Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till jordförvärvslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 februari 1965 dagtecknad proposition, nr 41, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) jordförvärvslag; och

2) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till ny jordförvärvslag avsedd att ersätta
dels 1955 års jordförvärvslag, vilken upphör att gälla -säd utgången
av juni i år, dels 1925 års s. k. bolagsförbudslag. Till sin allmänna uppbyggnad
liknar förslaget den gällande jordförvärvslagen. Jordbruks- och
skogsfastigheter får sålunda inte genom bl. a. köp, byte eller gåva förvärvas
utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel, som gäller
för både fysiska och juridiska personer, görs åtskilliga undantag i nära
anslutning till vad som gäller nu.

Förslaget upptar inte något obligatoriskt förvärvshinder. I stället anges
olika fall då förvärvstillstånd må vägras. Liksom nu är så fallet, när egendomen
i fråga finnes böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av
brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning. Vägras av
sådan anledning tillstånd till köp äger säljaren i regel påfordra att staten
löser egendomen till det av köparen utfästa priset.

Förvärvstillstånd må vidare vägras, om det finns anledning att anta att
förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt
och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk
där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Denna regel får dock inte
utan särskilda skäl tillämpas gentemot förvärvare som industriellt förädlar
jordbruks- eller skogsprodukter eller handlar med jordbruksprodukter
och vars huvudsakliga syfte med fånget är att varaktigt tillgodogöra sig
egendomens alster i rörelsen. Dylik förvärvare är således i huvudsak jämställd
med aktiv jordbrukare. Detsamma gäller den som förvärvar en för

1 Bihang till riksdagens protokoll 1065. 9 samt. 3 avd. Nr 22

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och ämnar bereda sig stadigvarande
inkomst genom eget skogsarbete på egendomen. Motsvarande förmånsställning
tillkommer förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan
bli bärkraftigt, och jord- eller skogsägare som genom tillskottsförvärv rationaliserar
sin brukningsenhet.

Viss följdändring föreslås i lagen om delning av jord å landet.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Förslag

till

j ordförvärvslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej utan tillstånd
av lantbruksnämnd förvärvas genom

köp, byte eller gåva;

tillskott till bolag eller förening;

utdelning eller skifte från bolag eller förening;

fusion enligt 175 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.

Förvärvstillstånd fordras dock ej

1. om egendomen förvärvas från staten;

2. om staten, landstingskommun, stad, landskommun, köping, municipalsamhälle
eller kommunalförbund är förvärvare;

3. om egendomen enligt medgivande av Konungen förvärvas för kyrkligt
ändamål eller fånget prövats enligt lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt;

4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning vilken enligt lag eller enligt
reglemente eller bolagsordning, som Konungen fastställt, är skyldig att
åter avyttra densamma;

5. om förvärvaren är fångesmannens make och ej heller om förvärvaren
eller, när makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens eller
också, om denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller
adoptivbarns eller syskons avkomling, allt under förutsättning att fångesmannen
ej enligt 12 § är skyldig att avyttra egendomen;

6. om fånget skall prövas enligt 1, 2 eller 4 § lagen den 30 maj 1916 (nr
156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag;

7. om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion;

8. om egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965 3

efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk;

9. om egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering; 10.

om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 12 § är skyldig att
avyttra sistnämnda andel;

11. om egendomen utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under
avveckling och förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning
av aktier.

2 §•

Har förvärvstillstånd ej sökts före fånget, skall det sökas inom tre månader
från det fånget skedde. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruksnämnd
inom vars verksamhetsområde egendomen eller del av denna är belägen.
I ärendet bör fångeshandlingen eller, om sådan ännu ej upprättats,
fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen företes i huvudskrift eller
bestyrkt avskrift. Har så ej skett och är ej fråga om förvärv på auktion
som avses i 13 §, må sökanden föreläggas att avhjälpa bristen vid äventyr att
ansökningen eljest avvisas.

3 §■

Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, del av fastighet
och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyckning,
fordras ej förvärvstillstånd, om egendomen genom avstyckningen avskiljes
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Finnes i avstyckningsärendet att egendomen är avsedd för jordbruk eller
skogsbruk, må avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan
att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts lantbruksnämnden.
Sådan underställning må dock underlåtas, om egendomen
skall sammanläggas med fastighet som förvärvaren redan äger och anledning
ej finnes till antagande att egendomen kan med större fördel läggas till
annan fastighet eller att förvärvstillstånd skulle kunna vägras enligt 4 §.

Om vid avstyckningsförrättning som avses i andra stycket underställning
icke göres, fordras ej tillstånd till förvärvet.

4 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning finnes till antagande att förvärvarens
huvudsakliga syfte med fånget icke är att själv eller, såvitt rör
sambruksförening, genom medlemmarna yrkesmässigt och varaktigt ägna
sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren
tillhörigt jordbruk.

Tillstånd må dock ej vägras med stöd av första stycket

1. om förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet
för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution
av jordbruksprodukter och får antagas med fånget huvudsakligen
åsyfta alt varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen;

2. om fånget avser eu för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet
och förvärvaren får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att bereda sig
stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete på egendomen;

3. om fånget avser jordbruk, som uppenbarligen varken i befintligt skick

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge
sin innehavare tillfredsställande försörjning;

4. om fånget medför att brukningsenhet, som redan tillhör förvärvaren,
vinner i ändamålsenlighet.

Bestämmelserna i andra stycket gälla ej när fånget avser skogsmark
av någon betydenhet och icke är ägnat att tillgodose kraven på rationellt
skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen och ej
heller när andra särskilda skäl föreligga mot att godtaga fånget.

5 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk
för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek
och ägoanordning.

''t illstånd må dock ej vägras med stöd av första stycket

1. om tillstånd sökes till förvärv på auktion som avses i 13 §;

2. om fångesmannen eller tidigare ägare utverkat lantbruksnämndens
förklaring, att egendomen må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i
denna paragraf, och fånget sker inom fem år därefter eller inom den kortare
tid som må ha utsatts i förklaringen.

6 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om fånget avser sådan fastighet eller sämjelott,
som jämte annan fångesmannen tillhörig mark utgör en för sitt ändamål
lämpad brukningsenhet, eller andel i sådan egendom och brukningsenhetens
bestånd eller ändamålsenlighet skulle äventyras genom att egendomen
frånskilj es.

7 §.

Finnes ansökan om förvärvstillstånd icke böra bifallas, med mindre förvärvaren
ålägges att verkställa viss åtgärd till främjande av jordbruket
eller skogsbruket på egendomen eller på fastighet, som skall sambrukas
med denna, och utfäster sig förvärvaren skriftligen att verkställa
åtgärden, skall i beslut, varigenom tillstånd meddelas, vite utsättas för underlåtenhet
att infria utfästelsen.

Talan om utdömande av vite som avses i första stycket och om utsättande
av nytt vite föres av allmän åklagare vid rätten i den ort där egendomen
i fråga eller huvuddelen av denna är belägen. Talan må ej väckas
utan att lantbruksnämnden hemställt därom. Vite må ej förvandlas.

8 §..

Förvärvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder
till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillståndsbeslutet utsättas
viss tid inom vilken åtgärden skall sökas, om ansökan icke redan
gjorts. I beslutet skall vidare anges hos vilken myndighet och på vilket sätt
ansökningen skall göras.

Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fånget leder till sammanläggning
och har ansökan om lagfart skett och förklarats vilande endast
i avbidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanläggningen
icke hindras av att lagfarten ej beviljats.

9 §•

Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 8 §
första stycket inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras för -

.)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

värvstillstånd och vinner beslutet laga kraft, är fånget ogillt. Detsamma
gäller, om ansökan i fastighetsbildningsärende som sägs i 3 § eller 8 § första
stycket lämnas utan bifall och beslutet härom vinner laga kraft samt tiden
för ansökan om förvärvstillstånd utgått.

Är fråga om rätt att förvärva egendom enligt denna lag ännu ej avgjord,
skall beträffande lagfart anses möta sådant binder som avses i 10 § förordningen
den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom.

Skulle mot bestämmelserna i denna paragraf lagfart ha meddelats, äger
vad i första stycket sägs ej tillämpning på fånget.

10 §.

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 5 § och har
köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift företetts i ärendet, är staten
skyldig att, om säljaren yrkar det, lösa egendomen till det pris köparen
utfäst. Sådan skyldighet föreligger dock ej, om priset uppenbart överstiger
egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad gäld till högre
belopp än priset.

Innefattar köpehandlingen även köp av fast egendom, vilket ej omedelbart
träffas av ogiltigheten men i anledning av denna bringas att återgå, skola
bestämmelserna i första stycket tillämpas även på denna egendom, om den
ingår i samma brukningsenhet som den övriga egendomen eller av annan
anledning icke kan utan olägenhet skiljas från denna.

11 §•

Yrkande om inlösen enligt 10 § skall vid äventyr av talans förlust skriftligen
delges lantbruksnämnden inom två månader efter det att avslagsbeslutet
vunnit laga kraft. Talan skall vid samma äventyr väckas genom
stämning inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del
av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna
från dagen för delfåendet.

Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling
utsatt för denna egendom eller visar nämnden att det utsatta beloppet
understiger vad som av den sammanlagda köpeskillingen kan anses belöpa
på samma egendom, skall löseskillingen bestämmas till så stor del av köpeskillingen
som skäligen motsvarar den egendom som skall lösas,

Bifalles talan om inlösen, skall i domen, förutom erforderliga bestämmelser
om löseskillingens belopp samt om tiden och sättet för beloppets
ei^äggande, utsättas viss dag då egendomen skall övergå i statens ägo.

12 §.

Egendom, som förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under sådana
förhållanden alt förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp,
skall åter avyttras inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft,
om ej dessförinnan nämnda förhållanden upphört eller inroparen erhållit
lantbruksnämndens tillstånd att behålla egendomen. liar inropet skett för
att skydda någon inroparens fordran eller rättighet, för vilken egendomen
häftar på grund av inteckning eller enligt It kap. 2 § jordabalken, må
länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd med egendomens avyttrande,
om sannolika skäl visas att i annat fall förlust skulle uppkomma för
inroparen. Avyttras ej egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

på framställning av lantbruksnämnden förordna att egendomen skall säljas
på offentlig auktion enligt bestämmelserna i 13 §.

Anteckning om bestämmelserna i första stycket skall göras i det köpebrev
som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och, när lagfart
sökes, införas i fastighetsboken, om sökanden icke visar att avyttringsskyldigheten
upphört.

I fråga om tillstånd att behålla egendom gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
om förvärvstillstånd i 4 och 6—8 §§.

13 §.

Finnes, sedan förordnande meddelats enligt 12 §, att inroparen dessförinnan
eller senare avyttrat egendomen, skall förordnandet trots detta gå i
verkställighet, om lantbruksnämnden icke återkallar sin framställning i
ärendet.

1 övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras,
som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri efter,
i förekommande fall, sådana rättigheter som besvärade egendomen redan
vid den exekutiva auktionen och ha förmånsrätt framför alla befintliga
fordringar. Även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet
uppnås, må försäljning dock ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen
täcker det värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen eller,
om ägaren eller inteckningsliavare i god tid före auktionen påkallat särskild
värdering, det värde vartill egendomen uppskattas av värderingsmän
som överexekutor utser. Egendomen må säljas endast till den som erhållit
förvärvstillstånd eller enligt 1 § andra stycket 2, 3, 4 eller 10 må förvärva
egendomen utan sådant tillstånd. Avges vid auktionen bud som sålunda må
antagas, skall försäljning ske även om innehavare av fordran bestrider det.
Vad utsökningslagen i fråga om försäljning av fast egendom och fördelning
av köpeskilling föreskriver beträffande gäldenären skall i ärende som avses
här tillämpas på ägaren.

Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden
inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft hos länsstyrelsen påkalla
förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven
tid eller avges ej heller vid den senare auktionen bud som må antagas,
skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall betalas
av statsmedel.

14 §.

Ansökan om tillstånd att förvärva eller behålla egendom eller om förklaring
som avses i 5 § andra stycket 2 skall prövas utan dröjsmål. Om särskilt
hinder ej möter, skall beslut i ärendet meddelas senast två månader efter det
att ansökningen inkommit till den myndighet som har att fatta beslutet.

Avser tillstånd framtida fång, skall i beslutet utsättas viss tid, högst ett
år, för tillståndets giltighet.

Vägras tillstånd, skola i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl på
vilka beslutet grundas.

Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 10 §,
skall i beslutet anges vad som därvid är att iakttaga.

15 g.

Talan mot beslut varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat
tillstånd att förvärva eller behålla egendom, vägrat förklaring som avses

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

i 5 § andra stycket 2 eller tillämpat 7 eller 8 § föres hos lantbruksstyrelsen
genom besvär. Mot beslut av styrelsen med motsvarande innehåll föres talan
genom besvär hos Konungen.

Besvären skola inges till lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt
sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutets
delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande över
besvären.

Ha besvären ingivits till besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mot
att besvären upptagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.

16 §.

Konungen äger förordna att frågor, som enligt denna lag ankomma på
lantbruksnämnd, i stället skola prövas av lantbruksstyrelsen eller Konungen
och att frågor, som enligt lagen ankomma på styrelsen, i stället skola prövas
av Konungen.

17 §.

Närmare föreskrifter för lagens tillämpning meddelas av Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då giltighetstiden för jordförvärvslagen
den 3 juni 1955 (nr 272) utgår.

Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses däri
eljest stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den
bestämmelsen i stället tillämpas,.

Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1965, skola äldre bestämmelser
fortfarande tillämpas.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926
om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

1 mom. Avstyckning från---förenade olägenheter.

I ort,-----jordbruket därstädes.

Vad i detta moment sägs utgör ej
hinder mot avstyckning av skogsmark
i enlighet med tillstånd, som
Konungen meddelat jämlikt lagen
angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva
fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965. Beträffande avstyckning på
grund av fång, som skett dessförinnan, skola äldre bestämmelser fortfarande
tillämpas.

Motioner

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

a) likalydande motionerna I: 647 av herrar Adolfsson och Lager och II:
767 av herr Karlsson i Huddinge in. fl., i vilka hemställs,

»att riksdagen måtte godkänna Kungl. Maj:ts förslag till jordförvärvslag
med den ändringen, att lagens 4:de paragraf erhåller följande ändrade lydelse: §

4.

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning finnes till — — — mot att
godtaga fånget.

Förvärvstillstånd må vägras förvärvare, som avses i andra stycket punkt
1, om ej statlig myndighet, som Konungen bestämmer, och kommun lämnat

1 Senaste lydelse av 3 § se 1947: 700.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965 9

skriftligt meddelande av innebörd att staten eller kommun icke vill förvärva
egendomen»;

b) likalydande motionerna I: 651 av herr Dahlberg m. fl. och II: 771 av
herr Wikner m. fl., i vilka yrkas,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om att erforderliga
medel på riksstat tillföres domänverket för inköp av mark i områden, där
jordbruket viker och en stagnerande sysselsättning råder»;

c) likalydande motionerna I: 652 av herr Hedström m. fl. och II: 770 av
herr Lassinantti in. fl., i vilka hemställs,

»dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala, att markfonden
bör tillföras erforderliga medel, så att staten får möjlighet att på
samma villkor som andra skogsägare öka sitt markinnehav genom förvärvav
skogsmark,

dels att riksdagen måtte besluta, att, när särskilda skäl föreligger, statligt
kreditstöd må lämnas vid förvärv7 och yttre rationalisering av skogsbruksfastigheter,
där förvärvaren avser att försörja sig genom eget skogsarbete,

dels att, när en förskjutning av äganderättsförhållandena i fråga om
markinnehav nu accepteras, det allmänna ges möjlighet att leda denna utveckling
på sätt som anförts i det föregående, samt

att utskottet måtte utarbeta härför erforderlig lagtext»;

d) motionen I: 654 av herr Hansson, Nils, vari yrkas,

»att i förslaget till jordförvärvslag första stycket i § 4 avslutas sålunda:
»------varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller där driva skogs bruk»

;

att punkt 2 i samma paragraf får följande lydelse: »—--om fånget

avser en för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och förvärvaren
får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att bereda sig stadigvarande
inkomst genom egen drift av egendomen»; samt

att de framförda synpunkterna även i övrigt beaktas»;

e) likalydande motionerna I: 657 av herr Bengtson in. fl. och II: 777 av
herr Hedlund m. fl., i vilka hemställs,

»I. att riksdagen med förklaring att jordförvärvslagstiftningen bör reformeras
i samband med behandlingen av jordbruksutredningens och etableringsutredningens
förslag måtte avslå propositionen nr 41;

II. att riksdagen måtte besluta förlänga gällande jordförvärvslags giltighetstid
till och med den 30 juni 1967; och

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext; III.

att riksdagen måtte besluta överlämna motionen i den del den avser
huvudlinjer för eu jordförvärvslagstiftningsreform till 1960 års jordbruksutrcdning;
samt

IV. alternativt därest riksdagen dock skulle anse, att lagstiftningsbeslut
bör fattas i nuvarande sammanhang — att riksdagen måtte besluta reforme -

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

ring av jordförvärvslagstiftningen i överensstämmelse med i motionen angivna
8-punktersprogram; och

att vederbörande utskott under nämnda förutsättning måtte utarbeta förslag
till härför erforderlig författningstext»;

f) likalydande motionerna I: 658 av herr Lundström m. fl. och II: 778 avherr
Ohlin m. fl., i vilka hemställs,

»I. att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts prop. nr 41 måtte för
sin del besluta att

a) 4 § i jordförvärvslagen utformas i enlighet med vad ovan angivits,

b) att den nya jordförvärvslagens giltighetstid fastställes till fem år; samt

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext»
;

g) motionen I: 659 av herr Svedberg, Erik, och herr Wanhainen, vari yrkas,

»att i 1 § i nämnda lag göres det tillägget att förvärvstillstånd ej erfordras
om landstingskommun, stad, landskommun, köping, municipalsamhälle eller
kommunalförbund är förvärvare inom det egna området»;

h) likalydande motionerna I: 660 av herr Virgin m. fl. och II: 776 av herr
Heckscher m. fl., i vilka hemställs,

»1. att mom. 2 och 3 i 1 § måtte utgå samt återstående moment erhålla
ändrad nummerföljd;

2. att 4 § jämte 5 § måtte erhålla följande ändrade lydelse: 4

4 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning finnes till antagande att förvärvarens
huvudsakliga syfte med fånget icke är att själv eller, såvitt rör
sambruksförening, genom medlemmarna varaktigt driva jord- eller skogsbruk.

Tillstånd må dock ej vägras med stöd av första stycket,

1. om förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet
för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution
av jordbruksprodukter och kan göra troligt att egendomen på ett rationellt
sätt kommer att utnyttjas inom nämnda rörelse;

2. om fånget avser jordbruk, som uppenbarligen varken i befintligt skick
eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge
sin innehavare tillfredsställande försörjning;

3. om fånget medför att brukningsenhet, som redan tillhör förvärvaren,
vinner i ändamålsenlighet.

Bestämmelserna i andra stycket gälla ej när särskilda skäl föreligga mot
att godtaga fånget.

För bifall till framställning om förvärv må prövningsmyndighet uppställa
som villkor att förvärvaren i samband därmed försäljer mark som erfordras

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

för rationalisering av annan tillhörigt jord- eller skogsbruk och som för förvärvaren
är av ringa betydelse.

5 §■

Förvärvstillstånd må dock utan hänsyn till vad som sägs i 4 § vägras, om
egendomen finnes böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter
med ändamålsenlig storlek och ägoanordning.

3. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening ge till
känna

a) att köpare av skogsbruksenhet, vilka i övrigt enligt bestämmelserna i
4 § blir förvärvsberättigade, även skall vara berättigade till statliga kreditgarantier
på sätt som gäller vid förvärv av jordbruksfastighet;

b) att domänverkets förvärv begränsas till sådana markförvärv som är
ägnade att bidraga till en rationell drift på den skog verket redan innehar;

c) att de problem, som en liberaliserad jordlagstiftning aktualiserar för
de kombinerade jordbruks- och fiskefastigheterna, skyndsamt måtte göras
till föremål för särskild utredning»; samt

i) motionen II: 775 av herr Dahlgren m. fl., vari hemställs,

»att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 41 måtte besluta i
enlighet med motionens syfte, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext».

Beträffande skälen för motionärernas yrkanden hänvisas, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, till motionerna 11:767, 1:651, 1:652, 1:654,
I: 659, II: 775, II: 776, II: 777 och II: 778.

Inledning

Den 16 augusti 1961 avgav 1958 års jordlagsutredning betänkande med
förslag till jordförvärvslag m. in. (SOU 1961: 49). Ledamöter av utredningen
var därvid landshövdingen Gustaf Nilsson, tillika ordförande, häradshövdingen
Arvid Ribbing, tillika huvudsekreterare, riksdagsmännen Hjalmar
Nilsson, And. E. Johansson, Sven E. Sundin och Einar Haeggblom, lantbrukaren
Sigge Oscarsson samt förbundsordföranden Yngve Persson. Vid
betänkandet fanns fogade ett antal reservationer och särskilda yttranden.

Sedan betänkandet remissbehandlats, har år 1964 — under beaktande av
bl. a. innehållet i betänkandet, reservationerna och de särskilda yttrandena
samt de inkomna remissvaren -— inom jordbruksdepartementet upprättats
en promemoria med förslag till ny jordförvärvslag.

Även departementspromemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts
av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, bankinspektionen,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, ombudsman -

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 196ö

naämbetet för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens
län, arrendelagsutredningen, 1960 års jordbruksutredning, etableringsutredningen,
Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund,
Kooperativa förbundets styrelse, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Riksförbundet Landsbygdens Folk gemensamt med Sveriges Lantbruksförbund
och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund (RLF m. fl.), Samarbetsorganet
i jordbruksfrågor för enskild handel och industri, Skogsindustriernas
Samarbetsutskott, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska Lantarbetareförbundet, Svenska Skogsarbetareförbundet,
Svenska stadsförbundet, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund,
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Grossistförbund,
Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges
lantmätareförening, Sveriges Skogsägareförbund samt Tjänstemännens centralorganisation
(TCO). Vissa av dessa har i sin tur inhämtat yttranden
från andra myndigheter eller organisationer.

Gällande bestämmelser

De nuvarande reglerna i ämnet återfinns i lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom (bolagsförbudslagen) och lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen). Av
betydelse i sammanhanget är även lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag (utlänningsförbudslagen).

En redogörelse för de viktigaste bestämmelserna i de tre nämnda lagarna
lämnas i propositionen s. 11—12. Lagtexten i bolagsförbudslagen och
jordförvärvslagen återges i propositionen s. 79—87.

Översikt över jordiagsutredningens förslag

I propositionen s. 12—23 lämnas en översikt över jordiagsutredningens
förslag.

Förlängning av giltighetstiden för 1955 års jordförvärvslag

Enligt övergångsbestämmelserna till 1955 års jordförvärvslag gällde
lagen till och med den 30 juni 1962. Genom lagstiftning år 1962 (prop.
16, LaU 1, rskr 71) förordnades att lagen skulle äga fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1963.

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

1 proposition nr 10 till 1963 års riksdag föreslogs förlängning av jordförvärvslagens
giltighetstid till och med den 30 juni 1965. Föredragande departementschefen,
statsrådet Holmqvist, anförde därvid bl. a. följande.

Hösten 1961 inkom och utremitterades ett av 1958 års jordlagsutredning
avgivet betänkande med förslag till ny jordförvärvslag in. in. (SOU 1961:
49). I avvaktan på resultatet av den omfattande remissbehandlingen blev
giltighetstiden för 1955 års lag våren 1962 förlängd t. o. in. den 30 juni
1963 (SFS nr 123). Remissyttrandena har numera inkommit. Nära nog
genomgående ges i dem uttryck för den meningen, att tiden inte är mogen
för ett avgörande om jordförvärvslagstiftningens framtida utformning. I
synnerhet understryker man frågans beroende av de resultat vartill 1960
års jordbruksutredning kan komma. Men även andra pågående utredningar
och inte minst rådande oklarhet om vårt tillträde till den europeiska ekonomiska
gemenskapen anses motivera ett uppskov. Här må också erinras
om den i år tillsatta etableringsutredningens uppdrag att mot bakgrunden
av sistnämnda spörsmål verkställa en allmän översyn av de frågor som
sammanhänger med rätt att här i riket förvärva egendom. Det synes mig
som om i rådande läge övervägande skäl talar för ett anstånd med reformeringen
av jordförvärvslagstiftningen. Jag föreslår därför att giltighetstiden
för den nuvarande lagen förlängs t. o. m. den 30 juni 1965.

Enligt de i ämnet väckta likalydande motionerna 1:287 och 11:331 var
de av departementschefen anförda skälen inte av den styrka att de motiverade
en tvåårig förlängning. Motionärerna ansåg det vara av största betydelse
att en omprövning av jordförvärvslagen i dess helhet skedde så
snart som möjligt. De hemställde därför att lagens giltighetstid skulle förlängas
endast t. o. in. den 30 juni 1964.

I sitt enhälliga utlåtande över propositionen och motionerna yttrade
tredje lagutskottet efter en redogörelse för departementschefens anförande
och motionärernas förslag följande (L:1U 1).

Jordförvärvslagen utgör endast en del av den jordpolitiska lagstiftning,
med vars hjälp samhället söker förhindra och reglera vissa jordförvärv.
Till detta rättsområde hör jämväl bl. a. lagen angående förbud i vissa fall
för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom (bolagsförbudslagen)
och lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
in. in. (utlänningsförbudslagen). Som framgår av departementschefens
uttalande är hela frågan om rätten alt här i riket förvärva egendom
under omprövning i samband med pågående utredningar. Det är därför
enligt utskottets mening naturligt och lämpligt att en samtidig lösning av
hithörande komplicerade problem såvitt möjligt eftersträvas, vilket dock
uppenbarligen kan bli tidskrävande. Detta får likväl icke innebära alt frågan
om en reformering av jordförvärvslagen fördröjes. Utskottet vill därför
understryka vikten av att nämnda fråga snarast bringas till sin lösning.
Med hänsyn till vad departementschefen anfört kan man enligt utskottets
bedömande dock icke räkna med att förslag till ny jordförvärvslag skall
kunna föreläggas nästa års riksdag. Utskottet vill erinra om att såväl jordbruksutredningens
som etableringsutredningens arbete enligt årets riksdagsberättelse
beräknas pågå hela 1963. Det måste i ett sådant läge anses
befogat att nu gällande jordförvärvslag förlänges på föreslaget säl!.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Utskottets hemställan om avslag å motionerna och bifall till propositionen
bifölls av riksdagen (rskr 54).

Departementspromemorian

Den allmänna motiveringen för det genom departementspromemorian
framlagda förslaget till ny jordförvärvslag redovisas i propositionen s. 23—
29. I promemorian intagna förslag till lagtext återges — i vad de ej överensstämmer
med de till lagrådet remitterade förslagen — i propositionen
s. 88—89.

Yttranden över departementspromemorian

Eu sammanställning av de remissyttranden som avgivits över departementspromemorian
återfinns i propositionen s. 30—54.

De par tementschefen

Begränsningar i rätten för bolag och andra juridiska personer att förvärva
mark infördes i början av 1900-talet. Lagstiftningen härom fick sin
i stort sett ännu gällande utformning år 1925 genom bolagsförbudslagen.
Strax efter andra världskrigets slut infördes en reglering av fysiska personers
förvärv av jord och skog genom en tidsbegränsad lagstiftning. F. n.
gäller i detta hänseende 1955 års jordförvärvslag, vars giltighetstid förlängts
två gånger, senast intill den 1 juli i år.

Frågan om en reformering av jordförvärvslagstiftningen har varit aktuell
sedan slutet av 1950-talet. Den år 1958 tillkallade jordlagsutredningen framlade
i augusti 1961 betänkande med förslag till åtskilliga ändringar i lagstiftningen.
Vid betänkandet var fogade reservationer och särskilda yttranden
som berör flera huvudfrågor. Betänkandet har remissbehandlats.

Med beaktande av bl. a. innehållet i jordlagsutredningens betänkande, de
därvid fogade reservationerna och särskilda yttrandena samt remissvaren
kar inom jordbruksdepartementet under år 1964 upprättats en promemoria
angående ny jordförvärvslag. I promemorian föreslås att 1925 års bolagsförbudslag
och 1955 års jordförvärvslag ersätts med en ny jordförvärvslag. I
förhållande till gällande lagar innebär promemorieförslaget en väsentlig
uppmjukning av möjligheterna att förvärva jord och skog. Över promemorian
har yttranden avgetts av ett stort antal myndigheter och organisationer.

De begränsningar i näringsfriheten, som jordförvärvslagstiftningen innebär,
får inte motverka en ur samhällelig synpunkt sund utveckling av jordbruks-
och skogsbruksnäringarna, utan lagstiftningen bör i stället utformas
så, att den främjar en sådan utveckling. Därför krävs uppenbarligen att lag -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

15

stiftningen fortlöpande anpassas till de aktuella förhållandena. Inte minst
är detta påkallat av den dynamiska samhällsutvecklingen under efterkrigstiden,
vilken starkt påverkat jordbruks- och skogsnäringarna.

1 departementspromemorian har getts en kortfattad beskrivning av den
omdaningsprocess som under de senaste åren pågått inom svenskt jordbruk
och skogsbruk. För jordbrukets del är det mest utmärkande draget i denna
process att antalet brukningsenheter minskar i snabb takt och att betydande
arealer åker tas ur produktionen. Inom skogsbruket framträder starkast
den fortlöpande mekaniseringen, vilken medför ändringar i driftsstrukturen
och arbetskraftsbehovet. I promemorian har understrukits att denna
utveckling med all sannolikhet kommer att fortsätta i ökad takt.

Vad i promemorian sägs om utvecklingen inom jordbruket och skogsbruket
vitsordas och understryks i de flesta remissyttrandena. Mot bakgrunden
härav framhåller också ett stort antal remissinstanser med skärpa behovet
av att reformera jordförvärvslagstiftningen. Till dessa hör bl. a. de myndigheter
som närmast svarar för statens medverkan i jordbrukets och skogsbrukets
rationalisering, nämligen lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen och lantmäteristyrelsen.
Det fåtal remissinstanser, som avstyrker den föreslagna
lagstiftningen, medger samtidigt att den nuvarande inte är helt tidsenlig.

Det är uppenbart att utvecklingen på samhällslivets olika områden medfört
att jordförvärvslagstiftningen i vissa hänseenden är föråldrad. Vad beträffar
regleringen av juridiska personers förvärv har 40 år förflutit sedan
bolagsförbudslagen utfärdades. Under lagens giltighetstid har inte endast
strukturen i det svenska näringslivet ändrats på ett genomgripande sätt
utan även en omfattande befolkningsomflyttning skett från landsbygd till
tätort. De sociala förhållandena i landet är också nu helt omgestaltade. Lagstiftningen
om enskilda personers jordförvärv reviderades senast år 1955
men bygger fortfarande till väsentliga delar på uppfattningar vilkas bakgrund
är förhållandena under och omedelbart efter andra världskriget.
Sedan dess bär bl. a. jordbrukets betydelse för sysselsättningen minskat
starkt. År 1945 var sålunda 21 % av den förvärvsarbetande befolkningen
sysselsatt inom jordbruket, medan det nu rör sig om 8 å 9 %.

Till följd av att jordförvärvslagstiftningen blivit föråldrad är det, såsom
konstaterats i departementspromemorian, svårt att tillämpa den med tillfredsställande
resultat. Härigenom hämmas en ur ekonomisk synpunkt rationell
användning av jord och skog. I vissa fall har det också visat sig vara
svårt för jordbrukare alt till skäligt pris finna avsättning för sin egendom
bland förvärvsberättigade enskilda köpare. Detta tar sig uttryck bl. a. i al l
antalet hembud av fastigheter till såväl lantbruksnämnderna som domänverket
ökar. Lantbruksnämndernas rationaliseringsreserv av jord och skog,
som vid 19(52 års utgång omfattade ca 2 000 fastigheter med ett taxeringsvärde
av 48,7 milj. kr., bär den 31 december 19(54 ökat till ca 3 200 fastigheter
med ett taxeringsvärde av 80,9 milj. kr.

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Skälen för en omprövning av jordförvärvslagstiftningen framstår enligt
min mening som utomordentligt starka. Att, såsom ifrågasätts i några remissyttranden,
helt avskaffa lagstiftningen är dock av flera skäl ej tillrådligt.
Det är sålunda inte förenligt med insatserna från statens sida till stöd
för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering att frånhända myndigheterna
möjlighet att hindra markförvärv som motverkar dessa insatser.
Enligt min uppfattning är det också alltjämt nödvändigt att ha bestämmelser
till skydd för etablering och vidareutveckling av sådana jordbruks- och
skogsbruksföretag vilkas tillkomst staten enligt gällande jordpolitiska riktlinjer
ekonomiskt stöder. Även i övrigt finner jag skäl tala för att företagare,
som på ett ur samhällets synpunkter rationellt sätt kan tillgodogöra sig
jordbruks- och skogsprodukter, får ett visst företräde till förvärv av jord
och skog. Å andra sidan måste, såsom lantbruksstyrelsen betonar i sitt remissyttrande,
en grundsats för lagstiftningen vara att förvärvshinder bör
uppställas endast om och i den mån det behövs med hänsyn till ett samhällsintresse
av betydande styrka.

Vad jag nu sagt leder till att en rad olika intressen måste vägas mot
varandra vid utformningen av lagstiftningen och att det måste finnas uttyinme
att vid tillämpningen ta hänsyn till omständigheterna i varje enskilt
fall. Det i departementspromemorian framlagda förslaget innehåller en regel
enligt vilken tillstånd till markförvärv alltid skall kunna vägras om marken
behövs för att underlätta tillkomsten av ändamålsenliga jordbruk och
skogsbruk. I sådant fall skall dock staten liksom nu vara skyldig att på
begäran inlösa marken. Eu annan huvudregel i förslaget är att förvärvslillständ
får vägras om förvärvarens huvudsakliga syfte med förvärvet inte
är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen
eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Från
denna regel undantas vissa fall, då förvärvstillstånd — trots att förvärvarens
syfte inte är att förfara med egendomen på nämnda sätt —- får vägras
enligt huvudregeln endast om särskilda skäl föreligger. Det första av dessa
undantag avser företagare — oavsett företagsform — som här i landet driver
industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbrukseller
skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter. Det fordras
dock här att förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget får antas vara
att varaktigt tillgodogöra sig egendomens produkter i rörelsen. Det andra
undantaget avser svaga jordbruk, som inte kan ge innehavaren tillfredsställande
försörjning, och det tredje undantaget avser jordbruk som är så
stora och kapitalkrävande att de inte kan beräknas vara efterfrågade av
jordbrukare i allmänhet. Det fjärde och sista undantaget åsyftar tillskoltsförvärv
varigenom en brukningsenhet, som förvärvaren redan innehar, blir
ändamålsenligare. Åt den tillämpande myndigheten ges till följd av promemorieförslagets
utformning möjlighet att även i andra fall bevilja förvärvstillstånd
efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet.

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Huvudgrunderna i promemorieförslaget omfattas med gillande av de
Hesta remissinstanserna. I de relativt få remissyttranden, där förslaget liclt
avstyrks, anförs som främsta skäl att resultatet av 1960 års jordbruksutrednings
arbete bör avvaktas innan ändringar i jordförvärvslagstiftningen vidtas.
Någon mera ingående motivering för denna ståndpunkt lämnas emellertid
inte.. I direktiven för jordbruksutredningen bär i denna fråga uttalats
endast att utredningen bör vara oförhindrad att ta upp spörsmålet om
jämkningar i den jordpolitiska lagstiftningen som gäller eller kan komma
att beslutas på grundval av 1958 års jordlagsutrednings arbete. Det har
sålunda förutsatts att jordförvärvslagstiftningen kan komma att ändras
under den tid jordbruksutredningen pågår. Flera remissorgan har också
den uppfattningen att de i departementspromemorian föreslagna ändringarna
inte är mera omfattande än att de motiveras av den redan pågående
omdaningsprocessen inom jordbruket och skogsbruket. TCO erinrar bl. a.
om att organisationen i sitt yttrande år 1962 över jordlagsutredningens betänkande
särskilt underströk att tiden var mogen att avveckla den lagstiftning
som hindrar juridiska personer att förvärva mark i syfte att bedriva
skogsbruk eller jordbruk. Av jordbruksutredningens remissyttrande, vilket
ger uttryck åt två divergerande uppfattningar, framgår att enligt den ena
av dessa förslaget i sina huvuddrag är väl förenligt med de riktlinjer för
en intensifierad rationaliseringspolitik som utredningen torde komma fram
till. Huvudmyndigheten för jordbrukets rationalisering, lantbruksstyrelsen.
framhåller, att det sedan en rad av år finns ett angeläget behov av en tidsenlig
lag, och tillstyrker att en ny jordförvärvslag antas nu. Med hänsyn
till det anförda finner jag att en anpassning enligt de i departementspromemorian
angivna grunderna av jordförvärvslagstiftningen till utvecklingen
inom jordbruket och skogsbruket bör kunna ske innan jordbruksutredningen
slutförts. Jag bär vid detta ställningstagande även beaktat att det,
såsom förutsatts i direktiven för jordbruksutredningen och betonas av vissa
remissinstanser, givetvis ej möter hinder att genom lagändring eller vid
lagtillämpningen beakta de riktlinjer som kan komma att beslutas på
grundval av jordbruksutredningens arbete.

1 några remissvar framhålls som skäl för uppskov med ändringar i jordförvärvslagstiftningen,
att villkoren för och konsekvenserna av en eventuell
svensk anknytning till EEC först bör klarna. Det må här erinras om
att innebörden av våra förpliktelser på grund av EFTA-konventionens bestämmelser
om nationell likabehandling utvecklats i propositionen rörande
upprättandet av frihandelssammanslutningen. Etableringsutredningen, som
har åt! överväga med fortsatt integration sammanhängande frågor rörande
bl. a. förvärv av fast egendom, motsätter sig inte att jordförvärvslagstiftningen
ändras ulan avvaktan på resultatet av utredningens arbete. Enligt
utredningen är det dessutom inte möjligt att med någon större grad av säkerhet
uttala sig om hur stor sannolikheten är för att frågan om vidgad

2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. ''i and. Yr 22

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1965

etableringsrätt här i landet kan komma att aktualiseras inom en någorlunda
näraliggande framtid. Jag delar etableringsutredningens uppfattning i
detta hänseende. Eftersom frågan om Sveriges anslutning till EEC eller en
ännu större europeisk marknad inte torde aktualiseras inom överskådlig tid,
finns det inte någon anledning att av detta skäl uppskjuta en för svenskt
näringsliv angelägen reform av den lagstiftning som reglerar svenska rättssubjekts
förvärv av fast egendom. Frågan om etableringsrätten i en större
marknad berör för övrigt inte endast de på jordbruk och skogsbruk grundade
näringarna utan hela näringslivet. Självfallet bör dock, såsom etableringsutredningen
framhåller, vid utformningen av den nya lagstiftningen
inte bortses från de etableringsrättsliga aspekterna utan tvärtom så långt
möjligt beaktas de konsekvenser som skulle uppstå om lagen i en framtid
eventuellt skulle tillämpas även på utländska rättssubjekt. Dessa synpunkter
har enligt min uppfattning också kommit till uttryck i promemorieförslaget.
Jag vill särskilt peka på de bestämmelser, som intagits i 4 § sista stycket
av promemorians lagförslag, och de uttalanden som i promemorian
gjorts om hur vid tillståndsprövningen skall beaktas från samhällelig synpunkt
primära intressen. Om där åsyftade intressen löper risk att eftersättas,
medför nyssnämnda bestämmelser en restriktivare tillståndsprövning
vare sig det gäller inhemsk eller utländsk förvärvare.

Såsom ett generellt skäl för en avvisande hållning mot förslagen i departementspromemorian
anförs från några håll att verkningarna av dessa i
olika hänseenden bör närmare utredas. Det ligger enligt min mening i sakens
natur att detta inte är möjligt att göra i förväg med nöjaktig tillförlitlighet.
De undersökningar som åsyftas skulle nämligen kräva att enskilda
personers och företags benägenhet att i olika situationer i en framtid sälja
och köpa egendom ytterligare klarlades. Svårigheterna att klarlägga dessa
hypotetiska förhållanden belyses av att i remissyttrandena redovisas vitt
skilda uppfattningar om de kommande verkningarna. Jag anser det däremot
vara angeläget att verkningarna av en ny lagstiftning följs upp. Om de
lagförslag som jag framlägger i det följande antas, avser jag att föreslå att
lantbruksstyrelsen får i uppdrag att följa utvecklingen och efter lämplig tid
inkomma med redogörelse för erfarenheterna.

Den nya jordförvärvslag som således enligt min mening nu bör komma
till stånd torde, såsom förordats i jordlagsutredningens betänkande och i
departementspromemorian, böra reglera både fysiska och juridiska personers
förvärv av fast egendom som är taxerad såsom jordbruksfastighet.

Redan av vad jag anfört i det föregående framgår att det för den yttre
rationaliseringen alltjämt är ofrånkomligt med en bestämmelse som innebär,
att förvärvstillstånd alltid kan vägras om egendomen behöver tas i anspråk
för att underlätta bildandet av brukningsenhetcr med ändamålsenlig
storlek och ägoanordning. Jag ansluter mig således i detta hänseende till
jordlagsutredningens och departementspromemorians förslag. När denna

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

bestämmelse tillämpas, bör staten fortfarande vara skyldig att på begäran
lösa in egendomen.

Lagens uppgift att skydda den enskilde jordbrukarens möjligheter alt
etablera sig och vidareutveckla sitt företag har i promemorian tillgodosetts
genom en huvudregel som innebär, att jordbrukare alltid skall få tillstånd
att för den egna verksamheten förvärva befintligt jordbruk liksom tillskott
av jord och skog, allt i den mån objektet inte anses böra tas i anspråk
för rationalisering av andra brukningsenheter. Den enskilde jordbrukaren
får härigenom möjlighet att, oavsett storleken av det företag han redan
innehar, genom egna initiativ tillföra detta den ytterligare mark som han
anser behövlig för att med bästa resultat driva sin rörelse. Till skillnad
lrån gällande jordförvärvslag ställs i promemorieförslaget inte upp några
särskilda hinder för sådan storleksrationalisering ens om denna innebär att
två bärkraftiga jordbruk läggs ihop. Remissinstanserna uttalar stor tillfredsställelse
med förslaget i denna del, och i huvudsak görs inte andra invändningar
än att man på några håll ifrågasätter om inte förvärvsprioriteten
beträffande tillskott av skog bör förbehållas bärkraftiga jordbruk.

För min del anser jag promemorieförslaget på denna punkt vara väl avvägt.
Det finns ej bärande skäl att förmena den enskilde jordbrukaren att
Ritt utveckla sitt företag annat än när tillskottsmarken behövs för rationalisering
av andra brukningsenheter. Jag är medveten om att invändningar
kan riktas mot att även enheter, där jordbruksdelen är svag, får förstärkas
med skog. övervägande skäl synes mig dock tala för att ägare av dylik enhet,
vilken önskar med egna resurser förbättra underlaget för sin rörelse,
också får göra detta utan onödiga hinder. Därvid bör ej heller krävas att
förvärvet skall vara ägnat att tillgodose krav på rationellt skogsbruk. Visserligen
fordrar det mekaniserade skogsbruket betydligt större skogsareal
än som normalt är kombinerat med jordbruk. Det får emellertid förutsätlas
att jordbrukarna genom inbördes samverkan rationaliserar skogshruksdriften.
Jag finner följaktligen att bestämmelserna i denna del bör utformas i
överensstämmelse med promemorieförslaget.

Redan enligt gällande jordförvärvslag föreligger vissa möjligheter att bevilja
även andra än aktiva jordbrukare tillstånd att förvärva jord och skog.
Jord lagsutredningen har i sitt lagförslag tagit upp en rad fall där förvärvstillstånd
inte utan särskilda skäl får vägras. Även i promemorieförslaget
bar detta skett, varjämte förslaget —- genom att där ingenstans sägs att
förvärvstillstånd skall vägras utan blott att tillstånd under vissa förutsättningar
må vägras — lämnar möjlighet öppen att alltid bifalla en tillståndsansökan.
Det förut berörda skyddet för den aktive jord- och skogsbrukarens
markanskaffning kan inte rimligen få bli någon ensamrätt att förvärva jord
och skog. Även jag anser det därför nödvändigt med bestämmelser som innebär
att också andra förvärvare kan få förvärvstillstånd. Att förutse alla i
praktiken förekommande fall, där förvärvstillstånd kan vara motiverat, tor -

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

de emellertid vara ogörligt. Jag kan inte biträda de remissförslag som innebär
att lagen skulle uttömmande ange förutsättningarna för förvärvstillstånd.
Däremot bör, såsom skett i promemorieförslaget, uttryckligen anges
vissa typfall där det skall vara inte bara möjligt utan normalt att tillstånd
ges.

I promemorieförslaget har i detta hänseende först tagits upp förvärv
som görs av företagare vilken här i landet driver industriell eller kommersiell
verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller distribution
av jordbruksprodukter, om förvärvaren med fånget huvudsakligen
syftar till att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen.
Skälen för att förvärvstillstånd normalt hör meddelas i sådant fall — oberoende
av om förvärvaren driver sin rörelse i bolagsform eller ej — bär ingående
redovisats i promemorians allmänna motivering. Vad gäller jordbruk
har anförts att såväl rättviseskäl som det allmänna intresset av fri
konkurrens inom produktion och handel talar för att förädlings- och distributionsföretag
inom livsmedelssektorn bör få möjlighet att utsträcka
sin verksamhet till att omfatta även jordbruksproduktion. I fråga om skogsmark
bar i promemorian framhållits skogsindustriföretagens behov av råvarubas,
angelägenheten av att nuvarande skogsmarksinnehav förbättras
genom arronderingsförvärv och önskemålet att i bygder, där jordbruket viker,
frigjorda marker tas om hand för rationell skogsproduktion.

Promemorieförslagets principiella ståndpunkt i denna del vinner i hög
grad anslutning hos remissinstanserna. Inte endast de berörda företagarnas
oiganisationer utan även de stora löntagarorganisationerna och vissa myndigheter
ställer sig klart positiva. Helt avvisande är däremot företrädarna
för jordbrukets och det mindre skogsbrukets organisationer.

För min del finner jag de i departementspromemorian anförda motiven
för vidgade förvärvsmöjligheter för företag, som behöver jord eller skog i
sin rörelse, vara bärande. Med den utveckling, som skett på snart sagt
alla samhällslivets områden, är det inte längre nödvändigt att upprätthålla
samma stränga spärr mot bolags och andra juridiska personers markförvärv
som bolagsförbudslagen. Tvärtom talar enligt min mening starka
samhällsekonomiska skäl för att företag med den inriktning som det här
är fråga om får tillfälle att kombinera sin rörelse med råvaruproduktion för
eget behov. Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor har också i sitt
remissvar starkt understrukit behovet av ökad konkurrens inom de delar
av näringslivet som är beroende av jordbruket. I fråga om skogsbruket vill
jag hänvisa till att bl. a. Svenska Skogsarbetareförbundet anser att bolagsförbudslagen
bör upphävas och att fysiska och juridiska personers förvärv
måste bedömas från samma utgångspunkter.

Fn av de invändningar som framförs mot promemorieförslaget synes
grunda sig på den uppfattningen, att lättnaderna för de angivna företagen
skulle alltför mycket försvaga det förut nämnda skyddet för aktiva jord -

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

brukare. Till viss del motiveras denna uppfattning med att de här aktuella
företagens resurser för markanskaffning är större än jordbrukarnas. I anledning
härav vill jag framhålla att, såsom uttalats i promemorian, den enskilde
jordbrukaren genom ökad utbildning, upplysning och rådgivning och
genom tillkomsten av riksomfattande intresseorganisationer numera har fått
bättre förutsättningar att hävda sina intressen. För ändamålsenliga förvärv
av befintliga brukningsenheter och av tillskott till dessa av jord och skog
kan den aktive jordbrukaren dessutom erhålla statligt ekonomiskt stöd. Redan
detta ger jordbrukaren en förmånsställning framför de företag som kan
tänkas konkurrera med honom om sådan egendom. Såsom berörts i promemorian
bör vidare den omständigheten, att ett förvärv avser ett ändamålsenligt
eller med rimliga insatser utvecklingsbart kombinerat jord- och skogsbruk,
regelmässigt anses vara ett särskilt skäl för att avslå en förvärvsansökan
av annan än jordbrukare. Därtill kommer att, i enlighet med vad jag
förut anfört, möjlighet alltid finns att ingripa mot förvärv av mark som behövs
för att underlätta den yttre rationaliseringen.

Vad särskilt gäller jordbruksegendom torde, såsom uttalas i departementspromemorian
och bekräftas i remissyttrandena, någon ökad konkurrens
om egentliga familjejordbruk knappast uppstå genom efterfrågan från
företagen inom livsmedelsbranschen. Med hänsyn härtill torde ej heller behöva
befaras att den föreslagna lättnaden för sådana företag medför någon
prishöjande effekt i fråga om jordbruksjord.

1 fråga om skogsmarken kan visserligen de vidgade förvärvsmöjlighetcrna
för skogsindustriföretag leda till förskjutningar i rådande ägarekategorifördelning.
Remissyttrandena ger dock belägg för att dessa förskjutningar,
såsom förutsatts i promemorian, sannolikt blir små och kommer att ske i
måttligt tempo. Enligt min mening finns för övrigt ej bärande skäl att tillerkänna
den rådande ägarekategorifördelningen i fråga om skogsmark sådant
egenvärde att den inte skulle få ändras. I detta sammanhang bör erinras
om att bolagens skogsinnehav minskat avsevärt sedan den nuvarande
bolagsförbudslagen kom till. Eftersom prisnivån på skogsmark ytterst beror
på de priser som kan erhållas för skogsprodukter på världsmarknaden,
anser jag i likhet med flera remissinstanser att någon allmän, omotiverad
fördyring av skogsmarken knappast kan bli följden av skogsindustriföretagens
förvärv.

Jordbrukets och det mindre skogsbrukets organisationer befarar, att de
juridiska personernas förvärv medför negativa verkningar ur befolkningsoch
lokaliseringssynpunkt genom att landsbygdens avfolkning påskyndas.
Med anledning härav bör framhållas att behovet av arbetskraft inom skogsbruket
knappast torde påverkas av ägareförhållandena, om det förutsätts
att rationella driftsformer används. Det kan enligt min uppfattning inte komma
i fråga att utnyttja jordförvärvslagstiftningen för att hålla kvar flera personer
i jordbruket och skogsbruket än som där kan få skälig utkomst jäm -

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

fört med vad näringslivet i övrigt erbjuder. Det bör f. ö. erinras om att riktlinjer
för en aktiv lokaliseringspolitik beslutats av 1964 års riksdag.

I några remissyttranden kritiseras att promemorieförslaget inte upptar
bolagsförbudslagens vida möjligheter att som villkor för förvärvstillslånd
kräva att förvärvaren avstår viss skogsmark som han redan innehar. Jag
är medveten om att vissa olägenheter härigenom kan uppkomma då förvärvaren
äger skogsbitar som ligger insprängda i annan ägares skogsmarksinnehav.
Av remissyttrandena från skogsindustriföretagens organisationer
framgår emellertid att motiven för storskogsbruket att behålla dylika bitar
bortfaller om de föreslagna lagreglerna antas. Det kan därför förutsättas
att rationaliseringsorganen i sin fortlöpande verksamhet för avveckling av
irrationella markinnehav skall nå tillfredsställande resultat på frivillighetens
väg. I de fall då ägaren — vare sig denne är skogsbolag eller enskild person
— söker tillstånd till förvärv av annan mark kan särskilt lämpligt tillfälle
erbjuda sig att inleda förhandlingar av ifrågavarande slag. Jag vill i sammanhanget
erinra om att expropriationslagstiftningen ger viss möjlighet att
tvångsvis ta i anspråk mark som behövs för rationaliseringsändamål. Mot
bakgrunden av det anförda anser jag att det inte finns tillräckliga skäl att i
detta hänseende frångå den ståndpunkt som intagits i promemorian.

1 delta sammanhang anser jag mig böra understryka att det inte är motiverat
att med hjälp av jordförvärvslagstiftningen verka för sådan intressearrondering
som avser lokalisering till skilda trakter av olika ägares eller
ägarekategoriers innehav av i och för sig rationella skogsbruksenheter. En
viss blandning av olika företagsformer inom skogsbruket i en bygd torde,
såsom domänstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande, kunna medföra fördelar.
För övrigt bör erinras om att inom storskogsbruket genom överenskommelser
redan skett mycket omfattande byten av skogsmark i syfte att
samla innehaven. Det bör också vara möjligt att i mån av behov få till stånd
byten mellan storskogsbruket och småskogsbruket.

Flera remissorgan ifrågasätter av olika skäl om inte mindre företag bör
undantas från de föreslagna lättnaderna för skogsindustriföretagen. För
min del anser jag — bortsett från de uppenbara svårigheterna att definiera
begreppet mindre skogsindustriföretag — att det inte finns skäl att begränsa
de liberalare förvärvsreglerna till storindustrien. I många fall torde
del vara just de mindre företagen som har svårast att trygga sin råvaruförsörjning.
Som domänstyrelsen nämner i sitt yttrande kan också mindre
skogsförädlingsföretag ofta vara av stor betydelse för sysselsättningen i
vissa orter, främst i Norrland. Jag vill dock understryka kravet på att företaget
med fånget skall huvudsakligen åsyfta att varaktigt tillgodogöra sig
egendomens alster i rörelsen. Detta innebär att det förvärvande företaget
skall ha viss stabilitet i sin rörelse och att skogsavkastningen till väsentlig
del är av beskaffenhet att kunna förädlas i rörelsen. Därtill kommer att man,
säsom jag skall utveckla i det följande, vid tillståndsprövningen, när för -

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

värvet avser skogsmark av någon betydenhet, bl. a. beaktar i vad mån fånget
tillgodoser kravet på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande
av avkastningen. Jag anser därför att lagförslaget ger tillräckliga möjligheter
att hindra mindre företag att göra skogsmarksförvärv som är olämpliga
ur samhällelig synpunkt.

I något remissyttrande anförs farhågor att förvärvsmöjligheterna för de
mindre skogsindustriföretagen leder till försämrad skogsvård som en följd
av hård skogshantering. I anledning härav vill jag anmäla, att jag avser att
inom kort begära bemyndigande att tillkalla en utredning rörande vissa
skogliga frågor. I denna bör enligt min mening bl. a. behandlas frågan huruvida
utvecklingen inom skogsbruket bör föranleda ändringar i skogsvårdslagstiftningen.

Ej heller i övrigt har vid remissbehandlingen framkommit skäl som föranleder
mig att frångå departementspromemorians förslag rörande tillstånd
till förädlings- och distributionsföretags markförvärv. Bestämmelserna i
ämnet bör alltså utformas i huvudsaklig överensstämmelse med det till promemorian
fogade lagförslaget.

I departementspromemorian har ej ansetts påkallat att bland de fall,
där förvärvstillstånd normalt bör kunna påräknas, uppta skogsmarksförvärv
av fysisk person som väntas försörja sig på skogsbruk. Såsom framgår
av vad förut sagts om promemorieförslagets konstruktion medför
dock detta ställningstagande inte något hinder mot att tillstånd till sådana
förvärv beviljas efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet.
Bl. a. skogsstyrelsen hävdar i sitt remissyttrande alt det inte saknas
goda praktiska erfarenheter av mindre eller medelstora rena skogsbruksföretag.
För min del är jag närmast benägen att ansluta mig till den i promemorian
gjorda bedömningen alt den pågående starka rationaliseringsprocessen
inom skogsbruket bör mana till försiktighet med att bilda relativt
små skogsbruksföretag. Statligt kreditstöd för markanskaffning till
sådana företag kan inte utgå enligt gällande bestämmelser. Någon ändring
häri torde inte böra övervägas. Även i övrigt anser jag att skäl saknas
för att det allmänna skulle ekonomiskt stödja dessa skogsbruk. Å andra
sidan finns normalt inte anledning att vägra enskild person att med egna
medel förvärva en för rationellt skogsbruk lämpad enhet i syfte att där
bereda sig stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete. Med hänsyn
härtill bör detta fall upptas bland dem där förvärvstillstånd får vägras
endast när rationaliseringsskäl eller andra särskilda skäl talar mot bifall.

I några remissyttranden förordas att motsvarande presumtion för bifall
uppställs i fråga om förvärv av skogsmark som avses ingå i gemensamhetsskog,
allmänning eller skogsbruksområde. I gemensainhetsskogar, som
ligger på långt avstånd från delägarnas jordbruk, torde skogsbruket i stor
utsträckning komma att skötas av lejd arbetskraft. Detta innebär enligt
min mening att -— i likhet med vad fallet torde vara med andelarna i de

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

flesta socken- och häradsallmänningar — andel i gemensamhetsskog ofta
saknar betydelse för delägarens sysselsättning och närmast är att betrakta
som enbart en förmögenhetstillgång. Jag finner därför inte skäl att
i lagen generellt ge förvärv i detta syfte något företräde. Däremot finns
det säkerligen enskilda fall, där omständigheterna vid prövning visar att
skogsmarksförvärv för gemensamhetsskog eller allmänning är fördelaktigt
ur arronderingssynpunkt eller fyller ett klart sysselsättningsbehov för delägarna.
I sådana fall både kan och bör förvärvstillstånd beviljas. Skogsbruksområden
och liknande organ för skoglig samverkan är alltför lösliga
bildningar för att de anslutna skulle kunna generellt medges någon förmånsställning
i förvärvshänseende. Även i dylika fall finns emellertid möjlighet
alt efter prövning av omständigheterna ge förvärvstillstånd.

Jordlagsutredningens förslag innebar, att konkurrensen skulle bli fri
mellan jordbrukare och andra fysiska personer i fråga om förvärv av
andra jordbruksfastigheter än sådana som i befintligt skick eller efter rationalisering
kunde ge aktiva jordbrukare en tillfredsställande försörjning. Utredningen
framhöll, att sådana fastigheter i betydande utsträckning hade
karaktär av tillskottsmark, och förutsåg, att förslaget skulle få konsekvenser
ur kostnadssynpunkt, men ansåg att detta borde godtas med hänsyn till
betydelsen av att få lagstiftningens räckvidd begränsad. I departementspromemorian
har beträffande de här åsyftade svaga jordbruken tagits samma
principiella ställning som i jordlagsutredningens förslag. Flera remissorgan,
bland dem lantbruksstyrelsen, anser att huvudparten av de fastigheter, som
är lämpliga såsom tillskottsmark, frigörs för allmän konkurrens, om förslaget
antas. Det befaras även att det blir svårare att köpa tillskottsmark till
priser som är rimliga ur jordbruks- och skogsbrukssynpunkt.

För min del anser jag att innehavare av jordbruk, som inte kan ge tillfredsställande
försörjning, har ett berättigat intresse att utan omotiverade
hinder kunna till skäligt pris sälja sin egendom t. ex. för att övergå till
arbete inom annan näring. För jordbrukets och skogsbrukets rationalisering
är det också av vikt att sådana fastigheter utbjuds till salu och inte
efter hand blir ägda av dödsbon. Från dessa synpunkter är det inte tillfredsställande
med förvärvsregler som leder till att innehavaren av ett svagt jordbruk
i praktiken kan sälja fastigheten till på sin höjd en eller annan granne
som eventuellt har intresse av marken för rationaliseringsändamål. Det är
heller inte möjligt att det allmänna genom lantbruksnämnderna köper samtliga
sådana jordbruk oavsett deras betydelse ur rationaliseringssynpunkt. Ej
heller kan domänverket belastas med att förvärva små, spridda fastigheter
som inte kan förvaltas med tillfredsställande ekonomiskt resultat. På grund
härav anser jag det nödvändigt att öka möjligheterna till förvärv i fråga om
svaga jordbruk.

Invändningarna mot promemorieförslaget i denna del synes väsentligen
rikta sig mot att även mark, som kan behövas såsom tillskott till andra

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år W6ö

brukningsenheter, omfattas av liberaliseringen. Jag vill då först erinra om
att tillstånd till köp av sådan mark alltid kan vägras med stöd av 5 § och att
vägran medför skyldighet för staten att lösa egendomen till det pris köparen
ntfäst, om inte detta pris uppenbart överstiger egendomens värde. Med hänsyn
härtill ter det sig varken behövligt eller rättvist att skärpa den föreslagna
regeln om förvärv av svaga jordbruk så, att konkurrensen begränsas i
fråga om objekt som lämpar sig för rationalisering av omgivande jordbruk.
Detta skulle nämligen kunna hindra ägaren av ett svagt jordbruk att vid
försäljning därav tillgodogöra sig det värde fastigheten kan ha utöver jordbruks-
och skogsvärdet som tillskottsjord för grannarna. Om fastigheten delvis
lämpar sig för fritidsändamål och därigenom har ett visst övervärde,
skulle detta kunna överföras till grannarna och i sinom tid realiseras av
dem. Jag finner det otillfredsställande om de jordbrukare, som vill övergå
till att arbeta inom annan näring, nödgas medverka till att finansiera storleksrationaliseringen
av kvarvarande jordbrukares egendom. Frågans omfattning
belyses av att minskningen av antalet jordbruk nu torde överstiga
5 000 per år.

Farhågorna för att liberaliseringen av möjligheterna att förvärva svaga
jordbruk leder till höjda priser på mark, som verkligen bör användas för
fortsatt jordbruksproduktion, är säkerligen betydligt överdrivna. Det torde
ofta vara möjligt för lantbruksnämnderna att lösa in sådana svaga jordbruk
samt därefter sälja överflödiga byggnader jämte mark, som är särskilt attraktiv
för fritidsändamål, för sig och till rimligt pris överlåta den egentliga
jordbruksjorden för rationaliseringsändamål.

Mot bakgrunden av det anförda anser jag att till de liberalare förvärvsreglerna
bör hänföras jordbruk som uppenbarligen varken i befintligt skick
eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge
sin innehavare tillfredsställande försörjning.

Vid tillämpningen av gällande jordförvärvslag kan även andra enskilda
personer än aktiva jordbrukare enligt praxis påräkna förvärvstillstånd i
fråga om jordbruksegendomar som är så stora och kapitalkrävande att de
inte efterfrågas av jordbrukare i allmänhet. Enligt promemorieförslaget
skulle denna praxis lagfästas och utvidgas till att omfatta även juridiska
personers förvärv.

För min del vill jag framhålla att både fysiska och juridiska personer,
som förädlar eller handlar med jordbruksprodukter, normalt kan påräkna
förvärvstillstånd redan enligt den särskilda regel för sådan företagares förvärv
som jag nyss förordat. Antalet förvärv i övrigt av stora och kapitalkrävande
jordbruksegendomar kan väntas bli ringa. I fråga om dessa förvärv
lorde också omständigheterna i de enskilda fallen växla starkt. Jag har därför
stannat för att förvärv av ifrågavarande slag inte bör särskilt omnämnas
i lagen. Dylika förvärv bör alltså enligt min mening liksom nu prövas
efter omständigheterna i det enskilda fallet.

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

I överensstämmelse med promemorieförslaget bör tillstånd i regel kunna
erhållas till förvärv som medför att brukningsenhet, som redan tillhör
förvärvaren, vinner i ändamålsenlighet. Lantbruksstyrelsens hemställan
om viss skärpning av kravet på ändamålsenlighet anser jag mig inte böra
biträda. Även en mindre väsentlig arronderingsförbättring bör beaktas, om
inte förvärvsegendomen behövs för rationalisering av annan enhet.

Vad 4 § sista stycket i promemorieförslaget innehåller rörande förvärv
av skogsmark godtas av flertalet remissinstanser. Med hänsyn till skogsmarkens
betydelse som råvarubas för en av våra viktigaste exportnäringar
biträder även jag förslagets ståndpunkt härutinnan. Av lagtexten bör således
direkt framgå, att andra än aktiva jordbrukare får hindras att förvärva
skogsmark av någon betydenhet, när det befinns att fånget inte är
ägnat att tillgodose kraven på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande
av avkastningen. Det bör i sammanhanget erinras om att det enskilda
skogsbruket är uppdelat på ett betydande antal mindre enheter. Sålunda
har 152 000 enheter en skogsmarksareal som inte överstiger 25 ha.
Mot denna bakgrund bör som skogsmark av någon betydenhet kunna anses
även område med relativt ringa areal. Till följd av vad jag förut anfört
rörande den s. k. intressearronderingen finner jag det inte behövligt att, såsom
lantbruksstyrelsen ifrågasatt, utöver de i promemorian föreslagna bestämmelserna
införa ett tillägg till detta stycke med syfte att påverka strukturutvecklingen
inom skogsbruket.

Som jag redan antytt bör lagen vara så konstruerad att förvärvstillstånd
kan ges även i andra fall än dem som enligt det föregående bör få en mer
eller mindre prioriterad ställning. Av de allmänna uppgifter på jordpolitikens
område, som tillkommer rationaliseringsorganen, följer att dessa
inom ramen för sin prövningsrätt är skyldiga att väga samtliga berörda intressen
mot varandra. Exempel på olika omständigheter, som kan böra
föranleda tillståndsvägran, har getts i departementspromemorian. Här må
nämnas sådana spekulations- och kapitalplaceringsköp som till följd av
sin prishöjande effekt eller annorledes befinns skadliga från allmän synpunkt.
I andra fall kan omständigheterna tala för en liberal tillståndsgivning.
Vad promemorian härvidlag innehåller rörande exploateringsförvärv,
kapitalplaceringsköp i vissa fall och förvärv av egendom med affektionsvärde
kan jag ansluta mig till. Med hänsyn till exploateringsförvärvens
stigande betydelse vill jag dock något utförligare uppehålla mig vid dem.

Mycket ofta är syftet med ett förvärv att exploatera egendomen för fritidsbebyggelse
eller annan tätbebyggelse. Är det fråga om ett svagt jordbruk,
vars mark inte finnes böra tas i anspråk för rationaliseringsändamål,
följer av vad jag förut anfört att förvärvstillstånd skall ges om ej särskilda
skäl talar mot bifall. Vid tillståndsprövningen bör planmyndigheterna som
regel höras. Lämpligheten av den avsedda nya markanvändningen skall vis -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1965 27

serligen sedan prövas och avgöras i vanlig ordning enligt byggnadslagstiftningen,
och den nya naturvårdslagen ger det allmänna goda möjligheter att
ingripa till skydd för naturvårdsintressena oberoende av ägandeförhållandena.
Det är dock angeläget att kommunerna och länsstyrelserna får möjlighet
att uttala sig om plan- och naturvårdssynpunkterna innan förvärvstillstånd
ges. Den omständigheten, att förvärvstillstånd beviljas, hindrar naturligtvis
inte att man vid den slutliga prövningen enligt nyssnämnda lagar kan
komma till en annan uppfattning om den avsedda markanvändningen. — Är
det i stället fråga om förvärv i exploateringssyfte av egendom, vars mark helt
eller delvis lämpar sig för fortsatt jordbruks- eller skogsproduktion, bör de
olika markanvändningsändamålen vägas mot varandra. För att efterge jordbruks-
och skogsbruksintresset i sådana fall bör man, liksom nu är praxis, i
regel pröva exploateringens angelägenhetsgrad från samhällelig synpunkt.
Hänsyn bör också tas till förvärvarens vilja och förmåga att utföra exploateringen
på ett ur allmän synpunkt tillfredsställande sätt. Vid prövningen av
sådana ärenden måste nära samarbete ske med den berörda kommunen samt
med plan- och naturvårdsmyndigheterna.

Det anförda tillgodoser enligt min mening de av bl. a. lantmäteri ty -relsen och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framförda synpunkterna
i ämnet så långt detta är möjligt med hänsyn till att jordförvärvslagstiftningens
primära uppgift är att reglera fastighetsförvärv från jordbruks-
och skogshrukssynpunkt.

Lantbruksstyrelsen och andra remissorgan berör i sina yttranden vissa
anslagsfrågor som påverkas av förslaget till ny jordförvärvslag. Jag delar
styrelsens uppfattning att förslaget i viss utsträckning torde leda till att
förvärvstillstånd oftare än nu vägras av rationaliseringsskäl med åtföljande
inlösningsskyldighet för staten. Belastningen härav på jordfonden blir
dock beroende av hur snabbt egendomen omsätts. Jag vill också erinra om
att jordfonden, om riksdagen bifaller i annat sammanhang framlagda förslag
att tillföra fonden 20 milj. kr., fr. o. m. nästa budgetår kommer att
uppgå till sammanlagt 167 milj. kr. Det bör vidare framhållas att statsbidrag
och kreditgarantier till stöd för den yttre rationaliseringen under de
senaste åren kunnat ställas till förfogande i sådan utsträckning att efterfrågan
tillgodosetts. Det är min förhoppning att det även i framtiden vid
avvägningen av de samlade utgiftskraven skall bli möjligt att tillgodose
efterfrågan på sådant stöd.

Liksom fallet är enligt gällande lagstiftning innebär promemorieförslaget
att förvärvstillstånd inte fordras då staten är förvärvare. Några invändningar
häremot har inte framkommit vid remissbehandlingen. Däremot
har domänstyrelsen och vissa andra remissorgan berört konsekvenserna
för domänverkets markförvärv av den ökade konkurrens om skogsmark
som följer av de nya förvärvsreglerna. Jag finner det angeläget att staten
även i fortsättningen har möjlighet att på samma villkor som andra skogs -

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

ägare öka sitt markinnehav genom förvärv av skogsmark som enligt domänverkets
bedömning är lämplig att infoga i dess förvaltning. Som jag
redan sagt kan det inte begäras att domänverket skall förvärva små och
spridda skogsmarker oavsett deras läge i förhållande till verkets tidigare
skogsinnehav. I många fall torde dock den mark, som friställs i bygder där
jordbruket viker, med fördel kunna förvärvas av domänverket. Hittills har
de medel, som tillförts domänverkets markfond genom försäljningar m. m.,
visat sig tillräckliga för att finansiera skogsmarksinköpen. Jag delar domänstyrelsens
uppfattning att markfonden bör förstärkas genom anslag på riksstaten
om dessa medel blir otillräckliga i framtiden.

Specialmotivering

Den följande framställningen avser endast de bestämmelser som med
hänsyn till motionernas innehåll ansetts böra särskilt belysas. I övrigt hänvisas
till propositionen s. 69—78.

1 §•

I departementspromemorian anförs bl. a.

Huvudregeln i första stycket överensstämmer med gällande jordförvärvslag
utom såtillvida att vissa bolags- och föreningsrättsliga fång jämställts
med köp, byte och gåva. Detta innebär för bolag, föreningar och stiftelser
lättnader i två hänseenden. Dels inbegrips — i överensstämmelse med jordlagsutredningens
förslag — endast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet,
dvs. i huvudsak mark som används för jordbruk eller skogsbruk,
och dels kontrolleras blott vissa uttryckligen angivna typer av förvärv. För
bolag, föreningar och stiftelser sker också den förändringen att lantbruksnämnd
blir prövningsmyndighet i stället för Kungl. Maj :t och i vissa fall
länsstyrelse. Då juridiska personers förvärv vanligen är långsiktigare än
andras och därtill ofta har betydelse ur vidare synpunkter, synes det lämpligt
att Kungl. Maj :t för en övergångstid med stöd av 15 § förordnar att bolagsärenden
skall underställas högre myndighets prövning. Det bör här erinras
om att lantbruksnämndernas organisation f. n. överses inom 1960 års
jordbruksutredning. Givetvis bör tillses att nämnderna får en så ändamålsenlig
sammansättning som möjligt.

Liksom i gällande jordförvärvslag upptas under särskilda punkter en rad
undantag från lagens tillämpningsområde. Punkterna 1 och 2 motsvarar
punkt 1 i gällande jordförvärvslag samt 2 § 3 bolagsförbudslagen. Enda skillnaden
är att begreppet kronan utbytts mot »staten» samt att landstingskommun
och kommunalförbund jämställts med de borgerliga primärkommunerna.
Med hänsyn till denna utvidgning av undantaget har punkt 2 i gällande
jordförvärvslag ansetts kunna utgå såsom praktiskt taget betydelselös. Det
förutsätts att kommun inte utnyttjar sin förvärvsfrihet utan att först samråda
med lantbruksnämnden eller efteråt i görlig mån tillmötesgå nämndens
eventuella önskemål angående disponerandet av egendomen. Beträffande
undantaget för förvärv från staten må på förekommen anledning framhållas
att allmänna arvsfonden härutinnan bör anses omfattad av begreppet staten.

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Punkt 3, som innefattar en nyhet, avser sådana förvärv för kyrkligt ändamål,
som sker enligt medgivande av Kungl. Maj:t. Vid Kungl. Maj:ts prövning
beaktas även de jordpolitiska synpunkterna.

Departementschefen. Att, som vissa remissorgan föreslår, länka in också
länsstyrelserna som tillståndsmyndighet skulle enligt min mening
innebära en olämplig splittring av verksamheten. Frågan om lantbruksnämndernas
organisation har numera slutbehandlats av 1960 års jordbruksutredning
och kommer inom kort att i princip prövas av statsmakterna.
1 varje fall intill dess omorganisationen genomförts och nödig erfarenhet
vunnits om verkningarna av den nya jordförvärvslagen synes juridiska personers
förvärv i viss omfattning böra fortfarande prövas av Kungl. Maj:t.
Härigenom kan också en mera enhetlig praxis komma till stånd. Med stöd av
16 § äger Kungl. Maj :t förordna att sådan central prövning skall äga rum.
Det kan komma i fråga att utnyttja denna möjlighet även beträffande fysiska
personers förvärv.

Med anledning av vad lantbruksstyrelsen uttalat rörande andra stycket
punkt 1 vill jag framhålla att arvsfonden givetvis inte bör i sak behandlas
annorlunda än en vanlig säljare.

Beträffande kommunundantaget i punkt 2 finner jag ej anledning att
frångå promemorieförslaget. Ej heller kan jag förorda särskilt undantag
för de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen. Däremot bör självfallet vid lagtilläinpningen
all hänsyn tas till dessa företags behov av markanskaffning
för en framsynt planering av bostadsproduktionen.

I punkt 3 görs i enlighet med promemorieförslaget undantag för sådana
förvärv för kyrkligt ändamål, som sker enligt medgivande av Kungl. Maj:t.
Härmed avses dels förvärv för prästlönefondsmedel — då den förvärvade
egendomen kommer att utgöra löneboställe för visst pastorat eller stifts
prästlönefondshemman -— dels ock förvärv för kyrkofondens räkning. Härutöver
har jag låtit i departementsförslaget undanta marköverlåtelser
som prövats enligt den s. k. kyrkliga försäljningslagen. Detta senare undantag
gäller i första hand avyttring av viss kyrklig jord men också — i de ej
sällan förekommande fall då det är fråga om byte av jord —- förvärvet av vederlagsjorden.
I administrativ ordning torde böra föreskrivas att, innan
kyrklig jord överlåts, samråd skall ske med lantbruksnämnden och att
frågan skall underställas central myndighet i händelse av meningsskiljaktighet.

4 §•

I departementspromemorian anförs.

Bestämmelserna i denna paragraf — vilka bär sina närmaste motsvarigheter
i 4 § första stycket 1 och andra stycket samt i någon mån även 3 § jordförvärvslagen
— har behandlats i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna
avser såväl juridiska som fysiska personers förvärv. Det ligger emellertid
i sakens natur att endast fysisk person kan själv ägna sig åt jordbruk.

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Då sambruksförening med hänsyn till sitt syfte uppenbarligen bör åtnjuta
samma prioritet som aktiv jordbrukare, har särskild bestämmelse införts
härom. Bildas aktiebolag enbart för att äga och driva jordbruk eller för att
äga skog och driva skogsbruk utan samband med industriell verksamhet, får
förvärvsfrågan prövas enligt vad som gäller för oprioriterad förvärvare. Eljest
skulle lagen kunna kringgås, eftersom aktieöverlåtelser inte kontrolleras
enligt jordförvärvslagen. Ofta torde dock 4 § 3 kunna åberopas för tillstånd
i dylikt fall.

Departementschefen. Jämfört med promemorieförslaget har första och
tredje styckena undergått jämkningar av huvudsakligen formell art. I andra
stycket innefattar punkt 2 en nyhet, varom må hänvisas till den allmänna
motiveringen. Punkt 3 motsvarar punkt 2 i promemorieförslaget, vars
punkt 3 utgått av skäl som anförts i den allmänna motiveringen.

Frågan under vilka förhållanden fysisk person kan anses själv ägna sig
åt jordbruk får bedömas med ledning av hittillsvarande praxis. Lagförslaget
hindrar inte myndigheterna att efter prövning av omständigheterna ge förvärvstillstånd
även i det fall som berörts av länsstyrelsen i Malmöhus län.
Med anledning av anmärkningen från RLF m. fl. vill jag blott framhålla
att förevarande paragraf inte gör skillnad mellan skogsägareförening, som
industriellt förädlar skogsprodukter, och bolag som driver motsvarande förädlingsindustri.
— Företag, som förädlar sten, grus eller lera, torde sällan
för sin verksamhet behöva förvärva hel jordbruksfastighet. Om likväl någon
gång så befinns vara fallet, ger den föreslagna lagen också möjlighet att
bevilja förvärvstillstånd. Förvärvas för ändamålet blott en del av en jordbruksfastighet,
kan enligt 3 § avstyckningen genomföras utan prövning enligt
jordförvärvslagen.

5 §•

I departementspromemorian anförs bl. a.

Denna paragraf motsvarar 5 § i gällande jordförvärvslag. I överensstämmelse
med jordlagsutredningens förslag har paragrafen också, utan att
den därför behövt omredigeras, fått överta den funktion som bör kvarstå
av den bestämmelse i nuvarande 3 §, enligt vilken förvärvstillstånd vägras
om förvärvaren åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra
sig skogstillgång som behövs som stöd för ortens jordbruk.

Syftet med denna paragraf bör framgent vara att främja yttre rationalisering
av såväl jordbruks- som rena skogsfastigheter och detta oavsett vem
som är ägare. Paragrafen bör emellertid inte tillämpas på objekt vilka med
hänsyn till fastighetsstrukturen i bygden framstår som oväsentliga. Innebär
ett tillskottsförvärv en påtaglig rationalisering av förvärvarens brukningsenhet,
bör inte utan starka skäl tillstånd vägras enligt 5 §.

Departementschefen. Jag biträder vad som sägs i promemorian om syftet
med och tillämpningen av denna paragraf. För övrigt vill jag framhålla
att dess avfattning inte binder bedömningen vid vad som må anses ändamålsenligt
just nu. Tvärtom både kan och bör en successiv anpassning ske
efter utvecklingens krav.

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Formellt låter sig paragrafen användas även när blott en mindre del av
förvärvsegendomen behövs för rationalisering av annan brukningsenhet.
Men givetvis bör lantbruksnämnden då i första hand söka få den delen utbruten
genom separat överenskommelse och tillgripa 5 § blott i andra hand.

Lagrådet

Lagrådet har beträffande det dit remitterade förslaget till jordförvärvslag
gjort vissa uttalanden som redovisas i propositionen s. 91—95. Av lagrådet
förordade ändringar i 7 och 15 §§ samma förslag har vidtagits. Förslaget
till lag angående ändring i jorddelningslagen har lämnats utan erinran.

Utskottet

Begränsningar i rätten för juridiska personer att förvärva fast egendom
infördes i svensk rätt genonx lagstiftning år 1906. Lagstiftningen var till en
början endast tillämplig i de fyra nordligaste länen samt i vissa delar av
Gävleborgs och Kopparbergs län. Efter provisorisk lagstiftning, som ersattes
av nu gällande bolagsförbudslag, utvidgades tillämpningsområdet till att omfatta
hela landet. År 1946 infördes en reglering även av fysiska personers
förvärv av jord och skog. F. n. gäller i detta hänseende 1955 års jordförvärvslag,
vars giltighetstid förlängts två gånger, senast efter beslut av 1963
års riksdag t. o. m. den 30 juni i år. År 1961 framlade jordlagsutredningen
förslag till ny jordförvärvslagstiftning. Förslaget har efter remissbehandling
överarbetats inom jordbruksdepartementet och resultatet redovisats i
en departementspromemoria vilken jämväl remissbehandlats. I huvudsaklig
anslutning till denna promemoria framläggs i förevarande proposition förslag
till ny jordförvärvslag som är avsedd att ersätta bolagsförbudslagen och
jordförvärvslagen och som reglerar fysiska och juridiska personers förvärv
av jordbruks- och skogsfastigheter.

Kungl. Maj :ts förslag upptar inte något absolut förvärvshinder. I stället
anges olika fall, då förvärvstillstånd må vägras. Tillståndsgivningen är i huvudsak
reglerad på följande sätt. I princip föreligger möjlighet för den tilllämpande
myndigheten att vägra eller bevilja förvärvstillstånd efter prövning
av omständigheterna i det särskilda fallet. Enskild jordbrukare skall
emellertid enligt 4 § första stycket alltid få tillstånd att för den egna verksamheten
förvärva befintligt jordbruk liksom tillskott av jord och skog. I
vissa fall, som anges i fyra punkter i 4 § andra stycket, skall vidare tillstånd
normalt lämnas. Detta gäller om förvärvaren — fysisk eller juridisk person
—• här i riket industriellt förädlar jordbruks- eller skogsprodukter eller

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 196ii

handlar med jordbruksprodukter, och det huvudsakliga syftet med fånget är
att varaktigt tillgodogöra egendomens alster i rörelsen (punkt 1). Detsamma
är förhållandet, om fånget avser en för rationellt skogsbruk lämpad
brukningsenhet och förvärvaren ämnar bereda sig stadigvarande inkomst genom
eget skogsarbete på egendomen (punkt 2). Motsvarande förmånsställning
tillkommer förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan bli bärkraftigt
(punkt 3), och jord- eller skogsägare som genom tillskottsförvärv
rationaliserar sin brukningsenhet (punkt 4). De förvärvare som avses i
dessa punkter är jämställda med enskild jordbrukare med den inskränkningen,
att förvärvstillstånd kan vägras dem enligt 4 § sista stycket, om särskilda
skäl föranleder därtill. Sådana skäl föreligger bl. a. vid spekulationsoch
kapitalplaceringsköp soin till följd av sin prishöjande effekt ej rimmar
med primära samhällsintressen. Ett dylikt intresse, som med hänsyn till sin
vikt i förevarande sammanhang kommit till direkt uttryck i lagtexten, är
att skogsförvärv av någon betydenhet bör vara ägnat att tillgodose kraven
på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen.
Förvärvstillstånd skall alltid kunna vägras med stöd av 5 §, om egendomen
behöver tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med
ändamålsenlig storlek och ägoanordning. När denna bestämmelse tillämpas,
blir staten enligt 10 § i regel skyldig att inlösa egendomen. Förvärvstillstånd
skall också alltid kunna vägras med stöd av 6 §, om fånget medför uppdelning
av lämplig brukningsenhet som består av flera fastigheter eller sämjelotter.
Både 5 och 6 §§ har motsvarighet i nu gällande jordförvärvslag.

Enligt motionerna 1:657 och 11:777 bör på eu jordförvärvslagstiftning
ställas tre huvudkrav. För det första måste eftersträvas att jordbruket och
skogsbruket så långt som möjligt bevaras i form av bondebruk med självägande
brukare. För det andra bör lagstiftningen främja strukturrationaliseringen.
Slutligen bör den såvitt möjligt förhindra spekulationsköp. Motionärerna
anser att jordlagsutredningens lagförslag i allt väsentligt uppfyllde
dessa krav och innebar en i det stora hela godtagbar anpassning till utvecklingens
krav. Kungl. Maj :ts förslag avviker emellertid enligt motionärernas
mening i flera avseenden väsentligt från jordlagsutredningens. Skyddet för
bondebruket skjuts sålunda åt sidan. Medan utredningen fäste stor vikt vid
det enskilda skogsbruket både som familjebruk och i gemensamhetsform,
anses Kungl. Maj :t ge klart företräde åt bolags- och statsskogsbruket framför
det enskilda företaget. Propositionen anses inte ge tillräckligt underlag
för bedömning av den föreslagna lagstiftningens konsekvenser. Motionärerna
framhåller att jordbruksutredningens och etableringsutredningens resultat
måste bli avgörande för förvärvslagstiftningens utformning. Lagstiftningen
bör därför enligt motionärernas mening såsom förordats av 1963 års
riksdag reformeras i samband med behandlingen av nämnda utredningars
förslag. På i huvudsak dessa skäl hemställs i motionerna att riksdagen med
förklaring att reformeringen av jordförvärvslagstiftningen bör ske i det an -

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

givna sammanhanget måtte avslå propositionen. Vidare hemställs att giltighetstiden
för gällande jordförvärvslag förlängs med två år och att motionerna
i vad de avser huvudlinjer för en reform av jordförvärvslagstiftningen
måtte överlämnas till jordbruksutredningen.

I ärendet råder i stort sett enighet om att jordförvärvslagstiftningen bör
bibehållas, ehuru en anpassning erfordras till den omdaningsprocess som
under de senaste åren pågått inom svenskt jordbruk och skogsbruk. Motionärerna
ifrågasätter närmast i likhet med vissa remissinstanser, huruvida
tidpunkten för en reform är lämplig. Utskottet kan inte dela motionärernas
uppfattning att 1963 års beslut om förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid
utgör ett skäl för en ytterligare förlängning. 1963 års riksdag har
tvärtom understrukit vikten av att frågan om en reformering av lagstiftningen
snarast bringas till en lösning. De i departementspromemorian föreslagna
huvudgrunderna för en sådan reform har gillats av flertalet remissinstanser.
I de övriga motioner, som väckts i anledning av'' förevarande proposition,
har ej föreslagits annat än olika ändringar i Kung]. Maj :ts förslag.
I fråga om tidpunkten för reformen har ett stort antal remissinstanser,
bland dem domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Skogsindustriernas samarbetsutskott,
Svenska skogsarbetareförbundet, Sveriges industriförbund och
Sveriges skogsägareförbund, uttryckligen tillstyrkt att reformen genomförs
utan dröjsmål. Såsom departementschefen framhåller är jordbruksutredningen
oförhindrad att la upp spörsmålet om jämkningar i den jordpolitiska
lagstiftning som gäller eller kan komma alt beslutas på grundval av jordlagsutredningens
arbete. Det bär således förutsatts att nu gällande jordförvärvslagstiftning
kan komma att ändras under den tid jordbruksutredningen
pågår.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att den föreslagna lagstiftningen
är avsedd alt utgöra ett medel för förverkligande av den statliga jordpolitiken
över huvud. Den framtida utformningen härav övervägs av jordbruksutredningen
endast såvitt avser jordbrukspolitiken, medan riktlinjerna för
den statliga skogspolitiken ej omfattas av utredningens uppdrag. Sist berörda
fråga skall, såsom framgår av propositionen nr 100 till årets riksdag, behandlas
av en särskild, ännu ej tillsatt utredning. Samma betydelse för förvärvslagstiftningens
utformning som motionärerna ger jordbruksutredningen
bör rimligen också tillmätas den sålunda förestående utredningen. Det
kan enligt utskottets mening ej gärna komma i fråga att avvakta även denna
utrednings resultat. Givetvis möter ej heller hinder att genom lagändring eller
vid lagtillämpningen beakta de riktlinjer som kan komma att beslutas på
grundval av utredningarnas arbete. Etableringsutredningen har ej motsatt
sig att lagstiftningen ändras utan att dess resultat avvaktas. Såsom departementschefen
framhållit under hänvisning till bl. a. 4 § sista stycket har vid
utformningen av Kungl. Maj :ts förslag så långt möjligt beaktats de konsekvenser
som skulle uppstå, om lagen i eu framtid skulle tillämpas även på
3 Biliang Ull riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 22

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

utländska rättssubjekt. Vad slutligen angår ovissheten i fråga om den föreslagna
lagstiftningens verkningar ligger det såsom departementschefen anför
i sakens natur att dessa ej med nöjaktig säkerhet kan bedömas i förväg.
Departementschefen har emellertid förutsatt att vid bifall till Kungl. Maj :ts
förslag lantbruksstyrelsen skall få i uppdrag att följa utvecklingen och efter
lämplig tid inkomma med redogörelse för erfarenheterna. Utskottet, som finner
det angeläget att så sker, utgår från att styrelsen utan dröjsmål tar initiativ
till sådana ändringar i lagstiftningen som kan finnas påkallade. På
grund av det anförda finner utskottet att förevarande lagstiftningsfråga nu
bör avgöras på grundval av Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet avstyrker därför
bifall till de yrkanden som, såvitt nu är i fråga, framställts i motionerna
I: 657 och II: 777.

Utskottet övergår härefter till behandling av de särskilda avsnitt i propositionen,
som omfattas av motionsyrkanden. Kungl. Maj:ts förslag och departementschefens
uttalanden föranleder härutöver icke något yttrande
från utskottets sida. Utskottet vill erinra om att yrkandena i motionerna
I: 657 och II: 777 i dessa delar framställts under förutsättning att motionärernas
hemställan om avslag icke bifalles av riksdagen.

1 §. I motionerna I: 660 och II: 776 hemställs att punkterna 2 och 3 i lagrummets
andra stycke skall utgå ur förslaget. Vidare yrkas i motionen
I: 659 alt tillståndsfriheten beträffande sådana förvärv som görs av de enligt
punkten 2 med staten jämställda kommunala enheterna skall begränsas till
att gälla inom det egna området. Motsvarande yrkande framställs beträffande
kommun i motionerna I: 657 och II: 777, vari jämväl hemställs att ecklesiastika
förvärv skall underkastas jordpolitisk prövning.

Vad först angår förvärv som görs av staten vill utskottet framhålla att sådana
förvärv hittills undantagits från jordförvärvslagstiftningens tillämpningsområde.
Några invändningar häremot har inte framkommit vid remissbehandlingen
av departementspromemorian. Undantaget innebär självfallet
inte att förvärven får ske oberoende av de jordpolitiska normerna. Att dessa
vederbörligen beaktas torde, såsom framhållits vid tillkomsten av gällande
jordförvärvslag, ligga i sakens natur, liksom att förvärven regelmässigt föregås
av samråd mellan vederbörande statsmyndighet och lantbruksstyrelsen
eller lantbruksnämnd. Utskottet finner ej skäl till ändrat ståndpunktstagande
i denna fråga.

Kommunernas medverkan utgör ett viktigt led i det naturvårdsarbete, varom
statsmakterna nyligen fattat beslut. Det har därvid ansetts väl motiverat
att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare tillgång
till naturområden för rekreation och friluftsliv. I detta syfte tvingas
särskilt de större städerna ofta att förvärva mark utanför de egna gränserna.
Den tillståndsfrihet som nu gäller har såvitt känt ej vållat olägenheter
från jordpolitisk synpunkt. Det kan enligt utskottets mening ej heller antas
att denna frihet, som enligt Kungl. Maj :ts förslag utvidgas att omfatta även

35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

landstingskommun och kommunalförbund, i framtiden kommer att utnyttjas
för spekulationsförvärv av jordbruksfastighet utanför de egna områdena.
Såsom framhålls i departementspromemorian får det förutsättas att kommun
inte begagnar sin förvärvsfrihet utan att först samråda med lantbruksnämnden
eller efteråt i görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella önskemål
angående disponerandet av egendomen. Vid förvärv av mark inom annan
kommuns område är det givetvis också angeläget att samråd sker med
den berörda kommunen samt med plan- och naturvårdsmyndigheterna.

Såsom närmare utvecklas i promemorian och i departementschefens anförande
kommer de ecklesiastika förvärv som undantas från den nya lagens
bestämmelser att i annan ordning prövas under beaktande av jordpolitiska
synpunkter. Någon anledning att bringa dylika förvärv under prövning också
enligt jordförvärvslagen kan vid sådant förhållande ej anses föreligga.

Utskottet avstyrker således bifall till de i motionerna framställda yrkandena
om ändring i 1 §.

4 och 5 §§. I motionerna I: 658 och II: 778 samt I: 660 och II: 776 föreslås
ändringar i 4 § som syftar till en ytterligare liberalisering av tillståndsgivningen.
Enligt förstnämnda motionspar bör spärregeln i 5 § vara den enda
restriktion som uppställs för fysisk persons förvärv. För juridiska personers
förvärv bör enligt motionärerna utöver 5 § gälla att tillstånd bör kunna förenas
med villkor att i viss omfattning avstå mark för rationalisering av annans
fastighet. Möjlighet att vägra förvärvstillstånd föreslås därjämte beträffande
förvärv som görs av vissa juridiska personer. Även i motionerna
I: 660 och II: 776 anses 5 § i princip böra utgöra det enda förvärvshindret
med möjlighet likväl för viss lämplighetsprövning. Viss uppmjukning föreslås
också beträffande sådana förvärv som avses i 4 § andra stycket punkt 1.
I anslutning härtill yrkas förtydligande av 5 § första stycket. I dessa motioner
liksom i motionerna I: 652 och II: 770 hemställs om sådan ändring av
Kungl. Maj :ts förslag att möjlighet öppnas att som villkor för tillstånd föreskriva
att mark skall avstås för rationaliseringsändamål.

Inskränkningar i den förmånsställning som enligt 4 § andra stycket punkt
1 tillkommer vissa företagare förordas i några motioner. Enligt motionerna
I: 647 och II: 767 bör stat och kommun äga företräde framför dessa företagare
vid köp av ledigbliven jord och skog. För tillgodoseende av detta önskemål
föreslås i motionerna visst tillägg till 4 §. I motionerna I: 657 och II: 777
hävdas under åberopande av behovet av ökat skydd för bondebruket att bolagsförbudslagens
bestämmelser i stort sett bör bibehållas. Till följd härav
anses lagen böra ändras bl. a. på det sättet att juridiska personer i princip
endast kan få förvärvstillstånd, om motsvarande mark avstås för rationaliseringsändamål.

En förbättrad ställning för enskilda skogsbrukare förordas på några håll.
I motionerna I: 654 samt 1: 657 och II: 777 framställs sålunda yrkanden som
avser att jämställa den som driver s. k. familjeskogsbruk med enskilda jord -

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

brukare. I sistnämnda motionspar samt i motionerna I: 652 och II: 770 samt
I: 660 och II: 776 yrkas också att statligt kreditstöd skall kunna utgå vid
förvärv och yttre rationalisering av sådant skogsbruk.

Slutligen hemställs i motionen II: 775 om ändring i lagförslaget i syfte att
bereda ökat skydd för innehavare av kombinerade jordbruks- och fiskefastigheter.
I motionerna 1:660 och II: 776 begärs utredning av de problem
soin en liberaliserad jordlagstiftning aktualiserar för dessa fastigheter.

Såsom departementschefen framhåller bör jordförvärvslagstiftningen ge
myndigheterna möjlighet att hindra markförvärv som motverkar statens insatser
till stöd för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Lagen bör
vidare ge skydd för etablering och vidareutveckling av sådana jordbruksoch
skogsbruksföretag, vilkas tillkomst staten enligt gällande jordpolitiska
riktlinjer ekonomiskt stöder. Lagen bör också ge visst företräde till förvärv
av jord och skog åt företagare, som på ett från samhällets synpunkt rationellt
sätt kan tillgodogöra sig jordbruks- och skogsprodukter. Å andra sidan
måste en grundsats för lagstiftningen vara att förvärvshinder uppställs endast
om och i den mån det behövs med hänsyn till ett samhällsintresse av betydande
styrka. Enligt utskottets mening innefattar Kungl. Maj :ts förslag i
nämnda avseenden en lämplig avvägning mellan olika intressen. Förslaget
utmärks som lagrådet påpekar av en liberalisering i jämförelse med nu gällande
bestämmelser på området. De yrkanden som syftar till en ytterligare
liberalisering av tillståndsgivningen utgör enligt utskottets bedömande ett
alltför långt avsteg från de angivna principerna. Motionärernas förslag måste
sålunda bl. a. anses innebära ett minskat skydd för de enskilda jord- och
skogsbrukarna och ökade möjligheter till spekulationsköp. Innan en ytterligare
liberalisering eventuellt företas, bör i varje fall resultatet av den nya
lagstiftningen avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till dessa förslag.

Vad därefter angår den kategori av förvärvare som avses i 4 § andra stycket
punkt 1, har Kungl. Maj :ts förslag i fråga om jordbruket grundats på
uppfattningen att såväl rättviseskäl som det allmänna intresset av fri konkurrens
inom produktion och handel talar för att förädlings- och distributionsföretag
inom livsmedelssektorn bör få möjlighet att utsträcka sin verksamhet
till alt omfatta även jordbruksproduktion. Vid remissbehandlingen
har framhållits att förslaget i denna del innebär beaktansvärda fördelar för
en förbilligad livsmedelsproduktion till gagn för landets konsumenter. Behovet
av ökad konkurrens inom de delar av näringslivet som är heroende av
jordbruket har starkt understrukits vid remissbehandlingen. I fråga om
skogsmarken har i promemorian framhållits skogsindustriernas behov av
råvarubas, angelägenheten av att nuvarande skogsmarksinnehav förbättras
genom arronderingsförvärv och önskemålet att i bygder, där jordbruket viker,
frigjorda marker las om hand för rationell skogsproduktion. I flera remissvar
har erinrats om att förslaget genom att öppna möjlighet för skogsindustrierna
att tillgodose sitt behov av ökad råvarubas stärker dessa före -

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

tags ställning i den skärpta internationella konkurrensen. Svenska skogsarbetareförbundet
anser att bolagsförbudslagen bör upphävas samt fysiska och
juridiska personers förvärv bedömas från samma utgångspunkter. Förslaget
har i nu behandlade delar fått ett klart positivt mottagande inte bara av de
berörda företagarnas organisationer utan även av de stora löntagarorganisationerna
och vissa myndigheter. Utskottet finner i likhet med departementschefen
bärande skäl föreligga för vidgade förvärvsmöjligheter för företag,
som behöver jord och skog i sin rörelse. Med den utveckling, som skett på
snart sagt alla samhällslivets områden, kan det inte längre anses nödvändigt
att upprätthålla samma stränga spärr mot bolags och andra juridiska personers
markförvärv som för närvarande gäller och som införts på grund av
vissa sociala missförhållanden vid sekelskiftet. Såsom departementschefen
funnit talar tvärtom starka samhällsekonomiska skäl för att företag med den
inriktning som det här är fråga om får tillfälle att kombinera sin rörelse
med råvaruproduktion för eget behov. På skäl departementschefen närmare
utvecklat kan det ej heller antas att de föreslagna lättnaderna för företagen
alltför mycket skulle försvaga det skydd för de enskilda jordbrukens möjligheter
till etablering och vidareutveckling som lagen avser att bereda. I enlighet
med vad som uttalas i departementspromemorian bör sålunda den
omständigheten, att ett förvärv avser en fastighet, som på grund av ändamålsenlig
kombination av jord och skog är speciellt lämpad för bestående
bondebruk och som inte anses kunna lika rationellt utnyttjas av företagen,
regelmässigt anses vara ett särskilt skäl att avslå en förvärvsansökan av annan
än jordbrukare.

I såväl remissyttranden som motioner har det under hänvisning särskilt
till de juridiska personernas förvärv ansetts vara en brist i förslaget, att däri
ej öppnats möjlighet att som villkor för förvärvstillstånd kräva att förvärvaren
för rationaliseringsändamål avstår viss skogsmark soni han redan innehar.
Härvid har bl. a. åberopats den på sina håll rådande ägosplittringen och
bolagens obenägenhet att avstå från mindre skogsskiften som ligger insprängda
i annans skogsinnehav. Vad sålunda anförts är otvivelaktigt förtjänt
av allvarligt beaktande. Skogsindustriföretagens organisationer har
emellertid vid remissbehandlingen framhållit att motiven för storskogsbruken
alt behålla dylika skiften bortfaller, om de föreslagna lagreglerna antas.

I samma riktning bör verka svårigheterna att vinna ett tillfredsställande
ekonomiskt utbyte av sådana spridda skogsinnehav. I likhet med departementschefen
anser utskottet det därför kunna förutsättas att rationaliseringsorganen
i sin fortlöpande verksamhet för avveckling av irrationella
markinnehav skall nå tillfredsställande resultat på frivillighetens väg. Departementschefen
framhåller att ett särskilt lämpligt tillfälle att inleda förhandlingar
av ifrågavarande slag kan erbjuda sig, då ägaren söker tillstånd
till förvärv av annan mark. Enligt utskottets mening kan det i vissa sådana
fall från rationaliscringssynpunkt framstå som ett starkt allmänt intresse att

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

sökanden i utbyte ställer exempelvis en enklav till förfogande för rätionaliseringsändamål.
I ett dylikt fall bör en sökandes vägran att tillmötesgå rationaliseringsorganens
önskemål kunna anses utgöra ett sådant särskilt skäl
mot att godta fånget som avses i 4 § sista stycket. Det angivna stadgandet utgör
således vid sidan av expropriationslagens bestämmelser om tvångsförvärv
i rationaliseringssyfte ett påtryckningsmedel i myndigheternas hand
vid förhandlingarna och innefattar också den i motionerna begärda möjligheten
att kräva kompensationsmark. Med hänsyn till att de juridiska personernas
förvärv i varje fall under en övergångstid i viss omfattning avses skola
prövas av Kungl. Maj:t föreligger möjligheter att till ledning för lantbruksnämnderna
få till stånd en enhetlig praxis bl. a. i hithörande fall. Av
samma skäl kan det också förutsättas att Kungl. Maj :t skyndsamt tar initiativ
till erforderlig lagändring, om det visar sig att lagen i förevarande sammanhang
utgör ett otillräckligt stöd för rationaliseringsverksamheten.

Den i motionerna I: 647 och II: 767 väckta frågan om förköpsrätt för stat
och kommun till sådan mark som företagare med stöd av det nu aktuella
stadgandet önskar förvärva omfattas av markvärdekommitténs uppdrag.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till de nu behandlade
motionsyrkandena.

De förvärv som avses i 4 § andra stycket punkt 2 bör enligt motionsyrkandena
jämställas med sådana fång som görs av enskild jordbrukare. Enligt
motionen I: 654 bör förutsättningarna för prioriteringen samtidigt uppmjukas
så att den omfattar även enskild skogsbrukare som vill förvärva skogsbruk
av sådan storleksordning att det måste drivas med hjälp av anställd
arbetskraft. Såsom framhållits vid remissbehandlingen och understrukits i
motionerna saknas inte goda praktiska erfarenheter av mindre och medelstora
rena skogsbruk. Skoglig samverkan mellan flera smärre brukningsenheter
kan givetvis också möjliggöra ett rationellt skogsbruk. Med hänsyn till
skogsmarkens betydelse som råvarubas för en av våra viktigaste exportnäringar
och till den pågående starka rationaliseringsprocessen inom skogsbruket
måste emellertid, såsom departementschefen funnit, en viss försiktighet
vara påkallad, då det gäller att bilda relativt små skogsföretag. Utskottet
anser därför, inte minst under beaktande av den lejda arbetskraftens berättigade
krav på trygga anställningsförhållanden, att enskild persons förvärv
av skogsbruk för skötsel enbart genom anställda bör prövas under hänsynstagande
till omständigheterna i det särskilda fallet.

Till samma oprioriterade kategori hänfördes i promemorian skogsmarksförvärv
av fysisk person som väntas bereda sig stadigvarande inkomst genom
eget skogsarbete på egendomen. Begreppet skogsarbete får i förevarande
sammanhang anses omfatta inte hara stämpling och avverkning utan
även olika skogsvårdande åtgärder, och lagtextens utformning utesluter ej
heller att förvärvare för sådant arbete anlitar hjälp av familjemedlem eller

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

utomstående. Genom att uppta dessa förvärv bland dem, där förvärvstillstånd
normalt bör lämnas, har departementschefen i viss utsträckning tillmötesgått
den kritik som i förevarande hänseende riktats mot promemorieförslaget.
Enligt utskottets mening bör det allmänna ej betagas möjligheten
att jämlikt 4 § sista stycket särskilt pröva, huruvida förvärv av ifrågavarande
slag är ägnade att tillgodose kraven på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt
utnyttjande av avkastningen. Utskottet finner således att dessa
förvärv ej helt bör jämställas med dem som görs av enskild jordbrukare. Utskottet
avstyrker därför bifall till de i berörda delar framställda motionsyrkandena.

Den förmånsställning som sålunda genom Kung]. Maj :ts förslag tillagts
förvärvare av s. k. familj eskogsbruk bör enligt flera motioner förstärkas genom
att möjligheter öppnas för dem att erhålla statligt kreditstöd i likhet
med vad som gäller för enskilda jordbrukare. Departementschefen anser å
sin sida att skäl saknas för det allmänna att ekonomiskt stödja dessa företag.
Utskottet finner för sin del att en alltför snäv gränsdragning i detta hänseende
mellan kombinerade jord- och skogsbruk och rena skogsbruk kan
vara ägnad att leda till att olämpliga brukningsenheter av förstnämnda slag
bibehålls. Fog syns vidare föreligga för uppfattningen att den senare brukningsformen,
vars lämplighet från allmän synpunkt i och för sig ej torde
sättas i fråga, blir allt vanligare. Den enskilde förvärvarens ekonomiska
ställning kan också tänkas omöjliggöra en konkurrens med mera kapitalstarka
förvärvare om lämpliga skogsbruksenheter. Detsamma gäller vid förvärv
av tillskottsmark för rationaliseringsändamål. Utskottet anser därför att rationellt
skogsbruk av familjetyp åtminstone i viss utsträckning bör kunna
främjas av det allmänna genom statligt kreditstöd. Frågan härom bör enligt
utskottets mening bli föremål för närmare utredning.

Genom stadgandet i 4 § andra stycket punkt 3 öppnas möjlighet för innehavare
av jordbruk, vilka ej kan ge tillfredsställande försörjning, att utan
omotiverade hinder till skäligt pris sälja sin egendom. Enligt utskottets mening
kommer Kungl. Maj :ts förslag i denna del att på många håll hälsas med
tillfredsställelse. I motionerna I: 657 och II: 777 anses det angeläget att bondejordbruket
tillförs erforderlig tillskottsmark och att fastigheterna i övrigt
kan utnyttjas som bostäder antingen varaktigt eller för fritidsbruk. Motionärerna
yrkar därför sådan ändring i stadgandet, att förvärvaren blir skyldig
att avstå från de delar av egendomen som behövs för rationaliseringsändamål.
Såsom departementschefen berör torde det ofta bli möjligt för lantbruksnämnderna
att lösa in ifrågavarande svaga jordbruk och därefter sälja
överflödiga byggnader jämte mark, som är särskilt attraktiv för fritidsändamål,
för sig samt överlåta den egentliga jordbruksjorden i rationaliseringssyfte.
Departementschefen framhåller också att 5 § kan tillämpas även när
blott en mindre del av förvärvsegendomen behövs för sådant ändamål. Vid

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

angivna förhållanden finner utskottet att motionärernas önskemål kan tillgodoses
med den utformning av förevarande stadgande som föreslagits av
Kungl. Maj :t.

I motionerna II: 775 samt I: 660 och II: 776 behandlas den situationen att
ägarna av kombinerade jordbruks- och fiskefastigheter gemensamt driver
fiske inom hela det till fastigheterna hörande vattenområdet efter vissa överenskomna
riktlinjer. En överlåtelse av sådan fastighet exempelvis för fritidsändamål
anses kunna rubba förutsättningarna för detta fiskes bedrivande
och därigenom medföra olägenheter för dem som är beroende av fisket
för sin försörjning. Enligt utskottets mening berör motionärerna ett spörsmål
som med hänsyn till bl. a. fritidsverksamhetens utveckling torde få
ökande aktualitet. Utskottet vill emellertid till en början erinra om att hithörande
förhållanden under vissa förutsättningar kan regleras med stöd av
fiskelagstiftningen. Den i motionen II: 775 föreslagna lösningen, att förvärvaren
åläggs att avstå vatten- och fiskerätt till annan delägare i fiskevattnet,
torde i många fall ej gå att genomföra enligt gällande jorddelningslagstiftning.
Enligt Kungl. Maj :ts förslag skall vidare en överlåtelse av angivet slag
prövas under beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Utskottet
understryker vikten av att härvid beaktas överlåtelsens inverkan på förutsättningarna
för det yrkesmässiga fisket och all lagens möjligheter att genom
begränsningar av överlåtelsen eller på annat sätt trygga fiskets bestånd
tas tillvara. Någon lagändring av i motionen II: 775 åsyftat slag anser utskottet
däremot ej påkallad. Då utskottet därjämte anser sig kunna förutsätta
att de i motionerna berörda frågorna ägnas vederbörlig uppmärksamhet
och att utvecklingen på området noggrant följs, finner utskottet att någon
särskild utredning i ämnet ej heller erfordras.

Enligt motionerna I: 660 och II: 776 framgår det icke tillräckligt tydligt
av den föreslagna avfattningen av 5 § första stycket att stadgandet kan tilllämpas
på alla förvärv som skall prövas enligt 4 §. Utskottet, som hänvisar
till den inledande redogörelsen för regleringssystemet och till att stadgandet
lämnats utan erinran av lagrådet, avstyrker den föreslagna ändringen.

Övergångsbestämmelserna. I motionerna 1:658 och II: 778 hemställs att
den nya jordförvärvslagens giltighetstid skall begränsas till fem år. Utskottet
har i det föregående i olika sammanhang understrukit vikten av att initiativ
tas till sådana lagändringar som kan finnas påkallade av vunna erfarenheter
eller jordbruksutredningens förslag. Något skäl att begränsa lagens
giltighetstid för att möjliggöra en sådan anpassning kan ej anses föreligga.
Utskottet hänvisar också till att den aviserade utredningen rörande riktlinjerna
för den framtida skogspolitiken också kan antas föranleda ändringar
i lagstiftningen. Utskottet avstyrker därför ifrågavarande yrkande.

Anslagsfrågor m. m. Departementschefen gör i propositionen vissa uttalanden
rörande möjligheterna att i framtiden tillgodose efterfrågan på statsbidrag
och kreditgarantier till stöd för den yttre rationaliseringen. I anslut -

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

ning härtill framhålls i motionerna I: 657 och II: 111 att rationaliseringsanslaget
bör ökas så att det allmänna kan avlasta överpriser som kan uppkomma
vid rationaliseringsköp. Utskottet anser att något riksdagens ställningstagande
i denna fråga i förevarande sammanhang ej erfordras.

Departementschefen finner det vidare angeläget att staten även i fortsättningen
har möjlighet att på samma villkor som andra skogsägare öka sitt
markinnehav genom förvärv av sådan skogsmark som enligt domänverkets
bedömande kan infogas i dess förvaltning. Domänverket anses i princip ej
böra förvärva små och spridda skogsmarker, oavsett dessas läge i förhållande
till verkets tidigare skogsinnehav. I många fall anses dock den mark som
friställs i bygder, där jordbruket viker, med fördel kunna förvärvas av domänverket.
De medel som tillförts markfonden genom försäljningar in. m.
sägs ha hittills visat sig tillräckliga för att finansiera skogsmarksinköpen.
Om dessa medel blir otillräckliga i framtiden, bör enligt departementschefens
mening markfonden förstärkas genom anslag på riksstaten.

I motionerna I: 660 och II: 776 yrkas att riksdagen skall ge till känna att
domänverkets förvärv skall begränsas till markförvärv som är ägnade att
främja en rationell drift av den skog verket redan innehar. I motionerna
I: 651 och II: 771 samt I: 652 och II: 770 hemställs att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall uttala sin anslutning till departementschefens ställningstagande
i anslagsfrågan enligt vad i motionerna närmare anges.

Enligt utskottets mening torde domänverket i regel ej finna anledning att
förvärva sådana små och spridda skogsmarker som inte kan förvaltas med
tillfredsställande ekonomiskt resultat. Det måste emellertid från allmän
synpunkt anses befogat att verket i bygder med vikande jordbruk genom
inköp av sådan mark söker skapa förutsättningar för ett rationellt skogsbruk.
Utskottet kan således ej biträda vad i motionerna I: 660 och II: 776 i
denna del yrkats. Utskottet anser att vad departementschefen anfört endast
innebär en anpassning av den statliga inköpspolitiken till de vidgade förvärvsmöjligheter
för fysisk och juridisk person som den nya lagen erbjuder.
En sådan anpassning kan, såsom departementschefen funnit, nödvändiggöra
att mark fonden förstärks genom anslag på riksstaten. Det torde få förutsättas
att förslag om en dylik förstärkning, därest den visar sig påkallad, kommer
att föreläggas riksdagen. Något riksdagens ställningstagande i denna
fråga är således nu ej erforderligt. Utskottet anser därför att ej heller motionerna
I: 651 och II: 771 samt I: 652 och II: 770 i nu berörda delar bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet får således hemställa,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna I: 657 och II: 777,
såvitt däri yrkats avslag på förevarande proposition, nr 41;

B. att riksdagen med avslag på följande motioner, nämligen a)

1:647 och 11:767,

4 Dihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. S avd. Nr 22

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

b) I: 652 och II: 770,

c) 1:654,

d) I: 657 och II: 777,

e) I: 658 och II: 778,

f) 1:659,

g) 1:660 och 11: 776 samt

h) 11:775,

såvitt däri yrkats ändring i det genom propositionen framlagda
förslaget till jordförvärvslag, måtte anta de framlagda
lagförslagen;

C. att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen a)

I: 652 och II: 770,

b) I: 657 och II: 777 samt

c) I: 660 och II: 776,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning avfrågan
om statligt kreditstöd vid förvärv och yttre rationalisering
av skogsbruksfastighet i av utskottet angivna hänseenden; D.

att följande motioner, nämligen

a) I: 647 och II: 767,

b) I: 651 och II: 771,

c) I: 652 och II: 770,

d) 1:654,

e) I: 657 och II: 777,

f) I: 658 och II: 778,

g) I: 659,

h) I: 660 och II: 776 samt

i) 11:775,

i den mån de ej kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 22 april 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson, Åkesson och
Sundin;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar Grebäck,
Nilsson i Svalöv, Persson i Tandö, Sundelin och Tobé.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

43

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan

I. av herrar Sundin och Grebäck, vilka ansett

a) att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Begränsningar i rätten---(lika med utskottet)---den 30 juni

i år.

Gällande förvärvslagstiftning, dvs. bolagsförbudslagen och jordförvärvslagen,
har varit av stor betydelse för jordbrukets och skogsbrukets utveckling
men kan inte i alla delar sägas svara mot tidens krav. En modernisering
av törvärvslagstiftningen är därför enligt utskottets mening angelägen.

År 1064 framlade jordlagsutredningen förslag till ny jordförvärvslagstiltning,
vilket enligt utskottets uppfattning utgjorde en god anpassning
eller tiden krav. Utredningen tog i första hand sikte på att bevara bondebruket
och förordade sålunda bibehållande av den målsättning, som gäller
för nuvarande förvärvslagstiftning. Remissyttrandena över utredningen
gav nära nog genomgående uttryck för den meningen, att tiden inte var
mogen för ett avgörande om jordförvärvslagstiftningens framtida utformning.
I synnerhet underströk remissinstanserna frågans beroende av de
resultat, vartill 1960 års jordbruksutredning kunde komma. Vid behandlingen
av propositionen 1963 angående förlängd giltighetstid för nuvarande
jordtörvärvslag uttalade tredje lagutskottet i sitt av riksdagen godtagna
utlåtande vikten av att frågan om en reformering av jordförvärvslagen snarast
bringades till sin lösning och att det härvid enligt utskottets mening var
naturligt och lämpligt, att frågan löstes i samband med behandlingen av
främst jordbruksutredningens och etableringsutredningens förslag.

Under 1964 upprättades i jordbruksdepartementet en promemoria med
förslag till ny jordtörvärvslag, avsedd att ersätta gällande jordförvärvslag
och bolagsförbudslag. Det i förevarande proposition framlagda förslaget är
i huvudsaklig överensstämmelse med promemorian.

1 Kungl. Maj:ts förslag till ny jordförvärvslagstiftning har rationaliseringsinstrumentet
bibehållits,. Samhällets aktiva medverkan i strukturrationaliseringen
måste givetvis vara ett huvudsyfte för förvärvslagstiftningen.

Det i nuvarande lagstiftning ingående och av jordlagsutredningen bibehållna
skyddet för bondebruket har i propositionen emellertid skjutits helt
åt sidan. Aktiva jordbrukare skall visserligen enligt förslaget ha kvar förvärvsprioritet.
Men vid sidan av dem upptar propositionen en ny prioriterad
huvudgrupp, nämligen juridiska och fysiska personer som här i riket driver
industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruksoch
skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter och får

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

antas syfta till att varaktigt använda egendomens alster i rörelsen. Företag
inom handel och industri, vilka eftersträvar jord eller skog som råvarubas,
skall alltså enligt propositionen i förvärvshänseende jämställas med aktiva
jordbrukare. Samtidigt har departementschefen i propositionen meddelat sin
avsikt att söka tillse, att domänverket får särskilda anslag för väsentligt
ökade inköp av framförallt skogsmarker. Beträffande skogsmarken, som är
av särskilt intresse i sammanhanget, har departementschefen givit klart
förord åt bolags- och statsskogsbruket framför bondeskogsbruket.

Såsom konstaterats i motionerna I: 657 och II: 777 representerar propositionen
sålunda en grundsyn och målsättning, som helt avviker från den
gällande lagstiftningens syfte att bevara bondebruket och därmed också från
den parlamentariska jordlagsutredningens förslag, som bibehöll skyddet
för bondebruket som ett huvudsyfte. Propositionen redovisar inte något
egentligt underlag, som möjliggör en mera preciserad bedömning av motiven
för förslaget till en helt ändrad inriktning av förvärvslagstiftningen
eller av de konsekvenser, som ett genomförande av förslaget kommer att
leda till i olika avseenden. Såsom framgått innebär propositionen vidare ett
frångående av 1963 års riksdags önskemål om lösning av förvärvslagstiftningens
problem i samband med behandlingen av jordbruksutredningens
och etabteringsutredningens förslag. Inte heller för denna avvikelse lämnas
i propositionen någon närmare motivering.

Även om propositionen inte innehåller något egentligt underlag för bedömning
av konsekvenserna av ett genomförande av Kungl. Maj :ts förslag,
framstår dock, såsom framhållits i de ovannämnda motionerna, vissa utvecklingstendenser
klart. Målsättningen att låta staten samt bolag och andra
sådana kapitalintressen uppköpa stora delar av produktionsmarken medför
givetvis tillbakaträngande av bondebruket, vilket får uppfattas som ett huvudsyfte
i Kungl. Maj:ts förslag, överförande av en väsentlig del av bondebrukets
produktionsmark till i propositionen avsedda livsmedelsföretag och
skogliga förädlingsföretag samt till staten innebär ökad ekonomisk maktkoncentration
med hårt centraliserad beslutsprocess. Därmed kan också
följa, såsom påvisats i motionerna, negativa befolkningspolitiska konsekvenser.
Vid en anslutning av vårt land till EEC eller en ännu större europeisk
marknad kan en utformning av förvärvslagstiftningen enligt Kungl.
Maj:ts förslag medföra, att skogsmark i väsentlig utsträckning kommer att
överföras i utländsk ägo med följd att den viktiga råvarutillgång, som skogen
utgör, inte kan nyttiggöras på ett optimalt sätt genom vidareförädling
inom landet. En annan konsekvens av Kungl. Maj :ts förslag torde bli, att
fastighetsprisnivån särskilt i vissa områden stiger väsentligt över avkastningsvärdet.
Resultatet härav torde även bli en negativ inverkan på strukturrationaliseringen.
Det sistnämnda måste särskilt befaras, om de lantbruksnämnder,
som skall handhava tillämpningen av förvärvslagstiftningen,
enligt den nu föreliggande propositionen nr 100 utformas på sådant sätt, att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965 45

nuvarande goda kontakter mellan näringsutövare och rationaliseringsorgan
inte kan bibehållas.

Med den innebörd, som den förevarande propositionen sålunda måste
anses ha, finner utskottet, att densamma inte bör läggas till grund för riksdagens
beslut.

Det är givetvis ett primärt samhällsintresse, att jordbrukets och skogsbrukets
produktionsmark utnyttjas på bästa sätt. Denna utgångspunkt leder
enligt de ovannämnda motionerna till att jordbruket och skogsbruket så
långt möjligt bör baseras på företagsformer, där den direkta brukningsrätten
nära sammanfaller med äganderätten. Härigenom kan enligt motionärernas
bedömning de positiva värden, som den fria företagsamheten och det privata
initiativet representerar, tillvaratas på det mest effektiva sättet. En i väsentliga
avseenden liknande uppfattning gav 1958 års jordlagsutredning uttryck
åt, när den framhöll att anpassningsprocessen underlättas, om jordbrukaren
fritt kan disponera sin produktionsapparat och själv bestämma när och
på vilka sätt den bör ändras. Den förväntade utvecklingen ökar enligt jordlagsutredningens
mening behovet av ett samband mellan brukningsrätt och
äganderätt, åtminstone vad gäller det egentliga familjejordbruket.

Utskottet delar jordlagsutredningens och motionärernas uppfattning.

På grundvalen av nämnda grundsyn har motionärerna i ett 8-punktersprogram
angivit följande huvudpunkter för en framtida utformning av jordförvärvslagen
:

1. Förvärvstillstånd å sådana jordbruk eller kombinerade brukningsenheter,
som är eller med rimliga insatser kan bli ändamålsenliga, skall i
första hand förbehållas sådana personer, som yrkesmässigt och varaktigt
vill ägna sig åt jordbruket och/eller skogsbruket å ifrågavarande enheter.

2. Juridiska personer bör med det undantag som framgår av punkten
6 nedan medges tillstånd att förvärva bondejordbruk eller bondeskogsbruk
endast under förutsättning av att motsvarande mark avstås till främjande
av en förbättrad arrondering.

3. Förvärvstillstånd bör medges för förvärv, som medför att förvärvaren
tillhörig brukningsenhet vinner i ändamålsenlighet, såvida förvärvsfastigheten
icke befinnes böra tagas i anspråk för rationalisering av annan fastighet.

4. Jordbruk, som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt
rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfredsställande
försörjning, bör få köpas av samtliga kategorier av förvärvare under förutsättning
att vederbörande avstår från de delar av jordbruks- eller skogsmarken,
som behövs för rationaliseringsändamål.

5. Skogsbruksföretag med bärkraft motsvarande familjejordbruket eller
uppbyggbara till sådan bärkraft bör i första hand få förvärvas av enskilda
personer, som avser att skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst
av företaget.

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

6. Inom bygder med överloppsskog bör förvärvstillstånd i fråga om sådan
skogsmark ges med här nämnd ordning:

a) enskilda personer, som avser att skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst
på fastigheten;

b) gemensamhetsskogar och skogsallmänningar;

c) enskilda personer, även om de icke avser att skaffa sig sin huvudsakliga
arbetsinkomst på fastigheten;

d) skogsindustriföretag med bygdeanknytning, utan absolut skyldighet
för förvärvaren att avstå motsvarande kompensationsmark.

7. Rationaliseringsanslaget bör ökas så att det allmänna kan avlasta
överpriser, som kan förekomma vid rationaliseringsköp, och erforderligt
statligt kreditstöd bör lämnas även för förvärv av privatägda rena skogsbruk,
som avser att ge ägaren hans huvudsakliga arbetsinkomst, samt för
förvärv av mark för bildande av gemensamhetsskogar och skogsallmänningar.

8. Kommunernas fria förvärvsrätt bör inskränkas till förvärv inom kommunens
egna gränser. Ecklesiastika jordförvärv bör underställas jordpolitisk
prövning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att jordförvärvslagstiftningen
bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med det angivna 8-punktersprogrammet.

Den förevarande propositionen innebär såsom framgått en ny grundsyn
och målsättning, som helt avviker från nuvarande förvärvslagstiftning och
det förslag, som den parlamentariska jordlagsutredningen framlade 1961.
Såsom även framgått saknar propositionen i stort sett underlag för en
mera ingående bedömning av lagförslagets konsekvenser. Det är enligt utskottets
mening anmärkningsvärt, att Kungl. Maj :t baserat ett förslag
med en helt ny grundsyn och målsättning enbart på en departementspromemoria.
En så central lagstiftning som den beträffande jordförvärven
bör enligt utskottets mening inte reformeras annat än på grundvalen av
en parlamentarisk utredning.

Den pågående jordbruksutredningen måste ta ställning även till förvärvslagstiftningens
problem. Den framtida jordbrukspolitik och rationaliseringsmålsättning,
som jordbruksutredningen kommer att föreslå, måste
givetvis i dominerande avseende bli avgörande för förvärvslagstiftningens
utformning. Detsamma gäller på ifrågavarande område beträffande etableringsutredningen.
I de förutnämnda motionerna har därför framhållits, att
förvärvslagstiftningen i enlighet med det av 1963 års riksdag uttalade
önskemålet bör reformeras i samband med behandlingen av jordbruksutredningens
och etableringsutredningens förslag. Utskottet instämmer häri.

På grundvalen av ovan angivna ståndpunkt yrkas i motionerna 1:657
och II: 777 dels att sagda motioner i den del de avser huvudlinjer för en

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

jordförvärvslagstiftning skall överlämnas till 1960 års jordbruksutredning,
dels att den gällande jordförvärvslagens giltighetstid skall förlängas till
och med den 30 juni 1967. Utskottet tillstyrker dessa yrkanden.

Av det anförda framgår, att utskottet i förvarande sammanhang inte har
anledning att till realbehandling uppta övriga motioner, vilka samtliga avser
ändringar i Kungl. Maj :ts nu föreliggande förslag.

b) att utskottet bort hemställa:

I. att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:657
och II: 777 avslå propositionen nr 41, med förklaring att
jordförvärvslagstiftningen bör reformeras i samband med
behandlingen av jordbruksutredningens och etableringsutredningens
förslag;

II. att riksdagen med bifall till motionerna 1: 657 och
II: 777 måtte antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1955 (nr
272) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen)

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1955 om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen),
vilken enligt lag den 1 mars 1963 (nr 30)
gäller till och med den 30 juni 1965, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1967;

III. att riksdagen med bifall till motionerna 1: 657 och
II: 777 måtte besluta att överlämna sagda motioner i den
del de avser huvudlinjer för en jordförvärvslagstiftningsreform
till 1960 års jordbruksutredning;

IV. att riksdagen måtte avslå följande motioner, nämligen -

a) I: 647 och II: 767,

b) I:651 och II:771,

c) I: 652 och II:770,

d) 1:654,

e) I: 658 och II: 778,

f) 1:659,

g) 1:660 och 11:776 samt

h) II: 775.

II. av herrar Åkesson och Nyberg.

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Vid B. i utskottets hemställan
Till 1 §

III. av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i
Svalöv och Tobé samt — i andra hand — av herrar Sundin och Grebäck,
vilka ansett

a) att utskottets yttrande vid denna paragraf bort ha följande lydelse:

I motionerna —• •— — (lika med utskottet) ——--jordpolitisk prov ning.

Såsom framhållits i departementspromemorian får jordförvärvslagens
viktigaste uppgift numera anses vara att främja jordbrukets och skogsbrukets
yttre rationalisering. I syfte att främja en så rationell drift som möjligt
skall sålunda enligt 5 § prövas, huruvida egendom som avses med förvärvsansökan
bör tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter
med ändamålsenlig storlek och ägoanordning. Undantag har från
skyldighet att söka tillstånd hittills gällt beträffande förvärv av staten
eller från staten. Enligt utskottets mening är det knappast möjligt att beträffande
statliga förvärv uppställa formellt krav på förvärvstillstånd.
Det måste emellertid anses angeläget att lantbruksnämnd i samband med
statliga förvärv av jordbruksfastighet för annat ändamål än som avses i
5 § erhåller möjlighet att pröva, om egendomen eller del därav erfordras
för rationaliseringsändamål. Utskottet anser därför att vederbörande statliga
verk eller myndighet bör vara skyldig att inhämta lantbruksnämndens
yttrande över ifrågasatta förvärv av angivet slag. Bestämmelse härom bör
intas i lagtexten. Utskottet förutsätter, att om lantbruksnämndens yttrande
innehåller, att egendomen erfordras för rationaliseringsändamål, förvärv
för statens räkning icke fullföljes utan att det underställes Kungl. Maj :ts
prövning. De kommunala förvärven bör i överensstämmelse med vad som
gällde enligt 1955 års jordförvärvslag i dess ursprungliga lydelse i princip
omfattas av tillståndstvånget. Anledning kan dock ej anses föreligga
att pröva dessa förvärv enligt 4 §. Däremot bör förvärv av kommun liksom
övriga förvärv prövas ur rationaliseringssynpunkt enligt de regler, som innefattas
i 5 och 6 §§. I enlighet med det anförda bör 1 § första stycket
ändras så att i punkt 1 stadgas undantag jämväl beträffande förvärv som
görs av staten, punkten 2 utgå samt efterföljande punkter erhålla ändrad
numrering.

b) att utskottet beträffande 1 § bort hemställa:

att riksdagen i anledning av motionerna 1:657 och II:
777, 1:658 och 11:778 samt 1:660 och 11:776 måtte för
sin del antaga förslag till jordförvärvslag med sådan ändring
att 1 § erhåller följande lydelse:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

49

1 §■

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej utan tillstånd
av lantbruksnämnd förvärvas genom

köp, byte eller gåva;

tillskott till bolag eller förening;

utdelning eller skifte från bolag eller förening;

fusion enligt 175 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.

Förvärvstillstånd fordras dock ej

1. om egendomen förvärvas av staten eller från staten;

2. om egendomen enligt medgivande av Konungen förvärvas för kyrkligt
ändamål eller fånget prövats enligt lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt;

3. om egendomen förvärvas av kreditinrättning vilken enligt lag eller
enligt reglemente eller bolagsordning, som Konungen fastställt, är skyldig
att åter avyttra densamma;

4. om förvärvaren är fångesmannens make och ej heller om förvärvaren
eller, när makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens
eller också, om denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon
eller adoptivbarns eller syskons avkomling, allt under förutsättning att
fångesmannen ej enligt 12 § är skyldig att avyttra egendomen;

5. om fånget skall prövas enligt 1, 2 eller 4 § lagen den 30 maj 1916
(nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag;

6. om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion;

7. om egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd
efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk;

8. om egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för
annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering; 9.

om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 12 § är skyldig att
avyttra sistnämnda andel;

10. om egendomen utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under
avveckling och förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning
av aktier.

Innan fast egendom, som avses i denna §, förvärvas av annan statlig myndighet
än lantbruksnämnd skall yttrande inhämtas från lantbruksnämnden
huruvida egendomen bör tagas i anspråk för rationaliseringsändamål.

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965
Till 4 §

IV. av herrar Alexander son, Ebbe Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i
Svalöv och Tobé samt — i andra hand — av herrar Sandin och Grebäck, vilka
ansett

a) att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 37 med orden
»I såväl remissyttranden» och slutar på s. 40 med orden »av Kungl. Maj:t».
hort ha följande lydelse:

I såväl remissyttranden som motioner har det under hänvisning särskilt
till de juridiska personernas förvärv ansetts vara en brist i förslaget, att
däri ej öppnas möjlighet att som villkor för förvärvstillstånd kräva att förvärvaren
för rationaliseringsändamål avstår viss skogsmark som han redan
innehar. Härvid har bl. a. åberopats den på sina håll rådande ägosplittringen
och bolagens obenägenhet att avstå från mindre skogsskiften som ligger insprängda
i annans skogsinnehav. Vad sålunda anförts är otvivelaktigt förtjänt
av allvarligt beaktande. Skogsindustriföretagens organisationer har
emellertid vid remissbehandlingen framhållit att motiven för storskogsbruken
att behålla dylika skiften bortfaller, om de föreslagna lagreglerna antas.

1 samma riktning bör verka svårigheterna att vinna ett tillfredsställande
ekonomiskt utbyte av sådana spridda skogsinnehav. I likhet med departementschefen
anser utskottet det därför kunna förutsättas att rationaliseringsorganen
i sin fortlöpande verksamhet för avveckling av irrationella
markinnehav skall nå tillfredsställande resultat på frivillighetens väg. Departementschefen
framhåller att ett särskilt lämpligt tillfälle att inleda förhandlingar
av ifrågavarande slag kan erbjuda sig, då ägaren söker tillstånd till
förvärv av annan mark. Enligt utskottets mening kan det i vissa sådana fall
från rationaliseringssynpunkt framstå som ett starkt allmänt intresse att
sökanden i utbyte ställer exempelvis en enklav till förfogande för rationaliseringsändamål.
I ett dylikt fall bör en sökandes vägran att tillmötesgå rationaliseringsorganens
önskemål kunna anses utgöra ett sådant särskilt skäl
mot att godta fånget som avses i 4 § sista stycket. Detta bör enligt utskottets
mening klart utsägas i lagtexten. Det bör emellertid icke såsom för närvarande
är fallet uppställas som ett villkor, att dylik avhändelse sker. Förvärvstillstånd
bör sålunda medgivas även om förvärvaren icke innehar lämplig
mark, vars sammanläggning med annan brukningsdel medför väsentliga
fördelar, eller om någon ur rationaliseringssynpunkt lämplig spekulant på
dylik mark icke finnes. I fall frågan om förvärvstillstånd skall beviljas är
tveksam bör emellertid den omständigheten, att förvärvaren är villig att
ställa ur rationaliseringssynpunkt lämplig mark till förfogande inverka på
beslutet. Det angivna stadgandet utgör efter denna ändring vid sidan av expropriationslagens
bestämmelser om tvångsförvärv i rationaliseringssyfte
ett påtryckningsmedel i myndigheternas hand vid förhandlingarna och inne -

51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

fattar också den i motionerna begärda möjligheten att kräva kompensationsmark.
Med hänsyn till att de juridiska personernas förvärv i varje fall under
en övergångstid i viss omfattning avses skola prövas av Kungl. Maj :t
föreligger möjligheter att till ledning för lantbruksnämnderna få till stånd
en enhetlig praxis bl. a. i hithörande fall. Av samma skäl kan det också
förutsättas att Kungl. Maj :t skyndsamt tar initiativ till erforderlig lagändring,
om det visar sig att lagen i förevarande sammanhang utgör ett otillräckligt
stöd för rationaliseringsverksamheten. Den i motionerna 1: 647 och
II: 767 väckta frågan om förköpsrätt för stat och kommun till sådan mark
som företagare med stöd av det nu aktuella stadgandet önskar förvärva
omfattas av markvärdekommitténs uppdrag, varför utskottet avstyrker bifall
till dessa yrkanden.

De förvärv som avses----(lika med utskottet)---rationellt

skogsbruk. Utskottet anser för sin del att enskild person som vill förvärva eu
skogsfastighet i syfte att yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt skogsbruk
på egendomen alltid bör kunna få tillstånd därtill, i den mån objektet inte
anses böra tas i anspråk för rationalisering av andra brukningsenheter. Härför
erfordras ändring av 4 § första stycket, varjämte behovet av särbestämmelsen
i 4 § andra stycket punkt 2 bortfaller.

Genom stadgandet i----- (lika med utskottet s. 39)--—av Kungl.

Maj:t.

Vid sidan av de ovan angivna ändringarna bör enligt utskottets mening
lagrummet omarbetas så att därav tydligare framgår, vilka bestämmelser
som reglerar tillståndsgivningen i olika fall.

I det första stycket bör sålunda i enlighet med propositionen intas en bestämmelse
att förvärvstillstånd må vägras, om det kan antas att förvärvarens
huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt
ägna sig åt jordbruk eller skogsbruk på egendomen. Att tillstånd må vägras
innebär emellertid icke att så allmänt skall ske, utan tillstånd bör efter prövning
av omständigheterna i det särskilda fallet meddelas även för icke jordbrukare,
därest icke särskilda skäl talar däremot. I andra stycket bör utsägas
att tillstånd i vissa angivna fall ej utan särskilda skäl må vägras med stöd av
första stycket. I ett tredje stycke bör som en exemplifiering anges vissa skäl,
som vid prövning av skogsförvärv enligt andra stycket i främsta rummet bör
beaktas, nämligen tillgodoseende av fastighetens rationella utnyttjande och
den nyssnämnda kompensationssynpunkten. Prövningen bör emellertid oaktat
denna exemplifiering ske med beaktande av samtliga i det särskilda fallet
föreliggande omständigheter, bl. a. de av departementschefen i dylikt avseende
nämnda. Slutligen bör i ett sista stycke fastslås att lagrummet ej är
tillämpligt på kommunala förvärv.

b) att utskottet beträffande 4 § bort hemställa:

att riksdagen i anledning av motionerna I: 654, I: 657 och

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

II: 777, I: 658 och II: 778 samt I: 660 och II: 776 måtte för
sin del antaga förslag till jordförvärvslag med sådan ändring
att 4 § erhåller följande lydelse:

4§.

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning finnes till antagande att förvärvarens
huvudsakliga syfte med fånget icke är att själv eller, såvitt rör
sambruksförening, genom medlemmarna yrkesmässigt och varaktigt ägna
sig åt jordbruk eller skogsbruk på egendomen.

Tillstånd må dock ej utan särskilda skäl vägras med stöd av första stycket

1. om förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet
för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution av
jordbruksprodukter och får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att
varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen;

2. om fånget avser jordbruk, som uppenbarligen varken i befintligt skick
eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge
sin innehavare tillfredsställande försörjning;

8. om fånget medför att brukningsenhet, som redan tillhör föx-värvaren vinner
i ändamålsenlighet.

Vid prövning enligt andra stycket bör bland annat beaktas huruvida fånget
är ägnat att tillgodose kraven på rationellt jord- och skogsbruk och ändamålsenligt
utnyttjande av avkastningen och huruvida förvärvaren i samband
med fånget genom att avstå mark för i 5 § första stycket angivna ändamål
får anses ha medverkat till jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering.

Tillstånd må ej med stöd av denna paragraf vägras, om förvärvaren är
kommun eller annan dylik samfällighet.

Till övergångsbestämmelserna

V. av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i Svalöv
och Tobé samt — i andra hand — av herrar Sundin och Grebåck, vilka
ansett

a) att utskottets yttrande vid dessa stadganden bort ha följande lydelse:

I motionerna I: 658 och II: 778 hemställs att den nya jordförvärvslagens
giltighetstid skall begränsas till fem år. Skulle det under de närmaste åren
visa sig att bolagen kommer att inköpa skogsmark i sådan omfattning att en
mera genomgripande förändring av ägofördelningen i fråga om skogsmarksinnehav
uppkommer, bör bestämmelserna revideras. Som framhålles i motionerna
talar för en tidsbegränsad lagstiftning även att jordbruksutredningen,
när dess förslag om några år blir färdigt och remissbehandlat, kan böra
föranleda modifieringar i förvärvslagstiftningen. Utskottet tillstyrker därför
motionernas hemställan att den nya jordförvärvslagstiftningens giltighet begränsas
till i första hand fem år från ikraftträdandet.

53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

b) att utskottet beträffande övergångsbestämmelserna bort hemställa:

att riksdagen med bifall till därom i motionerna 1: 658
och II: 778 framställt yrkande måtte för sin del antaga förslag
till jordförvärvslag med sådan ändring att första stycket
i övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då giltighetstiden
för jordförvärvslagen den 3 juni 1955 (nr 272) utgår, och
gäller till och med den 30 juni 1970.

Vid C i utskottets hemställan

VI. av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i
Svalöv och Tobé samt — i andra hand — av herrar Sundin och Grebäck, vilka
ansett

a) att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 39 med orden
»Den förmånsställning som» och slutar med »närmare utredning» bort ha
följande lydelse:

Enligt flera motioner bör möjlighet öppnas för förvärvare av s. k. familjeskogsbruk
att erhålla statligt kreditstöd i likhet med vad som gäller för enskilda
jordbrukare. Departementschefen anser å sin sida att skäl saknas för
det allmänna att ekonomiskt stödja dessa företag. Utskottet finner för sin
del att en alltför snäv gränsdragning i detta hänseende mellan kombinerade
jordbruk och rena skogsbruk kan vara ägnad att leda till att olämpliga brukningsenheter
av förstnämnda slag bibehålls. Fog syns vidare föreligga för
uppfattningen att den senare brukningsformen, vars lämplighet från allmän
synpunkt i och för sig ej torde sättas i fråga, blir allt vanligare. Den enskilde
förvärvarens ekonomiska ställning kan också tänkas omöjliggöra en konkurrens
med mera kapitalstarka förvärvare om lämpliga skogsbruksenheter.
Detsamma gäller vid förvärv av tillskottsmark för rationaliseringsändamål.
Utskottet anser i enlighet med vad som framhållits i flera motioner att innehavare
av s. k. familjeskogsbruk liksom innehavare av familjejordbruk bör
kunna komma i åtnjutande av statlig kreditgaranti. Vad utskottet sålunda
anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

b) att utskottet vid C. bort hemställa:

att riksdagen i anledning av motionerna I: 652 och 11:770,
I: 657 och II: 777 samt I: 660 och II: 776 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t såsom sin mening giva till känna vad utskottet
anfört rörande statligt kreditstöd till innehavare av familjeskogsbruk.

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Vid D i utskottets hemställan
Beträffande domänverkets markförvärv

VII. av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i
Svalöv och Tobé samt — i andra hand — av herrar Sundin och Grebäck vilka
ansett

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på s. 41 med orden
»Enligt utskottets mening» och slutar med »någon riksdagens åtgärd» hort
ha följande lydelse:

Även i motionerna I: 657 och II: 777 samt I: 658 och II: 778 anföres starkt
kritiska synpunkter mot ett vidgat statligt markinnehav — dock utan att
anslagsfrågorna direkt beröres. I det sistnämnda motionsparet framhållcs
att stark återhållsamhet måste iakttagas, när det gäller en neffoökning avdel
statliga markinnehavet. Utskottet instämmer i omdömet att utvecklingen
inte får leda till en successiv socialisering av jord och skog. Domänverkets
markförvärv bör enligt utskottets mening inskränkas till att gälla områden
som medför arronderingsförbättringar. Verket bör ej förvärva sådana små
och spridda skogsmarker, som inte kan förvaltas med tillfredsställande ekonomiskt
resultat. Om en förstärkning av markfonden mot förmodan skulle
nödvändiggöras trots en sådan förvärvspolitik från domänverkets sida förutsattes
att förslag därom förelägges riksdagen. Motionerna I: 651 och II: 771
samt I: 652 och II: 770 avstyrkes med hänvisning till ovanstående av utskottet.
Vad utskottet i anledning av motionerna I: 657 och II: 777, 1:658
och II: 778 samt I: 660 och II: 776 anfört om domänverkets markförvärv
torde ges Kungl. Maj :t till känna.

b) att utskottet vid D. såvitt nu är i fråga bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 657 och II: 777,
I: 658 och II: 778 samt I: 660 och II: 776 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva till känna vad utskottet
anfört beträffande domänverkets markförvärv.

Särskilt yttrande

av herrar Ebbe Ohlsson och Nilsson i Svalöv, vilka anfört:

I likhet med vissa remissinstanser anser vi att det hade varit angeläget att
hela komplexet av bestämmelser för den framtida jordbrukspolitiken kunde
lösts i ett sammanhang, detta inte minst med tanke på de problem som uppstår
i samband med de europeiska samarbetssträvandena och EEC:s jordbrukspolitik.
Det torde heller knappast kunna bestridas att när giltighetstiden
för gällande jordförvärvslag förlängdes förutsattes att 1060 års jord -

55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

bruksutredning skulle varit färdig med sitt arbete så, att riksdagen kunde
ha förelagts proposition i ärendet innan giltighetstiden för nuvarande lag utgått.
Detta hade enligt vår mening varit logiskt och riktigt. Då nu emellertid
riksdagen förelagts proposition i jordförvärvsfrågan, innan det slutliga resultatet
av 1960 års jordbruksutredning föreligger, har vi icke funnit tillräckliga
skäl föreligga för att undandra oss medverkan i frågans sakbehandling.

MARCU5 BOKTR. STHLM 1965 650032