Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1965

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1916 (nr i69).

Genom en den 26 februari 1965 dagtecknad proposition, nr 93, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den som beretts plats på ålderdomshem skall
få viss valfrihet i fråga om sin kyrkobokföring. Kyrkobokföringen skall sålunda
ske antingen i den församling där ålderdomshemmet ligger eller i
den församling där han var kyrkobokförd innan han kom i åtnjutande av
vård eller tillsyn i ålderdomshem.

Författningstexten

Det vid propositionen fogade förslaget har följande lydelse.

Förslag

till

Förordning

om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas dels att i 14 § folkbokföringsförordningen den 28
juni 1946 skall införas ett nytt moment, betecknat 5 inom.1, av nedan angiven
lydelse, dels att 14 § 6 mom. samma förordning2 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 Förutvarande 14 § 5 mom. upphävt se 1950:41.

J Senaste lydelse, av 14*§ 6 mom. se 1960:36.

1 llihang till riksdagens protokoll 1965. i) samt. il avd. Xr 24

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14

6 mom. Intages någon å sjukvårdsinrättning
eller ålderdomshem
eller å förbättrings-, uppfostrings-,
tvångsarbets- eller straffanstalt,
medför detta ej förändring i avseende
å hans kyrkobokföring, såvida icke
under tiden sådana förhållanden
inträffa, att han på grund därav bort,
därest han ej varit intagen å inrättningen
eller anstalten, annorstädes
kyrkobokföras. I fråga om kyrkobokföring
av den som villkorligt eller
på prov frigivits eller utskrivits
från fångvårdsanstalt skall under
prövotiden så anses som vore han
fortfarande intagen å anstalten.

§•

5 m o m. Den som beretts plats i
ålderdomshem i annan församling
än den, där han rätteligen var eller
bort vara kyrkobokförd när han kom
i åtnjutande av vård eller tillsyn i sådant
hem, äger vara kyrkobokförd i
sistnämnda församling.

Om särskilda skäl föreligga, må
den som beretts plats i ålderdomshem
och är kyrkobokförd i den församling
där ålderdomshemmet är
beläget, utan hinder av bestämmelserna
i 13 § 1 mom. tredje stycket
bokföras på annan fastighet i församlingen.
År den som beretts plats
i ålderdomshem kyrkobokförd i annan
församling, må han bokföras på
den fastighet där han förut var bokförd
eller under rubrik å församlingen
skrivna eller, om särskilda
skäl föreligga, på annan fastighet.

6 mom. Intages någon i sjukvårdsinrättning
eller i ungdomsvårdsskola,
fångvårds- eller arbetsanstalt,
medför detta ej förändring
med avseende på hans kyrkobokföring,
såvida icke under tiden sådana
förhållanden inträffa, att han
på grund därav bort, därest han ej
varit intagen i inrättningen eller anstalten,
annorstädes kyrkobokföras.
I fråga om kyrkobokföring av den
som villkorligt frigivits eller utskrivits
från fångvårds- eller arbetsanstalt
eller som efter dom å ungdomsfängelse
eller internering överförts
till vård utom anstalt skall under
prövotiden eller under vården
utom anstalt så anses som om han
fortfarande vore intagen i anstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

Den som före förordningens ikraftträdande beretts plats i ålderdomshem
äger påkalla att de nya bestämmelserna tillämpas på honom.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1965

3

Inledning

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anför inledningsvis
bl. a. följande.

I motioner vid 1960 års riksdag påtalades vissa olägenheter som uppkom
genom att pensionärer på ålderdomshem i annan församling än hemförsamlingen
enligt då gällande bestämmelser skulle kyrkobokföras och mantalsskrivas
på ålderdomshemmet. För att avhjälpa dessa olägenheter föreslog
motionärerna, att pensionärerna skulle få behålla sin tidigare kyrkobokförings-
och mantalsskrivningsort. På förslag av L3U 1960:3 (rskr 77)
upptogs därför ålderdomshem bland de i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469) uppräknade inrättningarna. Intagning på
sådan inrättning medför sålunda ej ändring i kyrkobokföringen. Författningsändringen
(1960: 36) trädde i kraft den 1 juli 1960.

De nya bestämmelserna har emellertid lett till vissa tolkningssvårigheter.
Särskilt tveksamt är om pensionärerna äger valfrihet i fråga om sin kyrkobokföringsort.

På grund härav har i april 1964 inom finansdepartementet upprättats en
promemoria angående folkbokföring av pensionärer på ålderdomshem
(Stencil Fi 1964: 2). I promemorian föreslås viss valfrihet för pensionärerna
i fråga om deras kyrkobokföring.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av
kammarrätten, statistiska centralbyrån, länsstyrelserna i Kristianstads,
Kopparbergs och Västerbottens län, kyrkobokföringsinspektörerna i Skara
stifts andra inspektionsområde, Växjö stifts första inspektionsområde och
Karlstads stift samt ordföranden i uppbördsorganisationskommittén.

Innan jag går närmare in på den i promemorian behandlade frågan vill
jag erinra om att 1961 års riksdag funnit en författningsändring motiverad
beträffande ett näraliggande spörsmål, nämligen mantalsskrivning av patienter
i familjevård. Riksdagen ansåg det olämpligt att såsom ofta sker i
praxis mantalsskriva sådana patienter på den ort där familjevårdhemmet
ligger (L3U 1961: 12, rskr 151). Senare har även styrelsen för Nykterhetsvårdens
Anstaltsförbund i skrivelse till Kung]. Maj:t begärt författningsändring
i samma fråga.

För närvarande pågår inom centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
utredning i syfte att modernisera folkbokföringsförordningen. Därvid
avses även bosättningsbegreppet skola överses. Vilka regler som bör gälla
för mantalsskrivning av patienter i hemsjukvård är i hög grad beroende
av utformningen av bosättningsbegreppet. .lag är därför inte beredd att nu
upptaga denna fråga till närmare övervägande.

lj Bilunuj till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. .3 and. Xr 24

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965

Gällande rätt in. m.

En redogörelse för gällande bestämmelser och frågans tidigare behandling
lämnas i propositionen s. 5—8.

Till belysande av de föreslagna ändringarna i 14 § (i mom. folkbokföringsförordningen
må ytterligare anföras följande.

Enligt § 3 mom. 7 förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61) angående
mantalsskrivning skulle den som intagits på sjukvårdsinrättning eller förbättrings-
eller uppfostringsanstalt på annan ort ej av sådan anledning
mantalsskrivas där. I § 3 mom. 8 föreskrevs att den som undergick frihetsstraff
eller tvångsarbete skulle mantalsskrivas inom det distrikt i vars
mantalslängd han senast uppförts. Vidare gällde enligt § 3 punkt f) förordningen
den 3 december 1915 (nr 476) angående kyrkoböckers förande, att
intagning på uppfostringsanstalt, sjukvårdsinrättning, förbättrings-, tvångsarbets-
eller straffanstalt utom hemorten inte medförde förändring med
avseende på vederbörandes bokföring. Vissa undantag från nämnda bestämmelser
föreskrevs i författningarna.

I folkbokföringskommitténs betänkande med förslag till omorganisation
av folkbokföringen (SOU 1944: 52) föreslogs ett stadgande av innehåll, såvitt
nu närmast är av intresse, att den som intagits på sjukvårds-, socialvårds-
eller fångvårdsanstalt inte skulle av sådan anledning kyrkobokföras
på anstalten. Enligt föreslagna anvisningar till stadgandet skulle till anstalter
av nämnda slag hänföras t. ex. anstalter för vård av kropps- och
sinnessjuka, anstalter för lytta och vanföra, alkoholisthem, hem för fallandesjuka
och sinnesslöa, anstalter för blinda och dövstumma, barnhem,
skyddshem för vanartade, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare,
arbetskolonier för lösdrivare och lösgivna fångar, fattigvårdsanstalter, centralfängelser,
straffängelser, kronohäkten, ungdomsanstalter o. s. v. Genomförandet
av de sålunda föreslagna ändringarna ansågs emellertid böra anstå
i avbidan på att frågan om ändrad socialvårdslagstiftning kom under bedömande.
Till följd härav överfördes de äldre bestämmelserna i huvudsak
oförändrade till 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen (jfr prop. 1946:
255 s. 155). Sedermera genomförda reformer på sociallagstiftningens område
har inte medfört ändring i ifrågavarande stadgande. Till anstalter som
där avses är enligt en handbok till folkbokföringsförordningen (Norrman,
Rätt kyrkobokförings- och mantalsskrivningsort, 1953 års upplaga s. 97)
att hänföra alla de anstalter som uppräknas i folkbokföringskommitténs
föreslagna anvisningar med undantag av fattigvårdsanstalt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2t ur 1905

o

De par tements promemorian

Innehållet i departementspromemorian redovisas i propositionen på s.
8—13. Det vid promemorian fogade författningsförslaget har intagits på
s. 22 i propositionen.

Remissyttrandena

Eu sammanställning av de remissyttranden som avgivits över departementspromemorian
återfinns i propositionen s. 13—18.

Departementschefen

Frågan om var en person, som vistas på ålderdomshem utanför den egna
kommunen eller församlingen, bör mantalsskrivas och kyrkobokföras har
diskuterats vid ett flertal tillfällen. Ursprungligen fanns det i 1946 års folkbokföringsförordning
(FBF) inga särbestämmelser beträffande ålderdomshem
och detta ledde till kyrkobokföring och mantalsskrivning på ålderdomshemmet
även om personen tidigare varit skriven i annan kommun.
Detta stod visserligen i överensstämmelse med huvudregeln att man skall
kyrkobokföras där man är bosatt men innebar för många vårdtagare att
man klippte av banden med den gamla hemförsamlingen på ett sätt som
kan ha stor känslomässig betydelse för gamla människor. Främst av humanitära
skäl ansåg 1960 års riksdag att den intagne i stället borde skrivas
i den ort där han var bosatt före intagningen. Med anledning härav infördes
i 14 § 6 mom. FBF det tillägget, att intagning på ålderdomshem inte
skall föranleda ändring av kyrkobokföringen.

Av såväl departementspromemorian som remissyttrandena framgår att
den nya lagstiftningen lett till tolkningssvårigheter. Som jag framhöll i interpellationssvar
vid 1963 års höstriksdag är frågan huruvida pensionär på
ålderdomshem har valfrihet beträffande kyrkobokföringsort en tolkningsfråga.
Den har alltjämt inte prövats av högsta instans i sådana frågor, dvs.
kammarrätten. Lagstiftningens innehåll på denna punkt är alltså fortfarande
oklar. På grund härav har frågan om dessa pensionärers kyrkobokföring
utretts inom finansdepartementet.

I departementspromemorian har nu föreslagits, att pensionär på ålderdomshem
i annan församling skall få valfrihet i fråga om sin kyrkobokföringsort.
Valet har föreslagits stå mellan två församlingar, den där ålderdomshemmet
ligger och den där han var bosatt före intagningen på sådant
hem. Vidare har i promemorian föreslagits att pastor skall få större frihet

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr är W65

att skriva pensionären på viss fastighet eller under rubriken »å församlingen
skrivna».

Vid remissbehandlingen har de i promemorian framlagda förslagen vunnit
så gott som enhällig anslutning. I flertalet yttranden understryks de
humanitära skälen för införandet av valfrihet. Principiella erinringar har
framförts endast av kammarrätten, som finner sådan valfrihet strida mot
en grundprincip inom folkbokföringen, nämligen att man inte skall få disponera
över sin folkbokföring.

Enligt min mening föreligger det ett behov att nu söka åstadkomma en
definitiv lösning av frågan om kyrkobokföringen av dem som vistas på ålderdomshem.
Oavsett om den i promemorian föreslagna valfriheten var avsedd
vid tillkomsten av 1960 års lagstiftning eller icke, får den anses innebära
ett fullföljande av den humanitära linje som onekligen var vägledande
vid 1960 års författningsändring. För egen del anser jag de tidigare angivna
humanitära synpunkterna väga betydligt tyngre än den invändning av principiell
natur som framförts av kammarrätten. När det gäller den principiella
sidan av saken måste man för övrigt beakta att det här rör sig om
en klart avgränsad och speciell personkategori som i regel inte kommer
att ändra sin faktiska bosättningsort. Genom valfriheten kan man vidare
i stort sett undgå de olägenheter i fråga om pensionärernas rösträtt som
påtalades i den tidigare omnämnda interpellationen vid 1963 års riksdag.

Några större olägenheter av praktisk natur anser jag inte kunna uppstå
genom införande av den aktuella valfriheten. Risken för missbruk i
syfte att nå en lägre kommunal utdebitering får anses ringa, eftersom denna
pensionärskategori i stor utsträckning är fri från inkomstskatt. Om man
slår fast att det är en rättighet att välja, kan man inte gärna tala om missbruk
när denna valfrihet utnyttjas på ena eller andra sättet. Det torde för
övrigt vara omöjligt att påvisa att det endast är en lägre utdebitering som
varit den avgörande faktorn vid utnyttjandet av valfriheten. Inte heller bör
man numera behöva räkna med missbruk från kommuns sida genom obehörig
påverkan av pensionärer i valet av kyrkobokföringsort. Jag får därför
tillstyrka att den i promemorian föreslagna valfriheten införes.

Valfriheten bör i enlighet med promemorieförslaget konstrueras som ett
undantag från huvudregeln att bosättningen bestämmer kyrkobokföringen.
Den som inte känner någon samhörighet med den tidigare hemortsförsainlingen,
kanske på grund av endast en kortare tids vistelse där, bör nämligen
vara oförhindrad att låta kvrkobokföra sig på ålderdomshemmet. Den
kyrkobokföring som ägt rum i samband med inflyttningen bör enligt min
mening inte vara bindande för framtiden utan pensionären bör kunna utöva
sin valrätt vid senare tidpunkt om han finner skäl därtill.

Sedan det blivit klart i vilken församling pensionären skall skrivas, aktualiseras
frågan på vilken fastighet i församlingen han skall bokföras.
För närvarande föreligger prövningsrätt för pastor endast om pen -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1965

sionären skrivits i annan församling än där ålderdomshemmet ligger. Denna
prövningsrätt är för övrigt begränsad till ett val mellan kvarskrivning på
gamla fastigheten och överföring till rubriken »å församlingen skrivna». I
promemorian har nu föreslagits en obegränsad valfrihet för pastor vare sig
det är fråga om ålderdomshemsförsamlingen eller den tidigare församlingen.
Denna utvidgning av valfriheten bär kammarrätten funnit alltför
vidsträckt.

Enligt min mening bör pensionären — när ålderdomshemmet ligger i den
gamla kyrkobokföringsorten — i enlighet med huvudregeln skrivas på ålderdomshemmet
om han uttrycker önskemål härom genom att göra flyttningsanmälan.
Önskar han däremot vara skriven på sin gamla fastighet,
bör han inte göra sådan anmälan. Pensionären kan emellertid även begära
att bli kyrkobokförd på annan fastighet inom församlingen. Pastor bör efterkomma
sådana önskemål om pensionären har anknytning till fastigheten
genom nära anhörigs bosättning där el. dyl. I likhet med kammarrätten
anser jag att skrivning under rubriken »å församlingen skrivna» inte bör
förekomma när pensionären är bosatt på ålderdomshem i samma församling.

Ligger ålderdomshemmet i annan församling än pensionärens hemortsförsamling
och har pensionären genom att underlåta att lämna flyttningsbetyg
givit uttryck åt sin önskan att inte byta församling, bör skrivningen
ske på den fastighet pensionären önskar om han har viss anknytning till
denna, t. ex. genom att han äger fastigheten eller tidvis vistas hos barn som
är bosatta på fastigheten eller att han förvarar sina inventarier där.

Vid flyttning från ett utanför hemortsförsamlingen beläget ålderdomshem
till ett annat bör han inte skrivas i den tidigare ålderdomshemsförsamlingen.

När det gäller den tekniska utformningen kan man inte genom
anvisningar av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden införa
den nya valfriheten för pensionärer utan härför krävs ändring i själva
FBF. Enighet råder om att valfrihetsbestämmelsen bör införas under det
vakanta 5 mom. i 14 § FBF. Därvid bör preciseras att den alternativa församlingen
endast är den, där pensionären var bosatt innan han erhöll vård
eller tillsyn i ålderdomshem. Någon anknytning till socialhjälpslagens
terminologi synes inte påkallad, även om det givetvis är fråga om endast
kommunala ålderdomshem. Ä andra sidan bör terminologin avvika från
den i (i inom. FBF med hänsyn till att inflyttning till ålderdomshem är
helt frivillig. Genom uttrycket »beretts plats» utesluts sådana personer som
tillhör ålderdomshemmets personal och som är bosatta på ålderdomshemmet.

Även bestämmelsen om på vilken fastighet kyrkobokföringen skall ske
bör i enlighet med utredningsförslaget införas i 14 § ö inom. FBF. Såsom
kammarrätten påpekat bör dock klargöras att kyrkobokföringen inte skall

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1965

få ske på vilken fastighet som helst utan endast på viss fastighet beträffande
vilken särskilda skäl föreligger. Sådant särskilt skäl är pensionärens viljeförklaring
och faktiska anknytning till en fastighet eller till församlingen
som sådan. Det får ankomma på centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
att lämna anvisningar om vad som avses med särskilda skäl.
Genom uttrycket »om särskilda skäl föreligga» vinnes vidare en möjlighet
till överprövning av pastors beslut. Att det här är fråga om pastor i den aktuella
kyrkobokföringsförsamlingen får anses framgå redan av bestämmelsen
i 5 mom. första stycket.

De nu föreslagna bestämmelserna i 5 mom. FBF föranleder en redaktionell
ändring av 6 inom. förordningen. I samband härmed förordas viss modernisering
av sistnämnda författningsrum. Sålunda föreslås bl. a. att uttrycken
förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt, som
är föråldrade, utbyts mot ungdomsvårdsskola, fångvårds- eller arbetsanstalt.

De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1965. Beträffande de
pensionärer som redan dessförinnan inflyttat på ålderdomshem och enligt
1960 års lagstiftning kvarskrivits i sin gamla hemförsamling skulle en allmän
överföring till ålderdomshemsförsamlingen medföra alltför stort administrativt
arbete. En sådan ändring av kyrkobokföringen bör ske endast
om pensionären själv begär det. Därmed undviker man tvångsskrivning
och fullföljer principen om valfrihet. Ett uttryckligt stadgande härom bör
införas som övergångsbestämmelse.

Utskottet

Utskottet bär inte funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag,
såvitt avser 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen. I propositionen
föreslås vidare bl. a. sådan ändring av 14 § 6 mom. samma förordning att
begreppen »förbättrings- och uppfostringsanstalt» utbyts mot »ungdomsvårdsskola».
Sistnämnda begrepp torde emellertid inte omfatta alla de anstalter
på vilka stadgandet f. n. tillämpas. Då Kungl. Maj:ts förslag inte
åsyftar ändrad rättstillämpning, anser utskottet att den sålunda förordade
moderniseringen bör anstå i avvaktan på den översyn av folkbokföringsförordningen
som sker inom centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.
De ändringar som i övrigt föreslås beträffande 6 mom. bör utan binder
härav nu kunna genomföras.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

alt riksdagen med förklaring att förevarande proposition,
nr 93, icke kunnat oförändrad bifallas måtte för sin del
antaga det genom propositionen framlagda författningsförslaget
med den ändringen att 14 § 6 mom. erhåller följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1965

9

(Kungl. Maj.ts förslag)

Intages någon i sjukvårdsinrättning
eller i ungdomsvårdsskola,
fångvårds- eller arbetsanstalt, inedför
detta ej förändring med avseende
på hans kyrkobokföring, såvida
icke under tiden sådana förhållanden
inträffa, att han på grnnd därav
bort, därest han ej varit intagen
i inrättningen eller anstalten, annorstädes
kyrkobokföras. I fråga om
kyrkobokföring av den som villkorligt
frigivits eller utskrivits från
fångvårds- eller arbetsanstalt eller
som efter dom å ungdomsfängelse
eller internering överförts till vård
utom anstalt skall under prövotiden
eller under vården utom anstalt så
anses som om han fortfarande vore
intagen i anstalten.

Stockholm den 6 maj 1965

(Utskottets förslag)

Intages någon i sjukvårdsinrättning
eller i förbättrings-, uppfostrings-,
fångvårds- eller arbetsanstalt
medför detta ej förändring med avseende
på hans kyrkobokföring, såvida
icke under tiden sådana förhållanden
inträffa, att han på grund
därav bort, därest han ej varit intagen
i inrättningen eller anstalten,
annorstädes kyrkobokföras. I fråga
om kyrkobokföring av den som villkorligt
frigivits eller utskrivits från
fångvårds- eller arbetsanstalt eller
som efter dom å ungdomsfängelse
eller internering överförts till vård
utom anstalt skall under prövotiden
eller under vården utom anstalt så
anses som om han fortfarande vore
intagen i anstalten.

På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson,
Åkesson, Herbert Larsson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,
herrar Grebäck, Johansson i öckerö, Svenning, Bengtson i Solna och From.

MARCUS BOKTR. STHIM 1965 6 50032