Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965
1
Nr 13
Utlåtande i anledning au väckta motioner angående fridlysning
av större rovdjur.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 540 i första kammaren av herr Strandberg
in. fl. och nr 647 i andra kammaren av herr Lothigius m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning avseende de större
rovdjurens eventuella fridlysning och reglering i vårt land».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet, i den
mån redogörelse ej lämnas nedan, till motionen II: 647.
Gällande rätt in. m.
Bestämmelser om jakt efter björn, lo, varg och järv finnes i lagen den 3
juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt (JL), jaktstadgan (JS) den 3 juni 1938
(nr 279) samt i kungörelsen den 21 maj 1964 (nr 120) om fridlysning av
vissa djurarter under jaktåret 1964/65 (fridlysningskungörelsen).
Björn och lo
Jakt efter björn är tillåten endast under följande jakttider, nämligen
i Norrbottens och Västerbottens län, landskapet Jämtland samt Västernorrlands
län fr. o. in. den 1 september t. o. in. 31 oktober;
i övriga delar av riket hela året; dock är i dessa delar jakt förbjuden å
kronomark under hela året.
Jakt efter lo är tillåten i hela riket fr. o. in. den 1 t. o. in. den 31 januari
(2 § fridlysningskungörelsen).
Konungen äger i vissa fall pröva, om och i vilken omfattning undantag
må medges från gällande fridlysningsbestämmelser. Sådant undantag kan
medges, om i någon trakt fridlyst däggdjursart, som där är fridlyst under hela
året, orsakar avsevärd skada eller i högre grad hindrar andra djurarters
utveckling. Undantag kan också medges, om stammen av björn eller lo
nått sådan utveckling att befolkningen därav eljest lider synnerligt obehag
(17 § 1 mom. första stycket JS).
Är skadegörelse, som avses i första stycket, att hänföra till visst djur
eller visar sig visst djur, tillhörande fridlyst däggdjursart, farligt för män1
— llihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. A''r 13
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr i3 år 1965
niskors säkerhet, äger länsstyrelsen meddela tillstånd att även under fridlysningstid
döda eller fånga djuret eller själv föranstalta om dess dödande
(17 § 1 mom. andra stycket JS).
Har genom angrepp av björn eller lo tamdjur dödats eller skadats och
finnes skälig anledning anta att angreppet skall upprepas, får utan hinder
av gällande fridlysningsbestämmelser den som äger tamdjuret eller eljest
har det under sin vård förfölja och döda det angripande djuret, förutsatt
att han äger rätt till jakt på området i fråga. Dessa bestämmelser gäller
ej nationalpark (17 § 1 mom. tredje stycket JS).
Undantag från fridlysningsbestämmelserna kan i särskilt fall för vetenskapligt
eller annat nyttigt ändamål medges av domänstyrelsen (24 § 1
mom. JS).
Björn eller lo, som inkommer i gård eller trädgård, får dödas av den som
bor där eller innehar trädgården eller av hans folk, även om jakträtten
där tillkommer annan (15 § 1 mom. JL). Fridlysning utgör ej hinder för
utövande av denna rätt (11 § andra stycket JS).
Dödar eller fångar man björn eller lo eller anträffar man sådant djur som
fallvilt, tillfaller djuret kronan, oberoende av vem som innehar jakträtten.
Konungen äger förordna om undantag från denna bestämmelse (18 § 1
inom. JL). Den som dödat eller fångat björn eller lo är skyldig att skyndsamt
anmäla förhållandet till polisman i orten eller närmaste befattningshavare
vid domänverket. Sådan anmälan skall också göras av jordägare,
ar rendator och jakträttsinnehavare, som inte äger eller arrenderar den
mark jakträtten omfattar, om de fått kännedom om att björn eller lo påträffats
död på mark eller jaktområde, som ägs eller nyttjas av dem, eller
de själva där funnit dylikt fallvilt (26 § 1 mom. JS).
Blir någon dödad eller sårad i följd av angrepp av björn, skall ersättning
utges av statsverket, där ej den som led skadan genom sitt åtgörande framkallat
angreppet (27 § 1 mom. JS). Förorsakas av björn eller lo skada på
tamdjur, skall skadan ersättas av statsverket, där ej densamma är att tillskriva
uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning eller djuren utsläppts
på område, där de ej fått inkomma för betning (27 § 2 mom. JS).
Jagar, fångar eller dödar någon djur under tid, då djuret är fridlyst, kan
han för olaga jakt dömas till dagsböter. Har vid olaga jakt björn eller lo
fällts, fångats, sårats eller påskjutits, kan straffet bli fängelse i högst ett
år eller, om brottet är ringa, dagsböter ej under tjugu (28 § 1 mom. JS).
Straffet för försummad anmälan enligt 26 § JS är böter fr. o. m. fem t. o. m.
300 kronor (32 § JS).
I kungörelse den 3 juni 1938 (nr 281) meddelas bestämmelser angående
omhändertagande för kronans räkning av vissa dödade eller fångade djur.
Björn eller lo som dödats eller fångats samt fallvilt av dylikt djur skall
sålunda i princip omhändertas för kronans räkning av den polisman eller
befattningshavare vid domänverket, som har att motta sådan anmälan be
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965
3
träffande djuret som avses i 26 § JS. Om omhändertagandet skall underrättelse
ofördröjligen lämnas polischefen i orten eller vederbörande revirförvaltare.
Sådan befattningshavare skall i sin tur skyndsammast genom telegram
eller annorledes underrätta domänstyrelsen. Domänstyrelsen äger
förordna, att djuret eller del därav skall överlämnas till naturhistoriska
riksmuseet, universitet, högskola eller annan undervisningsanstalt, inrättning
eller sammanslutning som behöver djuret för forsknings- eller undervisningsändamål
eller annat nyttigt ändamål. Meddelas ej dylikt förordnande,
skall djuret eller kvarvarande delar, i den mån de av sanitära skäl ej
bör oskadliggöras, genom polischefens eller revirförvaltarens försorg på
lämpligt sätt säljas för kronans räkning. Visst undantag från dessa bestämmelser
stadgas i kungörelse den 1 juni 1951 (nr 296) om rätt i vissa fall att
behålla dödad eller fångad björn eller lo. Har någon under tillåten jakttid
eller vid sådan jakt, som avses i 17 § 1 inom. tredje stycket JS, fällt eller
fångat björn inom Norrbottens eller Västerbottens län, landskapet Jämtland
eller Västernorrlands län eller har någon under tillåten jakttid eller vid
sådan jakt som nyss nämnts fällt eller fångat lo, äger han behålla och tillgodogöra
sig villebrådet.
Varg och järv
Varg och järv är fredlösa hela året. Uppehåller sig varg eller järv bevisligen
i trakten, äger dessutom envar företa jakt efter sådant djur på annans
jaktområde samt behålla de djur av nämnda slag han därvid fäller (14 §
1 mom. JL).
Beträffande dessa djurarter medges också vissa undantag från eljest
gällande föreskrifter om tillåtna jaktvapen eller jaktredskap e. d. Sålunda
får vid jakt efter varg eller järv medelst förföljande användas spjut (3 §
första stycket JS). Vidare får militärgevär, efter tillstånd av vederbörande
polismyndighet, användas på kalfjällen ovanför odlingsgränsen i Norrbottens
och Västerbottens län samt gränsen för svårföryngrad skog i Jämtlands
län vid jakt efter varg, då sådant djur bevisligen uppehåller sig i trakten
(4 § 3 mom. JS). Sax med tandade skalmar får användas för fångst av varg
eller järv (6 § 2 mom. JS). Sådan fångst får dock företas endast efter särskilt
tillstånd (5 § 3 mom. första stycket JS). Även under tiden 1 mars—
20 augusti får hund användas vid jakt efter varg eller järv, då något av dessa
djur bevisligen uppehåller sig i trakten, eller vid lya eller gryt för utdrivande
av sådant djur (9 § fjärde stycket JS).
Den som dödar varg eller järv erhåller av allmänna medel i belöning, för
varg 100 kronor och för järv 20 kronor. För årsunge av dessa djur, som
dödats före den 1 september, erhålles hälften av det för fullvuxet djur av
samma slag bestämda beloppet (10 § 2 mom. JS). I sammanhanget må anmärkas,
att om enligt JS eller annan författning på viss ort jakt efter
däggdjurs- eller fågelart under någon tid är förbjuden, belöning som av
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965
ser att uppmuntra till förföljelse icke där får utfästas för dödande eller
fångande av däggdjur eller fåglar, tillhörande samma art (10 § 1 mom.
första stycket JS).
Genom kungörelse den 12 april 1946 (nr 146) har förordnats, att vad
i 27 § 2 mom. JS finns stadgat om ersättning för skada av björn, lo eller örn
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för skada av järv
eller varg.
Övriga bestämmelser
Enligt av Kungl. Maj :t fastställda reglementen för vissa nationalparker
är det i princip förbjudet att inom sådan park jaga, fånga eller avsiktligt
döda vilda djur. Djur får dock dödas, då det sker till försvar mot angrepp
på person eller egendom. Bestämmelser av denna innebörd återfinns i reglementena
för bl. a. följande nationalparker, nämligen Vadvetjåkko (SFS
1960: 660), Abisko (SFS 1960: 661), Stora Sjöfallet (SFS 1960: 662), Sarek
(SFS 1960:663), Muddus (SFS 1960:664), Peljekaijse (SFS 1960:665),
Sånfjället (SFS 1960:666) och Padjelanta (SFS 1963:678). Från sådana
föreskrifter äger domänstyrelsen eller annan i reglementet angiven myndighet
medge undantag (se 4 § kungörelse den 11 december 1964 om tilllämpning
av naturvårdslagen). I reglementet för Padjelanta nationalpark
ges särskilt tillstånd för lapp tillhörande vissa lappbyar att bedriva sådan
jakt efter björn eller lo, som avses i 17 § 1 mom. tredje stycket JS.
I sammanhanget må erinras om att naturvårdslagen den 11 december
1964 (nr 822) innehåller särskilda bestämmelser till skydd för djurarter.
Är fara att djurart försvinner, äger sålunda Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda,
skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar
mot angrepp på person eller egendom. Beträffande djur, vars dödande eller
fångande är att hänföra till jakt eller fiske, gäller dock vad därom särskilt
stadgas (14 § andra stycket). Bestämmelsen är således endast tillämplig
beträffande sådana sällsynta djur, vilkas fångande eller dödande icke genom
jakt- och fiskelagstiftningen är belagt med straff (jfr NJA II 1909
s. 30).
Enligt bestämmelser i 8 § 1 och 3 mom. JS är jakt från motordrivet fordon
förbjuden. Ej heller får vid jakt dylikt fordon användas så, att genom
detsamma villebrådets uppmärksamhet avleds från den jagande. Luftfarkost
får inte användas vid jakt. För överträdelse av dessa förbud kan jämlikt
29 § 4 mom. JS ådömas dagsböter, ej under tio.
Slutligen må nämnas att ersättning enligt 27 § 2 mom. JS för dödad ren
endast då särskilda skäl föreligger får beviljas med högre belopp än följande
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965 5
(KBr den l(i december 1949, ändrat genom KBr den 27 maj 1960 och den 6
juli 1961).
Vuxen hanren 230 kronor
Vuxen lionren 130 »
Ungren (1—2 år gamla) 90 »
Årskalv (under 1 år) 40 »
Beträffande jakten efter björn, lo, varg och järv i Finland och Norge
gäller bl. a. följande bestämmelser.
Finland
Enligt jaktlagen den 13 april 1962/290 får björn, varg och järv, om det
konstaterats att sådant djur uppehåller eller rör sig i trakten, av envar
jagas jämväl på område, där han icke har jakträtt eller där jakt ej får bedrivas.
Vissa undantag gäller (12 g). Björn, varg och järv får jagas under
hela året (24 § punkt 1). Jakt efter lo kan genom beslut av lantbruksministeriet
tillåtas under viss tid antingen i hela landet eller i någon del därav.
I övrigt är jakt efter lo förbjuden (27 § andra stycket). För fångst av varg
och järv får under vissa förutsättningar användas gift (38 g). Vid jakt
efter björn, varg och järv gäller undantag från eljest uppställt förbud mot
jakt från maskindrivet fortskaffningsmedel eller med direkt tillhjälp av
ljudalstrande maskinell anordning. Det är också tillåtet att vid sådan jakt
använda ämnen, som på kemisk väg alstrar rök eller gas (44 §). För dödande
av varg och järv utgår belöning av statsmedel (69 §).
I kommuner invid Finlands östgräns, rågatan undantagen, är nyttjande
av björn- och vargfälla tillåten enligt 15 § jaktförordningen den 27 juli
1962/406.
Norge
Bestämmelser om jakt meddelas i lag den 14 december 1951, nr 7. Jakt
efter varg, järv och lo är fri för alla norska medborgare. Denna rätt är likväl
betingad av att det finns skäl alt anta att dylika djur uppehåller sig i
trakten (g 22). Jakttiden för björn har i lagen fastställts till tiden 15 maj—
31 oktober (g 32). Lagen innehåller inga fredningsbestämmelser för varg,
järv och lo, till följd varav dessa djur i princip får jagas hela året. Jakt
efter varg och järv får bedrivas jämväl från luftfartyg (g 45). Bestämmelser
lämnas om premier för dödande eller fångande av däggdjur eller fåglar som
kan anses särskilt skadliga (g 53).
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 ur 1965
Pågående utredning m. m.
Såsom framgår av utskottets utlåtande nr 12 överses gällande fridlysningsbestämmelser
f. n. av 1949 års jaktutredning. Enligt uppgift i årets riksdagsberättelse
avser utredningen att under år 1965 framlägga slutbetänkande.
Av samma utlåtande framgår vidare att Nordiska rådet i rekommendation
nr 1/1958 rekommenderat regeringarna i de nordiska länderna att för sådana
djurarter, som uppehåller sig i olika nordiska länder vid olika tidpunkter
och som är i behov av skydd, bestämma fridlysnings- och jakttider efter
enhetliga principer.
Vidare har Svenska naturskyddsföreningen i skrivelse den 20 augusti
1958 bl. a. hemställt, att Kungl. Maj :t måtte vidta åtgärder för dels ett
utvidgat skjrdd för rovdjuren inom nationalparkerna, dels bättre skydd åt
björn och järv. Över framställning har domänstyrelsen, efter hörande av
Svenska jägareförbundet, avgivit utlåtande.
Kungl. Maj.-t har den 30 juni 1959 funnit gott förordna att rekommendationen
och framställningen skall överlämnas till 1949 års jaktutredning
för att av utredningen övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag.
Därjämte har föreståndaren för naturhistoriska riksmuseets vertebratavdelning,
professorn Alf G. Johnels, i en den 22 november 1958 dagtecknad
underdånig framställning hemställt att sådana åtgärder snarast måtte vidtas
att alla vid jakt dödade exemplar av björn, lo, varg och järv i ostympat
skick skall tillfalla kronan och överlämnas för tillvaratagande och förvaring
vid vissa museer samt att motsvarande föreskrift skall gälla beträffande
djur av sagda slag, vilka påträffas som fallvilt. Framställningen, som ingavs
till Vetenskapsakademien, överlämnades av denna till Kungl. Maj :t med skrivelse
den It februari 1959, däri akademien — under åberopande av ett i
ärendet avgivet utlåtande av dess sakkunniga ledamöter, professorerna Sven
Ekman och Sven Hörstadius — tillstyrkte Johnels’ framställning, över framställningen
har domänstyrelsen, efter hörande av Svenska jägareförbundet,
samt Svenska naturskyddsföreningen avgivit utlåtanden.
Kungl. Maj :t har den 13 augusti 1959 beslutat att ärendet skulle överlämnas
till jaktutredningen för att övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag.
Av de sålunda till jaktutredningen överlämnade handlingarna framgår
bl. a. följande.
I maj 1957 anordnade Svenska naturskyddsföreningen en överläggning
med representanter för de nordiska naturskyddsorganisationerna angående
vissa jakt- och fridlysningsfrågor. Vid överläggningen beslöts vissa rekommendationer.
I det vid överläggningen förda protokollet gjordes följande
anteckningar om de stora rovdjuren.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965
Björnen
Finland. Stam cirka 200 djur, företrädesvis i de östra gränstrakterna.
Björn får jagas överallt när som helst av vem som helst, omkring 40 djur
dödas årligen, inga skottpengar betalas.
Norge. Stam cirka 50 djur. 1955 fälldes 1 djur, 1956 4, åren 1952—54 inget.
Skottpengar betalas inom vissa områden, trots att björnen är fridlyst 1 november—14
maj. Cirka 10 000 kr. utbetalas årligen som ersättning för björnskador
å tamdjur.
Sverige. Stammen uppskattades 1943 till 300 djur. Genom domänstyrelsen
hade en snabbinventering företagits våren 1957, vilken visade en minskning
från 300 till 220 jämte 32 strödjur med följande fördelning:
Norra björnområdet 1942 244
» » 1957 200 jämte 25 strödjur
Södra » 1942 50
» » 1957 20 jämte 7 strödjur.
t. i
1954 fälldes 22 och 1955 21 björnar. Inga skottpengar utbetalas, men väl
ersättning för skador å tamdjur. 1956 39 300 kr. för samtliga rovdjursskador
i hela landet.
Rekommendationer
Finland. Införande om möjligt av allmänna bestämmelser till partiell
fredning av björnen.
Norge. Avskaffande av skottpenningssystemet; i stället bör ersättning betalas
för alla björnskador. Mest utsatta äro fårhjordarna, i allt finnas ungefär
2 miljoner får i Norge. En årlig förlust om cirka 2 % tillskrives rovdjurens
verksamhet.
Sverige. Den allmänna jakttiden bör ersättas med licensjakt. Lapparnas
rätt att under kalvningstid skjuta björnar, som »bevisligen» oroa renarna,
bör inskränkas. Inom nationalparkerna böra samtliga rovdjur med undantag
för vargen åtnjuta totalt skydd.--■—
Björn som nedlägges jämlikt 17 § 1 mom. tredje stycket JS bör tillfalla
kronan och ej skytten.
Generellt bör vidare gälla såväl för björn som för järv och lo att, om stammarna
nedgå oroväckande, det skall vara en naturskyddsangelägenhet av
vikt att säkra deras fortbestånd.
Järven
Finland. Beståndet av ungefär samma numerär som björnen (200). Får
jagas var och när som helst och av vem som helst. 1955 nedlades 40, 1956
41 järvar. Skottpengar utgå med 50 000 mk.
Norge. Järv får jagas när och var som helst av vem som helst. 1954 skötos
13, 1955 16 och 1956 10 djur. 1 000 kr. utgå i skottpengar (tidigare väsentligt
högre belopp).
Sverige. 1942 uppskattades beståndet till 200 djur. Doinänstyrelsens inventering
1957 visar att stammen nedgått; den beräknas till 126 djur, en
oroväckande stark nedgång. 1954 nedlades 9, 1955 20 och 1956 21 djur. Järven
är fredlös hela året, skottpengar utgå från dels staten, dels lappbykassorna,
sammanlagt 200—300 kr. per djur.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965
Rekommendationer
Forskning beträffande järvens diet. Det norska villkoret för att erhålla
skottpengar på järv, varg och lo, nämligen att djurkroppen måste insändas
till vetenskaplig institution för näringsundersökning är en princip som borde
införas även i övriga nordiska länder för de rovdjur och rovfåglar som
skottpengar utgå för. Mottagare bör vara viltforskningsorganisationen.
Sverige. Järvens decimering hotar artens fortbestånd. Skottpengarna böra
avskaffas, eventuellt måste även andra skyddsåtgärder vidtagas.
Lodjuret
Finland. Fast bestånd saknas, men årliga tillskott från Ryssland. Helt
fredlös, skottpengar utgå med 10 000 mk. 1956 nedlades 11 lodjur.
Norge. Fredlös hela året, jämför järven. 1954 nedlades 9, 1955 2 och 1956
1 djur. Skottpenningen 500 kr.
Sverige. 1950 var stammen cirka 162 djur samt cirka 13 strödjur (enligt
Curry-Lindahl). Domänstyrelsens inventering 1957 visar en fast stam om
ungefär 220 djur, vartill kommer ett 50-tal strödjur. ökningen har i huvudsak
skett i Jämtland—Ångermanland. Jakt tillåten 1 december—31 januari,
inga skottpengar men ersättning för skador. 1954 fälldes 7, 1955 11 lodjur.
Rekommendationer
Finland. Lon behöver fredas inom vissa områden och skottpengarna avskaffas.
Ersättning för skador bör utgå.
Norge. Skottpenningssystemet avskaffas, ersättning för skadegörelse.
Sverige. Förslag har 1951 ingivits till Kungl. Maj :t om fridlysning av lon,
kombinerad med viss licensjakt.
Vargen
k inland. Ett ytterst obetydligt fast bestånd, viss årlig påspädning från
öster, förföljes intensivt. 1955 skötos 9, 1956 11 vargar. Skottpengar utgå
med 50 000 mk.
Norge. Fredlös hela året, jämför järven. Stammen mycket liten. 1954 nedlades
2, 1955 inget och 1956 1 djur.
Sverige. Fredlös hela året. Skottpengar i regel dubbla beloppet mot för
järven, dock betalas i vissa fall 1 000 kr. eller mer per djur. Hela stammen
40 djur. 1954 nedlades 3 och 1955 likaså 3 djur.
Beslut
De församlade enades om att icke rekommendera några åtgärder till skydd
för vargen.
Under åberopande av i protokollet intagna uppgifter och uttalanden hemställde
Svenska naturskyddsföreningen, såvitt nu närmast är av intresse,
om totalt skydd inom nationalparkerna för samtliga rovdjur med undantag
för vargen. Vidare ansågs den allmänna jakttiden för björn böra ersättas
med licensjakt. I fråga om lapparnas rätt att under renarnas kalvningstid
skjuta björn som bevisligen oroar renarna borde den ändringen ske att
nedlagt djur tillfölle kronan. Björn som nedlades jämlikt 17 § 1 mom. tredje
stycket JS borde även tillfalla kronan. Slutligen borde de statliga skottpremierna
för järv avskaffas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965
y
I remissyttrandena uttalade domänstyrelsen och Svenska jägareförbundet
utan att ingå på de olika förslagen att framställningen borde överlämnas
till 1949 års jaktutredning.
Ur innehållet i de genom Kungl. Maj :ts beslut den 13 augusti 1959 till utredningen
överlämnade handlingarna må här antecknas följande.
Jolmels anser att de stora rovdjuren i vårt land inom en icke alltför avlägsen
framtid hotas av total förintelse. I främsta rummet torde detta bero
på exploateringen av vattenkraften och mineraltillgångarna inom våra vildmarksområden.
Denna har bl. a. haft som följd en avsevärd förbättring av
kommunikationerna. Härigenom har inte bara de kvarvarande vildmarksområdena
kluvits upp i smärre enheter, vilket medfört eu ökad irritation
för dessa utrymmeskrävande rovdjur. Det har dessutom blivit betydligt lättare
att nå dessa djur vid jakt. De djur, vilkas existens sålunda är hotad, är
björn, varg, järv och lo. De zoologiska museerna äger ett otillräckligt material
av dessa arter, och det är därför av största vikt att åtgärder ofördröj ligen
vidtas för att tillförsäkra våra vetenskapliga museer ett för framtida
forskning fullgott material av dessa djur.
I det av Vetenskapsakademien åberopade utlåtandet vitsordas vad Johnels
sålunda anfört. Det anses emellertid fullt ut lika viktigt att den hotande utrotningen
förhindras. De lagstiftande myndigheternas inställning till rovdjursfrågan
framgår bl. a. av JL och JS samt de senare författningar som
blivit en följd av jaktutredningens arbete. Lagstiftningen präglas sålunda
av den principiella uppfattningen, att den natur vi skall lämna i arv till
våra efterkommande bör omhänderhas icke uteslutande med hänsyn till
nutidens ekonomiska behov och önskningar. Hänsyn bör även tas till kommande
generationers berättigade krav på möjligheter till hälsofrämjande
och estetisk naturupplevelse samt naturforskning inom ett måttligt antal områden,
där naturen tillåtits att utan för starkt intrång sköta sig själv. I tilllämpningen
av denna grundsats ingår bl. a. att vi såvitt möjligt bör förhindra
att någon av våra däggdjurs och fågelarter fullständigt utrotas ur landet.
De av lappfonden och lappbykassorna utbetalade mycket höga skottpengarna
liksom den främst på järvlyornas honor och ungar inriktade jakten
påverkar ej blott stammen i fråga om antalet kvarvarande djur utan även
könsfördelningen bland dessa. Stammen tenderar att bestå av handjur till
betydande del. De överdrivet höga skottpengarna utgör för järven ett farligare
hot än vad något annat av våra rovdjur, frånsett vargen, är utsatt för.
Åtgärder måste med del snaraste vidtas för att neutralisera detta hot. I och
med eu fridlysning, som bör omfatta månaderna mars, april och maj, skulle
läget förbättras till följd av innehållet i It) ij 1 mom. första stycket JS. De
renägande lapparna skulle inte vederfaras någon orättvisa genom att de
höga järvpremierna avskaffades, eftersom de av staten får full ersättning
för skador som förorsakas av rovdjuren. Liknande synpunkter skulle i och
för sig kunna anläggas på vargen. Detta djur anses emellertid inta eu särställning
genom sin förmåga att i flock döda ett stort antal renar, genom
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr It! år 1965
de svårigheter han vållar renskötseln samt genom sin egenskap att vara
synnerligen svårjagad. De av Johnels föreslagna åtgärderna tillstyrktes, varjämte
Vetenskapsakademien föreslog att levande infångade ungar av björn,
varg, järv och lo mot lämplig avgift skulle inlösas av staten samt att järven
skulle fridlysas under tiden 1 mars—31 maj.
Svenska naturskyddsföreningen vitsordar att stammarna av björn, varg,
järv och lo är hotade samt erinrar om att detta dokumenterats i föreningens
framställning av den 20 augusti 1958. Föreningen tillstyrker livligt Vetenskapsakademiens
förslag om partiell fridlysning av järven samt anför i
övrigt huvudsakligen följande. Från vetenskaplig synpunkt är det uppenbart
av största intresse, att dödade exemplar av sällsynta djurarter överlämnas
till vetenskaplig institution för konservering och bevarande. Ett
genomförande av förslaget att fångade exemplar av björn, varg, lo och järv
med lämplig avgift skall inlösas av staten, kan emellertid medföra vissa
komplikationer från naturskyddssynpunkt. Om de statliga skottpengarna
och de belöningar som lappkassorna nu utbetalar avskaffas genom att djurarterna
fridlyses under viss del av året, men belöningar fortfarande utgår
för fångade levande exemplar, kan detta innebära en frestelse att för vinnings
skull infånga ungar. För att ungar skall kunna fångas förutsättes
också normalt att modern dödats. Även om skottpengarna försvinner, kan
det ifrågasättas om något större antal dödade djur skulle insändas. Jägaren
bör visserligen få ersättning för sina kostnader och eu viss premie, men den
sammanlagda ersättningen bör ej lämpligen få överstiga marknadsvärdet
för djuret. Det kan därför befaras, att skinnen olagligt överförs till Norge
eller Finland, där högre ersättning torde kunna erhållas i form av skottpengar
in. in. Bevarandet av den nuvarande faunan måste anses som ett
utomordentligt
rovdjuren, skulle detta innebära en oförlåtlig utarmning. Från de synpunkter
föreningen har att företräda måste det anses riktigast att säkra arternas
fortbestånd. De vetenskapliga skälen för tillvaratagande av ett vetenskapligt
material bör vägas mot de olägenheter som från naturskyddssynpunkt
kan uppstå genom utbetalning av de nämnda ersättningarna. Föreningen
anser att de framlagda förslagen bör genomföras, om det kan ske utan risk
för stammarna av björn, järv, varg och lo, men är oviss i fråga om förslagens
verkningar i detta hänseende.
Svenska jägareförbundet anser sig i sammanhanget ej böra ta ställning
till förslaget om fridlysning av järv'' under yngelperioderna. Med hänsyn till
de betydande belöningar som utgår för dödande av varg och järv'' — förutom
de i JS bestämda skottpengarna särskilda belöningar ur lappfonden samt
skottpengar ur lappbykassorna — tillstyrker förbundet att sådana föreskrifter
utfärdas, att dödad varg eller järv eller fallvilt av sådant djur tillfaller
kronan för att överlämnas till naturhistoriska riksmuseet eller de zoologiska
museerna vid rikets universitet och högskolor. Enligt förbundets me
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965
ning bör motsvarande föreskrifter utfärdas beträffande björn och lo, som
enligt gällande författningar tillfaller kronan. Den rätt, som kungörelsen
den 1 juni 1951 tillerkänner den jagande att i vissa fall behålla dödad eller
fångad björn eller lo, anses böra bestå. Det är, säger förbundet, ofta förenat
med betydande kostnader att jaga djur av dessa arter. Mången gång fälls en
björn eller lo miltals från allmänna vägar, vilket medför besvärliga och dyrbara
transporter, önskar någon av de ifrågavarande institutionerna förvärva
björn eller lo, som författningsenligt tillfaller den jagande, bör det ankomma
på institutionen att köpa det fällda djuret. Motsvarande gäller fångade
djur av nämnda arter.
Domänstyrelsen erinrar om att under det senaste decenniet från naturvårdshåll
inkommit olika förslag om åtgärder till skydd för de stora rovdjuren.
Å andra sidan har från den befolkning, i huvudsak samer, som i
de inre norra delarna av riket bedriver boskaps- och renskötsel och besväras
av rovdjurens angrepp, föreslagits bättre skydd mot skadegörelse på
deras djur. Styrelsen framhåller att det givetvis är svårt att tillgodose dessa
motsatta intressen. Berättigade krav från samernas sida kan ej förbises,
men enligt styrelsens mening bör åtgärder för att efterhålla rovdjuren vidtas
på sådant sätt, att djuren kan behållas i landets fauna. Beträffande vargen
synes det styrelsen dock tveksamt, om skyddsåtgärder är lämpliga.
Styrelsen ansluter sig till syftet i Johnels’ förslag men kan dock ej helt ansluta
sig till Vetenskapsakademiens förslag till bestämmelser. Styrelsen anser
att frågan bör närmare undersökas och utredas. Ärendet bör därför
överlämnas till jaktutredningen. Styrelsen erinrar emellertid om att nuvarande
avdelningsdirektören vid styrelsens avdelning för naturvård och fritidsverksamhet,
jägmästaren Bertil Haglund, avser att undersöka de större
rovdjurens förekomst, levnadsvanor och bvtesval in. in. Resultatet av denna
utredning bör enligt domänstyrelsen avvaktas, innan mera omfattande åtgärder
vidtas i det angivna syftet.
Den av domänslyrelsen berörda rovviltundersökningen har ännu ej slutligt
redovisats. Vissa uppgifter om undersökningens resultat har emellertid
lämnats i bokform (Haglund, Björn och lo, Stockholm 1904). Beträffande
förekomsten av björn uttalas däri bl. a. alt björnstammen sannolikt nu är
något större än den varit på ganska lång tid. Den årliga avskjutningen anses
icke farlig för stammen, även om viss begränsning är önskvärd. Lodjuren
uppges visa eu markant spridning mot norr och fjällvärlden. Åtminstone
två tredjedelar av lodjurstammen lever sålunda med stor sannolikhet
inom renområdena. Problemställningen i fråga om lodjuret anses vara att
de starkaste stammarna inte lever där de borde, samtidigt som de områden
vilka utan olägenhet kan hysa ett tämligen rikt bestånd i stor utsträckning
är tomma på lodjur.
Beträffande varg och järv har under hand lämnats följande uppgifter.
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965
Avskjutningen av varg har i medeltal för år under femårsperioder varit följande,
nämligen 1944—1948 11,8; 1949—1953 7,4; 1954—1958 5,6 samt
1959—1963 4,2 djur. Under år 1964 har troligen nedlagts 12—13 djur. Detta
har ej berott på en ökning av stammen utan på att snöscooters använts vid
jakten. Beståndet kan f. n. uppskattas till mellan 12 och 20 djur. Den svenska
vargstammen står således inför utrotning. Medelavskjutningen av järv
har ganska länge varit omkring 25 djur per år. Stammen kan uppskattningsvis
anges till mellan 75 och 130 djur. En oförändrad avskjutning leder till
en långsam nedgång av stammen. Även jakten efter järv underlättas genom
användandet av snöscooters. Jakten, som ofta går ut på att uppsöka honor
med ungar, leder också till en minskning av antalet fertila honor.
Statistisk årsbok för Sverige 1964 innehåller följande uppgifter rörande
antalet dödade exemplar |
av björn, lo, |
varg |
och järv |
(s. 82) |
• |
|
1957/61 |
1958 |
1959 |
1960 1961 |
1962 |
||
Björn |
25 |
33 |
22 |
25 |
24 |
27 |
Lodj ur |
12 |
3 |
10 |
20 |
18 |
11 |
Varg |
6 |
9 |
4 |
4 |
4 |
4 |
Järv |
22 |
20 |
27 |
22 |
18 |
15 |
Rörande rowiltundersökningen har 1949 års jaktutredning i ett år 1960
avgivet utlåtande anfört i huvudsak följande. Utöver i det föregående nämnda
rekommendation och framställningar har till utredningen överlämnats
eller direkt insänts närmare tjugutalet av myndigheter, sammanslutningar
och enskilda framförda yrkanden och förslag i fråga om fridlysning,
jakttider, skottpengar, skadeersättningar in. m., främst beträffande björn,
lo och järv. Däri lämnade uppgifter om djurarternas förekomst, talrikhet,
levnadssätt och val av födoämnen samt rörande arten och graden av vållad
skada varierar starkt. Bristen i fråga om objektivt utredningsmaterial måste
på ett eller annat sätt hävas för att ett slutgiltigt ståndpunktstagande i
rovdjursfrågan skall bli möjligt. Kravet på tillgång till sådant material har
blivit starkare, sedan frågan om skydd för de stora rovdjuren blivit mer än
en inhemsk angelägenhet. Rowiltundersökningen anses väl ägnad att råda
bot på nämnda brist. I sammanhanget framhålls att statsmakternas blivande
beslut i rovdj ursfrågan måste fattas under beaktande av att de nu
förevarande rovdj ursstammarna utrotats i de flesta andra länder. Stammarna
utgör därför en tillgång från vetenskaplig och allmänt kulturell synpunkt.
Landsfogden i Norrbottens lån, Hans Fjelner, har i en den 23 december
1964 dagtecknad underdånig skrivelse framfört vissa synpunkter och
förslag angående de större rovdjuren. Det erinras däri till en början om att
frågan om jakten efter björn, varg, järv och lo livligt diskuterats under senare
år. Vad särskilt angår jakten efter varg och järv uttalas att intresset
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965 13
för denna jakt stimuleras av särbestämmelsen alt envar har rätt att bedriva
sådan jakt på annans mark, förutsatt att djur av detta slag uppehåller sig
i trakten. Det framhålls också att den som dödar varg eller järv kan påräkna
belöningar från statsverket och från andra kassor och fonder till ett sammanlagt
genomsnittligt belopp av omkring 4 000 kr. för en varg och omkring
500 kr. för en järv.
Landets bestånd av större rowilt är enligt Fjelner f. n. så obetydligt att
det finns anledning att förutsättningslöst ompröva den officiella inställningen
till jakten efter sådana djur. Att så sker anses särskilt angeläget mot
bakgrund av den utveckling som under senare år skett av de tekniska hjälpmedel
som kan användas vid rovdjursjakt. Grundläggande vid en omprövning
bör vara frågan, om man verkligen vill att dessa djurarter alltjämt
skall finnas i landet. En avvägning bör därvid göras mellan å ena sidan den
skada djuren vållar och å andra sidan de positiva värden djuren kan anses
representera. Beträffande rovdjursskadorna vitsordar Fjelner att de fyra
större rovdj ursarterna vållar skada framför allt på ren, i någon mån också
på får och andra tamdjur. Dessa skador är i stort sett lokaliserade till vissa
delar av landet, i synnerhet till lappmarkerna. De kan där stundom vara
betydande med hänsyn till de skadelidandes ekonomiska villkor. Enligt gällande
bestämmelser utgår ersättning för sådana skador på tamdjur, dock
ej för andra slags skador såsom skingring av hjordar. Ersättningsbeloppen
är också i princip maximerade, och maximibeloppen torde inte alltid täcka
tamdjurens verkliga värde. Därtill kommer enligt Fjelner att särskilt i vad
gäller renar skadorna inte alltid upptäcks eller, om så sker, kan hänföras
till angrepp av rovdjur. Fjelner uppger att under budgetåret 1963/64 för
skador av rovdjur (ej örn) inom Norrbottens län utbetalats 77 619 kr. 80 öre.
Rovdj ursbeståndets positiva värden är, anser Fjelner, nästan uteslutande
av sådan art att de för många ter sig ganska tvivelaktiga. Först framhålles
det allmänna naturvårdsintresset av att icke helt slå ut arter ur vår fauna.
Vidare bör uppmärksammas att våra vildmarker i icke oväsentlig mån får
sin prägel av att däri finns storrowilt. Detta anses icke minst gälla turisternas
bedömning och värdering av områdena. Det förefaller Fjelner icke osannolikt
att våra vildmarker för många turister skulle te sig mindre intressanta,
om storrowiltet där utrotades. Det är givetvis mycket vanskligt, sägs det, att
uppskatta värdet av detta betraktelsesätt, men helt säkert finns ett sådant
värde, som även har ekonomisk betydelse för turistnäringen inom berörda
områden.
Bedömes rovviltfrågan så, att rovdjuren eller vissa slag därav såsom övervägande
skadliga icke bör skyddas i längden, finner Fjelner det mest logiskt
att snabbt och effektivt utplåna rovviltet. Eu sådan aktion kan — med
de hjälpmedel som numera står till förfogande — genomföras av myndigheterna
till rimlig kostnad. Nuvarande form för decimering av stammarna
anses från angivna utgångspunkt knappast rationell. Anses rovdjuren eller
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965
vissa av dem böra leva kvar, finner Fjelner behov föreligga av en från alla
synpunkter mera effektiv kontroll och reglering av rovdj ursstammarna. Det
nuvarande systemet med avskjutning på enskilt initiativ, stundom i förening
med belöningar, medför en slumpmässig och planlös beskattning.
I framställningen anges i fortsättningen vissa tänkbara riktlinjer för
kontroll och reglering av rovdjursjakten. I varje berört län inrättas en rovviltnämnd
med uppgift att följa rovviltstammarnas utveckling och andra i
sammanhanget aktuella förhållanden. I nämnden hör ingå företrädare för
bl. a. länsstyrelsen, domänverket, lappväsendet samt renskötande och bofast
befolkning. Rowiltnämnden bör svara för önskvärd beskattning av rovviltstammarna
och för avlivande av sådana enskilda djur vilka bedöms som
särskilt skadliga. Sådana åtgärder, som bör få vidtas utan hinder av gällande
jaktlagstiftning, skulle ej anses som jakt. Det anses önskvärt att
nödigt avlivande av djur ombesörjs av personal från exempelvis domänverket
eller polisen, då därigenom varje privat intresse i samband med avlivandet
skulle försvinna. De djurarter som omfattas av rowiltnämndernas
verksamhet bör helt fridlysas. Självfallet bör rätt kvarstå till självskydd
mot rovdjur i sådana situationer, då mera betydande intressen hotas. Därvid
tällda djur liksom fallvilt bör tillfalla kronan för att motverka missbruk av
självskyddsrätten. I samband med att rowiltnämnder inrättas bör reglerna
om ersättning för skador av rovdjur överses, så att alla slag av skador och
olägenheter med viss generositet kan gottgöras till sitt fulla värde. Möjligen
bör även dessa ersättningsfrågor handläggas av nämnden.
Avslutningsvis framhålls att frågan om de större rovdjurens framtida öde
länge väntat på sin slutliga lösning. Utvecklingen under de senaste åren gör
det enligt Fjelner angeläget att eu sådan lösning snart nog kommer till stånd
genom ansvariga myndigheters överväganden och åtgärder och icke genom
enskilda personers oöverlagda handlande.
Enligt uppgift från jordbruksdepartementet pågår remissbehandling av
Fjelners framställning, varvid yttranden inhämtas från domänstyrelsen,
statens naturvårdsnämnd och 1949 års jaktutredning. Vidare avser domänstyrelsen
att avge vissa förslag i rovdj ursfrågan.
Utskottet
Gällande jakt- och fridlysningslagstiftning innebär att av de stora rovdjuren
björn och lo tillförsäkrats visst skydd, medan varg och järv är fredlösa.
Under åren 1957—1961 har i genomsnitt per år dödats 25 björnar, 12
lodjur, 6 vargar och 22 järvar samt under år 1962 27 björnar, 11 lodjur, 4
vargar och 15 järvar. Stammen av björn har år 1943 beräknats till omkring
300 djur och till cirka 250 djur år 1953. Stammens storlek anses f. n. något
överstiga alla tidigare siffror. Antalet lodjur har i runda tal uppskattats till
170 djur år 1950 och till 270 djur år 1957 med ökningen huvudsakligen för
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1935 15
lagd till Jämtland och Ångermanland. Stammen uppges nu visa en markant
spridning mot norr och fjällvärlden, och två tredjedelar av densamma förmodas
leva inom renskötselområdena. Beståndet av varg, som år 1957 uppskattades
till omkring 40 djur, beräknas f. n. uppgå till mellan 12 och 20
djur. Järvstammen slutligen har ansetts bestå av cirka 200 djur år 1942,
omkring 125 djur år 1957 samt f. n. av mellan 75 och 130 djur. Mot bakgrund
av den sålunda antydda utvecklingen understryker motionärerna behovet
av ett snabbt ställningstagande i frågan, om och i vilken mån de svenska
stammarna av nämnda rovdjur i framtiden bör skyddas genom fridlysning
och bibehållas i vår fauna. I motionerna hemställes om utredning i ämnet.
Den väckta frågan har tidigare aktualiserats i skilda sammanhang. Å ena
sidan har från naturvårdshåll föreslagits olika åtgärder till skydd för de
stora rovdjuren. Å andra sidan har särskilt den renskötande befolkningen
begärt ett utökat skydd mot rovdj ursangrepp. Domänstyrelsen har i remissyttrande
över sådan framställning uttalat, att berättigade krav från samerna
ej kan förbises, men att åtgärder för att elterhålla rovdjuren bör vidtas
på ett sådant sätt att de kan behållas i faunan. Till denna principiella uppfattning,
som kommer till uttryck jämväl i motionerna, kan även utskottet
ansluta sig. Ehuru såväl domänstyrelsen som andra företrädare för naturvårdsintresset
ifrågasatt lämpligheten av skyddsbestämmelser för vargen,
anser utskottet således att det föreliggande spörsmålet bör bedömas med
utgångspunkt från att landets bestånd av de fyra större rovdj ursarterna såvitt
möjligt bör skyddas från utrotning. Såsom framhålls i motionerna förutsätter
eu dylik avvägning att frågan om ersättning för skador som vållas
av rovdjuren kan få en tillfredsställande lösning.
Av utredningen i ärendet får anses framgå, att de svenska stammarna av
björn och lo har en sådan storlek att någon fara för deras utrotning f. n.
ej föreligger. Såvitt angår dessa djurarter synes i enlighet med motionärernas
uppfattning uppmärksamheten främst böra inriktas på en lämplig reglering
av stammarnas utveckling. Såsom motionärerna funnit är förhållandet
ett annat beträffande varg och järv. Det svenska beståndet av dessa
djurarter är sålunda så obetydligt, att eu oförminskad avskjutning kan anlas
leda till att vargen inom kort och järven inom överskådlig tid kommer
att utrotas. Härtill bidrar otvivelaktigt det av motionärerna berörda förhållandet,
att tekniska hjälpmedel av olika slag underlättar jakten och att intresset
för denna stimuleras av gällande bestämmelser om jakträtt för envar
och av de avsevärda belöningar för dödat djur som utgår från statsverket
samt olika kassor och fonder. Utskottet finner därför att ställning snarast
måste tas i frågan, på vilket sätt varg och järv bör skyddas mot utrotning.
Såsom framgår av den inledande redogörelsen pågår en samordning av de
nordiska ländernas jakt- och fridlysningsbestännnelser. Erforderlig översyn
av den svenska lagstiftningen sker inom 1949 års jaktutredning. Kungl.
Maj:l har jämväl till utredningen överlämnat vissa framställningar i före
-
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965
varande spörsmål. Den väckta frågan omfattas således av utredningens uppdrag,
vilket beräknas ha fullgjorts under innevarande år. Vidare har landsfogden
i Norrbottens län i skrivelse till Kungl. Maj :t understrukit vikten av
att frågan om de större rovdjurens framtida öde snarast bringas till en lösning.
Skrivelsen remissbehandlas f. n. Vissa förslag i samma fråga kommer
enligt uppgift att framläggas av domänstyrelsen. Under dessa omständigheter
anser utskottet det kunna förutsättas, att åtgärder i motionernas syfte
inom kort kommer att vidtas. Något initiativ från riksdagens sida synes därför
ej påkallat.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:540 och 11:647, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 mars 1965
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson*, Gunnar Pettersson, Torsten
Hansson* och Axel Kristiansson*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Ekström
i Iggesund*, fröken Anderson i Lerum, herrar Tobé, Elmstedt och
Krönmark*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
i
\ L
t
• i, rf
ESSELTE AS. STHLM *3
»14623