Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 är 1965

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av väckta motioner om särskilda lekgator.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 242 i första kammaren av fröken Mattson
och nr 297 i andra kammaren av fröken Bergegren m. fl.

I motionerna, som är likalydande, erinras till en början om att modern
stadsplanering i stor utsträckning tar hänsyn till att det dels skall finnas
trafikleder för bilister fram till bostadsområdena, dels »trafiksäkra» förbindelser
till bl. a. lekområden, skolor och butikscentra. Inte minst med hänsyn
till små barns svårigheter att klara livligt frekventerade trafikstråk, dokumenterad
genom en rad olyckor, är det enligt motionärerna nödvändigt att
det finns gångstråk, där all trafik är förbjuden. Motionärerna framhåller
emellertid att det finns alltför många typer av samhällen och bostadsbebyggelse,
där man inte tagit hänsyn till detta. Barnen kommer från bostaden
eller från lekplatsen i anslutning till fastigheterna direkt ut på en trafikerad
gata, och även om de lärt sig att gatan inte är någon lekplats händer det
tyvärr alltför ofta att de i lekens iver ger sig ut mitt mellan bilarna. Svåra
trafikolyckor kan bli följden av detta, även om bilisterna — som i regel
känner till området och bor i någon av fastigheterna — lärt sig att iaktta
försiktighet. Det kan enligt motionärerna på goda grunder antas, att svårigheterna
att undvika kollisioner och överkörningar blir än större vid övergången
till högertrafik, då bilförarnas uppmärksamhet koncentreras på
nya, ovana trafikförhållanden. Motionärerna fortsätter.

Det kan därför diskuteras om vi inte i Sverige i likhet med Munkebo på
Fyn i Danmark bör ändra stadsplanen och vägtrafikförordningen därhän,
att vi inför direkta »lekgator», där barnen får hålla till med sina lekar och
där trafikregeln är den, att på lekgata bär förare av motorfordon hela ansvaret.

Det experiment som genomförts i varvsstaden Munkebo har slagit synnerligen
väl ut och har väckt internationellt intresse. Matargator leder in
i området, där 3 000 personer, varav 2 000 barn, bor i både hyreshus och
villor. På dessa matargator råder stoppförbud, och längs gatorna finns tio
meter breda obebyggda zoner. Smala återvändsgator, markerade genom
varningsskylten Legegade, markerar sedan att bilisterna måste köra långsamt
och får ta hela ansvaret.

Sedan denna stadsdel byggdes 1959 uppges det att intet barn skadats i
trafiken. Nu har givetvis denna danska stadsdel stora fördelar för ett sådant
system därigenom att den planerades och byggdes på ett område, där det

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 5 avd. Nr 19

1

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965

inte tidigare fanns någon bebyggelse, och där systemet kunde byggas ut med
»trafiksäkra» lekplatser, torg och köpknutar.

Systemet med »lekgator» torde dock kunna användas inom alla typer av
bostadsbebyggelse. Största vinsten torde kunna göras i småhusområden,
där man ofta får uppfattningen att miljön är skyddad, medan den i själva
verket är livsfarlig för barnen på området.

Med stöd av det anförda hemställer motionärerna »att riksdagen måtte
besluta att åt högertrafikkommittén uppdra en utredning om lekgators införande
vid övergången till högertrafik samt att undersöka, vilka ändringar
i trafikförordningen som bör vidtagas för att på föraren av motorfordon
lägga hela ansvaret vid körning på en lekgata».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till
motionen 1:242.

över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och statens trafiksäkerhetsråd. På begäran av utskottet har yttranden
dämjämte avgetts av Svenska stadsförbundet, Hyresgästernas sparkasseoch
byggnadsföreningars riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,
Svenska riksbyggen, Motororganisationernas samarbetsdelegation
(MSD) samt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF).

Gällande bestämmelser

Byggnadsstadgan. Enligt 12 § 2 mom. byggnadsstadgan skall i stadsplanebestämmelser,
i den mån så erfordras, intas såvitt gäller reglering av planområdets
bebyggande och användning i övrigt stadganden om bl. a. lekplatser.

Vägtrafikförordningen. Fordons hastighet skall jämlikt 46 § 1 mom. anpassas
till vad trafiksäkerheten och behörig hänsyn till omständigheterna i
övrigt kräver. Särskilt åligger det förare av fordon att hålla en med hänsyn
till förhållandena tillräckligt låg hastighet bl. a. då fordonet nalkas barn,
som uppehåller sig på eller invid vägen (j).

Såsom framgår av 64 § 1 mom. skall, där vägtrafikant bör göras uppmärksam
på framförvarande fara, vid allmän väg, gata eller annan allmän
plats anbringas varningsmärke. I 1 § kungörelsen den 7 december 1951 finns
avbildat ett sådant varningsmärke avseende skola, lekplats eller dylikt.

I fråga om enskild väg ankommer det på ägaren av vägen att avgöra om
trafik med motordrivna fordon eller visst eller vissa slag av sådana må äga
rum (61 § 2 mom.). För någon motordrivet fordon på sådan väg, där fordonet
inte får föras, kan vederbörande straffas med dagsböter (68 § andra
stycket).

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965

3

Kungl. Maj.ts instruktion för statens högertrafikkommission (SFS 27/
196i). Statens högertrafikkommission har till uppgift att planlägga och
leda omläggning till högertrafik i enlighet med vad Kungl. Maj :t och riksdagen
därom beslutat. Till fullgörande av sin uppgift har högertrafikkommissionen
bl. a. att i samarbete med myndigheter, verk, företag och organisationer
planlägga och genomföra utbildnings- och upplysningsverksamhet,
som prövas erforderlig med anledning av trafikomläggningen, samt i
övrigt på allt sätt verka för att åtgärder vidtas för att förebygga olyckor i
samband med trafikomläggningen.

Statistiska uppgifter

Av statistisk årsbok för Sverige 1964 framgår bl. a. följande (s. 166).
A. Vid vägtrafikolyckor skadade fotgängare 1954—1963

1954

2 744

1959

3 194

1955

3 015

1960

3 255

1956

3 074

1961

3 298

1957

3 245

1962

3 441

1958

3 206

1963

3 470

B. Vid vägtrafikolyckor år 1962 skadade fotgängare efter ålder

—■ 6 år

510

7—14 år

448

15—17 år

169

18—24 år

257

25—44 år

475

45—64 år

827

65—

728

okänd ålder

27

Summa

3 441

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppger i sitt remissyttrande att enligt
statistiska centralbyråns preliminära statistik över vägtrafikolyckor under
år 1964 39 barn dödades i förskoleåldern på annat sätt än som passagerare
i motorfordon. Under samma omständigheter skadades ett 100-tal barn allvarligt
under samma tid.

Remissyttrandena

Motionerna avstyrks av väg- och vattenhyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statens trafiksäkerhetsråd, Stadsförbundet, Svenska riksbyggen,
MSD och NTF. För att skydda barnen i trafiken förordar SABO radikala
hastighetsbegränsningar, i vissa fall förenade med särskilda bestämmelser
om lekgator. Enligt HSB.s riksförbund kan en trafikreglering för att skapa
lekgator vara värt att prövas om inte andra lösningar står till buds.

- Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. .t avd. Nr 19

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965

I fråga om konkurrensen om tillgängliga markområden mellan parkerings-
och lekplatser anför Svenska riksbyggen bl. a. följande.

Bilen har under de senaste åren med ökad framgång konkurrerat med barnen
om de fria markytorna vid husen. Den mycket kraftiga tillväxten av
bilbeståndet har framtvingat normer och anvisningar för antalet parkeringsplatser,
medan barnens behov av riskfria lekytor ej föranlett några
fasta normer. Det är givet att till en god bostadsplanering även hör en tillfredsställande
trafikplanering. Att ignorera motorismens krav innebär att
man åsidosätter en del av bostadskonsumenternas önskemål. Bilismens
krav på bekväma kommunikationsytor och goda parkeringsmöjligheter får
emellertid icke konkurrera med barnens behov av en trygg lekmiljö. Det
måste erbjudas bättre möjligheter att på ett vettigt sätt lösa parkeringsfrågan,
så att inte bara bilarna utan också barnen får rum i bostadsområdet.

Att skapa en lämplig lekmiljö för barnen är enligt Svenska riksbyggen
främst ett s t a d s p 1 a n e p r o b 1 e in. Lekplatsen bör vara ett komplement
till bostadsområdets i stadsplanen skapade friytor och naturområden. Barnens
skiftande lek- och rörelsebehov i uppväxtåren skall ligga till grund
för lekplaneringen. Svenska riksbyggen anför härom följande.

Förskolebarnen leker helst i direkt anslutning till den egna entrén. Under
de första åren har barnen blygsamma krav på lekbetingelser men kräver
en ständig passning. I 4—6-årsåldern ökar aktionsradien till 100—150 m,
kraven på lekbetingelser är fortfarande små. I skolåldern ökar aktionsonv
rådet, barnen är nu inte så bundna vid bostadens närhet. Lekarna blir mera
utrymmeskrävande. Enligt läkare och barnpsykologer kan barn i förskoleåldern
inte skilja på höger och vänster i trafiken eller förstå innebörden
av trafikregler. De allra flesta olyckorna, där barn är inblandade, drabbar
barnen under lek, det rör sig om ca 70 % av barnolyckorna i trafiken. Förskolebarnen
är mest utsatta för trafikolyckor och då främst utrusningsolyckor.
Att barnen bevisligen ofta upphåller sig på parkeringsplatser och
gator innebär icke att dessa är lämpliga lekplatser, utan att lekplatserna vid
huset är olämpligt utformade, utrustade och placerade. För att få bort
barnen från trafikytorna erfordras en god trafikdifferentiering samt en
efter barnens behov anpassad utformning av tomtmarken.

Från flera håll framhålls att man i modern svensk stads- och
trafikplanering söker vid utformandet av nya bostadsområden ta
hänsyn till kravet på barnens säkerhet. Trafiksäkerhetsrådet anför härom
följande.

Principen är härvid att man icke tillåter, att dekande barn blandas med
motorfordon. Detta innebär, att gångtrafiken separeras från körtrafiken, dels
genom ordnande av särskilda gångvägar, dels ockfgenoin förläggande av
entréer, lekplatser, skolor m. in. till trafikfria områden, vilka därigenom
får karaktären av lekgator. Erfarenheten visar, att man på detta sätt uppnår
en mycket hög grad av trafiksäkerhet. I en undersökning, utförd med
medel från trafiksäkerhetsrådets forskningsanslag vid Institutionen för
stadsbyggnad vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg, jämfördes trafiksäkerheten
i två relativt nybyggda bostadsområden. Man fann att olycksfrekvensen
för barnen i det ena området var 2,7 gånger högre än i det andra.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965 5

Det första området hade bostadsgator med genomgångstrafik, entréer mot
gatan samt ett icke sammanhängande gångtrafiksystem, medan det andra
hade ett centralt beläget gångstråk med bl. a. planskilda korsningar.

Vad gäller äldre bostadsområden har man i några fall, enligt
vad trafiksäkerhetsrådet uppger, genom dirigering av genomfartstrafiken
till vissa gator och genom enkelriktning samt avstängning av vissa utfarter
kunnat förbättra trafiksäkerheten. Enbart enkelriktningen har visat sig
minska olycksfrekvensen med 30 å 40 %. Förändringen av tidigare körgator
till gånggator har också genomförts i flera orters centrumområden.

HSB.s riksförbund framhåller att försök på senare tid gjorts inom HSB:s
äldre bostadsområden i syfte att avleda motorfordonstrafik från gårdsplaner
och tomtgator, varigenom trygga uppehållsplatser för barn kunnat erhållas.
Riksförbundet fortsätter.

Sådan trafikreglering har i regel skett med hjälp av den möjlighet vägtrafikförordningen
ger fastighetsägare att förbjuda motorfordonstrafik på
egen mark och att upprätthålla förbudet med stöd av straffsanktion. Även
andra åtgärder i syfte att ge barnen lekutrymmen i äldre bostadsområden
synes tänkbara. Enligt byggnadslagen finns sålunda möjlighet att utfärda
stadsplanebestämmelser om lekplatser på tomtmark; trafikutvecklingen
torde i många fall motivera stadsplaneändringar för att få till stånd större
och bättre utrymmen för lek. Det finns även möjlighet att genom stadsplaneändring
inrätta allmän plats för t.ex. lekändamål; kommunen blir då i vanlig
ordning skyldig att iordningställa platsen men erhåller rätt att utta bidrag
till mark- och anläggningskostnaderna av tomtägarna. Den föreslagna lagstiftningen
om gemensamhetsanläggningar skulle, om den genomförs, förbättra
möjligheterna att anordna lekplatser och motorfordonsfria gårdsplaner
för flera fastigheters behov.

Vad beträffar det i Munkebo i Danmark tillämpade systemet
uppger trafiksäkerhetsrådet att den nya stadsdelen i detta samhälle
är försedd med ett gatunät bestående av 3—4 m breda genomfartsleder,
å vilka parkering är förbjuden. All bebyggelse är indragen från dessa leder
och betjänas av 55—60 c:a 100 meter långa återvändsgator, där motortrafiken
ålägges särskild varsamhet. Polismyndigheten i Munkebo finner denna
planering synnerligen värdefull, och något trafikolycksfall med barn inblandade
har icke inträffat. Byggnadsstyrelsen uppger att lekgatesystemet
också blivit prövat på andra håll, vanligast dock på det sättet att en gata
helt avlysts för körtrafik och i stället upplåtits som lekplats. Så har exempelvis
skett i vissa engelska industristäder, där möjligheterna
att över huvud åstadkomma några andra lekplatser inom de äldre, hårdexploaterade
bostadsdistrikten varit mycket begränsade.

Ett flertal remissinstanter anser det föga tillfredsställande att genom beteckningen
lekgata legalisera gatans användning som I e kp
lats. Stadsförbundet framhåller sålunda att mellan orden lek och gata
ligger det eu motsägelse som inte bör mjukas upp. I synnerhet när det

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965

gäller de mindre barnen är det viktigt att de får lära sig att det alltid är
farligt att leka på en gata, och man kan inte räkna med att de skall kunna
skilja den ena gatan från den andra. Det ligger också enligt förbundet en
fara i att kompromissen lekgata kunde få en allt större användning om den
godkänns av myndigheterna, eftersom den kan utnyttjas till att reducera
behovet av friytor i stadsplanen. Trafiksäkerhetsrådet finner ändamålet
med motionerna förfelas på grund av den inte sällan förekommande bristande
respekten för lagar och förordningar hos motorförarna och genom att
de oskyddade grupperna bibringas en falsk säkerhetskänsla, som leder till
försämrad uppmärksamhet. NTF framhåller att i det allmänna trafikupplysningsarbetet
skulle lekgatesystemet medföra svårigheter geuom att det
inte konsekvent skulle kunna hävdas, att en gata inte får användas såsom
lekplats. I vart fall kan det inte vara rimligt att förklara en gata såsom lekgata
om gatan i någon som helst omfattning är avsedd för trafik i större
mängd eller genomfartstrafik. En förutsättning för att kunna tillämpa
systemet torde enligt NTF vara att gatan endast får användas för visst slag
av trafik, t. ex. till ett parkeringsområde till en bostadsfastighet eller för
varutransporter i ringa mängd. Trafikregleringar av sistnämnda slag förekommer
redan, men i huvudsak på områden som är tomtmark, d. v. s. att
betrakta såsom enskild väg. På enskilda vägar kan nämligen vägens ägare
bestämma, vilket slag av trafik som får förekomma på vägen. Även vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, MSD och Svenska riksbyggen
ställer sig kritiska mot en legalisering av en gata som lekplats.

Nyttan av ytterligare skärpta ansvarsbestämmelser
ifrågasätts av Trafiksäkerhetsrådet. Det erinras om att motorfordonsförare
jämlikt 46 § 1 mom. j) vägtrafikförordningen särskilt ålägges att hålla en
med hänsyn till förhållandena tillräckligt låg hastighet, då fordonet nalkas
barn, som uppehåller sig på eller vid vägen. Detta påbud, jämfört med bestämmelserna
i trafikbrottslagen, lämnar enligt rådet i praktiken motorfordonsförare
ringa möjlighet att undgå ansvar vid trafikolycka med barn
inblandade, varhelst en sådan inträffar. NTF och MSD framhåller vidare
att det finns ett särskilt varningsmärke, »Lekande barn», som väghållarna
regelmässigt sätter upp vid bl. a. skolor och större lekplatser. Om sådant
varningsmärke finns uppsatt, torde man så gott som undantagslöst kunna
utgå från att en bilförare som kört på ett barn blir ålagd hela ansvaret. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen finner den i motionerna föreslagna övervältringen
av ansvaret enbart på fordonsföraren vara svårgenomförbar och kunna
medföra betänkliga konsekvenser med avseende på bl. a. den distributionstrafik,
som har ett legitimt behov av att använda gatan.

Beträffande bostadsområdena, där förhållandena är sådana att barn kan
förväntas uppehålla sig på eller vid ytor avsedda för fordonstrafik, torde

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965

7

det enligt Svenska riksbyggen vara lämpligare från trafiksäkerhetssynpunkt
att införa en hastighetsbegränsning på t. ex. 20 km/tim. än
att anordna lekgator. En sådan ordning kunde t. ex. vara lämplig att tilllämpa
för vissa vägar inom småhusområden, vägar som korsas av gångstråk
från och till lekområden, parker, skolor, affärscentra etc. SABO
framför liknande synpunkter.

Från flera håll betonas angelägenheten av att uppmärksamheten
i större omfattning riktas på hithörande problem
och att åtgärder vidtas för att förbättra rådande förhållanden.

Trafiksäkerhetsrådet anför härom.

Enligt trafiksäkerhetsrådets mening bör barnen tillförsäkras största möjliga
säkerhet under lek och förflyttning, dock att lösandet av denna uppgift
lämpligen bör ske med hänsynstagande jämväl till andra i trafiken oskyddade
grupper såsom fotgängare och cyklister.

Krav på samtliga dessa gruppers säkerhet synes kunna tillgodoses genom
att i nyplanerade områden införa gator, vägar och uppehållsplatser, där
trafiken med motorfordon skulle vara helt förbjuden. Man bör även pröva
möjligheterna att på försök införa gånggator under vissa tider på dygnet i
äldre bostadsområden på motsvarande sätt som skett i centrumområden.
Därigenom kan säkerheten ökas för både barn och andra som uppehåller
sig där.

Vidkommande tidpunkten för de diskuterade åtgärdernas förverkligande
behöver denna enligt trafiksäkerhetsrådet inte sammanfalla med omläggningen
till högertrafik. Genomförandet av sådana åtgärder, varom här är
fråga, synes nämligen böra ske vid varje tillfälle, då möjlighet ges och behov
av åtgärder anses motiverade. Då emellertid i samband med omläggningen
mera omfattande förändringar måste vidtas i ett samhälles gatusystem,
vore det självfallet önskvärt, att detta skedde med samtidigt iakttagande
av förevarande säkerhetsintressen.

Trafiksäkerhetsrådet fortsätter.

De praktiska åtgärder, som skulle behöva vidtagas i samband med en
»trafiksanering», bör studeras från fall till fall, bl. a. hur gånggatan skall
inordnas i gångtrafiksystemet, vilka trafikregleringar som erfordras (hastighetsbegränsningar,
enkelriktningar, fordonsinskränkningar, markeringar
etc.). De må här nämnas, att förslag till vissa rekommendationer för hur
trafiksäkerheten i princip skall beaktas vid såväl utformning av nya bostadsområden
som omplanering av äldre bostadsområden för närvarande
är med stöd av anslag från trafiksäkerhetsrådet under utarbetande av en
arbetsgrupp inom den ovannämnda institutionen vid Chalmers tekniska
högskola. Sådant förslag är att vänta inom den närmaste tiden.

Enligt HSB:s riksförbund synes det vara motiverat att göra eu samlad
inventering av möjliga åtgärder i fråga om planutformning och trafikreglering
för att så långt det går minska riskerna för barntrafikolyckor. En sådan
inventering skulle förslagsvis kunna utföras av väg- och vattenbygg -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965

nadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen i samverkan och läggas till grund för
utfärdande av rådgivande anvisningar om inrättande av lekutrymmen för
barn. Dessa myndigheter har i fråga om utfärdande av rådgivande anvisningar
rörande utformningen av parkeringsplatser tidigare bedrivit ett
samarbete av detta slag.

MSD framhåller att omläggningen till högertrafik kommer
att medföra ökade risker, inte minst för barnen, och erinrar om att
högertrafikkommissionen, NTF och därmed samarbetande organ har uppmärksamheten
inriktad på dessa frågor. Härvid synes bl. a. angeläget att i
största möjliga utsträckning tillvarata möjligheterna att skapa trafiktrygga
lekplatser och skolvägar för barnen. Enligt NTF.s mening är det från trafiksäkerhetssynpunkt
inför högertrafikomläggningen angeläget att undersökningar
genomförs om det är möjligt att i större omfattning än som redan
skett genom byggnadstekniska åtgärder eller trafikregleringar skapa
skyddade lekplatser och skolvägar för barnen i alla åldrar. Frågan om i vad
mån man genom trafikföreskrifter och skyltning kan ytterligare betona och
eventuellt skärpa bilistens ansvarighet i förhållande till gångtrafiken kan
enligt Stadsförbundet anses ha ett visst samband med högertrafikomläggningen.
Trafiksäkerhetsfrågorna är emellertid redan under behandling i högertrafikkommissionen,
och någon särskild utredning i detta syfte torde därför
enligt förbundet ej behöva igångsättas.

Utskottet

I motionerna åberopas ett i staden Munkebo på Fyn i Danmark infört
system med lekgator. En ny stadsdel i detta samhälle uppges vara försett
med ett gatunät bestående av 3—4 breda genomfartsleder, på vilka parkering
är förbjuden. All bebyggelse är indragen från dessa leder och betjänas
av ett sextiotal ca 100 meter långa återvändsgator. Enligt motionärerna markeras
dessa gator genom särskild varningsskylt. Bilisterna är skyldiga att
köra långsamt och bär vid olyckshändelser hela ansvaret.

Motionärerna framhåller att man i modern svensk stadsplanering i stor
utsträckning tar hänsyn till kravet på att det skall finnas dels trafikleder
för bilister fram till bostadsområdena, dels från trafiksäkerhetssynpunkt
godtagbara förbindelser till bl. a. lekområden, skolor och butikscentra. Inte
minst med hänsyn till små barns svårigheter att klara livligt frekventerade
trafikstråk är det nödvändigt att det finns gångstråk, där all trafik är förbjuden.
Motionärerna anser emellertid att det finns alltför många bebyggelsetyper,
där man inte tagit hänsyn till detta. Barnen kommer från bostaden
ut på en trafikerad gata, och, även om de lärt sig att gatan inte är
någon lekplats, händer det alltför ofta att de i lekens iver ger sig ut mitt
emellan bilarna med ibland svåra trafikolyckor som följd. Det kan enligt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965

9

motionärerna på goda grunder antas, att svårigheterna att undvika kollisioner
och överkörningar blir än större vid övergången till högertrafik, då
bilförarnas uppmärksamhet koncentreras på nya ovana trafikförhållanden.
Motionärerna ifrågasätter därför om man inte här i landet borde införa
systemet med lekgator. Detta torde kunna användas inom alla typer av
bostadsbebyggelse, men den största vinsten synes kunna ernås i småhusområden.
Med stöd av bl. a. det anförda hemställs att högertrafikkommissionen
skall få i uppdrag att utreda dels frågan om lekgators införande vid
övergången till högertrafik och dels undersöka vilka ändringar i vägtrafikförordningen
som bör vidtas för att på föraren av motorfordon lägga hela
ansvaret vid körning på dylik gata.

Vid remissbehandlingen har framhållits att man i stads- och trafikplaneringen
söker att vid utformandet av nya bostadsområden beakta kravet
på barnens säkerhet på sådant sätt att utrymmen för motorfordonstrafik
och för lek skiljs åt. Vid stadsplanefastställelser synes kravet i detta hänseende
under senare år ha väsentligt skärpts. Problemet med tillräckliga
och lämpliga utrymmen för lek torde därför i huvudsak gälla äldre bostadsområden
som inte utformats med tanke på nu rådande trafikintensitet. I
sådana bostadsområden har sålunda gator, som från början var avsedda för
lokal trafik, i många fall blivit leder för livlig genomgångstrafik. Då lekplatser
och gårdsutrymmen som kan attrahera barn i olika åldrar ofta saknas,
blir gatan därför det mest lockande alternativet som plats för barnens
lekar. Såsom framgår av utredningen i ärendet har emellertid åtgärder redan
vidtagits på många håll för att beträffande dylika äldre områden förbättra
trafiksäkerheten för barnen. Trafiksäkerhetsrådet uppger sålunda att
genomfartsleder dirigerats till vissa gator, gator enkelriktats och utfarter
avstängts. HSB:s riksförbund framhåller att försök på senare tid gjorts i
syfte att avleda motorfordonstrafik från gårdsplaner och tomtgator, varigenom
trygga uppehållsplatser för barn kunnat erhållas. Sådan trafikreglering
har i regel skett med stöd av vägtrafikförordningens bestämmelse om
att det i fråga om enskild väg ankommer på ägaren av vägen att avgöra
om trafik med motordrivna fordon eller visst eller vissa slag av sådana må
äga rum. Även gällande bestämmelser i byggnadslagstiftningen ger möjlighet
att vid stadsplaneändringar tillgodose behovet av erforderliga lekutrymmcn
såväl på enskild som allmän mark. Fastighetsbildningskommitténs förslag
till vissa gemensamhetsanläggningar kommer vidare, om det genomförs,
att förbättra möjligheterna i förevarande hänseenden såvitt gäller flera fastigheters
behov.

Det övervägande antalet remissinstanser bär avvisat motionärernas förslag
om införande av lekgator främst därför att detta anses innebära en
legalisering av att gatan får användas som lekplats. Stadsförbundet framhåller
sålunda att det mellan orden lek och gata ligger en motsägelse som inte
bör mjukas upp. I synnerhet när det gäller de mindre barnen är det viktigt

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965

att de får lära sig att det alltid är förenat med risker att leka på en gata, och
man kan inte räkna med att de skall kunna skilja den ena gatan från den
andra. Trafiksäkerhetsrådet finner vidare att ändamålet med motionerna
kan förfelas på grund av den inte sällan förekommande bristande respekten
hos fordonsförarna för trafikregler. I det allmänna trafikupplysningsarbetet
skulle enligt NTF lekgatesystemet dessutom kunna medföra svårigheter genom
att det inte konsekvent skulle kunna hävdas, att en gata inte får användas
som lekplats. Vad sålunda anförts mot systemet med lekgator anser
sig utskottet kunna biträda. Såsom framgår av vad tidigare sagts har
därjämte åtgärder, som garanterar skyddade lekplatser för barnen, på
många håll redan vidtagits såväl i den nyare som den äldre bebyggelsen.
I fråga om den föreslagna kategoriska bestämmelsen om att motorfordonsföraren
skall bära hela ansvaret vid färd på lekgata vill utskottet slutligen
framhålla att en sådan regel inte torde ha stöd i den svenska trafiklagstiftningens
grunder och att vägtrafikförordningen f. ö. redan innehåller en
bestämmelse om att föraren har att hålla en med hänsyn till förhållandena
tillräckligt låg hastighet bl. a. då barn uppehåller sig på eller vid vägen.
Ehuru utskottet ansluter sig till motionernas syfte att skydda barnen mot
olyckor i trafiken och att få till stånd erforderliga åtgärder på området,
anser utskottet med hänsyn till det ovan sagda att någon riksdagens åtgärd
i anledning av motionerna inte är påkallad.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, 1:242 och 11:297, icke måtte
föranleda något riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 april 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Erie Gustafsson, Torsten
Hansson och Ernulf*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Svenning, Bengtson i Solna, Hammarberg, From och Elmstedt.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1965
660346