Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1965

1

Nr 1

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för ökat rättsskydd
åt politiska flyktingar.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 10 av herrar Börjesson i Falköping
och Hamrin i Jönköping.

I motionen erinras om det tillstånd som år 1962 lämnades att upptaga
det i Stockholm gravsatta stoftet efter lettiske flyktingen Theodor Reiters
för flyttning till Lettland. Enligt motionärerna hade Reiters, som bär grundade
och ledde den s. k. Reiterskören, före sin död uttalat önskemålet att
få vila i svensk jord, tills Lettland återvunnit sin självständighet. Denna
intention fullföljde kören i samförstånd med Reiters’ son, som då vistades i
riket, genom att ombesörja gravsättningen och vårda graven. Sedan sonen
återvänt till Lettland, begärde han vederbörligt tillstånd att dit överföra
faderns stoft. Motionärerna hävdar, att myndigheterna med nuvarande
ordningsbestämmelser fann sig nödsakade att åsidosätta den avlidnes uttalade
vilja och lämna det begärda tillståndet. Av Reiterskören anförda besvär
avvisades enligt motionärerna, enär ej kören utan sonen formellt var gravrättsinnehavare.
I motionen anförs vidare.

Det är enligt vår uppfattning i hög grad stötande, att en persons allvarligt
tillkännagivna sista önskan sålunda på grund av vissa ordningsregler, som
ej förutsett fall av denna art, icke skall kunna respekteras. Här brister
uppenbart rättsskyddet för död man. Förhållandet har också skapat förstämning
och oro bland de baltiska flyktingarna i vårt land samt uttalade
farhågor för att fallet Reiters skall bli prejudicerande. Det synes därför angeläget
att man genom en Lex Reiters söker förhindra ytterligare fall av
denna art, som framstår som kränkande för många människor i vårt land.
Flyktingarna bör enligt vår uppfattning även i detta hänseende tillförsäkras
ett rättsskydd av samina styrka som övriga åtnjuter i Sverige.

I motionen anhålles »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till sådana ändringar i gällande lagstiftning, att politiska
flyktingar i vårt land tillförsäkras rättsskydd av i motionen åsyftad beskaffenhet».

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelser om flyttning av gravsatt stoft eller aska återfinns i 31 §
kungörelsen den 18 oktober 1963 (nr 540) om begravningsplatser och gravar

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 5 avd. Nr 1

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 dr 1965

in. in. Gravsatt stoft må sålunda icke upptagas utan tillstånd av länsstyrelsen,
som i ärendet skall höra hälsovårdsnämnden och den som förvaltar
begravningsplatsen. Det ankommer på medicinalstyrelsen att meddela särskilda
föreskrifter om vad som skall iakttagas vid flyttning av stoft. För
flyttning av gravsatt aska fordras tillstånd, om flyttningen avses skola ske
inom begravningsplats eller mellan begravningsplatser tillhörande samma
församling eller kyrkliga samfällighet, av den som förvaltar begravningsplatsen
och eljest av länsstyrelsen, som i ärendet skall höra den som förvaltar
begravningsplatsen. 1963 års kungörelse, som trädde i kraft den 1
januari 1964, ersatte kungörelsen den 11 november 1960 (nr 640) om begravningsplatser
samt gravsättning och eldbegängelse m. m. Däri meddelade
föreskrifter beträffande flyttning av gravsatt stoft eller aska har i allt väsentligt
oförändrade överförts till 1963 års kungörelse. Detsamma gäller
föreskrifterna om rätten att ur riket utföra stoftet efter här avliden person.
Härom stadgas i 21 § 1963 års kungörelse att stoftet efter här i riket avliden
person icke må utföras ur riket med mindre till tullmyndighet i utförselorten
avlämnas vederbörligt intyg om att gravsättning eller eldbegängelse
fått äga rum. Pastor skall av tullmyndigheten underrättas om utförseln.

Medicinalstyrelsen har i cirkulär den 6 december 1948 till samtliga länsstyrelser,
poliskammaren i Stockholm, förste provinsialläkare och därmed
jämställd förste stadsläkare ävensom samtliga hälsovårdsnämnder i riket
meddelat särskilda föreskrifter från hygienisk synpunkt angående flyttning
av gravsatt lik.

Rörande den hänsyn som i begravningsrättsliga sammanhang är att taga
till den avlidnes önskemål må till en början erinras om innehållet i 1 § lagen
den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning m. in. Enligt nämnda
lagrum bör, när någon avlidit, den avlidnes önskan rörande jordfästning
och gravsättning iakttagas av den som i egenskap av anhörig eller närstående
eller eljest ombesörjer begravningen. Härvid skall särskilt beaktas, om
den avlidne givit uttryck åt sin önskan i skriftligt förordnande eller om
denna framgår av hans anslutning till visst trossamfund. Om tillämpningen
av dessa stadganden anförde föredragande departementschefen vid lagrådsremissen
bl. a. följande (prop. 171/1957 s. 17 ff).

Den ledande grundsatsen bör självfallet vara, att den avlidnes vilja skall
respekteras såväl i frågan om jordfästning över huvud skall äga rum som
beträffande jordfästningens konfessionella karaktär. Det kan betraktas som
ett led i den enskilda människans religiösa frihet, att hon under sin livstid
kan känna sig trygg för att hennes begravning kommer att ske i överensstämmelse
med hennes önskemål. Rättsreglerna bör alltså ha den innebörden
att, om den avlidne givit uttryck åt en önskan i detta avseende, denna
om möjligt bör uppfyllas.

Ansvaret för att den avlidnes önskemål blir respekterade kommer alltså

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1965 3

att vila på den avlidnes anhöriga eller närstående eller den som eljest, då
sådana ej finnes, ombesörjer begravningen. Att närmare bestämma denna
krets av personer eller att meddela några regler för fall av oenighet mellan
dem synes icke vara praktiskt möjligt. Om begravningen ombesörjes av myndighet
eller annan å tjänstens vägnar, ingår ett iakttagande av framkomna
önskemål i tjänsteåliggandet. Det kommer, såsom utredningsmannen framhållit,
ytterst att bero på de efterlevandes etiska hållning såväl att ett befintligt
skriftligt förordnande av den avlidne över huvud kommer till synes
som att ett omdöme om hans annorledes uttryckta vilja är sakligt grundat.

I sammanhanget må jämväl erinras om att 8 § jordfästningslagen föreskriver
att avliden, som ej tillhörde svenska kyrkan, må pa framställning
av den som ombesörjer begravningen jordfästas i svenska kyrkans ordning,
därest den avlidne önskat sådan jordfästning eller det eljest föreligger skäl
därtill.

Vidare må nämnas att 1960 års kungörelse innehöll viss föreskrift om
hänsynstagande till den avlidnes önskan. Salunda stadgades i 23 § att eldbegängelse
ej fick äga rum med mindre förklaring lämnades av den avlidnes
närmaste anhöriga eller någon som eljest stöd den avlidne nära att han
icke, såvitt bekant, uttalat bestämd önskan om begravning utan eldbegängelse.
Denna bestämmelse har ej upptagits i 1963 års begravningskungörelse.
I anslutning härtill uttalas i justitierådet Digmans kommentar till begravningslagstiftningen
(s. 130) att det får bero på de närmastes pietet att eldbegängelse
ej begärs mot den avlidnes önskan.

I SOU 1961:5 »Begravningsplatser och gravar» (s. 166) lämnas uppgifter
om den utsträckning i vilken flyttning av kistor och urnor förekommer. Från
74 orter hade sålunda uppgivits att flyttning av lik förekommit under de
senaste tio åren, medan inom 67 orter sådan flyttning under samma tid ej
ägt rum. Antalet varierade från 1 till 1 909 (Stockholm). Flyttning hade
skett i sammanlagt 3 452 fall, varav 1 440 kistor och 799 urnor medan återstående
1 213 fall ej specificerats. De flesta flyttningarna av kistor i Stockholm
uppges ha föranletts av önskan om eldbegängelse. I många fall har
flyttning skett för att sammanföra stoft efter makar som jordats på olika
håll eller för att göra gravplats lättare tillgänglig för efterlevande. Stundom
har omdisponering av en begravningsplats föranlett flyttning av kistor från
vissa gravar.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1965

Den administrativa handläggningen av ifrågavarande ärende har efter
klagomål prövats av justitieombudsmannen (se JO:s ämbetsberättelse år
1965 s. 396 ff). Beträffande de faktiska omständigheterna i ärendet framgår
av berättelsen bl. a. följande.

Theodor Reiters avled i december 1956 i Stockholm och efterlämnade som

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1965

ende dödsbodelägare sonen Leons. Begravningen ombesörjdes och bekostades
av Reiterskören med Leons’ medgivande. Stoftet lades i en ekkista, vilken
placerades i en zinkkista. Zinkkistan inneslöts i en skyddande, kraftig
träkista. Arrangemanget med de tre kistorna motiverades enligt Reiterskören
med att stoftet någon gång i framtiden skulle kunna återsändas till
Lettland, då landet blev fritt.

Leons Reiters, som år 1958 återvänt till Lettland, sökte i september 1959
det aktuella tillståndet. Härvid uppgavs att Theodor Reiters i livstiden givit
uttryck för en önskan att hemföras till Lettland och få vila i familjegraven
i Riga tillsammans med sin hustru. Därför hade stoftet balsamerats och
kroppen nedlagts i en zinkkista. Leons Reiters åberopade handlingar av
innehåll att det var Theodor Reiters’ önskan att hans stoft skulle återföras
till hemlandet.

I avgivna yttranden förklarade sig kyrkogårdsnämnden och hälsovårdsnämnden
i Stockholm icke ha något att erinra mot flyttning av stoftet.

Reiterskören hemställde hos ÖÄ att tillstånd till flyttning av stoftet icke
måtte meddelas och åberopade bl. a. fyra intyg, enligt vilka det inte var
någon tvekan om att det var Theodor Reiters’ yttersta vilja att hans stoft
under de förhållanden som nu råder skulle vila i Sverige.

Leons Reiters bemötte körens skrivelse och företedde intyg av innehåll
att den avlidnes önskan var att stoftet skulle återföras till Lettland.

ÖÄ fann genom resolution den 24 maj 1962 skäligt att med stöd av 31 §
1960 års kungörelse meddela det sökta tillståndet under vissa i resolutionen
angivna villkor.

Reiterskören anförde besvär över beslutet och yrkade att det måtte upphävas.

Genom beslut den 15 februari 1963 fann Kungl. Maj :t —enär Reiterskören
icke kunde anses behörig att föra talan i målet -— besvären icke kunna upptagas
till prövning.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit samt gällande bestämmelser
anför JO följande.

Av vad nu anförts framgår att tillstånd till flyttning av gravsatt stoft
enligt 31 § i 1960 års kungörelse — liksom enligt motsvarande bestämmelse
i nu gällande begravningskungörelse — icke kräver särskild förklaring om
att den avlidne ej motsatt sig sådan flyttning och än mindre bevisning om
att han själv önskat flyttningen. På samma sätt som enligt nuvarande regler
gäller i fråga om eldbegängelse få myndigheterna anses äga utgå från att
den avlidnes närmaste av pietetsskäl icke begära förflyttning i strid mot
vad som var eller kan antagas ha varit hans önskan. Vad nu sagts innebär
å andra sidan icke att myndigheten — oavsett vad härom i övrigt må upplysas
i ärendet — skulle vara skyldig att under alla förhållanden godtaga
nämnda presumtion.

I förevarande fall har den avlidne som ende närmaste anhörig efterlämnat
sin son. Denne har hävdat att den begärda flyttningen överensstämmer
med faderns önskan och har till stöd härför även åberopat uttalanden av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1965

5

vissa personer. Någon gensaga mot flyttningen har, såvitt av handlingarna
framgår, icke heller rests av annan anhörig till den avlidne. En motsatt
uppfattning har emellertid gjorts gällande från andra håll. Att bringa närmare
klarhet i denna fråga synes icke möjligt. Det är härvid bl. a. att märka,
att den situation som uppkommit genom att den avlidnes son under nuvarande
politiska förhållanden slutligen återvänt till Lettland icke synes ha
diskuterats av den avlidne.

Vid angivna förhållanden har ÖÄ enligt min mening lagligen icke ägt
avslå ansökningen på den grund att klarhet icke förelåg beträffande den
avlidnes egen inställning till flyttningen. Som tidigare framhållits uppställer
författningen icke något krav på viss utredning härom. I förevarande fall
— där den avlidne som närmast anhörig endast efterlämnade sin son —
förelåg ej heller någon oenighet mellan efterlevande. På grund härav och
då något hinder i övrigt mot bifall till ansökningen ej synes ha förelegat,
finner jag klagomålen i vad de avse öÄ:s handläggning av ärendet icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

Vid den granskning av JO:s ämbetsförvaltning som första lagutskottet
grundlagsenligt förehaft har enligt utskottets utlåtande nr 1/1965 icke förekommit
någon anledning till anmärkning.

Utskottet

Enligt 1963 års begravningskungörelse får gravsatt stoft ej upptagas utan
tillstånd av länsstyrelsen. I sådana tillståndsärenden skall länsstyrelsen
höra hälsovårdsnämnden och den som förvaltar begravningsplatsen. Vidare
skall iakttagas vissa av medicinalstyrelsen från hygienisk synpunkt meddelade
föreskrifter.

I motionen hänvisas till ett år 1962 meddelat tillstånd att flytta bär i
riket gravsatt stoft till utrikes ort. Enligt motionärernas mening hindrade
härvid den avlidnes egenskap av politisk flykting tillbörligt hänsynstagande
till hans önskemål rörande förflyttningen. Motionärerna anser att flyktingar
på denna punkt bör tillförsäkras samma rättsskydd som övriga åtnjuter
i Sverige. I motionen hemställes om sådana ändringar i gällande lagstiftning
att politiska flyktingar i vårt land tillförsäkras rättsskydd av i
motionen åsyftad beskaffenhet.

Av den föregående redogörelsen framgår att begravningskungörelsen —
liksom tidigare gällande bestämmelser i ämnet — saknar särskild föreskrift
om hänsynstagande till avlidens önskan rörande flyttning av hans gravsatta
stoft. Såsom justitieombudsmannen funnit vid prövning av det ärende som
åberopas av motionärerna får myndigheterna å ena sidan anses äga utgå
från att den avlidnes närmaste av pietetsskäl icke begär förflyttning i strid
mot vad som var eller kan antagas ha varit den avlidnes önskan men är
å andra sidan icke skyldiga att under alla förhållanden godtaga denna presumtion.
Vad särskilt angår frågan, huruvida politiska flyktingar åtnjuter
sämre rättsskydd än övriga, vill utskottet framhålla att i begravningskun -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1965

görelsen icke i något avseende göres åtskillnad på grund av avlidens nationella
härkomst. Medborgerskapsrättsliga förhållanden kan således icke föranleda
olikartad behandling av ärenden av nu aktuellt slag. Rättsskyddet
för de politiska flyktingarna måste därför i begravningskungörelsen anses
vara tillgodosett på samma sätt som för övriga. Någon författningsändring
av det slag som ifrågasättes i motionen är alltså ej påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:10, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante
Kristiansson*, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson
och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Grebäck, Persson i Tandö, Svenning, Carlshamre och From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.