Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 235 i första kammaren av herr Pettersson,
Harald, m. fl. samt nr 282 i andra kammaren av herrar Gomér
och Svensson i Vä.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag rörande
möjligheten för företagare och fria yrkesutövare

1) att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen utan samtidig skyldighet
till anslutning till tilläggspensionsförsäkringen;

2) att begränsa anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen till förtidsoch
efterlevandeskyddet; samt

3) att begränsa anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen till förtidsoch
efterlevandeskyddet jämte halva ålderspensionen.»

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:282.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Enligt lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring omfattas i princip
samtliga svenska medborgare, som fyllt 16 år, av den allmänna försäkringen.

Den allmänna sjukförsäkringen

Den i den allmänna försäkringen ingående sjukförsäkringen medför rätt
till sjukvårdsersättning och till sjukpenning.

Den försäkrades rätt till sjukpenning är beroende av att han är placerad
i sjukpenningklass. Varje försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa
och som har en inkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat
förvärvsarbete) om minst 1 800 kronor om året, skall vara placerad i sjukpenningklass.
Det avgörande för vilken sjukpenningklass en försäkrad skall

Oihang till riksdagens protokoll 1965. 9 saml. 2 avd. Nr 9

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

tillhöra är inkomstens storlek. Har den försäkrade inkomst såväl av anställning
som av annat förvärvsarbete, skall placeringen grundas på inkomsten
av anställning såvitt avser den sjukpenningklass, i vilken den försäkrade
skulle ha placerats med hänsyn enbart till denna inkomst, och i
övrigt på inkomsten av annat förvärvsarbete.

Med inkomst av förvärvsarbete avses den inkomst i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas komma
att tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller ock eljest (inkomst
av annat förvärvsarbete). Genom s. k. likställighetsavtal kan ersättning för
arbete som försäkrad utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes
tjänst anses såsom inkomst av anställning. En förutsättning är att sådant
avtal jämväl träffats med avseende på tilläggspensioneringen.

Beräkning av inkomst av förvärvsarbete grundas på uppgifter av den försäkrade
eller dennes arbetsgivare eller på den uppskattning, som vid taxering
gjorts av den försäkrades inkomst.

Sjukpenningbeloppen för dag varierar från 5 kronor i klasserna nr 1 och
2 till 28 kronor i klass nr 15. Sistnämnda klass omfattar dem vilkas årsinkomst
uppgår till 21 000 kronor eller mera. Av sjukpenningbeloppet i varje
klass utgör 5 kronor grundsjukpenning och återstoden tilläggssjukpenning.

Sjukpenning utgår endast om sjukdomen förorsakar nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan
utgår hel sjukpenning. I annat fall utgår halv sjukpenning. För dag
då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenningen minskas med 5
kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp.

Sjukpenning utgives inte genast utan först efter en viss karenstid. Denna
är i allmänhet tre dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad.
Om en sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut,
räknas dock ingen ny karenstid vid den senare sjukperioden. Sjukpenning
utgår i princip inte för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos
försäkringskassan. Karenstiden om tre dagar kan, vad gäller tilläggssjukpenning
som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning,
förlängas till 33 eller 93 dagar efter anmälan av den försäkrade. Försäkrad,
som gjort sådan anmälan, kan övergå till kortare karenstid, om han ej
fyllt 55 år och har god hälsa.

Till sjukpenning kan utgivas barntillägg för den försäkrades eller hans
makes barn under 16 år, med vilket den försäkrade stadigvarande sammanbor.

Förhållandet mellan sjukförsäkringen och pensioneringen

Förmånerna från sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen
(dvs. folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) är samordnad enligt
principen att det inte bör uppkomma vare sig luckor i försäkringsskyddet

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

3

eller dubbelersättningar. Rätten till ersättning från sjukförsäkringen är därför
ej begränsad till visst antal dagar utom för dem som åtnjuter ålderspension
eller hel förtidspension från den allmänna försäkringen. Med hänsyn
härtill har föreskrivits att allmän försäkringskassa kan tillerkänna en försäkrad,
som åtnjuter sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård, förtidspension
utan hinder av att han inte gjort ansökan därom.

Försäkringen för tilläggspension

Försäkringen för tilläggspension avser att bereda ålderspension, förtidspension
och familjepension utöver folkpensionen. Rätten till tilläggspension
grundas på inkomsten av det förvärvsarbete, som den försäkrade utför
under sin aktiva tid, och pensionen är avvägd i förhållande till denna
inkomst.

Den inkomst, som blir pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen, är
den försäkrades inkomst av förvärvsarbete under åren fr. o. m. det då han
fyller 16 år t. o. m. det då han fyller 65 år. Förvärvsarbetsinkomsterna indelas
i inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Med
inkomst av annat förvärvsarbete avses inkomst av här i riket bedriven rörelse,
inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade,
samt ersättning för arbete för annans räkning, allt i den mån
inkomsten inte är att hänföra till inkomst av anställning. Inkomst av något
av de nu nämnda slagen, som inte uppgår till 500 kronor för år, medräknas
ej. Till grund för inkomstberäkningen för visst år lägges den försäkrades
taxering till statlig inkomstskatt för året.

Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar summan av inkomst av
anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger
en viss minimigräns, det vid årets ingång gällande basbeloppet, vilket
utgör 4 000 kronor i 1957 års penningvärde. Basbeloppet avräknas i första
hand mot inkomst av anställning. Maximigränsen för beräkning av den pensionsgrundande
inkomsten utgör 7,5 gånger det vid årets ingång gällande
basbeloppet, dvs. 30 000 kronor i 1957 års penningvärde. Belopp från vilket
sålunda skall bortses avräknas i första hand å inkomst av annat förvärvsarbete.

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för en försäkrad,
tillgodoräknas honom pensionspoäng. Dessa utgör den pensionsgrundande
inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång. I den mån
den pensionsgrundande inkomsten härrör från inkomst av annat förvärvsarbete
tillgodoräknas den försäkrade pensionspoäng i regel endast såvida
tilläggspensionsavgift för året till fullo erlagts inom föreskriven tid.

Ålderspension utgår fr. o. m. den månad, under vilken den försäkrade
fyller 67 år med möjlighet till förtida eller uppskjutet pensionsuttag efter
samma regler som inom folkpensioneringen. Storleken av den ålderspension,
som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 % av produkten av basbeloppet

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

för den månad, för vilken pensionen skall utges, och medeltalet av de pensionspoäng
som tillgodoräknats den försäkrade, eller, om pensionspoäng
tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen
(femtonårsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräknats honom för
mindre än 30 år, skall dock nämnda produkt minskas med 1/30 för varje
år, som antalet poängår understiger 30 år (trettioårsregeln). I fråga om dem
som är födda år 1923 eller tidigare gäller särskilda övergångsbestämmelser,
som innebär att personer födda 1914 och senare har möjlighet att förvärva
full pension, medan de som är födda 1896—1913 maximalt kan få så inånga
tjugondelar av full pension som antalet år fr. o. m. 1960 t. o. m. det då
vederbörande fyller 65 år.

Om den försäkrades arbetsförmåga på grund av bl. a. sjukdom är nedsatt
med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig, utgår förtidspension
för tid före den månad, då han fyller 67 år eller ålderspension
dessförinnan börjar utgå till honom. Är nedsättningen av arbetsförmågan
inte att anse såsom varaktig men kan den antagas bli bestående avsevärd tid,
kan den försäkrade erhålla tilläggspension i form av sjukbidrag, som är
begränsat till viss tid men för vilket i övrigt gäller samma regler som beträffande
förtidspension. Beroende på graden av arbetsförmågans nedsättning
kan förtidspensionen vara hel eller utgöra två tredjedelar eller en tredjedel
av hel pension.

En ytterligare förutsättning för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen
är att den försäkrade kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för
tid före det år, då pensionsfallet inträffat.

Storleken av hel förtidspension motsvarar i princip den ålderspension, som
den försäkrade skulle bli berättigad till vid 67 års ålder. För beräkningen
gäller särskilda regler.

Då en förtidspensionär uppnår 67 års ålder, utbytes förtidspensionen mot
ålderspension.

En försäkrads änka och barn har rätt till familjepension efter honom, under
förutsättning att han vid sin död var berättigad till förtidspension eller
ålderspension från tilläggspensioneringen eller att han skulle ha varit berättigad
till förtidspension, om hans arbetsförmåga vid tiden för dödsfallet
varit så nedsatt som kräves för rätt till sådan pension.

Änkepension utgår till änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat
minst fem år och ingåtts senast den dag, då den försäkrade fyllde 60 år.
Efterlämnar den försäkrade barn som också är barn till änkan, är änkan,
oavsett om barnet är minderårigt eller uppnått vuxen ålder, berättigad till
änkepension även om nyssnämnda förutsättningar inte är uppfyllda. Änkepensionsrätten
upphör om änkan gifter om sig.

Änkepensionen utgör en viss procent av den avlidnes egenpension, dvs. den
förtids- eller ålderspension, som utgick till den avlidne, eller — om sådan
pension ej utgick — den förtidspension, som han skulle ha erhållit, därest

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

5

rätt till hel sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Även om
den avlidne åtnjöt partiell förtidspension, beräknas änkepension med utgångspunkt
från hel förtidspension. Var han ålderspensionär, räknar man
med en ålderspension av den storlek, som gäller vid uttag från 67 års ålder.
Änkepensionens storlek är i övrigt beroende av om den försäkrade efterlämnar
barn, som är berättigat till pension efter honom. Finns inte något
pensionsberättigat barn, är änkepensionen 40 % av den försäkrades nyssberörda
egenpension. Efterlämnar den försäkrade pensionsberättigat barn
är änkepensionen 35 % av samma pension.

Barnpension tillkommer försäkrads barn under 19 år. Storleken av barnpensionen
är beroende av huruvida pensionsberättigad änka finns samt av
familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar en man änka och ett pensionsberättigat
barn, blir barnets pension 15 % av faderns egenpension. Är ett
barn ensaint pensionsberättigat, blir barnets pension 40 % av den avlidnes
egenpension. Finns flera barn än ett, ökas de nu angivna procenttalen med
10 för varje barn utöver det första, och det sammanlagda barnpensionsbeloppet
fördelas lika mellan barnen.

Undantagande från försäkringarna

En försäkrad har möjlighet att anmäla individuellt undantagande från
försäkringen för tilläggspension, såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning. Bestämmelsen härom återfinnes i 11 kap. 7 § försäkringslagen.
Har sådant undantagande skett, skall vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst för den försäkrade för tid efter ingången av året
näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst av annat
förvärvsarbete. Anmälan om undantagande kan återkallas av den försäkrade
med verkan från nästföljande årsskifte, dock tidigast från det som
inträffar sedan undantagandet ägt giltighet i fem år. Den som har återkallat
anmälan om undantagande får sedan inte ånyo göra dylik anmälan.
Anmälan om undantagande liksom återkallelse skall göras hos allmän försäkringskassa.

Undantagande från försäkringen för tilläggspension får betydelse även
för sjukförsäkringen. Enligt 3 kap. 2 § försäkringslagen skall nämligen
den försäkrade, för tid då sådant undantagande äger giltighet, vara undantagen
även från sjukförsäkringen vad gäller tilläggssjukpenning. Detta
innebär, att den försäkrades sjukpenningklass skall bestämmas med bortseende
från hans inkomst av annat förvärvsarbete än anställning; grundsjukpenningen
påverkas dock ej.

Finansieringen

Sjukförsäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter från de försäkrade,
arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Den försäkrades egen avgift
avseende sjukpenningen beror till sin storlek på sjukpenningklassen samt,

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

när det gäller tilläggssjukpenning, på karenstidens längd och huruvida
sjukpenningen svarar mot inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete.
Utgifterna för tilläggssjukpenning i vad avser annan förvärvsinkomst
bestrides helt med de försäkrades egna avgifter.

Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter, vilka inflyter till den
allmänna pensionsfonden. Procentsatsen för avgiftsuttaget har fastställts
för åren 1960—1969 och utgör för 1964 sju, för 1965 sju och en halv, för
1966 åtta, för 1967 åtta och en halv, för 1968 nio och för 1969 nio och en
halv procent. Avgift för inkomst av anställning erlägges av arbetsgivarna.
Avgift för inkomst av annat förvärvsarbete (tilläggspensionsavgift) erlägges
av de försäkrade själva och beräknas på den pensionsgrundande inkomsten
i den mån denna härrör från sådant arbete.

Historik m. m.

Enligt de regler om sjukförsäkring som gällde före ikraftträdandet av lagen
om allmän försäkring omfattade den obligatoriska försäkringen för tillläggssjukpenning
inte de självständiga företagarna. Enligt bestämmelser
i 47 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring kunde sjukkassemedlem,
vars inkomster av förvärvsarbete helt eller delvis härrörde från
annat förvärvsarbete än tjänst, genom frivilliga avgifter försäkra sig hos
den centralsjukkassa han tillhörde för erhållande av tillägg till den sjukpenning,
som utgavs på grund av den obligatoriska försäkringen.

Försäkringen för tilläggspension omfattade redan från början de självständiga
företagarna. Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete gällde
emellertid ursprungligen, enligt 8 § lagen den 28 maj 1959 om försäkring
för allmän tilläggspension, den regeln att inkomsten till den del den låg
mellan det dubbla basbeloppet och maximibeloppet togs i beräkning endast
till två tredjedelar. Enligt 36 § samma lag ägde försäkrad anmäla undantagande
från försäkringen såvitt angick inkomst av annat förvärvsarbete.
Genom lag den 26 maj 1961 ändrades bestämmelserna om beräkning
av pensionsgrundande inkomst så att samma regler skulle gälla för sådan
beräkning, vare sig inkomsten härrörde av anställning eller av annat
förvärvsarbete. De nya reglerna skulle tillämpas även på 1960 års inkomster.

1958 års socialtörsäkringskommitté föreslog, att tilläggssjukpenningförsäkringen
skulle utsträckas att omfatta även företagarna, varvid dessa efter
särskild framställning skulle kunna få karenstiden förlängd till 33 eller
93 dagar. Vidare föreslogs att företagare skulle äga göra anmälan om undantagande
från tilläggssjukpenningförsäkringen men endast såvida anmälan
samtidigt avsåg undantagande från tilläggspensioneringen. Företagare,
som kvarstod i tilläggspensioneringen, skulle alltså tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen.

I den proposition, nr 90 år 1962, varigenom förslag till lag om allmän

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

försäkring förelädes riksdagen, uttalade föredragande departementschefen,
att kommittén anfört övertygande skäl för att den obligatoriska försäkringen
för tilläggssjukpenning även borde omfatta företagare, och fortsatte:

Av intresse är att bland de remissorgan, som företräder företagarintressen,
det är en allmän uppfattning att flertalet självständiga företagare och
fria yrkesutövare har behov av ett vidgat försäkringsskydd mot inkomstbortfall
på grund av sjukdom och att detta behov bör tillgodoses genom att
vederbörande automatiskt anslutes till tilläggssjukpenningförsäkringen. Jag
finner att kommitténs förslag i denna del bör genomföras.

En automatisk anslutning av företagarna till försäkringen för tilläggssjukpenning
är inte oförenlig med en viss individuell valfrihet. Behovet av
försäkringsskydd är mer skiftande när det gäller företagare än när det gäller
anställda, vilket motiverar att särskilda valmöjligheter står företagarna
till buds. De valmöjligheter man vill ge företagarna inom sjukförsäkringen
måste emellertid bedömas i samband med den redan befintliga valfriheten
inom tilläggspensioneringen. I ett remissyttrande har med tanke på lantbrukarnas
speciella förhållanden framkastats förslag om att låta skiljelinjen
gå mellan riskskydd och åldersskydd. En företagare borde kunna ställa
sig utanför tilläggspensioneringens ålderspensionsdel men ändock ha kvar
rätten till tilläggssjukpenning liksom sitt förtids- och familjepensionsskydd
inom försäkringen för tilläggspension. Detta förslag bryter emellertid
mot systemets grundläggande konstruktion, och en uppbyggnad efter
de i yttrandet föreslagna linjerna skulle ge upphov till invecklade problem
rörande samordningen mellan förtidspension och ålderspension. Det är svårt
att bedöma om det skulle vara möjligt att finna en tillfredsställande lösning
på dessa samordningsproblem, men det står i alla händelser klart att
varje lösning, som kunde förtjäna att övervägas, skulle komplicera försäkringssystemet
på ett sätt som är ägnat att inge starka betänkligheter. En
hela folket omfattande socialförsäkring kan inte, om rimliga anspråk på
översiktlighet och hanterlighet skall upprätthållas, tillfredsställa alla tänkbara
önskemål om variationer. Jag kan därför inte förorda en lösning av
det slag som åsyftas i det berörda remissyttrandet.

En annan fråga är om valmöjligheterna inom sjukförsäkringen och tillläggspensioneringen
bör vara fristående från eller sammankopplade med varandra.
I det förra fallet skulle en företagare kunna välja att tillhöra endast
endera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen, men
i det senare fallet skulle utträde och återinträde få avse endast båda försäkringsgrenarna
gemensamt. Socialförsäkringskommitténs majoritet har föredragit
det senare av dessa båda alternativ, men en minoritet inom kommittén
och åtskilliga remissorgan har givit företräde åt det förra. De som förordat
att valmöjligheterna inom sjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen
blir helt fristående från varandra har i en del fall motiverat
sin ståndpunkt med att företagarna själva betalar sina avgifter och därför
själva bör få bestämma omfattningen av sitt försäkringskydd. Inom ett i
princip obligatoriskt försäkringssystem, i vilket de olika delarna är beroende
av varandra, kan emellertid ett argument av detta slag inte ensamt få bli
utslagsgivande. Finge vissa försäkrade välja att tillhöra tilläggspensioneringen
samtidigt som de kunde stiilla sig utanför försäkringen för tilläggssjukpenning,
skulle detta kunna leda till ett tryck på de pensionsbeviljande
organen för att förmå dem att fylla ut luckan i försäkringsskyddet genom
att bevilja pension i fall då detta eljest inte skulle ha skett. Resultatet skulle

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

kunna bli en omotiverad belastning på tilläggspensioneringen. Omvänt
skulle det kunna leda till att sjukförsäkringen i viss omfattning finge överta
pensioneringens roll, om en del försäkrade kunde tillhöra försäkringen
för tilläggssjukpenning även efter ett utträde ur tilläggspensioneringen.
Det skulle nämligen då i praktiken kunna bli svårt att på ett så tidigt stadium
som rätteligen borde ske byta ut en tämligen hög sjukpenning mot
folkpension. Mot denna sista form av valfrihet kan även invändas att man
knappast bör räkna med att en företagare har större förmåga att själv bära
de ekonomiska konsekvenserna av en invaliditet än motsvarande följder
av en övergående sjukdom. Jag har vid övervägande av de olika synpunkter
som kan anläggas på frågan kommit till den uppfattningen att utträden
och återinträden beträffande försäkringarna för tilläggssjukpenning och
för tilläggspension bör få ske endast med avseende på båda försäkringarna
i förening. För att tillmötesgå önskemålen om ett billigare men till följd
därav givetvis också mindre omfattande sjukförsäkringsskydd förordar jag
att, såsom socialförsäkringskommittén föreslagit, företagarna skall få rätt
att välja karenstid för tilläggssjukpenningen. Kommitténs förslag om 33
och 93 dagars karenstid som alternativ till den normala 3-dagarstiden förefaller
mig väl avvägt.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 27. Därvid
upptog utskottet till behandling även motioner med önskemål om valfrihet
för företagare så till vida, att dessa skulle äga tillhöra endera tillläggssjukpenningförsäkringen
eller tilläggspensioneringen. I detta avseende
anfördes i utlåtandet följande:

Den nuvarande sjukpenningförsäkringen ger skydd ej blott vid sjukdom
utan även i viss utsträckning vid invaliditet, som är en följd av sjukdom.
Skyddet är emellertid till tiden begränsat; sjukpenning utgår i allmänhet
för högst 730 dagar vid varje sjukdom (sjukhjälpstiden). Sjukpenningförsäkringen
är samordnad med invalidpensioneringen inom folkpensioneringen
på så sätt, att sjukpenning och invalidpension i princip inte utgår
samtidigt. Samordningen kan alltså sägas vara av negativt slag. Däremot
har samordningen icke för närvarande den innebörden att sjukpenningen
vid sjukhjälpstidens slut alltid avlöses av pension, även om den försäkrades
arbetsoförmåga eller nedsättning av arbetsförmågan då består.

Propositionens förslag till förtidspensionering öppnar vägen för en positiv
samordning mellan sjukförsäkring och pensionering. Den bärande tanken
i denna samordning är att sjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen
tillsammans skall utgöra ett enhetligt skydd mot inkomstbortfall
vid sjukdom och vid invaliditet, ett skydd utan vare sig luckor eller dubbelersättningar.
Inom detta skydd skall i princip sjukpenningförsäkringen svara
för sjukdomstiden och pensioneringen för tiden därefter. Som en riktpunkt
för tillämpningen har departementschefen uttalat, att utbyte av sjukförsäkringsförmåner
mot förtidspension inte skall göras, förrän själva läkeprocessen
avslutats och ett mera definitivt medicinskt tillstånd inträtt.
Rent teoretiskt skulle man kunna tänka sig en gränsdragning på så sätt, att
förmånerna skall utgå från sjukförsäkringen, så länge den försäkrade är
sjuk, och från pensioneringen, i och med att sjukdomen övergått i invaliditet.
Men en sådan ordning låter sig svårligen genomföra, eftersom begreppen
sjukdom och invaliditet inte är entydiga; i synnerhet är den inbördes
avgränsningen mellan de båda begreppen vansklig. Man har därför i det nya

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 ar 1965

9

systemet sökt sig fram efter andra vägar. Genom att göra förmånerna från
sjukpenningförsäkringen och från pensioneringen i stort sett likvärdiga har
uppnåtts, att det för den försäkrade blir utan större betydelse, från vilkendera
försäkringen förmånerna utgår. Därigenom blir det av mindre vikt att
söka exakt fastställa, när en sjukdom övergått i invaliditet. Samordningen
mellan de båda försäkringarna gör de nuvarande reglerna om viss sjukhjälpstid
inom sjukpenningförsäkringen överflödiga. Därmed kan också
de båda invecklade och svårtillämpbara bestämmelserna om sammanläggning
av sjukperioder m. m. slopas. Som ett sammanfattande omdöme om
samordningen vill utskottet uttala, att den innefattar en elegant lösning,
som samtidigt ger en välkommen förbättring av skyddet för dem som drabbas
av långvarig sjukdom och invaliditet.

Enligt utskottets mening är en valfrihet att tillhöra endast endera tillläggssjukpenningförsäkringen
eller tilläggspensioneringen icke förenlig
med den föreslagna samordningen. De som uttalar sig för en valfrihet att
tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen men ej tilläggspensioneringen synes
utgå från den nuvarande sjukpenningförsäkringen. Såsom torde framgå
av det ovan anförda, skiljer sig emellertid sjukpenningförsäkringen enligt
propositionens förslag från den nuvarande bl. a. så till vida, att den i princip
inte är avsedd att ge skydd vid invaliditet till följd av sjukdom. En valfrihet
av nämnda slag skulle medföra behov av två olika typer av obligatorisk
försäkring för tilläggssjukpenning, en för företagare, som står utanför
tilläggspensioneringen, och en för övriga försäkrade. Om däremot rätten att
tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen men ej tilläggspensioneringen skulle
avse en sjukpenningförsäkring av den typ som innefattas i propositionen,
skulle denna få bygga på den vanskliga gränsdragningen mellan sjukdom
och invaliditet. Detta synes utskottet inte möjligt. Av samma skäl är det
omöjligt att medge tillhörighet enbart till tilläggspensioneringen. Såsom
framgår av vad departementschefen anfört, skulle en fristående tilläggspensionering
eller en fristående sjukpenningförsäkring, som bygger på gränsdragningen
mellan sjukdom och invaliditet, ge upphov till tryck på de pensionsbeviljande
organen att bevilja pension i fall, då detta eljest inte skulle
ha skett, respektive att dröja därmed längre än som normalt skulle ha varit
fallet.

Såsom skäl för motionsyrkandena har anförts att det bland företagarna
föreligger behov av valfrihet i förevarande hänseenden. Om därmed avses att
en företagare skulle ha behov av tilläggssjukpenningförsäkring men ej av
tilläggspensionering, är argumentet knappast bärande. Sjukpenningförsäkringen
är nämligen i huvudsak avsedd som ett skydd mot inkomstbortfall
vid kortvarig sjukdom samt vid sådan långvarig sjukdom som inte leder
till invaliditet. Däremot lämnar den ej skydd vid invaliditet eller vid försörjarens
bortgång. För utskottet ter det sig naturligt att förutsätta, att
den som anser sig själv kunna svara för långtidsskydd och familjeskydd
också bör kunna ordna korttidsskyddet på egen hand. I vart fall är det enligt
utskottets mening inte särskilt angeläget att det allmänna erbjuder ett
försäkringsaltcrnativ med enbart korttidsskydd. Däremot har utskottet förståelse
för att en företagare bedömer sig vara i behov av långtids- och familjeskydd
men anser sig kunna avstå från korttidsskyddet. För dessa fall
innebär emellertid propositionens förslag om en förlängning av karenstiden
upp till 93 dagar ett godtagbart alternativ till motionsyrkandena om rätt för
företagare att deltaga enbart i tilläggspensioneringen. Det har också i motionerna
anförts, att många företagare saknar ekonomiska möjligheter att

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

tillhöra både tilläggssjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen.
Detta argument saknar enligt utskottets mening bärkraft, såvitt därmed
åsyftas den som anser sig kunna hära allenast avgifterna för tilläggspensioneringen.
Avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen kommer nämligen
för den som väljer den längsta karenstiden att uppgå till förhållandevis
blygsamma belopp. Av socialförsäkringskommittén har dessa avgifter
beräknats till 45 kr. om året vid en årlig förvärvsinkomst av 6 800—8 400 kr.
Vid en förvärvsinkomst av 14 000—16 000 kr. skulle motsvarande avgifter
vara 93 kr. och vid en förvärvsinkomst av 21 000 kr. och däröver 141 kr.
Dessa belopp ligger sannolikt något i överkant, då kommittén utgått från en
grundsjukpenning om 4 kr.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet förevarande motionsyrkanden.

Utskottet behandlade vidare i utlåtandet väckta motioner med önskemål
om valfrihet inom tilläggspensioneringen så till vida, att en företagare skulle
äga tillhöra denna försäkring endast i fråga om vissa delar av dess skydd,
nämligen förtids- och efterlevandeskyddet. Beträffande dessa motioner anfördes
följande:

Utskottet är medvetet om att många företagare inte har samma behov av
åldersskydd som övriga försäkrade och att i fråga om tilläggspensioneringen
en anslutning enbart till förtids- och fainiljepensioneringen skulle innebära
en lämplig lösning av deras individuella trygghetsproblem. En sådan
anordning skulle dessutom ha den fördelen att den inte rubbade samordningen
mellan tilläggssjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen.
Såsom departementschefen framhållit bryter emellertid en valfrihet av detta
slag mot den grundläggande konstruktionen inom tilläggspensioneringen.
Att bygga in en sådan valfrihet i systemet skulle därför med största sannolikhet
göra detta ohanterligt. I vart fall skulle reglerna bli synnerligen
komplicerade. Utskottet kan följaktligen inte biträda förevarande motionsyrkanden.

Riksdagen godkände i de delar varom här är fråga andra lagutskottets
utlåtande.

Med tanke på de personer, som före den allmänna försäkringslagens tillkomst
anmält undantagande från tilläggspensioneringen, stadgades i lagen
om införande av försäkringslagen, att anmälan om undantagande kunde
före utgången av år 1962 återkallas med verkan fr. o. m. den 1 januari 1963.
Anmälan som på så sätt återkallats skall inte påverka den försäkrades rätt
att i framtiden ånyo anmäla undantagande.

Andra lagutskottet hade under år 1963 att taga ställning till motionsyrkanden
av samma innebörd som de förevarande. Härvid biföll utskottet i
utlåtande nr 44 år 1963, yrkandena. Vid utlåtandet fanns fogad reservation,
i vilken reservanterna, under hänvisning till utskottets uttalanden år 1962,
icke fann skäl till ändrat ställningstagande. I reservationen hemställdes
därför att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll reservationen.

Under år 196i behandlade andra lagutskottet samma fråga i utlåtande
nr 22. Utgången blev densamma som under år 1963.

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

11

Utskottet

Enligt lagen om allmän försäkring omfattas företagarna i princip av
försäkringen. Försäkrad äger emellertid rätt att anmäla undantagande från
försäkringen för tilläggspension, såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning. Sådant undantagande får betydelse även för sjukförsäkringen.
Den för vilken undantagande från tilläggspensioneringen äger giltighet
skall nämligen inte vara försäkrad för tilläggssjukpenning, i den
mån denna grundas på inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.
Utträde från försäkringarna för tilläggspension och för tilläggssjukpenning
kan således ske endast med avseende på båda försäkringarna i förening.

I förevarande motioner kritiseras sammankopplingen mellan tilläggspensioneringen
och tilläggssjukpenningen, varjämte förordas att viss valfrihet
inom tilläggspensioneringen bör genomföras för företagarna. Motionärerna
hemställer om skyndsam prövning och förslag i syfte att möjliggöra
för företagare och fria yrkesutövare att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen
enbart eller att begränsa anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och efterlevandeskydd, alternativt därutöver till halv
ålderspension. Motionärerna framhåller, att många företagare saknar ekonomiska
förutsättningar för en fullständig anslutning till försäkringarna.

Andra lagutskottet hade år 1962 i samband med behandlingen av förslaget
till lagen om allmän försäkring även att ta ställning till motionsyrkanden
av i huvudsak samma innebörd. Utskottet framhöll då, att en valfrihet
att tillhöra endast endera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tillläggspensioneringen
icke var förenlig med den samordning mellan sjukförsäkringen
och pensioneringen som avsågs med lagen om allmän försäkring.
En valfrihet att tillhöra sjukpenningförsäkringen men inte tilläggspensioneringen
skulle medföra behov av två olika typer av obligatorisk
försäkring för tilläggssjukpenning, en för företagare, som stod utanför
tilläggspensioneringen, och en för övriga försäkrade. Om däremot rätten
att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen men ej tilläggspensioneringen
skulle avse en sjukpenningförsäkring av den typ, som innefattades i förslaget
till lag om allmän försäkring, skulle denna få bygga på den vanskliga gränsdragningen
mellan sjukdom och invaliditet. Detta syntes utskottet inte
möjligt. Utskottet framhöll därjämte, att en fristående sjukpenningförsäkring,
som byggde på gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet, skulle
ge upphov till tryck på de pensionsbeviljande organen att dröja med att bevilja
pension längre än som normalt skulle ha varit fallet. Dessutom påpekade
utskottet, att den som ansåg sig själv kunna svara för långtidsskydd
också borde kunna ordna korttidsskyddet på egen hand. Beträffande rätt till
anslutning till enbart förtids- och efterlevandeskyddet inom tilläggspensioneringen
uttalade utskottet, att en sådan anslutning skulle innebära en
lämplig lösning av företagarnas individuella trygghetsprohlem. En valfrihet
av detta slag bröt emellertid mot den grundläggande konstruktionen inom

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

tilläggspensioneringen. Att bygga in en sådan valfrihet i systemet skulle
därför med största sannolikhet göra detta ohanterligt. I vart fall skulle
reglerna bli synnerligen komplicerade. Beträffande valfrihet mellan olika
pensionsnivåer inom tilläggspensioneringen framhöll utskottet att det inte
var möjligt att inom en obligatorisk, hela folket omfattande försäkring,
som byggde på fördelningsprincipen, tillgodose individuella önskemål utan
att den enkelhet som var en av systemets stora fördelar gick förlorad.
På angivna grunder avstyrkte utskottet motionerna. Utlåtandet godkändes
i nu ifrågavarande delar av riksdagen.

Även åren 1963 och 1964 var de nu aktuella frågora på grund av väckta
motioner föremål för riksdagens behandling. Riksdagen fann inte att skäl
förlåg till ändrat ställningstagande. Motionerna föranledde således icke någon
riksdagens åtgärd.

Utskottet kan icke finna att sedan fjolåret inträffat något som kan leda
till en ändrad bedömning av förevarande frågor. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:235 och 11:282, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

‘t i , j ; ’ ; • v 7; ’• A ‘ i; <: i • ’ * i : ’ ''.''.tf •i t f ''

Stockholm den 23 februari 1965

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell*,
herrar Lars Larsson, Erik Filip Petersson*, Hiibinette, Dahlberg
och Axel Kristiansson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Rimmerfors,
fröken Wetterström, fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje,
Gomér och Carlsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965 13

Reservation

av fru Hamrin-Thorell, herrar Erik Filip Petersson, Hubinette, Axel Kristianson,
Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fröken Wetterström och herr
Gomér, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets utlåtande som börjer å s. 11 med orden
”Andra lagutskottet hade” och slutar med orden ”av förevarande frågor”
bort ersättas med text av följande lydelse:

”Motioner med samma innebörd som de förevarande var föremål för
utskottets behandling under åren 1963 och 1964. Utskottet anförde 1963 att
de önskemål och behov, som från företagarnas sida gjorde sig gällande
i fråga om den allmänna försäkringen, var nära förknippade med företagandets
natur. Ett stort antal företagare hade sålunda under sin aktiva förvärvstid
omfattande utgifter för investeringar och amorteringsändamål,
vilka måste bestridas av de löpande inkomsterna. Till följd härav minskades
dessa företagares ekonomiska möjligheter att ansluta sig till försäkringarna
i deras helhet. Samtidigt var företagarnas behov av ålderspension
mindre än de anställdas, då det i rörelsen nedlagda kapitalet i viss mån gav
företagarna trygghet på ålderns dagar. Den ordning som rådde beträffande
företagarnas anslutning till den allmänna försäkringen ansåg utskottet inte
helt tillfredsställande. Försäkringssystemet var avsett för alla medborgare.
Systemet ställde emellertid vissa grupper i samhället inför valet att antingen
antaga en anslutningsform, som inte svarade mot deras faktiska behov,
eller avstå från delar av systemet. Även ur samhällets synpunkt var det
angeläget att detta förhållande rättades till. Såsom motionärerna framhållit,
fortsatte utskottet, var företagarnas behov av särskilt korttidsskydd inte
tillgodosett i gällande lag. Möjlighet borde öppnas till anslutning till tillläggssjukpenningförsäkringen
utan skyldighet till samtidig anslutning till
försäkringen för tilläggspensionen. Även inom tilläggspensioneringens ram
borde viss valfrihet för företagare genomföras. Utskottet ansåg det också
angeläget att företagarna erhöll möjlighet att begränsa anslutningen till
tilläggspensioneringen till förtids- och efterlevandeskyddet. Därutöver borde
det stå vederbörande öppet att ansluta sig till halv ålderspension från tillläggspensioneringen.
De svårigheter, som åberopats till stöd för invändningar
mot här förordade valmöjligheter, nämligen att samordningen mellan sjukförsäkringen
och förtidspensioneringen kunde rubbas och, beträffande valfriheten
inom tilläggspensioneringen, att denna skulle göra hela systemet
svåradininistrerat, syntes utskottet överdrivna. Under dessa omständigheter
hade de skäl som åberopats ej sådan tyngd att de kunde anses utgöra
hinder för en omprövning av frågorna.

Under hänvisning till de sålunda anförda omständigheterna hemställde
utskottet både 1963 och 1964 att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära
förslag till erforderliga åtgärder. Riksdagen biföll emellertid inte utskottets

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

hemställan utan ansåg, att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.

På grund av riksdagens ställningstagande kvarstår de ovan påtalade problemen
för företagare och fria yrkesutövare. Enligt utskottets mening är
riksdagens ingripande alltjämt påkallat.”
b) att utskottet bort hemställa,

”att riksdagen med bifall till förevarande motioner, 1:235
och 11:282, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam prövning och förslag rörande möjligheter för
företagare och fria yrkesutövare 1) att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen
utan samtidig skyldighet till anslutning
till tilläggspensionsförsäkringen; 2) att begränsa anslutningen
till tilläggspensionsförsäkringen till förtids- och
efterlevandeskyddet; samt 3) att begränsa anslutningen till
tilläggspensionsförsäkringen till förtids- och efterlevandeskyddet
jämte halva ålderspensionen”.

til i; ;:xir ;.

/» i-till L*of* vi
O.fjV:» a.>;<
h! ilsd jf 1.1 rid ii i.

L: :''SH*

-i;

rl‘ -xbi-flöi

hi)

u:!:j,»J/i sort jIIi

•ilUrA^.U'' »Im i j* *

■•bi;'' i

< In