför förorda, att den tilltänkta lagstiftningen
görs tillämplig även beträffande område inom stadsplan och
byggnadsplan. Därigenom erhålls också principiell överensstämmelse med
1952 års lag. Mot en sådan utsträckt tillämpning kan åberopas, att ägare
till angränsande fastighet kan bli pliktig mottaga mark till jämförelsevis
högt värde. För att förebygga olägenhet i detta avseende vill jag föreslå,
att sammanföring beträffande område inom stadsplan eller byggnadsplan
skall, liksom i fråga om bebyggd mark, få äga rum endast efter medgivande
av ägaren till angränsande fastighet.
Det av ett par remissinstanser framförda önskemålet om undantag för
lagens tillämpning inom generalplan kan jag med nu angivna ståndpunkt
inte biträda.
Lagstiftningens verkan beträffande särskilda rättigheter
En fråga som påkallar särskild uppmärksamhet vid sammanföring biverkningarna
av sammanföringen beträffande särskilda rättigheter, som besvärar
den med sammanföringen avsedda marken. Frågan behandlades ingående
vid tillkomsten av 1952 års lag om sammanföring av vägmark. Till
grund för det till lagrådet remitterade lagförslaget låg ett av fastighetsbildningssakkunniga
upprättat förslag i ämnet. Enligt detta gällde som allmän
förutsättning för sammanföring, att vägmärken blivit onyttig för såväl av
-
22 Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
sett ändamål som annan gemensam användning. En annan bestämmelse
innehöll, att om någon menade att vägmärken ej kunde anses onyttig för
gemensam användning och att sammanföring därför ej borde äga rum, yrkande
därom skulle framställas senast vid första sammanträdet. Vidare
skulle vägmärken efter sammanföringen anses ingå i den eller de fastigheter
varmed den sammanförts och vara fri från ansvar för inteckning, besvär
eller last som tidigare åvilat den. I stället skulle marken svara för samma
inteckning, besvär eller last som den eller de fastigheter varmed den sammanförts.
I anslutning härtill anförde de sakkunniga, att förslaget sålunda
innebar, att eventuellt befintliga servitut upphörde att gälla i den mån de
avsåg sammanförd vägmark. Var samfälld vägmark belastad av servitut,
innebärande exempelvis rätt till väg eller rätt att framdraga och hålla ledning
på vägmärken, måste emellertid enligt de sakkunniga detta förhållande
betraktas som ett uttryck för att behov av gemensam användning av marken
kunde föreligga och medföra, att förrättningsmannen ägnade denna
fråga särskild uppmärksamhet. Vidare anförde de sakkunniga i anslutning
till regeln, att marken skulle övergå fri från all rätt som tidigare besvärat
den, att den värdeminskning som en fastighet undergick genom sammanföring
av vägmark vari den hade del måste anses helt sakna betydelse för den
säkerhet som tillkom innehavare av penninginteckning i fastigheten. Däremot
kunde sammanföringen ha stor betydelse för den som innehade servitutsrätt
beträffande vägmärken, vare sig servitutet utgjorde jorddelningsservitut,
blivit intecknat eller grundade sig på en icke intecknad upplåtelse.
Detta förhållande måste noggrant beaktas vid prövning av frågan, huruvida
vägmärken kunde anses onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam
användning.
I det till lagrådet remitterade förslaget upptogs i anslutning till de sakkunnigas
förslag som förutsättning för sammanföring, att vägmärken ej
erfordrades för tillgodoseende vare sig av behov av väg eller av annat för
delägarna i vägmärken gemensamt behov eller också att avsett behov blev
tillgodosett utan att vägmärken bibehölls som samfälld. I övrigt innehöll
det remitterade förslaget den bestämmelsen beträffande särskilda rättigheter
att vägmärken, sedan beslut om sammanföring vunnit laga kraft, ingick
i den eller de fastigheter varmed den sammanförts fri från all rätt som
dittills besvärat den, och att sådan rätt skulle orubbad gälla i återstoden av
besvärad egendom. Förslaget utsattes för kritik av lagrådet, vilket i första
hand uppmärksammade servitutshavares rätt. Regeln, att servitut skulle
komma att upphöra beträffande vägmärken, föranledde ej någon invändning,
såvitt servitutet redan tidigare var onyttigt eller det eljest var utan
egentlig betydelse för servitutshavaren att marken undantogs från servitutets
utövning. Däremot mötte enligt lagrådet betänkligheter mot att tillåta
ett sådant ingrepp i servitutshavares rätt, om förfång därigenom tillskynda
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
des honom och han ej samtyckte till åtgärden. Detta kunde framför allt inträffa
i sådana fall då servitutets begagnande var lokaliserat just till den
ifrågavarande marken, såsom vid servitut innebärande rätt att använda marken
till utfartsväg för viss fastighet eller att hålla en kraft- eller avloppsledning
på området eller att där hämta vatten. Ett sådant förhållande skulle
enligt de sakkunnigas förslag betraktas som uttryck för att behov av gemensam
användning av marken kunde föreligga och medföra att förrättningsmannen
ägnade denna fråga särskild uppmärksamhet. Enligt lagrådets mening
förutsatte detta emellertid en så extensiv tolkning av bestämmelsen att
den knappast var försvarlig. Det kunde t. ex. inte gärna betraktas som en
omständighet, som gjorde marken erforderlig för ett delägarnas gemensamma
behov, att därå fanns väg- eller dikesservitut till förmån för hemman
i annat skifteslag, eller att det fanns ett till förmån för en främmande fastighet
gällande servitut att hålla kraftledning på marken. Att sammanföring,
som skulle lända till förfång för innehavare av servitut, inte fick genomföras
utan dennes samtycke syntes lagrådet dessutom vara en så betydelsefull
grundsats, att den borde komma till klart uttryck i lagtexten.
Lagrådet tog också upp frågan, om inte den rätt som tillkom andra rättsägare
än servitutshavare borde beaktas. Så hade, påpekade lagrådet, skett i
den då gällande lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande.
Där stadgades huvudsakligen, att ansökning om fridlysning av visst
område ej fick beviljas mot bestridande av någon, som visade sannolika skäl
att han på den fastighet vartill området hörde ägde nyttjanderätt, servitutsrätt
eller annan dylik rätt, som uppkommit före ansökningens ingivande
och genom fridlysningsåtgärden skulle lida intrång, såvida inte detta intrång
var att anse som oväsentligt. Lagrådet uppmärksammade särskilt den rätt
som en nyttjanderättshavare kunde äga till marken. Lagrådet ansåg emellertid,
att man var befogad antaga att det allenast undantagsvis kunde inträffa,
att en sammanföringsförrättning kom att medföra förfång för annan
rättsägare än servitutshavare. Och beträffande sådana undantagsfall kunde
man utgå från att merendels behov av området för gemensam användning
kunde anses föreligga, varvid hinder mot sammanföringen mötte i bestämmelsen,
att vägmark fick sammanföras endast om behov av marken ej förelåg
vare sig till väg eller för annat gemensamt ändamål. Dessutom var att
märka, att vid lantmäteriförrättning i allmänhet som regel gällde att —
utom jordägare och vissa med dem jämställda besittningshavare — endast
servitutshavare var att betrakta som sakägare. Nyttjanderättshavares rätt
tillgodosågs i viss mån på annat sätt. Lagrådet erinrade här om bestämmelsen
angående arrende i 2 kap. 27 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom,
att om den upplåtna fastighetens ägor till omfång eller läge genom lantmäteriförrättning
ändras så, att avkomsten och nyttan därav förringas för arrendatorn,
denne äger rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften och under
vissa betingelser är berättigad att uppsäga avtalet. Eftersom denna regel
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
fick anses vara uttryck för en allmän princip, torde den analogivis vara
tillämplig även på andra nyttjanderättsavtal. Vid dessa förhållanden ansåg
lagrådet, att särskilt skydd ej erfordrades för andra rättsägare än servitutshavare.
I enlighet med lagrådets förslag intogs i lagen en uttrycklig bestämmelse
till skydd för servitutshavare. Den upptogs som ett andra stycke i 4 § i 1952
års lag och innehåller, att om vägmärken besväras av servitut, sammanföring
ej får äga rum, utan att innehavaren av servitutet lämnar medgivande
därtill eller det är uppenbart, att sammanföringen icke kan lända till förfång
för den fastighet till vars förmån servitutet gäller. Vidare innehåller
1952 års lag i 17 § första stycket regeln, att då beslut om sammanföring
vunnit laga kraft, vägmärken ingår i den eller de fastigheter, varmed den
sammanförts, fri från all rätt som dittills besvärat den, samt att sådan rätt
skall orubbad gälla i återstoden av den besvärade egendomen.
Promemorian. I promemorian har i fråga om rättighetshavarnas ställning
valts en annan lösning än i 1952 års lag. Detta sammanhänger med att
järnvägsmark till skillnad från samfälld vägmark vanligen består av ett
antal särskilda fastigheter, som vid sammanföring helt försvinner. Etter
förrättningen finns normalt ej någon återstod av fastigheten som kan uppbära
inteckningen eller den särskilda rättigheten. Om dessa skall bestå, måste
de tvärtemot vad som gäller i fråga om samfälld vägmark alltjämt häfta
vid järnvägsmarken och följaktligen, om sammanföring sker, komma att
belasta den eller de fastigheter varmed järnvägsmarken sammanförts.
Järnvägsmarken kan enligt promemorian alltså ej förklaras fri från all rätt
som dittills besvärat den, utan andra regler krävs. I princip skulle dessa
gå ut på att den rätt för vilken järnvägsmarken häftar skulle besvära den
fastighet varmed sammanföring sker. Avser rätten emellertid en penninginteckning
eller över huvud fullgörandet av en betalningsförpliktelse och
liknande, kan nämnda fastighet icke förklaras skola svara därför utan att
samtidigt mer eller mindre vidlyftiga regler införs om företrädesordningen
mellan olika rättsägare och om eventuell kompensation till ägaren av fastigheten.
Lagstiftningen bör emellertid enligt promemorian inte kompliceras
med dylika regler, helst som ett sådant fall som det anförda måste antagas
bli synnerligen sällsynt. I stället bör som en förutsättning lör sammanföring
uppställas, att järnvägsmarken ej är besvärad av rätt som nu
angivits. Skulle ett sådant fall som det berörda inträffa, måste alltså inteckningen
eller den rätt varom eljest är fråga först avlösas. Angående särskilda
rättigheter anförs i promemorian, att de torde vara till så ringa men
för den fastighet varmed järnvägsmarken sammanförs att de kan förklaras
skola besvära denna fastighet. År rättigheten intecknad, uppkommer
emellertid samma behov av regler om företrädesordningen mellan olika
rättsägare som beträffande penninginteckningar. Sammanföring av mark,
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1065
som besväras av intecknad särskild rättighet, torde därför lika litet böra få
ske som sammanföring av mark, som häftar för penninginteckning. Bestämmelse
om hinder mot sammanföring när järnvägsmarken häftar för
fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller besväras av särskild
rättighet, till säkerhet varför inteckning beviljats, har upptagits i 4 §
tredje stycket i utkastet.
Bland särskilda rättigheter som belastar järnvägsmark uppmärksammas
i promemorian särskilt rätten för televerket att ha ledning för teletrafik
framdragen över marken eller nedlagd i jorden. Såvitt angår statens järnvägar
grundar sig denna rätt på en allmän upplåtelse av järnvägsstyrelsen
till telestyrelsen utan några särskilda bestämmelser om exempelvis varaktigheten
av upplåtelsen. Vid försäljning av obehövlig järnvägsmark har televerket
brukat förbehållas rätt att tills vidare utan kostnad bibehålla exempelvis
befintliga stolplinjer över det försålda området. Därjämte har televerket
tillförsäkrats befogenhet att låta inteckna rättigheten, en befogenhet
som verket dock regelmässigt ej utnyttjat. I stället för sådant förbehåll
måste enligt promemorian vid sammanföring av marken träffas annan
anordning till bevarande av televerkets rätt. Eftersom rättigheten ej tillförsäkrats
televerket för bestämd tid, måste även rättighetens bestånd förstärkas
i fråga om varaktigheten för att hindra uppsägning,. De krav som
sålunda föreligger har enligt promemorian ansetts kunna tillgodoses genom
föreskrift, att televerket efter sammanföringen äger behålla ledningen på
samma villkor som förut, så länge verket har behov därav (16 § andra
stycket i utkastet).
1 fråga om andra särskilda rättigheter anförs i promemorian, att särskilt
i närheten av stationsområden och där järnväg korsar väg järnvägsmarken
ofta besväras av rättigheter av olika slag. De vanligaste avser nyttjande av
väg, brunn samt ledningar för skilda ändamål, framför allt för vatten, avlopp
och elektrisk kraft. Med hänsyn bl. a. till den på vissa platser ganska
omfattande förekomsten av rättigheter och svårigheten att överblicka konsekvenserna
av att rättigheterna ej får fortbestå samt till det sannolikt obetydliga
men, som rättigheternas bevarande skulle föranleda för den eller
de fastigheter varmed järnvägsmarken skall sammanföras, har det enligt
promemorian synts riktigast att i olikhet med vad förhållandet är i 1952
års lag meddela bestämmelser om rättigheternas bestånd. Föreskrift har
därför upptagits i 16 § andra stycket i utkastet om att dessa rättigheter
skall bibehållas orubbade.
Remissyttrandena. Endast ett fåtal remissinstanser har behandlat frågan
om rättigheternas ställning vid sammanföring. I det stora flertalet remissyttranden
lämnas de föreslagna bestämmelserna utan erinran. Göta hovrätt
anför bl. a., att det bör övervägas, om inte vid sammanföring av järnvägsmark
med flera fastigheter förrättningsmannen skall äga förordna att rättighet,
som skall bestå efter sammanföringen men som berör endast viss
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
del av järnvägsmarken, skall besvära endast fastighet med vilken den berörda
marken sammanförs. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser rörande
televerkets rätt, att rätten att behålla ledningen bör förbehållas kronan
och att detta bör ske genom att förrättningsmannen efter utredning i
förrättningsprotokollet meddelar beslut om förbehållet. En sådan ordning
synes hovrätten mera tilltalande med hänsyn till att kronan bör erhålla sakrättsligt
skvdd gentemot den som vid frivillig eller exekutiv försäljning förvärvar
den fasta egendomen. I fråga om andra rättigheter uttalar hovrätten
bl. a., att endast en förklaring i lagen att rättigheten skall bestå orubbad
kan utgöra ett för svagt skydd, då den icke därigenom blir under alla förhållanden
gällande mot envar. Hovrätten föreslår, att åt förrättningsmannen
ges möjlighet att, då så med hänsyn till rättighetens särskilda betydelse
prövas erforderligt, förbehålla rättigheten. Ett sådant i utlåtandet över
sammanföringen antecknat förbehåll skulle medföra, att rättigheten bereddes
samma skydd gentemot tredje man som hovrätten föreslagit beträffande
televerkets ledningar. Telestyrelsen anser det vara angeläget, att pa
lämpligt sätt föreskrift tillskapas om rätt för televerkets personal att för
underhålls- och reparationsarbeten äga tillträde till sina här ifrågavarande
ledningar, överlantmätaren i Uppsala län framhåller som mycket viktigt,
att omfattningen och arten av de rättigheter som skall besvära den eller de
fastigheter varmed järnvägsmarken sammanförts är klarlagda vid sammanföringsförrättningen,
eftersom utnyttjandet av rättigheterna kommer att
påverka värdet av järnvägsmarken och även möjligheterna för den blivande
ägaren att nyttja marken.. Svenska kommunal-tekniska föreningen erinrar
om att de fastigheter från vilka de i järnvägsfastigheten ingående områdena
härrör kan ha varit besvärade av olika särskilda rättigheter och att
det icke alltid torde varit fullt klart vad som hänt med dessa särskilda rättigheter
vid den sammanföring av de olika fastigheterna till en järnvägssladsäga,
som ägt rum vid fastighetsregistrets uppläggande och förande.
Anledning finns enligt föreningen att särskilt beakta detta förhållande.
Sveriges lantbruksförbund önskar, att det i lagtexten bl. a. för undvikande
av tolkningssvårigheter på lämpligt sätt klarläggs, huruvida järnvägsmark,
som är belastad av s. k. privilegierat servitut, får bil föremål för sammauföring.
Lantmäteristyrelsen behandlar de föreslagna bestämmelserna ingående
och anför följande.
Fastighetsbildningsåtgärder får ofta för därav berörda fastigheter konsekvenser
ur inskrivningssynpunkt och beträffande belastningar av olika slag,
för vilka fastigheterna häftar eller av vilka de besväras. Dessa konsekvenser
är till sin karaktär och omfattning beroende både av fastighetsbildningsåtgärdens
och belastningens art. Omreglerande fastighetsbildningsåtgärd
— från delning och sammanläggning av fastigheter kan i nu förevarande
sammanhang bortses — innebär att ett eller flera markområden, ingående
i viss fastighet, mot vederlag eller ersättning i pengar överflyttas till
annan fastighet som oberoende därav behåller sin fastighetsregisterbeteck
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
ning och sina i fastighetsboken införda inskrivningar. Dessa inskrivningar
gäller därefter i fastigheten med den förändrade omfattning och belägenhet
fastigheten erhållit genom fastighetsbildningsåtgärden. Samtidigt upphör
samtliga inskrivningar i den avstående fastigheten att gälla i den mark som
överförts till annan fastighet. Något system för överflyttning av inteckningsbelastning
i sådant fall genom åtgärd enligt fastighetsbildningslagstiftningen
finns icke och torde ej heller böra införas. I sakens natur ligger
att, då inskrivning ej längre äger giltighet beträffande visst markområde
som på angivet sätt överflyttats från fastighet till annan, även den
grundläggande rättigheten har upphört att gälla i området.
Vad nu sagts om konsekvenserna av omreglerande fastighetsbildning beträffande
rättighet som grundar sig på privat rättshandling och blivit föremål
för inskrivning i därav berörd fastighet torde äga tillämpning jämväl
på sådan rättighet som ej inskrivits.
Rättighet, som tillkommit genom fastighetsbildning (s. k. jorddelningsservitut),
annan förrättning eller domstols beslut, reagerar däremot på annat
sätt i de fall rättigheten blivit lokaliserad till viss plats på marken. Sådan
rättighet torde normalt belasta samma område som tidigare även om
området genom fastighetsbildning överflyttats till annan fastighet.
Med hänsyn till de konsekvenser omreglerande fastighetsbildning sålunda
kan ha på beståndet av särskild rättighet har i fastighetsbildningslagstiftningen
intagits bestämmelser som — utan att hindra ur allmän synpunkt angelägna
ändringar i fastighetsindelningen — i tillbörlig mån är avsedda att
skydda tredjemansintressen.
De ur allmän synpunkt angelägna fastighetsbildningsåtgärderna, vilka
kan vidtagas även utan medgivande av ägare till därav berörd fastighet, kan
i princip alltid genomföras utan hinder av förefintliga tredjemansintressen.
Därvid lämnas gottgörelse åt de rättighetsinnehavare, som kan få ersättning,
vid fördelning av det mot fastighetens värdeminskning svarande likvidbeloppet
efter nedsättning hos länsstyrelsen på i huvudsak samma sätt som
kan ske med expropriationsersättning (lösenbelopp och ersättning för intrång
på restfastighet). Detta gäller i första hand innehavare av fordringsrätter.
Servitutshavare kan få sin rätt beaktad genom de åtgärder som kan
vidtagas enligt fastighetsbildningslagstiftningen (upphävande, flyttning
in. in.). Nyttjanderättshavares rätt är avsedd att bli tillgodosedd genom
särskilda bestämmelser härom i nyttjanderättslagstiftningen.
Fastighetsbildningsåtgärd, som för genomförande förutsätter avtal därom
mellan berörda sakägare, är däremot enligt gällande rätt beroende av att
rättighetsinnehavare av olika slag lämnar sitt medgivande till åtgärden eller
av att oskadlighetsprövning sker (se t. ex. 8 kap. 4 § andra stycket jorddelningslagen).
Detta gäller såväl innehavare av intecknade rättigheter som
eljest innehavare av fordran och rättigheter, som tillkommit vid förrättning
eller genom domstols beslut i den mån de påverkas av åtgärden. Enligt lagrådsuttalande
är bestämmelser av detta slag ej tillämpliga på ointecknade
servitut och nyttjanderätter.
Vid tillskapande av ny lagstiftning inom den nuvarande fastighetsbildningslagstiftningens
ram synes det vara angeläget att bestämmelserna inte
bygger på principer i allmängiltiga frågor som strider mot gällande rätt och
som kan försvåra en allmän revision av hela lagstiftningen. Enligt styrelsens
mening kan så i viss utsträckning vara fallet med den nu föreslagna regleringen
av hänsynstagandet till tredjemansintresset. Denna reglering är intagen
i 4 K tredje stycket och 16 § andra stycket i lagutkastet.
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 är 1965
Enär den föreslagna lagen innehåller den nyheten i förhållande till gällande
rätt att all till fastighet hörande mark skall kunna överföras till annan fastighet,
synes det vara välbetänkt att, som föreslagits i avvaktan på en allmän
lagrevision, begränsa möjligheten till överföring med hänsyn till tredjemansintresset.
Då dessutom den föreslagna lagen ej ger kompetens att reglera
servitutsfrågor till skydd för servitutshavares intressen, synes de föreslagna
bestämmelserna i 4 § vara i stort sett lämpliga. Dock synes det vara
erforderligt med ett klart uttalande i vad mån ointecknade fordrings- och
avkomsträtter skall inrymmas i regleringen.
Beträffande 16 § andra stycket finner styrelsen det däremot angeläget med
ett ytterligare övervägande av frågan om bär avsedd sammanföringsförrättnings
rättsverkningar såvitt angår särskilda rättigheter. Självfallet torde
vara att rättighet av här avsett slag, som belastar järnvägsmark, utan undantag
är lokaliserad till visst område och att anledning saknas förmoda att
rättighetsinnehavaren skulle ha något intresse av en förflyttning av rättigheten
till annat område. Med hänsyn härtill torde det vara utan betydelse
för bedömning av detta spörsmål huruvida del av fastighet eller fastighet i
sin helhet överföres till annan fastighet. Samma problem möter ständigt i
fastighetsbildningsverksamheten då område av fastighet, vilken tagits i anspråk
för särskild rättighet, genom laga skifte eller ägoutbyte överflyttas till
annan lastighet. En särreglering av denna fråga, som sålunda är av allmängiltig
natur, torde icke böra ske. Än mindre synes det vara lämpligt att, som
skett, åt detta spörsmål ge en lösning som inte har någon motsvarighet i
gällande rätt och som ej heller torde vara av beskaffenhet att allmängiltigt
böra införas vid revision av lagstiftningen.
I praktiken torde ointecknade privata rättigheter till förmån för enskilda
inte annat än undantagsvis förekomma i järnvägsmark, som enligt den föreslagna
lagen kan sammanföras. Televerkets ledningar finns i stor utsträckning
i alla delar av landet. Rättigheterna har icke vållat några problem vid
ändringar i fastighetsindelningen. Ledningarna brukar godtagas av fastighetsägarna
och det anses naturligt att utan särskild lagföreskrift därom eu
sådan rättighet får kvarstå efter laga skifte eller ägoutbyte, Jfr eu i promemorian
lämnad upplysning att televerket efter försäljningen av järnvägsmark
regelmässigt icke utnyttjat därvid lämnade inteckningsmedgivanden.
Skulle i framtiden en särskild lagreglering av detta spörsmål visa sig erforderlig
synes den böra ges ett allmängiltigt innehåll och ej placeras i en lag
med den speciella karaktär varom här är fråga.
Departementschefen. Sammanföringsinstitutet innebär i princip detsamma
som andra omreglerande fastighetsbildningsåtgärder, genom vilka ett
eller flera markområden, som hör till viss fastighet, mot vederlag i jord
eller pengar överflyttas till annan fastighet. Fastigheterna på ömse sidor
behåller sina fastighetsbeteckningar och sina i fastighetsboken införda inskrivningar.
Frånsett s. k. jorddelningsservitut medför marköverflyttningen
ej någon överföring från den ena fastigheten till den andra av fordringsinteckning
eller annan sakrätt. Denna princip bör enligt min mening upprätthållas
även i fråga om sammanföring enligt nu förevarande lagförslag.
Jag anser därför i överensstämmelse med vad lantmäteristyrelsen anfört,
att sammanföring av järnvägsmark ej hör medföra någon överflyttning av
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965
rättigheter från den fastighet i vilken järnvägsmarken ingått till den fastighet
med vilken sammanföring sker. I enlighet härmed förordar jag för järnvägsmarken
samma regel som för vägmärken, nämligen att när beslut om
sammanföring vunnit laga kraft, järnvägsmarken ingår i den eller de fastigheter
varmed den sammanförts fri från all rätt som dittills besvärat den.
Denna regel kräver, att vid sammanföringsförrättning uppmärksamhet
ägnas åt frågan, huruvida fordringsinteckningar eller andra rättigheter besvärar
den järnvägsmark som omfattas av förrättningen och i vilken utsträckning
innehavare av sådana rättigheter bör skyddas mot skada genom
sammanför ingen.
I överensstämmelse med vad som enligt 1952 års lag nu gäller beträffande
vägmark bör sammanföring av järnvägsmark, som skulle lända till förfång
för innehavare av servitut, ej få genomföras utan dennes samtycke.
Vad angår innehavare av fordringsinteckningar och andra rättigheter är
tydligen skälen för att beakta deras rätt starkare vid sammanföring av
järnvägsmark än när det gäller sammanföring av samfälld vägmark, eftersom
sammanföringen här kan komma att omfatta större delen av eller
hel fastighets ägovälde. Därtill kommer, att med hänsyn till ändamålet
med den föreslagna lagstiftningen och till att initiativrätten tillkommer endast
järnvägsmarkens ägare, sammanföring av järnvägsmark blir att väsentligen
jämställa med frivillig överlåtelse. En regel till skydd för innehavare
av fordringsinteckningar och andra rättigheter, som besvärar järnvägsmarken,
synes därför böra införas. I den mån särskilda rättigheter besvärar
järnvägsmark, torde de i stor utsträckning ej vara säkerställda genom inteckning.
Regeln synes därför liksom i fråga om servitut böra gälla även
när inteckning för rättigheten ej meddelats. Frånsett servitut innebär en
sådan regel ett längre gående skydd för rättigheter än som eljest gäller
inom fastighetsbildningslagstiftningen. Den torde emellertid inom den speciella
lagstiftning som det nu är fråga om ej behöva möta avgörande principiella
betänkligheter. En ordning enligt vad j ag nu sagt kan antagas i allmänhet
medföra, att ägaren av järnvägsmarken träffar frivillig uppgörelse
med rättighetshavaren om avlösning av rättigheten eller att överenskommelse
om rättighetens fortbestånd träffas med ägaren till den fastighet med
vilken sammanföring skall äga rum.
I enlighet med det sagda förordar jag en bestämmelse av innehåll att, om
järnvägsmarken på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller
om den besväras av annan rättighet, sammanföring ej får äga rum utan att
innehavaren av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande därtill
eller del är uppenbart, att sammanföringen ej kan lända honom till förfång.
Inom justitiedepartementet har på grundval av de överväganden för vilka
jag nu redogjort upprättats förslag till lag angående, ändring i lagen den
18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark med av
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965
gränsande fastighet in. in. och till lag angående säkerhet för ersättning enligt
samma lag. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga 1. Beträffande den närmare innebörden av lagförslagen
får jag anföra följande.
Specialmotivering
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.
1 §•
Den utvidgning av lagens tillämpningsområde till järnvägsmark som avses
med den tilltänkta lagstiftningen bör komma till uttryck i denna paragraf.
På samma sätt som skett i fråga om vägmark bör dock här endast anges
tillämpningsområdet i stort, d. v. s. att lagen omfattar järnvägsmark.
Den närmare avgränsningen får ske i följande paragrafer. I enlighet härmed
innehåller 1 § i departementsförslaget helt allmänt, att lagen äger
tillämpning, förutom på vägmark av viss beskaffenhet enligt nuvarande
lydelse, på mark, som exproprierats eller eljest förvärvats för järnväg.
Någon närmare bestämning av begreppet järnväg, t. ex. i likhet med vad
som skett i 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift har ej gjorts. De föreslagna bestämmelserna torde få ges en jämförelsevis
vidsträckt tillämpning. Till skillnad från promemorians förslag
omfattar de såväl staten tillhörig som enskild järnväg. Av enskilda järnvägar
torde även sådana som ej krävt koncession böra komma i fråga. Industrispår
torde sålunda omfattas av bestämmelserna, oavsett om de upplåtits
för allmän trafik. I förevarande sammanhang torde uttrycket järnväg även
kunna omfatta spårväg. Däremot torde s. k. décauvillespår och liknande
transportbanor ej rymmas under uttrycket järnväg.
Med det i departementsförslaget valda uttrycket »som exproprierats eller
eljest förvärvats för järnväg» avses lika litet som med det i promemorians
utkast valda uttrycket »som nyttjats för järnväg» att utsäga något om äganderätten
till järnvägsmarken. Det väsentliga är att marken en gång förvärvats
för järnväg. Såvitt gäller enskilda järnvägar, för vilka erhållits
koncession som avses i förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36) innefattande
särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning och utmätning av järnväg,
m. in., omfattar lagen i första hand sådan mark som utvisas på den
e x j »r opri åt i onskart a som fogats vid Kungl. Maj :ts beslut om koncession.
Vidare omfattas sådan mark som senare förvärvats och enligt tilläggskoncession
tillagts järnvägsområdet. Men även mark som förvärvats till komplettering
av järnvägsområdet utan att ha tillagts detta enligt 1880 års förordning!,
t. ex. för anordning av tryckbankar för att möjliggöra högre belastning
på spåranläggningen, är avsedd att hänföras under lagen. Om mar
-
31
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
ken i något fall förvärvats annorledes än genom expropriation men aldrig
kommit att nyttjas för järnvägen, kan det måhända vara förenat med vissa
svårigheter att utreda huruvida marken förvärvats för järnväg. Alltför stora
krav på utredning härom torde dock ej böra upprätthållas.
Har marken en gång förvärvats för järnväg, får den anses ha behållit
denna natur oavsett om den, såsom stundom skett, överlåtits till kommun
för att genom dess medverkan inordnas i fastighetsindelningen i övrigt.
Genom den i 21 § föreslagna begränsningen till mark, som tillhör staten,
kommun eller enskilt järnvägsföretag, lärer några praktiska problem ej
uppstå i denna del. Har marken ingått i sammanläggning med annan fastighet,
torde dock vara klart att den förlorat sin natur av järn vägsmark i
här avsedd mening.
Sammanföring bör kunna omfatta även sådan mark som staten eller
enskilt järnvägsföretag hade i sin ägo redan när fråga uppkom om järnväg
gens anläggande och som således egentligen ej kan sägas ha »förvärvats för
järnväg».
21 §.
Med denna paragraf inleds den nya avdelning av lagen som innehåller
de närmare bestämmelserna om sammanföring av järnvägsmark. Paragrafen,
som närmast motsvarar 3 § och delvis även 1 § i utkastet, innehåller
liksom 3 § i lagen vissa grundläggande regler för sammanföring.
Första stycket
I första stycket anges närmare tillämpningsområdet för de nya bestämmelserna.
I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen
skall sammanföring få avse ej endast staten tillhörig järnvägsmark utan
även järnvägsmark som tillhör kommun eller enskilt järnvägsföretag. Alla
slag av kommuner kommer här i fråga, såsom landskommun, stad, köping
och landstingskommun. Med dessa bör jämställas municipalsamhälle och
kommunalförbund. Genom departementsförslaget görs sålunda en utvidgning
i förhållande till promemorians förslag, som är begränsat till statens
mark. En viss begränsning innebär dock även departementsförslaget, i det
att från lagens tillämpning utesluts mark, som förvärvats från staten eller
enskilt järnvägsföretag av annan än kommun.
Vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna på enskilda järnvägar,
för vilka erhållits koncession, måste uppmärksammas 1880 års förordning
innefattande särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, m. in. Sådan enskild järnväg som där avses skall enligt
1 § i förordningen i hela sin sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder
och andra byggnader anses som en enda sammanhörande fast egendom.
Enligt 2 § i förordningen får ej utan Kungl. Maj :t''S tillstånd järnvägen
delas eller något av den mark som hör till järnvägen avsöndras därifrån.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
Även sammanföring enligt förevarande förslag kominer att omfattas av bestämmelsen.
I första hand gäller detta beträffande järnväg som är i drift.
Huruvida samma krav skall vara uppfyllt, när järnvägslinje nedlagts enligt
särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t, beror på innehållet i Kungl. Maj :ts
beslut. Innefattar beslutet medgivande för järn vägsägaren att avskilja marken
från järnvägen, torde ej erfordras något ytterligare tillstånd enligt 1880
års förordning. Detsamma torde gälla, om beslutet innebär, att meddelad
koncession i sin helhet upphävs i fråga om viss järnvägssträcka. Någon
erinran om nämnda bestämmelse i 1880 års förordning torde ej erfordras
i före va rån de lag.
Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen har en utvidgning av
tillämpningsområdet i förhållande till promemorians förslag skett även
därigenom, att sammanföring kan omfatta bebyggd mark och mark inom
planområden.
I första stycket av 21 § stadgas vidare, att mark som här avses får sammanföras
med angränsande fastighet, om marken ej vidare erfordras för
järnvägen. Som framhållits i den allmänna motiveringen har de i promemorians
utkast föreskrivna anledningarna till att järnvägsmarken ej längre
erfordras fått utgå. De av mig föreslagna bestämmelserna blir tillämpliga
även på mark, som väl förvärvats för järnväg men inte blivit nyttjad för
ändamålet, liksom på mark, vilken tillhör en järnväg som ännu är i drift
men likväl blivit onyttig för järnvägen.
1 andra punkten av första stycket upptages motsvarighet till 3 § första
stycket andra punkten i utkastet. Det senare innehåller i denna del, i överensstämmelse
med vad 1952 års lag stadgar om vägmark, att om järnvägsmarken
gränsar till område, vilket utgör gemensam ägolott för två
eller flera fastigheter eller avsatts till gemensamhetsskog eller vid lantmäteri-
eller mätningsförrättning lämnats oskiftat utan att ha undantagits
för gemensamt ändamål, marken må sammanföras med de fastigheter som
äger del i området genom att tilläggas detta.
Mot denna bestämmelse har lantmäteristyrelsen anmärkt, att den liksom
1952 års lag utesluter sammanföring med område, som vid lantmäterieller
mätningsförrättning undantagits för gemensamt ändamål. Det torde
emellertid enligt styrelsen icke vara ovanligt, att t. ex. över ett järnvägsområde
sträcker sig en väg som avsatts såsom samfälld för det skifteslag
inom vilket järnvägsområdet är beläget. Det kan i sådant fall från skilda
synpunkter vara angeläget att sammanföring kan ske med den samfällda
vägmärken. Samma anmärkning har gjorts av Sveriges lantmätareförening.
Även enligt min mening bör sammanföring av järnvägsmark kunna ske
med område, som undantagits för gemensamt ändamål, t. ex. en samfälld
väg som korsar järnvägen. Att sådant område ej medtagits i 1952 års lag
torde ha sin förklaring däri, att behov ej ansetts föreligga av att kunna
sammanföra samfälld vägmark med mark som har samma natur av sam
-
33
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år W65
fällighet. Den nu förordade ändringen medger en väsentligt enklare avfattning.
Det torde vara tillfyllest att utsäga, att om järn vägsmarken gränsar
till område som är samfällt för två eller flera fastigheter, marken må sammanföras
med dessa fastigheter genom att tilläggas området.
I fråga om mark som exproprierats men som ej kommit till användning
för det avsedda ändamålet eller vars användande för ändamålet upphört
föreligger enligt 68 § lagen om expropriation lösningsrätt i vissa fall. När
hel fastighet exproprierats, tillkommer lösningsrätt den som närmast före
expropriationens fullbordande var fastighetens ägare eller hans rättsinnehavare.
Har en del av en fastighet exproprierats, tillkommer lösningsrätten
ägaren av återstående delen. För lösningsrätt krävs, att talan instämmes
inom tjugo år från det expropriationen fullbordats. Expropriation av sådan
järnvägsmark som kan antagas bli föremål för sammanföring har så gott
som alltid ägt rum längre tillbaka i tiden än 20 år. Skulle emellertid lösningsrätt
föreligga i något undantagsfall — t. ex. med anledning av någon
breddning som skett under senare tid — bör naturligtvis detta förhållande
beaktas av förrättningsmannen. Med hänsyn till frågans ringa praktiska
betydelse torde erinran härom ej behöva göras i lagen.
Andra stycket
Andra stycket innehåller endast en hänvisning till vad som stadgas om
vägmark i 3 § tredje stycket i lagen. Bestämmelsen har sin motsvarighet i
3 § tredje stycket i utkastet.
22 §.
Paragrafen motsvarar 4 § i utkastet. Liksom 4 § i lagen anger den de förutsättningar
för sammanföring som skall vara för handen i det särskilda
fallet.
Första stycket
I första stycket hänvisas till vad som stadgas om vägmark i 4 § första
stycket. Med den förut berörda utvidgningen av de nya bestämmelsernas
tillämpningsområde till stadsplan och byggnadsplan följer, att nyssnämnda
stadgande i sin helhet bör vara tillämpligt på järnvägsmark.
Andra stycket
Promemorian. Utkastet innehåller i 4 § andra stycket, att sammanföring
ej får ske, om ägaren av fastighet varmed sammanföringen är avsedd att
äga rum ej medgivit sammanföringen och denna skulle lända till olägenhet
för honom. Stadgandet, som innebär en begränsning i den skyldighet som
åligger ägaren av angränsande fastighet att tåla sammanföring, har viss motsvarighet
i 9 § i lagen. Där stadgas nämligen möjlighet till sammanföring
av vägmark även med annan fastighet än sökandens och föreskrivs i an
-
3 Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. AV 102
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
slutning därtill bl. a., att sammanföring med fastighet vars ägare ej påkallar
eller medgiver sammanföringen må ske endast om densamma ej länder till
olägenhet för ägaren. Om den i utkastet föreslagna regeln anförs i promemorian,
att sammanföringen ej behöver föranleda någon skada för att hinder
mot åtgärden skall föreligga, utan att det räcker med att »olägenhet»
uppkommer. Erhåller grannfastighetens ägare järnvägsmarken mot en helt
obetydlig ersättning eller kanske i något undantagsfall alldeles gratis, torde
enligt promemorian mera sällan kunna inträffa, att sammanföringen länder
honom till olägenhet.
Remissyttrandena. Det i utkastet föreslagna stadgandet har under remissbehandlingen
i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran. Endast
överlantmätaren i Västmanlands län har motsatt sig förslaget i denna del
och anfört, att eftersom sammanföring av järnvägsmark endast får påkallas
av kronan med ensidigt främsta intresse att bli av med marken, denna
synes ej böra kunna tvingas på annan fastighetsägare, överlantmätaren föreslår
därför, att sammanföring skall få ske endast om ägaren av angränsande
fastighet medger sammanföringen.
Departementschefen. Med hänsyn till det allmänna intresset av att en
lämplig fastighetsindelning vinns, bör såsom föreslås i utkastet ägare av angränsande
fastighet i princip vara skyldig tåla sammanföring. En viktig modifikation
i denna skyldighet utgör den föreslagna bestämmelsen, att sammanföring
mot fastighetsägarens bestridande får ske endast om den ej länder
till olägenhet för honom.
Som jag anfört i den allmänna motiveringen anser jag lagens tillämpningsområde
böra i förhållande till vad som föreslås i promemorian utvidgas
till att omfatta även bebyggd mark samt mark under byggnadsplan och
stadsplan. I fråga om sådan mark bör dock, som jag förut nämnt, sammanföring
ej få ske utan att ägaren till den fastighet varmed sammanföringen
är avsedd att äga rum medger det.
I enlighet med vad jag nu anfört innehåller andra stycket i departementsförslaget,
att sammanföring med fastighet, vars ägare motsätter sig sammanföringen,
må ske endast om denna ej länder till olägenhet för honom
samt att, om järnvägsmarken är bebyggd eller belägen inom område med
stadsplan eller byggnadsplan, sammanföring ej får ske mot hans bestridande.
Tredje stycket
I tredje stycket upptages den i den allmänna motiveringen behandlade
regeln om beaktande av den rätt som tillkommer innehavare av fordringsinteckningar
och andra rättigheter. Enligt vad där utvecklats innehåller bestämmelsen,
att om järnvägsmarken på grund av inteckning eller eljest häf
-
35
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
tar för fordran eller om den besväras av annan rättighet, sammanföring
ej får äga rum, utan att innehavaren av sådan fordran eller rättighet lämnar
medgivande därtill eller det är uppenbart, att sammanföringen inte
kan lända honom till förfång. Även i detta sammanhang måste i förekommande
fall uppmärksammas 1880 års förordning angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, in. in. I 11 § nämnda förordning stadgas
nämligen, att från intecknad järnväg ej får avsöndras någon mark utan
att det visas, att den avsöndrade delen är fri från inteckning. Detta villkor
gäller även vid sammanföring av mark som avses i förordningen. Medgivande
eller oskadlighetsprövning är alltså ej tillfyllest beträffande sådan mark.
Någon särskild erinran härom synes dock ej behöva göras i förevarande
lag. Villkoret torde komma till tillräckligt klart uttryck genom att det intages
i Kungl. Maj :ts beslut om tillstånd till markens avskiljande från
j ä r n väg sf as t i gh e t en.
23 §.
Första stycket
Första stycket innehåller hänvisning till vissa bestämmelser i 5 §. Av dessa
föreskriver första stycket första punkten, att fråga om sammanföring
skall prövas vid lantmäteriförrättning. I 5 § andra stycket stadgas om förrättningsman
och i tredje stycket första punkten anges var ansökning om
sammanföringsförrättning skall göras. Ansökningen skall vara skriftlig.
Med nämnda bestämmelser i lagen överensstämmer motsvarande bestämmelser
i utkastet.
Andra stycket
I andra stycket meddelas föreskrift om vem som äger påkalla förrättning
för sammanföring.
Promemorian. Enligt 5 § första stycket andra punkten i utkastet tillkommer
rätt att påkalla förrättning för sammanföring myndighet som förvaltar
järn vägsmarken. I promemorian anförs härom, att initiativrätt till förrättningen
sålunda tillagts järnvägsmarkens ägare men ej ägare av angränsande
fastighet. Det förhållandet att enligt 1952 års lag initiativrätten i fråga
om vägmark tillkommer ägare av angränsande fastighet betyder inte, att
förrättningen kommer att begränsas till en sammanföring av den intill
nämnda fastighet liggande vägmärken. Lagen bereder nämligen möjlighet
till utsträckning av förrättningen på föranledande av såväl ägaren till annan
angränsande fastighet än sökandens som förrättningsmannen, vilken senare
kan ex officio besluta om förrättningens utsträckning. Vid sammanföring
av järnvägsmark är det enligt promemorian av särskild vikt, hur initiativet
till förrättningen ordnas. Det är nämligen angeläget, att det omfattande
arbete som sammanföring av milslånga markremsor föranleder kan planeras
i ett sammanhang för hela den nedlagda järnvägen eller större delar
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
därav med lämpligt avpassade områden för de olika erforderliga förrättningarna.
En sådan planering kan knappast ske, om varje ägare till de angränsande
fastigheterna tilläggs rätt att påkalla förrättning, även om möjlighet
bereds till utsträckning av förrättningen i överensstämmelse med
vad som nu gäller om vägmark. Mera rationellt och effektivt förefaller det
vara, om initiativet läggs på en hand, så att det redan vid ett sammanföringsärendes
anhängiggörande utan vidare är klart, hur vidsträckt en förrättning
skall bli. 1 promemorian anförs vidare, att då sammanföring av
marken tillgodoser ett allmänt intresse, det är av vikt att sammanföring
alltid genomförs, när anledning därtill föreligger, och att det sker utan
dröjsmål. Detta kan i de flesta fall antagas bli förhållandet, om järnvägsmarkens
ägare erhåller rätt att påkalla förrättning, eftersom järnvägsmarken
i allmänhet ägs av staten.
Remissyttrandena. Stadgandet om initiativrätt för järn vägsmarkens ägare
har i allmänhet lämnats utan erinran i remissyttrandena. Några remissinstanser
har dock ansett, att sådan rätt bör tillkomma även ägaren av angränsande
fastighet. Göta hovrätt anför sålunda, att eftersom sammanföring
enligt förslaget främst sker i statens intresse det synes böra övervägas, huruvida
det inte som motvikt mot skyldigheten för enskild fastighetsägare
att inlösa mark borde finnas rätt för denne att påkalla sådan inlösen, om
staten av någon anledning inte tar initiativ till sammanföring. En dylik rätt
kan enligt hovrätten göras beroende av att staten ej inom viss angiven tid
gör framställning om sammanföring. Svenska kommunal-tekniska föreningen
anför likaledes, att fall torde kunna förekomma, då det är ett påtagligt
intresse för ägaren till angränsande fastighet, att sammanföring
kommer till stånd. Sveriges lantbruks förbund framhåller såsom helt otillfredsställande,
att initiativrätt tillagts endast järnvägsmarkens ägare. Detta
torde dessutom, säger förbundet, under ogynnsamma betingelser kunna
motverka eller i varje fall försena sammanföringar, som eljest framstår
som angelägna.
Departementschefen. För att järn vägsmarken skall kunna förväntas bli
avvecklad inom rimlig tid, bör enligt vad som föreslås i utkastet rätt att påkalla
sammanföring tillkomma markens ägare. Någon erinran häremot har
ej heller framställts under remissbehandlingen. Några remissinstanser har
dock uttalat sig för att även ägare till angränsande fastighet erhåller initiativrätt.
När det gäller det praktiskt viktiga fallet att fråga är om staten
tillhörig järnvägsmark bör det emellertid liksom hittills tillkomma statens
organ att avgöra, när marken skall avyttras och i vilka former det skall
ske. För en sådan ordning talar också det förhållandet att en sammanföring
av mark från nedlagd järnväg kan genomföras med minsta besvär och
kostnad, om den sker i ett sammanhang för järnvägen i dess helhet eller
37
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
för lämpligt avpassade delar därav. Eu befogenhet även för angränsande
fastighets ägare att påkalla sammanföring skulle kräva vissa regler om
begränsning av denna rätt och om möjligheter för förrättningsmannen att
utsträcka förrättningen i fall då så är lämpligt eller rentav nödvändigt, t. ex.
för att bereda utfartsväg för annan järnvägsfastighet. Härigenom skulle
lagstiftningen komma att kompliceras, vilket i görligaste mån bör undvikas.
Den föreslagna ordningen torde emellertid ej innebära, att angränsande
fastighets ägare saknar all möjlighet att få en av honom önskad
sammanföring till stånd. Det finns anledning antaga, att järnvägsägaren ej
skall motsätta sig en sådan önskan, om den är välgrundad och sammanföringen
inte skäligen anses böra anstå till eu förrättning, som omfattar en
större del av ifrågavarande järnvägsmark. De anförda skälen gäller väsentligen
även i fråga om annan mark på vilken lagen är tillämplig. I andra
stycket av förevarande paragraf stadgas därför att rätt att påkalla förrättning
tillkommer ägaren av järnvägsmarken.
Tredje stycket
Tredje stycket innehåller vissa särskilda föreskrifter rörande ansökningen
om sammanföringsförrättning. Motsvarande stadgande finns i 5 §
tredje stycket andra punkten i utkastet.
Promemorian. Nämnda stadgande i utkastet innehåller i väsentlig överensstämmelse
med 1952 års lag, att i ansökningen skall anges den järnvägsmark,
om vars sammanföring är fråga, den eller de fastigheter som gränsar
till järnvägsmarken samt namn och adress på ägarna av fastigheterna. Därjämte
skall enligt en tredje punkt i samma stycke meddelande lämnas om
vilken eller vilka av fastigheterna som järnvägsmarken är avsedd att sammanföras
med.
Remissyttrandena. Angående förevarande bestämmelser har överlantmätaren
i Gotlands län ifrågasatt, om ansökningen skall behöva vara så omständlig
som där angivits. Det bör enligt honom i princip vara tillräckligt
att sökanden anger vilken järnvägssträcka sammanföringsförrättningen
skall avse. Utredning rörande de fastigheter som ingår i den nedlagda järnvägen
och som gränsar till denna kan enklast göras av förrättningsmannen,
som i alla fall måste kontrollera de uppgifter som sökanden lämnat. Han
bör också under förrättningen efter samråd med parterna ta ställning till
hur sammanföringen skall genomföras. Olika alternativ kan naturligtvis
komma i fråga och det kan ej vara lämpligt att redan i ansökningen ange
hur sammanföringen önskas genomförd. Även Göta hovrätt och lantmäteristyrelsen
anser kravet på uppgift om den eller de fastigheter varmed sammanföring
är avsedd att äga rum böra utgå. Hovrätten framhåller därvid,
att prövningen främst skall ske ur fastighetsbildningssynpunkt.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
Departementschefen. Som påpekats under remissbehandlingen skall det
ankomma på förrättningsmannen att under alla förhållanden närmare utreda
de frågor som avses med de nu berörda bestämmelserna. Dessa torde
därför kunna förenklas väsentligt. Det torde vara tillfyllest att ansökningen
innehåller uppgift om vilken järnvägsmark som avses. Med hänsyn till de
föreslagna bestämmelserna om sammanföringens verkningar beträffande
särskilda rättigheter bör i ansökningen även lämnas uppgift om innehavare
av sådana rättigheter.
24 §.
Genom hänvisning i denna paragraf till 6—8 och 10—18 §§ i lagen blir
främst bestämmelserna om förfarandet vid sammanföring av vägmark tilllämpliga
i fråga om sammanföring av järnvägsmark. Erinran görs dock
därjämte om vissa avvikelser som föreslås i 25 och 26 §§.
I nämnda hänvisning ingår bl. a. 10 §. Denna innehåller vissa bestämmelser
om ersättning för marken från ägaren till den fastighet varmed sammanföring
sker. Liksom beträffande vägmark bör anspråk på ersättning
framställas inom tid som sägs i 10 §. Eftersom det i fråga om järnvägsmark
är sökanden som är berättigad till ersättning, torde väl i regel anspråket
komma att framställas redan i ansökningen. En bestämmelse om
att så skall ske torde dock ej böra införas, då den kan medföra risk för
rättsförlust. I överensstämmelse med vad som gäller om ersättning för vägmark
föreslås särskilda regler om förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
för fordran på ersättning för järnvägsmark.
Bland övriga paragrafer till vilka hänvisning görs kan nämnas 17 §. Den
innehåller i första stycket den i den allmänna motiveringen berörda regeln,
att då beslut om sammanföring vunnit laga kraft, vägmärken ingår i den
eller de fastigheter varmed den sammanförts fri från all rätt, som dittills
besvärat den, samt att sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av den
besvärade egendomen. I sistnämnda del torde paragrafen dock endast undantagsvis
få tillämpning på järnvägsmark, eftersom sammanföring i regel
torde omfatta hel fastighet.
25 g.
Genom hänvisningen i 24 § blir bestämmelserna i 6 § om kungörande av
och kallelse till förrättning för sammanföring av vägmark i tillämpliga delar
gällande även på järnvägsmark, i den män ej särskilda bestämmelser
meddelas. Vissa sådana bestämmelser torde erfordras. Sålunda torde genom
särskild föreskrift böra klargöras, att i kungörelsen och kallelser ej skall
angivas mera än sökanden och den järnvägsmark ansökningen avser. Vidare
bör vid sammanföring av järnvägsmark med område som är samfällt för
flera fastigheter med skilda ägare, förenklat kallelseförfarande kunna an
-
39
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
vändas. Bestämmelse härom torde kunna meddelas genom en hänvisning
till vad som enligt 6 § första stycket gäller i fråga om kallelse till delägare
i den samfällda vägmärken.
Utöver dessa särskilda bestämmelser kommer genom hänvisningen i 24 §
följande bestämmelser i 6 § att i tillämpliga delar gälla i fråga om järnvägsmark,
nämligen första stycket första och andra punkterna, andra
stycket — såvitt det avser sökanden, ägare till angränsande fastighet och
servitutshavare — tredje stycket andra punkten samt fjärde och femte
styckena.
26 §.
Denna paragraf innehåller regler om verkan av sakägares utevaro från
förrättningen.
Genom hänvisningen i 24 § avses 7 § första stycket i lagen bli tillämpligt
i fråga om järnvägsmark. I övrigt ersätts 7 § i lagen med särskilda bestämmelser
i förevarande paragraf.
I första stycket stadgas i stället för 7 § andra stycket i lagen att förrättningen
inställs, om sökanden uteblir utan att ha anmält laga förfall och frågan
om sammanföring finnes ej böra prövas i hans frånvaro eller det visar
sig, att sökanden ej äger påkalla förrättning om sammanföring. I sådant fall
åligger det sökanden att ersätta alla i ärendet uppkomna kostnader. Stadgandet
överensstämmer med 7 § andra stycket i utkastet såtillvida, att möjlighet
ges att verkställa förrättningen i sökandens utevaro. Huruvida detta
skall ske, avgörs av förrättningsmannen.
I andra stycket meddelas bestämmelse av innebörd att förrättningen i
vissa fall får företagas utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts
enligt 24 och 25 §§. I överensstämmelse med 7 § tredje stycket i utkastet
får det ske ej endast — såsom enligt 7 § tredje stycket i lagen — när
samtliga sakägare infinner sig utan även när de som ej infunnit sig blivit
minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen. Sistnämnda bestämmelse
har förebild i 19 kap. 7 § andra stycket jorddelningslagen rörande
avstyckning.
27 §.
Enligt 18 § i utkastet skall kostnaden för förrättningen gäldas av kronan.
Under remissbehandlingen har Göta hovrätt anfört, att även av sammanföring
föranledda särskilda kostnader för gränsbestämning bör gäldas av
kronan. Vidare har Sveriges lantbruksförbund, under hänvisning till att
den föreslagna lagstiftningen står tvångsförfoganderätten mycket nära, anfört
att ej endast kostnaden för själva förrättningen utan även uppkommande
processkostnader vid ägodelningsrätt hör drabba kronan. Som lämplig
analogi åberopar förbundet t. ex. stadgandet i 23 § andra stycket lagen
om allmänna vägar, enligt vilket väghållaren är pliktig vidkännas på ömse
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
sidor uppkomna kostnader å målet vid ägodelningsrätten, såvitt ej ägodelningsrätten
med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annorlunda.
Departementschefen. I de sannolikt få fall då gränsbestämning kan bli erforderlig
i samband med sammanföring av järnvägsmark, torde den bli till
nytta även för ägaren av angränsande fastighet. Med hänsyn härtill torde de
vanliga reglerna för kostnaderna vid gränsbestämning böra gälla, dvs. fördelning
ske efter skälighet. Jag vill därför ej förorda någon särskild bestämmelse
i denna del. Den väckta frågan om kostnaderna vid ägodelningsrätt
torde ha mycket liten praktisk betydelse. Någon särskild bestämmelse
torde därför ej heller böra införas i detta hänseende.
I överensstämmelse med promemorians förslag förordar jag, att kostnaden
för förrättning för sammanföring skall betalas av sökanden. Ehuru regeln
såvitt bär är i fråga är densamma som i 19 § i lagen, torde den böra
komma till uttryck genom en särskild bestämmelse med hänsyn till att sökanden
här är ägaren till järnvägsmarken och ej ägare till angränsande
fastighet.
Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft snarast möjligt. Tidpunkten
för ikraftträdandet föreslås därför till den 1 juli 1965.
Ehuru ändring föreslås i lagens rubrik, synes ej erforderligt att särskilt
anmärka, att i de fall då hänvisning görs till lagen med dess nuvarande
benämning hänvisningen skall avse lagen under den nya benämningen.
Förslaget till lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring
av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet
m. m.
I samband med 1952 års lag infördes en särskild lag om förmånsrätt enligt
17 kap. 6 § handelsbalken för sådan ersättning för vägmärken som skall
erläggas av ägaren till den fastighet med vilken sammanföring skett. Det i
nu förevarande lagstiftningsärende upprättade utkastet upptager ej någon
motsvarande bestämmelse i fråga om ersättning för järnvägsmark. Härom
sägs i promemorian, att den ersättningsberättigade enligt utkastet alltid är
kronan och att de ersättningsbelopp som det kan bli fråga om måste antagas
i stort sett bli obetydliga. Det anses kunna tagas för visst, att dessa
småbelopp i allmänhet kommer att frivilligt erläggas. Något egentligt behovav
förmånsrätt för kronan i fråga om beloppen finns därför inte. Vidare
anförs, att det i och för sig är mindre tilltalande att utvidga området för de
tysta förmånsrätterna.
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965
Departementschefen. Någon anledning att göra skillnad mellan ersättning
för vägmark och ersättning för järn vägsmark när det gäller säkerhet för
den ersättningsberättigade förefaller mig knappast föreligga. Ersättningarna
torde merendels uppgå till ringa belopp i båda fallen. Med hänsyn härtill
och till att de av mig i det föregående föreslagna bestämmelserna skall
vara tillämpliga även på mark, som tillhör kommun eller enskilt järnvägsföretag,
torde de båda slagen av ersättning böra behandlas lika i förevarande
hänseende. Lagtekniskt synes det lämpligen böra ske genom att den nuvarande
lagen ersätts med en ny lag, som omfattar både ersättning för vägmark
och ersättning för järnvägsmark.
Hemställan
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.; och
2) lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring
av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet
m. m.
måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
4 Hihang till riksdagens protokoll 1965. I samt. Mr 102
42
Kungl. Mnj:ts proposition nr 102 år 1965
Bilaga 1
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.
Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 18 april 1952 om
sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 1 § samt rubrikerna
närmast före 3 och 20 §§ i lagen skola erhålla ändrad lydelse enligt vad nedan
angives, dels att till lagen skola fogas sju nya paragrafer, betecknade
21—27 §§, och en ny rubrik närmast före 21 § av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Lag om sammanföring av samfälld väg- Lag om sammanföring av samfälld vägmark
med angänsande fastighet in. m. mark och av järnvägsmark med
angränsande fastighet m. in.
Inledande bestämmelser
1 §•
Denna lag äger tillämpning på
mark, vilken vid lantmäteri- eller
mätningsförrättning undantagits till
väg för gemensamt behov, så ock på
annan vägmark, som är samfälld
för två eller flera fastigheter.
Vad i---------— —
Denna lag äger tillämpning dels
på mark, vilken vid lantmäteri- eller
mätningsförrättning undantagits till
väg för gemensamt behov, samt på
annan vägmark, som är samfälld för
två eller flera fastigheter, dels på
mark, som exproprierats eller eljest
förvärvats för järnväg.
mindre vattendrag.
Om sammanföring
Om sammanföring av vägmark
3 §•
Om inlösen
Om inlösen av vägmark
43
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Om sammanföring av järnvägsmark
21 tf.
Järnvägsmark som tillhör staten,
landskommun, stad, köping, landstingskommun,
municipalsamhälle,
kommunalförbund eller enskilt järnvägsföretag
må sammanföras med
angränsande fastighet, om marken
ej vidare erfordras för järnvägen.
Gränsar järnvägsmarken till område
som är samfällt för två eller flera
fastigheter, må järnvägsmarken
sammanföras med dessa fastigheter
genom att tilläggas området.
Bestämmelserna om vägmark i 3 tf
tredje stycket äga motsvarande tilllämpning
på järnvägsmark.
22 tf.
Bestämmelserna om vägmark i 4 tf
första stycket äga motsvarande tilllämpning
på järnvägsmark.
Sammanföring med fastighet, vars
ägare motsätter sig sammanföringen,
må ske endast om denna ej länder
till olägenhet för honom. Är
järnvägsmarken bebyggd eller belägen
inom område med stadsplan eller
byggnadsplan, må sammanföring
ej ske mot hans bestridande.
Häftar järnvägsmarken på grund
av inteckning eller eljest för fordran
eller besväras den av annan rättighet,
må sammanföring ej äga rum,
utan att innehavaren av sådan fordran
eller rättighet lämnar medgivande
därtill eller det är uppenbart, att
sammanföringen icke kan lända honom
till förfång.
23 tf.
Bestämmelserna om vägmark i 5 tf
första stycket första punkten, andra
stycket och tredje stycket första
punkten äga motsvarande tillämpning
på järnvägsmark.
Rätt att påkalla förrättning för
sammanföring tillkommer ägaren av
järnvägsmarken.
44
Kungl. Mai:ts proposition nr 102 år 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 ansökning om sådan förråttning
skall angivas den järnväg smark som
avses. I ansökningen bär också uppgivas
innehavare av rättighet som
avses i 22 § tredje stycket, om hans
rätt kan vara beroende av förrättningen,
jämte hans adress.
24 §.
Bestämmelserna om vägmark i 6
—8 och 10—18 §§ gälla i tillämpliga
delar i fråga om järnvägsmark, om
ej annat följer av bestämmelserna i
25 och 26 §§.
25 §.
I kungörelse och kallelse böra angivas
sökanden och den järnvägsmark
ansökningen avser.
Berör förrättningen mark som är
samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, skall vad som är stadgat
i 6 § första stycket om kallelse
till ägare av fastighet, som har del
i där avsedd samfällighet, äga motsvarande
tillämpning.
26 §.
Uteblir sökanden utan att hava
anmält laga förfall och finnes frågan
om sammanföring icke böra prövas
i hans frånvaro, eller visar sig, att
sökanden ej äger påkalla förrättning
om sammanf öring, instålles förrättningen.
I sådant fall åligger det sökanden
att ersätta alla kostnader i
ärendet.
Infinna sig samtliga sakägare eller
hava de som ej infunnit sig blivit
minst åtta dagar förut bevisligen
kallade till förrättningen, må denna
företagas utan hinder av att kungörande
och kallelse ej verkställts enligt
21 och 25 §§.
27 §.
Kostnaden för förrättningen skall
betalas av sökanden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.
Kimgl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965
45
Förslag
till
Lag
angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sanunanföring av
samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande
fastighet in. m.
Härigenom förordnas som följer.
Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. blivit bestämt, att
ägare av fastighet med vilken mark sammanförts skall utgiva ersättning
för marken, äger den ersättningsberättigade för fordran, som ej stått inne
längre än ett år efter förfallodagen, erhålla betalning ur fastigheten med
samma förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild
ränteägare för avgäld av fast egendom, även om fastigheten kommit i
annans hand.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.
Genom lagen upphäves lagen den 18 april 1952 (nr 153; angående säkerhet
för utbekommande av viss ersättning enligt lagen om sammanföring av
samfälld vägmark med angränsande fastighet m. in. Sistnämnda lag skall
dock alltjämt äga tillämpning i fråga om ersättning på grund av sammanföring
som skett före den 1 juli 1965.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
Bilaga 2
Vid promemorian fogat
Utkast
till
Lag om sammanföring av viss järnvägsmark med angränsande fastighet
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Denna lag äger tillämpning på mark, som nyttjats för järnväg men icke
vidare erfordras därför på den grund att trafiken nedlagts eller banlinjen
erhållit ändrad sträckning.
2 §•
I denna lag förstås med fastighet vad som enligt gällande bestämmelser
skall redovisas i fastighetsregister såsom särskild fastighet.
Med ägare av fastighet jämställes den, som innehar fastighet under ständig
besittningsrätt eller såsom fideikommiss.
» §•
Järnvägsmark må sammanföras med angränsande fastighet, såframt
marken är obebyggd och tillhör kronan. Gränsar järnvägsmarken till område,
vilket utgör gemensam ägolott för två eller flera fastigheter eller avsatts
till gemensamhetsskog eller vid lantmäteri- eller mätningsförrättning
lämnats oskiftat utan att hava undantagits för gemensamt ändamål, må
järnvägsmarken sammanföras med de fastigheter som äga del i området
genom att tilläggas detta.
Är järnvägsmarken eller angränsande del av den fastighet, varmed sammanföring
är avsedd att äga rum, belägen inom område med stadsplan eller
byggnadsplan, må sammanföring ej ske.
Järnvägsmark, som skall redovisas i fastighetsregister fört enligt de för
stad meddelade bestämmelserna, må ej sammanföras med fastighet, som
skall upptagas i annat register, och ej heller med fastighet, som hör till annan
församling än järnvägsmarken. Annan järnvägsmark må sammanföras
allenast med fastighet, som hör till samma socken och samma förvaltningsområde
som järnvägsmarken.
4 §•
Sammanföring må ske endast i den mån därigenom lämpligare fastighetsindelning
vinnes. Är järnvägsmarken så belägen att den kan sammanföras
med mer än en fastighet, skall sammanföring verkställas så att lämpligast
möjliga fastighetsindelning erhålles.
Har icke ägaren av fastighet, varmed sammanföring är avsedd att äga
rum, medgivit sammanföringen, och skulle denna lända till olägenhet för
honom, må den ej ske.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
Ej heller må sammanföring äga rum, om järnvägsmarken häftar för
fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller besväras av särskild
rättighet, till säkerhet varför inteckning beviljats.
5 §•
Fråga om sammanföring prövas vid lantmäteriförrättning. Rätt att påkalla
sådan förrättning tillkommer myndighet som förvaltar järnvägsmarken.
Förrättningen verkställes, i fråga om järnvägsmark i stad eller i samhälle
eller annan ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall
föras, av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att där
förrätta avstyckningar samt eljest av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,
där järnvägsmarken är belägen.
Ansökning om sammanföringsförrättning göres skriftligen, om förrättningen
skall verkställas av lantmätare, hos denne och eljest hos byggnadsnämnden,
som överlämnar ansökningen till förrättningsmannen. I ansökningen
skola angivas den järnvägsmark, om vars sammanföring är fråga,
den eller de fastigheter som gränsa till järnvägsmarken samt namn och
adress å ägarna av fastigheterna. Därjämte skall meddelande lämnas om vilken
eller vilka av fastigheterna, varmed järnvägsmarken är avsedd att
sammanföras.
6 §•
Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen utfärda kungörelse
om tid och ställe för första sammanträdet. Kungörelsen skall minst fjorton
dagar förut uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där den järnvägsmark
och de fastigheter som beröras av förrättningen äro belägna. Härjämte
skall förrättningsmannen minst fjorton dagar före sammanträdet
för befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse till sammanträde
till sökanden och till ägare av fastighet, som angränsar den med
ansökningen avsedda järnvägsmarken.
1 kungörelse och kallelse böra angivas den järnvägsmark ansökningen
avser, sökanden samt den eller de fastigheter som gränsa till järnvägsmarken.
Därjämte hör uppgift lämnas om vilken eller vilka av fastigheterna,
varmed järnvägsmarken enligt ansökningen skall sammanföras.
Särskild underrättelse om tid och ställe för första sammanträdet skall
minst fjorton dagar förut av förrättningsmannen avsändas, därest järnvägsmarken
är belägen inom område med fastställd generalplan eller med
utomplansbestämmelser, till byggnadsnämnden.
Är ägare av fastighet, som angränsar den med ansökningen avsedda järnvägsmarken,
å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt vid
förrättningen, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att
för honom tala och svara, åligger förrättningsmannen att för förordnande
av god man för fastighetsägaren göra sådan anmälan, som avses i 18 kap.
4 § föräldrabalken.
7 §.
Uteblir annan än sökanden från lagligen kungjord förrättning, utgör det
ej hinder för förrättningens företagande.
Uteblir sökanden och finnes frågan om sammanföring icke böra prövas i
hans frånvaro, skall förrättningen inställas.
Infinna sig samtliga sakägare eller hava de, som ej infunnit sig, blivit
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen, må denna företagas
utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning,
som i 6 § sägs.
8 §•
Vid förrättningen skola de för laga skifte i 2 kap. 4 och 9—It §§ ävensom
3 kap. 4 § första och andra styckena samt 6—9 §§ lagen om delning
av jord å landet meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Avser sammanföringen järn vägsmark i stad eller i samhälle eller
annan ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras, skall
tillika iakttagas vad i 5 kap. 2 § sista stycket lagen om fastighetsbildning i
stad stadgas.
Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat, skall, där
ej vid det förra tillkännagivits tid och ställe för det senare, förrättningsmannen
därom i god tid genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom
överenskommelse träffats vid sammanträde, underrätta dem, som inställt
sig vid förrättningen.
9 §•
Såsom ägare av järnvägsmarken är kronan berättigad till ersättning för
marken av ägaren till den fastighet, med vilken den sammanföres. Yrkande
härom skall dock, vid påföljd att kronan eljest går förlustig sin rätt, framställas
innan utlåtande, varom i 13 § sägs, blivit meddelat.
Ersättningens storlek bestämmes, där överenskommelse ej träffas, av
förrättningsmannen. Vid ersättningens bestämmande skall ej medräknas
värdet av den förbättring järnvägsmarken må hava vunnit genom arbete
eller kostnad, som nedlagts av ägare till den fastighet, med vilken järnvägsmarken
sammanföres.
Ersättningen skall gäldas inom tre månader från det beslut om sammanföringen
vunnit laga kraft.
10 §.
Yppas tvist om äganderätten till järnvägsmarken och har frågan betydelse
för förrättningens behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens
prövning. I underställt mål skola föreskrifterna i 21 kap. lagen
om delning av jord å landet rörande underställning enligt 3 kap. 12 §
samma lag äga motsvarande tillämpning.
11 §•
Finnes nödigt att gräns bestämmes för fastighet, vartill järnvägsmarken
hör, må sammanföringsförrättningen ej avslutas förrän gränsen blivit i
laga ordning bestämd. Gränsbestämningen må i den mån så kan ske företagas
till gemensam handläggning med sammanföringsförrättningen.
12 §.
Den järnvägsmark, om vars sammanföring är fråga, skall med den noggrannhet
omständigheterna påkalla och, om så finnes lämpligt, med ledning
av befintligt kartmaterial av förrättningsmannen utmärkas på karta.
18 §.
Förrättningsmannen skall meddela utlåtande med besked, huruvida sammanföring
skall äga rum eller icke. Beslutas sammanföring, skall utlåtandet
49
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
tillika, med hänvisning till karta och därå tecknad beskrivning, angiva huru
sammanföringen skall ske ävensom, där ersättning enligt 9 § skall utgå,
innehålla bestämmelse om ersättningens storlek jämte erinran om den tid,
inom vilken ersättningen skall gäldas.
14 §.
Sedan gränser, som tillkommit genom sammanföringen, blivit, i den mån
så finnes erforderligt, utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen
hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas å sammanträde
med sakägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde angivits
eller om vilken sakägare, som inställt sig vid förrättningen, underrättats
genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom överenskommelse
träffats vid sammanträde. Vid avslutandet skall tillkännagivas vad som
skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.
Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingarna utgivas eller med posten avsändas till den
av sakägarna, som dessa eller, där de ej åsämjas, förrättningsmannen utser
att förvara handlingarna. Hos den utsedde äger envar sakägare rätt att
granska handlingarna och taga avskrift av dem.
15 §.
Talan mot sammanföringsförrättning må föras hos ägodelningsrätten genom
besvär, som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar
från den dag, då förrättningen blivit avslutad. Avser förrättningen järnvägsmark
belägen inom område med fastställd generalplan eller med utomplansbestämmelser,
må byggnadsnämnden föra talan mot förrättningen.
Förrättningsmannen skall inom tid som nyss sagts insända förrättningsaklen
till fastighetsregisterföraren. Hava besvär anförts, skall ägodelningsdomaren
ofördröj ligen och sist inom sex dagar härom underrätta registerföraren
samt infordra förrättningsakten från denne. I fråga om förfarandet
i målet och talan mot däri meddelat beslut gäller i tillämpliga delar vad
beträffande avslutad jorddelningsförrättning är stadgat.
Har jäv mot förrättningsmannen ogillats, skall beträffande fullföljd av
lalan vad för sådant fall är stadgat i lagen om delning av jord å landet äga
motsvarande tillämpning.
16 §.
Då beslut om sammanföring vunnit laga kraft, ingår järnvägsmarken i
den eller de fastigheter, varmed den sammanförts.
Har televerket ledning för teletrafik framdragen över järnvägsmarken
eller nedlagd i jorden, skall televerket efter sammanföringen äga behålla
ledningen på samma villkor som förut, så länge verket har behov därav.
Häftar järnvägsmarken eljest för särskild rättighet, skall denna efter sainmanföringen
orubbad bestå och besvära den eller de fastigheter, varmed
järnvägsmarken sammanförts.
Sedan sammanföring skett, må talan om bättre rätt till den sammanförda
järnvägsmarken ej föras.
17 §.
Har sakägare före förrättningens avslutande framställt begäran därom,
är förrättningsmannen skyldig att inom fyrtiofem dagar från det förrätt
-
50
Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965
ningen vunnit laga kraft emot stadgad ersättning till honom utgiva eller
med posten avsända ett exemplar av kartan med därå tecknat bevis om
lagakraftvinnandet.
18 §.
Kostnaden för förrättningen skall gäldas av kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965
51
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18 mars
1965.
Närvarande:
justitierådet Hagbergh,
regeringsrådet Wilkens,
justitieråden Riben,
Bergsten.
Enligt lagrådet den 8 inars 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 5 februari 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 18 april 1952
i nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
m. m. och 2) lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring
av samfälld vägmark och av jårnvägsmark med angränsande
fastighet m. m.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade lagbyråchefen O. Höglund.
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.
Den föreslagna lagstiftningen om avveckling av järnvägsmark, som blivit
onyttig för sitt ändamål, anknyter nära till 1952 års lag om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet. Enligt vad som
upplysts äro erfarenheterna av 1952 års lag goda, varför denna lag synes
väl ägnad att tjäna såsom mönster. I två väsentliga avseenden föreslås
emellertid i fråga om sammanföring av järnvägsmark regler som avvika
från 1952 års lag. Medan rätten att påkalla förrättning för sammanföring
av samfälld vägmark tillagts ägaren av angränsande fastighet, innebär förslaget
alt initiativrätten skall tillkomma järn vägsmarkens ägare. De skäl
som anförts för denna olikhet förefalla övertygande. Lagrådet vill i detta
sammanhang endast understryka angelägenheten av att järn vägsmarkens
ägare — i regel staten — icke utnyttjar initiativrätten på ett sätt som enbart
tillgodoser det egna intresset utan beaktar rimliga önskemål från angränsande
fastigheters ägare. Beträffande sammanföringens verkan i avseende
å särskilda rättigheter föreslås i likhet med vad som gäller för vägmark
att järnvägsmarken skall ingå i den eller de fastigheter, varmed den
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
sammanförts, fri från all rätt som förut besvärat den. Skyddsregeln för servitutshavare
i 4 § andra stycket avses emellertid när det gäller järn vägsmark
skola utsträckas att gälla alla slag av rättigheter, intecknade eller
ointecknade, som besvära järnvägsmarken. En så vidsträckt skyddsregel är,
som departementschefen framhåller, en nyhet inom fastighetsbildningslagstiftningen.
Med hänsyn till att sammanföring av järnvägsmark ofta kan
komma att avse större delen av eller hel fastighet och, icke minst, till att
initiativrätten skall ligga hos järnvägsmarkens ägare synes dock en sådan
regel ej kunna undvaras.
Vissa fördelar kunde vinnas med att, såsom föreslagits i departementspromemorian,
reglera frågan om sammanföring av järnvägsmark i en särskild
lag. Den i det remitterade förslaget valda metoden att komplettera
1952 års lag kan emellertid också godtagas, även om en sådan påbyggnad
möter vissa lagtekniska svårigheter. Lagrådet vill förorda viss redaktionell
omarbetning av förslaget, särskilt såvitt angår anknytningen till de gällande
bestämmelserna, i syfte att lagtexten skall bli mera överskådlig och lätttillgänglig.
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.
1 §■
Enligt uttalande av föredragande departementschefen bör sammanföring
kunna omfatta även sådan mark som staten eller enskilt järnvägsföretag
hade i sin ägo redan när fråga uppkom om järnvägens anläggande. Detta
har dock ej kommit till klart uttryck i den lagtext som föreslås. Lagtexten
torde böra kompletteras, så att tvekan om dess innebörd i det angivna hänseendet
ej kan uppkomma.
21 27 §§.
Första stycket av 22 § kan lämpligen föras samman med 21 § andra stycket.
I 22 § första stycket bör i stället upptagas bestämmelse — motsvarande
23 § andra stycket i det remitterade förslaget —- med innehåll att för prövning
av fråga om sammanföring av järnvägsmark lantmäteriförrättning må
påkallas av järnvägsmarkens ägare. Innehållet i övrigt i 23—27 §§ torde
med viss formell omarbetning kunna sammanföras i en enda paragraf, betecknad
23 §. Denna paragraf bör inledas med hänvisning i tillämpliga delar
till 5 § andra och tredje styckena samt 6—8 och 10—19 §§ och därefter,
under särskilda punkter, upptaga motsvarighet till de särbestämmelser som
i det remitterade förslaget ingå i 23 § tredje stycket samt 25 och 26 §§. Genom
hänvisningen till 19 § blir 27 § i förslaget överflödig.
Knngl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965
53
Förslaget till lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om
sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med
angränsande fastighet m. m.
Den föreslagna lagtexten är ej tillfredsställande i språkligt avseende.
Lagrådet hemställer, att lagtexten utformas i närmare överensstämmelse
med den gällande lagen.
I fråga om ikraftträdandet av lagen torde böra stadgas, att lagen träder i
kraft den 1 juli 1965, då lagen den 18 april 1952 (nr 153) angående säkerhet
för utbekommande av viss ersättning enligt lagen om sammanföring av
samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. upphör att gälla. Då
den nya lagen såvitt angår samfälld vägmark helt överensstämmer med den
äldre lagen, kan särskild övergångsbestämmelse beträffande äldre förhållanden
ej anses erforderlig.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 19 mars 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 18 mars
1965 avgivna utlåtande över de den 5 februari 1965 till lagrådet remitterade
förslagen till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152)
om sammanföring av samfälld vågmark med angränsande fastighet m. m.
och till lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanf öring
av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet
m. m.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.
I enlighet med lagrådets hemställan bör 1 § sammanföringslagen förtydligas.
Även i övrigt bör vidtagas redaktionella jämkningar i huvudsaklig
överensstämmelse med vad lagrådet förordat. Lagens ingress bör jämkas i
anslutning härtill. Såsom lagrådet förordat bör i den föreslagna lagen om
säkerhet för ersättning enligt nyssnämnda lag vidtagas vissa redaktionella
jämkningar.
Föredraganden hemställer att lagförslagen, efter ändringar enligt det nu
sagda, måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650133