Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

1

\

Nr 5

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot mörkerolyckor.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 238 i första kammaren av herr Carlsson, Eric,
och herr Svanström och nr 299 i andra kammaren av herr Jonasson in. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag beträffande
åtgärder, som effektivt kan förebygga s. k. mörkerolyckor och öka
trafiksäkerheten i enlighet med vad som anförts i motionen».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 299.

Gällande bestämmelser

I fråga om fordons utrustning beträffande lyktor, som visar sken framåt,
stadgas i 3 § 1 mom. e) vägtrafikförordningen den 28 september 1951 att bil
framtill skall vara försedd med minst två på samma höjd, en på vardera
sidan av bilen, anbragta lyktor, som kan visa vitt eller gult sken av sådan
sammanlagd ljusstyrka, att bilen under mörker kan föras på betryggande
sätt. Samma gäller för trehjulig motorcykel (4 § d). Beträffande annan
motorcykel är föreskrivet att den skall vara försedd framtill med minst en
lykta med sådant sken och av sådan ljusstyrka att motorcykeln under mörker
kan föras på betryggande sätt (4 § d). Motsvarande regel gäller för
mopeder enligt förordningen den 5 maj 1960 om mopeder. För traktor och
motorredskap, vilka dock icke är att hänföra till motorfordon i vägtrafikförordningens
mening, stadgas att desamma vid färd under mörker på allmän
väg, gata eller annan allmän plats skall vara försedda med två lyktor
framtill av ovannämnd beskaffenhet (5 § 2 mom.). Då traktor eller motorredskap
i andra fall föres under mörker är det tillräckligt med en lykta på
högra sidan, som visar vitt eller gult sken framåt (5 § 3 mom.). I samtliga
fall gäller att, därest lyktan har bländande sken, den snabbt skall kunna
avbländas på tillfredsställande sätt.

I 51 § vägtrafikförordningen finns föreskrifter om belysning. Härom
stadgas bl. a. följande.

Då fordon under mörker föres på väg, skall föreskriven lykta vara tänd.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 saml. 3 avd. Nr 5

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

På bil och motorcykel skall sådan lykta hållas tänd även vid färd på väg i
tät dimma. — I stället för stadgad lykta för sken framåt får motsvarande
parkeringslykta användas på väg där tillfredsställande belysning är anordnad.
— Fordon, som under mörker är uppställt på väg annorstädes än å
parkeringsplats, skall, såvida tillfredsställande vägbelysning icke är anordnad,
vara försett med belysnings- och reflexanordning i enlighet med vad
som är föreskrivet, då fordonet föres under mörker på väg; dock att i stället
för stadgad lykta för sken framåt motsvarande parkeringslykta får användas.
— På fordon får icke begagnas bländande ljus på väg, där tillfredsställande
belysning är anordnad, eller vid möte med annat fordon, eller när fordonet
är uppställt på väg. Vid möte med fordon skall avbländning ske i god
tid. På fordon får under färd icke framåt visas annat än vitt eller gult
sken, såvida ej annat blivit i särskild ordning föreskrivet eller medgivet. På
fordon får ej nyttjas belysningsanordning med blinkande sken, med mindre
tillstånd därtill meddelats av Konungen eller myndighet som Konungen
därtill förordnat. Vad här sagts avser icke körriktningsvisare.

Huvudreglerna om stannande och uppställning av fordon är meddelade i
49 § vägtrafikförordningen. I paragrafens 1 mom. stadgas, att fordon inte
får stannas eller uppställas på väg på sådan plats eller sådant sätt, att fara
uppstår för person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller
störes, samt att stannande och uppställning såvitt möjligt skall ske på
vänstra sidan av vägen. I 2 mom. föreskrives bl. a., att stannande eller uppställning
på väg inte utan att trafikförhållandena det föranleder får äga
rum på motorväg annorstädes än på parkeringsplats och inte heller i skarp
kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten därav eller på annan
plats, där sikten är skymd. Vidare föreskrives att, om fordon på grund
av motorfel eller av annan sådan orsak blivit stående på plats som nu
nämnts, det åligger föraren att snarast avlägsna fordonet från körbanan.

Enligt 60 § 2 mom. fjärde stycket vägtrafikförordningen gäller att den
som under mörker färdas gående på väg, varest tillfredsställande belysning
ej är anordnad och särskild gångbana ej finnes, bör vara försedd med tänd
lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg, som vid belysning
skarpt avtecknar sig mot omgivningen.

Historik

A. Angående varningstrianglar

Bestämmelsen om belysning på fordon, som under mörker uppställts på
väg, fick sin nuvarande lydelse år 1955. Till grund för den då genomförda
ändringen låg det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda
betänkandet. Vid remissbehandlingen av detta erinrade Kungliga automohilklubben,
att Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

(ECE) framfört förslag om portabelt varningsmärke med reflexanordning
att medföras i lastbilar. Klubben ansåg för sin del lämpligt med en bestämmelse
om att alla bilar, traktorer och motorredskap skulle vara utrustade
med ett sådant märke eller annan jämförbar signalanordning, t. ex.
uppställningsbar lykta med blinkande ljus och tillräcklig lystid.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som grundade sig på förenämnda
betänkande, följde emellertid föredragande departementschefen
inte förslaget, enär detta och andra under remissbehandlingen väckta förslag
enligt hans förmenande fordrade för sitt förverkligande undersökningar
och överväganden, som icke lämpligen kunde komma till stånd i sammanhanget.

Vid 1959 års riksdag begärdes i motioner utredning syftande till skyldighet
att med reflekterande förvarningstecken utmärka motorfordon, som
i mörker är uppställt på väg utanför tättbebyggt område. Vid remissbehandlingen
avstyrktes motionsyrkandet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens trafiksäkerhetsråd men tillstyrktes av övriga remissinstanser,
nämligen Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF),
Kungliga automobilklubben (KAK), Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas
helnykterhetsförbund (MHF) och Folkrörelsernas motorförbund
(Fomo). Ingen av remissinstanserna ifrågasatte värdet från trafiksäkerhetssynpunkt
av förvarningstecken i de av motionärerna åsyftade
fallen. Endast NTF, MHF och Fomo anslöt sig emellertid till önskemålet
om skyldighet att medföra och använda sådana. KAK och M motsatte sig
visserligen icke utredningsyrkandet men förklarade sig tveksamma i fråga
om tvingande bestämmelser. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt trafiksäkerhetsrådet
gav uttryck för uppfattningen, att man i första hand
borde inrikta sig på att hindra att fordon lämnas kvar på vägarna. Trafiksäkerhetsrådet
menade, att redan de gällande bestämmelserna, om de efterlevs,
bör göra olycksriskerna ganska små. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlade liknande synpunkter. Andra lagutskottet anförde i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 13 bland annat, att ansträngningarna att
minska antalet olyckor vid påkörning i mörker av stillastående fordon
i första hand horde inriktas på att förmå fordonsförarna att iaktta skyldigheten
att föra bort fordonen från körbanan. Utskottet var icke berett
tillstyrka eu utredning med syfle att förvarningstecken skulle bli obligatoriska
beträffande alla slag av motorfordon. Utskottet fann emellertid
att eu fortlöpande undersökning av mörkerolyckorna måhända skulle visa,
att skäl fanns att införa skyldighet att under mörker utmärka vissa slag av
fordon på det sätt motionärerna tänkt sig. Avskrift av riksdagens skrivelse
i anledning av utskottets utlåtande överlämnades av Kungl. Maj:t till statens
trafiksäkerhetsråd med uppdrag att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
företaga den av riksdagen förordade undersökningen.

Motioner i ämnet väcktes ånyo vid 1961 års riksdag. I sitt utlåtande nr
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. Nr 5

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

68 uttalade andra lagutskottet, efter att ha redogjort för vad som under
de senaste åren vidtagits i avsikt att minska mörkerolyckorna, följande:

Trots dessa åtgärder inträffar fortfarande många olyckor, som har sin
grund däri att fordonsförare vid färd under mörker icke i tid varseblir
ett framförvarande stillastående fordon. Anledningarna därtill kan vara
att det parkerade fordonets baklyse inte fungerar eller att baklyktor och
reflexer skymmes av personer, som uppehåller sig bakom fordonet, eller
av last som fallit ner på vägen. Vidare kan fordonet ha tvingats stanna,
t. ex. på grund av motorfel, strax bakom en kurva eller ett backkrön utan
möjlighet för föraren att — såsom vägtrafikförordningen föreskriver —
föra fordonet av körbanan. I sådana fall skulle enligt utskottets mening
någon form av förvarningsmarkering verksamt bidraga till att minska riskerna
för påkörningsolyckor, enär den bakomvarande trafikanten därigenom
far bättre möjlighet att verkställa inbromsning eller omkörning. För
lösning av frågan om den lämpligaste utformningen av ett sådant tecken
samt villkoren och sättet för dess uppställande fordras viss utredning. Enligt
utskottets åsikt bör en sådan utan tidsutdräkt komma till stånd och
lämpligen genomföras i samarbete med de nordiska länderna för att överensstämmande
bestämmelser på detta område skall kunna tillskapas.

Utskottets hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
som sin mening giva till känna vad utskottet anfört angående förvarnande
tecken för i mörker uppställt fordon, bifölls av riksdagen.

Kungl. Maj:t har den 15 december 1961 förordnat, att skrivelsen skulle
överlämnas till de svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté för
att tagas i beaktande vid fullgörandet av ledamöternas uppdrag.

I ett interpellationssvar i första kammaren den 12 december 1962 angående
åtgärder mot mörkerolyckor vid vägtrafik anförde kommunikationsministern,
att Nordisk vägtrafikkommitté icke ansett sig böra taga
mera definitiv ställning till frågan om varningsmärken, innan en dansk
expertutredning i ämnet framlagt sitt betänkande, samt att kommittén har
att beakta vad som på området sker inom den europeiska transportministerkonferensen,
där en expertgrupp har spörsmålet på dagordningen för
nästa sammanträde. Kommunikationsministern förklarade sig beredd att
hemställa hos kommittén, att den söker få fram ett förslag så snabbt som
möjligt. Han ansåg, att man borde avvakta resultatet av den samnordiska
prövningen, innan den svenska riksdagen företar en ensidig aktion.

De danska experterna har numera avlämnat sin utredning. De bär i utlåtandet
förklarat, att enligt deras mening utmätning av fordon i vissa
fall kan förhindra olyckor. Experterna bär härvid särskilt nämnt havererade
bilar, som blir stående så att de icke uppmärksammas i tid. Enligt
utlåtandet kan emellertid införandet av en regel om skyldighet att använda
varningstriangel medföra olägenheter. Experterna nämner att olyckor
kan inträffa, om tvåhjuliga fordon kör över varningsmärken. Vidare
kan efter svåra sammanstötningar icke någon ha möjlighet att genast sätta
ut varningstriangel. Därtill kommer att man icke bör hysa alltför stora

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

förväntningar om att ett lagstadgande skulle åtlydas i så stor utsträckning
att det blir effektivd. Majoriteten har därför avböjt införande av en regel,
som föreskriver att fordonsförare skall medföra och använda varningstriangel.
De har i stället förordat en mer allmänt hållen bestämmelse av innebörd,
att den som stannat olämpligt skall vidtaga nödvändiga åtgärder
för att undvika olycka. En av experterna har dock föreslagit, att lastbilar
med en totalvikt av minst 3,5 ton skall medföra varningstriangel och att
regler om dess användning skall utfärdas.

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner återigen i ämnet. Tredje lagutskottet
förklarade därvid i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 5 att Nordisk
vägtrafikkommittés utredning på området borde avvaktas, innan slutlig
ståndpunkt togs från svensk sida i denna fråga. Utskottet förutsatte att
kommittén utan större tidsutdräkt slutförde detta arbete och att spörsmålet
redovisades i anslutning härtill. Med hänsyn bl. a. till det sagda fann utskottet
någon riksdagens åtgärd icke vara påkallad i anledning av motionerna.

I en den 5 februari 1965 dagtecknad skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet
erinrar KAK om att i en del europeiska länder, senast i
Österrike, bestämmelser införts om skyldighet att dels i motorfordon medföra
varningstriangel och dels använda sådan, när fordonet tvingats stanna
på väg. KAK framhåller att vunna erfarenheter visar att varningstrianglar
är ett enkelt och verksamt medel när det gäller att minska risken för påkörning
av stillastående fordon. KAK föreslår därför att en bestämmelse
snarast utfärdas med nyss angivet innehåll. Enligt KAK är det icke motiverat
att avvakta det förväntade förslaget om enhetliga nordiska vägtrafikbestämmelser.

B. Beträffande gående i mörker

1953 års trafiksäkerhetsutredning framhöll i sitt år 1954 avlämnade betänkande,
att fotgängare är den grupp av trafikanter, som drabbas hårdast
av påkörningsolyckor. Enligt utredningens mening var det lämpligast, att
fotgängarna mera allmänt bar med sig varningslykta eller begagnade något
reflekterande märke på sin klädsel. Utredningen föreslog därför, att 60 §
vägtrafikförordningen skulle tillföras ett nytt stycke av huvudsakligen rådgivande
karaktär och av innehåll, att gående, som använde cykelbana eller
körbana, borde bära en tänd lykta eller vara försedd med armbindel, skärp
eller annan anordning av reflekterande material eller ock bära något ljust
klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd för att bli
bättre synlig för andra trafikanter. Utredningen hemställde vidare, att NTF
måtte anmodas att upptaga spörsmålen om bättre säkerhet för fotgängare
under mörker till behandling. Utredningen ville också, att föreskriften om
att fotgängare, då gång- eller cykelbana saknas, skall begagna yttersta delen
av vägen, företrädesvis den på högra sidan, skulle ändras så till vida att
ordet »företrädesvis» utgick.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 ur 1965

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag förklarade föredragande departementschefen
emellertid, att de föreslagna bestämmelserna, som ej var
förenade med någon straffsanktion, inte hade sin plats i vägtrafikförordningen.
Departementschefen fann det däremot vara en angelägen uppgift
för myndigheter och sammanslutningar, som sysslade med trafiksäkerhetsfrågor,
att bibringa allmänheten insikt om den verkliga omfattningen av
de faror, som är förenade med underlåtenhet att iakttaga de av utredningen
förordade försiktighetsmåtten.

I anledning av propositionen väcktes i riksdagen motioner, i vilka föreslogs,
att Kungl. Maj :t måtte ta initiativet till att en upplysningskampanj
anordnades i syfte att redovisa riskerna för fotgängare i mörker och att visa
på de skyddsmöjligheter som erbjuder sig i form av reflekterande material.

Andra lagutskottet■ yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 34
över propositionen och de i ämnet väckta motionerna, att utskottet ansåg
en i nämnda motioner efterlyst upplysningskampanj lämpligen böra anförtros
åt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, men att utskottet
inte fann det nödvändigt att hemställa, att Kungl. Maj :t tog initiativ
till en sådan kampanj.

I propositionen nr 69 till 1958 års A-riksdag framlades förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen m. m. I anledning av propositionen väcktes
motioner med förslag om införande i vägtrafikförordningen av en bestämmelse
av huvudsakligen rådgivande karaktär och av innehåll, att gående
som använder cykelbana eller körbana, borde bära tänd lykta eller vara
försedd med armbindel, skärp eller annan anordning av reflekterande material
eller ock bära något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan
liknande åtgärd för att bli bättre synlig för andra trafikanter.

Andra lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 sig
icke kunna tillstyrka motionerna och anförde:

Detta utskottets ställningstagande innebär dock icke på något sätt att
utskottet skulle anse att sådana åtgärder från fotgängarnas sida, som motionärerna
avser, icke skulle vara välmotiverade och till gagn för trafiksäkerheten.
Tvärtom vill utskottet kraftigt understryka angelägenheten av att
gående på olika sätt underlättar för andra trafikanter att upptäcka dem under
mörker. Utskottet vill också uttala sin uppskattning av det intresse för
dessa problem som under senare tid ådagalagts av bland andra klädesfabrikanter,
inte minst fabrikanter av barnkläder. Utskottet anser det dock
icke lämpligt att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser av den karaktär
som föreslagits. Problemet bör i stället lösas genom propaganda och
upplysning.

Vid 1960 års riksdag väcktes motioner med förslag att gående på väg, som
saknar belysning och gångbana, i mörker bör vara utrustad med lykta eller
ha på kläderna fastsatta reflexanordningar. Andra lagutskottet uttalade i sitt
utlåtande nr 63, som godkändes av riksdagen, följande:

De åtgärder från de gåendes sida som motionärerna avser skulle utan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965 7

tvivel i väsentlig mån vara till gagn för trafiksäkerheten. Det är därför en
angelägen uppgift att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade
med att utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker samt
om de medel som står dem till buds för att skydda sig för dylika risker.
Utskottet vill i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera, att
intensiv upplysning och propaganda förts i dessa avseenden, i synnerhet
från Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Enligt utskottets
mening skulle emellertid de organisationer, som bedriver sådan verksamhet,
otvivelaktigt stödjas i sitt arbete om en bestämmelse av det slag motionärerna
förordat intages i författningen. Att som skäl häremot anföra att en
icke straffsanktionerad bestämmelse ej bör införas i vägtrafikförordningen
är icke bärande, enär förordningen redan nu innehåller bestämmelser av
enbart rådgivande karaktär, t. ex. föreskriften att gående sinsemellan bör
väja åt vänster. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna i denna del.

I anledning av riksdagens ställningstagande i frågan (skrivelse nr 371)
förordnade Kungl. Maj :t, att 60 § 2 mom. sista stycket vägtrafikförordningen
skulle få den lydelse stadgandet nu, enligt vad ovan redovisats, innehar.
Stadgandet trädde i kraft den 1 januari 1961.

I motioner väckta vid 196A års riksdag anfördes bl. a. att, eftersom
det särskilt i mörker är starkt motiverat från trafiksäkerhetssynpunkt att
gående färdas på höger sida av vägen, bestämmelsen om gåendes färdriktning
bör ändras så att den även härvidlag blir tvingande. Samma synpunkter
gjorde sig enligt motionärerna gällande beträffande rekommendationen
om gåendes utrustning i mörker. I sistnämnda hänseende tillkom enligt
vad i motionerna anfördes att underlåtenhet att följa rekommendationen
medfört dom för vårdslöshet i trafik enligt 1 § trafikbrottslagen. Motionärerna
hemställde därför om sådan ändring av 60 § vägtrafikförordningen
att gående blir skyldig dels att färdas på vägens högra sida och dels att
vid färd under mörker bära reflexer eller annat skydd, om tillfredsställande
belysning saknas.

Tredje lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 15
bl. a. följande.

Beträffande den i motionerna 1:346 och 11:398 ifrågasatta skärpningen
av 60 § 2 mom. sista stycket vägtrafikförordningen vill utskottet framhålla
att rekommendationen om gåendes utrustning i mörker trätt i kraft först
den 1 januari 1961. Rekommendationen infördes i syfte att stödja den propagandaverksamhet
som särskilt från NTF:s sida föres i syfte att upplysa
fotgängarna om de risker som är förenade med att utan lykta eller reflexanordning
gå längs en väg under mörker samt om de medel som står dem till
buds för att skydda sig mot dylika risker. Det är enligt utskottets mening
ännu för tidigt att bedöma om bestämmelsen med sin nuvarande utformning
fått avsedd verkan. Utskottet finner anledning ej föreligga att i sammanhanget
ingå på frågan, huruvida underlåtenhet att följa rekommendationen
i särskilt fall kan anses innefatta vårdslöshet i trafik.

Ehuru utskottet förklarade sig hysa sympati för dessa och ett par andra
motioners syfte att öka trafiksäkerheten, ansåg utskottet på grund av det

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

anförda att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna för närvarande
ej var påkallad.

I Statistisk årsbok för Sverige 196i lämnas bl. a. följande uppgifter om
personer som skadats vid vägtrafikolyckor 1954—1963 (s. 166).

År

Summa dödade eller skadade

Därav fotgän

1954

17 905

2 744

1955

18 952

3 015

1956

20 109

3 074

1957

20 880

3 245

1958

21 800

3 206

1959

22 475

3 194

1960

22 572

3 255

1961

23 981

3 298

1962

22 553

3 401

1963

23 543

3 470

Nordisk vägtrafikkommitté

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 december 1960 tillkallades
svenska ledamöter att ingå i en nordisk kommitté med uppgift att utarbeta
förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge
och Sverige. Kommittén, som bl. a. behandlar frågor om användning av
parkeringsljus, skyldighet för bilförare att medföra varningstrianglar och
för gående att vara utrustad med reflexmaterial, räknar enligt årets riksdagsberättelse
(s. 164) med att avlämna förslag till bestämmelser om vägmärken
i början av år 1965 och till trafikregler under sommaren samma år.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser skall fordon, som föres under mörker på
väg, ha föreskrivna lyktor tända. I stället för stadgad framlykta får motsvarande
parkeringslykta användas på väg, där tillfredsställande belysning
är anordnad. Finnes inte sådan belysning och inte heller särskild gångbana,
bör gående på väg vara försedd med tänd lykta eller reflexanordningar eller
ock bära klädesplagg, som vid belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen.

Motionärerna framhåller att NTF söker lära bilisterna att alltid köra
med minst halvljus och fotgängarna att alltid använda reflexmaterial av
olika slag i skymning och mörker. Dessa båda aktioner bär ett intimt sam -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

9

band så till vida att reflexmaterialet blir till ringa nytta om bilarna framföres
med endast parkeringsljus. Enligt motionärerna är antalet mörkerolyckor
så stort att skyndsamma åtgärder är av nöden för att de så långt
möjligt skall kunna förebyggas. Motionärerna ifrågasätter om det härvid
är till fyllest med enbart informationsverksamhet och om icke lagstiftningsåtgärder
i ämnet kan bli erforderliga. Enligt motionärernas mening bör det
övervägas om reflexmaterial eller lampa för gående och halvljus för fordon
bör göras obligatoriska för färd i skymning och mörker och i övrigt vid
dålig sikt. Fråga om skyldighet för förare av motorfordon att alltid medföra
varningstrianglar bör också prövas. Motionärerna hemställer om prövning
och förslag enligt de angivna riktlinjerna.

Frågor om varningstrianglar och gåendes utrustning i mörker har vid ett
flertal tillfällen behandlats i riksdagen. Senast år 1963 uttalade sig sålunda
riksdagen i frågan om skyldighet att utmärka i mörker uppställd bil med
förvarningsmärke. Det erinrades därvid om att Kungl. Maj :t efter beslut
av 1961 års riksdag uppdragit åt de svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté
att utreda spörsmålet om utformning och användning av
varningstrianglar eller annan förvarningsmarkering. Enligt riksdagens mening
borde resultatet av den nordiska kommitténs utredning avvaktas, innan
slutlig ståndpunkt togs från svensk sida. Beträffande frågan om gåendes utrustning
i mörker framhöll riksdagen så sent som år 1964 att den i vägtrafikförordningen
intagna rekommendationen i ämnet trätt i kraft först den
1 januari 1961 och att det ännu var för tidigt att bedöma om bestämmelsen
med sin nuvarande utformning fått avsedd verkan.

Enligt uppgift behandlar Nordisk vägtrafikkommitté icke endast frågan
om varningstrianglar utan även spörsmål rörande användning av parkeringsljus
och skyldigheten för gående att vara utrustad med reflexmaterial.
Såsom förut nämnts avser kommittén att under sommaren 1965 avlämna
förslag till gemensamma nordiska trafikregler. De av motionärerna aktualiserade
frågorna bör enligt utskottets mening bedömas mot bakgrund av det
förslag som sålunda väntas inom kort. Ehuru utskottet hyser sympati för
motionernas syfte att öka trafiksäkerheten, anser utskottet med hänsyn
till det sagda att någon riksdagens åtgärd icke är påkallad i anledning av
motionerna.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, 1:238 och 11:299, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1965

På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Knut
Johansson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson
och Torsten Hansson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Grebäck, Persson i Tandö, Johansson i öckerö och Carlshamre.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Nyberg.

Reservation

i Öl i

t let)

ESSELTE AB. STHLM É5
514596