Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 dr 1965

1

Nr 4

. i ■

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående marklagstiftningen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 534 i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager och nr 648 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle m. fl.

I motionerna, som är likalydande, föreslås »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa att de i denna motion framförda alternativen
i fråga om marklagstiftning blir föremål för skyndsam utredning och att
förslag snarast måtte föreläggas riksdagen».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 648.

Frågans tidigare behandling

En utförlig historisk översikt i frågan om oförtjänt markvärdestegring
finns i markvärdeutredningens betänkande angående indragning av oförtjänt
jordvärdestegring (SOU 1957: 43, s. 99—162). Av denna översikt framgår,
att frågan om införande av en särskild skatt å sådan värdestegring av
fastighet sedan ungefär 50 år tillbaka varit föremål för ett tidvis mycket
intensivt utredningsarbete, vilket också resulterat i framläggande av ett
flertal författningsförslag. Trots att många myndigheter visat en positiv
inställning till tanken på en värdestegringsskatt har förslagen ej kunnat
realiseras. Orsaken härtill har främst varit den rådande oenigheten om skattens
utformning.

Det senast framlagda förslaget i frågan är det av markvärdeutredningen
år 1957 framlagda. Enligt detta skulle bl. a. värdestegringsindragning ske
genom ett system, grundat på en nykonstruerad sakrätt — s. k. värdestegringshypotek
— i kombination med vissa ändringar i expropriationslagstiftningen.
Förslaget, som icke vann anslutning av någon av de i utredningsarbetet
deltagande representanterna för de politiska partierna, har icke ansetts
kunna tjäna som grundval för lösning av förevarande problem.

Såsom uttalats i direktiven för den nedan nämnda markvärdekommittén
(riksdagsberättelsen år 1964 s. 79) betyder det anförda emellertid icke, att
värdestegringsfrågan lämnats obeaktad i lagstiftningen. Härom sägs i direktiven
följande.

Lagstiftningsarbetet har tvärtom i skilda sammanhang inriktats på att
Hihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. Nr 4

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr i är It)tio

utfinna metoder, genom vilka värdestegringsvins ter i vissa fall helt eller
delvis kan tillgodoföras det allmänna. Härvidlag må till en början erinras
om det år 1953 i åtskilliga hänseenden reformerade tomträttsinstitutet, som
gör det möjligt att ställa mark i allmän ägo till förfogande för enskild bebyggelse
utan att det allmänna samtidigt avliänder sig rätten till framdeles
uppkommande jordvärdestegring. Av särskild betydelse är också eu i 1947
års byggnadslag fastslagen princip, enligt vilken det tillkommer det allmänna
att avgöra var och när tätbebyggelse skall få uppkomma. En följd härav
är bl. a. att markägare principiellt icke är berättigad till ersättning av det
allmänna för att han hindras utnyttja marken för sådan bebyggelse. 1 de
tall, då lagstiftaren ansett påkallat att ålägga det allmänna lösnings- eller
ersättningsplikt på grund av inskränkningar i rätten att på visst sätt utnyttja
fastighet, har bestämmelserna vanligen utformats så, att hänsyn icke
tages till viss värdestegring, som inträffat till följd av samhällets expansion
eller åtgärder frän det allmännas sida. Nämnas må vidare, att förekomsten
av markvärdestegring i ett speciellt fall, nämligen vid sådan mera
omfattande stadsreglering, som avses i 44 § byggnadslagen, grundar inlösningsrätt
för vederbörande kommun. En utvidgad inlösningsrätt i anledning
av att lastighet drar nytta av åtgärder Irån samhällets sida har vidare lagfästs
genom en av innevarande års riksdag antagen lagstiftning om expropriation
för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse
(44 a § byggnadslagen; SES 1903:218). I sammanhanget må även
erinras om att expropriationslagen alltifrån sin tillkomst år 1917 innehållit
bestämmelser, enligt vilka vid bestämmande av löseskilling för exproprierad
lastighet skall bortses Irån sådan värdetörändring, som följer av expropriationsrättens
beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande. I samma
riktning verkar samma lags regler, att nytta som vid delexpropriation
uppkommer för restfastighet i viss omfattning får avräknas från den ersättning
för skada och intrång, som eljest skolat utgå på grund av expropriation.
Principen om avräkning av nytta mot skada har i än vidare omfattning
genomförts i lagen om allmänna vägar med avseende på det fall att mark
tages i anspråk med vågrätt. De skäl som ligger till grund för nu angivna
regler har även föranlett att i byggnadslagstiftningen införts bestämmelser
om bidragsskyldighet för tomtägare i fråga om gatukostnader och om skyldighet
för markexploatör att i vissa fall vederlagsfritt avstå mark till gata
eller annan allmän plats eller till allmän byggnad.

Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att åtgärder av nu antydd
innebörd, ehuru de i och för sig icke kan frånkännas betydelse i sammanhanget,
lik\äl icke förmår att mer än till en del motverka uppkomsten av
oförtjänta värdestegrings vinster. Sedan det visat sig, att markvärdeutredningens
betänkande icke kan läggas till grund för vidare lagstiftningsåtgärder,
har därför åt den år 1960 tillsatta expropriationsutrednirigen uppdiagits
att utreda i vad mån det är möjligt alt inom expropriationslagstiftningens
ram lösa problemet med oförtjänt jordvärdestegring.

Med hänsyn till utvecklingen på samhällsbyggandets område har emellertid
ytterligare åtgärder ansetts erforderliga för att komma till rätta med
förevarande problem. År 1963 tillkallades sålunda sakkunniga (1903 ärs
markvärde kommitté) att utreda frågan om åtgärder i syfte att, annorledes
än genom expropriation, motverka prisstegring på mark och förhindra
olörtjänta jordvärdestegringsvinster. I de ovan berörda direktiven för den -

Tredje lafjntsknttets utlåtande nr i år 1965

3

na kommitté (riksdagsberättelsen Sr 1064 s. 78 ff.) anför chefen för justitiedepartementet
bl. a. följande.

Bland de spörsmål, som bärvid anmäler sig, må till en bör jan nämnas frågan,
huruvida kommunernas resurser att föra en aktiv och målmedveten
markpolitik bör i skilda avseenden förstärkas. Tydligt är nämligen att aktiva
insatser från kommunernas sida, syftande till att i god tid trygga markförsörjningen,
är av den största betydelse även då det gäller att motverka tendenser
till orimlig stegring av markpriserna.

Sedan departementschefen därefter i direktiven antytt att chefen för inrikesdepartementet
avsåg att begära bemyndigande att tillkalla cn utredning
med uppgift att närmare överväga bl. a. de former i vilka staten bör
främja en sådan markpolitik, vilken utredning (markpolitiska utredningen)
numera enligt vad nedan redovisas avgivit ett betänkande om kommunal
markpolitik, anför departementschefen vidare följande.

Av betydelse i nu förevarande sammanhang är också såsom jag nyss
framhållit det pågående arbetet inom expropriationsutredningen, vilket bl. a.
avser formerna för genomförande av expropriativa markförvärv, frågan om
behovet av att vidga kommunernas rätt att expropriera mark för upplåtelse
med tomträtt samt värderings- och kostnadsreglerna vid expropriation.

Av det sagda framgår emellertid, att ingendera av de nu angivna utredningarna
kommer att behandla värdestegringsfrågan i hela dess vidd. Det
synes därför erforderligt att vid sidan av de nämnda utredningarna tillsätta
en utredning som har att behandla markvärdestegringsfrågan från vidare
synpunkter.

Huvuduppgiften för den sålunda förordade utredningen bör i enlighet med
riksdagens hemställan vara att undersöka frågorna om att med andra medel
än genom de expropriationsrättsliga bestämmelserna förhindra oförtjänta
jord värdestegringsvin ster. Vad beträffar samordningen av utredningens arbete
med det arbete, som bedrives inom expropriationsutredningen, och de
uppgifter, vilka kommer att anförtros den av chefen för inrikesdepartementet
bebådade utredningen, bör ett nära samråd upprätthållas mellan de
skilda utredningarna. Med hänsyn till omfattningen av de spörsmål, som utredningsuppgifterna
avser, synes betydande tidsvinster kunna göras genom
en uppdelning av frågorna på skilda utredningar. I sammanhanget bör också
beaktas, att tidigare företagna undersökningar av markvärdestegringsfrågorna
synes ba givit vid banden, att det knappast låter sig göra att genom
en enda generell metod lösa hithörande problem.

T anslutning härtill må erinras om att sakkunniga nyligen tillkallats för
att behandla frågor om hvressättning och besittningsskydd inom orter med
påtaglig lägenhetsbrist samt spörsmålet om ett enhetligt förfarande i mål
angående sådana frågor. Som jag framhöll i samband med tillsättandet av
denna utredning torde det få ankomma på utredningen om förhindrande av
oförtjänta värdestegringsvinster att överväga, vilka åtgärder som aktualiseras
av att en mera marknadsmässig hyressättning kan föranleda mycket betydande
värdestegringsvinster. Samråd bör givetvis äga rom även mellan
dessa utredningar.

Den i förevarandc sammanhang förordade utredningen hör utan att vara
bunden av särskilda riktlinjer ha att överväga de uppslag till problemets
lösning, som framkommit vid tidigare verkställda utredningar och i den

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1965

offentliga debatten. Uppmärksamhet bör jämväl ägnas åt rättsutvecklingen
på området i andra länder. Härvid är av särskilt intresse de åtgärder, som
nyligen vidtagits eller planeras i våra nordiska grannländer. I den mån nya
uppslag framkommer under utredningsarbetets gång bör utredningen givetvis
pröva jämväl dessa. Särskilt bör tillses att möjligheter skapas för kommunerna
att i mycket god tid utan förtida eller framdeles uppkommande
kapitalkostnader förvärva företrädesrätt till markområden, som inom en ej
alltför avlägsen framtid kan komma att omfattas av bebyggelseplaneringen.
Tillskapandet av nya sakrättsliga institut kan härvid tänkas ifrågakomma.
I samband med utredningsarbetet torde ståndpunkt böra tagas till frågan
i vad mån värdestegring av skilda kategorier helt eller delvis bör tillgodoföras
det allmänna. Hithörande spörsmål bör allsidigt belysas framför allt
mot bakgrunden av, huru utvecklingen på stadsbyggnadsväsendets område
påverkar markägandet och markvärdena i tätorterna och deras omgivning.
Utgående härifrån bör utredningen redovisa sina överväganden i fråga om
hur samhället lämpligen bör handla i markfrågorna och hur vinster på
oförtjänt värdestegring bör behandlas.

I sitt betänkande (SOU 1964: 42) om kommunal markpolitik framhåller
markpolitiska utredningen att dess uppdrag avser formerna för statens medverkan
vid finansieringen av markförvärv och tomträttsupplåtelser samt
andra åtgärder av administrativ eller organisatorisk art till främjande av en
aktiv kommunal markpolitik. Utredningsuppdraget omfattar däremot inte
ändringar i den legala ramen för kommunal markpolitik. Utredningen har
dock omnämnt vissa lagstiftningsåtgärder, som funnits böra övervägas, och
anför härom följande.

Vi har sålunda anfört skäl för att avgäldsregleringsperiodens längd vid
tomträttsupplåtelser av mark för bostadsändamål minskas. Vidare har vi
diskuterat den roll en lagstiftning om kommunal förköpsrätt beträffande bebyggelsemark
skulle kunna få som hjälpmedel för kommunernas marKpolitik.
En lagstiftning med detta syfte finner vi angelägen. Dessa båda
frågor torde enligt vad vi inhämtat komma att behandlas av 1963 års markvärdekommitté.
Inom nämnda kommitté verkställes en allmän översyn av
tomträttsinstitutet i syfte att göra detta till ett mera effektivt markpolitiskt
instrument. Enligt sina direktiv har kommittén att närmare överväga frågan
om en kommunal förköpsrätt. En sådan förköpsrätt har ett visst samband
med finansieringsfrågan. Om en dylik förköpsrätt skulle komma att
utnyttjas mera allmänt, skulle följden bli en ökning av kapitalbehovet för
kommunala markförvärv. Förvärven skulle nämligen då komma att genomföras
tidigare och få större omfattning än vad som annars blir fallet. Vi
har också omnämnt vissa skatteregler, som kan få en ogynnsam inverkan
från markpolitisk synpunkt. En ändring av dessa skatteregler förtjänar
övervägas.

I betänkandet framlägges förslag beträffande statens medverkan vid finansiering
av markförvärv och tomträttsupplåtelser.

Frågor om oförtjänt markvärdestegring, förköpsrätt m. in. har under de
senaste åren vid ett flertal tillfällen varit föremål för behandling i riksdagen.

Sålunda väcktes vid 1961 års riksdag motionerna 1:55 och 11:37 med

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1965

5

hemställan att expropriationslagen skulle skärpas så att spekulation i tomtmark
effektivt förhindrades. Tredje lagutskottet, som avstyrkte motionerna,
hänvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 4 år 1961 bl. a. till att
frågan för det dåvarande var föremål för översyn av den ovan berörda expropriationsutredningen.

Vidare väcktes vid 1963 års riksdag två motioner, nr II: 684 och II: 687,
rörande att flertal frågor beträffande markvärdestegringen. Motionerna behandlades
var för sig av allmänna beredningsutskottet i dess av riksdagen
godkända utlåtanden, nr 24 och 30 år 1963. Med hänvisning till den då förväntade
utredningen genom markvärdekommitténs försorg och bl. a., såvitt
gäller sistnämnda utlåtande, till ett riksdagens under sagda år gjorda uttalande
om påskyndande av expropriationsutredningens arbete, föreslog
utskottet att motionerna ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sammanhanget må nämnas att i två vid nämnda riksdag väckta motioner
I: 174 och II: 206 hemställdes, såvitt de hänvisats till lagutskott, om utredning
angående möjligheterna för kommun att snabbt återfå i tomträttsjord
investerat kapital. Motionärerna föreslog i detta syfte att vid sidan av
det nuvarande systemet skulle införas en möjlighet att i tomträttskontrakt
föreskriva skyldighet för tomträttshavaren att i stället för årlig avgäld betala
en engångsavgift motsvarande tomtvärdet. Ett villkor härför skulle
vara att det för marken utlagda kapitalet, som kommunen då återfår, användes
till förvärv av ytterligare mark avsedd att upplåtas med tomträtt.
Tredje lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande nr 32 år 1963, vilket godkändes
av riksdagen, till vad i direktiven för 1963 års markvärdekommitté uttalats
därom att kommittén bör särskilt tillse att möjligheter skapas för
kommunerna att i mycket god tid utan förtida eller framdeles uppkommande
kapitalkostnader förvärva företrädesrätt till markområden, som inom en
ej alltför avlägsen framtid kan komma att omfattas av bebyggelseplanering.
Då det genom motionerna framlagda förslaget uppenbarligen föll inom ramen
för utredningsuppdraget och således skulle komma under kommitténs
prövning fann utskottet skäl icke föreligga att tillstyrka motionerna.

Slutligen väcktes vid 1964 års riksdag motionerna 1:382 och 11:456, i
vilka hemställdes att kommunerna skulle garanteras förköpsrätt till all
tomtmark för bostadsbebyggelse och att marken skulle betraktas som kommunens
egendom redan från den tidpunkt markägaren fått del av kommunens
anspråk. Ersättning skulle enligt motionärerna tillerkännas markägaren
för vad han nedlagt i kostnader å marken; förekommande markvärdestegringsvinster
skulle icke tillgodoföras honom. Eftersom de av motionärerna
väckta frågorna behandlades av 1963 års markvärdekommitté
fann tredje lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 7 år 196U
något uttalande från riksdagens sida i anledning av motionerna ej vara påkallat.

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1965

Utskottet

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är frågan om hl.a.
företrädesrätt till markområden föremål för behandling av 1963 års markvärdekommitté.
Sålunda skall denna kommitté enligt sina direktiv särskilt
tillse att möjligheter skapas för kommunerna att i mycket god tid utan förtida
eller framdeles uppkommande kapitalkostnader förvärva företrädesrätt
till markområden, som inom en ej alltför avlägsen framtid kan komma
att omfattas av bebyggelseplanering.

Motionärerna uppger sig förvänta att kommittén skall finna en lagstiftning
om företrädesrätt ändamålsenlig och nödvändig. Emellertid anser
motionärerna detta ej vara till fyllest för att komma till rätta med de allvarliga
missförhållanden som spekulation i tomtmark utgör i samhället.
Ägare av större markområden i särskilt storstadsområden kommer att ha
stora möjligheter att kringgå verkningarna av en lag om företrädesrätt.
Med hänsyn till dessa omständigheter anser motionärerna att nämnda kommitté
jämväl bör pröva en mera radikal ändring av gällande lagstiftning,
så att samhället verkligen får möjlighet att bestämma över bebyggelseutvecklingen.
Detta förutsätter dock, framhålles i motionerna, att samhälleligt
ägande av mark göres till förutsättning för att stadsplaneläggning skall
kunna ske. Undantag torde dock kunna göras för småhusbebyggelse och
mark avsedd för industriområden. Motionärerna begär utredning i av dem
angiven riktning.

Enligt gällande lagstiftning föreligger i princip ett allmänt kommunalt
planmonopol. I 1947 års byggnadslag har fastslagits att det tillkommer det
allmänna att avgöra var och när tätbebyggelse skall få uppkomma. Härigenom
har kommunerna beretts möjlighet att i avsevärd mån bestämma över
bebyggelseutvecklingen. För att om möjligt ytterligare stärka kommunernas
ställning på området bär åt markvärdekommittén uppdragits att tillse att
möjligheter skapas för kommuner att på sätt ovan nämnts förvärva företrädesrätt
till aktuella markområden. Vid nu angivna förhållanden anser utskottet
någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna ej vara erforderlig.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:534 och 11:648, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1965

På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1965

7

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante
Kristiansson*, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson, Nils-Eric
Gustafsson och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Grebäck, Persson i Tandö, Svenning, Carlshamre och From.

Ej närvarande vid utlätandets justering.