Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965
1
Nr 16
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utvidgning
av förbudet mot oljeutsläpp till sjöss.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 328 i första kammaren av herrar Jacobsson,
Gösta, och Hansson, Nils, samt nr 395 i andra kammaren av herr Gustafsson
i Borås m.fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställs,
»att riksdagen — för den händelse Kungl. Maj:t vid det förhållandet, att
oljeskyddslagen i huvudsak vilar på den internationella konventionen,
vilken i likhet med de 1962 antagna ändringarna däri godkänts av riksdagen,
skulle anses konstitutionellt förhindrad att i sina förfoganden till
skydd mot vattenföroreningen genom olja från fartyg gå längre än konventionen
såsom sådan förpliktar till — måtte giva till känna, att något
hinder icke möter från riksdagens sida mot utfärdande av föreskrifter av
det slag som ovan förordats till förhindrande av oljeförorening till sjöss,
innebärande utsträckning av det i 1 § lagen den 6 april 1956 om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg stadgade förbudet mot oljeuttömning
att gälla dels för alla svenska fartyg i hela Östersjön och hela Nordsjön,
dels ock för svenska tankfartyg i alla vattenområden där sådant förbud icke
redan gäller».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 395.
Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat yttrande från sjöfartsstyrelsen. På begäran av utskottet har
yttranden därjämte avgivits av Svenska petroleum institutet och Sveriges
redareförening.
Historik
På inbjudan av brittiska regeringen hölls våren 1954 en internationell
oljeskyddskonferens i London. Vid konferensen antogs den 12 maj 1954 en
internationell konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom
olja samt åtta resolutioner med rekommendationer i samma ämne
(Sveriges överenskommelser med främmande makter 1956: 15). Konventionen
undertecknades med förbehåll om ratifikation av tjugu länder.
Konventionen skulle (art. XV: l) träda i kraft tolv månader efter del den
ratificerats av minst tio stater, av vilka fem med envar ett tankfartygston1—7126
65 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 16
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965
nage av minst 500 000 registerton brutto. Emellertid dröjde det ända till den
26 juli 1957 innan detta antal ratifikationer förelåg, varför konventionen
trädde i kraft först den 26 juli 1958.
För Sveriges del godkändes konventionen av 1956 års riksdag (prop.
1956:23; L3U 4; rskr 96). Samtidigt vidtogs de lagstiftningsåtgärder, som
föranleddes av konventionen. Sålunda utfärdades den 6 april 1956 (nr 86)
lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Lagen trädde — med
visst undantag — i kraft den 1 januari 1957, dvs. mer än ett och ett halvt
år före konventionen.
Genom en vid slutakten till 1954 års oljeskyddskonvenlion fogad resolution,
nr 1, om fullständigt undvikande så snart som möjligt av uttömning
av beständiga oljor i havet, uttalade 1954 års oljeskyddskonferens, att en
ny konferens borde hållas inom tre år med uppgift att på nytt granska frågan
i ljuset av vunna erfarenheter rörande verkningarna av de av 1954 års
konferens anbefallda åtgärderna. Någon ny konferens kom dock inte till
stånd inom den angivna tiden, men till våren 1962 sammankallade den mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO) en ny oljeskyddskonferens.
I överensstämmelse med oljeskyddskonventionen (art. XXI)
hade IMCO år 1959 av brittiska regeringen övertagit de uppgifter vilka
enligt konventionen åvilar sekretariatet.
Samtliga IMCO:s medlemsstater och andra intresserade inbjöds till konferensen
och bereddes tillfälle att före densamma framföra förslag till ändringar
av eller tillägg till 1954 års konvention. De inkomna förslagen sammanställdes
genom IMCO:s försorg, och sammanställningen lades till grund
för konferensens arbete.
Samtidigt med IMCO-konferensen sammankallades en särskild konferens
mellan de stater, som ratificerat 1954 års oljeskyddskonvention, den s. k.
OPCG (Oil Pollution Contracting Governments)-konferensen. Syftet härmed
var att påskynda genomförandet av de resultat, vartill IMCO-konferensen
kunde leda. IMCO-konferensen ägde nämligen icke befogenhet att besluta
om ändringar i oljeskyddskonventionen. En konferens mellan de stater,
som ratificerat 1954 års oljeskyddskonvention, kunde däremot enligt
särskild bestämmelse i konventionen (art. XVI: 3) besluta om ändringar i
denna.
Praktiskt löstes samordningen mellan de båda konferenserna så, att samtliga
förslag om ändring eller tillägg till 1954 års oljeskyddskonvention sakbehandlades
av IMCO-konferensen. De därvid nådda resultaten upptogs vid
OPCG-konferensen såsom gemensamma medlemsförslag och antogs enhälligt
utan diskussion av OPCG-konferensen. Härom underrättades IMCO-konferensen,
som därefter beslöt uppmana alla IMCO:s medlemsstater och andra
sjöfartsnationer att ansluta sig till 1954 års oljeskyddskonvention i dess
gällande eller reviderade form. OPCG-konferensens slutakt undertecknades
av 14 stater och IMCO-konferensens slutakt av representanter för 41 stater.
Sverige var representerat vid båda konferenserna.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965
3
Riksdagen godkände år 1963 de ändringar som vidtogs år 1962 i 1954
års konvention och antog därav föranledda ändringar i lagen om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg (prop. 1963:161; L328; rskr 296). Ändringarna
i lagen träder i kraft den dag Konungen förordnar.
I tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963, som låg till grund för
riksdagens godkännande av förevarande ändringar, uttalades bl. a. följande.
Syftet med 1954 års konvention är att så snart som möjligt åstadkomma
ett fullständigt undvikande av att beständiga oljor utömmes i havet. Enligt
utskottets mening utgör de år 1962 antagna konventionsändringarna ett
viktigt steg i denna riktning. Utskottet finner det tillfredsställande att hela
Östersjön och hela Nordsjön genom ändringarna gjorts till förbjuden zon.
Utskottet vill för sin del liksom flertalet remissinstanser och departementschefen
förorda att konventionsändringarna godkännes. I likhet med departementschefen
understryker utskottet det betydelsefulla i att konventionen
i sin skärpta lydelse vinner så stor anslutning som möjligt, och utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t i görlig mån medverkar härtill. Såsom
antytts i några remissyttranden är det därvid självfallet från svensk synpunkt
särskilt angeläget att den reviderade konventionen godkännes också
av övriga östersjöstater.
Enligt vad som framgår av propositionen har de beslutade ändringarna
i konventionen icke ansetts påkalla någon utökning av de sex hamnar -—
Göteborg, Hälsingborg, Luleå, Malmö, Norrköping och Stockholm — i vilka
nu skall finnas anläggning för mottagande av oljerester från fartyg. Utskottet
betonar vikten av att sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet såsom
förutskickats noga följer utvecklingen beträffande behovet av ytterligare
sådana anordningar.
Konventionsändringarna träder i kraft i förhållande till samtliga regeringar,
som ratificeraL 1954 års oljeskyddskonvention och som inte före
ikraftträdandet förklarat sig inte godkänna desamma, tolv månader efter
den dag då ändringarna godkänts av två tredjedelar av de stater som ratificerat
1954 års konvention. Enligt ett av Danmark den 4 november 1964
lämnat meddelande till Nordiska rådet om rekommendationen nr 4/1959
angående förhindrande av oljeförorening i Östersjön hade 1954 års konvention
intill sagda datum ratificerats av 28 stater och 1962 års ändringar
godkänts av 12 stater. För att ändringarna skall kunna träda i kraft saknas
således godkännande av sju stater. Av meddelandet framgår att ändringarna
godkänts av Danmark, Norge och Sverige och att det kunde förväntas
att Finland inom kort likaledes skulle godkänna dessa. Enligt meddelandet
har generalsekreteraren i IMCO genom hänvändelser till berörda regeringar
sökt påskynda godkännandet av 1962 års ändringar. Sveriges regering har
i ett den 12 december 1964 dagtecknat meddelande till Nordiska rådet framhållit
att utrikesdepartementet, i anslutning till hemställan från Nordiska
aktionsutskottet för oljeskydd till sjöss, i december 1964 genom svenska
beskickningarna i ett antal länder, som anslutit sig till 1954 års konvention
men ännu ej godkänt 1962 års ändringar, hänvänt sig till vederbörande land
i fråga om ett sådant godkännande.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965
Redogörelse för oljeskyddskonvensionen och oljeskyddslagen
1954 års oljeskyddskomention. 1954 års oljcskyddskonferens konstaterade
i resolution nr 1, att många länders kuster och kustfarvatten är allvarligt
utsatta för oljeförorening och att denna orsakar stor skada på kuster
och stränder med hinder för bad och annan hälsosam rekreation såsom
följd, inverkar menligt på turistnäringen, medför död och ödeläggelse för
fågellivet och annan fauna samt sannolikt har skadliga verkningar för fisken
och de havsorganismer, av vilka den lever. Föroreningen vållas framför
allt av beständiga oljor, dvs. råolja, brännolja, tjock dieselolja och smörjolja.
Även om avgörande bevis saknas för att dessa oljor förblir på havsytan
under obegränsad tid, är det dock klart att de kvarblir där under mycket lång
tid och kan föras mycket avsevärda sträckor av strömmar, vind och rörelser
i vattenytan och avlagras på stränderna. Konferensen framhöll, att stora
mängder av beständiga oljor regelbundet utsläpps i havet av tankfartyg
efter rengöring av tankar och genom utpumpning av oljebemängt barlastvatten
samt av torrlastfartyg, som brukar föra havsvatten i sina brännoljetankar.
1954 års oljeskyddskonvention -— som i engelsk text och svensk översättning
är fogad som bilaga till propositionen 1956:23 — syftar till att
motverka förorening av nyss angivet slag. Konventionens regler avser därför
råolja, brännolja, tjock dieselolja och smörjolja samt oljehaltig blandning,
vari sådan olja ingår (art. I).
Räckvidden av konventionen är i så måtto inskränkt att den endast gäller
registrerade fartyg om 500 ton brutto eller mera. Utanför konventionen faller
därför bl. a. örlogsfartyg (art. II).
Konventionens förbud mot oljeuttömning är i första hand begränsat till
vissa zoner. Zonerna är inte för alla fall enhetliga utan de har något olika
omfattning beroende på om uttömningen sker från tankfartyg eller torrlastfartyg,
varmed avses alla fartyg, som ej är tankfartyg. Dessutom ges särskilda
regler om zonens sträckning för vissa särskilt angivna havsområden.
Varje land har också möjlighet att besluta om viss jämkning av utsträckningen
av zonen utanför sitt territorium (art. III och bilagan A till konventionen).
Huvudregeln är att förbud mot oljeuttömning föreligger inom en
zon av 50 sjömil från land. För Nordsjön gäller den särskilda regeln att zonen
skall sträcka sig 100 sjömil från kusten utom utanför Norge. Reglerna
leder till att vissa områden i Östersjön och Nordsjön faller utom zonerna.
Förbudet gäller för varje fördragsslutande lands fartyg inom samtliga zoner
i världen.
Förbudet gäller i princip all uttömning av olja och oljehaltig blandning
inom zonerna (art. III). Emellertid upptar konventionen vissa undantag. Sålunda
avser förbudet inte uttömning av olja eller oljehaltig blandning som
sker med hänsyn till fartygets säkerhet eller för att förhindra skada på far
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965 5
tyg eller last eller för att rädda människoliv till sjöss och ej heller utflöde
av olja eller oljehaltig blandning, som är föranlett av skada å fartyget eller
oundvikligt läckage, såvitt efter upptäckten därav alla rimliga försiktighetsåtgärder
vidtas för att förebygga eller minska utflödet. Hinder föreligger
inte heller för uttömning så långt från land som är praktiskt möjligt av bottensats,
som ej kan utpumpas från lasttankar i tankfartyg på grund av sin
fasta konsistens eller som utgörs av rester från rening eller klargöring av
brännolja eller smörjolja. Konventionen upptar även undantag från uttömningsförbudet
i fråga om oljehaltig blandning som inte innehåller annan
olja än smörjolja (art. IV och V). För torrlastfartygen gäller därjämte det
undantaget att olja och oljehaltig blandning får, då fartyget är på resa till
hamn utan mottagningsanordning av beskaffenhet, som anges i det följande,
uttömmas så långt från land som är praktiskt möjligt (art. III).
Överträdelse av förbud mot uttömning skall vara straffbar. Straffet får ej
vara lindrigare för en överträdelse utom ett lands territorialvatten än för
motsvarande förseelse, begången inom territorialvattnet (art. III och VI).
Konventionen innehåller vidare föreskrift om att fartyg skall vara försedda
med anordningar av beskaffenhet att hindra brännolja eller tjock dieselolja
att rinna ned i rännsten, vars innehåll länsas ut i havet utan att först separeras
(art. VII). Fördragsslutande regering har att tillse att i vissa större
hamnar, s. k. huvudhamnar, finns anordningar, som möjliggör för andra
fartyg än tankfartyg att befria sig från rester av oljehaltigt barlast- eller
tankspolvatten( art. VIII).
Å varje fartyg skall föras oljedagbok. Myndighet i fördragsslutande stat
skall, då fartyget befinner sig i hamn inom staten, äga granska dagboken
(art. IX).
Regeringen i fördragsslutande stat äger hos regeringen i det land, där fartyg
är registrerat, anmäla överträdelse av konventionen från fartygets sida
oavsett var överträdelsen ägt rum. Om tillräckliga skäl föreligger därtill,
skall i fartygets hemland rättsligt förfarande i anledning av förseelsen inledas
mot fartygets ägare och befälhavare (art. X).
Härutöver innehåller 1954 års konvention bestämmelser om viss underrättelseplikt
(art. XII), om sättet för slitande av tvister (art. XIII) och om
ikraftträdande, ändring, uppsägning, undantag vid krigsförhållanden m. in.
(art. XIV—XXI).
1962 års ändringar i konventionen. 1962 års oljeskyddskonferens konstarade
i likhet med 1954 års konferens att, ehuru konferensen kommit till
slutsatsen att det för närvarande inte är möjligt att bestämma någon tidpunkt
från vilken uttömning av beständiga oljor i havet skulle helt och hållet
upphöra, den dock ansåg att fullständigt undvikande av uttömning av sådana
oljor — med vissa nödvändiga undantag — bör iakttagas från tidigast möjliga
tidpunkt.
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965
De vid 1962 års konferens beslutade ändringarna i 1954 års konvention
innebär icke heller några principiella ändringar av genomgripande natur.
De avser huvudsakligen justeringar i syfte att klarlägga innebörden av vissa
mera komplicerade stadganden samt att undanröja de hinder, som kan föreligg11
för en allmännare ratifikation av konventionen. Ändringarna beslöts
den 11 april 1962 och fogades jämte 15 antagna resolutioner som bilaga till
OPCG-konferensens slutakt.
Vissa av ändringarna har stor praktisk betydelse. Sålunda utvidgades genom
ändring av bilaga A till 1954 års konvention de förbjudna zonerna.
Zonerna gjordes lika för tankfartyg och för andra fartyg och gavs väsentligt
ökad omfattning. Visserligen skall såsom huvudregel alltjämt gälla, att till
de förbjudna zonerna hör allt vattenområde inom ett avstånd av 50 nautiska
mil från land. Men härutöver förekommer ett flertal särskilda zoner. Antalet
sådana tillägg till huvudregeln har avsevärt ökats, varjämte flera zoner
vidgats. Bl. a. gjordes hela Östersjön och Nordsjön till förbjudna zoner.
1 några fall gjordes utökningen beroende av att vederbörande kuststat ratificerar
konventionen.
Beskrivningen av konventionens tillämpningsområde ändrades vidare och
vidgade därmed konventionens räckvidd (art. II). Konventionen kommer
härigenom att omfatta inte endast fartyg, som registrerats i medlemsstat,
utan även oregistrerade fartyg, som har nationalitet inom område för vilket
konventionen gäller. Samtidigt förtydligades konventionstexten genom att
det uttryckligen angavs, att såväl örlogsfartyg som annat fartyg, när det användes
som marint hjälpfartyg, skall vara undantaget från konventionen.
Medlemsstat åtar sig dock att vidta lämpliga åtgärder för att konventionens
föreskrifter, såvitt det är rimligt och möjligt, skall tillämpas jämväl
på örlogsfartyg och fartyg, som används som marint hjälpfartyg.
Konventionens tillämpningsområde utvidgades jämväl genom att bestämmelsen
om undantag för fartyg under 500 ton brutto ändrades. Tongränsen
sänktes sålunda för tankfartyg från 500 till 150 ton bruttodräktighet men
bibehölls för torrlastfartygen (art. II). Det blev emellertid direkt i konventionen
uttalat, att medlemsstat bör så långt det är rimligt och möjligt göra
konventionens regler tillämpliga även för fartyg under de angivna tongränserna,
därvid hänsyn skall tagas till fartygens storlek, användning och
slaget av den olja som används som bränsle.
Som ett första steg på vägen mot totalförbud infördes också en särskild
förbudsbestämmelse för stora fartyg. För fartyg med en bruttodräktighet av
20 000 ton eller mer, å vilket konventionen är tillämplig och för vilket byggnadskontrakt
tecknats efter det att bestämmelsen Irätt i kraft, skall gälla
totalförbud mot utsläpp av olja eller oljehaltig blandning, alltså inte bara
inom de förbjudna zonerna utan i alla hav. Dock gäller den modifikationen,
att om enligt befälhavarens bedömande särskilda omständigheter föreligger,
som gör det oskäligt eller omöjligt att förvara oljeresterna ombord, dessa får
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965
utsläppas utanför förbjuden zon. Skälen för oljeutsläppet skall i sådant fall
anmälas för regeringen i den stat, till vilken fartyget hör, och denna har
att minst var tolfte månad lämna detaljerade uppgifter om sådana oljeutsläpp
till IMCO (art. III).
Beträffande straffsatserna för överträdelse av förbud att utsläppa olja eller
oljehaltig blandning utanför ett lands territorialvatten föreskrevs att straffskalan
skall vara tillräckligt sträng för att avskräcka från dylika överträdelser.
Vidare skall medlemsstat lämna uppgift till IMCO om straff som utdömts
för sådan överträdelse (art. VI).
Stadgandet om mottagningsanordningar i hamnar (art. VIII) gavs också
ny avfattning. Enligt den nya lydelsen av artikeln skall medlemsstat vidta
lämpliga åtgärder för att befordra tillkomsten av anordningar för mottagande
i angivna fall av oljerester från fartyg. I den omfattning torrlastfartyg
har behov därav skall sålunda hamn vara utrustad med anordningar,
tillräckliga för mottagande utan onödigt dröjsmål för fartyget av olja eller
sådana oljerester, som kvarblir sedan huvuddelen av vattnet separerats från
en oljehaltig blandning. Begreppet huvudhamn slopades och det överlämnades
till vederbörande stat att bedöma i vilka hamnar mottagningsanordningar
erfordras. Oljelastningshamn och reparationshamn skall vara utrustad
med anordningar, tillräckliga för mottagande av olja eller oljehaltig
blandning, som efter separering finns kvar ombord i tankfartyg resp. fartyg
som anlöper hamnen för reparation.
De av 1962 års oljeskyddskonferens beslutade ändringarna i 1954 års konvention
skall enligt gällande lydelse av konventionens artikel XVI: 4 träda
i kraft för samtliga fördragsslutande regeringar tolv månader efter den dag
då de godkänts av två tredjedelar av de fördragsslutande regeringarna, utom
för dem av de fördragsslutande regeringarna som före ikraftträdandet förklarat
sig icke godkänna ändringarna.
Oljeskyddslagen. Enligt 1 § i lagen får i vattenområde, som utgör svenskt
territorium, olja inte uttömmas från fartyg. Utflöde av olja från fartyg
i sådant vattenområde skall i den mån så är möjligt förhindras. Vidkommande
annat vattenområde äger Konungen enligt paragrafens andra stycke
bestämma att vad nyss sagts skall gälla i fråga om svenska fartyg med
en bruttodräktighet av minst 500 registerton eller beträffande vissa slag
av sådana fartyg. Enligt den av riksdagen år 1963 antagna men ännu
inle i kraft varande ändringen av bestämmelsen skall densamma avse
svenska tankfartyg med en bruttodräktighet av minst 150 registerton och
andra svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton eller
beträffande vissa slag av sådana fartyg.
I övrigt innehåller lagen bl. a. bestämmelser om vad som förstås med
vissa oljor (1 § tredje stycket), om vissa undantag från huvudregeln (2 §)
och om vissa anordningar på fartygen till förebyggande av oljeskador
(4 §). Vidare finns i 5 § föreskrifter om att i allmän hamn som Konungen
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965
bestämmer skall linnas anläggning för mottagande av oljehaltig blandning
från fartyg som ej är tankfartyg. Enligt 1963 års ännu inte gällande lydelse
av paragrafen skall sådan anläggning finnas för att motta nämnda blandning
från fartyg oavsett dess egenskap. I 6 § ges regler om skyldighet att
föra oljedagbok och i 7 § återfinns straffbestämmelserna.
Motionerna
I motionerna I: 328 och II: 395 framhålls till en början att Kungl. Maj:t
enligt 1 § oljeskyddslagen äger att bestämma i vad mån det genom lagen
stadgade förbudet mot oljeuttömning från svenska fartyg skall gälla i
vattenområde som icke utgör svenskt territorium. Denna befogenhet har
emellertid hittills icke utnyttjats i vidare mån än 1954 års konventionsregler
rörande de förbjudna zonerna anvisar. 1962 års regler rörande skyddszonernas
utsträckning har sålunda ännu icke gjorts tillämpliga för Sveriges
del, vilket torde bero på att de nya konventionsreglerna såsom sådana
ännu inte fått internationell giltighet. Detta förhållande utgör emellertid
inget formellt hinder att för Sveriges del utsträcka skvddszonerna på sätt
de nya konventionsbestämmelserna anger. Att detta är riktigt framgår tydligt
därav, att oljeskyddslagen med vissa undantag trädde i kraft halvtannat
år innan de då aktuella konventionsreglerna blev internationellt gällande.
Motionärerna fortsätter.
Frågan om de nya konventionsreglernas ikraftträdande har emellertid
utvecklat sig synnerligen otillfredsställande till följd av att ett stort antal
länder dröjt länge med sitt godkännande och att dess värre ännu många
fattas i det antal som erfordras för ikraftträdandet. Detta har också kommit
att starkt fördröjas på grund av en olycklig tolkning av den konventionsbestämmelse
som reglerar denna fråga. Det torde fördenskull kunna befaras
att det ännu kan dröja länge, troligen flera år, innan 1962 års internationella
skyddsregler mot oljeföroreningen kan bli gällande, i all synnerhet
som ytterligare en tid av tolv månader måste förflyta efter det att det
erforderliga antalet stater anmält sitt godkännande. De ansträngningar
som gjorts i syfte att påskynda denna procedur har icke varit tillräckliga;
det finns till och med oss närliggande länder som ännu icke förmått ansluta
sig till ifrågavarande konventionsregler. Under sådana omständigheter
synes det icke försvarligt att för Sveriges del dröja med utsträckningen av
förbudet mot oljeutsläpp i våra egna kuster omgivande eller närliggande
farvatten. Sverige borde sålunda följa Storbritanniens exempel, och för
egna fartyg utsträcka förbudet att gälla i de närmast belägna vattenområdena,
främst Östersjön och Nordsjön, och i anslutning till sådant förbud
söka förmå övriga berörda strandägarstater att förfara på samma
sätt.
Det är enligt motionärerna en felsyn att sådant förfarande skulle innebära
någon oskälig tunga för den svenska sjöfarten. För de fartyg som går i
internationell trafik finns det på oceanerna vida områden som är »frilagda»
för oljeutsläpp, och för de fartyg återigen som går på svenska ham
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965
9
nar finns hittills visserligen förbisedda eller outnyttjade möjligheter att
anlita för ändamålet inrättade mottagningsanläggningar där oljeresterna
kan avlämnas. Motionärerna framhåller med skärpa, att oljeuttömning
på havet med all den ekonomiska skada som därigenom åsamkas andra intressen,
inte kan betraktas som en rätt att obehindrat utövas så länge det
inte är vid laga ansvar förbjudet — det är tvärtom en orätt som begås
varigenom skada tillfogas andra och som icke anständigtvis borde få förekomma
någonstädes.
I frågan om ett totalt förbud för tankfartygens vidkommande anför motionärerna
följande.
De oljemängder som i form av spolvatten och barlastvatten från dessa
fartyg ständigt pumpas ut på haven under deras färd tillbaka till oljelastningsplatserna,
är nästan ofattbart stora och uppgår till flera miljoner
ton årligen. De är också den huvudsakliga anledningen till den utbredda
och fortgående oljeföroreningen på stränder och kuster runt om i världen.
Att komma till rätta med detta problem genom internationell reglering har
hittills icke lyckats, fastän oljeskyddskonferenserna i London både 1954
och 1962 var helt på det klara med såväl den stora skada som vållas genom
det praktiserade förfarandet som att totaltförbud mot oljeutsläpp utgör den
enda fullt effektiva metoden att förhindra oljeförorening.
Motionärerna framhåller emellertid att situationen vad tankfartygen angår
numera väsentligt förändrats genom att tre ledande oljebolag i London
den 17 juni 1964 offentliggjort en deklaration, vari de frivilligt förklarat
sig vilja för sina fartyg tillämpa ett system, innebärande helt och hållet avstående
från utsläpp på haven av oljerester, som i stället behålls ombord
och senare avlämnas i land för omhändertagande och återvinning. Genom
denna deklaration har det alltså enligt motionärerna från oljebranschens
egen sida ådagalagts, att fullständigt undvikande av oljeutsläpp är både
praktiskt möjligt och ekonomiskt genomförbart. Då emellertid de tre oljebolag
som sålunda åtagit sig att avstå från oljeutsläpp blott svarar för något
mer än hälften av oljetransporterna över världshaven, finner motionärerna
effekten av deras åtagande vara begränsad.
Under hänvisning till det anförda hemställs under viss förutsättning
att riksdagen måtte ge till känna att något hinder icke möter från riksdagens
sida mot utfärdande av föreskrifter av det slag som i motionerna förordats
till förhindrande av oljeförorening till sjöss, innebärande utsträckning
av det i oljeskyddslagen stadgade förbudet mot oljeuttömning att
gälla dels för alla svenska fartyg i hela Östersjön och hela Nordsjön, dels
för svenska tankfartyg i alla vattenområden där sådant förbud inte redan
giiller.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965
Remissyttrandena
Sjöfartsstyrelsen och Sveriges redareförening avstyrker bifall till motionerna.
Svenska petroleuminstitutet framhåller att ett tillmötesgående
av motionerna inte synes medföra någon som helst verkan till förhindrande
av ol j ef örorening till sjöss. Institutet förklarar att det med alla till buds
stående medel verkar för att ett förbättrat tillstånd i oljeföroreningsavseende
måtte komma till stånd, varvid institutet anser att tyngdpunkten
bör läggas på åtgärder dels till utbredning av det s. k. load-on-top-systemet
för råoljetankers, dels till anordnande av billig och välplacerad mottagning
av oljerester för kusttankfartyg i de svenska huvudhamnarna.
Petroleuminstitutet framhåller att ett detaljerat system av konventioner
med resolutioner jämte därå byggd nationell lagstiftning har utformats och
ett intensivt arbete nedlagts på att propagera bland alla berörda, speciellt
bland de ombordanställda, för att få till stånd en bättre ordning än
hittills. Emellertid har starka krafter verkat i motsatt riktning. Skeppningarna
av råolja har starkt ökat samtidigt som priskonkurrensen på
samtliga petroleumprodukter gjort att marginalerna för täckande av omkostnaderna
minskats. Slutresultatet för världshavens del synes därför
enligt institutet ha blivt, att någon mera avsevärd verkan
icke kunnat skönjas av vare sig konventioner eller
propaganda.
Ett bifall till motionerna skulle enligt Redareföreningen inte medföra
någon synbar förbättring med hänsyn till att skärpta lagbestämmelser
endast skulle träffa den bråkdel av världsto nnaget
som är svenskt, medan åtgärder icke ens inom de omgivande
farvattnen skulle kunna vidtas mot utländska fartyg. Endast en internationell
anslutning till oljeskyddskonventionen synes kunna medföra en
förbättring på detta område.
I frågan om en utsträckning av förbudet mot oljeuttömning
till att, oberoende av att konventionsändringarna
träder i kraft, gälla alla svenska fartyg i
hela Östersjön och Nordsjön anser sjöfartsstyrelsen föga vara
vunnet därmed, eftersom endast en ringa del av de i dessa vatten förekommande
föroreningarna torde härröra från svenska fartyg. Härtill kommer
enligt styrelsen att en utsträckning av detta förbud nödvändiggör en utökning
av anläggningarna för mottagande av oljehaltiga blandningar från
fartyg särskilt för tankfartygens del. En utredning om behovet av sådana
anläggningar vid tiden för ikraftträdandet av 1962 års konventionsändringar
pågår för närvarande inom sjöfartsstyrelsen, men är ännu icke avslutad.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965
11
När så blir fallet, krävs ytterligare tid för inrättande av de nödvändiga nya
anläggningarna. Anläggningarna beräknas enligt styrelsen vara färdigställda
vid tiden för konventionsändringarnas ikraftträdande, vilket enligt
vad som under hand inhämtats med all sannolikhet kan beräknas äga
rum under år 1966. Med hänsyn till nu angivna förhållanden anser sjöfartsstyrelsen
att förbudet mot oljeutsläpp i hela Östersjön och Nordsjön
inte bör nu separat föreskrivas för svenska fartyg.
Sjöfartsstyrelsen framhåller att det andra av motionärerna framförda
önskemålet, nämligen att det i oljeskyddslagens 1 § stagade
förbudet mot oljeuttömning måtte utsträckas att
gälla för svenska tankfartyg i alla vattenområden
där sådant förbud icke redan gäller, baseras på en allmän tillämpning av
1 o a d-o n-t o p-s y s t e m e t. Petroleuminstitutet upplyser i anslutning
härtill, att tre av världens ledande oljeföretag, Shell, Esso och BP, i juni
1964 uttryckligen deklarerat, att dem tillhöriga eller av dem befraktade
tankfartyg inte i fortsättningen skulle tillåtas utsläppa olja eller rengöringsprodukter,
härrörande från deras röof/eskeppningar. De har i stället
efter ingående undersökningar enats om nämnda load-on-top-system, innebärande
att oljerester och förorenat vatten från tankrengöring hopsamlas
i en speciell fartygstank, där olja får bilda ett ytlager, varefter huvuddelen
av vattnet pumpas ut i havet. När fartyget därefter anländer till lastningshamnen
består innehållet i samlingstanken av en relativt obetydlig mängd
vatten, varå flyter oljerester, däribland en del vattenblandad oljeemulsion.
Om icke dessa oljerester kan pumpas i land och omhändertas där, vilket
undantagsvis torde vara fallet, fylls den nya lasten av råolja ovanpå de
hopsamlade olj eresterna, med påföljd att de kommer att levereras till raf
finaderi
vid nästa lossning. Olägenheterna härigenom har enligt institutet
från raffinaderihåll understrukits, men de synes enligt hittills gjorda erfarenheter
inte var så stora, att icke systemet i längden skulle kunna bli ekonomiskt
försvarbart. Institutet fortsätter.
Eftersom olj eresterna i en normal råoljetanker å 30 000 dwt kan beräknas
uppgå till ca 120 ton och för en 60 000 dwt tanker uppgå till ca
240 ton, blir den sammanlagda mängden oljerester, som med hittillsvarande
system utpumpas i de enligt konventionerna tillåtna delarna av världshaven
mycket betydande. Med nuvarande storlek av råoljelasterna har oljeresterna
i fartygen beräknats uppgå till ca 1 milj. ton per år. Shell, Esso
och BP behärskade 1964 tillsammans ca 60 % av råoljetransporterna, varav
följer att redan under det första år, som load-on-top-systemet tillämpas,
ca 600 000 ton oljerester behållits ombord i stället för att utpumpas i havet.
De angivna oljeföretagen har också goda förhoppningar om att inom
kort få till stånd överenskommelser med andra större oljeföretag, så att
under innevarande år ca 80 % av råoljetransporterna kommer att ske
enligt load-on-top-systemet med därav följande fördelar för världshavens
vatten.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965
Med hänsyn till att transporterna av färdiga petroleumprodukter i allmänhet
icke berör raffinaderier utan sker från en oceanhamn till kustdepåer,
är load-on-top-systemet icke generellt användbart för dessa transporter,
som för våra svenska farvatten är av större betydelse än råoljetransporterna.
I fråga om kusttrafiken med färdigprodukter är läget istället
det, att kustbåtsbefälhavarna för att göra sig av med sina rengöringsprodukter
före intagande av annan last än eldningsolja måste kräva, att
mottagningsanordningar ställes till förfogande av lossningshamnarna utan
oskäliga kostnader och utan att förhalning av fartygen måste ske till
någon avsides plats. Som exemplet i Göteborgs hamn visar, används mottagningsanordningarna,
när dessa villkor uppfylls, i avsevärd utsträckning
och oljeutsläpp har också i stort sett kunnat undvikas i Vänern och utefter
västkusten. Dessvärre är förhållandena i andra svenska oljehamnar icke
så gynnsamma ur nämnda synpunkt, vilket leder till stora besvär och
olägenheter för kusttankbåtarna.
Sjöfartsstyrelsen erinrar om att IMCO tillsatt en underkommitté (SubCommittee
on Oil Pollution), vilken har till uppgift att säkerställa ett
effektivt fullgörande av de olika skyldigheter som åvilar organisationen
till förhindrande av havets förorenande genom oljeutsläpp från fartyg,
med särskild vikt lagd på praktiska åtgärder för detta ändamål. Underkommittén
hade sitt första möte i London under tiden 15—19 februari
1965. I mötet deltog representanter för 19 stater samt för vissa särskilt
intresserade internationella organisationer. Styrelsen fortsätter.
På svenskt initiativ hade frågan om load-on-top-systemets tillämpning
uppförts på dagordningen för detta möte och IMCO:s kansli hade till ledamöterna
cirkulerat en redogörelse för systemets innebörd och omfattningen
av dess tillämpande, vilken redogörelse utarbetats av ett av de
större oljebolagen. Frågan om load-on-top-systemet kom att bli helt dominerande
vid mötet, då uttömning av oljeblandat tankspolvatten hittills
torde ha åstadkommit de svåraste oljeföroreningarna av havsvattnet.
Under diskussionen och av den detaljerade redogörelse, som en i den
engelska delegationen ingående respresentant för oljebolagen lämnade vid
mötet, framgick emellertid att systemet icke torde helt uppfylla oljeskyddskonventionens
krav; systemet medför nämligen att av tankspolvatten så
mycket vatten måste avskiljas, att de kvarvarande resterna icke vållar
olägenheter för oljeraffinaderierna, där de skola avlämnas, och detta medför
i sin tur att en del av det avskilda vattnet kan vara bemängt med olja
i starkare koncentration än konventionen tillåter. Härtill kommer, att systemet
är användbart allenast vid laster av råolja, och sålunda ej vid förande
av raffinerade oljeprodukter. Då av dessa och andra skäl load-on-topsystemets
tillämpning, trots dess obestridliga stora förtjänster, icke helt
uppfyller konventionens krav på förbud mot utsläpp av oljeblandat vatten,
beslöt underkommittén att tillsätta en teknisk arbetsgrupp med uppdrag,
bl. a., att närmare studera frågan; i direktiven för arbetsgruppen
anges såsom arbetsuppgift, under punkt 1, att studera load-on-top-systemets
tillämpning å tankfartyg enligt den på begäran av en medlemsstat lämnade
redogörelsen till underkommittén samt att föreslå de eventuella ändringar
i systemet, som må vara erforderliga för att säkerställa att detsamma
icke strider mot konventionens bestämmelser. Därest efter ingående
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965
13
studium av systemet och möjliga modifieringar av detsamma, arbetsgruppen
blir övertygad om att systemet är oförenligt med vissa bestämmelser i
konventionen, sådan denna lyder efter ändringar vid 1962 års konferens,
skall arbetsgruppen lämna en redogörelse för de konventionsbestämmelser
som skulle överträdas i och med ett utnyttjande till fullo av systemets
fördelar ävensom beträffande varje annan inverkan på konventionens föreskrifter.
Av vad sålunda anförts framgår enligt styrelsen att även en allmän tilllämpning
å alla tankfartyg av load-on-top-systemet i dess nuvarande utformning
icke skulle kunna tillgodose oljeskyddskonventionens krav. Ett
generellt förbud för svenska tankfartyg -— i enlighet med motionärernas
önskemål — skulle sålunda försätta dessa fartyg i en helt omöjlig situation.
Med sådant förbud bör därför enligt sjöfartsstyrelsens mening anstå
i avvaktan på de ställningstaganden, vartill den ovannämnda arbetsgruppens
undersökningar kan leda. Styrelsen förklarar sig emellertid att i samråd
med Svenska petroleum institutet och de svenska redarorganisationerna
komma att verka för en såvitt möjligt allmän tillämpning av load-on-topsystemet.
I frågan om i vilken utsträckning de i vissa kamnar inrättade anläggningarna
för mottagande av oljehaltig blandning
från fartyg utnyttjas anför Redareföreningen följande.
Sverige har i anledning av sin ratificering av 1954 års konvention förbundit
sig att i ett antal hamnar inrätta anläggningar för mottagande av
oljehaltig blandning från fartyg, som ej är tankfartyg. Detta framgår av
5 § lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Att dessa anläggningar
icke utnyttjas av torrlastfartyg i någon större utsträckning beror
på, att de svenska fartygen i stor omfattning byggas så, att man kan undvika
att använda de dubbelbottentankar, i vilka brännolja för fartygets
framdrivning förvaras, för intagande av under vissa förhållanden erforderligt
barlastvatten. Sådant föres därvid i andra dubbelbottentankar.
Härigenom undviker man oljeförorenat barlastvatten och behovet av att
anlöpa hamn med mottagningsanläggning minskas.
Svårigheterna är i stället enligt föreningen aktuella för tankfartygen
och i synnerhet då de mindre tankfartyg, vilka trafikerar närliggande farvatten.
Dessa fartyg måste för att få erforderlig stabilitet under barlastresor
fylla vissa lasttankar med vatten, vilket därefter måste utpumpas, innan
ny last kan intas. Avlämnandet av detta oljeförorenade barlastvatten får
inte ske till de anläggningar, som finns i de allmänna hamnarna, utan
dessa fartyg har stora besvärligheter att bli av med det förorenade vattnet.
I vissa fall kan detta ske vid ett antal oljelastningsplatser, men antalet sådana,
som ordnat mottagningsmöjligheter, är begränsat. För större tankfartyg
kan load-on-top-systemet i viss utsträckning lösa problemet.
Petroleuminstitutet framhåller att, med hänsyn till de i allmänhet mycket
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 är 1965
stora inkomster som hamnarna får genom oljetrafiken, det inte synes vara
oskäligt att begära, att åtminstone de större oljehamnarna för kusttanktonnage
utrustas med lämpligt belägna och för en billig avgift tillgängliga
mottagningsanordningar för oljerester och oljeblandat barlastvatten. En
konsekvens av institutets inställning i detta hänseende uppges vara, att
de oljeföretag som själva äger och driver oljehamnar för lastning av kusttonnage,
bör vara på motsvarande sätt utrustade med mottagningsanordningar.
Så är t. ex. fallet i Nynäshamn, vilket ofta enligt institutet med
tacksamhet erkänns av personal på tankbåtar, som går längs ostkusten.
Institutet erinrar slutligen om att de mera betydande oljeutsläpp,
som under senare år förekommit i svenska territorialvatten,
till avsevärd del berott på sjöolyckor såsom grundstötningar
eller fartygsförlisningar. Dylika händelser, som inte kan förebyggas
genom någon form av lagstiftning, kommer att beaktas i det förslag
om åtgärder för att få till stånd en oljeskyddsberedskap, som under innevarande
år beräknas komma att framläggas av oljeskyddskommittén. Särskilt
torde därvid komma att understrykas nödvändigheten av snabbt och
sakkunnigt ingripande omedelbart efter det att oljeutflöde börjat.
Interpellationssvar
I ett i första kammaren den 14 december 1964 lämnat interpellationssvar
(första kammarens prot. nr 41 s. 79 f.) uppgav statsrådet Skoglund att
inom IMCO energiska åtgärder vidtagits för att påskynda ikraftträdadet
av 1962 års konventionsändringar och att det av vissa uttalanden framgick
att detta borde kunna ske sommaren 1966.
Offentlig utredning
Sakkunniga, vilka sedermera antagit benämningen oljeskgddsutredningen,
tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1963 för
att utreda organisationen av beredskapen mot oljeskador. Enligt årets
riksdagsberättelse (s. 335) beräknas utredningen slutföra sitt arbete under
första halvåret 1965.
Utskottet
Ett nationellt och internationellt allt mer uppmärksammat problem är
havsvattnets förorening genom oljeutsläpp från fartyg. Oljeuttömning från
fartyg medför i flera olika hänseenden betydande skador och olägenheter.
Särskilt uppmärksammade är skadeverkningarna på sjöfågelbeståndet,
men olägenheter åsamkas även fisket genom nedsmutsning av redskap
och båtar, varjämte oljebälten som driver in mot kusterna gör stränderna
otjänliga för bad och annat friluftsliv.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965
15
För att söka åstadkomma effektiva åtgärder till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja har ett internationellt samarbete med bl. a.
Sverige som deltagande nation ägt rum. Detta samarbete resulterade i den
år 1954 antagna konventionen på området. Såsom framgår av den föregående
redogörelsen godkände 1956 års riksdag denna konvention som i huvudsak
innebär följande. Varje fördragsslutande stat skall tillse att dess fartyg
oavsett uppehållsort iakttar i konventionen angivna regler i syfte att motverka
ol j ef örorening. Konventionens viktigaste bestämmelse innefattar förbud
mot utsläpp av s. k. beständiga oljor inom vissa förbjudna zoner. Bestämmelsen
har fått sådan utformning att vissa områden i Östersjön och
Nordsjön faller utanför zonerna, ett förhållande som av riksdagen ansågs
otillfredsställande. Förbudet omfattar fartyg om 500 bruttoregisterton och
däröver. Konventionen föreskriver att fartygen skall vara försedda med anordningar
som hindrar brännolja eller tjock dieselolja att rinna ut i rännsten,
varifrån slagvattnet länsas ut i havet utan att först separeras. Enligt
konventionen skall i vissa större hamnar, som vederbörande stats regering
har att själv bestämma, finnas anläggningar för mottagande från fartyg
av rester av oljehaltigt barlast- och tankspolvattcn.
På sätt vidare framgår av den ovanstående redogörelsen har under år
1962 beslutats vissa ändringar i 1954 års konvention. Härvid har bl. a. de
förbjudna zonerna på en del håll avsevärt vidgats. Vidare har tongränsen
för tankfartyg sänkts från 500 till 150 bruttoregisterton, medan gränsen för
andra fartyg än tankfartyg bibehållits vid 500 ton. Därjämte har i konventionen
uttalats att medlemsstat bör göra konventionens regler tillämpliga
även på fartyg under de angivna tongränserna i den utsträckning det är
rimligt och möjligt med hänsyn till fartygens storlek och nyttjande samt
till det slag av bränsle som används. Som en principiell nyhet — innebärande
ett första steg på vägen mot totalförbud — betecknas en särskild regel för
vissa större fartyg om förbud mot oljeutsläpp inte endast inom de förbjudna
zonerna utan även med vissa modifikationer i alla hav.
Den reviderade konventionen träder i kraft tolv månader efter det att den
godkänts av två tredjedelar av medlemsstaterna. Ändringarna bar ännu inte
godkänts av erforderligt antal stater; i november 1964 saknades godkännande
av sju nationer. Ändå att dessa ändringar inte trätt i kraft, äger Kungl.
Maj ;t rätt att enligt 1 § oljeskyddslagen bestämma i vad mån det däri stadgade
förbudet mot oljeuttömning från fartyg inom svenskt territorium även
skall gälla annat vattenområde.
Enligt motionärerna torde det kunna befaras att det ännu kan dröja
länge, troligen flera år, innan 1962 års konventionsändringar kan bli gällande.
De ansträngningar som gjorts i syfte att påskynda ikraftträdandet
har inte varit tillräckliga. Det kan därför enligt motionärerna inte anses
vara försvarligt att för Sveriges del dröja med utsträckningen av förbudet
mot oljeutsläpp i omgivande eller närliggande farvatten, främst Östersjön
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965
och Nordsjön. Motionärerna framhåller att ett sådant vidgat förbud inte
skulle innebära någon oskälig belastning för den svenska sjöfarten. För de
fartyg som går i internationell trafik finns på oceanerna vida områden, där
oljeutsläpp inte är förbjudna, och för de fartyg som går på svenska hamnar
finns möjligheter att anlita för ändamålet inrättade mottagningsanläggningar.
I motionerna behandlas också frågan om totalt förbud mot oljeutsläpp
för tankfartygens del. De oljemängder som i form av spolvatten och barlastvatten
från dessa fartyg ständigt pumpas ut på haven under återfärden
till oljelastningsplatserna är enligt motionärerna nästan ofattbart stora och
uppgår till flera miljoner ton årligen. Emellertid har situationen beträffande
tankfartygen väsentligt förändrats genom att tre ledande oljebolag numera
tillämpar det s. k. load-on-top-systemet. Detta innebär ett avstående från
utsläpp på haven av oljerester, vilka i stället behålls ombord och senare avlämnas
i land för omhändertagande och återvinning. Genom tillämpningen
av detta system har oljebranschen enligt motionärerna visat, att ett fullständigt
undvikande av oljeutsläpp är både praktiskt möjligt och ekonomiskt
genomförbart. Då emellertid förevarande tre oljebolag endast svarar
för något mer än hälften av oljetransporterna över världshaven, finner motionärerna
effekten av bolagens åtagande begränsad. Under hänvisning till
bl. a. det anförda hemställer motionärerna att riksdagen, för den händelse
Kungl. Maj :t skulle anses konstitutionellt förhindrad att gå längre än vad
konventionen förpliktar till, måtte ge till känna att något hinder inte möter
från riksdagens sida att utsträcka förbudet i oljeskyddslagen mot oljeutvinning
att gälla dels för alla svenska fartyg i hela Östersjön och Nordsjön,
dels för svenska tankfartyg i alla vattenområden där sådant förbud
inte redan gäller.
Vid behandlingen av de år 1982 antagna konventionsändringarna fann
riksdagen dessa utgöra ett viktigt led i syftet att så snart som möjligt
åstadkomma ett fullständigt undvikande av att beständiga oljor uttöms i
havet. Riksdagen hälsade med tillfredsställelse att hela Nordsjön och Östersjön
genom ändringarna gjordes till förbjuden zon. Från riksdagens sida
underströks vidare det betydelsefulla i att konventionen i sin skärpta
lydelse vann så stor anslutning som möjligt, och det förutsattes att Kungl.
Maj :t i görlig mån medverkade härtill. Därvid ansågs som särskilt angeläget
att den reviderade konventionen även godkändes av övriga östersjöstater.
För att påskynda ikraftträdandet av förevarande ändringar har
utrikesdepartementet, som framgår av regeringens den 12 december 1964
dagtecknade meddelande till Nordiska rådet, genom svenska beskickningarna
i ett antal länder, som anslutit sig till 1954 års konvention men ännu
inte godkänt 1962 års ändringar, hänvänt sig till vederbörande land i fråga
om sådant godkännande. Utskottet vill med hänsyn till frågans vikt understryka
betydelsen av att Kungl. Maj :t så effektivt som möjligt medverkar till
att konventionsändringarna ratificeras av för ikraftträdandet erforderligt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965
17
antal stater. Om oaktat Kungl. Maj :ts ansträngningar detta inte sker inom
rimlig tid, torde Kungl. Maj :t för de svenska fartygens del böra överväga
ett utfärdande av de med konventionsändringarna avsedda förbuden såvitt
gäller Östersjön och Nordsjön. Såsom sjöfartsstyrelsen framhåller beräknas
ytterligare anläggningar för mottagande av oljehaltiga blandningar från
särskilt tankfartyg komma att bli färdigställda år 1966. Med hänsyn härtill
och till att oljeföroreningarna i dessa vatten endast till ringa del synes härröra
från svenska fartyg torde några nämnvärda olägenheter inte vara förenade
med en sådan åtgärd. Däremot synes vissa invändningar kunna resas
mot det av motionärerna föreslagna förbudet mot oljeuttömning för svenska
tankfartyg i alla vattenområden där sådant förbud inte gäller. Enligt
vad sjöfartsstyrelsen uppger torde nämligen det för ett totalförbud på de
stora haven betydelsefulla load-on-top-systemet, trots dess obestridliga förtjänster,
inte helt uppfylla konventionens krav på förbud mot utsläpp av
oljeblandat vatten. Vidare är systemet endast användbart beträffande råoljetransporter.
Vid sådana förhållanden skulle ett upprätthållande av ett strikt
förbud för svenska fartyg i dessa vatten kunna försämra den svenska rederinäringens
möjligheter på området. Då de svenska fartygen dessutom
endast utgör en bråkdel av fartygen på världshaven och ett dylikt, ensidigt
förbud sålunda skulle medföra en föga betydelsefull förbättring på området
saknas enligt utskottets mening anledning att oberoende av ikraftträdandet
av 1962 års konventionsändringar utsträcka förbudet i sist angivet hänseende.
Vad sålunda anförts torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.
Utskottet får således hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin
mening ge till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna
I: 328 och II: 395.
Stockholm den 30 mars 1965
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
2—7120 85
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 16
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson*, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson
och Åkesson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, fröken Anderson i Lerum, herrar Tobé, Carlshamre och Elmstedt.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Tobé. |
Reservation |
K L BECKMANS TRYCKERIER AB - STHLM 1965