Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

1

Nr 25

Ltlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952
(nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark med
angränsande fastighet m. m., m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 19 mars 1965 dagtecknad proposition, nr 102, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
1 ill

1) lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.;

2) lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring
av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet
in. in.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att i 1952 års lag om sammanföring av samfälld
vägmark med angränsande fastighet m. m. införes bestämmelser som medger
att sammanföringsinstitutet blir tillämpligt även på järnvägsmark, som
blivit onyttig för sitt ändamål till följd av trafiknedläggning eller av annan
orsak. I anslutning härtill föreslås ny lagstiftning om säkerhet för ersättning
enligt samma lag. Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 juli
1965.

Författningsförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 intrång till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 and. Xr 25

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 18 april 1952 om
sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 1 § samt rubrikerna
närmast före 3 och 20 §§ i lagen skola erhålla ändrad lydelse enligt vad nedan
angives, dels att till lagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade
21—23 §§, och en ny rubrik närmast före 21 § av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Lag om sammanföring av samfälld väg- Lag om sammanföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet m. m. mark och av järnvägsmark med

angränsande fastighet m. ni.

Inledande bestämmelser

1

Denna lag äger tillämpning på
mark, vilken vid lantmäteri- eller
mätningsförrättning undantagits till
väg för gemensamt behov, så ock på
annan vägmark, som är samfälld
för två eller flera fastigheter.

Vad

§•

Denna lag äger tillämpning dels
på mark, vilken vid lantmäteri- eller
mätningsförrättning undantagits till
väg för gemensamt behov, samt på
annan vägmark, som är samfälld för
två eller flera fastigheter, dels på
mark, som nyttjats för järnväg eller
som, utan att hava kommit till
sådan användning, exproprierats eller
eljest förvärvats för järnväg.
--mindre vattendrag.

Om sammanföring

Om sammanföring av vägmark

3 §.

Om inlösen

Om inlösen av vägmark

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

(Nuvarande lydelse)

l-f lliliang till riksdagens protokoll 1965.

(Föreslagen lydelse)

Om sammanföring av järnvägsmark

21 §.

Järnvägsmark som tillhör staten,
landskommun, stad, köping, landstingskommun,
municipalsamhälle,
kommunalförbund eller enskilt järnvägsföretag
må sammanföras med
angränsande fastighet, om marken
ej vidare erfordras för järnvägen.
Gränsar järnvägsmarken till område
som är samfällt för två eller flera
fastigheter, må järnvägsmarken
sammanföras med dessa fastigheter
genom att tilläggas området.

Bestämmelserna om vägmark i 3 §
tredje stycket och 4 § första stycket
äga motsvarande tillämpning på
järnvägsmark.

22 §.

Fråga om sammanföring prövas
vid lantmäteriörrättning. Rätt att
påkalla sådan förrättning tillkom,-mer ägaren av järnvägsmarken.

Sammanföring med fastighet,
vars ägare motsätter sig sammanföringen,
må ske endast om denna ej
länder till olägenhet för honom. Är
järnvägsmarken bebyggd eller belägen
inom område med stadsplan eller
byggnadsplan, må sammanföring
ej ske mot hans bestridande.

Häftar järnvägsmarken på grund
av inteckning eller eljest för fordran
eller besväras den av annan rättighet,
må sammanföring ej äga rum
utan att innehavaren av sådan fordran
eller rättighet lämnar medgivande
därtill eller det är uppenbart,
att sammanföringen icke kan lända
honom till förfång.

23 §.

Bestämmelserna om vägmark i
5 § andra och tredje styckena samt
6—8 och 10—19 §§ lända i tillämpliga
delar till efterrättelse i fråga om
järnvägsmark med iakttagande av
följande särskilda bestämmelser.

samt. 3 avd. A’r 25

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1. I ansökning om förrättning
skall angivas den järnvägsmark
som avses. Därjämte bär, med namn
och adress, uppgivas innehavare av
rättighet som avses i 22 § tredje
stycket, om hans rätt kan vara beroende
av förrättningen.

2. I kungörelse och kallelse böra
angivas sökanden och den järnvägsmark
ansökningen avser. Berör
förrättningen mark som är samfälld
för flera fastigheter med skilda ägare,
skall vad som är stadgat i 6 §
första stycket om kallelse till ägare
av fastighet med del i samfälld
vägmark äga motsvarande tillämpning.

3. Uteblir sökanden utan att hava
anmält laga förfall, skall förrättningen
ej inställas enligt 7 § andra
stycket, om frågan om sammanföring
finnes kunna prövas i hans
frånvaro.

4. Vad som stadgas i 7 § tredje
stycket gäller även när icke samtliga
sakägare infinna sig, om de som ej
infunnit sig blivit minst åtta dagar
förut bevisligen kallade till förrättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

■ ‘ ,v- ''■> -V’ IHi‘ t

Förslag

till

Lag

angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring av
samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande
fastighet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. blivit bestämt, att
ägare av fastighet med vilken mark sammanförts skall utgiva ersättning
för marken, och har den ersättningsberättigades fordran ej stått inne längre
än ett år efter förfallodagen, äger denne med samma förmånsrätt som enligt

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast
egendom erhålla betalning ur fastigheten även om den kommit i annans
hand.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då lagen den 18 april 1952 (nr
153) angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen
om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet in. m.
upphör att gälla.

Motioner

1 samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

dels i första kammaren nr 738 av herr Skårman och i andra kammaren
nr 867 av herr Nilsson i Lönsboda, och

dels i andra kammaren nr 868 av herr Persson i Heden.

1 motionerna I: 738 och II: 867, som är likalydande, hemställs »att riksdagen
utöver vad i Kungl. Maj :ts proposition nr 102 år 1965 föreslås måtte
för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet in. m.

Härigenom förordnas, dels att etc. (lika med propositionen).

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

Inledande bestämmelser

1 §••

Denna lag äger tillämpning

Denna lag äger tillämpning etc.
(lika med propositionen).

Vad i lagen stadgas om vägmark
skall äga motsvarande tillämpning på
mark avsedd till avloppsdike, bäck
och annat dylikt mindre vattendrag
ävensom på annan samfälld mark
av uppenbarligen ringa värde.»

1 motionen II: 868 hemställs »alt riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 102 måtte uttala, att vid försäljning av mark skall undantagas sådan
mark som användes för vägändamål».

Vad i lagen stadgas om vägmark
skall äga motsvarande tillämpning på
mark avsedd till avloppsdike ävensom
på bäck och annat dylikt mindre
vattendrag.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna I: 738 och II: 868.

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen
inledningsvis följande.

Under senare tid har trafiken på åtskilliga järnvägssträckor i vårt land
nedlagts. Med hänsyn till att dessa trafiknedläggningar fått betydande omfattning
och kan beräknas fortgå har frågan om den ledigblivna järnvägsmarkens
användning fått stor aktualitet. Behov har yppats av ett enkelt
och billigt sätt att rättsligen införliva marken med angränsande fastigheter.
Denna fråga har utretts inom justitiedepartementet. Resultatet av utredningen
har redovisats i en den 31 mars 1964 dagtecknad promemoria med utkast
till lag om sammanföring av viss järnvägsmark med angränsande fastighet
(Stencil Ju 1964: B 3).

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av Göta hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,
Malmöhus, Skaraborgs och Västmanlands län, Svenska järnvägsföreningen,
Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska föreningen,
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund,
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen
i Kalmar län har avgivit sitt yttrande efter samråd med överlantmätaren
i länet. Övriga länsstyrelser har envar överlämnat yttrande av överlantmätaren
i länet. Frånsett länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län
har länsstyrelserna vid sina utlåtanden även fogat yttrande av lantbruksnämnden
i länet. Därjämte har länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och
Malmöhus län bilagt yttrande av vägförvaltningen i länet. Med respektive
länsstyrelsers yttranden har vidare inkommit yttranden av länsarkitekten
i Malmöhus län, skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län, Växjö stads drätselkammare,
som åberopat ett av byggnadsnämnden i staden avgivet yttrande,
Skaraborgs läns drätselkammarförbund, Kronobergs och Skaraborgs
länsavdelningar av Svenska kommunförbundet samt Uppsala och Skaraborgs
länsförbund av RLF.

Förslaget i allmänhet

Promemorian. I den inom departementet upprättade promemorian upplyses
till en början, att det trafikerade järnvägsnätets längd i Sverige för
närvarande uppgår till omkring 1400 mil. Den allra största delen eller
drygt 1310 mil ingår i statsbanenätet och något över 90 mil utgörs av en -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965 7

skilda järnvägar. Den sammanlagda längden av de järnvägssträckor på
vilka trafiken nedlagts utgjorde den 1 februari 1964 omkring 280 mil,
varav 184 mil statsbanelinjer och 96 mil enskilda linjer. Beträffande statsbanelinjerna
har trafiknedläggningarna huvudsakligen skett under senare
tid. De har efter år 1950 omfattat 177 av nyssnämnda 184 mil. Ytterligare
nedläggningar är enligt promemorian aktuella. Den 1 februari 1964 förelåg
sålunda förslag av järnvägsstyrelsen om nedläggning av trafiken på
sträckor av sammanlagt 60 mils längd. Vidare pågick lönsamhetsundersökningar
beträffande omkring 75 mil, och en undersökningsplan för trafiksvaga
järnvägar omfattade ytterligare 150 mil.

I promemorian anförs vidare, att när efter en nedläggning av trafiken på
viss järnvägssträcka fråga uppkommer om järnvägsmarkens framtida användning,
det ligger nära till hands att marken återförs till angränsande fastigheter.
För järnvägsmarkens ägare är det av intresse att kunna avyttra
mark, som han ej längre har behov av men som medför allehanda förvaltningsbesvär.
Och ägarna av angränsande fastigheter är ofta intresserade a\
att förvärva marken för att bli kvitt det hinder som en järnvägsbank kan
utgöra för ett rationellt brukande av jorden eller för att över huvud få
bättre brukningsenheter. Även från allmän synpunkt är det av intresse att
ifrågavarande järnvägsmark så snart som möjligt inordnas i fastighetsindelningen.
I promemorian framhålls, att det emellertid för närvarande
krävs ett ganska omständligt och i förhållande till järnvägsmarkens värde
ofta kostsamt förfarande för att få marken rättsligen förenad med intillliggande
fastigheter. Marken skall sålunda först överlåtas. Därefter skall
ibland avstyckning komma till stånd. Vidare skall lagfart sökas för den nya
ägaren och slutligen sammanläggning ske med angränsande fastighet. För
sammanläggning erfordras medverkan av lantmätare, inskrivningsdomare
och ägodelningsdomare. Därtill kommer ändringar i fastighetsregistret, i
det att de fastigheter eller fastighetsdelar som ingår i sammanläggningen
förlorar sina hittillsvarande beteckningar och erhåller en gemensam ny beteckning.
Förfarandet medför således besvär ej endast för den enskilde
utan även för lantmäterimyndigheter och domstolar. Ett sådant förfarande
drar också ut på tiden. Avvecklingen av marken från de nedlagda järnvägarna
kan därför enligt promemorian icke förväntas komma till stånd så
snart som är påkallat.

Angående tillvägagångssättet i trafiknedläggningsfrågor nämns i promemorian,
att beslut om trafiknedläggning på viss del av statens järnvägar
meddelas av Kungl. Maj:t, efter förslag av järnvägsstyrelsen. Denna
samråder i regel med en eller flera statliga myndigheter såsom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Kungl. Maj :t inhämtar
yttranden i ärendet från olika civila och militära myndigheter,
bland dem länsstyrelsen i länet efter vederbörandes hörande. De lokala
myndigheterna får därigenom tillfälle att framlägga sina synpunkter både

2f Bihang till riksdagens protokoll 1065. 9 samt. 3 and. Xr 25

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

på själva trafiknedläggningsfrågan och på frågan om dispositionen av den
ledigblivna järnvägsmarken. I samband med beslut om trafiknedläggning
erhåller järnvägsstyrelsen i regel även medgivande att riva upp spåranläggningen.
I enlighet därmed brukar räls och sliprar avlägsnas, medan
själva järnvägsbanken vanligen lämnas orubbad. När det gäller avvecklingen
av järnvägsmarken brukar järnvägsstyrelsen ta kontakt med vederbörande
lantbruksnämnd för eventuell överlåtelse till nämnden av sådan
mark som kan erfordras för de intressen nämnden har att bevaka. Vanligtvis
kommer därvid i fråga obebyggd mark, som ej omfattas av byggnadslagens
bestämmelser. Kommer överlåtelse till stånd, underlättar detta
enligt järnvägsstyrelsens mening handläggningen av ifrågavarande försäljningsärenden
och torde även vara ägnat att på bästa sätt tillgodose olika
önskemål om järnvägsmarkens fördelning och användningssätt.

I promemorian erinras om att det av 1954 års fastighetsbildningskommitté
framlagda förslaget till ny fastighetsbildningslag (SOU 1963:68)
innefattar ett betydligt enklare och billigare förfarande än som nu är möjligt,
när det gäller att rättsligen förena mark från nedlagd järnväg med
angränsande fastigheter. Då det emellertid anses ovisst, när detta omfattande
förslag kan tänkas bli genomfört, och varje dröjsmål med enklare
regler är till betydande olägenhet, bör enligt promemorian särskilda bestämmelser
snarast genomföras. En reglering med denna begränsade räckvidd
skulle icke föregripa en ny fastighetsbildningslag eller menligt inverka
på dess genomförande. Att regleringen ej längre skulle behövas efter
införandet av en ny fastighetsbildningslag och sålunda endast få provisorisk
karaktär bör ej utgöra hinder, då den skulle bli till praktisk nytta under
ej så få år och kanske just under en tid då järnvägsnedläggningar synes
särskilt aktuella.

Vad beträffar formerna för en reglering erinras i promemorian om
att ett besläktat spörsmål tidigare lösts genom särskild lagstiftning, nämligen
i fråga om samfälld vägmark som ej längre erfordras till väg eller
för annat gemensamt ändamål. För att på ett enkelt sätt kunna rättsligen
förena sådan vägmark med angränsande fastighet har tillskapats ett särskilt
institut, benämnt sammanföring, genom lagen den 18 april 1952 (nr
152) om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
m. in. Genom institutet sammanföring kan vägmärken rättsligen förenas
med angränsande fastighet utan att eljest erforderliga åtgärder för sammanläggning
av fastigheter behöver vidtagas. Någon överlåtelse av vägmärken
erfordras sålunda icke och ej heller krävs avstyckning i vanlig mening, lagfart
eller sammanläggning. Någon ändring i gällande fastighetsbeteckningar
sker ej heller. Efter sammanföringen är vägmärken fri från inteckningar
och andra gravationer, som dittills besvärat den. Dessa skall orubbade gälla
i återstoden av den besvärade egendomen, d. v. s. de fastigheter för vilka
vägmärken varit samfälld. Vägmärken skall i stället svara för de gravatio -

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

ner som åvilar den fastighet med vilken sammanföring sker. Delägare i
vägmärken är berättigad till ersättning för sin andel, om han framställer
anspråk därpå. Fråga om sammanföring skall prövas vid lantmäteriförrättning.
Initiativ härtill kan tagas av ägaren till angränsande fastighet. Sammanföring
får ske endast i den mån lämpligare fastighetsindelning vinns
därigenom. Om denna förutsättning är för handen, kan den samfällda vägmärkens
ägare icke motsätta sig sammanföring. Förfarandet vid sammanföringsförrättning
är i flera avseenden enklare än vid förrättning enligt
jorddelningslagen. Gode män skall ej biträda och förrättningen skall ej
undergå fastställelse.

I promemorian anförs, att den tilltänkta lagstiftningen i väsentliga delar
torde böra få samma innehåll som nyssnämnda 1952 års lag. För att slippa
stifta en helt ny lag av nästan samma lydelse ifrågasätts, om icke nämnda
lag skulle kunna utvidgas till att omfatta även järnvägsmark. Efter närmare
prövning har dock i promemorian valts alternativet helt ny lag. Därigenom,
framhålls det, blir bestämmelserna mer lättlästa och överskådliga för dem
som enbart kommer att syssla med sammanföring av järnvägsmark. För
jämförelse har dock till promemorian fogats även ett utkast till lag angående
ändring i 1952 års lag. Det i promemorian förordade utkastet till ny
lag torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Remissyttrandena. Utskottet hänvisar beträffande remissyttrandena i denna
del till propositionen s. 9—12.

Departementschefen. Utvecklingen inom kommunikationsväsendet har
medlört, att järnvägsdriften på åtskilliga sträckor blivit olönsam och därför
måst läggas ned. Genom denna utveckling, som pågår alltjämt, blir åtskilliga
markområden fria för annan användning. Från skilda synpunkter är det
angeläget, att denna mark snarast möjligt avvecklas genom överlåtelse för
andra ändamål. Det är av betydelse för staten att ej vidare stå som ägare
till helt onyttig mark och behöva svara för de med markinnehavet förenade
besvären. Men även för fastighetsägarna i järnvägens grannskap är det av
intresse att marken avyttras. Därigenom skapas möjligheter att undanröja
de hinder för rationellt jord- och skogsbruk som järnvägsfastigheterna, ofta
med särskilt uppbyggda järnvägsbankar, utgör. Från allmän synpunkt måste
det också anses vara av betydelse, att marken kommer till ändamålsenlig
användning och på lämpligt sätt ingår i fastighetsindelningen.

Som framgår av promemorian och har understrukits i remissyttrandena
stöter en snabb avveckling av järnvägsmarken och en i samband därmed
rationell anordning av fastighetsförhållandena på vissa svårigheter av rättslig
natur. Redan de nödvändiga förhandlingarna och ingående av avtal med
ägarna till angränsande fastigheter kan möta hinder eller dröjsmål av olika
skäl. I många fall krävs avstyckning. Ytterligare erfordras lagfart för den

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

nya ägaren och ej sällan sammanläggning med angränsande fastighet. Det
arbete och de kostnader som allt detta medför är så mycket mer olägliga
som marken i allmänhet är av helt ringa värde. En viss olägenhet ligger
även däri, att angränsande fastighet efter sammanläggning måste åsättas
ny fastighetsbeteckning.

Om problemets räckvidd vill jag nämna, att enligt vad jag har inhämtat
marken till icke mindre än omkring 133 mil av de före februari 1964 nedlagda
omkring 184 mil av statens järnvägslinjer ännu ej avvecklats. Till
en del förklaras detta av att trafiknedläggningarna huvudsakligen har ägt
rum under de senaste fem åren. Efter den 1 februari 1964 har Kungl. Maj :t
meddelat beslut om trafiknedläggning på ytterligare omkring 40 mil av
statens järnvägar. Mot bakgrunden av gjorda trafikutredningar kan trafiknedläggningar
väntas ske i stor utsträckning (jfr prop. 1963: 191). I fråga
om de enskilda järnvägarna är så gott som all mark från nedlagda linjer
avvecklad.

Beträffande kostnaderna för en avveckling av den onyttiga järnvägsmarken
enligt nuvarande regler är det av lantbruksnämnden i Kalmar län anförda
exemplet för Öland belysande. Enbart för ölandsjärnvägen har sålunda
kostnaderna beräknats till omkring 100 000 kr. för mark värderad till
drygt 23 000 kr.

Den i promemorian redovisade utredningen och remissbehandlingen ger
enligt min mening klart vid handen, att behov föreligger av ett enklare och
därmed billigare förfarande än som nu är möjligt för avveckling av sådan
järnvägsmark som blivit onyttig. Jag delar också uppfattningen, att en lösning
av problemet icke lämpligen bör anstå till dess ny fastighetsbildningslag
blivit genomförd. Särskild lagstiftning i ämnet bör komma till stånd nu.
Självfallet måste iakttagas, att en sådan lagstiftning inte föregriper en blivande
fastighetsbildningslag eller försvårar dess genomförande.

Det råder cn så gott som enhällig uppfattning om att en sådan lagstiftning
till innehållet bör utformas efter mönster av 1952 års lag om samman o föring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. Institutet
sammanföring innebär, att marken uppgår i angränsande fastighet utan att
någon av de åtgärder som eljest krävs för markens överförande till sådan
fastighet behöver vidtagas, såsom överlåtelse, avstyckning, lagfart och sammanläggning.
Ej heller sker någon ändring i fastighetsbeteckningen för den
fastighet med vilken marken sammanförs. Förrättning för sammanföring
är dessutom i och för sig enklare än förrättning enligt jorddelningslagen och
även därför ägnad att nedbringa kostnaderna för markens avveckling. Som
framhölls vid tillkomsten av 1952 års lag uppfyller institutet sammanföring
kravet på enkelhet, samtidigt som rättssäkerhetskravet synes hli tillbörligen
beaktat. Av yttranden i detta ärende från såväl lantmäterihåll som andra
håll framgår, att erfarenheterna av 1952 års lag är goda.

Ett annat alternativ för en avveckling är som framhållits i något remiss -

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 11)65

yttrande att anlita ägoutbytesinstitutet. För att nå ett effektivt resultat denna
väg torde emellertid krävas vissa ändrade bestämmelser om ägoutbyte.
Det är enligt min mening ej lämpligt att nu företaga sådana ändringar och
därigenom föregripa pågående arbete på en ny fastighetsbildningslag.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag, att en särskild reglering
efter mönster av 1952 års lag genomförs beträffande järnvägsmark. I
lagtekniskt hänseende anser jag, att man om möjligt bör undvika att ytterligare
splittra fastighetsbildningslagstiftningen genom en helt ny lag. De
nya bestämmelserna bör enligt min mening i stället inarbetas i 1952 års
lag.

Frågan om tillvägagångssättet vid avveckling av överflödig järnvägsmark
torde efter genomförandet av en ny lagstiftning komma i ett nytt läge, åtminstone
beträffande linjemarken. Anledning torde inte längre komma att
föreligga för järnvägsstyrelsen att som ibland skett överlåta marken till
lantbruksnämnderna för vidare avyttring, utan institutet sammanföring
kan naturligen direkt användas för markens avyttring. En annan sak är,
att lantbruksnämnderna vid sammanföringsförrättningar på samma sätt
som vid andra lantmäteriförrättningar kan behöva anlitas av förrättningsmannen
för samråd. Har lantbruksnämnden redan övertagit järnvägsmarken,
blir det nämndens sak att begära sammanföring enligt den nya lagstiftningen.

Lagstiftningens omfattning

Promemorian. Det vid promemorian fogade förslaget uppställer väsentligen
fyra villkor för den nya lagstiftningens tillämplighet, nämligen att fråga
är om mark, som nyttjats för järnväg men ej längre erfordras därför, emedan
trafiken nedlagts eller banlinjen erhållit ändrad sträckning, att marken
är obebyggd, att den tillhör kronan samt att varken järnvägsmarken
eller angränsande del av den fastighet med vilken sammanföring skall äga
rum är belägen inom stadsplan eller byggnadsplan.

Angående det förstnämnda villkoret, att marken nyttjats för järnväg
men av angivna anledningar blivit obehövlig, anförs i promemorian
bl. a., att därmed åsyftats att ange det grundläggande kravet på markens
anknytning till järnväg men ej avsetts att utsäga något om äganderätten
till marken. Det är tillräckligt att marken nyttjats för järnväg. I detta uttryck
tas järnväg i betydelsen kommunikationsled, d. v. s. viss järnvägssträcka
oavsett längd och belägenhet.

Kravet, att marken blivit obehövlig antingen därför alt trafiken på järnvägen
nedlagts eller därför att banlinjen fått ändrad sträckning, bör enligt
promemorian ej tas alltför bokstavligt. Lagens tillämpning synes ej behöva
hindras av att någon del av marken vid tiden för trafikens nedläggning
ej nyttjals för järnvägen utan legat oanvänd kanske sedan åtskilliga år till -

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

baka. Markens obehövlighet för järnvägen torde nämligen kunna sägas bli
definitiv först med trafiknedläggningen. Mark som här kommer i fråga är
främst s. k. sidotag och liknande områden, från vilka t. ex. fyllnadsmassor
tagits för anläggning och underhåll av banvallen.

Beträffande villkoret, att marken skall tillhöra staten, framhålls
i promemorian, att det främst är mark för statens järnvägar som kommer
i fråga för avveckling. När det gäller enskilda järnvägar anses kunna antagas,
att den mark som blivit obehövlig till följd av trafiknedläggning i stort
sett redan sålts eller avvecklats på annat sätt. Framtida trafiknedläggningar
kommer troligen att endast till mindre del gälla enskilda järnvägar.
Om ägaren till enskild järnväg efter trafiknedläggning förfar så som staten
ibland gör i fråga om sina järnvägar, d. v. s. överlåter järnvägsmarken
på lantbruksnämnden, blir dock enligt promemorian lagens krav, att marken
skall tillhöra kronan, uppfyllt och lagen sålunda tillämplig även i detta
fall. Att endast staten tillhörig mark kan bli föremål för sammanföring
är enligt promemorian av vikt från flera synpunkter. Det uppordnande av
fastighetsindelningen som en sammanföring närmast innebär är främst
betingat av ett allmänt intresse, och det är då naturligt att det sker i statens
regi. Med en regel, att initiativet till sammanföring skall tagas av järnvägsmarkens
ägare, kommer ett statligt organ att svara ej endast för initiativet
till sammanföring utan även för den utredning som skall föregå en ansökan
därom. En sådan ordning medför vidgade möjligheter att bedriva det för
riket i dess helhet rätt omfattande arbetet på ett ändamålsenligt sätt, så
att tillgängliga arbetskrafter lämpligt fördelas och kostnaderna nedbringas
i all den utsträckning det kan ske. Förfarandet är även ägnat att främja
en allsidig och omdömesgill handläggning av ärendena på det betydelsefulla
utredningsstadiet. Om endast statens mark kan bli föremål för sammanföring,
vinns också ökad säkerhet för att, om någon trots allt skulle
lida förfång genom förrättningen, han kan förväntas komma att hållas
skadeslös. Genom kravet, att marken skall tillhöra staten, förekommes
vidare enligt promemorian, att en enskild person som förvärvat obehövlig
järnvägsmark kan påtvinga ägare av angränsande fastighet marken, något
som lagen ej bör medgiva.

Föreskriften, att marken skall vara obebyggd, har enligt promemorian
nära samband med markens värde. Är marken bebyggd, har den vanligen
ett helt annat värde än obebyggd mark. Det föreslagna förfarandet bör
enligt promemorian komma till användning endast på mark med relativt
obetydligt värde. Behovet av enklare och mindre kostnadskrävande regler
anses i promemorian med hänsyn till markens värde ej heller vara detsamma
för bebyggd mark som för obebyggd.

Villkoret, att varken järnvägsmarken eller angränsande del av den fastighet
varmed sammanföring skall ske får vara belägen inom område under
stadsplan eller byggnadsplan, har enligt promemorian tillkom -

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

mit av skäl liknande dem som lett till villkoret att marken skall vara obebyggd.
Mark inom sådant område torde nämligen vara mera värdefull än
annan mark. Vid förrättning inom sådant område kan också enligt promemorian
mera komplicerade spörsmål antagas uppkomma, vilka ej lämpar
sig för det tämligen summariska förfarande som det här är fråga om.

Remissyttrandena. Utskottet hänvisar härutinnan till propositionen s. 15
—19.

Departementschefen. Beträffande den föreslagna lagstiftningens omfattning
görs i promemorians utkast vissa betydelsefulla begränsningar. Enligt
utkastet kan sålunda sammanföringsinstitutet tillämpas endast på mark,
som nyttjats för järnväg men blivit obehövlig tör ändamålet antingen därför
att trafiken nedlagts eller därför att banlinjen erhållit ändrad sträckning.
Tillämpningen begränsas vidare till mark, som är obebyggd och som
tillhör staten. Slutligen får sammanföring ej avse sådan järnvägsmark
eller sådan del av angränsande fastighet som ligger inom stadsplan eller
byggnadsplan. Dessa begränsningar i den föreslagna lagens tillämpningsområde
har i det övervägande antalet remissyttranden lämnats utan erinran.
Av eu del remissinstanser, bland dem lantmäteristyrelsen, har de emellertid
utsatts för kritik. De framförda invändningarna synes böra föranleda en
viss utvidgning av den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde.

Jag vill till en början framhålla, att kravet att marken skall ha nyttjats
för järnväg icke torde böra upprätthållas. I samband med byggandet
av järnvägarna har ej sällan förekommit, att mark exproprierats eller eljest
förvärvats för anläggande av vägar, ofta parallellt med järnvägen, som ersättning
för utfartsvägar, vilka blivit avskurna av järnvägen. Sådana sidovägar
vilka använts endast för vägtrafik kan knappast sägas ha blivit nyttjade
för järnväg, ehuru de varit nödvändiga för järnvägens framdragande.
På likartat sätt förhåller det sig med mark, som i samband med järnvägens
anläggande förvärvats för dikesomläggningar. Sådan mark bör också kunna
bli föremål för sammanföring. Även annan mark, såsom s. k. sidotag,
vilka förvärvats för upplagsplatser eller för grus- eller sandhämtning, bör
omfattas av lagen.. Även om sådana områden aldrig kommit att nyttjas för
järnvägen, t. ex. därför att behovet kunnat tillgodoses på annat sätt eller de
ursprungliga planerna eljest blivit ändrade, bör de omtattas av lagen. Detsamma
gäller också annan mark som väl förvärvats för järnväg men av
någon anledning ej tagits i anspråk för ändamålet.

Enligt promemorian är den föreslagna lagstiftningen vidare begränsad
till sådan mark som blivit obehövlig därför att trafiken nedlagts eller järnvägen
fått annan sträckning. Anledningen till att järnvägsmarken blivit
obehövlig torde emellertid, såsom påpekats i en del remissyttranden, ej
böra inverka på lagens tillämplighet. Även sådan mark som ej vidare be -

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

hövs för en i bruk varande järnväg, bör kunna bli föremål för sammanföring.
En sådan utvidgning torde få betydelse främst i fråga om sidotag
och liknande områden, vilkas användning upphört, fastän järnvägen alltjämt
är i drift.

I enlighet med det anförda förordar jag, att den nya lagstiftningen skall
omtatta mark, som exproprierats eller eljest förvärvats för järnväg men
icke vidare erfordras därför.

Det i promemorian uppställda kravet, att järnvägsmarken skall tillhöra
staten, utesluter från lagens tillämpning utom mark som härrör
från enskild järnväg främst sådan mark som kommun förvärvat från nedlagd,
staten tillhörig järnväg. Enligt promemorian har så gott som all mark
från nedlagda enskilda järnvägar redan avyttrats och det blir under den
närmaste tiden knappast fråga om ytterligare trafiknedläggningar av någon
omfattning pa enskilda järnvägar. Vissa fördelar skulle emellertid vinnas,
om den föreslagna ordningen görs tillämplig även på enskilda järnvägar.
Några olägenheter av betydelse torde en sådan utsträckt tillämpning ej
medföra. Den har förordats från flera håll. Med hänsyn till den prövning
som i varje särskilt fall skall ske rörande en ifrågasatt sammanförings
lämplighet från fastighetsbildningssynpunkt och den utredning som skall
göras av förrättningsmannen torde för bedömningen av frågan om lagens
utvidgning till enskilda järnvägar någon större betydelse ej behöva tillmätas
det förberedelsearbete som kan väntas bli utfört av den ena eller den
andra sökanden. Större vikt synes böra fästas vid det förhållandet att enskilda
järnvägar om möjligt får åtnjuta samma förmåner som statens järnvägar
i fråga om tillgången till ett enkelt och billigt förfarande för avveckling
av obehövlig järnvägsmark. Jag vill därför förorda, att sammanföring
skall kunna ske även i fråga om mark från enskild järnväg. Som framhållits
under remissbehandlingen torde dock i denna del vara lämpligt att begränsa
den tilltänkta lagens tillämpning till fall då marken ägs av vederbörande
järnvägsföretag eller, liksom i fråga om mark från statens järnvägar, av
kommun.

Promemorians krav, att järnvägsmarken skall vara obebyggd för att
sammanföring skall få ske, har mött erinringar från flera håll. Kravet torde
väl ej medföra några större olägenheter, eftersom sammanföring av bebyggd
järnvägsmark, åtminstone sådan på vilken någon mera värdefull
byggnad finns uppförd, endast sällan torde bli aktuell. Det torde vara fördelaktigare
för ägaren att i sådana fall avyttra marken i annan ordning.
Finns endast en mindre byggnad på marken, t. ex. ett skjul eller annan
obetydlig byggnad, kan dock sammanföringsinstitutet lämpa sig väl för avvecklingen.
Som framhållits under remissbehandlingen skulle vissa olägenheter
uppkomma, om sammanföring ej kan ske i sådana fall enbart därför
att marken är bebyggd, eller om för sammanföring skulle krävas, att byggnaden
undanskaffas. Det synes därför vara att gå för långt att för sam -

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

mantöring uppställda villkoret, att marken skall vara obebyggd. Som villkor
för sammanföring av bebyggd mark synes dock böra gälla, att ägaren
av den fastighet med vilken sammanföring är avsedd att äga rum medger
åtgärden. I fråga om järnvägsmark, på vilken finns byggnad som tillhör
annan än markens ägare, bör även beaktas den rätt till marken som tillkommer
byggnadens ägare. Till frågan om sådana och andra särskilda
rättigheters ställning vid sammanföring återkommer jag i det följande.

Även det undantag från lagens tillämpningsområde som i promemorian
gjorts beträffande område med stadsplan och byggnadsplan
har mött invändningar från flera håll. Som framhållits av lantmäteristyrelsen
kan det medföra olägenheter vid exempelvis en sammanföringsförrättning,
som omfattar en nedlagd järnväg i hela dess längd eller i visst avsnitt,
att under alla förhållanden behöva utesluta sådana delar av banlinjen
som sträcker sig genom område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.
Behovet av ett enkelt förfarande kan göra sig starkt gällande
även inom sådana områden. Jag vill därför förorda, att den tilltänkta lagstiftningen
görs tillämplig även beträffande område inom stadsplan och
byggnadsplan. Därigenom erhålls också principiell överensstämmelse med
1952 års lag. Mot en sådan utsträckt tillämpning kan åberopas, att ägare
till angränsande fastighet kan bli pliktig mottaga mark till jämförelsevis
högt värde. För att förebygga olägenhet i detta avseende vill jag föreslå,
att sammanföring beträffande område inom stadsplan eller byggnadsplan
skall, liksom i fråga om bebyggd mark, få äga rum endast efter medgivande
av ägaren till angränsande fastighet.

Det av ett par remissinstanser framförda önskemålet om undantag för
lagens tillämpning inom generalplan kan jag med nu angivna ståndpunkt
inte biträda.

Lagstiftningens verkan beträffande särskilda rättigheter

En fråga som påkallar särskild uppmärksamhet vid sammanföring är
verkningarna av sammanföringen beträffande särskilda rättigheter, som besvärar
den med sammanföringen avsedda marken. Frågan behandlades ingående
vid tillkomsten av 1952 års lag om sammanföring av vägmark. En
redogörelse för denna behandling lämnas i propositionen s. 21—24.

Promemorian. I promemorian har i fråga om rättighetshavarnas ställning
valts en annan lösning än i 1952 års lag. Detta sammanhänger med att
järnvägsmark till skillnad från samfälld vägmark vanligen består av ett
antal särskilda fastigheter, som vid sammanföring helt försvinner. Efter
förrättningen finns normalt ej någon återstod av fastigheten som kan uppbära
inteckningen eller den särskilda rättigheten. Om dessa skall bestå, mås -

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

te de tvärtemot vad som gäller i fråga om samtälld vägmark alltjämt häfta
vid järnvägsmarken och följaktligen, om sammantöring sker, komma att
belasta den eller de fastigheter varmed järnvägsmarken sammanförts.
Järnvägsmarken kan enligt promemorian alltså ej förklaras fri från all rätt
som dittills besvärat den, utan andra regler krävs. I princip skulle dessa
gä ut på att den rätt för vilken järnvägsmarken häftar skulle besvära den
fastighet varmed sammanföring sker. Avser rätten emellertid en penninginteckning
eller över huvud fullgörandet av en betalningsförpliktelse och
liknande, kan nämnda fastighet icke förklaras skola svara därför utan att
samtidigt mer eller mindre vidlyftiga regler införs om företrädesordningen
mellan olika rättsägare och om eventuell kompensation till ägaren av fastigheten.
Lagstiftningen bör emellertid enligt promemorian inte kompliceras
med dylika regler, helst som ett sådant fall som det anförda måste antagas
bli synnerligen sällsynt. I stället bör som en förutsättning för sammantöring
uppställas, att järnvägsmarken ej är besvärad av rätt som nu
angivits. Skulle ett sådant fall som det berörda inträffa, måste alltså inteckningen
eller den rätt varom eljest är fråga först avlösas. Angående särskilda
rättigheter anförs i promemorian, att de torde vara till så ringa men
för den fastighet varmed järnvägsmarken sammanförs att de kan förklaras
skola besvära denna fastighet. Är rättigheten intecknad, uppkommer
emellertid samma behov av regler om företrädesordningen mellan olika
rättsägare som beträffande penninginteckningar. Sammanföring av mark,
som besväras av intecknad särskild rättighet, torde därför lika litet böra tå
ske som sammanföring av mark, som häftar för penninginteckning. Bestämmelse
om hinder mot sammanföring när järnvägsmarken hättar för
fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller besväras av särskild
rättighet, till säkerhet varför inteckning beviljats, har upptagits i 4 §
tredje stycket i utkastet.

Bland särskilda rättigheter som belastar järnvägsmark uppmärksammas
i promemorian särskilt rätten för televerket att ha ledning för teletrafik
framdragen över marken eller nedlagd i jorden. Såvitt angår statens järnvägar
grundar sig denna rätt på en allmän upplåtelse av järnvägsstyrelsen
till telestyrelsen utan några särskilda bestämmelser om exempelvis varaktigheten
av upplåtelsen. Vid försäljning av obehövlig järnvägsmark har televerket
brukat förbehållas rätt att tills vidare utan kostnad bibehålla exempelvis
befintliga stolplinjer över det försålda området. Därjämte har televerket
tillförsäkrats befogenhet att låta inteckna rättigheten, en befogenhet
som verket dock regelmässigt ej utnyttjat. I stället för sådant förbehåll
måste enligt promemorian vid sammanföring av marken träffas annan
anordning till bevarande av televerkets rätt. Eftersom rättigheten ej tillförsäkrats
televerket för bestämd tid, måste även rättighetens bestånd förstärkas
i fråga om varaktigheten för att hindra uppsägning. De krav som

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

sålunda föreligger har enligt promemorian ansetts kunna tillgodoses genom
föreskrift, att televerket efter sammanföringen äger behålla ledningen på
samma villkor som förut, så länge verket har behov därav (16 § andra
stycket i utkastet).

I fråga om andra särskilda rättigheter anförs i promemorian, att särskilt
i närheten av stationsområden och där järnväg korsar väg järnvägsmarken
ofta besväras av rättigheter av olika slag. De vanligaste avser nyttjande av
väg, brunn samt ledningar för skilda ändamål, framför allt för vatten, avlopp
och elektrisk kraft. Med hänsyn bl. a. till den på vissa platser ganska
omfattande förekomsten av rättigheter och svårigheten att överblicka konsekvenserna
av att rättigheterna ej får fortbestå samt till det sannolikt obetydliga
men, som rättigheternas bevarande skulle föranleda för den eller
de fastigheter varmed järnvägsmarken skall sammanföras, har det enligt
promemorian synts riktigast att i olikhet med vad förhållandet är i 1952
års lag meddela bestämmelser om rättigheternas bestånd. Föreskrift har
därför upptagits i 16 § andra stycket i utkastet om att dessa rättigheter
skall bibehållas orubbade.

Remissyttrandena. I denna del hänvisar utskottet till propositionen s. 25
—28. I anledning av motionen II: 868, vari hemställs om riksdagens uttalande
att vid försäljning av järnvägsmark skall undantagas sådan mark
som används för vägändamål, redovisas här dessutom följande i propositionen
ej återgivna remissyttranden.

Lantmäteristyrelsen framhåller sålunda att järnvägsmarken representerar
ett visst värde som vägkropp, då den som regel är synnerligen stabilt
byggd och att marken kan med relativt begränsade åtgärder iordningställas
som väg. En undersökning rörande förutsättningarna för att inordna
nedlagd järnvägsmark i det enskilda vägnätet bör därför regelmässigt verkställas
innan sammanföring med angränsande fastighet beslutas.

Överlantmätaren i Uppsala län påpekar att i promemorian någon lösning
inte anvisas hur mark skall behandlas som behövs för gemensamt behov och
anför fortsättningsvis följande:

Järnvägsbanken kan t. ex. tänkas bli använd som väg för ett flertal fastigheter.
Ur kronans synpunkt torde det dock inte vara lämpligt att kronan
behåller mark, som skall användas som enskild väg, och fastighetsindelningen
blir redigast, om järnvägsmarken sammanförs med angränsande fastighet.
Rätten för övriga fastigheter att nyttja järnvägsbanken som väg kan lösas
genom särskild förrättning enligt lagen om enskilda vägar, men man skulle
kunna slippa en sådan förrättning, om det kunde bestämmas vid sammanföringsförrättningen
att övriga fastigheter hade rätt att nyttja järnvägsmarken.
I sådant fall kunde man tänka sig att kronan avstod från ersättningsanspråk
för järnvägsmarken eller att ersättningsbeloppet fördelades
på de nyttjanderättsberättigade fastighetsägarna. Järnvägsmark kan givetvis
också användas för andra gemensamma ändamål än som väg.

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

I anslutning till överlantmätarens yttrande uttalar länsstyrelsen i Uppsala
län att frågan om järnvägsmark för samfällt behov, exempelvis mark till
\äg, borde beaktas vid den slutliga utformningen av lagen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län tar också fasta på det fall, då väg skulle
kunna framdras på järnvägsmarken men uppmärksammar även det fall då
marken skulle kunna användas till turistled. Länsstyrelsen töreslår därför
all järnvägs ägare, som vill söka förrättning enligt den föreslagna lagen,
åläggs att innan ansökning avlämnas inhämta länsstyrelsens och vägförvaltningens
yttrande. Enligt länsstyrelsen kan ett sådant remissförfarande
inte medföra sådan tidsförlust att den kan räknas som en olägenhet.

Kronobergs länsavdelning av Svenska kommunförbundet framhåller att,
om kommun önskar förvärva järnvägsmark exempelvis för vägändamål,
lantmäterikostnaderna kan bli orimligt stora. Åtgärder för att underlätta
förfarandet i sådana fall är därför angelägna. I sammanhanget må nämnas
att länsavdelningen anser att någon sammanföring över huvud taget inte bör
få ske utan att kommunen lämnats tillfälle att avge yttrande och att enligt
länsarkitekten i Malmöhus län kommun bör genom sin byggnadsnämnd alltid
ges möjlighet att pröva och från plansynpunkt avge yttrande i ett sammanföringsärende.

Departementschefen. Sammanföringsinstitutet innebär i princip detsamma
som andra omreglerande fastighetsbildningsåtgärder, genom vilka ett
eller flera markområden, som hör till viss fastighet, mot vederlag i jord
eller pengar överflyttas till annan fastighet. Fastigheterna på ömse sidor
behåller sina fastighetsbeteckningar och sina i fastighetsboken införda inskrivningar.
Frånsett s. k. jorddelningsservitut medför marköverflyttningen
ej någon överföring från den ena fastigheten till den andra av fordringsinteckning
eller annan sakrätt. Denna princip bör enligt min mening upprätthållas
även i fråga om sammanföring enligt nu förevarande lagförslag.
Jag anser därför i överensstämmelse med vad lantmäteristyrelsen anfört,
att sammanföring av järnvägsmark ej bör medföra någon överflyttning av
rättigheter från den fastighet i vilken järnvägsmarken ingått till den fastighet
med vilken sammanföring sker. I enlighet härmed förordar jag för järnvägsmarken
samma regel som för vägmärken, nämligen att när beslut om
sammanföring vunnit laga kraft, järnvägsmarken ingår i den eller de fastigheter
varmed den sammanförts fri från all rätt som dittills besvärat den.

Denna regel kräver, att vid sammanföringsförrältning uppmärksamhet
ägnas åt frågan, huruvida fordringsinteckningar eller andra rättigheter besvärar
den järnvägsmark som omfattas av förrättningen och i vilken utsträckning
innehavare av sådana rättigheter bör skyddas mot skada genom
sammanföringen.

I överensstämmelse med vad som enligt 1952 års lag nu gäller beträffande
vägmark bör sammanföring av järnvägsmark, som skulle lända till för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965 19

fång för innehavare av servitut, ej få genomföras utan dennes samtycke.
Vad angår innehavare av fordringsinteckningar och andra rättigheter är
tydligen skälen för att beakta deras rätt starkare vid sammanföring av
järnvägsmark än när det gäller sammanföring av samfälld vägmark, eftersom
sammanföringen här kan komma att omfatta större delen av eller
hel fastighets ägovälde. Därtill kommer, att med hänsyn till ändamålet
med den föreslagna lagstiftningen och till att initiativrätten tillkommer endast
järnvägsmarkens ägare, sammanföring av järnvägsmark blir att väsentligen
jämställa med frivillig överlåtelse. En regel till skydd för innehavare
av fordringsinteckningar och andra rättigheter, som besvärar järnvägsmarken,
synes därför böra införas. I den mån särskilda rättigheter besvärar
järnvägsmark, torde de i stor utsträckning ej vara säkerställda genom inteckning.
Regeln synes därför liksom i fråga om servitut böra gälla även
när inteckning för rättigheten ej meddelats. Frånsett servitut innebär en
sådan regel ett längre gående skydd för rättigheter än som eljest gäller
inom fastighetsbildningslagstiftningen. Den torde emellertid inom den speciella
lagstiftning som det nu är fråga om ej behöva möta avgörande principiella
betänkligheter. En ordning enligt vad jag nu sagt kan antagas i allmänhet
medföra, att ägaren av järnvägsmarken träffar frivillig uppgörelse
med rättighetshavaren om avlösning av rättigheten eller att överenskommelse
om rättighetens fortbestånd träffas med ägaren till den fastighet med
vilken sammanföring skall äga rum.

I enlighet med det sagda förordar jag en bestämmelse av innehåll att, om
järnvägsmarken på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller
om den besväras av annan rättighet, sammanföring ej får äga rum utan att
innehavaren av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande därtill
eller det är uppenbart, att sammanföringen ej kan lända honom till förfång.

Specialinotivering

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

Utskottet hänvisar i denna del till propositionen s. 30—40. Dock återges
bär departementschefens uttalanden rörande 21 § första stycket i förslaget.
Departementschefen anför i detta avsnitt följande.

I första stycket anges närmare tillämpningsområdet för de nya bestämmelserna.
I enlighet med vad jag bar anfört i den allmänna motiveringen
skall sammanföring få avse ej endast staten tillhörig järnvägsmark utan
även järnvägsmark som tillhör kommun eller enskilt järnvägsföretag. Alla
slag av kommuner kommer här i fråga, såsom landskommun, stad, köping
och landstingskommun. Med dessa bör jämställas municipalsamhälle och
kommunalförbund. Genom departementsförslaget görs sålunda en utvidg -

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

ning i förhållande till promemorians förslag, som är begränsat till statens
mark. En viss begränsning innebär dock även departementsförslaget, i det
att från lagens tillämpning utesluts mark, som förvärvats från staten eller
enskilt järnvägsföretag av annan än kommun.

Vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna på enskilda järnvägar,
för vilka erhållits koncession, måste uppmärksammas 1880 års förordning
innefattande särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, m. m. Sådan enskild järnväg som där avses skall enligt
1 § i föroidningen i hela sin sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder
och andra byggnader anses som en enda sammanhörande fast egendom.
Enligt 2 § i förordningen får ej utan Kungl. Maj :ts tillstånd järnvägen
delas eller något av den mark som hör till järnvägen avsöndras därifrån.
Även sammanföring enligt förevarande förslag kommer att omfattas av bestämmelsen.
I första hand gäller detta beträffande järnväg som är i drift.
Huruvida samma krav skall vara uppfyllt, när järnvägslinje nedlagts enligt
särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t, beror på innehållet i Kungl. Maj :ts
beslut. Innefattar beslutet medgivande för järn vägsägaren att avskilja marken
från järnvägen, torde ej erfordras något ytterligare tillstånd enligt 1880
års förordning. Detsamma torde gälla, om beslutet innebär, att meddelad
koncession i sin helhet upphävs i fråga om viss järnvägssträcka. Någon
erinran om nämnda bestämmelse i 1880 års förordning torde ej erfordras
i förevarande lag.

Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen har en utvidgning av
tillämpningsområdet i förhållande till promemorians förslag skett även
därigenom, att sammanföring kan omfatta bebyggd mark och mark inom
planområden.

I första stycket av 21 § stadgas vidare, att mark som här avses får sammanföras
med angränsande fastighet, om marken ej vidare erfordras för
järnvägen. Som framhållits i den allmänna motiveringen har de i promemorians
utkast föreskrivna anledningarna till att järnvägsmarken ej längre
erfordras fått utgå. De av mig föreslagna bestämmelserna blir tillämpliga
även på mark, som väl förvärvats för järnväg men inte blivit nyttjad för
ändamålet, liksom på mark, vilken tillhör en järnväg som ännu är i drift
men likväl blivit onyttig för järnvägen.

1 andra punkten av första stycket upptages motsvarighet till 3 § första
stycket andra punkten i utkastet. Det senare innehåller i denna del, i överensstämmelse
med vad 1952 års lag stadgar om vägmark, att om järnvägsmarken
gränsar till område, vilket utgör gemensam ägolott för två
eller flera fastigheter eller avsatts till gemensamhetsskog eller vid lantmäteri-
eller mätningsförrättning lämnats oskiftat utan att ha undantagits
för gemensamt ändamål, marken må sammanföras med de fastigheter som
äger del i området genom att tilläggas detta.

Mot denna bestämmelse har lantmäteristyrelsen anmärkt, att den liksom

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

1952 års lag utesluter sammanföring med område, som vid lantmäterieller
mätningsförrättning undantagits för gemensamt ändamål. Det torde
emellertid enligt styrelsen icke vara ovanligt, att t. ex. över ett järnvägsområde
sträcker sig en väg som avsatts såsom samfälld för det skifteslag
inom vilket järnvägsområdet är beläget. Det kan i sådant tall från skilda
synpunkter vara angeläget att sammanföring kan ske med den samfällda
vägmärken. Samma anmärkning har gjorts av Sveriges lantmätareförening.

Även enligt min mening bör sammanföring av järnvägsmark kunna ske
med område, som undantagits för gemensamt ändamål, t. ex. en samfälld
väg som korsar järnvägen. Att sådant område ej medtagits i 1952 års lag
torde ha sin förklaring däri, att behov ej ansetts föreligga av att kunna
sammanföra samfälld vägmark med mark som har samma natur av samfällighet.
Den nu förordade ändringen medger en väsentligt enklare avfattning.
Det torde vara tillfyllest att utsäga, att om järnvägsmarken gränsar
till område som är samfällt för två eller flera fastigheter, marken må sammanföras
med dessa fastigheter genom att tilläggas området.

I fråga om mark som exproprierats men som ej kommit till användning
för det avsedda ändamålet eller vars användande för ändamålet upphört
föreligger enligt 68 § lagen om expropriation lösningsrätt i vissa fall. När
hel fastighet exproprierats, tillkommer lösningsrätt den som närmast före
expropriationens fullbordande var fastighetens ägare eller hans rättsinnehavare.
Har en del av en fastighet exproprierats, tillkommer lösningsrätten
ägaren av återstående delen. För lösningsrätt krävs, att talan instämmes
inom tjugo år från det expropriationen fullbordats. Expropriation av sådan
järnvägsmark som kan antagas bli föremål för sammanföring har så gott
som alltid ägt rum längre tillbaka i tiden än 20 år. Skulle emellertid lösningsrätt
föreligga i något undantagsfall — t. ex. med anledning av någon
breddning som skett under senare tid — bör naturligtvis detta förhållande
beaktas av förrättningsmannen. Med hänsyn till frågans ringa praktiska
betydelse torde erinran härom ej behöva göras i lagen.

Förslaget till lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring
av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet
m. m.

I samband med 1952 års lag infördes en särskild lag om förmånsrätt enligt
17 kap. 6 § handelsbalken för sådan ersättning för vägmärken som skall
erläggas av ägaren till den fastighet med vilken sammanföring skett. Det i
nu förevarande lagstiftningsärende upprättade utkastet upptager ej någon
motsvarande bestämmelse i fråga om ersättning för järnvägsmark. Härom
sägs i promemorian, att den ersätlningsberättigade enligt utkastet alltid är
kronan och att de ersättningsbelopp som det kan bli fråga om måste antagas
i stort sett bli obetydliga. Det anses kunna tagas för visst, att dessa

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

småbelopp i allmänhet kommer att frivilligt erläggas. Något egentligt behov
av förmånsrätt för kronan i fråga om beloppen finns därför inte. Vidare
anförs, att det i och för sig är mindre tilltalande att utvidga området för de
tysta förmånsrätterna.

Departementschefen. Någon anledning att göra skillnad mellan ersättning
för vägmark och ersättning för järnvägsmark när det gäller säkerhet för
den ersättningsberättigade förefaller mig knappast föreligga. Ersättningarna
torde merendels uppgå till ringa belopp i båda fallen. Med hänsyn härtill
och till att de av mig i det föregående föreslagna bestämmelserna skall
vara tillämpliga även på mark, som tillhör kommun eller enskilt järnvägsföretag,
torde de båda slagen av ersättning böra behandlas lika i förevarande
hänseende. Lagtekniskt synes det lämpligen böra ske genom att den nuvarande
lagen ersätts med en ny lag, som omfattar både ersättning för vägmark
och ersättning för järnvägsmark.

Lagrådsbehandlingen

Förevarande lagförslag föranledde bl. a. följande yttranden av lagrådet.

Den föreslagna lagstiftningen om avveckling av järnvägsmark, som blivit
onyttig för sitt ändamål, anknyter nära till 1952 års lag om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet. Enligt vad som
upplysts äro erfarenheterna av 1952 års lag goda, varför denna lag synes
väl ägnad att tjäna såsom mönster. I två väsentliga avseenden föreslås
emellertid i fråga om sammanföring av järnvägsmark regler som avvika
från 1952 års lag. Medan rätten att påkalla förrättning för sammanföring
av samfälld vägmark tillagts ägaren av angränsande fastighet, innebär förslaget
att initiativrätten skall tillkomma järnvägsmarkens ägare. De skäl
som anförts för denna olikhet förefalla övertygande. Lagrådet vill i detta
sammanhang endast understryka angelägenheten av att järnvägsmarkens
ägare — i regel staten — icke utnyttjar initiativrätten på ett sätt som enbart
tillgodoser det egna intresset utan beaktar rimliga önskemål från angränsande
fastigheters ägare. Beträffande sammanföringens verkan i avseende
å särskilda rättigheter föreslås i likhet med vad som gäller för vägmark
att järnvägsmarken skall ingå i den eller de fastigheter, varmed den
sammanförts, fri från all rätt som förut besvärat den. Skyddsregeln för ser■\itutshavare

mark skola utsträckas att gälla alla slag av rättigheter, intecknade eller
ointecknade, som besvära järnvägsmarken. En så vidsträckt skyddsregel är,
som departementschefen framhåller, en nyhet inom fastighetsbildningslagstiftningen.
Med hänsyn till att sammanföring av järnvägsmark ofta kan
komma att avse större delen av eller hel fastighet och, icke minst, till att
initiativrätten skall ligga hos järnvägsmarkens ägare synes dock en sådan
regel ej kunna undvaras.

Vissa fördelar kunde vinnas med att, såsom föreslagits i departementspromemorian,
reglera frågan om sammanföring av järnvägsmark i en särskild
lag. Den i det remitterade förslaget valda metoden att komplettera
1952 års lag kan emellertid också godtagas, även om en sådan påbyggnad

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

möter vissa lagtekniska svårigheter. Lagrådet vill förorda viss redaktionell
omarbetning av förslaget, särskilt såvitt angår anknytningen till de gällande
bestämmelserna, i syfte att lagtexten skall bli mera överskådlig och lättillgänglig.

1 övrigt föreslogs från lagrådets sida visst förtydligande av samt vissa
redaktionella jämkningar i förslagen, vilka ändringar i huvudsak godtogs av
departementschefen.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om utvidgning av
tillämpningsområdet för 1952 års lag

1 en vid 1959 års riksdag väckt motion, II: 122, framlades ett förslag om
ad tillämpningsområdet för 1952 års lag borde vidgas till att i princip omfatta
samfälld mark av alla slag. Över motionen yttrade sig lantmäteristyrelsen
och 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Tredje lagutskottet, som avstyrkte bifall till motionen, uttalade i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 8 följande.

Utskottet vill i likhet med remissinstanserna vitsorda att behov föreligger
a\ en lagstiftning i den av motionen angivna riktningen. Frågan utgör emellertid
en detalj i det mera omfattande spörsmålet om fastighetsbildningens
framtida utformning. Detta utredes f. n. av 1954 års fastighetsbildningskommitté,
vars arbete nu synes närma sig slutskedet.

Eftersom ett bifall till motionen icke gärna kan ske utan att frågan erhåller
en allsidigare belysning samt fastighetsbildningskommittén bättre än
någon annan synes ägnad för denna uppgift, vilken f. ö. redan finnes upptagen
på kommitténs handlingsprogram, anser utskottet att kommitténs utredningsresultat
bör avvaktas.

Mot tanken att avvakta kommitténs förslag bär motionärerna åberopat att
man därigenom endast förhalar en angelägen reform. Utskottet delar icke
denna uppfattning utan anser att kommitténs arbete i denna såväl som andra
frågor inom dess verksamhetsområde först bör avvaktas, så att hela det
stora frågekomplexet om fastighetsbildningens framtida utformning kan
behandlas i ett sammanhang.

Avslutningsvis vill utskottet uttala sin tillfredsställelse med att den av
motionären väckta frågan kommer att uppmärksammas av fastighetsbildningskommittén
under dess fortsatta arbete, vilket utskottet hoppas snart
kommer att leda till synbara resultat.

Offentlig utredning

1954 års fastighetsbildningskommitté bar år 1963 avgivit sitt betänkande
om fastighetsbildning (SOU 1963: 68). Av betänkandet framgår bl. a. atl
kommittén låtit samtliga åtgärder som syftar till en ändring av bestående
fastighets struktur i något avseende — jämväl beträffande rätt i samfälld

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

mark och beträffande servitutsförhållandena — utgöra ett enda institut benämnt
fastighetsreglering. Detta avses inte ersätta bara laga skiftet, där
detta har till syfte att åstadkomma en omarrondering, och nuvarande ägoutbyte
utan även en del speciella fastighetsbildningsformer såsom servitutsutbrytning
och sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet.
För nybildning av fastighet föreslås instituten avstyckning, klyvning
och sammanläggning. Av dessa skiljer sig avstyckningen och sammanläggningen
till sin allmänna konstruktion föga från motsvarande fastighetsbildningsåtgärder
enligt gällande rätt. Klyvningen ersätter den form av nuvarande
laga skifte som innebär en utbrytning av ideell andel i fastighet.

I betänkandet (s. 443) uttalas bl. a. följande:

Den marköverföring som enligt kommittéförslaget är avsedd att kunna
äga rum inom fastighetsregleringens ram är konstruerad på i huvudsak
samma sätt som sammanföringen enligt 1952 års lag och kommer att medgiva
lika goda möjligheter som denna att på ett från fastighetsindelningssynpunkt
lämpligt sätt avveckla onyttiga samfälligheter, varjämte tidigare
iramförda önskemål om en utvidgning av tillämpningsområdet för sammanföringsinstitutet
(se tredje lagutskottets uti. 8/1959) komma att tillgodoses.
Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna om fastighetsreglering
bör följaktligen förbindas med ett upphävande av nuvarande särlagstiftning
om sammanföring, men därvid bör tillses, att de förenklingar
i förrättningshandläggningen som för närvarande äro tillåtna i ärenden angående
sammanföring kunna i motsvarande utsträckning tillämpas även
i fortsättningen. Genom dessa förenklingar ha betydande arbetsekonomiska
fördelar kunnat vinnas utan att rättssäkerhetskravet blivit eftersatt, och
det är angeläget att den föreslagna reformen icke medför ett mera formbundet
och tyngande förfarande.

Fastighetsbildningskommitténs förslag är efter remissbehandling föremål
för Kungl. Maj :ts övervägande.

Utskottet

Såsom framgår av propositionen har järnvägsdriften på åtskilliga sträckor
i landet blivit olönsam och därför måst läggas ned. Genom denna alltjämt
pågående utveckling blir järnvägsmark fri för annan användning. Från
skilda synpunkter är det angeläget att denna mark avvecklas genom överlåtelse
för andra ändamål. Staten bör lämpligen ej stå som ägare till helt
onyttig mark och svara för de med ett sådant innehav förenade besvären.
För ägare till angränsande fastigheter kan det vara av vikt att efter införlivande
av järnvägsmarken kunna undanröja de hinder för ett rationellt jordoch
skogsbruk som sådan mark kan utgöra. Ur allmän synvinkel är det slutligen
av betydelse, att marken kommer till ändamålsenlig användning och
på lämpligt sätt ingår i fastighetsindelningen. Emellertid stöter en snabb
avveckling av järnvägsmarken och en i samband därmed rationell anordning

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

av fastighetsförliållandena på vissa svårigheter av rättslig natur. Vidare kan
ett sådant förfarande vara förenat med avsevärda kostnader. I likhet med
departementschefen anser utskottet därför behov föreligga av ett enklare och
billigare förfarande än som nu är möjligt för avveckling av järnvägsmark.
Såsom departementschefen framhållit bör en lösning av problemet komma
till stånd nu och inte anstå till dess ny fastighetsbildningslag blivit genomiörd.
Utskottet ansluter sig till uppfattningen att lagstiftning i ämnet bör utiormas
efter mönster av 1952 års lag om sammanföring av samfälld väginark
med angränsande fastighet m. m., och att bestämmelserna om järnvägsmark
bör inarbetas i denna lag. Det lagförslag, som nu framläggs genom
propositionen och som såvitt angår de föreslagna bestämmelserna rörande
järnvägsmarken inte föranlett några motionsyrkanden, anser sig utskottet
kunna biträda. Ej heller har utskottet något att erinra mot förslaget om ny
lagstiftning om säkerhet för ersättning enligt sammanföringslagen.

I motionen 11: 868 framhålls den betydelse som järnvägsmark, vilken ej
längre används för sitt ändamål, i vissa fall har såsom bygdevägar. Motionären
hemställer om ett uttalande att vid försäljning av järnvägsfastighet
sådan mark skall undantagas som används för vägändamål.

För att de av en järnvägsnedläggelse berörda intressenterna skall få tillfälle
att framföra sina önskemål brukar Kungl. Maj:t vid nedläggning av
statsbanejärnvägar inhämta yttranden i ärendet från bl. a. länsstyrelsen i
länet efter vederbörandes hörande. De lokala myndigheterna får därigenom
tillfälle att framlägga sina synpunkter på bl. a. frågan om dispositionen av
den ledigblivna järnvägsmarken för exempelvis vägändamål. Enligt sammanföringslagen
kallas också bl. a. ägare av angränsande fastigheter till
sammanföringsförrättningen, och underrättelse om första sammanträdet utgår,
om marken är belägen i stad eller inom ort där skyldighet att söka byggnadslov
eljest föreligger, till byggnadsnämnden. Denna får därigenom möjlighet
att pröva och från plansynpunkt avge yttrande i ärendet. Genom nu
nämnda förfaranden kan sålunda den av motionären aktualiserade frågan
redan på ett tidigt stadium eller senare vid sammanföringsförrättningen
uppmärksammas av vederbörande myndigheter. Spörsmålet kan också bli
löst på ett för vägintressenterna tillfredsställande sätt genom den möjlighet
förslaget öppnar att sammanföra järnvägsmark med angränsande mark.
Så kan exempelvis järnvägsmark lämplig som väg på ett smidigt sätt förenas
med samfälld väg som korsar järnvägen eller med annan fastighet
som kan ha behov av marken för vägändamål. Då emellertid rätten att påkalla
förrättning för sammanföring endast tillkommer järnvägsmarkens
ägare — i regel staten — vill utskottet understryka angelägenheten av att
ägaren inte utnyttjar initiativrätten på ett sätt som bara tillgodoser det egna
intresset utan så tidigt som möjligt beaktar rimliga önskemål inte endast
från angränsande fastigheters ägare utan även från ortsbefolkningen i övrigt.
Då utskottet förutsätter att skälig hänsyn härvid tages till intresset av att

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

marken får begagnas för vägändamål, synes något särskilt uttalande från
riksdagens sida i anledning av förevarande motion inte vara påkallad.

I motionerna I: 738 och II: 867 föreslås viss utvidgning av tillämplighetsområdet
i den nu gällande sammanföringslagen. Denna äger f. n. tillämpning
på mark, vilken genom lantmäteri- eller mätningsförrättning undantagits
till väg för gemensamt behov, samt på annan för två eller flera fastigheter
samfälld vägmark. Vad i lagen stadgas om vägmark äger motsvarande
tillämpning på mark avsedd till avloppsdike ävensom på bäck och
annat dylikt mindre vattendrag. Motionärerna tramhåller nu att järnvägsmarken
ofta omfattar sidoschakt och områden som använts för banvaktsslugor
eller liknande ändamål, och att sådana områden självfallet inte är
uteslutna från sammanföring. Det ter sig då inkonsekvent, framhålls det,
att inte låta den nuvarande lagen vara tillämplig i motsvarande omfattning
på förutom samfälld vägmark även på därtill hörande mark, som blivit onyttig,
såsom samfällda grus-, sand- och ler täkter samt upplagsplatser. Dessa
är enligt motionärerna ofta av lika ringa värde som väg- eller dikesmark.
Motionärerna föreslår därför att lagen göres tillämplig på inte bara mark
avsedd till sådana diken och mindre vattendrag som nyss nämnts utan även
på annan samfälld mark av uppenbarligen ringa värde.

I anledning av en år 1959 väckt motion i ämnet fann riksdagen att behov
förelåg av eu lagändring i den riktning förevar ande motioner anger. Riksdagen
ansåg emellertid frågan utgöra en detalj i det mera omfattande spörsmålet
om fastighetsbildningens framtida utformning, vilket då utreddes av
15)54 års fastighetsbildningskommitté, och fann att kommitténs utredningsresultat
borde avvaktas. Kommitténs förslag har numera framlagts och är
under behandling inom Kungl. Maj :ts kansli. Enligt förslaget avses det
nybildade institutet fastighetsreglering ersätta bl. a. fastighetsbildningsformcn
sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet. Den
marköverföring som sålunda är avsedd att kunna äga rum inom fastighetsregleringens
ram är enligt förslaget konstruerad på i huvudsak samana sätt
som sammanföring enligt 1952 års lag och avses komma att medge lika goda
möjligheter som denna att på ett från fastighetsbildningssynpunkt lämpligt
sätt avveckla onyttiga samfälligheter. önskemålet om en utvidgning av till -lämplighetsområdet för sammanföringsinstitutet kommer också att tillgodoses.

Föreliggande lagstiftningsärende om järnvägsmark tar närmast sikte på
de problem som uppkommit i anledning av det ökande antalet järnvägsnedläggelser
och inte på spörsmål sammanhängande med tillämpningen av
den tidigare lagen. Med hänsyn härtill och då den av motionärerna aktualiserade
frågan uppmärksammats och lösts i fastighetsbildningskommitténs
förslag anser utskottet skäl föreligga att avvakta Kungl. Maj :ts förslag i
ämnet. Vid sådant förhållande finner utskottet någon riksdagens åtgärd
f. n. inte vara påkallad i anledning av nu ifrågavarande motioner.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965 27

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga de genom förevarande proposition,
nr 102, framlagda lagförslagen;

B. att följande motioner, nämligen

1) I: 738 och II: 867, samt

2) II: 868,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson, Knut
Johansson*, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Lidgard och Torsten Hansson; från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,
herrar Grebäck*, Svenning*, Bengtson i Solna, Tobé* och From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650032