Andra lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1965
1
Nr 6
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om behörighet att utöva veterinäryrket m. in.
jämte i ämnet väckt motion.
Genom en den 18 december 1964 dagtecknad proposition, nr 7/1965, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
om behörighet att utöva veterinäryrket in. in.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Behörig att utöva veterinäryrket är
a) den som är legitimerad enligt 2 §;
b) den som är av veterinärstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande,
av annan myndighet förordnad att tjänstgöra som veterinär;
c) i den utsträckning, som särskilt anges för varje fall, den som enligt 8 §
innehar begränsad behörighet att utöva veterinäryrket.
2 §•
Legitimation som veterinär meddelas av veterinärstyrelsen.
Den som avlagt veterinärexamen i Sverige eller som avlagt sådan examen
utomlands och genomgått av Konungen föreskriven efterutbildning i Sverige
skall på ansökan erhålla legitimation som veterinär, om ej sådana omständigheter
föreligga som enligt denna lag kunna föranleda återkallelse av legitimation.
Om den som avlagt veterinärexamen utomlands äger framstående skicklighet
och särskild erfarenhet inom veterinäryrket, må han erhålla legitimation
som veterinär utan att ha genomgått efterutbildning.
3 §.
Har legitimerad veterinär genom dom som vunnit laga kraft
dömts till fängelse eller avsatts eller suspenderats från tjänst som veterinär
för brott som han förövat under utövning av veterinäryrket,
1 II i haag till riksdagens protokoll 1\965. 9 samt. 2 avd. Nr 6
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965
döints till fängelse i minst sex månader för annat brott,
funnits skyldig till medverkan till obehörig utövning av veterinäryrket
eller
funnits skyldig till medverkan till smittfarligt kvacksalveri på djur,
äger veterinärstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet
visat sig icke vara skickad att utöva veterinäryrket.
4 §•
Har legitimerad veterinär visat grov oskicklighet vid utövning av veterinäryrket
eller eljest visat sig uppenbart olämplig som veterinär utan att det
föreligger sådant fall som avses i 3 §, äger veterinärstyrelsen återkalla hans
legitimation.
5 §•
Blir legitimerad veterinär på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning
av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva veterinäryrket, skall
veterinärstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda
skäl föranleda annat.
Föreligger grundad anledning till antagande att veterinärs legitimation
bör återkallas enligt första stycket, äger veterinärstyrelsen efter samråd
med medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning
i den utsträckning som fordras för att hans förmåga att utöva veterinäryrket
skall kunna bedömas.
Förordnas om läkarundersökning enligt andra stycket, äger veterinärstyrelsen
återkalla legitimationen för tiden till dess ärendet slutligt avgöres.
Vägrar den som skall undersökas att inställa sig till undersökning, skall
polismyndighet på styrelsens begäran lämna erforderlig handräckning.
6 §•
Legitimation för veterinär som Konungen eller veterinärstyrelsen förordnat
till innehavare av veterinärtjänst må icke återkallas så länge veterinären
innehar tjänsten. Legitimationen må dock återkallas för tid då han på grund
av ådömd suspension eller av anledning som avses i 5 § första stycket icke
uppehåller tjänsten.
7 §•
Har veterinärs legitimation återkallats, skall veterinärstyrelsen på hans
begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medge det.
8 §•
Begränsad behörighet att utöva veterinäryrket meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av veterinärstyrelsen.
För utövning av veterinäryrket inom veterinärdistrikt intill riksgränsen
må begränsad behörighet meddelas att gälla den som vid varje tidpunkt uppehåller
tjänst, motsvarande svensk distriktsveterinärbefattning, i angränsande
veterinärdistrikt i Finland eller Norge.
9 §•
Veterinär, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss
gren av veterinäryrket, må icke för allmänheten tillkännage att han är specialist
inom den grenen eller eljest äger särskild kunnighet i denna.
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, veterinärstyrelsen fastställer
villkoren för rätt att tillkännage specialitet enligt denna paragraf.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr G år J!)G5
10 §.
Den som, utan att vara behörig att utöva veterinäryrket, mot ersättning
undersöker djurs hälsotillstånd eller behandlar djur för sjukdom eller därmed
jämförligt tillstånd genom att vidtaga eller föreskriva åtgärd i förebyggande,
botande eller lindrande syfte må ej under utövning av denna verksamhet
behandla sjukdom på vilken epizootilagen den 12 april 1935 (nr
105) eller förordningen den 26 maj 1961 (nr 309) om bekämpande av salmonellainfektion
hos djur m. m. är helt eller delvis tillämplig.
Om den, som saknar behörighet att utöva veterinäryrket men förvärvat
veterinärtitel eller annan titel vari ordet veterinär ingår, begagnar titeln i
verksamhet som avses i första stycket, åligger det honom att därvid tydligt
utmärka titelns ursprung och beskaffenhet.
I övrigt må ej den som, utan att vara behörig att utöva veterinäryrket,
bedriver i första stycket avsedd verksamhet i samband därmed beteckna
sig veterinär eller begagna titel eller yrkesbeteckning vari denna benämning
ingår eller som ger sken av att han är legitimerad eller på annat sätt
auktoriserad av myndighet eller har specialistkompetens som veterinär.
Veterinär styrelsen må medge undantag från bestämmelserna i denna paragraf.
11 §•
Utövar veterinär, vars legitimation är återkallad eller vars behörighet att
utöva veterinäryrket upphört av annan anledning, likväl veterinäryrket mot
ersättning eller åsidosätter veterinär med begränsad behörighet, när han utövar
veterinäryrket mot ersättning, de föreskrifter om behörigheten som
gälla för honom, dömes för obehörig utövning av veterinäryrket till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
Veterinär, som bryter mot 9 § första stycket, dömes till dagsböter.
12 §.
Den som bryter mot 10 § första stycket, dömes för smittfarligt kvacksalveri
på djur till dagsböter eller fängelse i högst ett år, om gärningen ej är
belagd med straff enligt 11 §. Den omständigheten att han på grund av brist
i utbildning och erfarenhet ej kunnat inse sjukdomens natur befriar honom
ej från ansvar.
Den som bryter mot 10 § andra eller tredje stycket, dömes till dagsböter.
13 §.
Beslut som veterinärstyrelsen meddelar med stöd av denna lag länder till
omedelbar efterrättelse, om annat ej förordnas.
14 §•
Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av denna
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då 37 § 1 mom. allmänna veterinärinstruktionen
den 17 november 1933 (nr 616) skall upphöra att gälla.
Hänvisning i lag eller annan författning till bestämmelse i detta moment
skall i stället avse motsvarande bestämmelse i denna lag.
Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad veterinär skall anses som
legitimerad enligt denna lag.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965
Den som vid lagens ikraftträdande äger behörighet enligt 37 § 1 inom. b j
nyssnämnda instruktion skall anses som legitimerad veterinär enligt denna
lag, om behörigheten ej är begränsad. Veterinärstyrelsen skall på ansökan
utfärda legitimationsbevis för honom. Är behörigheten begränsad, skall den
anses som begränsad behörighet meddelad enligt 8 § första stycket denna
lag.
Motion
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma i första kammaren väckt motion nr 611 av herr
Andersson, Birger. I motionen hänvisas till Nordiska rådets rekommendation
nr 19/1958 angående gemensam arbetsmarknad för veterinärer. Motionären
tramhåller vikten av att de i rekommendationen angivna åtgärderna
vidtages och hemställer, att riksdagen vid sin behandling av förevarande
proposition måtte beakta vad i motionen anförts och för sin del besluta
därav föranledd jämkning av lagförslaget.
Beträffande motionens innehåll i övrigt får utskottet, i den mån redogörelse
därtör icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att bestämmelserna i allmänna veterinärinstruktionen
om behörighet att utöva veterinärkonsten ersätts med en lag om behörighet
att utöva veterinäryrket. Lagen innehåller bl. a. regler om förvärv
och förlust av sådan behörighet, om annonsering av specialistkompetens
samt om verksamhet på djurhälso- och djursjukvårdens område vilken utövas
av annan än behörig veterinär.
Härjämte berörs fråga om vissa jämkningar i hälsovårdsstadgan.
Av propositionen redovisas här endast vad föredragande departementschefen,
statsrådet Holmquist, anfört vid lagrådsremissen och vid propositionens
avlåtande samt vad lagrådet uttalat i anledning av det dit remitterade
lagförslaget. Beträffande övriga delar av propositionen får utskottet hänvisa
till densamma.
Departementschefen vid lagrådsremissen
»I likhet med veterinärstyrelsen och flertalet remissorgan anser jag alt
lagbestämmelser om behörighet att utöva veterinäryrket bör utan uppskov
utfärdas i nära överensstämmelse med vad som redan gäller för läkare och
tandläkare. Jag tinner det också vara ett allmänt intresse att behörighetsreglerna
kompletteras med bestämmelser som hindrar kvacksalvare att be
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965
5
handla djursjukdomar, som är särskilt sinittfarliga för omgivningen, och
att missbruka veterinärtiteln. Sådana bestämmelser torde lämpligen böra
i lagen placeras efter behörighetsreglerna samt utformas i nära anslutning
till 1 § första stycket, 2 § a) och 6—8 §§ lcvacksalvarlagen. Naturligtvis bör
bestämmelserna inte drabba anställd djurskötare som behandlar arbetsgivarens
djur enligt veterinärs ordination. En sådan avgränsning av bestämmelsernas
tillämpningsområde torde motsvara vad som är avsett i fråga om
kvacksalvarlagen (se prop. 1960: 141 s. 187). För att förebygga eventuella
olägenheter av bestämmelserna bör veterinärstyrelsen få befogenhet att dispensera
från dem. Vad veterinärstyrelsens förslag till 1 § innehåller utöver
det nu sagda anser jag mig inte böra biträda. Erforderlig kontroll över användningen
av bedövnings- och läkemedel torde få anordnas med stöd av
annan lagstiftning. Vad angår frågan om undersökning av smittsam sjukdom
vill jag hänvisa till att 2 § a) kvacksalvarlagen avser endast behandling.
Detta motiverades i propositionen (1960: 141 s. 187) med att kvacksalvaren
givetvis först måste undersöka patienten för att kunna efter måttet
av sin förmåga fastställa sjukdomens natur av beliandlingsförbjuden eller
ej.
Frågan om rätten att tillkännage specialitet inom viss gren av veterinäryrket
bör regleras genom tillämpningsföreskrifter som utfärdas av Kungl.
Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av veterinärstyrelsen. Mål om
specialistbehörighet för veterinär bör —- liksom redan är fallet beträffande
mål om specialistbehörighet för läkare och tandläkare — vid besvär hos
Kungl. Maj:t prövas och avgöras av regeringsrätten.»
Lagrådet
»Enligt del remitterade förslaget skall behörigheten att utöva veterinäryrket
regleras i nära överensstämmelse med vad som redan gäller för läkare
och tandläkare. Bestämmelserna i förslaget ha därför till väsentlig
del utformats med ledning av de åren 1960 och 1963 antagna lagarna om
behörighet att utöva läkaryrket och tandläkaryrket; även 1960 års s. k.
kvacksalvarlag har till viss del tjänat såsom mönster. I åtskilliga fall avvika
emellertid bestämmelserna i förslaget i rent redaktionellt hänseende från
förebilderna i dessa lagar. Då den språkliga utformningen av 1960 och 1963
års lagar är fullt godtagbar och olikheter av denna art i vissa fall kunna
föranleda tvekan om bestämmelsernas innebörd, hemställer lagrådet, att
lagtexten måtte, i den mån saklig överensstämmelse med nämnda lagar är
avsedd, även språkligt avfattas lika med dessa.
Utöver vad som följer av det nu sagda vill lagrådet förorda några jämkningar
av lagtexten.
10 § upptager i såväl första som andra stycket eu tämligen utförlig be -
6
Andra lagutskottets utlåtande nr ti år 1965
skrivning å den verksamhet för behandling av djur som åsyftas med bestämmelserna.
Andra stycket synes kunna förenklas genom att där i stället
hänvisas till den i första stycket avsedda verksamheten och samma hänvisning
bör då även ske i paragrafens tredje stycke (jfr kvacksalvarlagen 2 och
6 §§). Lagrådet förordar att andra stycket ges den lydelsen, att om den,
som saknar behörighet att utöva veterinäryrket men förvärvat veterinärtitel
eller annan titel vari ordet veterinär ingår, begagnar titeln i verksamhet
som sägs i första stycket, det åligger honom att därvid tydligt utmärka titelns
ursprung och beskaffenhet, samt att den i tredje stycket gjorda hänvisningen
får gälla i första stycket avsedd verksamhet. Vidare bör tredje
stycket avfattas så att det klart framgår att även där är fråga om person
som saknar behörighet att utöva veterinäryrket.
Dispensregeln i paragrafens sista stycke bör lämpligen formuleras så att
den avser undantag från bestämmelserna ’i denna paragraf’.
Straffbestämmelserna i // § i det remitterade förslaget synas bli mera
överskådliga om de bestämmelser som hänföra sig till 10 § överföras till eu
särskild paragraf. 11 § skulle i så fall, efter det föreslagna första stycket,
innehålla ett andra stycke med bestämmelse om straff för veterinär som
bryter mot föreskriften i 9 § första stycket.
En följande paragraf, betecknad 12 §, bör under angiven förutsättning
upptaga ett första stycke, motsvarande det remitterade förslaget 11 § andra
stycket, med bestämmelse om straff för smittfarligt kvacksalveri. Första
punkten bör, i stället för det remitterade förslagets uttryck ’i annat fall’,
innehålla en reservation att bestämmelsen ej gäller om gärningen är belagd
med straff enligt 11 §. I ett andra stycke skulle därefter inflyta ett stadgande
om straff för den som bryter mot någon av bestämmelserna i 10 §
andra och tredje styckena.
Därest förslagets straffbestämmelser uppdelas på två paragrafer, komma
12 och 13 §§ i förslaget att betecknas 13 och 14 §§.
I tredje stycket av övergångsbestämmelserna har upptagits föreskrift om
att behörighet enligt 37 § 1 mom. b) allmänna veterinärinstruktionen skall
jämställas med legitimation enligt nya lagen, varvid dock stadgats undanlag
för det fall då fråga är om begränsad behörighet som grundas på tillstånd
av Kungl. Maj :t. Att i undantaget sålunda angiva att det skall vara
fråga om behörighet, som grundas på tillstånd av Kungl. Maj:t, synes med
hänsyn till avfattningen av nämnda bestämmelse i veterinärinstruktionen
överflödigt. Lagrådet vill förorda att i första punkten av ifrågavarande övergångsbestämmelse
inskjutas orden ''såframt behörigheten ej är begränsad’
och att tredje punkten undergår en därtill anpassad jämkning.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965
7
Departementschefen vid propositionens avlåtande
»I ett av veterinärstyrelsen avgivet förslag till allmän veterinärinstruktion
har begreppet tjänsteveterinär fått en ny innebörd. Därmed skall i allmänhet
avses endast distriktsveterinär och inte, såsom nu, även stadsveterinär.
Uttrycket tjänsteveterinär förekommer bl. a. i 9, 10 och 13 §§ hälsovårdsstadgan
den 19 december 1958 (nr 663). Vid ett genomförande av den nya
terminologin torde dessa paragrafer böra ändras så, att de fortfarande blir
tillämpliga på stadsveterinär. Det torde, om riksdagen inte uttalar annan
mening i samband med behandlingen av förenämnda lagförslag, ankomma
på Kung!. Maj :t att ändra hälsovårdsstadgan enligt vad nu sagts.»
Utskottet
Genom föreliggande förslag sammanföres i en särskild lag — efter
mönster av 1960 års läkarlag och 1963 års tandläkarlag — reglerna om
behörigheten att utöva veterinäryrket. Lagen upptar bl. a. bestämmelser
om förvärv och förlust av sådan behörighet, om annonsering av specialistkompetens
samt om verksamhet på djurhälso- och djursjukvårdens område
vilken utövas av annan än behörig veterinär. Enligt förslaget skall legitimation
som veterinär meddelas bl. a. den som avlagt veterinärexamen i
Sverige eller som avlagt sådan examen utomlands och genomgått av Kungl.
Maj :t föreskriven efterutbildning.
I en i anledning av propositionen väckt motion behandlas frågan om en
gemensam nordisk arbetsmarknad för veterinärer. Motionären hänvisar
till Nordiska rådets rekommendation i ämnet år 1958 och hemställer om
därav påkallade jämkningar av Kungl. Maj :ts förslag. Motionären menar
även att man i förevarande sammanhang bör ge uttryck för sin beredvillighet
alt deltaga i det nordiska samarbetet i frågor rörande veterinärutbildningen
och specialistkompetensen.
Såsom påpekats ovan kan utländsk veterinär erhålla legitimation i Sverige
om han genomgått erforderlig efterutbildning. Härigenom finns möjlighet
alt uppnå eu gemensam nordisk arbetsmarknad för veterinärer efter
hand som skillnaderna mellan utbildningskraven i de nordiska länderna
utjämnas. Någon jämkning i det framlagda lagförslaget synes därför inte
erforderlig. Utbildningsproblemen i samband med en gemensam nordisk
arbetsmarknad har uppmärksammats av ve terinärhögskoleu t redningen, som
i sitt år 1964 avgivna betänkande uttalar, att en utjämning av skillnaderna
i utbildningen inte behöver stöta på större svårigheter. Utredningen framhåller
som önskvärt att åtgärder vidtages för att få eu i stort sett jämbördig
veterinärutbildning inom de nordiska länderna. Utskottet anser sig kunna
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965
utgå från att Sverige kommer att ta del i det nordiska samarbetet beträffande
dessa frågor. Med hänsyn härtill finner utskottet inte att något riksdagens
initiativ är påkallat för att främja en gemensam arbetsmarknad för veterinärer.
Utöver vad ovan anförts har det i propositionen framlagda förslaget och
de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena icke givit
utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.
Utskottet får således hemställa,
att riksdagen, med avslag å motionen I: 611, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 7.
Stockholm den 18 februari 1965
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand*, Axel Svensson, fru Carlqvist,
fru Hamrin-Thorell, herr Kaijser, fru Nilsson, herrar Erik Filip Petersson
och Axel Kristiansson*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, fru Ekendahl*,
herrar Fredriksson, Gomér, Sundelin*, Jönsson i Ingemarsgården och
Ringaby.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650031