Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckta motioner om dels hastighetsbegränsning
för motorbåtar, m. m. d el s ock registrering
av båtar.

Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

a) nr 241 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 296 i andra
kammaren av herr Andersson i Örebro m. fl., i vilka motioner, som är likalydande,
hemställes ”att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en
utredning för att på sätt i motionen anförts utarbeta lämpliga anvisningar till
ledning för länsstyrelserna vid behandling av frågor om motorbåtstrafiken på
insjöar och andra trånga farvatten i syfte att genom bestämmelser om hastighetsbegränsning
och på annat sätt söka minska riskerna av sådan trafik”, samt

b) nr 539 i första kammaren av fru Segerstedt Wiberg och nr 644 i andra
kammaren av herr Keijer m. fl., i vilka motioner, som ävenledes är likalydande,
hemställes ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag rörande registrering av båtar av i motionen angiven karaktär”.

Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån redogörelse
ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna II: 296 och II: 644.

Gällande rätt

a) Angående hastighetsbegränsning för motorbåtar

I sjötrafikförordningen den 18 maj 1962 finns vissa bestämmelser meddelade
rörande sjötrafik i svenskt farvatten, vilket farvatten närmare definierats i
1 §. Enligt 4 § skall vid förande av fartyg eller vid dess förankring eller förtöjning
iakttagas den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjöolycka
betingas av omständigheterna. Jämlikt 5 § första stycket äger länsstyrelsen
efter samråd med sjöfartsstyrelsen utfärda föreskrifter om fartbegränsning
och om förbud mot ankring samt om begränsning i rätt att utnyttja vattenområde
för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport. Efter samråd med
sjöfartsstyrelsen äger länsstyrelsen ock utfärda andra föreskrifter om begagnande
av svenskt farvatten än nyss sagts, när dessa är av tillfällig art (andra
stycket). Innan nu nämnda föreskrifter utfärdas skall, om så erfordras, tillfälle
beredas farvattnets trafikanter och övriga intresserade att yttra sig (tredje
stycket). Länsstyrelsen skall föranstalta om att dess beslut i god tid före ikraftträdandet
på lämpligt sätt kungöres samt att beslut som rör allmän farled
intages i publikationen ”Underrättelser för sjöfarande” (sista stycket).

Blhang till riksdagens protokoll 1065. 0 samt. 3 avd. Nr H

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

b) Angående registrering av båtar

Någon registreringsskyldighet för ägare av nöjesbåtar finns icke föreskriven
i svensk lag. Däremot skall enligt 2 § sjölagen register föras över alla svenska
fartyg, vilka är avsedda att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande
och äger en dräktighet av tjugu registerton eller därutöver. Enligt § 1 i
förordning den 18 oktober 1901 angående registrering av svenska fartyg skall
registret föras hos sjöfartsstyrelsen. Jämlikt en kungörelse den 21 november
1958 om särskild registrering och märkning av fiskefartyg skall vidare svenskt
fartyg med en längd av åtta meter eller mera, som i förvärvssyfte nyttjas till
saltsjöfiske, vara registrerat och märkt på sätt i kungörelsen stadgas. Vad nu
sagts skall även gälla svenskt fartyg av mindre längd än åtta meter, med vilket
fiske i förvärvssyfte bedrives i Kattegatt, Öresund och vissa delar av Östersjön.
Register över fiskefartygen föres hos varje distrikttullanstalt i fråga om de
fartyg som har hemort inom distriktet.

Enligt norsk rätt skall motorbåtar, oavsett deras storlek och snabbhet, registreras
och förses med länsmärke och nummer. Registreringen sker hos polisen
i det distrikt båtägaren bor. Båtar som införts i registret tilldelas ett märke som
skall anbringas på vardera sidan av båten. Det åvilar polisen, hamnmyndigheterna
och tullväsendet att övervaka efterlevnaden av bestämmelserna. Dessa är
tillämpliga i den mån båtarna icke är registrerade i skeppsregistret eller
registret över fiskefartyg. Om båtägare ej följer angivna regler kan bötesstraff
utmätas.

I Finland gäller en lag från år 1925 om snabbgående motorfarkoster. Med
sådan farkost avses båt, vars största möjliga hastighet är minst tolv knop. Tillstånd
att anskaffa sådan båt meddelas och förare för sådan godkännes av landshövdingen
i det län, där farkosten huvudsakligen skall användas. Så snart tillstånd
meddelats antecknas båten i ett register, som förs vid länsstyrelsen. I registret
får icke antecknas sådan båt, som är inskriven i skeppsregistret eller
tillhör staten. Den som utan tillstånd anskaffar snabbgående motorfarkost,
överlämnar sådan farkost att föras av person, som inte är godkänd, eller ock
utan tillstånd för sådan båt kan enligt lagen straffas med dagsböter, och båten
kan förverkas till staten.

Registreringsskyldighet för fritidsbåtar föreligger icke i Danmark.

Historik

Sjötrafikförordningen, som trädde i kraft den 1 juni 1962, omfattar sjötrafikföreskrifter
av mera allmän natur, som skall gälla i svenskt farvatten. I proposition
nr 94 år 1962, vilken låg till grund för förordningen, anförde departementschefen
bl. a. följande i fråga om förekomsten av antalet nöjesbåtar.

De senaste årens allmänna standardförbättring med ökade möjligheter till
fritidsverksamhet har medfört att allt fler människor utnyttjar våra vattenvägar
för rekreation. Trafiken med nöjesbåtar har särskilt sommartid ökat

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

3

mycket starkt längs våra kuster, i insjöar och vattendrag. Enligt tillgängliga
siffror utgjorde antalet motorbåtar i vårt land under år 1961 omkring 180 000.
Till jämförelse kan nämnas att enligt motsvarande beräkningar antalet motorbåtar
under år 1956 utgjorde omkring 86 000. Även för de närmast kommande
åren har man att räkna med en fortsatt ökning av motorbåtsbeståndet. Beträffande
det totala antalet fritidsbåtar —- från den enkla roddbåten till den sjövärdiga
utsjöj akten — föreligger inte någon mera exakt uppgift men vissa av
sjöfartsstyrelsen gjorda beräkningar tyder på att antalet i dag närmar sig
siffran 500 000. Till bilden hör att en stor del av de nytillkomna båtarna utgöres
av motorbåtar, som kan framföras med betydande hastighet.

Departementschefen framhöll härefter att den utveckling som sålunda äger
rum ställer ökade krav på hänsyn och gott omdöme hos dem som färdas i våra
farvatten. Departementschefen anförde vidare följande.

Med detta krav förenas fordran på dem, som manövrerar båtarna, att de har
god kännedom om de regler som gäller för trafiken på sjön. Det är uppenbart,
att myndigheternas möjligheter att verka för goda förhållanden i trafiken till
sjöss är begränsade. När det gäller trafiken med nöjesbåtar, är det nödvändigt
att i första hand lita till den enskildes ansvarskänsla och till frivilliga insatser
för att effektivt sprida kunskaper om gällande bestämmelser och propagera för
bättre sjövett. Det är mig angeläget att i detta sammanhang vitsorda det värdefulla
arbete, som nedlägges av våra båtklubbar och andra frivilliga organisationer
på detta område. Jag vill även erinra om den verksamhet i fostrande
syfte, som efter initiativ från sjöf artsstyrelsen bedrives inom en särskild kommitté
med representanter för olika intressen på sjöfartens område. Här må
vidare nämnas den nyligen inrättade och efter styrelsens anvisningar bedrivna
kursverksamheten syftande till frivilligt avläggande av kunskapsprov för förarintyg
för segel- och motorbåtar. Det är min förhoppning att dessa kurser skall
utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.

Vad jag nu anfört får självfallet icke hindra, att från myndigheternas sida
alla ansträngningar göres för att möta de problem rörande trafikordning och
säkerhet, som följer med det ökade båtbeståndet. Icke minst säkerhetsfrågan
kräver skärpt uppmärksamhet. Det är av vikt, att även fritidsbåtarna fyller
rimliga sjösäkerhetskrav och att de är riktigt utrustade. Efter vad jag under
hand erfarit har dessa frågor särskilt uppmärksammats vid den nu pågående
översynen av gällande bestämmelser om tillsyn å fartyg m. m. Arbetet härmed
befinner sig i slutskedet och betänkande med förslag i ämnet väntas komma
att framläggas inom den närmaste tiden. Ändamålsenlig upplysning och propaganda
har självfallet stor betydelse för att skapa tillräcklig förståelse från allmänhetens
sida för säkerhetens krav. Den propagandaverksamhet för bättre
sjövett, som bedrives av den nyss nämnda genom sjöf artsstyrelsens försorg
tillkomna särskilda kommittén, avser bl. a. olika fritidsbåtars sjövärdighet,
deras lastningsförmåga och den utrustning som fordras för att sjösäkerhetens
krav skall vara tillgodosedda.

I yttrande den 10 september 1962 över avgivet betänkande angående säkerheten
å fartyg ifrågasatte sjöfartsstyrelsen bl. a., huruvida de i betänkandet
föreslagna säkerhetsbestämmelserna kunde tillämpas på de minsta nöjesbåtarna.
Sedan sjövettskommittén i en den 24 april 1963 dagtecknad utredning inkom -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

mit med synpunkter i frågan, har sjöfartsstyr elsen i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 24 februari 1964 behandlat ett flertal frågor rörande säkerhetsproblem för
fritidsbåtar. Bland dessa frågor kan nämnas båtarnas byggnad och utrustning,
kompetensen hos de personer som nyttjar båtarna, registrering av dessa och
åldersgränsen för förande av snabba båttyper. Nedan lämnas en redogörelse
för de behandlade spörsmålen rörande registrering och åldersgräns.

Remissyttranden över sjöfartsstyrelsens skrivelse har avgivits av ett stort
antal myndigheter och organisationer, däribland länsstyrelserna i Jönköpings,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, generaltullstyrelsen samt Sveriges
redareförening.

Kungl. Maj:t har enligt uppgift ännu icke tagit ställning till de i skrivelsen
behandlade frågorna.

a) Hastighetsbegränsning för motorbåtar

I ovan angivna proposition från år 1962 med förslag till sjötrafikförordning
behandlades icke frågan om hastighetsbegränsning för motorbåtar i annan mån
än att det diskuterades ett av sjöf artsstyrelsen väckt förslag om förbud för den
som icke fyllt femton år att föra fartyg, som kan framföras med högre fart än
10 knop. Departementschefen anförde härom följande.

Förslaget har emellertid icke tillkommit utan viss tvekan inom styrelsen.
Denna har varit betingad bl. a. av nackdelarna av en stel åldersgräns, som
drabbar såväl omdömesgill och ansvarsmedveten ungdom som de kategorier
ungdomar av vilka man har mindre god erfarenhet om deras uppträdande till
sjöss och vilka närmast varit i åtanke med förbudet. Även bristen på statistiskt
material som utgör belägg för de olycksrisker, som anses förbundna med ungdomars
framfart med snabba motorbåtar, har föranlett betänksamhet inför ett
kategoriskt förbud som det föreslagna. Det må även nämnas, att vid remissbehandlingen
av förslaget från ett par håll ifrågasattes höjning av den föreslagna
åldersgränsen. Jag delar den tveksamhet som framkommit inför den
föreslagna förbudsregeln. Härtill kommer, att tillgängligt material icke finns
som närmare belyser den viktiga frågan om vilken åldersgräns som bör väljas,
därest ett förbud anses böra genomföras. På grund av det anförda saknas enligt
min uppfattning för närvarande erforderligt underlag för ett ingripande av den
art sjöf artsstyrelsen föreslagit. Utvecklingen bör emellertid följas med största
uppmärksamhet. Jag förutsätter därvid att styrelsen samlar det material och
verkställer den ytterligare utredning som kan erfordras för en förnyad bedömning
av frågan. Det bör ankomma på styrelsen att så snart faktiskt underlag
för sådan bedömning föreligger inkomma till Kungl. Maj:t med förslag som kan
påkallas därav.

Såvitt angår lokala sjötrafikföreskrifter föreslogs i propositionen befogenhet
för länsstyrelse att utfärda sådana föreskrifter även för andra vattenområden
än allmän farled.

I nu berörda avseenden uttalade tredje lagutskottet i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 33 år 1962 i anledning av förevarande proposition bl. a.
följande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

5

Vad härefter angår föi''bud för de lägre åldersgrupperna — i första hand då
barn under 15 år — att föra mera snabbgående motorbåtar, vill utskottet såsom
sin mening uttala, att den nuvarande friheten på området torde vara ägnad att
medföra avsevärda faromoment inte bara för de unga båtförarna själva och
passagerarna i av dem förda farkoster utan även för annan trafik på sjön liksom
för bl. a. badande. Utskottet vill därför särskilt understryka vikten av att
utvecklingen ägnas den största uppmärksamhet i fortsättningen och att frågan
blir föremål för förnyat övervägande, så snart erforderligt underlag därför
föreligger.

Den föreslagna befogenheten för länsstyrelse att utfärda lokala sjötrafikföreskrifter
även för andra vattenområden än allmän farled måste anses betydelsefull.
Utskottet förutsätter att länsstyrelserna effektivt tillvaratager nu
tillskapade liksom redan förefintliga möjligheter att på ett smidigt och ändamålsenligt
sätt tillgodose det av skiftande förhållanden på olika håll i riket
betingade behovet av föreskrifter i fråga om sjötrafiken.

I sin ovan berörda utredning den 24 april 1963 föreslår sjövettskommittén att
åldersgräns bör införas av den innebörd sjöfartsstyrelsen föreslog i samband
med införandet av sjötrafikförordningen. Kommittén anser dock att resultatet
av pågående undersökning rörande samband mellan båtförares ålder och inträffade
sjöolyckor bör avvaktas innan frågan föres vidare. Sjöfartsstyrelsen uppger
i sin skrivelse den 24 februari 1964 att styrelsen följer utvecklingen på området
och anser sig icke i sammanhanget böra framföra något förslag.

I skrivelse den 6 november 1964 till Kungl. Maj:t har Svenska naturskyddsföreningen
och Vattenvärnet berört de problem som motorbåtar kan föranleda
i vissa sjöar och farvatten. I skrivelsen anföres bl. a. följande.

I och för sig finns det ej så mycket att invända mot ett normalt bruk av
snabba motorbåtar i tillräckligt stora vatten där de inte behöver vålla obehag
eller skada. Tyvärr används emellertid motorbåtarna i ökad utsträckning i små
och trånga vatten. Man kör runt i hög fart — ofta med skidåkare på släp
och drar upp vågsvall. Följdverkningarna består i skador på utlagda nät,
fågellivet störs och badande oroas eller — som det redan hänt skadas. Därtill
måste det kraftiga motorbullret framstå som en sanitär olägenhet för andra
som vistas på sjön och för kringboende.

Det är numera också praktiskt möjligt att transportera sin motorbåt på en
trailer efter bil och låta den glida ner i vilken sjö som helst som är åtkomlig
från landsväg. De allra flesta fritidssjöar dit folk sökt sig för avkoppling och
rekreation löper sålunda risk att drabbas av okynneskörning.

Vid kusten och i skärgården förekommer samma företeelse i ökad utsträckning.
Här kan det vara befogat med en snabb motorbåt som kommunikationsmedel,
men inte heller här bör okynneskörning tolereras. Som bekant finns
talrika öar av skiftande storlek som är betydande replipunkter för fåglarnas
häckning, både i inre och yttre skärgården. Tyvärr har det blivit allt vanligare
att mindre omdömesgilla personer kör runt öarna utan att fästa avseende vid
om de uppträder störande eller kan ställa till skada.

I skrivelsen framhålls att det med nuvarande lagstiftning icke är lätt att
komma till rätta med förevarande problem, och inte heller anvisade propositio -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

nen med förslag till ny naturvårdslag någon lösning härav. Däremot, uppges det
i skrivelsen, har länsstyrelsen i Stockholms län vidtagit åtgärder som kan tjäna
till vägledning. På hemställan från enskilda och främst med anledning av kollisioner
mellan båtar och badande har nämligen länsstyrelsen infört hastighetsbegränsning
till 5 knop i Rönningesjön i Vallentuna kommun. I skrivelsen anföres
härom följande.

Detta synes vara en framkomlig väg. Frågan är hur långt man kan följa den
utan att obehörigen inskränka allmänhetens rätt att färdas på vatten. Rätten att
färdas fritt till sjöss far emellertid anses tillämplig endast om man inte gör
skada eller stör hemfriden. Okynneskörning med snabbgående motorbåtar kan
svårligen anses ingå i allemansrätten. Länsstyrelserna torde böra genom en
inventering klargöra i vilka vattendrag hastighetsbegränsning bör införas.
Hänsyn vid bedömandet bör tas till respektive vattens storlek, geografiska läge,
fauna, betydelse för fiske, bad och övrigt friluftsliv med mera. Självfallet bör
även hänsyn tas till kringliggande bebyggelse för fritid eller permanent boende.
För större sjöar och för farvattnen vid kusten och i skärgården kan hastighetsbegränsning
inom ett visst avstånd från land vara att förorda.

Under åberopande av det anförda hemställer Svenska naturskyddsföreningen
och Vattenvärnet, att anvisningar i angiven riktning måtte skyndsamt tillställas
länsstyrelserna med en samtidig anmodan att göra den föreslagna inventeringen
och vidta lämpliga hastighetsbegränsande åtgärder där så är nödvändigt. Föreningen
och Vattenvärnet finner det angeläget att detta sker skyndsamt, bl. a.
med tanke på den uppenbara risken att människoliv kan gå till spillo. Det framhålles
att olyckan inte bara kan drabba dem som färdas i och efter båtarna
utan även sådana som råkar komma i vägen för deras framfart.

Kungl. Maj:t har överlämnat naturskyddsföreningens och Vattenvärnets skrivelse
till sjöf artsstyrelsen, som har att efter hörande av sjö vettskommittén
avgiva utlåtande.

b) Registrering av nöjesbåtar

I den ovan nämnda propositionen med förslag till sjötrafikförordning anfördes
att från remisshåll fråga väckts om registrering av nöjesbåtar och om
särskilda kompetenskrav för förare av sådana båtar. Departementschefen fann
emellertid behovet av reformer på dessa punkter icke för det dåvarande vara
mera framträdande och ansåg att ytterligare erfarenhet av trafiken till sjöss
borde avvaktas innan frågorna härom närmare prövades.

Sjöf artsstyr elsen redogör i sin skrivelse den 24 februari 1964 på nedan angivna
sätt för sjövettskommitténs i dess utredning den 24 april 1963 redovisade
inställning i frågan om registrering av båtar och framlägger i anslutning därtill
sin egen uppfattning. Styrelsen anför.

Kommittén framhåller att behov av registrering i allmänhet är en följd av
någon form av obligatorium. Ett sådant bör bli föremål för kontrollverksamhet,
som i sin tur underlättas om de objekt, som skall kontrolleras, är registrerade.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

7

Med erfarenhet från kontroll- och registreringsverksamhet inom andra verksamhetsområden
inom samhället har Sjövettskommittén utgått ifrån att sådan
verksamhet skall förordas endast om den kan förutsättas bliva av direkt värde
för sjösäkerheten. Sådan registreringsverksamhet kunde vara av värde för övervakningen
av sjötrafiken i förhållande till bestämmelserna i sjötrafikförordningen
samt när det gäller efterspaning och återställande av förkomna båtar.
Vissa representanter inom Sjövettskommittén anser att i dessa sammanhang
föreligger ett klart behov av registrering. Anonymiteten frestar många mindre
nogräknade båtägare att begå lagöverträdelser. Med tydliga identifieringsmärken
(nummer eller namn) anbringade på båtarnas utsidor skulle oskickligt uppträdande
på sjön i hög grad minska. Även om en sådan märkning av båtarna
i och för sig icke nödvändigtvis måste medföra registrering av dessa, synes en
med märkningen kombinerad registrering väsentligt underlätta identifieringen
av en båt. Frågan kvarstår då om de vinster, som skulle uppnås genom en sådan
kombinerad märkning/registrering, motsvarar de kostnader, som härför erforderlig
organisation skulle åsamka samhället. Den egentliga båtsäsongen är begränsad
till c:a tre sommarmånader, varvid i varje fall under senare hälften
av augusti en icke ringa del av trafiken med fritidsbåtar försiggår under den
mörka delen av dygnet, då identifieringsmärken förutsätter belysning för att
kunna iakttagas. Båtbeståndet är vidare enormt omfattande och båtarna växlar
ständigt ägare. Att registrera alla dessa båtar och deras ägare skulle innebära
ett mycket omfattande arbete och vara förenat med stora svårigheter. En begränsning
av registreringen till att omfatta allenast vissa båttyper synes icke
heller ändamålsenlig och skulle medföra betydande praktiska problem. Förslag
har framförts om att man för att begränsa de statliga engagemangen i ett
eventuellt registreringsförfarande kunde repliera på den registrering, som bedrives
av försäkringsbolagen i samband med försäkring av fritidsbåtar. De försäkrade
båtarna utgör emellertid endast en ringa del av det totala fritidsbåtbeståndet.
Dessa båtars ägare är dessutom i allmänhet de mest ansvarskännande
av båtägarna, vilka endast i undantagsfall är aktuella i de sammanhang, då
tillgången på registreringsuppgifter skulle vara av värde.

Mot bakgrunden av här redovisade förhållanden har även de kommittérepresentanter,
som ansett och alltjämt anser att faktiska behov av registrering
av fritidsbåtar föreligger, förklarat, att de vinster ur säkerhetssynpunkt, som
en sådan registrering skulle erbjuda, icke motsvarar de nackdelar den skulle
medföra och att den av den anledningen icke bör tillgripas för närvarande.

—--Styrelsen delar uppfattningen. Därest så skulle påkallas, återkommer

styrelsen i frågan.

Sjövettskommittén föreslår i sin utredning vidare, att båtägare bör uppmanas
att förse sina båtar med fasta identifieringsplåtar angivande båtägarens namn,
adress och telefonnummer. Fn sådan plåt skulle många gånger underlätta kontakt
med ägaren vid tillfällen då något inträffat med hans båt, som kräver
personlig kontakt. Sjövettskommittén har tillställt båtklubbar m. fl. cirkulärskrivelse
i frågan. Sjöfartsstyrelsen anser i sin skrivelse åtgärden riktig.

Sjövettskommittén föreslår dessutom att båtbyggare bör uppmanas att på
lämplig plats i nybyggd båt hugga in identifieringsmärke. Märket har närmast
sitt värde i samband med båtstölder, då det kan förutsättas att nämnda iden -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

titetsplåt har avlägsnats. Häremot kan enligt sjöfartsstyrelsen erinras att även
identitetsmärket kan avlägsnas. Då emellertid identitetsmärket i allmänhet är
inhugget i båten och därvid ofta på en undanskymd plats och sålunda icke kan
avlägsnas utan åverkan på båten, kvarstår under alla omständigheter märken
efter åverkan, vilka i och för sig kan underlätta identifieringen. Sjövettskommittén
har tillställt varvsägare m. fl. cirkulärskrivelse i frågan. Sjöfartsstyrelsen
anser åtgärden riktig.

Sjöf artsstyrelsens uttalanden rörande registrering av båtar och därmed sammanhängande
spörsmål biträds eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet
remissinstanser. Generaltullstyrelsen framhåller dock önskvärdheten av
en med registrering kombinerad märkning av fritidsbåtar ungefär på samma
sätt som i Finland och Norge. Styrelsen åberopar erfarenheter som tullverkets
kustbevakning vunnit dels under långvarigt deltagande i sjöräddningsverksamhet,
dels under de senaste årens medverkan i sjötrafikövervakning. Styrelsen
har funnit dessa erfarenheter ge vid handen att det från olika synpunkter, inte
minst med hänsyn till det för varje år starkt växande antalet serietillverkade
snabbgående motorbåtar utan individuella särdrag, vore önskvärt med dylik
registrering och märkning. Om detta icke anses möjligt eller lämpligt för närvarande,
ifrågasätter styrelsen om det åtminstone inte bör bli obligatoriskt att
förse båtarna med väl synliga identifieringsplåtar, upptagande ägarens namn,
adress och telefonnummer.

I ett av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län infordrat yttrande anför
chefen för västra kustdistriktet bl. a. följande.

Vid sjöräddningslarm har det ofta visat sig att den larmande endast kunnat
lämna vaga beskrivningar på båtens utseende. Det ställer sig i sådana fall svårt
att identifiera en efterspanad båt. För att snabbt kunna utröna om båten befinner
sig i någon nödhamn skulle ett åsatt registreringsnummer vara av stort
värde. Vidare har från yrkesfiskarnas sida rests krav på registrering av alla
motorbåtar för att olagligt fiske och tjuvvittjning av deras redskap lättare skall
kunna hållas efter. Slutligen skulle en registrering underlätta tullkontrollen i
gränsfarvattnen.

Kustdistriktchefen är väl medveten om att stora kostnader och svårigheter
kan bli förenade med ett registreringstvång men anser frågan så viktig, framför
allt med tanke på den fortgående mycket starka ökningen av antalet snabba
motorbåtar, att en grundligare utredning synes väl motiverad. Sjöf artsstyrelsen
anför att ”båtbeståndet är enormt omfattande” som ett skäl mot registrering.
Kustdistriktchefen kan inte instämma häruti utan förmenar att denna omständighet
tvärtom talar för ett registreringstvång. Emellertid torde den stora
mängden vanliga ekor och andra små öppna båtar med svaga motorer kunna
undantas. Ej heller torde registrei-ing vara erforderlig för båtar som användes
uteslutande å insjöar utan förbindelse med saltsjön. Antalet registreringspliktiga
båtar borde således kunna starkt reduceras. För sin del skulle kustdistriktchefen
vilja förorda registrering av båtar som framföres i saltsjön, Vänern eller
Mälaren och som är försedda med motorer, vars motorstyrka överstiger 15 hkr.

Tänkbara registreringsmyndigheter synes bl. a. vara länsstyrelserna, nya

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

9

polisdistrikten, tullkamrarna, som nu svarar för registrering av fiskebåtarna,
eller möjligen kustdistrikten, som i samband med sjötrafikövervakning torde få
mest kontakt med båtarna i fråga.

Chefen för södra kustdistriktet intar en positiv hållning till frågan om registreringsplikt
och anser att en utredning bör komma till stånd. Cheferna för
norra och östra distrikten förordar däremot inte någon registrering. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län förklarar sig vara bestämd motståndare till
tanken på registrering av fritidsbåtar. Med erfarenhet från bilregistret framhåller
länsstyrelsen, att det inte är möjligt att hålla ett sådant register aktuellt
inte ens om registret begränsas till en mindre kategori båtar i enlighet med chefens
för västra kustdistriktet förslag. Även om en registreringsåtgärd möjligen
skulle kunna bli av värde för exempelvis båtförsäkringsbolagen, när det gäller
;att spåra stulna båtar eller att utröna vem som kan ha varit vållande till
olycka, torde enligt Sjöassuradörernas förening ett obligatoriskt registreringsförfarande
bli ett alltför betungande och dyrbart instrument. Det kan dessutom
enligt föreningen, mot bakgrunden av erfarenheterna från de av våra grannländer
där registrering förekommer, befaras att den icke skulle bli effektiv.

Offentlig utredning

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 oktober 1961 tillkallades en utredningsman
för att överväga möjligheterna att åstadkomma en förbättrad
övervakning i fråga om efterlevnaden av sjötrafikens regler och bestämmelserna
angående vattenförorening från fartyg m. m.

Utredningen beräknas kunna slutföras under år 1965 (årets riksdagsberättelse
s. 360).

Motionerna

a) Hastighetsbegränsning för motorbåtar

I motionerna I: 241 och II: 296 göres gällande att den snabbt växande omfattningen
av motorbåtstrafiken även på de små insjöarna motiverar snara åtgärder
för att förhindra olyckor och motverka sanitära obehag av olika slag. Sedan
motionärerna redovisat det huvudsakliga innehållet i Svenska naturskyddsföreningens
och Vattenvärnets ovan berörda skrivelse till Kungl. Maj:t framhålles,
i syfte att genom bestämmelser om hastighetsbegränsning och på annat
sätt minska riskerna av motorbåtstrafiken på insjöar och andra trånga farvatten,
önskvärdheten av mer enhetliga riktlinjer till ledning för länsstyrelserna
vid behandlingen av dylika frågor. Motionärerna begär utredning i sålunda
angiven riktning.

b) Registrering av nöjesbåtar

I motionerna I: 539 och II: 644 framhålles att båtsporten under de senaste

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

åren undergått en nästan explosionsartad utveckling. Denna har enligt motionärerna
särskilt i vissa skärgårdsområden fört med sig problem som kräver en
snabb lösning. Ett av dessa problem gäller åtgärder för att identifiera nöjesbåtar.
Härom anföres i motionerna följande.

Sommartid larmas ofta sjöräddningen i sådana fall, då ingen verklig fara
föreligger. En båt har inte låtit höra av sig under onormalt lång tid. Det har
inte skett någon olycka; de ombordvarande har av obetänksamhet bara inte
låtit höra av sig. Det signalement som kan ges är i stort sett värdelöst, då det
gäller serietillverkade nöjesbåtar. Och så sättes sjöräddningen i gång med dess
mycket stora kostnader. Möjligheten att återfinna den saknade båten bland
hundratals andra är liten.

Ett registreringsnummer, som föres synligt, skulle göra en snabbare identifiering
möjlig när efterlysning gått ut, eftersom alla båtar i området kunde
spana efter numret.

En sådan märkning skulle utan tvivel också verka hämmande både på antalet
båtstölder och på den körning med otillåten hastighet inom fartbegränsade områden,
som inte sällan orsakar skadegörelse på förtöjda farkoster och stränder.

Olyckor och skadegörelser har ofta inträffat, där den felande parten inte
kunnat påträffas därför att identifikation av båten inte varit möjlig.

Motionärerna, som framhåller att det i Finland och Norge redan föreligger
en lagstiftning om registrering av fritidsbåtar och att erfarenheterna från dessa
länder synes vara goda, anser att i Sverige bör föreskrivas registrering av alla
båtar med högre fart än 12 knop och därjämte av alla båtar, vilkas längd överstiger
sex meter, oberoende av fart och som inte på annat sätt redan tillhör ett
register. Det hemställs om utredning.

Utskottet

Mot bakgrund av den ökande trafiken med fritidsbåtar längs landets kuster
och i dess insjöar och vattendrag behandlas i förevarande motioner frågor om
hastighetsbegränsning för motorbåtar samt registrering av vissa framför allt
snabbgående båtar.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen har Svenska naturskyddsföreningen
och Vattenvärnet i skrivelse till Kungl. Maj:t redovisat skadeverkningar
som trafiken med snabba småbåtar kan medföra och i anledning därav
berört vissa frågor rörande hastighetsbegränsning för motorbåtar.
I skrivelsen framhålls sålunda att länsstyrelserna bör genom en inventering
klargöra i vilka vattendrag sådan begränsning bör införas, varvid hänsyn bör
tas till bl. a. vattenområdets storlek, geografiska läge, fauna, betydelse för fiske
och övrigt friluftsliv. Det hemställs att anvisningar i angiven riktning skall
tillställas länsstyrelserna med en samtidig anmodan att göra den föreslagna
inventeringen och vidta lämpliga hastighetsbegränsande åtgärder, där så är
nödvändigt. I anslutning till denna skrivelse framhålls i motionerna I: 241 och

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

11

II: 296 önskvärdheten av mer enhetliga anvisningar till ledning för länsstyrelserna
vid behandling av frågor om motorbåtstrafiken på insjöar och andra
trånga farvatten. Motionärerna begär utredning härom.

Enligt utskottets mening är det angeläget att åtgärder i möjligaste mån vidtas
för att hindra sådan okynneskörning med motorbåtar som påtalas i skrivelsen
och motionerna. Vissa möjligheter att ingripa häremot föreligger dock redan
enligt gällande bestämmelser i sjötrafikförordningen. Sålunda föreskrivs däri
att vid förande av båtar skall iakttas den omsorg och varsamhet som till förekommande
av sjöolycka betingas av omständigheterna. Är oaktsamheten ej
ringa kan vederbörande dömas till dagsböter. Vidare äger länsstyrelse efter
samråd med sjöfartsstyrelsen utfärda föreskrifter om bl. a. fartbegränsning och
om begränsning i rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning
eller liknande sport. Den som överträder sådan föreskrift kan bli ådömd
bötesstraff. Vid tillkomsten av sjötrafikförordningen förutsatte riksdagen att
länsstyrelserna i fråga om dessa sjötrafikföreskrifter skulle effektivt tillvarata
möjligheterna att på ett smidigt och ändamålsenligt sätt tillgodose det av skiftande
förhållanden på olika håll i riket betingade behovet av dylika bestämmelser.
Frågan om närmare anvisningar för länsstyrelserna härvidlag har
genom framställningen från Naturskyddsföreningen och Vattenvärnet bringats
under Kungl. Maj:ts prövning. Till följd av sjöf artsstyrelsens ovan redovisade
skrivelse från år 1964 har Kungl. Maj:t också att ta ställning till den i sammanhanget
betydelsefulla, av riksdagen år 1962 uppmärksammade frågan om förbud
för de lägre åldersgrupperna att föra snabbgående motorbåtar. Vid nu
angivna förhållanden synes någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna
I: 241 och II: 296 ej vara påkallad.

Någon skyldighet att registrera fritidsbåtar finns inte föreskriven i
svensk lag. Däremot skall alla svenska handelsfartyg och passagerarfartyg
registreras, vilka äger en dräktighet av tjugo registerton eller därutöver, ävensom
vissa fiskefartyg. I Finland och Norge föreligger registreringsskyldighet
för fritidsbåtar, i Finland dock endast beträffande båtar med en maximal
hastighet av minst tolv knop.

I motionerna I: 539 och II: 644 framhålls att båtsporten under de senaste åren
undergått en enorm utveckling och för vissa skärgårdsområden fört med sig
problem av beskaffenhet att kräva en snabb lösning. Motionärerna, som uppger
att erfarenheterna beträffande registreringen av fritidsbåtar i Finland och
Norge synes vara goda, anser att i Sverige bör till underlättande av identifiering
föreskrivas registrering av alla båtar med högre fart än 12 knop ävensom,
oberoende av fart, av alla båtar med en längd överstigande sex meter och som
inte på annat sätt tillhör ett register. Det hemställs om utredning och förslag
i ämnet.

Med hänsyn till det starkt växande antalet serietillverkade, snabbgående

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

motorbåtar utan individuella särdrag skulle uppenbarligen en med registrering
förenad märkning av fritidsbåtar underlätta identifieringen av sådana. Detta
synes bli till gagn både för sjöräddningsverksambeten och för en enskild båtägare
som förlorat sin båt. Det kan också antas att systemet skulle motverka
båtstölder. Jämväl kan en registrerings- och märkningsskyldighet vara ägnad
att minska okynnesåkning med motorbåtar samt främja kontrollen av att givna
sjötrafikbestämmelser efterlevs. Såsom sjövettskommittén framhåller är å andra
sidan båtsäsongen begränsad till endast cirka tre sommarmånader, varvid under
senare hälften av augusti månad en icke ringa del av trafiken med fritidsbåtar
försiggår under mörker. Vidare är båtarnas antal synnerligen stort och ägarskiften
ofta förekommande. En obligatorisk registrering måste därför antas
kräva att den administrerande myndigheten tillförs bl. a. ökade personalresurser.
Frågor om skyldighet att registrera fritidsbåtar och vad därmed sammanhänger,
bl. a. det av sjövettskommittén behandlade spörsmålet om frivillig
märkning, kommer emellertid i anledning av den tidigare berörda skrivelsen
från sjöfartsstyrelsen att övervägas inom Kungl. Maj:ts kansli. Motionärernas
önskemål om utredning får därigenom anses vara i huvudsak tillgodosett. Vid
sådant förhållande synes något initiativ från riksdagens sida ej heller erforderligt
i denna fråga.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

a) I: 241 och II: 296 samt

b) I: 539 och II: 644,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 mars 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Knut
Johansson, Nils-Eric Gustafsson, Herbert Larsson* och Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Johansson i Öckerö, Bengtson i Solna, fröken Anderson i Lerum
och herr Elmstedt.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

12565 AB Rotopress 1965